Gratulerar alla kvinnor på kvinnodagen
KlartSkepp! - - . .
Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.
– Det är ett positivt besked från Schweiz när det gäller Gripen. Det är vi glada för, säger försvarsminister Karin Enström (M), trots att finansieringen fick nej.
– Jag ser det som ett ja till Gripen och att planeringen och processen fortsätter.
Maurer säger att det är ett nej till Gripen, vad tänker du om det?
– Han är försvarsminister i Schweiz, och jag tolkar ändå det här som ett ja till gripen.
Sverige vill ha en partner i köpet av Gripen för att kunna dela på kostnaderna. Men om Schweiz drar sig ur kan även Sverige göra det, enligt Enström.
– Vi har skapat oss handlingsutrymme. Skulle Schweiz inte fullfölja sin del kan vi besluta om vi vill gå vidare eller inte. Vi har möjlighet att avbeställa, säger Enström.
Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten.
Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad – en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar?
Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.
Idag skriver Hans Wallmark, (M) ordförande i Utrikesutskottet, på Frivärlds debattsida om kraven för att Sverige skulle gå med i NATO. Det är välkommande att en ledande M-politiker tar bladet från munnen och börjar diskutera alliansfrågan, men samtidigt lämnar hans artikel minst lika många frågor.
Wallmark anklagar ledande S-företrädare för att inte ”våga prova NATO-argumenten”, när ska M-företrädare våga prova NATO-argumenten? Karin Enström var nära att stå svarslös när hon blev intervjuad under Folk och Försvars rikskonferens och fick frågan vad fördelarna var med NATO. Det hon fick fram till svar handlade om att hon skulle tro att den stora fördelen var att det är bra att vara med att bestämma (rekommenderar varmt denna intervju, ca 6.20 in), men noterbart var att hon undvek att säga att det skulle ge vårt land försvarsgarantier. Skulle det vara en positiv aspekt med ett svensk medlemskap när det är mer uppenbart än tidigare att vi ej har en förmåga för att försvara Sverige vid en eventuell konflikt? EU:s förmåga och nordisk försvarsallians som Wallmark diskuterar har redan behandlats på bloggen. Kommer någon moderat företrädare säga otvetydigt att de är för NATO?
Ytterligare listar Wallmark att en folklig uppslutning som ett krav för att Sverige ska med i NATO. Detta är en rimlig och god ambition, men hur ska en folklig uppslutning kunna nås när man ej bygger opinion för den och diskuterar för och nackdelarna med ett medlemskap? Eller i Claes Arvidssons ord:
”Det är stadgfäst i [Moderaternas] utrikespolitiska program att man ska verka för ett medlemskap, inte att man ska hålla käften fram tills den dag alla dessa villkoren är uppfyllda”
I helgen hade SVT ett par nya nyhetsinslag om tolkarna i Afghanistan. Det ena handlade om de som tolkar åt vår styrka i Afghanistan och det andra om Danmarks förändrade inställning till sina tolkar.
Det är verkligen en föränderlig omvärld, inte bara i säkerhetspolitiken utan också i tolkfrågan. Danmark som tidigare framhållits som ett gott exempel efter att deras tolkar i Irak och deras familjer fick följa med de danska styrkorna hem, har nu bytt linje. Tolkarna anställs av ett privat företag, och därmed anser danska politiker att ansvaret är begränsat.
Norge däremot, som tidigare haft denna hållning, har nu svängt något åt andra hållet. För några dagar sedan avslöjade Verdens Gang att 21 tolkar kommer att definieras som flyktingar. De kommer att få resa till Norge på norska statens bekostnad när säkerhetskontroller är genomförda.
Sverige har naturligtvis två anställningsformer samtidigt. En del tolkar är anställda via ett schweiziskt serviceföretag, medan andra är anställda av Försvarsmakten. Statens inställning i frågan känner vi till sedan i somras, då migrationsministern Tobias Billström, i en Svd-intervju uttalade:
”Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det.”
Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.
Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion.
Rimligen borde då en människa som tjänstgjort som anställd tolk för svenska staten, och som med stor säkerhet kommer att utsättas för hot om våld eller direkta våldshandlingar, vara förtjänt av en seriös prövning. Det är mycket som måste vägas av och kontrolleras mot andra lagar och regelverk. Skulle nya bestämmelser gälla för en timanställd i Angola, om inbördeskrig plötsligt skulle bryta ut där? Skulle en distansansökan även omfatta tolkens familj? Måste anställningstiden varit en viss tid exempelvis motsvarande provanställning?
Frågan måste utredas. Det är inte fel att statsmakterna inte kunde förutse denna situation, men hållningen att inte erkänna problemet är förvånande. Förklaringen kanske kan sökas i att ett erkännande av problemet skulle äventyra bilden av en succé i Afghanistan. Istället är det tystnaden som talar. I åtta månader har frågan bollats mellan arbetsgivaren Försvarsmakten och andra myndigheter. Nu heter det att Ledningsstaben tittar på frågan…
Vad som skulle behövas är att en militär chef tar bladet från munnen och uttrycker sin mening om denna grupp. Denne skulle kunna intyga vilka värdefulla insatser de gjort för svenska förband, trots personliga risker. Ett par av dem har redan dödats i tjänsten. Tolkarna borde omfattas av en solidaritetsförklaring!
Allan Widman hävdade i en artikel i Svenska Dagbladet den 2 mars 2013 (inte på nätet) att Försvarsmakten inte vill införa tidvis tjänstgörande gruppbefäl soldater och sjömän, GSS/T. Grunden skulle enligt Widman bero på att Försvarsmakten redovisat fakta om att målbilden för GSS/T inte uppnås förrän 2023, skriver förre planeringschefen vid Högkvarteret, konteramiral Odd Werin.Några kommentarer och några frågor. Först är det väsentligt att klarlägga att Försvarsmakten ska personalförsörjas frivilligt enligt helt nytt system som beslutades 2009 i riksdagen men inte blev lagstadgat i sin helhet förrän 1 juli 2012. Att Försvarsmakten under denna korta tid lyckades rekrytera och anställa över 1500 GSS/T är enligt min mening bra gjort.
Det leder mig över till viljan i personalförsörjningsreformen. Till att börja med arbetar Försvarsmakten systematiskt med uppbyggnaden av insatsorganisation 2014 givet tilldelade resurser. År 2019 kommer enligt nuvarande plan huvuddelen, mer än 90%, av GSS/T finnas utbildade vid sina förband. Det är därmed tydligt att försvarsmakten vill införa systemet. Allan Widmans påstående att Försvarsmakten enbart vill ha heltidsanställda soldater kan därmed avfärdas.
Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater? Kommer de som vill börja i försvarsmakten – känna att de får tillräckligt stöd? Stöd från politiskt håll och stöd från sina arbetsgivare? Kommer deras arbetsgivare vilja vara välvilligt inställda till deras återkommande frånvaro från arbetsplatsen för tjänst i Försvarsmakten?
Sveriges nya och frivilliga personalförsörjningssystem, för Försvarsmakten, är enligt min mening den största utmaningen som försvaret står inför. Om det ska bli framgång krävs ett nationellt engagemang. Politikerna måste kliva fram och leda en fråga som är bredare än försvarssektorn. Näringslivet måste i tillräcklig omfattning ställa sig bakom och sist men inte minst måste viljan att bidra till att göra skillnad för Sverige – frivilligt komma från individen. Saken måste kännas motiverad och attrahera – Försvarsmakten kan bara göra sin del.
Odd Werin
Konteramiral
Tidigare Försvarsmaktens planeringschef.
Blivande svensk militärrepresentant till EU och NATO.
Ordet "Logistik" kommer från två olika ordrötter:
Logistikos = Skicklighet i att beräkna
Logisticus = Något som är baserat på sunt förnuft.
"Han (Jan Joel - KS anm.) jämför med Finland, som är ganska tydliga med att man vill ha goda kontakter med Washington om någonting händer som hotar Finlands säkerhet.
-För Sverige verkar det vara nog att vara en uppskattad partner och att få vara med. Men att vi är goda vänner innebär inte alltid att vi har gemensamma intressen, säger Jan Joel Andersson
Utan någon som helst eftertanke låter Alliansfritt den ryska videon förstärka sitt budskap i den ironiska kampanjen ”Bestycka Gotland”.
Spridningen av den ryska parodin om det svenska försvaret har gått som en löpeld över Mediasverige och vidare över världen sedan Observationsplatsen twittrade om den sent på onsdagskvällen efter att ha upptäckt den på siten militaryphotos.net
När man läser kommentatorsfältet på Youtubekontot där filmen är upplagd ser man en hel del svenska(?)kommentarer som hellre välkommnar Ryssland än en svensk NATO-anslutning. Det är förundrande att se individer som hellre tar ställning för en stat där rättsäkerhet och mänskliga rättigheter är på upphällning än att närma sig en allians av stater där västerländsk parlamentarism är normen.
Än värre blir det när politiska opinionsbildare i Sverige tar budskapet i munnen och låter Moskvas parodi bli en inlaga i sitt eget ideologiska arbete. Exempel på detta är Alliansfritt Sverige som via sitt Twitterkonto spred filmen under glada tillrop. Att sedan socialdemokratiska lokalpolitiker tar sedan gärna upp detta via bloggar är än värre. Fri opinionsbildning är viktigt men frågan är lämpligt att använda, i värsta fall förtäckt propaganda? Nu är det inte bevisat att så är fallet, men den allvarliga undertonen i det aktuella showen klingar väl med vad Moskva anser om Sverige och NATO.
Under andra världskriget sändes i rundradion en programserie av den då välkände majoren Arvid Eriksson, kallad ”Radiomajoren”, där han manade till stark försvarsberedskap hos allmänheten. Ett av hans uttryck som kom att gå till historien är ”Sjättekolonnarna”. Dessa var enligt honom ”den missmodiga, håglösa, ryktessmidande, ryktesspridande och försvarsolustiga delen av folket”.
Sjättekolonnare likt Alliansfritt har visat att man kan sprida vems budskap som helst, bara det gynnar den egna saken. Moskva bjöd upp till dans, utan tvekan dansar de med…