Afghanistan – i grannarnas blickpunkt när NATO trappar ned

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Nedtrappningen av ISAF-insatsen fortgår, men kriget i Afghanistan tycks snarare intensifieras. Enligt färska uppgifter har våldsnivån under de senaste sex månaderna ökat, till nivåer lika höga som våren 2011 – som var det mest våldsamma året i Afghanistan sedan 2001.

Tvärtemot de vanliga argumenten i ISAF:s talepunkter om ett alltmer försvagat motstånd förefaller förra årets våldsnedgång snarare ha varit ett slags operativ paus. Detta kan ses som en logisk reaktion på tydliga incitament, samtidigt som det kan utgöra inledningen på en ny fas i konflikten: från bekämpning av utländsk ockupation (med motståndets sätt att se det) till inrikespolitisk maktkamp – något som tidigare påpekats här på Försvar och säkerhet.

Många såg förra veckans attack mot en Röda Korset-anläggning i Jalalabad som en upptrappning av konflikten, då den ytterligare utvidgade ramarna för möjliga mål. Tillsammans med ISAF:s ockupationer av hälsokliniker tillhörande Svenska Afghanistankommittén tidigare i år sätter detta ljuset på en allt svårare situation för bistånds- och utvecklingsarbetet i Afghanistan. Talibanrörelsen har tagit avstånd från attacken i Jalalabad och sagt att man inte ligger bakom den. Hur det faktiskt ligger till är knappast möjligt att fastställa, men det står klart att ett angrepp på Röda Korset går utanför mönstret för rörelsens uppträdande under de senaste åren.

Mer allmänt tycks det ske viss rörelse bland de olika militanta grupperna i Afghanistan och Pakistan, och det förekommer spekulationer om ökad integrering av olika organisationer – något som kan bli problematiskt. Den pakistanska talibanrörelsens huvudfiende är som bekant den pakistanska staten – som (genom den militära underrättelsetjänsten) är en central finansiär och inspiratör för bland annat den afghanska talibanrörelsen och Haqqaninätverket. Dock tycks den afghanske talibanledaren Mullah Omar alltjämt utgöra något slags ideologisk ledare för flertalet militanta grupper, om än med ytterst begränsad kontroll på operativ nivå.

Liknande oklarhet – och möjliga brott mot tidigare operationsmönster – finns kring en annan av de större motståndsgrupperna: Hezb-e Islami. Samtidigt som en gren av rörelsen ingår i Karzais regeringsunderlag bedriver en annan fraktion väpnad kamp, senast genom en större attack i Kabul i mitten av maj.

Denna operation förefaller framför allt ha varit riktad mot den amerikanska närvaron i landet – vars status efter 2014 just nu är föremål för förhandling med Karzairegimen. Storleken för och ansvarsfördelningen inom NATO-närvaron i Afghanistan – kallad ”Resolute Support” – diskuterades på ett toppmöte nu i veckan, men de konkreta besluten är ännu inte fattade.

Här blir det också svårt att bortse från det presidentval som planeras äga rum under nästa år. Hamid Karzai får enligt konstitutionen inte ställa upp för ytterligare en period, vilket innebär en ännu större osäkerhet än inför det senaste – djupt problematiska – valet. En yngre bror till Karzai meddelade i slutet av maj att en av deras äldre bröder planerade en kandidatur, vilket skulle kunna vara ett sätt att försöka säkra den ekonomiska och politiska maktbas som byggts upp i och med den internationella närvaron.

Som ett led i diskussionerna om både amerikansk truppnärvaro och det afghanska presidentvalet har framstående debattörer – civila och militära – talat för mer aktiv amerikansk inblandning i frågan om Karzais efterträdare. Det är dock svårt att urskilja vad man hoppas uppnå med detta, förutom mer av samma som det senaste decenniet. Hur en sådan amerikansk linje skulle se ut på längre sikt är inte heller alldeles lätt att föreställa sig. Stödet till de auktoritära regimerna i Mellanöstern – eller Musharraf i Pakistan – är kanske det tydligaste mönstret, och det framstår, milt uttryckt, inte som alltigenom eftersträvansvärt.

I längden mer relevant än storleken på USA:s eller NATO:s militära närvaro är förmodligen Afghanistans förhållande till grannländerna, i synnerhet Pakistan. Efter en del positiva tendenser i början av året tycks relationen nu ha försämrats, med återkommande rapporter om stridigheter – inte endast mellan ombud – längs gränsen. På den pakistanska sidan är det sannolikt att det nyligen genomförda valet – och det våld från den pakistanska talibanrörelsen som förekom i samband med det – tagit största delen av den politiska uppmärksamheten.

Det är dock värt att komma ihåg att gränsen mellan Afghanistan och Pakistan alltjämt är omstridd, vilket leder till återkommande konfrontationer. Den aviserade förskjutningen i pakistansk militärdoktrin – och politisk prioritering – i riktning mot större fokus på inrikes säkerhetshot (som man själv bidragit till att skapa) har ännu inte givit några tydliga resultat.

Mot bakgrund av detta blir det logiskt för den afghanske presidenten att lyfta blicken, och försöka stärka relationerna med de andra grannarna. Norrut har relationerna åtminstone inte varit lika dåliga som med Pakistan, och behoven av fungerande transportleder hjälper samarbetet framåt.

Minst lika betydelsefull för Afghanistan är förmodligen relationen med Indien, och det finns nu tecken på att denna kan utvidgas – såsom den önskelista över krigsmateriel som Hamid Karzai lade fram för sina värdar vid ett besök i New Delhi i maj. Indien har levererat relativt omfattande stöd till Afghanistan under det senaste decenniet, men då framför allt civilt sådant, inriktat på infrastruktur och utvecklingsinsatser. Direkta vapenleveranser skulle vara ett nytt steg. Det skulle också – med potentiellt negativa konsekvenser – förstärka den djupt rotade rädslan i Pakistans ledning för att man ska bli omringad av Indien.

Det är delvis denna rädsla (och den därmed sammanhängande viljan att kontrollera Kabulregeringen) som motiverat Pakistans omfattande stöd till motståndet mot ANSF och ISAF. I detta sammanhang blir ett närmande mellan Afghanistan och Indien ett riskabelt företag – särskilt om den afghanska regeringen fortfarande hoppas på pakistanskt stöd till något slags fredsuppgörelse med motståndet.

Även om Indien vill stärka sin närvaro i Afghanistan är det inte sannolikt att de skulle ha för avsikt att ringa in och därmed hota Pakistan, men föreställningen om detta är likväl en närmast konstant faktor i sydasiatisk säkerhetspolitik. Mer allmänt är det rimligt att förvänta sig att just de syd- och centralasiatiska grannarna kommer att spela en större roll i Afghanistan allteftersom NATO-närvaron dras ned och så småningom försvinner.

Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap



I kvällens Twitterdebatt mellan Anders Lindberg, ett antal Försvarspolitikdebattörer och undertecknad väcktes insikten om min oförmåga att hålla mig till 140 tecken. Ett blogginlägg är således på sin plats.

Invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap saknas inte och jag avser här att argumentera emot några av dessa ur ett konceptuellt perspektiv. Vi måste tänka på att skilja på omedelbara hot och potentiella/latenta hot. Ser vi ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot så lär vi ha höjt vår beredskap och förhandlingar om medlemskap i NATO kommer att vara intressanta. Alltså kan vi inte avgränsa vår argumentation om ett NATO-medlemskap till att enbart omfatta omedelbara hot.

Den första invändningen: Det finns inget konkret säkerhetspolitiskt hot som ett medlemskap löser.

Jag ser till att börja med att ett Svenskt NATO-medlemskap ger svensk utrikespolitik och utfästelser en viss tyngd. I vårt närområde ser vi ett nyvaknat ryskt intresse att hävda sig. Då jag ser världen ur ett neorealistiskt perspektiv är jag en smula bekymrad över detta. Staters interaktion kan inte enbart modelleras med ett biljardbord som grund där kulorna/staterna påverkar varandra enligt principen om stötvinklar men det är uppenbart att vissa skeenden är förutsägbara. Om vi tittar på vårt närområde så ser vi i Östersjön en Gasledning där både Ryssland och NATO-medlemmen Tyskland har stora intressen i. Här skulle Ryssland med tyst stöd av NATO kunna hävda intresse i att skydda gasledningen och förneka legitima svenska intressen i Svensk ekonomisk zon. Ett Svensk NATO-medlemskap skulle dels innebära att NATO får ta ställning för svenska intressen men också kunna ge tyngd åt svenska argument om skydd av gasledningen med Baltic QRA (incidentberedskap med jaktflyg i Baltikum) som exempel. I norr kan vi operativt delta i NATOs luftövervakning med eget jaktflyg som delar luftlägesbild och insatsregler för att trovärdigt upprätthålla territoriell integritet av Sverige gentemot Norge, Finland och Ryssland då vi kan säga att vi håller vårt luftrum öppet för våra vänner och stängt gentemot de som det avses vara stängt emot. Territoriell integritet är en förutsättning för att slippa ses som rundningsmärke. Därför upprätthöll vi en luftvärnsberedskap i valda delar av Sverige under andra världskriget, vi internerade och repatrierade flygplansbesättningar under samma tid.

Det finns således exempel på där ett svenskt medlemskap i NATO är en delmängd i lösande av säkerhetspolitiska hot.

Den andra invändningen: Ett svenskt medlemskap ökar det Ryska hotet mot Sverige

Denna invändning har en grund i Anarkimodellen och är således näst intill axiomiskt korrekt. Om inte Ryssland är ett hot finns inget behov av ett Svenskt NATO-medlemskap. Om Sverige är ett hot mot Ryssland och vice versa lär NATO vara ett större hot Ryssland och därför skulle ett svenskt NATO-medlemskap öka hotet mot Sverige.

Problemet med den här invändningen är att den brukar yppas av samma personer som påstår att Ryssland inte har sin hottyngpunkt i väst. Ryssland har sitt säkerhetspolitiska fokus i Kaukasusregionen och mot Kina. Ryssland har inget intresse av att vara ett hot mot Väst, alltså är landet inget hot mot Sverige. Men om Ryssland inte uppfattar Väst som ett hot så bör det inte heller se NATO som ett hot, i förlängningen blir då logiskt sett ett Svenskt medlemskap inte heller ett hot mot Ryssland.

Vi har sett anföranden om att Ryssland inte ser med blida ögon på ett eventuellt svenskt och finsktmedlemskap i NATO samt en karta av rysk intressesfär. Så ja ett Svenskt medlemskap i NATO lär kunna öka hotet mot Sverige men Ryssland ser uppenbarligen väst redan som ett hot. Poängen med min diskussion är att vi inte samtidigt kan se Ryssland som ett hot mot väst och inte är ett hot mot väst. Jag ser helst till att vi uppnår synergieffekter med våra grannar. Jag vill inte se ett finlandiserat Sverige som böjer sig för den ena stormakten i sin strävan att uppnå fördelar gentemot den andra stormakten. Vi hamnar per automatik i diskussionen om den första invändningen.

Den tredje invändningen: Vi riskerar att utkämpa andras krig

Också en invändning som per definition är rätt. Vill vi ha hjälp får vi förvänta oss att lämna hjälp. I NATO-stadgans artikel 5 fastslås att det är de enskilda staterna som avgör vad lämplig hjälp är. Om Sverige deltar i Försvar av Turkiet lär det inte vara med en Armébrigad utan med luftvärn, försvarslogistik eller vad nu Sverige kan tänkas ha överskott av i en säkerhetspolitisk situation. Tanken med NATO är att uppnå kraftsamling för försvar av ett medlemsland, inte kraftsplittring för att försvara medlemsländer. Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget och därifrån utgett en ensidig solidaritetsdeklaration har vi uppfyllt den ena delen av tanken med ett NATO-medlemskap, nämligen förbundit oss att ge hjälp men vi har inte fått kvitterat att vi kan påräkna hjälp. Tongivande EU-medlemmar räknar dessutom med att uppfylla Lissabonfördraget inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfri stat i ett prekärt läge.

Det är en filosofisk fråga men redan nu deltar vi i Afghanistan som en försäkringspremieinbetalning där vi hoppas på framtida hjälp och som vi dessutom nu får medlemsfördelar i form av materielköp som annars varit svårtillgängliga. Fråga också hur F/A-18 operatörer såsom Finland och Schweiz upplevde det under kriget mot Libyen, Operation Odessy Dawn. Där länder som inte deltog blev nedprioriterade av USA i sin reservdelsförsörjning med hänvisning till USA.s nationella säkerhetsbehov. Neutrala länder kan alltså få sin försvarsförmåga sänkt därför att man förlitar sig på andra länders leveranser.

Jag anser inte att dessa tre invändningar håller för att argumentera mot ett NATO-medlemskap samtidigt som vi ska köpa försvarsmateriel ifrån hyllan, hålla oss till Lissabonfördraget och samtidigt räkna med hjälp.

Det är ett militärt operativt krav att vara medlemmar i NATO om vi ska kunna få militär hjälp inom ramen för Lissabonfördraget. Att stå utanför NATO och sedan få hjälp av NATO är inte att få hjälp, det är att få välgörenhet. NATO ingriper mot Sveriges fiender p.g.a. egenintresse. Det vi kan hoppas på är att våra egna överlevande förband hinner ur vägen för NATO-stridskrafter. Vi kan inte påräkna något inflytande på NATO-operationer som påverkar Svenska medborgare eller Svenskt territorium.

J.K Nilsson

Rekapitulering av övningsverksamhet 1-2 Kv 2013.


Varit mycket jobb de senaste veckorna och det fortsätter de närmsta veckorna, därav inaktivitet på bloggen. Men försökt ta mig tid under skriva det det här inlägget för att försöka belysa del av den ryska övningsverksamheten som genomförts under första och andra kvartalet 2013. Det är lät att hamna i ett konstant informationsflöde så ibland är det bra att stanna upp och rekapitulera vad som genomförts. De övningar som belyses är de som fått störst mediagenomslag dock ej i Sverige men internationellt.

Ni kommer även märka att vissa saker är ändrade från tidigare inlägg som skrivits om övningsverksamheten det är främst för att informationsläget (läs fler källor finns) blivit bättre än vad det var när inläggen skrevs.

BAKGRUND

Ladoga 2013. Övning för luftstridskrafterna som genomfördes mellan 130322 och 130329, ingående luftstridskrafter var från MD V, övningen kom att bestå av ca 1000 soldater och 70 luftfarkoster. Varav luftfarkosterna var MIG-31, MIG-25RB, SU-27, SU-24M, SU-24MR, MI-8 och MI-24. Ingående övningsmoment var lufttankning, landning på okända flygbaser/-fält, flygspaning, luftförsvar och understöd till marktrupp.

Under övningen kom över 400 flygföretag att genomföras under såväl dager som mörker. Flygföretagen kom att utgå från tre flygbaser, Khotilovo, Chkalov och Besovets. En hög grad av tillämpning i övningen kom att ske främst avseende piloternas förmåga att upptäcka och bekämpa luft- och markmål.

Strategiska bombflyget. I slutskedet av Ladoga 2013 genomförde även det ryska fjärrflyget en egen övning – observera denna ingick EJ i Ladoga 2013 – ingående i denna övning var bl a följande luftfarkoster TU-160, TU-95MS, TU-22M3 och A-50. Syftet med denna övning var att öva strategisk avskräckning, vilket genomfördes med anflygningar mot ett flertal platser/punkter varav Sverige var ett. Närmre beskrivning av denna övning krävs ej iom att den belysts på flertalet bloggar och nyhetsmedier senaste veckan tack vare @reservofficers förnämliga inhämtning!

Beredskapskontroll 1(2). Denna beredskapsövning genomfördes i MD C(entral) och S(yd) mellan 130218 och 130221. Den kom att omfatta ca 7 000 man och hundratalet fordon/artilleripjäser o dyl samt 48 luftfarkoster bl a SU-24, SU-25, IL-76, MI-8, MI-24. Det övergripande syftet med övningen var att kontrollera beredskapen/stridsvärdet samt utbildningsståndpunkten hos de utsedda förbanden.

227. Regementet ur 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo (MD V) och 4. Flygarmén kom att få mycket beröm under denna kontroll. 227. Regementet kom att förflyttas från Ivanova till Steps med hjälp av 20 transportplan av typ IL-76. Vid landning kom förbandet att ansätta en taktisk förflyttning på 100 km till Chebarkuloch därefter påbörja lösande av uppgifter.

Ur 4. flygarmén kom främst attackflyget att lyftas fram för dess lyckade insatser under beredskapskontrollen. Dock lyckades vissa flygplan ej fälla sin last över anvisade mål. En faktor som belystes var att enbart ca 66% av luftfarkosterna kunde utnyttjas vilket sågs som mycket allvarligt och detta skulle åtgärdas med omedelbar verkan.

Träffresultat med stridsvagn och pansarskyttefordon var i vissa fall undermåligt. Förare och mekaniker uppvisade en låg utbildningsståndpunkt vilket kom att resultera i skadade fordon främst från 28. mekaniserade brigaden (MD C). Samt yngre officerare hade låg kunskap avseende materiel ingående i dess enheter.

Vad som även kom att framföras var vakthavandebefäls (VB) långsamma respons tid på beredskapsordern som kom samt dess låga utbildningsståndpunkt hur denna skulle förmedlas för att höja förbandens stridsberedskap.

Kritik kom även att framföras rörande den privatisering som har genomförts kring främst reparationsresurserna vid förbanden och att dessa saknade egna för reparation och avhjälpande underhåll.

Parallellt med denna övning genomförde även 12. GUMO en (vad jag tolkat) beredskapsövning. Denna övningen genomfördes inom MD V, förflyttning av både taktiska och strategiska kärnvapen skall ha genomförts till/i närheten av angränsande Europeiska länder. En stor mängd kärnvapen skall ha förflyttats samtidigt vilket kom att föranleda viss oro. Det som genomfördes skall ha varit en frambasering av kärnvapen till förvaringsplatser från centrala depåer.

Beredskapskontroll 2(3). Denna genomfördes mellan 130328 – 130330 inom MD S. Beredskapskontrollen kom omfatta över 7100 man, ca 250 pansarskyttefordon, ca 50 artilleripjäser och ca 20 luftfarkoster (SU-24, IL-76, MI-28N, MI-35 och MI-8) samt ca 30 fartyg av olika slag. Det övergripande syftet med beredskapskontrollen var att testa beredskapen/stridsvärdet samt förmågan till samverkan mellan enheter.

En bataljon ur 106. Luftlandsättningsdivisionen i Tula (MD V) samt delar ur 45. avdelta luftlandsättningsregementet (MD V) utanför Moskva deltog även i övningen. Bataljonsenheten ur 106. luftlandsättningsdivisionen prövades i lösande av stridsuppgifter i okänd terräng med dess ingående vapensystem. 45. luftlandsättningsregmentet löste spaningsuppgifter syftandes till att möjliggöra landstigning med marininfanteri.

Enheterna ur Svartahavsflottan övade bl a åtgärder vid luft- och sjöanfall samt sjöstrid, navigering, minröjning, åtgärder vid skadat skepp samt landstigning med marininfanteri. Ingående luftenheter genomförde navigeringsövningar i kust och bergsterräng, mörkerflygningar samt stridsövningar såsom understöd vid landstigning.

Landstigning med marininfanteri genomfördes vid Opuk i anslutning till Feodosia mot vad som var en oförsvarad kuststräcka. Ur Svartahavsflottan deltog följande landstigningsfartyg Azov (Ropucha-II), Saratov (Alligator), Nicholas Phylchenkov (Alligator) och Novocherkassk (Ropucha-I) ur Östersjöflottan Kaliningrad (Ropucha) och Alexander Shabalin (Ropucha). Enheten ur Östersjöflottan utgjorde skenlandstigningsstyrka och enheten ur Svartahavsflottan den riktiga landstigningsstyrkan.

Beredskapskontrollen som helhet sågs som mycket lyckad, man ansåg att personal väl hade mött upp mot de ställda uppgifterna. Brister i främst ledningssystem påtalades efter genomförd analys av övningen.

Beredskapskontroll 3(4). Denna genomfördes mellan 130527 och 130530 den kom att involvera 8,700 soldater, 185 luftfarkoster och 240 militära fordon av olika slag och genomfördes i MD V. Övningen syftade till att kontrollera statusen på luftstridskrafterna och luftförsvarsförbanden inom MD V. Scenariot var att motståndaren genomförde omfattande luftstridsföretag mot Ryssland både med kryssningsrobotaroch flygplan. Övningen kom att genomföras i kraftig elektroniskt störd miljö.

Luftstridsförbandenkom att öva luftstrid dels mot anflygande luftfarkoster delsmot kryssningsrobotar. Övningen kom att genomföras delsunder dager dels under mörker och genomförande av lufttankning samt stridsledning och luftbevakning från flygplan kom även att genomföras under övningen.

Lufttransportsförbandenkom att genomföra omgruppering av S-300 batterier från dess ordinarie gruppering till Ashuluk övningsområde. Fler övningsmoment kan ha genomförts av dessa förband, men är enbart detta jag funnit i dagsläget.

Vad avser luftförsvarsförbandenomgrupperades fyra (4) regementen med S-300 till Ashuluk övningsområde genom flygtransport där dessa genomförde sina övningsmoment. Av vad som framgått lyckades man bekämpa alt nedkämpa 9 av 11 simulerade kryssningsrobotar som anföll Ryssland utifrån de tidigare givna övningsförutsättningarna.

Initiala slutsatser man dragit av denna beredskapsövning är att ledningssystemen fortfarande ej är tillfyllest för att kunna lösa ställda uppgifter. Övningens resultat som helhet var dock tillfyllest för övningsledningen i och med att man anser att det Ryska luftförsvaret kan hävda dess territorium mot så väl flyg som kryssningsrobotar samt President Putin även var tillfyllest.

Övrigt.Utöver dessa större övningar som erhållit massmedial belysning har en stor mängd bataljonsövningar genomförts. Samt att man nu under tredje kvartalet skall genomföra cirka 500 mindre övningar.

INNEBÖRD

Genomgående i beredskapskontrollerna är att ledningssystemet framhävs som en svaghet dels att personalen ej kan handha det dels att det ej fungerar på ett adekvat sätt. Detta är en svaghet som en motståndare till Ryssland mycket väl skulle kunna utnyttja för att uppnå ett ledningsövertag vid ett avgörande tillfälle.

Luftlandsättnings- och marininfanteriförbanden verkar generellt sett hålla en hög kvalitet i och med att det är främst dessa förband som lyfts fram vid beredskapskontrollerna som förband som mött upp till de ställda kraven.

Tre större övningar genomfördes mer eller mindre parallellt med viss överlappning Ladoga'13, Fjärrflygets avskräckningsövning samt Beredskapskontroll2. Geografiskt var det inom MD V och MD S som övningarna skede samt fjärrflyget täckte en större yta. Detta kan tyda på att Generalstaben genomförde någon form av ledningsövning under denna tidpunkt m h t den stora numerär som övades samtidigt.

Just fjärrflygets avskräckningsövning samt Ladoga'13 tål att belysas lite mer. Det scenario man lätt kan måla upp är att man dels hejdade västliga luftstridskrafter (Ladoga) dels slog mot västliga länder med hjälp av fjärrflyget. Utifrån den bild som @reservofficer fann så kan man tydligt se hur fjärrflyget måste flyga parallellt med Finland för att ta sig ut mot Atlanten. Att man då parallellt övade i MD V i anslutning till Finland för att möta en motståndare med luftstridskrafter kan tyda på att man övade hur man skulle slå mot t ex NATO vid ett angrepp.

Luftförsvarsförbanden verkar inom MD V hålla en hög standard för att kunna möta en hög teknologisk motståndare i och med att dess beredskapskontroll genomfördes under kraftig elektronisk krigföring, detta med den integrering som är genomförd med Vitryssland och tänkta frambaseringen av luftstridskrafter samt luftförsvarsförband kommer utgöra en mycket adekvat bufferzon för Ryssland.

Att man övat alternativt genomfört frambasering av taktiska och strategiska kärnvapen tycker jag personligen är rätt oroande m h t att det tyder på att man tagit ett steg tillbaka från de tankegångar man hade från mitten av 80-talet dvs att man skulle enbart förlora på att använda kärnvapen.

SLUTSATSER

Samtliga försvarsgrenar har under första och andra kvartalet blivit utsatt för beredskapskontroll, detta kan tyda dels på att högre chef vill erhålla en tydlig bild av hur reformeringen av de väpnade styrkorna går dels på att man ej tillfullo litar på de rapporter man får och själv vill skapa sig en bild avseende statusen på de väpnande styrkorna.

Enligt klassiskt manér verkar Ryssland öva mindre men strategiskt viktiga förband inom ramen för för större övningar. Detta har sina fördelar att man till del kan maskera den verksamheten och t ex radiokommunikation o dyl kan döljas i det allmänna bruset vilket försvårar dels inhämtning dels förmågan att kunna dra adekvata slutsatser.

Vad vi kan se är att vid minst två tillfällen har man övat ingående delar i kärnvapentrupperna inom ramen för större övningar. Dessa förband bör man hålla under uppsikt vid Zapad'13 för att kunna få en tydliga bild av hur man rent operativt tänker lösa uppgifter i och med det doktrinära uttalandet om användande av kärnvapen i händelse av en konflikt.

Rörande låg nivå tycker jag personligen att den senaste beredskapskontrollen inom MD V tydligt visar på att man ej har en låg nivå inom de Väpnade styrkorna, de har helt klart förband och materiel som har en betydligt högre förmåga än våra egna förband.

Marinens dag på rätt dag!

Fartygen förtöjda vid Skeppsholmen (Foto: Skipper)

I lördags gifte sig den vackra prinsessan Madeleine med sin Chris. Stockholm kunde inte bjuda på bättre väder en dag som denna. Ett riktigt smart drag var även att Marinen valt att förlägga sin egen MARINENS DAG till just denna dag då tusentals extra människor cirkulerade i området runt stadens vatten.

Vädret var strålande och solen lyste mest hela helgen på de fartyg ur 4. Sjöstridsflottiljen och Ubåtsflottiljen som låg förtöjda inne i Stockholm som representanter för Marinens dag. Korvetten Visby tillsammans med tre minröjningsfartyg och ubåten Halland låg förtöjda inne vid Skeppsbron tryggt bevakade av hemvärnsförband. Vid statsgårdskajen låg korvetten Sundsvall tillsammans med ubåtsräddningsfartyget HMS Belos och en bevakningbåt förtöjda.

Som bekant är Försvarsmaktens största problem just nu personalen, och ur den aspekten så kan man onekligen konstatera att detta event inte på något sätt var bortkastat. Det har under hela helgen varit många människor i omlopp. Allt från passerande studenter som firande, via nyfikna flanörer, till alla som var i Stockholm för att beskåda prinsessbröllopet. Förbandens sjömän som under dagen stått som informatörer och pratat med de passerande har gjort ett mycket bra jobb och varit sakliga i sin information, vilket undertecknad kan intyga efter att ha ställt en del kniviga frågor. Bra jobbat!

Även Amfibieregementet fick stå i händelsernas centrum, åtminstone så hördes de för en stund allra mest när de sköt salut för brudparet under lördagen.

Det är dock synd är att inte alla fartygen fick plats på Skeppsbron. De som ligger på Stadsgårdskajen ligger tyvärr lite i skymundan och nås inte riktigt av samma publik, men man kan inte få allt. Det sammanfattande intrycket är att Marinens dag varit mycket lyckad med många besökare. Bra jobbat alla inblandade!

Länkar: Marinbloggen 1 2, Ubåtsflottiljen, 4.Sjöstridsflottiljen

Fartygen förtöjda vid Statsgårdskajen (Foto: Skipper)


De första OR9:orna

Försvarsmakten har idag, nationaldagen till ära, utnämnt de första regements- och flottiljförvaltarna vid en ceremoni på Karlbergs slott.
Regements-/flottiljförvaltare är den högsta graden på specialistofficerare, den kategori som svarar för hantverkskunnandet i Försvarsmakten, och de utnämnda ska tjäna som specialistofficerarnas yttersta företrädare.
Utnämningen har föregåtts av noggranna tester.

Grattis till:

Regementsförvaltare

Peter Hemphälä, Artilleriregementet

Jari Mäkelä, Norrbottens regemente

Kenneth Felldén, Livregementets husarer

Johan Lindgren, Skaraborgs regemente

Joachim Blomgren, Markstridsskolan

Flottiljförvaltare

Peter Sjöstrand, Helikopterflottiljen

Anders Wiberg, Sjöstridsskolan

Är Berndt den siste frivillige?

Svenska brigadens marsch, för de finlandsfrivilliga 1918.

Internationella brigadens marsch, för de spanienfrivilliga 1936-39.

Jag fick ett fint tips från en läsare av denna blog (tack, OH). Det finns alltså en svensk kvar i livet från den frivilligstyrka som 1934 for ner till Saar som en dåtida svensk FN-trupp. Nästa år är det 80 år sedan denna episod utspelade sig.

Att någon från Saarbataljonen ännu skulle finnas kvar hade jag ingen aning om. Berndt Enström är nog inte bara den siste från sin bataljon, jag skulle säga att han sannolikt är den siste svensk i livet från någon utlandsinsats före andra världskriget. Som ni kanske redan vet finner jag dessa insatser minst lika intressanta som striderna vid Stalingrad och Bastogne och ägnade därför flera år åt att forska i svenskarna i krigen 1914-1939. Räknar mig som väldigt lyckligt lottad som hade möjlighet att på 1980-talet träffa och intervjua flera svenska frivilliga från dessa år. Som "ljudillustration" spelar jag här ovanför marscherna för de två största frivilligkontingenterna före andra världskriget.

Ha en trevlig nationaldag förresten!

Försvarsmakten anmäler SvD

Den kom som ett brev på posten, anmälan mot SvD för uppgifterna som publicerades i samband med den ryska långfredagsflygningen där strategiska bomplan av typen Tu-22 M3 genomförde det som bedömdes som anfallsföretag mot mål i Sverige och vår egen incidentberedskap stod kvar på marken.

Den observante läsaren av försvarsrelaterade texter på nätet har förmodligen uppmärksammat samma sak som undertecknad gjorde för en tid sedan. Det var inte SvD som avslöjade att incidentberedskapen inte fanns tillgänglig dygnet runt, året runt. Redan i januari avslöjande nämligen förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson i en egen debattartikel på newsmill dessa förhållanden. När en f.d. överbefälhavare skriver om en sådan sak kan man nästan utgå från att någon djupare källkritik inte är nödvändig. Detta var alltså flera månader innan SvD skrev om samma sak i samband med de ryska bombflygets övningar under påskhelgen.

Men i sammanhanget kan man faktiskt fråga sig vad som är hemligt, och för vem det är hemligt? Ånyo får man nog låna Wiseman's beteckning PH (Pinsamt Hemligt), en klassificering som syftar på att man undanhåller uppgifter från svenska folket som är jobbiga att hantera och jobbiga att behöva kommentera, framför allt för våra försvarspolitiker. För de flesta andra aktörer är uppgifter som dessa med stor sannolikhet redan kända, åtminstone för de militära aktörerna i vårt närområde.

Att en flygning med jakteskorterade Tu-22M3 genomfördes kan omöjligt vara hemligt. Det var Ryssland själva som flög. De baltiska länderna följde flygföretaget via radar och skickade upp NATO:s incidentrote som står i ständig beredskap i Baltikum. Då återstår således bara svenska folket.

Att flygningen med stor sannolikhet var riktade not mål i Sverige kan heller inte vara hemligt, även om undertecknad fram till för någon dag sedan bedömde att just den informationen kunde vara oerhört känslig. Detta med anledning av att just sådan information enbart kan erhållas via mycket unika källor. Den uppfattningen fick jag revidera kraftfullt så sent som i söndags då signaturen Reservofficer1 mycket förtjänstfullt hittade en bild från ett TV-inslag från den ryska kanalen Zvezda. Efter att ha sett detta inslag finns anledning att omvärdera den uppfattningen. Kartan visar nämligen tydligt de flygrutter som SvD rapporterade om efter långfredagsflygningen. Flygföretaget över Östersjön visar på bilden att rutterna som delar upp sig norr om Gotland slutar med två punkter, vad nu det kan innebära.... Således är inte längre detta heller att betrakta som någon hemlig information, inte för andra än svenskarna, och möjligen i kategorin PH.




Återstår gör då uppgifterna om vår egen incidentberedskap och dess brister som framkommit i media, och som militära såväl som politiska företrädare även har bekräftat i efterhand. Det kan möjligen vara detta man kan diskutera huruvida det är att betrakta som  känsliga uppgifter. Men frågan är ånyo, för vem? Som Wiseman beskriver i sitt senaste inlägg så är kartläggning av den så kallade normalbilden en prioriterad verksamhet vid all militär verksamhet och i alla typer av arenor. Kan det möjligen vara av samma anledning även Sverige inom Försvarsmakten har en avdelning med benämningen MUST? Wiseman skriver följande tänkvärda rader i sitt inlägg.
"Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning. 
Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt."

Debatten runt detta lär fortsätta och i väntan på den så kan ni passa på att läsa en mycket välskriven ledare signerat SvD:s PJ Anders Linder och därefter se nedanstående inslag från SVT. Av en ren händelse skrev jag häromdagen dessutom ett inlägg om läckor inifrån Försvarsmakten som av antalet läsare att döma väckt stort intresse.



Media: SvD, SvD ledarblogg, SR, SVT, Aft, GP

Den tveeggade hemligstämpeln


Idag meddelades att Försvarsmakten polisanmäler såväl Svenska Dagbladet som Sveriges Television för publicerande av uppgifter i anslutning till det som kommit att kallas "ryska påsken", det vill säga den nattliga ryska flygövning med strategiskt bombflyg som genomfördes under långfredagen i svensk flyginformationsregion och där SvD kunde meddela att Sverige inte hade någon jaktincidentberedskap tillgänglig. I fallet med SvD gäller anmälan lämnande av uppgifter till journalisten Mikael Holmström och med SVT gäller det uppgifterna att Sverige endast har incidentberedskap med jaktflyg ca 60 timmar i veckan (dagtid enligt SVT Aktuellt ikväll). I samband med anmälan har Försvarsmakten enligt SvD gått igenom en rad olika media och däribland försvarsbloggarna, så man kan nog lugnt utgå från att denna blogg är en av dem som granskats.

Att anmälan görs kommer inte som en överraskning. Jag skrev redan i det första inlägget om ryska påsken att jag höll det för troligt att en anmälan skulle komma att ske just med tanke på hur viktig den svenska incidentberedskapen är för rikets säkerhet.

Tyvärr blir ofta hemligstämpeln missbrukad. Försvarsmakten har en policy om att inte tala om incidentuppdragen, vilket är högst olyckligt då det är en oerhört central del av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är genom incidentuppdragen vår säkerhetspolitik ytterst manifesteras och det är genom incidentuppdragen som Sverige bygger en stor del av kunskapen om vad som händer i närområdet och där man upptäcker förändringar i det som kallas normalbilden. Normalbilden är den verksamhet som normalt bedrivs av våra grannländer och andra aktörer som har intressen i vårt närområde – till exempel Östersjön. Vilken beredskapsgrad svenska stridsflygplan har för tillfället är av naturliga skäl omgärdat med sträng sekretess och det gäller naturligtvis också vilken beredskap man har i framtiden.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning.

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.

Att döma av opinionen och det oerhörda mediala trycket efter SvD:s artikel har det också varit så att såväl allmänhet som politiker levt i fullständig okunnighet om vad deras försvar egentligen levererar och kan leverera. Uppenbarligen hade man en helt annan bild och det är sannolikt också därför frågan inte har dött. Det är också en fråga som har svängt opinionen i försvarsfrågan. Över en natt skedde mycket stora förändringar i opinionssiffrorna kring frågor som försvar och NATO. De som drabbats hårdast av detta är Moderaterna som under sin regeringstid gjort allt för måla upp en bild av försvaret som många av de försvarsanställda har mycket svårt att känna igen sig i.

Samvetsfrågan är då vilket som orsakat störst men för Sverige – att för allmänheten låta påskina att det finns en beredskap som inte finns eller att berätta det som andra länder och deras försvarsmakter redan vet – att beredskapen inte alls ser ut som man offentligt gjort gällande.

Det är en fråga som var och en bör fundera över. Likaså bör man som del i källkritiken ställa sig frågan om långfredagen var en engångshändelse eller om det är något som inträffat flera gånger. Frågan man defintivt bör ställa sig är om SVT:s uppgifter om endast 60 h jaktincidentberedskap per vecka stämmer, vilket man nog kan utgå ifrån att de gör med tanke på anmälan, vilket skydd har Sverige i så fall mot exempelvis terrordåd liknande 11:e september 2001? Min gissning är att "ryska påsken" kommer att få betydelse som Georgienkriget för svenskt försvar. Det finns ett före och ett efter i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.


Vi får se var justitiekanslern landar i sin bedömning avseende den anmälan Försvarsmakten gjort till Säkerhetspolisen och som chefsåklagare Thomas Lindstrand lämnat till justitiekanslern. Måhända kommer även justitiekanslern fram till att det rör sig om information som framförallt varit PH. Pinsamt Hemlig.

Det lär bli anledning att återkomma i denna fråga.


Media: SvD, SvD ledarblogg, SvD Ledare, SR, 2, SVT, Aft, Aft ledarkrönika GP, Resumé

Läs även Skipper om läckor inifrån Försvarsmakten där han berör vilken information man använder på försvarsbloggar. Läs även den första artikeln som beskrev att Sverige inte har jaktincidentberedskap dygnet runt.

Bloggar om anmälan: 6:e mannen, Skipper om FM anmälan

Frikoppla försvaret från hotbilden

Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på resande fot – sina kommentarer.

Jag hann inte säga allt jag tänkt – det gör man förmodligen aldrig – och tänkte följa upp det hela med några rader.

Svårigheten med att analysera en analys på ett rättvist sätt, är att man tenderar att döma den efter huruvida den kommer fram till de egna ståndpunkterna eller ej. Om slutsatserna inte överensstämmer med sina egna, ja då är det gärna fel på analysen, analytikerna, underlaget eller uppdraget. Och nu när många har synpunkter på framför allt Rysslandsbeskrivningen och misstänkliggör beredningen på olika sätt, ja då förstår jag att beredningens ledamöter blir frustrerade eftersom man verkligen har ansträngt sig för att alla ska förstå att man förstår sig på allvaret i den ryska utvecklingen.

Men det återkommande misstänkliggörandet av Försvarsberedningens analyser har flera orsaker. Dels är det ju faktiskt så att så länge som man föregriper beredningens rapporter med att avisera besparingar (vanligast förekommande) eller för den delen ekonomiska tillskott (som nu inför höstbudgeten), ja då får man faktiskt leva med bilden av en genompolitiserad process som främst är till för att i efterhand motivera Finansdepartementets besked. Eller med andra ord: Det framstår som att det är Finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får anses vara.

Och den andra orsaken till att det är så laddat kring rapporterna är något i grunden positivt: Beredningens analyser har spelat stor roll för utformningen av de civila och militära strukturerna. Det är därmed viktiga besked man kommer med, vilket i sin tur gör det viktigt att influera ledamöterna eller – om de kommer fram till ”fel” slutsatser – visa hur felet kunde begås.

En aspekt som jag tycker kritikerna missar är; ja, resultatet är ett förhandlingsresultat. Men fördelen med det är att man mejslar fram vad det politiska systemet förmår att absorbera och göra något av. En annan aspekt är att man genom beredningen kan ändra starka strukturer om viljan finns och – om begreppet tolereras – särintressen.

Därmed kommer jag in på själva rapporten:

Jag håller med Johan Wiktorin, som i sin kommentar framhöll att den i stort är gedigen och bra (rekommenderar även Wiseman’s analys).  Jag sade på seminariet att ledamöterna förtjänar beröm för det, vilket verkligen ska delas med beredningens sekretariat.

Jag har tidigare på denna blogg resonerat om titeln, och jag framförde min åsikt om att rapportens vägvals-titel understryker att vägvalet är klart – det innebär att man stannar i nuvarande inriktning. Beredningen skriver uttryckligen att man fullföljer inriktningen beslutad 2009. Detta med eftertryck, då det formuleras att utvecklingen understryker behovet att fullfölja denna inriktning.

Vid gårdagens seminarium ställde dock universitetslektor Eva Haldén en mycket relevant fråga om vad vi har att utgå ifrån egentligen? Om det nu är IO14 som man ska utgå ifrån och ”fullfölja”, är frågan huruvida man är överens om hur denna grund ser ut, som man ska bygga vidare på? Haldén pekade på att regeringen i praktiken har underkänt Försvarsmaktens underlag, så vem är det som bestämmer hur nuläget ser ut? Min bild av svaren som gavs vid seminariet är att de flesta verkar distansera sig från IO14, vilket man kan tycka är lite anmärkningsvärt mot bakgrund av de så starka skrivningarna om att inriktningen från 2009 gäller. Sammanfattningsvis är jag ganska säker på att detta kommer utgöra en av de svårigheter som beredningen har att brottas med inför nästa rapport.

Åter till beredningens rapport. Det är mer av samma det handlar om, jämfört med den senaste säkerhetspolitiska omvärldsanalysen från 2007: Mer Norden, ökad osäkerhet kring Ryssland, mer NATO, Nordiskt och samarbete med Baltikum. Samt mer tonvikt vid närområdet. Vad gäller det sistnämnda har jag noterat att ledamöterna i sina kommentarer till rapporten betonar detta starkare än vad som faktiskt står i texten. Det gäller särskilt Peter Hultqvist (S) och Allan Widman (FP), som understundom låter som om det vore fråga om ett totalt återtåg till den svenska landgränsen. Men i beredningens 07-analys skrev vi:

”Genom aktivt deltagande i internationell krishantering bidrar vi till internationell säkerhet, uppfyller våra skyldigheter att skydda och försvarar Sveriges värden och intressen.”

Vilket i sin förlängning kom att kritiseras som Afghanistan-doktrinen. Och i den aktuella rapporten skriver man, tack och lov:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet. (…) Sverige värnar sina grundläggande värden och intressen både hemma och utomlands.”

Även detta, uttolkningarna av vad man menade i rapporten egentligen, om hur nationellt och regionalt fokuserade vi ska vara och vad som ska vara dimensionerande ingångsvärden, kommer bli en intressant stötesten inför nästa rapport.

Under seminariet framhåll jag två saker som är värda att lyfta upp, som annars riskerar att drunkna i flödet:

  1. Beredningen är mycket tydlig med att bidraget till FN-ledda insatser ska öka. FN:s förmåga ska fördjupas och förstärkas. Om jag hade varit Svenska FN-förbundet hade jag varit orolig för att denna ambitionsökning anses uppfylld redan i och med Mali-insatsen, då vi sänder 70 personer – vilket är en rejäl ökning från dagens (pinsamma) 29…
  2. Användning av militära resurser: Beredningen skriver: ”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka.” Där gläntar man för något stort och svårt och känsligt i Sverige. Man ska inte underskatta sprängkraften i detta, om man orkar och vill fullfölja i nästa rapport.

En annan sak som bör noteras, men som knappast riskerar att drunkna i debatten, är elefanten i rummet: NATO. Eller snarare konsekvensen av det man skriver. Genomgående i hela rapporten talas det nämligen om organisationens fördelar och dess positiva inverkan etc. Inte en enda stavelse om nackdelar. Och det måste naturligtvis framstå som konstigt i en analys, om man nu inte levererar slutsatsen att även Sverige bör gå med i den organisation som beskrivs som så central.

Det går dock att förstå – partierna vill inte pröva eller ompröva sina uppfattningar på det sättet i en fråga som har kommit så långt i de positiva beskrivningarna av den, att enbart andra mer subtila bevekelsegrunder tar vid. Som t.ex. att frågan om Sveriges militära alliansfrihet har rötter så djupa i den svenska samhällskroppen att det handlar om självbilder och nationell identitet. Till detta kommer föreställningar om att osäkerheten ökar vid ett medlemskap –  en tro på att vi kan bli indragna i konflikter och tvingas skicka kvinnor och män att offras på slagfält vi inte vill kännas vid. Och kanske finns det även en undran inför hur Ryssland skulle reagera på svenskt medlemskap.

Vi svenskar tycker nog om att oroa oss över Ryssland, men vi tycker inte om att oroa Ryssland.

Men, som sagt, dessa förmodade nackdelar behandlas inte i rapporten och då blir den märklig. Fortsättning följer dock. Jag skrev om den aviserade NATO-utredningen – bryskt uttryckt – i ett tidigare inlägg och vid seminariet var Staffan Danielsson (C) mycket tydligt med att han lägger stor vikt vid den. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

Danielsson sade vid flera tillfällen att han hoppas att detta ska redas ut av Försvarsberedningen, och det redan i nästa rapport. Han har onekligen en poäng, att lägga fast Försvarsmaktens förmågor m.m. utan detta klargörande som kan ha beständighet över tid, vilar kommande inriktningsbeslut på lösan grund. Min bedömning är dock att det inte blir något som andas NATO-utredning ”på riktigt” i de kommande direktiven till rapport II. Direktiven kommer ju under sommaren – innan valet – och sannolikheten att man ger Löfven NATO-vapnet i valrörelsen är förmodligen lika stort som att man utnämner Bingo Rimér till jämställdhetsminister.

Nåväl. Min övergripande synpunkt på Försvarsberedningens rapport lyder som följer: Det är doom and gloom all over the place. Jag ifrågasätter den deterministiska syn på utvecklingen, i negativ riktning, som jag tycker genomsyrar rapporten: Vi går mot svårare tider, på alla områden, det blir värre och värre och det är mer Tomas Ries än Hans Rosling, om man så säger. EU står på knä. Ryssland reser sig. Norden vill men kan knappt mer utan att ingå i samma säkerhetsstruktur (det där är min slutsats, inte beredningens). USA vänder sitt ansikte bort ifrån oss. Amen. Och ungefär där misströstar vi alla och gör nog egentligen bäst i att bunkra livsmedel och gräva en bunker i trädgården.

Men, vi är ett land! Ett välmående land med ambitioner och teknik och idéer om hur vi förbättrar världen! Vi kan rimligen inte låta vårt bidrag till världsutvecklingen – i synnerhet utvecklingen i närområdet – sträcka sig till att leverera realistiska bedömningar om Ryssland? Vi kan inte låta allt gå ut på att andas ut i varierande grad över avsaknaden av ett militärt hot riktat mot vårt land. Har vi inga politiska ledare i det här landet, med visioner och drömmar och förmåga att omsätta dem till handlingsplaner?! Hur ser visionen ut för Östersjöregionen? Hur bygger vi infrastrukturen på ett sätt som främjar fred och samarbete? Vad är Sveriges roll och ansvar i EU, i denna tid av nationellt tillbakadragande? Var det måhända inte ett fredsprojekt?

Jag efterlyser den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha visioner och ta sig ton om dem – ja rentav den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha roligt (!) och ladda perspektiven med positiva mål. Om man inte gör det, så misströstar ungdomen (på goda grunder) och andra sorters ledare tar vid. Det ser vi runtom i Europa och det befarar jag att vi ser början på under EU-valrörelsen. Tänk om den går ut på att man ska säga ”Sverige först” mest och högst, från samtliga partier?

Men här är det tomt, ekande tomt i rapporten. En positiv tolkning är att man är rädd för att sådana skrivningar gör att man drar på sig kritik för att man inte ser allvarligt nog på Ryssland – och här har vi det igen, det är som om Rysslandsskrivningarna fungerar som ett lackmustest på beredningens grad av seriositet. Eller så är det förskräckligt nog så att det ekar tomt eftersom det är… tomt.

Amerikanerna är bra på det där. Det är land of the free, home of the brave och yes we can för hela slanten,  på ett sätt som vi i vår lagompräglade inställning ibland finner genant men som jag definitivt tror fyller en funktion i att ladda hopp och självförtroende nog att lyfta sig i håret.

Sådär gick jag på under seminariet, med ambitionen att åstadkomma ett litet brandtal för vikten av optimism och visioner. I svensk tappning skulle vi väl i alla fall kunna åstadkomma en variant av Norges twin-track-linje visavi Ryssland: Man lyfter utmaningarna och hoten i norr, särskilt inom NATO för att försöka upprätthålla intresset för regionen, samtidigt som man jobbar aktivt för goda relationer med Moskva – senast genom en marinövning nu i maj. Finland har för övrigt liknande ambitioner som Norge, man försöker engagera Ryssland på ett konstruktivt sätt i alla sammanhang man kan. Här i Sverige har dock Regeringskansliet inte riktigt hämtat sig ännu, efter debatten om övningen ”Snöflingan”. Ni minns?

Det jag slutligen tog upp men bara hann nämna helt kort, är att den stora grejen med nästa rapport hade varit om man deklarerade att man struntar i den man nu har lämnat.

Det är lite drastiskt uttryckt, men jag menar såhär: Försvarsberedningen säger i rapporten att man vill utreda vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap”. Gissningsvis vill man lägga fast och sedan upprätthålla en grundläggande förmåga och robusthet på den civila sidan, för att kunna möta kriser och katastrofer som man inte riktigt vet varifrån de kommer, hur de uppstår eller vilka konsekvenser de får. Med andra ord en förmåga man kan enas om och som sedan ligger fast, oavsett vilka olika scenarior som är mest populära (eller reella) för tillfället.

Min uppfattning är att den inställningen bör råda även på den militära sidan.

Jag har nämnt det förut på denna blogg: försvarets dimensionering och utformning ska inte vara omedelbart kopplad till en hotbildsanalys. Det är en utmaning, för då måste man enas om vad som är centrala värden och vad som är vitala förmågor, vad som är rimligt och vad man vill lägga för resurser på denna grundläggande förmåga – beständigt över tid. Det hade gjort att beredningens kommande rapport hade varit fokuserad på att identifiera förmågeglapp och obalanser, att få ihop systemet så det blir ett system av system på riktigt, och att göra det på den militära sidan och den civila sidan för att sedan jacka ihop det civil-militärt där det är önskvärt för att höja den totala förmågan.

Om ni den stora slutsatsen av beredningens rapport är att allt är osäkert och oförutsägbart, kanske nästa rapport ska gå ut på något så oväntat som att den civila och militära förmågan ska vara förutsägbar över tid, oavsett dagsaktuell hotbild.

Pass viktigare än säkerhetspolitik?

Igår och idag skriver svenska medier spaltmeter om hur utrikesminister Carl Bildt stoppade vid gränsen mellan Norge och Ryssland för att han glömt sitt diplomatpass hemma i Sverige. Bildt, liksom sina kollegor i grannländerna, befann sig i Kirkenes för Barentsmötet och avsåg passa på att besöka 1500-talskyrkan Boris Gleb på den ryska sidan gränsen, men stoppades av ryska gränsvakter då han saknade pass. Inga konstigheter med det, tyckte även Bildt.

Om detta skrivs alltså en uppsjö artiklar i svenska media. Men, precis som Observationsplatsen konstaterar, skrivs inget om den ryske premiärministern och tidigare presidenten Medvedevs uttalande vid samma möte om hur Ryssland ser på ett eventuellt svenskt och finskt NATO-medlemskap. Så vitt jag vet är det endast gratistidningen Metro och SvD som uppmärksammat uttalandet, men i mindre grad än diplomatpasset.


En av anledningarna till att Sverige under det kalla kriget aldrig ansökte om NATO-medlemskap torde ha varit att detta mycket väl kunde ha föranlett en sovjetisk annektering av Finland eller intervention i stil med Ungern 1956, vilket varken låg i svenskt, amerikanskt eller något annat västlands intressen.

Idag är fönstret för ett NATO-medlemskap för såväl Sverige som Finland mer öppet. Därmed absolut inte sagt att så kommer att förbli. Ett brådstörtat NATO-medlemskap i osäkrare internationell situation kan mycket väl få destabiliserande följder. Ryssland kommer av fullt naturliga skäl inte att uppskatta att Sverige och Finland blir NATO-medlemmar.

I samband med U-137 kritiserades den borgerlige försvarsministern Torsten Gustafsson av Olof Palme för att ha sagt att det inte råder någon tvekan om var vi hör hemma säkerhetspolitiskt även om vi är neutrala (det vill säga NATO). Det var ett uttalande som gick stick i stäv med den av Sverige och Palme tidigare förda öppna alliansfriheten och neutraliteten som samtidigt kombinerades med ett tätt samarbete med USA och NATO i hemlighet. För Sovjetunionen rådde det dock inga större tvivel om var Sverige hörde hemma.

Idag råder det absolut inget tvivel om var vi hör hemma, varken för Sverige, NATO eller Ryssland. Redan Sveriges agerande till stöd för Baltikum avseende militär förmåga samt luftrumsövervakningen på Island gör att vi gjort ett tydligt ställningstagande och i högre grad "stöter" oss med rysk säkerhetspolitisk vilja. Det är något vi måste vara medvetna om.

Såsom påpekats i rapport efter annan kommer Sverige inte att kunna stå utanför en kris eller konflikt i Norden eller runt Östersjön vare sig vi vill eller inte och frågan om NATO-medlemskap blir därmed mer en fråga om huruvida vi vill vara förberedda utifall en krissituation mot förmodan skulle uppstå, samt ha inflytande i hur NATO styrs. Det är därför välkommet att kristdemokrater idag driver frågan vidare på SvD Brännpunkt. Frågan om ett NATO-medlemskap förtjänar att debatteras och tydligare belysas då den idag hämmas av såväl beröringsångest som mytbildning.


SR, SVT, DN, SvD, Aft, GP, SSV

Ledarskap: Att leda

Det talas om olika typer av ledningar; Verksamhetsledning, Processledning, Resursledning, mfl. 
Det tycker jag är signifikativt för framförallt Försvarsmakten. Men man leder faktiskt människor (som utför handlingar), men det synsättet är avtagande. Människans värde förminskas allt mer.

Ryssland villkorar svensk säkerhetspolitik

Försvarsberedningens rapport som släpptes förra veckan har kommenterats av flera bloggrannar. Mycket är sagt, men det intressanta är rapportens giltighet med sin samtid. Den förra Försvarsberedningens rapport blev ganska omgående inaktuell och förde allt snabbare en borttynande tillvaro medan Ryssland började agera alltmer agressivt i sin utrikespolitik samtidigt som rustningsplanerna överträffar varandra, år efter år.

Förhoppningen är att den nya rapporten kan få längre hållbarhet än en vecka. Ett prov på detta kom redan denna vecka när Rysslands premiärminister, Dimitrij Medvedev under det pågående mötet med Barents rådet i Kirkenes varnade för att en expansion av NATO som inkluderar Sverige och Finland kommer medföra ryska motåtgärder. Allt inför ögonen och öronen på Sveriges utrikesminister…

Att se ytterligare rysk upprustning och än mer ökad rysk övningsverksamhet i nordvästra Ryssland är något som Sverige inte vill se, trots respekten för suveräna staters rätt att försvara sitt eget territorium. Även om avsaknaden av en offentlig debatt om en svensk NATO-anslutning, än mindre en utredning om det är i det närmast total är signalen tydlig; ”-Tänk inte ens tanken…..”

Medvedev är Kremls budbärare i saken, likaså som generalstabschefen Makarov var förra året. Skandinavien ligger i den ryska intressesfären och man kommer göra allt för att påverka opinionen för sin sak, mot ett ökat stöd för NATO. Nu får vi invänta de godtrogna sjättekolonnarna som kommer gladeligen kommer att kasta sig över Moskvas ammunition och använda den som sin egen.

Som vanligt håller massmedia tyst om hur den stora grannen nästgårds direkt försöker påverka andra suveräna staters säkerhetslösningar.


Försvarsberedningens öden och äventyr – del 6 Analys & Kommentar

På det hela taget är Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld en välskriven och nyanserad produkt.

Beredningen använder motsvaranade rapport från 2007 som referens, vilket är bra. Bilden som Försvarsberedningen tecknar har sannolikt ett brett stöd. Tillvaron har blivit mer komplex och svårförutsägbar, riskerna flera och osäkerheten kring Ryssland har ökat.

Receptet är, som Annika Nordgren Christensen skrev på sin blogg: Mera av samma som förut. Mer samarbete, mera utbyte och så vidare. Vad prislappen blir på dessa ambitioner är svårt att kvantifiera. Det finns en skrivning om att insatsorganisationen ska bestå av;

”omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning”;

vilket rimligen måste tolkas som en avsikt om ökad ambition.

Rapporten är väldigt stark i sina deskriptiva avsnitt. Omvärlden beskrivs väl och snart sagt alla möjliga risker finns uppräknade, möjligen med ett frågetecken för tydligheten kring ”valutakrig”. Kanske hade ledamöterna också kunnat dra slutsatserna ett steg till när det gäller fenomen som skifferenergi. Jag tänker framförallt på hur risken för förändrade energimarknader kommer att få de i dagsläget gynnade att försöka hålla uppe energipriserna så länge som möjligt. Problemen med de uppräknade riskerna ökar också när dessa konvergerar. När terrorister använder narkotikarutter för att smuggla komponenter till massförstörelsevapen. Svårt att förstå, eftersom vår bekämpning sitter fördelade på flera olika aktörer inom och mellan olika myndigheter.

Vägval i en globaliserad värld fångar alltså sammantaget världens utveckling väl. Europas tillstånd problematiseras, nyanserad beskrivning av Ryssland och en tydlig notering om Asiens uppgång är exempel på detta.

Avsnittet kring den tekniska utvecklingen håller också hög klass. Försvarsberedningen drar till och med militärdoktrinära slutsatser som att betydelsen av att skjuta först generellt sätt ökar. I ett annat avsnitt tar man avstånd på tanken kring en överstatlighet i Europa när det gäller försvarsindustrier. Ett välkommet besked inför toppmötet i december med tanke på att Frankrike driver på för att få till stånd en slags gemensam finansiering av försvarsforskning som påminner om uplpägget i jordbrukspolitiken.

………

Det finns emellertid en stor brist i rapporten och det är avsnittet om rustningskontroll. Denna består av juridiskt bindande avtal och förtroendeskapande åtgärder. De tre benen: Conventional Forces Europe, Wiendokumenet om bl a övningsverksamhet och Open Skies om observationsflygningar är i praktiken annullerade. I rapporten 2007 – Säkerhet i samverkan – värderades CFE-avtalet som centralt för europeisk säkerhet. När Ryssland och NATO nu inte utbyter någon information kring detta liksom faktumet att Ryssland inte tillämpar Wiendokumentet heller, så reser sig frågan:

Vad tjänar dessa formuleringar till om ”centralt för europeisk säkerhet” och lackmustest om vi inte förmår att reagera på provsvaren. Vilka indikatorer krävs för att vi ska erkänna att betydande förändringar har skett?

I texten försöker man bortrationalisera betydelsen genom att hänvisa till att CFE kom till när det var två block och stora volymer av trupp som regelerades. Beredningen skriver att moderniseringsbehovet kvarstår, eftersom den kvalitativa aspekten inte hanteras tillfredställande i de existerande, icke tillämpande avtalet. Den kvalitativa aspekten anser våra ledamöter vara avgörande för militär förmåga. Allt detta är rimliga förklaringar, men när det kommer till avsnittet om Ryssland heter det istället modernisering. Med ambitionen att omsätta 75 % av materielen till 2020, så försöker den ryska ledningen alltså på ett avgörande sätt öka den militära förmågan drastiskt.

………

Ett område som är svårt att veta om Försvarsberedningen egentligen har fångat är den psykologiska krigföringen som sker. Det finns mycket skrivet om både cyber- och informationssäkerhet. I det senare fallet, så innefattar denna ju i sin definition av att informationen är riktig. Jag uppfattar här att man har ett mer tekniskt perspektiv på frågan. Ordet desinformation förekommer ingenstans i rapporten, och det gör inte heller psykologiska operationer eller psykologisk krigföring. Det som blnd annat handlar om att bryta vår försvarsvilja genom att utmåla oss som svaga och de egna vapnen som överlägsna.

Här har vårt samhälle ett generellt problem. informationsvolymen, i synnerhet från bilder växer mer och mer över tid. Glappet mellan denna volym och vår egen urskiljningsförmåga ökar parallellt. Det enda botemedlet vi har är ökad betoning av källkritik i vårt utbildningssystem och starka medier med redaktionella processer.

…..

Ryssland

Mycket av förväntningarna kring rapporten handlade om hur beredningen skulle beskriva Ryssland. Här är det tydligt att blev en ny bild. Rysslands egna problem och politiska beslut avhandlas nyanserat och sakligt.

Vår egen strategi mot Ryssland bör vara dubbel med handel och samarbete å ena sidan, och en ökning av vår egen militära förmåga samtidigt, enligt min analys.

Jag har roat mig med att skapa ett eget index inför dagens presentation vid Folk och Försvar utgående från 2007. Då lade vi grunden för inriktningsbeslutet 2009. 2007 hade Ryssland 61,8 Mdr i konstanta, inflationsrensade 2011 USD, medan Sverige hade 7,1 Mdr. Dessa belopp har jag gett index 100. 2012 var motsvarande belopp 90,6 resp. 6,4 Mdr. För 2015 har jag tagit den föreslagna ökningen i den ryska statsbudgeten respektive Försvarsmaktens budgetunderlag. Dessa tal är sedan rensade med Eurostats inflationsprognos för länderna, där Rysslands inflation bedöms vara lite mer än tre gånger Sveriges. Det ger en prognos för 2015 på 119,5 Mdr konstanta 2011 USD resp. 6,1 Mdr. I index ökar alltså Ryssland från 100 till 193 mellan 2007 och 2015, medan Sverige går från 100 till 85 i militära utgifter. Som referens kan användas Sovjetuionen 1990 (sista året för SIPRI före sammanbrottet) som innebar ett index i denna jämförelse på 471. Det skulle innebära att Ryssland 2015 avsätter 0,41 Sovjetunionen i militära utgifter när inflationen är borträknad.

Nu är inte utgifter samma sak som förmåga. Doktriner och effektivitet är starka påverkansfaktorer på resultatet. Ofta använder vi den ryska korruptionen som intäkt för att de militära satsningarna inte kommer att gå hem. Det är alldeles säkert så, men å andra sidan glömmer vi dock bort att Sovjetunionen ingalunda var okurrumperat och effektivt.

……

Vad är lösningarna på allt detta då enligt rapporten? Det är ett utökat samarbete med framföralllt de nordiska länderna. Det ska kunna omfatta gemensam incidenthantering, utbyte av försvarsplanering och utvecklande av förutsättningarna att ge och ta emot hjälp. Marginaldoktrinen gäller alltjämt, vilket varit fallet sedan Finland blev självständigt. Det är i princip otänkbart att tänka sig ett militärt angrepp på enbart Sverige.

Mycket av vårens diskussion har handlat om nödvändigheten att gå med i NATO för att lösa svensk säkerhet. Det är inte en helt enkelt övning av flera skäl. Det finns till att börja med inte ens ett momentant stöd för detta. Å andra sidan är det inte säkert att fönstret står öppet för all framtid. Med den nord/syd-spänning som finns i Europa kan det uppstå lägen där aptiten minskar drastiskt för andra att NATO skaffar sig en extra stor landgräns mot Ryssland och andra potentiella friktionsytor som ett inträde av Finland och Sverige skulle innebära ur ett sådant perspektiv. Det talar för att värdera tidsfaktorn och att sköta de nord/sydliga förbindelserna, så att den handlingsfriheten inte går förlorad.

Fast å ena sidan igen så står USA för 75 % av de militära utgifterna i NATO, så det kanske i USA vi ska gå med i. NATO är relativt irrelvant utan USA. Som så ofta är det svårt att hitta svaren innan man har formulerat den rätta frågan. Jag gör inte anspråk på att veta vilken den är, men jag bedömer inte att det handlar om NATO i första hand. Mitt bästa bud just nu är att frågan är: Hur ska Sverige på bästa sätt bidra till stabilitet och säkerhet i norra Europa?

Vi bör hålla i minnet att den typen av makt vi diskuterar i dessa sammanhang inte bara omfattar våldsmakt, utan även tvångsmakt. Att få andra att göra som man vill utan våld, men med föreställningen om att den kan komma att användas. Jag vill framkasta hypotesen att näst en mycket stark och kapabel motståndare, så finns det inget som provocerar det ryska säkerhetsetablissemanget så mycket som svaghet.

Detta och mycket annat bör vi ha med när vi betraktar den underfinansierade insatsorganisationen som baserade sig på uppfattningen om världen 2007-2009. Varför återkommer vissa av oss till detta ämne ständigt? För min del handlar det om något som påminner om Här är ditt kylskåp med Anne Lundberg. Med få ingridienser i skåpet är det svårt att laga mat. På samma sätt förhåller det sig med miliära system. Det är viktigt att ha en så stor bredd som möjligt.

De militära satsningarna i vår omvärld och vår egen förmåga måste vi förhålla oss till under arbetet med nästa rapport. Det kan vara på sin plats att påminna om att den militära kapaciteten är viktig också när det gäller vad som händer vid sönderfall i vår omgivning. Ingen vill ha kvalificerade militära resurser i sin närhet som det inte finns kontroll på.

Med tanke på det som Försvarsberedningen beskrivit om den tekniska utvecklingen och förändringarna i vår omvärld har jag svårt att se att Insatsorganisation 2014 ens överlever det året.

………

Det är möjligen så att bilden som tornar upp sig känns oöverstiglig. På något sätt finns det ett släktskap mellan miljörörelsen och vi som har ett mer miliärt perspektiv när det gäller (o)förmågan att svara på omgivningens frågor? Hur mycket och när? När kommer syndafloden respektive det ryska anfallet? I politikområdet blir det mycket nollsummespel. ”Jag tycker inte vi ska diskutera Ryssland, därför att vi står inför en temperaturökning” och vice-versa. Jag tror det är tid att inse att problemen kan existera parallellt och till och med försärka varandra. Kanske är tiden kommen för medel till ett starkare försvar och bättre krisberedskap i samhället?

—————————————————————–

Bildspelet som användes vid presentationen

Mitt föredrag (Bambuser fungerade inte de tre första min), följt av Annika Nordgren Christensen och Josefine Karlsson

World Veteran Federation

Dagen före försvarsberedningens rapport gavs jag möjligheten att adressera delegaterna i World Veteran Federations Peace and Security Summit i Stockholm. Anförandet följer nedan. Öppnar samtidigt upp för synpunkter ocg frågor kring Försvarsberedningens rapport.


Veterans and victims of war have ample experience of what happens when politics fail. Be it a traditional international war between states or an internal violent clash of conflicting interests inside a country. The consequences of a failure to mobilize sufficient leadership to reach out to competing forces before hostilities have become more or less irreversible more often than not means large scale suffering for generations to come. 
 
If human civilisation is anything, it is institutions and methods that in preconceived and agreed ways handle human fragility and vanity. Negotiations however tedious are almost always to be preferred to violent means.

The United Nations and the World Veteran Federation are two such institutions that strive to make the world a little bit more orderly and peaceful. As such they both deserve our full support.
                                                                                                                           
I'm but a national parliamentarian from Sweden’s third biggest city Malmö situated in the Southern part of the country. If you’ve seen a televised musical contest recently you might just know of this town right across the narrow strait from Copenhagen.

It is my duty as an elected representative to defend the liberal values in which I believe and which got me elected. But I and my colleagues in Parliament must differentiate between policy, which we might or might not agree upon, and our fundamental obligation to express solidarity and a great deal of appreciation for the individual service rendered by all personnel military or civilian who in often difficult circumstances did their best to carry out Swedish official policy in conflicts abroad.

The same holds true to the families and relatives of those who serve in foreign countries. Their wellbeing at home is a prerequisite for those deployed men and women to do a good job in an often far away and dangerous place.

I'm not going to give you a complete list of what Sweden has or has not done for veterans. Whatever we have done has clearly been inspired by neighbouring countries with a far longer and more profound experience of caring for veterans and their relatives. We don’t, at least not yet, have a Veteran Centre such as Baereia in Norway or a Veterans Institute as in the Netherlands. Furthermore I'm not an official government representative and thus should not try to speak as one.
 
Rather than that, I will try to explain my own personal view on Sweden’s relations to the European Union and NATO and the potential importance that veteran affairs possibly can play for the multinational integration of defence efforts in this part of the world.

Sweden is a member-state in the European Union and a partner to NATO, but foremost Sweden as any other state is a Nation-state. The armed forces of Sweden are ultimately designed and financed for the protection of Swedish sovereignty. This doesn’t mean that Sweden believes in splendid isolation when it comes to defence matters and this has probably never been the case. But we Swedes have been quite apt at propagating the illusion of neutrality. The defence of Scandinavian territory and Scandinavian interests will, as almost always has been the case, be a common effort of many likeminded free and independent nations. This is why the European Union and NATO matter so much for our country.

Concepts such as Pooling and Sharing and Smart Defence have since some time been tried by the European Union and NATO respectively. I will not dismiss these commendable efforts and the highly desirable results which have been promised. Even so it is my firm belief that these top-down programmes will have to be complemented by more of a bottom-up or why not citizen-oriented approach. Veterans and their relatives clearly should be able to play a crucial role reaching out across borders. Veteran Affairs should be a central task for the High Representative of the European Union for Foreign Affairs and Security Policy and likewise for the Secretary General of NATO.

You have all yesterday experienced the inauguration of a National Swedish Veteran Monument on the occasion of the International Day of the United Nations Peacekeepers. It is my hope that this monument will serve Sweden and international peacekeeping for many decades yet to come.

This doesn't mean that all has been done for veterans in Sweden. Let me just finally mention three clear and pressing examples of what in my opinion Sweden as a nation-state needs to address. These are the lack of:

- an official national medal of recognition for distinguished service,
- recognition also of veterans which have served before 1992 and
- a memorial for Sweden’s hereto only Secretary-General of the United Nations. Dag Hammarskjöld died in the very pursuit of human rights and Peace in an armed conflict in Congo more than fifty years ago.
 
I wish you all a constructive Peace and Security Summit and look forward to the declarations you are going to adopt here in Stockholm.


Allan Widman
 

Intryck av Försvarsberedningens vägval

(Tyvärr ett mycket långt inlägg. Rapporten är trots allt på 249 sidor)

I fredags avverkades en av de större milstolparna inför 2015 års försvarsbeslut då Försvarsberedningen presenterade sin omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mycket har hänt i världen sedan den förra försvarsberedningen och det förra försvarsbeslutet. Först och främst Georgienkriget, som gav direkt svar på det då formulerade lackmustestet och som fick Ryssland att än mer accelerera sin försvarsreform. En annan större händelse som tagit världen med storm har varit den ännu pågående arabiska våren.

Svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har det senaste decenniet drastiskt förändrats, såväl i handling som i skrift. Alltför lever fortfarande kvar i tron att det ska handla om neutralitetslinjen, vilken sedan länge är borta medan alliansfriheten på pappret lever kvar. Överskådligast formuleras förändringarna i det förra försvarsbeslutet (inriktningspropositionen) av Bo Hugemark i boken ”Till bröders hjälp” (mina understrykningar):

”För det första sägs här för första gången i modern tid i ett regeringsdokument att vi är beroende av hjälp utifrån om vi hotas eller angrips;
För det andra avfärdar vi här uttryckligen möjligheten att försöka stå utanför en konflikt i närområdet;
För det tredje uttalar vi också möjligheten att ge militärt bistånd till andra länder i en sådan konfliktsituation.”

Sådan är verkligheten idag och det är viktigt att bära detta i åtanke både när man diskuterar svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, såväl som när man läser ”Vägval i en globaliserad värld”.


På det hela taget är jag positivt överraskad över rapporten i sin helhet. Jag befarade något blekare. I mångt och mycket påminner rapporten om den tidigare försvarsberedningens rapporter, där de största skillnaderna är att denna rapports syn på Ryssland av förklarliga skäl svartnat något liksom att synen på EU som lösningen på alla säkerhetspolitiska problem tonats ned något.


Baltikum

En av rapportens stora svagheter är att försvarsberedningen inte besökt Baltikum i sitt arbete. Baltikum tas upp i rapporten, men inget besök har gjorts där för att fördjupa bilden. Det är mycket olyckligt. Dels utifrån vår uttalade solidaritetsförklaring, men framförallt för att just Baltikum och Östersjön kommer att utgöra och utgör tyngdpunkten i svensk försvarsplanering och våra säkerhetspolitiska intressen. Sverige kommer på grund av sitt geografiska läge aldrig att kunna stå utanför ett försämrat säkerhetsläge eller konflikt i Baltikum (Se bara bilden från ”ryska påsken” över det strategiska bombflygets uppdrag). Av den anledningen hade det varit värt att liksom för övriga nordiska länder, samt Ryssland och USA, teckna en mycket utförligare bild av de baltiska länderna.


Koncensus och subjektivitet

En av försvarsberedningens stora nackdelar är dess bundenhet till respektive partis linjer. Oberoendet är kraftigt inskränkt och det blir trots alla konsulterade experter i hög grad en partipolitiskt färgad bild som tecknas. Häromdagen kunde man se kontot ”(M)försvarsosäkerhetsp” (sannolikt administrerat av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren) meddela ”Försvarsberedningens Rysslandsanalys i linje med den analys alliansregeringen gjorde 2009, sid 23-27”, vilket väl också var i linje med mångas förväntningar på försvarsberedningens rapport.

Koncensusformens stora nackdelar blir att många delar med avsikt blir så intetsägande att alla kan tolka in sin egen verklighet i det skrivna, vilket vi fått ta del av i veckan i medias rapportering om utdragna och hårda diskussioner om formuleringarna om Ryssland. Utifrån den slutliga rapporten kan t ex Folkpartiet anföra sin linje om att utvecklingen i Ryssland ger skäl till ökade försvarsanslag, medan Vänsterpartiet kan använda samma stycken för att sänka försvarsanslagen och Moderaterna för att behålla nuvarande nivå.

Centralt för Försvarsberedningen och rapporter av det här slaget blir därmed begreppet ”överskådlig tid/framtid”. Ett i allra högsta grad subjektivt begrepp som därmed erbjuder alla möjligheten att tolka det till sin fördel. Det är inte för inte som begreppet förekommer inte mindre än 25 gånger i rapporten. När Försvarsberedningen då i sin slutsats på sidan 221 skriver att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” inbjuder det till vitt skilda tolkningar. Vad är överskådlig tid i ett underrättelseperspektiv? För mig handlar det om enstaka månader till något år beroende på hur vi dessutom ska definiera ett angrepp. Tilläggas bör dock att jag finner ett ”enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige” helt otänkbart.

Ändå måste man ha i åtanke att vi aldrig kan förutsäga något med den precision som det ges sken av i försvarsberedningsrapporter. 9/11, Georgienkriget och den arabiska våren är alla exempel på detta och där i alla fall de två förstnämnda fått mycket långtgående konsekvenser för svenska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. I ett flertal rapporter genom åren har det varnats för konsekvenserna av miljöförstöring som konfliktskapande, vilket vi dock fortfarande har att möta i verkligheten. Därmed inte sagt att detta vidgade hotbegrepp är fel, men är det relevant inom den utredda försvarsbeslutsperioden?

Många gånger förväntar man sig också ett fortsatt resonemang i de förhållanden som identifierats, men där koncensuskravet verkar ha satt stopp, t ex vad gäller NATO och EU:s roller och utveckling.


Lackmustest

Vi återfinner heller inte i denna rapport något nytt ”lackmustest” liknande det i från förra omgången och som visade sig vara inte bara en indikator på Rysslands vägval utan även EU:s förmåga till gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utifrån en liberal modell. Här blev resultatet närmast chamberlainskt när man inte kunde enas om en gemensam linje och där enskilda länder direkt efter kriget ingick stora vapenkontrakt med Ryssland. Inrikespolitik gick före unionens gemensamma säkerhetspolitiska intressen. På området oroar också EU:s utvidgning där allt fler viljor och intressen gör det svårare att enas. Finanskrisen har inte verkat stärkande på unionen.

Den förra försvarsberedningen identifierade till exempel CFE-avtalet som en centralt för europeisk säkerhet och ansåg det mycket viktigt att avtalet inte försattes ur spel. Inom militär planläggning benämner man ett kriterium liknande detta som den förra försvarsberedningen satte upp, som en indikator. Infaller indikatorn utlöser det en åtgärd för att hantera det nya läge som då uppkommer.

Redan en vecka efter att beredningen lämnat sin rapport då Ryssland frånträdde avtalet. Under våren, parallellt med ”ryska påsken”, genomförde Ryssland en storövning i Svarta Havs-området. Övningen borde ha anmälts i enlighet med Wiendokumentet, men så skedde inte då Ryssland inte ansåg det nödvändigt. Den gångna veckan började ryska media publicera artiklar som utmålade Open Skies-överenskommelsen om spaningsflygningar över deltagarländer i avtalet som del av rustningskontroller, som något västmakterna använder för att kartlägga Ryssland. Det är en retorik som påminner om hur man tidigare omtalat CFE-avtalet och Wiendokumentet.

Alla dessa tre avtal syftande till ökad säkerhet i Europa omnämns också i den nuvarande beredningens rapport. Däremot drar man inga slutsatser utifrån CFE-avtalet, som var ”centralt för europeisk säkerhet” nu i det närmaste upphört, utan beskriver att man måste eftersträva att modernisera detta avtal, liksom Wiendokumentet. Open Skies konstaterar man helt enkelt ”har fungerat förhållandevis väl” trots vissa kompliktioner kring ”Cypernfrågan”. CFE, Wiendokumentet och Open Skies beskrivs fortsatt som hörnstenar i europeisk säkerhet i rapporten, men vad blir slutsatsen när hörnstenarna inte längre ligger på plats eller börjar sjunka i marken?

Fortsatt på temat Ryssland, som efter vårens nyhetsrapportering ändå får anses som den mest centrala delen i rapporten, återfinner man naturligtvis beskrivningen hur Ryssland rustar från en låg nivå – fundamental i moderat försvarspolitik. Dock är rapporten här betydligt närmare sanningen då den beskriver hur den låga nivån faktiskt inföll för över tio år sedan. Detta understryks för övrigt också av Mike Winnerstig i en intervju i Studio Ett.


Sverige och Norden

En passage man kan förvånas över hur den slapp igenom i rapporten är ”Frankrike planerar att ligga kvar på ungefär samma utgiftsnivå vilket i praktiken innebär en successiv urgröpning av försvarsbudgeten.” Att så skulle vara fallet för den svenska försvarsbudgeten har regeringen idogt förnekat de senaste åren.


Försvarsberedningen nämner av förklarliga skäl heller inget om det stora vägval som Sverige står inför och som kommer att bli nästa stora debattfråga, nämligen huruvida Sverige ska gå med i NATO eller stå kvar utanför varvid en mycket omfattande satsning på försvaret måste ske. Vad man däremot skriver är att man anser att ”samarbetet med NATO bör fortsätta utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med NATO begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser”. Envar som idag verkar i Försvarsmakten vet att det inte finns så mycket mer utvecklingsmöjligheter i NATO-samarbetet. Sverige är inte sällan mer NATO-kompatibelt och drillat i procedurer än många NATO-länder. Utvecklingsmöjligheterna existerar politiskt på pappret, men föga i verkligheten.

”Försvarsberedningen ser stora möjligheter till ett än mer fördjupat nordiskt samarbete – både civilt och militärt. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, egentligen inga andra begränsningar än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det nationella försvaret såväl som för förmågan att genomföra insatser i närområdet och utanför närområdet. Det ligger i Sveriges intresse att samarbetet med de baltiska staterna utvecklas även inom det försvarspolitiska området.”

När Försvarsberedningen så rekommenderar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete blir det också något av en utopi. Norge och Danmark är som bekant NATO-medlemmar med strukturer som av naturliga skäl bygger på just NATO. En parallell nordisk försvarsplanering blir mycket svårhanterlig när Sverige och Finland som icke-medlemmar inte är betrodda och samtidigt är det svårt att begära att Norge och Danmark ska lägga ner avsevärda belopp på materielanskaffning för att bygga parallella strukturer i syfte att Sverige och Finland också ska kunna känna sig delaktiga.

En rekommendation från Försvarsberedningen, vilken faktiskt lanserades från moderat håll under våren är en gemensam nordisk incidentberedskap (denna har tidigare definierats som jaktflyg). Även denna rekommendation kan innebära politiska poäng på pappret, men visar sig i verkligheten vara helt orealistisk när man granskar grundläggande faktorer som avstånd, lagstiftning, resurser, regelverk och intresseområden. Det förvånar att man fortfarande driver frågan. Däremot bör man självfallet sträva efter möjligheten att utbyta information och att enklare kunna passera gränser vid insatser då det i grunden handlar om gemensamma nordiska intressen.

Man måste också inse att ett ökat svenskt samarbete med grannländerna och framförallt åtaganden i form av ”luftrumsövervakningen” på Island och det här föreslagna fördjupade försvarspolitiska samarbetet med de baltiska staterna, ställer Sverige på brantare kontrakurs mot Ryssland. Moraliskt är åtagandena berömvärda, men är detta något vi är beredda i Sverige att ta konsekvenserna av?

Att solidaritetsförklaringen, nordiskt försvarssamarbete och att inte vara medlem i NATO inte går ihop är nu något som även media börjat uppmärksamma vilket synts på rad ledarsidor den senaste tiden. Även bland NATO-länderna börjar man nu tröttna på den svenska mentaliteten att försöka åka snålskjuts utan att själv bidra. Att inte ta en klar ställning är det farligaste alternativet, och därför är det ju inte utan viss irritation man läser rätt utförliga beskrivningar och resonemang i ”Vägval i en globaliserad värld” om Lissabonfördraget och NATO-medlemskap, men som sedan inte mynnar ut i något alls. NATO-medlemskapet är en debatt som nu dragit igång och så smått accelererar. För att sticka ut hakan: Det skulle faktiskt förvåna mig om Sverige inte är NATO-medlem inom fem år.


”Vägval i en globaliserad värld” är som sagt en positiv överraskning jämfört med tidigare farhågor. Med risk för att bli klassad som vurmande för Sverigedemokraterna, måste jag ändå säga att den största överraskningen faktiskt var den av Sverigedemokraterna anförda avvikande meningen, redovisad i slutet av rapporten tillsammans med meningar från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Man tar upp aspekter som i övrigt missats i omvärldsbeskrivningen, t ex att den huvudsakliga oppositionen mot president Putin är kommunisterna – inte liberala krafter, hur världen påverkas vid en allians mellan Kina och Ryssland, och behovet av lagändringar för att möjliggöra ökad nordisk försvarsplanering/samverkan och gemensamma övningar. Alla tre utgör frågeställningar jag faktiskt hade förväntat mig att läsa i den gemensamma delen av Försvarsberedningens rapport.


Nu blir det sommaruppehåll för Försvarsberedningen innan man tar tag i nästa del av arbetet, nämligen att analysera vilka konsekvenser ”Vägval för en globaliserad omvärld” får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015.

Morgondagen kommer sannolikt att bli ännu en höjdare i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten när Folk och Försvar håller seminarium om Försvarsberedningens rapport. Därefter lär det dröja till Almedalsveckan innan försvarsfrågorna är ordentligt på tapeten igen – såvida inget oförutsett dyker upp. Det är ju trots allt bara en prognos som gäller överskådlig framtid.


För vidare läsning rekommenderas tidigare försvarsberedningsledamoten (mp) Annika Nordgren-Christensens inledande analys av den nya rapporten.

Tidigare ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) om rapporten


För övrigt undrar jag fortfarande vilka vägval rapportens titel syftar på. Är det Sveriges kommande vägval, vilka vägval de i rapporten omnämnda länderna gjort eller något helt annat?

Läckor inifrån Försvarsmakten!



Att försvarsdebatten är mer levande än någonsin är mycket glädjande. Försvarsfrågor debatteras på alla plan och gemene man är förmodligen mer upplyst om vad som händer inom försvarsområdet nu än vad man varit under det senaste decenniet. I kölvattnet av den för debatten positiva rapporteringen finns tyvärr även negativa delar som inte gynnar en fortsatt seriös försvarsdebatt. Det handlar om läckor inifrån Försvarsmakten. 

Om vi börjar på det övergripande planet och de stora frågorna så har påskincidenten som fått benämningen "ryska påsken" den senaste tiden dominerat rapporteringen runt försvarsfrågor i media. Ryska bombflygplan genomförde under påskhelgen en övning mot mål i Sverige samtidigt som vårt egna flygvapen stod på marken. Varken piloter eller flygplan fanns i beredskap för att gå upp och "visa svensk flagg" vilket i praktiken innebär att vi tydligt markerar att vi ser er, och vi vet vad ni sysslar med. Nu ska inte inlägget avhandla just den här händelsen ytterligare en gång, utan i stället det faktum att någon har försett Mikael Holmström på SvD med detaljerad information om de ryska flygföretaget som enligt Holmström var riktat mot Sverige. Att uppgifterna härstammar inifrån Försvarsmakten alternativt någon annan myndighet under försvarsdepartementets hatt råder det ingen större tvivel om. Än mer intressant, och än mer känslig blir frågan när Mikael Holmström även påstår sig veta att flygföretaget genomförde anfall mot mål i Sverige. För att känna till sådant krävs det helt andra källor som kan bidra med en högre detaljeringsgrad än vad en enskild luftbevakande radaroperatör i en svensk luftförsvarscentral som följde flygföretaget kan bidraga med (med det inte sagt att det är en sådan som har läckt).

I det enskilda fallet "ryska påsken" så har myntet två sidor. På ett sätt är det mycket bra för försvarsdebatten och på sikt även för utvecklingen av vår försvarsförmåga att Mikael Holmström blev försedd med dessa uppgifter då det sett i sin helhet har varit positivt då det för många, inkluderat våra styrande politiker, blev en ögonöppnare! Hur många kände till att vi enbart hade jaktberedskap tillgänglig under valda delar av dygnet? Många har i efterhand deklarerat att de levde i tron att Försvarsmakten hade flygplan redo för start dygnet runt, året runt från flera platser i vårt avlånga land. För så står det bland annat på Försvarsmaktens hemsida - fortfarande! Men så var nu alltså inte fallet. Att just dessa uppgifter kom till dagens ljus var positivt för försvarsdebatten då det har lett till större medvetenhet om bristerna i vår försvarsförmåga vilket i sin tur har satt i gång en politisk debatt, och förhoppningsvis även vissa åtgärder. Enligt SvD jagar man nu läckor inom Försvarsmakten.

Den andra sidan av myntet är mindre positivt, och i vissa fall riktigt oroväckande. Om uppgifter om de ryska flygplanens mål är korrekt kan de bara komma från väldigt unika källor. När uppgifter från sådana unika källor läcker ut finns alltid en risk för att inte bara uppgiften röjs, utan även källan. I bästa fall kan man inte använda en sådan källa längre, och i värsta fall så kan det innebära en stor risk för enskilda individer. Av den anledningen kan det således vara oerhört skadligt att läcka uppgifter som dessa.


Försvarsbloggar och sekretessbelagda uppgifter

I anslutning till diskussionen om läckor inifrån Försvarsmakten så finns det tyvärr en villfarelse hos civila med ringa kunskap i ämnet, men även hos viss personal inom Försvarsmakten att försvarsbloggarna skulle vara livsfarliga sekretessläckor. Mycket olyckligt! I själva verket är det givetvis tvärt om, och då tar vi oss friheten att tala för samtliga etablerade försvarsbloggar. Skribenterna på dessa bloggar har genom bred kunskap inom de ämnen som avhandlas mycket god uppfattning av vad som omfattas av sekretess, och vad som är öppna uppgifter. Genom kunskap kan risken för röjande av sekretessbelagd information helt undvikas. När det kommer till händelser som ryska påsken eller liknande så är en grundregel att uppgifterna ska finnas publicerade på annan plats, antingen i media eller via Försvarsmaktens officiella kanaler, innan de över huvud taget kommenteras. Alternativt att det är uppgifter som är kända av en bred massa. Samma principer tillämpas även av kollegan Wiseman.

Sekretessbelagda uppgifter ska heller inte förväxlas med besvärliga uppgifter. Med besvärliga uppgifter menas sådant som kan vara förargligt eller rent av pinsamt. Wiseman har till och med hittat en nu vedertagen klassificering på detta fenomen: PH (Pinsamt Hemligt) en mycket passande benämning. Sådana uppgifter vill givetvis de berörda få så liten spridning på som möjligt och hanterar det som om de vore sekretessbelagda. Några tydliga exempel på sådant som gärna hanteras som PH är den felaktiga hanteringen av en vådaskottsincident och den omtalade "uppsägningen" via SMS.

Ett sådant förhållningssätt är både oroväckande och kan på sikt även vara skadligt för Försvarsmakten. Det är ofta sådana uppgifter som försvarsbloggarna belyser ur olika perspektiv. Att försöka lägga locket på sådant står i direkt strid mot ÖB:s ledord ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). I stället bör felaktigheter givetvis spridas på bredden i syfte att andra inte ska göra om samma misstag vare sig det handlar om händelser på central nivå, på förbandsnivå eller hos den enskilda individen. Det är bland annat därför Försvarsmakten har olika avvikelsehanteringssystem.

Försvarsbloggar är ett fenomen som i grunden verkar för att belysa viktiga ämnen som inte avhandlas i tidningen Försvarets Forum. Bloggarnas primära syfte är all hålla försvarsdebatten vid liv. Avsikten är aldrig att göra så kallade scoop genom att avslöja sekretessbelagda uppgifter. Låt oss därför slippa höra spekulationer runt detta framöver.


Läcker det verkligen sekretessbelagda uppgifter inifrån Försvarsmakten?

Svaret är nog tyvärr ja. Det finns ett antal exempel på det som inte går att beröra av just sekretesskäl. I vilket syfte man medvetet läcker information är däremot svårare att avgöra. Här finns det sannolikt en hel del "nyttiga idioter" inom Försvarsmakten som tror att de gör någon (vem är oklart) en tjänst genom att läcka, men även de som enbart vill framstå som viktiga beroende på att de har kunskap som få andra sitter på. De individer som medvetet läcker uppgifter till media eller andra instanser bör ta sig en funderare på vad man egentligen sysslar med och i vilket syfte? I många fall handlar det kanske mer om etik och moral än vad det berör ett brott mot sekretesslagen.

Det finns ett antal färska exempel från närtiden då olika saker publicerats på bloggen Sjätte mannen. Bland annat har det avhandlats uppgifter i samband med ryska påsken där det påståtts att svenska radarstationer skulle blivit utstörda samt andra uppgifter att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion skulle blivit hårt ansatt av ryskt stridsflyg. Huruvida dessa uppgifter är korrekta låter sig vara osagt. Men jag håller det som högst osannolikt. Försvarsmakten har åtminstone dementerat uppgiften om radarstörning.

I det senaste exemplet har någon delgivit bloggägaren information om att det skett regelbundna ryska kränkningar av svenskt vatten.
"...upprepade kränkningar av svenskt territorialvatten öster om Gotland och Gotska Sandön – i närheten av gasledningen Nordstream. Det handlar om kränkande ryska statsfartyg – örlogsfartyg."
I just det här fallet är bedömningen att det handlar om ren desinformation. Ett sådant upprepat agerande skulle, om det vore korrekt, knappast gått media förbi. Jämför gärna med den här händelsen som redovisades i SvD i augusti 2010.

I de omnämnda fallen bör man inte klandra den som publicerar uppgifterna, i det här fallet bloggen Den sjätte mannen. Man kan ha full förståelse för den frustration som uppstår när man erhåller samma uppgifter från flera olika källor samtidigt som man inte hör någonting om saken från de officiella kanalerna samtidigt som vår politiker likt Per-Albin hävdar att "vår beredskap är god". Trovärdigheten för statsapparaten och Försvarsmakten sjunker givietvis när man hör att vårt territorium kränks men inga åtgärder vidtas. Då kan det i vissa fall leda till sådan frustration att man vill att allmänheten ska få veta det man själv vet!

Men budskapet är ändå att vara försiktig med uppgifter som dessa. Låter det för konstigt för att vara sant är det ofta också så. Men den stora frågan är fortfarande vem/vilka som läcker korrekt information och i vilket syfte, men och vilka som sprider desinformation? Runt detta kan man bara spekulera.

Men till dig inom Försvarsmaktens som medvetet läcker sekretessklassad information kan jag bara säga, tänk i genom vad du sysslar med!

Läckor inifrån Försvarsmakten


Att försvarsdebatten är mer levande än någonsin är mycket glädjande. Försvarsfrågor debatteras på alla plan och gemene man är förmodligen mer upplyst om vad som händer inom försvarsområdet nu än vad man varit under det senaste decenniet. I kölvattnet av den för debatten positiva rapporteringen finns tyvärr även negativa delar som inte gynnar en fortsatt seriös försvarsdebatt. Det handlar om läckor inifrån Försvarsmakten. 


Om vi börjar på det övergripande planet och de stora frågorna så har påskincidenten som fått benämningen "ryska påsken" den senaste tiden dominerat rapporteringen runt försvarsfrågor i media. Ryska bombflygplan genomförde under påskhelgen en övning mot mål i Sverige samtidigt som vårt egna flygvapen stod på marken. Varken piloter eller flygplan fanns i beredskap för att gå upp och "visa svensk flagg" vilket i praktiken innebär att vi tydligt markerar att vi ser er, och vi vet vad ni sysslar med. Nu ska inte inlägget avhandla just den här händelsen ytterligare en gång, utan i stället det faktum att någon har försett Mikael Holmström på SvD med detaljerad information om de ryska flygföretaget som enligt Holmström var riktat mot Sverige. Att uppgifterna härstammar inifrån Försvarsmakten alternativt någon annan myndighet under försvarsdepartementets hatt råder det ingen större tvivel om. Än mer intressant, och än mer känslig blir frågan när Mikael Holmström även påstår sig veta att flygföretaget genomförde anfall mot mål i Sverige. För att känna till sådant krävs det helt andra källor som kan bidra med en högre detaljeringsgrad än vad en enskild luftbevakande radaroperatör i en svensk luftförsvarscentral som följde flygföretaget kan bidraga med (med det inte sagt att det är en sådan som har läckt).

I det enskilda fallet "ryska påsken" så har myntet två sidor. På ett sätt är det mycket bra för försvarsdebatten och på sikt även för utvecklingen av vår försvarsförmåga att Mikael Holmström blev försedd med dessa uppgifter då det sett i sin helhet har varit positivt då det för många, inkluderat våra styrande politiker, blev en ögonöppnare! Hur många kände till att vi enbart hade jaktberedskap tillgänglig under valda delar av dygnet? Många har i efterhand deklarerat att de levde i tron att Försvarsmakten hade flygplan redo för start dygnet runt, året runt från flera platser i vårt avlånga land. För så står det bland annat på Försvarsmaktens hemsida - fortfarande! Men så var nu alltså inte fallet. Att just dessa uppgifter kom till dagens ljus var positivt för försvarsdebatten då det har lett till större medvetenhet om bristerna i vår försvarsförmåga vilket i sin tur har satt i gång en politisk debatt, och förhoppningsvis även vissa åtgärder. Enligt SvD jagar man nu läckor inom Försvarsmakten.

Den andra sidan av myntet är mindre positivt, och i vissa fall riktigt oroväckande. Om uppgifter om de ryska flygplanens mål är korrekt kan de bara komma från väldigt unika källor. När uppgifter från sådana unika källor läcker ut finns alltid en risk för att inte bara uppgiften röjs, utan även källan. I bästa fall kan man inte använda en sådan källa längre, och i värsta fall så kan det innebära en stor risk för enskilda individer. Av den anledningen kan det således vara oerhört skadligt att läcka uppgifter som dessa.


Försvarsbloggar och sekretessbelagda uppgifter

I anslutning till diskussionen om läckor inifrån Försvarsmakten så finns det tyvärr en villfarelse hos civila med ringa kunskap i ämnet, men även hos viss personal inom Försvarsmakten att försvarsbloggarna skulle vara livsfarliga sekretessläckor. Mycket olyckligt! I själva verket är det givetvis tvärt om, och då tar vi oss friheten att tala för samtliga etablerade försvarsbloggar. Skribenterna på dessa bloggar har genom bred kunskap inom de ämnen som avhandlas mycket god uppfattning av vad som omfattas av sekretess, och vad som är öppna uppgifter. Genom kunskap kan risken för röjande av sekretessbelagd information helt undvikas. När det kommer till händelser som ryska påsken eller liknande så är en grundregel att uppgifterna ska finnas publicerade på annan plats, antingen i media eller via Försvarsmaktens officiella kanaler, innan de över huvud taget kommenteras. Alternativt att det är uppgifter som är kända av en bred massa. Samma principer tillämpas även av kollegan Wiseman.

Sekretessbelagda uppgifter ska heller inte förväxlas med besvärliga uppgifter. Med besvärliga uppgifter menas sådant som kan vara förargligt eller rent av pinsamt. Wiseman har till och med hittat en nu vedertagen klassificering på detta fenomen: PH (Pinsamt Hemligt) en mycket passande benämning. Sådana uppgifter vill givetvis de berörda få så liten spridning på som möjligt och hanterar det som om de vore sekretessbelagda. Några tydliga exempel på sådant som gärna hanteras som PH är den felaktiga hanteringen av en vådaskottsincident och den omtalade "uppsägningen" via SMS.

Ett sådant förhållningssätt är både oroväckande och kan på sikt även vara skadligt för Försvarsmakten. Det är ofta sådana uppgifter som försvarsbloggarna belyser ur olika perspektiv. Att försöka lägga locket på sådant står i direkt strid mot ÖB:s ledord ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). I stället bör felaktigheter givetvis spridas på bredden i syfte att andra inte ska göra om samma misstag vare sig det handlar om händelser på central nivå, på förbandsnivå eller hos den enskilda individen. Det är bland annat därför Försvarsmakten har olika avvikelsehanteringssystem.

Försvarsbloggar är ett fenomen som i grunden verkar för att belysa viktiga ämnen som inte avhandlas i tidningen Försvarets Forum. Bloggarnas primära syfte är all hålla försvarsdebatten vid liv. Avsikten är aldrig att göra så kallade scoop genom att avslöja sekretessbelagda uppgifter. Låt oss därför slippa höra spekulationer runt detta framöver.


Läcker det verkligen sekretessbelagda uppgifter inifrån Försvarsmakten?

Svaret är nog tyvärr ja. Det finns ett antal exempel på det som inte går att beröra av just sekretesskäl. I vilket syfte man medvetet läcker information är däremot svårare att avgöra. Här finns det sannolikt en hel del "nyttiga idioter" inom Försvarsmakten som tror att de gör någon (vem är oklart) en tjänst genom att läcka, men även de som enbart vill framstå som viktiga beroende på att de har kunskap som få andra sitter på. De individer som medvetet läcker uppgifter till media eller andra instanser bör ta sig en funderare på vad man egentligen sysslar med och i vilket syfte? I många fall handlar det kanske mer om etik och moral än vad det berör ett brott mot sekretesslagen.

Det finns ett antal färska exempel från närtiden då olika saker publicerats på bloggen Sjätte mannen. Bland annat har det avhandlats uppgifter i samband med ryska påsken där det påståtts att svenska radarstationer skulle blivit utstörda samt andra uppgifter att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion skulle blivit hårt ansatt av ryskt stridsflyg. Huruvida dessa uppgifter är korrekta låter sig vara osagt. Men jag håller det som högst osannolikt. Försvarsmakten har åtminstone dementerat uppgiften om radarstörning.

I det senaste exemplet har någon delgivit bloggägaren information om att det skett regelbundna ryska kränkningar av svenskt vatten.
"...upprepade kränkningar av svenskt territorialvatten öster om Gotland och Gotska Sandön – i närheten av gasledningen Nordstream. Det handlar om kränkande ryska statsfartyg – örlogsfartyg."
I just det här fallet är bedömningen att det handlar om ren desinformation. Ett sådant upprepat agerande skulle, om det vore korrekt, knappast gått media förbi. Jämför gärna med den här händelsen som redovisades i SvD i augusti 2010.

I de omnämnda fallen bör man inte klandra den som publicerar uppgifterna, i det här fallet bloggen Den sjätte mannen. Man kan ha full förståelse för den frustration som uppstår när man erhåller samma uppgifter från flera olika källor samtidigt som man inte hör någonting om saken från de officiella kanalerna samtidigt som vår politiker likt Per-Albin hävdar att "vår beredskap är god". Trovärdigheten för statsapparaten och Försvarsmakten sjunker givietvis när man hör att vårt territorium kränks men inga åtgärder vidtas. Då kan det i vissa fall leda till sådan frustration att man vill att allmänheten ska få veta det man själv vet!

Men budskapet är ändå att vara försiktig med uppgifter som dessa. Låter det för konstigt för att vara sant är det ofta också så. Men den stora frågan är fortfarande vem/vilka som läcker korrekt information och i vilket syfte, men och vilka som sprider desinformation? Runt detta kan man bara spekulera.

Men till dig inom Försvarsmaktens som medvetet läcker sekretessklassad information kan jag bara säga, tänk i genom vad du sysslar med!

Årets mest intressanta säkerhetspolitiska bild? Uppdaterat 4/6 15.00

Årets mest intressanta bild i kategorin svensk säkerhetspolitik torde vara denna som utgjort kvällens snackis på Twitter, sedan Twitterkontot @Reservofficer1 tipsade om den.

Vad som syns på bilden är en karta över östra och norra Europa ur ryskt perspektiv och rutter för det ryska strategiska bombflyget. Precis som även Observationsplatsen skriver, är detta inte osannolikt jsut långfredagens händelser (ryska påsken) som syns i Östersjön – för det är väl den enda gången något liknande detta har inträffat de senaste åren…?

Utifrån bilden går en hel del intressant information att utläsa, varav Observationsplatsen tar upp några aspekter. Det torde därutöver också framgå med all önskvärd tydlighet vilken omväg det är att ta sig runt Finland och Sverige om man vill verka mot mål i Norge och i Nordatlanten. Naturligtvis gäller även vice versa. Detta var högaktuellt under det kalla kriget och en anledning till västmakternas starka intresse av ett starkt svenskt försvar, men som synes har de geografiska förutsättningarna inte förändrats, även om skjutavstånden för kryssningsrobotar ökat. Man behöver alltså inte befinna sig nära sitt mål, men däremot på kurs mot målet vid avfyrning för att inte robotens prestanda ska begränsas i onödan.

För den i ryska mindre bevandrade meddelas i bilden att reportaget är från Saratov Oblast, vilket är var det ryska strategiska bombflyget är baserat. Överst på kartan kan man utläsa "färdplan"

Stillbilden är i tagen från ett TV-reportage från det ryska försvarsministeriets egen tv-kanal, Zvezda om den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes parallellt med flygövningen Ladoga, respektive den försvarsmaktsgemensamma beredskapsövningen vid Svarta Havet. På bilden beskriver chefen för det strategiska bombflyget, generalmajor Anatolij Zhiharev, den pågående verksamheten. Detta tv-inslag har det skrivits om tidigare på WW, men då ur aspekten att belysa att man sedan länge lämnat den "låga nivån" som så ofta omtalas i svensk försvarsdebatt då inslaget bl a visar lufttankning med strategiskt bombflyg i mörker, vilket kräver sin pilot.


Som alltid med information av detta slag bör man värdera vad som är information respektive desinformation.

Senare idag kommer ett inlägg om Försvarsberedningens rapport.

Uppdatering 3/6 20.00: Inte helt oväntat uppmärksammar nu SvD den ovan nämnda bilden och tv-inslaget. Tyvärr utan att nämna "@Reservofficer1" som på Twitter var den som uppmärksammade det hela.

Uppdatering 4/6 15.00: Även Aftonbladet uppmärksammar nu Zvezda-reportaget och ger dessutom verderbörlig cred till @Reservofficer1.