”En slät figur”


"En slät figur" och en "fågelskrämma" som "red illa och talade en långtifrån felfri franska" var tidiga omdömen om Napoleon från en sergeant respektive en general. Magnus Olofssons nya bok fokuserar visserligen på Napoleons fälttåg, men personen Napoléon Bonaparte belyses också rätt bra och bland annat därför griper den tag i mig.

Det är något djupt fascinerande med Napoleons märkliga uppgång, och därtill finns det mer aktuella skäl att sätta sig in i Frankrikes roll i Europa: Brexit och president Macrons utrikespolitik gör att Frankrike får en större roll inom EU. Detta påverkar givetvis också Sverige, även säkerhetspolitiskt. Därmed vill jag inte jämföra Napoleon med Macron, men lite större kunskap om Frankrike skulle i Brexits kölvatten kanske inte direkt skada? 

Hur kan man då snabbt inhämta det moderna kunskapsläget vad gäller Napoleon och särskilt hans fälttåg? Det finns en ny och rätt lättläst bokserie, "Krigens historia", med James F. Gebhardts och min bok Slaget om Nordkalotten som andra bok. Den tredje och senaste är Napoleons fälttåg av historikern Magnus Olofsson, känd från tidskrifterna Militär Historia och Populär Historia.

Vad var Napoleons mål i krig? Olofssons svar: "Hans mål i varje fälttåg var att tvinga fram en stor, avgörande drabbning mot fiendens huvudstyrka." Detta krävde en särskild förmåga att snabbt identifiera huvudstyrkan och Napoleon sade själv om sin förmåga: "Jag ser bara en sak, nämligen fiendens huvudstyrka".  

Olofsson tydliggör att grundläggande för Napoleons makalösa karriär var hans insikter om propaganda och att han helt enkelt såg till att avlöna sina soldater. Hans officerskollegor hade inte brytt sig lika mycket om dylika ting. Samtidigt kunde han vara allt annat än sympatisk, exempelvis mot sina krigsfångar i Mellanöstern. Vid ett tillfälle lät han där avrätta tretusen krigsfångar för att som man sade "ingjuta skräck i fienden". 

Talande för Napoleons personlighet är hur han har en påve nära sig vid kröningsceremonin i Notre-Dame, men ändå väljer att kröna sig själv. 

Den brittiska synen på Napoleon, och i viss mån även Frankrike, påminns man om när man läser om hans förberedelser inför en landstigning i England. Det första land som ställde upp på britternas motdrag, en allians mot Napoleon, var Sverige, följt av Ryssland. Givetvis figurerar även den senare svenske kungen Jean-Baptiste Bernadotte i Napoleons fälttåg och vad gäller Bernadottes armékår skriver Olofsson "Aldrig förr hade så stora truppstyrkor förflyttat sig över så stora avstånd på så kort tid". 

Napoleons ryska fälttåg väcker tankar om hur historien kan upprepa sig, men också en stor fråga som väl ingen, inklusive Olofsson, helt verkar kunna besvara - varför Napoleon inte satte in sin elitstyrka, både stor och utvilad, på den kritiska dagen. Olofsson konstaterar att i avgörandets stund försatte fransmännen chansen att "förvandla en taktisk seger till en strategisk triumf".

Olofssons grundförklaring till Napoleons blodiga fiaskon tror jag stämmer bra, men det vore lite för mycket av en spoiler att här återge den. 

Trots att Napoleons namn än idag är så välkänt har det getts ut förvånansvärt lite Napoleon-litteratur på svenska. Både därför + Brexit + för att Magnus Olofsson skriver trovärdigt och modernt anser jag att hans bok är en av årets väsentliga svenska militärhistoriska böcker.

Yrkessoldater – en parentes i Försvarsmaktens utveckling?

Den 1 juli 2010 röstade en knapp majoritet i Riksdagen för att värnplikten skulle bli vilande, inga fler värnpliktiga skulle utbildas. Försvarsmakten skulle bemannas med fast anställd personal, och till delar med frivilligpersonal, t ex i Hemvärnet. En modell som bedömdes tillgodose behovet av soldater till en liten organisation som i huvudsak skulle ägna sig åt [...]

Försvarsbeslut 2020 – några perspektiv

I dagarna har Sveriges riksdag antagit Försvarsbeslut 2020 som innebär mer pengar till försvaret och olika ambitionshöjningar, bland annat i form av en ny inriktning för krigsorganisationen och förändringar i grundorganisationen. För arméns del skall antalet brigader ökas och styrkorna på Gotland förstärkas. Regeringens proposition 2020/21:30 – Totalförsvaret 2021–2025 För att något så komplext skall [...]

Bland opinionsundersökningar och Kärnvapen

Reflektion

Stundtals dyker det upp intressanta opinionsundersökningar från Ryssland med bäring helt eller delvis mot det nu rådande säkerhetsläget. Den 07DEC2020 publicerade det ryska opinionsinstitutet FOM en undersökning avseende den ryska befolkningens syn kring kärnvapen. I undersökningen deltog 1000 st respondenter mellan den 20-22 November 2020, undersökningen genomfördes över telefon. Respondenternas ålder var från 18 år och äldre, den statiska felmarginalen ansågs ej överstiga 3,8%. Åldersfördelningen i undersökningen var 17% mellan 18-30 år, 31% mellan 31-45 år, 26% mellan 46-60 år och 26% var 61 år eller äldre.1

I undersökningen framkommer det att 53% utav den totala mängden respondenter anser det i dag finns en hotbild att kärnvapen kan komma att användas i händelse av en väpnad konflikt. Utifrån den tidigare beskrivna åldersgruppering anser 39% av de mellan 18-30 det, 44% i de mellan 31-45 det, 63% i de mellan 41-60 och 63% hos de som var 61 år eller äldre. Utav de respondenter som svarade att en sådan hotbild finns, ansåg 39% att den hotbilden främst kommer från USA.2 Detta kan även jämföras mot opinionsinstitutet Levada Tsentr senaste undersökning kring vilka nationer som anses vänligt eller fientligt inställda till Ryssland. I denna undersökning ansåg 70% av respondenterna att USA var fientligt inställd gentemot Ryssland.3

Dock säger detta inte så mycket, om det ej klargörs vilken sannolikhet den ryska befolkningen anser att ett väpnat angrepp kan tänkas genomföras mot dem. Enligt det ryska opinionsinstitutet VTsIOM undersökning från oktober 2019, vilket förefaller vara den senaste undersökningen i den frågan, anser enbart 31% av den ryska befolkningen att ett väpnat angrepp mot Ryssland kan anses vara sannolikt.4 Detta utgör nästan 1/3 av den ryska befolkningen varvid det får anses att en viss krigsrädsla rådde hos den ryska befolkningen, men den kan ej anses vara utbredd. Vilket skulle kunna jämföras mot den svenska oron 2018 om ett väpnat angrepp var sannolikt i vårt närområde, som uppmättes till 36%.5 Varvid det även får anses funnit en krigsrädsla hos den svenska befolkningen. Dock var den ryska krigsrädslan under 2018 mer utbredd än den svenska och låg mellan 50-39%.6 Vilket säkerligen kan vara av intresse att undersöka av någon, vilka mekanismer eller händelser som orsakade en sådan höjd krigsrädsla i Ryssland under 2018.

Varför blir då detta intressant? Inledningsvis bör det klargöras att ryska opinionsundersökningar och de ryska opinionsinstitutens undersökningar, alltid bör betraktas med väldigt källkritiska ögon.7 Vilket eventuellt kan bero på en inbyggd misstro hos den ryska befolkningen om att myndigheter kan genomföra någon form av kartläggning vid dessa frågeställningar, varvid svaren kan bli missvisande. Dock är det intressant att notera en undersökning av den Internationella Rödakorskommittén publicerad i januari 2020, där 16 000 personer från 16 länder i åldersspannet 20-35 år tillfrågades ett antal frågor rörande väpnande konflikter. Hälften av respondenterna kom från länder i fred, den andra hälften i länder med väpnad konflikt. I denna undersökning framkom det bl.a. att 54% av de tillfrågade trodde att ett kärnvapenangrepp skulle kunna genomföras under de kommande 10 åren.8 Vilket är en markant högre siffra än vad FOM redovisar i motsvarande ryska åldersgruppering.

Vad som dock kan konstateras, är att det förefaller finnas en rädsla och en uppfattningen om att kärnvapen kan komma att användas i händelse av en väpnad konflikt, runt om i världen, men även att väpnade konflikter kan inträffa. Hur utbredd denna rädsla de facto är, går att diskutera men den finns bevisligen. Att kärnvapen kan komma att användas vid en väpnad konflikt förefaller även vara en slutsats som den svenska Försvarsmakten kommit fram till. I den svenska Försvarsmaktens Doktrin för Gemensamma operationer (DGO) skrivs avseende hur det väpnande angreppet kan genomföras mot Sverige att, "eftersträvas strategisk chock och ett snabbt avgörande kan taktiska kärnvapen sättas in tidigt i konflikten".9 Utifrån ett svenskt perspektiv förefaller begreppet strategisk chock kunna innebära att handlingsförlama det som utgör rikets högsta ledning,10 för att snabbt nå ett avgörande eller om man så vill ett s.k. fait accompli.

Trots att den svenska Försvarsmakten framför att taktiska kärnvapen kan insättas mot Sverige, utgör kärnvapendimensionen något av "elefanten i rummet" i den svenska säkerhetspolitiska debatten. I den senaste försvarspropositionen går det att finna ordet "kärnvapen" vid 42 tillfällen.11 Vid inget av dessa tillfällen framförs det att kärnvapen kan tänkas användas mot Sverige, trots att propositionen konstaterar att Sverige kan utsättas för ett väpnat angrepp.12 Detta blir särskilt intressant i och med att Försvarsmakten tre månader innan försvarspropositionen publicerades, öppet beskriver riskerna kring ett kärnvapenangrepp mot Sverige som en metod motståndaren kan tänkas tillämpa. Därutöver är hotbildsbeskrivningen avseende det väpnade angreppet näst intill identisk mellan DGO och försvarspropositionen,13 dock utelämnas kärnvapenaspekten i försvarspropositionens hotbildsbeskrivning. Vilket får anses vara något anmärkningsvärt.

Det blir än mer anmärkningsvärt då tröskeln för att använda, åtminstone taktiska, kärnvapen förefaller sänkts sedan det kalla kriget,14 men även att kärnvapensystemen förefaller fått en ökad betydelse under de senaste decenniet.15 Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, berörde dock i sitt anförande vid Folk och Försvars årliga konferens i sälen 2020, den ryska kärnvapenövningen GROM-2019. Vilket även var Rysslands största kärnvapenövning sedan 1991.16 Dock berördes inget kring sannolikheten om en motståndare kunde tänkas angripa Sverige med kärnvapen i Försvarsministerns anförande, vilket 7 månader senare kom att skrivas offentligt i DGO. Vilket återigen för oss in på tesen att kärnvapen utgör något av "elefanten i rummet" i den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Således för att rekapitulera, det förefaller finnas en oro att kärnvapen kan komma att användas i händelse av en väpnad konflikt i ett flertal nationer. Det förefaller även finnas tecken på att tröskeln för att använda kärnvapen har sänkts sedan det kalla krigets slut hos kärnvapenmakterna. Den svenska Försvarsmakten förefaller även se det så pass troligt att de skriver öppet och offentligt att vid vissa situationer kan en motståndare komma att använda kärnvapen mot Sverige, i händelse av en väpnad konflikt. Vad kan då göras?

Utgående från begreppet strategiskt chock bör samtliga nivåer, inom civil och militär ledning, vara medvetna om att kärnvapen kan komma att användas. Detta minskar troligtvis risken för en en total handlingsförlamning på de olika ledningsnivåer, om så skulle ske. Främst för att de psykologiska aspekterna av kärnvapen ofta bortses från, utan fokus är främst på dess fysiska och destruktiva kraft. Detta innebär även att en motståndarens användande av taktiska kärnvapen regelmässigt bör ingå i s.k. krigsspel för både civila och militära befattningshavare på de olika ledningsnivåerna. Detta syftande till att chefer på olika nivåer skall kunna vidta rätt förebyggande åtgärder för att minska effekterna av ett insättande på svenskt territorium med taktiska kärnvapen, men även ha en mental handlingsberedskap av att det kan tänkas ske. Men det krävs även att denna risk medvetandegörs för den breda allmänheten, likt det gjordes under det kalla kriget. Då den psykiska motståndskraften hos den svenska befolkningen sannolikt kommer vara direkt avgörande för att stridsmoralen ej skall brista i händelse av ett angrepp med taktiska kärnvapen.

Avslutningsvis, som berörts ett antal gånger i detta inlägg. I den svenska säkerhetspolitiska debatten är diskussionen kring användande av kärnvapen mot Sverige nästintill obefintlig. Kärnvapen diskuteras, men då främst ur ett nedrustningsperspektiv. Detta måste ändras, framförallt då Försvarsmakten ser det som en möjlighet att kärnvapen kan insättas mot Svenskt territorium. Lyfts inte diskussion kring detta, kommer den strategiska chocken definitivt uppnås.

Have a good one! // Jägarchefen


Källförteckning

FOM 1 (Ryska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

Internationella Rödakorskommittén 1 (Svenska)

Levada Tsentr 1 (Ryska)

Regeringskansliet 12 (Svenska)

Sveriges Television 1234 (Svenska)

VTsIOM 1 (Ryska)

Edström, Håkan. Gyllensporre, Dennis. Westberg, Jacob. Military strategy of small states: responding to external shocks of the 21st century. Abingdon: Routledge, E-bok, 2019.


Slutnoter

1 ФОМ. О ядерном оружии. 2020. https://fom.ru/Bezopasnost-i-pravo/14509 (Hämtad 2020-12-27)

2 Ibid.

3 Левада-Центр. ВРАГИ. 2020. https://www.levada.ru/2020/10/15/vragi-2/ (Hämtad 2020-12-27)

4 ВЦИОМ. Друзья и враги. 2019. https://wciom.ru/analytical-reviews/analiticheskii-obzor/druzya-i-vragi (Hämtad 2020-12-27)

5 Sveriges Television. Olsson, Jonas. MSB: Svenskarna är mindre oroliga för krig. 2018. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/msb-svenskarnas-oro-for-krig-har-minskat (Hämtad 2020-12-27)

6 ВЦИОМ. Друзья и враги. 2019. https://wciom.ru/analytical-reviews/analiticheskii-obzor/druzya-i-vragi (Hämtad 2020-12-27)

7 Sveriges Television. Kleberg, Carl Fridh. Rysk opinionsundersökning visar rekordlåg förtroendesiffra för Putin. 2019. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rekordlag-fortroendesiffra-for-putin (Hämtad 2020-12-27)

8 Internationella Rödakorskommittén. Millenials on war. 2020. https://www.rodakorset.se/om-oss/fakta-och-standpunkter/rapporter/millenials-on-war/ (Hämtad 2020-12-27)

9 Försvarsmakten. Doktrin för Gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2020, s. 18.

10 Edström, Håkan. Gyllensporre, Dennis. Westberg, Jacob. Military strategy of small states: responding to external shocks of the 21st century. Abingdon: Routledge, E-bok, 2019, s. 1, 15.

11 Prop. 2020/21:30. Totalförsvaret 2021–2025. s. 32, 37-38, 41-42, 47-48, 51, 53-54, 58, 64-65.

12 Ibid. s. 26.

13 Ibid. s. 60-61.

Försvarsmakten. Doktrin för Gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2020, s. 17-18.

14 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Expert: Ökad risk att USA eller Ryssland tar till kärnvapen. 2019. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sipris-expert-risken-for-karnvapenkrig-har-okat (Hämtad 2020-12-27)

15 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Expert: ”Det är ett direkt hot mot Europa”. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/expert-om-usa-s-beslut-att-drar-sig-ur-karnvapenavtalet-inf-det-ar-ett-direkt-hot-mot-europa (Hämtad 2020-12-27)

16 Regeringskansliet. Försvarsminister Peter Hultqvists tal vid Folk och Försvar 2020. 2020. https://www.regeringen.se/tal/2020/01/forsvarsminister-peter-hultqvists-tal-vid-folk-och-forsvar-2020/ (Hämtad 2020-12-27)

En vintersaga från Ukraina

Denna vintersaga börjar i Ukraina och för att förstå den behöver man veta något om historien i denna del av Europa. Ukraina var och är kosackernas land. 1648 slöt de förbund med Ryssland, och alltsedan dess har deras historia, på gott och ont, fått sin prägel av denna relation. Som alltid i en relation mellan en [...]

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Allan Widman lutade sig tillbaka och tittade på utskottskollegan i talarstolen. Plenisalen var så gott som öde, vilket inte var något nytt, särskilt inte i coronatider, men i vanliga fall hade det varit fler ledamöter närvarande i väntan på att tala om regementen och flottiljer hemma i valkretsen. Det var det fjärde försvarsinriktningsbeslutet han var med om och snart var cirkeln sluten.

Nu är det jul igen.

”Försvarsmakten är en väldigt detaljstyrd myndighet. Vi politiker är ju representanter för allmänheten; vi är inte försvarsexperter på något sätt.” Widman tittade upp mot talarstolen och mötte Hanna Gunnarssons pigga blick. Hon vände sig i riktning mot försvarsminister Hultqvist på andra sidan salen och fortsatte med eftertryck ”men vi måste lämna detaljerna till professionen – till dem som är utbildade och har erfarenhet av att leda verksamheten. Politiken ska peka ut riktningen och besluta om budget och lagar, men sedan ska professionen lösa uppgifterna.” Som om Försvarsmakten var befriad från olika interna intressen och enbart lade fram objektiva förslag, framtagna genom krigsspel vars antaganden politiken inte har en aning om, tänkte han och undslapp sig en knappt märkbar suck. Det vore intressant att höra henne på temat om tio år eller så. Allan Widman insåg att han var luttrad, på gränsen till desillusionerad. Men under den längsta och mest mödosamma process han någonsin varit med om i försvarspolitiken hade han varit fast besluten om att inte släppa taget. Det hade kostat på, särskilt i relationen till försvarsministern, vars tillvaro komplicerades betydligt av de ihärdiga samarbetspartierna. Peter Hultqvist kunde helt enkelt inte förlika sig med minoritetssituationen i parlamentet. Han led av den och alldeles särskilt led han av Liberalernas inflytande över sitt fögderi, det kände Allan tydligt. Men den här gången hade han bestämt sig för att det skulle det bli som majoriteten faktiskt var överens om i Försvarsberedningen. Han visste dock att det var långtifrån klart, det var mer ett startskott till nästa fas, när talmannens klubba går i bordet vid voteringen. Allan Widman reste sig och gick mot talarstolen.

Det tre försvarsgrenscheferna sågs inte så ofta och pandemin hade inte direkt förbättrat statistiken. Men för en gångs skull var alla tre på Högkvarteret samtidigt och de passade på att sitta ner för en avstämning. I bakgrunden gick SVT:s sändning av riksdagens försvarsdebatt. Det var nästan på dagen ett år sedan ÖB utsåg Ewa Skoog Haslum till ny marinchef och hon slog sig ner vid sidan av Carl-Johan Edström, som hade varit några månader längre i sin befattning som flygvapenchef. Arméchefen, Karl Engelbrektson, var veteranen i sällskapet med sina drygt fyra år.

Engelbrektson noterade omedelbart Edströms block med flygvapenemblemet på omslaget: ”Mycket bra. Det ger mig argument till de profilkläder jag tänker driva igenom med ARMÉN på bröstet. Ewa, har inte du också något pågång för marinen som ger mig ytterligare ammunition?”. Han log och såg sin kommunikationschef framför sig efter det senaste samtalet med LEDS KOMM. Engelbrektson gillade sina kollegor, de hade mer gemensamt än vad folk i firman vanligtvis förstod. Vi brottas med liknande utmaningar, tänkte han, särskilt att få inflytande över Försvarsmaktens interna processer – processer som de flesta tror vi styr över, men som i själva verket passerar förbi med mer ”för kännedom” än inflytande. De hade också gjort gemensam sak i att inte underminera varandra inför försvarsbeslutet, utan istället prata om de egna behoven och perspektiven, vilket alla hade hållit fast vid och det hade bidragit till förtroendet dem emellan. Ewa Skoog Haslum hyschade medan hon tittade på tv:n. ”Lyssna nu Karl, Widman pratar ju om armén”.

Allan Widman kände igen reaktionerna från förr och han hade bestämt sig långt innan debatten för att adressera den kolossala armésatsning som försvarsbeslutet beskrevs som. När han såg Sten Tolgfors twittrande här om dagen hade han hittat sin krok. ”För ett par dagar sedan på Twitter gick en förutvarande försvarsminister ut och gjorde sin egen tolkning av försvarsbeslutet. Han menade att satsningarna på armén gör att vårt skalförsvar, det vill säga våra fjärrstridskrafter, utarmas. Han menade att följden skulle bli att vi för kriget in på egen, svensk, mark.” Allan gjorde en konstpaus. ”Fru talman! Det är min uppfattning att den förutvarande försvarsministern har fel – dubbelt fel. Vi fortsätter lägga huvudparten av våra materielanslag på stridsflyg och ubåtar. Så kommer det att förbli under avsevärd tid, bedömer jag. Men det faktum att vi nu satsar en del på vår oanständigt lilla armé har väldigt stor betydelse”.

Flygvapenchefen vände sig till arméchefen: ”Oanständigt lilla! Vet du att en av mina företrädare, Bengt Nordenskiöld, ansåg att 50 flottiljer var ett minimum för Sveriges försvar, med tre divisioner på varje? Nu blir det fyra i och med Uppsala. Och sex divisioner, det är vad vi har”.

”Som jag har längtat efter att prata volymer med er”, skrattade marinchefen. ”Och tidsperspektiven på materiell förnyelse. Nå, vill ni höra?”

Tre ögonpar vändes åter mot rutan när Widman fortsatte: ”Det finns inget som är så krigsavhållande som en armé av anständig kompetens och storlek. Vi har sett i väpnade konflikter de senaste 20 åren hur stormakterna hemskt gärna skickar sina örlogsfartyg och sitt stridsflyg. Men de vill inte gå in på marken. Sådana operationer kräver helt andra ledtider och är förenade med mycket stora risker och kostnader.”

”Det är den där tabellen som spökar”, sade Edström. ”Den i budgetpropositionen som redovisar investeringsutgifter inom stridsflyg- och undervattensområdet”.

”Nej, den spökar inte alls, för då hade väl ingen kommit på att kalla detta en gigantisk armésatsning”, svarade Engelbrektson.

Skoog Haslum lutade sig framåt ”det som spökar egentligen är väl hur tunn hela Försvarsmakten är när det gäller vår förmåga till uthållighet och skydd mot långräckviddig bekämpning? Det står ju visserligen om din basorganisation och förmågan till spridning i försvarsbeslutet”, hon nickade mot flygvapenchefen, ”och om marinens stödfunktioner, men det är ju alltid enklare att fokusera på plattformar”.

”Jag säger bara personalförsörjning”, sade Edström. ”Men personaldirektören är i alla fall optimistisk och vår nya youtube-serie har lyft ordentligt”.

”Lyft? Är du från Göteborg eller?”. Engelbrektson konstaterade att miljöpartisten Janine Alm Ericson hade ersatt Widman i talarstolen. Hon pratade om informationssäkerhet och att hennes anförande hade försvunnit i någon Google-krasch. Arméchefen såg fram emot julledigheten. ”Nå, vad önskar vi oss i julklapp, kan vi lista tre saker?”.

Jag kan börja, sade marinchefen: ”Att vi får de mandat som bör följa med inrättandet av försvarsgrensstaberna”.

Flygvapenchefen tänkte på den senaste tidens processer med underlag och kostnader. ”Återgå till tidigare ordning, så att vi försvarsgrenschefer sitter i försvarsmaktsledningen. Du, då?”. Han nickade mot arméchefen.

”Större handlingsfrihet att omavväga och prioritera inom det egna området. Idén med objektsramar kanske inte är så dum ändå, om vi får hantera våra egna fördyringar”, sade Engelbrektson och blinkade mot Edström. ”Men en sak är säker, vi har ingen krigsavhållande förmåga med bara en eller två vassa stridskrafter. Utan operativ balans är det kört, för att inte tala om det civila försvarets förmåga. Vi måste alla ta del av teknikutvecklingen, det är en självklarhet annars får vi cykeltolka oss in i framtiden”.

”Håller med”, sade Edström och log. ”Även om objektsramar – bara du lovar att du tar tar hand om de politiska styrningarna och det här huset, samt industrin, så det går att planera”.

”Det är lika korkat att bara prata skalförsvar som att tro att några nya små grundutbildningsregementen ska rädda oss”, sade Skoog Haslum. ”Problemet är väl att ju mer vi växer fast oss i en struktur som sedan ska fyllas upp, ju mindre kan läggas på teknikutveckling?”

”Well, nu har politiken bestämt sig och det är upp till bevis för oss”, sade Engelbrektson. ”Någon gång måste grunden läggas för fortsatt tillväxt, även om det ter sig helt irrationellt just där man befinner sig när steget tas. Det är snart 2022, då är det val, sedan är det kontrollstation året efter och då kan det bli livat igen om vi inte lyckas omsätta det här så som man tänkt. Framförallt lär det bli än mer detaljstyrning i så fall och frågan är i vilken riktning det skulle pressa oss? Jag tror inte alla hade gillat svaret på det. Men, nu är det julledigt och vi behöver ladda om allihop. Vad säger ni, ska vi kliva in till C LEDS med vår önskelista?”. ”Möjligen förklädda till tomtar”, sade flygvapenchefen torrt och reste sig upp.

ÖB Micael Bydén längtade intensivt efter livet post-Corona. Han saknade allt med den utåtriktade verksamheten – det var ju det han uppskattade allra mest med jobbet. Kontakten med människor i organisationen, men också nya tankar och insikter i mötet med folk utanför Försvarsmakten. Han tittade på ÖB MA som drog planeringen för årets julaftonsbesök. Niclas Karlsson inskärpte vikten av sedvanlig distans, väl medveten om att chefen hade svårt att inte gå nära för att få till bra samtal med de soldater som ansvarar för högvakten under julhelgen. När de var klara stängde Karlsson dörren bakom sig. ÖB vippade stolen bakåt och lät tankarna gå. Till Kalmar, närmare bestämt, där Peter Sandwall nu var landshövding. Han saknade sin generaldirektör. Sandwalls frånvaro under höstens ekonomiska diskussioner och underlagsframtagning hade märkts och tillsättningen av en ny drog ut på tiden. Nu skulle snart ett nytt budgetunderlag lämnas och det var sammanbitna miner på den närmaste kretsen. Skrivningar i regleringsbrev och inriktningsbeslut skulle giftas ihop med myndighetens egen planering. Vissa saker skulle behövas skjutas på och det rådde olika uppfattningar om vad som så att säga var delarna i försvarsbeslutshuset. Vad är grunden, vilket är det nya som ska in och vad trycks ut och framåt i tid? Men den liknelsen kan jag aldrig använda, tänkte ÖB.

Det var en historisk satsning han var med om, något tidigare överbefälhavare var noga med att påpeka när de träffades. Men Bydén kunde bara glädjas åt detta i korta stunder. I grunden var det ju en mycket oroande omvärldsutveckling som var orsaken. En utveckling som bara var att beklaga. Tillväxt var fortfarande nytt för de allra flesta i myndigheten – de hade tränat mycket på motsatsen under många år – för att inte tala om de instanser runt omkring Försvarsmakten som nu skulle behöva göra sin del för att möjliggöra alltihop. ÖB visste att allt står och faller med att den politiska viljan består och fullföljs in i nästa försvarsinriktningsbeslut, efter 2025. Det finns så många hål att täcka för att systemet som helhet ska fungera, att det är lika viktigt att nästa steg tas i kontrollstationen 2023 som att tillväxten påbörjades nu med beslutet häromveckan. Till detta kom det återkommande kommunikationsdilemmat både internt och externt. Han tänkte på försvarsministerns ord från debatten i riksdagen: 27,5 miljarder – den största satsningen sedan 50-talet! Samtidigt kommer det vara knapert på förbandsnivå de kommande åren och det är inte helt enkelt att förklara hur det hänger ihop.

Regeringens särskilda utredare Barbro Holmberg lade ner bunt efter bunt med handlingar i väskan. Hon skulle strax bege sig hem från ett möte på Garnisonen med utredningens kansli. Det mesta av arbetet skedde ju på distans, men det började närma sig slutredovisning i mars och hon ville runda av året på plats, tillsammans med de fem sekreterarna. Men innan dess var det presskonferens med statsministern. Hon klickade upp den på skärmen – det började kännas som en ständigt pågående sändning från Rosenbad – men nu sade ryktet att statsministern skulle lansera en översyn av regeringsformens regler om civila nödsituationer och det ville hon se.

Barbro Holmbergs visste att hennes utredning om civilt försvar är efterlängtad i hela Totalförsvarssverige. Uppgiften är att föreslå en struktur för ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar på central, regional och lokal nivå. Strukturen ska även stärka samhällets förmåga att hantera fredstida kriser, något som pandemin understryker vikten av, men det är flera parallella processer pågång och hon undrade i sitt stilla sinne hur regeringen ska få ihop det till slut? Kommer man orka ta ett helhetsgrepp över det här gigantiska lagstiftningsområdet, funderade hon medan statsministern dök upp på skärmen.

– En kommitté tillsätts om hur framtida regeringar ska få större handlingsfrihet vid kriser, så att regeringen har laglig grund att fatta de beslut som krävs, sade Löfven med inrikesministern och socialministern på varsin sida. ”Regeringen bör ha större befogenheter vid kriser i fredstid.”

Hon började räkna upp olika förslag och initiativ som alla behövde inordnas i något slags helhetsgrepp. Den här nya kommittén, hennes kommande förslag om ledningsnivåer, civilområden och sektorsansvariga myndigheter, behov av att följa upp grundlagsutredningens förslag om reglering i regeringsformen för hantering av civila nödsituationer, krav på nationellt säkerhetsråd i Statsrådsberedningen. Ja och så trycker ju Försvarsmakten på för en översyn av hela beredskapslagstiftningen med hänvisning till hybridkrigföring, tänkte hon och lade också till MSB till den inre listan. Hon hade läst myndighetens formuleringar om behov av ett sammanhängande system av författningar och regelverk som är tillämpningsbara i hela hotskalan. Det är en sak att rita upp en struktur, men sedan ska den fyllas med innehåll också, med tydligt ansvar och mandat.

Hon stängde av presskonferensen och gick ut i korridoren – och blev som alltid förvånad över att inte kunna se slutet på den – passerade pentryt och vek av till hissen. Håll distans! uppmanade en plansch i ögonhöjd. Må 2021 bli ett annus mirabilis, tänkte hon och tryckte på hissknappen. Hon räknade bakåt från direktivens slutdatum och konstaterade återigen att det inte var mycket tid kvar till trycklov. Det är ingen idé att lägga energi på om, och i så fall hur, den här kommande kommittén påverkar utredningens arbete, tänkte hon. Det är trots allt jul.

Epilog: Det var årets julsaga. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Tidigare års julsagor finner du här: 2019, 2018 och 2017. Efter nyår återkommer jag inför och under Folk och Försvars Rikskonferens, som i år – detta annus horribilis 2020 – är digital och sänds den 11-12 januari. 

Befria Norge 1945

Den 24 juli 1943 nödlandade ett amerikanskt bombplan i Värmland och därefter blev det drygt hundra till i Sverige fram till krigsslutet. Detta innebar också att över 1,200 amerikanska flygare internerades i vårt land. Bakom deras historier finns andra, mindre kända, med Norges öde som röd tråd.

Om de många amerikanska nödlandningarna i Sverige 1943-45 har tidigare Jan-Olof Nilsson skrivit flera utmärkta böcker, så det är inte nödlandarna som är huvudfokus i Lars-Göran Dybecks nya bok Befria Norge 1945: Sverige som bas för de allierades bombflyg. Dybeck själv har också skrivit en fin lokalhistorisk bok om amerikaner i Västerås 1943-45 betitlad Då kriget parkerade på Hässlö. Icke desto mindre har Dybeck funnit några för mig nya bilder av amerikansk nödlandad personal och en del av dessa bilder är så starka att de borde inspirera någon till att göra en spelfilm om alla nödlandare från US Army Air Forces (USAAF) i Sverige. 

Bland de högintressanta inslagen i Befria Norge 1945 är att behov för allierade flygbaser i Sverige togs upp av de allierade utrikesministrarna redan 1943, vid deras möte i Moskva den 18 oktober. Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov var då högst positiv till tanken medan de västallierade vid denna tidpunkt inte ville störa den extremt krävande planeringen inför landstigningen i Frankrike. Det förefaller dock som att amerikanskt planeringsarbete för att etablera flygbaser på svensk mark redan var igångsatt, alltså före Moskva. Medan allierade regeringar sköt upp basplanerna nödlandade dock fler och fler av deras flygare i Sverige och Dybeck har hittat ett fint minne av en av dem om hur det var att närma sig "den lilla staden Malmö" och ta ner planet på Bulltofta. Därmed blir den klassiska bilden av hans B-24, "Lovely Lady´s Avenger", mer levande. Det riktigt kliar i fingrarna att gestalta händelsen i form av ett diorama.

I min egen bok Tyskar och allierade i Sverige tar jag upp hur flera amerikanska generaler besökte Sverige under kriget och general Patton kort efter det. Lars-Göran Dybeck har forskat vidare i detta och levererar flera nya rön om vad de hade för ärenden, liksom några nya foton. 

I samband med behovet att snabbt förflytta drygt 1,500 norska "polistrupper" från Sverige till kriget i Nordnorge hösten 1944 blev det ett nytt inslag av amerikanska flygare i Sverige. Inte några internerade utan i högsta grad inbjudna och i full uniform, fast man i början var tvungna att dölja uniformerna på grund av de "neutrala" svenska värdarna. Denna amerikanska luftbro via Västerås, Bromma och Luleå beskriver Dybeck med hjälp av ett intressant bildmaterial - en del av bilderna har jag inte tidigare sett. 

Kapitlet om hur Sverige i mars 1945 hastigt köpte 50 amerikanska Mustangplan (i USAAF kallades affären Operation Speedy!) är en av bokens höjdpunkter och i det kan man läsa om hur under överflygningen till Sverige en av piloterna sköt ner två tyska jaktflygplan ovanför Orust, varefter han fortsatte mot Bromma. 

Den 26 april 1945, dagen efter att den sista gruppen Mustangplan landat på Bromma, anländer även USAAF:s näst högsta företrädare i Europa, generalmajor Fredrick Anderson. Här blir Dybecks bok av särskilt stort intresse eftersom han presenterar nya detaljer som visar hur nära det var att Sverige kort därefter fick amerikanska flygbaser för att USAAF skulle kunna bomba de ännu mycket stora tyska styrkorna i Norge - förutom nordligaste Nordnorge var vid denna tid Norge ännu en stor tysk fästning. Dybeck visar även med hjälp av dokument han funnit var Eisenhower ville att svenska styrkor lämpligast borde framrycka in i Norge. 

Sedan får man av Befria Norge 1945 en konkret uppfattning om USAAF:s planerade flygbaser i Sverige för angreppet på tyskarna i Norge, inklusive vilka flygplanstyper som vara nära att baseras hos oss.

Befria Norge 1945 avslutas med en skildring av hur SAAB 29 Tunnan delvis är ett resultat av tysk spetsforskning. I detta kapitel ingår en färgbild av en Arado Ar 234 B-2 Blitz, världens första bomb/spaningsplan med jetdrift. Ännu en bild i denna bok nästan i A4-format som inspirerar till modellbygge.

Människan bakom uniformen

Fredagen den 4:e december uppmanades alla hemvärnets ca 22 000 medlemmar att bära uniform på jobbet i syfte att synliggöra att vi finns i hela det svenska samhället och att vi till vardags arbetar i en mängd olika yrken. Vi har på frivillig väg lagt ner tid, möda och utebliven inkomst på att utbilda oss [...]

Likabehandling – uppgiften, arbetsmiljön och några chefsperspektiv

I detta nu sitter chefer i hela Försvarsmakten och försöker analysera resultatet från årets medarbetarundersökning FM VIND. I denna enkät får all anställd personal svara på ett frågebatteri som spänner hela vägen från vad man tycker om IT-systemen till om man är stolt över att arbeta i Försvarsmakten. I väldigt stor utsträckning kokar det hela [...]

Fortsatt militär alliansfrihet – eller vad?

Texten finns också publicerad i decembernumret av Vårt Försvar som utges av Allmänna försvarsföreningen - bli medlem om du inte redan är det.

Den säkerhetspolitiska ekvation vi har att lösa har för många okända för att kunna leda till ett entydigt svar. Alla alternativ, må det vara fortsatt militär alliansfrihet, Nato-anslutning, EU-försvar, allians med Finland eller något annat, innebär att allvarliga osäkerheter kvarstår, och att nya uppstår. Inte någon gång i modern tid har vi haft en så komplicerad omvärld att hantera som nu.

Osäkerheter

Rysslands ökade militära förmåga och aggressiva agerande, med såväl militära medel som genom olika hybridoperationer, för att öka sitt inflytande i sitt ”nära utland” utgör ett allt större orosmoment.  

Kinas starka ekonomiska och militära tillväxt, kombinerat med ett alltmer provocerande uppträdande i Asien, gör att USA nu prioriterar Stillahavsområdet framför Europa. Även den politiska utvecklingen i USA, oberoende av administration, kan leda till ett minskat amerikanskt engagemang i Europa.

USA:s ändrade fokus och Rysslands agerande har lett till att ett EU-försvar börjat diskuteras som ett alternativ, eller komplement, till Nato. Alla konkretiseringar av vad det skulle innebära har dock hittills stupat på divergerande hotbilder och nationella ekonomiska särintressen. Men frågan lever.

Förutom dessa mer övergripande trender finns ytterligare ett antal osäkerheter, med idag okänt utfall, som måste tas med i ekvationen. Här bara några.

Vad kan Storbritanniens utträde ur EU få för säkerhetspolitiska konsekvenser? Kriget i Ukraina pågår nu för sjätte året i rad. USA har efter en inledande tvekan börjat leverera krigsmateriel till Ukraina. Ökar det eller minskar det stabiliteten i Europa? Vad kan ett ökat ryskt inflytande i Belarus leda till? Hur kan konflikten mellan Turkiet och Grekland påverka sammanhållningen inom Nato? Kan USA:s ökade fokus på Stillahavsområdet leda till att Kreml ser en ökad handlingsfrihet för olika typer av aktioner i Europa?

Vi kan spekulera om hur olika händelseutvecklingar, i USA, Europa, Medelhavet eller Asien kan påverka svensk säkerhet, men det enda vi säkert vet, är att vi inte vet.

Svenska handlingsalternativ

Vilka säkerhetspolitiska handlingsalternativ har då Sverige? Kan vi bidra till att eliminera de osäkerheter som vi ser idag? Bara marginellt, om ens överhuvudtaget. Inte heller kan vi med någon säkerhet förutse vad det skulle vara som utlöste en konflikt där Sverige blir indraget, och försöka planera utifrån det. En mer framkomlig väg är att försöka identifiera varför någon överhuvudtaget skulle överväga att använda militära medel i vårt närområde, och sedan utforma vår försvars- och säkerhetspolitik för att hantera sådana situationer.  

I grunden finns det tre scenarier som skulle motivera att vi blir indragna i en militär konflikt.

Ett där Ryssland vill skydda en militär operation riktad mot Baltikum. För att stödja sina baltiska alliansmedlemmar är Nato starkt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum. Något som Ryssland rimligtvis skulle vilja förhindra.

Det andra fallet kan uppstå om Ryssland ser ett behov av att utöka skyddet kring basområdena på Kolahalvön. Baser där såväl huvuddelen av Rysslands kärnvapenbestyckade ubåtar som de fartyg och flygplan vilka ska verka i Atlanten är baserade. Det här fallet är ur svensk (och finsk) synvinkel speciellt oroande då det kan vara aktuellt redan vid en allvarlig kris, utan att det därför har utbrutit krig mellan Nato och Ryssland. Redan innehavet av delar av norra Finland och norra Sverige skulle innebära stora fördelar för Ryssland.

Det tredje fallet är kopplat till att upprätthålla sjö- och luftförbindelser till Skandinavien. Delar av de sjö- och luftstridskrafter som är baserade i Murmanskregionen har som uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten, för att på så sätt hindra att amerikanska förstärkningar kan tillföras Europa. Redan en delvis framgångsrik sådan operation skulle kunna leda till att förbindelserna till Skandinavien blev avbrutna. De Natostridskrafter som har till uppgift att hindra Ryssland att genomföra en sådan ”avsnörningsoperation” är främst baserade i Norge och Storbritannien. Att skydda ryggen åt Norge blir därmed ett vitalt intresse för Sverige (och Finland). Både för att säkerställa vår försörjning som för att kunna ta emot eventuella militära förstärkningar.

Hur ser då den säkerhetspolitiska matsedeln ut för Sverige? Grovt sammanfattat står följande rätter på menyn:

-          Nato- anslutning

-          Verka för att EU blir en kraftfull säkerhetspolitisk aktör

-          Nordisk försvarsallians

-          Försvarsallians med Finland

-          Regionala försvarsöverenskommelser

-          Fortsatt militär alliansfrihet

Men hur smakliga är rätterna?

EnNato-anslutning skulle innebära att ett angrepp på Sverige också vore ett angrepp mot övriga alliansmedlemmar, och därmed utlösa motåtgärder från andra än bara Sverige. Tröskeln för ett angrepp mot Sverige skulle därmed öka drastiskt. Problemet här är alliansens framtida trovärdighet. I vilken utsträckning kan vi basera vår säkerhet på stöd som kanske inte kommer levereras?

EU är idag ingen militär allians. Det finns ingen ledningsorganisation, ingen planering och heller ingen gemensam syn på vilka uppgifter ett eventuellt EU-försvar skulle lösa. Dessutom saknas idag i Europa de militära resurser som skulle krävas för att utgöra en trovärdig motvikt mot Ryssland. Alternativet kan bara ses som en mycket långsiktig option, men samtidigt den enda som kan utgöra ett alternativ till Nato om alliansen skulle försvagas drastiskt.

Ett nordiskt försvarsförbund, omfattande Sverige, Norge och Finland kan synas vara ett tämligen attraktiv alternativ (för Danmark är Tyskland och Polen mer naturliga samarbetspartners). Ländernas sammanlagda stridskrafter är på pappret ganska imponerande. Tillsammans antagligen större än vad Ryssland skulle kunna sätta in mot något enskilt nordiskt land. Men det är bara en skenbar styrka. Det vore exempelvis orimligt att föra över stora delar av den finska armén till Skåne för att där möta ett angrepp mot Sverige, och att Finland därmed lämnade sin östra gräns delvis oförsvarad. Lika lite kan den norska flottan förväntas operera i Östersjön, och lämna det fritt fram för de ryska sjöstridsstridskrafterna baserade på Kolahalvön. Det i praktiken enda område där det finns stora fördelar att vinna vore gemensamma flygoperationer. Att Norge skulle avstå från sitt medlemskap i Nato, en förutsättning för en nordisk försvarsallians, får betraktas som mycket osannolikt. Det även om alliansen skulle försvagas jämfört med idag. Norge skulle dessutom då också avsäga sig det yttersta avskräckningsmedlet mot rysk kärnvapenutpressning. Natos förmåga att svara med kärnvapen.

En formellmilitärallians mellan Sverige och Finland skulle höja tröskeln för ett ryskt angrepp mot båda länderna. Ryssland skulle då exempelvis behöva gardera sig mot att Sverige genomförde stridshandlingar i Östersjön, även om det ryska angreppet bara riktade sig mot norra Finland. Då i syfte att utvidga säkerhetszonen kring baserna på Kolahalvön. Men just där ligger också dilemmat för både Sverige och Finland. Är man beredd att gå i krig mot Ryssland i det fall bara det andra landet angrips? Försvaret av norra Finland kan vara ett exempel. Ett annat skulle kunna vara Gotland. Hur villigt skulle Finland vara att gå i krig mot Ryssland för att hjälpa Sverige försvara ön? Skulle båda länderna bli angripna samtidigt försvinner problemet, då gäller det att agera så effektivt som möjligt tillsammans. Det dagens svensk–finska samarbete syftar till.

Långtgående multilaterala samarbeten, till exempel ett ”Hansaförbund” bestående av Storbritannien, Tyskland, Norge, Danmark, Polen, de baltiska staterna, Sverige och Finland, skulle antagligen kunna spela en roll för att minska risken för ryska militära äventyrligheter i vår del av världen. Ur rysk synvinkel skulle då osäkerheten öka genom att man aldrig säkert skulle veta vilka motståndare man hade att möta. Dock, så länge det inte var en förpliktigande allians så skulle vi själva (och övriga) stå inför samma osäkerhet – vilka kommer vi att slåss tillsammans med, om några?  Dessutom, så länge Nato existerar i någon form kommer dagens alliansmedlemmar i vårt närområde antagligen se möjligheten till amerikansk hjälp, även om den kan bli begränsad, som mer avskräckande gentemot Ryssland, än vilka som helst löften från ”Hansaförbundet”. Möjligtvis kan man också ställa frågan i vilken mån Sverige är berett, och har förmågan, att åta sig förpliktelser att försvara de baltiska staterna inom ramen för ett sådant förbund.

Kan vi själva skapa en sådan avskräckningsförmåga att vi därmed skulle kunna undvika att bli angripna vid en väpnad konflikt i vårt närområde? Ett kraftigt förstärkt svenskt försvar kommer höja tröskeln för ett angrepp, och även bidra till en ökad stabilitet i regionen genom att eventuella angrepp mot våra grannar blir svårare att genomföra. Men oberoende av hur mycket vi än rustar kommer vi aldrig kunna skapa oss en tillräcklig förmåga för att på egen hand möta alla eventualiteter. Vi kommer alltid vara beroende av utländskt stöd i olika former, efter kortare eller längre tid. Det gällde under det kalla kriget, det gäller idag och kommer gälla även imorgon. Dessutom, hur skulle Nato och EU agera om Sverige inte tog ställning i en konflikt där medlemmar i någon av dessa organisationer blev angripna? Sverige är idag så beroende av både USA och EU, ekonomiskt och militärt, att ett ”neutralitetsalternativ” i händelse av en konflikt i vårt närområde inte existerar.

Slutsatser

Den viktigaste slutsatsen är att det inte finns någon enskild lösning på de säkerhetspolitiska problem vi står inför. Istället blir en det fråga om hur vi genom en kombination av olika åtgärder kan bädda för att uppnå olika försvars- och säkerhetspolitiska syften.

Det första skulle vara att inte ge Ryssland en billig, tämligen riskfri, option att utnyttja svenskt territorium som en del av en operation riktad mot något eller några av våra grannländer. Och i det fall vi ändå blev angripna, kunna slåss tillräckligt länge för att kunna få hjälp. Att kunna slåss för tid kommer vara än mer viktigt i framtiden då osäkerheterna kommer att öka kring hur och när Nato kommer att agera i vårt närområde. Både när det gäller att stödja våra grannar och eventuellt även oss. Det kräver en avsevärt större egen militär förmåga än den Försvarsberedningen föreslagit.

Vi är, och kommer alltid vara, beroende av stöd från andra i det fall vi skulle bli angripna. Förutsättningarna för att få hjälp ökar om vi har bindande överenskommelser med parter som har resurser, och ett egenintresse, för att leverera stöd. I dagsläget är det endast Nato som uppfyller de kriterierna. Vi bör därför ansöka om medlemskap i Nato, trots de osäkerheter alliansen står inför.

Skulle Natos trovärdighet urholkas drastiskt krävs alternativ. Vi bör därför engagera oss för att EU också ska få militära muskler, även om det är en långsiktig och delvis osäker lösning.

Vi bör så långt möjligt öka osäkerheten i ryska kalkyler när man i Moskva ställer sig frågan ”vilka motståndare riskerar vi att behöva slåss emot?”. Olika bilaterala och multilaterala militära samarbeten bör därför stärkas och utvecklas, även om de inte innebär några garantier för den dag vi skulle bli angripna.

Detta om i huvudsak militär säkerhet. Väger vi även in nödvändigheten av att, i fred, gråzon som krig, också kunna möta olika ekonomiska hot, cyberkrigföring, påverkansoperationer, terrorism mm, blir det än mer uppenbart att en svensk ”Alleingang” inte har något med dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska realiter att göra.

Vi måste satsa på flera olika hästar i det säkerhetspolitiska lopp som just nu pågår. Någon eller några kanske ger utdelning.

 

                                                                              *****

Förstå andra världskriget


Gillar man hårda fakta, modern informationsteknik och grafisk design bör man verkligen inte missa Förstå andra världskriget - 1939-45 som infografik. Till skillnad från flera andra verk om detta krig är det avancerad infografik som står i centrum och Sverige finns faktiskt med på flera ställen.

Det vanliga är ju att Sverige förbigås med tystnad men Jean Lopez och hans franska team av författare och  grafiker har verkligen ansträngt sig för att ta upp alla tänkbara aspekter av kriget och då ingår också de av Europas stater som sade sig vara neutrala. Över femtio olika teman behandlas ytterst grafiskt och i flera fall är det nog för första gången som dessa ämnen åskådliggörs med grafik och det gör att de flesta läsare nog kan betrakta dessa ämnen på ett nytt, tydligare sätt.

Faktum är att boken inte är begränsad till 1939-45 utan även grafiskt åskådliggör ämnen som nazismens och kalla krigets uppkomst. Boken handlar inte heller enbart om olika operationer på öst- och västfronten utan den fördjupar sig på ett banbrytande sätt i mobilisering, militärtaktik och olika vapens utveckling och användning, särskilt artilleri och pansar. Waffen-SS granskas också särskilt - exempelvis redovisas olika fakta om personalen och divisionernas sammansättning. Boken säger även en hel del om krigets mänskliga kostnader.

Alla vi som sysslar med historia kommer nog att återvända till den här boken många, många gånger eftersom den är ett fantastiskt verktyg. Rimligen borde boken bli en bra säljare men inför nästa tryckning borde också två missar om Sverige rättas till, det viktigaste nationalsocialistiska partiet hette NSAP, inte NSPA och solhjulet i boken var en av NSB:s symboler, inte NSAP:s. Där borde även framgå det namn som NSAP bytte till 1938, Svensksocialistisk samling (SSS). Detta och en miss i SS-strukturen skall dock inte förmörka det stora värdet i denna bok. Den utgör ett ovanligt ambitiöst bidrag till en uppdaterad syn på andra världskriget. 

Ett av mina favoritavsnitt i Förstå andra världskriget är grafiken över kollaborationen i Frankrike, som på ett fyndigt sätt åskådliggör relationerna mellan olika tyska och franska grupperingar. Grafiken gör det så tydligt hur den tyska ockupationsmakten bestod av flera myndigheter med rätt olika agendor.  

Jag har sagt det förut, det är inte så ofta fransk militärhistorisk litteratur översätts till svenska och det är verkligen kul när det sker och får man hoppas på att vi berikas med fler? Finns även en hel del böcker om 1939-45 på finska, norska och tyska som borde översättas.

Den mystiske sabotören


Bakom detta omslag återfinns det märkligaste brittiska krigsödet med koppling till Sverige. Malcolm Munthe, född som svensk och son till svenska drottningens livläkare, blev en av Churchills absolut viktigaste agenter i Norden under andra världskriget.

Malcolms charmerande men också svårbegripliga fader, kungl. livläkaren Axel Munthe, var, som Anders Johansson skriver: "mer engelsk än engelsmännen själva". Han bevisade detta inte minst genom att bli frivillig fältläkare på britternas sida under första världskriget. Besynnerligt nog påverkade detta inte nämnvärt hans synnerligen nära relation med Sveriges drottning Victoria, trots att hon mitt under brinnande världskrig lät sig fotograferas i tysk uniform och hade ett eget tyskt regemente på västfronten. För mer om hennes vurm för Tyskland och ett foto av henne i tysk uniform, se Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945.

Trots att jag läst Bengt Jangfeldts lysande bok om Axel Munthe tycker jag att Anders Johansson lyckas tillföra något till bilden av honom, vilket är naturligt att han gör eftersom Axels svåra relation till sonen Malcolm är en väsentlig ingrediens i Malcolms dramatiska liv.

Två grundorsaker till att Malcolm blev agent för brittiska Special Operations Executive (SOE) var hans angloamerikanska mor Hilda och att Winston Churchill var som besatt av krigsbetydelsen av järnmalmen från Norrbotten. Det senare känner många läsare redan till men Johansson gör detta tydligare. Apropå Norrbotten visar sig Malcolm Munthes nära kollega Andrew Croft ha besökt vårt nordligaste län före krigsutbrottet, bland annat hade han upplevt Jokkmokks vintermarknad. När Munthe och Croft inleder sin verksamhet som två lekfulla James Bonds i Norden är det Finland som står i fokus, kanske kommer de behöva spränga järnväg på den sovjetiska Kolahalvön. Det de hinner förverkliga är flera vapentransporter till Finland liksom att möta medlemmar av Svenska Frivilligkåren, alltså den för Finland 1939-40. 

Sedan tidigare kände undertecknad till de brittiska leveranserna av flygplan (senaste rönen från Per Iko tas upp av Johansson), men det var även en mängd olika brittiska infanterivapen som gick till Finland, liksom "stora mängder handgranater varav hälften överlämnas till den svenska frivilligkåren". 

Man ska dock inte tro att detta är en rent militärhistorisk bok, författaren visar tydligt hur ovanligt kulturell och övertygande Munthe var som människa. Sedan kommer Johansson även in på Munthes band med både några av Stockholms och Oslos inflytelserikaste familjer, inte minst då svenska kungahuset. Därför blir detta också en bok av stort intresse för allmänhistoriskt intresserade. 

Mysteriet Malcolm Munthe blir i mitten stundtals lite väl detaljerad men man vill ju veta hur det går med Krylbosmällen och när man väl kommer till bokens senare del så flyter det på ungefär lika bra som i början. Kort sagt är det svårt att i en recension sammanfatta Krylbo, utan jag vill verkligen rekommendera Johanssons genomgång av denna gåta. Hans nya bok utgör också en god sammanfattning om något han tidigare skrivit en hel bok om, de extremt snabba SOE-sjötransporterna av svenska kullager från västkusten till brittiska flygindustrier. För den som vill fördjupa sig i den verksamheten finns De glömda blockadbrytarna.

Till mysterierna kring Malcolm Munthe hör att ingen skrivit en biografi över honom medan han var i livet.  Ja, ingen lätt uppgift precis, men nu har Anders Johansson gjort det och för det bör vi, alla historieintresserade svenskar, vara tacksamma. 

Det finns inga minnesmärken över Malcolm Munthe i Stockholm men ett i Leksand som nog varje läsare av Mysteriet Malcolm Munthe vill besöka eftersom det spelar en viktig roll i boken, familjen Munthes välbevarade sommarhem Hildasholm i Leksand. Jag vill här bara lägga till att det i Västerbottensfjällen finns en påminnelse om relationen mellan anglofilen Axel Munthe och den tyska överste som också var Sveriges drottning Victoria. Där, mellan Sorsele och Tärnaby, ligger Viktoriakyrkan. Pengarna till kyrkbygget kom från en anonym givare, som bara krävde att kyrkan skulle uppkallas till minne av Victoria. Jag tror du kan gissa vem den anonyme visade sig vara.

Ingen hemlig information på Försvarsmaktens webbplats

I en artikel i DN uppmärksammas den katalog över riksintressen för totalförsvarets militära del som publiceras på Försvarsmaktens webbplats.

Försvarsmakten har inte publicerat information som omfattas av sekretess. I Försvarsmaktens riksintressekatalog redovisas endast öppen information. I arbetet att ta fram riksintressekatalogen har beredning genomförts för information om förekomst av vissa anläggningar, vägar, områden med mera i katalogen. Frågan om sekretess för informationen har ingått i beredningen. Kartorna i riksintressekatalogen innehåller inte information om alla anläggningar, områden och liknande som finns i totalförsvarets militära del. Kartorna ger inte hela bilden.

Ett riksintresse är ett mark- eller vattenområde som bedöms ha en nationell betydelse för exempelvis transport, kulturmiljö eller totalförsvaret. Då ett område med särskilda värden har klassats som riksintresse så regleras det i miljöbalken och ska så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt skadar det värde som pekats ut. Genom att redovisa områden av riksintresse ökar Försvarsmaktens möjlighet att bevaka intresset gentemot konkurrerande markanspråk som annars skulle kunna försvåra nyttjandet av platsen.

I DN:s artikel nämns att kartor och flygfoton under kalla kriget granskades och tvättades. På grund av teknikutvecklingen går det inte att helt utplåna information om platser och områden på jordytan som syns från satellit. Att ta bort information från kartor och flygfoton om sådant som är synligt från satelliter kan dessutom vara kontraproduktivt ur säkerhetssynpunkt. Det leder till vad vi brukar kalla ett negativt utpekande. Idén om att utplåna sådan information är sedan lång tid förlegad. Det som görs är att balansera exponeringen av företeelserna med det övriga samhällets behov av information.

Det är inte alltid som den geografiska placeringen av en anläggning eller ett område som omfattas av sekretess. Vilken verksamhet som sker i och anläggningen eller områdets betydelse för det militära försvaret är mer skyddsvärt – och lättare att dölja.

DN tar även upp att områden med riksintressen tidigare förtecknades i sekretessbelagda handlingar som skickades till länsstyrelserna och som innehöll betydligt mer information. Det är inte samma information som nu finns med i riksintressekatalogen på Försvarsmaktens webbplats. Jämfört med tidigare används en ny systematik för vilken information som ska göras tillgänglig.

Riksintressekatalogen har alltså inte samma innehåll som de äldre handlingarna. Försvarsmakten bedömer att det inte är lämpligt att skicka handlingar med omfattande sekretessbelagd information om anläggningar och områden till länsstyrelser och kommuner. Det skulle leda till en omfattande exponering av informationen utanför Försvarsmakten. Det är angeläget att för det fortsatta arbetet med försvarsplanering stärka säkerhetsskyddet i totalförsvaret.

Mats Ström
Kommunikationsdirektör

Något om grupperingar

Sammanfattning

Främmande makt kan tänkas använda grupperingar i Sverige för sitt eget syfte. Detta syfte sträcker sig troligtvis från mindre demonstrationer, påverkanskampanjer till våldsdåd. Dessa grupperingar kan delas in i tre kategorier. Oförberedda vilket utgör grupperingar som finns och när dess agenda sammanfaller med en främmande makts kan de komma att utnyttjas. Lösa grupperingar som består av individer utan egentlig organisering i främst digitala nätverk som en främmande makt kan exploatera och påverka i en för de gynnsam riktning och förberedda grupperingar vilket utgörs av rekryterade individer som går en främmande makts ärenden. Användande av grupperingar får anses utgöra en sannolik metod främmande makt kan tänkas använda sig av i s.k. säkerhetspolitiskt normalläge och trolig vid säkerhetspolitisk kris samt möjlig metod under en väpnad konflikt.

Analys

I samband med att den svenska Säkerhetspolisen redovisade sin verksamhetsrapport 2019 (för verksamhetsåret 2018), framkom det att Ryssland genomfört kontakttagning med extremist- och intressegrupperingar i Sverige. Enligt Säkerhetspolisen skulle dessa grupperingar antingen kunna användas mot svenska intressen här och nu, eller i en framtida situationen vid ett än mer negativt säkerhetspolitiskt läge än det som råder.1 Detta är dock ingen större nyhet, ur ett större perspektiv. Då detta, dels historiskt utgjort en av många metoder som kan tillgripas, dels framkommit i olika nyhetsrapporter sedan det synbara försämrade säkerhetsläget inträdde, efter den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014.2 Dock är det ett intressant ämnesområde att försöka belysa ur ett litet bredare perspektiv, vilket förhoppningsvis detta inlägg kan göra.

Det kanske mest klassiska exemplet ur ett västligt perspektiv, i utnyttjandet av en gruppering är hur Sovjetunionen under det kalla kriget manipulerade delar av den västliga fredsrörelsen. Metoden som användes för att utnyttja fredsrörelsen var, dels att skapa en egen frontorganisation, dels att finansiera och påverka olika rörelser. För att påverka och uppnå den målsättning Sovjetunionen antagit. Efter ett tag förefaller även individer inte insett att de agiterade för en Sovjetisk frontorganisation, än mindre att de fick ekonomiska medel från Sovjetunionen för att föra dess talan.3

Västliga länder förefaller även likt Sovjetunionen, använt sig av olika grupperingar under det kalla kriget. Det kanske tydligaste exemplet kan utgöras av den polska solidaritet rörelsen som erhöll, dels materiellt, dels ekonomiskt stöd för sin verksamhet.4 Således under det kalla kriget agerade både USA och Sovjetunionen med grupperingar för att nå sina syften, varvid begreppet främmande makt/-er kommer användas framgent när exemplifieringar kring Sverige skrivas, då det även får ses som troligt att även andra länder, skulle kunna använda sig av dylika metoder i Sverige. Då ett flertal av de länder som klassificerats som underrättelsehot mot Sverige,5 har den förmågan.

Det ovanstående utgör två historiska exempel på hur påverkansoperationer har genomförts med grupperingar. Hur kan det då genomföras i dagens Sverige? Metoderna torde inte förändrats markant, bortsett från tillgången till informationsteknologi. Hela grupperingar torde inte vara medvetna om att de går främmande makts ärende. Utan snarare kan det röra sig om att de antingen föds med information på olika sätt från t.ex. underrättelseofficerare vid samtal, föreläsningar m.m. Ett annat tillvägagångssätt kan även vara att ett fåtal tongivande individer i en gruppering är medvetna och därmed för fram den främmande maktens agenda, genom dess underrättelsetjänst, och driver grupperingen i en riktning gynnsam för den främmande makten. Varvid påverkan kan ske inom ett specifikt intresseområde.

Härvid får det även ses som troligt att ekonomiska medel tillförs grupperingar för att kunna genomföra, ur deras synvinkel, informationskampanjer. Det får även ses som troligt att främmande makt försöker dölja sina ekonomiska transaktionerna genom att använda enskilda bidragsgivare, företag eller stiftelser. Ett intressant exempel kan utgöras av de ekonomiska bidrag som fanns att tillgå för demonstrationer, informationskampanjer m.m. innan riksdagens omröstning kring den s.k. FRA lagen.6 Huruvida någon stat var engagerade i påverkan av den s.k. FRA lagen lämnar undertecknad därhän, då det offentligt ej framkommit några sådana uppgifter. Dock får det ses som möjligt.7 Framförallt mtp. hur framgångsrik FRA förefaller varit/är i sin inhämtning och bearbetning av information.8

Vilka grupperingar kan det då röra sig om som kan tänkas användas för olika former av påverkansoperationer? Här får det ses som troligt att en främmande makt agerar utifrån axiomet, min fiendens fiende är min vän. Det vill säga, det går inte att peka ut en specifik gruppering. Det handlar snarare om att en främmande makt finner och griper tillfället hos en intressegruppering i en specifik sakfråga. Detta kan exemplifieras med den östtyska säkerhets- och underrättelseorganisationen STASI, som samarbete både med västliga vänster- och högergrupperingar under det kalla kriget.9

Säkerhetspolisen förefaller även se det som sannolikt att de grupperingar Ryssland tagit kontakt med i Sverige kan tänkas användas vid ett försämrat säkerhetsläge,10 vilket troligtvis innebär att de kan tänkas användas till mer subversiv verksamhet där våldsdåd även kan tänkas ingå. Återigen går det att använda sig av det historiska exemplet med den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten STASI. Denna organisation förefaller bl.a. utbildat den tyska terroristorganisationen röda arméfraktionen men även givit dem annat stöd.11 Enligt det s.k. Mitrokhinarkivet skall Sovjetunionen bl.a. utrustat terroristorganisationer i Mellanöstern med olika vapensystem.12 Men de skall även försökt använda terroristorganisationen PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, för att genomföra en likvidering av två sovjetiska avhoppare.13 Under den första halvan av 1980-talet, d.v.s. tiden för Operation RJaN, förefaller även Sovjetunionen ansett att terroristgrupper skulle kunna användas mot USA och NATO.14 Användandet av terroristorganisationer, får troligtvis ansetts utgöra en av många metoder för att destabilisera och försvaga västliga länder samt NATO.15

Ur ett ryskt perspektiv får det ses som troligt att det amerikanska stödet till den Afghanistanska Mujhahedin rörelsen under 1980-talet, betraktas som stöd och användande av en irreguljär gruppering mot Sovjetunionen och som en metod att destabilisera och försvaga Sovjetunionen.16 På motsvarande sätt kunde säkerligen även det initialt dolda därefter öppna ekonomiska samt materiella stödet till Contras i Nicaragua av den amerikanska underrättelsetjänsten,17 kunnat tolkas av Sovjetunionen som ett sätt att begränsa dess inflytande i, dels Nicaragua, dels Sydamerika. Med anledning av att Sovjetunionen gav ekonomiskt och materiellt stöd till Nicaragua.18 Kosovokonflikten 1998-99 är ett annat exempel där USA förefaller agerat dolt med olika former av stöd genom dess underrättelsetjänst, långt innan något egentligt mandat fanns för ett agerande, men även efteråt.19 Den konflikten förefaller även haft en djup påverkan på ryskt militärteoretisk tänkande främst vad avser s.k. kontaktlös krigföring.20 Varvid det får ses som möjligt att även det dolda agerandet av amerikansk underrättelsetjänst med stöd till den kosovoalbanska befrielsearmén kan ha påverkat det ryska militärteoretiska tänkandet, i kombination med utnyttjandet av kryssningsrobotar.

De exempel som beskrivits i inlägget, så här långt, utgår från redan befintliga grupperingar som främmande makt/-er använder, eller kan använda för att nå sina syften. Dessa får ses som s.k. oförberedda grupperingar, där en främmande makt kan exploatera en situation där en gruppering grupperings inriktning faller in i samma agenda som den främmande makten har för tillfället och den kan agera i dess syfte. Således utgör inte det något långsiktigt och konkret förberett av en främmande makt på svenskt territorium. Till detta skall tillföras vilket undertecknad vill benämna "lösa grupperingar". Det vill säga individer som i grunden inte är organiserade på något sätt, men har samma agenda eller inställning till en eller flera sakfrågor. Dessa s.k. lösa grupperingar har i takt med hur den s.k. informationsteknologin utvecklats, erhållit större möjligheter att utbyta sina åsikter via olika forum på internet men även via andra kommunikationsmedel. Dock på ett oorganiserat tillvägagångssätt.

Dessa s.k. lösa grupperingar skulle kunna exemplifieras med vad som förefaller vara tyska högerextrema från, dels det tyska polisväsendet, dels den tyska Försvarsmakten som träffats på olika virtuella forum och utbytt idéer. Varvid ett löst digitalt nätverk av individer förefaller upprättats.21 Dessa s.k. lösa grupperingar skulle troligtvis kunna fås att agera i en riktning som är gynnsam för en främmande makt, om t.ex. det digitala nätverket infiltreras av en främmande makt och denna börjar organisera och "injicerar" rätt budskap i nätverket. Som konkret exempel finns minst en liknande händelse i USA, i samband med valet 2016. Där Ryssland lyckades samla individer för demonstrationer. Försök förefaller även genomförts inför valet 2020 att organisera mer våldsamma aktioner.22 Sannolikheten att dylika lösa grupperingar även finns i Sverige, får ses som trolig. Vilket bör beaktas, då dessa kan exploateras vid rätt ögonblick av en främmande makt i syfte att destabilisera Sverige.

Således, finns det enbart oförberedda och lösa grupperingar? Det får ses som möjligt att det även finns s.k. förberedda grupperingar . Undertecknads högst egendefinierade beskrivning av förberedda grupperingar är att det är sådana som löpande rekryteras och förbereds för att lösa specifika uppgifter. Då det torde vara fullständigt klart för de som rekryteras att de kommer gå en främmande makts ärende, får det ses som troligt att dessa främst rekryteras för att kunna genomföra mer kvalificerad subversiv verksamhet som främst omfattar våldsdåd, sabotage o.dyl.

Vad kan då en förberedd grupperingar vara? Under de senaste åren har bl.a. de kampsportklubbar som utövar det ryska närstridssystemet Systema av och till belysts i västerländsk media, varvid de får utgöra ett exempel på hur rekrytering till en möjlig förberedd gruppering kan genomföras. Mig veterligen var det första tillfället när dessa kampsportsklubbar belystes offentligt i samband med den tyske författaren Boris Reitschuster publicering av sin bok Putins verdeckter Krieg, 2016. I denna bok framför Reitschuster tesen, utifrån hemliga handlingar han blivit visad av en västlig säkerhetstjänst, att dessa kampsportsklubbar även används för rekrytering av personal till grupper under ledning av den ryska militära underrättelsetjänsten. Enligt Reitschuster skulle det finnas mellan 250-300 utbildade individer i Tyskland 2015. I syfte att kunna genomföra sabotage och andra dåd för Rysslands räkning.23 Dessa individer skall enl. honom erhållit särskild utbildning i Ryssland. Enligt honom skall vissa av de som rekryterats arbeta inom den tyska polisen samt den tyska försvarsmakten.24

Enligt en analys förefaller gruppernas storlek röra sig om tre till fem individer, utspridda över hela Tyskland. Utöver att kunna användas i händelse av en väpnad konflikt, antas dessa grupper även kunna användas för destabiliserande verksamhet i fred.25 Den Schweiziska dagstidningen Blick skrev 2018 en artikel om dessa klubbar i Schweiz, utifrån en hemligstämplad rapport från den Schweiziska säkerhetspolisen. Deras slutsats förefaller vara densamma som Reitschuster framförde 2016, att dessa grupperingar skulle kunna användas i olika scenarion från fred till krig.26 I Sverige har en klubb berörts av massmedia,27 dock förefaller inget komprometterande framkommit likt det som skrivits om dem i Tyskland och Schweiz. Med tanke på den publicitet som varit kring dessa klubbar och den eventuella kopplingen till rysk underrättelsetjänst, får det ses som troligt att om någon rekrytering skedde tidigare genomförs den på annat sätt nu maa. hur det har exponerats.

Ett annat tillvägagångssätt kan vara att rekrytera enskilda individer, utan koppling till någon klubb, organisation motsv, och därefter föra dem samman för att lösa en specifik uppgift, på motsvarande sätt som den ryska militära underrättelsetjänsten förefaller genomfört vid kuppförsöket i Montenegro 2016.28 Detta tillvägagångssätt skulle troligtvis även kunna genomföras som en långsiktig planering d.v.s. en främmande makt rekryter ett antal individer utan att dessa har någon inbördes kontakt och vetskap och när behov av dem uppstår, aktiveras de och förs samman till en grupp. Dock kräver denna lösning mer arbete av en främmande makt. Varvid en metod som skulle kunna tillämpas, är att de söker efter lämpliga individer främst i olika grupperingar med våldskapital för att kunna genomföra rekryteringar. En annan metod som även skulle kunna tillämpas är rekrytering genom företag som erbjuder paramilitär utbildning. Vilket t.ex. finns i Ryssland,29 men även många andra länder. På detta sätt skulle även en individs förmåga att hantera stress, inlärning, agera i grupp m.m. kunna utvärderas. Kostnaden för själva rekryteringsarbete skulle även bli minimal för den främmande makten då individen själv betalar sin egen utbildning.

I de ovanstående exemplen är det den mest extrema våldsutövningen som belyses d.v.s. med vapen. Att hela extremist grupperingar med ett större medlemsantal i Sverige skulle kunna fås att tillgripa vapen för en främmande makt får ses som mindre troligt. Däremot likt exemplen kring påverkansoperationer tidigare, får det ses som troligt att ledande individer skulle kunna uppvigla en gruppering att t.ex. agera genom våldsamma upplopp o.dyl.30 Dock får det ses som möjligt att en främmande makt skulle kunna påverka ett mindre antal individer i extremistgrupperingar att tillgripa vapen.

Således för att rekapitulera, det är inget nytt att främmande makter använder sig av grupperingar, dels för påverkansoperationer, dels för att genomföra väpnande aktioner. Där det sistnämnda kan liknas med en form av proxykrigföring d.v.s. en gruppering går en annan stats ärende med väpnad strid som verktyg.31 Dock behöver det inte vara väpnad strid per se utan terrordåd, sabotage m.m. som genomförs. Vad som även bör belysas är, vilket säkerhetspolisen ej nämner, att kriminella nätverk även kan användas av en främmande makt för olika former av subversiv verksamhet. Vilket historiskt även genomförts av ett antal länder.32 Detta maa. att en del av dessa kriminella nätverk besitter ett omfattande våldskapital som kan utnyttjas för en annans stats syften. Varvid de får ses som en oförberedd gruppering av den främmande makten som kan användas för våldsdåd motsv.

Vad innebär då allt detta ur ett svenskt perspektiv? För det första bör det beaktas att det är inget nytt att en främmande makt kan tänkas bygga upp en organisation i Sverige för att genomföra subversiv verksamhet bl.a. genom sabotage. Vilket kanske tydligast kan exemplifieras i vad som kom att benämnas "Stora Sabotageligan". Vilket var en sovjetisk sabotageorganisation i Sverige under den senare delen av 1930-talet samt inledningen av 1940-talet.33 Då som nu,34 var Sverige i ett gränsland eller skärningspunkt mellan olika storpolitiska händelser samt krafter. Dock torde verksamheten utvecklats med åren, jämfört med hur dylikt kunde organiseras och genomföras under det kalla kriget.35

För det andra bör det beaktas att främmande makter mycket väl kan tänkas exploatera det våldskapital som kriminella organisationer i Sverige besitter. Ett våldskapital som kan exemplifieras med, dels mängden sprängdåd som inträffat de senaste åren,36 dels mängden våldsdåd som involverat handeldvapen under de senaste åren i Sverige.37 Denna våldsutövning av de kriminella organisationerna har beskrivits av seniorprofessorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell, med att dels, har samhällets våldsmonopol urholkats, dels har det kriminella våldet allt mer börjat likna terrorismens.38 Vilket får ses som en synnerligen allvarlig varning. Detta blir även synnerligen allvarligt mtp. de vapenstölder som genomförts vid Regeringskansliet varvid kriminella element förefaller haft tillgång till vapen,39 och därmed hur det får ses som möjligt att en främmande makt möjligen skulle kunnat exploatera detta. Det får även ses som troligt att främmande makter kan tänkas använda sig av kriminella organisationer för att genomföra destabiliserande åtgärder av Sverige i händelse av ett försämrat säkerhetsläge. Detta med syftet att bl.a. belasta de samhällsbärande myndigheterna och därmed trötta ut dem, men även sänka de svenska medborgarna psykologiska motståndskraft.

För det tredje, får det ses som troligt att om en främmande makt effektivt skall kunna använda inhemska grupperingar för sabotage motsv. i t.ex. ett skymningsläge eller en intensifierad gråzonssituation krävs ledning från dess sida. Ett flertal länder besitter denna förmåga där Ryssland med sina Spetsnazförband och USA med dess US Army Special Forces är mest framträdande.40 För det fjärde får det ses som mindre troligt att främmande makt/-er skall kunna uppvigla större grupperingar att ta till vapen för dess sak, utan att svenska säkerhets- och underrättelsemyndigheter har erhållit vetskap om det långt innan maa. historiska exempel kring brister i operationssäkerhet hos dylika grupperingar. Däremot får det ses som troligt att ett fåtal ledande individer skulle kunna uppvigla till våldsamt upplopp, olika former av påverkansoperationer m.m. hos en större gruppering utan att vetskap om detta erhålls innan. För det femte, det får även ses som möjligt att de länder som utgör de största underrättelsehoten mot Sverige även kan tillgripa dylika metoder. Varvid fokus inte enbart bör vara på Ryssland i denna hotbild, då utnyttjandet av grupperingar även går att ses som en form av fjärrpåverkan där staten som genomför det kan vara väldigt långt från Sverige och styra händelseförloppet genom t.ex. olika tekniska lösningar och ett fåtal underrättelseofficerare på plats.


Slutsats

Det får ses som sannolikt att det finns grupperingar i Sverige som kan tänkas gå en främmande makts ärenden, antingen medvetet eller omedvetet genom manipulation. Dessa ärenden omfattar troligtvis spektrumet från påverkansoperationer till våldsdåd. I det nuvarande säkerhetspolitiska läget, s.k. normalläge, får det ses som sannolikt att det främst rör sig om påverkansoperationer. Det får även ses som möjligt att det finns utbildade grupper av svenska medborgare i landet underställda främmande makt för att kunna utföra våldsdåd under dess ledning i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det får även ses som möjligt att dessa grupper eller delar av extremistgrupperingar eller kriminella nätverk kan genomföra subversiv påverkan å en främmande makts vägar genom t.ex. sabotage eller våldsdåd under ett s.k. säkerhetspolitiskt normalläge, d.v.s. det läge som råder nu. Användandet av grupperingar inom ramen för en gråzonsituation i olika syften, får anses utgöra en synnerligen väl lämpad metod för att kunna genomföra påverkan över hela spektrumet mot en annan stat.

Have a good one! // Jägarchefen


Källförteckning

Aftonbladet 1 (Svenska)

Blick 1 (Tyska)

British Broadcasting Corporation 1 (Engelska)

Congressional Research Service 1 (Engelska)

Dagens Nyheter 123456 (Svenska)

Der Spiegel 1 (Tyska)

Deutsche Welle 12 (Engelska)

Euobserver 1 (Engelska)

European Council on Foreign Relations 1 (Engelska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Försvarets Radioanstalt 123 (Svenska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

Krigsmakten 1 (Svenska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

Säkerhetspolisen 1 (Svenska)

The Brookings Institution 1 (Engelska)

The Guardian 1 (Engelska)

The New York Times 1234567 (Engelska)

The Wall Street Journal 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Corera, Gordon. Russians among us: sleeper cells, ghost stories, and the hunt for Putin's spies. New York: William Morrow, 2020.

Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.

Jonsson, Oscar. The Russian understanding of war: blurring the lines between war and peace. Washington, DC: Georgetown University Press, 2019.

Reitschuster, Boris. Putins verdeckter Krieg: wie Moskau den Westen destabilisiert. Berlin: Econ, 2016.

Rid, Thomas. Active measures: the secret history of disinformation and political warfare. London: Profile Books, 2020.


Slutnoter

1 Aftonbladet. Granlund, John. Säpo varnar för ryska kontakter med politiska grupper i Sverige. 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Mg4pKm/sapo-varnar-for-ryska-kontakter-med-politiska-grupper-i-sverige (Hämtad 2020-12-08)

2 Galeotti, Mark. Putin’s hydra: Inside Russia’s intelligence services. London: European Council on Foreign Relations, 2016, s. 7.

3 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 427, 484, 485.

Rid, Thomas. Active measures: the secret history of disinformation and political warfare. London: Profile Books, 2020, s. 274-275, 281-282, 284, 286.

The New York Times. Vinocur, John. K.G.B. Officers Try to Infiltrate Antiwar Groups. 1983. https://www.nytimes.com/1983/07/26/world/kgb-officers-try-to-infiltrate-antiwar-groups.html (Hämtad 2020-12-08)

4 The New York Times. Schneider, Keith. Reagan and Pope Reportedly Conferred on Poland. 1992. https://www.nytimes.com/1992/02/18/world/reagan-and-pope-reportedly-conferred-on-poland.html (Hämtad 2020-12-08)

5 Säkerhetspolisen. Demokratin hotas från flera håll. 2020. https://www.sakerhetspolisen.se/ovrigt/pressrum/aktuellt/aktuellt/2020-03-26-demokratin-hotas-fran-flera-hall.html (Hämtad 2020-12-08)

6 Dagens Nyheter. Stenberg, Ewa. Maskerade lobbyister har fritt fram i riksdagen. 2018. https://www.dn.se/nyheter/politik/ewa-stenberg-maskerade-lobbyister-har-fritt-fram-i-riksdagen/ (Hämtad 2020-12-08)

7 Försvarets Radioanstalt. Påståenden och klargöranden. 2007. https://archive.li/20070611040026/http://www.fra.se/omfra_faq_lag.shtml (Hämtad 2020-12-08)

Försvarets Radioanstalt. FRA kommenterar signal­spanings­debatt. 2020. https://www.fra.se/nyheter/nyheter/nyhetsarkiv/news/frakommenterarsignalspaningsdebatt.5.15d6ea201729ce403d2d9.html (Hämtad 2020-12-08)

Försvarets Radioanstalt. FRA kommenterar debatt­artikel. 2020. https://www.fra.se/nyheter/nyheter/nyhetsarkiv/news/frakommenterardebattartikel.5.15d6ea201729ce403d21dd.html (Hämtad 2020-12-08)

8 Sveriges Television. Larsson, Thomas. FRA förutsåg kriget i Georgien. 2013. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fra-forutsag-kriget-i-georgien (Hämtad 2020-12-08)

9 Galeotti, Mark. Putin’s hydra: Inside Russia’s intelligence services. London: European Council on Foreign Relations, 2016, s. 7.

The Wall Street Journal. Johnson, Daniel. East Germany's Support for Neo-Nazis. 2000. https://www.wsj.com/articles/SB966798843277127087 (Hämtad 2020-12-08)

10 Aftonbladet. Granlund, John. Säpo varnar för ryska kontakter med politiska grupper i Sverige. 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Mg4pKm/sapo-varnar-for-ryska-kontakter-med-politiska-grupper-i-sverige (Hämtad 2020-12-08)

11 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 392.

Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 256-257.

12 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 381.

13 Ibid. s. 382.

14 Ibid. s. 392.

15 Ibid. s. 363.

The Wall Street Journal. Johnson, Daniel. East Germany's Support for Neo-Nazis. 2000. https://www.wsj.com/articles/SB966798843277127087 (Hämtad 2020-12-08)

16 The New York Times. Pear, Robert. Arming Afghan Guerrillas: A Huge Effort Led by U.S. 1988. https://www.nytimes.com/1988/04/18/world/arming-afghan-guerrillas-a-huge-effort-led-by-us.html (Hämtad 2020-12-08)

17 The New York Times. U.S. Aid to the Contras: The Record Since '81. 1986. https://www.nytimes.com/1986/03/20/world/us-aid-to-the-contras-the-record-since-81.html (Hämtad 2020-12-08)

18 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 363.

The New York Times. Kinzer, Stephen. Soviet Help to Sandinistas: No Blank Check. 1984. https://www.nytimes.com/1984/03/28/world/soviet-help-to-sandinistas-no-blank-check.html (Hämtad 2020-12-08)

19 Sunday Times. Walker, Tom. Laverty, Aidan. CIA Aided Kosovo Guerrilla Army All Along. 2000.

The Guardian. Beaumont, Peter. Beaver, Paul. Vulliamy, Ed. 'CIA's bastard army ran riot in Balkans' backed extremists'. 2001. https://www.theguardian.com/world/2001/mar/11/edvulliamy.peterbeaumont (Hämtad 2020-12-08)

20 Jonsson, Oscar. The Russian understanding of war: blurring the lines between war and peace. Washington, DC: Georgetown University Press, 2019, s. 47.

21 Der Spiegel. Baumgärtner, Maik. Gebauer, Matthias. Wiedmann-Schmidt, Wolf. Militärgeheimdienst versagt im Kampf gegen Rechtsextremisten. 2020. https://www.spiegel.de/politik/deutschland/rechtsextremismus-bei-bundeswehr-und-polizei-geheimdienstkontrolleure-stellen-mad-miserables-zeugnis-aus-a-d4ddfe89-0c00-4ded-881b-678013f3b443 (Hämtad 2020-12-08)

22 Corera, Gordon. Russians among us: sleeper cells, ghost stories, and the hunt for Putin's spies. New York: William Morrow, 2020, s. 364.

The New York Times. Barnes, Julian E. Goldman, Adam. Russia Trying to Stoke U.S. Racial Tensions Before Election, Officials Say. 2020. https://www.nytimes.com/2020/03/10/us/politics/russian-interference-race.html (Hämtad 2020-12-08)

23 Reitschuster, Boris. Putins verdeckter Krieg: wie Moskau den Westen destabilisiert. Berlin: Econ, 2016, s. 256-264.

24 Deutsche Welle. Schumann, Efim. Putin's 'secret sleepers' waiting for a signal. 2016. https://www.dw.com/en/putins-secret-sleepers-waiting-for-a-signal/a-19196685 (Hämtad 2020-12-08)

25 EUobserver. Rettman, Andrew. Fight club: Russian spies seek EU recruits. 2017. https://euobserver.com/foreign/137990 (Hämtad 2020-12-08)

26 Blick. Eberhard, Fabian. Russische Separatisten bilden Kämpfer in der Schweiz aus. 2018. https://www.blick.ch/politik/putins-untergrund-truppe-russische-separatisten-bilden-kaempfer-in-der-schweiz-aus-id15048252.html (Hämtad 2020-12-08)

27 Dagens Nyheter. Carlsson, Mattias. Unga lockas till rörelse med kopplingar till rysk underrättelsetjänst. 2018. https://www.dn.se/nyheter/unga-lockas-till-rorelse-med-kopplingar-till-rysk-underrattelsetjanst/ (Hämtad 2020-12-08)

28 British Broadcasting Corporation. Montenegro jails 'Russian coup plot' leaders. 2019. https://www.bbc.com/news/world-europe-48212435 (Hämtad 2020-12-08)

The New York Times. Schwirtz, Michael. Top Secret Russian Unit Seeks to Destabilize Europe, Security Officials Say. 2019. https://www.nytimes.com/2019/10/08/world/europe/unit-29155-russia-gru.html (Hämtad 2020-12-08)

29 Dagens Nyheter. Carlsson, Mattias. Svenska nazister fick utbildning i Ryssland. 2017. https://www.dn.se/arkiv/nyheter/svenska-nazister-fick-utbildning-i-ryssland/ (Hämtad 2020-12-08)

Deutsche Welle. Bushuev, Mikhail. Esipov, Vladimir. Pfeifer, Hans. Why are German neo-Nazis training in Russia?. 2020. https://www.dw.com/en/why-are-german-neo-nazis-training-in-russia/a-53702613 (Hämtad 2020-12-08)

30 The Atlantic. Carpenter, Michael. Russia Is Co-opting Angry Young Men. 2018. https://www.theatlantic.com/ideas/archive/2018/08/russia-is-co-opting-angry-young-men/568741/ (Hämtad 2020-12-08)

31 The Brookings Institution. Byman, Daniel L. Why engage in proxy war? A state’s perspective. 2018. https://www.brookings.edu/blog/order-from-chaos/2018/05/21/why-engage-in-proxy-war-a-states-perspective/ (Hämtad 2020-12-08)

32 Foreign Policy. Galeotti, Mark. The Kremlin’s Newest Hybrid Warfare Asset: Gangsters. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/06/12/how-the-world-of-spies-became-a-gangsters-paradise-russia-cyberattack-hack/ (Hämtad 2020-12-08)

33 Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 6-9.

34 Ibid.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 31-32.

35 Krigsmakten. Sabotage. 1951. https://amfarkiv.se/post/402880485f2e659f015f2f6e5e680a74/sabotage (Hämtad 2020-12-08)

36 Dagens Nyheter. Cato, Carl. Littorin, Jens. En helt vanlig dag på en läkarmottagning – då briserade sprängladdningen. 2020. https://www.dn.se/sverige/ingrid-var-hos-lakaren-da-exploderade-sprangladdning/ (Hämtad 2020-12-08)

37 Dagens Nyheter. Orre, Sebastian. Skjutningarna i Sverige har ökat med 20 procent. 2020. https://www.dn.se/sverige/skjutningarna-i-sverige-har-okat-med-20-procent/ (Hämtad 2020-12-08)

38 Svenska Dagbladet. Agrell, Wilhelm. Agrell: Vi måste agera för att rädda landet. 2019. https://www.svd.se/agrell-vi-maste-agera-for-att-radda-landet (Hämtad 2020-12-08)

39 Dagens Nyheter. Jakobson, Hanna. Svensson, Adam. Sju pistoler och 210 patroner nu borta från Regeringskansliet. 2019. https://www.dn.se/nyheter/sverige/sju-pistoler-och-210-patroner-nu-borta-fran-regeringskansliet/ (Hämtad 2020-12-08)

40 Bowen, Andrew S. Russian Military Intelligence: Background and Issues for Congress. Washington DC: Congressional Research Service, 2020, s. 10.

Höga förväntningar på marinen – men tillväxten uteblir

Foto: Försvarsmakten/Jimmie Adamsson


Folk & Försvar har just nu en artikelserie om försvaret med fem olika skribenter, där undertecknad skriver om försvarsbeslutets innebörd för marinen. Min artikel återfinns här.


Kommande försvarsbeslut närmar sig. Den 14 december debatteras frågan i riksdagen och den 15 december röstar riksdagen om beslutet. Turerna har varit många rörande beslutet som i sig är historiskt då stora tillskott kommer ske och svensk försvarsförmåga kommer stärkas.

Folk och Försvar har bett fem experter att från sin horisont kommentera och analysera försvarsbeslutet. Artiklarna kommer publiceras en i veckan under fem veckors tid och de ämnen som kommer beröras är de tre försvarsgrenarna, nya domäner och nya hot samt internationella samarbeten.

Karlis Neretnieks
Arméns tillväxt räcker inte till

Mats Helgesson
Välkommen satsning på luftstridskrafterna – men var är framtidsperspektivet?

Niklas Wiklund
Höga förväntningar på marinen – men tillväxten uteblir

Ann-Sofie Dahl
Sveriges internationella samarbeten inte tillräckliga – NATO-medlemskap krävs

Elisabeth Braw
Sverige är med totalförsvarsbeslutet bättre rustat än andra länder

Försvarsmakten tar säkerheten på allvar

I samband med att Försvarsmakten växer har frågor kring hur myndigheten hanterar sitt säkerhetsarbete ställts.

För att Försvarsmakten ska kunna genomföra verksamhet med låg risk för personalens fysiska och psykiska välbefinnande krävs strukturerad träning och övning i komplicerade funktions- och övningssituationer. I den operativa verksamheten bedriver vi kontinuerligt ett systematiskt säkerhetsarbete. Regelverken är strikt utformade och säkerhetstänkandet väl utvecklat vid förbanden. Säkerhet är också i hög grad något som inpräntas i rekryterna från första dagen de påbörjar sin utbildning. Verksamheten i Försvarsmakten genomförs på ett säkert sätt, och det sker en positivt utveckling när det kommer till säkerhetsmedvetande i organisationen.  Visst finns det utmaningar och områden där vi kan bli bättre, men dessa hanteras.

Trots detta sker tyvärr olyckor, i värsta fall med dödlig utgång. Självklart är varje svår olycka som inträffar under utbildning och övning ett misslyckande för oss. Varje gång någon skadas allvarligt eller dödas vid skarpa insatser är det djupt tragiskt. När något sådant händer berörs inte  bara de närmast sörjande utan all personal i Försvarsmakten. Vi blir alla påtagligt berörda och påminda om den risk ett arbete i Försvarsmakten ytterst innebär för den enskilde.

För att minimera olycksrisken under utbildning och övningar i försvaret krävs att personalen får tillräckligt med övning och träning i olika svårighetsgrader. Detta tillsammans med ett väl utvecklat säkerhetsarbete minskar olycksrisken på ett avgörande sätt. Att öva realistiskt har även över tid visat sig vara framgångsrikt. Det har starkt bidragit till att hålla nere antalet svårt skadade och fallna medarbetare i de internationella insatser Sverige deltagit i på Balkan, i Afghanistan och på olika platser i Afrika.

Vi arbetar ständigt med att utveckla säkerheten för våra anställda inom Försvarsmakten. Att personal skadas och förolyckas är ett kraftigt bakslag för denna grundläggande princip och berör alla som jobbar i försvaret. Därför gör vi allt vi kan för att minimera detta.

Mats Ström
Kommunikationsdirektör

Armén i försvarspropositionen

 


 Detta inlägg är tidigare publicerat av mig på Folk och Försvar hemsida den 23 november.

Armén växer. Grovt räknat innebär förslagen i propositionen att Armén kommer fördubblas i storlek. Två ofullständiga brigader kommer att bli tre och en halv. Två artilleribataljoner kommer att bli sex. Fem lokalförsvarsbataljoner ska sättas upp. Logistikfunktionen ska förstärkas, mm. De föreslagna åtgärderna innebär en tydlig förstärkning av armén. Men innan jublet, eller kritiken, tar sig allt för höga toner kan det finnas skäl att titta närmare på vad detta innebär kopplat till uppgifter och reell förmåga.

Det första och kanske viktigaste konstaterandet är att det vi ser är del i en process för att omforma en organisation, som tidigare hade uppgiften att kunna ha 2000 personer tjänstgörande utomlands, till en armé som primärt ska bidra till försvaret av Sverige. Förbandsstrukturer, utbildning, logistik och ledning var utformade mot vad som krävdes för att lösa internationella uppgifter. Visserligen innebar försvarsbeslutet 2015 en läpparnas bekännelse till att Försvarsmakten skulle ominriktas mot nationellt försvar, men de medel som avdelades räckte inte långt. Det är först nu som vi kan förvänta oss mer omfattande förändringar. 

Men vad innebär det i ökad försvarseffekt? Här gäller det att inte låta sig förledas till att bara se till antalet organisationsklossar av ett eller annat slag, utan att också ta hänsyn till deras innehåll.  Inte heller är antalet soldater, som kommer bli avsevärt fler, ett effektivitetsmått. Få skulle bedöma Flottans förmåga genom att räkna antalet matroser. Idag har armén 120 stycken stridsvagnar och cirka 500 Stridsfordon 90 i olika versioner. När nu två mekaniserade brigader ska bli tre innebär det inte att antalet stridsfordon av olika slag ökar med femtio procent. Det som kommer ske är att befintliga fordon omfördelas inom organisationen. Brigaderna blir fler, men svagare. Dessutom, fordonen kommer vara cirka fyrtio år gamla år 2030, när de i propositionen föreslagna förbanden ska vara färdigorganiserade.  Armén kommer bli starkare, men kanske inte så mycket som många gärna vill tro.

Att den planerade utökningen av arméns organisation, och behovet av att lösa nya operativa uppgifter, kräver en utökning av fredsorganisationen är tämligen uppenbart. Att ha två brigader i södra Sverige, men bibehålla all artilleriutbildning i Boden vore en orimlighet. Det såväl av utbildnings- som beredskapsskäl. En ny artillerigarnison i Kristinehamn är därför befogad. Upprättandet av två garnisoner, en i Falun och en i Mellannorrland, för att på vardera platsen utbilda två lokalförsvarsbataljoner ter sig dock som mera tveksamt. Det operativa skälet, att skydda förbindelserna till Norge är berättigat, men präglas i alltför stor utsträckning av ett ”statiskt” tänkande. Med den utformning förbanden kommer att få, lokalförsvarsbataljoner, kommer de ha problem att hantera en modern angripare. Inte heller kommer de lämpa sig för att ingripa i något annat område än där de är utgångsgrupperade. Här hade det, enligt min mening, varit klokare att bara välja en av platserna och där utbilda och organisera ett större och mer kvalificerat förband, en brigad. Det hade givit större handlingsfrihet att möta en angripare på fler platser än bara där man är på plats från början, och även ökat sannolikheten att nå framgång där förbandet sätts in. Dessutom hade möjligheterna att utnyttja förbandet i andra delar av landet ökat. Utbildningen hade då också kunnat göras mer rationell och mångsidig. Att dessutom, som det föreslås, dela utbildningen i Mellannorrland på två plattformar, Östersund och Sollefteå, förefaller mer än egendomligt.

Förutsatt att Armén utvecklas som det föreslås i propositionen; är det en godtagbar volym med hänsyn till tänkbara uppgifter? Svaret är enkelt - nej. Armén kommer stå inför ett dilemma mycket likt Flottans. Antalet fartyg räcker bara till att antingen bedriva operationer på Västkusten, då för att skydda den sjöfart som krävs för landets försörjning och för att ta emot eventuell utländsk hjälp, eller för att bedriva operationer i Östersjön. I det senare fallet försvåra ett angrepp över havet, men även skydda svensk (och finsk) sjöfart.  

Arméns väst-östkustdilemma är södra eller norra Sverige. Skulle hela Armén kunna kraftsamlas till endera landsändan så skulle tröskeln för ett angrepp, i den del av landet där Armén är utgångsgrupperad, bli hög. Ingen av landsändarna kan dock lämnas ”trupptom” då det skulle innebära att det området i så fall skulle kunna tas med en minimal styrkeinsats från angriparens sida. Den lilla volymen av markstridsförband leder till att vi har, och kommer att ha, otillräckligt med stridskrafter i så väl norr som söder.  Att tro att det vid behov skulle gå att flytta större förband mellan norra och södra Sverige är orealistiskt. Mellan Stockholm och Boden finns det tio större älvar, med ett fåtal broar över varje. Att med dagens långräckviddiga precisionsvapen slå ut en av älvlinjerna, och därmed hindra större förflyttningar mellan norra och södra Sverige, är nog en av de mindre utmaningarna en angripare står inför.

Ja, det är viktigt att återskapa en rimlig volym. Där innebär propositionen ett stort, om än otillräckligt, steg i rätt riktning. Men vad om kvalitet? Det är inte utan att såväl Försvarsberedningens rapport från i maj 2019 som försvarspropositionen ger lite av en déjà vu känsla, man känner igen det mesta från hur det var förr. Var finns framtiden? Var finns de långräckviddiga indirekta bekämpningssystemen, var finns motmedlen mot en angripares drönare, var tar vi höjd för morgondagens angripare? Situationen för de andra försvarsgrenarna, Marinen och Flygvapnet, är likartad. Svaret på denna avslutande fråga är inte att medel för det ena eller andra borde omfördelas, då skulle det redan otillräckliga antalet plattformar som ska tillföras modern teknik bli än färre. Snarare är det en tydlig illustration av att 1,5 % av BNP inte räcker till att skapa ett trovärdigt, framtidsanpassat, försvar.  

                                                                 *****

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor Försvarshögskolan, brigadchef mm. Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.

Reservofficerens roll och nyttjande i ett tillväxande försvar- hur skapa förutsättningar?

Till vänster: ”Olika individer kan ha olika uppfattningar om hur en viss uppgift skall lösas. Medan de diskuterar vilken metod som är bäst, övertar fienden scenen”. Till höger: ”Det är bättre att handla, om också något felaktigt, än att inte handla alls. Därför tillsätts en chef, vars kompetens och befogenheter att avgöra är obestridd. ”Den [...]