Försvarsbloggare – Sida 195 – Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.

End-of-life för Visbykorvetternas sonarsystem!

Detta inlägg kommer att ta upp en "gammal nyhet" från hösten 2011. Anledningen är att det inte varit känt att ämnet varit officiell då principen är att allt som skrivs här skall vara av öppen karaktär och företrädesvis förekommit i media eller på webben tidigare.

Trots att "nyheten" är nästan 2½ år gammal så är det ändå värt att belysa detta "elände" som veterligen inte kommenterats någon gång tidigare. Det handlar alltså om ubåtsjaktsystemet på våra fem Visbykorvetter benämnt HYDRA med de ingående sonarsystemen 135/137. Just Hydrasystemet skulle nog själv kunna klassificeras enligt devisen sju sorger och åtta bedrövelser, något vi nu fått ett obestridbart kvitto på.

Sonarsystemen på korvetterna av typerna Visby och Göteborg kommer att få ny hårdvara. FMV byter komponenter som har nått slutet på sin tekniska livslängd för att behålla funktionen hos systemen.

Sonarsystemen byggdes med de modernaste produkter som då fanns på marknaden, produkter som nu behöver bytas ut, eftersom de har nått slutet på sin tekniska livslängd, säger projektledaren vid FMV, Jonas Carlsson.

I första hand handlar det om byte av nätverksarkitektur, operativsystem, processorkort och andra hårdvarukomponenter, samt portering av befintlig mjukvara till den nya hårdvaran. Även operatörskonsolerna i stridsledningscentralen byts ut.

Ovanstående fakta står att återfinna hos FMV. Gräver man vidare i denna soppa kan man konstatera att det är SAAB som erhållit upphandlingen för denna end-of-life uppgradering. Ordersumman omfattar hela 400 miljoner kronor.

Beställningen från FMV (Försvarets materielverk) omfattar delar av sonarsystem 135/137, Hydra, samt anpassning till ledningsstödssystem i den svenska Försvarsmaktens korvetter av Gävle- och Visby-klass. Vi är glada över att ha fått förtroendet att vidareutveckla systemet. Vårt uppdrag är att samordna hårdvara med befintligt ledningssystem.

Genom att noga läsa formuleringarna i SAAB:s pressmeddelande kan man även se att det inte bara handlar om att vissa komponenter som nått sin tekniska livslängd. Som synes skriver man anpassning till ledningsstödssystem samt samordna hårdvara med befintligt ledningssystem.

Ur detta kan vi alltså utläsa att det även handlar om systemintegrering, underförstått med ledningssystemet CETRIS som även detta är ett ledningssystem byggt av SAAB. Problematiken med ubåtsjaktsystemet HYDRA är vida känt inom Marinen. Systemet är i Visbyprojektets början upphandlat av ett Kanadensiskt företag vid namn General Dynamics, tidigare CDC, ett företag som enligt uppgift aldrig hade konstaterat mjukvara för ett nätverksbaserat sonarsystem tidigare.

Ordervärdet till dåvarande CDC för HYDRA-systemet lär ha varit över 65 miljoner USD. Dollarn stod då runt 9 kronor och omräknat till dagens penningvärde motsvarade ordersumman ungefär 700 miljoner kronor.

Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att vi köpte ett ej färdigutvecklat, och obeprövat ubåtsjaktsystem där komponenterna föll för åldersstrecket i samma veva som de första två Visbykorvetterna levererades till Försvarsmakten! Vi kan mellan raderna i beställningen till SAAB utläsa att det även finns uppenbara problem med systemintegrationen. Vi kan även konstatera att trots att såväl FMV som Försvarsmakten haft överlämningscermonier m.m. så är således fartygen fortfarande inte färdiga, utan skall ytterligare en gång (det första hårdvaruomsatta systemet är planerat att vara levererat och installerat på en av Försvarsmaktens korvetter av typ Visby i slutet av 2013. FMV) byggas om i en omfattning som inte är att betrakta som ringa. Hur detta påverkar den operativa effekten och försvarsförmågan kan nog vem som helst räkna ut.

Till detta kommer även att det enda riktiga vapensystemet för ubåtsjakt, torped 45, också faller för åldersstrecket inom kort vilket Försvarsmakten under många år påtalat för politikerna. Men ännu har inget politiskt beslut fattas för upphandling av en ny torped trots att ärendet dragits i långbänk. Med hjälp av genomförandegruppens beslut 2008 försvann som bekant även den planerade luftvärnsroboten.

Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?

Att Visbyprojketet i sin helhet kan betraktas som sju sorger och åtta bedrövelser är ingen nyhet. Bara det faktum att det tagit exakt 12 år från första sjösättning till dess att första fartyget levererades talar sitt eget språk. Att dessa fartyg nu skall byggas om ännu en gång för att erhålla ett fungerande ubåtsjaktsystem späder bara på det påståendet.

Låt oss hoppas att Marinens nästa fartygsprojekt hanteras på ett helt annat annat sätt. Kanske det vore bra om riksrevisionen gjorde en oberoende utredning av projektet så att vi får svart på vitt vad som varit bra respektive dåligt i syfte att förbättra processerna. Det skulle gynna såväl Försvarsmakten som Sveriges skattebetalare.

Inga norska resurser att avvara Sverige

I Sälen i början av januari meddelade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att Sverige inte automatiskt kan förvänta sig att få militär hjälp från NATO i händelse av en konflikt i närområdet som berör Sverige. En fråga som aktualiserats med anledning av ÖB:s uttalande vid nyår om "en-veckasförsvaret" år 2019, då Sverige efter att under en vecka ha värjt sig mot ett begränsat militärt angrepp måste få utländskt militärt stöd.

Några veckor senare meddelades från finskt håll att Finland inte har några militära resurser att avvara Sverige i händelse av en konflikt i närområdet. Ett naturligt uttalande då Finland har en omfattande landgräns mot det troligaste säkerhetspolitiska hotet i närområdet.

Idag kom så samma besked från Norge. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen meddelar i SR Ekot att Norge inte har något försvar som är dimensionerat för att bistå grannländerna militärt.

Låt oss börja med att konstatera att en väpnad konflikt med Ryssland ter sig föga trolig. Likväl är detta det nationella scenariot norsk försvars- och säkerhetspolitik har att ta höjd för. Hur världen utvecklas på 5-10 års sikt är omöjligt att sia om.

Strøm-Erichsens fastställande är egentligen inte så konstigt. Om Norge mot förmodan inledningsvis inte skulle vara direkt inblandat i en konflikt i närområdet, skulle landet ändå befinna sig i precis samma situation som Sverige gjorde då Norge angreps av Tyskland 9 april 1940: Varje uns av militär förmåga åtgår till att freda det egna territoriet i den händelse ett angrepp kommer.

Norges geografiska läge är sådant att man i det närmaste kan avgränsa sig från den södra landsdelen, då denna i hög grad redan är avklarad genom tysk och dansk förmåga i Öresund, samtidigt som Östersjömarinens förmåga kraftigt nedgått sedan det Kalla Kriget. Luftvägen är heller ej framkomlig, inte minst tack vare Sveriges geografiska utsträckning.

Intressantast för norsk del är således landets nordligaste delar, till vilka de militära mark- och flygförbanden alltmer koncentrerats sedan decennier. Huvuddelen av de norska markstridskrafterna organiseras inom Brigade Nord med centrum kring Bardufoss (grön rektangel). Det norska flygvapnets stridsflyg utgörs idag av två divisioner F-16 på Bodø och en division på Ørlandet. När F-35 ersätter F-16 kommer Bodø att utgå som bas och istället blir Ørlandet huvudflygbas och Evenes en framskjuten bas för incidentberedskap och förstärkning. (Blå linje norr om Norge utgör NATO:s intresse av att hindra marin- och flygstridskrafternas tillträde till Atlanten)

Det norska försvaret är dimensionerat för att utgöra NATO:s nordliga broms och ej mer än så. Förhållandevis små markstridskrafter beräknas kunna föra en framgångsrik fördröjningsstrid i den starkt kanaliserande och väglösa norska terrängen till dess förstärkningar från andra NATO-länder kan nå fram, vilket också regelbundet förövas. De senaste åren har detta skett i form av övningsserien Cold Response.

Alla svenska förhoppningar om att något grannland ska sköta det svenska försvaret är förgäves. Det finns idag inget europeiskt land som har den kapaciteten att man både kan sköta sitt eget försvar och någon annans samtidigt som det egna territoriet riskerar att beröras av en konflikt.

Däremot som synes av kartan är de nordiska länderna mycket beroende av varandra i sin försvarsplanering, även om ingen formell sådan kan ske då Sverige och Finland än så länge avser hålla sig utanför NATO. Norges och därmed NATO:s fördröjningsstrid är förgäves såvida inte Sverige och Finland håller sina respektive områden och det bör vara i skenet av detta man ska uttolka vikten av ett nordiskt försvarssamarbete. Alla nordiska länder kommer att beröras av en regional konflikt. Ingen kommer dock att ha någon reell förmåga att stötta någon annan annat än med flyg- eller möjligtvis marinstridskrafter. Läget kräver därför att respektive land håller sig med en så pass god försvarsförmåga att grannländerna ej behöver oroa sig för att man inte ska ta ansvar för sin del av det nordiska försvarspusslet. Förhoppningsvis är det också ovanstående tolkning försvarsminister Karin Enström refererar till i sitt uttalande i Ekot. Det framstår dock som om hon trots allt tror att Norge kommer att skynda till svensk hjälp för att täcka upp för de svenska bristerna.

Såväl Anders Fogh Rasmussens tidigare uttalande, såväl som Anne-Grete Strøm-Erichsens uttalande idag kan tolkas som att man inom NATO anser att det är dags för Sverige att bestämma sig för om man fortsatt ska stå utanför NATO eller om det inte är dags att ansöka om medlemskap.

Frågan kvarstår dock än så länge för svensk och även finsk del – vem ansvarar för förstärkningen när den vid det här laget världsberömda veckan år 2019 har gått?

Läs även om de omfattande försvarsneddragningarna som Frankrike sannolikt står inför. Det är bekymrande både ur ett europeiskt såväl som ett globalt perspektiv.

Bloggar: Peter Hammarberg, Johan Westerholm
Media: Exp, VG, Db

Norge, Norge, det är ett ruttet land……

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp.
Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra egna magra resurser som dessutom ska räcka till solidaritet med andra…
Fallet blev än plattare då flera insatta debattörer klarade ut att även om hjälp, mot all förmodan skulle erbjudas, vi inte har någon realistisk förmåga att ta emot den.

Från politiskt håll, dvs försvarsminister Enström (M), kom ändå lungnande signaler. ”NATO i all ära, men vi kan lungt falla tillbaka på vårt goda samarbete inom Norden. Det inte NATO kan utlova förutsätter vi att Norge, Danmark och Finland ställer upp med. Ja menar, vi ska ju ställa upp för dem, (om vi kan….?)”

Nu har så ytterligare en av dem Enström och hennes regeringskollegor räknat in i solidaritetskalkylen fallit i från, nämligen Norge.
Vi har inte i Norge något försvar som kan bistå andra områden än vårt eget territorium och i samarbete med andra Nato-länder och det måste vi vara tydliga med, säger Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen.

Man skulle kunna tro att ett uttalande som detta, kombinerat med vad Fogh Rasmussen sagt, skulle resultera i åtminstone en gnutta ödmjukhet från kn Enström, en antydan om att det kunde vara dags att tänka om, att anpassa kartan till terrängen. Men nej.
Jag har väldigt svårt att se att alla andra skulle stå passiva om vi skulle drabbas, precis som om Finland skulle drabbas eller Norge eller Danmark skulle drabbas, säger försvarsminister Enström som ett svar på det norska uttalandet.
Om nu synen är så dålig, tycker jag det är dags för ministern att uppsöka en optiker.
Hur djupt och bra ett fredstida samarbete än är, är det bra naivt att tro på någon mera substansiell hjälp i en kris med militära förtecken, särskilt som de presumtiva hjälparna redan klarat ut att någon hjälp inte är aktuell.

Men OK ministern. Än har inte Danmark eller Finland backat ur (officiellt…). Bäva månde moskoviterna!

SR Ekot

Till alla norrmän som tar/tagit illa upp av rubriken till detta inlägg.
Den hänvisar till en sångtext från 1968, en humoristisk nidvisa om Norge med anledning av Norges stora framgångar vis OS i Grenoble….
http://sv.wikipedia.org/wiki/Norgevisan

F-35 strandsatt

Amerikanska försvarsledningen har tagit beslutet att ge alla F-35 tillfälligt flygförbud på grund av motorproblem.

The Pentagon has grounded the US military's entire fleet of F-35 fighter jets after discovering a cracked engine turbine blade in one plane.

The problem was discovered during what the Pentagon called a routine inspection of an F-35A Lightning II, the US Air Force's version of the new plane.

The US Navy and the US Marine Corps are buying other versions of the F-35, which is intended to replace older fighter jets like the Air Force's F-16 and the Navy and Marine Corps' F/A-18.

All versions - a total of 51 planes - were grounded on Friday pending an investigation.

The Pentagon said it was too early to know the full impact of the newly discovered problem.

It said: "On February 19, 2013, a routine engine inspection revealed a crack on a low pressure turbine blade of an F135 engine installed in a CTOL test aircraft at Edwards Air Force Base, Calif.

"Engineering teams are shipping the turbine blade to Pratt & Whitney’s Engine Facility in Middletown, CT, to conduct a thorough evaluation and root cause analysis.

"It is too early to know the fleet-wide impact of this finding, however as a precautionary measure, all F-35 flight operations have been suspended until the investigation is complete and the cause of the blade crack is fully understood.

Det här är andra gången på kort tid som F-35 har motorproblem. För någon månad sedan så fick F-35B flygförbud. Anledningen var ett tillverkningsfel hos en underleverantör till Pratt & Whitney.

The Pentagon grounded all 25 F-35B jets on January 18 after a propulsion line associated with the B-model's exhaust system failed just before takeoff during a training flight at Eglin Air Force Base in Florida.

The part in question enables actuator movement for the exhaust system associated with the B-model's engine. Instead of traditional hydraulic fluid, it uses fuel as the operating fluid to reduce weight.

An initial inspection discovered a detached propulsion line in the rear part of the engine compartment, and subsequent tests showed the line was not built to specifications by Stratoflex, a unit of Parker Hannifin.

Detta flygförbud har precis hävts och nu står man på backen igen.

Att man har problem under utvecklingen av ett nytt flygplan och en ny motor är inget nytt. Se bara Boeings problem med sin Dreamliner. Det som dock är nytt i denna situation är att F-35 är ett enmotorflygplan och att motorn är kraftigt trimmad. USA och då särskilt USN brukar ha en viss tveksamhet att använda enmotorflygplan, då ett enkelt motorproblem kan resultera i att flygplanet gå havererar. Därför så krävs det att enmotorflygplan har en betydligt robustare motor än de som används i flermotorflygplan.

Om man tittar på de flygplan som använts i USA de senaste åren så är det i stort sett bara F-16 som är enmotorigt. Detta då det från början var tänkt som ett defensivt jaktflygplan som mest opererade över land. De senaste åren har dock F-16 använts mer och mer ni attackrollen och med hjälp av lufttankning och yttre fälltankar så genomförs långa uppdrag, även över vatten.

En ironisk tvist i det hela är att F-35 är beroende av att Pratt & Whitneys motor fungerar. Förr så fanns det ett alternativ.

The fact that the three Joint Strike Fighter models share a common engine design means a turbine crack in one F-35 could affect all the others. The Pentagon at one time planned to have two different, but swappable, engines for the F-35 — one each from Pratt an Whitney and rival General Electric. But after a bitter political fight and with the military’s recommendation, Congress terminated the alternate engine two years ago on cost grounds.

Hur som helst så innebär flygstoppet ytterligare förseningar och troligtvis ytterligare fördyrningar för F-35 programmet. Om detta påverkar de tänkta kundernas val av flygplan återstår att se.

Läs mer på The Aviationist.

USA Today, Telegraph, SvD

Debatt – Vi behöver inte luftvärn med lång räckvidd på Gotland

Av Roger Klang, Lund

Jag känner stor tveksamhet inför att gnugga axlarna med dem stora inom fältet krigsvetenskap. Kvaliteten på mina inlägg i debatten varierar som på en hertzkurva – från genialt till absolut skräp. Jag tror att det var Johan Wiktorin, som var en av de första att förespråka långräckviddigt luftvärn på Gotland. Jag dristar mig till att ifrågasätta behovet av detta! Antingen så håller FML med mig, eller så är valet av IRIS-T ett andrahandsval i brist på fonder.

Vi bör ändå ha ett luftvärn med lång räckvidd för att döma ut metoden med kryssningsmissiler och glidbomber från B-52 bombplanen, genom att vi blir förmögna att slå direkt mot plattformen, som då blir tvungen att penetrera vårt luftförsvar i väster för att nå sina mål med glidbomber. Men luftvärn hjälper inte mot krigsskepp som avfyrar Tomahawk-missiler från ett avstånd av 2 500 km från målet, även om det hjälper mot Tomahawk-missilerna som sådana.

Jag utger mig inte för att vara någon expert inom fältet, men jag förstår inte riktigt varför vi ska ha ett långräckviddigt luftvärn på Gotland? Den ballistiska missilen Iskander-M och kryssningsmissilen Iskander-K kan bägge avfyras från samma typ av mobila plattform i Kaliningrad och nå sina mål på Gotland. Det betyder att ryssarna inte behöver penetrera vårt luftförsvar med någon plattform. Vi kan inte slå mot någon plattform om den inte behövs och följaktligen så blir luftvärn med lång räckvidd oekonomiskt.

Långräckviddigt luftvärn kräver dessutom adderade plattformar, typ satelliter eller flygspaningsradar, eftersom jorden är krökt. Förutsatt att ett luftvärn med kortare räckvidd täcker det svenska territorialvattnet så har vi ingen nytta av landbaserade luftvärnsrobotar med lång räckvidd i det initiala skedet i händelse av ett extremt och invasionspåkallande tillstånd för Gotland. Endast vid en andra fientlig attackvåg har vi nytta av långräckviddigt luftvärn, åtminstone om vi förmodar att vi i första attackvågen möter flyg vilket inte verkar helt orimligt i en eskalerande situation. Jag är medveten om att scenariot är ett extremt sådant, men kanske tänker Putin på ett liknande sätt som jag fast provocerande och offensivt, som höga makthavare i Ryssland ofta har gjort genom historien.

Vad vi behöver är medelräckviddigt luftvärn av typen IRIS-T SLM mot bl.a. Iskander-K, samt Patriotmissiler som ska ersätta våra RBS 97 mot Iskander-M. Vad ska vi ha långräckviddigt luftvärn till på Gotland, vad ska vi möta, var ska vi möta det och när ska vi möta det? Kan någon förklara det för mig. Långräckviddigt luftvärn gör sig bättre på västkusten för att möta B-52:or. På västkusten behöver vi adderat, på ett helt annat sätt än vad vi behöver vid Östersjöhavet, kryssningsmissiler mot sjömål. Men det är bara för att vi har andra medel att ta till vid östkusten. Lågsniffande över vattenytan kryssningsmissiler måste vi ha för att slå mot hangarfartyg och deras eskortfartyg i Kattegatt. Kryssningsmissiler är mindre lämpliga mot Iskandersystemet då detta är mobilt.

Jag vet vad många säger nu; ”USA är våra vänner!”. Det har egentligen ingenting med saken att göra, vi talar om vår säkerhet som nation och ingenting annat! Ju mer vi lutar åt Nato, desto mera benägen blir ryssen att misstro oss och ju mer lutar vi åt Nato, utan att gå med. Det är ett förmodande att ett Natomedlemskap för vår del ligger utanför vår kontroll, och att om Nato eller USA ville ha oss som medlemmar så skulle de redan ha frågat oss. Ju mer kapabla vi blir att försvara vårt eget territorium från angrepp både från öst och från väst, desto tryggare kan vi känna oss för angrepp från öst. Kan vi känna oss trygga från angrepp från öst, så kan vi känna oss trygga från angrepp från väst eftersom ett angrepp från väst förutsätter att angrepp från öst. De ekonomiska implikationerna av att vi bestämmer oss för att även försvara vår västkust lämnar jag åt statsmännen att ta hand om. Det är möjligt att möjligheterna att företa oss idag att i en framtid försvara västkusten, med amerikanarnas egna komponenter eller ibland vapensystem, faller på sin egen orimlighet. Då må det så vara, och vi skulle kanske folkomrösta om Natomedlemskap.

(Red anm – Johan Wiktorin svarar i morgon kväll)

Flottans motsvarighet till ”plutonchefsdebatten”

Foto: FHS

Under hösten förra året blossade den så kallade plutonchefsdebatten upp, något som slutade med att ÖB gick ut och skrev ett öppet brev på WW och försökte förklara varför han tagit det kontroversiella beslutet att placera nyexaminerade officerare på befattningar som plutonchefer. Ett beslut som inte har bemötts positivt på Försvarsmaktens förband och hos personalen. Det har på vissa förband till och med förekommit att man valt att hitta "alternativa lösningar" för att komma runt problemet.

Vad var då själva problemet med detta beslut? På bloggen Cynismer kunde man vid samma tid läsa följande i ett gästinlägg i samband med att befattningarna efter omstruktureringen fördelades ut.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro. Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Det är ungefär detta som är kärnan i "plutonchefsdebatten". Erfarna officerare på den kanske viktigaste befattningen vid markstridsförbanden - plutonchefen - med djup kompetens, och som har ett högt anseende hos truppen ersätts med nyexaminerade och oerfarna fänrikar.

I flottan finns inga plutonchefer som det finns inom Armén och Amfibiekåren, men man erhåller självklart nyexaminerade fänrikar som ska placeras. Det verkar nu som att flottan kommer att drabbas av motsvarande problematiska utveckling, som i sin helhet endast är ett pedagogiskt problem.

En fänrik (OF1) till flottan studerar längre än alla andra kategorier vid officersprogrammet. Utbildningstiden är 4½ år och man lägger den mesta tiden på nautisk utbildning som ska leda till att alla fänrikar i flottan, efter erhållen sjötid ska erhålla den högsta nautiska behörigheten N1, vilket är en historia för sig och fullkomligt onödig. Om detta har det skrivits gästinlägg på den här bloggen tidigare här och det skulle kunna föranleda ytterligare diskussion och fler inlägg huruvida den nu valda vägen är den rätta.

Men åter till kärnan i detta inlägg.

När fänriken efter alla dessa år av studier väl är färdigutbildad och tillförs förbanden så måste förbanden således hitta en instegsbefattning på ett fartyg. Nuvarande instegsbefattningar är Navigationsbefäl, Ytstridsbefäl och Förste Officer (1.O) på de mindre bevakningsbåtarna (BevB 80). Utbudet av befattningar är med andra ord inte längre så stort numera då övriga tidigare instegsbefattningar från NBO-systemet numera är specialistofficersbefattningar (som för övrigt borde benämnas underbefäl, då man omöjligt kan vara specialist direkt efter 1½ års utbildning, och saknar yrkeserfarenhet) där man placerar ut individer ur kategorin OR-6.

Med tanke på att beståndet av fartyg i flottan, efter år av försvarspolitiskt totalhaveri, minskat till något som numera liknar volymen hos Monacos Coast Guard så underlättar inte detta att placera de nya fänrikarna på en befattning ombord.

Problemet uppstår när fartygens OF1-befattningar redan är bemannade, och det inte finns tillräckligt med lediga befattningar på OF2-nivå, alternativt att kompetensen/utbildningen hos de som sitter på instegsbefattningarna saknas att kliva upp till en OF2 befattning. Då uppstår s.k. undanträngningseffekter där officerare ur YOP 06/09 och kursen innan Syréns intagningsstopp, YOP 03-05 blir drabbade och tvingas bort från fartygen för att bereda plats till nya fänrikar som enligt ÖB och HKV inriktning skall prioriteras.

På förbandsnivå uppfattas det därför att nyexaminerade fänrikar ur kategorin OP erhåller en typ av "gräddfil" som skulle kunna liknas med en variant av fullmakt som innebär att man alltid är prioriterad före de andra kollegorna, som i det här fallet är äldre och mer erfarna.

Det börjas nu, fullt förståeligt, att knorras i leden bland "de äldre av de yngre" officerarna. Värst lär kritiken i leden enligt källor vara på 4.Sjöstridsflottiljen där man ända sedan officersprogrammets första kull examinerades 2010 varje år tagit hem på den i särklass största andelen fänrikar relativt övriga marina förband, närmare 50% ur varje årskull som totalt omfattat mellan 15-20 individer.

Att detta problemet uppstått relaiserats först nu beror självklart på att bristen på officerare på den lägsta nivån ombord på flottans fartyg efter intagsstoppet i samband med FB-04 växte till ett avgrundsdjupt hål, som sedan fylldes upp med fänrikar ur YOP 06-09 (som levererade drygt 60 fänrikar till flottan sommaren 2009) och de två efterföljande kurser med fänkrikar ur OP 07-10 och 08-11. Men efter att dessa tre årskullar fyllt upp alla instegsbefattningar så uppstår inte problemet förrän nu.

De tre sjögående förbanden ska varje år från och med nu ta emot ca 20 nya fänrikar som ska placeras i instegsbefattning, och företrädesvis på en nautisk befattning. 4.Sjöstridsflottiljen ska själva ta emot 8-10 varje år. Att det nu således kommer att uppstå undanträngningseffekter på fartygen blir då en realitet, och det kommer inte att tas emot med odelad glädje av de som får lämna sin befattning, kanske i förtid, för att ge plats åt den yngre prioriterade kollegan.

Men i grunden är detta ändå helt nödvändigt. Flottan lider av en enorm personalbrist som på något sätt måste lösas. Att rekrytera och utbilda nya officerare i båda kategorierna är en förutsättning för att på sikt erhålla en balans.

Det är inte bara på fartygen som det i dag råder vakanser. Ett annat gigantiskt problem är alla de bemanningsuppdrag som åligger förbanden att bemanna upp, vilket man i dag har mycket stora problem med att lösa. I synnerhet lärarbefattningar på Sjöstridsskolan, något som är ett måste för att kunna utbilda den personal som krävs (GSS, SO och OP) till flottans förband.

Den pedagogiska utmaningen för den flottans förband i allmänhet blir att ta hand om de som trängs undan från befattningar ombord på ett bra sätt. Att skicka dessa till bemanningsuppdrag på annan ort utan att de fått en längre planeringslinjal där de kan se "moroten" i det längre perspektivet, eller att exempelvis kommenderas till vakten på Berga kommer inte leda till annat än att individer tappar sugen och lämnar Försvarsmakten. Här måste respektive personalavdelning, och personalansvarig chef tänka längre än näsan räcker.

Vad kan då göras för att mildra effekterna?

Att tillföra ytterligare en utbildningslinje för flottans kadetter på FHS skulle mildra effekterna något. Det är fullkomligt orimligt att utbilda 20 nya navigatörer varje år när vi totalt i Marinen har samma antal fartyg med nautiska instegsbefattningar (7 korvetter, 7 minjakter, 4 ubåtar, 4 bevakningsbåtar). Detta innebär att vi i praktiken skulle behöva byta ut den yngsta navigatören ombord på dessa fartyg varje år. Fullkomligt orimligt! Flottan skulle därför behöva ytterligare en utbildningslinje (Flottan Allmän) som skulle inriktas mot ex. stridsledning och stabstjänst. Detta skulle bredda antalet lämpliga instegsbefattningar något samt att utbildningstiden för dessa skulle kunna förkortas till 3 år istället för om nu 4½ år, vilket även blir mer kostnadseffektivt för Försvarsmakten. Alla kommer ändå inte att utgöra föremål för att bli fartygschefer.

Vidare så måste den långsiktiga personalplaneringen förbättras avsevärt. Detta är kanske den viktigaste faktorn. Att bli skickad på ett tvåårigt bemanningsuppdrag är för de flesta hanterbart under förutsättning att man får veta om det med god framförhållning, och att det finns en tydlig plan som påvisar vad man ska göra efteråt, gärna en morot i form av en befattning man gärna vill ha, eller att man i vissa fall får möjlighet att läsa nivåhöjande utbildning.

Ett annat stort problem är lönen. När man lämnar fartygstjänsten för att gå till en lärarbefattning så kan årsinkomsten reduceras med upp till 100.000:-. Detta med anledning av att man förlorar tjänstgöringstillägg, ersättning för sjödygn under övningar, samt ersättning för VO-tjänst. Till detta kommer också att de "fria måltiderna" försvinner. Detta måste självklart kompenseras, inte bara för individens skull, utan även för att skapa en bättre attraktionskraft hos Sjöstridsskolan för att kunna erhålla de bästa och mest lämpade lärarna från förbanden.

Andra personalrelaterade företeelser värda att diskutera!

När vi i inlägget ändå är inne på personalfrågor är det på sin plats att lyfta upp ytterligare två företeelser inom Marinen. Den första handlar om befordring av specialistofficerare, och den andra om civilanställdas gradbeteckningar.

När det kommer till utnämning av specialistofficerare inom Marinen är det helt uppenbart "herrarnas fria åkning" som gäller. Samtliga förband gör olika, och vid vissa förband hanterar man i mångas ögon frågan väldigt annorlunda, i det här fallet 4.Sjöstridsflottiljen. På förbandet har man till skillnad från de övriga förbanden i Marinen redan utnämnt ett större antal unga specialistofficerare till fanjunkare. På vilka grunder, och varför får vi låta vara osagt. Det finns kanske skäl till det? På systerflottiljen i Karlskrona har man ännu inte utnämnt en enda av de som genomfört specialistofficersprogrammet, vilket också kan tyckas något märkligt då det finns specialistofficerare som varit anställda i fem år som 1.Sergeanter. Någon bör rimligtvis bedömas lämplig att utnämnas till fanjunkare? Det divergerar kraftfullt med andra ord! På Amf 1 har man i mångas ögon hanterat detta på ett bra sätt och utnämnt då man ansett det lämpligt och det sker under ordnade former i en personalförsörjningsnämnd.

Den som tänker ett steg längre kan därför sätta sig in i den märkliga situation som uppstår när ex. specialistofficerare vid de övriga förbanden ur den första kursen som examinerades 2008 ser att både kurskamrater från SOU, men även kollegor från yngrekurserna på 4.Sjöstridsflottiljen redan är utnämnda till fanjunkare.

Det här är självklart inte bra, och det slår in kilar mellan förbandens personal. Detta är något som måste lösas omgående, och den väg som Amf 1 har valt, verkar onekligen vara en klok väg att gå. Befordran efter kompetens, kunskap och efterföljande personalförsörjningsnämnd, och inte att man erhåller en ny grad något godtyckligt som det enligt säkra källor nu tycks göras på ett av förbanden.

Den andra saken som flera av bloggens läsare uppmärksammat skribenten om rör civilanställda. Det ska enligt uppgift förekomma att civilanställd personal till vardags bär uniform, vilket absolut inte är något konstigt, då det finns fastställt hur civila ska bära uniform i tjänsten. Det märkliga är att civilanställda nu enligt uppgift bär militära gradbeteckningar, samma som officerare gör. Civilanställda på CF-befattning i flottan bär alltså flottans gradbeteckningar med kringlor men med ett vitt litet band längst ned under hylsan. Huruvida detta är korrekt (vilket det förmodligen bör vara då det uppenbart förekommer redan) kan denna skribent inte reda ut. Förhoppningsvis finns det någon läsare som kan bidraga till att bringa ljus över denna fråga som förvånade en hel del, och kan tyckas något märkligt då det finns ett fastställt tjänstetecken i form av Försvarsmaktens vapen i silver att bära för civilanställd personal.

I UniR FM framgår följande:

Försvarsmaktstecken i silver bärs på civil tjänstedräkt av personal inplacerade i nivå CF 1‐9 och CR 1‐9 på:
• båda axelklaffarna till kappa, vapenrock och jacka m/87
• båda axelklaffshylsorna (m/87 blå) till övriga plagg med axelklaffar.

Civil arbetstagare anlägger yrkesband respektive silverfärgad galon m/1865, ytterst på båda axelklaffarna (axelklaffshylsorna) till plagg med axelklaff.Vitt band bärs av civil arbetstagare som inte tillhör annat fackområde då civil tjänstedräkt eller vid tjänstgöring på militär befattning och uniform bärs.Yrkesband anläggs i nederkant på:• axelklaffshylsor• axelklaffar.

Nu har inte undertcknad någon större kompetens inom uniformssystemet, men vad som synes är så står det inte att finna att civilanställ personal skall bära officersgaloner? Som sagt, någon läsare kanske kan reda ut detta en gång för alla.

Sammanfattningsvis kan man tyvärr konstatera personalfrågor inom Försvarsmakten fortsätter att skapa splittring och viss upprördhet i leden.

Försvarsbelsutet 2004 tillsammans med en för snabb övergång till ett tvåbefälssytem utan att det det egentligen var helt genomtänkt, är de i särklass största faktorerna till att det nu ser ut som det gör i hela Försvarsmakten.

Man skulle kunna likna det hela som att korvetten ute på Hårsfjärden ligger under konstantgir i högsta fart samtidigt som ManO lämnat bryggan för att bemanna Bergavakten.

Låt oss hoppas att det sker en förbättring av läget, och det snarast!

Svensk prickskytt blev amerikansk kursetta

Kort klipp om marinkårens prickskytteutbildning.

Håkan är till vardags officer vid Arméns jägarbataljon (AJB) i Arvidsjaur. Som AJB:s egen blogg nu meddelat har Håkan just genomfört den amerikanska marinkårens Scout Sniper Team Leader Course. Resultat: kursetta.

Är du intresserad av prickskyttar och prickskyttevapen kan jag rekommendera dig att läsa min artikelserie MILITÄRT! i vilken jag hittills tagit upp ämnet i två artiklar, och fler lär det bli. Artikelserien får man i pdf-form helt kostnadsfritt via webbplatsen för MILITÄRT!

Rör inte mitt SE-!

Jag har i ett antal tidigare inlägg tagit upp min syn på att de ökande omkostnaderna för flygcertifikat m.m. sänker flygsäkerheten och inte tvärtom som man kanske skulle kunna tro. De flesta privatpiloter har liksom allmänheten i övrigt en begränsad ekonomi och ökade byråkratikostnader och ökade bränslepriser kan bara motverkas med minskad flygtid. Minskad flygtid innebär sämre piloter och i slutändan sänkt flygsäkerhet.

Jag håller för tillfället på att ta civila flygcertifikat för att kunna fortsätta flyga efter min militära karriär avslutats. För min egen del så har det senaste året inneburit stora kostnader för medicinska undersökningar, elevcertifikat, teoriutbildning, prov, uppflygningar och certifikat. Faktum är att papperen kostat betydligt mer än flygningen i sig!

Och inte ser det ut att bli billigare.

AOPA tar nu upp de kostnadsökningar som förväntas dyka upp då Sverige antar TSF 2012-633. Detta baserat på nya europeiska regelverk. AOPA pekar i sin skrivelse på en intressant del av statens krav på sina myndigheters verksamhet. Myndigheter ska nämligen inte finnas till enbart för sin egen skull!

Myndighetsförordning (2007:515)
Kostnadsmässiga konsekvenser
19 § Myndigheten skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas när den begär in uppgifter eller utövar tillsyn.

Förordning (2008:1300) med instruktion för Transportstyrelsen Uppgifter
1 § Transportstyrelsen har till huvuduppgift att svara för
• regelgivning,
• tillståndsprövning och
• tillsyn inom transportområdet.

Transportstyrelsen ska verka för att de transportpolitiska målen uppnås. Verksamheten ska särskilt inriktas på att bidra till ett
• internationellt konkurrenskraftigt,
• miljöanpassat och
• säkert transportsystem.

10 § Transportstyrelsen ska se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är • kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag.

Kan man verkligen hävda att Transportstyrelsen uppfyller ovanstående krav på kostnadseffektivitet och att säkerställa att Sverige har ett internationellt konkurrnskraftigt och säkert transportsystem?

Nu är det inte helt och hållet bara Transportstyrelsens fel. Kostnadsökningarna beror delvis på yttre omständigheter och krav.

- EASA tar fram nya regelverk och givetvis måste Sverige följa dessa.
- Transportstyrelsen liksom övriga statliga myndigheter måste ha svarta siffror i årsbokslutet. Detta löses genom att öka kostnaderna för brukarna av systemen.
- Lågprisbolagen som är starka förhandlare vill inte bära stora avgifter, vilket innebär att privatflygarna tar kostnader som relativt deras tillgängliga budget är markant större än flygbolagens.

Men även om det inte alltid är deras fel så upplever jag tyvärr att konsekvensen är att Transportstyrelsen tappat fokus på kärnverksamheten. D.v.s. att säkerställa att flygning kan genomföras med största möjliga säkerhet. Om man är en smula konspiratoriskt lagd skulle man kunna misstänka att svenska staten anser att största möjliga flygsäkerhet bäst nås genom att inte flyga över huvud taget.

Även landningsavgifterna för privatflyget är groteska. Jag satt och läste i senaste "Pilot" om ett par som flög runt i Sydamerika och tyckte att de blev rånade i Peru när myndigheterna krävde $180 i avgift. En kompis till mig blev nyligen fakturerad runt 1500 kr för landning på Landvetter! Man behöver inte åka ända till Sydamerika för att bli rånad med andra ord.

Inte undra på att flygtrafiken minskar, vilket leder till att flygplatserna har svårt att gå runt och därmed också läggs ner. Färre flygplatser innebär inte bara försämrade kommunikationsmöjligheter utan också sänkt flygsäkerhet. Uppstår det problem i luften så är det längre till en nödlandningsflygplats.

Varför ska driften av en flygplats bära sig själv? Vore det inte bättre om staten gick in och stöttade mer för att landsbygden runt omkring en flygplats ska kunna expandera? Det skulle i sin tur resultera i ökade skatteintäkter för staten som kan balansera upp de ökade kostnaderna. En positiv utvecklingsspiral i stället för dagens negativa.

Jag upplever att det är en helt annan syn på allmänflyget i t.ex. USA. Som exempel så har FAA finansierat möjligheter för privatflyget att få väderradarinformation från satellit under flygning. Väderradar är annars något som är förbehållet enbart större trafikflygplan, men med en enkel satellitmottagare så har nu alla privatflygare tillgång till aktuellt väder och kan undvika stormceller. Givetvis är det en kostnad för FAA, men det ökar flygsäkerheten, vilket ligger helt i FAA:s riktlinjer.

En annan aktuell fråga är också om svenska privatpiloter framöver måste ha två certifikat och föra flygtiden i två loggböcker? En för flygplan godkända enligt EASA och en för nationella s.k. Annex II flygplan. Exempel på Annex II flygplan är veteranflygplan, X-klassade flygplan och hemmabyggen. Hur blir då situationen för en privatflygare med eget flygplan och som kanske då och då vill kunna hyra ett reseflygplan på en flygklubb? Jo dubbla certifikatkostnader och dubbla flygtidsbehovet, då flygning med Annex II flygplan riskerar att inte kunna tillgodoräknas för att förnya sitt EASA-certifikat.

Hur kommer denna utveckling att sluta?

En känsla som jag fått den sista tiden är att svenska privatflygare söker alternativa lösningar.

- Ett par kompisar till mig har köpt ett flygplan i Tyskland. Med stor sannolikhet kommer de att behålla flygplanet i det tyska registret. Anledningen är dels kostnaderna. Att föra in den i svenska register skulle kosta minst 10.000 enbart för grundpapperen. Att flyga med ett tyskregistrerat flygplan baserat i Sverige var dock inga som helst problem. Sedan tillkommer eventuella granskningar av luftvärdighetsdokumentationen. Att detta redan är gjort i Tyskland tar man ingen hänsyn till. Kostnaden för att föra över flygplanet till nya ägare är i Tyskland ca 75 Euro! Sedan så finns det olika krav på underhåll och utrustning. Återigen till fördel för Tyskland där det är mer upp till ägaren och flygverkstaden att avgöra vad som behövs eller inte, medan i Sverige så styrs mer från centralt håll. Ett EU med gemensamt regelverk och fridröjer det nog länge till. Fortsätter detta så kommer sakta men säkert antalet SE-registerade flygplan att minska.

- Det skiljer kraftigt mellan de olika europeiska länderna för vad ett certifikat kostar. Inte lika billigt som i USA kanske, men i många fall betydligt lägre än i Sverige. Ett par av mina vänner har tyska flygcertifikat och jag har även hört någon nämna Island där kostnaden enligt uppgift ligger på ca 30% av Sveriges.

För den svenska handelsflottan så har skatteregler och andra kostnader inneburit att många svenska fartyg registreras i andra länder, s.k. utflaggning. Panamaflagg har väl alla hört talas om. Dessutom anställs ofta utländska besättningsmedlemmar. Filippinerna har bidragit med många sjömän på världshaven. Inte enbart för att de är bra sjöman, utan för att de är billiga! Detta har resulterat i sämre sjövärdighet. Fartygen underhålls inte lika bra och besättningar på passagerarfartyg som vare sig talar det lokala språket eller engelska är direkt olämpligt i samband med en fartygskatastrof då de inte kan hjälpa passagerarna lika effektivt.

Att luftfarten ska gå åt samma håll som sjöfarten vore en katastrof för flygsäkerheten. (Även om jag till viss del upplever att nyutexaminerade trafikpiloter redan behandlas som filippinska sjöman med usla löner under de första anställningsåren). Nej, höj i stället flygsäkerheten genom att anpassa kraven till verklighetens behov. Det får inte bara vara myndighetens existens som ska driva vilka papper som ska finnas och vilka kostnader som ska tas ut.

Tyvärr så lider nog privatflyget av samma problem som golf. Det upplevs av politiker som en snobbig smal verksamhet (med liten politisk tyngd) och därför bör det helst läggas ner. Då har man nog aldrig varit på en flygklubb och sett vilka som håller till där. Snobbar göre sig icke besvär. I stället är det allt från busschaufförer till tandläkare. Många har heller inga höga löner, utan lägger alla pengar de har över i månaden för att hålla igång sitt flygintresse. Man får heller inte glömma att privatflyget skapar också det flygintresse som för en del resulterar i att de tar anställning på civila flygbolag. Utan bred rekryteringsbas kommer heller inte toppen att finnas! Utan privatflyg inga svenska piloter som kan flyga charterflygen till Mallorca och Thailand.

Men det är väl ungefär som med hästköttet i de svenska matdiskarna. Svenska konsumenter har krävt allt lägre priser och inte riktigt reflekterat i vad de fått för pengarna. Då vill jag ändå påstå att hästkött i Findus lasagne är ett betydligt mindre problem än potentiella haverier p.g.a. att flygbolagen utflaggar sin flotta till länder med lägre krav och hyr in besättningar med lägre löner vilket kan resultera i ökad haverifrekvens.

Kanske är det dags för en smula lobbying? Stoppa utflaggningen! Minska myndighetskostnaderna! Rör inte mitt SE-...!

SVT Play om utflaggningen av sjöfart.

Rött ljus för Urban Ahlin (s) och Hans Wallmark (m) i dagens debatt

Under eftermiddagen hölls en debatt i riksdagen med temat "Vissa säkerhetspolitiska frågor" med anledning av Utrikesutskottets betänkande (UU7) där främst ledamöterna i utrikesutskottet debatterade. Till viss glädje så gled debatten över till att beröra även försvarspolitiken, men det var framför allt NATO och Ryssland som förekom mest frekvent i anföranden och repliker när man inte gick till angrepp mot de andra partiernas politik.

Dessvärre så blir det mycket påtagligt när man följer en riksdagsdebatt som denna att flera av riksdagsledamöternas verklighetsförankring är diametralt skild från den verklighet som råder utanför riksdagshuset och den som de människor som jobbar mitt i den militära verkligheten upplever.

En annan intressant aspekt är att det alldeles uppenbart råder stora skillnader - inom partierna - mellan vilka åsikter försvarsutskottets ledamöter och utrikesutskottets ledamöter har i samma frågor. Det skiljer så pass mycket att man kan under om de ens erhåller samma information, och om de ens diskuterar frågorna sinsemellan. För att det mest tydliga exemplet Socialdemokraterna.

Urban Ahlin (s) står i riksdagen och hävdar följande:

Ryssland utgör inget militärt hot i dag, och de har knappt förmågan!

I det första stycket ger nog de flesta Ahlin rätt, men när han hävdar att Ryssland inte har förmågan ger han sig ut på mycket tunn is, och man undrar var han erhållit den informationen? För just den uppfattningen delas nog inte av någon annan än Urban Ahlin och Moderaterna. Rött ljus för Urban Ahlin! Glädjande är dock att Ahlin ändå gjort iakttagelsen att Ryssland rustar upp och att han anser att detta framöver måste innebära förändringar i försvarspolitiken och för Försvarsmakten.

Även Hans Wallmark (m) erhåller rött ljus i debatten då han fortsatte att mangla den nymoderata lögnen om att allt har blivit så mycket bättre sedan alliansregeringen tog över makten och försvarspolitiken. Wallmark säger i riksdagen:

Jag tror att de allra flesta är överrens om att om man jämför från 2009 till i dag så har det skett ett påtagligt förmågeuppbyggande!

Wallmark fortsatte även att tala om att Alliansregeringen genomför satsningar på Försvarsmakten genom anskaffningen av JAS 39E, något som i själva verket näst intill innebär en halvering av beståndet av stridsflygplan. Detta är något som inte ens den mest optimistiska realisten kan få att se ut som en "satsning"!

För övrigt så är Ahlins replik på Wallmarks inledande anförande värd att se.

Wallmark framhöll även att Moderaterna "tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken" - vad han nu egentligen menar med detta, och läste därefter ur sitt manus upp den ensidiga solidaritetsförklaringen, vilket enbart blir tröttsamt och intetsägande när det inte tillför debatten något av nytt av värde.

I debatten deltog även Julia Kronlid (sd) som ställde flera raka frågor till Ahlin om varför Socialdemokraterna, trots att partiet framhåller att Försvarsmakten är en viktig del i säkerhetspolitiken, ställer sig bakom en budget som är för liten för att uppnå de politiska målsättningarna och den nuvarande inriktningen för Försvarsmakten. Ahlin i sin tur menar att nuvarande budget är tillräcklig, en åsikt vi vet att inte partikollegan i försvarsutskottet Peter Hultqvist (s) delar! Hultqvist har som bekant åtskilliga gånger deklarerat sitt grava missnöje med nuvarande nivå. Även här saknas den röda tråden inom Socialdemokraternas retorik i försvarsfrågan.

Men det är inte bara inom Socialdemokraterna som oenighet runt åsikterna verkar råda. Man märker tydliga skillnader i retoriken även inom KD där försvarspolitikern Mikael Oscarssons tidigare uttalade åsikter skiljer sig mycket från det som utrikespolitikern Désirée Pethrus uttrycker.

Hans Linde (v) och Walter Mutt (mp) gjorde gemensam sak och spelade på NATO-skräcken (den moderna motsatsen till Rysskräcken) och försökte så gott de kunde måla upp bilden av NATO som en ond och elak organisation. Huruvida någon tar dessa herrar på allvar kan man fråga sig? Det mest oroväckande i detta är att mycket tyder på att det är dessa två som kan komma att sätta agendan för försvars- och säkerhetspolitiken under nästa mandatperiod om nuvarande opinionsmätningar står sig till valet.

För att balansera upp en debatt där Moderaterna körde sina vanliga argument om hur lysande den nymoderata försvars- och säkerhetspolitiken är, och Socialdemokraterna som i sin tur är arga på Moderaterna och NATO, så imponerade folkpartisten Ismail Kamil mycket med att vara påläst, insatt i ämnet och saklig i sin argumentation.

Se gärna Kamils repliker på Urban Ahlin här, här och på Miljöpartisten Walter Mutt här, här. Men även på Hans Linde (v) här och i synnerhet här samt på Julia Kronlid (sd) här och här.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera två viktiga saker efter dagens föreställning. Riksdagsdebatten i ämnet bygger på en bild som allt för ofta inte alls speglar verkligheten. Det råder olyckligtvis även stora skillnader inte bara mellan partier, utan även inom partierna hur man ser på försvars- och säkerhetspolitiken. Detta sammantaget kan nog tyvärr härledas till att dessa frågor har marginaliserats och hamnat i politikens ytterkant under de senaste åren. Mycket olyckligt!

Media: SvD 1 SvD 2 SvD 3
Bloggar: JW

Hotbilden II: Nyttan av rysk militärmakt

I inlägget Ryssland och NATO ställdes frågan om det inte skulle vara bättre att undvika NATO överhuvudtaget för hotet det skulle skapa mot Sveriges säkerhet. Innan vi kan svara på den fråga måste vi ta till hänsyn vad för användbarhet militär makt har egentligen.

Foto: Försvarsmakten/Combat Camera

Med vapen förstör man saker. Det är det man praktiskt kan göra. Är det då hela användbarheten med vapenmakt? Ledande fråga månne, men kärnan i mycket av oenigheterna om hur man ska betrakta hotet Ryssland ligger (implicit) i hur olika man ser på användbarheten av militärmakt. Detta är något jag har försökt rota lite i här och Wiseman här (se näst sista paragrafen). Nyttan av militärmakt är en teoretisk och abstrakt fråga och därför tar vi in hjälp i form av största tänkaren på ämnet Thomas Schelling som säger:

“The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy.”

“…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters”

Till detta lägger vi till en av de insikterna som gjorde geniet Carl von Clausewitz tidlös:

”War is not merely a political act but a real political instrument, a continuation of political intercourse, a carrying out of the same by other means.”

Av dessa citaten framgår det att det är inte själva våldsakten i sig (jämför med diskussionen om invasionshotet mot Sverige), utan det är hur det påverkar mottagarens beteende som är det relevanta. Det kanske mest uppenbara exemplet på detta är terrorismen; väldigt få känner någon som blivit offer för en terroristhandling, men vi alla har tänkt på risken för att bli utsatt för terrorism när vi flugit eller åkt tunnelbanan i en storstad.

Hur skulle vi påverkas av en förändring i den militära maktbalansen mellan Sverige och Ryssland? Låt mig använda en anekdot från populärkulturen. I ett rum står det en riddare med ett svärd och runt honom står det en kung, en präst och en rik man. Alla tre säger samtidigt till riddaren ”döda de andra”, vad gör riddaren? Svaret är att makt handlar om uppfattningar, den ligger precis där vi uppfattar att den ligger. Min oro stämmer ifrån situationen där Sveriges underskott på militärmakt säkerhetiseras (när det råder bred acceptans att det är ett säkerhetshot, jmf här och här), tillsammans med en omvänd process i Ryssland (jmf. ”darra västerlänningar” fast multiplicerat på x år).

Men vad skulle Ryssland ha för nytta att skrämma Sverige? Sannerligen är Ryssland inte orolig över ett militärt hot från länderna i norra Europa, men vapenskramlandet i vårt närområde har ändå ökat de senaste åren. Från flygandet med strategiska bombflyg i Östersjön till utplacerandet av S-400 till Kaliningrad. Om vi inte kommer att invadera Ryssland och Ryssland inte kommer invadera oss, varför denna upprustning i främst västra militärdistriktet?

Låt oss gå tillbaka till Clausewitz insyn att det är politiken som ger militärmakten sin logik och sedan beskriva svensk utrikespolitik i Blairs ord: våra intressen och värden sammansmälter. Sveriges intressen i utrikespolitiken är våra värderingar. Dessa värderingar är demokrati, mänskliga rättigheter, öppna gränser och mediafrihet. Detta är vårt fokus men det är också tvärt emot Rysslands värderingar och prioriteringar. (se ECFR scorecard som utnämner Sverige till ”ledare” i EU i arbetet med mänskliga rättigheter i Ryssland). De övergripande målen för Ryssland är att bli en världsmakt i en multipolär värld (i motsats till amerikansk hegemoni). Komponenter i denna strävan är den traditionella suveräniteten, en stark försvarsmakt, statskapitalism samt inskränkningar i demokratin och mediafriheten.

Från detta är det inte långsökt att säga att vi är i en politisk konflikt med Ryssland. Vår möjlighet att arbeta mot den värld som vi ser skulle ge oss långsiktig säkerhet, eller i andra ord vår politiska självständighet, är det jag ser som det möjliga första offret i en situation där diskrepansen i militärmakt ökar i den takt den gör idag. Vad som blir det eventuella andra offret hoppas jag inte behöva spekulera i.

Lästips: Försvar och Säkerhet 1, 2, Schelling – Arms and influence, Clausewitz – On War, Stone – Military Strategy, Smith – Utility of Force, Oplatsen, Efron,

Postat i:Ryssland Tagged: Hotbilden, Utrikespolitik

Johan Tunberger har fel

Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

”I Sälen samlas årligen eliten av det korporativistiska organisations-Sverige. Man har trevligt, åker litet skidor, är artig och har det hur mysigt som helst när man träffas för fördrink och chips på hotellrummen. För att efter middagen dansa och le”. Så skriver Johan Thunberger på Kungl. Krisvetenskapsakademins hemsida och fortsätter med att påstå att man även på denna ”eklektiska nivå gillar läget.

Jag tror att de flesta som deltar eller har deltagit på Folk och Försvars Rikskonferens inte håller med. Offentlig debatt är som bäst när den förs med respekt och ett resonerande förhållningssätt vilket är Thunbergers problem. Det är föga upplyftande, än mindre inspirerande att ta del av hans betraktelse av begreppet ”gilla läget”. Särskilt som den är grovt missvisande och direkt felaktig.
Var och en som varit eller är officer vet att ”gilla läget” innebär att man även i den mest besvärliga situation utgår ifrån verkligheten och därifrån gör vad man kan för att förbättra läget. Det är i alla fall det jag har fått med mig från min tid som officer i Försvarsmakten. Det lönar sig föga att försöka förändra ett dåligt läge med den typen eländesbeskrivningar som Thunberger ägnar sig åt.

Istället för grova generaliseringar och att tala om att man förtränger utsikten av en ”total försvarskollaps” och att politiker och ”höga vederbörande” väljer att inte lyssna, hade det varit mer välgörande om Thunberger hade ägnat kraft åt att analysera vad som är bristerna i den Försvarsreform som pågår. Ty det är där diskussion borde börja. Inte att döma ut hela systemet och ledarskapet. Det är i sakskälen och i analysen som styrkan i argumentering finns. Inte i påståenden och allmänt tyckande.

Om det nu som Thunberger hävdar skulle vara så att ”Försvarsmakten sett som system av system är bankrutt” så gillar man i så fall läget, analyserar det och för en diskussion om hur man på ett konstruktivt sätt ska komma ur situationen. Det finns försvarspolitiker som både lyssnar och argumenterar som har insikter i de allvarliga problem och utmaningar som trots allt Försvaret har att möta. Inte blir det bättre av att de trådar som trots allt finns inte tas upp i en fortsatt diskussion. Vi behöver en sådan debatt och alltför få för den.

Jag hade välkomnat om Thunberger istället för eländes beskrivandet hade diskuterat flygvapnets utveckling och hur viktigt det är att t.ex., se på delsystemen och inte bara på upphandling av JAS Gripen. Vilket behov har vi av kompletterande luftvärn? Vad kan konsekvenserna bli av avsaknaden av krypterad stridsledning? Hur står det till med vårt stridsledningssystem? Frågorna kan göras många. Men också det positiva i att flygvapnet nu övar regelbundet med våra grannländer, helt i Solidaritetsförklaringens anda. Därigenom får vi ett icke föraktligt tillskott i försvarseffekt.

Eller varför inte använda kraft och tid till att diskutera armén och valet av modulära förband. Är det en framkomlig väg? Vilka lednings- och lydnadsförhållande uppstår och finns det risker med systemvalet? Hur står det egentligen till med personalförsörjningen? På vilket sätt skulle vi kunna justera systemet för att bättre kunna attrahera rätt typ av personer? Den diskussionen skulle Thunberger i kraft av sin stora kompetens och kunskaper kunnat utveckla istället för att öda utrymme på att tala om ”bisarra förnekelsespel” och att Folk och Försvars Rikskonferens ägnar sig åt att äta chips, dansa och le.

Försvarsministern åter hos Ramberg i P1

I Morgonekot i P1 i morse intervjuades försvarsminister Karin Enström ånyo av Tomas Ramberg. Den här gången hann Ramberg fråga om annat än saudiska vapenfabriker.

Själva intervjun blev ungefär som förväntat. Man häpnar över vissa av uttalandena och andra svar är som tagna från de som tidigare gavs rött ljus, som t ex att förbanden är "välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006". Ett annat budskap som man häpnade över var att bristen på t ex ingenjörförmåga skulle lösas genom samarbete med det civila samhället. Vilken förmåga har Skanska att snabbt slå en krigsbro över Dalälven? Sannolikt avser försvarsministern även logistikstöd, även om det inte nämndes uttryckligen i intervjun.

För en mer klarläggande analys av intervjun rekommenderas ett besök hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin. En organisation som för övrigt försvarsministern kommenterade med "Det är ju bra att även den organisationen ger sig in i debatten" och fick det att låta som om akademin fram till förra veckans symposium tryckt på botten av försvarspolitikens skyttegravar.

Bäst i media idag avseende försvarspolitiken var ledaren i Kvällsposten av Amanda Wollstad, som på ypperligt sätt fångat en stor del av problematiken i försvarsdebatten. Hoppas fler journalister tar till av det Wollstad skriver.

Övriga bloggar om intervjun i Morgonekot: 6:e mannen, Johan Westerholm

Vårt krig mot Napoleon

Till minne av en av de stupade svenskarna i vårt nu 200 år gamla krig mot Napoleon. Stenen står i Karlbergs slottspark.

Nyligen bloggade jag om hur okänt det verkar vara att det är 2014 som det är 200 år sen Sverige som nation formellt var i krig. Det är nu dags att påminna om att vi mycket snart kan minnas Sveriges näst senaste krig, vårt krig mot Napoleon 1813-1814.

I dessa dagar för två hundra år sedan lät kung Karl Johan upprätta diverse krigsplaner för att i mars 1813 ingå ett avtal med England. Kort sagt skulle Sverige skicka 30 000 soldater till kontinenten för att bidra till nedkämpandet av Napoleon. Så skedde även - den 24 mars började den stora svenska styrkan att överskeppas. Den stod under befäl av en av de mest speciella svenska officerarna någonsin, Curt von Stedingk, som utmärkt sig så i närstrid som svensk frivillig i USA:s armé att han dekorerats av George Washington personligen (se Svenskar i krig).

Bland de slag mot Napoleon som den svenska styrkan aktivt kom att delta i märks slaget om Leipzig, då Wilhelm von Döbeln stupade. Det är till hans minne stenen ovan restes i Karlbergs slottspark. Gissningsvis lär det nutida Sverige endast i mycket begränsad mån uppmärksamma detta 200-årsminne, men intresserade kan med fördel bege sig till Leipzig i höst, för att uppleva slagets återskapande:

Från 2011 års reenactment av slaget om Leipzig.

Klockan är tre och allt är väl

I morse hade Sveriges Radio P1 en utfrågning av försvarsministern. Det var en intressant pratstund med Karin Enström. Hon lyfte till att börja fram våra gemensamma intressen med Ryssland, och poängterade att vi har samma intresse av att Östersjöområdet fortsätter att vara lika stabilt som idag. Sverige är också en väldigt viktig handelspartner för Ryssland. Jag delar den uppfattningen till 100 %. Självklart ska vi ha en inkluderande strategi när det gäller Ryssland, och på alla sätt vara en god partner. Ryssland har ju också ett stort rike att skydda och mycket bekymmer för den ryska ledningen emanerar ur Kaukasus och Centralasien.

När det gäller den ryska upprustningen, så vidgick försvarsministern den, men menade att hon hade svårt att se att det skulle vara riktat mot Sverige. Hotet hade helt enkelt inte ökat, menade Karin Enström. Det går dock inte utesluta militära incidenter i vårt närområde, och på lång sikt går det inte utesluta någonting, sa försvarsministern. Det är en rimlig hållning och en fråga för försvarsberedningen att försöka besvara så gott det går. En förmåga konstitueras av tre faktorer enligt klassisk underrättelseanalys. En vilja/avsikt, en kapacitet och ett tillfälle. Det vore märkligt om inte beredningen inte finner att den ryska förmågan har ökat och kommer att öka ytterligare med tanke på de ryska upprustningsplanerna (kapacitet).

Den ska sedan placeras in mot vilken sannolikhet det finns för olika slag av väpnad aggression som på något sätt berör Sverige och vilka konsekvenser ett sådant skulle så få. Eftersom den amerikansk-ryska ”reset” som fanns vid förra försvarsbeslutet inte är utan en hel del gnissel, och den amerikanska förmågan över tid kommer att nedgå i norra Europa kan man dra slutsatsen att sannolikheten för väpnad aggression mot Sverige i vart fall inte minskar över tid. Lägger vi därefter på den ryska viljan att lösa konflikter med grannar med militär makt som manifesterades i Georgien 2008 liksom suspenderingen av CFE-avtalet, så är nog sannolikheten för väpnad konflikt något högre än tidigare, om än fortfarande väldigt liten. Konsekvenserna för vår del vid väpnade angrepp mot landet är med all säkerhet likadana.

Dagens meddelande från Jakobsgatan var att vi har en högre försvarsförmåga idag än vad vi hade när alliansregeringen tillträdde 2006. Hon hämtade kraft från ett uttalande av ÖB om att så var fallet. Här skulle jag vilja invända av två skäl. Det ena är tillståndet i insatsorganisationen. I regleringsbrevet för 2012 specifierade regeringen tillgängligheten för de svenska markstridskrafterna:

”Utgångspunkter för myndighetens planering ska vara;
…………
- att en bataljonsstridsgrupp, med delar från olika manöverbataljoner, ska finnas tillgänglig från 2013-01-01,”

Det är det vi har just nu, och vid halvårsskiftet tillkommer ett ytterligare skyttekompani.

För det är precis som försvarsministern försökte säga, vi befinner oss mitt i en stor reform och allt ska inte vara klart ännu. Men visst hade Sverige mer än en bataljonsstridsgrupp i hygglig form 2006, så minns jag det i alla fall. Flygstridskrafterna är däremot i ett bättre tillstånd än 2006. Wiseman hade ett helt inlägg om detta nyligen. som inte styrkte försvarsministerns tes. Det andra skälet är att begreppet försvarsförmåga måste relateras till vad man ska försvara sig emot. Då är det intressant att lägga de olika ländernas linjaler för militära utgifter sedan 2006 jämte varandra. En sådan jämförelse visar att den ryska utgifterna nästan fördubblats sedan 2006, medan vår går svagt utför, om vi rensar för inflation. Alltså är vår försvarsförmåga inte högre idag än 2006, varken absolut eller ännu mindre – relativt.

När hela insatsorganisationen finns på plats 2019 kan vi tala om en ökad försvarsförmåga, om den realiseras som aviserad förmåga. Men den är då avpassad mot en beställning som gjordes 2008/2009, och har inte tagit höjd för omvärldsförändringarna.

Det är alltså vår försvarsförmåga som skall ställas i paritet till den ökade ryska förmågan och ett hot som sannolikt är något högre i framtiden. Om inte det är så, så är ju frågan hur vi fick det försvar vi beslutat om tidigare? Det är en intellektuell uppförsbacke för de som avfärdar rysk upprustning, när samma debattörer samtidigt framhöll den rysk-sovjetiska kollapsen som intäkt för att helt riktigt dra ned vår försvarsförmåga. Bevisbördan för att militära utgifter bara räknas i nedförsbackar ligger på dessa.

(Edit kl 2010) I Aftonbladet gör Peter Kadhammar en betraktelse kring försvarsförmågan på Gotland, som är mycket läsvärd. Tillgängligt var namnet. (Slut edit)

Vänta inte till dess den första tolken dödas!

Idag hade SvD en debattartikel om de afghanska tolkarna av frilansjournalisten Siri Steijer och Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Fri Värld. Poängen är klar. Utan hjälp från dessa människor hade inte våra trupper kunnat göra sitt jobb lika bra. Vi bör därför ta vårt moraliska ansvar och göra något som kan skydda dem och deras familjer den dagen vi inte är kvar i Afghanistan på samma sätt.

I december gick Akademikollegan Johanne Hildebrandt hårt åt regeringen i samma ärende. Det är inte annat än en stor skam för Sverige att inte regeringen erkänner tolkarnas utsatthet, skrev hon i SvD. Dagen före julafton försökte Försvar och Säkerhet dra sitt strå till stacken genom julsagan Karl-Bertil Officers julafton om en
armémajor som tar saken i egna händer. Inlägget är F&S näst mest lästa någonsin och indikerar att många av läsarna känner för frågan.

Det är dags att öka trycket kring tolkarnas utsatthet. Det måste göras utan att hemfalla åt stigmatisering. De är vanliga människor som du och jag. Det är inte säkert att huvuddelen ens vill lämna Afghanistan, utan andra åtgärder kan också vara goda gärningar. När svenska styrkor etablerade sig i norra Afghanistan vintern 2005/2006 valde de efter hand att arbeta för oss och använda sitt kunnande om kultur och språk för att försörja sina familjer eller av andra skäl. Trots att allt fler gör allt dystrare prognoser för tiden efter ISAF, så arbetar de fortfarande lojalt vidare.

Det är tydligt att vår lagstiftning inte kunnat förutse den här situationen, men den ignorans tillståndet bemöts med upplever jag som kyligt byråkratisk i bästa fall. Vi borde låta frågan bli snabbutredd, varför inte genom en tilläggsuppgift till nästa steg i veteranutredningen som leds av folkpartiets förvarspolitiske talesperson Allan Widman, tillika ordförande i Riksdagens EU-nämnd.

I morgon kommer Fri Värld med en rapport om de afghanska tolkarna. Försvar och Säkerhet kommer att intensifiera bevakningen kring de afghanska tolkarna. Jag upplåter med glädje debattutrymme till den som vill lägga förslag hur den politiska nivån ska kunna övertygas om att inleda en utredning eller hur konkreta förslag skulle kunna se ut som bemöter dessa människor med en humanistisk ansats. Exempel från omvärlden saknas inte.

Idag hade Expressen en ledare med rubriken Varning för blågul försvarsnostalgi. När det finns en risk för att försvarsvänliga krafter etiketteras med ord som nostalgi, så är en god medicin att visa sitt engagemang även för Afghanistan. Kom och gör din röst hörd, både för vårt försvar och allas säkerhet!

Maktkamp i Kremlin: Shoigu?

Idag tar vi ett litet avbrott i diskussionen kring vår säkerhetsarkitektur och riktar blickarna mot Kremlin

Jan Blomgren skriver den 16/2 på SvD om hur starten på en svartmålningskampanj av den förra presidenten Medvedev har kommenderats. Maktspelet på högsta ort i Kremlin är viktigt speciellt med hänsyn till hur styrelseskicket är utformat som placerar mycket makt på få individer. Blomgren nämner två namn som skulle vara tänkbara premiärministerskandidater Sobyanin och Shoigu, men tyvärr missar han den (i mina ögon) viktigaste frågan i sin artikel. Vad säger detta om Putins maktposition?

Vissa bedömare gissar att Medvedev inte kommer att klara sig året ut på sin position och vem som efterträder honom kommer vara av stor betydelse. Premiärministerposten har använts i Ryssland som en plats man bereder näste tronarvinge. Boris Yeltsin avverkade inte mindre än fyra premiärministrar innan han valde Putin som fick ta hand om det andra Tjetjenienkriget och blev därav populär innan han senare blev vald. Posten är viktig.

Den eventuelle ersättaren skulle vara en tydlig indikation på hur Putin resonerar; med en teknokrat och lojalist skulle han se sig själv fortsätta till eventuellt 2024, medan en starkare personlighet skulle kunna vara en förberedelse för att lämna över makten. Vem skulle då kunna vara aktuell för detta? Blomgren nämnde Sobyanin, Wiseman påminner oss om Rogozin, jag vill inte utesluta Ivanov (tillsammans leder Rogozin och Ivanov paraplyorganisationerna för militärindustrin), men framför allt Shoigu.

För någon vecka sedan lyssnade jag på en föreläsning av Rysslandsexperten Pavel Baev. Han sade då något som jag påminner mig om idag. Ifall Putin börjar uppfattas som en risk, då är det Shoigu mannen vi ska hålla ögnonen på. Han har arbetat på krishanteringsministeriet i över 10 år och ses som en handlingskraftig man som dykt upp och agerat vid varje kris. Vidare är Shoigu ingen hängiven Putin-lojalist och har en egen maktbas främst i krishanteringsministeriet, försvarsdepartementet, och visst inflytande i Moskva efter sin relativt korta tid som guvernör där.

Shoigu och Putin Foto: Wikipedia

Även efter en relativt kort tid som försvarsminister har han lyckats stärka sin position avsevärt. Shoigu talade på ryska krigsvetenskapsakademiens årliga sammanträde och nämnde då både ”mobilisering” och ”storskaliga krig”, något som Serdyukov försökt överkomma och något som tilltalar ledande skiktet i ryska militären. Talet är också noterbart då Serdyukov ofta undvek ryska krigsvetenskapsakademien och stötte sig med många höga militärer med sin reform (analys här). Att Shoigus handlingar blivit populära med just den del av makten i Kremlin som Serdyukov stötte sig med är inte särskilt förvånande. Vad som är mer intressant är vad hans tillsättning till posten som försvarsminister säger om Putins maktställning. Tillsatte Putin honom för att lugna det militär-industriella komplexet eller kunde han inte hindra dem att få deras vilja igenom? Hursomhaver ser en populär Shoigu alltmer besvärande ut, men man må minnas att Putin har lyckats hållt makten så länge mycket på grund av hans känsla för det politiska spelet och hur han kunnat göra sig av med hot mot sin ställning.

Åter för att knyta till frågan jag ställde i första stycket. Vad säger detta om Putins maktposition? Få konkreta saker, men desto mer det börjar pratas om att ett maktöverlämnande, desto mer passé och svagare kommer Putin att uppfattas som. Valet av en efterträdare till Medvedev och hanteringen av Shoigu är två händelser att noga följa.

Ps. för språkpuritaner använder jag för enkelhetens skull namnen på engelska då jag är mest bekant med dem.

Postat i:Ryssland Tagged: Medvedev, Putin, Shoigu

Företagsstöd eller operativ verkan?

Borneos Loopar uppmärksammar att Flygvapnets uppvisninggrupp Team 60 fortsatt kommer att vara markbunden. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att erbjuda gruppen flygtid i och med den outsourcing av underhållet på Team 60 som genomfördes för några år sedan, samt lokaliseringen av Flygskolan till Malmen. Båda dessa beslut är resultat av försvarsbesluten 2000 och 2004.

Team 60 har sedan starten för drygt 40 år sedan glatt flygentusiaster runt om i Sverige och världen och skapat good-will för Flygvapnet och Försvarsmakten. Viktigast är dock den rekryteringseffekt som gruppen haft genom åren.

Sedan flytten av Flygskolan från Ängelholm till Linköping 2003 har Team 60 fört en alltmer tynande tillvaro till att för några år sedan helt stanna av. Det finns i Försvarsmakten ingen militär flygplats som har mer aktivitet än Malmen, trots att flottiljen där lades ner 1974. Redan då ansågs staden Linköpings expansionsplaner vara en anledning till nedläggning av flottiljen. I och med den stora och därtill ökande verksamheten med såväl helikopterflottiljens divisioner, FMV:s provflyg, den taktiska utvecklingsenheter för JAS 39 samt flygskolorna för stridsflyg och helikoptrar, är miljökoncessionen hårt ansträngd och mycket kraftiga begränsningar råder för flygplatsen när det gäller övningsverksamhet utanför kontorstid och på vilka sätt man startar och landar. För Team 60 innebar detta till exempel att gruppen var tvingad att flytta sina flygplan till andra flygplatser på vardagar för att kunna använda dem på helgerna, vilket fick konsekvenser både för personal och tillgängligheten på flygplan, och därmed även för flygutbildningen. Tyvärr är det inte bara Malmen som drabbats av liknande kraftigt begränsande koncessioner under perioden då det nationella försvaret nedprioriterades.

Sedan några år är också den tekniska tjänsten för skolflygplanet SK 60 utlagt på företaget Bromma Air Maintenance (BAM), varvid Flygvapnet köper tillbaka flygtid. På pappret är det en så kallad "billigare och bättre"-lösning, men som så ofta med sådana innebär det finstilta begränsningar för operatören som man inte kommer runt. I fallet med SK 60 ska BAM tillhandahålla ett visst antal flygtimmar per år till Flygvapnet till en viss kostnad. Så långt känns det som en vettig lösning. I fallet med Team 60 och SK 60 innebär det rådande kontraktets begränsningar att Flygvapnet har att välja mellan att utbilda nya piloter eller att operera Team 60. Valet ter sig enkelt. Icke desto mindre kommer slopandet av Team 60 få konsekvenser i det längre perspektivet i form av minskad attraktionskraft, vilket Försvarsmakten inte behöver då antalet sökande till såväl officersutbildningen i allmänhet som stridspilot i synnerhet går långt ifrån bra.

Vad man måste förstå är att ett företag måste driva sin verksamhet med en viss marginal i form av vinst. Visst kan det se billigare ut att lägga ut verksamheten på så kallad offentlig-privat samverkan, men det är tveksamt om man då bemödat sig att kontrollera alla aspekter. När personal som arbetat i Försvarsmakten går till ett civilt företag för att arbeta med samma arbetsuppgifter och till Försvarsmakten, men samtidigt höjer sin lön med flera tusenlappar, måste man inse att det finns något som genererar överskottet som möjliggör både högre lön och företagets avkastning.

I grund och botten återfinns det ursprungliga problemet i dåligt ledarskap och organisationsfilosofi hos Försvarsmakten där man inte klarat av att motivera och arbetsleda sin egen personal, vilket i det långa loppet nu resulterar i mer eller mindre allvarliga begränsningar för allt utom den ytterst vardagliga verksamheten.

Tyvärr finns det mycket som talar för att exemplet SK 60 kommer att få fler efterföljare. Ett liknande avtal för JAS 39 har länge diskuterats och verkar tyvärr inte alltför otroligt. De europeiska försvarsneddragningarna under 00-talet har fått försvarsindustrin att följa det amerikanska exemplet från 90-talet och försöka ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna när mindre krigsmateriel beställs. Det är därför allt fler traditionella försvarsindustrier själva eller genom dotterbolag försöker placera sig som leverantörer av tjänster till försvarsmakter världen över. I Sverige har det utöver SK 60-avtalet hittills mest skett i form av militärrestauranger, bevakning samt "camptjänster" för de internationella insatserna. I fallet med SK 60 kunde kalkyler från den militära tekniska personalen påvisa att inte fanns någon ekonomisk vinst att göra att lägga ut verksamheten civilt, men svaret blev att det skulle genomföras i alla fall oavsett vilka siffror som släpades fram.

De operativa konsekvenserna för Försvarsmakten i och med OPS-avtalet för SK 60 är i första hand en avsevärt minskad flexibilitet. Tidigare användes SK 60 flitigt som sambandsflygplan för att frakta runt personal och viktig materiel till krigsbaser och allehanda flygplatser. I och med avtalet är Flygvapnet begränsad till flygning till och från flottiljerna, samt de platser där BAM har verksamhet, såvida man inte är ute i god tid och begär att teknisk personal ska finnas på plats. Flygvapnets tekniska personal får inte längre hantera flygplanen enligt avtalet. Vid t ex en snabb beredskapshöjning blir det svårt att fram civil teknisk personal till rätt plats, vilket visade sig vid beredskapsövningen Dagny 2 för några år sedan, då det även visade sig att en rad tidigare självklarheter kring transporter till och från Gotland upphört att existera (Försvarets Forum).

Vad gäller outsourcingen av militärrestaurangerna finns det omfattande skäl att tvivla på klokskapen i detta för Försvarsmakten och skattebetalarna. Försvarsmakten är nu i det närmaste helt hänvisad till att via PRIO inhandla matvaror från företagen som driver militärrestaurangerna till följd av de tecknade avtalen. Om man t ex önskar att köpa bröd faktureras nästan 60 kr per paket Lingon Grova och drygt 70 kr för Wasa Frukost till skillnad från de ca 20 kr dessa kostar för en privatperson på ICA. I regel är matvarorna minst dubbelt så dyra för Försvarsmakten som vad de är för en privatperson som handlar i mataffären. Skulle man handla direkt från t ex Axfood skulle naturligtvis priserna vara ännu lägre.

Den yttersta frågan när det gäller outsourcing, men som allt som oftast förbises, är operativ påverkan. Har Försvarsmakten tecknat kontraktet med SFAB så att militärrestaurangerna fortsatt kommer att servera mat vid en kraftig beredskapshöjning eller i händelse av krig? Är personalen där medveten om att man då kommer att räknas som kombattanter? Vem ska sköta räddningstjänsten på Malmen? Tillhandahåller Securitas flygplatsbrandmän även i tillstånd av väpnad konflikt? Vad gäller för de helikoptertekniker som slutat i Försvarsmakten och nu är anställda av Saab och jobbar med samma helikoptrar i Försvarsmakten? Var är vinsten för skattebetalarna? Vilken ökad operativ förmåga ger detta Försvarsmakten och det svenska försvaret, eller handlar det i grund och botten bara om företagsstöd?

Till syvende och sist är frågan som ska besvaras vilka resurser som finns tillgängliga när verksamheten övergår till att bli fullskarp.

Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Att lyfta Försvarsmakten ur 00-talets strategiska time out med dess ensidiga fokus på internationella insatser är ett mycket svårt och kostsamt arbete. Det är inte bara finansiering, materiel och personalfrågor som spökar utan även de många märkliga avtal som tecknades och framförallt gamla beredskapsavtal som läts upphöra. Försvarsbudgeten är begränsad och frågan är om det är rätt väg att gå att då använda den som företagsstöd.

SMP, SvD,

Internationella Insatser för alla!

Försvarsmakten har i en av sina rekryteringskampanjer sloganen "Vem bryr sig?". Kanske inte den mest lyckade kampanjen eller sloganen i mina ögon då det är lätt att göra ett syftningsfel och få resultatet "Försvarsmakten, vem bryr sig?".

Men grundtanken var i varje fall god. För samtidigt som de flesta svenskar i dessa tider trycker i sig den ena semlan efter den andra så lider civilbefolkningen i många länder av brist på mat och rent vatten. Här har Försvarsmaktens PR-byrå tyvärr helt rätt. Handen på hjärtat, vem bryr sig? I varje fall är det inte liknande nyheter som drar svenskarnas intresse. Läser man Expressen eller Aftonbladet så får kronprinsessan Victorias klänningar stora rubriker samtidigt som konflikten i Kongo nämns enbart i förbigående. Detta trots att Kongokriget är ett av de största krigen i modern tid, d.v.s. någonsin!

Den började 1998, med en Rwanda-ledd invasion och pågår fortfarande. Det stora antalet döda gör att kriget i Kongo är ett av de två största krigen sedan andra världskriget – det andra är för övrigt inte Vietnam, vilket någon kanske trodde, utan Koreakriget (mellan 4,5 och 7 miljoner döda i Korea, 3 miljoner i Vietnam). De flesta av dödsoffren har inte dött av militärt våld utan av sjukdomar och svält, det vill säga av den humanitära katastrof som kriget orsakat.

Men är det de militära insatserna som gör mest effekt?

Ofta är de moderna krigen konsekvenser av strider mellan olika maktgrupperingar i ett land, snarare än de klassiska krigen mellan länder. Dessa grupperingar och avsaknad av en legitim central regim är också det som gör det svårt att lyckas med en militär insats.

Ta Mali som exempel. Vem ska omvärlden stödja? Vem är egentligen den som har den legitima rätten till makten? Vem vi än hjälper så kommer det att finnas någon annan som anser att vi tar sida och är emot dem. Visst är det bra att slå ut islamistiska grupperingar som kan bli ett hot mot omvärlden, men i allt för många fall så skapar liknande militära insatser bara nya offer och nya potentiella terrorister. Det är svårt att hitta balansen mellan att hjälpa och att öka våldsspiralen.

Visst är det bra att skicka militärt transportflyg till Mali, men för samma summa pengar så går det att hyra många civila transportflygplan. Det är trots allt inte transportflygplanen som är det viktiga, utan det de transporterar. Mat, vatten, filtar och sjukvårdsmaterial till de som drabbas av konflikten. Det ena utesluter dock inte det andra.

När jag hösten 2010 gick utbildning inför insatsen i Afghanistan på Livgardet så hade vi ett besök av Svenska Afghanistankommittén. Deras budskap var mycket tungt att smälta. De ville inte blanda sig in i den militära insatsen då de dels ansåg att det skulle försvåra för dem att nå de civila och dels skulle innebära att deras personal skulle utsättas för hot från talibanerna. För till skillnad mot stora delar av de militära förbanden så kommer de att vara kvar efter 2014.

Jag har full förståelse för SAK inställning. Samtidigt var jag också frustrerad, då jag liksom mina kollegor insåg att det är mycket svårt för en insats att lyckas om man inte har tillgång till alla verktyg, både militära och civila och det krävs en samordning för att ge bästa effekt. Har man bara en hammare tenderar man att behandla alla problem som en spik. I just Afghanistan så är detta ett problem. Vad är huvudsyftet? Att hjälpa de civila eller slå ut talibanerna? Blir fokuset att slå ut talibanerna (vilket aldrig kommer att lyckas) så har talibanerna vunnit.

Ämnet är svårt att debattera då de flesta saknar insikt i den ena eller andra sidan av konflikten eller av den ena eller den andra aktören. Internationella insatser är hos oss svenskar något främmande och något som ligger långt borta. För de flesta av oss så är dessutom chansen att deltaga i en militär insats i det närmaste obefintlig. Efter nedläggningen av den svenska värnplikten är det nog också så att chansen för en svensk att över huvud taget komma i kontakt med Försvarsmakten mycket liten. Men trots det så kan vi alla deltaga i internationella insatser!

Just nu så genomför Svenska FN-Förbundet en kampanj för att samla in pengar för att stödja de som drabbas av konflikten i Syrien. Med tanke på stormakternas intressen i Syrien så är det mycket liten chans för att omvärlden ska lyckas med en militär insats i just denna konflikt. Så det kanske inte går att stoppa kriget, men det går att minska lidandet för de som utsätts för det. Märk väl att de flesta som dör i en konflikt inte gör det på grund av det militära våldet, utan på grund av den humanitära katastrofen som kriget innebär. Så gör en Internationell Insats du också! Stöd de internationella räddningsorganisationerna.

ISAF i Boden

Utställningen som invigs i Boden handlar om FS 21, som detta klipp också handlar om.

"På farligt uppdrag - med FS 21 i Afghanistan" heter den fotoutställning som visas på Försvarsmuseum i Boden mellan den 16 februari och den 5 maj.

Utställningen består av ett femtiotal fotografier som tagits av SvD-fotografen Yvonne Åsell, som följde första plutonen i kompani Romeo Lima under utbildningen i Sverige, under insatsen i Afghanistan och vid hemkomsten. Åsells foton visar i hög grad soldaternas vardag i Afghanistan. Betraktaren får följa verksamheten vid campen, under patrulluppdrag och i kontakt med lokalbefolkningen.

Invigning den 16 februari kl 14. Utställningen invigs av överste Torbjörn Larsson, som var chef vid Afghanistanstyrkan FS 14 och FS 23.

Karlis Neretnieks och ofoget

Den förre rektorn för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks, hade ett intensivt dygn under gårdagen. Det började tidigt med inslag i Ekot, sedan följde presentation vid Krigsvetenskapsakademins vintersymposium av arméns krigföringsförmåga. Till kvällen befann sig den gode generalen i Göteborg för att delta i SVT Debatt tillsammans med bland andra förre försvarsministern Anders Björck, ordföranden i EU-nämnden och förre riksdagsledamoten för (mp) Per Garhton.

Under programmet framkom det att Karlis Neretnieks delat kupé med Ofogs representant i programmet, Pelle Sunvisson, och kommit fram till att de hade samma mål och att han ansåg att civilt motstånd har sin givna plats i ett motstånd. Generalen Neretnieks har alltid varit en förebild med sin prestigelöshet och sitt nyfikna, rörliga intellekt, så varför skulle en tågresa från Stockholm utgöra ett undantag. Det är alltid nyttigt att möta helt annorlunda perspektiv och söka gemensama beröringspunkter. Pelle Sunvisson kastade sig in i debatten med exemplet att Sovjetunionen föll inifrån utan vapen, och pekade också på att Norge efter hand organiserade ett framgångsrikt civilt motstånd. Det ligger viss poäng i framförallt det första påståendendet, även om det förekom ett visst våld när det post-moderna Ryssland skapades. Jag tänker då främst på kuppförsöket, där Boris Jeltsin klev fram, som den sista akten i Sovjetunionens fall eller dödsryckning.

När det gäller Norge anser jag däremot att Pelle Sunvissons argument har klara svagheter. Den praktiska innebörden av ett icke-våldsförsvar som ska hantera en motståndare som använder vapen för att utöva tvång- eller våldsmakt är att det egna försvaret inte har någon avskräckningsförmåga. Det innebär att sannolikheten för att bli utsatt för militärt våld som begränsar vår egen frihet att forma vårt samhälle ökar. Som värnpliktig fick jag höra på en föreläsning av Knut Haukelid, som tillsammans med kamrater berättade om sina erfarenheter från den tyska ockupationen. Det som jag minns mest från denna, förutom civibefolkningens lidande, var vad en ockupation gör med de som ingår i en motståndsrörelse. Alla handlingar var inte de inblandade stolta över. Det var tydligt, även om de försökte rationalisera förklaringar till varför de gjorde som de gjorde med hänvisning till att det var krig.

Ett starkt argument till varför den civila olydnanden mer är en teoretisk modell än realistisk politik är just att Norge efter kriget kom till slutsatsen att stärka sitt försvar och gå med i NATO. Utvärderingen verkade inte visa att det framgångsrikt organiserade civila motståndet var en eftersträvansvärd modell i framtiden för det hårt prövade norska folket. Och inga andra folk heller för den delen.

Men som sagt, jag håller med Karlis om att civilt motstånd har en given plats i allt motstånd och att det vore fantastiskt om vi kunde få en helt fredlig värld. Det är ofantliga summor som världen spenderar för militära ändamål, och tänk om de kunde användas till andra ändamål exvis fattigdomsbekämpning, som Pelle Sunvisson hade som exempel. Därför väntar jag med spänning på hur Ofog också organiserar en avdelning för att få Ryssland att avbryta sin annonserade rustningsspiral.