Försvarsbloggare

Sammanfattning

Historien återupprepar sig eller att hjulet är runt, är ordspråk som används av och till. Dock förefaller historien om upprättandet av stödpunkter för sovjetisk underrättelseinhämtning på svenskt territorium varit en pågående verksamhet sedan inledningen av 1930-talet med i grund och botten ett och samma modus operandi intill slutet av det kalla kriget. Detta agerande förefaller även tagits vid av Ryssland in i vår egen samtid.

Analys

Detta inlägg tar sin början den 22OKT1928 i Stockholm när det så kallade Naftasyndikat bildades.¹ Vilket för de flesta säkerligen kan te sig som ett märkligt datum samt årtal för att försöka belysa eventuell underrättelserelaterad verksamhet inom vårt land i nutid. Men historien har en tendens att återupprepa sig själv men även de olika metoder underrättelsetjänster tillämpar för att genomföra, dels inhämtning, dels stödja andra former av verksamheter som faller inom en underrättelsetjänsts verksamhetsområde.

Inledningsvis vad var Naftasyndikat? Det utgjorde ett dotterbolag till det sovjetiska oljeexportorganet med namnet Naftasyndikatet, senare kom dess namn ändras till Sojusneft export. Ordet nafta kom från persiskans neft och var benämningen för lättflytande olja från Baku. Naftasyndikat utgjorde det tredje försöket av Sovjetunionen att påbörja försäljning på svenskt territorium av bensin och de huvudsakliga kunderna för Sovjetunionen utgjordes blandat annat av de svenska kooperationerna.² Två av företagets grundare, men även själva kärnan i dess ledning, utgjordes av Einar Kruse och Gustaf Dahlborn. För Einar Kruse utgjorde Naftasyndikat ett renodlat kommunistiskt projekt.³

Den 06JAN1930 kom den första leverans av sovjetisk bensin till Sverige, vilket även kom utgöra starten för Naftasyndikat etablering över Sverige, vilket i mitten av 1930-talet innebar att de hade närmare 600 bensinstationer runt om i Sverige.⁴ Mellan 1931 och 1932 kom cirka 150 stycken Sovjetiska medborgare till Sverige för att antingen arbeta hos den Sovjetiska handelsdelegationen eller Naftasyndikat. De båda delarna var dock placerad vägg i vägg med varandra,⁵ vilket innebar att någon egentlig skiljelinje mellan dem inte fanns. Naftasyndikat kom även upprätta regionkontor i bland annat Göteborg, Helsingborg, Luleå, Norrköping och Sundsvall. Vid dessa kontor fanns sovjetisk personal. Från dessa regionkontor genomfördes en stor mängd resor, i syfte att finna lämpliga platser för upprättande av bensinstationer och/eller lager.⁶

Formellt tillkom Sovjetunionen 1922 emedan det i praktiken existerade redan 1917.⁷ Vilket blir ett viktigt så kallat utgångsvärde att ta i beaktande framgent i inlägget. Vad gjorde då Naftasyndikat intressant ur antingen ett säkerhets- eller underrättelseperspektiv? 1927 kom Sverige sluta ett bilateralt avtal med Sovjetunionen, varvid det bland annat fastställdes att den Sovjetiska handelsdelegationen fick bestå av 40 stycken anställda med så kallad diplomatisk immunitet. Som tidigare beskrivits var Naftasyndikat och den sovjetiska handelsdelegationen i samma byggnad och mer eller mindre vägg i vägg med varandra. Vilket kan underlättat så kallad illegal verksamhet.⁷

Redan 1931 förefaller oegentligheter uppdagats hos Naftasyndikat. Vid regionkontoret i Göteborg kom uppgiften att en sovjetisk medborgare skulle genomföra olika resor kring Göteborgsområdet, det vill säga Västkusten, för att finna lämpliga platser att anlägga nya bensinstationer tillsammans med den svenska chefen. Vad som dock uppdagas är att den sovjetiska medborgaren ej hade några som helst kunskaper inom ämnesområdet. Då den sovjetiska medborgaren inte hade ett svenskt pass, vägrade den svenska chefen att ta med vederbörande på några resor varvid denne kom att föreslås för avsked. Dock kom han själv avsluta sin anställning vid Naftasyndikat.⁸

1932 inträffar en liknande incident dock längs med Norrlandskusten. En svensk chef i Naftasyndikat skulle medföra en sovjetisk medborgare. Likt i fallet med Göteborg hade den sovjetiska medborgaren ingen kunskap i hur bensinbranschen fungerade. Dock skulle vederbörande följa med för att öka sin kännedom om de lokala förhållandena i Norrland. Under 1932 kom även fler och fler sovjetiska medborgare att utplaceras på de olika regionkontoren runt om i Sverige, trots en avsaknad om kunskap i hur bensinbranschen fungerade. Samma år förefaller även en sovjetisk medborgare gömts i den byggnad Naftasyndikat hade i Stockholm, i samband med att ett spionagefall uppdagades.⁹

Den svenska polisen kom av olika anledningar börja intressera sig för Naftasyndikat.¹⁰ Men vad kan då tilldragit Naftasyndikat dess uppmärksamhet? Den svenska polisen kom, dels utifrån Naftasyndikat olika aktiviteter runt om i Sverige, dels utifrån enskilda personers vittnesmål anta att Naftasyndikat utgjorde en del utav Sovjetunionens dolda verksamhet i Sverige. Naftasyndikat personalpolitik kom även utgöra en av deras största säkerhetsrisker, då de ej behandlade sina anställda på ett adekvat sätt. Varvid dessa individer därav blev villiga att lämna information till den svenska polisen. Det bör även noteras en spiondömd även arbetade på Naftasyndikat ekonomiavdelning.¹¹

I ett förhör med en tidigare anställd hos Naftasyndikat, 1936, framkommer det att en av de sovjetiska cheferna vid bolaget hade ställt en rad frågor avseende det svenska försvaret men även hade upprättat särskilda kartor avseende försvaret i Norrland. De sovjetiska anställda som även genomförde olika resor var enligt denne tidigare anställd okunnig rörande frågor kring bensinbranschen. Trots det var de synnerligen intresserad av att resa runt i Sverige trots att Naftasyndikat hade resande inspektörer,¹² för diverse olika kontroller å bolagets räkning.

Vad som således kan konstateras är att troligtvis till sannolikt genomfördes olika former av inhämtning. Genom den möjlighet som resandet avseende antingen kontroller eller rekognosering för upprättande av nya bensinstationer men därmed även uppföljning utav den svenska Försvarsmaktens, Krigsmakten på den tiden. På detta sätt kunde geografi, infrastruktur, vattendjup, hamnar, militära förberedelser med mera kontrolleras under förevändningen att det hela handlade om företagsresor å Naftasyndikat räkning.¹³ Därutöver framkom det även att en anställd blivit ombedd att försöka tillförskansa sig en byggnad på Lidingö som skulle kunna medge sändning och mottagning av radiotrafik. Men även införskaffa en båt med fyra sängplatser, som skulle vara tillräckligt rymlig för att installera en radiosändare.¹⁴ Naftasyndikatet var således en av de största företagskulisserna för spionage i och mot Sverige under 1930-talet.¹⁵

I sammanhanget är det intressant att notera en annan uppgift, hur en svensk medborgare och medlem i det svenska kommunistiska partiets fick till uppgift å Komministerns vägnar att införskaffa ett pensionat i Stockholms skärgård 1933. Dock ansåg denne att det var en för övermäktig uppgift, trots att pengar inte skulle utgöra något hinder. Efter ett tag fick denne uppgift istället att lokalisera en stuga i skärgården som kunde hyras.¹⁶ Huruvida denna stuga hyrdes eller ej, går inte att få fram i den allmänna litteraturen. Däremot indikerar det, likt uppbyggnaden av till exempel Naftasyndikatet olika regionkontor, en successiv och enveten uppbyggnad av infrastruktur sannolikt för att kunna stödja olika former av underrättelseoperationer å Sovjetunionens vägnar på svenskt territorium.

En tidigare historia till varför Naftasyndikat upprättade ett regionkontor i Luleå, kan vara en spionaffär som uppdagades i Boden 1913. Vid denna spionaffär framkom det att Tsar Ryssland hade skickat en dansk medborgare som spion till Boden, tillsammans med en rysk kvinna som åtminstone utåt sett skall ha varit dennes fru, men i praktiken agerade underrättelseofficer och ledde den danske medborgarens inhämtning. Syftet med verksamheten var att inhämta information om Bodens fästning.¹⁷ Varvid en placering av ett regionkontor för Naftasyndikat i Luleå kan tänkas varit fullt naturlig avseende inhämtning mot Bodens fästning.

En förklaring till verksamheten längs med Norrlandskusten av Naftasyndikat kan vara att Hemsö fästning anlades 1916 för försvaret av Ångermanälvens mynning,¹⁸ men även kustflottans Örlogsdepå i Gustavsvik.¹⁹ Vilket bland annat förefaller varit ett område Sovjetunionen hade tänkt använda ubåtar för att avregla i händelse av ett iståndsättande av den plan de hade för ockupation av Åland 1940, men även stora delar av södra Norrlandskusten mellan Gävle och Härnösand.²⁰ Varvid den inhämtning som genomförts inom ramen för Naftasyndikat längs Norrlandskusten åtminstone till del kan tänkas legat till grund för denna krigsplanering.

I sammanhanget avseende ubåtsspärrar längs med både Norrlandskusten men även den svenska Ostkusten vid den planerande operation mot Åland 1940, är det intressant att notera den sovjetiska strävan att upprätta åtminstone en stödpunkt i Stockholmsskärgård. Men det förefaller även försökts att införskaffa minst en båt för att kunna härbärgera personal men även utgöra en sambandspunkt. Det blir än mer intressant ur perspektivet hur den sovjetiska norra marinen, med dess föregångare till de sovjetiska men även ryska marina spetsnazförbanden, använde ubåtar längs den norska kusten från 1941 för att landsätta personal under det andra världskriget. Men även hur Sovjetunionen planerade annorstädes för liknande genomföranden under det andra världskriget.²¹

Naftasyndikat kom att avvecklas i Sverige 1937, varvid de sovjetiska medborgarna tillhörande företaget kom att lämna Sverige.22 Dock slutar inte historien om sovjetiska företagskulisser vid Naftasyndikat, där underrättelseinhämtning förefaller utgjort en delmängd i den verksamhet som genomförts. Mig veterligen finns det dock ingen officiell företagskuliss under det andra världskriget under den perioden förefaller det snarare bedrivits verksamhet in obscura.

Under inledningen av 1950-talet började det sovjetiska bilföretaget Matreco sin verksamhet i Sverige. Detta har belysts i ett antal tidigare blogginlägg, varvid ingen ytterligare utläggning kring det kommer skrivas. Vad som dock kan konstateras är att företaget likt mönstret från Naftasyndikat kom att spridas över hela Sverige och i många fall korrelerar orterna där Naftasyndikat fanns med orter där Matreco kom att finnas. Modus operandi med att genomföra olika former av resor över Sverige fortsatta även med Matreco.²³ Upprättandet av mer dolda stödpunkter förefaller även fortsatt under det kalla kriget, likt det gjorde under perioden innan det andra världskriget. Båda av Sovjetunionen men även andra länder ur Warszawapakten i Sverige.²⁴ Stödpunkter förefaller även misstänkt funnits av Säkerhetspolisen i Stockholmsskärgård under 1980-talets ubåtsjakter.²⁵

Hur situationen är i dag avseende olika former av inhandlade objekt av främmande makter på svenskt territorium får anses vara något oklart. Dock framkommer det i en rapport av Totalförsvarets forskningsinstitut att Ryssland förefaller genomfört mark eller fastighetsinköp i Göteborgs- men även Stockholmsskärgård.²⁶ Den svenska Säkerhetspolisen har även framfört att Ryssland genomfört upphandlingar av mark i närheten av svenska militära objekt.²⁷ Dock finns inga uppgifter avseende utbredning/mängd i en nutida kontext.

Slutsats

Systematiskt förefaller både Sovjetunionen men troligtvis även Ryssland upprättat stödpunkter på svenskt territorium från 1930-talet intill dags datum. Dessa stödpunkter förefaller använts för underrättelseinhämtning, men kan även tänkas utgjort ett stöd för sovjetiska specialförbandsoperationer i händelse av en väpnad konflikt och även i nutid för ryska specialförband och/eller underrättelseofficerare. Ur ett historiskt perspektiv förefaller vi som nation haft god kännedom om denna verksamhet. Dock förefaller vi inte agerat resolut mot den, åtminstone inte officiellt. Vilket får anses vara något anmärkningsvärt då det utgör ett flagrant brott mot en annan nations suveränitet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1 (Svenska)

Forum Navale 1 (Svenska)

Kungliga örlogsmannasällskapet 1 (Svenska)

Nationalencyklopedin 1, 2 (Svenska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.

Andersson, Christoph. Operation Norrsken: om Stasi och Sverige under kalla kriget. Stockholm: Norstedt, 2013.

Körlof, Björn (red). Militärhistorisk tidskrift 2019. Stockholm: Försvarshögskolan, 2020.

Malm, Fredrik. Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Stockholm: Carlssons, 2020.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Jovius, Dragan. Sovjetspionage i Sverige: dess taktik och verksamhet. Spånga: S:t Georgs förl., 1978.

Petersen, Philip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Vienna, VA; The Potomac Foundation, 2014.

Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015.

Slutnoter

¹ Malm, Fredrik. Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Stockholm: Carlssons, 2020, s. 124.

² Ibid. s. 125.

³ Ibid s. 133.

⁴ Ibid. s. 135, 195.

⁵ Ibid. s. 142, 146.

⁶ Ibid. s. 147, 150.

⁷ Nationalencyklopedin. Sovjetunionen. 2021. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sovjetunionen (Hämtad 2021-09-26)

⁸ Malm, Fredrik. Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Stockholm: Carlssons, 2020, s. 147, 150.

⁹ Ibid. s. 143-145, 150.

¹⁰ Ibid. s. 151.

¹¹ Ibid. s. 195-196, 198.

¹² Ibid. s. 201.

¹³ Ibid. s. 150, 200.

¹⁴ Ibid. s. 200-201.

¹⁵ Ibid. s. 219.

¹⁶ Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 38-41.

¹⁷ Körlof, Björn (red). Militärhistorisk tidskrift 2019. Stockholm: Försvarshögskolan, 2020, s. 18-30.

¹⁸ Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2021. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning (Hämtad 2021-09-26)

¹⁹ Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 14-42.

²⁰ Gustavsson, Kenneth. Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, del 2: Den militära linjen. Tidskrift i Sjöväsendet. vol. 178, no. 3, 2014, s. 248-249.

²¹ Petersen, Philip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Vienna, VA; The Potomac Foundation, 2014, s. 105.

²² Malm, Fredrik. Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige. Stockholm: Carlssons, 2020, s. 218.

²³ Ibid. s. 147, 150.

Jovius, Dragan. Sovjetspionage i Sverige: dess taktik och verksamhet. Spånga: S:t Georgs förl., 1978, s. 57-58, 60, 62.

Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, s. 140.

²⁴ Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.

Andersson, Christoph. Operation Norrsken: om Stasi och Sverige under kalla kriget. Stockholm: Norstedt, 2013, s. 144.

²⁵ Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.

²⁶ Petersson, Magnus (red). Utländska direktinvesteringar i skyddsvärda branscher: En studie av risker, branscher och investerare. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2020, s. 64.

²⁷ Aftonbladet. Granlund, John. Säpo varnar för ryska kontakter med politiska grupper i Sverige: Samtidigt undersöks mystiska markköp nära militära objekt. 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Mg4pKm/sapo-varnar-for-ryska-kontakter-med-politiska-grupper-i-sverige (Hämtad 2021-09-26)

Reflektion

En av Flygvapnets uppgifter som vi ska leverera i alla konfliktnivåer är att säkerställa operativ rörlighet med transportflyg. Förmågan är viktig – inte bara för Flygvapnet utan för hela Försvarsmakten och även totalförsvaret.

Det är ingen nyhet att Flygvapnets TP 84 Hercules är gamla och behöver modifieras och senare ersättas (efter år 2035). Den version som Flygvapnet opererar är från 60-talet. Innan det finns ersättare för dessa transportflygplan på plats har vi ett stort behov att genomföra en livstidsförlängning för de TP 84 som nu är i operativ drift.

Livstidsförlängningen innefattar bland annat att säkerställa drift och uppfyllande av civila och militära krav inklusive vidmakthållande av förmåga och taktisk utveckling.

En livstidsförlängning av våra TP 84 flygplan kräver politiska beslut och en säkerställd finansiering. Dessa beslut finns, likaså finansieringen.

Det stämmer att livstidsförlängningen av TP 84 har försenats flera år på grund av överklaganden av upphandlingen av tjänsten. Nu är den juridiska delen i överklagningsprocessen färdig och en ny upphandlingsprocess pågår. Ett resultat från detta väntas bli offentligt senare i höst.

Som flygvapenchef i min roll som verksamhetsledare militär luftfart och flygtaktisk chef ordersätter jag aldrig en flygning med ett flygplan som inte är luftvärdigt*. Flygsäkerheten är A och O. Ett exempel som lyfts i medias rapportering är att det saknas höjdmätare – det stämmer inte. Höjdmätare finns givetvis i våra TP 84:or men de är inte av den senaste och mest moderna typen, vilket krävs i det regelverk som styr civil luftfart. Det är bland annat därför dispens för flygning krävs vid tillfällen då transportflygningar sker under de civila regelverken.

Vi har en god dialog med våra uppdragsgivare och jag ser med tillförsikt fram emot en långsiktig och hållbar lösning.

Carl-Johan Edström
Flygvapenchef

*) Luftvärdigt:
Ett luftfartyg är luftvärdigt om det är konstruerat, tillverkat, verifierat, utrustat och underhållet på ett sådant sätt samt har sådana egenskaper att säkerhetskraven är uppfyllda. Detta är reglerat i luftfartslagen. Säkerhetskraven bygger på luftfartsmyndigheters krav och tillverkarens instruktioner.

Sveriges Radio P4 Göteborg rapporterade i ett inslag den 13 september om konsekvenser av Försvarsmaktens ökande verksamhet. Inslaget presenterade dock inte försvarsperspektivet, varför jag vill komplettera bilden.

För att förstå Försvarsmaktens ökande verksamhet i Göteborgs skärgård, och på andra platser, är det viktigt med bakgrunden och sammanhanget.

Anledningen till att riksdagen i december 2020 fattade ett femårigt försvarsbeslut, som ger en ökad tillväxt av förband och förmågor, beror på det förändrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

En skyddad sjöfart till västkusthamnarna och inloppet till Östersjön är av yttersta vikt för Sveriges och andra nordiska länders försörjningssäkerhet. Göteborgs hamn är den största nordiska hamnen för sjötransporter från bland annat Sydostasien. Bedömningen är att trafiken kommer att öka under de närmaste tio åren. Återetableringen av ett amfibieregemente i Göteborg ska ses mot denna bakgrund.

Amfibieförbandens uppgift är att försvara Sveriges kust- och skärgårdsområden. Etableringen av ytterligare ett amfibieregemente är både viktigt och nödvändigt för att stärka skyddet av hamnar och infrastruktur i Göteborgsområdet, vars funktion är minst lika avgörande i fredstid såväl som vid säkerhetspolitisk kris eller vid ett väpnat angrepp.

En ökad verksamhet är en förutsättning för att kunna genomföra riksdagens beslut. Förstärkningen av landets försvar kommer att innebära att vi syns och hörs mer på flera platser, bland annat i skärgården. Försvarsmakten informerar om större planerad verksamhet när så är möjligt och arbetar aktivt genom olika samarbetsforum tillsammans med länsstyrelser, kommuner och boende i de områden vi verkar.

Försvarsmaktens uppgift är att försvara Sverige och landets intressen. För att kunna lösa detta måste vi uppträda där vi ska kunna verka. Försvaret av Göteborgs hamn är en angelägenhet för alla som lever och bor i Skandinavien.

Mats Ström
Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

Med anledning av Riksrevisionen granskning av statens arbete med att stärka arméstridskrafterna krävs ett förtydligande från Försvarsmakten. Myndigheten delar utredningens övergripande slutsatser bland annat att personella och materiella förutsättningar har begränsat möjligheterna att bilda två brigader.

Regeringen gjorde 2015 bedömningen att den viktigaste uppgiften för Försvarsmakten var att öka den operativa förmågan i krigsförbanden under de kommande fem åren. Så har också skett.

Brigadförmågan, och den operativa förmågan inom Armén har stärkts. Det har skett genom anskaffning av bland annat allmänna fordon, artilleripjäser, granatkastarbandvagnar, brobandvagnar och ökade ammunitionslager.

Först i och med försvarsbeslutet 2020 skapades dock tydliga förutsättningar för att bygga upp brigadförmåga inom en armédivisions ram. Därmed kan vi i framtiden utnyttja markstridskrafternas förmåga på ett än mer effektivt sätt inom ramen för gemensamma operationer. Dock bör poängteras att det kommer att dröja till 2030 innan förmågan är fullt uppnådd.

Vi har full förståelse för att medarbetare i organisationen delger utredarna sin syn på den upplevda situationen vid förbandet och i försvarsgrenen. Det är värdefullt att lyssna på olika perspektiv inom ramen för en omfattande utredning.

Förbandsperspektivet borde dock ha kompletterats, med de intervjuer och samtal som utredningen gjort med ansvariga på koncernnivå, innan resultatet publicerades. Detta hade gynnat utredningen och nyanserat slutsatserna om bland annat intern ledning och styrning.

Brigadgeneral Rikard Askstedt
Försvarsmaktens Planeringschef