Att beskriva saker för vad de är – Löpa 2

I dag skriver DN:s reporter Ewa Stenberg en mycket intressant artikel om försvaret och försvarsmateriel. 

Det obefintliga artilleriet avhandlas tillsammans med visbykorvetterna där jag för övrigt anser att Widman, om hans uttalanden stämmer, är lite fel ute. För 10 år sedan hade det varit mer korrekt om vi hade haft dagens facit. Men nu har vi två korvetter av version 5 levererade även om det finns en del övrigt att önska. Bland annat ska hela ubåtsjaktsystemet HYDRA bytas ut innan det knappt har använts, vilket ändå får betraktas som ett stort misslyckande. Det finns de som påstår att delsystem alltid behöver omsättas med jämna mellanrum, vilket är en mycket dålig ursäkt i just detta fallet. Att det fortfarande saknas lv-robot vet vi också. Men det är inte detta som är anledningen till detta inlägg.

Det är mycket glädjande att det var någon, i det här fallet Stenberg som nappade på min uppmaning från inlägget om rikspjäsen att ta upp frågan om sjöoperativ helikopter för ubåtsjakt på amma sätt som man gjort rörande det obefintliga artilleriet. I mitt inlägg skrev jag följande rader.

Något som är allmänt känt, men som ännu ej fått något genomslag i media trots att flera försvarspolitiker till och med debatterat ämnet i rikdagen under ledning av Allan Widman (fp) är den totala avsaknaden av helikopterburen ubåtsjakt, en förmåga som nu sannolikt är helt förlorad och kommer kräva många år för att återta, om den ens är möjlig att återta till samma nivå som tidigare? 
Vilket av de stora mediahusen blir först att ta upp detta så viktiga ämne till debatt?

Det blev Ewa Stenberg och DN som gjorde det. Det var även detta som renderar i ett nytt inlägg "att beskriva saker för vad de är".

I det här fallet är det inte skribenten utan FMV som uppenbart inte beskrivit saker för vad de är för DN:s reporter. Stenberg har inför artikeln varit i kontakt med FMV:s chef för helikopteravdelningen som uppenbart har skönmålat svaret på en fråga som man definitivt förstått innebörden av.
Helikopter 14, som S-regeringen beslutade att köpa 2001 för drygt sex miljarder kronor. De skulle ha slutlevererats 2008, nu levereras de helikoptrar som kan användas för ubåtsjakt först 2014. Fram till dess får den svenska militären klara sig utan den förmågan, för det finns inga andra helikoptrar som går att använda till ubåtsjakt.
Det här är verkligen att vilseleda så väl journalister som svenska folket. Det står fullständigt klart, vilket även har debatterats i riksdagen, att den helikopter som levereras under 2014 till Helikopterflottiljen och 3. skvadronen i Kallinge inte på långa vägar har kapacitet och förmåga för ubåtsjakt. Helikopter som levereras kan flyga, men inte utföra några sjöoperativa uppgifter alls.

Sonarsystem och ledningssystem kan i bästa fall enligt uppgifter finnas på plats runt 2019-2020. Om vi kommer att få se en helikopter beväpnad med ubåtsjakttorped i framtiden återstår att se. I dagsläget har Försvarsmakten inte ens gjort en beställning på ett vapenpaket.

Att FMV ger media svaret att vi har en helikopter för ubåtsjakt redan nästa år är en lögn utan dess like. Sluta skönmåla och beskriv saker för vad de är. Jag hoppas verkligen att Ewa Stenberg kommer att följa upp detta reportage och ställa FMV mot väggen.

Att beskriva saker för vad de är - Löpa 1

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 1

En disclaimer som egentligen inte borde behövas. Detta och följande inlägg i serien bygger helt och hållet på öppna uppgifter. De flesta tillgängliga på nätet, andra ifrån tryckta källor. 

Detta inlägg är den första i en serie inlägg om svensk tillämpning av begreppet luftmakt. Det är därför en mycket omfattande textmassa. Ska man dock bemöda sig att ha synpunkter om något som kommer att kosta svenska skattebetalare över 100 miljarder kronor de kommande 30 åren bör man kunna klara av att läsa dessa inlägg.


Inledande om luftmakt

Frågan vad luftmakt är har sysselsatt framförallt flygvapenofficerare och militärteoretiker sedan nästan 100 år. Trots det fortsätter det att vara ett diffust begrepp. En enkel tolkning kan vara användandet av den tredje dimensionen (luften) för att genomföra militära operationer. Dessa kan i sin tur syfta till att understödja andra militära operationer eller verka direkt mot motståndarens tyngdpunkt, enskilt eller tillsammans med ”mer civila verktyg” som diplomati, ekonomiska åtgärder och informationsoperationer. Spännvidden är alltså allt från Rambouilletavtalets gradvisa påtryckningar till Irakkrigets ”Shock and awe” eller Andra Världskrigets insättande av kärnvapen.

Luftmaktsteoretiker är precis som de flesta andra teoretiker sällan överens. Två saker är man dock i det närmaste överens om och det är att luftmakten per definition är offensiv och att luftmaktens primära mål är motståndarens luftmakt. Den som först använder sin luftmakt framgångsrikt mot motståndarens luftmakt har tillkämpat sig möjligheten att framgent använda den tredje dimensionen för understödjande operationer och för anfall direkt mot motståndarens tyngdpunkter. Kan man effektivt bestrida motståndarens luftherravälde, försvårar man också möjligheten till understödjande operationer. Varför är flygstridskrafter så effektiva som understöd i scenarier som Afghanistan, Irak och Mali? För att motståndaren ej har förmågan att ta egen kontroll över luften varvid operationer med helikoptrar och drönare möjliggörs. Drönare som nytt vapen som det ofta framställs i media kan därmed sägas vara en icke-fråga för stater som har möjlighet att bestrida en motståndares ambition att skapa eget luftherravälde och därmed något som under kommande decennier är av liten vikt för svensk debatt om nationellt försvar.


Till luftstridskrafternas stora fördelar hör att mycket snabbt kunna förflytta sig tvärs över jordklotet och att slå direkt mot strategiska mål djupt inne på motståndarens territorium. Något som åskådliggjorts inte minst genom amerikanska bombflygsuppdrag från amerikanska mellanvästern direkt till centrala Libyen, Irak och Serbien. Det är uppgifter mark- och sjöstridskrafterna inte kan lösa utan användande av kryssningsrobotar eller i enstaka fall specialförband. Det finns dock moderna exempel på där man hoppat i sekvensen vilket berörs närmare i en senare del. Genom att nyttja luftarenan möjliggörs också den vertikala omfattningen där man dels snabbt kan förflytta markstridskrafter med t ex helikopter, men också samordnat nyttja vapeninsats från luften samtidigt som vapeninsatser på marken eller till sjöss. Motståndaren måste därmed skydda sig i dimensioner samtidigt, vilket är mycket svårt. Den sida som förlorat kontrollen över luften har alltid därefter behövt skydda sig från både attacker på ytan såväl som från luften.

I en högkonflikt med konventionella stridsmedel är det idag närmast omöjligt att ta striden till motståndarens territorium utan att själv förfoga över den tredje dimensionen. Visst har stater lyckats att vinna krig, eller snarare undvika att förlora, utan att förfoga över den tredje dimensionen, men detta till oerhört höga pris. Ur svensk synvinkel lär ett pris liknande det som Afghanistan (80-talet) eller Vietnam fick betala aldrig vara acceptabelt. Vårt samhälle är därtill alldeles för högt utvecklat för att klara liknande påfrestningar. Vi är istället än mer sårbara för användning av luftmakt, andra fjärrstridsmedel och IT-angrepp (som för övrigt har stora likheter med luftmakten).

Av de moderna luftmaktsteoretikerna ses John Warden III som en av de främsta. Warden var bland annat en av arkitekterna bakom luftkriget under 1991 års Gulfkrig, där han fick möjlighet att omsätta sina teorier i praktik. Litterärt är Warden mest känd för sin bok ”The Air Campaign” som ingalunda är heltäckande, men för svenskt vidkommande ändå tar upp en hel del intressanta aspekter. Boken finns i två upplagor, där den nyare har delar skrivna efter Gulfkriget och den äldre är utgiven 1988. Det verkar dock som att endast den äldre finns tillgänglig på nätet som public domain. Wardens tankar i The Air Campaign utgör en god grund för att analysera Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.


Svensk doktrin för luftstridskrafter av igår

I Försvarsmakten existerar publikationen Doktrin för luftoperationer från 2005. Denna är vid det här laget gravt föråldrad och var väl egentligen så redan vid dess publikation då den beskrev förmågor Sverige inte kan anses förfoga över utan som snarare förfogas av en stormakt. Den officiella doktrinen är dock under förnyande liksom Försvarsmaktens övriga doktriner. Förhoppningsvis kommer detta framgent att ske kontinuerligt med täta mellanrum då doktriner annars snabbt blir ifrånsprungna av politisk och teknisk utveckling.

I detta stycke avses dock inte den officiella doktrinen för luftoperationer då denna säger mycket lite om hur svenska luftstridskrafter ska nyttjas, men mer om hur luftstridskrafter allmänt kan nyttjas.

Under det kalla kriget förde Sverige en defensiv doktrin för luftstridskrafterna fokuserande på att göra det mycket kostsamt för en angripare (läs Sovjetunionen) att anfalla Sverige. Doktrinen gick ut på att med jaktflyg ”ta tull” på varje sovjetisk anfallsvåg i luften. Genom att i varje anfallsvåg plocka ett antal sovjetiska flygplan skulle till slut förlusterna bli så stora för angriparen att denna måste avbryta sitt anfall. Offensiva operationer skulle främst utgöras av anfall med attackflyg mot fiendens landstigningsoperationer, helst samordnat i tid med flottans ytattack. Detta var doktrinens aktiva del. Den passiva delen, som tillika var den viktigaste, var att genom att påvisa en så trovärdig förmåga som möjligt för att lösa dessa operationer skulle det svenska försvaret verka avskräckande och krigsavhållande.

Värt att notera i detta är att de svenska luftstridskrafterna var organiserade för ett passivt försvar. Motståndaren skulle komma till Sverige och påverkas på vägen. Svenska stridskrafter skulle inte ha förmågan att ta striden till motståndaren, inte ens när kriget väl var ett faktum.

Framförallt två typer av operationer fordrar eget luftherravälde. Landstigningsoperationer och luftlandsättningar. Har man inte luftherravälde över det aktuella området är dessa operationer närmast dömda att misslyckas, vilket otaliga historiska exempel påvisar. Just den svenska möjligheten att bestrida ett sovjetiskt luftherravälde för landstigning och att därtill kunna påverka de sovjetiska sjöstridskrafterna under gång från Baltikum och Kaliningrad till svenskt territorium var i sig kraftfullt avskräckande. Det var inte för inte som svenskt attackflygs tekniska förutsättningar och uppträdande byggdes utifrån detta scenario och att den första attackflygeskadern, E 1 vars uppgift det var att slå mot landstigningsoperationer, lydde direkt under ÖB och inte någon mellanliggande ledningsnivå.


Analyserar man då kalla krigets svenska luftförsvar ur Wardens modell finner man att det måste kategoriseras som det Warden benämner "fall 3": Blå flygstridskrafters baser och bakre områden kan nås av röda flygstridskrafter, men ej tvärtom och båda sidor har möjlighet att påverka varandras övriga stridskrafter vid fronten oavsett om denna är på land eller till sjöss. Vad vi ser här är det man kan jämföra med den bakbundne boxaren eller den fastbundna vakthunden. Motståndaren har med sin rörlighet och möjlighet att välja tidpunkt alltid möjligheten att välja tid och plats för strid och därmed även möjligheten att genom vilseledning och skenoperationer trötta ut försvararen. Det är inte för inte som Warden klassar detta fall som det absolut farligaste där den blå sidan har minimala chanser till seger.

Det kalla krigets luftförsvar försökte adressera detta problem genom ett avancerat baskoncept, vilket var görligt då motståndarens underrättelsekedja var lång och dåtidens konventionella vapen saknade den precision och räckvidd som krävdes för att slå mot basområdenas vitala delar. Därtill skyddades baserna av ett närluftförsvar som kunde nå god verkan då dåtidens teknik endast möjliggjorde framgångrika anfall från lägre höjder och med visuell kontakt med målet. Genom taktiken med skydd genom spridning där Flygvapnets flygplan mycket snabbt skulle spridas vind för våg över landets otaliga krigsbaser och därtill regelbundet rangeras om inom det flera kvadratkilometer stora basområdet, skulle motståndaren ha mycket svårt att med konventionella stridsmedel slå ut det svenska luftförsvaret på marken. Även detta var i sig avskräckande, då det skulle försvåra för angriparen att få erforderlig kontroll över luften och därmed kunna genomföra luftlandsättnings- respektive landstigningsoperationer mot svenskt territorium.

Hotet om insättande av kärnvapen var något Sverige och Försvarsmakten avgränsade redan tidigt. Att dimensionera ett fungerande försvar utifrån detta hot skulle kosta för mycket och man nöjde sig med att konstatera att Sverige föll under det västliga kärnvapenparaplyet.

Så fungerade den svenska doktrinen för luftoperationer i praktiken fram till millennieskiftet och den ”strategiska time-outen” när alla släppte allt vad de hade för händer. I nästa del, som publiceras under morgondagen, avhandlas dagens ”utmaningar” för de svenska luftstridskrafterna i den nationella kontexten.


Lida? Ah, Lida!

Ryska Odnakos syn på Eurasiska unionen, med engelsk översättning.

Amerikanska Stratfors syn på Eurasiska unionen.

Oplatsen har tagit upp placeringen för Rysslands första permanenta militärbas i Vitryssland/Belarus. Ortnamnet är Lida. Hmmm, Lida. Just det ja, Lida! Det var ju där en vän stötte på en krigsveteran som var svensk. Frågan som jag tyvärr aldrig fick besvarad var om han var estlandssvensk, ukrainasvensk eller rent av varit svensk medborgare.

Som läsare av Svenskar i krig kanske minns så var det flera hundra svensktalande på östfronten. En av dem slog sig alltså ner i vitryska Lida. Men för att nu byta perspektiv från mikro till makro, vad handlar egentligen militärbasen i Lida om? Varför sker detta nu? Närheten till Nato-landet Litauen är givetvis intressant, mindre än fyra mil och till Polen tio mil, men jag skulle även som en del av en förklaring vilja nämna ett av Vladimir Putins absolut största och mest ambitiösa projekt, den i svenska medier nästan aldrig omnämnda Eurasiska unionen (EAU).

Apropå nya militärbaser offentliggjorde Ryssland igår att man totalt ska bygga hundra nya baser av olika slag.

Det syriska kriget – oförminskad brutalitet

Nu har en tid gått sedan det förra inlägget om Syrien. En krånglande rygg, förberedelser inför Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens rapport och examinationsstudier har dragit ned på skrivandet sen dess. Nu ligger det i huvudsak bakom mig, och då blir det dags att ta sig an det fasansfulla kriget i Levanten – nu med förluster som uppgår till motsvarande hälften i Bosnien.

………..

Den senaste tiden har rapporteringen om hårda strider i Syrien stannat av lite till förmån för turbulensen i Turkiet och utbrottet av strider mellan den libanesiska armén och följare till den salafistiske prästen Al Assir i staden Sidon. Minst 15 libanesiska soldater fick sätta livet till, vilket är ett mått på intensiteten i dessa strider. Armén har fått kritik för att vara alltför lojal med Hizbollah, men min bedömning är att armén är lojal med president Suleiman i första och andra rummet.

Rapporter talar om att det är delar av al Nusra-fronten som försöker att utvidga striderna till Libanon för att lätta på trycket efter Hizbollahs officiella inträde i det syriska inbördeskriget. Efter Hizbollahs och syriska arméns seger utanför Homs spekuleras det nu i att regimen kommer att försöka slå tillbaka rebellenheter i och omkring affärscentrumet Aleppo.

Samtidigt är det farligt att alltför enögt se det syriska inbördeskriget genom ett religiöst prisma. Som exempel på detta kan nämnas att det för några veckor sedan genomfördes flera mordförsök i Libanon på sunnitiska präster som är pro-Hizbollah. På samma sätt har den shiitiska milisledaren Al Sadr i Irak generellt ställt sig avvisande till att skicka sina trupper till Syrien, säkerligen beroende till stor del på problemen i landet. Där har al-Malikiregimen alienerat stora delar av den sunnitiska befolkningen, och väckt både det gamla Baathpartiet samt återuppväckt Al Qaida – som nu genomför spektakulära attacker i landet dagligen.

Den syriska regimen vilar också på en allians mellan en sunnitisk elit och alawiter som måste sägas ha en klar nationalistisk prägel, och inte religiös. Det ligger däremot i den syriska regimens intresse att få konflikten porträtterad som en kamp mot religiösa terrorister.

På det regionala planet är det en blandning av nationella intressen som exempelvis Irans position och den saudiska som till del handlar om att skydda Libanon från syrisk exploatering. Å andra sidan stöder både Saudiarabien och Qatar olika grupper av sunnitiska militanter och i Gulfstaterna pågår nu öppna insamlingar för att köpa vapen till ”sina” religiöst färgade rebellgrupper. På så sätt kan dessa lägga händerna på vapen ur bland annat Khaddafis arsenal när distrubitionen blir sponsrad. Det är precis som jag konstaterade sommaren 2011, Syrien behöver färre vapen, inte fler.

Eftersom läget på marken ändrats, så har svårigheterna att få till en förhandling i Geneve ökat. FSA:s ledare brigadgeneral Idriss har tydligt krävt fler vapen för att inte tappa mark mot Assad eller mot konkurrerande grupper som al-Nusrafronten heller. Med det amerikanska beslutet att öppna för vapenleveranser är anden så att säga ur flaskan. Det innebär att USA på ett tydligare sätt engagerar sig i konflikten för att inte FSA och dess politiska paraply inte ska förhandla ur ett underläge. Det innebär också samtidigt att den amerikanska fallhöjden ökar.

Problemet är att USA inte har den nödvändiga enigheten och därför också alltför många olika målsättningar om vad landet vill uppnå. USA vill inte att Assad ska regera vidare. Man inser att man måste ha en uppgörelse med Ryssland, men utan att stärka ryskt inflytande eller att ha Iran med vid förhandlingsbordet. Israels säkerhet ska garanteras och amerikanskt inflytande i regionen ska minst vidmakthållas. Och några extremister får absolut inte gå segrande ur striden.

Därför har vi kunnat se olika uppgifter om hårda meningsutbyten mellan utrikesminister John Kerry och försvarsstabschefen Martin Dempsey.
Eller hur Dempsey förra året stoppade utrikesdepartementets och CIA’s idé om att beväpna rebellerna. Ett ifrågasättande som nu fått vika sig, möjligen bland annat eftersom det hägrar utfrågningar i senaten om ett par veckor av Dempsey på grund av att president Obama nominerat denne för en ny två-årsperiod. Den republikanske senatorn John McCain ifrågasätter öppet nomineringen av Dempsey och säger att denne har så många brister att de inte går att räkna upp i en intervju. Inte bilden av ett enigt land som nu ska engagera sig hårdare i ett inbördeskrig med potential att starta ett regionalt krig.

Hur ser egentligen det amerikanska målet ut? Och hur ska det uppnås? Och vill verkligen det amerikanska folket ställa sig bakom ytterligare ett krig? Och på vilket sätt skulle ett vapenstillestånd med Assad kvar vid makten hota amerikanska nationella säkerhetsintressen? Det är många frågor med tyvärr alltför många svar, som vittnar om oenighet och brister i formulerandet av en hållbar och realistisk strategi.

Därför är det troligt att USA kommer fortsätta de små stegens förändringar ett tag till. General Dempsey har hållt emot etableringen av en flygförbudszon med hänvisningen till avsaknad av klara mål och kvaliteten i det syriska luftvärnet. Det är möjligt att han klarar detta en tid till med hänvisning till att det innebär ett krig med Syrien som snabbt måste få ett godkännande av kongressen. Han har parallellt lanserat idén om att sända rådgivare till de omgivande länderna, främst Libanon och Irak vid sidan av de som redan finns i Jordanien. På så sätt kan detta börja påminna om sydostasien på 60-talet med engagemang som startar med rådgivare. Den andra sidan finns redan där med iranska revolutionsgardister och ryska s.k tekniska rådgivare vid egna faciliteter samt möjligen vid installationer för kemiska vapen och kvalificerat luftvärn.

Lägg därtill det farliga läget i Egypten med stora demonstrationer annonserade i helgen. Polariseringen mellan olika delar av det egyptiska samhället riskerar att explodera på gatorna. Frågan är i så fall vilken riktning en sådan explosion tar vägen. Blir det en militärkupp igen? Eller riktas ilskan mot Israel eller Etiopien? I det fallet ligger det förstnämnda närmast tillhands, i synnerhet efter rapporter att försvarsministern lämnat en diskussion där president Mursi deltog med en varning om att militären inte kommer att stillatigande titta på om Egypten störtas i kaos.

Parallellt med detta pågår postioneringen inför nya förhandlingar efter presidentskiftet i Iran om deras atomprogram. Eftersom Israels säkerhet står högt på den amerikanska agendan talar mycket för att USA vill lösa detta förhandlingsvägen, och därför inte vill gå in för hårt i Syrien heller av det skälet. Säkrandet av inflytande i Syrien är vitalt i den iranska bilden av dess egen säkerhet.

Krigets logik talar därför att det kommer att gå vidare med oförminskad brutalitet ett bra tag till, därtill är väst och gulfstaterna alltför oeniga internt och sinsemellan för att framtvinga en politisk lösning. Väpnad konflikt är i slutänden en viljeakt och vet man likt Alice i Underlandet inte vart man vill, då kommer alla vägar att bära en dit.

Så är det

I tisdags talade utrikesminister Carl Bildt vid NATO:s strategiska partnerkonferens i Stockholm. Det var ett intressant tal som målade upp den svenska säkerhetspolitiska historien såväl som delar av Nordens säkerhetspolitiska historia. När ministern så närmar sig våra dagar blir det mycket tydligt hur dagens svenska säkerhetspolitik fungerar. Genom att ställa upp i internationella insatser hoppas Sverige att andra länder i händelse av krig och kris ska ställa upp för Sverige. Vad avser den ursprungliga insatsen i Bosnien har Bildt tidigare varit tydlig med att detta var Sveriges biljett in i EU. Med tanke på de stora förbehåll Sverige skickat sina militära insatser oavsett om det gällt FN eller NATO, får vi hoppas att inte andra länder resonerar på samma sätt.

Mot talets slut kommer den mest intressanta passagen:

"While not a member, we see the Article V commitment of NATO to all its member countries as of profound importance to the security of our part of Europe."

Även som icke-medlem ser Sverige NATO:s artikel 5 som fundamental för säkerheten i vår del av Europa. Smaka på de orden.


De är nämligen helt sanna. NATO:s artikel 5, som innebär det kollektiva självförsvaret där övriga medlemsstater åtar sig att stötta en medlem som utsatts för ett militärt angrepp, är vad som utgör den stora bufferten i Sveriges territoriella försvar och vad som ytterst verkar dämpande på den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa. Fram till de baltiska staternas självständighet hade Sverige en lång sjögräns mot Sovjetunionen vilket ställde mycket stora krav på det svenska försvaret.

De baltiska staterna har inte tillbringat många av sin historia under självstyre och starka krafter vill se dem och deras stora andel medborgare av rysk härkomst, återinförlivade i Ryssland. Som tur var tog Estland, Lettland och Litauen möjligheten att bli NATO-medlemmar när fönstret var öpppet, dvs när Ryssland var som säkerhetspolitiskt svagast. Det är inte osannolikt att vi annars i modern tid skulle ha sett en variant på händelserna i Georgien i vårt eget närområde.

Nu verkar de baltiska staternas NATO-medlemskap som en kraftig tröskel för eventuell aggression. Territoriellt sett har Sverige sällan haft ett så säkert läge som idag där vi har förmånen att vara omgivet av NATO-medlemmar, alla förbundna att försvara varandra och i nordöst Finland med dess starka territoriella försvar.


Ja, Carl Bildt har alltså helt rätt i sitt tal avseende vikten av artikel 5 för säkerheten i vårt närområde. Det är bara att beklaga att vi själva inte har modet att själva vara en aktiv del av detta istället för snyltgäster när vi faktiskt fortfarande har möjligheten. Det är också värt att fundera över de övriga av de sista raderna i talet och vad de säger om Sveriges situation just nu. (Retoriskt är det detta som en talare vill ska fastna och att lyssnarna ska ta med sig)


För övrigt vill jag åter slå ett slag för inlägget om att försvarsbloggosfären eller snarare Försvarsmakten blivit fattigare. 





Leden decimeras

Skaran av försvarsbloggare minskar igen. Ikväll meddelar Cynisk officiellt att han lämnar Försvarsmakten till förmån för det civila. Läs själv varför. Jag bedömer att han inte är ensam om denna eller liknande situation, utan känner igen det från många andras beskrivningar. Högst beklagligt är det dock. Lyckligtvis avser dock Cynisk att stanna kvar som reservofficer.

Nu är det nog


Jag har fått nog. Måttet är rågat. Försvarsmakten har under det senaste decenniet kört ner sin förmåga i botten och i raset tagit med sig sin personal.

Många av mina kollegor mår dåligt, mycket dåligt. Flera av mina nära vänner får kontinuerlig hjälp från psykolog för att de ska kunna hantera sitt liv i Försvarsmakten och även jag har under perioder behövt stöd för att hantera mina stressrelaterade problem.
En delmängd av stressproblemen är orsakade av tjänstgöring i internationella insatser med mycket hög hotbild och ohälsosam arbetsbelastning. Även rena strider finns i "cv:t" för mig och några av de värst drabbade kollegorna. Att man efter jobbiga internationella insatser mår dåligt är fullt naturligt. Krig är inte något trevligt.

Vad som däremot inte är naturligt är att en stor delmängd av stressorerna är läget i Försvarsmakten på hemmaplan. Personalen dignar under en allt för stor arbetsbörda där inget stöd står att finna eftersom alla stödfunktioner är bortrationaliserade. Det är en ständig strid om tid och resurser och väldigt få i min bekantskapskrets upplever att de har möjlighet att göra ett bra jobb.
Det i kombination med en slit och släng-mentalitet i personalpolitiken gör att folk mår ännu sämre.


Att personalen mår dåligt på grund av stress är inget unikt för Försvarsmakten men få av mina civila vänner vittnar om motsvarande situation som jag upplever i Försvarsmakten.
Två kollegor som jag jobbat nära har dödats av motståndsmän i Afghanistan och ytterligare en handfull inte fullt så nära har dött i anslutning till mina tjänstgöringar utomlands. Flera har skadats för livet när de fått benen bortsprängda, förlorat hörsel, skadat rygg och nackar och på annat sätt skadats i tjänsten.

Fem kollegor har tagit livet av sig och jag vet att det finns fler som jag dock inte känner. Man ska komma ihåg att dessa personer har genomgått tester där de funnits väl lämpade för militär tjänstgöring. De har haft en hög psykisk stabilitet när de gått in i yrket men har ändå knäckts.

Livet som militär påverkar inte bara en själv utan även de anhöriga. Många förhållanden har gått i kras till förmån för den militära karriären. Orsakerna varierar men mycket tid borta från hemmet är en vanlig orsak till socialt haveri. När jobbrelaterad stress dessutom läggs på är inte förutsättningarna för en bra social tillvaro särskilt bra. Soldathemsförbundet har startat prep-kurser för att hjälpa par att hantera relationsproblem. Det är mycket bra men det är symptomatiskt för Försvarsmakten att de behövs.

Jag har tidigare skrivit om hur det är att vara förälder i Försvarsmakten och ställt mig frågan om det är värt den uppoffring som det innebär. Då var mitt svar att jag inte visste. Nu har det gått några år och inget har blivit bättre. Tvärtom har livet i försvaret blivit än sämre på nästan alla plan. Den politiska styrningen av Försvarsmakten har drivit myndigheten över ruinens brant och vi står inför en helt omöjlig uppgift. Det rör sig om arbetsmiljöproblem av stora mått. Det är ytterst få av mina kollegor som inte ser sig om efter annat jobb och vad det får för konsekvenser på sikt är ganska lätt att sia om.

De senaste årens misär har fått mig att ta beslutet att sluta som yrkesofficer. Jag har kommit fram till att det inte är värt det. Det är inte värt att slita hund, må dåligt och fördärva familjen för ett jobb i en organisation som missköts på absolut högsta nivå. Min hälsa och min familj är värd en bättre arbetssituation och bättre arbetsgivare. Det är ett svårt beslut att fatta då officer är mer än ett yrke.

Jag har fått nog. Måttet är rågat. Beslutet är fattat och jag mår bättre än på mycket länge. En återkomst är inte utesluten men då krävs krafttag på politisk nivå likväl som HKV-nivån.


/C

Ps. Ni kommer inte att slippa mig helt då jag kommer att lösa uppgift i nära samarbete med FM. Ds.

Första doppet för Rysslands första Mistral

Festligt i flottan igår.

I oktober är det meningen att Rysslands första Mistral-fartyg ska vara komplett, ett delmål dokumenterades igår, se ovan. I Sverige har TV4 visat två intressanta inslag om Rysslands upprustning. Klippet om en rysk reaktion på Nato-utvidgning har redan kommenterats i finsk svenskspråkig press.

Det andra TV4-inslaget tyder på att man på TV4 tydligen inte har koll på vare sig svenskt artilleri eller antalet ryska divisioner. Slutligen närmar sig öppnandet av den första permanenta ryska militärbasen i Belarus/Vitryssland.

AD dom rörande reservofficersavtalet

Arbetsdomstolen (AD) fastställde 26 juni domen i målet rörande reservofficersavtalet. Det har varit ett långdraget och komplext ärende med flera svåra bedömningsfrågor av principiell art. AD har nu har gett sin syn på hur dessa frågor ska bedömas. Domen omfattar en tvist som rör tolkningen av reservofficersavtalet från 2004. Bakgrund och domskäl går att läsa på Arbetsdomstolens hemsida.Vad gäller reservofficeren i allmänhet kan konstateras att Försvarsmaktens verksamhet har på flera viktiga punkter förändrats sedan 2004, bland annat har den allmänna värnplikten förklarats vilande och ett nytt personalförsörjningssystem, baserat på frivillighet, introducerats. Vidare har ny lagstiftning tillkommit för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS).

I detta stora förändringstryck har Försvarsmakten inte vidmakthållit och utvecklat reservofficerssystemet i takt med övriga förändringar. Försvarsmakten har därför inlett ett arbete för att utarbeta en ny inriktning för en långsiktigt hållbar försörjning av reservofficerare.

Inriktningen bygger på att behovet av reservofficerare kommer att öka och att reservofficerarna fortsatt kommer att vara en viktig resurs för att dels fortsätta utvecklingen av insatsorganisationen, dels lösa Försvarsmaktens uppgifter.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Bästa rekryteringen

I tisdags genomfördes uppvisningsflygningar med JAS 39 Gripen i Linköping. Ett flygplan gjorde höghastighetsmanövrar, loopade, snurrade, dök, svängde och allsköns konster, allt på mycket låg höjd.
Detta skedde vid den civila flygplatsen och allt kunde bevittnas av flanörer i östra delarna av staden.

Samtidigt pågick ett par idrottsläger för ungdomar i staden. Dessa fick möjligheten att se militärens version av formel 1, 100 m, Stanley Cup eller vilken topsport man nu identifierar sig med. Det var hundratals ungdomar som stod och blickade mot skyn. Garanterat blev ett antal mycket mer intresserade av det militära. Jag hörde flera upphetsade kommentarer efteråt. Det var det ballaste de sett!

Att visa upp bra verksamhet är den bästa rekryteringen.

/C

Rysk softpower omsätts till hardpower i Vitryssland

20130627-002348.jpg

Idag kom det officiella beskedet från Ryssland var man avser basera jaktflyg i Vitryssland. Man kommer att förlägga ett ännu obekräftat jaktflygförband med SU-27SM3 FLANKER-B på attackflygbasen i Lida redan under hösten 2013.

Baseringen är intressant då den anger var man lägger tyngden i ett gemensamt luftförsvar tillsammans med Vitryssland. Platsen innebär samtidigt att man väljer en framtung lösning, då även vitryskt territorium ingår i uppgiften.

Lida ligger ungefär 3,5 mil från den litauiska gränsen och ca 10 mil från den polska. Närheten till Kaliningradexklaven är påtaglig med ett avstånd på drygt 15 mil. Utan att ha haft någon insyn i de ryska-vitryska förhandlingarna kan man nog ändå påstå att det var snarare Moskva än Minsk som bestämde vart de ryska planen skall flyga från.

Uppgiften för flygförbandet blir att upprätthålla den luftförsvarsberedskap som Ryssland och Vitryssland gemensamt delar. Detta innebär att den ryska motsvarigheten till incidentberedskap numera även kommer att finnas vid Litauens östra gräns, något som man i Vilnius med all säkerhet inte är så förtjusta i.

Lidafältet är 116. gardesattackflygflottiljens garnison och förbandet är utrustat med ett 20-tal SU-25 och SU-25UB. Förbandet är välövat och har regelbundet deltagit i förbandsövningar från vägbaser under senare år.

Onekligen är framgrupperingen av ryska flygstridskrafter ett uttryck för att man flyttar fram sina positioner. Tror inte att Studio Total komma att göra om sin nallebjörnsbombning under överskådlig framtid. Kan vara skadligt för hälsan…


G m/96, det var en låg nivå…

Trängsoldat

”Här skulle tio berusade trängsoldater med gevär m/96 och några stridsvagnsminor kunna fördröja ett mekaniserat regemente i en vecka….”. (Sagt av en infanteristisk reservofficer vid en fältövning i ÖN någon gång i mitten av 80-talet.)
Via en av dessa fullkomligt oförklarliga och ologiska tankeloopar som förekommer ibland, dök detta yttrande upp ur minnets arkiv efter att jag läst Brezjnevs inlägg Iskander, Iskander, Iskander.
Även om takten i och omfattningen av införandet av Iskandersystemet i och för sig var intressant och oroväckande, var det nog snarare hans resonemang om den svenska officiella synen på den låga ryska startnivån som på något förunderligt sätt fick mig att hamna i en kanaliserande hålvägsravin i trakten av NYTORP.

Egentligen är ju den ryska förmågenivån, vare sig den är hög eller låg, ganska ointressant om man inte ställer den i relation till något; styrkeförhållanden och styrkejämförelser har alltid varit grundläggande parametrar i alla bedömanden. Det är möjligt att ryssen startade sin återtagning från en mycket låg nivå och att stora delar av de satsade miljarderna försvunnit i korruption, misshushållning och felsatsningar. Det är förmodligen så att han har en bra bit kvar till dess han nått SSSR nivå då den var som högst, om det nu är dit han siktar.
Detta är dock fullständigt ointressant. Intressant är den ryska förmågan i förhållande till omvärlden, lokalt, regionalt och globalt, och för vår del i förhållande till vår egen, svenska förmåga. Det är rysk förmåga och uthållighet regionalt, här och nu ställd i relation till motsvarande svenska, här och nu, som är intressant.
Vaddå??? säger då vän av ordning. Den ska väl ställas i relation till det regionala läget totalt, dvs i praktiken NATO:s och kanske EU:s kapacitet och förmåga. Javisst, om vi hade varit med i NATO och/eller om vår solidaritetsdoktrin hade haft någon som helst bäring på annat än vårt eget själbedrägeri. Naturligtvis kan NATO ha en balanserande effekt vid en konflikt om exempelvis vattnen runt GOTLAND men i den sämsta av världar finns en uppenbar risk att we are on our own i ett förhandlingsspel där militär förmåga kan läggas som en (o)uttalad argumentsförstärkare. Och med dagens svenska förmåga behöver i en sådan situation den ryska inte vara särskilt hög för att upplevas som, milt uttryckt, synnerligen irriterande.

Efter detta resonemang kommer så den ofrånkomliga frågan: Vad har detta med berusade trängsoldater vid en hålväg mellan KORPILOMBOLO och TÄRENDÖ att göra? Jag sa ju att det var en ologisk tankeloop men kanske den dök upp som ett resultat av insikten att det inte är kvalitén, standarden eller förmågan som är avgörande utan hur den utnyttjas.


(Mp): Cyberhotet – det största hotet mot Sverige

Här fortsätter serien intervjuer med partiernas försvarspolitiska talespersoner efter deras kongresser (motsvarande). Här är Peter Rådberg (mp) intervjuad. Tyvärr har en krånglande rygg försenat utskriften en vecka. Nu blir det istälet ett avstamp inför Almedalen som F&S kommer att bevaka på plats.

Vad är miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitik?

Det är en bred fråga. Vi pratar om säkerhetspolitik, eftersom det är ett bredare begrepp, men där ligger också försvarspolitiken. Hade vi gått tillbaka till 50-talet, då kunde vi prata ren försvarspolitik med Sovjetunionen som hot. Men hotbilden mot Sverige och Europa ser helt annorlunda ut idag. Det är som beredningen skriver allt från ett eventuellt hot från Ryssland till miljö- och cyberhot. Då måste man göra en politisk bedömning och prioritera.

Vi anser att det inte finns något invasionshot mot Sverige idag utan säkerhetspolitiken ska integreras. Det är en svår och känslig fråga. Det civila samhället måste ha ett bättre samarbete om säkerhet, och med svenskt försvar. Det bygger på det som hände i Norge och 11:e september. Vi var i Norge och tog del av deras erfarenheter och brister. Det stärker bilden att om det som hände i Norge skulle inträffa, så kräver det bättre samarbete mellan det civila, polis och det militära.

Framförallt ser vi cyberhotet som det största hotet som kan eskalera till ett militärt angrepp så småningom. Därför tycker vi ibland att svensk säkerhetspolitik börjar i fel ände utifrån den den begränsade budgetram vi har – med satsningar på JAS. Det borde göras en annan prioritering inledningsvis.

För att ett samhälle ska vara säkert måste vi också tänka vidare. Ta utanförskapet som exempel, en hög arbetslöshet kan skapa en grogrund för helt andra tankesätt hos individer och driva folk från det övriga samhället. Det skulle kunna resultera i helt andra parlament i värsta fall och då är vi farligt ute. Ett stabilt samhälle bygger på arbete till alla, stabila regelsystem.

Vi har miljöeffekter som kommer. Vi har tittat på SMHI:s rapporter om nederbörd i Europa och världen. Det kommer att bli folkförflyttningar enligt expertisen. Dessa kan komma skapa konflikter mellan olika grupper och länder. Vi måste lösa alla problem samtidigt. Det är alltifrån cyberhot, grov kriminalitet och arbetslösheten så att Europa håller ihop. Den ekonomiska situationen kan splittra Europa. Skulle Storbritannien dra sig ur EU – vilka effekter får det på säkerheten på sikt? Det tycker jag man ska väga in i säkerhetspolitiken. Vi pratar ju inte om det. Vi pratar om att vi ska ha en bataljon till eller skaffa JAS-plan.

När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Vi har fått lite olika tidsangivelser, men jag har ingen personlig uppfattning när det är klart. Nu har man pratat om 2023 och det är ju bara att inse att det håller inte. Vi har också sagt att personalfrågan är jätteviktig, vi har försökt lyfta upp den och där har vi samsyn med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Regeringen har ju flyttat fram översynen två gånger, det finns mycket att önska där.

I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Det är väl naturligtvis huvudstaden, men jag kan tänka mig att öar som Gotland och Öland också skulle vara utsatta. Pratar vi militära angrepp är det ju alltid huvudstaden, oavsett vilket land vi talar om. Det är ju där makten finns. Stockholm är ju en centralort i det här sammanhanget.

Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Nyktert……Jag tycker den här frågan….ibland kan den göra mig lite irriterad. Inte som du ställer den nu. Men man ställer frågor som att Ryssland rustar upp och det vet ju alla att de gör. Men det förs ingen diskussion om vad de satsar på. Hur sen den ryska infrastrukturen ut? Om de ska klara av en större invasion av ett annat land, så måste ju hela systemet fungera. Nu vet vi deras kärnvapenkapacitet och flygområde, men sen vet vi också hur det ser ut generellt ut i det ryska samhället.

Men med sagt så tycker jag att man ska alltid se med oro på när ett land rustar upp, men man måste också ha en nykter inställning. Utifrån vad? Vad rustar de upp? Vilka komponenter? Det är också kopplat till hur man ser på rysk ekonomi och utrikespolitik. Deras gas och olja går till 80 % till Europa enligt 2009 års siffror. Skulle de stänga den porten genom att göra en invasion av ett europeiskt land, så kommer det säkert drabba dem otroligt mycket kopplat till oljepriset förändras. Då rasar hela ryska ekonomin ihop. Vi vet att de ryska styrkorna är väldigt beroende av exportintäkterna från gas och olja.

Deras västflank gentemot oss måste vara otroligt viktig, dessutom det lugnaste området för Ryssland. Det var ett långt svar på frågan hur jag ser på deras upprustning. Men man måste koppla ihop bilden och där tycker jag det Försvarsberedningen skrev blev ganska bra.

Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Under Persson? Det var före min tid i Riksdagen…jag vet inte.

Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Få en bredare syn och koppla ihop civilsamhället. Titta på Norrland idag, Internetuppkopplingen var avstängd. Energisystemet som går över hela Europa, det kan man klippa av. Det måste man ha med i bilden när det gäller en konflikt. Vi var i Danmark. De råkade ut för en jättenederbörd för fem år sen med regn och stora översvämningar i Köpenhamnsområdet. Nu har danska försvarsmakten fått i uppgift att titta på om det händer igen och det samtidigt är en konflikt. Hur ska den danska försvarsmakten hantera en sådan miljösituation? Det kan vi koppla till elavbrottet i Norrland. Om Ryssland skulle gå in där uppe i morgon, då är allting nedstängt. Vad gör vi då?

Det här måste sättas ihop. Det är som svar på frågan att vi måste få ihop detta. Och det har inte med att göra om vi ska minska försvarsutgifterna eller öka. Vi kanske ska ha mer pengar, jag lägger ingen värdering i det. Det viktigaste är att vi får ett system som håller ihop, det tycker jag inte att det gör idag. För Försvarsmakten är precis som den danska helt beroende av det civila samhället om det värsta skulle inträffa. Jag är rädd för att vi inte har det samarbetet idag. Det ser vi i Norgeexemplet och vi såg det vid tsunaminkatastrofen, då vi skulle organisera. Det här kittet som håller ihop, det måste fungera.

Miljöpartiet har ju länge drivit en internationaliseringslinje i sakområdet. Nu blev beredningens rapport en omorientering mot närområdet. Varför skrev ni ingen reservation?

Vi tycker fortfarande att det internationella är väldigt viktigt, men så får man ju väga detta om man ska skriva en avvikande mening. Då markerar man ju väldigt starkt, tycker jag. Den här beredningen är ändå i huvudsak bra, sen finns det ju massor med åsikter hos mig.

Vi kommer inte ändra vår politik för det, det är nästa beredning det kommer att bli tuffare rent politiskt. Jag gjorde den här bedömningen, jag ville skicka en signal till regeringen och socialdemokraterna att vi är beredda hålla dörren uppe för att diskutera. Vi är ändå ett parti som bara har 7 % hittills. Då måste man förhålla sig till det, vi får inte igenom all sin politik, utan man får flytta fram positionerna.

Den som följt miljöpartiets säkerhetspolitik under många år har kunnat notera att ett starkt argument varit efter Sovjetunionens fall att vi kunnat trappa ned det svenska försvaret med hänvisning till förfallet i det ryska försvaret. Varför använder ni inte motsvarande argument när utgifterna nu stiger brant?

Vi ser inte ryska upprustningen som något hot. Ibland kan det vara utifrån att Ryssland fortfarande är en stormakt militärt. Det kan finnas en poäng, om du förstår mig rätt, att en sådan stormakt till viss del har en militär kapacitet. Lek med tanken att det hade en sämre kapacitet, så skulle det kunna innebära ökade spänningar i Ryssland. Ryssland måste kanske ligga på en viss nivå militärt för att känna att de är en stormakt. Jag kan ibland se på den här upprustningen som de gör att de faktiskt gått ner väldigt djupt i källaren. Det kan också vara en säkerhetsfaktor att de rustar upp.

Här ligger den politiska uppgiften att få in Ryssland i det europeiska samarbetet i olika former.

Det är svårt att kvantifiera och tidssätta möjliga större ryska operationer. Samma svårigheter möter den som talar om miljöproblem. När blir miljöproblemen så stora att vi kan se säkerhetspolitiska konsekvenser? Vad utlöser dem?

De syns redan idag. Jag pratar om både politiska och miljöflyktingar. Det är redan ett europeiskt problem. Vi tar emot många idag och det ska vi fortsätta att göra, men många europeiska länder gör ju inte det. Jag förstår inte att inte EU kan komma överens, det är ju varje land som stänger dörrarna. Finland tar ju knappt emot någon.

Rena miljöflyktingar kommer att öka. De är fler än de som flyr från krig redan idag, men de kommer inte så långt. Hur de blir de närmaste femtio till hundra åren? Det kommer att öka. Jag brukar ta Bangladesh som exempel som i princip ligger under vattenytan. 120 miljoner invånare på ett område som Skåne. Om de skulle börja vandra norrut, så skulle det bli enorma konsekvenser. Och därför är de internationella frågorna viktiga!

Mer öppenhet även från Marinens sida!

Som ni återkommande läsare har märkt så har det inte blivit något nytt blogginlägg på en hel vecka. Det finns givetvis andra anledningar till detta än att det varit midsommar. Det som i dag tände gnistan att åter igen sätta sig vid tangentbordet och författa detta inlägg var faktiskt ett inlägg som har bäring på sekretessen runt försvarsfrågorna, där man ofta har undrat "för vem är detta egentligen hemligt förutom för svenska folket?"

Anledningen var helt enkelt att vår marintaktiska chef Jan Thörnqvist publicerade ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i närheten av vårt eget territorium. Ett ämne som tyvärr likt vad vår incidentberedskap sysslar med, under många år varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att marintaktisk chef nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.

Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen och dels förklarar vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierad vilket är ett gott tecken.

Just detta första inlägg i ämnet på marinbloggen var så pass glädjande att det föranledde ett nytt inlägg på denna blogg. Låt oss hoppas att såväl Flygvapnet som Marinen kommer att fortsätta med den här typen av rapportering. Den är helt nödvändig ur flera aspekter.

"FF LK" till både MTCH och FTCH.

Ockluderad front


Förhoppningsvis har ni alla haft en trevlig midsommar och börjar närma er semester eller gått på semester så ni hinner läsa detta inlägg :) Följande inlägg bör läsas med en kaffe kopp i solen och någon timme tillgodo för reflektion och fördjupningsläsning. Uppslaget för inlägget fick jag av @reservofficer då han gjorde en snabb kommentar till en artikel han länkade till på Twitter. Detta fångade mitt intresse och jag valde att fördjupa mig.

Det jag försöker belysa i inlägget är dels vilket geografiskt område som är viktigt för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen dels vilka områden som Ryssland ser som viktiga i Östersjöregionen och slutligen ett försök till att visa på vilket maktspel som genomförs just nu i vårt närområde.

BAKGRUND

Följer man de internationella nyhetsmedierna är det ofta man läser om argumentationen mellan Ryssland och dess angränsande NATO anslutna länder. Å ena sidan handlar det om att Ryssland känner sig hotad av NATO östliga expansion å andra sidan handlar det om att de NATO anslutna länderna i Östersjöregionen känner sig hotade av den massiva ryska upprustningen.

Ur Rysslands perspektiv ser man att den geopolitiska hotbilden kommer förändras markant under de närmsta tre till fem åren samt att det finns krafter som försöker ändra den strategiska stabiliteten som man ur ryskt perspektiv ser som rådande för tillfället. Vilka dessa krafter är berörs ej men man antyder att de ryska väpnade styrkorna måste vara beredda på att kunna hantera en konflikt.

Ryssland genomför just nu ett moderniserings program av sina väpnade styrkor som kommer när det är färdigt 2020 att ha kostat 700 biljoner dollar. Trots ekonomiska svårigheter i den offentliga sektorn i Ryssland vidmakthåller Putin att man måste genomföra denna satsning. Satsningen omfattar förnyelse av vapen, fordon, luft- och sjöfarkoster samt infrastruktur för de väpnade styrkorna.

Målsättningen är att 2020 skall 70% av de väpnade styrkorna anses vara modernt utrustade enligt västerländsk standard. Utöver den rent materiella moderniseringen genomförs även en reformering av de väpnande styrkornas struktur och därmed även dess taktik och stridsteknik förändras utefter denna struktur förändring.

Upplevt hot eller inte men Ryssland försöker begränsa utomståendes (läs intressegrupper och andra nationer) möjligheter till påverkan dels genom egen verksamhet dels genom oppositionen. Den s k "agentlagen" bör ses ur det perspektivet. Lagen bör ses ur perspektivet att Ryssland anser att västliga länder försöker påverka stabiliteten och utvecklingen i landet genom s k ”soft power” för att förhindra och försvåra detta har man infört den s k agentlagen.

Effektiviteten i lagen gentemot västlig påverkan kan diskuteras men påverkan av den egna oppositionen delsgenom tystning dels genom förföljning råder det inget tvivel om att den lyckats uppnå. Förra veckan (130621) genomförde man ett tillslag mot en av de mer välkända människorättsorganisationerna i Ryssland med hänvisning till "agentlagen". Samt under kvartal ett och två under 2013 har ett antal tillslag genomförts mot främst människorättsorganisationer i Ryssland med hänvisning till den lagen.

Den östliga expansionen av NATO gör att Ryssland får svårt att hålla sin linje att säkerställa en buffertzon mellan själva "hemlandet" och en potentiell aggressor. Detta synsätt blev rådande efter andra världskriget och är till del även rådande idag, ur vilket man bör se t ex vårens utspel kring Vitryssland vilket beröras nedan.

Vitryssland har ett stort beroende av Ryssland men de utnyttjar även Rysslands beroende av Vitryskt territorium för att kunna bibehålla en buffert mot NATO. Beroendet som Vitryssland har är att erhålla billig gas och militär utrustning. Ryssland ger detta till Vitryssland inte utav välvilja utan av dess behov av att säkerställa sin buffert. Vitryssland utnyttjar denna situation främst genom att dra ut på förhandlingar o dyl med Ryssland för att få en bättre position.

Ryssland meddelande under våren (2013) att de skulle frambasera ett (1) flygregemente samt fyra (4) bataljoner S-300 till Vitryssland. Flygregementet skall vara fullt operativt till 2015 samt luftvärnsbataljonerna skall vara operativa till 2014. En mindre del av flygregementet skall redan 2013 vara operativt i Vitryssland för att kunna hävda luftrummet. Vitryssland är redan nu ansluten till CSTO gemensamma luftförsvar samt det finns redan tre (3) ryska militära installationer i landet en sambandscentral, en radarstation samt ett precisions urverk för korrekt tidsangivelse.

Frambaseringen av ett flygregemente samt fyra luftvärnsbataljoner kan ses som ett svar på att NATO har baserat dess incidentflyg för Baltikum i Litauen. Men det kan likväl ses som ett svar på upprättande av NATO installationer (t ex Patriot batteri i Polen) i allmänhet nära Ryssland och missilförsvar i synnerhet.

Likväl kan man se scenariot för Zapad'13 som en tydlig markering mot NATO att de skall hålla sig passiva vid Rysslands närområde i och med att övningen främst kommer koncentreras till det Baltiska samt Polska frontavsnittet inom MD V. Vad som är intressant med den information som i dagsläget kommit ut är att man nämner begrepp som "antiterror" operation men man är mer tydlig vad man skall öva jämfört med Zapad'09, återigen en retorisk förändring.

Denna påverkan är även mycket tydlig i Baltikum och främst i Lettland där The Guardian i vintras hade en stor artikel om hur Ryssland försöker påverka Lettland till en mer pro-rysk inställning. Detta verkar främst göras genom att man över en längre tid försöker påverka opinionen med hjälp av subversiva åtgärder för att ändra inställningen. Antydan finns även i artikeln till s k ”proxy” verksamhet d v s att en stat utnyttjar ej statliga grupperingar för att gå ens syften exempel på proxy verksamhet är Irans utnyttjande av Hizbollah.

Utnyttjande av subversiva åtgärder med hjälp av underrättelseorgan tar ofta lång tid. Redan 1998 uppmärksammade de Baltiska staterna att Ryssland hade börjat bli mer offensiva i sin underrättelseverksamhet i de tre länderna. Till exempel spionringen Cambridge Five rekryterades under 1930-talet och fick sitt verkliga genomslag efter andra världskriget, så underrättelseverksamhet tar tid vilket Ryssland vet. Verksamheten har fortsatt till dags datum.

I både Sverige och Finland har det under det senaste halvåret börjat föras en mer och mer öppnare debatt om för- respektive nackdelarna med en NATO anslutning. Både Finland och Sverige är till dags datum kraftigt involverad i NATO samarbetet, den enda del som vi egentligen inte är delaktig i är det kollektiva försvaret d v s anslutna med alla förpliktelser. Debatten har främst kommit som en naturlig följd av den Ryska upprustningen men även av den Svenska Överbefälhavarens uttalande om en veckas försvaret följt av långfredagens övningsflygningar av det Ryska strategiska bombflyget i Östersjön.

En sådan anslutning är något som Ryssland kraftfullt motsätter sig och Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande nyligen kring det underströk även det, då han ansåg att det skulle förändra balansen i närområdet och man skulle vara tvungen att svara på det. Ryssland har även gjort ett motsvar på det robotförsvar som NATO har börjat upprätta i anslutning till Ryssland.

Detta förslag är att man skall dela upp Europa och där Ryssland skall ansvara för området över Polen, Baltikum, Finland, Sverigeoch Norge. Vän av ordning förstår ju självklart att detta har NATO motsatt sig kraftfullt då hela grundtanken med den kollektiva självförsvarsidén faller med en sådan inriktning. Men detta signalerar tydligt samma budskap som den ryske generalstabschefen hade med sig till Finland ifjol om vilket geografiskt område som Ryssland ser som strategiskt viktigt.

INNEBÖRD

Rent säkerhetspolitiskt är det min uppfattning att Östersjöregionen just nu balanserar på en mycket smal lina, å ena sidan om Sverige alternativt Finland eller båda länderna går med i NATO kommer vi se en högre rustningsspiral än den vi redan har i MD V å andra sidan om Sverige eller Finland ej går med så krävs en seriös upprustning av båda nationernas stridskrafter Sverige har goda tekniska system men ej mängden medan Finland har en stor mängd men en lägre teknisk grad på dessa.

Att man retoriskt i Ryssland verkar försöka skapa en hotbild mot landet inför delssin egen befolkning dels massmedia och att man parallelltmed det börjar gå mycket hårt mot oppositionella samt människorättsorganisationer i landet är ingen lycklig kombination. Enligt försvarsberedningsrapport är utvecklingen oroande jag skulle vilja påstå mycket oroande. Det "receptet" som de jobbar efter nu har historiskt används tidigare delsav dem själva dels andra länder och utfallet har aldrig varit lyckat varken för den egen befolkning eller angränsande stater.

Ryssland har nu vid tvåtillfällen tydligt signalerat vilket geografiskt område som de anser är av strategisk vikt för dess säkerhetspolitiska situation dels med Generalstabschefen Nikolaj Makarovs utspel i Finland 2012 dels med planerna på en uppdelning av luftförsvaret. Det går inte att blunda för att Sverige ligger i Rysk intressesfär och kan bli utsatt för påtryckningar då vi ej faller inom ramen för Ryska intressen. Detta är något som inte diskuteras i någon större omfattning och det bör vara något som lyfts fram, för ytterst får det konsekvenser för våra egna försvars- och säkerhetspolitiska vägval.

Påverkan i Baltikum och då framför allt i Lettland för att få dem till en mer pro rysk inställning är mycket oroande. Baltikum har sedan dess nyvunna självständighet setts som en förlust i Ryssland. Sedan dess medlemskap i NATO har situationen blivit än mer prekär. Ryssland vet att det är en förlust situation att genom militära medel försöka få dem under sig. Men utnyttjandet av mer subversiv verksamhet och därmed också en vilja att låta det ta tid men med ett övergripande mål är mycket oroväckande för det innebär att man ej släppt tanken på att få de Baltiska staterna än en gång under sig.

Vad jag kan finna anmärkningsvärt är alla uttalanden som genomförts under främst första och andra kvartalet 2013 men även under 2012 från höga ryska militärer likväl som politiker. I svensk media får det ytterst lite utrymme antingen lider vi av något Post-Jeltsin syndrom där vi förutsätter att de samtliga är alkoholister eller dårar. Men även om de två tidigare kriterierna skulle vara uppfyllda så skulle jag då definitivt bli orolig för vi är en randstat till en stormakt med kärnvapen vilket aldrig är bra oavsett vilken sida det är tal om för man är alltid den mindre parten då.

SLUTSATSER

Tyngdpunkten för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen ligger främst i Baltikum och Vitryssland. Utvecklingen kommer att styras utifrån vilka åtgärder som EU, NATO och enskilda Europeiska länder är villiga att genomföra för att få en mer västlig demokratisk utveckling och att förhindra subversiva element/verksamhet.

Retoriskt och maktspelsmässigt börjar situationen kännas mer och mer som en återgång till tidigt 80-tal intill Gorbatjovs maktövertagande. Därav rubriken ockluderad front vi hade ett högtryck som blåste in och ingav hopp nu står lågtrycket mot högtrycket och än så länge har vi en balans mellan de två men utgången är inte given.

Have a good one! // Jägarchefen

Edit: 130624 - Efter en diskussion på Twitter blev det tydlig att jag hade ett syftningsfel kring Baltikum så nu står det enbart subversiv verksamhet.

Källor


Reuters 1,23, 4, 5, 6, 7
Radio Free Europe 1
Rianovosti 1, 2
Russia beyond the headlines 1
FMSO 1, 2, 3, 4
Jamestown Foundation 1, 2, 3
The Guardian 1
Baltic News Network 1, 2, 3
Center For Eastern Studies 1
EU Observer 1
SvD 1, 2, 3
The Lithuania Tribune 1, 2
Oplatsen 1

En Parpersprodukt

Försvarsdepartementet och Regeringen som helhet har under veckan slagit sig för bröstet och basunerat ut att "NATO ger Sveriges försvar högt betyg". Det är en sanning med modifikation. Orden skulle lika gärna kunna ha yttrats 1939 om 1936 års försvarsbeslut som skulle förbereda Sverige på andra världskriget och som kom att vara intaget först i början av 50-talet. Vad utvärderingen nu åsyftar är nämligen de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014, vilket i vissa avseenden bär tråkiga likheter med försvarsbeslutet 1936.

Rapporten Regeringen refererar till är från PARP. NATO:s Planning And Review Process, PARP som när den inrättades 1995 i samband med Partnership For Peace syftade till att förbereda länder som ännu inte var medlemmar i NATO för att uppnå standarderna för ett medlemskap. PARP har sedan levt vidare som ett verktyg för att tillse att NATO:s partnerländer strävar mot de standarder som gäller för att med interoperabilitet framgångsrikt kunna delta i internationella insatser. Deltagandet i PARP är frivilligt och utvärderingar genomförs vartannat år utifrån de uppgifter deltagarländerna lämnar ifrån sig avseende försvarsplanering (avser här försvarspolitiska beslut och inte operationsplanering).

PARP är därmed i hög grad en utvärdering av målsättningar och i liten grad en utvärdering av faktisk förmåga. Veckans publicerade utvärdering bygger liksom 2011 års utvärdering på den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 med målsättningen insatsorganisation 2014, en organisation som härom året tidigast skulle vara klar 2019, men som i vintras avslöjades kunna vara klar tidigast 2023 om problemen med personalförsöjrningen fortsätter. Vilka uppgifter som lämnats från Försvarsdepartementet till PARP är inte känt, liksom vad den riktiga PARP-utvärderingen i original säger då Försvarsdepartementet endast erbjuder en översatt och sammanfattad bedömning. För den som känner till sakförhållanden är det inga problem att mellan raderna utläsa helt andra nyanser än vad som målas upp.

Rapporten bygger närmast helt på inlämnade uppgifter och till en försvinnande liten del på faktiska besök och tester av förband. På sidan 6 omnämns de enda evalueringarna som gjorts, där NATO-evaluerare (särskild utbildning) utvärderat ett antal svenska förband mot de krav och målsättningar som NATO har för förband som ska kunna ingå internationella insatser. Detta är typexemplet på ett stycke där den med bakgrundskunskap kan läsa mellan raderna, målsättningen har varit att utvärdera samtliga svenska förband som är anmälda till internationella styrkeregister.

En av de största frågorna de senaste åren i försvarsdebatten har varit personalförsörjningen sedan värnplikten lades vilande sommaren 2010. I PARP-rapporten finner man det intressanta stycket:

"Sveriges omställning till ett helt igenom frivilligt försvar tycks fortlöpa utan större problem. Rekryteringen av tillräckligt många frivilliga, antingen till stående förband eller kontraktförband eller som aktiv personal ur förbandsreserven, för att fullt ut bemanna försvarsstrukturen har hittills inte inneburit några större problem. "

Det här är förmodligen en beskrivning få anställda i Försvarsmakten känner igen. Förvisso har rekryteringssiffrorna goda på pappret, särskilt då sättet att räkna sökande har varit något konstruktivt. Rekryteringen av tidvis tjänstgörande personal har däremot inte alls gått väl då många av de basala förutsättningarna som t ex avtal, saknats. Det stora problemet är dock att få personalen att stanna. För att  personalförsörjningssystemet ska fungera som avsett krävs det att soldater och sjömän i snitt stannar sex år i Försvarsmakten. Alla erfarenheter hittills visar på att den siffran är betydligt lägre, vilket är en av anledningarna till att IO 2014 nu bedöms kunna intas tidigast år 2023. Därtill förskräcker rekryteringen till officersutbildningen som aldrig varit på så låga nivåer som i år med mindre än tre sökande till varje plats.

Skillnaden är avsevärd mellan verkligheten och PARP-rapporten som redan i början omtalar hur Sverige redan år 2014 har infört den nya organisationen. Har någon sekreterare tolkat IO 14 som att denna automatiskt är införd 2014 eller vet man helt enkelt inte bättre på Försvarsdepartementet? Intrycket förstärks också några rader längre ner på sidan 1 där man omtalar att

"Sedan 2010 är värnpliktssystemet vilande och helt ersatt av frivillig personal, vilket ger fler utbildade soldater och sjömän som är redo att delta i insatser utomlands, eller insatser som mer direkt rör Sveriges säkerhet"
Sannolikt menar man att värnpliktssystemet som helhet byts ut mot anställd personal. Det är dock lätt att få intrycket att en fullkomligt rotation redan skett. Det har den som bekant inte och det är också ett orosmoment. Till dess organisationen helt uppfyllts med anställd personal kvarstår värnpliktiga som krigsplacerade i förbanden – dock utan att någonsin repetitionsövas. Det innebär att många förband aldrig helt kommer att kunna övas förrän 2019, 2023 eller när personalen slutligen blir fullt uppfylld. Förmågan hos förbanden blir därefter.

Att Sverige redan nästa år kontinuerligt skulle kunna ha 2000 personer insatta i nationella och internationella insatser skulle jag gärna vilja läsa mer om. Framförallt få förklarat hur det ska gå ihop ekonomiskt då att ha ca 700 personer ute över tiden kostar ca 2,5 mdr kr. Varifrån ska resten av pengarna tas?


Rapporten i den form Försvarsdepartementet publicerar den (översatt och utan några som helst referenser eller ens ett sidhuvud) ger ett förvirrat intryck där begrepp blandas vilt och beskriver en verklighet där problem och "utmaningar" saknas (prova själv att söka på problem och utmaning i rapporten). Det förtjänar än en gång att understrykas att rapporten är en pappersprodukt utifrån uppgifter som lämnats in till PARP - inte något som tillkommit genom utvärderingar av faktiska förband på plats i Sverige.

Vem man ska rikta kritiken mot för rapportens innehåll bör det inte råda några tvivel om.




Lära av eller förtränga historien?


Det har varit glest mellan inläggen den senaste tiden. Men "ryktet om min död är starkt överdrivet". Jag har bara varit upptagen med en massa annat. Bl.a. så har flygshowssäsongen startat.

Förra helgen så var det veterandagen på Skå-Edeby. En av de, i mina ögon, bästa flygshowerna under året. När man besöker Skå-Edebt så är det som att åka tidsmaskin 60 år tillbaka i tiden. Stämningen är ett flygfält på engelska fastlandet, någon gång 1940. På kvällen brukar man avrunda med en hangarfest där deltagarna ombeds komma i tidstypiska kläder. Jag blev dock en smula fundersam när jag såg att besökare i tyska uniformer inte var välkomna på festen. Var detta för att visa politisk korrekthet eller var det för att man bara ville efterleva den allierade sidans krigsmiljö?

I Sverige finns det ett antal allierade veteranflygplan i användning, bl.a. Biltemas Spitfire och Mustang. Jag har dock ännu inte sett något tyskt. Det närmaste man kan komma är en Slepcev Storch som flyger omkring i tysk östfrontsmålning (svensk beteckning SE-XYH). I England finns det dock ett antal med autentiska svastikor och allt. Vilken klädsel har man om man flyger ett tyskt veteranflygplan? Jag funderar själv på att åka till Duxford i år och titta på "Flying Legends". Där har man accepterat historien. Flyger man ett tyskt veteranflygplan så bär man givetvis tysk flyguniform. Här är ett reportage om en amerikan som byggt just en Slepcev Storch (iklädd tysk uniform!).

Jag är själv sugen på just en Slepcev Storch, men då i svensk målning av en S 14B från F 3 tillhörande förbandet "Fjällstorkarna".

"Fjällstorkarna var ett flygförband som sattes upp av Kungliga Östgöta Flygflottilj F 3 på Malmen. Uppgiften för den lilla flygstyrkan var rent humanitär. Under hösten 1944 hade det kommit in uppgifter om hur norska flyktingar under oerhörda strapatser sökte sig över gränsen i norr. De sökte undkomma ryska förband som efter freduppgörelsen mellan Finland och Sovjetunionen trängde fram i norra Norge, men också tyskarna som gick hårt fram i området. Det uppstod ett akut behov av flygtransporter för att bistå dem som i det bitande kalla klimatet med hårda stormar och ned mot 40 minusgrader var nära att duka under men också för att föra fram mat och sjukvårdshjälp.

Baseringen av Fjällstorkarna var huvudsakligen krigsflygfält nr 34 Kalixfors strax utanför Kiruna. Flygplanstypen var som namnet antyder Fieseler Fi 156 Storch, benämnd S 14 i flygvapnet men allmänt kallad för Storken. Den var utomordentligt väl lämpad för uppgiften. Tack vare stora klaffar både i framkanten och bakkanten av vingen, kunde den dels flyga mycket långsamt, dels starta och landa på mycket korta sträckor. Storken kunde också förses med skidor.

Beslutet att lämna denna hjälp togs av dåvarande ÖB Helge Ljung i samråd med Röda Korset den 24 november 1944. Redan den 5 december var ”Kirunadetachementet F 3” färdigorganiserat för att börja ombaseringen norrut. Fyra S 14 flögs till F 4 på Frösön varefter de lastades på järnväg i Östersund för vidaretransporten till Kiruna. De monterades på isen invid järnvägsstationen och flög sedan den sista biten till Kalixfors. Verksamheten vid det 60 man starka förbandet kom igång den 13 december. Många av flygningarna gick med proviant till de fjällstugor dit många norrmän tagit sin tillflykt eller för att transportera sjuka eller förfrusna därifrån till sjukhus. Flygplanen togs också i anspråk vid en fruktansvärd sprängolycka i Karasjok i Norge. Arton polissoldater dödades och nio blev svårt skadade. De skadade fördes med Fjällstorkarna till Kiruna där de togs ombord på amerikanska C-47 för transport till garnisonssjukhuset i Boden.

Flygverksamheten på Kalixfors sattes på hårda prov. Navigering fick ske med hjälp av karta, klocka och kompass. Det var bara ljust ett par timmar mitt på dagen. Sikten var ofta begränsad av dimma. Enda haveriet i förbandet inträffade just på grund av dimman, lyckligtvis utan personskador. Den tekniska personalen hade det också besvärligt. Inför varje natt tappades flygplanen på olja som sedan hölls varm med hjälp av koleldade kaminer. Det fanns heller inga hangarer varför service och tillsyn fick äga rum i det fria.

Fjällstorkarna avvecklades den 14 maj 1945. Då hade förbandet fört 120 norrmän samt några personer av annan nationalitet i säkerhet."

En liten utvikning. Åter till huvudtemat för detta inlägg.

Hur vi än vill så kan vi inte förneka att svensk flyghistoria har starka kopplingar till tysk sådan. Saabs första flygplanstillverkning var B 3, en licenstillverkning av tyska Junkers Ju-86. En hel del av svenskt kunnande om flygplanstillverkning kommer från samarbete med tysk flygindustri. Givetvis var detta innan det gick utför med Tyskland under kriget. Någonstans mellan slaget om Storbritannien och D-Day så blev Sverige mycket pro-allierade. Detta synsätt verkar leva kvar än idag.

Vi får se upp så att vi inte i vår önskan att förtränga delar av historien inte förfalskar den till något politiskt korrekt. Jag blev t.ex. en smula bedrövad när den amerikanska veteranflygföreningen "Confederate Air Force" bytte namn till "Commemorative Air Force". Nu kan  man inte längre köpa överstejackan med den insydda sydstatsflaggan och texten "This pilot is a member of the Confederate Air Force if found in Yankee territory please send him back" Visst så har sydstatsflaggan använts i rasistiska sammanhang, men det är ett fenomen som dök upp först efter att staterna enades. Men 150 år efter inbördeskriget är det fortfarande en debatt som man lägger locket på i USA.

Det finns många liknande problemområden.

När jag pluggade på Linköpings Universitet så uppstod en mindre skandal under en fest med "Blues Brothers" tema. Majoriteten av besökarna hade givetvis mörk kostym och solglasögon som sig bör, men ett par dök upp utklädda till "Illinois Nazis". För dem som har sett filmen så är dessa nazister knappast något att eftersträva att likna. De som hade klätt ut sig till nazister gjorde det för att vara lite annorlunda och skapa lite rolig stämning på festen då Blues Brothers och Illinois Nazis är allt annat än vänner, se filmsnutten nedan. Men givetvis så blev det ett ramaskri.

Svensk Militärhistorisk Bokklubb har haft ett antal bra bokserier. I mn bokhylla står många böcker skrivna av tyska veteraner från andra världskriget. Bl.a. har jag givetvis Adolf Gallands bok "Die Ersten und die Letzten". Får jag påminna om att Galland efter kriget deltog i många veteranträffar i USA, bl.a. "Gathering of eagles" där de största flygaressen från kriget möts. Skulle man titta in i min bokhylla utan att ha en aning om mitt historiska intresse så finns det kanske risk för att man tror att det är ett politiskt snarare än ett historiskt sådant.

När Försvarsmakten för ett antal år sedan ville införa svenska flaggan på uniformerna var det många förståsigpåare som tvekade. Nynazisterna hade ju svenska flaggan på sina jackor och därför så sågs den av vissa som en rasistisk symbol! Nu beslöt man att det var dags att ta tillbaka den svenska flaggan från rasisterna. Ett helt riktigt beslut och något som man inte ångrade efteråt. Det visade sig dessutom inte bli någon diskussion när beslutet väl var taget. Det man var rädd för var alltså var det man trodde andra skulle tycka.

Är det kanske inte just detta som är problemet? Vi är rädda för vad andra ska tycka. Ibland även för vad vi tror andra ska tycka? Vid olika tillfällen så måste saker och ting kunna hanteras på olika sätt. Nynazister som viftar med hakkors ska givetvis slängas in i buren. En historiker eller veteranflygare med tysk märkning på sitt flygplan måste kunna behandlas på samma sätt som en med brittisk märkning. Vi måste kunna skilja på det historiska intresset och att förhärliga en förhatlig regim.

Både under VK1 och VK2 fanns det dessutom en ömsesidig respekt för piloter på den andra sidan. (Givetvis med undantag för bombpiloter som bombade städer och dödade civila. I detta sammanhang ska man nog fundera lite på vad tyskar tycker om t.ex. en brittisk Lancaster eller en amerikansk B-17 skulle deltaga på en tysk flygshow.) Det var därför inte helt ovanligt att nedskjutna tyska piloter bjöds på en öl på en engelsk mäss. Är det inte ett gyllene tillfälle att efterlikna just ett sådant möte på mässen under en veterandag?





Ett program med värme

Deltagarna på upplevelselägret och HKH Kronprinsessan Victoria.

Ofta är Försvarsmakten för allmänheten kulor och krut, insatser, datasystem som inte fungerar eller debatter om långsiktig ekonomi. Men ibland så ser man något annat. Det hjärta, den värme, det engagemang och den starka viljan att göra skillnad som för många i Försvarsmakten är drivkrafterna för att vara anställd eller frivillig.

Igår gick de värdena rakt genom rutan i den dokumentär som visades i Sveriges Television om Försvarsmaktens bröllopsgåva till kronprinsesseparet.

TSR_4417-150x150I Karlskrona samlades ett gäng ungdomar med lindrig utvecklingsstörning för att under några dagar dela erfarenheter med andra och för att uppleva något helt annorlunda än den egna vardagen.

Alla inblandade från Försvarsmakten som fick förmånen att arbeta med projektet ger uttryck för en fantastisk erfarenhet och vi hoppas att de ungdomar som deltog fortfarande bär med sig minnet av något speciellt.

Ett stort tack till de från Försvarsmakten, genom Sjöstridsskolan och Hemvärnet som med sin kunskap och vilja bidrog till upplevelselägret.

Och ett ännu större tack till de ungdomar som vågade ta steget och dela vår vardag och för att vi fick möta er!

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet


Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…


Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen

Gästinlägg: Mikael Oscarsson om kristdemokraternas försvarspolitiska rapport

Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Oscarsson, kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson och ledamot av försvarsutskottet med anledning av att partiet idag presenterar sin försvarspolitiska rapport. Det blir förhoppningsvis tillfälle i helgen att närmare kommentera rapportens innehåll och vi får sannolikt se och höra mer av den under Almedalsveckan. Kort sagt är det en rapport som i mina ögon går starkt på tvären mot Regeringens nuvarande försvarspolitik.

 Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Gästinlägg av Mikael Oscarsson, Kristdemokrat och ledamot av försvarsutskottet


Kristdemokraternas försvarspolitik ska revideras. Den ska bli mer konkret. Den ska utgå ifrån att Sverige ska försvaras som nation. Och med detta som mål ska Försvarsmakten dimensioneras. Allt detta enligt Rikstinget, kristdemokraternas högsta beslutande organ.

Så såg uppgiften ut som jag fick för ca ett år sedan och som nu utmynnat i en kristdemokratisk förvars- och säkerhetspolitiskt rapport. Då denna blogg vid flertalet tillfällen efterfrågat en mer genomtänkt försvars- och säkerhetspolitik så är det med glädje jag idag har möjligheten att i korthet presentera vår rapport här på Wiseman.

- 0 -


Kristdemokratisk politik kommer alltid att syfta till en trygg och värdig tillvaro för alla människor. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot utgör där två grundläggande förutsättningar. Förutsättningarna som låg till grund för försvarsbeslutet 2009 har till stora delar förändrats. Programmet analyserar vilka omvärldsfaktorer som kan påverka Sverige, vår förmåga att möta de utmaningar och eventuella hot dessa kan innebära samt ger förslag på åtgärder för att vi ska kunna hantera denna förändrade och föränderliga omvärld. Nedan är ett försök till sammanfattning av programmet som i sin helhet kan läsas här.

Det finns inga skäl att frångå de övergripande försvars- och säkerhetspolitiska inriktningar som gavs i försvarsbeslutet år 2009. Förutsättningen för att de angivna målen ska kunna nås är dock ett avsevärt utökat samarbete med NATO vad gäller planering, informationsutbyte, övningar och praktiska förberedelser. Men det är tveksamt om detta är genomförbart utan att Sverige blir medlem i försvarsalliansen. Denna fråga bör snarast utredas grundligt.

Försvarsmaktens förmåga att lösa nationella uppgifter – att försvara Sverige – är och kommer att vara otillräcklig om inte medel tillförs och delar av verksamheten ominriktas. Den planerade strukturen har avsevärda brister, och bl a saknas långräckviddiga luftvärnssystem för att skydda t ex flygstridskrafternas baser och befolkningscentra. Organisationens förmåga att genomföra kvalificerad väpnad strid är otillfredsställande i brist på övning för såväl officerare som förband. Antalet förband räcker inte till för att ens försvara de allra mest prioriterade områdena.

Den långsiktiga inriktningen för Försvarsmaktens utveckling bör vara att den ska ha förmåga att samtidigt möta begränsade angrepp mot två områden på fastlandet och på Gotland. Efter kraftsamling ska Försvarsmakten ha förmåga att återta viktig terräng i en riktning. Vid en ogynnsam händelseutveckling ska Försvarsmakten kunna försvåra en angripares verksamhet under så lång tid att vi kan ta emot hjälp. Försvarsmakten ska därutöver, med delar, ha god förmåga att delta i internationella operationer.

Grovt sammanfattat innebär det att markstridskrafterna bör bestå av tre allsidigt användbara brigader, samt därutöver speciellt organiserade enheter för försvaret av Stockholm och Gotland.

Marinen bör utökas så att den kan säkerställa skydd av importsjöfart och mottagande av (eventuell) utländsk hjälp i anslutning till Västkusten samtidigt som den kan genomföra sjöstridsföretag på Ostkusten. Flygstridskrafterna bör bibehållas på nuvarande nivå avseende stridsflygplan och ges förmåga att kraftsamla till alla delar av landet genom att basorganisationen förstärks. Hemvärnets och frivilligorganisationernas roll bör förstärkas. Det totala logistiksystemet, Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, bör ominriktas att främst tillgodose de krav som nationella försvarsoperationer kräver.

Försvarsmakten är dess personal. För att säkerställa tillräcklig rekrytering och för att bidra till att utbildad personal stannar i Försvarsmakten bör en tydlig incitamentsstruktur skapas. Genom att organisationen till del består av yngre korttidsanställd personal krävs att Försvarsmakten får möjlighet att i avsevärt större utsträckning än i dag stödja de anställda med t ex bostäder och andra sociala behov. Det senare är speciellt uttalat för personal som kan ha drabbats av skador i samband med internationella insatser, eller när de korttidsanställda ska övergå till civil verksamhet.

Den framtida strukturen måste säkerställa att det finns goda möjligheter att utveckla personalens kompetens. De viktigaste faktorerna i detta avseende är att möjligheterna att öva med förband säkerställs och att officersutbildningen tydligt tar sikte på att utveckla en officers kärnkompetens – att leda väpnad strid eller därmed förknippade verksamheter.

I dag har huvuddelen av det svenska folket mycket begränsade möjligheter att på ett rimligt enkelt sätt bilda sig en uppfattning om vad Försvarsmakten kan eller inte kan. Detta är ett demokratiproblem. Riksrevisionen bör därför årligen genomföra, och offentliggöra, en bred analys av Försvarsmaktens förmåga.

De i programmet föreslagna åtgärderna bör genomföras i flera steg. Ett antal åtgärder kan till låg kostnad genomföras omedelbart, t ex förslaget om omstruktureringen av officersutbildningen. Nästa steg är att genomföra nödvändiga åtgärder för att förverkliga försvarsbeslutet från 2009, dock med en tydligare inriktning på nationellt försvar. Med det som grund genomförs den i programmet föreslagna organisationsutökningen med inriktning att den ska vara genomförd inom tio år.


Mikael Oscarsson, (KD)
Ledamot av försvarsutskottet


Media: Göran Hägglund på SvD Brännpunkt, GP