Johan Tunberger sågar försvarsförmågan i TV4

I TV4:s nyhetsmorgon förklarade Johan Tunberger för förvånade programledare, och troligtvis för en lika förvånad svensk befolkning hur illa ställt det faktiskt är med den svenska försvarsförmågan. Det är uppenbart många som har svårt att ta in att ÖB:s beskrivning av "en-veckasförsvaret" som det ser ut nu, aldrig kommer att kunna uppnås då det årligen saknas 4,5 miljarder. Det innebär således att "en-veckasförsvaret" är att betrakta som en utopi med nuvarande regering.

Hur försvarsförmågan ser ut "här och nu" kan vi då enbart förfasas över. Sveriges försvarsmakt skulle enligt Moderaternas ständigt återkommande mantra vara "tillgänglig, användbar och flexibel" för att kunna möta morgondagens hot som är "komplexa, oförutsägbara och gränslösa".

Just nu känns försvaret möjligen flexibelt, men kan dessvärre inte ens möta de mest förutsägbara och enkla hoten, mycket på grund av en kraftfullt reducerad numerär inom samtliga försvarsgrenar. Se intervjun med Johan Tunberger i TV4 här nedan.

%22Svenska%20f%C3%B6rsvaret%20p%C3%A5%20v%C3%A4g%20mot%20kollaps%22

Försvarsmakten vill

Odd Werin

Allan Widman hävdade i en artikel i Svenska Dagbladet den 2 mars 2013 (inte på nätet) att Försvarsmakten inte vill införa tidvis tjänstgörande gruppbefäl soldater och sjömän, GSS/T. Grunden skulle enligt Widman bero på att Försvarsmakten redovisat fakta om att målbilden för GSS/T inte uppnås förrän 2023, skriver förre planeringschefen vid Högkvarteret, konteramiral Odd Werin.Några kommentarer och några frågor. Först är det väsentligt att klarlägga att Försvarsmakten ska personalförsörjas frivilligt enligt helt nytt system som beslutades 2009 i riksdagen men inte blev lagstadgat i sin helhet förrän 1 juli 2012. Att Försvarsmakten under denna korta tid lyckades rekrytera och anställa över 1500 GSS/T är enligt min mening bra gjort.

Det leder mig över till viljan i personalförsörjningsreformen. Till att börja med arbetar Försvarsmakten systematiskt med uppbyggnaden av insatsorganisation 2014 givet tilldelade resurser. År 2019 kommer enligt nuvarande plan huvuddelen,  mer än 90%, av GSS/T finnas utbildade vid sina förband. Det är därmed tydligt att försvarsmakten vill införa systemet. Allan Widmans påstående att Försvarsmakten enbart vill ha heltidsanställda soldater kan därmed avfärdas.

Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater? Kommer de som vill börja i försvarsmakten – känna att de får tillräckligt stöd? Stöd från politiskt håll och stöd från sina arbetsgivare? Kommer deras arbetsgivare vilja vara välvilligt inställda till deras återkommande frånvaro från arbetsplatsen för tjänst i Försvarsmakten?

Sveriges nya och frivilliga personalförsörjningssystem, för Försvarsmakten, är enligt min mening den största utmaningen som försvaret står inför. Om det ska bli framgång krävs ett nationellt engagemang. Politikerna måste kliva fram och leda en fråga som är bredare än försvarssektorn. Näringslivet måste i tillräcklig omfattning ställa sig bakom och sist men inte minst måste viljan att bidra till att göra skillnad för Sverige – frivilligt komma från individen. Saken måste kännas motiverad och attrahera – Försvarsmakten kan bara göra sin del.

Odd Werin
Konteramiral
Tidigare Försvarsmaktens planeringschef.
Blivande svensk militärrepresentant till EU och NATO.

 

Gotland – Logistikerns mardröm del 2

Ordet "Logistik" kommer från två olika ordrötter:
Logistikos = Skicklighet i att beräkna
Logisticus = Något som är baserat på sunt förnuft.
I dagens civila samt militära verksamheter handlar logistik om att styra och samordna materialflöden och informationsflöden på bästa möjliga sätt, för att verksamheten ur ett övergripande perspektiv skall kunna skapa sig fördelar gentemot sina konkurrenter. Läs mer om innebörden av den moderna logistiken här.

Försvarsmakten och i huvudsak regeringen missuppfattade totalt innebörden av logistik i samband med försvarsbeslutet 2004, då man aktivt beslutade att avveckla P18, även kallat MekB 18, ett mekaniserat armeförband på ön (mekaniserat innebär att alla enheter transporteras i fordon). Öns strategiska läge, och svårigheterna att undsätta ur ett ön i ett rent logistiskt perspektiv i en svår situation tyder på total oförmåga till sunt förnuft.

Men detta skedde igen 2008 i samband med det nya inrikningsbeslutet, när man triumferade att Gotland åter fick militär närvaro. Man skulle ställa ett antal stridsvagnar i ett förråd. Bara stridsvagnarna, men ingen annan utrustning, utrustning som krävs för att faktiskt använda stridsvagnarna. Avsaknaden av sunt förnuft kvarstår, men oförmågan till att genomföra mycket enkla beräkningar tillkom. Exempelvis kräver enbart fyra stridsvagn 122B nio kontainers med reservdelar för att kunna säkerhetsställa användandet i internationell tjänst. Läs mer om det här och här. På Gotland skall 12-15 stridsvagnar förrådställas.

Som jag tidigare beskrivit på bloggen så är ett s.k. "vapensystem" en kombination av olika typer av utrustning och fordon, alla delar är viktiga för att själva "vapnet" skall kunna användas. Vapensystemet "Stridsvagn 122" behöver bland annat tankbilar, ammunitionstransporter samt underhållsfordon som transporterar reservdelar och personal som kan reparera stridsvagnen om den går sönder. Till detta tillkommer även en s.k. bärgningsvagn, som kan dra loss stridsvagnen om den kör fast eller om underlaget ger vika, vilket är relativt vanligt om stridsvagnen framförs på mindre vägar, se exempelvis här.

I ett större perspektiv, i en stridssituation, behövs natuligtvis flera andra olika enheter för att kunna genomföra strid mot den fientliga aktören. Exempel på en kombination av enheter som behövs endast på marken:  
  • Spaning och underrättelseenheter, dessa enheter har i huvudsaklig uppgift spana på fienden och analysera och bedömma dennes framtida avsikter.
  • Trossenheter, dessa enheter har uppgifter som kan ses som underhållskarraktär, som att förse övriga enheter med mat, ammunition, underhåll av olika vapenssystem m.m.
  • Stab och stabsenheter, dessa enheter leder och planerar verksamheten. 
  • Skytteenheter, själva infanteriet, dessa förband ansvarar i huvudsak för själva stridshandlingarna. De flesta nutida förbanden är mekaniserade, vilket innebär att dessa förflyttas med fordon, ofta bepansrade sådana. Skytteförband är mycket viktiga när stridsvagnar används, då skyttesoldaterna skyddar stridsvagnen exempelvis i närstrider.
  • Understödsenheter, dessa enheter ansvarar för eldunderstöd och förstärker skytteförbandets stridshandlingar. Exempel på understödsförband är artilleri och stridsvagnar, och även luftvärn kan tillräknas till detta.
I dagens moderna strid måste även hänsyn tas till stridens alla arenor, läs mer om dessa i slutet av detta inlägg. Detta ställer oerhörda krav på samordning mellan exempelvis stridkrafterna som tillhör mark, sjö och luft. Detta förutsätter i sin tur att resurser från vardera arena kan avdelas och samordnas när stridshandlingar skall genomföras. Problematiken som uppstår när dessa aspekter berörs faller utanför den "logistiska" avgränsningen, men för den intresserade rekomenderar jag KKRVA´s studie "Det operativa dilemmat".

Vid mina efterforskningar inför dessa blogginlägg har jag funnit en mängd information i olika öppna källor, som vid en summering kan anses tangera på den militära sekretessen. Jag har därmed valt att bygga upp mina resonemang kring de logisiska svårigheterna på en serie ganska simpla antaganden, istället för att kvantifiera och diskutera kring de exakta resurserna som Försvarmakten har. 

Om scenariot som beskrivs i första delen av denna inläggsserie skulle bli verklighet så kommer den svenska regeringen och försvarsmakten ställas inför stora svårigheter.

Regeringen måste fatta beslut som kan ge förödande konsekvenser, något som i realiteten kan innebära att konflikten kan eskaleras. Sannolikheten att svenska soldater och medborgare kommer skadas eller dödas är stor. Hur mycket konflikten eskalerar beror på den fientliga aktörens vilja att upprätthålla sina positioner på Gotland, ju starkare vilja, ju starkare resurser kan aktören tillgripa.

Om regeringen beslutar att flytta kvalificerade militära styrkor till Gotland för att driva tillbaka den fientliga aktören, kommer detta innebära:

- Sannolikt ett motdrag från den fientliga aktören, i form av truppförstärkningar, eller ökad fientlig verksamhet mot de svenska aktiviteterna från havet eller luften. Eftersom den fientliga aktören har tagit sig över en hög politisk tröskel, genom att landsätta trupp på svenskt territorium och basera fartyg i svenska vatten, är mitt antagande att aktörens politiska vilja är stark att bibehålla sina positioner.

- Från svensk sida måste denna förflyttning av kvalificerade militära styrkor till Gotland genomföras snabbt, innan den fientliga aktören vidtar motåtgärder. Dessa motåtgärder försvårar i hög grad möjligheten till förflyttningen.

Dessa två aspekter skapar ytterligare två antaganden i scenariot:

Antagande 8) Den fientliga aktören kommer vidta lämpliga åtgärder för att hindra en svensk förflyttning av kvalificerade militära styrkor till Gotland. Åtgärderna begränsas till insatser på Gotland samt på Östersjön. Inga insatser från flyg och fartyg sker mot transporter och andra aktiviteter på det svenska fastlandet. Dock kan begränsade sabotageaktiviteter komma att genomföras på fastlandet. Detta i enighet med resonemanget som kopplar till viljan att i största möjliga mån begränsa konflikten.

Antagande 9) Den svenska regeringen beslutar att ett komplett förband skall förflyttas till Gotland. Med komplett förband menas, infanteri, tross, stab, spaning samt understöd (detta redogörs i detalj ovan). Förbandet skall kunna verka i en hög konfliktnivå mot en symmetrisk motståndare. Med hög konfliktnivå menas något som kan liknas med ett fullskaligt krig, samtidigt som en symmetrisk motståndare innebär att den fientliga aktören har tillgång till liknande vapen, som stridsvagnar, artilleri osv.

Nu börjar det hetta till på riktigt, och logistikerns mardröm är nu en dröm där sunt förnuft avsaknas helt, samtidigt som räkenskapsförmågan försvann i samband med försvarsbeslutet 2000.

I nästa inlägg kommer jag visa på hur en förflyttning av kvalificerade militära styrkor kan komma att se ut, om detta hypotetiska scenario skulle bli verklighet.

Stay tuned!

/HW








DN-artikel idag "Sverige tjänar på att delta i militärövningar" s.10

Jan Joel Andersson från UI kommenterar Sveriges vilja att ha goda relationer med USA. Varför Sverige ska ha goda relationer kommenteras enligt följande.
"Han (Jan Joel - KS anm.) jämför med Finland, som är ganska tydliga med att man vill ha goda kontakter med Washington om någonting händer som hotar Finlands säkerhet.
-För Sverige verkar det vara nog att vara en uppskattad partner och att få vara med. Men att vi är goda vänner innebär inte alltid att vi har gemensamma intressen, säger Jan Joel Andersson

Vad kan jag säga? Jag har alltid tyckt att Jan Joel uttrycker sig klart, koncist och klokt - så också denna gång.




KlartSkepp! - - . .

Sjättekolonnarna dansar gärna Moskvas dans

20130303-211613.jpg
Utan någon som helst eftertanke låter Alliansfritt den ryska videon förstärka sitt budskap i den ironiska kampanjen ”Bestycka Gotland”.

Spridningen av den ryska parodin om det svenska försvaret har gått som en löpeld över Mediasverige och vidare över världen sedan Observationsplatsen twittrade om den sent på onsdagskvällen efter att ha upptäckt den på siten militaryphotos.net

När man läser kommentatorsfältet på Youtubekontot där filmen är upplagd ser man en hel del svenska(?)kommentarer som hellre välkommnar Ryssland än en svensk NATO-anslutning. Det är förundrande att se individer som hellre tar ställning för en stat där rättsäkerhet och mänskliga rättigheter är på upphällning än att närma sig en allians av stater där västerländsk parlamentarism är normen.

Än värre blir det när politiska opinionsbildare i Sverige tar budskapet i munnen och låter Moskvas parodi bli en inlaga i sitt eget ideologiska arbete. Exempel på detta är Alliansfritt Sverige som via sitt Twitterkonto spred filmen under glada tillrop. Att sedan socialdemokratiska lokalpolitiker tar sedan gärna upp detta via bloggar är än värre. Fri opinionsbildning är viktigt men frågan är lämpligt att använda, i värsta fall förtäckt propaganda? Nu är det inte bevisat att så är fallet, men den allvarliga undertonen i det aktuella showen klingar väl med vad Moskva anser om Sverige och NATO.

Under andra världskriget sändes i rundradion en programserie av den då välkände majoren Arvid Eriksson, kallad ”Radiomajoren”, där han manade till stark försvarsberedskap hos allmänheten. Ett av hans uttryck som kom att gå till historien är ”Sjättekolonnarna”. Dessa var enligt honom ”den missmodiga, håglösa, ryktessmidande, ryktesspridande och försvarsolustiga delen av folket”.

Sjättekolonnare likt Alliansfritt har visat att man kan sprida vems budskap som helst, bara det gynnar den egna saken. Moskva bjöd upp till dans, utan tvekan dansar de med…


Rekrytering – del 2: Inte bara soldater och sjömän

2014 som blev 2019 är nu 2023

Svenska Dagbladet och Sveriges Radio rapporterade igår om Försvarsmaktens budgetunderlag 2014 att beräkningarna nu tyder på att Insatsorganisation 2014 inte kommer att kunna intas till 2019 som planerat. Det datum som nu prognosticeras är 2023, det vill säga 10 år efter organisationens datum, med hänsyn till den tröga rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Därmed fallerar datumet 2019 på benet personalförsörjning. För att inte benen materiel och övning också ska haverera krävs omfattande anslagstillskott, vilket dryftats i tidigare inlägg och på senare även i media.

Beskedet om svårigheterna inom personalförsörjningen kommer inte som en överraskning för somliga av oss. Vissa av oss ”negativa försvarsbloggare” har sedan starten varnat för att den mycket hastiga och digitala övergången till ett yrkesförsvar inte tagit höjd för rekryteringssvårigheter och Försvarsmaktens bristande attraktionskraft hos i dagens samhälle. Framförallt har vi varnat för risken att anställda soldater och sjömän inte stannar de 6 år som krävs för att personalförsörjningssystemet ska gå ihop, utan lämnar i förtid då lön, arbetsuppgifter och målsättningar inte överensstämt med förväntningarna. Ända sedan yrkesförsvarets start har vi matats med information från försvarsministrarna om hur bra det nya personalförsörjningssystemet fungerar, medan erfarenheterna på fältet inte alltid varit lika positiva.

Situationen inom personalförsörjningen är fortsatt mycket bekymmersam. I sitt underlag till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 angav Försvarsmakten att under 2013 skulle motsvarande två bataljonsstridsgrupper finnas tillgängliga. I regleringsbrevet för 2012 hade dock målet skjutits bortåt. Nu handlade det om en stridsgrupp sammansatt av lägre förbandsenheter från hela landet från 2013 och först 2014 om en stridsgrupp med kärna ur en och samma bataljon.


En oövad organisation

Till dess att hela organisationen är fullt uppfylld med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater 2023 (om nu ens det datumet håller?) utgörs utfyllnaden med tidigare utbildade värnpliktiga. Detta är ett reellt problem på många sätt.

För det första är det 2023 minst 13 år sedan dessa värnpliktiga ryckte ut. I bästa fall är det ännu längre sedan, då de sista årens värnpliktiga i regel gavs en sämre utbildning än sina tidigare kollegor.

Under hela tiden fram till att de sista värnpliktiga fasas ut kommer de aldrig att repetitionsutbildas. Det skulle helt enkelt inte se bra ut och inte takta med den bild av det nya personalförsörjningssystemet som såväl politisk nivå som Försvarsmakten vill framhålla. Det ena problemet blir då att förbanden aldrig kan samövas. Det andra problemet blir utbildningsståndpunkt avseende den stora mängd ny materiel som införs i Försvarsmakten.

Att en svensk regering skulle ge sitt godkännande till att inkalla krigsplacerade värnpliktiga för repetitionsutbildning liknande den som föreskrivs i dokumenten i form av GMU och KMU, sex månader innan ett eventuellt krigsutbrott är oerhört svårt att se.


Repetitionsutbildning av värnpliktiga skulle dock förmodligen medföra den positiva effekten att flera av de värnpliktiga får en nytändning och skulle kunna tänka sig en anställning som tidvis tjänstgörande soldater – utöver de positiva effekterna såsom att Försvarsmakten för en gångs skull skulle få samtränade förband. Den nu liggande ekonomin tillåter dock varken en dylik repetitionsutbildning och samträning av mixförband idag, lika lite som en övning av IO 2014 då organisationen intagits år 2023.


Haltande officersrekrytering

En mycket allvarlig aspekt av problemen i personalförsörjningen är problemen i officersrekryteringen. Till årets antagning inkom drygt 270 ansökningar. Visserligen var årets antal platser på officersutbildningen reducerat till 100 (varav 20 platser uppdragsutbildning av piloter) av ekonomiska skäl och det faktum att antalet officerare ska minskas. Det är ändå en dramatisk skillnad mot värnpliktens sista år 2010, då 1600 sökte officersutbildning. Inom något år ska åter över 200 officerare utbildas årligen och då är det inte hållbart med så få och så ”dåliga” sökande som nu är fallet. För att hålla en någorlunda nivå på utbildningen bör antalet sökande i förhållande till platser överstiga 3 till 1. Jämför man med Polisen så hade man där förra året ca 13 000 sökande till ca 800 platser. Det är uppenbart att här föreligger avsevärda brister.

Officersyrkenas identiteter är idag allvarligt hotade. Sedan värnpliktens avveckling och även dessförinnan då vissa värnpliktsinriktningar försvann till följd av anklagelser om ”grå arbetskraft” försvann vissa tjänsteinriktningar från ungdomars medvetande. Dessa yrken är nu svårrekryterade då ingen marknadsföring mot enskilda officersyrken genomförs i Försvarsmakten idag. All rekrytering hanteras numera av Försvarsmaktens HR-centrum i Stockholm, där man har svårt att se behovet som upplevs ute på förbanden. Enskilda initiativ, som t ex senast från kadetter på Karlberg möter kalla handen. Därtill söker man inte längre till en specifik inriktning, utan det är ett centralt officersintag (med undantag av pilotutbildningarna) och inriktning mot en speciell tjänstegren görs senare under utbildningen. Man utbildas alltså från början mot att bli inte officer, inte att bli t ex infanteriofficer. Målbilden blir därmed än svårare att se för den eventuellt sökande.

Ett annat problem med dagens rekryteringsform som ej föregåtts av en värnplikt är hur Försvarsmakten ska kunna säkerställa kvaliteten på de sökande och att de sökande hamnar rätt. När officersutbildningen tidigare föregicks av 10,5 mån värnplikt kunde den sökandes befäl under denna tid bilda sig en mycket god uppfattning om den sökandes lämplighet som officer. Idag sker detta via några få dagars enklare tester och intervjuer. Sannolikt kommer vi inom några år se ett kraftigt ökande behov av en ny uttagningsprocess. Skipper har tidigare berört problemet med marinkadetter som inte har en aning om vilka anlag de har för sjösjuka eller hur de gillar att vara på sjön. Resultatet blir att Försvarsmakten lägger stora belopp på en individ som i slutänden är oanvändbar i organisationen och troligtvis slutar sin utbildning, samtidigt som individen kunnat ägna dessa år av sitt liv åt något annat.

En svag officersrekrytering är ett minst lika stort problem som bristen på soldater och sjömän. Utan officerare finns inte personal som ska leda förbanden. Utan ett inflöde på nya officerare kommer dräneringen av äldre officerare att bli ett svårt problem, då prioriteringen inom myndigheten i högre grad kommer att göras mot administrativa uppgifter, då det är dessa som är mätbara och kännbara i vardagen. Kunskapsöverföringen blir också lidande varpå hjulet måste återuppfinnas på nytt som i så många fall redan till följd av 00-talets ”strategiska time-out”.

Däritll innebär organisation 2014 att Försvarsmakten inte har en tillväxtpotential. Det blir oerhört svårt att vid behov skapa en tillväxt ur denna organisation då den inte har beräknats med några reserver för att kunna möjliggöra tillväxt till en större organisation eller förbandsersättning. Varken antalet officerare eller soldater och sjömän har dimensionerats för något annat än att hålla en krigsorganisation. Vanligt förekommande företeelser såsom sjukdom, utbildningar, föräldraledigheter, tjänstledigheter för att inte nämna rekryteringsproblem gör att organisationen aldrig kommer att kunna vara uppfylld.


Lika lite som vi har råd med att inte få förbanden uppfyllda med soldater och sjömän har vi råd med en officersbrist och inte heller ett sämre chefskap till följd av för få sökande. Ett första steg bör vara att återinföra identiteterna i officersyrkena och att tillåta riktad rekrytering. På längre sikt måste Försvarsmaktens folkförankring kraftigt stärkas för att det nuvarande personalförsörjningssystemet ska fås att fungera. I flera års tid har man nu pratat om Försvarsmakten som ”varumärke”, men varumärket verkar dock ha blivit allt mer skamfilat. Tyvärr verkar det svårt att återta en bred folkförankring utan att återinföra någon form av värnpliktssystem. Utan folkförankring, ingen fungerande rekrytering.


Eftertankens kranka blekhet

Förmodligen börjar nog allt fler politiker och chefer i Försvarsmakten känna för yrkesförsvaret och IO 2014 såsom Kjell-Olof Feldt inför löntagarfonderna. Yrkesförsvaret är idag lika ideologiserat som värnpliktsförsvaret var för 30 år sedan. Att nu återgå till ett renodlat värnpliktsförsvar tror jag inte på. Däremot verkar det sannolikt att Sverige inom fem år följt i Norges fotspår och återtagit delar av värnpliktssystemet. I sådana fall har vi åter varit del av en mycket kostsam parentes i den svenska försvarspolitiken.


Det är nu alltså först 2023 som Sverige kan anses ha ett ”en-veckasförsvar”, med tanke på prognosen för personalförsörjningen i budgetunderlaget för 2014. Frågan kvarstår – vilket försvar har vi idag och fram till 2023?


Media: FT

Gotland – Logistikerns mardröm del 1

Inledningsvis vill jag ursäkta mig att det har tagit sådan lång tid mellan inläggen här på bloggen. Betongblandaren ursäktar sig genom att skylla på vardagspussel i allmänhet och semmelätande i synnerhet :)

Detta är ett av flera inlägg som kopplar till något jag har valt att kalla i tidigare inlägg för "den politiska parkeringen på Gotland". något som jag tidigare har försökt att koppla ihop med stridens grunder här på bloggen. På inrådan av kunniga personer som kommenterat på bloggen lämnar jag den idén för stunden. (Du finner inläggen här 1, 2, 3 samt 4.)  Syftet med detta och de kommande inläggen är dock fortfarande att visa på att parkeringen av stridsvagnar på Gotland är i huvudsak en politisk markering. Denna markering ger enligt mig inga direkta utökade möjligheter för att öka försvarsförmågan på Gotland.

Inläggen syftar till att belysa i huvudsak de praktiska logistiska bristerna, och kommer därmed lämna ute vissa aspekter som är viktiga ur ett holistiskt perspektiv. 

Gotland står ofta i fokus när den svenska försvarsförmågan diskuteras. Gotland, som jag tidigare här på bloggen har benämnt som "Östersjöns hangarfartyg", genom dess strategiska läge i Östersjön. Gotland är centralt vid en "upphetsat läge" i Östersjön (Jan Björklund använder termen här) Genom att Sverige är alliansfritt måste vi kunna uppvisa en proportionell styrka i jämförelse med en motståndare på exempelvis Gotland vid ett "upphetsat läge". Kungliga krigsvetenskapsakademin (KKRVA) med studien "Det operativa dilemat" resonerar att Gotland är ett primärt mål om Sverige skulle angripas. KKRVA´s studie ligger till grund för mina resonemang i detta inlägg.

Min personliga reflektion kring KKRVA´s studie är att man har gjort analysen på ett genomtänkt sätt, men samtidigt cirkulerar den kring en konfliktbild som närmast kan liknas med en fullskalig invasion. Något jag anser vara ett något missriktat utgångsperspektiv, då trenden inom krigföring utvecklas allt mer mot att begränsa konflikten. Man vill med andra ord enbart genomföra de mest nödvänliga åtgärderna med militära styrkor.

Rent spekulativt kan då Gotland komma att utsättas för i någon mån begränsade militära insatser från en fientlig aktör. Ön är samtidigt ett tacksamt mål då ingen kvalificerad militär närvaro finns att tillgå utan att en beredskapshöjning är genomförd och driftsatt på ön. En pessimistisk tolkning av Insatsorganisationen 2014 kan läsas här.

I denna serie blogginlägg avser jag beröra de rent praktiska aspekterna om Gotland skulle behöva förstärkas med militära styrkor i ett upphetsat läge i Östersjön.

Då bloggens huvudsakliga syfte är att skapa en ökad förståelse kring försvarsfrågor för en bred publik så väljer jag att inte fördjupa mig i vilka aktörerna kan vara i ett potentiellt scenario. Jag vill visa på ett begripligt sätt vilka potentiella brister som kan uppstå i en krissituation i vårt närområde 

Jag väljer att bygga mina resonemang på en serie antaganden om hur en fientlig aktör skulle kunna agera. Dessa antaganden är endast sannolika efter en ganska kraftfull säkerhetspolitisk eskalering. Jag har valt att spekulera kring ett scenario, som är extremt.  Scenariet skulle i dagsläget sakna motsvarighet i svensk efterkrigshistoria, detta är minst sagt ett "worst case scenario".

Anledningen att jag väljer ett "worst case scenario" har sin bakgrund i att jag inte tror att den svenska regeringen skulle våga beordra en omfattande förflyttning av kvalificerade militära styrkor (exempelvis manöverbataljoner) till Gotland innan läget är väldigt allvarligt i ett "upphetsat läge". Detta för att inte agera provokativt ur ett politiskt perspektiv.

Den enda historiska händelsen som kan ge uppslag hur en sådan kris skulle kunna hanteras utan en samlingsregering är U137 incidenten 1981. Relationerna mellan öst och väst var i början på 1980-talet mycket "frostiga", och relationerna mellan alla länder i vår närområde idag, 2013 är knappt jämförbara. Men samtidigt så kan fastställas att relationer mellan länder kan komma att förändras snabbt, och detta är ganska oförutsägbart på längre sikt.

Nedan följer mina antaganden i ett presumtivt scenario. 

Antagande 1) Min definition av ett "upphetsat läge"  inte är en fullskalig konflikt, utan mer en militär maktuppvisning från de involverade aktörerna, detta kan benämnas "Power projection". Denna riktas mot östra Gotland. Operationerna som en eller flera fientliga aktörer genomför mot svenskt territorium kan då benämnas diplomatiskt som "säkerhets- och stabiliseringsoperationer".  Just benämningen tydliggör syftet med operationen, och kan däregenom få en starkare förankring till folkrättsliga aspekter. Ingen krigsförklaring deklarerad av någon av aktörerna.

Den fientliga aktören genomför dessa operationer i huvudsak för att försvara egna intressen samt att i största möjliga mån dämpa konflikteskaleringen, genom att skapa underlag för ett "dödläge".

Antagande 2) Den fientliga aktören proklamerar en s.k. Maritime Exclusion Zone (MEZ) med gränsdragning från Gotland till fastlandet i öst. MEZ innebär i praktiken att en tillfällig försvarszon upprättas ett havsområde. Försvarszonen fyller både en diplomatisk och militär funktion, då man vill i huvudsak begränsa rörligheten för andra länders stridskrafter. En ännu strängare variant benämns TEZ, Total Exclusion Zone, som i praktiken innebär att aktören som proklamerar denna även avser sänka och avge eld på alla farkoster inom zonen. 

Antagande 3) Den fientliga aktören har upprättat en temporär bas i Slite på östra Gotland. Basen har i huvudsakligt syfte möjliggöra upprätthållande av MEZ. Basområdet är ytterst avgränsat och försvaras av högst en bataljon med lättare vapen. På basområdet finns fientligt luftvärn. De försvarande enheterna har strikta "rules of engagement" (ROE), och genomför inga som helst offensiva operationer utanför hamnområdet. Luftvärnet i basområdet används endast mot direkta angrepp från svenskt flyg, och därmed endast i självförsvarssyfte. Slite skyddas från havet genom den fientliga aktörens flotta, som formerar en blockad till hamninloppet. Dessa enheter har deklarerat att ha en ROE endast i självförsvarssyfte.

Antagande 4) Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Flygfältet kontrolleras under samma förutsättningar som Slite hamn. Den fientliga aktören har luftvärn på platsen. 

Antagande 5) Den svenska regeringen har av politiska skäl valt att inte besluta kring användandet av mark- och amfibieförband som motåtgärd innan MEZ och den temporära basen är upprättad av den fientliga aktören. Mindre skärmytslingar har dock skett till sjöss och i luften, för att hävda det svenska territoriet. Man har från den svenska regeringens sida dragit sig in i det sista för att undvika en konflikteskalering, och därmed inte förstärkt den militära förmågan på Gotland med detta som skäl.  
Hemvärnet på Gotland är mobiliserat, men har inte beordrats att bedriva någon som helst strid mot den fientliga aktören för att inte eskalera konflikten. Hemvärnet spanar och rapporterar kring eventuella truppförstärkningar eller förflyttningar. 

Antagande 6) Insatsorganisation 2014 (IO2014) är operativ och driftsatt enligt plan. Detta innebär att stridsvagnar för ett stridsvagnskompani finns på Gotland, men inte övriga delar i vapensystemet. Stridsvagnarna är uppställda på Tofta skjutfält. Det saknas bärgningsfordon samt underhållsfordon, för exempelvis tankning och laddning av stridsvagnarna. I övrigt finns enbart hemvärn på ön, som har begränsad förmåga och resurser att lösa faktiska offensiva stridsuppgifter. Hemvärnet är inte samövat med stridsvagnskompaniet, vilket stärks av artiklarna här och här.

Antagande 7) NATO deklarerar att de inte kan avdela några resurser, varken ur ett militärt eller ett logistikperspektiv till Sverige. Baltstaterna samt Norge och Danmark fogar sig efter NATO´s beslut. Nato är redan uppbundet i det "upphetsade läget". Sverige har ej ett NATO medlemskap, och kan därmed inte åberopa något militärt stöd.


Sammanfattningsvis, Sverige har ingen tillgång till Natos transportresurser, och måste därmed förlita sig på civil sjöfart och civila aktörer för att transportera materiel. Fyra svenska militära transportplan finns tillgängliga, samt den svenska marinen har inget fartyg som kan transportera den materiel som behövs på Gotland i detta läge.

För att genomföra dessa transporter måste militära fartygs- och flygstridskrafter avdelas för att försvara transporterna mot fienden. Det är även rimligt att anta att det pågår en omfattande militär verksamhet ute på Östersjön. Vilket binder svenska militära resurser parallellt med att transporterna skall genomföras.

I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att visa på hur svårt det är med dagens försvarsmakt att flytta större mängder materiel under en kort tidsperiod, med mitt antagna scenario som bakgrund. Allt blir svårare när man måste undsätta en ö. 

Stay tuned!

/HW

Kalasjnikovs med svenskt krut

"Partiet har alltid rätt" (Die Partei hat immer recht) var inget skämt. Det bara görs inga såna här låtar längre (iaf i Europa).

Operation Norrsken är den hittills starkaste boken om den östtyska säkerhetstjänstens infiltration av Sverige. Författaren Christoph Andersson kommer med en mängd nya och omskakande uppgifter om kalla kriget i Sverige.

Operation Norrsken beskriver hur svenskt krut hamnade i östtyska Kalasjnikovs och varför den mystiskt försvunna Rapportjournalisten Cats Falck kunde ha blivit en av Sveriges mest kända journalister om hon fått fortsätta med sin story om svensk kärnvapenteknologi till DDR. Cats Falcks död berör mig fortfarande, kanske för att jag känner igen mig i hennes ungdomliga entusiasm och för att en av de första sakerna jag gjorde som frilans handlade om östtysk krigsmaterielsmuggling. Hennes död var kanske trots allt en olyckshändelse. Men det spelar nu, efter att Operation Norrsken släppts, mindre roll. För genom boken får vi veta mer om hennes fantastiska och skrämmande story. Och vilken story!

Minst lika gripande, men av helt andra skäl, är det att följa Christoph Andersson hem till den svenska f.d. nazisten och sedermera Stasi-medarbetaren "IM Kungen". Klockren research.

Operation Norrsken är tyvärr inte bara historia, den säger oss mycket om hur underrättelsetjänster agerar även i nutiden. Visst har mycket tekniskt förändrats sen murens fall, men de svagheter som boken suveränt dokumenterar ligger främst på det mänskliga planet.

Apropå kalla kriget och något väldigt mänskligt måste jag bara nämna lappen på toadörren som finns med i senaste Soldat & Teknik (2/2013). Vad som står på lappen? Läs artikeln "Kanonerna på Landsort"...

Boken presenteras ytterligare i senaste Pennan & Svärdet (3/2013).

Under ytan – Prolog

"Har ubåtsfrågan evigt liv? Hur kan det komma sig att frågan om vem eller vilka som sände in ubåtar i svenska vatten för tjugofem år sedan fortsätter att engagera folk? Är det inte dags att glömma hela rasket och gå vidare? Det har ju gått ett kvartsekel och alltihop hände ju i alla fall under vattenytan. Och inga döda eller skadade registerades, i vart fall inte på svensk sida." 
"Marininspektören...konteramiral Anders Grenstad förklarade i TV att det som hände för 25 år sedan inte längre är av intresse. Att vi inte har något behov av att veta. Jag tror han har fel! Vi vill gärna veta. Vem och varför. Även om det var länge sedan. Länder och folk har ett behov av att göra upp med sitt förflutna" 
Mathias Mossberg 

Det här är blir det första inlägget i en serie med projektnamnet "Under ytan" som kommer att avhandla vad som har hänt just under ytan i svenska vatten under flera decennier, åtminstone det som för oss är känt på ett eller annat sätt. 

Under ett antal år var svenska Marinen högst delaktiga i ett krig på eget territorium, även om det formellt sett inte var deklarerat som sådant av regeringen. Man insatte skarpa vapen mot främmande makts ubåtar. Något som då var, och fortfarande är helt unikt! 

Varför skriva om ubåtskränkningar i svenska vatten kan man kanske fråga sig? Det hela började att en större mängd litteratur, utredningar och artiklar i ämnet lästes av rent allmänintresse. Ju mer materiel som lästes, ju större blev perspektivet på ubåtsfrågan och de oerhört divergerande synsättet. Nationalitetsfrågan är en stor del i debatten. Var det några ubåtar här över huvud taget, är ett annat förhållningssätt. Så varför då inte passa på att sammanställa de intressanta delarna så att fler kan ta del av de olika händelserna del för del i små portioner i bloggformatet.

Jag har också konstaterat att det har skett ett generationsskifte inom Marinen. Många av de som var delaktiga under ubåtsjakten på 80-talet har slutat sin tjänst i Marinen och en ny generation har tagit över. Den samlade kunskapsbanken av vad som hände under de mest intensiva ubåtsjaktåren börjar sakta men säkert att reduceras vilket gör att den stora kunskapsbank som byggdes upp under ubåtsjaktens "guldår" även den börjar att dränderas. Men trots det så finns det fortfarande många som har ett eget intresse kopplat till ubåtsfrågan varför en inläggsserie som denna kanske kan komma att intressera såväl sjöofficer som landkrabba.

Det finns ingen ambition att göra några nya avslöjanden eller presentera några okända fakta, absolut inte! Det finns gott om forskare och utredare som redan har gjort jobbet även om det sannolikt finns åtskilligt mycket mera att gräva fram i ämnet. Målsättningen är i stället att presentera såväl kända som mindre kända fakta runt  undervattenskränkningar i svenska vatten i en någorlunda kronologisk ordning för att försöka åskådliggöra helheten och inte bara isolerade händelser på ett sätt som är lätt att ta till sig.

Det intressanta med undervattenskränkningar till skillnad från andra kränkningar av vårt territorium är att vi har haft oerhört svårt att detektera dessa, och har så fortfarande. En kränkning på på ytan och i luften har vi förhållandevis lätt att detektera då det är möjligt att såväl visuellt som med radar och andra elektro-optiska sensorer detektera, lokalisera och identifiera med hjälp av egna fartyg, flygplan och landbaserade sensorer. Men när det kommer till undervattenskränkningar så är det en helt annan sak.

Syns man inte, så finns man inte, är ett uttryck som kommer väl till pass när det handlar om undervattensverksamhet. I nästan samtliga fall av de kända kränkningar som förekommit i svenska vatten så har jakten initierats av en optisk iakttagelse av ett periskop eller ett helt ubåtstorn. Detta faktum ska vi hålla i bakhuvudet genom serien av inlägg då grunden för ubåtsoperationer är att en ubåt som inte vill synas med stor sannolikhet inte heller kommer att visa sig.

Vi kan då fundera på vid hur många andra tillfällen än vid de kända, som svenska vatten har kränkts av främmande ubåtar, men som aldrig kommit till Marinens eller allmänhetens kännedom! Att hitta en ubåt förutsätter att man har rätt resurser, med rätt utrustning på plats vid rätt tillfälle.I annat fall är det mer eller mindre en omöjlighet att ens detektera undervattensverksamhet.

Arbetet med serien av inlägg har pågått sedan årsskiftet, och där en stor del av researcharbetet även har lagts på att ta fram en kronologi för inläggen där händelser, huvudpersoner, utredningar och forskningsarbete har placerats in för att kunna paketera serien av inlägg på bästa sätt. I dagsläget så ser det ut att hela projektet kommer att omfatta drygt ett tjugotal inlägg.

Inläggen kommer att publiceras löpande under året då tid finns för att skriva. Men bloggens huvudsakliga fokus kommer även fortsättningsvis att ligga på att bevaka de aktuella säkerhets- och försvarspolitiska händelser. Om året fortsätter som det har startat så kommer det sannolikt att ta tid innan hela detta projektet är slutfört...

Det första inlägget i serien som förhoppningsvis kommer att författas inom kort kommer att avhandla, och påvisa det faktum att ubåtskränkningarna av svenska vatten inte alls var en isolerad händelse i början på 80-talet som många tyvärr tycks tro, utan startade redan under andra världskriget och har därefter varit ett återkommande problem för Sverige, Försvarsmakten och Marinen fram till i dag om än i varierande intensitet.

Det är åtminstone något vi tror oss veta!

/ Skipper



Köpa vingar för pengarna

Jag har, till min skam, blivit en Traderanörd. Det vimlar av kula grejor som bara väntar på att bli uppköpta av mig. Budgivningen är som en slags spelberoende. Ska jag vinna eller inte? Kommer någon annan att i sista sekund bjuda över mitt skambud?

Bland mina senaste fynd så finns en Flygvinge m/36 för reservflygförare, en s.k. "Silvervinge". Se det mittersta märket på bilden ovan.

Silvervingar delades ut mellan 1939-1946 till värnpliktiga piloter, som snabbutbildats då det rådde brist på piloter i det expanderande Flygvapnet. Många av dessa var civila piloter som hade tidigare erfarenhet av flygning. En av dessa var Erik Bratt, senare "fader" till J35 Draken på Saab, som deltog i den första utbildningen. Anledningen till silvermärket i stället för det vanliga förgyllda m/36 var att de inte hade markutbildning. Underbefäl och senare generationers fältflygare, fick dock ut guldvingar. Detta ledde till en viss bitterhet, vilket man bl.a. kan läsa om i Erik Bratts bok "Silvervingar".

"Dåligt väder då vi hade uppflygning för Flygvapenchefen. Flög i förband. Landade. Gick hyggligt. Avancerad flygning gick inte att göra på grund av den låga molnhöjden. Efteråt samling för kritik i en biograflokal i staden. Flottiljchefen lämnade av till flygvapenchefen general Friis som åtföljdes av adjutanten överstelöjtnant Nordenskiöld, som bestämde det mesta i Vapnet. Friis läste sedan innantill en kritik av vår verksamhet. Det var i stort sett en enda utskällning av både skola, lärare och elever. "Vi saknade den militära grundutbildningen". Beträffande flygningen under dagen hade visserligen förbandsflygningen förefallit gått bra, men denna, sa han, gynnades trots det dåliga vädret av att det var lugnt i luften. Sedan skulle beviset på utbildningen utdelas. Då sade han:

- Eftersom jag anser att ni ej är fullvärdiga flygare i Flygvapnet kommer ni ej att få de vanliga guldvingarna. I stället kommer ni att få försilvrade vingar. Några sådana har ej hunnit framställas utan ni kommer senare att tillställas er.

Detta  var första och enda gången som vi på kursen fick känna på den brackiga militära bockfoten i Flygvapnet. Vi kände oss alla ytterligt sårade."

Mitt exemplar är numrerat "R.910" på baksidan, vilket innebär att det är ett av de märken som aldrig utdelades till någon pilot. Historien bakom detta märke är oklart och hur det har kommit ut på marknaden vet bara gudarna.

Jag köpte även ett Flygspanarmärke m/40 för reservnavigatörer, se nederst på bilden ovan. Mitt märke har nr 495 och har heller aldrig varit utdelat. Jag frågade säljaren var han hade fått tag på märket. Jag var särskilt nyfiken eftersom han hade två stycken ute till salu. Han sade att han fått ärva dem efter sin far som köpt dem för 20-25 år sedan.

Frågan är om det är originalmärken eller kopior? På Tradera vimlar det av plagiat.

Det översta märket är en av mina egna Flygvinge m/36 med nummer 10445. Varje pilot får två stycken vingar vid sin examen från Flygskolan. Det märket är i varje fall ett original!

Det har i samband med specialistofficerskårens uppstart varit diskussioner om det åter ska utbildas piloter som inte är officerare. För stridsflyg har Flygvapnet valt att inte gå den vägen, men för helikoptrar ska, som jag förstått, det i framtiden finnas underofficerare med vinge på bröstet. En bit på vägen tillbaka till Fältflygarkategorin och kanske även till Silvervingar? Man utbildade trots allt under många år värnpliktiga flygförare inom Arméflyget på både flygplan och helikoptrar.

Nu ska snart Flygvapnet skicka sina nyanskaffade HKP16 Blackhawk till Afghanistan. Insatserna i Afghanistan har inneburit att helikoptersystemet försetts med defensiv beväpning. Enligt ryktet så har Flygvapnet tagit det gamla Flygskyttmärke m/40 till heders igen, som jag önskade i ett tidigare inlägg. Mycket bra om det är sant.

P.S: Erik Bratts bok finns inte längre att köpa, men dyker upp då och då, bl.a. på Tradera. Väl värd att läsa även om språket i boken idag känns något föråldrat.

Global påverkan när den ekonomiska krisen slår till

Hangarfartyg är det ultimata maktprojektionsverktyget. Det är inte för inte som den amerikanska presidenten frågar sin stab "Where are the carriers?" när en internationell incident inträffar. Vanligtvis utan att någon typ av vapen avfyras skickas en mycket tydlig signal till mottagaren... Vi är här - avbryt verksamheten.

Nu får dock läget i världsekonomin sin påverkan även på dessa plattformar. Vad som är allvarligt är att det riskerar att i förlängningen påverka den globala stabilitetenThin Pinstriped Line



KlartSkepp! - - . .

Ömsesidig brist på förtroende

Igår offentliggjordes Försvarsmaktens svar på de frågeställningar myndigheten erhöll i Regeringsbeslut 7, 2012. Det är ingen munter bild som tecknas i dokumentet. Försvarsmakten räknar med ett behov på ca 4,5 mdr kr/år för att till år 2019 kunna leverera den av riksdag och regering beställda insatsorganisation 2014.

Försvarsminister Karin Enström går dock i en debattartikel i Dagens Industri till angrepp på Försvarsmaktens besked. Det är en intressant debattartikel eftersom den lär syfta till att lägga en bas för framtida försvarspolitik. Samtidigt andas den en viss uppgivenhet och är motsägelsefull. Ej förvånande återanvänds också flera klyschor från tidigare debattartiklar från moderata försvarspolitiker, till exempel hur försvarsförmågan har höjts sedan 2006. Här återfinns också ett av grundproblemen i debatten kring försvaret. Regeringens beskrivning av Försvarsmaktens förmåga och verksamhet och situation går stick i stäv med merparten av de anställdas och påståendet har tidigare granskats här. Vilken trovärdighet får då Regeringen i denna fråga?

Vad Regeringen utan problem hade kunnat angripa Socialdemokraterna för är situationen på materielsidan, där 90- och 00-talens ständiga uppskjutande av materielanskaffning nu gör att det finns ett materielstup 2020. Ett erkännande av ”materielberget” hade dock lett till krav på aktion från Regeringens sida. Nu försöker man komma undan med att skjuta skulden på Försvarsmakten, samtidigt som försvarsministern i sin debattartikel meddelar att Regeringen höjt materielanslaget de senaste åren. Svaret på RB7 visar dock en motsatt bild. Mer om detta under omfördelningar.


Mest förvånande i retoriken i Enströms debattartikel är den djupa motsägelsen mellan fjärde och nionde stycket. I det fjärde stycket beskriver Enström Regeringens målsättning med reformering av försvaret på följande vis:

”Vi ska öka Försvarsmaktens tillgänglighet och användbarhet i den takt som ekonomin medger.”

Vad som är överordnat i försvars- och säkerhetspolitiken råder det inga tvivel om. Det har varit mycket tydligt sedan Almedalen 2007 att ekonomin är det viktigaste och ofta på kort sikt, vilket som i fallet med materielen får mycket stora konsekvenser på längre sikt, inte minst ekonomiska.

I slutet av debattartikeln möts man istället av en annan beskrivning. Nu är det helt plötsligt situationen i omvärlden som är styrande och inte ekonomin.

”Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige. Jag står fast vid att den inslagna vägen är den rätta. Vi ska framåt, inte bakåt. Målet är tydligt. Det nya försvaret ska stå redo att användas och ha förmåga att möta de hot som finns vår omvärld idag och i en nära framtid. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld. Detta har försvarsreformen lagt grunden för.”

Här måste nu Alliansregeringen bestämma sig. Antingen är det ekonomin som ska styra Försvarsmaktens utveckling och inriktning och då blir det i framtiden en mycket minskad organisation med än mer förlegad materiel, inkapabel att ta sig an ens de enklaste hot i närområdet i mot slutet av decenniet. Ska omvärldssituationen styra så blir det till att tillföra ytterligare resurser. Vi har sett det tidigare under hösten hur Regeringen när det passar pekar på en ökad osäkerhet i närområdet, t ex för att motivera anskaffning av ett nytt stridsflygplan, för att i nästa stund hävda motsatsen som i exempelvis fallet med avbeställningsklausulen för JAS 39E om Schweiz ej fullföljer kontraktet.



Försvarsministern vill nu se vilka de operativa konsekvenserna blir om man söker balans mellan verksamhet och ekonomi. Tyvärr är detta inte något som allmänheten kommer att få ta del av då de operativa delarna avhandlas i hemliga, alternativt kvalificerat hemliga bilagor. Frågan är hur många i Försvarsdepartementet eller ens Försvarsutskottet som är kvalificerade för att ta del av material med denna sekretessklassning. Här är det därför helt öppet i den offentliga debatten att påstå vad som helst, t ex att en prolongering av anslagen med hjälp av ytterligare rationaliseringar inte kommer att påverka den operativa förmågan, eftersom fakta aldrig går att kontrollera utan att begå brott mot sekretessen. Det är illa.


Enström talar om förbättrad styrning av materielplaneringen. Måhända är det åter aktuellt med en politisk genomförandegrupp för materielanskaffningen. Den tidigare genomförandegruppen visade sig inte oväntat vara mycket kostsam både för Försvarsmaktens operativa förmåga såväl som ekonomiskt. Den motverkade helt sitt uttalade syfte, men frigjorde måhända kortsiktigt ett fåtal miljarder kr till t ex det 2007-2008 aktuella jobbskatteavdraget. Regeringen har också varit mycket aktiv i att omfördela resurser inom försvarsbudgeten och framförallt tacksamt återtagit pengar ur försvarsbudgeten då dessa inte spenderats. Flera år i rad har detta gällt den förbandsbudget som nu kommer att lida stort behov av de under föregående år återlämnade miljardbeloppen. Det har också i hög grad gällt anslagen för internationella insatser som år efter år underutnyttjats. Sammantaget återlämnar Försvarsmakten flerdubbelt högre belopp än vad Regeringen exempelvis skjuter i form av 300 miljoner kr för JAS 39E-anskaffningen. Denna summa täcker inte ens lönehöjningar för Försvarsmaktens personal enligt snittet i samhället.

Försvarsmakten lämnade exempelvis tillbaka drygt 1 miljard kronor till Finansdepartementet år 2012, varav drygt 600 mkr från anslaget för internationella insatser och nästan 400 mkr från anslaget för anskaffning och vidmakthållande av materiel (till återlämnandet bör också adderas det faktum att vid försäljning av materiel som betalats med försvarsbudgeten får myndigheten endast behålla en mycket liten del av summan. Resten ska åter till statskassan). I fallet med materielanslaget handlar det huvudsakligen om materielanskaffning och byggnation av anläggningar där Regeringen alternativt andra departement än Försvarsdepartementet hållit inne med beslut om anskaffning eller verkställighet. Diskrepansen i försvarsministerns argumentation är sannerligen stor.

Försvarsmakten föreslår nu i sitt underlag en överföring på 300 miljoner kr från anslaget för internationella insatser till att täcka brister på andra områden. Detta kommer aldrig att bli verklighet eftersom det är just detta som såväl Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna föreslagit. Också detta mycket illa när politiskt käbbel ska stå över gemensamma riksintressen.



Intressantast i hela artikeln är dess rubrik – "Behov av förbättrad styrning av Försvarsmakten" (Dagens Industri bytte rubrik från den av försvarsministern föreslagna vilken återfinns på Försvarsdepartementets hemsida och i pressmeddelanden).

Rubriken antyder att Regeringen ser framför sig en ledningsförändring i Försvarsmakten. Det är tyvärr svårt att se att Sverker Göransson kommer att återkomma till sin plats som ÖB. Att ansvarig minister uttrycker att hon saknar förtroende för sin myndighet är oerhört allvarligt och det är svårt att påminna sig om när detta hände senast. T o m justitieministern har förtroende för Polisen, trots den oerhört låga mängden uppklarade brott och de interna problem som där råder.

Endast två månader har gått av året och redan kan vi skönja en rejäl batalj mellan Regeringen och Försvarsmakten. Ingen kommer att gå segrande ur den annat än på pappret. Förlorare är vi alla. Vad som händer under resten av året vågar man knappast tänka på. Hur har då denna situation uppstått? Om bortser från den solida grund som lades i och med underfinansieringen i FB 00 och 04, så är jag böjd att hålla med KKRVA:s Johan Wiktorin om bristerna i underlaget inför inriktningspropositionen 2009. Här var det tydligt styrt att ”det nya försvaret” skulle tryckas igenom och alltför optimistiska beräkningar levererades och togs tacksamt emot och trycktes snabbt igenom i Riksdagen. Handlingskraft prioriterades över eftertanke, vilket inte minst varit tydligt i den omedelbara avvecklingen av värnplikten till förmån för ett mycket dyrt nytt personalförsörjningssystem, utan en gradvis övergång trots att det enligt alla parter var okänd mark som nu skulle beträdas.

Vem är att lasta för det inträffade? Är det en politisk ambition som ofta i samma veva som en fråga ställs meddelar vilket svar som ska levereras? Är det handläggare och chefer i Försvarsmakten som är måna om att leverera rätt svar, därmed en dålig ledarskaps- och organisationskultur? Oerhört få försvarspolitiker har förmågan eller intresset att se bakom de kulisser som presenteras vid de förbandsbesök som man så gladeligen gör, samtidigt som chefer ogärna vill göra uttalanden som kan få politiska konsekvenser.


Frågan är om inte en samlokalisering mellan den militär-strategiska och politiskt-strategiska nivån till Försvarsdepartementet hade kunnat överbrygga åtminstone delar av problemen mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten.


Det är ett och ett halvt år kvar till valet. Det kommer att bli en intressant tid i försvars- och säkerhetspolitiken fram till dess.


Media: DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, SR, 2, 3, E-kuriren, SVT, GP
Bloggar: Skipper, KKRVA, Gripen News, 

Utvecklingstungt?

Mycket hinner hända på ett par veckor.

Undertecknad har hunnit leverera ett delbetänkande om att veteran- och anhörigstödet nu ska bli en del av den frivilliga försvarsverksamheten, dvs också kunna uppbära statligt stöd. Till fromma för alla dem som på rikets uppdrag sätter sin säkerhet på spel för andras.

FM har konstaterat att man om några år behöver 4,5 miljarder i årlig anslagsökning. Höjda anslag är oundvikligt, men samtidigt måste medelshanteringen också bli mer ansvarsfull. Varken PRIO eller Hkp 14 levererar. Detsamma kan sägas om de hundratals miljoner som fortsatt pumpas in i obegriplig och förvirrad masskommunikation.

Levererar gör tydligen inte heller Visbykorvetterna. Navy Skipper kom verkligen ut i ett av sina senaste blogginlägg: "Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?"

Frågan är mycket befogad och kanske mera av ett påstående. Denna gång gäller det ubåtsjaktsystemet som nu faller för åldersstrecket (det kan ju knappast vara utslitet?) och dessutom synes mycket svårintegrerat med stridsledningssystemet. Ja, nog kunde man redan 2008 ana att Visbyprojektet skulle bli mycket utvecklingstungt som det var. Aldrig förut har någon nation försökt att tränga in så många uppgifter i ett så litet skrov och med en så begränsad serie.

I veckan var jag inne på FMV:s hemsida och läste på nytt om Visby. Den tekniska beskrivningen avslutas med "Som plattform kommer Visby fortsätta att utvecklas". Det är nog ett löfte som kan tas för gott...

Av den nyss publicerade årsredovisningen framgår Visbysystemet gångtimmar de senaste åren.

2010 gav 1894 h
2011 gav 1487 h
2012 gav 878 h


Allan Widman


  

En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse!


Försvarsmaktens personal har ett mycket dåligt förtroende för Karin Enström och dennes försvarspolitik. Sveriges försvarsminister har i sin tur uppenbart inget förtroende för sin tidigare arbetsgivare Försvarsmakten. Då återstår den viktiga frågan om Karin Enströms arbetsgivare, svenska folket, nu har något förtroende för henne som försvarsminister?


I dag lämnade Försvarsmakten in två för framtiden helt avgörande underlag till försvarsdepartementet. Det ena dokumentet var budgetunderlaget för 2014 (BU14) och det andra var ett underlag som försvarsminister Enström avkrävt myndigheten en särskild redovisning om, d.v.s. svaret på regeringsbeslut 7 (RB7) efter att ÖB ett flertal gånger de senaste åren gjort sitt jobb och förklarat att han ser att myndigheten Försvarsmakten kommer att lida svårt av underfinansiering efter år 2015.

Om detta skrev SvD en artikel redan i måndags, och som kommenterades här, där uppgifter om att det skulle handla om ett underskott omfattande totalt 4 miljarder kronor per år hade läckt ut. Nu visade det sig, som många befarat, att totalsumman var ännu högre än så. Det handlade istället om ett totalt underskott om 4 450 miljoner kronor årligen! 

Av den summan kan 3,15 miljarder härledas till det så kallade "materielberget" (vilket f.ö. är en olycklig benämning då det är avsaknad av ett modernt materielberg som egentligen avses) och 1,3 miljarder är kopplat till ökade kostnader för personal p.g.a. den moderatledda försvarsreformen där en underskattning av kostnaderna vid övergången från ett värnpliktsförsvar till anställda GSS är den största orsaken till den delen av underskottet. Detta har påtalats fler gånger av FOI m.fl. och även här på försvarsbloggarna.


Försvarsmakten har alltså under det senaste halvåret på en tid som egentligen är orimlig för en så omfattande uppgift, nu gjort en omfattande genomlysning av myndighetens långsiktiga ekonomi där man nu på särskild order i detalj redovisat hur det faktiska läget ser ut! Detta bemöter försvarsminister Karin Enström (m) med nonchalans, arrogans och till del idiotförklarar myndigheten Försvarsmaktens ledning!

Trots att underlaget så sent som i dag överlämnades till försvarsdepartementet så har Karin Enström läget fullständigt klart för sig. Hon skriver bland annat följande i ett pressmeddelande.

- Försvarsmakten har under flera år påtalat att de ser problem med myndighetens långsiktiga ekonomi. Försvarsmakten har dock inte kunnat underbygga sin uppfattning på det sätt som krävs för att regeringen ska kunna förhålla sig till den. Idag har Försvarsmakten därför, på min begäran, redovisat en komplettering av sin syn på den långsiktiga ekonomin. 
- Försvarsmakten gör i flera avseenden andra beräkningar idag än i sitt underlag från april 2012. De rationaliseringar om cirka 400 mnkr som Försvarsmakten identifierat synes vara noggrant beräknade. När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent.  
- Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.
- Jag ser också framför mig att en del frågor kan komma att behöva tas upp av Försvarsberedningen.

Vidare så ägnar försvarsminister Karin Enström mer tid i inlägget till att kritisera den tidigare socialdemokratiska regeringen för de spillror de lämnade försvaret i 2006 än att kommentera sakfrågan. Det är förvisso ett obestridbart faktum att socialdemokraterna har en mycket stor del i varför det ser ut som det gör. Men man måste ändå ifrågasätta den moderata retoriken i en viktig säkerhetspolitisk fråga där man alltså ägnar mer tid till att kritisera (s) än att hantera problemet här och nu! Moderaterna har trots detta faktum styrt försvarspolitiken i över sex år vid det här laget. Under hur lång tid är det berättigat att skylla allt på någon annan? "Någonannanismen" är ett mycket oönskat, barnsligt och icke trovärdigt inslag just nu. Karin Enström - agera - istället för att ägna dig åt sådant här trams!

 Låt oss minnas vad socialdemokraterna lämnade efter sig. Ständiga förbandsnedläggningar och besparingar gjorde att Sverige hade ett förrådsställt försvar med beredskapstider på upp till tre år. Utan en sammanhållande försvarsplanering saknades system för att få personal och materiel på samma plats för att lösa en uppgift i händelse av höjd beredskap. 
Oövad personal med låga krav på beredskap gjorde att flera förband i princip bara existerade på pappret.  Regeringen har påbörjat en mycket omfattande försvarsreform, som kräver mycket av Försvarsmakten. Arbetet pågår, men redan nu har vi en bättre försvarsförmåga än när regeringen tillträdde 2006.   
För mig som försvarsminister är det en av mina viktigaste uppgifter att fullfölja arbetet med att bygga vårt nya försvar i enlighet med vad riksdagen beslutat. Vi ska öka Försvarsmaktens tillgänglighet och användbarhet i den takt som ekonomin medger. Till skillnad från i många andra EU-länder har regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik möjliggjort en satsning på försvaret. 
Regeringen har höjt anslagen till materiel och försvarsmaktens förbandsverksamhet de senaste åren.

Vi vet, för det har analyserats på ett flertal ställen och av flera oberoende aktörer tidigare, att det Karin Enström försöker tolgföra till största del mest är att betrakta som snömos. Det har delats ut rött ljus för dessa påstådda sanningar tidigare, något som står fast och som inte ens moderaterna genom sina cheerleaders inom försvarspolitiken kan förklara bort.


Försvarsmakten skriver i sin tur följande slutsatser i det överlämnade dokumentet .
Av materielbehoven omfattar ca 30 procent uppfyllnad av nuvarande förbandsbehov, ca 60 procent omsättning av existerande materiel samt ca 10 procent nyanskaffning för att nå tillräcklig operativ effekt. 
Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget. 
Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar. 
Försvarsmakten ser det som nödvändigt att antingen erhålla permanenta resurstillskott eller förändrade uppgifter (till exempel operativ förmåga, beredskap och ambitionsnivå inom insatsverksamhet), alternativt en kombination av dessa åtgärder. 
Intill dess ett nytt försvarsbeslut fattas under 2015 ser Försvarsmakten behov av viss handlingsfrihet i genomförandet av försvarsreformen. 
Försvarsmakten bedömer att en möjlig kortsiktig lösning är en tillfällig anslagsförstärkning riktad mot införandet av för reformen kritiska verksamheter och system. Ett annat alternativt  kan, jämfört med budgetunderlaget för 2014, vara en utökad överföring från anslaget 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser.

Efter att ha läst igenom det öppna underlaget så kan det konstateras har Försvarsmakten gjort en omfattande analys av läget för såväl personal som materiel och precis som uppdraget beskrev det, föreslagit lämpliga åtgärder i form av såväl möjliga effektiviseringar men även gjort en beräkning av vilka summor som saknas. Till detta kommer de hemliga bilagorna som mer ingående beskriver operativa konsekvenser.

Men problemet var tydligen att Försvarsmaktens svar enligt Karin Enström, trots att man löst uppdraget, var fel. "Det är helt fel" som företrädaren Tolgfors skulle uttrycka det. Karin Enström står i dag, i en intervju med SVT och fullständigt underkänner Försvarsmaktens underlag! Hon säger att Försvarsmakten måste räkna mer noggrant och kommer således att ge myndigheten bakläxa.

Då ställer man sig onekligen frågan hur noggrant man kan begära att Försvarsmakten skall räkna och redovisa materielprojekt där man inte ens tillåtits att gå ut med ett anbudsförfarande? Det handlar således om att göra professionella bedömningar, vilket man självklart har gjort.


Det vi inte får glömma i detta, är att debatten som pågått sedan årsskiftet om Sveriges "en-veckasförsvar" då handlade om att rikets försvarsförmåga var alldeles för dålig, och där Försvarsmakten var dimensionerad för att kunna möta ett begränsat angrepp på en enda plats under max en vecka. Den analysen byggde på att organisationen var utrustad, bemannad och övad. Det är för att uppnå "en-veckasförsvaret" det alltså saknas 4,45 miljarder per år!

När detta genom Mikael holmströms förtjänst kom till allmänhetens kännedom höjdes röster från de flesta andra politiska partierna att detta var undermåligt och att man således ansåg att försvarsförmågan nu måste stärkas! Såväl Jan Björklund (fp) som Peter Hultqvist (s) har varit mycket tydliga med detta. Något som då självklart kommer att innebära att ytterligare ekonomiska medel måste tillföras utöver ovanstående miljardsumma.

Men som bekant är försvaret av Sverige ett särintresse för moderaterna och Sveriges försvarsminister. Detta blir alldeles uppenbart då försvarsminister Karin Enström bara några timmar efter att underlaget har överlämnats, utan djupare analys, underkänner Försvarsmaktens underlag.

Men vi ska absolut inte förvånas över detta. Minns att det var just det uppdraget som Karin Enström fick av statsminister Fredrik Reinfeldt då hon tillträdde som försvarsminister för ungefär ett år sedan. uppdraget var att se till att Försvarsmakten håller budget, vilket underförstått se till att särintresset Försvarsmakten inte heller ska tillföras ytterligare ekonomiska medel oavsett vad myndigheten säger.


Officerförbundet som företräder de försvarsanställda officerarna kommenterade i dag Försvarsmaktens underlag i följande ordalag.
Officersförbundet välkomnar det svar som Försvarsmakten idag lämnat till regeringen om den långsiktiga ekonomin. Det är bra att myndigheten är fortsatt tydlig med kostnaderna för att ha ett fungerande försvar. Nu kan inte regeringen skylla ifrån sig längre. 
– Vi har sedan 2009 varnat för att omställningen till ett anställt försvar bygger på för optimistiska siffror. Det är bra att Försvarsmakten är fortsatt tydlig med läget. Nu gäller det för politikerna att lyssna och verkligen på allvar försöka skapa en långsiktig balans för försvaret. Ett fungerande försvar kräver att politikerna tar ett långsiktigt ansvar, säger Lars Fresker, ordförande i Officersförbundet.

Till  ovanstående ämne lär vi få återkomma till i flera framtida inlägg. men en sak kan vi vara säkra på. Försvarsdebatten lär inte tystna under den närmaste tiden. Vikarierande ÖB Jan Salestrand har kastat in en brandfackla på Jakobsgatan 9. Låt oss hoppas att Sverker Göransson snart kommer tillbaka så att fler brandfacklor kan kastas, för nu måste något göras åt Sveriges försvar, det är en skyldighet!


Uppdaterat:
Nu skriver SvD om den öppna striden mellan Försvarsmakten och försvarsministern.


Bloggar: Försvar & Säkerhet, Allan Widman, Sjätte mannen, Johan Westerholm, Gripen News, Lantvärnet
Media: SR Ekot, SVT (4.20), TV4 (6.15) DI, DN, DN, SvD, SvD

Försvarsförmågan: Höjda anslag eller NATO?

Detta inlägg utgör crescendot i de poster som berört Sveriges säkerhetsstruktur och förhållande till NATO. Svarar jag inte på någon aspekt eller vill Ni att något mer ska behandlas är kommentatorfältet öppet!

Utgångspunkten för min argumentation är att vår försvarsmakt bör ha en grundläggande förmåga för ge handlingsfrihet för att skapa säkerhet (för att låna Jan Mörtbergs välformulerade ord). Territoriellt. Denna förmåga måste finnas just för att det vi kan inte förutspå världen. Vi måste alltid försöka göra kvalificerade gissningar, men naturen av internationell politik är sådan att det oftast är fruktlöst. Ett exempel på hur mycket världen förändras är att vid milleniumskiftet hade Sverige högre BNP än Ryssland, idag är Rysslands mer än tre gånger så hög. Den typen av skiften måste det finnas höjd för.

Hur ska då ”grundläggande förmåga” konkretiseras? Det är givetvis svårt att definiera, men en minimaldefinition är att vi måste undvika att utgöra ett säkerhetsvakuum. Ett sådant exempel är att lämna vårt viktigaste geostrategiska område obevakat (se Försvar och Säkerhet samt Cornucopia).

Starten på utvecklingen vi skördar frukten av idag beskrivs förtjänstfullt av Wiseman i serien PROLOG. Med Försvarsbeslutet 2004 gav vi upp tanken om ett territoriellt försvar och satsade på expeditionära uppdrag, något vi kan säga mer eller mindre exakt har format den försvarsmakt idag. Vi har en armé som har haft fullt upp med att sysselsätta 550 man och relevanta förmågor i Afghanistan, vi har en flotta som klarar av att hålla ett större fartyg i Adenbukten och ett flygvapen som tillhandahöll åtta, och senare fem, JAS-plan (dock utan att delta i bombningarna vilket hade varit en annan historia). En effekt av detta är att vi har vissa system med goda förmågor i sig, men saknar ett samverkande systemet av system som krävs för ett grundläggande territoriellt försvar, luftvärnet är ett tydligt exempel.

Idag redovisade Försvarsmakten sitt svar på RB7 där de pekar på underskott i klassen 3 miljarder/år. Ifall den gravt underfinansierade IO14 mirakulöst blir finansierat till 2019 men ändå enbart uppnår 24-48h (av den berömda veckan) hamnar vi under den grundläggande förmågan som ger handlingsfriheten. Vem kan tillhandahålla den? EU:s möjligheter har jag redan behandlat och passande (i alla fall i tid) har Norge förklarat vad vi kan förvänta av dem. Av denna, och andra anledningar, har inte det nordiska försvarssamarbetet diskuterats som ett reellt försvarsalternativ på denna blogg, hur politisk attraktivt det än må låta.

Nej, det finns sannerligen bara två vägar att åstadkomma denna grundläggande förmåga för Sveriges försvar: ett ordentligt höjt försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap. När vi betraktar hur osannolikt det är att IO14 blir finansierat till 2019 kan vi fundera hur troligt det är att försvarsanslaget höjs utöver det. Samtidigt, har jag också varnat för att vara en svag länk i NATO, det är då alliansen kan verkligen vara negativ för svensk handlingsfrihet. Därav blir min slutsats enkel, jag är för båda två.

Copyright: Försvarsmakten

Copyright: Försvarsmakten

Samtidigt ställde jag frågan, om Ryssland ser NATO-utvidgning som sitt största hot, vore inte ett medlemskap vägen att säkerställa att Ryssland skulle se Sverige som ett säkerhetshot? Jo, kanske, men så kan man resonera alla andra faktorer lika. I och med att det blir allt dyrare att upprätthålla försvarsmakter (jämför vår 60-miljarders införskaffning av 60 JAS som i praktiken nästan halverar flygvapnet) är det tydligare att vi inte kan göra det själva. Ytterligare transformerar vi vår försvarsmakt till ett skalförsvar vars design och rationalitet består i att vara en del av helhet (Rekommenderar starkt KKRVA’s ”Kan vi försvara oss?). Förutsättningarna för argumentationen var att militär makt har nytta än idag och att Sverige bör ha en grundläggande territoriell förmåga, det är vår stats skyldighet. Även om det finns potentiellt negativa aspekter med NATO-medlemskapet, ser jag  alternativet som desto värre. Därför bör försvarsanslagen öka och Sverige gå med i NATO.

Bloggar: Försvar & Säkerhet, Skipper, Cornucopia, Rolf K Nilsson, Hugemark,

Uppdaterat 18:55 – länkar till Försvar och Säkerhet 2 och Bojerud


Postat i:NATO Tagged: Försvarsekonomi, Försvarsmakten, IO14, RB7

Scener ur ett äktenskap

Idag har Försvarsmakten rapporterat till regeringen om utvecklingen sedan inriktningsbeslutet och prognos inför framtiden enligt uppdraget i regeringsbeslut 7 från i höstas. Samtidigt har myndigheten också lämnat in sitt budgetunderlag för 2014-2016, där underfinansieringen blir tydlig. Budgetunderlaget kommer jag att kommentera senare.

Upptakten till dagens besked har varit långvarig. För drygt ett år sedan luftade ÖB för första gången att uppgifter och resurser inte hänger ihop på sikt. Det följdes sedan av ett utspel i Almedalen att situationen skulle kräva nedläggning av en hel försvarsgren. Eftersom beslut om vidareutveckling av Gripen låg i beslutsläge var det armén eller marinen det skulle kunna gälla. Regeringen uppdrog därför åt Försvarsmakten att visa hur kostnadsutvecklingen sett ut, hur den förväntas utveckla sig mot 2019 och vad myndigheten ser att den kan göra för att rationalisera verksamheten ytterligare. ÖB avslöjade sedan resultat ur Försvarsmaktens hemliga spel, som senare ledde fram till en högljudd, och ofta överdriven debatt om Försvarsmaktens eventuella (o)förmåga och hot från Ryssland. Det senare kunde vi se prov på i gårdagens Aktuellt, där ryssar intervjuades på gatan om de ville anfalla Sverige. Det är svårt även för kvalitetsorgan som SVT att hålla isär det obefintliga hotet idag och konsekvenserna om 10-15 år av våldsamma upprustningsambitioner.

Det finns inget militärt hot mot Sverige idag. Vårt närområde är stabilt och fredligt. Vi måste också komma ihåg att det finns mycket med försvaret som fungerar bra. Våra insatser i Kosovo, Tchad, Afghanistan och Libyen visar detta entydigt. Vi har kvalificerade förband i form av ubåtar, stridsflyg och specialförband för att nämna några. Det vi diskuterar är den långsiktiga situationen, där USA är lite mindre intresserade av den här delen av världen, där Europa har stora demografiska utmaningar och Ryssland försöker återta sitt inflytande i världen. På så sätt påminner diskussionen om klimatfrågan, där det är svårt att konkretisera och finna acceptens på vad dessa trender innebär.

I denna osäkerhet ska en ny svensk krigsmakt formas. Den har tre stora utmaningar. Den har bytt personalförsörjningssystem och materielförsörjningsstrategi samtidigt, den har inte tillräckligt med pengar och den är utformad mot en framtid som inte fanns 2009.

Det är otvetydigt den militära ledningen som har drivit frågan om byte av personalförsörjningssystem med sådan framgång att självaste statsrådet Tolgfors lyckades tro att det skulle bli billigare än det gamla systemet. En toppklubb i allsvenskan som vill etablera sig i Champions League skulle tvingas till ökade personalkostnader för truppen. Vi försökte göra ett liknande konststycke i reellt ekonomisk svagt utförslut.

Planen som lämnades in till regeringen i januari 2009 var underfinansierad från början, både materiellt och personellt. I Högkvareteret flyttades det ena materielsystemet efter det andra bortom 2019 för att planen skulle se bättre ut. Vem orkar ta in och ta ansvar för flottans yttstridsfunktion om ett decennium? Regeringen har också bidragit genom att låta bli att ta ett antal beslut om materiel som sedan fått skjutas till nästkommande år samtidigt som finansdepartementet lagt beslag på det uppkomna överskottet. Att myndigheten klarat sin budget hittills har sin förklaring i att organisationen är långt ifrån upprättad, än mindre övad i sammansatta förband och styrkor.

Men, det är till syveende och sist ett politiskt ansvar att landets krigsmakt utformas som statsmakterna beslutat. Olika regeringar har exempelvis fortsatt med tunneln i Hallandsåsen för att uppfylla tidigare utfästelser, trots skenande kostnader och för ett syfte som beskrivs att förkorta restiden i minuter – inte att verka krigsavhållande. Alla underlag som kommer in måste granskas och ifrågasättas för att nå ökad säkerhet i beslutet. Samtidigt är det helt orealistiskt att Sverige skulle kunna hålla sig med styrkor som ens påminner om den sammansättning vi hade för 25 år sedan. Inte ens de europeiska stormakterna klarar av att ha full bredd på sina förmågor, så hur skulle vi klara av det? I synnerhet när vi har en andel kring 1,1 % av BNP avdelat för försvaret.

Detta utgångsläge ska sedan ställas i proportion till hur omvärlden utvecklas. Här får vi avvakta Försvarsberedningen som ska beskriva sina slutsatser i sommar. Om vi tittar mot baslinjen i form av de förra beredningsrapporterna, så följer Ryssland inte CFE-avtalet längre. Detta avtal beskrevs i förra rapporten som centralt för europeisk säkerhet. Det är inte utan man undrar vad som ska behövas för att den politiska nivån ska reagera, och ett av problemen är också att regeringen ger en bild av att inte vilja lyssna in människors oro kring försvarsfrågan. Det skruvar upp tonläget i debatten och driver deltagarna från varandra, inte helt olikt en destruktiv parrelation. Konsekvenserna av diskussionerna kring vår försvarsförmåga är att vi nu förlöjligas i rysk TV på bästa sändningstid.

Så ser bakgrunden ut til den rapport som Försvarsmakten lämnade in idag. Försvarsministern var först ut i Dagens Industri, där hon slår fast att en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen är att Försvarsmakten håller sig till de ramar som statsmakterna satt. Försvarsmakten uttalar sig via vikarierande ÖB, Jan Salestrand, och säger att redovisningen idag visar att Försvarsmakten behöver förändrade uppgifter och/eller ökat anslag. Positionerna är alltså oförändrade i sak.

Spelet är högt. Försvarsmakten riskerar att sätta en bild av en verksamhet i djup kris, medan regeringen på sikt kan riskera trovärdighet när det gäller att sörja för allmänintresset. Det är vår försvarsvilja som står på spel, den mest värdefulla tillgång vi har.

Som vanligt blir det landets kaptener och sjömän som får bära bördan av den ömsesidiga misstro som tycks finnas mellan den politiska och militära ledningen. Det är dessa som ska bära de militära kunskaperna vidare genom generationer, och de behöver vi vara rädda om. De behöver framtidstro, klara uppgifter och administrativt stöd som gör att de kan öva med sina förband. I mina mest dystra stunder undrar jag om inte elementkaffet på F 17 i själva verket var en försvarspoltisk installation signerad Anna Odell.

Syftet med ”Russia attacks Sweden”

Musikvideon [nu borttagen av den som lade upp den] om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands största TV-kanal.

Både ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström figurerar i en proffsig musikvideo om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands rikstäckande Kanal 1 i programmet "Yesterday Live".

Det finns många kul detaljer i videon som fokus på de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) och att de fjolliga svenska soldaterna läser Karlsson på taket, alla ryssar känner till Karlsson mycket väl. Ett bord från IKEA finns också med i en klockren poäng.

När man väl skrattat färdigt åt videon kan man dock fundera på det stora invasionsscenario som den påstår att svenska militärer och politiker tror på alternativt vill att vi ska tro på. Vilka svenska försvarsdebattörer är det som hävdar att Ryssland önskar ta över Sverige? För två veckor sedan skrev Wiseman texten "Den för uppenbara frågan" ur vilken jag citerar:

"Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett "invasionshot" eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer "komplex, gränslös och oförutsägbar" än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla."

(Ursäkta att citatet blev så långt Wiseman)

Man kan även fundera över musikvideons slut. Det är ungefär samma uppmaning som den ryske generalstabschefen Makarov kom med till Finland ifjol (då utan skämt), att det vore bättre att gifta sig med Ryssland än med Nato.

Tack för tipset om videon, Ulf!

Är detta hämnden för Tingeling?

Ryska tvkanalen RT1 levererar i programmet Yesterday Live den 24 februari en humoristisk bredsida angående debatten kring ”Enveckasförsvaret” Till tonerna av ABBAs Mama Mia sjunger man om den svenska rysskräcken och hur att Ivan vill ej oss något ont. Inslaget kan man se i sin helhet här.

De som drar sig tillminnes Melodifestivalsfinalen 2009 och uppståndelsen kring Tingeling kommer ihåg de ryska reaktionerna. Kan man säga att skulden är numera betald?