Sammanfattning
Ryssland utnyttjar sig av dolda nätverk i ett presumtivt målland för en konflikt, dessa nätverk syftar till att möjliggöra dolda underrättelse- och specialförbands operationer i de förberedande skedena av en konflikt och under själva konflikten. En välfungerande säkerhetstjänst krävs för att omintetgöra dessa nätverks förmåga att kunna verka, finns denna förmåga hos säkerhetstjänsten så kommer man bedömt lyckas vinna manöverutrymme vid en påbörjad konflikt och möjligtvis även få ett övertag i konflikten.
Analys
Allmänt.I det förgående
inlägget(som bör läsas om ni ej har gjort det för att förstå sammanhangen i detta inlägg) tittade vi på vilka dolda mekanismer i den nu antagna ryska operationskonsten som finns, i detta inlägg kommer vi fördjupa oss ytterligare i detta och försöka åskådliggöra dess strukturer eller nätverk som möjliggör att man under en längre tid kan förbereda och destabilisera ett målland för att vid en konflikt snabbt kan neutralisera mållandet.
I detta inlägg kommer vi främst beröra de mekanismer som arbetar i skede 3, 5 och 6 vid en konflikt som innefattar Ryssland och ett annat land (benämns målland i dessa inlägg). Innan de mekanismer som är i arbete i dessa skeden beskrivs djupare krävs en viss begreppsförklaring, som uteblev i det förgående inlägget i denna serie, för att öka förståelsen för vad som de facto beskrivs. Som nämnts i det föregående inlägget är i huvudsak denna operationskonst underrättelse- och specialförbandsorienterad, varvid dessa begrepp kräver en viss förklaring.
Underrättelseofficer, det finns två typer av underrättelseofficer den legala och den illegala, den illegala benämns illegalist. Den legale underrättelseofficeren kan dels vara en försvarsattaché som har ackreditering som diplomat på en ambassad, hans inhämtning är känd av alla i mållandet, oftast genomför han öppen inhämtning dvs han besöker förband, mässor o dyl. En annan typ av legal underrättelseofficer är en ambassadtjänsteman oftast även han med ackreditering som diplomat, men med en täckbefattning dvs han kan stå som t ex kulturattaché. Det är företrädesvis den med täckbefattning som genomför rekrytering av källor, skulle hans verksamhet upptäckas riskerar han ingen straffpåföljd förutom utvisning i och med sin diplomatiska immunitet. Denne person är även den som driver källorna vad som populärt kallas källdrivare.
Källor, ett stort antal källor finns, som förhoppningsvis kan förklaras kortfattat för er läsare, dessa är, Agenter som indelas i huvudagent, agent, stödagent och inflytelseagent, utöver dessa finns källor som betrodd person, betrodd kontakt, omedvetna källor och sovande källor. Nedan följer en kortfattad förklaring kring respektive begrepp:
-
Huvudagent, den som kontrollerar agenter eller understödjer underrättelseofficeren i rekrytering av agenter.
-
Agent, den som insamlar hemlig information i mållandet.
-
Stödagent, en individ som hjälper agenten med att förmedla information till huvudagenten eller underrättelseofficeren, tillhandahåller säkra utrymen, identifikationshandlingar m m allt för att agenten skall kunna arbeta, kan även understödja specialförband med säkra utrymen, transporter o dyl.
-
Inflytelseagent, en individ som försöker dolt påverka med idéer makthavare eller den allmänna opinionen.
-
Betrodd person, en individ som är ideologiskt motiverad att hjälpa den främmande makten, kan vara omedvetet eller medvetet, dessa individer rekryteras ej till agenter.
-
Betrodd kontakt, är en individ som på sina egna villkor lämnar hemliga eller oftast icke hemliga uppgifter som är till hjälp för den främmande makten, dessa kan utvecklas till agenter på sikt.
-
Omedvetna källor, detta är individer som omedvetet lämnar uppgifter till den främmande makten, oftast genom att framhäva sig själva och genom smicker från den främmande makten fortsätter att ge information, eller på ett omedvetet sätt går i den främmande maktens ledband, sk ”nyttiga idioter”.
En annan form av källor är sovande källor, med vilket jag menar är den stora mängd av fd informatörer till de fd Warszawapaktländernas underrättelsetjänster, bedömt hade Sovjetunionens två inhämtningsorgan, KGB samt GRU, fullständig kontroll över dessa informatörers identiteter. Dessa identiteter har troligtvis bibehållits av Rysslands nuvarande motsvarigheter till dessa organisationer, häri ligger nu den stora faran, om dessa individer fortfarande har någon form av förmåga att inhämta information eller påverka i samhället, så kommer troligtvis dessa organisationer genomföra ett närmande mot dessa individer och åter kräva dess tjänster, troligtvis med en form av utpressning att man ej kommer avslöja vad de tidigare gjort i sitt liv.
Med denna begreppsförklaring så skall vi nu se vilka strukturer som är i arbete i de tidigare nämnda skedana. Detta är illegala underrättelsenätverk, stridande nätverk och kriminella nätverk. Vad avser de illegala underrättelsenätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 och i vissa fall i skede 3 då specialförbandsoperationer genomförs som kräver understöd av en fungerande organisation i mållandet som är inriktad på att understödja vid stridande operationer. Vad avser de stridandenätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 med en tyngdpunkt på skede 6. Vad avser de kriminella nätverkenär dessa bedömt främst aktiva i skede 3, främst med att genomföra smugglingsoperationer och i inledningsskedet av skede 6.
llegala underrättelsenätverk. Under hela det kalla kriget lade Sovjetunionen ned ofantliga summor på att upprätta sk illegala underrättelsenätverk, dessa nätverk bemannades av illegalister och styrdes i respektive land av en illegal residentur. Den illegala residenturen var de som styrde illegalisterna och dess verksamhet i mållandet, själva syftet med denna verksamhet var att kunna fortsätta att bedriva underrättelseverksamhet i mållandet i händelse av krig, då dess ordinarie underrättelsepersonal som oftast arbetade på ambassaderna med diplomatisk ackreditering ej skulle kunna fortsätta med sin underrättelseinhämtning.
Har Ryssland fortsatt i samma bana som Sovjetunionen efter dess sönderfall med ett vidmakthållande av illegala underrättelsenätverk och residenturer i länder runt omkring dem? Bedömt är svaret ja på den frågan, de dyrköpta erfarenheterna efter andra världskriget inom andra områden har Ryssland fortsatt att förvalta, varav att säkerställa underrättelser i händelse av krig var en av de mest dyrköpta, således är det högst sannolikt att man fortsatt utnyttjar sig av dessa metoder.
Sett till illegalisten, dvs underrättelseofficeren, är det oftast en person som fått en sk legend, dvs vederbörande skall ha en täckhistoria som beskriver hela individens liv intill dags datum med detaljer, oftast tar det mycket lång tid (3-5 år) att utbilda en illegalist, dels skall språket läras samt de tekniker som krävs att kunna verka som illegalist dels skall täckhistorien memoreras till perfektion. När väl illegalisten är färdigutbildad flyttas han från sitt moderland till ett transitland, syftet med transitlandet är oftast att skaffa sig ett medborgarskap i det för att ytterligare säkra identiteten för illegalisten, när detta är uppfyllt förflyttar han sig till mållandet, för att där påbörja sin verksamhet.
Residenturen är oftast förklädd till någon civil företagsverksamhet, vilket kan motivera en till- och frånströmning av personer till platsen. Dock behöver fallet ej vara så, utan andra platser kan även utnyttjas. Residenturen stöds oftast av en stödofficer från ambassaden, stödet omfattar vanligtvis pengar för att kunna genomföra verksamheten, likväl kan andra ackrediterade diplomater med underrättelsebefattning arbeta mot residenturen, men oftast försöker man minimera kontaktytorna mellan den öppna och dolda underrättelseverksamheten, för att verksamheten ej skall röjas.
Kommunikationen mellan det illegala underrättelsenätverket genomförs oftast med enkelriktad kommunikation på kortvågsbandet (KV/HF) eller med hjälp av fältbrevlådor (på engelska Dead Letter Box – DLB), enkelt beskrivet är en fältbrevlåda en dold plats i terrängen eller motsv där man kan placera ett meddelande. Vad avser den enkelriktade kommunikationen är det vad som benämns nummersändare dvs uppdragsgivaren använder sig av engångskrypto i form av talserier som skickas till mottagaren som sedan dekrypterar meddelandet. Denna form av kommunikation är mer eller mindre 100% säker under förutsättning att man ej lyckas få tag på den kodbok som gäller, vilket skedde under del av andra världskriget vilket möjliggöra Venona, som var en amerikansk ledd operation som syftade till att dekryptera denna form av meddelanden som Sovjetunionen hade skickat, detta gjorde att bl a Svensk säkerhetstjänst lyckades identifiera ett antal Sovjetiska agenter.
Dock krävs det av personalen ingående i det illegala nätverkat att sambandsfärdigheter upprätthålls i kortvågskommunikation med dess högkvarter. Häri ligger en stor del av den nationella signalspaningen, upptäcka denna typ av kommunikation mellan illegalister och dess högkvarter. Denna form av kommunikation övas med jämna intervaller, för att i krig kunna förmedla uppgifter från mållandet. I fred är det vanligaste förfarandet att fältbrevlådor utnyttjas där ackrediterade underrättelseofficerare medför meddelandet till ambassaden som i sin tur sänder det, i och med att de har sändningstillstånd i mållandet.
Det illegala underrättelsenätverket rekryterar dels agenter själva i mållandet dels skall de vara beredda att överta ledningen av de rekryterade agenterna från det legala underrättelsenätverket i händelse av krig. Oftast är de som rekryteras av det illegala underrättelsenätverket sk sovande agenter, de erhåller utbildning o dyl i fred, för att kunna träda i kraft i händelse av en säkerhetspolitiskt spänd situationen som kan övergå till en öppen konflikt mellan Ryssland och mållandet. Detta är främst denna organisation som skall understödja de ryska spetsnazförbanden i händelse av att en konflikt uppstår mellan Ryssland och mållandet.
Det illegala nätverket upprättar även upplag i mållandet dels vad avser kommunikationsmedel dvs kortvågssändare dels vad avser övrig utrustning som krävs för att kunna verka i en konflikt. Exempel från kalla kriget visar på kortvågssändare som man funnit på svensk mark som tillhört illegala underrättelsenätverk ur minst ett fd Warszawapaktsland, några offentliga exempel på vapengömslen har ej framkommit, därmed inte sagt att man ej funnit sådana. Däremot har man i Västeuropa funnit vapengömslen tillhörande fd Sovjetiska illegala underrättelsenätverk.
Den svagaste länken i det illegala underrättelsenätverket är kontaktytan mellan det legala underrättelsenätverket och det illegala. Lyckas mållandets kontraspionage finna denna kontaktyta kan man börja nysta upp det illegala nätverket. Då uppstår helt plötsligt frågeställningen skall man agera mot det illegala underrättelsenätverket dvs lagföra dem eller skall man låta verksamheten fortgå? Oftast faller valet på det sistnämnda man håller dem under uppsikt för att därmed i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation kunna ”slå” sönder nätverket. Valet av denna metod är enkel, man vet att ett nytt illegalt nätverk kommer enbart upprättas om man slår sönder det, varvid det kan vara bättre att välja tidpunkten då man verkligen kan vinna något på att slå sönder det.
Finns då illegala underrättelsenätverk i Sverige, definitivt, det fanns när Sovjetunionen föll sönder, dessa nätverk lades inte ned när staten Ryssland uppstod, utan de har enbart ändrat skepnad under årens lopp, de finns i våra två grannländer Finland och Norge, där man har varit mer öppen i sin beskrivning av denna verksamhet så naivt vore att tro att denna verksamhet ej försiggår här.
Stridande nätverk. En av de stora rädslorna under det Kalla Kriget i hela Västeuropa var sovande Sovjetiska sabotagenätverk som skulle träda i kraft vid ett skymningsläge, då skulle sabotage o dyl ske mot viktiga installationer för stridskrafterna samt mot krigsviktiga och samhällsviktiga installationer. Något som nutida information har visat, var en befogad rädsla hos dessa nationer.
Utnyttjandet av både enskilda sabotörer och grupperingar i västvärlden var något som både KGB och GRU arbetade med under Sovjettiden, exempelvis har man funnit vapendepåer spridda över Västeuropa som Sovjetunionen iordningställde inför en konflikt. Likväl fanns depåer upplagda längs den Mexikansk-Amerikanska gränsen där man hade tänkt utnyttja individer ur Sandinist gerillan för att genomföra sabotage och väpnad strid inne i USA i händelse av en konflikt. Således Ryssland har ett förflutet av att utnyttja grupperingar inom målländer och att successivt bygga upp en struktur samt underhållssäkerhet för att möjliggöra sabotage och strid på djupet inom presumtiva målländer.
Upprättas då sabotagenätverk av Ryssland, likt Sovjetunionen gjorde, bedömt genomförs och har en en sådan uppbyggnad genomförts en längre tid av dessa strukturer i västliga länder. Bedömt har man två (2) olika typer av väpnade strukturer dels har man renodlade sabotage nätverk som drivs av den illegala residenturen i mållandet dels har man större massor av provokatörer som skall kunna bedriva partisan liknande krigföring i mållandet.
Generalöverste Anatoliy Zaytsev, skrev i VPK (140903), Voyenno-Promyshlennyy Kuryer, att man från rysk sida måste förbereda sig för att strida utan frontlinjer, då större truppkoncentrationer ej kommer kunna samlas för ett angrepp, främst utifrån de tekniska inhämtningssystem som finns såsom satelliter, härvid föreslår han en form av partisankrigföring likväl måste man från rysk sida kunna möta en motståndares krigföring som baseras på partisankrigföring. Denna form av krigföring menar han på lämpar sig mycket väl vid låg- och mellanintensiva konflikter, vilket även kan tolkas som stadierna innan ett krig, främst utifrån att det rör sig om lätt rörliga förband som främst skall genomföra eldöverfall med långräckviddiga system mot kritiska system som därefter omgrupperar.
En möjlig uppbyggnad av en sådan partisanrörelse kan vara de gymnasieelever från Litauen ur den ryska diasporan som åkt till Ryssland på militärläger anordnade av det Ryska Försvarsministeriet, dessa läger är även kända för att utgöra en rekryteringsgrund till Ryazan högre militära luftlandssättnings utbildning, instruktörer därifrån deltar även i utbildningen av ungdomarna, där man traditionellt utbildat dels VDV personal dels Spetsnaz personal. . Den utbildning som ungdomarna förefaller erhållit är första hjälpen, motstånd mot förhör, psykologiska operationer (att beakta är att detta är troligtvis hur man sprider propaganda o dyl inte hur man planlägger psykologiska operationer), vapentjänst, närstrid och som minst patrullkarls strid.
Mer riktad form rekrytering av enskilda individer genomförs även, exempel från Tyskland under 2014. En artikel från Tyskland visar på att enskilda individer som tränar det Ryska närkampssystemet ”Systema”, som främst används av de ryska spetsnazförbanden, har försökts rekryteras av den ryska militära underrättelsetjänsten, vid dessa träningsinrättningar i Tyskland. Många av instruktörerna utanför Rysslands gränser är även fd spetsnazsoldater, vissa individer har även inbjudits till Ryssland för att få paramilitärutbildning, vid en ej namngiven plats ca 14 mil norr om Moskva. Huvudfokus för rekryteringen av individerna förefaller varit personal som arbetar inom den Tyska Försvarsmakten, Polisväsendet och övriga säkerhetsstrukturer.
Bedömt är den riktade rekryteringarna avsedda mot renodlade sabotörer, som i ett skymningsläge kommer träda i kraft och förstöra för mållandet totalförsvarsviktig infrastruktur och därmed möjliggöra ett snabbt krigsförlopp för Ryssland. Dessa individer kommer troligtvis efter genomförd utbildning ha mycket lite kontakt med den illegala residenturen för att ej röjas av mållandets säkerhetstjänster. Den stora rekryteringsmassan såsom exemplet med de litauiska gymnasieeleverna är bedömt tänkt att utnyttjas dels i inledningsskedet av en konflikt dels under en konflikt. I inledningsskedet är det bedömt dessa individer som kommer utgöra den hårda kärnan vid destabiliserande demonstrationer o dyl och under konflikten kommer dessa organisera sig som motståndsceller och bedriva störstrid på djupet av mållandets territorium i syfte att främst binda resurser.
Ur ett svenskt perspektiv så rekryteras troligtvis enskilda individer till sabotagenätverk. Däremot finns det ej i Sverige någon Rysk diaspora som kan tänkas användas som i de baltiska staterna, vilket skulle kunna utgöra grunden för ett stridande nätverk, däremot finns det gott om extrema grupperingar, som troligtvis kan förledas att gå ens ärenden och därmed utgöra dels den hårda kärnan vid våldsamma demonstrationer i ett destabiliseringsskede dels utgöra en form av motståndsrörelse vid en konflikt. Häri bör man särskilt beakta säkerhetspolisens uppgifter om att stora mängder svenska kartor har köpts upp av individer som jobbar för den ryska underrättelsetjänsten. Dessa kartor behövs ej i Ryssland, utan snarare är de avsedda för svenskar som skall lösa uppgifter inom svenskt territorium.
Kriminella nätverk. En intressant sak som uppdagas när man studerar litteratur kring Sovjetunionens dolda underrättelseverksamhet men även nutida Rysslands, är utnyttjandet av kriminella nätverk, för att med dessa kunna lösa underrättelseuppgifter. Nu bör understrykas att det ej är något unikt med detta och Ryssland är ej heller ensamma om att utnyttja sådana nätverk i underrättelseoperationer.
Enligt SOCOM har Ryssland sedan 2008 i varje militär operation de genomfört utnyttjat kriminella nätverk på olika sätt, i förberedelserna inför en konflikt, ser man även historiskt så utnyttjades t ex kriminella nätverk (flyktingsmugglare) av Sovjetunionen i Sydamerika för att kunna smuggla in vapen o dyl i USA för de stridande nätverken där, således finns det en hög sannolikhet att SOCOM analys stämmer.
Enligt den tyska tidningen Bild, så finns det ett ryskt kriminellt nätverk i Tyskland som leds av fd KGB personal. Detta nätverk skall vara militärt herrarktiskt organiserad och delat in Tyskland i områden, där olika underenheter arbetar. Häri ligger nu en stor fara om SOCOM analys stämmer, varvid man utnyttjar kriminella nätverk för att genomföra dolda operationer med nationella syften, stämmer den Tyska tidningens uppgifter och SOCOM så finns en tydlig koppling till att krigsförberedelser i sådant fall har genomförts även mot Tyskland från Rysk sida.
Ej att förglömma är den Estniske underrättelseofficeren Eston Khover som kidnappades på Estniskt territorium av bedömt ryska specialförband. Enligt de estniska myndigheterna så undersökte han just kriminella nätverk med kopplingar till FSB, således är det rimligt att tro att vad det i själva verket handlade om var, kopplingar till ryska krigsförberedelser på estnisk mark.
Utnyttjandet av kriminella nätverk är varken något nytt och inte heller något unikt för just Ryssland, dock är det bedömt en dimension som ytterligare måste tas hänsyn till i en allt större omfattning vad avser krigsförberedelser. Tidigare handlade det främst om ett utnyttjande av kontakter och möjligheter att dolt förflytta personal eller materiel in till målländer, att jämföra med hur smugglare under andra världskriget utnyttjades av diverse olika nationers underrättelseorganisationer. Nu kan det i en högre utsträckning utnyttjas för att destabilisera målländer.
Bedömt kommer de kriminella nätverken i huvudsak utnyttjas för införsel av utrustning i mållandet samt specialförbandsenheter, enligt tidigare känt mönster, dock finns även en möjlighet att dessa nätverk utnyttjas i de mer destabiliserande skedena av mållandet, då dessa kan utgöra en grogrund för att orsaka våldsamma upplopp framför allt om nätverken har en stor geografisk spridning inom mållandet, samt understödja dessa upplopp med diverse olika medel.
Slutsatser
I och med att denna operationskonst är så beroende av dolda förberedelser och ett dolt agerande, blir det tydligt att ett stort fokus måste sättas på att identifiera dessa nätverk, för att därefter kunna följa dem och i ett visst skede omintetgöra dessa dvs lagföra dem. Lyckas man med detta försvåras och omintetgörs Rysslands förmåga att kunna utkämpa en konflikt med denna typ av operationskonst och man tvingar fram en mer reguljär krigföring kontra en asymmetrisk och okonventionell som nu är fallet.
Häri ligger även den stora utmaning för ett mållands säkerhetstjänst, när, var och hur väljer man att slå sönder dessa nätverk, då det i praktiken är en omöjlig uppgift. För det sönderslagna nätverket kommer på sikt att ersättas med ett nytt. Bedömt måste man välja ett tillfälle då man anser sig ha tydliga indikationer på att en konflikt är förestående, varvid att man då väljer att lagföra dessa individer, då kommer operationen att börja halta och man har själv skapat sig manöverutrymme för att kunna vidta andra åtgärder och möjligtvis lyckas man även deeskalera situationen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Delfi
1,
2,
3,
4,
5,
6(Engelska)
The Daily Mail
1,
2(Engelska)
Counter-Unconventional Warfare White Paper, SOCOM, 2014
Det Sovjetiska hotet mot Sverige, Jovius Dragan, 1978
FMFRM 3-201 Spetsnaz, USMC, 1991
Spioner och spioner som spionerar på spioner, Forsberg Tore, 2003
Spionjägaren Del 1, Frånstedt Olof, 2013
Spionjägaren Del 2, Frånstedt Olof, 2014
Illegalister, Grigorjev Boris, 2009
