Sökresultat för: Ledning

Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de ”nya” i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Julkalender 2014: Lucka 2 – flygstridsledning

Bakom lucka två döljer sig en något mer positiv historia än lucka 1 och den svenska krigssjukvården, nämligen flygstridsledningen.

Under andra halvan av 00-talet introducerades JAS 39C i Flygvapnet. Skillnaden mot 39A var att 39C var anpassat för full NATO-interoperabilitet och därmed inte hade det tilltänkta svenska krypterade talradiosystemet som utvecklats för 39A eller möjligheten att ta emot flygstridsledning via datalänk. Från att ha varit 10 år före omvärlden i flygstridsledning och datalänkar, kom Flygvapnet att istället ramla tillbaka decennier till tidig Drakentid. Några år senare förbättrades situationen något när flygplanen till slut fick möjlighet till att skicka data mellan varandra – en förmåga som var en grundsten i Jaktviggensystemet och möjligheten att uppträda i en radiostörd miljö.

Under början av 00-talet rådde en stor vurm för det så kallade nätverksbaserade försvaret, som kom att bli ett veritabelt smörgåsbord för teknikkonsulter inom försvarssektorn där miljarder rann iväg utan att någon reell produkt kom ut. Allt och alla inom krigsorganisationen skulle vara uppkopplade mot varandra i ett stort informationsmoln och därigenom skapa ett ledningsöverläge gentemot motståndaren. Tanken var och är mycket god, men här förleddes snabbt processen av ”andra” intressen och av att beslutsfattare inte riktigt förstod vad man beslutade om. Det kom att bli något av Försvarsmaktens version av IT-bubblan. I den vid tiden rådande vurmen såg man till exempel inga behov av de berganläggningar som rymmer två av landets flygstridsledningscentraler och man bestämde sig raskt för att avveckla den södra – utan någon mer omfattande utredning. På sikt skulle även anläggningen i Mellansverige försvinna. Istället skulle all ledningsförmåga i Försvarsmakten koncentreras till en kontorsbyggnad i Enköping var visionen. Som tur var lyckades man efter många turer få stopp på vansinnet.

Parallellt med arbetet med det nätverksbaserade försvaret hade interoperabilitetskraven på JAS 39C och de övriga flygstridskrafterna drivit fram en övergång av datalänksystemet mot NATO:s (USA) Länk 16. I grund och botten ett system likt det gamla svensk stridatalänksystemet som funnits redan till Jaktviggen, men med den stora skillnaden att det användes av alla NATO-länder och till en rad olika plattformar – inte bara flygplan.

Länge såg dock Länk 16 ut att vänta på sig och förmågeglappet i flygstridsledningen att handla om år mellan JAS 39A och datastridsledningen av denna stängdes ner tills att JAS 39C fått Länk 16. Libyeninsatsen kom dock att skynda på integrationen och beslutsfattandet. Den korta utbildning som krävdes på plats innan de första piloterna slog L16-strömbrytaren i ”till” och allt fungerade sömlöst mot de övriga ländernas flygplan och fartyg i insatsen, visar på förtänksamhet och en god grundintegration.

Idag är Länk 16 i hög grad infört och efter några års glapp i flygstridsledningsförmågan kan svenska stridsflygplan åter ledas via krypterad datalänk. Fördelen nu är att man kan uppträda på samma nät som grannländerna inklusive Finland men även alla andra användare av Länk 16. Det gör dock att Sverige liksom alla andra användare av Länk 16 är beroende av USA för de krypton som krävs för att systemet ska fungera. Något alternativ finns inte längre, eftersom det gamla systemet är helt avvecklat. Länk 16 och andra ledningssystem är också grundkomponenter i det nordiska samarbetet och vill man effektivt kunna verka tillsammans utan att förlita sig på taktik från 1940-talet så finns det inte något val.

Här har Sverige hamnat i något av den limbo som drabbar länder som inte är med i NATO, men som har ambitioner att delta i samma internationella/gemensamma insatser som NATO-länder. Är man inte interoperabel har man inget i insatsen att göra. Samtidigt får man som icke NATO-medlem inte tillgång till all information och alla system.

På politisk nivå kom för många ändå som en chock att Sverige plötsligt stod utan flygstridsledning per datalänk och att interoperabilitetskraven gjorde att flygstridsledningen liksom många andra system medförde ett beroendeförhållande när man prioriterade internationella insatser.

För egen del har jag varit mycket nöjd med den nya datastridsledningen och beskrev på Flygvapenbloggen ett uppdrag under flygövningen Frisian Flag i Nederländerna våren 2013. Fortfarande saknas dock krypterad talradio, vilket gör att såväl privata som statliga signalspanare inte har några problem att följa vad som sägs, vilket ibland hamnar på nätet.

Läget inom flygstridsledning hade idag utan tvekan varit katastrof om inte major Peter Neppelberg genom ihärdigt arbete i bloggosfären (ofta på denna blogg) såväl som inom Försvarsmakten gjort allt för att belysa vansinnigheterna i turerna kring det nätverksbaserade försvarets planer för flygstridsledningen. Från politiskt håll har Neppelberg även haft ett starkt stöd från Allan Widman och jag rekommenderar den som vill läsa mer att göra en sökning på denna blogg, liksom Widmans på Neppelberg eller använda etiketten ledningssystem i anslutning till detta inlägg och backa i historien. SVT gjorde även ett Dokument Inifrån om det nätverksbaserade försvaret, men programmet finns tyvärr inte längre tillgängligt på nätet.

Lucka 2 hade därmed ett mer positivt innehåll och visar hur brister och dumheter faktiskt kan avhjälpas när de uppmärksammas och ifrågasätts. Tyvärr har många miljarder rullat under 00-talet i den här frågan – utan något konkret resultat i svensk försvarsförmåga.

Rättelser med anledning av artikelserie i Hundsport

Foto: Nicklas Gustafsson/Combat Camera Tidningen Hundsport (HS) nummer 6 har som tema Statens tjänstehundsavel där Försvarsmaktens och polisens avelsverksamhet behandlas i tre artiklar. Dessvärre innehåller tidningen en rad felaktiga uppgifter. Försvarsmakten (FM) och polisen erhåller uppdrag av regering och riksdag. … Continue reading →

Kalla krigets inledning och Finland

Trailer för dokumentären ”I Stalins skugga” om Finland 1944-52.

Det som nu sker i Ukraina kommer på många sätt att förändra säkerhetspolitiken och inte bara i Europa (relationen med Kina…). Putins propaganda har nått en så pass absurd nivå – ”svenska nynazistgrupper” lyfts fram för att motivera Kremls agerande – att jag tycker det just nu är svårt att seriöst kommentera, varför jag på min personliga blogg tillgripit den absurda humorns hjälp.

Man kan dock helt enkelt konstatera att Finlands regering redan i söndags hade ett krismöte om världsläget medan man här i ”världens modernaste land” väntade i över ett dygn med att göra samma sak. För att förstå varför Finland tänker och agerar annorlunda kan man givetvis läsa böcker om Finland och det klassiska kalla krigets inledning, men man kan även se en mycket välgjord dokumentärfilm i ämnet, ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow. Gediget och kusligt aktuellt. Den visades ifjol på svensk TV (SVT) men märkligt nog inte i Finland. Nu har dock alla i Finland, liksom alla i Sverige som missade den, chansen att skaffa filmen på DVD genom SMB.

De närmaste dagarna lär utvisa om vintern 2013-14 var inledningen till en motsättning så djup att den allmänt kommer bli känd som kalla kriget II. Läs nu bloggarna i listan här intill och inte minst Försvarsmaktens meddelanden.

FM materielanskaffning – Del 1 – Inledning



I detta samt efterföljande fem inlägg avser jag att analysera Försvarsmaktens öppna materielplan i detalj. Syftet är att belysa vad materielanslaget egentligen används till och om anskaffningar bidrar till den förmågeökning inom respektive försvarsgren som regeringen konstant hävdar. Inläggen kommer även att belysa fördelningen mellan de olika försvarsgrenarna samt de förändringar avseende planerade materielanskaffningar som har skett i planen jämfört med föregående år.

De olika inläggen kommer att fördelas på följande delar.

Del 1 – Inledning
Del 2 – Armén
Del 3 – Flygvapnet
Del 4 – Marinen
Del 5 – Ledning och Logistik
Del 6 – Sammanfattning

I de kommande inläggen kommer jag särskilt att belysa materielprojekt med uppskattade kostnader överstigande 200 miljoner kronor. Detta av den enkla anledningen att samtliga sådana materielprojekt skall redovisas som särskilda regeringsärenden, vilka i sin tur kräver ett regeringsbeslut innan upphandling får ske. Erfarenhetsmässigt vet vi tyvärr att nuvarande regering ofta har tenderat att skjuta på dessa anskaffningar enligt eget tyckande vilket ofta har inneburit negativa konsekvenser för Försvarsmakten.

Konsekvenserna av dessa ”icke beslut” är förutom försenade leveranser, även det faktum att avsatta ekonomiska medel för ett projekt under ett budgetår inte kan nyttjas, och måste därför återlämnas till statskassan. Endast del av det outnyttjade anslaget brukar få behållas inom Försvarsmakten och således flyttas över till nästa budgetår genom ett så kallat anslagssparande. Detta under förutsättning att Försvarsmakten hemställer om detta till regeringen. Det är alltså inte alltid positivt att spara pengar vilket kan tyckas vara något märkligt om man använder sin egen privatekonomi som referens.

Försvarsmaktens totala operativa effekt utgörs mer eller mindre uteslutande av krigsförbandens användbarhet, som i sin tur är beroende av tillgången till rätt materiel i rätt omfattning och till tillräckligt bra kvalité. 

Anslaget för materielanskaffning har under perioden 2008 till 2012 reducerats med ca 1100 miljoner kronor vilket har inneburit att omsättning av föråldrad materiel och vidmakthållande av befintlig materiel har skjutits framåt i tiden för att balansera ekonomin. Detta är orsaken till det vi på försvarsbloggarna brukar omnämnda som ”det ofinansierade materielberget”. Ett berg som enligt uppgifter uppgår till närmare 50 miljarder kronor.
Den otvivelaktigt största ”pengaslukaren” i detta sammanhang är anskaffning av JAS 39E som nu har inarbetats i materielplanen. Anskaffningskostnaden för projektet lär ligga runt 30 miljarder kronor, något som starkt har bidragit till att skjuta många andra delar av materielomsättningen framåt i tiden. Detta beror till stor del på att regeringen inte har finansierat sitt eget beslut om anskaffning, och som av vissa även betraktas som rent industristöd. I vissa fall har JAS 39E till och med trängt undan andra projekt på obestämd tid, något jag avser återkomma till i kommande inlägg. Med detta inte sagt att anskaffning av ett nytt stridsflygplan är fel. Tvärt om, det är enligt alla sakliga bedömningar helt nödvändigt för att inte bli obsolet inom en nära framtid. Problemet är i stället att anskaffningen inte är fullt ut finansierad.

Försvarsmakten menar också att den nu pågående (och nödvändiga) försvarsplaneringen medfört behov av förändringar både avseende kvalitet och kvantitet i syfte att kunna möta de operativa kraven.

I den öppna materielplanen redovisas planerade anskaffningar med ett kostnadsintervall. I mina kommande beräkningar har jag genomgående nyttjat den högre siffran i spannet då alla erfarenheter visar på att försvarsmateriel näst intill alltid överstiger planerade kostnader och sällan eller aldrig blir billigare än vad man förväntat sig. Det blir dessutom lättare att göra jämförelser om man fastställer vilken siffra i spannet beräkningarna skall baseras på.
I materielplanen har Försvarsmakten utöver försvarsgrenarnas specifika materiel även redovisat materilanskaffningar inom ledningsområdet respektive logistikområdet separat. Endast bråkdel av den materielen är enligt min bedömning att betrakta som försvarsmaktsgemensam vilket innebär att av merparten går att härleda till de olika försvarsgrenarna. För att få en mer rättvisande bild av fördelningen mellan försvarsgrenarna avser jag i min analys återföra materielen där den hör hemma. Jag har som exempel svårt att se LTA Mark nyttjas av andra än arméförbanden på samma sätt som Komnät Flygbas mest sannolikt enbart kommer att nyttjas av Flygvapnet.     
Det i särklass mest intressanta jag har kommit fram till i analysen av materielplanen är kopplat till försvarsförmågan. Nuvarande regering hävdar som bekant att alla materielinvesteringar man fattar beslut om ökar försvarsförmågan och paketerar gärna dessa som ”stora satsningar”. Min analys av planen visar dock på något helt annat. Mer om detta i de kommande inläggen, där nästa kommer att avhandla planerad materiel till arméförbanden.

Har Karin Enström (m) förtroende för försvarets ledning ?

Idag har jag frågat försvarsminister Karin Enström (m) om hon har förtroende för försvarsmaktens ledning. Bakgrunden till detta är att det finns ett konstant spänningsläge mellan försvarets ledning och försvarsdepartementet och ytterst ministern. Vi har sett det i återkommande debatter om försvarsförmåga, ekonomi, materiel, tilltron till de uppgifter som försvaret presenterar i olika sammanhang samt statsministerns tal om särintresse. Konfliktnivån är att betrakta som hög.
Jag förväntade mig ett tydligt besked i form av ett ja eller nej. Men svaret blev något i stil med att det finns ett förtroende för alla myndighetschefer intill dess att annat meddelas. Detta standardssvar som hos den som får svaret skapar en känsla av tvivel är inte bra. Detta speciellt som försvarsmakten under lång tid varit särskilt omdebatterad. Man kan inte ha halvt förtroende eller förtroende till 75 procent. Det finns bara två svar som är raka och begripliga och det är ett ja eller nej !
Men ministern tog inte chansen att försöka minska konfliktnivån genom att svara ett rakt ja ! Ytterst är det hon som har ansvaret för att få tillstånd ett konstruktivt klimat mellan försvarets ledning och departementet. Vi kan inte längre ha dessa ständigt återkommande konflikter. Det är destruktivt och löser inga problem. Ett tydligt förtroendeuttalade kunde ha varit början på en vettig dialog. Men ministern missade den chansen. Man kan fråga sig varför ?

Andra bloggar om:

Vad om Ukraina skulle förlora kriget mot Ryssland

 Inlägget har tidigare publicerats på KKrVa blogg (2023-12-18) och i en något förkortad form i SvD (2024-01-14)De
senaste veckorna har det pågått en diskussion om att Ryssland eventuellt skulle
kunna vinna sitt angreppskrig mot Ukraina. ISW (Insti…

”Allt för krigsförbanden”

 Inlägget är också publicerat på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg den 28 oktober 2023. 

Devisen ”Allt för
krigsförbanden”[i] var
ledstjärnan för den sannolikt mest genomgripande och förmågehöjande process som
Försvarsmakten genomgick u…

Försvarsmakten ska fortsätta att vara en attraktiv arbetsgivare

Frågetecknen kring personalfrågorna är många och det har under senare tid varit flera medieinlägg runt arbetssituationen, löner och villkor inom Försvarsmakten. Jag vill därför ta tillfället i akt att återkomma till några av våra genomförda satsningar och hur vi arbetar framåt. Vi vet att många medarbetare går tungt och att önskemål lyfts om högre löner […]

Låt ÖB bestämma – eller?

 Min krönika nedan var publicerad  i senaste numret av Officerstidningen, 7/2022 När jag nyligen förberedde ett föredrag om försvaret av Gotland under kalla kriget snubblade jag på en liten redogörelse kring turerna när Tofta skjutfält behövd…