Gästinlägg: Hur går det?

Att mycket står och faller med USA:s ekonomi, inte minst för oss här i Europa, står nog klart för de flesta. Hur går det då, där borta? Vi hör ju från tid till annan om kongressens huvudbry med budgettaket. Det nya lånetak som nu diskuteras ligger på 16 400 miljarder dollar.

Om man haft en biljon (1000 miljarder) vid Jesu födelse och om man spänt en miljon om dagen sedan dess, ja då skulle man ha haft 700 miljarder kvar idag och förmodligen haft en hel del kul på vägen och möjligen ådragit sig någon enstaka smittsam sjukdom. Om vi fixerar USA:s statsskuld till – låt säga - 14,3 biljoner dollar och omräknar till sekunder så blir det 451 108 år, nästan en halv miljon år, vilket är dubbelt så länge som Homo sapiens anses ha funnits.

Ett annat sätt att illustrera statsskulden framgår av denna filmsnutt, där man staplar 100-dollarsedlar:

”Underskottet i USA:s federala budget uppgick i fjol till 1 100 miljarder dollar, vilket motsvarar 7,3 procent av landets BNP. Därmed har USA:s statsskuld ökat med drygt 60 procent till nästan 16 400 miljarder dollar sedan president Barack Obama svor presidenteden första gången, i januari 2009”.

Finns det då någon ljusning eller lösning i sikte? Inte vet jag, men hade jag haft det så vore jag väl närmast kvalificerad till ekonomipriset till Nobels minne. Ett förslag som finns är att och låsa in ETT MYNT i centralbanken:

”Ett nödmynt med valören 1 000 miljarder dollar (6 580 miljarder kronor) skulle kunna bli president Barack Obamas nästa drag. Allt fler ser det som ett sätt att kringgå motståndet mot ett höjt lånetak i kongressen. Om någon månad har Obama slagit i lånetaket. Då kan han inte längre finansiera budgetunderskottet med nya lån.

För att ta sig ur det låsta läget skulle Obama kunna använda sig av finansdepartementets rätt att prägla egna mynt i platina, med valfri valör. Tanken är att sätta in nödmyntet i USA:s centralbank Federal Reserve (Fed) och därmed skapa nytt finansiellt utrymme trots lånetaket”.

Den galloperande statskulden är i alla avseende pengar som redan konsumerats och som alla vet är lån något som förväntas att amorteras av och att låntagaren betalar ränta under tiden lånet löper. Problemet är att det saknas överskott att betala räntor och amorteringar med. Tvärt om saknas pengar till det löpande och nya lån ökar underskott i budgeten och därmed statsskulden.

De militära konsekvenserna av kommande besparingar i USA:s budget återstår att se, men redan nu är det annonserat för minskat fokus på Europas säkerhet.

Ryssland rustar från en låg nivå enligt vår Försvarsminister. Det samma sa man att Kinas ekonomi för 20 år sedan, ”den växte mycket men från en låg nivå”. Den är snart världens största ekonomi. Själv tror jag att det tar tid även att jobba sig neråt, om än från en hög nivå.

/Sumatra

* Liten omvandlingstabell

I Rikskonferensens epilog

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen är slut för i år. Vad som riskerade bli ett stort antiklimax i och med att ÖB blev magsjuk och fick ställa in, blev istället en konferens där innehållet i programmet visade sig så bra att det stod på egna ben och inte var beroende av förväntad dramatik mellan försvarsministern och Försvarsmakten kring den debatt som sysselsatt Försvarssverige sedan beskedet om ”enveckasförsvaret”.

I korridorer och barer och i förekommande fall skidspår var det naturligtvis fortfarande det man diskuterade, men resulterade mest i förvirrade diskussioner om hur många veckor det egentligen var sagt att uthålligheten omfattade och vad för slags scenario man egentligen hade spelat med samt om hela Sverige ska och kan försvaras – och i så fall när denna förmåga finns på plats. Här pratar politiken, Försvarsmakten och medierna förbi varandra och jag avser återkomma till det i ett senare inlägg.

Parallellt med detta var givetvis Sveriges relation till NATO i blixtbelysning i och med generalsekreterare Anders Fogh Rasmussens framträdande i Sälen. I ett mycket svenskanpassat tal med rubriken ”NATO and Sweden: Strong Partners in support of the United Nations” sade Fogh Rasmussen vad som gäller och vad de egna medlemmarna måste höra honom säga om de ömsesidiga försvarsgarantierna i fördragets artikel V.

Ett annat övergripande intryck är att hela NATO-frågan är mindre laddad och behandlas på ett annat idag än för bara några år sedan. Demonstrationerna mot NATO:s närvaro i Göteborg 2007 känns t.ex. ganska avlägsna, liksom Socialdemokratins stopp för deltagande i NATO Response Force (NRF) året efter – något som man nu verkar öppna för och det är en omsvängning som man inte ska underskatta betydelsen av. Jämför bland annat med den försvars- och säkerhetspolitiska valplattform (S) lade fram tillsammans med (V) och (MP) inför valet 2010, där deltagande i NRF avvisades ”bland annat eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden”. Dessa formuleringar återfinns även i en artikel på Brännpunkt i februari 2008 av de två S-talespersonerna Urban Ahlin och Anders Karlsson med tillägget att:

”(…) försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Något som förvisso är än mer aktuellt idag, om det nu verkligen hade varit ekonomin som avgjorde saken.

Detta nya mer avslappnade förhållningssätt till NATO växer fram under skuggan av Moderaternas och Socialdemokraternas stabila positioner i frågan. Jag dristar mig till att påstå att tonläget hade varit mycket mer högljutt om det rörde sig på allvar i de två stora partier som gemensamt avgör saken. Då hade förmodligen samtliga småpartier i Alliansen, sånär som (FP), varit försiktigare, ty den NATO-skeptiska allmänheten verkar se NATO som ett större hot mot freden än frånvaron av försvarsgarantier. Ulf Bjereld på Newsmill:

”Den andra förklaringen är att Nato-motståndarna inte tror att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. I stället är det så att merparten av Nato-motståndarna gör bedömningen att ett medlemskap i Nato skulle öka risken för att Sverige ofrivilligt blir indraget i militära krigshandlingar.”

Hur denna inställning ändras över tid påverkas troligen av hotbildsuppfattningen, möjligen i kombination med larm om Sveriges begränsade militära förmåga. Men det är inte säkert. Jag tror allmänhetens syn på hot och risk mot vårt samhälle har genomgått en mycket djupare förändring sedan Kalla kriget än vad många – i synnerhet i försvarskretsar – har förstått och inte velat se i frustrationen över vad man anser är ett slarvigt ointresse från både allmänhet, medier och politiken.

Men det krävs en djupare förståelse än kontraproduktiv irritation över att ingen begriper, typ. Och förståelsen gäller hur samhället verkligen ser ut: Hur skulle vårt samhälle reagera på ett överhängande hot om krig eller ett krigstillstånd? Vet vi det? En obehaglig tanke för många är inte bara vad vi har för samlad civil och militär kapacitet om det värsta händer, utan också om vi skulle uthärda de uppoffringar som ett försvar som bygger på uthållighet över ytan, ”sega gubbar” och fria kriget innebär? Jag har svårt att se det och anser att det är en dimension som förtjänar sin plats i diskussionen. Det som kommer till uttryck i opinionsmätningar om vilken vikt allmänheten lägger vid försvarsfrågor, eller för den delen ytterst i regeringens ställningstaganden, speglar dessa förändringar. Oavsett det handlar om hur vi ska ha det med NATO eller försvarets uthållighet. Det handlar inte bara om föreställningar om att den eviga freden är här, och man ska inte bara vifta bort alltsammans genom hänvisningar till okunskap om geopolitikens realiteter.

För min egen del konstaterar jag åter att vägen till en öppen och inkluderande diskussion om både Sveriges militära omvärldsrelationer (inklusive NATO) och hur vi bedömer vår säkerhetspolitiska miljö och militära förmåga går genom det nordiska. En Nordisk försvarsberedning hade t.ex. kunnat lägga ut texten om vilken militär och civil förmåga som krävs idag och hur våra samhällen så att säga kan stämma överens med det. Här existerar inga låsningar, däremot en gräns dit man når förr eller senare så länge man inte har ömsesidiga garantier som både övas och försvarsplaneras. Även till detta ämne kommer jag återkomma. Men innan dess kan det vara värt att summera Rikskonferensen med att blicka framåt.

Alla som vet något om Sverker Göranson förstår att han måste gnisslat tänder från sjuksängen över att inte ha kunnat leverera sitt budskap i Sälen. Intresset var som sagt stort inför att ha ÖB och försvarsministern under samma tak efter debatten om Försvarsmaktens förmåga, men det fanns säkert även starka skäl för Försvarsmaktens ledning att ta tillfället i akt och bädda för vad som lär bli en turbulent vår.

I oktober 2012 fick Försvarsmakten i ”Regeringsbeslut 7” uppgiften att inkomma med fördjupade ekonomiska underlag i samband med budgetunderlaget för 2014 som lämnas i mars.

Försvarsmakten ska enkelt uttryckt lämna konsekvensbeskrivningar av vad en prolongerad ekonomi innebär om man samtidigt ska uppfylla de beslut som finns om försvarets förmåga och utformning, samt beskriva konstadsutvecklingen fram till 2019. Försvarsminister Karin Enström (M) uttryckte sig på följande sätt i Sälen:

”Både i år och nästa år har Försvarsmakten en ekonomi i balans. Efter 2015 gör Försvarsmakten i sin inledande analys bedömningen att så inte kommer vara fallet. Detta tar jag på stort allvar. Men underlaget som Försvarsmakten har lämnat ger inte svar på alla frågor om utvecklingen under kommande år. Regeringen beslutade därför under hösten att ta ett helhetsgrepp kring Försvarsmaktens ekonomi. Tillsammans med myndigheten görs nu en djupare analys av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Försvarsmakten ska redovisa sin del senast 1 mars 2013. Det underlaget ska ge mig och regeringen möjlighet att bedöma om det finns behov av att fatta strategiska beslut.”

Låt säga att Försvarsmakten redovisar ett antal brutala alternativ i mitten av mars – det kommer rimligen bli försenat – där en konsekvens tex är en avskaffad försvarsgren, ja då får regeringen problem eftersom man i de senaste turerna skruvat fast sig hårt i att insatsorganisation 2014 (IO 14) är tillräcklig givet den hotbild man ser framför sig. Och eftersom man har sagt att den är tillräcklig, har man indirekt sagt att den förmågan är vad som behövs.

Min gissning är att försvarsministern tackar ÖB så mycket för marsunderlaget, hänvisar till att det nu ska granskas i Regeringskansliet men att hon omedelbart ger besked om att försvarsgrenarna ska bestå – om nu FM meddelar något annat. Där går förmodligen någons lags moderat gräns. Försvarsministern kommer också hänvisa till Försvarsberedningens arbete med omvärldsbedömningen, som levereras i sommar, och eventuellt öppna för en förlängd implementeringsperiod bortom 2019. Genom alla diskussioner om försvarsekonomin är det värt att påminna sig om det ofta upprepade mantrat att inriktningen för IO 14 respektive personalförsörjning kan ”bara genomföras i den takt som ekonomin tillåter”. Därigenom sitter Försvarsberedningen med två starka intressen som vill åt varsitt håll: Ett som handlar om debatten kring Ryssland och landets militära statsningar och viljan att undvika anklagelser om skönmålning kring detta – särskilt hos de mindre Allianspartierna. Och ett som handlar om att man måste finna stöd i hotbildsbedömningen för att nedgå i förmåga och sträcka ut tiden i reformarbetet.

Mot bakgrund av detta ska nog Rikskonferensen i den del som handlar om försvarsekonomi och försvarseffekt snarast ses som en uppvärmning inför vad som komma skall.

PS. Rekommenderar starkt Mike Winnerstigs genomgång av moderat försvarspolitik i Frivärld Magasin:


Nu har vi flyttat färdigt!

Idag är överflyttningen till Krigsvetenskapsakademins hemsida färdig. Alla gamla länkar och inlägg med kommentarer är speglade. Denna sida blir en slags digital kyrkogård, när kommentatorsmöjligheterna stängs av om någon dag.

Stort tack så här långt till alla läsare! Gör nu den nya sidan till ditt nya bokmärke.

Johan Wiktorin, redaktör
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Ansvarsutkrävande

Så är nu Sälen över.

Folkpartiet Liberalernas förslag om att RBS 70 ska tillföras det gotländska försvaret har fått lite uppmärksamhet. Tanken är enkel. Det som är betalt, fungerande och fortfarande modernt ska till obetydlig kostnad höja tröskeln i vår strategiskt viktigaste, men mest avrustade, landsända.

Nej, RBS 70 på Gotland ska inte bekämpa luftmål. Det skulle på ett oacceptabelt sätt hota flygsäkerheten. Men att avstå från en rell bekämpningsförmåga, därför att man utgår från att arméstridskrafterna inte följer centrala säkerhetsföreskrifter, är inte rimligt.

Skälet till detta inlägg är att en kommentator på denna blogg frågat vad undertecknad egentligen gjort för försvaret. Jag har undvikit att svara på detta, eftersom det känns obekvämt att recensera egna insatser.

Likväl kommer här en lista över vad jag engagerat mig för.

Avvecklingen av NBF. Det är högst osäkert om detta lett till slutlig framgång, men möjligen har det blivit lite svårare att skinna vårt försvar och saklöst försöka underminera återstoden av fungerande stridsledning.

Avvecklingen av Hästveda. Ja, jag är nog beredd att tillskriva mig en del av äran av att detta förband ännu inte lagts ned.

Helikoptrar. Att rädda Hkp 4 gick inte. Däremot tillfördes det svenska bidraget i Afghanistan helikoptrar för MEDEVAC. Det i sin tur ledde till att nya fungerande Black Hawks anskaffades till försvaret. De kommer att få stor betydelse också för det nationella försvaret och krisberedskapen.

Veteranpolitiken. Sedan den 1 januari 2011 har Sverige en sammanhållen veteranlagstiftning. Den handlar bland annat om rätt till tidsobegränsad rehabilitering för veteraner, stöd och information till anhöriga samt ett ökat erkännande.

Det är naturligtvis omöjligt att i kollektiva beslutsystem leda i bevis vad enskilda gjort eller inte gjort. Jag skulle naturligtvis inte försökt


Allan Widman  

All in!

ÖB har tidigare sagt att Sverige inte kan bygga upp vår säkerhet på EU:s icke existerande militära styrkor.

Nu säger NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen på Folk och Försvars Rikskonferens att så länge vi inte är fullvärdiga NATO-medlemmar så kan vi heller inte räkna med NATO:s stöd.

På frågan om Nato skulle hjälpa Sverige vid en attack blev svaret.

- Om partnerländer för fram oro för sin säkerhet till vårt bord så är vi redo att prata med våra partners. Men det finns ingen artikel 5-skyldighet när det gäller partnerländer. När allt kommer omkring, är du medlem så gäller artikel 5, om inte så gäller den inte.

Det finns som jag ser det två möjliga fortsatta vägar framåt för svenska politiker.

1 - Säg att hotet mot Sverige inte finns och att vi därmed inte behöver skydda oss.

2 - Gå med i NATO för att njuta av alla fördelarna som vi trots allt redan investerar dyrt i genom att under många år deltaga i internationella insatser tillsammans med NATO.

Väljer man alternativ 1 så måste man tänka på att Article 5 håller på att omdefinieras. Den kommer inte längre bara att tala om invasion av främmande länder, utan även terrorhot och andra typer av kriser som t.ex. väderkatastrofer. Dessutom måste man vara rätt säker på att dagens läge gäller för överskådlig tid framöver. Det är för sent att söka medlemskap den dag det är akut. Då finns risken att NATO är strängt upptagen med något annat.

Svenska politiker borde under tiden läsa ett par böcker om poker. Det går att bluffa ett tag även med en svag hand, men ska man ha chans att vinna när man har ont om pengar så är det bara "all in" som gäller!

DN

Försvarsmaktens anförande i Sälen 2013

Generaldirektör Peter Sandwall, Sälen 2013. Foto: Alexander Gustavsson, Försvarsmakten

Generaldirektör Peter Sandwalls anförande på Folk och Försvars Rikskonferens, Sälen den 14 januari 2013. GD ersatte ÖB som hemförlovades på grund av sjukdom.

Det talade ordet gäller

Kartan och verkligheten

(VIDEO)

Ers Kungliga Höghet, ärade statsråd, konferensdeltagare,

24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, året om, står de här männen och kvinnorna – tillsammans med resten av Försvarsmakten – redo i händelse av kris eller konfliktsituation här hemma eller utanför rikets gränser.

Nu undrar ni antagligen om dessa klarar att hålla emot mer än en vecka. Den frågan kommer jag att återkomma till.

Låt mig först konstatera att den militära professionens yttersta syfte är att uppfylla statsmakternas krav. Så långt skiljer sig inte vårt yrke från andra i statlig förvaltning. Det unika med den militära professionen är storskalig legitim våldsutövning. Det är det som genererar behovet av en försvarsmakt.

Ett försvars uppgift är också att bidra till att skapa en säkerhetspolitisk handlingsfrihet och därmed skapa rådrum i händelse av ett skärpt omvärldsläge eller en kris. Hur ett land väljer att utforma sin försvarsmakt, påverkas också av hur omvärlden förändras. Den genomgripande försvarsreform vi nu genomför beror på att det ställs helt andra krav på försvaret av Sverige och svenska intressen än under kalla kriget. Då hade vi en statisk omvärldssituation. Idag förändras den i en helt annan hastighet.

Att den här reformen skulle bli omfattande, det tror jag vi alla anade. Men att den skulle bli så omvälvande, det tror jag inte någon av oss kunde inse.

Vi genomför nu i högt tempo något helt nytt i förhållande till pliktsystemet. Detta innebär att vi också stöter på oförutsedda frågeställningar som vi måste ta oss an med både ödmjukhet och fasthet. Vi har ju fått ett uppdrag av våra folkvalda att leverera ett användbart och tillgängligt försvar.

Men jag ska vara helt ärlig och säga att den omfattande förändringen också sliter på alla oss som arbetar i Försvarsmakten. Tempot i reformen är mycket högt. Den är nu inne i sin mest intensiva fas. I vår organisation är vi vana vid att ha tydliga mål och tydliga svar. Det har vi inte alltid idag. Förutsättningarna läggs nämligen i många fall på plats efterhand. Att det då uppstår synpunkter och kritik mot hur Försvarsmakten leds och styrs är inte konstigt.

Trots en hög förändrings- och arbetstakt i vår organisation, genomför de som vi såg på videon nyss, liksom alla andra anställda och frivilliga, ett arbete som jag är mycket stolt över. Vi bygger nu upp för oss oprövade system. Parallellt med detta genomför vi övnings- och utbildningsverksamhet samt nationella och internationella insatser

Därutöver har vi även infört internationell tjänstgöringsskyldighet och ett tvåbefälssystem, utarbetat en ny insats- och basorganisation och genomfört en stor omstrukturering. Dessutom har vi i höstas genomfört en övergång av personal från FMLOG till FMV. Allt detta utgör grunden för att vår personal ska kunna lösa de uppgifter som krävs av ett insatsförsvar. Men detta är också åtgärder som högst påtagligt påverkar den enskilde individen.

Trots dessa utmaningar visar våra medarbetarundersökningar att vår personal i dessa förändringens tider har förtroende för sin närmsta chef. Det visar att det ledarskap Försvarsmaktens chefer på olika nivåer utövar i kretsen av sina medarbetare står sig väl även under förändring.

Denna professionalism avspeglar sig också i den fantastiska uppskattning som vår personal röner bland våra internationella partners, varhelst vi uppträder.

Krigsförbanden utgör stommen i vår organisation. Deras tillgänglighet och förmåga ska öka. De ska i ökad utsträckning kunna genomföra insatser, upprätthålla beredskap och vidmakthålla och utveckla sig själva. Därför ökar reformtakten i år, genom att vi fortsatt kommer att tillföra personal i de nya kategorierna till våra förband och vidareutveckla Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Men jag vill understryka att det nya försvar vi nu bygger upp ännu inte är färdigt med de nya personalkategorierna. Den av riksdagen och regeringen beslutade försvarsförmågan är alltså under uppbyggnad.

För att vi ska kunna genomföra omställningen krävs att vi har personal som kan genomföra den planerade verksamheten. Det handlar både om numerär och rätt person på rätt plats. Detta är något som kommer att ta tid. Större reformer av personalförsörjningssytem tar år eller till och med decennier att genomföra.

Det är därför för tidigt att dra långtgående slutsatser om det nya systemet är framgångsrikt eller ej. Detta gäller inte minst den nu pågående rekryteringen av tidvis tjänstgörande (GSS/T). Det är alltså först i år vi är framme vid att rekrytera via den grundläggande militära utbildningen (GMU). Anledningen till att vi först nu rekryterar via GMU är att lagstödet för tidvis tjänstgörande trädde i kraft 1 juli förra året. Innan dess kunde vi bara teckna interimskontrakt med soldater och sjömän som tidigare genomfört värnplikt.

I vår strävan att upprätta så många tillfälliga kontrakt som möjligt, kontaktade vi under 2011 och 2012 flera tiotusentals före detta värnpliktiga. I november 2012 hade vi cirka 1 200 anställda GSS/T och prognosen mot slutet av 2012 är cirka 1 500 anställda GSS/T. Samtliga förband runt omkring i Sverige arbetar fortsatt ytterst intensivt med frågan. Direktrekrytering fortsätter under 2013. Det är alltså fler tidvis tjänstgörande soldater och sjömän på gång.

Vad vi däremot vet efter två och ett halvt år in på reformen är att rekryteringen av kontinuerligt anställda soldater och sjömän (GSS/K) så här långt gått över förväntan. Osäkerheten är hur länge de väljer att stanna hos oss. Av de som slutar säger de flesta att de trivs och att de till sina vänner rekommenderar en anställning i Försvarsmakten. De själva anser sig dock vara färdiga med soldat- och sjömanslivet efter i många fall flera års anställning, som även inkluderat en eller flera utlandsinsatser hos oss. De har därefter gått till studier eller nytt arbete.

Att gå från ett arbete som hel- eller deltidsanställd soldat eller sjöman till ett civilt arbete är nytt. Försvarsreformen med frivillig rekrytering är en samhällsreform. Detta gäller inte minst vår tidvis tjänstgörande personal som ska kombinera sin civila anställning med ett arbete hos oss.

Försvarsmakten har ett stort ansvar för att skapa förutsättningar för detta. Vi vill för arbetsgivarna särskilt lyfta fram värdet av att anställa personal med ledarskapsutbildning och träning i självständigt agerande och arbete i grupp. Men vi kan inte ensamma ta hela ansvaret för att stödja de civila arbetsgivarna med olika lösningar som underlättar för dem att avvara sin personal. Här behöver vi draghjälp från både parterna på arbetsmarknaden och våra folkvalda.

Vad gäller veteranstödet har Försvarsmakten varit redo att påta sig rehabiliteringsansvaret, men beslut har fattats om att rehabilitering ska ske inom den vanliga vårdkedjan. Gott så, men då bör också rehabiliteringsåtgärderna för våra veteraner vara anpassade för deras behov. Även här har vi ett exempel på där flera aktörer och politikområden i det svenska samhället engageras i frågor som de kanske inte tidigare arbetat med från dessa utgångspunkter.

Mångfald inom Försvarsmakten bidrar till vår egen utveckling och förmåga.

Verksamheten blir mer effektiv med personal av båda könen och en breddad rekrytering. Givet Försvarsmaktens uppdrag att försvara de mest centrala uppgifterna i en demokrati, ska Försvarsmakten också avspegla hela det svenska samhället.

Vi värdesätter kompetens och förmågor oavsett exempelvis kön, färg eller religiös bakgrund. Vi vill bredda vår personalsammansättning utifrån etnicitet så att den speglar det svenska samhället av idag. Försvarsmakten samarbetar därför med Arbetsförmedlingen kring projektet ”Öppen Dörr”.

Där ges ungdomar med utomeuropeisk bakgrund möjlighet att prova på vad det innebär att vara verksam inom Försvarsmakten. De har därefter möjligheten att ansöka till Grundläggande Militär Utbildning (GMU).

En bred diskussion kring de säkerhets- och försvarspolitiska frågorna är en grundläggande förutsättning för att vi ska få en så bred samhällsförankring och rekryteringsbas som möjligt. En bred rekryteringsbas innebär också att förutsättningarna att rekrytera olika kompetenser ökar. De bidrar i sin tur till att höja Försvarsmaktens samlade förmåga. Vår samlade förmåga och kompetensbas bygger också på de kunskaper som frivilligrörelsen tillför Försvarsmakten.

I insatsförsvaret ställs också höga krav på hemvärnsförbanden beträffande förmåga, beredskap och tillgänglighet. Hemvärnet består av 20 000 personer fördelade på 40 bataljoner över hela landet. Under 2012 har Hemvärnet genomfört en omfattande övningsverksamhet och också tillförts ny materiel. Detta ger goda förutsättningar för en fortsatt bra verksamhet inom Hemvärnet. Jag vill särskilt lyfta fram Hemvärnet och det stöd som ni givit till samhället under det gångna året.

Vad är det då för uppgifter som den reformerade Försvarsmakten kommer att ställas inför framöver?

Den förändrade omvärlden innebär att Försvarsmakten måste förhålla sig till ett väsentligen förändrat strategiskt sammanhang. Säkerhetspolitiken fortsätter att utvecklas och Försvarsmaktens verksamhet utgör en del av denna förändring.

Den nya säkerhetspolitiska miljön innebär också att Försvarsmakten behöver bli ett mer flexibelt och mer användbart säkerhetspolitiskt instrument. Andra verktyg i en modern säkerhetspolitisk verktygslåda utgörs exempelvis av diplomati, och handels-, energi- och miljöpolitiska åtgärder. Ett exempel på detta är Sveriges militära deltagande i olika internationella krishanteringsinsatser och de efterföljande civila insatserna.

Genom att på olika sätt kombinera verktygen kan vårt land skapa synergieffekter för att försvara och stärka svenska strategiska intressen i vårt närområde och längre bort. Att definiera sina långsiktiga intressen lär bli allt viktigare i en värld som förändras i snabb takt. Men samtidigt kräver en föränderlig värld att man har flexibilitet att möta förändringar som uppstår.

Det är bra att regeringen i sin budgetproposition nämner de strategiska intressena som ett område vilket skulle kunna studeras av försvarsberedningen. 2004 års försvarsberedning berörde frågan om en samlad syn på säkerhet och föreslog att en säkerhetsstrategi skulle kunna utarbetas. En sådan strategi skulle kunna bidra till att än tydligare klarlägga uppgiftsfördelning och roller mellan olika aktörer både nationellt och internationellt. Jag bedömer att det finns ett ökat behov av ett sådant arbete. Vi står ju inför sammansatta och gränsöverskridande utmaningar, exempelvis vad gäller ett nationellt koncept för cyberförsvar.

Då dagens och morgondagens utmaningar är avsevärt mer sammansatta än tidigare och hoten ofta är nationsöverskridande kan inte Sverige – och knappast något annat land heller – hantera dagens utmaningar utan att samverka med andra. Solidaritet och samverkan kan ta sig uttryck i många former. Men vi ska komma ihåg att en militärt alliansfri nation alltid ytterst måste kunna lita till sina egna resurser. Detta gäller både för den vardagliga kontrollen av territoriet och vid större kriser och militära utmaningar, för att därmed skapa tillräcklig säkerhetspolitisk handlingsfrihet.

Hur var det då med det svenska försvarets förmåga att vid en utbyggd insatsorganisation hålla ut vid ett fullt krig, dvs den högintensiva operationsfasen? Min yrkesmässiga militära bedömning är att vår uthållighet då skulle vara cirka en vecka. Men jag vill också understryka att en sådan situation inte uppstår utan förvarning. Den har i sådant fall föregåtts av en period av operationer med lägre intensitet som omfattar alla Försvarsmaktens resurser. Och efter ett högintensivt skede har Försvarsmakten fortfarande en viss operativ förmåga, främst på marken. Ett sådant scenario omfattar alltså 3-4 veckor, vilket ger visst rådrum.

Detta är ingen onormal ambition som gäller enbart för vårt land utan är en realitet bland västerländska moderna försvarsmakter.

Det svenska försvarets uthållighet är rimligt dimensionerat utgående från den omvärldsbeskrivning som låg till grund för det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 och en potentiell motståndares resurser under de närmaste åren.

För att Försvarsmaktens förmåga, inklusive uthållighet, ska kunna vidmakthållas långsiktigt bortom nuvarande försvarsbeslutsperiod, krävs ytterligare köpkraft. Jag har under våren och sommaren förra året redovisat Försvarsmaktens behov för en långsiktig ekonomi i balans. Nu har jag fått regeringens uppdrag att fördjupa och konkretisera det ekonomiska underlaget för detta och att tala om vilka åtgärder som är nödvändiga. Det uppdraget ska jag redovisa till regeringen den 1 mars. Därför kommer jag inte att fördjupa mig i det här och nu.

Givet de utmaningar det svenska samhället kan ställas inför vid händelse av kris är civil-militär samverkan på hemmaplan viktig. Dagens försvarsplanering sker i ett helt annat samhälle än det vi hade bara för 10 år sedan. Samhället är idag mycket mer beroende av fungerande IT-system, korta ledtider i leveranser och produktion, men också att tidigare offentliga monopol numera bedrivs av flera privata aktörer. Det är alltså en försvarsplanering 2.0 vi genomför i samverkan med samhällets andra aktörer. De regionala staber som just nu upprättas i Boden, Kungsängen, Skövde och Revingehed har en central roll i denna samverkan.

Den föränderliga omvärlden behandlas också i det arbete som försvarsberedningen påbörjade tidigt i höstas.

Från mina utgångspunkter bör försvarsberedningens två viktigaste uppgifter vara att ta ställning till om 2009 års bedömning av omvärldsutvecklingen fortsatt är relevant och till att klarlägga hur en anpassad försvarsförmåga ska kunna vidmakthållas på lång sikt.

Försvarsmakten har, som andra myndigheter inom försvarsområdet, lämnat in underlag till beredningsarbetet. Det första underlaget behandlar den övergripande omvärldsutvecklingen fram till 2020, men även globala trender bortom 2030.

Vårt underlag pekar på att det under de kommande årtiondena kommer att ske väsentliga globala geopolitiska förändringar. Dessa kommer på ett eller annat sätt att påverka Sverige. Och därmed även Försvarsmakten.

En av de övergripande förväntade globala trenderna utgörs av maktförskjutningen från väst till Asien. En annan trend är den teknologiska och ekonomiska globaliseringen som bidragit till fredlig integration mellan väst och nya stormakter, men som samtidigt skapat interna spänningar i flera stater. En tredje trend är att påfrestningarna inom miljö- och klimatområdet ökar.

Detta är förvisso ingen unik analys av Försvarsmakten. Jag vill här dock vara tydlig med att Försvarsmaktens bedömning pekar på att denna utveckling kan leda till kritiska säkerhetspolitiska konsekvenser.

Om dessa tre trender skulle ske i kombination med allt större påfrestningar på den globala ekonomin kan detta leda till växande sociala problem och ökad brottslighet. Men även till växande politiskt missnöje, ökat utrymme för extrema protestpartier och minskat stöd för demokratiska värderingar.

Skulle dessa trender hålla i sig och skärpas kan global politik återigen komma att präglas av en mer nollsummeartad realpolitik och ökade nationella ambitioner med ökad risk för konfrontation mellan starka aktörer.

Den säkerhetspolitiska miljön blir mer oförutsägbar. Brukandet av militär förmåga för att skydda nationella intressen bedöms bli särskilt viktigt för ett flertal betydande aktörer.

För att möta denna mer oförutsägbara miljö behövs det god balans med tillräcklig förmågebredd och förmågedjup för Sveriges försvar för att kunna hantera militära uppgifter nationellt, i närområdet och internationellt. En central fråga är hur vi vidmakthåller en önskad nivå av tröskeleffekt, handlingsfrihet och handlingsberedskap. Därutöver tillkommer frågan om hur vi hanterar de nationella och multilaterala säkerhetsintressena avseende funktionella flöden, som t.ex. handel och energi, regionalt och globalt.

Jag känner en oro att de förändringar av militär förmåga som tar form i vårt närområde kan innebära ökade risker och behov av nya överväganden för vår försvarsförmåga.

Redan idag ser vi ett ökat intresse för Östersjö- och Arktisregionerna. I mångt och mycket är detta kopplat till energi- och handelsflöden. Respektive utveckling i Östersjön och Arktis får därför inte ses isolerade från varandra. I och med att klimatförändringarna mer och mer öppnar upp för sjötransport och ökade möjligheter till råvaruutvinning i Arktis kommer detta område att få en än större strategisk betydelse.

I vårt omedelbara närområde ser vi att det strategiska internationella militära intresset för Östersjön varierar över tiden. Men vi ser också att normalbilden i Östersjön förändrats under de senaste 10 åren. Den ryska övningsverksamheten har ökat både i frekvens och i komplexitet. Samtidigt övar NATO-länderna med oförändrad, eller med något lägre frekvens än tidigare.

NATO:s missilförsvar kan också komma att påverka det säkerhetspolitiska landskapet i vårt närområde.

I en så här kompakt säkerhetspolitisk miljö kan mycket begränsade militära åtgärder få oförutsedda signaleffekter. Det är därför viktigt att arbeta med ömsesidiga förtroendeskapande åtgärder. Allt i syfte att undvika eventuella missförstånd.

Just nu genomför Ryssland en modernisering av sina stridskrafter och en militärreform. Den inkluderar även Sveriges direkta närområde. Syftet är att, liksom Sverige, skapa ett insatsförsvar med mindre volym men med högre kvalitet och tillgänglighet. Ryssland satsar cirka 5 000 miljarder kronor på ett beväpningsprogram.

Moderniseringen av den ryska materielen går bra. Denna omfattar också de strategiska och taktiska ryska kärnvapnen. Dessa kommer även i framtiden att utgöra ett centralt element i den ryska doktrinen.

Den ryska reformen beräknas vara genomförd kring 2020, ungefär samtidigt som vår egen reform. Den ryska planen är att de väpnade styrkorna då ska bestå av ungefär en miljon personer.

Den ryska militära förmågan har redan ökat och bedöms fortsatt öka. Samtidigt ska man komma ihåg att hot är en kombination av militär förmåga, intention och politisk vilja. Just nu ser vi inget militärt hot, men vi bör följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver.

Utvecklingstendenserna pekar mot att Sverige återigen hamnar i den geopolitiska skärningspunkten i Nordeuropa.

Men även om Sverige återigen skulle hamna i en sådan geopolitisk skärningspunkt är det under andra förutsättningar än under kalla kriget. Då hade vi en statisk hotbild med NATO på ena sidan och Warszawapakten på den andra.

Den globala utvecklingen pekar redan idag mot att det sker en geopolitisk tyngdpunktsförskjutning österut. USA kommer att fokusera mer på Stilla Havs-regionen. Europa bör därför räkna med att ta mer ansvar för sin egen säkerhet. Detta omfattar även vårt eget närområde – Östersjön och Arktis.

De nu pågående geopolitiska globala förändringarna innebär också att den bi- och unipolära världen håller på att ersättas av en multipolär värld. Men även om USA:s dominans avtar, kommer det även framöver att finnas få allvarliga problem i världen som kan lösas utan USA:s engagemang. Den transatlantiska länken förblir därför central för Europa och därmed också för Sverige.

Dagens utveckling är delvis motsägelsefull. Länder blir mer och mer beroende av varandra genom att olika flöden samverkar. Samtidigt kan den ekonomiska krisen leda till att länder blir mer introverta och protektionistiska. Frågan är hur villigt ett land är att vara solidariskt med andra om man har egna interna socioekonomiska utmaningar.

Den ekonomiska krisen har också säkerhetspolitiska konsekvenser, vilket avspeglas i t.ex. krympande eller oförändrade försvarsbudgetar i västvärlden.

Motsägelsen för oss i Försvarsmakten och våra västerländska kollegor är att vi förväntas göra mer i den ständigt föränderliga omvärlden men till en mindre kostnad. Detta ställer ännu högre krav på effektiv användning och samordning av militära resurser mellan oss. Men därtill krävs också resurstillskott eller förändrade uppgifter.

När vi talar om att dela resurser handlar det om ett givande och tagande. Det innebär kalkylerad risktagning eftersom vi inte har full handlingsfrihet med dessa förmågor.

En förutsättning för en framgångsrik effektiviseringsprocess bygger på ett ömsesidigt förtroende och tydliga spelregler.

Låt mig avslutningsvis konstatera att det är många utmaningar, i olika dimensioner, vi står inför.

Det vi vet med säkerhet är att osäkerheten ökar. Det kräver kunskap, god lägesuppfattning och allomfattande analys. Dessutom måste vi ha en bred säkerhetspolitisk verktygslåda för att kunna bemöta oförutsedda utvecklingar. Större osäkerhet kräver flexibilitet och redundans.

Därtill måste ett militärt alliansfritt land ha trovärdighet, tröskeleffekt och handlingsfrihet – för att på ett så tidigt stadium som möjligt kunna förhindra eller möta potentiella negativa utvecklingstendenser. Om vi har kvalificerade resurser att sätta in vid en kris kommer vi också att uppfattas som trovärdiga av vår omvärld.

Ur Försvarsmaktens perspektiv kan vi inte se några tecken i omvärlden som motiverar att Sveriges försvarsmakt ska sänka sin förmåga i förhållande till dagens organisation. Den definierades ju för några år sedan, och därmed tar sin utgångspunkt i ett förhållandevis gynnsamt militärstrategiskt omvärldsläge. Därför är det så viktigt att vi nu tillsammans med regeringen arbetar med vad som krävs för att det svenska försvaret kan vidmakthålla den beslutade operativa förmågan.

Omvärldsläget och våra strategiska förhållanden kan vi påverka genom att samverka nationellt och internationellt.

Men hur vi väljer att utforma vår egen framtida försvarsmakt är något Sverige själv måste välja. Uppgiften är inte enkel i en oförutsägbar värld där vårt land återigen kan komma att hamna i en geostrategisk skärningspunkt men i en helt ny kontext.

Vårt krig mot Norge

Sammanfattning av vårt nästa år 200 år gamla krig mot Norge.

Av flera skäl (Gripen, ÖB, Sälen mm) är försvarsdebatten just nu intensiv och det är intressant vilka tidsperspektiv olika debattörer har.

Sven Hirdman och Jerker Schmidt har kommit till olika slutsatser om vilken säkerhets- och försvarspolitik Sverige borde bedriva. Oavsett åt vilket håll man själv lutar är deras inlägg nog värda att läsas både en och två gånger. Till Jerker Schmidts ord måste jag dock tillfoga att han har missat flera svenska krig. Han skriver att "vi inte har varit i krig sedan 1809". Jag antar att Schmidt, liksom många andra, tror att det var finska kriget 1808-1809 som var Sveriges sista. I själva verket följdes det dock av fyra till: kriget mot Danmark som också avslutades 1809 men lite senare på året; kriget mot England 1810-1812; kriget mot Napoleon 1813-1814 och slutligen kampanjen mot Norge 1814.

Ja, nästa år blir det alltså, om vi har tur, möjligt att fira 200 år av fred. Hur många länder är det egentligen som har upplevt så långa fredsperioder? Det vet jag inte på rak arm men det kanske några av läsarna gör?

I övrigt finns det skäl att anmärka på den grafik om Rysslands väpnade styrkor som igår trycktes i DN tillsammans med artikeln "Den ryska björnen visar musklerna igen". Där åskådliggörs, som så ofta, de största ländernas försvarsutgifter (2011). På grund av de väldigt olika löne- och produktionskostnaderna i USA, Kina och Ryssland är det mer givande att jämföra antalet kärnvapen, ubåtar, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar och inte minst brigader. Bilden blir då en annan. Lika märkligt är att DN:s grafiker enbart tar upp de beställda 3000 pansarbilarna ("lätta pansarfordon") men inte nämner beställningen av 2300 stridsvagnar av modell Armata, som utgör en ny generation.

Ewa Stenbergs intressanta kommentar "Vill Ryssland verkligen bråka med oss?", publicerad intill ovan nämnda nyhetsartikel, är inte online men dess första två meningar lyder: "Jag siktade det svenska fastlandet första gången genom ett ubåtsperiskop 1981. Redan då visste jag var ni hörde hemma, även om ni sade att ni var neutrala". Orden uttalades 2011 av Michail Nenasjev, medlem av ryska parlamentets försvarsutskott.

Gästinlägg: Sisyfosarbete

Cynismer publicerar här ett gästinlägg från en skribent som efter flera år i Försvarsmakten nu väljer att tacka för sig. Vi önskar lycka till och välkommen tillbaka.

/C
_________________________________________________________________________________



Idag blir jag glad när jag läser om  Cecilia Widegrens icke-deltagande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Jag blir glad för att jag ytterligare en gång påminns om att mitt beslut att, kanske tillfälligt, lämna Försvarsmakten för annat arbete är det rätta.

När jag började min bana i Försvarsmakten hade vi en hyffsat bra förmåga att svara upp förändringar i vår omvärld. Då något oväntat inträffade kunde vi med en av våra inneliggande värnpliktsomgångar på några timmar efter order sprida ut vår flygplan på krigsbaser. Jag har varit med vid incidentberedskap där skarpladdade flygplan har lämnat den fasta marken för att identifiera och eventuellt ifrån svenskt luft avvisa lämna flygflottiljerna främmande luftfarkoster men någon gång i början på 2000-talet fick vi minsann höra att det Försvarsmakten hittills gjort vara att utbilda och förrådsställa förband till ingen nytta. Våra värnpliktiga muckade när de var som bäst och inte längre kunde delta i något för statsmakterna produktivt försvarsmaktsarbete.


När man sedan ansåg att Försvar av Sverige blev något föråldrat växlade man inriktning och det var ”allt för utlandet”. Militärhögskolorna lärde ut att bland det viktigaste för svenska officerare och anställda var förmågan att stå som skytteplutonchefer i utlandet. Jag fick bevittna en överentusiastisk lärare välkomna kadetter till ”Bosovo” i en målbildsövning när kadetterna skulle påbörja sin första termin i yrkesofficersutbildningen. Det här eskalerade sedan vid Försvarsbeslutet som togs i slutet av 2004; svensk nationell förmåga skulle vara en rest av den internationella inriktningen. Vi som protesterade mot det ensidiga fokuset blev betraktade med misstänksamhet. Förbandschefen jämförde oss efter ett ÖB chefsmöte med miljöaktivister arbetandes på Volvo som på fritiden politiskt arbetar för att avskaffa privatbilismen. ÖB.s rundresa ungefär ett år efter försvarsbeslutet resulterade i nya galghumoristiska öknamn beroende på hur man kunde identifieras i ”Bikupans” undersökning. Det värsta var att vi som ansåg att svensk nationell försvarsförmåga skulle vara överordnad förmågan till internationella insatser var direkta fiender och om vi jobbade i Försvarsmakten så var vi förrädare.


Emellertid gick det inte lång tid innan regeringens inriktningsproposition kom ut efter Försvarsberedningens arbete 2008/09. Den beslutet tillsammans med Finansdepartementets genomförandegrupp ledde till en i princip kontraorder för oss i flygvapnet. Fokusera på Sverige och svenskt närområde, de internationella åtagandena görs med den förmåga som det svenska perspektivet ger. Morgonluft tänker jag och jag kan säga att jag i försvarsmakten efter det här känner ett stöd till 100%, de tidigare häcklarna har tystnat och krupit undan. Dock blir jag heligt förbannad, när vi sitter på jobbet och diskutera utveckling, krigsplanläggning och förändringar i rutiner för att kunna användas i annat än fredslunken men i mångt och mycket stupar detta på att vi redan har skrotat ut materiel som inte var optimerad för internationella insatser. Materiel som var användbar både nationellt och internationellt men som var kostsam att ta med sig ut. Jag sitter nu och tittar på ÖB problematisera över begreppsparet utmaning – problem och just nu så är det en utmaning att lösa de problem vi har framför oss och det finns ett stöd för ibland okonventionella lösningar. Något som överhuvudtaget måste användas då vi saknar det vi hade för att lösa det vi ska lösa nu. Men det är ändå en tillfredsställande känsla, jag gör det jag ville göra när jag tog anställning i flygvapnet och jag får uppskattning för det jag gör. Viss bitterhet finns över de förlorade åren och vissa förlorade möjligheter men känslan i den normala arbetet slår det.


Eftersom jag är intresserad så följer jag ju också utspel på dagstidningarnas ledarsidor, debattsidor, bloggar och twitter när man kommit hem. Här vänds den smått euforiska känslan ifrån att äntligen få syssla med det som känns vettigt och med ett stort stöd ifrån Försvarsmakten till en tom känsla. Jag läser av Johan Forssell att de problem vi har på jobbet inte är något problem, det är inte ens en utmaning. Det finns ingen avsaknad av soldater, vi har ju massvis med sökande på varje plats. Därefter läser jag vad Försvarsberedningens ordförande skriver, det är inget problem med Försvarsmakten, den är flexibel och ytterst duglig i att lösa de tilldelade uppgifterna till skillnad ifrån det förhatliga förrådsställda försvaret jag beskrev i början. Slutligen läser jag vad Försvarsministern skriver, vi ska köpa ett nytt flygplan till flygvapnet och det saknas ett antal miljarder men det är inget problem, det är bara att omplanera i materielplanen lite så det är inget problem. Vilket också Johan Forssell hakar på och idiotförklarar kritiker som pekar på undanträngningseffekter. Själv blir jag då sorgsen då jag ser att vi förmodligen inte kommer ha råd att köpa materiel för att kunna betjäna dessa nya flygplan. Efter det här så funderas det en stund innan sängdags och det hela börjar om dagen efter.


Jag har tidigare beskrivit mina tankar i Gästinlägget: En flygvapenofficers tankar och Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2. Det är inte arbetsgivaren i lika hög utsträckning som gör att jag känner en glädje i beslutet att byta arbetsgivare. Det är uppdragsgivaren som genom sina aktiva representanter så flagrant bryter ner arbetsglädjen hos mig att jag inte ser någon annan möjlighet än att byta yrke i några år.


/Flygvapenofficeren

Sälen 2013

ÖB i Sälen. Arkivbild. Foto: Patrik Kärrholm

ÖB i Sälen. Arkivbild. Foto: Patrik Kärrholm

Idag startar årets rikskonferens arrangerad av Folk och Försvar i Sälen. Försvarsmakten har med elva delegater med ÖB Sverker Göranson i spetsen och kommer bland annat att tala om att omvärldsutvecklingen i vårt närområde är osäker.

Debatten har redan startat och gjorde så i samband med intervjun med ÖB i SvD i nyårshelgen där Sverker Göranson förklarade att Försvarsmakten klarar ett fullt krig i en vecka. Uttalandet har diskuterats sedan dess och kan sägas vara inledningen på den försvarsdebatt som regeringen önskar föra i anslutning till försvarsberedningens arbete. ÖB har understrukit att risken för att Sverige ska sättas på ett sådant prov är låg idag, men att diskussionen som nu startat är välkommen och nödvändig.

De gynnsamma tendenser som påverkade förra försvarsbeslutet är inte längre entydiga och det finns faktorer som talar för en betydligt instabilare region. Detta omfattar alltifrån den politiska utvecklingen i stormakterna, militär förmågeuppbyggnad, ett ökat geo-politiskt fokus på vårt område och allt med stora osäkerheter.

Vad det gäller läget i Försvarsmakten är ekonomin på kort sikt i balans och personalförsörjningsreformen för våra kontinuerligt tjänstgörande soldater och sjömän har inledningsvis fungerat väl. Orosmoln är bland andra den långsiktiga finansieringen där Försvarsmakten anmält att verksamheten är underfinansierad från och med 2015 och myndigheten ska därför till regeringen fördjupa och konkretisera det ekonomiska underlaget och vilka åtgärder som bedöms nödvändiga. Andra frågetecken är hur länge vi får behålla de soldater och sjömän vi nu anställt och hur vi ska attrahera tidvis tjänstgörande personal och hemvärnssoldater. Vi vet också att reformen är tung och sliter på personalen– det syns i våra interna undersökningar.

Nytt för i år är att SvT direktsänder konferensen under måndagen och tisdagen i TV 2. Detta går även på SvT webb och på Folk och Försvars hemsida. TV 4 News planerar också för omfattande sändningar liksom Expressen TV och säkert många fler.

Följ konferensen på nätet eller på Twitter där @mikaelsthlm bevakar flödet. Många försvarsbloggar skriver också om konferensen där inte minst http://navyskipper.blogspot.se har en utmärkt sammanställning över mediarapporteringen.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Dags att betala grenfeeavgift?

Idag börjar Folk och Försvars konferens i Sälen. Under de senaste veckorna har behovet av svenskt medlemskap i NATO diskuterats i pressen och på försvarsbloggar. Många ifrågasätter Sveriges förmåga att försvara sig själv utan medlemskap.

Nu börjar även NATO att ifrågasätta att Sverige åker snålskjuts på NATO. Vi betalar inget medlemskap, men vi deltar i alla aktiviteter.

En diplomat från en av Sveriges Natogrannar förklarar för SvD:

–Är man inte med i klubben så är man inte. Då får man lämna klubblokalen klockan 22, sedan är det bara för medlemmar. Det vill säga: Vi uppskattar att Sverige tar del i olika krisövningar och fredsoperationer – men det finns gränser för hur långt samarbetet kan drivas med icke-medlemmar.

Inom NATO så har medlemmarna inte bara fördelar av medlemsskapet, utan även skyldigheter.

- Article 5 är kanske den mest kända. NATO-medlemmar skall ställa upp och skydda andra medlemmar som utsätts för angrepp. Anfallet på Afghanistan var första gången det användes skarpt och Sverige ställde upp. Men är det givet att vi ställer upp nästa gång? Visst så har Sverige en solidaritetsförklaring, men det är inget som de andra länderna skrivit på utan en ensidig förklaring från svensk sida som möjligtvis kan kopplas ihop med EU:s Lissabonfördrag. Dock så skall man i detta sammanhang komma ihåg att t.o.m. ÖB klassar EU som en "icke militärallians". Med tanke på att t.ex. Georgien som anfölls av Ryssland 2008 är en potentiell NATO-medlem så innebär Article 5 ett ökat åtagande för Sveriges del.

- Försvarsbudget. NATO:s rekommendation är att försvarsbudgeten skall vara 2% av BNP. I dagsläget med rådande ekonomisk kris är det dock inte många av medlemsländerna som når denna nivå. 2011 var den svenska BNP 3 499 914 miljoner. Försvarsbudgeten var samma år 45 306 miljoner . D.v.s. Försvarsbudgeten låg på 1,3% av BNP. Skulle försvarsbudgeten legat på NATO:s kravnivå så skulle den varit ca 70 miljarder! Vår försvarsminister har tidigare gått ut med information om att grannländerna i Norden rustar ned. Detta skulle med stor sannolikhet innebära att ett svenskt NATO-medlemsskap skulle resultera i att Sverige fick ta större ansvar för det nordiska området. Här är NATO statistik över åren 1990-2011.

- NATO-avgift. Detta går bl.a. till att rusta upp länder i NATO:s utkant. Bl.a. så betalar det satsningen på luftförsvar över Baltikum där bl.a. Tjeckien deltagit med sina Gripen. Det går till gemensam infrastruktur som t.ex. rusta upp baser, vapenförråd, radarstationer, ledningsflygplan m.m. Sverige nyttjar dessa resurser under sitt deltagande i internationella insatser, men betalar inget för detta. Hur mycket Sverige skulle få betala är oklart, men eftersom Sverige just nu är ett av Europas länder med bäst ekonomi så skulle det inte vara gratis. Precis som med EU så skulle vi få betala mer än NATO skulle satsa hos oss. Detta skulle vara en del av den 2% NATO försvarsbudgeten, men jämfört med nuvarande försvarsbudget så är det givetvis en tillkommande kostnad som vi inte skulle komma ifrån. 2% försvarsbudget är en stark rekommendation, men medlemsavgiften betalar man alltid!

Det är nog dessa skyldigheter som övriga NATO-medlemmar anser att Sverige borde ställa upp på och betala sin del av kakan. Det är också dessa skyldigheter som finansminister Anders Borg försöker att förhindra, men kanske inte lyckas med så länge till. Givetvis så är NATO förtjusta över att Sverige ställer upp med trupp och materiel, men pengar är alltid pengar.

Det är därmed kanske dags att gå från "Hang Around" och "Prospect" till att bli fullvärdig medlem?

Jämför med andra medlemskap. T.ex. vilken golfklubb finns det som tillåter att man spelar på deras bana utan att betala medlemsavgiften alternativt greenfee? Att bara betala greenfee för varje gång man spelar brukar i golfvärlden i förlängningen ofta dyrare än ett års medlemsskap. Det intressanta är att än så länge så har NATO inte krävt Sverige på greenfeeavgift vid insatser, men det lär nog inte dröja länge innan någon medlemsstat inser likheterna mellan golf och krigföring.

P.S: Kung James II förbjöd golf då han tyckte att det konkurrerade för mycket med just militär träning.

Första inlägget på nya sidan – Om Sälen förstås

Nu ligger det första inlägget ute på den nya förtöjningsplatsen hos Krigsvetenskapsakademins hemsida för Försvar och Säkerhet. Alla vägar bär till Sälen är rubriken för denna aktuella analys av försvars- och säkerhetspolitiken.

Denna plats kommer nu att sakta somna in. Kommentatorsmöjligheterna kommer att stängas av när alla historiska inlägg lyfts över till den nya adressen om några dagar. Se till att uppdatera dina bokmärken.
Blogg listad på Bloggtoppen.se

Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 2 Det flexibla försvaret




Försvarsbeslut 2000

Nu lämnar vi anpassningsförsvaret till förmån för det ”Flexibla försvaret”, det så kallade invasionsförsvaret har vid det här laget varit borta ifrån scenen under några år.

Prop. 1999/2000:30 inleds med de politiska utgångspunkterna för försmaktens utveckling och formuleras enligt följande:

”Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att vi nu kan skapa ett modernt, flexibelt och rörligt försvar grundat på allmän totalförsvarsplikt. De förband och system som behövs i framtiden skall kunna användas såväl för att försvara det egna landet som för internationella insatser. Därför föreslår regeringen i denna proposition att våra försvarsresurser förändras och utformas så att de motsvarar de nya kraven. Försvarsmakten har efter ett omfattande utredningsarbete i olika underlag lagt fram förslag till hur resurserna bör utformas för att svara mot de uppgifter och ekonomiska villkor som beslutades i kontrollstationen våren 1999. Det handlar om en genomgripande förändring av såväl omfattning som struktur.

Som en följd härav föreslår regeringen avsevärda förändringar vad gäller bl.a. krigsorganisationens utformning, grundorganisationens storlek, personalbehov och utbildning av totalförsvarspliktiga. En styrgrupp med deltagare från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har analyserat och föreslagit grundorganisatoriska förändringar. Förbandschefer inom Försvarsmakten samt länsstyrelser, kommuner och personalorganisationer har under utredningsarbetet framfört synpunkter. I rapporten Ny grundorganisation för Försvarsmakten redogör styrgruppen för hur den framtida grundorganisationen bör utformas

...

Konflikten i Kosovo våren 1999, där Nato ingrep för att stoppa den jugoslaviska statsledningens allt svårare förföljelse av kosovoalbanerna, har visat på den typ av kriser och hantering av dem som kan aktualiseras i dagens Europa. Stundtals har de senare årens säkerhetspolitiska framsteg i Europa upplevts som hotade, t.ex. vad gäller Rysslands relationer till Natoländerna. Vad som hänt har samtidigt illustrerat betydelsen av att det internationella samfundet förmått att agera och hålla ihop, något som även Ryssland till sist betydelsefullt bidragit till.

Den osäkerhet som är förknippad med det bräckliga ryska samhället har under hösten gjort sig påmind genom den omfattande militära insats och bekämpning av mål i Tjetjenien som den ryska statsledningen initierat där. Att denna konflikt inte kunnat lösas med politiska medel går ut över människors säkerhet och har skapat omfattande flyktingströmmar. Den inrikespolitiska osäkerheten drabbar i första hand Ryssland självt och dess befolkning men kan få konsekvenser också för grannländer och det internationella säkerhetssystemet.”

Man beskriver alltså den övergripande politiska dimensionen som Försvarsmakten skall verka i och att trots goda framsteg finns det en osäkerhet i vårt område som Försvarsmakten måste förhålla sig till och som vi ser nedan så fortsätter man att accentuera hotet ifrån fjärrstridsmedel.


”Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden ingår även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare.

Jaktflyg och luftvärn i samverkan behövs i luftförsvaret. Jaktflygets styrka är dess förmåga att möta även ett kraftsamlat hot som snabbt koncentrerats till utvalda områden. Luftvärnets styrka är bl. a. att det tvingar fientliga flygstridskrafter att uppträda så att utnyttjande och verkan av attackvapen reduceras. Med ett rörligt uppträdande, där angripande flygstridskrafter hålls i ovisshet var luftvärnet finns grupperat, ger luftvärnet skyddande effekt även över områden där det inte har grupperats. Luftvärn med allvädersförmåga behövs på grund av att den internationella vapentekniska utvecklingen medför en kraftigt ökad allvädersförmåga för attack- och bombflyg. Denna utveckling beror bl.a. på nya billigare attackvapen som också har god precision.”

”Regeringens förslag: Vad avser uppgiften försvara Sverige mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten

- ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser,
- ha förmåga att minska verkningarna vid en insats med NBCstridsmedel,
- ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål,
- ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer och
- ha förmåga att möta intrång på vårt territorium.

Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort sikt (högst ett år) kunna utveckla förmåga
- till skyddsåtgärder som medför att samhället kan motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur och
- att möta insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor.

Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut om anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Försvarsmaktens skall vidare skapa en grund för att på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.”

Gott så, kan tyckas att man beskriver vikten att kunna hantera hot i luftarenan. Omedelbart mot fjärrstridskrafter. Ett år efter beslut utbilda för att möta en kombination av förbekämpning och luftlandsättning eventuellt tillsammans med stridsflygförband. Efter fem år så ska Försvarsmakten kunna möta en komplext sammansatt fiende och på tio år kunna ha förmåga att storskaligt kunna möta en sådan fiende. Regeringen använder principen om upprustning då man avyttrar den överflödiga materielen. Ur minnet så angav FOI i tidskriften framsyn att om den materiel som avvecklas skulle packas i 24 meters lastbilsekipage som ställs kofångare mot kofångare blir konvojen lika lång som sträckan mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Men som vi ser nedan så verkar man tappa fokus på försvar i luftarenan,

”Skälen för regeringens förslag

Grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap
Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig, som tidigare nämnts, inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande omvärldsläge. För att göra detta måste Sveriges försvar ha en sådan beredskap att förmåga i nedanstående avseenden kan uppnås inom någon vecka.

För att ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser, fordras en lednings-, underrättelse- och luftförsvarsfunktion med den kvalitativa inriktning som redovisats ovan. Luftförsvarets beredskap skall anpassas med hänsyn till utvecklingen i omvärlden så att tillräckligt antal jaktflygplan och luftvärnsförband kan möta ett sådant hot.

…

Grundläggande försvarsförmåga med ett års beredskap

Det finns behov av att kunna möta begränsade väpnade angrepp mot Sverige i ett läge där internationella kriser utvecklats under viss tid som bl.a. medfört att en eventuell angripare haft viss förberedelsetid. Sveriges militära förmåga skall vara sådan att en tänkt angripare måste vidta omfattande förberedelser för att kunna hota Sverige.

Försvarsmakten skall ha beredskap att inom ett år kunna utveckla förmåga att möta insatser med fjärrstridsmedel, bestående av främst stridsberedda flygstridskrafter som finns grupperade i närområdet. För att åstadkomma en sådan förmåga behöver luftförsvaret kunna verka med ytterligare jaktflyg och luftvärn.”

Som resultat av de styrande faktorerna valde regeringen att föreslå Riksdagen att utforma den s.k. grundorganisationen enligt följande:

”Anpassning
En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels grundorganisatoriska möjligheter. Regeringen behandlar frågan om kompetenser i avsnitt 5.2. I fråga om de grundorganisatoriska möjligheterna anser regeringen att en grundorganisation med den utformning som föreslås i denna proposition kommer att ha den volym och infrastruktur som behövs för att genom flexibilitet och planering kunna utnyttjas även i en tillväxtsituation. Regeringen anser vidare att det vore direkt olämpligt att bibehålla ytterligare ett antal etablissement i form av kasernområden för att på så sätt ha en inbyggd potential för tillväxt. En sådan modell skulle föranleda alltför stora kostnader. Däremot är det angeläget att behålla dimensionerande övnings- och skjutfält. Regeringen bedömer att det även i en tillväxtsituation - trots det omvärldsläge som då råder - skulle vara förenat med betydande svårigheter att på kort tid anskaffa ytterligare övnings- och skjutfält.

Regeringen anser att det i det medellånga perspektiv som riksdagen har lagt fast - dvs. det femåriga perspektivet - däremot borde vara möjligt att åstadkomma förläggningskapacitet genom t.ex. utnyttjande av barack- och containerlösningar eller motsvarande för att bedriva den utbildningsverksamhet som inte kan inrymmas inom den befintliga infrastrukturen.

Redan idag finns en icke obetydlig förläggningskapacitet vid vissa större övnings- och skjutfält. I sammanhanget kan också erinras om att regeringen i en anpassningssituation har möjlighet att i enlighet med 1 kap. 5 § miljöbalken fatta vissa beslut i miljöhänseende. Härutöver bedömer regeringen att behovet av centraliserad samövning mellan olika enheter inom ramen för grundorganisationens ordinarie verksamhet kommer att öka i framtiden. Även denna aspekt understryker vikten av att dimensionerande övnings- och skjutfält behålls.

Dimensionering
Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang förordar regeringen att följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av Försvarsmaktens grundorganisation.
- Sex enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade förband.
- En enhet för internationell utbildning, med vilken samlokaliseras viss grundutbildning.
- En enhet för respektive specialtruppslag inom markstridskrafterna, dvs. artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att säkerställa vinterkompetens erfordras utbildningskapacitet i Norrland för samtliga funktioner.
- Två enheter för utbildning av jägarförband.
- Två enheter för utbildning av kustartilleriförband.
- Två baser för utbildning av sjöstridskrafter. Därutöver erfordras möjlighet för tidsbegränsad basering på ytterligare en plats.
- Fem flygflottiljer. [varav fyra med stridsflyg, Väpnarens anmärkning]
- Två enheter för helikopterförbanden, varav en för markoperativ verksamhet och för sjöoperativ verksamhet. Därutöver skall det finnas en mindre enhet.
- Två militärhögskolor från och med år 2002.”

Som vi ser i det här förslaget så innebär det att bl.a. Luftvärnets utbildningsorganisation krymper avsevärt. Det verkar som att regeringen anser att Luftvärnet och Flygvapnet kan säkerställa att inom ett år möta förbekämpning och landsättning av trupp med 2 st Luftvärnsbataljon Rb 77/97, 1 st Divisionsluftvärnsbataljon Rb 90/70 och 4 st Brigadluftvärnsbataljon Rb 90/70 tillsammans med 8 stycken stridsflygdivisioner JAS39 som betjänas av motsvarande 3 st samtida (Fb2000) flygbasbataljoner. Intressant för luftvärnets del så talar man också att om inte Rbs23 kan realiseras med ”DGA – Digital gruppantenn” efter 2004 så skall man överväga en direktanskaffning.

I en tillväxtfas har man tänkt använda den överkapacitet som finns på skjutfält och man har tänkt sig kunna öka organisationens storlek genom att hyra in motsvarande byggbaracker för att förlägga personal och containrar för personal och materiel. Till detta ska också en ambitiös materielplan läggas och man poängterar anpassningsförmågan, i andra ord: Förmågan att rusta upp genom att leveranssäkert anskaffa materiel till en utökad inkallning för grundutbildning av värnpliktiga soldater.

Jag är ambivalent, en något anorektisk organisation med hög ambitionsnivå. Man verkar vilja anpassa en grundberedskap mot det politiska hotet, inte det reella hotet som med tanke på de materiella resurser kan användas. Jag brukar kalla den här målsättningen och grundorganisation för en skamgräns för att kunna försvara Sverige.

J.K Nilsson

Törs vi flyga med Norwegian och RyanAir? (Gästinlägg)

Detta har skrivits inte av mig utan Mr X för att inte bli utsatt för repressalier. Läs och begrunda. Det finns många aspekter på flygsäkerhet. Så här kan man också se det (skrivet för några veckor sedan): Törs vi flyga med Norwegian och Ryanair i fortsättningen? Finns det piloter vi bör undvika. Törs vi flyga gratis. Lågprisaktörer har under ett antal år lurat i den flygande allmänheten att det är billigt att flyga, samtidigt som bränslepriser skjuter i höjden och styckepriset på nya flygplan snart ligger på 1 miljard även för kortdistansflygplan (en A380 kostar tre gånger så mycket). Det borde vara självklart att man inte kan sälja en flygbiljett för 29 eller ens 290 kr. (Den som provat har dessutom funnit att priset i slutändan ibland t.o.m. blir högre än en resa med ett reguljärt bolag, i synnerhet så om det blir störningar i trafiken och man då av ett lågprisbolag blir lämnad vind för våg). Eller som någon skrev: There is the absurdity of accepting a 100 dollar charge for a ride in a beat-up yellow cab between two airports in the New York area, while demanding to pay no more than 19,95 for a coast-to-coast trip in 120 million dollar aircraft, albeit with a few more travel companions. Flygbranschen är alltså svårt konkurrensutsatt. En stor seriös aktör som American Airlines arbetar t.ex. just nu under konkursskydd. Flygföretagen söker alla möjligheter att hitta besparingar och kostnadssänkningar, samtidigt som man vill öka sin försäljning.Som ett led i att attrahera kunderna gör man också sitt bästa för att framstå som en skarp och seriös operatör. Myndigheterna, som är satta att reglera verksamheten – läs flygsäkerheten – sitter på två stolar när man samtidigt vill skapa en ekonomiskt sund eller i alla fall överlevnadsbar miljö för flygbolagen och tillåter besparingsåtgärder som tidigare varit otänkbara. Pilotutbildningar skärs ner, underhåll minskas, tjänstgöringstider på 16+ timmar tillåts (tre gånger så lång som för lastbilschaufförer), flygningar utan bränslereserver för att kunna nå en alternativflygplats godkänns. Lönedumpningar behöver inte bolagen tillstånd för. Ekonomiska åtstramningar i all högteknologisk verksamhet påverkar kvaliteten negativt och i flygbranschen innebär försämrad kvalitet försämrad flygsäkerhet. Därav frågorna i rubriken. En absurditet i sammanhanget är att en one-man-show för passagerarflygning återinförts efter att ha varit förbjuden sedan flygets barndom. Det kallas för ’controlled napping’ och innebär att piloterna turas om att sova en stund för att inte båda skall vara helt slut vid ankomsten. Den vakna piloten – man är alltså bara två – skall tittas till med jämna mellanrum av en värdinna för att säkerställa att inte han också somnat. Ibland måste han väckas. Nyligen gjorde en yrvaken pilot en kraftig dykning för att undvika att krocka med planeten Venus som var på väg rakt emot honom. 16 skadade. Inte så himla bra, kan man tycka. I dagens ansträngda situation finns pilotföreningar som aktivt agerar för att skapa större säkerhetsmarginaler genom att ställa större krav på underhåll, utbildning och bränslereserver och vettigare tjänstgöringstider. Detta sker i förhandlingar med arbetsgivaren och påverkar sålunda utrymmet för andra förmåner, typ semestrar och löner. De facto köper man flygsäkerhet för sina egna pengar men det är ändå väl använda pengar, då chanserna att gå i pension och dessutom någorlunda välbehållen ökar. Det faktum att man önskar öka sina möjligheter att komma hem helskinnad har dessutom en oerhört gynnsam effekt på både plan och passagerare. Erfarenheten visar att i vissa miljöer – läs pressad ekonomi – är en väl fungerande fackförening för piloter den enskild mest flygsäkerhetshöjande faktorn alla kategorier. En klok bolagsdirektör – sådana finns - inser att en pilot som t.ex. inte önskar arbeta över 16 timmar i sträck är en klok pilot – sådan finns också. Som en parentes i samband med bränslereserver och även som en indikation på att industrin inte alls är lika smart som den ser ut, kan ju nämnas det hjärndöda i att skära ner på bränslereserver - och dricksvatten - för att spara vikt, samtidigt som man fraktar tre ton tax-free sprit i källaren, som sedan skall upp i stolarna på tillbakaresan (pre-pack). En helt onödig rundtur om man i stället fick plocka upp sin påse i ankomsthallen. All tax-free försäljning före flygning i. st. f. efter landning är för övrigt nästan lika korkad. I veckan som gick bröt förhandlingarna mellan Norwegian och dess Norska pilotförening, NPF, ihop. Stridsfrågan gäller bolagets uttalade strategi om att, över tiden, överföra alla piloter från fast anställning till kontraktsanställning. Syftet med denna strategi är att sänka Norwegians utgifter, genom att kostnader för skatter och sociala utgifter flyttas till individen, men också att avveckla fackföreningsanslutningen och "besväret" med en kollektivavtalande part.Metoden känner vi igen från Avia Express försök att införa detta i Sverige under 2010. I Norge sker det hela gradvis. Piloter i Norwegian som t.ex önskar uppgradering, erbjuds att söka LOA för att sedan "anlitas" som egenföretagare i sitt eget bolag, samtidigt som lön och ersättning betalas till konton utomlands. Nyrekryterade piloter får besked om att kontrakt (hemliga; enligt uppgift medför ett uppvisande av ett kontrakt omedelbart sparken) kommer att vara enda sättet att arbeta i Norwegian. Detta leder till en dumpning av såväl social trygghet som piloternas arbetsvillkor. NPF har utan framgång, genom sedvanliga förhandlingar och inom ramen för normala regler på arbetsmarknaden, försökt att förmå företaget att överge denna strategi.Förhandlingarna har brutit samman och en laglig strejk kan inte längre uteslutas. Norwegian är ett bolag som motverkar facklig styrka och som söker undandra sig det ansvar som andra arbetsgivare i Skandinavien uppvisar med följd att konkurrens på lika villkor blir en omöjlighet. Om Norwegian (eller något annat bolag för den delen) dessutom i framtiden råkar ut för en incident/accident kommer man med stor sannolikhet kunna härleda orsaken till överdriven sparkramp i bolaget och obefintligt fackligt stöd för piloterna. Utan sådant stöd för att inte hamna på någon ”shit list” så flyger man plan som borde stå på marken, man flyger när man är för trött eller sjuk och man har tar t.ex. inte adekvata bränslereserver. Som Ryanair, som enl. Landvetter-kontoret för tio år sedan bogserades in efter landning i Göteborg med snustomma tankar. Industrin är enastående på att lägga ner både möda och pengar på att utreda vad som hänt när det gått galet och att lära sig av misstagen. Blood money, sade någon. Att investera i att undvika olyckor p.g.a. tydliga hotbilder är en annan sak. Framtidens olyckor kommer inte att bero på bristande teknik. Man kommer att få problem orsakade av undermålig utbildning, fatigue (extrem trötthet) och någon kommer förr eller senare att ramla ner av vanlig hederlig soppatorsk. Nyligen nödlandade tre Ryanair-plan i Valencia p.g.a. bränsle brist. USA har börjat ifrågasätta nuvarande arbetstider men givetvis först efter en dödsolycka. EU litar fortfarande på bolagsdirektörerna. Som passagerare kan man bara blunda, ta ett järn – eller informera sig och rösta med fötterna. You get what you pay for. En flygpassagerare har rätt att kräva säkra, väl underhållna flygplan med pigga och krya besättningar (i ett av våra mesta lågprisbolag tas enligt uppgift en pilots anställning under omprövning efter tre sjukskrivningstillfällen), bemanning som inte ger piloterna mikrosömn på kort final och bränslereserver som ger utrymme för i alla fall en oförutsedd händelse. En extra pilot på en långflygning kostar per passagerare vid standardbeläggning 76 kr (1,5 stor stark) och 1 timmes extra bränsle på en kortflygning 2 kr. Låt oss som avslutning se på en utopi. Alla flygbolagsdirektörer enades om vettiga regler för underhåll, utbildning, tjänstgöringstider/bemanning, bränslereserver och allt som har med flygsäkerhet att göra. Alla som inte ville vara med fick inte tanka. Biljetten skulle bli dyrare. Men prisvärd.

Luften ur?

Som vissa läsare säkert har noterat har det inte skrivits mycket på Cynismer på länge. Det finns flera anledningar till det, bland annat arbetsrelaterade orsaker, men den absolut viktigaste anledningen är att intresset för att diskutera försvarsrelaterade frågor är ganska lågt hos oss just nu. Det är inte för att det inte finns saker att diskutera (för det gör det absolut) utan på grund av ansvariga politikers beteenden. Man ska inte låta sig tryckas ner av andra så enkelt, jag vet, men de moderata försvarspolitikernas arrogans har blivit för mycket.

Skildringar och redovisningar från Försvarsmakten och försvarsbloggare viftas bort och politikerna sätter sig över yrkesmännen och hävdar att de själva vet bättre om läget i Försvarsmakten. Enligt moderata politiker är allt frid och fröjd, Försvarsmakten är i balans (liksom dess ekonomi) och Sverige kan försvaras såsom sig bör. Att Försvarsmakten och dess anställda inte håller med spelar ingen roll. Moderaterna vet bäst.

Att de inte lyssnar på försvarsbloggare kan jag köpa men att de inte lyssnar på Försvarsmaktens officiella rapportering och Överbefälhavaren är gravt. De själva har inte kompetensen att avgöra läget för och skicket på försvaret. De är därför beroende av rapportering från FM och bör ha ett mer sakligt och ödmjukt förhållningssätt till informationen de får via de officiella kanalerna.

Den attityd som (vissa) moderata politiker uppvisar på bloggar och Twitter får mig att inte bara ta en paus i bloggandet utan jag har också bestämt mig för att inte rösta på Moderaterna i kommande val. De som är aktiva på Twitter förstår vad jag menar och vilka det handlar om. Till övriga kan jag säga att framstående moderata politiker i försvarsdebatten inte för sig som vuxna ansvarstagande individer. Tyvärr får det sådan påverkan på hela debatten att jag helt sonika har tappat lusten. Av mig som statlig tjänsteman avkrävs saklighet, ansvarstagande och noggrannhet. Vad krävs av en politiker?


På Cynismer har luften kanske gått ur men på Wisemans Wisdoms och Skipper är det fullt ös och nu stundar Folk och Försvars rikskonferens. Det finns gott om ämnen att diskutera och debattera och jag välkomnar folk att inkomma med gästinlägg. Cynismer försöker hålla sig till jordnära ämnen men även inlägg om försvarsärenden på politisk nivå välkomnas.


/C

Karelen, Lappland och en viss fallskärmsjägare

"Into the White" utspelar sig i norska fjällen och är en av månadens mycket sevärda förmånsfilmer. Svensk text ingår.

Idag är det exakt tjugo år sedan Barentsregionen grundades, i vilken våra två nordligaste län ingår. Regionen inger fortfarande hopp om en bättre framtid i norr men orostecknen blir tyvärr fler då Barents Observer senast igår kunde berätta att regionen nu, för första gången sen Sovjets fall, får fler kärnvapen.

Som av en händelse handlar både månadens premiebok och förmånsfilmer i SMB om när regionen var i fullt krig. Boken Bakom Röda arméns linjer handlar om fjärrpatrull Hokki, Finlands största luftlandsättningsoperation under kriget, i Norra Karelen. Jag har bara just börjat läsa den men kan konstatera att den innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder och hittills imponerar.

"Nödlandning i Lappland" är månadens förmånsfilm och är kort sagt ett måste om man är intresserad av flyg, flygvrak och fallskärmsjägare i Norden. Det är en enda tysk fallskärmsjägare som är med i de nutida avsnitten, Alexander Uhlig, men icke desto mindre är det högintressant. Uhlig stred nämligen mot min gode vän Jan Danielsen, svensk frivillig från K 3, på norska Kuberget vid Narvik. I filmen intervjuas både Uhlig och Danielsen och vi får se vad som finns kvar av andra världskriget på marken i både Norge och Sverige. Inte mindre än 327 utländska flygplan damp ner enbart på svensk mark under kriget. I Lappland finns det ännu en del rester av dem... Filmen är alltså en utmärkt förberedelse inför en resa till det mest relevanta området dvs. Abisko-Narvik.

Spelfilmen "Into the White" (se trailern ovan), som man får på köpet med "Nödlandning i Lappland", har jag sett och jag tycker att det är en av de mest välgjorda spelfilmerna som finns om andra världskriget i Norden. Fokus är dock inte på strid utan samarbete!

F.ö. skriver DN nu om den ökade marina satsning som denna blogg nyligen tog upp. Men nu heter det enligt president Putin att det under de kommande åren blir "över hundra nya krigsfartyg och ubåtar i skilda klasser". Det stämmer inte riktigt med förra veckans besked men om man slår ihop örlogsfartyg med understödsfartyg kan siffran stämma. Kommentar, Skipper?

UPPDATERING 12:55
DN-artikeln om den marina upprustningen har inte publicerats i pappersupplagan igår eller idag.

Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 1 Anpassingsförsvaret




Till min oförställda glädje ser jag på kollegan Wisemans blogg att den tidigare chefen för Luftvärnsregementet Lv6, Överste Lennart Klevensparr engagerat sig i debatten om Sveriges luftvärnsutveckling. Och vad kan inte passa bättre i början på ett år än att blicka bakåt på åren som gått för att kunna sia om vad som komma skall?

Om vi tittar tillbaka till mitten på 1990 talet så ser vi Försvarsbeslut -96 som en vattendelare i Svenskt Försvar. Här påstås att vi lämnar ”Invasionsförsvaret” till förmån för ”Anpassningsförsvaret”. I inledningen av Proposition 1995/96:12 kan vi läsa:

”I dagens säkerhetspolitiska och militärstrategiska situation finns ingen tänkbar angripare med omedelbar tillgång till förband lämpade för omfattande angrepp mot vårt land. Sverige skall dock även i dagens situation ha en betryggande förmåga att möta sådana militära angrepp, som trots allt skulle kunna inledas.

Inom några år skulle befintliga militära resurser i vår omvärld kunna sättas i stånd, och därmed skulle det skapas förmåga att genomföra ett angrepp i större skala. Om en sådan utveckling äger rum, måste det svenska försvarets krigsduglighet kunna höjas på ett betryggande sätt i minst motsvarande takt.

Mycket talar för att krig i en svårförutsägbar framtid skulle karakteriseras av att kvalificerad militärteknik och strategiska insatsstyrkor kommer till användning. Därför bör den svenska försvarsplaneringen långsiktigt i första hand inriktas på förmåga att möta angrepp med strategiska insatsstyrkor.

Det kan emellertid inte uteslutas att en mera omfattande förmåga till anfall över landgräns och hav skulle kunna växa upp i vårt närområde. Även om detta enligt militära bedömningar skulle ta lång tid, måste vi planera för att möta det genom tillväxt i ett försvar, som i första hand är utformat för att möta strategiska insatsstyrkor.

Luftförsvaret och vår förmåga att behålla luftherraväldet över vårt land är av särskild betydelse i alla tidsperspektiv. Det kräver dessutom mycket lång tid att införa nya avancerade flygsystem. Flygstridskrafterna måste därför utformas och dimensioneras i ett långt tidsperspektiv.

Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det svenska försvaret har fortsatt ett mycket stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde. De långsiktiga materielbehoven måste säkerställas. Inhemsk kompetens måste bevaras på de försvarspolitiskt mest värdefulla teknikområdena. Det är vidare betydelsefullt att försvarsindustrin behåller och utvecklar kompetens genom utlandssamarbetet.

Till följd av svårigheten att förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld måste totalförsvaret - och då i första hand det militära försvaret - på ett betryggande sätt kunna anpassas efter förändrade hotbilder. Detta är en central tanke i regeringens förslag.

Samma realpolitiska analys, som styr besparingen på försvarsutgifterna idag, måste styra kravet på beredskap och förmåga hos försvaret att kunna anpassa sig till morgondagens situation.

Den bedömda hotbilden skall alltid styra Sveriges rustningsnivå. Förmåga till anpassning efter ett förändrat säkerhetspolitiskt läge måste därför prioriteras i Sveriges försvarsplanering. Ingen nation utformar sitt försvar utifrån ett hypotetiskt värstafallsscenario.

Både vår egen och andra länders historia visar att det av flera skäl kan vara svårt att i tid skönja och reagera på politiska och militära förändringar, som borde leda till ökad försvarsförmåga. En åtgärd av central betydelse i regeringens förslag är därför att skapa ett trovärdigt och effektivt system för förvarning om förändringar i hotbilden och tolkningen av förvarningssignaler.

Vid sidan av en planerad höjning till full krigsduglighet inom högst ett års tid skall det finnas konkreta planer för tillväxt och förstärkning av det militära försvaret, om det säkerhetspolitiska läget försämras. Dessa planer skall baseras på löpande planering och kontroll av den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Våra svenska erfarenheter från tiden mellan de båda världskrigen visar hur avsevärda brister i just detta avseende kan få förödande konsekvenser. När regering och riksdag sent omsider anvisade mera pengar till försvaret, saknades genomtänkta militära planer för hur pengarna skulle användas.”

Man påstår att hotet mot Sverige är lågt men att luftstrids- och fjärrstridskrafterna kan verka i korta tidsförlopp till skillnad mot de mark och marinstridskrafter som krävs för ett en regelrätt invasion. Det första skulle vi ha hög materielberedskap för att snabbt kunna växa i, de andra skall vi ha planer att möta ett större hot än det som bedöms kunna sättas upp nu.

Det finns en vilja att ”Växa i kostymen” igen enligt proposition 1996/97:4som utgjorde försvarsbeslutets andra del

Långsiktig anpassningsförmåga
Långsiktig anpassning innebär att krigsorganisationens förmåga förändras så den kan möta framtida hot. Detta kan - om hotbilden förvärras - innebära att organisationen behöver utökas, att den måste ges nya egenskaper för att kunna möta nya angreppsformer, att dess beredskapsegenskaper behöver förändras, att viktiga system måste modifieras för att kunna fungera i nya motmedelsmiljöer etc. Det är viktigt att inse att vi inte kan förutsäga och än mindre föreskriva vilka anpassningskrav som kan komma att bli aktuella i framtiden.

Krigsorganisationen och verksamheten för att utveckla den bildar en grundläggande plattform för den långsiktiga anpassningsförmågan. Den är grunden för personalens kompetens både när det gäller att utbilda individer och förband, att utveckla taktiskt och operativt tänkande och att  integrera ny materiel i organisationen. Anskaffningen av materiel för krigsorganisationen ger vidare förutsättningar för vidmakthållandet av kompetenser i Sverige och därigenom för den framtida fortsatta materiella förnyelsen genom att utvecklings- och tillverkningsresurser beläggs.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen en något större krigsorganisation än vad inriktningen i försvarsbeslutets första etapp angav. Regeringen anser det vara enklare och snabbare att utöka eller förändra markstridskrafterna genom att komplettera eller fylla upp flera brigader som inte är fulltaliga jämfört med att etablera helt nya förband. Bibehållandet av vardera en patrullbåts- och flygdivision utöver inriktningen ger en långsiktig handlingsfrihet att omsätta en större organisation.

Tillgången till kompetent personal kommer att vara en begränsande faktor särskilt vid en utökning av organisationen eller om anpassningsåtgärder företas i ett läge då kraven på insatsberedskap har ökats. Regeringen har därför bedömt att ca 300 yrkesofficerare bör finnas utöver krigsorganisationens direkta behov. Det förändrade sätt att utnyttja reservofficerare och annan personal som behandlas i kapitel 13 bidrar även till anpassningsförmågan.

Viss materiel som inte erfordras för den reducerade krigsorganisationen kan bibehållas i materielberedskap. Försvarsmakten har förslagit att bl.a. artilleri- och luftvärnspjäser, ledningsmateriel, moderna kustförsvars-anläggningar och materiel för lätta attackdivisioner bibehålls. På sikt kan det bli aktuellt att bibehålla JA 37-flygplan på motsvarande sätt. Regeringen vill dock särskilt betona att denna metod endast bör utnyttjas om två villkor är uppfyllda, nämligen dels att materielen har en tillräckligt lång återstående livslängd, dels att kostnaderna är låga.

Grundorganisationen utgör en av förutsättningarna för anpassning. Värdet ligger emellertid snarare i den verksamhet som bedrivs och i kvalificerad utrustning som simulatorer än i sådana fysiska tillgångar som ofta förknippas med grundorganisationen såsom förläggnings- eller administrationsbyggnader. Det grundorganisationsförslag som redovisats i kapitel 11 har inte givits någon generell överkapacitet för att öka anpassningsförmågan. Däremot har de olika utbildningsplattformarnas egenskaper, främst möjligheten att förändra verksamhetens karaktär eller att utöka verksamheten, påverkat förslagets utformning.

Vid sidan av satsningen på militär personal utöver krigsorganisationens direkta behov satsar regeringen de största ekonomiska resurserna på att säkerställa möjligheterna att tillföra ny, liksom att utnyttja och modifiera befintlig materiel, samt att säkerställa den teknologiska kompetensen. Förutom riktade satsningar mot sådana teknikområden som gynnar en generell materiell anpassningsförmåga, bör även en inhemsk kompetens inom ubåts- samt krut- och explosivämnesindustrin säkerställas under försvarsbeslutsperioden.

Den viktigast förändringen är dock en ny syn på internationellt samarbete. Den säkerhetspolitiska utvecklingen medger nu att försvarets materielförsörjning bör kunna ske i nära samarbete med andra länder. Ett ökat och fördjupat försvarsmaterielsamarbete skapar enligt regeringen förutsättningar för tillförsel av ny materiel, även i tider när den internationella efterfrågan är stor.

Kostnader
Det är inte möjligt att göra en exakt uppskattning av kostnaderna för att skapa en tillräcklig anpassningsförmåga. I många fall är behovet av anpassningsförmåga ett av flera skäl till att en åtgärd vidtas. Regeringen beräknar emellertid att drygt 500 miljoner kronor kommer att satsas årligen på åtgärder som i huvudsak syftar till att öka anpassningsförmågan. I denna summa ingår särskilda satsningar på forskning och teknikförsörjning, utökat antal yrkesofficerare och utökad krigsorganisation med ca en tredjedel av totalbeloppet vardera.

Vår omvärld ansågs alltså så pass osäker att regeringen valde att föreslå en större krigsförbandsmassa än vad Försvarsmakten ansåg sig behöva för stunden.

Grundorganisationsförband utan tydlig koppling till krigsförbanden såsom Artilleri och Luftvärn avvecklas efter att det kan anses att de inte längre bedriver rationell utbildning. Konkret avvecklades Bl.a. Lv4 i Ystad, A1 i Linköping, A4 i Östersund, Ing1 i Södertälje, S2 i Karlsborg men man hade fortfarande en rad luftvärnsförband i riket tillsammans med sex stycken stridsflygflottiljer som utbildade och vidmakthöll 13 stridsflygdivisioner och 16 basbataljoner.

Visst skulle man kunna anse att beslutet är underfinansierat och drevs igenom med en ekonomisk optimism. Men för oss som varit med ett tag i Försvarsmakten framstår förbandsmassan i Fb96 som det som en stormakt skakar fram jämfört med dagens/år 2019.s ”Enveckas försvar”. Tittar vi tillbaka på den här tiden så ser vi att det hot som Ryssland utgjorde då inte var lika stort som det hot Ryssland kan utgöra nu och inte tillnärmelsevis jämförbart med det hot Ryssland kan utgöra vid år 2020 och bortom. Trots det så ska vi möta det hotet med tre stridsflygdivsioner när vi för 17 år sedan ansåg att vi behövde 13 stridsflygdivisioner och 13 stridsflygdivisioner 16 basbataljoner. För 17 år sedan ansåg vi oss behöva 22 luftvärnsbataljoner, nu behöver vi 2 luftvärnsbataljoner.

J.K Nilsson

”Enveckasförsvaret” räcker

Som förväntat slöt idag försvarsminister Karin Enström upp vid ÖB:s sida och bekräftade i DN att Sveriges militära beredskap och förmåga är tillräcklig relativt hotbilden. Regeringen tar därigenom ansvar för hur uppdraget till Försvarsmakten ser ut. Så viktiga besked ges inte av en slump, vare sig vad gäller tidpunkt eller innehåll, och det är naturligtvis processat bakom kulisserna mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet. Beroende på hur man ser på saken lägger ministerns besked idag sordin på frågan om hur statsmakterna bedömer hotbilden (enligt de som tycker hotbildsbedömningen är ansvarslös), eller hyfsar debatten om Ryssland som växande militärt hot mot landet (enligt de som stilla undrar över hur fantasifull man kan tillåtas vara om man samtidigt kopplar fantasierna till krav på budgetförstärkningar).

Samtidigt väcker det nya frågor:

Nu har både ÖB och försvarsministern i princip givit besked om hur hotbilden ser ut och vilken kapacitet som är tillräcklig för att möta upp denna hotbild, dvs. att nuvarande inriktning bör ligga fast, och från politikens sida att står det klart att man anser det är onödigt att öka ambitionen (vilket i praktiken innebär att det inte blir några tillskott på budgetramen). Detta innan Försvarsberedningen lämnar sin säkerhetspolitiska bedömning till sommaren – den bedömning som skulle vara förutsättningslös och öppen enligt beskeden vid uppstarten av arbetet. Man behöver inte ha livlig fantasi för att tänka ut att beredningens ledamöter känner sig en aning kringskurna.

Beredningen har naturligtvis en viktig roll ändå, och bör särskilt koncentrera sig på de utanstående frågorna, t.ex. robustheten i det internationella samarbetet (där några frågor är särskilt känsliga). Här finns mycket kvar att göra och det är den politiska viljan som måste styra detta.

Den andra frågan är hur man från politikens sida ska hantera den uppkomna situationen kring insatsorganisation 2014 (IO 14), som i praktiken är IO 19 eftersom den ska vara insatt och klar 2019. Nu har det bringats välkommen klarhet kring vilka ingångsvärden som ligger till grund för det spel man har genomfört, genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagerstens försorg på Twitter igår. Den situation som ÖB beskrev handlar om den förmåga Sverige har när IO 14 är insatt och klar. Samtidigt har ju Försvarsmaktens budskap varit att det kräver pengatillskott de närmaste åren. Om nu försvarsministern ger besked om att förmågan i IO 14 räcker, givet hotbilden och bedömningar i vår nära omvärld, blir det svårt att hävda att man kan sänka kraven och göra de stora skär som ÖB hävdar måste till för att balansera utgift och uppgift. Försvarsministern kommer behöva svara på om regeringen tillskjuter pengar för att kunna sätta IO 14 på fötter (vilket man inte kommer att göra), men å andra sidan har Försvarsmakten sett till så att diskussionen nu kommer handla om huruvida IO 14 ska finansieras eller ej och inte om man ska växla upp både ambitionsnivå och budget ytterligare.


Kalla fötter i Högkvarteret?

Ekot basonerar ut att ”ÖB backar om försvarets förmåga”. Men gör han det? För att konstatera det måste man i så fall ha tillgång till SvD:s bandinspelning av intervjun och jämföra vad han har sagt innan citaten gick i tryck. Det har inte jag, men kanske Ekot? Det man möjligen kan säga är att han modifierar den bild som sattes i SvD, i alla fall uppfattas det så utåt.

ÖB i Ekot (om uthålligheten i försvarsförmågan):

”– Är det en rimlig ambition? Ja, det är en rimlig ambition i förhållande till det läge vi har nu. Samtidigt måste vi vara nogsamma när vi tittar mot framtiden – vad kommer den att innebära. Ja, är den osäker så är det minst den nivån man måste uppehålla, säger Sverker Göranson.

Med den nya försvarsstruktur som nu byggs upp menar han att det ändå är en förbättrad försvarsförmåga jämfört med de senaste tio-tjugo åren.

– Absolut. Och då ger jag rådet till oss allihopa som svenskar att vi måste titta lite grann i omvärlden hur det ser ut hos olika länder. Moderna försvarsmakter i dag är på väg i ungefär samma riktning och skulle jag bedöma har ungefär samma ambitionsnivåer, för vi ser alla att vi är på något sammanflätade i utvecklingar i omvärlden, säger Sverker Göranson.”

ÖB i SvD:

”ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).”

När det gäller förmågan att ge eller ta emot militärt stöd exemplifierar ÖB (i Ekot) förmågan med de nordiska stridsgrupperna:

”– Att ge stöd skulle jag påstå att vi är ännu bättre på för det är egentligen det vi göra hela tiden när vi går ut i olika insatser med både flyg-, marin- och markförband – Afghanistan – då ger vi stöd. (…) återigen jag tar exemplet NBG (Nordic Battle Group) – för det har vi gjort ett antal gånger och dessutom med omvärldens betyg glimrande, vi har gjort det väldigt bra, säger Sverker Göranson.”

Vad gäller förmåga att ge eller ta emot militär hjälp ligger en fråga och pyr under alla alliansdiskussioner och frågetecken kring hur det står till med den reella kapaciteten, nämligen:

Hur ser en situation ut när man bestämmer sig för att ge militärt stöd till annan nation, vid konflikt i närområdet, i det snabba förlopp som verkar förutspås både i politiken och Försvarsmakten och när man är så slimmad på hemmaplan? Kommer man inte ställas inför stark förväntan på att dra alla resurser så nära hjärtat som möjligt? Det är svårt att se att man skulle rulla ut, flyga och sjösätta det som finns att tillgå och transportera – förmåga eller ej – till annat territorium , med mindre än att en gemensam krigsplanering är upprättad, som dessutom är övad, samt garanterad så långt det är möjligt i bindande förpliktelser. Samma sak gäller naturligtvis åt andra hållet.

Vad gäller Ekots inslag delar rubrikvalet förmodligen upp de som bryr sig i en grupp som tror piskan nu har gått från Försvarsdepartementet till Lidingövägen och en grupp som tänker att ÖB har fått kalla fötter. Låt oss istället granska vad han egentligen har sagt och fortsätta diskutera om förmågan är rimlig relativt hotbild och krav, samt nagelfara de ingångsvärden allt bygger på.

Och i denna diskussion är det välkommet med en bredare flora än enbart de närmast sörjande.


På agendan

Förberedelser pågår inför deltagande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 13-15 januari. Jag har förmånen att framföra synpunkter efter ÖB Sverker Göransons tal måndagen den 14:e, tillsammans med Claes Arvidsson, ledarskribent SvD och Lars Fresker, ordförande Officersförbundet.

Innan dess, närmare bestämt torsdag denna vecka, modererar jag ett seminarium som Teknik&Säkerhetsforum arrangerar om teknikutvecklingen och nya hotbilder. Håkan Gunneriusson, forskare vid Försvarshögskolan, inledningstalar om hur ny teknik påverkar hotbilden. Därefter följer ett panelsamtal  med Johan Forssell, riksdagsledamot (M), Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och Johanne Hildebrandt, researchchef på Seccredo, fd krigsreporter tillika kollega i Krigsvetenskapsakademien. Det ska bli mycket intressant! För mer info och anmälan se här.

Förberedelser pågår också inför Försvarskonferens 2013 i Skövde den 20-21 mars, arrangerad av Försvarsmaktsråd Skaraborg. Det blir en stor nationell konferens med personalförsörjningsfrågor i fokus, vilken jag har den stora glädjen att moderera. Bland deltagarna märks Försvarsminister Karin Enström, ÖB Sverker Göranson, ordf. FöU Peter Hultqvist, ordf. Försvarsberedningen Cecilia Widegren, ordförande/språkrör för ungdomsförbunden, förbandschefer från hela Sverige samt representanter för bostadssektorn, näringsliv, kommuner, regioner, SKL m.fl. Personalförsörjningen är en samhällsreform och konferensen speglar detta. Information och anmälan här.