Försvarsbloggare

Det har varit ett omtumlande dygn för den som är intresserad av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Kd:s partiledare Göran Hägglund talade igår i Almedalen om budgetförstärkningar samt NATO-utredning, medan ÖB svarade ”absolut” på frågan om Sverige kan försvaras idag.

Det blir ett stort fotbollsmål att täcka för den enda bataljonsstridsgruppen med hög beredskap vi har (Se p. 3 Stridskrafternas utveckling i regeringens regleringsbrev för 2013).

Tidigare var svaret en vecka 2019, om pengar finns tillhanda. Det är ju dessa beslut vi fattat i en annan tid, med varnande röster från början om en underfinansiering. Detta också utan höjd för den förändrade osäkerheten i närområdet som Försvarsberedningen lyfte fram nyligen. Sanningen om den svenska försvarsförmågan ligger väl någonstans emellan den som ”skön-” respektive ”svartmålare” har. Till och med riktningen på förmågan är vi debattdeltagare oense om. Jag menar att den är svagt utför sedan lång tid tillbaka.

I morse fick vi så lite utsida perspektiv när akademikollegan Lars Wedin i månadskrönikan tog upp svensk (militär) svaghet som hot mot stabiliteten i närområdet med hänvisning till bland annat den franska vitboken, där man diskuterar konsekvenserna av begreppet svaghet generellt för Frankrike. Med svaghet menas här förmågan att bevara sina väpnade institutioner och att försvara sin suveränitet. Utan politisk vilja är ingenting möjligt, avslutar Kommendören Wedin.

I SvD kom också en artikel om det brittiska perspektivet på svensk politik. Det är det ansedda institutet RUSI som avdelat en person att studera den svenska politiken under två månaders tid. Det verkar inte vara några smickrande omdömen i rapporten som kommer i tidskriften Newsbrief. Rapportförfattaren Matthew Willis skriver/säger, enligt SvD:

”Hela Sveriges försvarsstruktur riskerar att skära ihop” och ”ingen vet hur den svenska regeringen egentligen tänker”.

Precis som försvarsanalytikern vid FOI och akademiledamoten Niklas Granholm konstaterar i artikeln, så är det ytterst omvärlden som värderar vårt försvar.

Nu är inte RUSI heller vad som helst, utan har en nästan tvåhundraårig historia sen initieringen av hertigen av Wellington. Banden till den brittiska staten har alltid varit starkt, och alla av betydelse i landets försvars- och säkerhetsetablissemang deltar i RUSI:s olika föredrag och diskussioner. Så skriver exempelvis den brittiske premiärministern David Cameron på dess hemsida:

”For nearly two-hundred years, the Royal United Services Institute has driven the global debate on defence and security issues and it is now the pre-eminent forum for the innovative critical thinking that is so essential for the policy-makers of today and tomorrow.”

För Storbritannien, som håller på att omorientera framförallt sin Arktispolitik för att öka sitt inflytande i den resursrika regionen, är Sverige en viktig samarbetspartner. Våra länder har utomordentliga relationer med lång varaktighet. Storbritannien vill, precis som de flesta, att andra tar en så stor bit av bördan som möjligt. Vi är likadana. Storbritannien är dessutom själva under en plågsam omställning av sitt försvar, där flera komponenter inte går i takt. Så är exempelvis flottan utan hangarfartyg, men med flygplan för dessa. Det är inte särskilt svårt att författa kritiska rapporter om de europeiska staternas orealistiska föresatser inom försvarsområdet.

Men till syveende och sist är det inte bara osäkerheten i närområdet som synes ökat, utan även närområdets osäkerhet om den svenska politiken. Därför kommer trycket både inom och utom Sverige att öka mot den sittande regeringen. En del synpunkter kommer att vara relevanta, andra mera av enbart egoistiska skäl. Detta blandas sedan med en inrikespolitisk reality-check innan det kommer ut något resultat. Bli därför inte förvånade om ni ser rubriken i The Times i höst: Sweden – becoming a failed state in security-policies?

Förra veckan innebar en del turbulens för SÄPO som anklagades för att spionera på ledande personer vänsterpartiet i ett arbete som ska ha pågått långt in på 2000-talet. SÄPO hanterade hela uppståndelsen på ett bra sätt genom att snabbt ta ett möte med vänsterpartiets ledning och ett uttalande som slog fast att man med hänvisning till källskyddet inte kunde göra fler kommentarer. Uppståndelsen lade sig snabbt bland annat beroende på att ingen kunnat presentera några bevis för påståendena, annat än korta snuttar ur inspelade telefonsamtal utan kontext.

Desto svårare har myndigheten att hantera kunskapen kring hur många människor från Sverige som slåss för rebellerna i Syrien. En hel del talar nämligen för att SÄPO är alldeles för försiktig i sin bedömning. Eller rättare sagt, myndigheten gör ingen bedömning.

När kriget bröt 2011 ut var det nog många som blev förvånade att en stor del av propagandan för embryot till den Fria Syriska Armén utgick från Sverige. Sedan blev det ganska tyst från myndighetens och mediernas sida. Så sent som i höstas levde SÄPO i uppfattningen att det var ett fåtal som rest från Sverige för att låta sig värvas till inbördeskriget.

I samband med årsrapporten för 2012 som gavs ut i april, så justerades nu siffran till ett trettiotal. Men, som vi kan läsa på s. 43, är det mycket hängslen och livrem. Myndigheten talar bara om vad den känner till, och lägger till att det troligen finns ett mörkertal (?).

Det är inte utan att jag blir lite frågande, eftersom det är just mörkertalet som är intressant. Det är ju det okända som måste bedömas. Det gäller att skaffa sig ett perspektiv på informationen, så att samhället kan bedöma hur stort ett problem med utbildade och stridserfarna människor kan bli i framtiden. För det är främst risken att dessa slår till mot mål i Sverige som gör att SÄPO ska följa dem överhuvudtaget.

Ett problem är att det är svårt att få tag i data om hur många som reser till Syrien för just detta syfte. En person kan resa till Syrien av mängder med legitima skäl. Jag känner en person, vars svärföräldrar bor kvar i Homsområdet, och han var tillbaka hösten 2011 för att hälsa på dem. Nu vågar han inte åka, då han bedömer att det är för farligt. Människor kan också åka till andra länder omkring som inte väcker uppmärksamhet, och sedan ta sig in i landet olovligt. Vilken data har vi då att gå på, vi som inte kan utbyta hemlig information med andra säkerhetstjänster eller slå i passregister?

Ekot och P 3 gjorde nyligen ett reportage med belägg för att minst fem svenskar dödats i strid. Samma siffror uppger den danska säkerhetstjänsten PET när det gäller dödade danskar, och justerade nyligen upp sin prognos till 65 människor från Danmark som rest till Syrien för att slåss mot regimen.

Antalet döda är en möjlighet att bygga vidare på, eftersom väpnade konflikter har ett skadepanorama. Av alla deltagare i ett krig dödas en del, en del såras, en del försvinner och så vidare. Hur denna fördelning ser ut är dock bland annat beroende på hur intensivt striderna är och hur ojämna de striderna parterna är. Syrien med sina närmare 120 döda per dag under 27 månader är i intensitet hur Afghanistan har varit sedan 1979. Men parterna är jämnare, än vad som varit fallet sedan USA:s och ISAF kom till landet. Statistiken från 2001 när det gäller Afghanistan är därför en sämre vägvisning.

Irak under 2007 verkar vara ett bättre jämförelseobjekt i intensitet, även om det har sina utmaningar. Till att börja med skiljer sig det amerikanska och irakiska försvarsdepartementens siffror åt med tusentals när det gäller stupade motståndsmän. Ett medelvärde ligger kring 5650 för det året, vilket används i det följande.

Nästa problem för statistiken är hur många upprorsmakare det fanns i Irak 2007. Här var ingångsvärdena för året före (2006) nästan skratteretande. Då var bedömningen att motståndet uppgick till högst 20 000 personer. Samtidigt hade nästan lika många dödats från 2003 enligt den amerikanska statistiken, och närmare 25 000 satt i fängsligt förvar. Trots dessa enorma ”framgångar” ökade motståndet sent 2006 och 2007 ändå lavinartat i så fall. Sanningen var antagligen att man inte vill se den negativa utveklingen förrän det nästan var för sent. Siffrorna justerades därför ordentligt under 2007 och slutade kring 70 000 i olika bedömningar, vilket innebär att cirka 8 % av dessa i så fall dödades under 2007.

En motsvarande formel för fem döda danskar leder till c:a 65 personer (korrelerar med PET), vilket skulle kunna vara motsvarande för svenskar. Nu är ju fem personer en alltför liten data för att använda till något statistiskt hållbart, det räcker ju med att tre stycken råkar sitta i ett fordon som blir bekämpad av en helikopter för att statistiken ska bli skev. Dessutom vilar andelen dödade på osäker grund enligt ovan, även om det är ett mindre problem. 8 % döda verkar rimligt under intensiva strider.

Men det finns flera indikationer/förhållanden som gör att den här siffran ändå antagligen är i underkant. Dels faktumet att en stark antiregimpropaganda tidigt och starkt hade fäste i Sverige, vilket torde gynna rekryteringsmöjligheterna och den sociala pressen bland deltagare.

Vi har också det faktum att det bor fler människor i Sverige än i Danmark. Tittar vi dessutom på antalet asylsökande under 2012 från Syrien i Danmark respektive i Sverige, så ser vi antalet är nästan tio gånger högre i Sverige (822 resp. 7814).

Invandrade från Syrien skiljer sig ännu mer åt. Relationen när det gäller invandring och asylsökande från Syrien till Danmark respektive Sverige ser liknande ut över flera år.

Det är rimligt att anta att av de som reser till Syrien för att slåss mot regimen, så är en stor del från just Syrien. Med en minst en tiofaldig population med ursprung från Syrien att rekrytera från jämfört med Danmark talar det också för att siffran 65 är i underkant.

Den sista indikationen är en så kallad single source-information som man bör vara försiktig med, men den är intressant i sammanhanget. I en publicerad intervju för Reuters före midsommar vittnar den 23-årige brittiske medborgaren Abu Khaled, som slagits för Jabhat al-Nusra i Syrien om sina erferenheter:

”When he arrived he found other foreigners in the brigades. Englishmen from London and Birmingham, an Irishman, Russians from the Chechnya region, Chinese, Egyptians, Tunisians, Saudi Arabians, Libyans, others from Denmark, France, and, he says to his surprise, a lot from Sweden.”

Det finns alltså skäl att hålla ögonen på hur det egentligen utvecklas med människor som reser från Sverige för att slåss i Syrien. F&S har dessutom från starten varnat för att konflikten i Syrien inte så lätt låter sig avgöras, utan kan pågå under lång tid. Det innebär i så fall att stridserfarenhet och psykiska skador kommer ackumeleras över tid, vilket ökar risken för terrorattack i Sverige efter hand.

Jag sätter bedömningen till att minst 100 svenskar har rest till Syrien så här långt. Om det skulle vara rätt är i så fall det allvarliga att SÄPO antingen inte har koll på 35 % av de 200 våldsbejakande extremister som myndigheten, enligt egen utsago, håller koll på eller att det borde finnas minst 270 namn på listan.

Nu har en tid gått sedan det förra inlägget om Syrien. En krånglande rygg, förberedelser inför Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens rapport och examinationsstudier har dragit ned på skrivandet sen dess. Nu ligger det i huvudsak bakom mig, och då blir det dags att ta sig an det fasansfulla kriget i Levanten – nu med förluster som uppgår till motsvarande hälften i Bosnien.

………..

Den senaste tiden har rapporteringen om hårda strider i Syrien stannat av lite till förmån för turbulensen i Turkiet och utbrottet av strider mellan den libanesiska armén och följare till den salafistiske prästen Al Assir i staden Sidon. Minst 15 libanesiska soldater fick sätta livet till, vilket är ett mått på intensiteten i dessa strider. Armén har fått kritik för att vara alltför lojal med Hizbollah, men min bedömning är att armén är lojal med president Suleiman i första och andra rummet.

Rapporter talar om att det är delar av al Nusra-fronten som försöker att utvidga striderna till Libanon för att lätta på trycket efter Hizbollahs officiella inträde i det syriska inbördeskriget. Efter Hizbollahs och syriska arméns seger utanför Homs spekuleras det nu i att regimen kommer att försöka slå tillbaka rebellenheter i och omkring affärscentrumet Aleppo.

Samtidigt är det farligt att alltför enögt se det syriska inbördeskriget genom ett religiöst prisma. Som exempel på detta kan nämnas att det för några veckor sedan genomfördes flera mordförsök i Libanon på sunnitiska präster som är pro-Hizbollah. På samma sätt har den shiitiska milisledaren Al Sadr i Irak generellt ställt sig avvisande till att skicka sina trupper till Syrien, säkerligen beroende till stor del på problemen i landet. Där har al-Malikiregimen alienerat stora delar av den sunnitiska befolkningen, och väckt både det gamla Baathpartiet samt återuppväckt Al Qaida – som nu genomför spektakulära attacker i landet dagligen.

Den syriska regimen vilar också på en allians mellan en sunnitisk elit och alawiter som måste sägas ha en klar nationalistisk prägel, och inte religiös. Det ligger däremot i den syriska regimens intresse att få konflikten porträtterad som en kamp mot religiösa terrorister.

På det regionala planet är det en blandning av nationella intressen som exempelvis Irans position och den saudiska som till del handlar om att skydda Libanon från syrisk exploatering. Å andra sidan stöder både Saudiarabien och Qatar olika grupper av sunnitiska militanter och i Gulfstaterna pågår nu öppna insamlingar för att köpa vapen till ”sina” religiöst färgade rebellgrupper. På så sätt kan dessa lägga händerna på vapen ur bland annat Khaddafis arsenal när distrubitionen blir sponsrad. Det är precis som jag konstaterade sommaren 2011, Syrien behöver färre vapen, inte fler.

Eftersom läget på marken ändrats, så har svårigheterna att få till en förhandling i Geneve ökat. FSA:s ledare brigadgeneral Idriss har tydligt krävt fler vapen för att inte tappa mark mot Assad eller mot konkurrerande grupper som al-Nusrafronten heller. Med det amerikanska beslutet att öppna för vapenleveranser är anden så att säga ur flaskan. Det innebär att USA på ett tydligare sätt engagerar sig i konflikten för att inte FSA och dess politiska paraply inte ska förhandla ur ett underläge. Det innebär också samtidigt att den amerikanska fallhöjden ökar.

Problemet är att USA inte har den nödvändiga enigheten och därför också alltför många olika målsättningar om vad landet vill uppnå. USA vill inte att Assad ska regera vidare. Man inser att man måste ha en uppgörelse med Ryssland, men utan att stärka ryskt inflytande eller att ha Iran med vid förhandlingsbordet. Israels säkerhet ska garanteras och amerikanskt inflytande i regionen ska minst vidmakthållas. Och några extremister får absolut inte gå segrande ur striden.

Därför har vi kunnat se olika uppgifter om hårda meningsutbyten mellan utrikesminister John Kerry och försvarsstabschefen Martin Dempsey.
Eller hur Dempsey förra året stoppade utrikesdepartementets och CIA’s idé om att beväpna rebellerna. Ett ifrågasättande som nu fått vika sig, möjligen bland annat eftersom det hägrar utfrågningar i senaten om ett par veckor av Dempsey på grund av att president Obama nominerat denne för en ny två-årsperiod. Den republikanske senatorn John McCain ifrågasätter öppet nomineringen av Dempsey och säger att denne har så många brister att de inte går att räkna upp i en intervju. Inte bilden av ett enigt land som nu ska engagera sig hårdare i ett inbördeskrig med potential att starta ett regionalt krig.

Hur ser egentligen det amerikanska målet ut? Och hur ska det uppnås? Och vill verkligen det amerikanska folket ställa sig bakom ytterligare ett krig? Och på vilket sätt skulle ett vapenstillestånd med Assad kvar vid makten hota amerikanska nationella säkerhetsintressen? Det är många frågor med tyvärr alltför många svar, som vittnar om oenighet och brister i formulerandet av en hållbar och realistisk strategi.

Därför är det troligt att USA kommer fortsätta de små stegens förändringar ett tag till. General Dempsey har hållt emot etableringen av en flygförbudszon med hänvisningen till avsaknad av klara mål och kvaliteten i det syriska luftvärnet. Det är möjligt att han klarar detta en tid till med hänvisning till att det innebär ett krig med Syrien som snabbt måste få ett godkännande av kongressen. Han har parallellt lanserat idén om att sända rådgivare till de omgivande länderna, främst Libanon och Irak vid sidan av de som redan finns i Jordanien. På så sätt kan detta börja påminna om sydostasien på 60-talet med engagemang som startar med rådgivare. Den andra sidan finns redan där med iranska revolutionsgardister och ryska s.k tekniska rådgivare vid egna faciliteter samt möjligen vid installationer för kemiska vapen och kvalificerat luftvärn.

Lägg därtill det farliga läget i Egypten med stora demonstrationer annonserade i helgen. Polariseringen mellan olika delar av det egyptiska samhället riskerar att explodera på gatorna. Frågan är i så fall vilken riktning en sådan explosion tar vägen. Blir det en militärkupp igen? Eller riktas ilskan mot Israel eller Etiopien? I det fallet ligger det förstnämnda närmast tillhands, i synnerhet efter rapporter att försvarsministern lämnat en diskussion där president Mursi deltog med en varning om att militären inte kommer att stillatigande titta på om Egypten störtas i kaos.

Parallellt med detta pågår postioneringen inför nya förhandlingar efter presidentskiftet i Iran om deras atomprogram. Eftersom Israels säkerhet står högt på den amerikanska agendan talar mycket för att USA vill lösa detta förhandlingsvägen, och därför inte vill gå in för hårt i Syrien heller av det skälet. Säkrandet av inflytande i Syrien är vitalt i den iranska bilden av dess egen säkerhet.

Krigets logik talar därför att det kommer att gå vidare med oförminskad brutalitet ett bra tag till, därtill är väst och gulfstaterna alltför oeniga internt och sinsemellan för att framtvinga en politisk lösning. Väpnad konflikt är i slutänden en viljeakt och vet man likt Alice i Underlandet inte vart man vill, då kommer alla vägar att bära en dit.