Försvarsbloggare

 
 
 
 

Nedanstående text är baserad på en intervju med mig som publiceras i tidningen Rikets Säkerhet, en bilaga som medföljer Svenska Dagbladet idag. Texten är skriven av Christer Fälldin och den återges med tillstånd av MDG Magazines.

Riksdagen tar snart jullov, och i torsdags debatterades vårt försvar och samhällssäkerhet. Riksdagen har nu beslutat om anskaffning av Gripen E. Ett av de mest kostsamma beslut som tagits angående försvaret.

Frågan om försvaret är nu i halvtid när det gäller reformen. Försvarsberedningen har nu börjat sitt arbete för att ta fram en säkerhetspolitisk bedömning till nästa sommar. Detta kommer att följas av en försvarspolitisk studie med rapport. Inriktningen är att detta ska följas av ett nytt försvarsbeslut 2015. Här är det intressant att veta om det blir ett beslut under vårriksdagen eller höstriksdagen, eftersom det kan påverka när nästa reform påbörjas. I värsta fall får vi ett glapp mellan 2014, då beredningens rapport läggs och 2017 med ny inriktning och ny budget.


Beredningen har i alla fall startat med hög profil. De har rest till Finland och Ryssland samt arrangerat en offentlig hearing som jag kommenterade nyligen. Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M) har tidigt identifierat att framtidens hot är oförutsägbara liksom komplexa och gränslösa. Hon varierade detta tema på Newsmill för ett par veckor sedan, där ordet hot nu bytts ut till risk istället.

Det är bra att vi får en diskussion om hur vi möter det som är oförutsägbart, komplext och gränslöst. En slutsats kan vara att vi måste täcka ett stort spektra med allehanda förmågor, militära som civila. Ett utvecklat samarbete likt det förre ÖB Håkan Syrén resonerade kring i gårdagens Agenda är också en eftersträvansvärd ingridiens. Enligt Håkan Syrén måste vi diskutera ett slags gemensamt europeiskt försvar. Han föreslår att vi steg för steg för över upp till 1/4 av vår försvarsbudget så småningom för detta ändamål.

En svårighet när det gäller alltför nära samarbete är att det kräver folklig legitimitet, oavsett om det gäller ett gemensamt europeiskt försvar eller en NATO-anslutning. En fråga att ställa sig är hur en sådan förankring kring ett gemensamt förvar inom EU är möjlig, när inte ens stödet för det egna försvaret är på topp.


För en underrättelsehök som jag är det lätt att ta till argument att vår underrättelseförmåga bör stärkas. En småstat med ett geopolitiskt läge som Sverige behöver en offensiv underrättelsetjänst, och en smart säkerhetstjänst också för den delen. Men när det gäller just den militära oförutsägbarheten, så vilar en sådan tanke på extra substans.


För det första omvandlar Ryssland sitt försvar för att skärpa bettet till ett snabbinsatsförsvar, här beskrivet i en FOI rapport om den ryska militärreformen. Med gripbara, stående förband ska den ryska krigsmakten kunna stödja landets intressen. Den kraftiga upprustningsplanen har en del osäkerheter i sig som korruption, beroende av energipriser och militärindustriell kapacitet. Men även om den ryska reformen bara uppfylls till 70%, så kommer halva krigsmakten bestå av nya materielsystem. Ett enkelt antagande är att de prioriterade förbanden som luftlandsättningsdivisionerna kommer ha en ännu högre andel modern materiel och bestå av professionella soldater. Det innebär att det blir en kortare tid mellan uppkomsten av den politiska viljan och den militära handlingen.

Den andra faktorn är bristen på militära resurser för svensk del, i synnerhet på Gotland. Med åtta bataljoner för markstrid på nästan 1/2 milj kvadratkm blir trupptätheten liten. Det ser lite bättre ut om vi räknar in hemvärnsbataljonerna, men de har å andra sidan en väldigt lätt beväpning. Detta innebär att snabbare gripbara ryska förband inte behöver vara så stora för att uppnå mål som att under en viss tid kontrollera ett visst område. Den svenska kvantiteten är så liten att överraskning är lättare att uppnå än de senaste två hundra åren.

Rustningskontrollen i Europa vilar på tre ben. Open Skies med inspektioner via överflygningar, CFE-avtalet med styrkebegränsningar av olika slag samt Wiendokumentet, där planering och större övningar ska föranmälas. Ryssland tillämpar inte CFE-avtalet sedan 2007, och vi har nu nått en sådan låg nivå att en militär kapacitet som krävs för att behärska Gotland inte är så stor att den behöver anmälas enligt Wiendokumentet (s. 20 ff). I detta stipuleras bland annat att man ska notifiera övningar i förväg som innehåller:

"at least 9,000 troops, including support troops, or
- at least 250 battle tanks, or
- at least 500 ACVs, as defined in Annex III, paragraph (2), or
- at least 250 self-propelled and towed artillery pieces, mortars and
multiple rocket launchers (100 mm calibre and above)
 if organized into a divisional structure or at least two brigades/regiments, not
necessarily subordinate to the same division."


Summa summarum innebär detta att snabbare gripbara ryska förband kan maskeras som övningsförberedelser, som inte behöver föranmälas. Om tre bataljoner (2-3000 soldater med stridsfordon) i en avlägsen framtid av något skäl skulle sättas in för att tillfälligt kontrollera ett område på svenskt territorium, så skulle inte de samlade markstridsförbanden klara av att slå dessa. I synnerhet inte på Gotland, eftersom det skulle kräva en överskeppning från fastlandet. Det innebär i sin tur att kraven ökar på en underrättelsetjänst som kan ge förvarning.

Om vi däremot själva hade två egna bataljoner på plats, så skulle det krävs betydligt större resurser för att ta över det eftertraktade området. Det kommer du kunna läsa om i en intervju med mig i morgondagens bilaga till Svenska Dagbladet, där jag talar om Gotlands betydelse. En egen militär kapacitet är också ett bra recept mot ökad oförutsägbarhet. Det är något för beredningens ledamöter att begrunda över julledigheten. Sveriges säkerhet vilar tungt på deras axlar.



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.

Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:

1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.

2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om "syrier" eller "den syriska befolkningen". Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.

3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.

4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.


Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.

På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).


Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.

Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.


En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?


Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. "Nu är det tajmingen som är det väsentliga", säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

• Stridsflygdivision låter ju alldeles för krigiskt - det ska heta flygmaskinsdivision. 
• Korvettdivision ska givetvis heta båtdivision. 
• Högkvarteret ska döpas om till ledningsgruppen.

Nedanstående text av mig publicerades i veckan i Kungliga Örlogsmannasällskapets Tidskrift i Sjöväsendet. Redaktören Thomas Engevall bjöd in yngre officerare och bloggare som Skipper, Chefsingenjören och Wiseman till debatt i detta nummer. Wiseman passerade häromdagen fantastiska 3 miljoner besökare, vilket är värt en stor fanfar! 

Ta gärna en kvart av din tid och bekanta dig med senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet. Sverige som handelsnation och med sitt geopolitiska läge behöver en maritim förmåga.

Vi kan vidare anta att Sverige fortsättningsvis kommer att vara en starkt handelsberoende nation med omfattande handel över haven. Sverige har också en mycket lång kust, vilket ställer stora krav på förmågan till att skydda den territoriell integriteten. Ryssland som annonserat stora upprustningsplaner kommer att förändra sin militära kvalitet som följd av detta. I väster kommer landet fortsättningsvis att ha en defensiv strategi under överskådlig tid. Denna är en funktion av USA:s relativa överlägsenhet som kan antas bestå i minst 20 år till. Den defensiva strategi utesluter däremot inte på något sätt offensiva operationer som syftar till att utöva tvångs- respektive våldsmakt.

Mot bakgrund av ovanstående, så kommer vi inte att kunna se några särskilda satsningar på morgondagens marin, men heller inte några drastiska nedskärningar. Det glapp som finns mellan de militära ambitionerna och de ekonomiska resurser som finns i planerna bortom 2015 bedömer jag kommer att gå ut över armén i första hand. Sammantaget leder detta till att den militära förmågan i så fall kommer att nedgå gradvis de närmaste decennierna. Det innebär enligt min mening att marinen behöver designas för defensiva operationer, men med möjlighet till taktisk offensiv. Förmågan att skydda svensk försörjning måste prioriteras i det längsta. Vi måste kunna ta emot militär hjälp och hålla sjöförbindelsen till Göteborg och Brofjorden öppen. I ett större perspektiv måste vi också kunna ställa resurser till förfogande för att upprätthålla flödet genom kanaliserande förbindelser öppna som exempelvis tillfarterna till Suezkanalen.

Fundamentet i den framtida marinen måste därför vila på ytstridssystem och ubåtssystem. När det gäller ytstridsfartyg så kommer dessa i närtid bestå av i huvudsak av Visbykorvetter som efterhand kommer att ges luftvärnssystem. Här tror jag att det är nödvändigt att se en tydligare rollspecialisering. Givet resonemanget om sjöförbindelsernas betydelse, så behöver marinen större fartyg som klarar högre våghöjder. Nackdelen med sådana är prislappen, vilket innebär ett mindre antal. Två till tre större ytstridsfartyg med integrerade Vertical Launch Systems (VLS), i från vilka man kan avfyra robotar av olika storlekar mot sjö-, luft och markmål liksom torpeder mot ubåtar, vore ett exempel på vad en framtida marin borde ha. Detta skulle medge ett uppträdande på Nordsjön och i östra Atlanten.

Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär också sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. En sådan utveckling pågår redan i omvärlden. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt - slå hårt. De större ytstridsfartygen behöver därför kompletteras med 7-10 sådana nya fartyg på sikt, vilket skulle innebära antingen 2+10 eller 3+7 ytstridsfartyg.

Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön ett visst skydd mot detta. Det gör det möjligt att bestrida en motståndares kontroll till sjöss i Östersjön. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Vi behöver minst fyra ubåtar, helst fem, långsiktigt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet. 

Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter bör påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet. Ryssland genomför en utbyggnad av sina marina specialförband som kopplas både till skyddet av militära installationer i S:t Petersburgs- som Kaliningradområdet liksom skyddet av ekonomiska intressen som Nordstream.

I detta perspektiv är det illavarslande att det inte verkar bli några två stridsstödsfartyg, vilket var ett av motiven till att minska den marina fasta baseringen. Vi får därför en minskad flexibilitet och ökar beroendet av Karlskrona. Detta ökar bekämpningsrisken av de mest kvalificerade örlogsfartygen och minskar uthålligheten i andra riktningar. Av denna anledning som en tyngdpunktsförskjutning  i västerled bör vi bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Här finns många alternativ, men jag skulle särskilt vilja peka på Halmstad, där det löper samman järnvägsförbindelser med både en flygplats och en hamn i en garnisonsstad med luftvärnsförband på plats. I ett större perspektiv skulle Halmstad kunna utgöra en svensk logistikbas, inte minst viktigt för de internationella operationer som vi kommer att fortsätta med, även om vår inre föreställningsbild just nu är en annan.

Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå med fem Landsort och två Styrsö. Om sjöstridsflottiljerna kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Det innebär också att vi kan ställa sådana resurser till förfogande för internationella operationer för öppna handelsflöden. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. Amfibiesystemet bör bestå för att kunna genomföra strid i skärgårdsmiljö. Detta system borde i ökad grad dra nytta av miniatyriseringen och bli lite spetsigare genom att göra en ombalansering mellan kustjägare och amfibieskytte samt en ökad tyngdpunkt vid sjötransportsättet. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt. Kustbevakningens fartyg bör integreras i den framtida marinen för ökade synergieffekter och ökad flexibilitet i uppgifter och personalflöden.

För att stödja ovanstående är det fortsatt av största betydelse att framförallt flottan fortsätter med en hög grad av professionalisering. Önskvärt vore att förtäta besättningarna på de mest kvalificerade örlogsfartygen för ökad uthållighet. Samövningar med framförallt egna luftstridskrafter bör öka rejält liksom övningsverksamheten med andra marinstridskrafter. 

Som jag skrev tidigare, så är också ett robust deltagande i internationella en nödvändighet, men också önskvärt för utvecklande av ledarskap och interoperabilitet. En marin i användning är det bästa receptet för framtiden.

I onsdags var turen kommen till en öppen hearing om rysk säkerhetspolitik i Försvarsberedningens regi. Denna sändes över webben. Ett bra initiativ av Försvarsberedningen, och vi får hoppas att detta återkommer regelbundet de närmaste 18 månaderna.

Åhörarna kunde lyssna på ambassadör Örjan Berner, Fil Dr Gudrun Persson och Senior Research Fellow Lena Jonson som gav olika initierade perspektiv på mycket av de inrikespolitiska förhållandena i det stora grannlandet. Det bestående intrycket från föreläsningarna och frågestunden är att Ryssland väger mellan det västerländska och det ryska.

Intressant var att det radikalkonservativa Izborskij Klub diskuterades. Denna sammanslutning/tankesmedja utgår från en konfrontativ anti-liberal ideologi som ser tillvaron som en kamp mot väst. Motståndet ska ledas från en Euroasiatisk union med säte i Rysslands tredje största stad Novosibirsk. Eller rättare sagt från Novo Novosibirsk, här med avantgardistisk mastodontkonst i bästa 20-talsstil med våldsförhärligande kärnvapenubåtar. Min slutsats av hearingen är att vi står inför en ökad osäkerhet när det gäller Ryssland det närmaste decenniet, och att vi därför måste ta höjd för detta i våra fortsatta resonemang.

Det enda jag saknade under det öppna seminariet var lite mer konkreta svar från panelen. Två frågeställningar stack ut från de närvarande riksdagsledamöterna. Den första ställdes av Hans Wallmark (M) och handlade delvis om Kaliningrad, den andra av Peter Rådberg (Mp) och handlade om utvecklingen vid ett sönderfallande Ryssland. Det var just vid dessa tillfällen som jag önskade att de tre experterna kunde lämna ett generellt plan och problematisera frågorna.


Onsdagen blev en lärorik dag för Folkpartiets ledamot, Allan Widman, som efter sändningen skyndade till Folk och Försvar för att deltaga i ett seminarium om utmaningar för den svenska marinen. Hela tillställningen kommenteras här förtjänstfullt av Skipper. Jag delar mycket av dennes intryck från sändningen. Departementsrådet Jan Hyllander höll en mycket bra nivå på sin inledning, där han fångade frågorna om när, var och hur vi behöver en marin krigföringsförmåga. Precis som Skipper anser jag att Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, hade svårt att nå ut med sitt budskap den här gången.

Det var tidigare chefen för Kustflottan, Claes Tornberg, som satte fingret på den ömma punkten, nämligen den ringa kvantiteten. Med sju kvalificerade ytstridsfartyg om några år måste våra sjöstridskrafter vid en kris välja mellan Östersjön och Västerhavet, annars blir det till att uppträda i fartygsrote i bägge områdena.


Folk och Försvars seminarium var ovanligt väl tajmat, eftersom Riksrevisionen två dagar före hade släppt en rapport om bemanningen i Flygvapnets och Marinens stående insatsförband. Jag kommenterade rapporten här.

Igår kom så en granskning i DN som visade att Försvarsmakten i oktober hade 873 anställda som tidvis tjänstgörande GSS s.k GSS/T. I budgetunderlaget för 2011 (s. 31) till regeringen angav Försvarsmakten att det i år skulle finnas 4700 anställda KGSS (tidigare benämning på GSS/T). Denna planering halverades året efter enligt Budgetunderlaget för 2012 (s. 48), där 2450 GSS/T angavs som den planerade utvecklingen för i år.

När den nya lagen, som bland annat reglerar rätten till tjänstledighet för denna personalkategori, kom i somras hade c:a 4700 tecknat så kallade Interimsavtal. Dessa avtal är inte juridiskt bindande, utan är en slags intresseanmälan enligt Försvarsmaktens information. Vi måste nu hålla tummarna för att Försvarsmakten klarar av att omvandla den här gruppens intresseanmälningar till riktiga ömsesidiga avtal som nu finns på plats.

Annars kommer armén att bli lidande när det gäller uppfyllnad av sina krigsförband. Det är förenat med stora risker om planen kommer efter från början. Det är nu, de första åren efter värnplikten gjorts vilande, som Försvarsmakten har möjlighet att rekrytera ur det s.k värnpliktsmagasinet. I takt med att tiden går måste Försvarsmakten ge fler och fler GSS/T en grundläggande militär utbildning liksom befattningsutbildning innan de kan anställas.


Som jag skrev i det förra inägget om Försvarsberedningen, så måste det till en rejäl utvärdering av försvarsreformen när det blir dags att studera vad som bör göras i försvarspolitiken med anledning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Det förra beslutet togs mot en annan bakgrund, men det är uppenbart för de allra flesta att planen sackar efter. Problemen med bemanningen i alla tre försvarsgrenarna är ett symtom på det, liksom det behov av materielomsättning som tornar upp sig efter 2020.

Till detta kommer annonseringen av de kraftiga ryska upprustningsplanerna, europeisk nedrustning och amerikansk omorientering. Dessa faktorer, som innebär en ökad ösäkerhet, fanns inte vid det förra beslutet. Försvarsberedningen har en grannlaga uppgift att fastställa hur stor den reella svenska militära förmågan är som utgångspunkt vid nästa försvarsbeslut, och därefter kalkylera vad som behövs för att kunna möta den ökade osäkerheten mot 2020.

Det finns en risk att den politiska nivån inte klarar av att behandla bägge frågorna samtidigt. Vi måste därför hjälpa till att påminna beredningens ledamöter om att en god orienterare alltid läser in sig på kartan genom att jämföra den med verkligheten för att sen ta ut en grov kompassriktning. Är det nattorientering bär man dessutom en pannlampa, så att man inte famlar i mörkret.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

För den riktigt goda sakens skull och för den nu gällande inriktningen på den svenska utrikes och säkerhets-politiken så gäller det för våra politiker att leva upp till den utan att ett kostar ansiket vare sig utåt eller inåt.  Enligt MSB är säkerhetspolitik följande:

En ny syn på säkerhet

Gränsöverskridande samarbete, handel och integration främjar, enligt den svenska regeringen, en positiv utveckling i stora delar av världen. Men globalisering kan också innebära ökad sårbarhet genom att enskilda händelser snabbt kan få regionala eller globala återverkningar. I detta ligger en ökad sårbarhet mot säkerhetshot som terrorism, spridning av massförstörelsevapen, organiserad brottslighet, pandemier och miljökatastrofer.

Detta samarbete som man här talar om kan vara det samarbete som finns inom Nordefco. Läs mer om detta samarbete på www.nordefco.org tyvärr så är sidan på engelska och inte på våra nordiska språk.

Men tillbaka till det som egentligen berör oss svenskar. Jo, Sverige vill samverka med de övriga nordiska länderna. Det är ju ett mycket gott syfte till att göra det och i den synen på säkerhetspolitik som finns och som är beslutad i Sverige. Men, är egentligen den vanlige svensken (inklusive jag) medveten om vad detta egentligen innebär? Jag tror inte det utan man förlitar sig till de folkvalda att de tillse att det är Sveriges väl i utrikespolitiska frågor och även välfärdhetsfrågor såsom arbete nationellt som främst gagnas före större politiska poäng inom den internationella politikersfären.
Såsom det nu verkar gestalta sig så är det mer att den internationella kostymen som kommer att ha en avgörande roll i det beslut som kommer i närtid vad gäller den taktiska transport resursen som Sverige idag förfogar över. Ja, den borde ha kunna nyttjats på ett mer effektivt sätt än vad som görs idag och där igenom vara ett bättre verktyg för våra politiker. Men, att som man nu i politikersammanhang fundera på att avveckla ett antal väl fungerande flygplan för att ersätta dessa med nya flygplan och placera dessa utanför Sveriges gränser för att få kredit i den nordiska klassen är egentligen förkastligt ur skattebetalarnas synvinkel. Att ersätta gamla flygplan som inte har något andrahandsvärde (jämför med det man får för en bil då man vill byta till en nyare) med något färre helt nya flygplan med i princip samma tillgänglighet är att undanhålla många miljoner till bland annat andra områden inom statsekonomin som till exempel äldrevård, integration och barnomsorg. Varför ska man på bekostnad av dessa områden spendera i engångskostnad motsvarande 2 miljarder (minimum) kronor för att blidka våra nordiska länder. Detta då Sverige har en fullt fungerande flotta av taktiska transportflyg idag och som fortfarande kan operera minst i 15 till 20 år framåt. Är det så att det politiska poängen väger tynger än de ekonomiska? I så fall borde det vara så att man startar med ett samarbete med att de flygplan som man har i respektive land samordnar och nyttjar tillsammans. Detta torde vara en början till en framkomlig väg utan att det kostar de svenska skattebetalarna en onödig summa pengar för att Sverige kan visa och stå upp till den säkerhetspolitiska inriktning som idag gäller. Politiker: tänk efter vad era beslut och inriktningar egentligen kostar oss skattebetalare och vad skulle man kunna göra för att kompromissa för att uppnå Nordefco grund? Ta och börja med det vi har och samarbeta med att genomföra transporter åt varandra för att sedan kunna utöka cooperabiliteten framöver på andra områden. Tyvärr så känns det som om att det bara är inom transportflyget som detta är aktuellt ochinte inom stridsflyg, helikopter eller inom vip och spaningsflyg detta samarbete gäller. Av denna anledning så känns det som om att hela samarbetsöverenskommelsen med de övriga nordiska länderna kommer till korta.

Försvarsmaktens havererade rekryteringssatsning är nu i ropet. Det som de flesta insatta i försvaret begrep från början blir nu en alltmer pinsam realitet för politiker och försvarsmaktsledningen. Nya panikåtgärder i form av 150 miljoner till rekryteringsåtgärder avses satsas. Problemet är att de konsulter som Försvarsmakten anlitar har en helt skev bild av vad det handlar om. Filmsnuttar med missvisande aktiviteter ger fel signaler. Det som behövs är närkontakt. Ut bland folk i varuhus och köpcentra, haka på julmarknader och annan torghandel, ha representation på flygplatser och resecentrum, ut i skolorna och på universiteten, ja kort sagt, där människor finns. Dessutom, rekryteringen skall fortgå över tiden, så gott som dagligen på minst ett ställe varje helg i de större orterna. Det kräver resurser, naturligtvis men det kommer att löna sig. Därutöver kan Försvarsmakten öppna fasta rekryteringscentra på några av de största orterna. Skapa ett rent rekryteringsförband med rätt resurser helt enkelt.Det räcker inte att dyka upp då och då på större mässor eller flygdagar. Sluta med stora försvarsmaktsdagar, för dyrt och ger för lite effekt. Börja med små mobila enheter enligt ovan. Alternativet till en fortsatt misslyckad rekrytering är att plocka ut den förrådsställda värnplikten igen, kanske det vore det allra bästa?

Från Försvarsutskottets sida.

Regeringens förslag om budgetanslag till försvaret och samhällets krisberedskap för 2013 ger bland annat regeringen rätt att under 2013 besluta om uppgradering av JAS 39 Gripen. För att skapa utrymme för uppgraderingen ökas anslaget med 300 miljoner kronor per år under 2013–2014 samt med 200 miljoner kronor för åren därefter. Regeringen får rätt att under 2013 besluta om beställning av försvarsmateriel och anläggningar för totalt 70 miljarder kronor för perioden 2014–2027, inklusive de beställningar som redan gjorts. Här ingår beställningarna för JAS 39 Gripen. Utvecklingen och ombyggnationen av nya JAS ska kunna avbeställas senast 2014 om inte Schweiz eller något annat land har fattat beslut om att beställa minst 20 nya JAS-plan.

Det är bra att man nu beslutat sig för att satsa vidare på denna utveckling som är helt nödvändig för att Sverige fortfarande ska kunna ha ett eget luftförsvar värt namnet. Förhoppningsvis kommer det också att leda till att fler länder ansluter sig och handlar JAS 39, I spåret ligger ju bland annat Brasilien, Kroatien, Malaysia med flera.

Under den senaste tiden har det florerat många inlägg i diverse bloggar om de svenska C-130H Hercules eller TP84 som Försvarsmakten benämner dem. I dessa inlägg har det diskuterats högt och lågt om den status som de åtta flygplan som försvarsmakten förfogar över idag. De flesta av dessa inlägg har deklarerat att de är i ett uselt skick, på gränsen till icke luftvärdiga och att de mer eller mindre är skrot som det inte är någon ide att fortsätta att operera med. De är heller inget att modifiera då de är så gamla så att det är oekonomiskt att göra detta. De behöver ersättas av ett nytt, fräscht, hippt flygplan med en massa nya finesser och elektronisk utrustning som gör att flygplanet går längre, snabbare, kan lasta mer, har en MTBF (Mean time between failure) som är så hög som det bara går att få samt att de sällan behöver genomföra underhållsåtgärder men då det behövs till en minimal kostnad.

Sedan minst 2009 har Lockheed (Hercules tillverkare i USA) med FMV hjälp följt upp de åtta flygplanen ur ett antal parametrar under flygpass. Dessa parametrar har sedan legat till grund för en studie vars syfte varit att se hur mycket uppskattad tid det finns kvar i de åtta flygplanen.
Detta resultat har under oktober månad delgivits till MSK Flyg och till FMV i samband med Herules operators meeting och även efterföljande möten. Resultatet av denna studie pekar entydigt på ett par saker:
1. Försvarsmakten har underhållt sina flygplan väl. 2. De har opererat sina flygplan med stor proffesionalism och hanterat flygplanen med varsamhet trots att de varit i fintliga miljöer och opererat. 
Dessa två huvudorsakerna ger i förlängningen av studien att i samtliga åtta flygplan, oberoende av årsmodell, så finns det cirka 45 till 55 procent livslängd kvar i dessa skrov. Bedömt så kommer de då att räcka till att operera i ytterligare 15 till 20 år. Det är svårt att sätta en klar bortre gräns beroende på hur de kommer att användas i framtiden. Denna fakta att det finns så mycket "liv" kvar i flygplanen får mej som skattebetalare att fundera vidare. Varför vill försvarsmakten ersätta dessa åtta flygplan med nya istället för att modifiera de nuvarande för en bråkdel av vad det skulle kosta att införskaffa nya flygplan som ersättare?
 Varför denna iver?

Jo, regeringen vill se ett utökat samarbete inom norden i taktiskt transportflyg och Norge och Danmark opererar redan idag den tilltänkta efterföljaren till C-130H, nämligen C-130J. Danmark har fyra stycken flygplan och Norge har för tillfället tre stycken flygplan men väntar på ytterligare ett flygplan som ersättning till det flygplan som så tragiskt försvann i våras. Sverige, Norge och Danmark har genomfört en studie i hur detta samarbete skulle gå till. NORTAT. Den visar några intressanta punkter. Bland annat:

• Norge och Danmark är inte beredda att flytta från sina existerande baseringar för att samgruppera alla flygplanen. Sverige kan tänka sig att gruppera både i Norge och Danmark utan förbehåll.
• De kostnader som idag Norge och Danmark har för sitt underhåll av sin flotta på fyra flygplan är 14 respektive 14,6 miljoner Euro ( Med en Euro kurs på 8,60 blir det 120,4 respektive 125,5 miljoner kronor. Sverige underhåller sina åtta flygplan till en kostnad mellan 80 och 115 miljoner kronor per år de senaste fem åren.
• Norge och Danmark har en besättningsratio till antalet flygplan som är i princip dubbelt så hög som Sveriges.
• Tillgängligheten på flygplan i Norge och Danmark är inte högre trots att de har nya flygplan.

Dessa punkter om ekonomi och tillgänglighet oroar mej som skattebetalare. Det verkar som om att Sverige trots allt har väldigt bra kostnadsläge på sina befintliga flygplan i jämförelse med Norge och Danmark.

Mer i NORTAT står det att man kan start ett samarbete på en operativ nivå. Dvs att man baserar som man gör idag och man opererar de flygplan som man gör idag men att man samordnar de behov som finns inom norden för att kunna flyga varandras laster eller samordna lasterna. Detta är ett riktigt bra alternativ då det torde medföra att Sverige kanske kan få tillgång till transportresurser från Norge och Danmark och viceversa. Dock finns det problematik inom dessa samarbeten och under fjolåret hade just försvarsmakten detta problem med transporter för att etablera och understödja den JAS insats som man gjorde över Libyen. Sverige är med i C-17 samarbete i Ungern men där fanns ej resurser att tillgå när Sverige som mest behövde dem.

Vad är då det mest kostnadseffektiva att göra för att kunna ha en taktisk flygtransportförmåga?

Jo, Modifiera de befintliga åtta flygplanen så att det uppfyller de tvingande krav som finns för att flyga i militärt luftrum. Modifiera de system (Ganska få system) som man ser har behov av detta så att flygplanen klarar dessa 15 till 20 år till. (Pengar finns avsatta för modifieringar i gällande materielplan.)  Se till vilka förmågor som flygplanen ska ha för att till exempel stödja SF-operationer. Med nya C-130 J kommer det att bli  problem att landa och starta på de platser som  de vill till och från.
Dessa modifieringar kommer inte ens att kosta 3/4 av vad EN ny C-130J kostar. Till detta kommer reservdelar, komponenter som behöver köpas in i en första omgång. Kanske kan man klara sig med en begränsad mängd med markutrustning som behövs för att underhålla flygplanen. Kanske får vi låna denna av Norge eller Danmark.


Kvarstår gör då den enskilt största frågan för oss: Hur ska Sverige bete sig när man placerar ett insatsförband på annan nations territorium? Blir det som motsvarande det NATO samarbete som Norge och Danmark har sedan länge och hur skall man dela upp resurserna om det behövs? Detta är en prekär fråga och den skulle säkerligen ha varit mycket enklare att besvara om det hade varit ett insatsförband med JAS 39 som stomme. Då hade nog politikerna inte varit lika positiva till att permanent gruppera utanför Sverige.

Så de stor hakarna i detta är att Sverige kommer inte att tjäna en enda skattekrona (min och din skatt) på att samgruppera och sälja ut de nuvarande åtta flygplanen samt hur ska detta med att permanent förlägga ett insatsförband utanför Sveriges gränser hanteras tillsamman med neutralitetsinriktningen?

Fas 3 har inletts i Syrien. Enligt Mao's teorier om gerillakrig och den militära kampen, så följs terrorism och gerillakriget av en konventionell krigföring. Den uppstår via plundring av motståndarens baser och/eller tillförsel utifrån.

De första indikationerna på detta har blivit synliga i veckan. Här är exempelvis den första dokumenterade nedskjutningen av helikopter med vad som förefaller vara en luftvärnsrobot. Den islamistiska grupperingen Al-Nusra Front har kommit över stridsfordon, vilket vi kan se i detta filmklipp från östra Syrien.


Det innebär att oppositionen nu kommer att försöka ta de viktigaste geografiska och politiska målen. De kokar ned till tre, Aleppo, Damaskus och Latakia som är basen för alawiterna. Mycket talar för att de går mot Aleppo först. Stora delar kring Aleppo behärskas redan, och staden är landets ekonomiska centrum.


För Assadregimen innebär detta att den har passerat sin kulminationspunkt, om inget mycket oväntat händer. Som jag ser det har regimen nu tre huvudalternativ.


Det första, desperata alternativet är ett anfall mot Israel för att samla Arabvärlden. På ytan kan man tro att uppståndelsen över Israels operation mot Gaza skulle finna en sådan resonansbotten. Alternativet är ett dåligt alternativ för Assad. Dels är hans styrkor klart underlägsna de israeliska förbanden, dels är stora delar av arabvärlden inte intresserade av att hjälpa Assad. Dessutom skulle regimen vara tvungen att släppa terräng i Syrien för att samla de egna styrkorna. Mycket låg sannolikhet alltså. Möjligen kan jag tänka mig att regimen gör en större beskjutning för att pröva reaktionerna externt. Möjligen kan regimen pröva liknande aktioner vid gränserna till Jordanien, Libanon och Turkiet också.


Nästa alternativ är att få till stånd en militär intervention utifrån. När det gäller Hizbollah så verkar rörelsen vara delad i sin uppfattning. Mindre enheter slåss i Syrien utanför Homs, medan linjen i stort tycks vara att konservera sina krafter i Libanon. Nästa möjlighet är Ryssland som ju har robotkryssaren Moskva och en jagare ur Svarta havsflottan i östra Medelhavet. Det finns en ganska stor befolkning ryssar i Syrien, varför en evakuering skulle kunna bli aktuell liksom en lokal landstigning vid den rysk-syriska flottbasen i Tartous för att säkra materiel och personal. I veckan blev det också känt att Ryssland flugit in 240 ton syrisk valuta sen i somras för att hjälpa regimen att betala för sig. Det ryska stödet kommer nog inte ta sig mer direkta ingripanden än så.

Därmed återstår Iran som ju har mest att förlora på Assads fall. Den islamiska republiken kan antas förstärka sina mindre kontigenter i Syrien för att försöka vinna tid. Möjligen kan detta adderas av miliser från Irak som vill skydda regimen. Stödet utifrån förefaller rimligt till en viss nivå.

Detta kan ändras av en faktor. Om rebellerna under sitt eventuella övertagande av Damaskus skulle förstöra shiitiska helgedomar som Sayyidah Zaynab-moskén, så skulle helvetet bryta lös. Moskén innehåller graven till profetens sondotter Zaynab. I Damaskus finns också Bab al-Saghir-begravningsplatsen, där en annan sondotter också ligger begravd liksom deltagare från slaget vid Karbala år 680. Just de stora attentaten invid helgedomar i Karbala 2003, 2004 och 2007 var starkt bidragande till en polarisering mellan shiiter och sunniter i Irak, och det krävdes en stor förstärkning av amerikansk trupp för att tillfälligt stabilisera läget.


Det tredje, och mest troliga alternativet för Assad att försöka sig på, är att regimen försöker spela ut olika grupper mot varandra. Så har exempelvis redan kurdiska miliser tillhörande PYD slagits med just Al-Nusrafronten kring Aleppo. I detta sammanhang är den kristna befolkningen nyckeln för en eventuell framgång att behålla viss makt för Assad. Eftersom en del rebellgrupper skanderar: "Alawiterna till graven, och de kristna till Libanon", så ökar det rädslan bland landets minoriteter för vad som ska hända efter regimens fall. Hittills har en del syrier försökt att hålla sig vid sidan av inbördeskriget, men i takt att kompromissutrymmet i princip försvunnit så blir det allt svårare att hålla sig utanför. 


Mycket talar för att vi ser början på slutet för regimen, men den kommer troligen försöka skapa en situation som påminner om inbördeskriget i Libanon som ju pågick mellan 1975-1991. Om rebellerna uppträder odisciplinerat och förstör shiitiska helgedomar ökar risken kapitalt att vi hamnar där, men med stort irakiskt och iranskt inslag.


(Uppdatering kl 11:10) Kusligt. När inlägget las ut, så sprängdes två bilbomber i den drusiska och kristna stadsdelen Jaramana i sydöstra Damaskus som krävde minst 29 människors liv. (Uppdatering slut)



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet