Kalla fötter i Högkvarteret?

Ekot basonerar ut att ”ÖB backar om försvarets förmåga”. Men gör han det? För att konstatera det måste man i så fall ha tillgång till SvD:s bandinspelning av intervjun och jämföra vad han har sagt innan citaten gick i tryck. Det har inte jag, men kanske Ekot? Det man möjligen kan säga är att han modifierar den bild som sattes i SvD, i alla fall uppfattas det så utåt.

ÖB i Ekot (om uthålligheten i försvarsförmågan):

”– Är det en rimlig ambition? Ja, det är en rimlig ambition i förhållande till det läge vi har nu. Samtidigt måste vi vara nogsamma när vi tittar mot framtiden – vad kommer den att innebära. Ja, är den osäker så är det minst den nivån man måste uppehålla, säger Sverker Göranson.

Med den nya försvarsstruktur som nu byggs upp menar han att det ändå är en förbättrad försvarsförmåga jämfört med de senaste tio-tjugo åren.

– Absolut. Och då ger jag rådet till oss allihopa som svenskar att vi måste titta lite grann i omvärlden hur det ser ut hos olika länder. Moderna försvarsmakter i dag är på väg i ungefär samma riktning och skulle jag bedöma har ungefär samma ambitionsnivåer, för vi ser alla att vi är på något sammanflätade i utvecklingar i omvärlden, säger Sverker Göranson.”

ÖB i SvD:

”ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).”

När det gäller förmågan att ge eller ta emot militärt stöd exemplifierar ÖB (i Ekot) förmågan med de nordiska stridsgrupperna:

”– Att ge stöd skulle jag påstå att vi är ännu bättre på för det är egentligen det vi göra hela tiden när vi går ut i olika insatser med både flyg-, marin- och markförband – Afghanistan – då ger vi stöd. (…) återigen jag tar exemplet NBG (Nordic Battle Group) – för det har vi gjort ett antal gånger och dessutom med omvärldens betyg glimrande, vi har gjort det väldigt bra, säger Sverker Göranson.”

Vad gäller förmåga att ge eller ta emot militär hjälp ligger en fråga och pyr under alla alliansdiskussioner och frågetecken kring hur det står till med den reella kapaciteten, nämligen:

Hur ser en situation ut när man bestämmer sig för att ge militärt stöd till annan nation, vid konflikt i närområdet, i det snabba förlopp som verkar förutspås både i politiken och Försvarsmakten och när man är så slimmad på hemmaplan? Kommer man inte ställas inför stark förväntan på att dra alla resurser så nära hjärtat som möjligt? Det är svårt att se att man skulle rulla ut, flyga och sjösätta det som finns att tillgå och transportera – förmåga eller ej – till annat territorium , med mindre än att en gemensam krigsplanering är upprättad, som dessutom är övad, samt garanterad så långt det är möjligt i bindande förpliktelser. Samma sak gäller naturligtvis åt andra hållet.

Vad gäller Ekots inslag delar rubrikvalet förmodligen upp de som bryr sig i en grupp som tror piskan nu har gått från Försvarsdepartementet till Lidingövägen och en grupp som tänker att ÖB har fått kalla fötter. Låt oss istället granska vad han egentligen har sagt och fortsätta diskutera om förmågan är rimlig relativt hotbild och krav, samt nagelfara de ingångsvärden allt bygger på.

Och i denna diskussion är det välkommet med en bredare flora än enbart de närmast sörjande.


På agendan

Förberedelser pågår inför deltagande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 13-15 januari. Jag har förmånen att framföra synpunkter efter ÖB Sverker Göransons tal måndagen den 14:e, tillsammans med Claes Arvidsson, ledarskribent SvD och Lars Fresker, ordförande Officersförbundet.

Innan dess, närmare bestämt torsdag denna vecka, modererar jag ett seminarium som Teknik&Säkerhetsforum arrangerar om teknikutvecklingen och nya hotbilder. Håkan Gunneriusson, forskare vid Försvarshögskolan, inledningstalar om hur ny teknik påverkar hotbilden. Därefter följer ett panelsamtal  med Johan Forssell, riksdagsledamot (M), Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och Johanne Hildebrandt, researchchef på Seccredo, fd krigsreporter tillika kollega i Krigsvetenskapsakademien. Det ska bli mycket intressant! För mer info och anmälan se här.

Förberedelser pågår också inför Försvarskonferens 2013 i Skövde den 20-21 mars, arrangerad av Försvarsmaktsråd Skaraborg. Det blir en stor nationell konferens med personalförsörjningsfrågor i fokus, vilken jag har den stora glädjen att moderera. Bland deltagarna märks Försvarsminister Karin Enström, ÖB Sverker Göranson, ordf. FöU Peter Hultqvist, ordf. Försvarsberedningen Cecilia Widegren, ordförande/språkrör för ungdomsförbunden, förbandschefer från hela Sverige samt representanter för bostadssektorn, näringsliv, kommuner, regioner, SKL m.fl. Personalförsörjningen är en samhällsreform och konferensen speglar detta. Information och anmälan här.


Ytterligare 80 ryska fartyg

Så här skildras den kommande ryska storövningen i CCTV, kinesisk stats-TV.

I tillägg till de över 50 utlovade fartygen till 2016 meddelas nu från ryska statsmedier att det under de närmaste tre åren ska levereras 80 stödfartyg till marinen.

Vad kan denna marina satsning 2013-2016 jämföras med, marinhistoriskt sett? Vore intressant med några siffror från motsvarande satsningar under förra seklet. Länktips? Skipper?

Nya mål för försvaret


Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.


Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.

Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.

Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt.  En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.

En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.



Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.



..................................................................................................


I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:

"Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. "

Detta är en bra ansats, men borde ha varit: "...att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra..."

Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:

"Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
- hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
- förebygga och hantera konflikter och krig, samt
- skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter."

Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:

"Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot."

Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:

"Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. "


På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan - Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:

"- över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt
- kontinuerligt delta i upp till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgrupps storlek."

Denna konkretion går att ha med sig när det gäller vår territoriella integritet. Vi skulle istället kunna uttrycka målet med vårt hävdande av suveräniteten som:
"Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium."

Ett sådant mål är tydligt och mätbart. Det skulle också innebära en klar koppling till åtgärder, om målet inte skulle uppnås. Låt oss hypotetiskt anta att Sverige under 2013 utsätts för två avsiktliga kränkningar under vattnet. Regeringen skulle vid redovisningen av måluppfyllnad då vara tvungen att visa för Riksdagen hur den avser säkerställa att målet för 2014 skulle kunna vara samma - inga avsiktliga kränkningar. Det skulle kunna innebära resursförstärkningar för att förstärka ubåtsjaktförmågan eller också diplomatisk kommunikation eller en kombination av detta.

Betydligt svårare blir det däremot när vi talar om att försvara landet mot väpnade angrepp. Här är vi antagligen tvungna att tänka i två perspektiv, dels att hålla kriget borta, dels att uttrycka vad vi vill uppnå om den krigsavhållande funktionen misslyckas. En möjlig väg vore att hämta inspiration från det moderna samhällets riskhanteringsmodeller, som används på finansmarknader såväl som i beredskapsplanering för olyckor. Det moderna riskbegreppet består av hot kopplat till sannolikheter och konsekvenser. Eftersom väpnade angrepp mot landet i de allra flesta fall kan betecknas som mycket allvarliga konsekvenser, så är det ju främst sannolikheten som ska modereras. Denna handlar om en motståndares förmåga liksom vår egen. Det är därför intressant att ställa vår egen kapacitet i förhållande till omgivningens militära kapaciteter. En möjlig motståndares avsikter kan också påverkas av andra faktorer som andra stater eller överenskommelser och så vidare. Vi borde alltså hålla sannolikheten nere för militära operationer omkring oss. Vilken risk är vi beredda att tillåta oss? Här antar jag hypotetiskt att vi kan tillåta oss en mycket liten risk (< 0,1 % i min aktuella definition)

Det skulle kunna låta så här i första ledet:

"De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Sverige ska leva i fred. Risken för väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren."

Sovjetunionen faller, fartygen rostar = rusta ned
Ryssland annonserar kraftiga upprustningsplaner = rusta upp och/eller gå in i djupa militära samarbeten (Norden/EU/NATO) och/eller förbättra relationerna till Ryssland utan eftergifter. Sveriges försvarsförmåga består ju inte av enbart militära medel, utan vilar bland annat på ekonomisk styrka, relationer med omvärlden och försvarsvilja.

Om den krigsavhållande ambitionen skulle misslyckas så gäller det också att ha uttryckt en målsättning i andra ledet som ger vägledning för förmågan att förbereda och genomföra ett fälttåg. 

"Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning)."

Målet med uppgiften att stödja samhället skulle kunna uttryckas som:
"Försvarsmakten ska vid behov kunna stödja övriga delar av samhället. Till av MSB fastställda tre prioriterade scenarier ska efterfrågat och samövat stöd kunna lämnas inom överenskommen tid."


Detta är mitt bidrag till en starten på en diskussion om hur tydligare mål skulle kunna bidra till att rikta in uppbyggnaden av de väpnade styrkorna samt koppla förändringar i omvärldens beteende till en resursförbrukning. De centrala delarna utgörs alltså av en riskhanteringsmodell samt tydliga och mätbara mål. Nu behöver jag läsarnas hjälp. 
.........................................................................................

Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:

"De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta."

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Konsekvenserna av ÖB:s klarspråk

Jag begår nypremiär på bloggen med en lång text som för de med kort om tid och tålamod leder fram till följande ställningstaganden: ÖB kommer inte få mer pengar och förtroendeklyftan går djup mellan Högkvarteret och Regeringskansliet, liksom mellan initierade bedömare och den moderatledda Alliansen. Allmänheten bryr sig dock föga. Den största utmaningen för politiken i ÖB:s budskap är den del som handlar om att ge och ta emot militärt stöd. En seriös hantering av försvarsfrågan framöver bygger på att man vill göra rätt mer än hålla hundhuvudet från det egna knäet samt att initiativ tas till en Nordisk försvarsberedning, som helst har presenterat resultat innan Europeiska rådets försvarsmöte i december 2013. Ett av resultaten kan vara att vi gemensamt utreder, förankrar och skapar den nordiska grenen av NATO: NOTO.

•••

Det började med ÖB:s varningar kring försvarsekonomin i Almedalen i somras, sedan kom fd chefen MUST varningar för den ryska upprustningen under hösten och nu följer ÖB upp dessa karga budskap lagom inför att Folk och Försvars Sälenkonferens bryter ut om precis en vecka.  Han berättar i SvD att Försvarsmakten har genomfört spel som visar att Sverige kan försvara sig på egen hand mot ett angrepp med ett begränsat mål under ungefär en veckas tid. Därefter måste hjälp anlända, oklart från vem eller vad.

Den kombination av häpenhet och lättnad som bryter ut efter ÖB:s klarspråk är uttryck för att få ändå visste hur det var ställt och att de som gör det tyckte det var på tiden att det sades rakt ut. Men det rymmer också en förvåning bland initierade över att det inte omedelbart föranleder stor skandal och upprörd debatt med politiker vid stupstocken, som till exempel i fallet med Saudiaffären. Ovanpå detta tycker förmodligen många att det låter i magraste laget, alldeles oavsett om spelen bakom är realistiska eller ej. Dessutom, budskapet får märkligt nog på en och samma gång samtliga inblandades världsbild bekräftad:

Vad var det vi sade, säger experter, initierade anställa och före detta anställda, som med tilltagande irritation betraktat vad man menar är en moderatledd skönmålning av sakernas tillstånd i Försvarsmakten. Var gång regeringsföreträdarna kommunicerar framöver kommer de associeras till Per Albin Hanssons vår beredskap är god 1939 och när en sådan bild har satt sig är det få som intresserar sig för annat än att bekräfta det.

Vad var det vi sade, tänker man i delar av UD och finansdepartementet, övertygade om att försvaret – eller snarare det militärindustriella komplexet – nu enligt tradition släpar fram den ryska björnen och den svenska militära underlägsenheten för att försöka skrämma upp försvarsanslagen och bädda för de budgetunderlag som Försvarsmakten ska leverera till våren. Vad skulle Ryssland vinna på ett sådant företag, undrar vän av ordning, när man bl.a. har ett så omfattande beroende av handel med EU och tillräckligt med problem i Kaukasus? Jag vågar påstå att man i en bredare allmänhet och djupt in i regeringskansliet undrar varför i hela friden Ryssland med ett väpnat angrepp skulle göra det man kan uppnå med andra medel? Vem kan på allvar tro på ett sådant scenario? Varför skulle vi bygga upp en större krigsorganisation i en värld som bygger på allianser och ömsesidiga beroenden, inte minst Rysslands beroenden?

Till detta kommer generationer som inte har någon egen relation till kalla kriget eller hotet från Öst, eller ens haft kontakt med Försvarsmakten och än mindre låter försvarsfrågan styra röstsedeln. För dem ligger det närmare till hands att Sverige skulle kunna slås ut av IT-angrepp från Peking eller kontaminerat vatten genom inhemsk terror, än av militära angrepp styrda från Moskva.

Men i Alliansen finns Folkpartiet, som tolkar detta på motsatt sätt. Vad var det vi sade, säger även de, som sedan Björklunds stridsvagnstal i Sälen för några år sedan har gjort sig till Alliansens brinnande vårdkase i försvarspolitiken.

Vad var det vi sade, säger också Socialdemokraterna och pekar på alla gånger man sökt samförstånd och petat i skavsår som personalförsörjning och materielförsörjningsfrågor.

Precis vad vi har skrivit, tänker försvarsbloggare som med allt större precisionsgrad och offentligt genomslag satt bilden av två olika verkligheter: Försvarsmaktens tillstånd som den beskrivs i offentligheten och Försvarsmaktens förmåga i realiteten.

Så hur kan man förstå den nuvarande situationen och vad kan vi förvänta oss framöver?

”Det kan till att börja med konstateras att de militära myndigheterna egentligen aldrig har lyckats få politisk sanktion på de uppgiftsbeskrivningar man gjort. Turerna runt försvarsbesluten har uppvisat ett ganska ensartat mönster. Överbefälhavaren har gjort en resursbehovsbedömning, vagt kopplad till en beskriven hotbild. Statsmakterna har därefter tilldelat resurser på en lägre nivå, varefter den verkliga planeringen visar sig ge utrymme åt en försvarsorganisation av avsevärt mindre omfattning än vad både överbefälhavaren och statsmakterna förutsatte. Resursdiskussionen har då helt förlorat kontakten med hotbildsdiskussionen. Den realiserade planeringen ligger i allmänhet på en nivå som överbefälhavaren i tidigare dokument har beskrivit som en katastrof för landet. I nästa planeringsvarv tas därefter på samma sätt denna realiserade nivå fram som en förhållandevis hygglig dimensionering varifrån olika nivåer därefter utvecklas. Detta mönster kan inte undgå att till slut kasta en skugga över trovärdigheten såväl i de framförda argumenten som beträffande konsistensen i det man slutligen åstadkommer.”

Med detta gamla men förbluffande aktuella citat ur en artikel av den dåvarande generaldirektören vid Försvarets rationaliseringsinstitut, Gunnar Petri, inleder Ola Hedin sin ESO-rapport Försvarets förutsättningar – en ESO-rapport om erfarenheter från 20 år av försvarsreformer. Rapporten är kunskap i koncentrat, dessutom pedagogiskt framfört, och rekommenderas varmt.

Det citatet pekar på är, som Hedin skriver i sin rapport:

”(…)  några av de kanske mest grundläggande styrningsproblemen som hade behäftat försvaret. Regeringen beslutade om operativa anvisningar för försvarsmakten med bestämmelser om bl.a. beredskap och uthållighet. Men det var egentligen oklart, åtminstone i relationen mellan riksdagen och regeringen och mellan regeringen och försvarsmakten, vad försvaret skulle kunna klara av för uppgift mer konkret, och vilken motståndare – till typ, kvantitet och kvalitet – som skulle få dimensionera försvarsmakten. (…) I detta ”ingemansland” av planeringsförutsättningarna hade spelrummet för olika intressenter haft sitt handlingsutrymme. Statsmakternas motdrag blev i de flesta försvarsbeslut att pruta på budgetanspråket i vad som närmast kan liknas vid ett förhandlingsspel. Detta skulle så småningom också yttra sig i försvarsutskottets begäran om ”spårbarhet” mellan uppgifter och förband som man ansåg att regeringen inte redovisade för riksdagen (…) Men en annan effekt av denna ordning var att försvarsmakten, och försvarsgrenarna, helt naturligt försökte minimera riskerna och dimensionera antalet förband och dessas egenskaper utifrån en försiktighetsprincip eller värsta någorlunda troliga utfall. Om den säkerhetspolitiska utvecklingen blev allvarligare hoppades man på mer pengar för att fylla olika luckor, ett fenomen känt från försvarsplanering i andra länder.”

Det ligger i sakens natur att man aldrig kan uppleva ett tillstånd av total samstämmighet kring hur Försvarsmaktens behov ser ut och den säkerhetspolitiska bedömningen varierar alltid efter fokus, kunskap och intresseområden. Däremot kan det råda balans mellan de uppgifter riksdagen beslutar om och den ekonomiska ramen, och om det råder stor samsyn över blockgränserna kring det innebär det en ganska fast ram och en någorlunda beständig inriktning. Och det håller så länge debatten förs på den principiella nivån, där man inte nagelfar varje formulering och går till botten med begreppen som slängs runt.

Men när nu ÖB preciserar tillståndet till något som går att begripa, i alla fall vid en första betraktelse, måste alla omorientera sig efter det och det kommer märkas framöver. Motreaktionen kommer bli krav på att spelen redovisas, dvs. är de realistiska? Har man inte tagit i lite i överkant, där på Högkvarteret? Och vid vilken tidpunkt ser Sveriges förmåga ut på det sättet? Etc. etc.

De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden.

Eller med andra ord och i klartext: Ingen tycker det är realistiskt eller nödvändigt med ett fullskaligt invasionsförsvar på egen hand mot ett upprustat Ryssland anno t.ex. 2020. Och man skulle naturligtvis kunna hävda att om det är helt uteslutet med någon enda form av militärt angrepp, begränsat mål eller ej, ja då är ju faktiskt förmågan tillräcklig så länge som den medger det deltagande i internationella insatser och andra uppgifter, som t.ex. incidentberedskapen, riksdagen har beslutat om.

Mot detta sätt att se på saken kan invändas att;

  1. förmågan inte är vad som förespeglats folket att man uppnår till en kostnad om ca 40 miljarder kronor om året. Särskilt inte som försvarsreformen har beskrivits som en förmågehöjning med snabbt gripbara, materiellt utrustade och professionella förband.
  2. Det framstår som att inte förmåga och hotbild hänger ihop, i synnerhet inte efter Försvarsmaktens signaler under hösten samt den politiska förklaringsmodellen till behovet av uppgradering av JAS Gripen, där man från både höger och vänster pekade österut mot utvecklingen av de ryska flygstridskrafterna och en allmänt ökad osäkerhet.
  3. Om omvärldsläget skulle försämras och ett militärt angreppshot växa fram, är systemfelen och bristerna så stora att man svårligen rättar till dem med de snabba förlopp som framhålls enligt punkt 2.

Så, hur kommer då politiken möta ÖB:s budskap? Genom mer pengar? Anpassa hotbilden efter förmågan? Eller göra ett omtag inom befintlig ram?

Min bedömning är fortsatt att det inte blir mer pengar – det framgår med all önskvärd tydlighet genom skrivningar i budgetpropositionen och regeringens uppdrag inför myndighetens underlagslämning till våren. Man ska inte heller glömma statsministerns budskap när Karin Enström presenterades som ny försvarsminister. Han sade att hon har två viktiga uppdrag, varav det första nämndes lite pliktskyldigt (fortsätta utveckla insatsförsvaret) medan det andra kom med större eftertryck: ”Fortsätta upprätthålla ordningen i Försvarsmaktens ekonomi. Det är en oerhört grundläggande uppgift”.

Hotbildsbeskrivningen kommer inte se väsensskild ut gentemot tidigare och den bästa ledtråden just nu till hur beredningens skrivningar kommer se ut i juni, det får man genom att blicka över Östersjön. Våra vänner i Finland, som knappast kan anklagas för att ta lätt på Ryssland, har nyligen formulerat sig om sin säkerhetsmiljö och finner att den för närvarande är ”stabil”, men skriver också:

”Hotet om användning av storskaliga militära maktmedel har minskat, men risken för det kan inte uteslutas på lång sikt. Militära maktmedel kan också användas i begränsad utsträckning i regionala och interna konflikter samt i samband med andra maktmedel. I framtiden betyder inte ens omfattande användning av maktmedel nödvändigtvis att man tar i besittning eller tar kontroll över stora landområden. Målen kan försöka uppnås genom att använda maktmedel på ett oförutsett sätt och genom att snabbt ta i besittning vissa begränsade kärnområden. Tiden för att framföra en varning till försvararen och tiden för att höja beredskapen förkortas.”

Det skulle förvåna om Försvarsberedningen lämnar en rapport i sommar där bedömningen skiljer sig speciellt mycket från detta, faktum är att man mycket väl skulle kunna komma fram till att den förmåga ÖB beskriver i huvudsak är tillräcklig, givet hotbilden, men att myndigheten har misslyckats leverera det regering och riksdag har beställt. Utmaningen blir därvidlag att beskriva bedömningen på ett sätt så att hotbildsbedömningen inte uppfattas som situationsanpassad, men det kommer man kunna undvika genom att peka på grannarnas bedömningar, som t.ex. den finska.

Om ÖB tror eller hoppas att han ska få mer pengar, vilket han inte får, ökar naturligtvis den redan befintliga förtroendeklyftan mellan Försvarsmaktens ledning och politiken när han så småningom inser det. Och än mer om han inte får hjälp med att lösa sin omöjliga ekvation genom politiska beslut som på allvar skulle göra något åt den, dvs. att om man inte tilldelar mer pengar så fattas svåra beslut om att skära hela förmågor eller på allvar arbetsfördela i den Nordiska kretsen.

Och från Försvarsmaktens sida måste man kombinera sitt budskap om hotbild och förmåga med att förklara vad man drar för slutsatser av, och vilka krav på försvarsmakter som ställs, efter allt som hänt de senaste tio åren där dödandet av Usama Bin Ladin är symboliskt: 2001 invaderade USA ett helt land med målet att gripa eller oskadliggöra en man. Det misslyckades. 2011 räckte det med två helikoptrar och ett 20-tal operatörer för att få jobbet gjort. Avancerad teknik och mycket kvalificerade specialförband kan inte ersätta allt vad konventionella militära enheter heter, men att det måste påverka planering och investering är nog alla överens om. Med andra ord: Hur rimmar kraven med den tekniska och taktiska utvecklingen? Om man inte svarar på det upplevs det lätt som att man bara vill ha mer pengar att köpa samma pang med som förut.

Tillbaka till politiken: Det stora problemet för moderaterna är inte att hantera vare sig Försvarsmakten, opinionen eller oppositionen, utan de mindre och hårt trängda partierna i Alliansen i stort behov av egna profilfrågor. Men inte heller detta lär hålla de moderata strategerna sömnlösa. Jag gissar att man lutar sig tungt mot mätningar som visar hur få det är som låter försvarsfrågan styra sitt röstande.

Regeringen har inre spänningar att hantera: FP profilerar sig med KD och C i olika grad av följsamhet vad gäller synen på framför allt Ryssland som hot och materielförsörjningsfrågor, men i gemensam riktning vad gäller behov av ekonomiskt tillskott. Moderaterna håller tillbaka, samtidigt som man inte vill släppa FP helt lösa vad gäller hotbildsbedömningen och absolut inte tillföra mer pengar. Det finns olika orsaker till det och en är allmänhetens relativa ointresse för försvarspolitiken, men framför allt tror jag som nämnts inledningsvis att man på finansen och i UD, utifrån olika utgångspunkter, tycker denna uppmålade ryska hotbild är genuint obsolet.

Det stora problemet koncentreras istället till frågan om förmågan att ge eller ta emot hjälp. Att stå svarslös eller upprepa att man beslutar sig i varje givet läge håller inte i längden. Det blir alltför tunt, särskilt i kombination med ÖB:s förmågebesked, och riskerar bli för mycket till och med för en ointresserad opinion eftersom det nuddar vid en allmän uppfattning om regeringsduglighet och ansvar – och moderaterna har kämpat systematiskt för att uppfattas som det nya statsbärande partiet. Frågan om Alliansens förhållningssätt till allianser kompliceras också av att samtliga partier i olika grad, från klart uttalad viljeinriktning till Centerpartiets utredningslinje, bejakar medlemskap. Moderaterna kan inte tvinga S till nya ställningstaganden genom att hänvisa till att det svenska försvaret är alltför anorektiskt på egen hand, eftersom det understryker det egna ansvaret för detta. Och opinionen bedöms säkert (eventuellt felaktigt) vara mer emot ett Natomedlemsskap än för en inhemsk satsning på försvaret.

Hur överbryggas då dessa förtroendeklyftor? Det finns ingen mirakelkur mot år av underlåtenheter, men transparens, politiskt ansvar, fortsatt beskrivning av verkligheten som den ser ut, inklusive uppdaterad kunskap om de försvarssamarbeten och allianser som finns, slut på skönmåleriet eller för den delen situationsanpassade skräckbilder. Om hotbilden skruvas upp kommer det kräva ökad förmåga inom alla försvarsgrenar och inte minst civilt. Eller så får man sjunga ut om varför man inte kopplar det till Försvarsmaktens förmågor.

I förlängningen av det resonemanget uppstår en intressant fråga kring trovärdigheten och offentligheten: Om säkerhetsläget verkligen har försämrats genom en ökad militär förmåga i närområdet samt en rad ökade osäkerheter, är det då inte oförsiktigt att vädra den svenska (o)förmågan på detaljnivå från ÖB i SvD till kommentarsfält fyllda med i stort sett färdiga anfallsplaner? Kalla krigare som har hängt in uniformen tar sig för pannan när personal listas oförsiktigt på nätet och hickar förmodligen till över ÖB-intervjun, men enligt min mening är ÖB:s klarspråk uppfriskande alldeles oavsett vad man tycker om sakförhållandet. Den offentliga omogenheten, för att inte säga det ointresse som 200 år av fred har skapat kring försvarsfrågor kanske är ett resultat av våra lyckliga omständigheter, men ställer inte desto mindre till problem genom underliga subdebatter och missförstånd, samt förmodligen brister i beslutsfattandet. Jag tror det till del är det arvet som kommer till uttryck i tystnadsreflexer hos de som var med förr, det vill säga efter det krigsavhållande försvaret när det fanns en måhända ohederlig men ändå en poäng med att undvika blotta brister som en eventuell angripare hade haft nytta av. Här har yngre officerare, med erfarenhet från såväl internationella insatser som behov och kunskap av att diskutera sin verksamhet i offentligheten, helt enkelt en annan formativ bild av försvarets verksamhet än sina föregångare. De tål inte en tigande myndighetschef och ingen tror på det växande hotet så mycket att ÖB:s vädring ses som ett problem i det avseendet.

Slutsatsen av detta långa resonemang är att man måste finna en annan väg än att gräva upp de gamla vanliga skyttegravarna i Natofrågan, eller låta oron för vem som sitter med hundhuvudet styra vilka åtgärder som vidtas. För egen del brukar jag framhålla behovet av en Nordisk försvarsberedning. Det vore ett välkommet initiativ, särskilt innan försvarsfrågan diskuteras för första gången på många år vid det Europeiska rådets möte i december 2013. Och om man vill tänka nytt skulle man inom ramen för denna flytta det befintliga nordiska försvarssamarbetet till nästa nivå genom att utreda, debattera, förankra och skapa den nordiska grenen av NATO: NOTO.

Men detta är, som man säger i sagorna, en helt annan historia.


Afghanistan 2013


Av Johan Larnefeldt, statsvetare



Det måste sägas vara en tradition att representanter för ISAF-länder vid årsskiftet meddelar att Afghanistan nu står vid ett vägskäl, och att det närmaste året får avgörande betydelse. Möjligen är denna typ av plattityder mer meningsfulla i januari 2013 än tidigare – dels på grund av neddragningarna av den internationella närvaron, dels på grund av de politiska processer som nu pågår i Afghanistan och Pakistan.

Samtalen om något slags fredsuppgörelse mellan Karzairegeringen och representanter för motståndet fortsätter. I december hölls ett möte utanför Paris med deltagare från Afghanistans regering, den politiska oppositionen, den afghanska talibanrörelsen, samt från Gulbuddin Hekmatyars Hezb-e-Islami. Samtalen var informella och explorativa, utan konkreta politiska mål. De rapporter som publicerats pekar mot vissa möjligheter till närmanden mellan de stridande parterna, men det är långtifrån första gången som det talas om mer moderata och förhandlingsvilliga delar av motståndet utan att det syns konkreta resultat på marken.

Det är också oklart om den afghanska talibanrörelsen helt övergivit sin tidigare position: att samtal med Afghanistans regering är meningslösa, då den är en amerikansk marionettregim, och man hellre förhandlar med den verklige motståndaren. Den parlamentariska oppositionen i Afghanistan (framför allt de grupper som tidigare samlades i United Front, ibland kallad ’Northern Alliance’) är också en faktor i en eventuell fredsuppgörelse, och motsätter sig fortfarande en utökad politisk roll för talibanrörelsen. I samband med att den internationella närvaron avvecklas är det sannolikt att de aktörer i norra Afghanistan som bland annat Sverige bidragit till att stödja återigen börjar agera mer som krigsherrar än som politiker – även om de ofta spelat båda rollerna. Detta är en utveckling som också är tydlig i landets västra delar.

Ett annat problem finns möjligen i frågan om vilka som deltar eller inte deltar i de trevande fredssamtalen. I Paris fanns regeringen, oppositionen, den afghanska talibanrörelsen och Hizb-e-Islami representerade – men inte Haqqaninätverket. De sistnämnda fick under hösten en officiell benämning som utländsk terroristorganisation av USA:s utrikesdepartement, något som inte underlättar eventuella förhandlingsförsök. Det är därför knappast märkligt att de inte deltar i samtal, men det kan bli problematiskt – dels på grund av Haqqaninätverkets mer avancerade operationer, dels på grund av deras täta band till Pakistans underrättelsetjänst.

Även mer allmänt fortsätter Pakistan att spela en viktig roll för Afghanistans utveckling, och här har en del förändringar ägt rum under de senaste månaderna, åtminstone på ett retoriskt plan. Pakistans ledning har blivit tydligare med sitt stöd för en afghansk fredsprocess, och till skillnad från tidigare så verkar den afghanska regeringen ha visst förtroende för grannen. Än viktigare är förmodligen doktrinförändringen inom pakistanska armén, där man nu ser inhemska extremistgrupper som ett större hot än tidigare, och som något som ska påverka inriktningen på de väpnade styrkornas utbildning och övning. Efter många år där Indien varit helt dominerande i pakistansk försvarsplanering blir denna förändring mycket betydelsefull om den får tydliga praktiska konsekvenser.

Det är inte givet att pakistanska beslutsfattare är villiga att överge stödet till de extrema grupper man anser sig ha nytta av. Distinktionen mellan goda och onda talibanaktörer har dock blivit allt svårare för den pakistanska militärledningen att göra i takt med att upproret inom landet intensifieras. Och om Pakistan vill främja en fredsuppgörelse i grannlandet måste man få de Afghanistaninriktade extremistgrupperna att upphöra med attacker där, utan att de samtidigt vänder vapnen mot den pakistanska staten. Här är den pakistanska talibanrörelsen, Tehreek-e-Taliban Pakistan (TTP), den viktigaste aktören, men deras extrema förhandlingspositioner och oklara ledningsstrukturer gör en hållbar överenskommelse mellan dem och den pakistanska staten osannolik på kort sikt. Mer allmänt så försämras säkerhetsläget i Pakistan, och religiösa minoriteter – främst icke-sunnitiska muslimer, men även kristna och hinduer – har en mycket svår situation.

Den mer konstruktiva pakistanska linjen i den afghanska fredsprocessen kan mycket väl bero på att man helt enkelt tycker att man uppnått sina mål. Det är möjligt att stödet till de afghanska motståndsgrupperna varit så verkningsfullt att Pakistans militärledning nu kan ha det avgörande inflytandet över de afghanska fredsförhandlingarna – deltagare och agenda – som de hela tiden eftersträvat. Det är uppenbart att detta skapar destruktiva incitament för Pakistans framtida utrikes- och säkerhetspolitik, i relation till grannländerna, liksom att det innebär en dyster framtidsprognos för framför allt Afghanistan. Även på kort sikt finns ett antal stora frågetecken för den afghanska fredsprocessen. Både Karzairegimen och den afghanska talibanrörelsen har skickat motstridiga signaler om ståndpunkter och förhandlingsvillkor, och det är oklart vilken förmåga talibansidan faktiskt har att genomdriva en eventuell uppgörelse i hela rörelsen.

Utvecklingen i Afghanistan är knappast positiv i helhetsperspektiv, och statsapparaten har stora svårigheter att leverera såväl säkerhet som annan grundläggande samhällsservice på egen hand. Den amerikanska truppnärvaron efter 2014 kommer enligt de senaste planerna att hamna någonstans mellan 6 000 och 20 000 personer. Ett konkret beslut kan fattas under den kommande veckan, då Hamid Karzai besöker Washington. Kontraterrorism kommer att vara en kärnuppgift för kvarvarande amerikanska trupper, även med en minimal styrka i landet. Andra uppgifter, såsom träning av afghanska säkerhetsstyrkor samt egen patrullering, blir mer beroende av att en något större styrka finns på plats. Mycket resurser kommer givetvis också att behöva läggas på de rent logistiska aspekterna av uttåget.

När det gäller de politiska och socioekonomiska följderna av ISAF-insatsens avslutande pekar allt fler bedömare på de många likheterna med det sovjetiska uttåget för drygt tjugo år sedan. Sådana jämförelser är rimliga på många sätt, men de riskerar också att befästa den segdragna karikatyren av Afghanistan som imperiernas kyrkogård. Förutom den historiska tvivelaktigheten innebär denna bild att man förnekar betydelsen av de reella misstag som gjorts under det senaste decenniet i Afghanistan. Dessa misstag, och insatsen som helhet, bör nu bli föremål för forskning, utvärdering och diskussion i samtliga inblandade länder, inklusive Sverige, alldeles oavsett vilka beslut man fattar när det gäller fortsatt stöd till Afghanistan.

Nystart

När jag startade försvarsbloggen för många år sedan var det en annan offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Sedan dess har ett antal mycket kvalificerade och läsvärda försvarsbloggare sett dagens ljus (ingen nämnd, ingen glömd). Vidare har Försvarsmakten lyft på förlåten genom en rad initiativ på sin egen sajt och en aktiv kommunikation på andras plattformar. Generaldirektörer i sektorn twittrar aktivt och generaler likaså. Johan Wiktorin utbildar pedagogiskt på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg och på Newsmill lever och frodas försvarsdebatten – ja den generösa länkekonomin blomstrar helt enkelt i Försvarssverige! Så vad kan jag bidra med i denna miljö? Expertkunskaperna vad gäller system har många av bloggarna på en helt annan nivå än vad jag har och jag har inte tillgång till samma insynsmöjlighet som under åren i riksdagens försvarsutskott och Försvarsberedningen. Min ambition har under de senaste åren varit att debattera försvars- och säkerhetspolitik genom att dra nytta av mina tidigare erfarenheter samt det faktum att jag nuförtiden inte har någon egen roll i systemet och därmed tittar på det snett från sidan. Eller från läktaren, vilket är ett annat sätt att uttrycka det, särskilt om man har en roll mitt i det och många gånger helt rättvist konstaterar att det är mycket lättare att sitta utanför och förnumstigt peka in. Min övertygelse är dock att vi blir klokare tillsammans och att landet mår bra av en frimodig och öppen debatt. Jag öppnar bloggen igen och kommer fokusera på försvarspolitiken i vid mening och bidra med ömsom genomarbetade analyser, ömsom korta kommentarer kring det jag finner intressant i politikområdet. Det är på många sätt avgörande år vi står inför och det kommer inte precis saknas frågetecken att räta ut. Så tänker jag. Välkommen!


Häng upp spegeln igen Sverker!

Han fick frågan strax före Jul. Svetten trängde fram där han satt i sin bekväma flygplansstol i en av FV Saab 340 på väg norrut till en ceremoni i Kiruna över den norska förolyckade Herculesflygplanet och dess besättning. Han tänkte på de månader, ja år,av sömnlösa nätter och ångestfyllda möten. Lögnerna, svepskälen, utlagda dimridåer, allt för att undvika att säga det som alla hans medarbetare och flera av svenska folket redan visste, förutom alliansen i regeringsställning. Ljuga för svenska folket just före julen? Kommer inte på fråga. Rakryggad satte han sig upp i stolen och sa de förlösande orden "Sverige kan bara försvara sig på ett ställe under några dagar, sedan måste NATO ställa upp och hjälpa oss" När han kom hem senare på kvällen hängde han upp den spegel han sedan år hade gömt undan på vinden, äntligen kunde han se sig själv i ögonen igen. Att han samtidigt hade återfått majoriteten av svenska officerskårens förtroende i ett enda slag tänkte han inte på då. Bra gjort Sverker...

ÖB växlar upp inför Sälen


Förra veckan avslutade jag inlägget Att ta emot eller ge militär hjälp - med en reflektion om hur ÖB skulle hantera mellandagarnas uppmärksamhet kring generalmajor Karlis Neretnieks uttalande om våra brister inom det området.

Det visade sig att ÖB redan givit en intervju, som handlade om vår värderade uthållighet vid ett begränsat väpnat angrepp. Detta fick Wiseman att mynta begreppet Minimjölksdoktrinen och Chefsingenjören att reflektera om Katten kring het gröt.


ÖB:s klarspråk om den omhuldade förmågan till väpnad strid är välgörande för debatten. Han fullföljer sitt resonemang från Almedalen, som jag kommenterade här. Artikeln i SvD var också var mycket intressant ur flera andra aspekter, som jag kort tänkte beröra här.

För det första är det inte varje dag som tidningsläsaren får inblick i vad Försvarsmaktens hemliga spel avhandlar, och framförallt inte dess resultat. I artikeln refereras scenarier som ett begränsat angrepp som syftar till att ställa Sverige inför fullbordat faktum genom att slå ut en storstad eller tillfälligt kontrollera en del av landets territorium.

För det säkerhetspoiltiska etablissemanget i de baltiska staterna borde resultatet vara nedslående, även om dessa stater är med i NATO. Den som behärskar västra Sverige behärskar inloppen till och från Östersjön, något som är behövligt om NATO ska tillföra marinstridskrafter till Östersjön som stöd till de baltiska staterna. Och den som behärskar Gotland behärskar relevanta delar av Östersjön, som är lika betydelsefullt av samma skäl. Räkna med att de utländska försvarsattachéerna fick arbeta under nyårshelgen.


ÖB väntar sig, enligt tidningen, inte heller någon hjälp från EU, vilket är intressant. Om vi går tillbaka till kvarlevor som Försvarsmaktens underlag till regeringen 2009, så redovisar Försvarsmakten i huvudbilagan sidan 7:

"Utveckling av EU:s säkerhetspolitik innebär att medlemsländerna tar ett allt större solidariskt ansvar för Europas säkerhet. För Sverige innebär detta att Försvarsmakten både ska kunna ge och ta emot stöd från andra länder, även vid operationer i Sverige. Detta ställer krav på utvecklade former för samordning och samverkan inom Sverige, samt mellan länder och institutioner. Sverige bör därför anta Nato:s partnerskapsmål (Host Nation Support (HNS)) som reglerar detta stöd vid operationer i Sverige."

Det innebär i så fall att Försvarsmakten har en ny linje/kalkyl avseende EU:s förmåga till krishantering, vilket inte stärker tilltron till Solidaritetsförklaringen.


ÖB bekräftade också sin slutsats från i somras, att utan mer pengar blir vi tvungna att lägga ned en försvarsgren. Jag är lite osäker på om det ska tolkas bokstavligen, eftersom Försvarsmakten under de senaste 20 årens nedskärningar har gått på linjen om förmågebredd. Det vill säga att det är bättre att behålla kompetens på bredd, även om antalet förband blir färre av varje slag. Jag berörde 2/3-försvaret inför Sälen 2012 med utgångspunkten att vi fick ta djupa grepp i organisationen, men inte helt lägga ned någon försvarsgren.


Eftersom det inte framgår i intervjun vid vilken tänkt tidpunkt som spelen utspelar sig, så är det inte helt lätt att relatera till våra planer. Jag antar här att det är 2019 som avses, då ju den beslutade insatsorganisationen ska vara fulltalig. Även om de närmare detaljerna inte är kända avseende spelen, så kan vi anta att det minst rör sig om sabotage och bekämpning med robotar av infrastruktur och vitala funktioner (slå ut storstad) samt luftlandsättningar/landstigningar (inta ett geografiskt område). Diskussionerna om uthållighet samt förmågan att ge och ta emot militärt stöd är hursomhelst intressant att jämföra med skrivningarna i Försvarsmaktens underlag inför propositionen 2009 (sidan 5) (Min kursivering och radbrytningar):

"Nationella operationer ska i första hand inriktas mot att hävda territoriell integritet och svenska intressen i närområdet. Beredskap, som i dag genomförs med grundorganisationens resurser, ska efter hand som stående förband sätts upp övertas och upprätthållas av insatsförband som för tillfället inte är ianspråktagna för insats. Sjöterritoriet och luftrummet ska övervakas med sensorer. Fartygsförband och stridsflygförband ska finnas tillgängliga för identifiering och avvisning.

Väpnade incidenter skall kunna mötas. Stående insatsförband och nationella skyddsstyrkor ska ha hög beredskap att skydda och bevaka viktiga samhällsfunktioner och områden av militärstrategisk betydelse inklusive Försvarsmaktens basområden.

Insatsförband ska med hög operativ och taktisk rörlighet kunna förstärka skyddet och bevakningen i hela landet, ha kapacitet att agera vid systematiska och upprepade kränkningar av det svenska territoriet, genomföra operationer där en aktör använder militärt våld mot Sverige samt kunna delta i operationer som bidrar till regional säkerhet i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Gotland ska kunna förstärkas och nyttjas för basering av stridskrafter. Markstridskrafter inklusive nationella skyddsstyrkor, ska över tid kunna vara närvarande i Stockholm, Göteborg och Malmö. Inom ramen för de nationella operationerna skall, för att uppnå ökad effekt, förmågan att samverka med andra nationer, myndigheter och organisationer utvecklas."


Som jag skrev i ett av inläggen kring Försvarsberedningens öden och äventyr, så finns det en betydande risk att vi inte klarar av att rätta till brister i det förra beslutet och samtidigt ta höjd för det förändrade säkerhetspolitiska läget som vi ser teckna upp sig mot skyn med rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk försvarsnedgång.

Sveriges försvar har som vanligt otur med timingen. Med nyligen kraftigt nedskruvade prognoser för den ekonomiska utvecklingen upplevs inte utrymmet för substansiella tillskott särskilt stort. Förutom att anamma en konsekvent strategi att inlemma Ryssland så hårt som möjligt i europeiskt samarbete, så måste vi samtidigt lägga pannan i djupa veck för den händelse detta inte skulle fungera - och komma upp med något som är mer trovärdigt. I början av nästa vecka ska jag föra ett resonemang om en beståndsdel som upptakt inför Sälen 2013.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Dags att sopa mattan ÖB!

ÖB skriver idag om att försvarsmakten endast klarar av att försvara Sverige mot ett begränsatt angrepp i en vecka. Denna situation är väl inte så konstig med tanke på hur försvarsmaktens pengar används och har använts de senaste 15 - 20 åren. Ta bara till exempel de förbandsnedläggningar som tidigare politikerna har beslutat om men som man på de platser ändå valt att bygga upp ny verksamhet igen. Vad kostar inte en sådan karusell? T ex. F 16 som en gång lades ner för att i princip genast återuppstå i LSS kostym och därigenom totalt på garnisonen vara mer personal än innan nedläggningen av F16. Det är dags att ännu en gång lägga ner denna produktionsplats och fördela dess verksamhet på andra platser så att en effektivisering kan nås. LedR, F7 Såtenäs, Linköping är exempel på nya orter som de kan vara på. TU skulle kunna äntligen förenas på en plats i Linköping och JSS till TrängR för den insatsnära logistiken. Vad ska man då göra av Ärna? Jo, det finns ju ett civilt bolag som vill etablera civilt flyg från Ärna. Det vore ju alldeles ypperligt att de tar över hela Ärna för att försvarsmakten endast bibehåller en hangar och uppställningsplatserna vid banorna. Detta för att kunna ha incidentberedskap från denna plats och därigenom kunna skydda vår huvudstad vid behov. Denna gör ändå att man kommer att spara stora summor pengar samtidigt att man ändå upprätthåller incidenten över Stockholm. JSS delar som finns på Ärna idag platsar ju som hand i handsken i den insatsorganisation som TrängR upprätthåller. Sannolikt skulle de behöva vara på F7, Såtenäs, F7 Karlsborg och på Örebro flygplats för att ge den service som idag ges. Dessutom så skulle TrängR kunna få större kompetens inom internationell logistik än vad de har idag samt att logistikskolan får lärare inom detta område. 

Nåja, såhär kan man bolla med samtliga förbands organisationsdelar fram och tillbaka, precis som Johan Wiktorin gjort på Försvar och Säkerhets blogg med F7. F17 och F 21 kan ställas i samma dager men frågan är varför försvarsmakten inte gjort och delgett en etablissemangsstudie motsvarande den som genomförts i Danmark?  Fram för en öppnare diskussiotion och bort med den lokala småtrångheten som idag präglar försvarsmakten och som inte gagnar någon förbandsort.

Gott nytt år på er alla och med fortsatt diskussion framöver.


Tänt var det här

Så lider också detta år mot sitt slut. ÖB uttalar i SvD att vi (förutsatt ett begränsat angrepp i en riktning) har förmåga att försvara oss under sju dagar. Sedan måste hjälpen komma.

Uttalandet blottställer svensk försvars- och säkerhetspolitik. Resursknapphet i kombination med bristande politisk styrning under årtionden har lett oss till en situation där den militära alliansfriheten inte ens är nominell. Det går alldeles utmärkt för en sittande ÖB att nu säga detta offentligt.

Och här är vi nu. Pressad på från vilket håll hjälpen ska komma landar generalen till slut i exemplet Norge. Det är fullt förståeligt. EU kan inte och Nato känner sig inte skyldigt att hjälpa oss. Det förklarade Anders Vogh Rassmusen mycket tydligt tidigare i höstas under ett besök i Stockholm. Då återstår alltså Norge. Exemplet understöds av att Sverige minsann i en torrövning skickat hälften av sina stridsflyg för att hjälpa Norge mot en låtsad moståndare...

ÖB förstår givetvis de politiska implikationerna av sina uttalanden, men det hindrar honom inte. Det inger respekt, eftersom uttalanden av detta slag inte brukar göras förrän efter pensioneringen.

Dagens artikel i SvD har alla förutsättningar att bli en riktigt nyårssmällare i knäet på försvarsberedningen. I sin säkerhetspolitiska bedömning blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att komma runt Sverker Göranssons övertydliga slutsatser. Tänt var det här.

Gott Nytt År


Allan Widman


 

  





Den maritima dimensionen i asiatisk geopolitik

Av Johan Larnefeldt, statsvetare


Det är en blandning av symbolpolitik och geostrategiska intressen som gjort att ett antal små och till synes obetydliga öar och ögrupper ofta hamnat i centrum för asiatisk säkerhetspolitik under det gångna året. Mest uppmärksamhet har riktats mot områden i Sydkinesiska sjön och mot de öar som i Japan kallas Senkaku och i Kina Diaoyu – men det finns fler omstridda områden, framför allt i Östasien.

Många av de konflikter det är fråga om är relativt gamla, och det finns flera orsaker till att de intensifierats under de senaste åren – kanske allra mest under 2012. För det första är det fråga om ständigt ökande kinesiska ambitioner inom den asiatiska säkerhetspolitiken. Landet får större tyngd, och vill att det ska märkas. För det andra förstärks denna tendens av den amerikanska omorienteringen till Asien, som delvis uppfattas som riktad mot Kina. För det tredje finns viktiga naturresurser – olja, gas, fiskevatten – i flera av de aktuella områdena, vilket påverkar intensiteten i de olika ländernas anspråk.  

Situationen bör inte beskrivas som en direkt kinesisk-amerikansk konfrontation. USA:s aktiviteter i regionen är framför allt indirekta: större eller mindre stöd till stater varav många har olika typer av dispyter med Kina. En av de arenor där detta lågintensiva drama utspelar sig är samarbetsorganisationen ASEAN, vilket ledde till spänningarunder ett toppmöte i juli. Kambodja, som var värd för mötet, hindrade med viss kraft frågan om Sydkinesiska sjön från att diskuteras, efter att den väckts av Filippinernas utrikesminister. Det kambodjanska agerandet sågs av flera närvarande länder som ett tydligt tecken på kinesiskt inflytande, vilket är betydelsefullt i det enskilda fallet, men kanske ännu mer om det skulle bli ett mönster för kinesiskt agerande gentemot ASEAN-länderna.

På ett bredare plan aktualiserar detta svårigheterna i att röra sig från ett allmänt ekonomiskt samarbete till en aktiv utrikespolitik, något som knappast är lättare för ASEAN än det varit för EU. Mer specifikt visar det hur känsliga tvisterna i Sydkinesiska sjön blivit för de inblandade länderna. Oenigheterna inom ASEAN har fortsatt under hösten, samtidigt som Kinas attityd snarast har hårdnat. Det finns en grundläggande konflikt mellan ASEAN:s ansatser till multilaterala överenskommelser och Kinas insisterande på bilaterala lösningar med samtliga länder som har anspråk i området – främst Filippinerna och Vietnam, men även Malaysia, Taiwan och Brunei. Indonesien hör de till de länder som inte har egna anspråk i Sydkinesiska sjön, men som engagerar sig i egenskap av ASEAN-land, och potentiell regional stormakt.

En mer komplicerad roll spelas av Indien, som å ena sidan delar Kinas preferens för bilaterala lösningar, men å andra sidan gärna vill balansera konkurrentens allt större geopolitiska anspråk. Indien har därför inriktat sitt agerande på att markera närvaro och påtala att man har allmänna intressen att bevaka i regionen, samtidigt som man försöker stärka banden till ett flertal aktörer runtom Indiska oceanen. Detta är inte alldeles olikt det amerikanska agerandet, men det är på många sätt en ny och högre ambitionsnivå i indisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Även tvisten om Senkaku/Diaoyu-öarna fortsätter. Dispyten om ögruppen går tillbaka åtminstone till andra halvan av 1800-talet, men kompliceras av den amerikanska närvaron i regionen under och framför allt efter det andra världskriget. Kinas anspråk har intensifierats först under de senaste decennierna, men även Japans inrikespolitiska situation har spelat en roll. Tidigare i år köpte den japanska staten öarna av en privat ägare, vilket man framställde som ett försök att undvika eskalering av konflikten, då andra presumtiva köpare hade talat om mer storskaligt byggande i området. Den nytillträdde japanske premiärministern har dock antytt en relativt hård linje, och konkreta konfrontationer har ägt rum under december. Direkt väpnad konflikt i och om området har tidigare förefallit osannolikt, men spekulationer i denna riktning har blivit vanligare.

Det är tydligt det som förenar de flesta av de aktuella konflikterna är Kinas närvaro. Landets säkerhetspolitiska expansion ligger onekligen bakom mycket av spänningen i regionen – men det är också värdefullt att diskutera hur det hela ser ut från kinesiskt perspektiv. Den gamla fienden Japan höjer de militära ambitionerna, samtidigt som ASEAN strävar mot en mer samordnad säkerhetspolitik, och flera av dess medlemsländer gör anspråk på vad Kina ser som kinesiskt territorium. Detta kombineras med en höjd indisk profil i den regionala säkerhetspolitiken, där man framför allt expanderar österut. Slutligen meddelar USA att de hopplösa ökenkrigens tid är förbi, och att man nu ska befästa sin närvaro i Asien och Stillahavsregionen, och utveckla sitt Air-Sea Battle-koncept. När sedan till och med Taiwan anmäler intresse i Sydkinesiska sjön är det inte överdrivet svårt att förstå att den kinesiska statsledningen ser en del orosmoment i omvärldsutvecklingen.

Stilla havet, Indiska oceanen och passagerna mellan dem torde bara öka i betydelse under de kommande åren, ekonomiskt såväl som politiskt. De konflikter som finns kring dessa områden har inte renodlat militär prägel. Istället har polis, kustbevakning eller helt civila fiskefartyg ofta hamnat i fokus, åtminstone fram tills i år. Den minsta gemensamma nämnaren för flertalet aktörer finns vanligen i talet om öppna handelsvägar och fri sjötrafik, och det är troligen intresset av detta som kan avhålla från mer öppen konflikt.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Att ta emot eller ge militär hjälp


Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 --15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.

Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.

Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.


Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:

Avsikt - Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.

Förmåga - Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.

Tillfälle - Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.


Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) - Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:

"Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.

Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen."



Den tredje reflektionen jag gör har bäring på skrivningen ovan om det ökade gapet mellan politisk och militär nivå. Dagens diskussion ställer ÖB i en svår sits inför Sälen, om medierna följer upp denna. Ska myndigheten bekräfta Karlis Neretnieks resonemang och göra sig obekväm mot regeringen eller kommer Försvarsmakten ansluta sig till försvarsministerns linje och riskera att bli uppfattad som otydlig av de militära experterna? 



Se även Wiseman


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Nygammalt Transportflygplan snart ”inDuty”, Sveriges framtida transportflygförmåga!

 
 
SvD Näringsliv skriver idag om det europeiska samarbetet A400M om att det till sommaren kommer att levereras till sin första kund, det franska flygvapnet. Detta projekt har ju levt länge och med förseningar pga tex A380 som påverkansfaktor. Nu ska den i alla fall äntligen levereras. Med bakgrund till den diskussion som förts om den taktiska transportflygförmåga som Sverige ska inneha så är det ju i ett slag lysande att denna förmåga nu kommer. A400M kommer att bli en perfekt ersättare till dagen C-130H som Sverige har idag. Men ersättningen ska komma om ca 15 år. Varför frågar sig vän av ordning. Jo, av tre anledningar. 1. Om 15 år är dagens C-130H flotta uttjänt och man har använt de skroven optimalt för skattebetalarnas pengar. 2. Om 15 år så har ett antal modifieringar och uppgraderingar genomförts så att alla barnsjukdomar är borta från A400M. Man vet också mer om vilka problem som uppkommer då ett flygvapen opererar detta flygsystem. 3. Kostnaden för JAS39 E/F är betald inom 10 år och då finns det fem år att ta höjd i ekonomin för A400M.
Vad får Sverige då för dessa pengar? Jo, en resurs som är nyutvecklad och testkörd på förband i ca 15 år och med en kapacitet och räckvidd som överstiger de krav som Sverige har idag för ett taktiskt transportflygsystem.
Att istället i närtid ersätta dagens flygplanindivider med nya av i princip samma sort (C-130J) kommer att ge oss huvudvärk om 15 år. Att sedan göra det för att ha ett nordiskt samarbete inom detta område blir ju då helt befängt. Nej, använd de flygplan som vi idag innehar i ytterligare 15 år får att sedan ersätta dem med A400M och med ett samarbete med EATC så kommer det att ge bra mycket med effekt för de skattepengar som varje år tilldelas Försvarsmakten.

Stresstest

Kärnkraftens betydelse för vårt samhälle kan knappast överskattas. Efter höstens stresstester avslöjades i mitt tycke pinsamma förhållanden ifråga om säkerheten och den ständiga oviljan till samarbete mellan viktiga myndigheter. Hade en debattare om detta i Expressen på Lillejul, men serverar här en något längre version.

En God Jul till alla, men särskilt till dem som på Sveriges uppdrag vaktar långt borta.

Allan Widman

Den 9 oktober tog sig närmare ett sjuttiotal personer in på kärnkraftverken i Forsmark och Ringhals. Greenpeaces stresstest av säkerheten runt svensk kärnkraft utfördes av medborgare från en lång rad av länder. Det finns skäl att tro att aktionen föregåtts av en omfattande planering gällande resor, förberedelser och genomförande. Rimligen måste minst ett hundratal personer utbytt information över telefon och Internet under månader. Trots detta synes våra underrättelsemyndigheter inte ha haft en aning om planerna.

Sanningen är att ingen myndighet har ett specifikt och uttalat ansvar för just underrättelser avseende kärnkraftssäkerhet. Detta trots att t.ex. lagen om signalspaning medger kartläggning av allvarliga yttre hot mot samhällets infrastrukturer. Nu var det aktivister från Greenpeace som med virkade toppluvor cyklade omkring bland reaktorerna. Nog så illa, men tänk om denna organisation infiltrerats, eller om det helt enkelt varit en terrororganisation med målet att tillfoga oss en miljömässig och ekonomisk katastrof?

EU har kritiserats för att de lagliga stresstesterna av europeiska kärnkraftverk inte innehåller scenarier där flygplan - med eller utan avsikt – riskerar krascha mot anläggningarna. Än värre är dock att det saknas flygförbudszoner över de svenska kärnkraftsverken. Försvarsmakten behöver stödja polisen både med luftövervakning och möjligheter att ingripa mot potentiella hot från luften. Såvitt bekant förekommer inga övningar eller andra förberedelser för en sådan samverkan. I den senaste tjänstemannautredningen, som genomfördes för ett par år sedan, reserverade sig representanten från Rikspolisstyrelsen mot varje medverkan från Försvarsmaktens sida. Att slippa samarbeta synes viktigare än en förbättrad säkerhet.

Polisflyget består idag av sex lätta helikoptrar fördelade över olika landsändar. En snabb inflygning av Nationella Insatsstyrkan till något av våra kärnkraftverk kräver stöd från Försvarsmaktens helikoptrar. Aviserat inköp av nya polishelikoptrar kommer knappast att förändra detta behov.

Respektive länspolismyndighet är ansvarig för brottslig verksamhet riktad mot kärnkraften. Till stöd finns allmänna råd utfärdade av Rikspolisstyrelsen. Men eftersom dessa inte är bindande så varierar, enligt Strålsäkerhetsmyndigheten, beredskapen mellan de olika kärnkraftslänen.

Vi behöver kärnkraften. Den är klimatsmart och kostnadseffektiv. Utan den stannar Sverige, bokstavligen. Efter den 11 september 2002 tillsattes en kärnkraftssäkerhetsutredning av den dåvarande regeringen. Till mycket liten del kom den att handla om skyddet mot avsiktliga intrång och angrepp. Den resulterade inte i någon ny lagstiftning.

Tiden har nu kommit att på allvar se över säkerheten. En sådan översyn kan inte begränsas till industrin och dess tillsynsmyndigheter. Det behövs ett helhetsgrepp som involverar skydd, samordning, underrättelser, beredskap och samtliga berörda myndigheter.


Äntligen!


Den 7 december var det dags för den årliga personalinformationen för personalen i HKV. Eller - det var rättare sagt dags för personalinformation för den kontinuerligt tjänstgörande personalen i HKV. HKV:s reservofficerare var inte inbjudna, lika lite som de var inbjudna till HKV:s högtidsmiddag på Karlberg. Om detta måste jag inom parentes säga att det är en riktigt bedrövlig personalhantering. Jag känner ett flertal reservofficerare som tillhör HKV och de känner sig både diskriminerade och bortglömda. Om informationsdirektören läser detta får han gärna tipsa C HKV om att detta inte duger. Det går inte att ena minuten berätta hur viktig t-personalen är för att nästa minut medvetet välja bort deras deltagande i årets största fest. Tänker Försvarsmakten framledes behandla sina GSS/T på samma sätt?

Chefen för HKV (genlt Jan Salestrand) inledde med en mycket bra genomgång av en mängd olika aktuella ämnen. Jag tänker i detta inlägg främst beröra det som känns lite som en nyhet - nämligen de tre olika tänkbara framtida organisationsstrukturer för HKV som man studerar.

Den första strukturen innebar vad jag förstod att man inför de förändringar som bgen Mats Engman i sin utredning tidigare föreslagit. Förslaget innebär egentligen mest att vissa typer av ansvar omfördelas mellan HKV:s staber och ledningar. Produktionsledningen (PROD) stärks på bekostnad av insatsledningen (INS). Inspektörerna flyttar över till PROD.

Den andra strukturen innebär slutet för Högkvarterets mindre staber som fristående enheter. Informationsstaben (INFOS), juridiska staben (JURS) och personalstaben (PERSS) flyttas in i en ny försvarsstab (det i bildspelet föreslagna nya namnet på den utvecklade ledningsstaben). INS, PROD samt den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten  (MUST) påverkas inte.

Den tredje strukturen är enligt min mening den i särklass mest spännande. Den innebär i likhet med alternativ två att det bildas en Försvarsstab (Fst var förkortningen på den gamla goda tiden) men också att INS och PROD klyvs. I stället uppstår någonting som närmast skulle kunna beskrivas som tre försvarsgrensstaber, där samma stab både ska producera och insätta (konstigt ord?) sina stridskrafter. Hurra! Äntligen!

Formellt finns det idag inga försvarsgrenar. Det finns heller inga truppslag inom armén (det finns ju ingen armé) och det finns inga vapenslag inom marinen (det finns ingen marin). Med andra ord finns det ingen flotta eller några pansartrupper. 

Hur allt detta rent formellt hänger ihop idag är det nog ingen som riktigt begriper - det finns exempelvis ett otal hänvisningar i Unibest till både försvarsgrenar, truppslag och vapenslag. Tydligen är det så att det beslutade systemet med de fem ”arenorna” är så komplext att använda att det i praktiken blir omöjligt. Det är tillåtet att referera till ”arméstridskrafterna” men inte till ”armén”.

Jag bejakar därför fullt ut att Försvarsmakten omorganiseras enligt den tredje strukturen, samt att detta även får till följd att de tre försvarsgrenarna formellt återuppstår. Jag har i ett tidigare inlägg problemiserat en sådan lösning. 

Ska det fungera enkelt och tydligt så finns det ju två sätt att hantera de tre (som sedan blev två) arenorna som saknar logisk koppling till en försvarsgren: antingen skapas en fjärde försvarsgren för LOG och LEDUND eller också så fördelas LOG och LEDUND på de tre försvarsgrenarna.

Rent spontant skulle jag hellre vilja se en lösning enligt den senare modellen: LOG och LEDUND fördelas till de tre försvarsgrenarna. Låt exempelvis Chefen för Flygvapnet ansvara för all verksamhet inom ledningssystem och underrättelsetjänst. Låt på samma sätt Chefen för Marinen vara huvudansvarig för Försvarsmaktens logistikverksamhet.

Det finns säkert goda argument mot en lösning som den jag skisserar men mitt generella motargument är i så fall följande.

Rörigare än idag kan det inte bli.

GMY

Sinuhe

Karl-Bertil Officers julafton


Redaktören önskar alla läsare en skön julhelg med en from förhoppning att sagan om Karl-Bertil Officers julafton i någon mening blir sann. 


Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se afghanska tolkar åt det svenska ISAF-bidraget gå omkring på gatorna i Mazar-e-Sharif. På den tiden hade den afghanska regeringen med stöd av internationella partners fortfarande kontroll över stora delar av landet, så dessa tolkar strövade fritt omkring. 

På en av camperna i norra Afghanistan satt Karl-Bertil Officer och sorterade inkommande handlingar som vakthavande officer vid den svenska ISAF-kontigenten. Karl-Bertil Officer var major och jobbade normalt vid ett arméregemente (en s.k Organisationsenhet), men just nu satt han som sagt och sorterade inkommande handlingar. Så här dagarna före jul var det mycket att göra, eftersom många soldater hade åkt hem på julledighet. Karl-Bertil var veteran, och hade varit på julledighet några år tidigare när han tjänstgjorde i Liberia. Så nu tyckte han att det var hans tur att vara kvar.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil för att han fick sitta där hela nätterna och sortera inkommande handlingar. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil inte. Han kom från ett rikt land, hans regering styrde ett fint samhälle som dagligen blev allt mer förverkligade med iPhones och Spotify i varje hushåll. Men Karl-Bertil Officer tyckte i alla fall det var roligt att tjäna andra människor långt bort, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Officer satt och skrev på ett dokument med påskriften "Aktas! Obligatoriskt avtal!" på  kontorsstolen i sitt tjänsterum tänkte han på Nelson Mandela. Nelson Mandela var Karl-Bertils idol, för det här var på den tiden då en majors idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av byråkratisk natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka väggar som inte kunde hålla honom instängd för en rättvis sak, sunt friluftsliv, hjälpa kyrkan att gömma kvinnor som riskerade övergrepp, vördnad för allas lika värde - se där några av de företeelser som för Karl-Bertil framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås rättvisans princip: att alla ska behandlas lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.

Klockan fyra på morgonen undertecknade Karl-Bertil Officer med en lättad suck den sista rapporten till Högkvarteret och begav sig hem genom den tomma campen. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att behandla lika, hamrade det rytmiskt.

En sorgsen tolk flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han inte kunde hjälpa henne. En stackars tolk satt på trappan utanför en port och stirrade på honom. En annan ung tolk kved stilla med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En förtvivlad tolk ven förbi som en sorgsen vindpust med en cykel. Julen var nära.

Dessa olyckliga för vilka Sverige uttalade sina deklarationer. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som riskerar sitt liv. Att behandla alla lika, och med deras handlingar och avsikt som grund

Det var nu som Karl-Bertil
 fattade sitt beslut.

Dagen därpå klockan halv åtta väcktes Karl-Bertil Officer av försvarsministern som tillsammans med migrationsministern var på besök för att följa upp förändringarna av Sveriges militära bidrag. Han steg upp, åt frukost, smet in i migrationsministerns tillfälliga rum och snodde med sig blanketter och begav sig så till sitt rum.

Han började sortera inkommande handlingar med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket varje papper. Det var särskilt ärendemeningen som tilldrog sig hans intresse. Ärendemeningar som PM, anmodan, skrivelse, återkallelse av tidigare skrivelse, utredning, studie och Försvarsmaktsorder lät han utan åtgärd passera till sina respektive högar, men när han träffade på en ärendemening som Dear Sir! lät han oförmärkt pappret glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig. 

Samma skedde också med papper med ärendemeningar som Help!, Snella!, What shall we do? och Dear Colonel! Vid lunch var säcken vid hans fötter ganska välfylld med papper. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Mr Ahmed Morquiri, tolk vid Skyttekompaniet. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla papper, vilkas avsändare hade en tjänstgöring som tolk vid kontigenten från 2006. 

I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt lunchmål hade Karl-Bertil  ställt undan sin säck i ett av de många rum som finns på campen, där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen lunch. Ädla syften går före mat här i världen.

Resten av dagen arbetade han hungrig och förnöjd. Säcken var nu fylld till brädden. Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från sitt arbetsrum? En extraarbetande major som drar med sig papper till rummet vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil bort till sin säck, pulade ner pappren så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av Försvarsmaktens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med papper som skulle fraktas ut på campen dagen därpå.

Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Officer väcktes klockan åtta av sin försvarsminister som sa:
"Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med dokument till dej!"
"Å", svarade Karl-Bertil yrvaket, "det är såna som jag skall gå igenom. Hemarbete alltså."
"Stackars major", sa hans försvarsminister, "ska han arbeta och slita på själva julafton också."
"Man måste göra sin plikt här i livet, förstår statsrådet", sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. "Ett 
väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar." Karl-Bertils försvarsminister gick rörd därifrån.

Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:

TACK FÖR HJÄLPEN FRÅN SVERIGE.
Han klistrade fast lapparna på dokumenten. Sen skrev han ned olika beslut eller andra tjänsteåtgärder i dokumentet. Så lade han pappren i säcken igen och bar ner den till mässbyggnaden.

I officersmässen var julstämningen i full gång.  Försvarsministern och några av de yngre officerarna klädde granen med tindrande ögon. I köket stod migrationsministern och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.

"En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade major!" ropade migrationsministern, som provsmakat glöggen.

"Nu är granen klar!" sa försvarsministern, "Är den inte vacker? Kom, Tobias, och sätt dit stjärnan i toppen!"
Detta var migrationsministerns hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan som han tagit med från Sverige. Under skämt och glam doppades det i grytan på mässen.

Efter maten sa Karl-Bertil:
"Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på mina dokument som ska delas ut."
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina statsråd på julen. 
Hans yttrande var ingen lögn - han tänkte verkligen på sina dokument.

"Stackars officer, jag kan ta en bil och köra dej dit", sa migrationsministern.
"Kommer aldrig på frågan, Tobias, du har druckit glögg", sa försvarsministern.
Karl-Bertil drog en lättad suck
"Nå, då kan du ta regeringsplanet och skicka räkningen till Försvarsmakten", sa den glöggfryntlige migrationsministern.
"Tack snälla stasrådet, men det behövs inte", sa Karl-Bertil, beställde en eskortpluton, gick ner i skrubben i källaren där migrationsministern förvarade sina stämplar
, tog med sig dessa, drog ut säcken till eskortplutonen och sa till löjtnanten:
"Kör in till staden!"

Löjtnanten tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv 
avhoppare. Hans chefs städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de mörka kvarteren som fanns kring Mazar-e-Sharif på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, gick in i ett hus och tog med sig migrationsministerns stämplar och kuvert. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.

Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och hälsat på några andra familjefäder var på väg hem. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
"Har du jobbat som tolk för svenska kontigenten?"
Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis. "V-vadå...jaa... hurså...?"
"Tag detta papper och gå genast hem till er familj. God jul!"
Mannen stod där ett tag förbluffad med dokumentet i näven och gick sedan rakt hem till de 
sina.

Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp det afghanska samhällets trägna arbetare med sina små tomtebloss av 
vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de räddaste tolkarna, språkade med de ensammaste åldermännen och lade papper bland kopparna framför de sorgsna medarbetarna på tehuset. När han avverkat detta hak var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari tolkarna hest föll in:
"Nu så kommer julen nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . ."

En brusig man i kaftan tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt kuvert och började med rörda ögon läsa det papper han fått, ett intyg på att en lastbil överförts från militära fordonsregistret och sålts till mannen för en dollar - som Karl-Bertil Officer redan betalat.

Karl-Bertil begav sig till campen och lade tillbaka stämplarna i skrubben i god tid innan migrationsministern själv skulle använda dem. Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.

Mitt i filmen ringde telefonen. Försvarsministern svarade.
"Goddag konsuläravdelningen! God jul! Vadå . . . skyddspass? . .. Näej vi har inte gett något sådant. . . vadå? nummer 34567...ambassaden i Kabul?  ... jag är ledsen fru departementsråd, men vi har inte . . . jaja gör det! Ajö då. God fortsä . .."
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
"UD säger att vi har delat ut svenska skyddspass med dina stämplar, Tobias
!"
"Det var ju en herrans nåd att det inte finns några sådana. Vem skulle vilja ha ett sånt? Tyst nu, jag ser på TV!"
"Men Tobias, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till ÖB!"

"Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!"
"Men kära nån", sa försvarsministern, "hur kan det ha hänt? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som 
är militär chef här?"
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för försvarsministern på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

"Jag tillverkade det och gav det till en tolk", sa Karl-Bertil.
Migrationsministern ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
"Vad sa du att du gjorde sa du?"
"Jag utfärdade skyddspasset med nummer 34567 till en av våra tolkar."
"Är du inte klok, major!"
"Jag skrivit en massa skyddspass och andra papper också, och gett dem till våra tolkar." "Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!" Migrationsministern hörde till dem som tror att alla som 
frivilligt ger bort någonting är kommunister.

"Men migrationsministern", protesterade Karl-Bertil, "du sa ju själv att du inte ville ha dem!"
"Sa och sa! Det var ju 
mina stämplar! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har delat ut dem till?"
"De står förprickade i en bok", sa Karl-Bertil.
"Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!"
"Jag är beredd att ta mitt straff, ministern. Jag har skänkt lite glädje åt dessa som hjälpt oss storligen, 
det är vad jag har gjort. De är välutbildade, och behöver inga allmosor. Det är inte så många som vill lämna landet heller. Men de behöver respekt för det arbete de har gjort för oss. Och ett löfte om skydd om det skulle krävas."
Migrationsministern höll på att kvävas av julilska.
"I morron är det du som följer med mej runt till alla statsråd och ber om ursäkt!

Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!"

Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och 
drömde att han sov under bar himmel i Sydafrika.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke migrationsministerns hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Bertil Officer spritt ut bland de afghanska tolkarna? Om han hade sett tolken vid staben öppna det femåriga hyreskontraktet för ett hus i lugna Pansjirdalen, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i hemmet hos den intelligente tolken vid ISR-kompaniet, där barnen glada tittade på rekommendationsbrevet från den svenske migrationsministern om antagning vid Uppsala universitet, och med första terminsavgiften betald? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan efter en av tolkarna vid skyttekompaniet öppnade sitt kuvert och med tårade ögon beaktade en lagfart för fyra hektar med mullbärsträd?

Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från familjen Morquiri när dessa bredde ut de sju svenska skyddspassen på bordet, nått fram till migrationsministerns öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.

Men inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra migrationsministerns sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i förfalskningssammanhang och slöseri med skattemedel. Frampå dagen flög han med med majoren till Stockholm och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal kollegor i regeringen.
Utrikesministerns husa Rut öppnade porten i familjens våning på Östermalm.
"Kan vi få tala med utrikesministern?" sa migrationsministern. "Det gällde ett skyddspass."
Det blev visade in i salongen där utrikesministerns familj satt och knäckte nötter.
"Goddag", sa 
migrationsministern generat. "Det är så att majoren här har utfärdat skyddspass från svenska staten som julklappar till de som tjänstgjort för militären som tolkar."

"Jag skulle be så mycket om ursäkt", sa Karl-Bertil, "men vi är ju så rika och lyckliga, även med skyddspassen utfärdade
, och därför har jag sett till att de fått sprida lite julglädje bland våra tolkar som kan behöva det." Utrikesministern stod och gapade.
"Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades", utbrast han sen. "Vill du ha ett fikon?"
"Å, det måste vara skyddspassen, som Migrationsverkets generaldirektör ringde och fråga om i går", sa ministerns fru. "Jag hoppas de har täckning, för det sa jag till honom att den hade." "Ja, vi brukar säja det när dom ringer", sa utrikesministern. "Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa myndighetschefer frågar om. Tack ska du ha, min gosse, för att du delade ut dessa!"

Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottags han som en hjälte, och statsrådens glädje över att skyddspass och betalda utbildningar hamnat hos de afghanska tolkarna visste inga gränser. Migrationsministerns generade uppsyn över Karl-Bertil Officers beteende förbyttes så småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Så skedde också, och statsråd och major avtågade under intensiva applåder.

När de flög tillbaka hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
"Vår major är en god människa", löd migrationsministerns glada budskap till kontigenten när de trädde in på campen.
"Det var en välsignad jul", sa försvarsministern och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Invidzonens julhälsning


Invidzonen är en idell riksorganisation som arbetar med att aktivt och kreativt stötta anhöriga till utlandstjänstgörande personal. Att stärka de anhörigas självkänsla, självförtroende och tillit till sig själva.
Att ge anhöriga en möjlighet att använda sig av sin kreativitet till personlig utveckling. Få alla anhöriga att känna att de är viktiga och behövs samt att motverka känslan av ensamhet.