Försvarsbloggare

Förra veckan innebar en del turbulens för SÄPO som anklagades för att spionera på ledande personer vänsterpartiet i ett arbete som ska ha pågått långt in på 2000-talet. SÄPO hanterade hela uppståndelsen på ett bra sätt genom att snabbt ta ett möte med vänsterpartiets ledning och ett uttalande som slog fast att man med hänvisning till källskyddet inte kunde göra fler kommentarer. Uppståndelsen lade sig snabbt bland annat beroende på att ingen kunnat presentera några bevis för påståendena, annat än korta snuttar ur inspelade telefonsamtal utan kontext.

Desto svårare har myndigheten att hantera kunskapen kring hur många människor från Sverige som slåss för rebellerna i Syrien. En hel del talar nämligen för att SÄPO är alldeles för försiktig i sin bedömning. Eller rättare sagt, myndigheten gör ingen bedömning.

När kriget bröt 2011 ut var det nog många som blev förvånade att en stor del av propagandan för embryot till den Fria Syriska Armén utgick från Sverige. Sedan blev det ganska tyst från myndighetens och mediernas sida. Så sent som i höstas levde SÄPO i uppfattningen att det var ett fåtal som rest från Sverige för att låta sig värvas till inbördeskriget.

I samband med årsrapporten för 2012 som gavs ut i april, så justerades nu siffran till ett trettiotal. Men, som vi kan läsa på s. 43, är det mycket hängslen och livrem. Myndigheten talar bara om vad den känner till, och lägger till att det troligen finns ett mörkertal (?).

Det är inte utan att jag blir lite frågande, eftersom det är just mörkertalet som är intressant. Det är ju det okända som måste bedömas. Det gäller att skaffa sig ett perspektiv på informationen, så att samhället kan bedöma hur stort ett problem med utbildade och stridserfarna människor kan bli i framtiden. För det är främst risken att dessa slår till mot mål i Sverige som gör att SÄPO ska följa dem överhuvudtaget.

Ett problem är att det är svårt att få tag i data om hur många som reser till Syrien för just detta syfte. En person kan resa till Syrien av mängder med legitima skäl. Jag känner en person, vars svärföräldrar bor kvar i Homsområdet, och han var tillbaka hösten 2011 för att hälsa på dem. Nu vågar han inte åka, då han bedömer att det är för farligt. Människor kan också åka till andra länder omkring som inte väcker uppmärksamhet, och sedan ta sig in i landet olovligt. Vilken data har vi då att gå på, vi som inte kan utbyta hemlig information med andra säkerhetstjänster eller slå i passregister?

Ekot och P 3 gjorde nyligen ett reportage med belägg för att minst fem svenskar dödats i strid. Samma siffror uppger den danska säkerhetstjänsten PET när det gäller dödade danskar, och justerade nyligen upp sin prognos till 65 människor från Danmark som rest till Syrien för att slåss mot regimen.

Antalet döda är en möjlighet att bygga vidare på, eftersom väpnade konflikter har ett skadepanorama. Av alla deltagare i ett krig dödas en del, en del såras, en del försvinner och så vidare. Hur denna fördelning ser ut är dock bland annat beroende på hur intensivt striderna är och hur ojämna de striderna parterna är. Syrien med sina närmare 120 döda per dag under 27 månader är i intensitet hur Afghanistan har varit sedan 1979. Men parterna är jämnare, än vad som varit fallet sedan USA:s och ISAF kom till landet. Statistiken från 2001 när det gäller Afghanistan är därför en sämre vägvisning.

Irak under 2007 verkar vara ett bättre jämförelseobjekt i intensitet, även om det har sina utmaningar. Till att börja med skiljer sig det amerikanska och irakiska försvarsdepartementens siffror åt med tusentals när det gäller stupade motståndsmän. Ett medelvärde ligger kring 5650 för det året, vilket används i det följande.

Nästa problem för statistiken är hur många upprorsmakare det fanns i Irak 2007. Här var ingångsvärdena för året före (2006) nästan skratteretande. Då var bedömningen att motståndet uppgick till högst 20 000 personer. Samtidigt hade nästan lika många dödats från 2003 enligt den amerikanska statistiken, och närmare 25 000 satt i fängsligt förvar. Trots dessa enorma ”framgångar” ökade motståndet sent 2006 och 2007 ändå lavinartat i så fall. Sanningen var antagligen att man inte vill se den negativa utveklingen förrän det nästan var för sent. Siffrorna justerades därför ordentligt under 2007 och slutade kring 70 000 i olika bedömningar, vilket innebär att cirka 8 % av dessa i så fall dödades under 2007.

En motsvarande formel för fem döda danskar leder till c:a 65 personer (korrelerar med PET), vilket skulle kunna vara motsvarande för svenskar. Nu är ju fem personer en alltför liten data för att använda till något statistiskt hållbart, det räcker ju med att tre stycken råkar sitta i ett fordon som blir bekämpad av en helikopter för att statistiken ska bli skev. Dessutom vilar andelen dödade på osäker grund enligt ovan, även om det är ett mindre problem. 8 % döda verkar rimligt under intensiva strider.

Men det finns flera indikationer/förhållanden som gör att den här siffran ändå antagligen är i underkant. Dels faktumet att en stark antiregimpropaganda tidigt och starkt hade fäste i Sverige, vilket torde gynna rekryteringsmöjligheterna och den sociala pressen bland deltagare.

Vi har också det faktum att det bor fler människor i Sverige än i Danmark. Tittar vi dessutom på antalet asylsökande under 2012 från Syrien i Danmark respektive i Sverige, så ser vi antalet är nästan tio gånger högre i Sverige (822 resp. 7814).

Invandrade från Syrien skiljer sig ännu mer åt. Relationen när det gäller invandring och asylsökande från Syrien till Danmark respektive Sverige ser liknande ut över flera år.

Det är rimligt att anta att av de som reser till Syrien för att slåss mot regimen, så är en stor del från just Syrien. Med en minst en tiofaldig population med ursprung från Syrien att rekrytera från jämfört med Danmark talar det också för att siffran 65 är i underkant.

Den sista indikationen är en så kallad single source-information som man bör vara försiktig med, men den är intressant i sammanhanget. I en publicerad intervju för Reuters före midsommar vittnar den 23-årige brittiske medborgaren Abu Khaled, som slagits för Jabhat al-Nusra i Syrien om sina erferenheter:

”When he arrived he found other foreigners in the brigades. Englishmen from London and Birmingham, an Irishman, Russians from the Chechnya region, Chinese, Egyptians, Tunisians, Saudi Arabians, Libyans, others from Denmark, France, and, he says to his surprise, a lot from Sweden.”

Det finns alltså skäl att hålla ögonen på hur det egentligen utvecklas med människor som reser från Sverige för att slåss i Syrien. F&S har dessutom från starten varnat för att konflikten i Syrien inte så lätt låter sig avgöras, utan kan pågå under lång tid. Det innebär i så fall att stridserfarenhet och psykiska skador kommer ackumeleras över tid, vilket ökar risken för terrorattack i Sverige efter hand.

Jag sätter bedömningen till att minst 100 svenskar har rest till Syrien så här långt. Om det skulle vara rätt är i så fall det allvarliga att SÄPO antingen inte har koll på 35 % av de 200 våldsbejakande extremister som myndigheten, enligt egen utsago, håller koll på eller att det borde finnas minst 270 namn på listan.

Nu har en tid gått sedan det förra inlägget om Syrien. En krånglande rygg, förberedelser inför Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens rapport och examinationsstudier har dragit ned på skrivandet sen dess. Nu ligger det i huvudsak bakom mig, och då blir det dags att ta sig an det fasansfulla kriget i Levanten – nu med förluster som uppgår till motsvarande hälften i Bosnien.

………..

Den senaste tiden har rapporteringen om hårda strider i Syrien stannat av lite till förmån för turbulensen i Turkiet och utbrottet av strider mellan den libanesiska armén och följare till den salafistiske prästen Al Assir i staden Sidon. Minst 15 libanesiska soldater fick sätta livet till, vilket är ett mått på intensiteten i dessa strider. Armén har fått kritik för att vara alltför lojal med Hizbollah, men min bedömning är att armén är lojal med president Suleiman i första och andra rummet.

Rapporter talar om att det är delar av al Nusra-fronten som försöker att utvidga striderna till Libanon för att lätta på trycket efter Hizbollahs officiella inträde i det syriska inbördeskriget. Efter Hizbollahs och syriska arméns seger utanför Homs spekuleras det nu i att regimen kommer att försöka slå tillbaka rebellenheter i och omkring affärscentrumet Aleppo.

Samtidigt är det farligt att alltför enögt se det syriska inbördeskriget genom ett religiöst prisma. Som exempel på detta kan nämnas att det för några veckor sedan genomfördes flera mordförsök i Libanon på sunnitiska präster som är pro-Hizbollah. På samma sätt har den shiitiska milisledaren Al Sadr i Irak generellt ställt sig avvisande till att skicka sina trupper till Syrien, säkerligen beroende till stor del på problemen i landet. Där har al-Malikiregimen alienerat stora delar av den sunnitiska befolkningen, och väckt både det gamla Baathpartiet samt återuppväckt Al Qaida – som nu genomför spektakulära attacker i landet dagligen.

Den syriska regimen vilar också på en allians mellan en sunnitisk elit och alawiter som måste sägas ha en klar nationalistisk prägel, och inte religiös. Det ligger däremot i den syriska regimens intresse att få konflikten porträtterad som en kamp mot religiösa terrorister.

På det regionala planet är det en blandning av nationella intressen som exempelvis Irans position och den saudiska som till del handlar om att skydda Libanon från syrisk exploatering. Å andra sidan stöder både Saudiarabien och Qatar olika grupper av sunnitiska militanter och i Gulfstaterna pågår nu öppna insamlingar för att köpa vapen till ”sina” religiöst färgade rebellgrupper. På så sätt kan dessa lägga händerna på vapen ur bland annat Khaddafis arsenal när distrubitionen blir sponsrad. Det är precis som jag konstaterade sommaren 2011, Syrien behöver färre vapen, inte fler.

Eftersom läget på marken ändrats, så har svårigheterna att få till en förhandling i Geneve ökat. FSA:s ledare brigadgeneral Idriss har tydligt krävt fler vapen för att inte tappa mark mot Assad eller mot konkurrerande grupper som al-Nusrafronten heller. Med det amerikanska beslutet att öppna för vapenleveranser är anden så att säga ur flaskan. Det innebär att USA på ett tydligare sätt engagerar sig i konflikten för att inte FSA och dess politiska paraply inte ska förhandla ur ett underläge. Det innebär också samtidigt att den amerikanska fallhöjden ökar.

Problemet är att USA inte har den nödvändiga enigheten och därför också alltför många olika målsättningar om vad landet vill uppnå. USA vill inte att Assad ska regera vidare. Man inser att man måste ha en uppgörelse med Ryssland, men utan att stärka ryskt inflytande eller att ha Iran med vid förhandlingsbordet. Israels säkerhet ska garanteras och amerikanskt inflytande i regionen ska minst vidmakthållas. Och några extremister får absolut inte gå segrande ur striden.

Därför har vi kunnat se olika uppgifter om hårda meningsutbyten mellan utrikesminister John Kerry och försvarsstabschefen Martin Dempsey.
Eller hur Dempsey förra året stoppade utrikesdepartementets och CIA’s idé om att beväpna rebellerna. Ett ifrågasättande som nu fått vika sig, möjligen bland annat eftersom det hägrar utfrågningar i senaten om ett par veckor av Dempsey på grund av att president Obama nominerat denne för en ny två-årsperiod. Den republikanske senatorn John McCain ifrågasätter öppet nomineringen av Dempsey och säger att denne har så många brister att de inte går att räkna upp i en intervju. Inte bilden av ett enigt land som nu ska engagera sig hårdare i ett inbördeskrig med potential att starta ett regionalt krig.

Hur ser egentligen det amerikanska målet ut? Och hur ska det uppnås? Och vill verkligen det amerikanska folket ställa sig bakom ytterligare ett krig? Och på vilket sätt skulle ett vapenstillestånd med Assad kvar vid makten hota amerikanska nationella säkerhetsintressen? Det är många frågor med tyvärr alltför många svar, som vittnar om oenighet och brister i formulerandet av en hållbar och realistisk strategi.

Därför är det troligt att USA kommer fortsätta de små stegens förändringar ett tag till. General Dempsey har hållt emot etableringen av en flygförbudszon med hänvisningen till avsaknad av klara mål och kvaliteten i det syriska luftvärnet. Det är möjligt att han klarar detta en tid till med hänvisning till att det innebär ett krig med Syrien som snabbt måste få ett godkännande av kongressen. Han har parallellt lanserat idén om att sända rådgivare till de omgivande länderna, främst Libanon och Irak vid sidan av de som redan finns i Jordanien. På så sätt kan detta börja påminna om sydostasien på 60-talet med engagemang som startar med rådgivare. Den andra sidan finns redan där med iranska revolutionsgardister och ryska s.k tekniska rådgivare vid egna faciliteter samt möjligen vid installationer för kemiska vapen och kvalificerat luftvärn.

Lägg därtill det farliga läget i Egypten med stora demonstrationer annonserade i helgen. Polariseringen mellan olika delar av det egyptiska samhället riskerar att explodera på gatorna. Frågan är i så fall vilken riktning en sådan explosion tar vägen. Blir det en militärkupp igen? Eller riktas ilskan mot Israel eller Etiopien? I det fallet ligger det förstnämnda närmast tillhands, i synnerhet efter rapporter att försvarsministern lämnat en diskussion där president Mursi deltog med en varning om att militären inte kommer att stillatigande titta på om Egypten störtas i kaos.

Parallellt med detta pågår postioneringen inför nya förhandlingar efter presidentskiftet i Iran om deras atomprogram. Eftersom Israels säkerhet står högt på den amerikanska agendan talar mycket för att USA vill lösa detta förhandlingsvägen, och därför inte vill gå in för hårt i Syrien heller av det skälet. Säkrandet av inflytande i Syrien är vitalt i den iranska bilden av dess egen säkerhet.

Krigets logik talar därför att det kommer att gå vidare med oförminskad brutalitet ett bra tag till, därtill är väst och gulfstaterna alltför oeniga internt och sinsemellan för att framtvinga en politisk lösning. Väpnad konflikt är i slutänden en viljeakt och vet man likt Alice i Underlandet inte vart man vill, då kommer alla vägar att bära en dit.

Här fortsätter serien intervjuer med partiernas försvarspolitiska talespersoner efter deras kongresser (motsvarande). Här är Peter Rådberg (mp) intervjuad. Tyvärr har en krånglande rygg försenat utskriften en vecka. Nu blir det istälet ett avstamp inför Almedalen som F&S kommer att bevaka på plats.

Vad är miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitik?

Det är en bred fråga. Vi pratar om säkerhetspolitik, eftersom det är ett bredare begrepp, men där ligger också försvarspolitiken. Hade vi gått tillbaka till 50-talet, då kunde vi prata ren försvarspolitik med Sovjetunionen som hot. Men hotbilden mot Sverige och Europa ser helt annorlunda ut idag. Det är som beredningen skriver allt från ett eventuellt hot från Ryssland till miljö- och cyberhot. Då måste man göra en politisk bedömning och prioritera.

Vi anser att det inte finns något invasionshot mot Sverige idag utan säkerhetspolitiken ska integreras. Det är en svår och känslig fråga. Det civila samhället måste ha ett bättre samarbete om säkerhet, och med svenskt försvar. Det bygger på det som hände i Norge och 11:e september. Vi var i Norge och tog del av deras erfarenheter och brister. Det stärker bilden att om det som hände i Norge skulle inträffa, så kräver det bättre samarbete mellan det civila, polis och det militära.

Framförallt ser vi cyberhotet som det största hotet som kan eskalera till ett militärt angrepp så småningom. Därför tycker vi ibland att svensk säkerhetspolitik börjar i fel ände utifrån den den begränsade budgetram vi har – med satsningar på JAS. Det borde göras en annan prioritering inledningsvis.

För att ett samhälle ska vara säkert måste vi också tänka vidare. Ta utanförskapet som exempel, en hög arbetslöshet kan skapa en grogrund för helt andra tankesätt hos individer och driva folk från det övriga samhället. Det skulle kunna resultera i helt andra parlament i värsta fall och då är vi farligt ute. Ett stabilt samhälle bygger på arbete till alla, stabila regelsystem.

Vi har miljöeffekter som kommer. Vi har tittat på SMHI:s rapporter om nederbörd i Europa och världen. Det kommer att bli folkförflyttningar enligt expertisen. Dessa kan komma skapa konflikter mellan olika grupper och länder. Vi måste lösa alla problem samtidigt. Det är alltifrån cyberhot, grov kriminalitet och arbetslösheten så att Europa håller ihop. Den ekonomiska situationen kan splittra Europa. Skulle Storbritannien dra sig ur EU – vilka effekter får det på säkerheten på sikt? Det tycker jag man ska väga in i säkerhetspolitiken. Vi pratar ju inte om det. Vi pratar om att vi ska ha en bataljon till eller skaffa JAS-plan.

När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Vi har fått lite olika tidsangivelser, men jag har ingen personlig uppfattning när det är klart. Nu har man pratat om 2023 och det är ju bara att inse att det håller inte. Vi har också sagt att personalfrågan är jätteviktig, vi har försökt lyfta upp den och där har vi samsyn med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Regeringen har ju flyttat fram översynen två gånger, det finns mycket att önska där.

I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Det är väl naturligtvis huvudstaden, men jag kan tänka mig att öar som Gotland och Öland också skulle vara utsatta. Pratar vi militära angrepp är det ju alltid huvudstaden, oavsett vilket land vi talar om. Det är ju där makten finns. Stockholm är ju en centralort i det här sammanhanget.

Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Nyktert……Jag tycker den här frågan….ibland kan den göra mig lite irriterad. Inte som du ställer den nu. Men man ställer frågor som att Ryssland rustar upp och det vet ju alla att de gör. Men det förs ingen diskussion om vad de satsar på. Hur sen den ryska infrastrukturen ut? Om de ska klara av en större invasion av ett annat land, så måste ju hela systemet fungera. Nu vet vi deras kärnvapenkapacitet och flygområde, men sen vet vi också hur det ser ut generellt ut i det ryska samhället.

Men med sagt så tycker jag att man ska alltid se med oro på när ett land rustar upp, men man måste också ha en nykter inställning. Utifrån vad? Vad rustar de upp? Vilka komponenter? Det är också kopplat till hur man ser på rysk ekonomi och utrikespolitik. Deras gas och olja går till 80 % till Europa enligt 2009 års siffror. Skulle de stänga den porten genom att göra en invasion av ett europeiskt land, så kommer det säkert drabba dem otroligt mycket kopplat till oljepriset förändras. Då rasar hela ryska ekonomin ihop. Vi vet att de ryska styrkorna är väldigt beroende av exportintäkterna från gas och olja.

Deras västflank gentemot oss måste vara otroligt viktig, dessutom det lugnaste området för Ryssland. Det var ett långt svar på frågan hur jag ser på deras upprustning. Men man måste koppla ihop bilden och där tycker jag det Försvarsberedningen skrev blev ganska bra.

Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Under Persson? Det var före min tid i Riksdagen…jag vet inte.

Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Få en bredare syn och koppla ihop civilsamhället. Titta på Norrland idag, Internetuppkopplingen var avstängd. Energisystemet som går över hela Europa, det kan man klippa av. Det måste man ha med i bilden när det gäller en konflikt. Vi var i Danmark. De råkade ut för en jättenederbörd för fem år sen med regn och stora översvämningar i Köpenhamnsområdet. Nu har danska försvarsmakten fått i uppgift att titta på om det händer igen och det samtidigt är en konflikt. Hur ska den danska försvarsmakten hantera en sådan miljösituation? Det kan vi koppla till elavbrottet i Norrland. Om Ryssland skulle gå in där uppe i morgon, då är allting nedstängt. Vad gör vi då?

Det här måste sättas ihop. Det är som svar på frågan att vi måste få ihop detta. Och det har inte med att göra om vi ska minska försvarsutgifterna eller öka. Vi kanske ska ha mer pengar, jag lägger ingen värdering i det. Det viktigaste är att vi får ett system som håller ihop, det tycker jag inte att det gör idag. För Försvarsmakten är precis som den danska helt beroende av det civila samhället om det värsta skulle inträffa. Jag är rädd för att vi inte har det samarbetet idag. Det ser vi i Norgeexemplet och vi såg det vid tsunaminkatastrofen, då vi skulle organisera. Det här kittet som håller ihop, det måste fungera.

Miljöpartiet har ju länge drivit en internationaliseringslinje i sakområdet. Nu blev beredningens rapport en omorientering mot närområdet. Varför skrev ni ingen reservation?

Vi tycker fortfarande att det internationella är väldigt viktigt, men så får man ju väga detta om man ska skriva en avvikande mening. Då markerar man ju väldigt starkt, tycker jag. Den här beredningen är ändå i huvudsak bra, sen finns det ju massor med åsikter hos mig.

Vi kommer inte ändra vår politik för det, det är nästa beredning det kommer att bli tuffare rent politiskt. Jag gjorde den här bedömningen, jag ville skicka en signal till regeringen och socialdemokraterna att vi är beredda hålla dörren uppe för att diskutera. Vi är ändå ett parti som bara har 7 % hittills. Då måste man förhålla sig till det, vi får inte igenom all sin politik, utan man får flytta fram positionerna.

Den som följt miljöpartiets säkerhetspolitik under många år har kunnat notera att ett starkt argument varit efter Sovjetunionens fall att vi kunnat trappa ned det svenska försvaret med hänvisning till förfallet i det ryska försvaret. Varför använder ni inte motsvarande argument när utgifterna nu stiger brant?

Vi ser inte ryska upprustningen som något hot. Ibland kan det vara utifrån att Ryssland fortfarande är en stormakt militärt. Det kan finnas en poäng, om du förstår mig rätt, att en sådan stormakt till viss del har en militär kapacitet. Lek med tanken att det hade en sämre kapacitet, så skulle det kunna innebära ökade spänningar i Ryssland. Ryssland måste kanske ligga på en viss nivå militärt för att känna att de är en stormakt. Jag kan ibland se på den här upprustningen som de gör att de faktiskt gått ner väldigt djupt i källaren. Det kan också vara en säkerhetsfaktor att de rustar upp.

Här ligger den politiska uppgiften att få in Ryssland i det europeiska samarbetet i olika former.

Det är svårt att kvantifiera och tidssätta möjliga större ryska operationer. Samma svårigheter möter den som talar om miljöproblem. När blir miljöproblemen så stora att vi kan se säkerhetspolitiska konsekvenser? Vad utlöser dem?

De syns redan idag. Jag pratar om både politiska och miljöflyktingar. Det är redan ett europeiskt problem. Vi tar emot många idag och det ska vi fortsätta att göra, men många europeiska länder gör ju inte det. Jag förstår inte att inte EU kan komma överens, det är ju varje land som stänger dörrarna. Finland tar ju knappt emot någon.

Rena miljöflyktingar kommer att öka. De är fler än de som flyr från krig redan idag, men de kommer inte så långt. Hur de blir de närmaste femtio till hundra åren? Det kommer att öka. Jag brukar ta Bangladesh som exempel som i princip ligger under vattenytan. 120 miljoner invånare på ett område som Skåne. Om de skulle börja vandra norrut, så skulle det bli enorma konsekvenser. Och därför är de internationella frågorna viktiga!