Almedalen: Moderaternas dag



"Försvaret är nu en intern strid inom Moderaterna"



Ja den rubriken kan man i dag läsa i Dagens Nyheter på Moderaternas egen dag i Almedalen. Förvånande? Nej, inte särskilt! Att Moderaterna, det regeringsbärande partiet som dessutom innehar försvarsministerposten ska få ett eget inlägg i dag är en självklarhet. Moderaterna har dessutom med sin återkommande skönmålning av Sveriges försvarsförmåga varit föremål för många och långa debatter i olika forum under året. Så låt oss titta på Moderaternas dag i Almedalen ur ett försvarspolitiskt perspektiv.

Till att börja med, Fredrik Reinfeldt är en statsmannamässig statsminister med pondus. Det visade han i sitt tal i Almedalen under kvällen. Han tillsammans med Anders Borg har lotsat Sverige på ett föredömligt sätt genom en tid där övriga länder gått på knäna. Det kan man aldrig ta i från dem. I det större sammanhanget står Moderaterna för en sund politik förutom inom ett viktigt område - försvars- och säkerhetspolitiken. Inte heller med ett enda ord nämnde han dessa politikområden i sitt tal i dag vilket tydliggör hur långt ner på listan försvarspolitiken befinner sig.

Moderaterna har gått från att vara det parti där alla som värnade om ett starkt försvar tidigare röstade på. Man hade en stor majoritet av officersskaran med sig då alla visste att partiet prioriterade försvars- och säkerhetspolitiska frågor högt. Men inför valet 2006 skulle Moderaterna förnya sig. Ut med det gamla och in med det nya. Helt plötsligt står nu partiet i svensk politik med den mest märkliga syn på försvarspolitiken man kan tänka sig. Man spelar nu i samma division som Miljöpartiet. Till och med Vänsterpartiet verkar greppa vissa sammanhang bättre än vad Moderaterna gör. Ett tydligt sådant är frågan om försvaret av Gotland som avhandlas i dagens SvD där Moderaterna inte alls kan förstå varför man bör ha ett försvar på Gotland. Men Vänsterpartiet har förstått varför. Världen är upp och ned...

Dagen inleddes med ett försvarspolitiskt morgonpass där försvarsutskottets representant Cecilia Widegren och MUF:s Erik Bengtsbo representerade partiet. Att MUF-ordföranden övat in alla mantran från Modeternas försvarspolitiska floskellista var alldeles uppenbart. Cecilia Widegren levererade samma gamla upprepningar om att Moderaterna stärker vår försvarsförmåga mm. mm. Tyvärr fanns inte tid för några frågor efteråt, så Skippers insända fråga som löd "Cecilia Widegren påstår ofta att försvarsförmågan är bättre nu än för 20 år sedan - det vore intressant om Widegren kunde utveckla och förklara detta påstående?" Tyvärr hanns den inte med. Det hade varit mycket intressant att höra det svaret, om det ens finns ett svar?

Där vi ändå är inne på Moderaternas retorik så har jag roat mig med att titta på vad som står i Moderaternas kommunikationsplan under rubriken "vårt språk". Där kan man finna följande mening bland många andra.
Vi låter bli att gå på autopilot med invanda begrepp, i stället uttrycker vi oss framåtlutat med värme och överraskande öppenhet. Vi är aldrig distanserade och grått politiskt korrekta, vi talar med väljarna, inte för dem.
Just detta är i sammanhanget rätt komiskt då Moderaternas språk inom försvarspolitiken under de senaste åren uteslutande baserats på invanda och förutbestämda begrepp. Man har bara slagit på autopiloten och kört på invanda och inövade mantran. Alla känner igen begrepp som att allt Ryssland gör sker "från en mycket låg nivå". Hoten, ja de är självklart "gränslösa, komplexa och oförutsägbara". Något som alltid ska mötas med ett mer "flexibelt, tillgängligt och användbart" försvar.

För att fortsätta på ämnet språket så har Moderaterna under Almedalen fokuserat på att bemöta kritiken mot partiets sätt att skönmåla läget inom Försvarsmakten och det egna partiets förehavanden inom försvarspolitiken. Detta har man gjort genom att i stället börja använda ordet svartmålning. Även tidigare NBF-generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet har gjort det. Det man avser är givetvis debatten som bland annat drivs här på försvarsbloggarna. Johan Forssell (m) uttryckte under gårdagen på ett seminarium att han anser att "allt målas i olika nyanser av svart". För att bemöta det påstående vill vi gärna lyfta fram en kommentar publicerad i går hos kollegan Wiseman signerat den alltid lika knivskarpa "teaterdirektörern"
"Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!"
Mer sanning än så kan man knappast skriva på tre rader. Därmed kan man hoppas på att slippa behöva prata i målartermer, och i stället beskriva saker för vad de är framöver. Det borde även gälla Moderaterna. Men redan i dag slirade försvarsminister Karin Enström på sanningen. Åtminstone så ville hon inte hålla med om den sanning som målades upp genom ett påstående från publiken om att man inte längre genomför kvalificerade övningar i högre förband inom Armén (inte på brigadnivå och knappast på bataljonsnivå heller). Den bilden delade inte Enström. Man kan undra hur svårt det kan vara att hålla sig till sanningen? Det är inte särskilt svårt att kontrollera detta, särskilt inte för en försvarsminister.


För tre år sedan författade Moderaternas dåvarande försvarskommité en skrift som heter "blå tankar om framtidens försvar". Den skriften beskriver hur Moderaterna där och då för tre år sedan såg på försvarspolitiken. Några nyckelpunkter är att försvarsanslaget måste ökas och att man aktivt ska verka för ett NATO-medlemskap. Begreppet "mycket låg nivå" används inte i beskrivningen av Ryssland kan man särskilt notera. Tvärtom såg man till synes mer allvarligt på utvecklingen Ryssland 2010 än vad försvarsvarsberedningen gör i sin senaste rapport trots att det sedan dess skett åtskilliga saker som förstärker detta. Det komiska i det hela är att ingen av de sex ledamöterna som skrev rapporten längre är kvar i försvarsutskottet eller inom försvarspolitiken. En av dessa är Rolf K Nilsson som i dag kraftfullt ifrågasätter sitt egna partis nuvarande försvarspolitik. Den enda som är kvar inom försvarspolitiken är Karin Enström - i dag försvarsminister med en annan agenda än vad hon då stod för. Skriften är för övrigt bortplockad från Moderaternas webbsida.

Moderaternas försvarspolitik då, ja den behöver inte beskrivas genom att titta i något partiprogram, för det är som bekant Moderaternas försvarspolitik som är den nu rådande. Oavsett om man formellt sett har stöd från KD och FP så är det helt uppenbart att dessa partier inte längre kan förlika sig med Moderaterna inom politikområdet. När det kommer till Centern så har man som vanligt numera ingen tydlig linje eller vilja. Därför stödjer man Moderaterna utan att ifrågasätta särskilt mycket.

Moderaternas försvarspolitik kan sammanfattas med två enkla ord.
Skönmålning och Underfinansiering.
För så det oavsett vad Widegren och Enström försöker göra sken av. Moderaterna har i det stora hela en sund politik, men inom försvarsområdet är hålen och sprickorna avgrundsdjupa. Men än är det inte för sent för Moderaterna att göra något åt detta. Men då måste man städa upp i den Moderata försvarskommitén och byta ut de individer som förbrukat sitt förtroende hos väljarna. Där bör man istället placera lite tyngre och etablerade namn. Personer som skulle kunna återskapa det som under ett antal år nu fullständigt raserats. Men det viktigaste av allt är givetvis att såväl partiledare (Reinfeldt) som finanschef (Borg) börjar intressera sig för frågan, annars kan ingen förändring ske.

Om man ska tro på DN så har försvarsfrågan så som inledningen i detta inlägg beskriver skapat en intern strid inom partiet. Just detta kanske är den förlösande faktorn som till slut kommer att få partiets försvarspolitik på fötter igen och att man slutar att behandla försvarsfrågan som ett särintresse. Hoppet är det sista som överger människan!


Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD, SVT1, SVT2, SR
Bloggar: Rolf K Nilsson, Sjätte mannen 1, 2, Johan Westerholm, Wiseman




Se Försvarspolitisk Arenas morgonpass med Moderaterna här nedan

Se debatt med försvarsminister Karin Enström om personalförsörjningen här nedan


Upptagning från Moderaternas eget säkerhetspolitiska seminarium

Insats – utdrag ur missionslivet I

Jag har tänkt att publicera några utdrag ur livet på internationell insats. Här kommer ett första inlägg.


Libanon januari 1994

Över radion hör jag svenska. Jag spetsar öronen. Det borde inte vara svenska på den här radiokanalen eftersom den är norsk. Orden ”medevac” och ”helicopter” får mig att haja till. Vad har hänt?

Efter ett tag klarnar bilden. Den svenska ingenjörplutonen har under minröjningsoperation i närheten av byn Khiam råkat ut för en tragedi. En minröjare har klivit på en mina och har av smällen flugit ut i minfältet. De andra fick röja sig fram till honom för att kunna omhänderta honom. Han var omgiven av minor. Den medicinska evakueringen (medevac) gick bra och den skadade lyftes ut till fältsjukhus.

På kvällen skämtade en norsk medic om det hela, med stort mått av galghumor som gängse är vid såna här situationer:
-Ni svenskar säger att vi norrmän röjer minor på detta sättet, sa han och stampade med foten framför sig och håller för öronen. Men ni svenkser har ju skickliger utstyr och röjer på dette måte, fortsätte han och höll en inbillad minsökare framför kroppen samtidigt som han backade in i det imaginära minfältet. Norsk soldathumor som bäst.

Den svenska minröjaren blev av med ena underbenet och skadade svårt det andra benet. 2012 erhöll han medaljen för sårad i strid. Ytterligare en svensk blev splitterskadad.

Ingenjörplutonen var sig inte lik efter det även om de fortsatte med sitt farliga men ack så viktiga arbete längs den israelisk-libanesiska gränsen.


/C

Debatt: Dags att organisera försvaret mot cyberattacker

Av Annicka Engblom (M), ledamot Försvarsutskottet

Sveriges försvarsförmåga har ju varit ett hett ämne i debatten under året. Ett tema har varit hur länge vi enskilt står emot ett militärt anfall mot vårt land. I en SvD-artikel sades det inte vara längre än en vecka. I förhållande till vilken hotbildsituation detta kopplas är något jag varken kan eller ska göra, men om vi nu diskuterar nationell sårbarhet i termer av tidsutsträckning skulle jag nog vilja påstå att vi är mer sårbara än så.

Vad händer i samhället om finansiella transfereringar plötsligt raderas ut? Vad händer om energiförsörjningen i Stockholm under smällkalla vintern plötsligt släcks ned? Vad händer då mobilen, den trådlösa telefonen, iPaden eller datorn laddar ur? Att ladda ur tekniska prylar tar betydligt kortare tid än en vecka och handen på hjärtat, hur många av dagens samhällsmedborgare vet hur man då bär sig åt eller vart man vänder sig för att få information och hjälp?

Många läsare av denna blogg har säkert adekvat utbildning för hur man hanterar krissituationer, men de allra flesta svenskar har inte den kunskapen. Våra tekniskt avancerade samhällen är som aldrig förr oerhört beroende av att flödet av ettor och nollor i hela samhällsspektrat fungerar. Vi till och med förväntar oss att det gör det.

Terrorister, brottslingar eller illsinnade stater och organisationer har genom informationsteknologins utveckling numer ett mycket effektivt vapen i sina händer. Ett vapen som är gränslöst och svåröverskådligt. Attacker mot samhället, som tidigare tagit år att planera, utförs nu på några sekunder. Cyberattacker är dessutom svåra att artbestämma. Är det en attack eller en teknisk malfunktion? Var kommer den ifrån? Vad är syftet? Är den av militär eller judiciär art? Är det rent av en terrorhandling?

Attacker på nätet förekommer dagligen. Grupper eller enskilda utnyttjar sårbarheter i datanäten och metodiken som används är mer lättillgänglig än någonsin. De skadliga koder som finns är sofistikerade, men samtidigt enkla att använda. Man behöver inte längre vara programmerare eller speciellt datorkunnig för att allvarligt och långvarigt störa ut delar av samhällets nyckelfunktioner.

Komplexiteten är enorm och därför spelar IT-utvecklingens effekter en allt större roll i nationell säkerhets- och försvarspolitik. Hotbilder kopplade till cyberattacker uttrycks idag i många länder som en betydligt större riskfaktor än en invasion från främmande makt. Bland annat Försvarsberedningens senaste rapport lyfter fram detta. I USA har detta till och med inneburit framväxten av en ny försvarsgren och många länder utverkar strategier och samarbeten för att möta cyberhoten.

Sverige, som har en god grund att stå på i form av gediget kunskapskapital och många duktiga och komptenta medarbetare inom säkerhets- och försvarsverksamheter, jobbar aktivt med frågan. Dock inte i tillräckligt samlad form, enligt min mening. Problematiken är att cyberhot inte tar hänsyn till departements- eller myndighetsgränser, vilket är ett aber med den struktur vi har i landet av självständiga myndigheter.

Stannar energiförsörjningen faller detta under Näringsdepartementets myndigheter, stjäls industrihemligheter faller detta under Justitiedepartmentet, hackas bankerna är ansvaret Finansens och attackerna mot militära mål hanteras av Försvarsdepartmentet. Lägg därtill att de flesta av leverantörer av samhällstjänster är privata företag.

Kunskapen om hur man skyddar sin information varierar dessutom oerhört. I högt säkerhetsklassade verksamheter som polis, militär, kärnkraftverk eller försvarsindustri är kunskapen väldigt hög och det skulle jag vilja säga genomgående bland personalen. I företag av stort intresse för industrispioner är den också hög, men även företag som AstraZeneca behöver då och då anlita mindre företag som kanske inte har lika stor koll på vad man för med sig in i systemen.

I Sverige är vi som enskilda väldigt duktiga på att investera i virusprogram, men tänker inte på att vi är vidöppna för hackers via våra smartphones. Ett stort bekymmer är kommuner och landsting, båda innehavare att mycket känslig information om medborgarna och som inte alltid i besparingstider prioriterar högt säkerhetsklassade (och dyra) datalösningar.

Förra året deltog jag i Försvarshögskolans Högre Nationella Underrättelseutbildning (HNU) där många av de här problemställningarna stöttes och blöttes. Bland annat tittade vi på hur cybersäkerhetsstrukturen har utformats i Tyskland och Storbritannien, där den senare i form av den ministeriella- och myndighetsövergripande Office of Cyber Security & Information Assurance (OCSIA) skulle kunna utgöra en intressant modell för Sverige.

Mycket i positiv riktning har dock redan hänt sedan förra året. Samarbetet mellan FRA, Säpo och MUST har förstärkts, MSB:s arbete med CERT-SE (Computer Security Incident Response Team) att utvecklats, samarbetet i detta sammanhang mellan våra nordiska länder fördjupats, men fortfarande hänger den yttersta ansvarsfrågan vid cyberattacker, av vilken art de än månde vara, i luften.

MSB:s tog fram en IT-säkerhetsstrategi 2010 och Försvarshögskolan fick förra året i uppdrag av Försvarsdepartementet att ta fram en cybersäkerhetspolicy som presenterades i december 2012. Nu är nästa steg moget att ta och jag önskar att regeringen låter en utredare titta på hur man skulle samla beslutsfattare från samhällets olika delar och inrätta ett slags stridsledningscentral vid cyberattacker. Utredaren skulle helst vara oberoende, kanske en think-tank eller organisation; allt för att undvika låsningar som eventuellt kan uppstå vid olika myndighetsintressen.

Detta mitt inlägg är inte att peka finger åt något håll, utan att lyfta fram en mycket viktig problemställning som behöver finna sin snara lösning.

……………

Försvarsberedningens rapport
MSB
72hours

Attraktiv arbetsgivare?


Blir ett snabbt inlägg idag rörande rekrytering, för nu verkar solen titta fram så enbart dumt att sitta inomhus då :)

Ett mantra som går igen från både Försvarsmakten och politikerna är att Försvarsmakten måste bli en attraktiv arbetsgivare, något som jag håller med om fullständigt men väljer att sätta ett annat epitet på det nämligen ledarskap. Försvarsmakten måste ha ett sådant ledarskap som lämpar sig både vid väpnad strid som vid normal daglig tjänst hemma på förbandet.

Ledarskapet gör till del att personalen stannar kvar en längre tid men det måste även finnas renodlade Maslow faktorer som gör att personalen delsväljer yrket dels väljer att stanna kvar en längre tid. Dessa är mer överordnade just nu skulle jag vilja påstå för rekryteringen kontra Försvarsmaktens ledarskap vilket jag anser håller en mycket hög nivå.

Man kan inte förlita sin nationella säkerhet på att Försvarsmakten skall vara en attraktiv arbetsgivare och därmed få personal som söker sig till den. Vad menar jag då med detta? För att systemet Försvarsmakten skall fungera krävs det en minsta nivå av förmågor, kompetenseroch numerär.

Rent befolkningsmässigt skulle jag drifta mig till att hävda att det är en omöjlighet att vi i Sverige skall kunna rekrytera sådana mängder till Försvarsmakten att det går att uppnå dessa tre enbart genom klassisk rekrytering som för vilket annat företag som helst. Vi har helt enkelt en för liten population. Se t ex på övriga länder i Europa som har övergått till ett yrkesförsvar, de har även rekryteringsproblem men en betydligt större population.

Vi har nu haft GSS/K och GSS/T i tre år, än har man inte lyckats komma fram till något vettigt, men alla ute på förbanden säger mer eller mindre samma sak, ge premier, betala högskoleutbildning, ge yrkesutbildning m m efter avslutad tjänstgöring. Svaren är mycket lätta på hur man skall göra arbetet attraktivt. Vän av ordning säger ju då att det går ju inte i Sverige m h t det inbyggda rättvisetänket i vår nation. Då säger jag som jag sagt tidigare några gånger Försvarsmakten är inte vilken annan verksamhet som helst!

Det är ju ofta som både Försvarsmakten och våra försvarspolitiker lutar sig tillbaka och hänvisar t ex till Storbritannien och USA hur de har sina yrkesarmér. Det de kanske då borde göra är att titta på hur de har valt att ta hand om sina anställda samt anhöriga och driva igenom det lika snabbt som de drev igenom att vi skulle ha ett yrkesförsvar – utan större tanke på att ge medlen för att kunna lyckas med reformeringen.

Den generella utbildningsnivån hos den svenska ungdomen är så hög att ingen sansad 18-20 åring väljer att ta ett lågavlönat jobb. Där risken är att du antingen kan dö eller få fysiska eller psykiska skadorför livet. Om han eller hon inte vet att det finns något vettigt i slutändan av den anställningen eller att lönen motsvarar riskerna. Det är den bistra sanningen och om man inte kommit fram till det på de högre nivåerna än så är det verkligen beklagligt.

Väljer en 18-20 åring som det vanligtvis handlar om att kanske avdela 8+4 år av sitt liv med risken att kanske betala det yttersta priset i form av sitt liv för att hävda dels vårt svenska sätt att leva delsatt framföra vår säkerhetspolitiska vilja internationellt så är det ett mycket smalt pris för våra politiker att driva igenom ett förmånssystem för dem. 

Jag tror faktiskt att Sveriges befolkning skulle acceptera det också att vissa får en ”gräddfil” för vad de har ställt upp och gjort för de övriga medborgarna i landet.

Have a good one! // Jägarchefen

Halvfulla glas på Gotland

Bloggkollegorna Wiseman och Skipper analyserade i natt (!) Försvarsmaktens justerade retorik på ett förtjänstfullt sätt.

För oss som är intresserade av försvars- och säkerhetspolitik är Almedalen en höjdare med seminarier och nyheter. Vid sidan av SVT:s nyhet om socialdemokraternas ja till NATO:s snabbinsatsstyrka, så hade DN en artikel om hemvärnsbataljonen på Gotland i morse.

Hemvärnet övar i reportaget någon form av scenarie med ett fartyg som kommer till ön med människor som söker asyl. I just denna övning är det inte militärmaktens våldsutövande som står i centrum, utan mera organisations- och improvationsförmåga. Chefen för Gotlandsgruppen, den omtyckte överstelöjtnanten Hans Håkansson (en av hjältarna vid Caglavica 2004), jämför Gotlands situation med Tchad när det kommer till infrastruktur för militära operationer. Allt måste tas med. Här finns ingen förhandslagring utom ett dussintal stridsvagnar som det just nu inte finns förutsättningar att öva med.

Hemvärnsbataljonen, som tydligen räknar 454 medlemmar just nu, ska skapa förutsättningar för trupper från fastlandet att genomföra operationer här på ön. Hur dessa trupper ska transporteras över med mängder av materiel i händelse av en hotande konflikt i närområdet är oklart just nu. Först kring 2020 finns det ubåtsjakthelikoptrar, vilket innebär att det är en betydande risktagning att genomföra en överskeppning utan dessa i en sådan situation. Dessutom ska ju sedan hela ubåtsjaktsystemet med ytstridsfartyg och ubåtar, helikoptrar och minförband samövas innan ett sjöfartsskydd finns värt namnet.

Det som emellertid bekymrar överstelöjtnanten Håkansson mest är den tröga rekryteringen till förbandet. En uppfattning vi hört tidigare när det gäller så kallade utmaningar inom personalförsörjningens andra komponenter, vare sig det är officersrekrytering eller anställda soldater och sjömän.

Problemet för etablissemanget med dagens artikel är att den inte är filtrerad och att Hans Håkansson dessutom är en av de officerare som alltid försöker se just halvfulla glas. Så här verkar de halvfulla glasen se ut, när det gäller vår försvarsförmåga i utgångsläget på Gotland just nu.

Därmed lämnar jag ordet från studion till PR-avdelningarna.

……….

DN

ÖB:s förändrade retorik?

ÖB intervjuas av SVT efter landning på Visby flygplats (Foto: Försvarsmakten)

Det här inlägget påbörjades redan efter intervjun med ÖB på måndag eftermiddag. En mycket bra intervju under ledning av Annika Nordgren Christensen arrangerad av Försvarspolitisk Arena. Man kan inte annat än gilla Sverker Göranson som person. Han är sympatisk men samtidigt kärv. Han har gått från att under inledningen av sitt ämbete som ÖB upplevas som mycket osynlig till att bli en synlig, delaktig och omtyckt överbefälhavare bland sina anställda.

Under det senaste året har hans position som Försvarsmaktens chef stärkts ytterligare då majoriteten av alla försvarsmaktsanställda upplever att han på allvar har tagit kampen för att beskriva bristerna i vår försvarsförmåga för såväl politiker som svenska folket. Det har inneburit att ÖB ingjutit förhoppningar om att försvarsfrågan nått en vändpunkt där man sannolikt varit ända nere på botten och vänt och att det nu bara kan bli bättre. En vändpunkt där politikernas syn (läs moderaternas) på Försvarsmakten som ett särintresse nu har tvingats till att se försvarsfrågan som det allmänintresse det faktiskt är. En förändring som har sin grund i att en mycket aktiv försvarsdebatt har hållits vid liv under det senaste året. Detta till stor del tack vare Sverker Göranson! Inför Almedalen 2013 var det därför som upplagt för att en saklig försvarsdebatt skulle kunna vidmakthållas på en hög nivå om ÖB fortsatte att leverera konkreta lättbegripliga sanningar likt tidigare, något som bevisligen erhåller stor uppmärksamhet.

ÖB har vid det här laget redan hunnit att göra minst fyra offentliga framträdanden och analysen från oss hobbyanalytiker är relativt entydig. Något har hänt! Den skarpa retoriken från förra årets upplaga av Almedalen och från nyårsintervjun med Mikael Holmström finns inte där längre. Den så tydliga ambitionen att ge politikerna "den bästa bedömningen av läget inom Försvarsmakten" d.v.s. den ofriserade sanningen verkar inte längre finnas där, åtminstone inte sett utifrån. Den vassa men sakliga ÖB fostrad i pansartrupperna har helt klart tonats ned, eller självmant tonat ned sig själv.

Vissa anser nog att detta är av godo, framför allt för att inte hälla mer isbitar i den påstått frostiga relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men merparten av de personer man talar med om detta tycker det är djupt oroväckande att vi nu ser en betydligt mjukare approach i allmänhet, och där mediastrategin inför årets upplaga till synes är en helt annan än tidigare.

För att försöka förklara detta så kan vi ta några konkreta exempel:

  • ÖB tar inte upp ämnet "försvarsbudget eller brist på pengar" till debatt på egen hand. Reportrarna har ställt frågor som inte besvaras i annat än korta drag. ÖB är mycket noga med att vid dessa frågor lyfta fram tidsaspekten vilket innebär att han påpekar att Försvarsmakten har balans i såväl verksamhet som ekonomi nu, men att hans tidigare uttalanden avser tiden bortom 2015.
  • ÖB vill absolut inte fastna i en diskussion om några problemområden. I stället är det de goda exemplen som nu ska lyftas fram. Ett återkommande tema är vattenglaset som beskrivas som "halvfullt i stället för halvtomt". Försvarsmaktens personal och dess verksamhet ska lyftas fram, i stället för vad Försvarsmakten inte klarar av.
  • ÖB talar flera gånger av att han har en god dialog med uppdragsgivaren regeringen och sin minister. Det verkar uppenbart vara viktigt att detta framkommer
  • ÖB har vart mycket noga med att belysa planerade nordiska samarbeten (helt i linje med vad såväl Moderaterna som försvarsberedningen förordar). ÖB har vid ett flertal tillfällen istället för att tala om vår faktiska försvarsförmåga här och nu istället uppehållt sig vid framtida insatser för alla tre försvarsgrenarna. En samnordisk bataljonstridsgrupp, en nordisk marin minröjningsstyrka och en gemensam flyginsats över Island.
  • Den sista och kanske helt avgörande exemplet är direkt kopplat till debatten om "enveckasförsvaret" som i grunden handlade om huruvida Sverige kan försvara sig mot ett väpnat angrepp på egen hand (på en plats). När Sverker Göranson får frågan i dag huruvida Sverige kan försvaras i dag är svaret "Absolut!" Den kanske mest uppenbara exemplet på att ÖB helt enkelt backat i sin ståndpunkt.

Då ställer sig vän av ordning frågan om det skulle vara något fel att fokusera på att belysa ovanstående saker vid intervjuer och seminarium? Nej, givetvis inte.

Det är oerhört bra att ÖB och övriga i Försvarsmaktens högsta ledning väljer att lyfta fram de goda exemplen och att man belyser det goda arbete som människan i Försvarsmakten gör varje dag. Både på hemmaplan och under insatser på andra ställen i världen. Försvarsmakten levererar varje dag, året runt. Men om vi ska vara helt ärliga, är det någon som tvivlat på att Försvarsmakten och dess personal inte skulle göra ett bra jobb i de dagliga arbetet under de givna förutsättningar som finns här och nu? I debatten har man fokuserat på de större problemområdena runt försvaret vilket inte på något sätt förringar det goda arbete som pågår på daglig basis. En debatt som är helt nödvändig och som inte får dödas bara för att man är orolig för att myndigheten ska framstå som problemfokuserad.


Försvarsmakten har i dag två huvudsakliga problem man brottas med. Något som påverkar alla från högsta försvarsledningen ned till enskilda individen ute på förbanden. Det handlar givetvis om bristen på pengar och problemen med rekrytering/personalförsörjning.

Det är dessa problemområden som alldeles uppenbart legat till grund för de tidigare "utspelen" om vi använder oss av mediaspråket. Detta med all rätt. Försvarsmakten är underfinansierad och har så varit under lång tid. Samtidigt ställer regeringen krav på en försvarsreform som innebär att glappet mellan en verksamhet i balans kontra en ekonomi i balans bara ökar mer och mer för varje år. I förlängningen påverkar detta givetvis Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige, det som benämns försvarsförmåga. 

Det har varit helt nödvändigt att ÖB under det senaste året gett politikerna och svenska folket sin bästa bedömning av läget inom Försvarsmakten. Det har varit nödvändigt av den anledningen att det funnits en okunskap bland den stora allmänheten och till del även hos flera politiker. Detta kunskapsvakuum har det bärande regeringspartiet precis som sin föregångare använt flitigt utan att det har märkts. Riksmedia har då varit helt ointresserade av försvarsfrågan. Det sägs att Göran Person har uttalat "den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvarsanslaget". Tack vare Sverker Göranson är det nu slut med detta. Han har genom sitt agerande under sitt senaste år som ÖB satt försvarsfrågan på medias agenda vilket i sin tur inneburit att svenska folket blivit medvetna om bristerna, vilket slutligen inneburit att försvarsfrågan äntligen hamnat på den politiska agendan. Det går inte längre att dribbla bort den!

Men något har alldeles uppenbart hänt efter Sverker Göransons sjukskrivning under vintern och våren. Många bedömde till och med att försvarsminister Karin Enström skulle tvinga honom att avgå efter den infekterade debatten om "enveckasförsvaret". Men så blev det tack och lov inte. Att allt som hänt med tillhörande arbetstempo tagit hårt på Göranson styrks givetvis av en längre sjukskrivning vilket han även själv har berättat öppet om i intervjuer. Men vad föranleder då den betydligt mjukare framtoningen, den förändrade retoriken och att han helt uppenbart backat i frågan om huruvida Sverige kan försvaras?

Ja, runt detta kan man bara spekulera. Det har givetvis spekulerats om att ÖB och försvarsminister Enström vid informella samtal kommit överens om att i fortsättningen kommunicera runt en gemensam linje och således undvika utspel som triggar media och leder till stora rubriker. Vad alternativet annars skulle bli behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

När ÖB inte vill belysa de problem som är långt i från åtgärdade utan i stället enbart vill fokusera på att belysa de goda exemplen har istället vissa försvarspolitiker glädjande nog tagit på sig den rollen (se länkarna här nedan).


Vad kan vi då dra för slutsatser av detta. En förändring i retoriken är möjligen av godo för att tina relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men internt är detta inte bra. 

Att den högsta försvarsmaktsledningen nu till synes backar från tidigare ståndpunkter kan i värsta fall återskapa den klyfta som tidigare funnits mellan HKV och fotfolket som under de senaste åren glädjande börjat raderas ut. Om bilden av läget inom Försvarsmakten nu åter igen börjar skilja sig åt beroende om man befinner sig på en hög eller en låg nivå så kommer otvivelaktigt denna klyfta att ånyo öppnas upp. Det vore i så fall katastrofalt.

En annan slutsats är att det kommer bli svårt att debattera försvarsfrågan på ett sakligt sätt om den högsta ledningen för Försvarsmakten anser att försvarsförmågan är god, och att landet utan problem (Absolut!) kan försvaras med den försvarsmakt vi har i dag. Det kommer även på sikt att bli svårare för vissa partier att genom breda politiska överrenskommelser  kunna driva frågan om ett utökat försvarsanslag.

Den här bloggen har som bekant tidigare verkat för att "saker ska beskrivas för vad de är". Låt oss hoppas att analysen av ÖB:s nedtonade retorik i försvarsfrågan är felaktig. Vi behöver en fortsatt saklig försvarsdebatt där vi på alla nivåer beskriver saker för vad de är - nu mer än någonsin!



Hallandspostens utsände ledarskribent gör lysande intervjuer där klarspråk talas.
Mikael Oskarsson (kd), Allan Widman (fp)

Bloggar:
Wiseman, Jagarchefen, Försvar & Säkerhet, Försvar & Säkerhet

Media:
SvD



Se den 45 minuter långa intervjun med ÖB här 

Skönmålare och svartmålare (uppdaterat 14.55)

I söndags fanns SVT på plats på F 17 Gotland (den militära delen av Visby flygplats) för att direktrapportera när överbefälhavare Sverker Göranson landade in i en Tp 84 Hercules. Man kunde däritll samtidigt rapportera att incidentroten just landat in för att tanka. Det alla förväntade sig och ville ha svar på var naturligtvis om Försvarsmakten hade något nytt på gång med tanke på att det var i Almedalen förra året ÖB började ta bladet från munnen och meddelade att om försvarsbudgeten ej stärks markant efter 2015 så kan man tvingas avveckla en hel försvarsgren.

ÖB levererade dock inte några nya ”scoop” i intervjun med SVT. Istället fokuserade ÖB på två budskap. Det ena var att han har en mycket bra relation till sin minister. Det andra var att framhålla Försvarsmaktens insatta personal som gör ett mycket bra jobb såväl i de internationella insatser som Afghanistan och Adenviken, som den prövade nationella beredskapen till följd av den höga aktiviteten över och på/under Östersjön. Det var en linje ÖB höll fast vid så fort han ställdes inför andra vinklingar på frågorna.

I skrivande stund har ÖB medverkat i ett antal intervjuer i Almedalen. Vad som är ÖB och myndighetens ”media lines” är tydligt. Den ena är att gräva ner stridsyxan med Försvarsdepartementet genom att hänvisa till den goda relationen till ministern. Den andra är att visa att Försvarsmakten levererar, vilket görs genom det mest klassiska knepet i media – att hänvisa till den vanliga människan. I det här fallet görs det genom att uttrycka stolthet för och berätta hur duktig personalen i Försvarsmakten är. Det stämmer också väl överens med den ”hashtag” på Twitter som Försvarsmaktens infomationsdirektör Erik Lagersten nyttjade under våren vid referenser till verksamhet i insatser: #stolthet.

Försvarsmaktens personal i insatserna och beredskap är självklart också de som ska hyllas. Inget ont i det. Det är alldeles utmärkt och något som man gärna får utveckla än mer. Det var också oerhört skickligt att själv föra frågan om verksamheten i Östersjön på tal. På så sätt desarmeras ämnet visavi journalistkåren och risken för oönskade frågor minskar. Vad Försvarsdepartementet och Försvarsmakten minst av allt vill ha just nu är en upprepning av ”ryska påsken” – något som förmodligen slagit ner lika hårt på Försvarsmakten som nyårets ”en-veckasförsvaret”. Vare sig det ena eller det andra något som myndigheten egentligen är att lasta, utan snarare de politiska styrningarna. Så är det också så att i dagens tidevarv är det åtskilligt viktigare att framstå som effektiv än att vara det. Därav blir det också så geggigt när det visas att man effektiviteten inte finns annat än på powerpoint.

ÖB medverkade under måndagseftermiddagen i en intervju med Annika Nordgren-Christensen på Försvarspolitisk Arena i Almedalen. De nämnda budskapen upprepades återigen och det blev än tydligare att det under våren sannolikt skett någon form av taktikomläggning. Plötsligt är alla Försvarsmaktens brister och problem som bortblåsta. De som tidigare figurerat refererades till som att man diskuterar i olika tidsperioder, att det är skillnad mellan idag och om några år och det är så man ska se på ”utmaningarna”.






Det som var mest slående var ÖB:s uttalande efter ca 25 min, när materielbrister, personalsituation och den stora skillnaden berördes mellan den officiella bilden och den som förmedlas i delar av media och av förvarsbloggare.

”Saknas det materiel här och där? Ja, det gör det, men det saknas ingen avgörande materiel därför vi har också valt att prioritera därute. Alltså dom som går i skarp insats oavsett om det är i Östersjön, i Afghanistan eller utanför Somalia.”


Det är bra att Försvarsmakten vill skapa en stolthet för den verksamhet som bedrivs och hos personalen. Jag bedömer det dock som stor risk för att det blir bakslag.

Vad vi nu ser är att förtroendeklyftan återigen förskjuts från Försvarsdepartementet/Försvarsmakten till att spänna mellan hög och låg nivå inom Försvarsmakten. ÖB har under vintern och våren hyllats av sin personal som en sanningssägare som vågat stå upp för sin personal och sin myndighet gentemot mycket märkliga pålagor från Försvarsdepartementet. När ÖB talar om att det inte finns några brister avseende avgörande materiel är det ett påstående som är oerhört lätt att syna för personalen i Försvarsmakten som, precis som det sägs i intervjun ofta har helt andra åsikter om situationen i Försvarsmakten, men som dock viftas bort av ÖB att det handlar om andra tidsperspektiv. Visst det må vara så att det i Försvarsmaktens planerade insatser inte finns några större materielbrister.

Man måste dock skilja mellan de enstaka spjutspetsarna och helheten. Att diskutera brister inom det ÖB refererar till som avgörande materiel är helt inte möjligt av sekretesskäl, vilket därför kraftigt hämmar försvarsdebatten. För att begränsa sig till de brister som varit uppe till offentlighetens ljus så påverkar exempelvis den kompletta bristen på artillerisystem Försvarsmaktens förmåga att lösa sin grunduppgift, att försvara Sverige och indirekt att verka för svensk säkerhetspolitik, mycket negativt.

Det som jag bedömer som Försvarsmaktens nya kommunikationsplan riskerar att föra försvarsdebatten två år bakåt i tiden, där det åter blir en polarisering mellan det som departementsrådet Michael Moore på måndagsförmiddagen beskrev som "skönmålare" och "svartmålare". Som synes av debatten kring ryska påsken finns det två fraktioner som gynnas av detta. Den ena är regeringen och försvarsdepartementet som är beroende av en bild av en framgångsrik försvarspolitik. Den andra är en eventuell framtida motståndare som bara har att tacka och ta emot för alla glapp som målats upp som ifyllda. Att det även finns en politisk önskan om att hellre tala om saker och ting som fungerar istället för glapp var tydligt under eftermiddagens seminarium om hur Försvarsmakten kan göras krigsavhållande, där Johan Forssell (m) efterlyste diskussion om det som fungerar bra istället för det som fungerar dåligt.

Man måste kunna diskutera både och –framförallt vad gäller den skarpa verksamheten. Det är det man ska vara stolt över, men då räcker det inte med lite glättiga bilder och korta blogginlägg om postgången i Mazar-e Sharif. Berätta om den skarpa verksamheten som pågår. Berätta om patrullerna i Afghanistan. Berätta om operationer tillsammans med ANA och ANSF. Berätta om spaningsuppdrag i Adenviken. Berätta vad det är som händer i och över Östersjön – inte bara att något händer. Allt detta är sådant som allmänheten har rätt att få veta, för det som händer är den verkliga säkerhetspolitiken och det är utövandet av den som vi i Försvarsmakten, såväl som allmänheten, ska vara stolta över.

Det för återigen in ämnet på svagheter, svartmålning, halvtomma glas eller vad man nu vill kalla det. Allan Widman adresserade frågan rätt bra när han under seminariet sade:

”Det handlar om hur omvärlden uppfattar det”

Tyvärr är det så att omvärlden sannolikt har betydligt bättre uppfattning om huruvida det svenska glaset är halvfullt eller halvtomt än vad den svenska allmänheten har, och det är ett allvarligt bekymmer. Ett lika stort bekymmer är att våra försvarspolitiker inte har mycket mer information, vilket Mikael Oscarsson (kd) vittnar om i en intervju med Hallandposten:

"Apropå påskincidenten så framkom det uppgifter att det var första gången på elva år som försvarsutskottet hade fått en incidentberedskapsrapport från Försvarsmakten, stämmer det?

- Jag kan inte blicka tillbaka i elva år i försvarsutskottet, men jag kan blicka tillbaka femton år i riksdagen. Men jag har bara varit i försvarsutskottet i tre år.

Och du har inte tidigare fått en sådan?
- Nej.

Hur kommer det sig att ni inte har begärt att få en sådan?
- Ja, du. Det är väl som en del i försvarsutskottet har sagt, för vi var nämligen en hel del på Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och bland annat Karlis Neretnieks som talade, och så en hel del efteråt ”men en sån här slags rapport har vi ju aldrig fått i försvarsutskottet”, så det finns ju en del förbättringspotential, om man säger så, i Försvarsmaktens tydlighet."



Ute i organisationen blir det krigsförbandscheferna och de så kallade första linjens chefer (plutonchefer med flera) som får uppgiften att stå för den nya linjen, gentemot deras yngre befäl och soldater som är mycket väl medvetna om vilka brister som finns och att det inte enbart är handskar, stridsvästar och annat som gärna kastas som tillhyggen i debatten.

Klyftan förskjuts. Det man lagar i relationen mellan departement och myndighet riskerar istället att leda till en ny ruptur inom myndigheten. Det kommer inte att förbättra rekryteringen, hur mycket man än använder det nya ledordet ”stolthet”.


Vi ska vara stolta över de uppgifter som Försvarsmakten och dess personal löser skarpt, ofta under mycket stora umbäranden för såväl insatt som dennes familj och utan tillräcklig erkänsla och stöd. Lika viktigt är det dock för vår försvarsförmåga, här och nu, men även i framtiden att man är tydlig med vilka brister som egentligen finns och hur situationen egentligen ser ut.


Klockan är nu kvart över midnatt på det som är Moderaternas dag i Almedalen och som även är försvarsminister Karin Enströms första dag på plats i år. Det är 6 år sedan Anders Borg på egen hand reducerade försvarsbudgeten. Det ska bli intressant att se vad som meddelas i år.

Se även: Jägarchefen, Skipper

 Uppdatering 08.15: Johan Wiktorin skriver om de halvfull glasen och konstaterar tyvärr liksom jag gjorde härom dagen på Twitter att när glaset faktiskt börjar närma sig pinsamt tomt så är det bara att såga av det upptill så närmar det sig halvfullt igen.

 Förtjänstfullt tar han upp DN:s artikel om bristerna i Gotlands försvar, i vilken försvarsministern kommenterar situiationen så här:

"Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon."

Ska man vara diplomatiskt korrekt kan man uttrycka det som att det märks att det var ett tag sedan försvarsministern var aktiv officer och att hon kanske glömt bort hur logistikens krav. Märk också ordvalet "ska kunna" istället för kan. Frågan är vilket datum som Försvarsmakten ska ha den förmågan (och med vilken materiel kan frågas) eller om det rentav är som så att hon anser att myndigheten misslyckats.

Glädjande nog för svensk försvarsförmåga har Socialdemokraterna nu sagt ja till deltagande i Nato Response Force. De förband som avdelas för detta kommer inte att ha någon möjlighet att falla igenom vad gäller utrustning och övning, något som därför skulle behövas för hela Försvarsmakten.

Media: SVT, DN, DN2, DN3, SR, DN4, DN5

Uppdatering 14.55: Även SvD uppmärksammar nu den livliga försvarsdebatten. Händelserik dag än så länge så det blir ett blogginlägg till kvällen.

Carl Bildt och Jonas Sjöstedt diskuterade NATO-frågan i SVT. DN, SvD

Almedalen: Sverigedemokraternas dag


I går var det Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Nu kom inte SD med några nyheter inom det försvarspolitiska området, varken genom partiledartalet eller vid några seminarier. Av den anledningen finns det egentligen inte så mycket nytt att kommentera. Men eftersom SD är det parti som i särklass tillför Försvarsmakten mest pengar i sin skuggbudget så blir det åtminstone ett kortare inlägg.

För att syna vad ett parti som inte sitter i regeringsställning menar med sin försvarspolitik gör man bäst i att granska partiets skuggbudget. När det gäller SD så ser de konkreta siffrorna ut så här för perioden fram till 2016. Summorna SD avsätter till försvarspolitiken är summan utöver regeringens liggande budgetförslag.

2013: +2 miljarder
2014: +4 miljarder
2015: +6 miljarder
2016: +8 miljarder

Totalt under budgetperioden avsätter SD 20 miljarder kronor med uttalat syfte att återta försvarsförmågan. Huvudsakliga ståndpunkter är att man vill införa en partiell värnplikt parallellt med ett yrkesförsvar. Man vill även utveckla en nationell försvarsindustri och således köpa försvarsmateriel från svenska företag. 

När det gäller återtagande av försvarsförmågan vill man till del bekosta detta genom att dra ner på de internationella insatserna. För att titta mer konkret på vad SD vill göra för att stärka försvarsförmågan bör man titta på hur man ser på försvarsgrenarnas utveckling. Det man vill satsa på för Arméns del är uppsättande av ytterligare fyra brigader till att omfatta totalt sex mekaniserade brigader. Detta skulle givetvis stärka försvarsförmågan om man även budgeterar för att bemanna, utrusta och öva dessa brigader.

När det kommer till Marinen talar men enbart om att återupprätta den numera nedlagda marinbasen i Göteborg, samt detachementen i Härnösand och på Gotland (Fårösund). Detta är en märkligt prioritering då marinbaser i sig själv inte tillför någon marin försvarsförmåga! Det gör däremot marina verkanssystem på hav (fler fartyg och ubåtar) och eventuellt även på land. Men fartyg nämns inte alls. I det senare fallet vill man satsa på rörligt kustartilleri med Archer och mobila kustrobotsystem. Det sistnämnda av dessa två systemen är mycket bra och en förmåga vi tyvärr avvecklade 2000 när det tunga kustrobotbatteriet med robot 15 vid KA2 avvecklades. 

För Flygvapnets del är man mer konkret och talar om kombinationer av baser och verkanssystem. Man vill utöver nuvarande organisation återupprätta F16 i Uppsala tillsammans med BAS-90 systemet. Men det viktiga är att man vill utöka beställningen att JAS 39E till att omfatta samma numerär som i dag. D.v.s 100 flygplan som kan jämföras med regeringens näst intill halvering där vi som det ser ut nu kommer att gå från 100 JAS 39C/D till 60 JAS 39E. Det man inte nämner något om är vapen och andra kringsystem. Men man får möjligen förutsätta att partiet inte gått ned på den detaljgraden i budgetunderlaget.

Trovärdigheten i SD försvarspolitik måste dock ifrågasättas när man kommer till en annan kärnfråga. SD tar kraftfullt avstånd från ett eventuellt NATO-medlemskap likt vad hela det röda blocket gör. Detta samtidigt som man vill stärka den totala försvarsförmågan? Man gör det dessutom med tveksamma argument. Argument som dessa skjuter Mike Winnerstig hål på då han under gårdagen skrev en mycket läsvärd artikel i ämnet.

Slutsatsen är att SD tillför de ekonomiska medel som skulle behövas för att kunna starta att återupprätta en försvarsförmåga värd namnet. Men partiets prioriteringar kan diskuteras. Hade man dessutom övervägt att ändra åsikt i NATO-frågan så hade trovärdigheten rörande försvarspolitiken ökat avsevärt.

Länkar: SvD, SvD, Exp, Exp, AB, AB, DN, DN

Läs SD hela höstbudget här samt se seminariet här nedan från gårdagen då det var SD som stod i fokus på morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena.


I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Men då Miljöpartiet inte har försvarspolitiken på agendan så kommer de heller inte att avhandlas i något inlägg här på bloggen. Nästa parti ut blir Moderaterna, där lär vi få anledning till att återkomma.

Hur gör vi Försvarsmakten krigsavhållande?

Så lyder rubriken på ett av dagens mest sevärda seminarier i Almedalen från dagen. Många intressanta paneldeltagare där Jan Salestrand (HKV), Allan Widman (fp), och Johan Forssell (m) och Kenneth Forslund (s), Lars Ekeman (Folk & Försvar) samt Magnus Christiansson (FHS) deltog.

Stefan Ring gjorde ett bra inledningsanförande där han pekade på problematiken i debatten där man allt för ofta diskuterar hot och inte risk och drog parallellen till pyromanen som flyttar in i grannhuset efter avtjänat straff.

Därefter tog Jan Salestrand vid och gav sin syn på hur Försvarsmakten måste vara utformad för att vara krigsavhållande. Men den mest intressanta, korta och koncisa förklaringen gav den alltid vältaliga ledamoten i försvarsutskottet Allan Widman. Han konstaterade kallt i en enda mening att det viktigaste som gör Försvarsmakten krigsavhållande är bekämpningsförmåga!  Har man det så kommer en potentiell fiende tänka både en och två gånger innan han gör något. Vidare påvisade Widman i följande utvecklade ord att han har koll på läget inom Försvarsmakten och vad som risken med att vara allt för mycket "hotorienterad" och tog rikspjäsen och helikopteraffären som bra exempel på dåliga affärer ur ett förmågeperspektiv.

Johan Forssell (m) tog under sin tid i etern chansen att framhålla den moderata försvarsreformen som en viktig del i att vara krigsavhållande. Han passade även på att uttrycka att han inte ställer upp på de beskrivningar som ges av Försvarsmakten och att allt målas i olika nyanser av svart. Forssell önskade att några av seminarierna i Almedalen i stället för att ta upp problemområden skulle framhålla de positiva områdena.

I detta fick Forssell medhåll av Jan Salestrand som också anser att debatten är svart. Det här är alldeles uppenbart en del i Försvarsmaktens nya mediastrategi, att framhålla de positiva detaljerna i stället för att fokusera på problemen. Detta har bekräftats under flera intervjuer med ÖB och kunde slutligt fastställas när Försvarets Forum i dag kom ut och ÖB:s ledare hade rubriken "Halvfulla glas i sommar". Runt det sistnämnda avser Skipper återkomma till i ett längre inlägg under kvällen.

Under den avslutande frågestunden så ställdes ett antal kniviga frågor till politikerna som tyvärr inte besvarades på det sätt man kunde hoppats på. Enbart Widman gav ett tillräckligt bra svar på frågan som ställdes till honom. rörande opinionsbildning för NATO

Se gärna det intressanta seminariet här nedan i efterhand.


Sju scenarier för Egypten i morgon

Blickarna vänds åter till Egypten sedan landets krigsmakt gjort ett uttalande i radio under gårdagen. Den allmänna tolkningen är en utlovad militärkupp i morgon eftermiddag, men om vi går till själva källan blir det lite mer svårbedömt.

Försvarsstabschefen al-Sissi talade om att inte ta någon politisk roll, att protesterna var oöverträffade i storlek och att landet befinner sig i en farlig situation. Han avslutade med att armén kommer att erbjuda en lösning (Road-map), om inte parterna kommit överens inom 48 h.

Nedan följer en genomgång om möjliga scenarier som centrerar kring det muslimska brödraskapet, där president Mursi inte är den ende med inflytande:

Protesterna lägger sig och Mursi konsoliderar makten

Nästan otänkbart. Den socio-ekonomiska situationen är mycket bekymmersam för landet. Dramatiskt minskade turistintäkter och minskade subventioner har lett till brist på många varor. Det är brist på drivmedel och allmänna kommunikationer som fattiga människor behöver för att ta sig till de arbeten som finns. Livsmedelspriserna har också gått upp och hela detta problemkomplex kommer inte att lägga sig genom ett trollslag.

Parterna gör en kompromiss, Mursi kvar vid makten

Nästan lika otänkbart. Retoriken är alltför hård från ”Rebellernas” sida. Igår gjordes enligt uppgift ett uttalande som kräver att Mursi och regeringen ställs inför rätta. Fientligheten/skepsisen mot Muslimska Brödraskapet (MB) är alltför omfattande för att det skulle bli en sådan slags kompromiss.

Parterna gör en kompromiss, en domare utses till president med en teknokratisk regering

Fullt möjligt, om Mursi mfl garanteras immunitet. Igår florerade uppgifter om upphittade listor på mutade funktionärer inom MB, vilket mycket väl kan vara sant. Domarna i Egypten åtnjuter en enorm prestige, och domarkåren är den mest respekterade institutionen i landet. En sådan lösning är acceptabel både för de protesterande och armén, för det ger lite tid att ta tag i ekonomin.

MB gör en kompromiss med armén

I denna lösning delar rörelsen den faktiska makten med armén genom ett slags arrangemang. För detta talar MB:s goda organisationsförmåga och inre disciplin. Denna lösning är acceptabel för de delar av proteströrelsen som kommer ur Mubaraketablissemanget. Armén som vill bevaka sina privilegier kan också acceptera en sådan lösning, så länge det är lugnt och man slipper det yttersta ansvaret. Problemet är dock fortfarande kärnan i dagens situation: Vilka premisser ska konstitutionen vila på? Ändå ett av de mest troliga alternativen, vilket borgar för ett fortsatt tragglande.

Armén går in. MB går under jorden.

I detta scenarie tar armén över med stöd av polisen. Troligen tillsätts i så fall en teknkratisk regering för att armén vill slippa perceptionen av att inte kunna styra ekonomin åt rätt håll. MB kommer att överleva som organisation, eftersom en sådan situation på inget sätt är främmande för rörelsen. Tyvärr skulle en sådan utveckling leda till en radikalisering av MB, eftersom dess medlemmar skulle få inpräntat att den inte kan erövra makten via valurnan (jfr Algeriet). Den nuvarande proteströrelsen faller samman vid en sådan här utveckling, då den är splittrad i sin bild av armén. Lågintensiv revolt att vänta.

Armén går in. MB mfl försvarar sig med vapen

Samma upplägg som i förra scenariet, men det utvecklas till regelrätta gatustrider. På utsidan av MB finns salafisterna i Nourpartiet som hitills försökt främja en dialog. Där finns också mindre, ännu mer militanta element som kan sätta sig till motvärn. Vid en sådan utveckling är risken stor för att skeendet utvecklas till ett inbördeskrig. Med tanke på att Egypten har en befolkning som är fyra gånger större än den syriska skulle konsekvenserna för Egypten och regionen bli dramatiska.

MB överraskar med yttre utfall

Tema avledande manöver mot yttre fiende. Det finns två kandidater, Israel och Etiopien. Israel är för starkt och har amerikanskt stöd som presidenten så väl behöver. Etiopien däremot med sitt startade dammbygge erbjuder en bättre möjlighet. Frågan är hur armén skulle reagera på en order att göra en mindre operation i sydlig riktning för att samla egyptierna kring något. Inte en trolig utveckling, eftersom omvärlden knappast skulle lämna något politiskt stöd till ytterligare äventyrligheter i regionen.

………

Det kan också vara intressant att belysa två faktorer. Dels det amerikanska stödet till landet. Både president Obama och försvarsstabschefen Martin Dempsey ringde under gårdagen till sina motsvarigheter. Det är en tydlig amerikansk strategi att försöka vidmakthålla en god relation till det Muslimska brödraskapet, som i praktiken är en regional rörelse med vissa lokala profiler. Det talar för att USA kan bidra till en slags kompromiss mellan de två kraftfälten- Å andra sidan ringde president Obama och den dåvarande försvarsstabschefen till Hosni Mubarak och dennes militära ledning, och det slutade med att regimen störtades. Det visar att till syveende och sist är egyptierna som själva avgör sin egen framtid. Om exempelvis al-Sissi skulle säga till Dempsey att vi har inget val än att gå in, så är det svårt att se att USA skulle kunna hindra det.

Den andra faktorn är islamismens spridande inom armén. Hur långt har den kommit i officersleden? Det är oerhört svårt att veta/bedöma som utomstående. Vi ska dock komma ihåg att president Mursi överraskade när han tog makten och möblerade om kraftigt ledningen inom krigsmakten. Det innebär att al-Sissi bland annat har president Mursi att tacka för sin position. Det talar för att dessa generaler/amiraler blivit valda för att de inte gjort sig kända som MB-jägare inom de egna leden. En sådan här uppmjukning tar dock tid att genomföra, vilket talar för att enheterna kommer att lyda sin ledning i det korta perspektiv.

…………..

Om ett drygt dygn vet vi mer om vad som avsågs med försvarsstabschefens uttalande. President Mursi har främst de socio-ekonomiska faktorerna och perceptionen kring islamistiskt styre mot sig. Den sida som kommer mobilisera det största synliga stödet kommer att ta makten i veckan, om än bara tillfälligt. För Egyptens skull, låt oss hoppas på en någon slags politisk lösning innan det är för sent.

………….

DN
Aftonbladet
SR Ekot
Aftonbladet
Aftonbladet

Läsvärt från Almedalen

Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin diskuterar Lars Wedin Sverige som ett hot mot stabiliteten och också mycket intressant i skenet av den brittiska rapporten på ungefär samma tema. Rekommenderas.

För Hallandspostens räkning bloggar Csaba Bene Perlenberg från Almedalen om säkerhets- och försvarspolitik. Han har hittills publicerat ett antal intervjuer med Mikael Oscarsson och Allan Widman, vilka också är mycket läsvärda. Allan Widman förnekar sig inte och konstaterar att det idag är mer än 10 år sedan det sköts med en haubitsbataljon.

På DN Debatt ifrågasätter Mike Winnerstig om Jorden är platt och skjuter i sank fem myter om NATO. Liksom allt fler vill Winnerstig se en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära. Tyvärr är det många som känner sig hotade av att Jorden kanske inte är platt i alla fall och ifrågasätter att en utredning skulle behövas? Alla vet ju redan att Jorden är platt!

Under dagen genomförs flera intressanta seminarier, bl a om personalförsörjningen och JAS 39E. Vi får se vad dagen för med sig.

Tipping point?

Analys

När Överbefälhavare Sverker Göranson för ett år sedan gjorde sitt då sensationella uttalande i Almedalen var det många som höjde på ögonbrynen, ytterst få hade nog räknat med vilket turbulent år som komma skulle, med diverse lågvattenmärken som efterlöst det enda efter det andra i debatten.

Det Överbefälhavaren då tog upp var den ansträngda ekonomiska situationen och att man hade hamnat i ett vägval, begränsa antalet uppgifter eller var beredda att välja bort en försvarsgren helt och hållet, antingen Armén eller Marinen. Redan då såg man tydligt hur seriöst man tog på Försvarsmaktens varning, då vår försvarsminister kommer med uttalandet "Det är inte ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar". Ja det är helt sant, men frågan är om en nations Försvarsmakt skall ses som vilken annan myndighet eller verksamhet som helst och när tidigare i historien har rikets Överbefälhavare offentligt gjort ett sådant uttalande?

Sen kom nästa stora uttalande från Överbefälhavaren lagom till årsskiftet 2012-13. Där han klargjorde för de försvarsförhållanden som råder, vi kan försvara oss upptill en vecka med insatsorganisation 2014 i ett begränsat geografiskt område. Förväxla nu inte årtalet med att vi har det nu, för den organisationen har vi bedömt inte förrän tidigast 2019-2023.

Detta uttalande kom att föranleda att Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade sig om Försvarsmakten som ett "särintresse" och en myndighet i raden av andra myndigheter som vill ha mer pengar för sin verksamhet. Återigen visar det på vilken nivå Sveriges säkerhet tas när man talar om det som ett särintresse och återigen ja det är ett särintresse. Försvarsmakten är det yttersta säkerhetspolitiska instrumentet som nationalstaten Sverige har att ta till. Då bör man även bejaka det inom statsledningen och inte tala om det som ett särintresse.

Kort därefter genomfördes årets upplaga av Folk och försvar i Sälen, där NATO Generalsekreterare med all tydlighet förklarade att Sverige inte kunde förutsätta i sina antaganden att NATO skulle komma till vår hjälp i händelse av ofred. Som sagt är man inte med i klubben kan man inte påräkna klubbens förmåner heller. Likväl som Norges Försvarsminister också tydligt förklarat att vi inte skall påräkna någon hjälp ifrån dem. Trots detta envisas det med att vi hela tiden skall få hjälp utifrån.

Våra NATO anslutna grannländers Försvarsmakter är dimensionerade just nu att klara av sitt eget försvar i händelse av ett angrepp och därefter påräkna hjälp utifrån. Att då tro att de vind för våg släpper sin egen verksamhet i händelse av ofred mot Sverige rimmar illa i mina öron. Visst de kommer mest troligt att beröras på ett eller annat sätt, men de saknar förutsättningarna att komma till vår undsättning och ser man det krast så är de nog glada om vi kan hålla stånd någon dag så deras egen mobilisering till del hinner genomföras, realpolitik i praktiken.

Sen kommer det som blev den verkliga stormen när SvD avslöjar att Sverige saknade incidentberedskap under långfredagen 2013 och ryskt strategiskt bombflyg hade genomfört övningar i nära anslutning till vår gräns vid den nämnda dagen. Medan NATO incidentberedskap för Baltikum hade gått upp. Detta kom att få ett oerhört gensvar nationellt som internationellt.

Detta kom att föranleda nästa sensationella uttalande från Statsminister Fredrik Reinfeldt, "Det finns varken vilja eller förmåga att rysk krigsmakt ska anfalla svensk terräng och hålla den". Nej det är ju helt rätt att de kanske inte har viljan, men förmågan har de definitivt, det hade definitivt gymnasieskolan han talade inför även kunnat räkna ut om de fick en stund på sig att genomföra öppen inhämtning på internet, precis enligt samma premisser som många av oss som bloggar arbetar efter.

Därefter har debatten varit i full gång. NATO medlemskap har förordats och motsatts, förstärkningar av ekonomin för Försvarsmakten, respektive bibehållen ram. Det ena utspelet efter det andra har efterlöst varandra. Att vi har en debatt är mycket bra, men ingen tycks stanna upp och reflektera över varför i all fridens värld har vi denna debatt i första rummet? Det svaret kom från Storbritannien.

Spiken i kistan kom idag (130701) när RUSI gav offentlighet för stark kritik mot hur svensk säkerhets- och försvarspolitik förs och har förts. Vad detta innebär har belysts på ett bra sätt av Försvar och säkerhet vilket jag inte kommer orda något mer om, men det var spiken i kistan.

Sen har vi även ett antal uttalanden från Almedalen just nu som jag finner smått sensationella och anmärkningsvärda men dessa kommer jag inte ta upp här iom att det skrivs om dessa på annat håll. Men du som läsare bör sätta dig ned och gå igenom rapporteringen från Almedalen och sätta in det i kontexten rörande rapporten från RUSI och objektivt granska det som sägs just nu.

Bara att väga samman dels Försvarsminister Karin Enströms uttalande delsStatsminister Fredrik Reinfelts uttalanden visar på hur seriöst man verkar ta på Sveriges väl. Att då RUSI kommer med sådant skarpt uttalande är definitivt inte konstigt. Vad som skall bli intressant att se är hur man väljer att tackla den kritik som framförts kommer man bagatellisera den, generalisera den eller luta sig tillbaka mot NATO utvärdering av en pappersprodukten som ej finns i verkligheten än?

Vad som är än mer anmärkningsvärt är att alla dessa uttalanden som gjorts nationellt har på olika sätt och viss bemöts hårt från våra grannländer, men detta verkar vara något som enbart går förbi utan någon som helst notis i Sverige, visst det berörs av oss som har ett intresse men det bemöts inte från offentligt håll.

Sammanfattning

Vad vi i Sverige inte verkar förstå är att alla dessa uttalanden som har skett räknat från Almedalen ifjol till dags datum ger en oerhördsignaleffekt utom riket. De flesta nationer i vårt närområde tar oerhört seriöst på försvars- och säkerhetspolitik de har varit i krig och varit ockuperade, något som Sverige inte upplevt i modern tid. När dessa får höra det sensationella uttalandet efter det andra från vårt avlånga land är det inte konstigt att de höjer på ögonbrynen och börjar analysera förhållandena.

Som jag ser det befinner sig Sveriges försvars- och säkerhetspolitik i en "tipping point" just nu. Snart kommer händelserna utan tvekan vara utanför våra påverkningsramar om man inte seriöst börjar göra något åt situationen dels från politiskt håll dels genom en enad front från Försvarsmakten, något jag upplevt vi har haft ett tag, men nu börjar det återigen kännas som att diskrepansen mellan golvet och taket har ökat igen.

Det jag då menar med "tipping point" är att när vi passerat den punkten så spelar det ingen roll längre vilka åtgärder vi kommer vidta, bollen är i rullning och scenen är satt för oss och det är vi själva som orsakat det, men det är andra som regisserar oss. Vad vi än säger och gör så är det ingen som kommer ta oss seriöst.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska dagbladet 1,2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
Aftonbladet 1
Försvar och säkerhet 1, 2

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4

Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten "inte saknar någon avgörande materiel". Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.

 Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.
Summering för 2010-talet och framåt:

Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.

Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.

John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.

För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.


Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.

I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.


Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)


Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)

För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats "här och nu" och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.


 ”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.

För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.

MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia.

Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.

Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”


Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.

Tung varning till Sverige

Institutet som nu starkt kritiserar Sverige.

Dagens osedvanligt skarpa brittiska kritik mot Sverige har avlossats av Royal United Services Institute for Defence and Security Studies (RUSI). Hur viktigt är då RUSI?

Undertecknad stiftade bekantskap med RUSI för över tjugo år sedan genom att jag hade förmånen att bli publicerad i en tidskrift knuten till RUSI (Armed Forces). RUSI är visserligen ett fristående institut som även omtalas som framstående think tank, världens äldsta med militär profil. Men, samtidigt ligger RUSI i det brittiska regeringskvarteret och som lite övertydligt framgår av kortfilmen ovan så är RUSI ett mycket speciellt säkerhetspolitiskt forum.

Sannolikt har kritik i stil med den i kommande numret av Newsbrief redan framförts muntligt till svenska diplomater och politiker, men inte renderat några vettiga svar. Därför kommer nu kritiken öppet.

Sweden – becoming a failed state?

Det har varit ett omtumlande dygn för den som är intresserad av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Kd:s partiledare Göran Hägglund talade igår i Almedalen om budgetförstärkningar samt NATO-utredning, medan ÖB svarade ”absolut” på frågan om Sverige kan försvaras idag.

Det blir ett stort fotbollsmål att täcka för den enda bataljonsstridsgruppen med hög beredskap vi har (Se p. 3 Stridskrafternas utveckling i regeringens regleringsbrev för 2013).

Tidigare var svaret en vecka 2019, om pengar finns tillhanda. Det är ju dessa beslut vi fattat i en annan tid, med varnande röster från början om en underfinansiering. Detta också utan höjd för den förändrade osäkerheten i närområdet som Försvarsberedningen lyfte fram nyligen. Sanningen om den svenska försvarsförmågan ligger väl någonstans emellan den som ”skön-” respektive ”svartmålare” har. Till och med riktningen på förmågan är vi debattdeltagare oense om. Jag menar att den är svagt utför sedan lång tid tillbaka.

I morse fick vi så lite utsida perspektiv när akademikollegan Lars Wedin i månadskrönikan tog upp svensk (militär) svaghet som hot mot stabiliteten i närområdet med hänvisning till bland annat den franska vitboken, där man diskuterar konsekvenserna av begreppet svaghet generellt för Frankrike. Med svaghet menas här förmågan att bevara sina väpnade institutioner och att försvara sin suveränitet. Utan politisk vilja är ingenting möjligt, avslutar Kommendören Wedin.

I SvD kom också en artikel om det brittiska perspektivet på svensk politik. Det är det ansedda institutet RUSI som avdelat en person att studera den svenska politiken under två månaders tid. Det verkar inte vara några smickrande omdömen i rapporten som kommer i tidskriften Newsbrief. Rapportförfattaren Matthew Willis skriver/säger, enligt SvD:

”Hela Sveriges försvarsstruktur riskerar att skära ihop” och ”ingen vet hur den svenska regeringen egentligen tänker”.

Precis som försvarsanalytikern vid FOI och akademiledamoten Niklas Granholm konstaterar i artikeln, så är det ytterst omvärlden som värderar vårt försvar.

Nu är inte RUSI heller vad som helst, utan har en nästan tvåhundraårig historia sen initieringen av hertigen av Wellington. Banden till den brittiska staten har alltid varit starkt, och alla av betydelse i landets försvars- och säkerhetsetablissemang deltar i RUSI:s olika föredrag och diskussioner. Så skriver exempelvis den brittiske premiärministern David Cameron på dess hemsida:

”For nearly two-hundred years, the Royal United Services Institute has driven the global debate on defence and security issues and it is now the pre-eminent forum for the innovative critical thinking that is so essential for the policy-makers of today and tomorrow.”

För Storbritannien, som håller på att omorientera framförallt sin Arktispolitik för att öka sitt inflytande i den resursrika regionen, är Sverige en viktig samarbetspartner. Våra länder har utomordentliga relationer med lång varaktighet. Storbritannien vill, precis som de flesta, att andra tar en så stor bit av bördan som möjligt. Vi är likadana. Storbritannien är dessutom själva under en plågsam omställning av sitt försvar, där flera komponenter inte går i takt. Så är exempelvis flottan utan hangarfartyg, men med flygplan för dessa. Det är inte särskilt svårt att författa kritiska rapporter om de europeiska staternas orealistiska föresatser inom försvarsområdet.

Men till syveende och sist är det inte bara osäkerheten i närområdet som synes ökat, utan även närområdets osäkerhet om den svenska politiken. Därför kommer trycket både inom och utom Sverige att öka mot den sittande regeringen. En del synpunkter kommer att vara relevanta, andra mera av enbart egoistiska skäl. Detta blandas sedan med en inrikespolitisk reality-check innan det kommer ut något resultat. Bli därför inte förvånade om ni ser rubriken i The Times i höst: Sweden – becoming a failed state in security-policies?

Blandade försvarsnyheter från förmiddagen


En ny dag i politikens tecken går av stapeln i Almedalen. Mycket har hänt redan under förmiddagen. Försvarspolitisk arena har arrangerat försvarspolitiskt morgonpass med först Sverigedemokraterna och därefter Centern. Därefter följde ett seminarium under FHS ledning som avhandlade personalförsörjningen av officerare till Försvarsmakten. Men den största nyheten blir ändå SvD:s artikel signerad Mikael Holmström.

Artikeln med rubriken "Brittisk oro över svenskt försvar" ställer ÖB:s retoriska vändning från gårdagen på ända när han till synes vänt kappan efter den politiska (läs Moderata) vinden. Det är inte bara denna blogg som gjort den initiala analysen efter intervjuerna.

SvD:s artikel tar ånyo upp bristerna i försvaret. Men den här gången är det en brittisk försvarsanalytiker som i sin rapport konstaterar att Sverige har stora problem med försvarsfrågan och ingen vet egentligen hur regeringen tänker.
Sveriges säkerhetspolitik är inte trovärdig och försvaret riskerar att skära ihop totalt. Krisen är så allvarlig att om den inte blir löst kan den underminera Storbritanniens intressen i Norden, varnar ett ansett brittiskt institut.
I artikeln tas trovärdigheten upp ur, då framför allt ur perspektivet att det finns en överhängande risk för att Sverige betraktas som ett underskottsområde för säkerhet. Kan Sverige bidra till stabilitet i vår del av världen eller inte?
Brittisk politik går nämligen ut på att skapa ett bättre samarbete mellan Norden och de baltiska Natoländerna. Att Sverige har ett militärt försvar som fungerar blir därför centralt för Storbritannien. Men om Sverige i stället, ”som regional nyckelaktör inte klarar sin uppgift” bekymrar det London.
Man ska nog inte hålla det för osannolikt att SvD och Mikael Holmström under de senaste månaderna jobbat hårt för att publicera ett antal försvarspolitiska artiklar lagom till Almedalen, precis som man gjorde inför och under rikskonferensen i Sälen.

------------------------------

På Försvarspolitisk Arena arrangerades likt förra året ett morgonpass där varje parti har en egen dag förutom i dag då SD och C fick dela på morgonen. Det inledande passet med SD som kan ses här var relativt intetsägade. Mikael Jansson och Gustav Kasselstrand levererade inga nyheter och publiken ställde tyvärr inga frågor. Det möjliggjorde i stället för undertecknad att ställa två frågor som berörde synen på NATO respektive SD förespråkade försvarsförmåga på egen hand (se mina frågor 13.00 respektive 21.30 in in i klippet).

I nästa omgång av morgonpasset som kan ses här (förvisso med fullständigt katastrofalt ljud) klev Centerns Staffan Danielsson och Hanna Wagenius upp på scenen. Inte heller här levererades några nyheter från partiet rörande sin syn på försvarspolitiken även om diskussionen kändes lite mer aktiv. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Även om jag gillar Staffan Danielsson som person så är han fruktansvärt dålig på att rakt och konkret säga vad han tycker. Man kan nästan få uppfattningen att han inte har samma åsikter som partiets officiella linje, alternativt rädd att gå mot Moderaternas linje. Det gjorde sig extra påmint när Staffan inte ens kunde välja JA eller NEJ i de avslutande frågorna, utan höll upp båda skyltarna samtidigt. Jag hoppas att Staffan snart sätter ned sin egen fot, väljer en tydlig väg och kan stå för den.

---------------------------------

I förmiddagens sista seminarium avhandlades officersrekryteringen. Arrangören av seminariet var FHS och på plats fanns Överste Jan Mörtberg tillsammans med C PROD Göran Mårtenssson, Staffan Danielsson (C), Lars Fresker från officersförbundet. Evenemanget modererades av den som vanligt mycket pålästa Annika Nordgren Christensen.

Mörtberg inledde seminariet som kan ses i efterhand här med att redogöra för rekryteringsläget till den taktiska officersutbildning de senaste åren och man kan snabbt konstatera att underlaget till officersutbildningen är nere på en kritisk nivå, och svårare kommer läget att bli om man inte vidtar åtgärder här och nu.  

FHS föreslår fem olika åtgärder för att lösa detta vara dessa är:
- Aspirantutbildning där man gör en befälsskattning redan i urvalet innan start av AspU
- Rekrytering av gruppchefer ur nuvarande anställda GSS
- Rekrytering ur pågående GMU
- Övergångsutbildning från Specialistofficer till Taktisk officer
- Direktrekrytering till officersutbildning från de som redan har en akademisk utbildning i botten.

Personligt anser jag inte att detta är något nytt tänk. Alla dessa olika vägar har diskuterats på olika nivåer under flera års tid. Jag vill påstå att de första punkterna på olika sätt har varit, eller är aktiva redan nu. Aspirantutbildning genomfördes för något år sedan men har av oklar anledning strukits, åtminstone inom Marinen. De sista två punkterna har diskuterats länge, men har ännu inte formaliserats.

Jag anser att alla vägarna skulle kunna vara gångbara. Risken med att officeren kommit in med olika bakgrund är att vi kommer att få en inofficiell klassindelning mellan officerare, där den som har en djup kunskap och en tidigare tjänstgöring kommer att klassas högre vare sig man vill eller inte, mycket baserat på förutfattade meningar. Men detta är möjligen av underordnad betydelse om alternativet är att rekryteringen haltar.

Ett intressant ämne, men dock utan några konkreta nyheter i just det här seminariet. Det känns i bland som att vi hamnar i en lopp där vi bara debatterar vänder och vrider på frågorna men aldrig kommer till skott.

Lars Frekser levererade under seminariet veckans citat när han deklarerade att "man måste förstå att Officerförbundet arbetar i missnöjesbranchen. Det är inte till oss man kommer för att berätta om hur bra det är i Försvarsmakten." NBF.generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet, tog vid den efterföljande frågestunden upp frågan om att försvarspolitiken ofta anklagas för "skönmålning" men ondgjorde sig i stället över "svartmålningen" av läget.

På återhörande under kvällen.

----------------------

Glöm inte att följa Skipper på Twitter för det senaste i försvarsdebatten och rapportering från Almedalens seminarier.

Öppnar upp för kommentarer!

För en tid sedan ändrade vi förutsättningarna för att kommentera helt anonymt på bloggen. Detta med anledning av en stor mängd skräpkommentarer. Sedan dess har tyvärr antalet kommentarer till inläggen reducerats avsevärt vilket är mindre bra. För att återföra en levande debatt i kommentarsfältet öppnar vi således ånyo upp för anonyma kommentarer.

Reglerna är följande:

- Håll en god ton utan personangrepp
- Skriv inget som kan tangera sekretessbelag/hemlig information i kommentarerna

Glöm inte att följa Skipper på Twitter för det senaste i försvarsdebatten och rapportering från Almedalens seminarier.

Gästinlägg: Sverigedemokraternas försvarspolitiska vardagsrum (uppdaterat 09.20)

Idag måndag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen och med anledning av detta arrangerar partiet ett "försvarspolitiskt vardagsrum", där bland annat ÖB deltar. För mer information om detta hänvisas till inlägget om detta på partiets försvarspolitiska blogg samt hashtaggen #fsr13 på Twitter.

Senare ikväll publiceras den sista delen i inläggsserien "Sveriges luftstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv". Därtill kommer det sannolikt bli en hel del kommentarer på Twitter om de försvarspoltiska frågor som dryftas i Almedalen

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Jansson


Seminarium i samtalsform, öppet för publikfrågor

Sedan försvarschefen, Överbefälhavare Sverker Göransson, väckt debatten om försvaret, dels förra Almedalen – ”Måste en försvarsgren avvecklas?” – dels i vintras – ”en veckas försvaret!” - har intresset för försvarsfrågorna ökat snabbt.

Efter kalla kriget har Europa nedrustat kraftigt och Sverige är bland de som nedrustat mest. Den säkerhetspolitiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, Rysslands kraftiga upprustning och USA: s budgetproblem har gjort den globala säkerheten mer oviss.

Försvarsberedningen i Sverige har lämnat en säkerhetsrapport som tydligt visar att den ryska upprustningen påverkar vårt närområde,

Människor som trott att vi haft ett försvar för Sverige men som nu undrar driver fram en debatt där försvarspolitiker och andra bör visa sina kort. Man frågar sig, vart leder regeringens säkerhets- och försvarspolitik?

Frågor om allianser, samarbeten och förmågebredd utvecklas fort utan föregående nationell debatt.

Högre försvarsanslag är en absolut förutsättning för en stark säkerhetspolitik. Sverigedemokraterna ensamma driver frågan om kraftigt höjda försvarsanslag. Vi behöver stöd, har du tagit ställning?

Seminariet kommer ta upp detta och men också naturligtvis det Sverigedemokratiska alternativet. Temapunkterna är personalförsörjning och försvarsmaterielförsörjning.

Välkommen att ställa raka frågor!

Mikael Jansson, försvarsutskottet (SD)


Uppdatering 09.20: SD meddelar nu att ÖB ej kommer att delta vilket tidigare angavs på partiets försvarspolitiska blogg.

Almedalen: Kristdemokraternas dag



Almedalsveckans första parti ut detta år är Kristdemokraterna. Under förutsättning att partierna på något  sätt berör försvars- och säkerhetspolitiken i tal eller debattartiklar under veckan är ambitionen att skriva ett särskilt inlägg kopplat till partiet varje dag. KD har genom partiledare Hägglund minst sagt satt försvars- och säkerhetspolitiken på agendan i dag. 

Kollegan Wiseman har redan skrivit ett mycket läsvärt inlägg som i detalj avhandlar innehållet och kärnfrågorna i partiets försvarspolitiska program. Något som även försvarspolitiska talespersonen Mikael Oskarsson tidigare tog upp i ett gästinlägg hos Wiseman. Av den anledningen lämnar vi detaljerna därhän och ambitionen är i stället att försöka sätta in KD:s försvarspolitik i ett större politiskt sammanhang.

Kristdemokraterna balanserar som bekant på eggen som utgörs av riksdagsspärren om 4%. I ena mätningen ligger man på rätt sida och i nästa på fel. I senaste mätningarna ligger man för närvarande på rätt sida, om än inte med mer än några tiondels procentenheter. Det här är givetvis ett problem för partiet som helhet, och kanske är det därför man tar ett nytt grepp som innebär att man tillsammans med Folkpartiet nu vill ta platsen som Moderaterna tidigare haft innan de blev "nya" avseende försvarspolitiken. Utökat försvarsanslag och en utredning rörande konsekvenser av ett NATO-medlemskap, vilket i praktiken innebär att man förordar ett sådant,  är två kärnpunkter i KD:s partiprogram.

Men frågan som måste ställas, hur tråkigt realistisk den än är, hur ett parti som ligger farligt nära 4% spärren ska kunna genomföra en försvarspolitik som i sin helhet får betraktas som mycket sund utan stöd från något av de större partierna?

Nej KD måste givetvis komma överrens med något annat större parti, och nuvarande Alliansregering är givetvis huvudalternativet. Men som bekant är Moderaterna det största och ledande partiet, och där samlar man inga poäng på att driva frågan om ett utökat försvarsanslag. Reinfeldt anser att försvaret är ett "särintresse", ett uttalande han fortfarande inte backat från. Med detta som utgångsläge kommer KD att få svårt för att få gehör inom Alliansen.

Förvisso är man nu på samma våglängd som Folkpartiet sedan man indirekt nu öppnat upp för ett NATO-medelmskap, eller rättare sagt utreda det. Det är något som Nya Moderaterna aktivt undviker så länge inte Socialdemokraterna är för detta. Vi har hamnat i ett moment 22 helt enkelt. KD och FP är i sammanhanget två små partier som även om de gör gemensam sak sannolikt inte kommer att få gehör när det ska börjas med ett kompromissande. KD kommer att lägga största krutet på familjepolitiken och FP på skolpolitiken. När man fått igenom sina respektive ståndpunkter inom dessa områden kommer förhandlingsläget för att få igenom ytterligare saker mot Reinfeldts vilja att vara minst sagt reducerat. Försvarsfrågan står fortfarande inte högst upp på den politiska agendan även om den åkt upp några pinnhål den senaste tiden.

När det kommer till det fjärde Allianspartiet Centern så är det uppenbart det parti som just nu står närmast Moderaterna, inte minst i försvarsfrågan. Centern driver inte alls försvarsfrågan och partiets politiska talesperson Staffan Danielsson blir mer och mer osynlig i försvarsdebatten och verkar inte ens ha en tydlig åsikt längre. Centern kommer således inte att göra gemensam sak med Folkpartiet och Kristdemokraterna för att sätta press på de näst intill försvarsfientliga Nya Moderaterna.

Skulle KD i ett läge där Alliansregeringen inte får förnyat förtroende i stället bli erbjuden att regera med Socialdemokraterna (hur osannolikt det än må vara) så kommer de direkt att tvingas retirera i NATO-frågan då Socialdemokraterna är så mycket mot NATO som ett svenskt parti någonsin kan bli. Åtminstone än så länge.

Ska man sammanfatta läget så kan vi konstatera att Kristdemokraternas nya och tydliga ståndpunkt rörande försvars- och säkerhetspolitiken är högst relevant och realistisk sett ur ett strikt omvärldsperspektiv. Som det ser ut nu så är KD inför riksdagsvalet 2014 helt klart ett alternativ för den som vill se ett starkare försvar. Men det finns givetvis en stor hake. 

För det första så måste partiet klara riksdagsspärren, något som inte alls är en självklarhet. Det andra är att man måste få med sig övriga allianspartier, i synnerhet Moderaterna, på samma linje. Det sistnämnda lär nog tyvärr bli en politisk omöjlighet med erfarenhet av de senaste årens nymoderata retorik i försvarsfrågan.

Bloggar: Sjätte mannen, Wiseman 1, 2
Media: SvD, SVT, SR, DN, GP, Aft, 2, 3, 4, 5, Exp, DI,

Minst TVÅ frivilliga i livet

Herman Berglund på NF-uppdrag i Saar, med cykel framför förläggningen i Beckingen.

Det blev flera reaktioner på mitt inlägg "Är Berndt den siste frivillige?". Jag blev glatt överraskad att få höra av Staffan Berglund att hans far Herman även han var med i Saar som sjukvårdare och ännu lever.

Dessutom kunde Staffan Berglund berätta att han själv gjort FN-tjänst (FN-bat 24) i en radioterrängbil med en kille vars pappa också tjänstgjort för NF i Saar. Snacka om märklig slump! Herman Berglund fyller 100 år den 12 juli. Får jag passa på att önska honom en härlig födelsedag och flera år till? Vill fler gratta honom offentligt går det bra här under genom att lämna en kommentar.