Sökresultat för ”vila” – Sida 30

Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?

Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:

”Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.”

Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.

Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:

1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)

2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.

3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.

4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.

5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.

6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).

Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.

Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.

IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades. (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)

Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten

Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.

Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.

Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.

Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.

Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.

Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?

Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.

Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.

Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.

Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.

Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.

Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten

För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?

I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.

Beredskap: Hela Försvarsmakten är dock drabbad av friktionerna inom den nya personalförsörjningen innebärande att man även om pengarna fanns inte kan öva hela förbanden och insatsorganisationen innan organisationen någon gång långt bort i framtiden är fullständigt personaluppfylld. De personalrader som ej är fyllda med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän är tills vidare fyllda med värnpliktig personal. Antingen personer som gjort värnplikten innan 2010 eller personer som valt att avsluta sin anställning som soldat eller sjöman och därför sorterar under pliktlagen. Något inkallande för övning kan här ej ske innan regeringen beslutar att höja beredskapen.

Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.

Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.

Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.

IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.

Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.

Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.

Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.

Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.

Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan Danielsson, Peter Hammarberg

En dam gör inget schackparti

Under pågående Ukraina-kris har det inte saknats politiker, debattörer, twittrare och andra som samlats under stridsropet ”Försvara Gotland!”. Man menar bland annat att det åter ska finnas grundutbildningsförband på ön. Många vill också se kustartilleri, kustrobot eller luftvärnsrobotar permanent grupperade i Östersjön. Mycket av det här är lätt att sympatisera med men det riskerar att bli en lätt poäng utan att det är rationellt ekonomiskt eller operativt. ÖB har ju visat måttlig entusiasm inför denna plötsliga uppställning bakom en ny Gotlandsbrigad, förmodligen för att han ser riskerna med att bryta om den underfinansierade IO14 mot något annat ännu mer underfinansierat. Det är ju också så att eventuella förband på Gotland måste skyddas genom system av system. Exempelvis måste markstridskrafter skydda ett luftvärnsförband eller ett sjömålsbekämpande förband.

Jag spelade schack med min son igår och det slog mig hur spelpjäserna kompletterar varandra så att den starkaste pjäsen ensamt inte kan uträtta så mycket som en bra uppställning av de mindre starka pjäserna. ”Damerna” Aster 30, Patriot, permanent flygdetachement, kustartilleri eller pansarregemente i Visby är stora satsningar som i sig vore användbara men kanske inte är rätt väg att gå. Om mindre kostsamma bönder, springare och löpare står rätt och inte offras i ett inledningsskede kan vi uppnå en avsevärd tröskeleffekt. Jag bedömer dock att de kostsamma luftvärnssystemen är helt nödvändiga för detta, varför jag återkommer till detta.

Expressens Anna Dahlberg skriver i mitt tycke bra saker om nationellt försvar av främst Gotland kontra den enligt henne enda rimliga vägen; återförsäkring via ett Nato-medlemskap. Ett fyndigt citat som återkastar skuggor på försvarsbesluten 2000 och 2004 är ”armén består av små utspridda öar i en sista salut för regionalpolitiken”.

Vidare, ett mycket viktigt stycke: ”Den enda som försöker hålla emot kursändringen är pikant nog ÖB själv, Sverker Göranson. Det kan bero på att han inser några fundamentala sanningar. Någon miljard extra hit eller dit gör inget nationellt försvar. Om vi på allvar ska bygga upp en trovärdig egen försvarsförmåga handlar det om tiotals miljarder i höjda försvarsanslag. Det finns ingen som helst politisk beredskap för detta. Den vägen är för alltid stängd. Uppgiften handlar därför om att bygga säkerhet tillsammans med andra, det vill säga i praktiken med Nato. De fromma förhoppningarna om att Norden eller EU skulle erbjuda alternativa vägar framåt är vid det här laget grusade.”

Detta fångar kärnan i problematiken. Politiskt skulle en satsning på en miljard årligen verka handlingskraftigt och sannolikt medge något vasst vapensystem på fem till tio års sikt som bevis för detta. Problemet är att ett luftvärnsrobotsystem inte är en ny försvarsdoktrin, och den nuvarande doktrinen (ingen formell allians, försvara en plats åt gången i hela riket med egen organisation) ärligt talat känns rätt överspelad. Som bekant är ju materielunderskottet klart större än att kunna åtgärdas med ett begränsat ekonomiskt tillskott.

Operativt rörliga styrkor till lands, sjöss och i luften som kan användas i samverkan med Nato, inom och utom riket bör vara det vi bygger för framtiden. Dessa kan användas över ytan för att möta en regional kris, eller expeditionärt i exempelvis våra grannländer eller krishärdar i fjärran länder.

Att bryta om i grundorganisationen genom att flytta förband till Gotland ser jag som förödande för möjligheterna att behålla den kompetens som finns i försvarsmakten. Kompetens som är helt avgörande om vi ska kunna växa i en ekonomi med högre ambition. Tidigare flyttar av förband visar entydigt på svårigheter att få huvuddelen av personalen att flytta med. Det bör således undvikas in i det sista. Eventuella förändringar bör med andra ord vara nyuppsättningar av förband på befintliga garnisonsorter (ekonomiska och operativa samverkansvinster) eller nedläggning av ej operativt relevanta förband, i den mån sådana återstår.

Kort sagt vill jag satsa på att återta en del av den redundans som fanns inbyggt i det gamla militära och civila försvaret.

Några förslag:

För att hantera hotet från fjärrbekämpningsmedel måste luftvärnssystem med kapacitet att skydda civil och militär infrastruktur och förband anskaffas. Ett Nato-medlemskap kan överbrygga den tidsperiod som kommer krävas för att finansiera och förbandssätta detta.
Förstärk samhällets redundans mot påfrestningar. IT-säkerhet, energi- och livsmedelsförsörjning och annat kan inte helt bygga på det som är bäst ur marknadsekonomisk synvinkel. Detta är nödvändigt också för försvarsmakten.
Säkra förmåga till operativ rörlighet för de förband vi disponerar. Detta kräver både verkan, skydd och rörlighet och kan exempelvis omfatta bromateriel samt sjö-, mark- och lufttransportresurser. Utökade baseringsmöjligheter eller skydd för flygvapnet är ett annat exempel.
Tillåt försvarsmakten att öka personalramen så att insatspersonal kan verka i högre grad i sin ordinarie befattning. Mycket tid går till stödverksamhet som vakttjänst vid slott och kasernvakt samt instruktörstjänst som innebär frånvaro från ordinarie övnings- och insatsverksamhet.
Riktade avgångsåtgärder för äldre officerare kan underlätta övergången till IO14 genom att frigöra lönemedel till yngre personal, men kostar, och måste få kosta, pengar.
Påbörja omedelbart planering för att ta emot och stödja västliga stridskrafter (Nato).
Ledande politiker kan visa ledarskap och påbörja opinionsbildning för att på ett par års sikt kunna ansöka om Nato-medlemskap med tillräckligt stöd av folket. Om vi varit med i Nato hade våra politiska och militära ledare sammanträtt med 28 allierade under denna kris.

Sammanfattningsvis är detta inte de mest spektakulära satsningarna, men förtjänar enligt min mening både övervägande och finansiering.

Uppdaterat 14-03-09 kl 22.13: För tydlighetens skull ska inte ovanstående tolkas som att Gotland inte är helt centralt för vår territoriella integritet, och även för operationer i östersjöområdet. Dock tror jag inte på idén att sätta upp stående förband på en plats som försvarsmakten i det närmaste lämnat.

Uppdaterat 14-03-10 kl 21.38: Generalmajor Karlis Neretnieks skriver för Kungl Krigsvetenskapsakademien. Måste-läsning.

Utvidgad rysk operation i Ukraina – bedömning

Osäkerheten om vart utvecklingen med de ryska styrkorna på Krimhalvön tar vägen är fortsatt stor. En del talar för att Ryssland nöjer sig med att försvara tagen terräng på Krimhalvön, för att den utropade omröstningen ska kunna genomföras. Annat talar för motsatsen. I ett samarbete med bloggarna Jägarchefen och Oplatsen ska vi försöka hjälpa er […]

Förgiftade försvarsbeslut

Are you in favour of reuniting Crimea with Russia as a subject of the Russian Federation? Are you in favour of retaining the status of Crimea as part of Ukraine? Så lyder frågan i den folkomröstning som ska äga rum på Krim om tio dagar. Det är en mästerligt orkestrerad operation vi bevittnar. Känslan av […]

Vad gör vi nu?

Vad gör vi nu? Det känns som en evighet sedan det var Rikskonferens i Sälen och statsminister Reinfeldt ganska arrogant från scenen avvisade allianskollegornas krav på mer pengar till försvaret. Inget av partierna hade faktiskt lagt fram det som ett skarpt förslag – inte i någon enda budgetförhandling – och det skulle inte ske i […]

Beredskapskontroll 140226 – 0303 – "I Skuggan av Krimkrisen"

Likt tidigare analyser av denna typ vill jag poängtera att denna bygger på öppna uppgifter enligt de som redovisas i källorna, likväl är den på inget sätt knyten till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke-statlig verksamhet. Under dagen (140304) kommer ytterligare förbandsbilder på ingående förband i beredskapskontrollen att tillföras, jag vill poängtera att dessa är de förband man kan finna information om i öppna källor, som deltagit i beredskapskontrollen, ytterligare förband kan mycket väl ha deltagit, dock är numerären i beredskapskontrollen bedömd utifrån de nu kända förband som har deltagit.

Sammanfattning

Mellan 140226-0303 genomförde de Ryska väpnande styrkorna i MD V och MD C en beredskapskontroll. Samtliga försvarsgrenar förefaller ha deltagit i beredskapskontrollen. Beredskapskontrollen har genomförts i två (2) steg, steg ett (1) omfattande intagande av högsta stridsberedskap, steg två (2) omfattade typförbandsövningar. Förbanden inom MD V bedöms ha en hög marschberedskap och därmed också en högre stridsberedskap utifrån de moment som genomförts. Likväl bedöms del av förbanden inom MD V ha en mycket hög förmåga att lösa kvalificerade stridsuppgifter med ont om tid till förfogande.

Analys

Allmänt.Klockan 14:00 140226 beordrade Rysslands President Vladimir Putin att en beredskapskontroll skulle genomföras inom MD V samt MD C. Inom MD V skulle enheter ur 6. och 20. Armékåren kontrolleras samt inom MD C enheter ur 2. Armékåren. Det övergripande syftet med beredskapskontrollen var att säkerställa att stridskrafterna har förmåga att snabbt kunna möta ett uppkommet hot mot Rysslands nationella säkerhet. Likväl skulle antiterror operationer samt stöd till civila samhället övas. Övningen genomfördes mellan 140226 – 140303 och samtliga förband skall senast vara åter sin utgångsgruppering 140307.

Mark-, Sjö- och luftstridskrafter har deltagit i beredskapskontrollen. Beredskapskontrollen har varit indelad i två (2) skeden. Skede ett (1) var mellan 140226-27 vilket omfattade att förbanden skulle utgångsgruppera till koncentrationsområden, likväl som krigsbaser. Väl på plats där skulle förbanden vidta sådana åtgärder att de kunde inta högsta stridsberedskap. Skede två (2) var mellan 140227-0303 vilket omfattade stridsövningar utifrån respektive förbandstyp, understödsförbanden har stött de stridande förbanden.

Ryssland anmälde att upptill 150,000 man skulle prövas i beredskapskontrollen, 80 fartyg, 90 stridsflygplan, över 120 helikoptrar samt cirka 880 pansarskyttefordon och stridsvagnar skulle även delta i beredskapskontrollen. Ryssland har även varit noga att påtala att man följer de regler som är uppsatta enligt 2011 års Wiendokument. Likväl skall man ha meddelat sina grannländer avseende beredskapskontrollen likväl skall dessa även erhållit en mer detaljerad information avseende vilka förband, uppgifter m m som övats. Likväl skall även OSCE blivit informerad om beredskapskontrollen samt vissa utländska försvarsattachéer skall även blivit inbjudna att följa beredskapskontrollen. Detta sammantaget anser man från Ryskt håll visar på stor öppenhet avseende verksamheten samt visar på att den ej är riktad mot någon specifik part eller nation.

Vad avser utnyttjandet av beredskapskontroller börjar dessa nu bli en rutin för de Ryska väpnade styrkorna, likväl är detta i sig en motivationsfaktor till förbandscheferna att säkerställa och genomdriva utbildning av sina förband, så att de kan lösa de mest troliga uppgifterna de kan ställas inför som ett minimum inför en beredskapskontroll. Detta gör att förbanden håller en högre kvalitet.

Bild 1. Identifierade markstridsförband.

Mark.Arméförband i bl a Arktis, Kaliningrad, Samara, Leningrad, Pskov, Kursk, Voronezh, Lipetsk och andra områden har omfattas av beredskapskontrollen. Det första steget i beredskapskontrollen har varit att säkerställa att ingående förband intagit högsta stridsberedskap inom dess anvisade koncentrationsområden. Förflyttning har genomförts både med hjälp av järnväg samt som landsvägsmarsch av ingående arméförband.

76. Gardesluftlandsättningsdivisionen i Pskov omfattades även av beredskapskontrollen. När kontrollen påbörjades ansatte de delar av divisionen utmarsch till koncentrationsflygfält. För att där påbörja förflyttning till Leningrad Oblast. Totalt utnyttjades sextio (60) stycken helikoptrar (MI-8, MI-24, MI-26) och cirka tjugo (20) stycken IL-76 för att förflytta förbandet och dess materiel från Pskov till övningsområdena i Leningrad Oblast.

Norra Flottans avdelta mekaniserade brigad omfattades även av beredskapskontrollen, med över 500 man dvs en bataljon. Förbandet har övat rörlig försvarsstrid i kustmiljö mot en landstigande motståndare. Förbandet har utnyttjat indirekt bekämpning dvs artilleri och granatkastare i försvarsstriden. Likväl har man även övat rädföretag samt förbandet har prövats i fältarbetstjänst (maskering och skydd) under beredskapskontrollen.

Avdelta ingenjörsbrigaden i Nakhabino omfattades även av beredskapskontrollen. De delar i brigaden som omfattades av beredskapskontrollen genomförde en förflyttning på cirka 400 km från sin grupperingsplats till övningsterrängen. Övningsscenariot för ingenjörsbrigaden är att genomföra stöd till det civila samhället vid en naturkatastrof. Enligt övningsscenariot har det skett kraftigt regnfall som följts av nederbörd i form av två (2) meter snö. Härvid måste förbandet genomföra fältarbeten för att underlätta situationen.

Avdelta CBRN brigaden i Kursk omfattades även av beredskapskontrollen. Dessa har även genomfört en förflyttning på 400 km utifrån dess utgångsgruppering. Deras uppgift under beredskapskontrollen har varit att genomföra insatser inom ramen för stöd till civila samhället i händelse av naturkatastrof. De har även haft samma scenario som ingenjörsbrigaden, dock har de genomfört moment inom ramen för kemiska utsläpp som kan ske i händelse av naturkatastrofer.

Under de första timmarna genomförde militärpsykologer ett antal kontroller på soldater ur järnvägstrupperna för att utröna dess moral och inställning till den påbörjade beredskapskontrollen. En slutsats som militärpsykologerna dragit är att dessa beredskapskontroller skapar förbandsanda och höjer moralen på förbandet. Likväl kände de sig väl utbildade att ta sig an uppgifterna (80% av kontraktsanställda, 70% av värnpliktiga), detta berodde i hög grad på den höga professionalismen hos officerskåren enligt militärpsykologerna. Att beakta att Röda stjärnan gör gällande att denna form av psykisk stridsvärdes kontroll var mer omfattande än enbart Järnvägstrupperna.

Utöver psykiska undersökningar, har man genomfört psykiska förberedelser inför strid av den deltagande övningspersonalen. Respektive soldat ur deltagande markstridsförband i MD C har tilldelats en pamflett, där olika tekniker för att öka uppmärksamheten och effektiviteten samt minska de mentala spänningarna inför strid. Likväl har man för förbanden inom MD C vid de olika förläggningsplatserna tilldelat fälttidning, genomfört totalt fyra (4) stycken konserter, likväl har korum (fältgudstjänst) genomförts.

140303 Genomfördes ett mycket komplext övningsmoment i Kaliningrad Oblast där Sjö, Mark och luftstridskrafter samordnat i tid och rum genomförde strid mot en motståndare på marken. Vid det specifika övningsmomentet övades över 3,500 man, över 450 olika fordon (stridsvagn, pansarskyttefordon m m) och vapensystem (artilleri, raketartilleri m m) samtidigt exkluderat luft- och sjöstridskrafterna. Sjöstridskrafterna genomförde understöd med fartygsartilleri för markförband samtidigt som strid mot fientliga fartyg samt luftfarkoster genomfördes likväl genomfördes ubåtsjakt parallellt med detta. Luftstridskrafterna genomförde understöd av marktrupp. Egna markförband mekaniserat infanteri genomförde anfallsstrid med understöd av indirekt bekämpning (raketartilleri, granatkastare samt artilleri) mot den tilltänkta motståndaren.

140303 Genomfördes en samövning mellan 104. Luftburna regementet samt 138. Mekaniserade regementet vid Kirillovskiy övningsfält i Leningrad Oblast. Mer än 1,800 soldater deltog i övningsmomentet samt över 30 stycken T-72B3, 20 BMD-2, 4 SU-34, 1 SU-24MR1, 47 MI-8, 32 MI-24, 1 MI-26. Totalt utnyttjades vid övningsmomentet över 2,000 olika materielslag dvs artilleripjäser, raketartilleri m m. Övningen skulle inledes med att fallskärmstrupp luftlandsattes detta ströks dock i sista stund mht säkerheten, därefter luftlandsattes luftburen trupp med helikopter, därefter isolerades motståndaren för att slutligen slås.

Ur MD C har 15. och 23. Mekaniserade brigaden deltagit i beredskapskontrollen. Brigaderna har genomfört en 800 km lång förflyttning till sitt övningsområde. Likväl har IL-76 utnyttjas för att förflytta särskild materiel för de bägge brigaderna till övningsområdet. Totalt har cirka 300 fordon genomfört landsvägsförflyttning till övningsområdet. Brigaderna har förflyttats till övningsområde i Samara Oblast, dock gör vissa uppgifter gällande att brigaderna befinner sig vid Belgorod Oblast dvs nära Ukrainas gräns.

Det är nu tydligt att de två (2) till tre (3) senaste åren med intensiv övningsverksamhet har börjat ge frukt, framför allt verkar man kunna leda större förband obehindrat och i samverkan med andra försvarsgrenar. Detta i sig visar på att de Ryska markstridskrafterna har en mellan till hög nivå, vad visa förband saknar är dock modern materiel, dock skall detta i huvudsak vara avhjälpt till 2020 då den nuvarande försvarsreformen skall vara avklarad. Dock rent truppföringsmässigt besitter cheferna förmågan att föra befälet över större förband och lösa komplexa stridsuppgifter.

Luft.Arméflyget har övat med över 80 stridshelikoptrar av typen MI-24 och MI-8. Vid beredskapskontrollens början spred dessa enheter ut sig på ett avstånd upptill 500 km från dess ursprungsgrupperingar till krigsbaser. Dessa enheter kommer utöver den taktiska förflyttningen som genomfördes öva moment såsom flygräddning och strid mot markmål, i okänd övningsterräng.

Jaktflyget inom MD V spred ut sig till krigsflygbaser när beredskapskontrollen påbörjades. Jaktflyg lastade beredskapslast och genomförde kontinuerlig patrullering i det egna luftrummet där bl a lufttankningsförmågan övades mot IL-78. Likväl har luftförsvarsuppgiften därmed övats genom att kontinuerligt ha jaktflyg i luften.

Likväl har jaktflyg övat att identifiera och nedtvinga flygplan som utsätter det Ryska luftrummet för kränkning. Övningsmoment avseende detta som prövades var att en TU-134 lyfte från Moskva mot Voronezh, när planet lyft så fick det order om att ändra flygrutten mot flygbasen Besovets i Karelen, transponder slogs även av. Jaktflyg (SU-27) lyfte från flygbasen i Besovets för att identifiera det flygplan som närmade sig flygbasen, så gjordes samt planet tvingades även ned till flygbasen under eskort.

Likväl har man över Barens hav övat lufttankning med fem (5) stycken IL-78 som lufttankade sex (6) stycken MIG-31. MIG-31 Förbandet kom från flygbasen vid Monchegorsk samt IL-78 från flygbasen vid Olenegorsk. Utöver detta har MIG-31 förbandet genomfört luftstridsövningar över Barens hav, motståndaren har varit ur Marinflyget som kommit från flygbasen i Severomorsk.

Jaktflyg skall även ha genomfört eskort av strategiskt bombflyg under beredskapskontrollen. Bombflyget bestod av TU-95MS, varvid jaktflyget skyddade dess anflygning mot sitt mål. Luftstrid skall ha övats under själva eskort momentet. Luftstriden genomfördes på ett sådant sätt att eskorten nedkämpade motståndaren på gränsen av valt vapensystems räckvidd.

Vad avser luftstridskrafterna har dessa övat enligt gängse rutin dvs jaktuppgifter samt understöd av markförband. Vad som är intressant att notera är att man valde att genomföra en taktisk förflyttning med 104. Luftburna regementet ur 76. Luftlandssättningsdivisionen från Pskov till Leningrad Oblast med hjälp av helikopter. Detta visar på att luftlandsättningsförbanden är och förblir Rysslands främsta snabbinsatsförband mht de korta tidsförhållandena detta genomfördes under. Likväl måste man börja ta hänsyn kring detta i sin egen beredskapsplanering i angränsande länder till Ryssland.

Bild 2. Identifierade sjöstridskrafter.

Sjö.Totalt har cirka 80 olika typer av fartyg ur Norra Flottan och Östersjöflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Fartygen har satts samman i behovssammansatta enheter, utifrån de uppgifter som skall lösas. Övningsmoment som genomförts har varit skyddstjänstövning på fartygen, ubåtsjakt, luftförsvar, strid mot sjömål samt eskortering. Marininfanteriförband har övat landstigning samt kustförsvarsförband har övat rörligt försvar mot en landstigande motståndare. En tyngdpunkt har varit på att utvärdera ledningsmetodiken av sjöstridskrafterna under hela beredskapskontrollen.

Inom Norra Flottan har marinflyget övat ubåtsjakt i samverkan med sjöstridskrafter i Barens hav. Ubåtsjaktflygplanen av typslag II-38 och TU-142 samt ubåtsjakthelikopter av typslag KA-27PL har utnyttjas för att lokalisera ubåt. Samverkan mellan de luftburna ubåtsjaktdelarna och sjögående delarna har genomförts. De sjögående delarna har bestått av ubåtsjaktfartygen Snezhnogorsk och Brest. Ubåtsjaktövningen genomfördes stundtals under mycket svåra förhållanden. Lokaliserings och bekämpnings förfarandet har varit att ubåtsjaktflygplanen har fällt sonarbojar för att få indikation på vart ubåten är, därefter vid indikation har ubåtsjakthelikoptern lokaliserat och därefter har bekämpning genomförts med fartygen. Motståndaren de har jagat har varit en (1) atomubåt ur Norra Flottan.

Marininfanteriet i Norra Flottan har även övat landstigning mot oförsvarad kust i mörker vid GRYAZNAYA, från landstigningsfartyget AleksandrOtrakovskiy. Enheten som övades var luftlandsättningskompaniet ur marininfanteriregementet med över 100 soldater och 15 BTR-80. När beredskapskontrollen påbörjades avmarscherade kompaniet till mötesplats med landstigningsfartyget där genomfördes ilastning och avtransport till övningsområdet med landstigningsfartyget.

Inom Östersjöflottan har man utnyttjat en stridsgruppen med tre (3) Projekt 20380 korvetter, Soobrazitel’nyy, Boykiy och Steregushchiy. Likväl har minsveparna Aleksey Sobolev och BT-212 utnyttjas likväl som ubåtsjaktfartygen Kalmykiya och Aleksin. Övningsmoment som genomförts har bl a varit ubåtsjakt och minsvepning. Samverkan mellan ubåtsjaktfartygen samt ubåtsjakthelikopter av typen KA-27PL har även genomförts.

Likväl har man inom Östersjöflottan genomfört antipiratoperationer. Scenariot har varit att ett Ryskt fartyg har övertagits av pirater, varvid Östersjöflottan skall frita det. För att genomföra detta har helikoptrar (KA-27 and KA-27PS) utnyttjas likväl som ytstridsfartyg. För att få piraterna att släppa fartyget utnyttjade man inledningsvis finkalibrig eld från helikoptrarna därefter utnyttjas tung kulspruta och 30 mm AKAN från ytstridsfartygen varvid piraterna slutligen gav upp.

Vad avser sjöstridskrafterna så har dessa enligt tidigare beredskapskontroller genomfört likartade övningsmoment. Vad som sticker ut i denna beredskapskontroll är Östersjöflottans understöd av markstridskrafter från havet. I och med att detta har övats under en beredskapskontroll bör man kunna se att man återigen har börjat tillmäta amfibisk förmåga en hög grad av prioritering. Dock är det bedömt taktisk sådan dvs att man skall kunna understödja en kringgångsrörelse till havs med markstridsförband och ej operativ eller strategisk landstigningsförmåga man har som prioritering.

Ledning.Stor vikt har lagts på att utöva ledning av både luft, sjö och markstridskrafterna samt att ledningen har utövats på militärdistriktsnivå av de tre Försvarsgrenarna. Likväl har utövandet av ledningen inom de olika försvarsgrenarna ned på lägre nivåer även varit av vikt att pröva och utvärdera under beredskapskontrollen.

Signaltrupperna har upprättat digital kommunikation mellan de olika förbanden så att ledningen skall kunna utövas av dem. Det som upprättades var ett autonomt sambandsnät byggt i flera lager som band samman samtliga enheter både fältgrupperade och inomhusgrupperade över hela det västra militärdistriktet. Sambandssystemet knöt samman så väl mark, sjö som luft. Detta möjliggjorde att man på militärdistriktsnivå snabbt och enkelt kunde få information rörande de övande förbanden och grafiskt enkelt åskådliggjort.

Likväl påtalar man hur väl det nya logistikledningssystemet har fungerat, systemet tar in värden från samtliga enheter som är anslutna till nätverket och därmed genomförs beräkningar på hur mycket underhåll som måste flyttas fram, från de bakre underhållsförbanden. Fördelen med detta system är att det dels ej blir ett överskott som trycks fram dels så kan man kraftsamla underhållet till de punkter som är i mest behov av det. Varvid en effektiv ledning av underhållstjänsten kan skapas.

Logistik. Vad avser transporttjänst så skall cirka tolv (12) ton materiel och cirka 5,000 soldater ha genomfört lufttransport. Järnvägstransport har även genomförts av olika förband till sina koncentrationsområden, omfattningen av dessa är i dagsläget (130304) ej kända likväl bedöms till del fartyg även ha utnyttjas för att genomföra transport, likväl där är omfattningen ej heller känd i dagsläget (130304). För att koordinera landsvägsmarscherna har över tjugo (20) stycken trafikregleringsplatser upprättas samt över tio (10) stycken uppsamlingsplatser för att effektivt kunna genomföra förbandens förflyttning.

Normal underhållstjänst har genomförts inom brigadstrukturerna hos markstridsförbanden. Det vill säga, reparations-, drivmedels, ammunitions- och förplägnadstjänst har utövas. En sak som belyses är att trots privatiseringen av t ex förplägnadstjänsten på kasern så fungerar den i fält enligt biträdande Försvarsminister General Dmitriy Bulgakov.

Likväl vad avser underhållstjänsten för luftstridskrafterna så verkar detta fungerat mycket bättre än under sommarens beredskapskontroll inom MD Ö då man hade stora problem att koordinera verksamheten mot de civila flygplatserna. Under denna beredskapskontroll poängterar man att t ex tankning av flygplan fungerar utan problem vid dessa flygplatser nu. Vad avser underhållstjänsten för luftstridskrafterna i övrigt så har dessa genomförts inom ramen för egen struktur vid krigsflygbaserna.

Under beredskapskontrollen har även förmågan att deployera fältsjukhus övats. Inledningsvis genomfördes en landsvägsmarsch från Podolsk till militära flygfältet i Chkalovskiy. För att där ilasta fordon och personal i sex (6) stycken IL-76. Därefter genomfördes flygtransport till Arkhangelsk Oblast, där ytterligare fordonsmarsch genomfördes. För att slutligen upprätta fältsjukhuset. Fältsjukhuset har förmåga att kunna behandla 100 st patienter och ingår i ett snabbdeployeringskoncept vad avser sjukvård för de Ryska väpnade styrkorna.

Slutsatser avseende beredskapskontroll

Vad avser styrkeantalet 150,000 man som man anmält in bör detta ses som det absoluta taket man hade avseende övad personal. En mer rättvisande siffra bör ha varit att man övat någonstans kring 30,000 – 60,000 soldater om man ser till antalet reducerade markstridsförband o dyl som utnyttjas under övningen. Likväl så blir detta en reducering av den bedömning jag gjort tidigare i antalet soldater som övats. Dock skall man särskilt beakta att detta är en ansenlig mängd materiel och soldater som omedelbart har ställts på krigsfot och nästintill direkt ur marschgruppering har påbörjat lösande av stridsuppgifter. Således tyder det på att man inom MD V har en hög beredskap på sina stridskrafter för att kunna möta ett hot.

Efter ett (1) års genomförande av beredskapskontroller kan man nu identifiera några huvudmoment som man väljer att kontrollera och därmed säkerställa att förbanden har miniminivå inom, detta är att jämställa t ex vid strid med de tidigare Grundläggande StridsSituationer (GSS) som BrigR A serien gav gällande. Vad avser markstridsförbandenär dessa, längre förflyttning (400 – 800 km), strid ur marschgruppering, fältarbeten för egen överlevnad (maskering och skyddsvärn) och rörlig försvarsstrid (vad som förefaller vara antingen luftlandsatt eller landstigande motståndare). För sjöstridskrafterna omfattar de skyddstjänst, ubåtsjakt, strid mot luftmål samt strid mot sjömål. För luftstridskrafternaomfattar det dels jaktuppgift delsmarkunderstödsuppgift (CAS).

Vad som är mest intressant under denna beredskapskontroll är övningsmomentet som genomfördes i Kaliningrad Oblast 140303, där sjö, mark och luftstridskrafter koordinerat i tid och rum stred mot samma mål och under komplexa förhållanden. Detta tyder på att förbanden numera har en hög nivå vad avser ledning och förmåga till väpnad strid med ont om tid till förberedelser. Att samtidigt i tid och rum kunna koordinera dessa tre arénor kräver en hög förmåga främst avseende ledning och vad som är utslagsgivande är att detta är under en beredskapskontroll. Således kan man tillskriva åtminstone de deltagande enheterna under detta moment en hög nivå.

Ett intressant moment är genomförandet av kontroll av deltagarnas psykiska stridsvärde direkt vid påbörjande av beredskapskontrollen för att utröna på vilken nivå det låg. Samt därefter efterföljande åtgärder för att höja detta samt bibehålla om det låg på en hög nivå. Mig veterligen är detta första gången man har gett deltagarna fälttidningen genomfört fältkonserter med fältartister under en beredskapskontroll, att man genomför det under t ex Zapad eller motsv övning är självklart mht övningens längd totalt sett, men en beredskapskontroll har i Ryska mått mätt enbart varit ca fem (5) dagar lång. Detta kan tyda på att man tillsätter ett högre värde av dessa förberedelser för förbanden inför strid.

Under 2013 i MD V genomfördes flertalet övningar avseende lufttankningsförmåga för luftstridskrafterna. Detta har övats fullt ut under beredskapskontrollen och inom hela MD V. Enligt rapporterna verkar detta ha förflyttit mycket väl, varvid man kan dra slutsatsen att luftstridskrafterna utan tvekan numera besitter denna förmåga och på en bred front. Således möjliggör detta en högre uthållighet samt aktionsradie hos de Ryska luftstridskrafterna inom MD V.

Vad avser sjöstridskrafterna verkar ubåtsjakt varit huvudfokus hos både Norra Flottan samt Östersjöflottan under denna beredskapskontroll. Vad avser detta bör man kunna dra slutsatsen att man inom den Ryska Flottan har uppmärksammat ett tydligt hot från ubåtsvapnet och vidtar åtgärder för att aktivt kunna möta det. Mest troligt utifrån att detta utgör en utmärkt inhämtningsplattform i underrättelsearbetet samt att man således även haft indikationer på att sådan verksamhet genomförts dels i Östersjön delsi Barens hav mot ryska intressen.

Vad avser ledningsförmåga verkar man nu tillslut lyckats komma tillrätta med de problem man hade under 2013 med sitt nya ledningssystem. Likväl har man tillmätt ledning av de olika stridskrafterna en stor vikt, vilket man även gjort vid de tidigare beredskapskontrollerna. Således vad avser ledning blir slutsatsen att man tagit steget in i en modern ledningsförmåga. Vad avser logistik har det återigen visats att man besitter en relativt god förmåga för att kunna genomföra förflyttningar av förband längre sträckor och väl på plats underhålla dessa förband, vilket i sig ej är en nyhet utan det visade sig med all tydlighet under beredskapskontrollen i MD Ö 2013.

Slutsatser avseende Ukraina

Nedan följer några slutsatser utifrån den genomförde beredskapskontrollen vad avser Ukrainas läge:

I och med att den s k beredskapskontrollen har fått genomföras utan yttre friktioner, har Ryssland under som minst sex (6) dagars tid haft möjlighet att höja sina förbandsstridsvärde avsevärt. Detta gör att de förband som deltagit i beredskapskontrollen helt klart är lämpade för att utnyttjas vid skarp väpnad strid mot en motståndare. Likväl har man bedömt även haft möjlighet att öva mot sina respektive första hands uppgifter i händelse av ett angrepp, varvid dessa är förövade och därmed har man drastiskt ökad sannolikheten att lyckas med sin strid. Således har man till del lyckats maskera sina egentliga förberedelser under förevändningen beredskapskontroll.
I och med att beredskapskontrollen skall vara avslutad 140303 och förbanden senast åter 140307 vid sin utgångsgruppering utifrån vad som har blivit anmält från det Ryska Försvarsministeriet så kommer en ansenlig mängd förband påbörja förflyttningar. Denna förflyttningsrörelse möjliggör för Ryssland att maskera åtminstone till del förbandsrörelser mot Ukraina, likväl kommer en ansenlig mängd transportflyg vara i luften vilket även möjliggör att t ex insättande av luftlandsättningsförband initialt kan maskeras som förbandsrörelser utifrån en återmarsch.
En klart oroväckande punkt är att man dels har mätt förbandens psykiska stridsvärde vid beredskapskontrollens påbörjande dels att man framför allt genomfört åtminstone vid förbanden från MD C som bedömt är framgrupperade mot Ukrainas landgräns, psykiska förberedelser inför strid. Detta bör ses som en tydlig indikator att man förbereder förbanden för skarp väpnad strid.

Således övergår den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina till väpnad strid bedömer jag att de Ryska förbanden som deltagit i beredskapskontrollen och om de utnyttjas i ett angrepp har goda möjligheter att lyckas vid genomförandet av sin strid åtminstone vad avser lösandet av sina första hands uppgifter. Likväl har förbanden haft relativt lång tid på sig att bygga upp förbandsanda och därmed anda och moral för lösandet av sin uppgift vilket i sig är en nyckel till framgång vid all form av väpnad strid.

Slutsatser avseende eget närområde

Nedan följer några slutsatser utifrån den genomförde beredskapskontrollen avseende eget närområde kopplat till den nuvarande utvecklingen i Ukraina:

Vad avser markstridskrafter inom eget närområde så befinner sig bedömt en förstärkt luftburen bataljon i Leningrad Oblast som är samövad samt transporthelikoptrar finns baserade i anslutning till förbandets grupperingsområde. Detta möjliggör för Ryssland att snabbt insätta ett rörligt förband utifrån helikoptrarnas räckvidd och därmed etablera ett brohuvud. Den luftburna bataljonen bedöms ha högt stridsvärde. Till del består materielen av äldre sort.
Likväl finns bedömt en reducerad brigadstridsgrupp i Kaliningrad Oblast vilket är samövad och antingen kan transporteras sjöledes för att insättas eller genom markförflyttning kan insättas. Den reducerade brigadstridsgruppen bedöms ha ett högt stridsvärde. Dock består materielen av äldre sort. Avseende stridsvärde på övriga markstridskrafter som ingått i beredskapskontrollen är det svårt att bedömma ett korrekt stridsvärde, varvid jag undviker detta dock bedömer jag det ej som högt.
Vad avser sjöstridskrafter finns minst en (1) stridsgrupp om tre (3) korvetter ur Projekt 20380 klassen i Östersjön, likväl finns en (1) ubåtsjaktgrupp samt en (1) minröjningsgrupp. Detta möjliggör som minst eskort av begränsad mängd landstigningsfartyg samt begränsade åtgärder tillfälliga sjömineringar som kan upprättas. Ser man grupperna som en samlad sjöstridsgrupp bedöms den vara relativt samövad åtminstone vad avser ubåtsjakt insatser samt till del eskortering.
Vad avser luftstridskrafterna var de 140303 fortfarande baserade på krigsflygbaser samt del av dessa var kontinuerligt luftburna med hjälp av lufttankningsförmåga. Jaktinsatser samt markinsatser har övats likväl eskort av strategiskt bombflyg. Vad avser de luftstridskrafter som deltagit i beredskapskontrollen bör man kunna bedöma att dessa förband har ett högt stridsvärde, vad avser övriga luftstridskrafter som ej deltagit bör dessa bedömas till en lägre skala dock ej låg.

Således finns det i vårt eget närområde just nu en ansenlig mängd samövade förband på samtliga arenor. Utifrån händelseutvecklingen kan dessa utnyttjas dels offensivt dels defensivt. Ett offensivt utnyttjande skulle innebära att det är någon form av väpnade strid. Det defensiva utnyttjandet är att möjliggöra egen (Ryssland) handlingsfrihet i någon riktning främst rörande situationen i Ukraina. Det sistnämnde alternativt är det jag bedömer som troligt. Ryssland vill ha någon form av maktfaktor vänd mot väst för att möjliggöra att man kan slutföra sin insats i Ukraina. NATO artikel 5 står som en tydlig stopplinje för Ryssland varvid man själv garderar sig för att ej bli utsatt för några påtryckningar men man kommer bedömt ej utmana NATO eller Västeuropa förutom retoriskt. Dock skall man ej negligera möjligheten till att man har egen handlingsfrihet att offensivt snabbt kunna genomföra en begränsad styrkeinsats mot något mål för att själv försätta sig i en mer gynnsam position, dock bedömer jag denna sannolikhet som låg mht tidigare resonemang avseende främst Artikel 5.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23(Ryska)

Röda Stjärnan 1, 2 (Ryska)

OSW 1(Engelska)

ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

Tvzvezda 1, 2(Ryska)

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 8 – Boktipset

Utvecklingen kring Ukraina går i fortsatt högt tempo sedan gårdagens inlägg. Den avsatte presidenten Viktor Janukovitj höll en presskonferens i Ryssland, president Putin talade med de viktigaste europeiska ledarna i telefon och president Obama gjorde ett kort uttalande som omedelbart kritiserades för undfallenhet. Under tiden strömmade ryska förband in på Krimhalvön via havet och luften. […]

Gästinlägg: Lackmustest 2.0?

Uppdaterat 17:20:

Ryska utrikesministeriet bekräftar nu att ryska styrkor gått in i Ukraina från marinbasen i Sevastopol.

/ Skipper

————————————-

”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland.” (Försvarsberedningen 2007)

I augusti 2008 fick vi, i samband med det rysk-georgiska kriget, svaret på den ryska avsikten och förmågan. Frågan är nu om vi står inför ett förnyat lackmustest som antingen bekräftar eller motsäger provresultatet som erhölls för nästan sex år sedan?

De senaste veckornas oroligheter i Ukraina har satt världens ögon på landet och att den ukrainska ekonomin är rejält ansträngd har väl inte gått någon förbi. Lån från EU på över 200 miljarder SEK har diskuterats och även Ryssland är beredda att skjuta till stora summor och därtill rabatterat energipris förutsatt att Ukraina dansar efter deras pipa och inte närmar sig EU.

Utöver det står den ryska ekonomin inför stora utmaningar just nu. OS blev inte det ekonomiska lyft man hoppades på utan istället har den ryska börsen (RTS, Russia Trading System Index) sjunkit 4,6% senaste veckan. Att jämföra med t.ex. svenska börsens (OMX AFV GX) +1,3%, Dow Jones Industrial Average Index +0,86% och Dow Jones World Index +0,67% under samma period. Samtidigt har den ryska rubeln försvagats rejält gentemot både USD och EUR den senaste månaden, förstärkt av den senaste veckans utveckling i Ukraina.

Förvisso gynnar en svag rubel rysk export men precis som Cornucopia skriver så är nog den vinsten försumbar då energiexporten är tämligen valutaoberoende och övrig export förmodligen heller ej påverkas mer än nämnvärt till Rysslands fördel. Istället får rysk ekonomi dras med de nackdelar en svag valuta innebär, t.ex. minskad internationell köpkraft.

Om informationen i media och på twitter stämmer har Ryssland ett rejält brohuvud på Krimhalvön, både via sin ordinarie örlogsbas i Sevastopol som hyrs på långtidskontrakt men även på två flygplaster som enligt uppgift ockuperats av rysk militär. Den Ukrainska inrikesministern fördömer agerandet med orden ”jag anser att det som hänt är en beväpnad invasion och ockupation som strider mot internationella uppgörelser och normer”. Händelsen tillbakavisas dock av ryska Svarta havsflottan. Annan information gör gällande att Ryssland tagit över den civila flygtrafikledningen vid de två ovan nämnda flygplatserna. Vem som har rätt återstår att se men det figurerar bilder som talar för att informationen är korrekt och detta stöds även av FOI:s expert Jakob Hedenskog. Som av en händelse så har Ryssland även mobiliserat 150.000 man i västra militärdistriktet.

Om antagandet görs att ovanstående stycke är korrekt har alltså Ryska militära förband belägrat och tagit kontrollen över delar av ett europeiskt lands territorium vilket är ytterst illavarslande och visar i så fall på Rysslands totala ignorans för internationell rätt.

EU (och USA), Ukraina och Ryssland står nu inför ett komplicerat vägval:

Ukraina valde i höstas att inte skriva under ett associeringsavtal med EU och undslapp därmed ryska ekonomiska maktmedel, t.ex. höjt gaspris. Nu måste man välja sida då den inhemska ekonomin är i svårt behov av nödlån men landet behöver även stöd att bygga upp en fungerande politisk styrning. Faller valet då på EU och väst eller Ryssland. EU å sin sida har att välja mellan att återigen ge lån till krisande europeiska länder och därmed dra Ukraina närmare EU men å andra sidan stöta sig med Ryssland som drar åt andra hållet. Ukraina har att välja mellan ett närmande mot EU (dock väldigt långt ifrån ett medlemskap) och därmed få stora problem med sin nuvarande största handelspartner Ryssland, alternativt vända EU (och en fungerande demokrati) ryggen men bibehålla goda relationer med Ryssland . Slutligen måste Ryssland välja mellan att backa upp sin hårda retorik gentemot Ukraina för att säkerställa sitt inflytande och ekonomiska kopplingar alternativt se EU (och därmed NATO) krypa allt närmare den ryska gränsen. Fler och fler av Rysslands tidigare buffertzoner mot väst kommer därmed att ha försvunnit.

Jugoslavien har ofta nämnts i termer av den sista konflikten på europeiskt territorium och att något liknande till varje pris måste undvikas. Tyvärr ser det ut som att historien återigen upprepar sig, dock i annan tappning denna gång med t.ex. en stormakt (Ryssland) med starka intressen och tydliga avsikter i det oroliga inrikespolitiska klimatet i Ukraina. EU har redan sin beskärda del av problem med lågkonjuktur och ett inte obetydligt antal medlemsländer som ekonomiskt sett är i mycket dåligt skick. Lägg därtill alla de icke koordinerade försvarsnedragningarna inom unionen samt ett USA under tillbakadragande från Europa. Situationen är allt annat än önskvärd och detta blir ett stort prov på EU:s möjligheter till konfliktdämpning och politisk balansgång på slak lina. Militärt sett har EU bara sin Battle Group att tillgå och den göre sig sannolikt icke besvär i denna konflikt. Att samtliga EU-länder vill att den blir insatt ter sig också föga sannolikt.

Återstår då NATO som har kapaciteten men frågan är om viljan och ekonomin finns?

Det skälver på Europas östra sida och det är med skräckblandad förtjusning aktörernas agerande beskådas. Det blir intressant att se försvarsberedningens kommentarer i ämnet då deras rapport kommer i mars och vad detta betyder för svensk försvarspolitik. Kommer man återigen att blunda inför fakta eller kommer detta att vara vändningen för den styvmoderligt behandlade svenska försvarspolitiken? Det återstår att se.

Är det ett Krimskt lackmustest vi snart får resultatet av?

/ Boatswain

För vidare läsning angående utvecklingen i Ukraina rekommenderas Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1, 2, 3 samt Cornucopia som i vanlig ordning levererar kloka analyser, slutsatser och nyanserade bedömningar.

KC-390 – Flygplanet Sverige INTE behöver just nu.

KC-390 vs C-130. Kampen om Sveriges taktiska transportflygförmåga.

I SvD näringsliv idag kan man läsa om att Brasilien hoppas på att Sverige ska för återköp i JAS-affären köpa KC-390. Säkerligen är det även många inom SAAB (inklusive dess ägare)som tycker att detta är en alldeles utmärkt affär att genomföra. Detta då man i publikt rum har kunna läsa om hur dåliga våra nuvarande C-130 är. Detta faktum att så egentligen inte är fallet har jag tidigare beskrivit här på bloggen och att det vore ett ekonomiskt vansinne att ”slänga bort” 8 st flygplan som har kring 50 % av sin livslängd kvar. Jo, viss modifiering är behövlig. Men Vad skulle då Sverige få om man köper KC-390? Det första som slår en är ju att man köper grisen i säcken. Dvs att flygplanet har fortfarande ännu inte haft sin jungfrufärd. Därigenom så vet man ju inte ens om flygplanet har möjlighet att nå de prestanda som specifikationen Embraer utlovar. Jämför med Airbus A400M som nu är överlämnat till Franska flygvapnet till utprovning. Med tanke på de förseningar som drabbat A400M så är det troligt att KC-390 kommer att ha en liknande framskridningshastighet i projektet vilket kommer att försena första leveransen till ca 2019 eller senare.

Priset för KC-390är uppskattat till ca US$50 miljoner (Ca 350 miljoner svenska kronor) medan C-130J kostar US$62 miljoner (Ca 434 miljoner svenska kronor). Observera att prissättningen är motsvarande då du köper en ny bil hos din bilhandlare. Till detta kommer sedan extrautrustning i form av lufttankning, fällningsutrustning, navigeringsstödsutrustning etc. etc. Listan kan göras precis hur lång som man själv vill och priset växer multipelt.

Priserna är med reservation då de är hämtade från internet men ger ändå en uppskattning i om vilket område kostnaden är i.

Idag finns det ännu ingen underskriven order från någon operatör/nation utan bara överenskommelser om vilja att upphandla.

Vad kan då de olika flygplanen göra?

Ja de kan flyga last och passagerare ( i en bullrig miljö):

KC-390 C-130J C-130H (TP84)

Last 23,6 ton 19,96 ton 19,05 ton
Passag 88 124 88
Jägare 64 92 92
Palett 6 8 6

Om man jämför KC-390 med dagens TP 84 så är det marginella skillnader i last som den kan bära. Detta gör att om man satsar på detta nya KC-390 så kommer det att medföra enorma kostnadssatsningar på ny infrastruktur på flygplats då dagens hangarer inte kommer att räcka till alls. Dessutom så ska man till detta addera all den utrustning som behövs för att man ska göra tillsyn(reparera och underhålla) på flygplanen i Sverige. Dessutom så kommer Sverige likt idag med TP 84 inte kunna vara kapabel att klara av de större reparations och underhållsarbetena som måste utföras på flygplanen utan att dessa måste göras i Brasilien (TP84 i England). Idag finns det ingen verkstad i Europa som kan detta vilket kommer att medföra stora transportkostnader och långa bortavaroperioder för flygplanen.

Vad finns det då för alternativ?

I huvudsakligen är det ett alternativ som är kostnadseffektivt men som inte utestänger ett senare inköp av rätt flygsystem. Med rätt flygsystem menar jag ett flygsystem som kan transportera den materiel som Försvarsmakten har och kommer att ha framöver.

Hur då göra? Jo, modifiera den nuvarande flygplanflottan till en standard som är acceptabel till de krav på operativt uppträdande inom ett operationsområde och de krav som de civila luftfartsmyndigheterna ställer för att få kunna flyga i deras luftrum. Detta är en kostnad som kommer att ligga väl under de kostnader som kommer att uppstå vid en nyanskaffning samtidigt som Sverige kommer att kunna i en högre utsträckning vara operativ med sina flygplan.

Denna modifiering kommer att ge en förlängd livslängd på mellan 15 och 25 år fram till ca 2030 – 2040. Härigenom så kommer Sverige att utnyttja sina transportflygplan optimalt både vad gäller tillgänglighet och ekonomi. 10 år efter att man har genomfört modifieringarna så är det dags att påbörja en studie om vilket flygsystem som ska ersätta denna modifierade TP84. Då har man mellan 5 och 15 år på sig att kunna upphandla ett flygplansystem om passar Sverige och uppgifterna som det ska lösa. Dessutom så är då samtliga idag möjliga flygsystem operativa i andra försvarsmakter runt om i världen så förhoppningsvis så har de flesta ”barnsjukdomarna” kunnat åtgärdas. Dessa fel tar ofta en stor del av operationseffekten samt fördyrar underhållet då modifieringar måste införas. De flygsystem som då skulle vara aktuella är i så fall: KC-390, C-130J och A400M. Utan en djupare analys men med det man hör från de som opererar C-130 idag är det A400M att föredra då man kan transportera mer utrustning åt Armén vars utrustning de senaste 60 åren har blivit bredare, tyngre men framförallt högre. Detta medför att man i KC-390 och i C-130 inte kan lasta denna utrustning vilket är en riktigt stor begränsning i sig. Då återstår det att leasa in flygplan som kan transportera denna utrustning och med ett sådant scenario så har man väl köpt sig en felaktig produkt.

Förhoppningsvis så har försvarsmaktens ledning kurage nog att motstå den lobbying som pågår för att snarast införskaffa KC-390 för att inte riskera att man i framtiden har köpt något som man inte kan använda fullt ut till det man behöver.

Ryssland och Omvärlden del 1 – Upptakten

Sammanfattning

Bedömt har Västerländska intressen kolliderat kraftigt med Ryska intressen från 2010 och framåt. För att under 2013 mer och mer öppet likna en öppen konflikt. Dock har vägen dit startat långt innan. Fyra (4) faktorer har främst varit drivande till att föra Väst och Ryssland till en retorisk och maktspels punkt med inslag av kalla kriget liknande händelser. Dessa fyra (4) är 1) USA missilförsvar, 2) NATO Utvidgning, 3) EU Utvidgning och 4) Utnyttjandet av ”Soft Power” från väst i Ryssland för att utöva påverkan. Bedömt har inte väst förutsett Rysslands agerande och att Ryssland tryckts mot en punkt där man tydligt anser att Väst är ett hot mot Rysslands nationella säkerhet, där Rysslands inre säkerhetssfär påverkas av väst. Likväl har vi i Sverige även negligerat tydliga säkerhetspolitiska förändringar från Ryssland, vilket på sikt kan sätta Sveriges säkerhetspolitiska situation i trångmål.

Analys

Allmänt.Under 2013 och framför allt under de två sista kvartalen av 2013 har det ofta talats om världen är på väg in i ett nytt kallt krig mellan Öst (Ryssland och Kina) och Väst. Alla verkar haft en åsikt och alla verkar ha varit lika kluvna, å ena sidan de som hävdar att så är fallet och vi befinner oss redan i det, å andrasidan de som hävdar att så ej är fallet men dock med stundtals inslag av kalla kriget liknande agerande.

Vad som framförts som ett tyngre argument är att det ej är en kamp mellan ideologier såsom det var under det första kalla kriget mellan öst och väst där två -ismer mötes mot varandra. Två (2) faktorer kan peka på att detta stämmer. Den första faktorn är att den av Ryssland anpassade strategin efter andra världskriget att ha en buffert mellan sig och en presumtiv motståndare har fallerat. Detta innebär att i det här fallet väst och ur rysk synvinkel är detta EU och NATO angränsar mot Rysslands territorialgräns. Den andrafaktorn är att det är en kamp mellan ekonomiska maktblock å ena sidan EU å andra sidan Ryssland med dess Euroasiska union. Dock bör man ställa sig frågan om det återigen inte är två -isemer som står mot varandra. Å ena sidan den Ryska neo-eurasianismen å andra sidan den Västerländska Liberalismen. Där den ena -ismen vänder sig mot den Västerländska Liberalismen och allt vad den står för. Vad som är farligt i detta är att dessa tongångar råder hos den Ryska politiska eliten.

Några faktorer kan dock identifieras som varit styrande och lett Ryssland och dess omvärld mot den retoriska punkt vi nu befinner oss vid, där man talar om ett nytt kallt krig eller en omvärldssituation med inslag av kalla kriget liknande agerande. De tre tydligaste är 1) USAmissilförsvar 2) NATO utvidgning 3) EUutvidgning och 4) Utnyttjandeav ”softpower” (kommer ej beröras i detta inlägg utan ett senare) för att förändra det Ryska styrelseskicket. Dessa fyra har orsakat en händelseutveckling som jag bedömer att varken USA, NATO eller EU hade förutsett vid sitt initiala agerande.

Att Ryssland ser väst som ett hot exemplifieras tydligt av t ex Rysslands Försvarsministers Sergei Shoigu uttalande från September 2013 visar på. Där han tydligt pekar ut NATO som ett tydligt hot mot Rysslands säkerhet. Då främst avseende dels utbyggnad av NATO infrastruktur (läs missilförsvar) nära Ryssland dels NATO försök till utvidgning i anslutning till Rysslands gränser (läs Georgien och Ukraina). Likväl Rysslands President Vladimir Putins uttalande från Februari 2013, visar på att även han ser NATO som ett hot och då dess östliga expansion, mot Rysslands själva landgräns.

Således existerar ett antal faktorer för att skapa en konflikt mellan öst och väst som återigen kan ge en återgång till ett kallt krig. Utgången kan man enbart bedöma i dagsläget. Men den tydliga historiska kopplingen man gör i Ryssland att man vill återta det man förlorade vid Sovjetunionens kollaps samt hur man väljer att utmåla det västerländska agerandet mot Ryssland, möjliggör en spiral av händelser där hastigheten gradvis har ökat under framför allt 2013 som kan leda fram till ett nytt kallt krig.

EU Östliga expansion. Kollapsen av det kommunistiska systemet i Östeuropa samt Sovjetunionen kom att få påverkningar även för den Europeiska Gemenskapen (EG). Initialt handlade det om att ta hand om flyktingströmmar för Öst som sökte en bättre tillvaro i Västeuropa. Den första riktiga synliga påverkan var när Östtyskland upphörde som nationalstat och Tyskland blev åter en stat när Väst- och Östtyskland återförenandes och då även som en enad stat var medlem i EU.

I Februari 1992 kom EG att omformas genom Maastricht fördraget och bli den Europeiska Unionen (EU) dels togs beslut om en gemensam valuta delsvalde man att utforma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samt rätts- och medlemsstaternas inrikespolitik kom knytas närmre till EU gemensamma målsättningar.

Detta är som EU själva säger en milstolpe i organisationens utveckling, varför är det då detta? Enkelt förklarat handlade den Europeiska Gemenskapen (EG) om att möjliggöra handel och genom handel undvika framtida konflikter på den europeiska kontinenten. Vad som sker med Maastricht fördraget är att EG blir EU och en tydligare maktfaktor med dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, man börjar spela på den globala arenan och kan mäta sig mot stormakter såsom USA och Ryssland inom arenor som traditionellt enbart berörts av nationalstater. Således ställs nu Ryssland inför två säkerhetspolitiska aktörer i dess närområde dels NATO delsEU.

I December 1997 kommer EU att påbörja medlemsförhandlingar med tio (10) länder (Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Ungern) i Central- och Östeuropa. Förhandlingarna kom att pågå till 2004 av de tio ursprungliga länderna kom åtta (8) länder få medlemskap den 1 maj 2004, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien. Vad avser de då åtta (8) nya medlemsländerna i EU var det med stora brister de togs med i unionen. Enligt EU gällande stadgar så skall inte så vara fallet, dock så valde man att negligera detta och anslöt länderna trots allt. Något som vissa medlemsländer höjde röster mot.

Anslutningen samt vägen till den av forna satellitstater till Sovjetunionen i EU kom att väcka oro i Ryssland rörande händelseutvecklingen. Vad avser ”klimatet” mellan Ryssland och EU strax innan anslutningen av de åtta (8) länderna, så låg de på en lika låg nivå som under de lägsta noteringar som uppmäts under Sovjettiden. Den Ryska oron för utvidgningen av EU 2004 kom främst att handla om de ekonomiska förluster detta skulle medföra m h t EU handelsregler med ej anslutna stater. Likväl kom detta att medföra att en ny mur mellan Ryssland och det nya Europa upprättats, likväl så projicerades en bild av att EU så Ryssland som en andra klassens stat som enbart stod för billig energi. Ett intressant faktum var att retoriken var hård främst mot NATO utvidgningen som genomfördes samtidigt men Rysslands största oros källa var trots allt under den aktuella tidpunkten EU utvidgning in i de forna satellitstaterna, som tidigare utgjort en tydlig buffertzon mellan Ryssland och Väst. Denna oro skall främst ses ur perspektivet kring oron för den ekonomiska utvecklingen för Ryssland. Ryssland hade vid den aktuella tidpunkten påbörjat en återhämtning efter 1998 års ekonomiska krasch.

Således fanns det en reell oro och motvilja kring den EU utvidgning som genomfördes 2004, dock så var Ryssland bedömt fortfarande så pass svagt vid denna tidpunkt att man enbart kunna genomföra retoriska åtgärder mot EU och Väst i frågan. Kontra det agerande som vi sett under 2013 mot EU och då främst kring det östeuropeiska samarbetet som EU genomfört för att upprätta frihandelsavtal med bl a Ukraina. Det agerandet har varit mer resolut samt uppvisat olika former av åtgärder inom både det mjuka och hårda spektrumet från Ryssland.

Den 1 Januari 2007 ansluts slutligen de två (2) sista länderna av de ursprungliga tio (10) som påbörjade sina medlemsförhandlingar 1997, Bulgarienoch Rumänien. Nästa stora milstolpe inom EU är undertecknandet av Lissabonfördraget av EU 27 medlemsländer i December 2007. Lissabonfördraget syftar till att dels göra EU mer demokratiskt, effektivt och transparent dels möjliggöra att unionen skall kunna möta t ex säkerhetspolitiska förändringar i en alltmer föränderlig omvärld.

Vad som tydligt kom att framgå vid den första utvidgningen av EU vid 2004 var att man från Ryskt håll särskilda på närområdet och nära utlandet. EU fick en tydlig fingervisning av Ryssland att man ej skulle tolerera en utvidgning av unionen i t ex Ukraina, Georgien och Moldavien dvs Rysslands direkta närområde.

Vad som händer runt den Europeiska Unionens (EU) gränser påverkar givetvis EU. Likväl måste EU arbeta för att uppnå en stabil omvärldsutveckling i dess närområde. För detta har EU främst två utvecklingsprogram delsEuropean Neigbourhood Policy (ENP) dels The Eastern Partnership (EaP). Likväl är det ett sätt för EU att kunna påverka situationen i dessa angränsande länder till att anta ett ofta mer västerländskt synsätt dvs kring demokrati, rättssäkerhet och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Som ett led i utvidgningen av EU 2004 kom man att skapa ENP. Tanken bakom ENP är att de angränsande länderna till EU ej skall uppleva att det bildas en mur mot dem. Utan att man genom avtal o dyl så skall man försöka harmonisera förhållandena mellan unionen och dessa länder, utan att för den skull att länderna blir fullvärdiga medlemmar i EU. EaP kom att påbörjas 2009 som dels ett EU projekt delsett projekt av enskilda EU anslutna länder. Det riktar sig mot Östeuropeiska länder som har ett intresse att närma sig EU och göra detta genom politiska, ekonomiska och kulturellavägar.

Ser man till Rysk misstro och ett kraftfullt agerande från Ryssland så är det, det Östeuropeiska samarbetsprojektet från EU sida som varit en nål i ögat för Ryssland. Där själva samarbetsprojektet hade lett fram till ett frihandelsavtal skulle undertecknas i November 2013. Detta frihandelsavtal skulle öppna upp för att på sikt medge medlemskap i EU för ett antal länder. Detta kom Ryssland att kraftigt motsätta sig under hela 2013. Vilket kom att föranleda två tydliga handelskonflikter dels mellan Ryssland och Ukraina delsmellan Ryssland och Litauen.

Sammanfattningsvis kan man se att Ryssland gradvis ökat sina egna insatser delsretoriskt dels genom faktiska handlingar mot EU desto närmre EU kommit Rysslands territorialgräns och därmed mer direkt kunna påverka Ryssland. Detta i sig är ju en del i det som lett fram till den mycket tragiska händelseutvecklingen som sker och skett i Ukraina under slutet av 2013 och början av 2014. Likväl måste man ta i beaktande att Ryssland ekonomiskt blivit starkare under hela perioden vilket möjliggjort att de främst från 2010 och framåt har kunnat vara mer aktiv i dess utrikes- och säkerhetspolitik på alla plan.

Dock så ser man bedömt ej EU som ett militärt hot, dock ett säkerhetspolitiskt sådant i och med att EU försöker införa ett västerländskt synsätt som ej rimmar väl med hur man i Ryssland och traditionellt dess satellitstater ser på rättssäkerhet m m. Detta innebär att den nuvarande regimens stabilitet kan omkullkastas om detta synsätt får ett ökat fotfäste, det är ur bl a denna synvinkel man bör se den s k ”agentlagen”. Den största hotet EU utgör mot Ryssland är ett ekonomiskt hot vilket skulle kunna omkullkasta Rysslands nuvarande ekonomiska situation som får betecknas som något stabil jämfört med hur den har sett ut tidigare. Detta vet Ryssland och man försöker påverka situationen så att EU planer omkullkastas.

NATO Östliga Expansion. Under det delade Tysklands och Sovjetunionens sista skälvande timmar, skede förhandlingar och ett spel i bakgrunden kring Försvarsalliansernas framtid dvs NATO och Warszawapakten. Ingen förutsatte att Warszawapakten skulle upphöra som allians i och med Tysklands återförenande och de fria valen som skedde i Sovjetunionens satellitstater.

Under det politiska spelet som skedde i bakgrunden kom Väst enligt Ryssland (dåvarande Sovjetunionen) att ge sken av att en utvidgning av NATO ej skulle ske. Dock så kom Väst ej ge några utfästelser kring att en expansion av NATO österut ej skulle samt inget nedtecknades rörande detta. Huvudfrågan kom att vara det delade Tysklands återförening samt hur ett medlemskap i NATO för ett enat Tyskland skulle hanteras. Dock så kom man i bakgrunden tala om att NATO ej skulle utvidgas in i Östeuropa, något som många Ryska politiker som var med under den aktuella tidpunkten nu vänder sig mot och tydligt hänvisar till för att påvisa att man ej kan lita på utfästelser som kommer från Väst.

I och med Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning kom många Östeuropeiska länder (främst de som varit satellitstater till Sovjetunionen) att söka sig mot NATO för att säkerställa dess egen säkerhet likväl för att integrera sig med resten av Europa och utvecklas till demokratiska stater. NATO kom inledningsvis att erbjuda dialog och partnerskap genom North Atlantic Cooperation Council (vilket kom att döpas om till Euro-Atlantic Partnership Council 1997) som grundades 1991.

Nyttan av att öppna upp NATO för fler medlemsländer debatterades flitigt under den första halvan av 1990-talet inom organisationen, 1994 gav NATO således beskedet att organisationen var öppen för att anslutna nya medlemmar. De som varit för en utvidgningen av organisationen såg det främst ur perspektivet att det skulle öka stabiliteten i Europa. De som var emot en utvidgningen av organisationen såg det främst utifrån perspektivet att man skulle skapa nya konfrontationslinjer och därmed skapa en instabilitet i Europa.

NATO kom 1995 att delge resultaten av en studie som genomförts kring en fortsatt utvidgning av organisation, slutsatsen av studien var att en fortsatt utvidgning av organisationen skulle öka stabiliteten och säkerheten inom hela det Euroatlantiska området. En utvidgning skulle tvinga länderna främst i Central- och Östeuropa att genomföra demokratiska reformer, införa civil och demokratisk kontroll över dess Försvarsmakter, skapa en anda och beteende som främjade samarbete mellan nationer samt troligtvis bidra till goda relationer till grannländer m m.

Studien pekade även på ett antal grundläggande faktorer som ett presumtivt nytt medlemsland för NATO var tvungen att uppfylla för att kunna upptas i gemenskapen. Dessa var, 1) ett fungerande demokratiskt politiskt system baserat på marknadsekonomi 2) en rättvis behandling av minoritetsgrupper 3) ett engagemang för fredliga lösningar i konflikter 4) förmågan och viljan att genomföra militära bidrag i NATO gemensamma operationer och 5) uppvisa ett engagemang för demokratiska civila-militära relationer och institutionella strukturer.

Exakt hur många länder som skulle anslutas vid den första omgången kom att debatteras flitigt inom organisationen, vissa europeiska stater kom att anse att en större mängd stater skulle anslutas medan USA ansåg att en mindre mängd stater var att föredra med optionen att senare ansluta fler stater. Det sistnämnda alternativet var det som kom att väljas. Vid NATO toppmöte i Madrid 1997 kom organisationen att erbjuda Tjeckien, Ungern och Polen att påbörja förhandlingar för en anslutning till organisationen. Dessa tre länder valdes ut för att de ansågs uppfylla kriterierna bäst utifrån den studie som redovisades 1995. Det vill säga de var etablerade demokratier, sågs ha goda relationer med sina grannländer samt de väpnade styrkorna stod under en effektiv civil kontroll. Tjeckien, Ungern och Polen kom att anslutas till NATO i Mars 1999 och därmed kom uppdelningen i Öst och Väst som grundlades vid Jaltakonferansen 1945 att upphöra.

Ryssland kom tydligt att reagera på att NATO valde att öppna upp för en utvidgning Österut in i Central- och Östeuropa. Detta kom föranleda att ett utrikespolitiskt konsensus kom att uppstå i den annars så splittrade ryska politiken, samtliga partier motsatte sig en utvidgning av NATO österut dock av olika skäl men den bindande punkten var att NATO skulle ej utvidga. Vad som kan ses avgörande för att retoriken dock höll sig sansad och att det ej skede några mer aktiva åtgärder från Rysk sida vid den första NATO utvidgningen är att denna utvidgningen enbart skulle ta sig in i Centraleuropa och ej ta sig direkt till den Ryska landgränsen. Vad som dock påtalas är risken för nationalistiska strömningar som NATO utvidgningen kan ge i Ryssland under den aktuella perioden. Det dock båda sidor påtalar är om t ex Baltikum kommer att anslutas till NATO så kommer bedömt retoriken vara en helt annan.

Således kan vi se att både inom NATO som organisation och från Ryssland fast det ett motstånd att släppa in nya medlemsstater från Central- och Östeuropa. Medan från dessa stater fanns det en tydlig vilja och strävan att komma in i organisationen för att ej ligga i ett säkerhetspolitiskt vakuum som de upplevde hade uppstått efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning. Att den Ryska motreaktionen blev så pass tam mot den första NATO utvidgningen berodde bedömt på två faktorer dels att utvidgningen kom ej att beröra den Ryska landgränsen bortsett från Kaliningrad Oblast dels var Ryssland mycket svagt vid den aktuella tidpunkten samt den Ryska ekonomins krasch 1998 kom bedömt även att försvaga dem än mer.

Nästa steg i NATO östliga utvidgning kom i April 1999 då man lanserar Membership Action Plan (MAP) som ett program för att hjälp länder att nå sin målsättning med att kunna upptas som fullvärdiga medlemmar i NATO. Sju (7) Östeuropeiska länder kom att ansöka om att ansluta sig till MAP detta var Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Kroatien kom ansluta sig till MAP 2002. På NATO toppmöte 2002 i Prag kom de sju (7) första MAP länderna att påbörja förhandlingar för en anslutning till NATO. Dessa sju (7) länder kom även att anslutas till NATO i Mars 2004.

Denna utvidgning av NATO kom mer direkt att beröra Rysslands gränser, dock uteblev en kraftfull respons mot NATO under själva upptakten till anslutningen, dock påtalade man från Rysk sida att man skulle ej tolerera att infrastruktur för NATO skulle byggas upp i anslutning till Rysslands gränser. Jämför man retoriken med den tidigare expansionen av NATO österut så kom denna att bli mer svag. Detta berodde i sig på att dels var Ryssland fortfarande militärt svagt dels var detta fortfarande i inledningsskedet av USA ”krig mot terrorn” vilket gjorde att Ryssland kunde åtnjuta en viss särställning med utbyte av information o dyl.

Dock så kom vid valen 2003 en stor mängd nationalister röstas in i Duman. Detta komma att märkas vid tidpunkten för anslutningen 2004, då man i Duman röstade igenom ett beslut på att om NATO fortsatte att ignorera Ryssland så skulle man vara tvungen att omvärdera sitt säkerhetspolitiska förhållningssätt. Detta beslut kom att stödjas av 305 ledamöter, 41 röstade mot förslaget medan 2 la ned sina röster. Detta skulle enligt beslutet kunna innebära att man skulle förstärka den Ryska truppnärvaron vid Rysslands gräns mot Baltstaterna samt öka mängden trupp i Kaliningrad Oblast. Likväl skulle man rekommendera regeringen att stärka Rysslands kärnvapenstyrkor. Således en betydligt tydligare respons än under själva upptakten till anslutningen av de sju (7) nya medlemsländerna och främst kopplat till att de Baltiska staterna anslöts som tidigare varit Sovjetiskt territorium. Dock var President Vladimir Putin mer nyanserad i sin kritik, han påtalade att man från Rysk sida ej godtog den nya utvidgningen av NATO men att det ej skulle få påverka Rysslands och NATO relationer.

Således det vi kan se vid denna andra östliga expansion av NATO är att i slutändan blir Rysslands reaktion relativt kraftfull, man börjar yttra sig om att man kommer förstärka dels de konventionella styrkorna västerut dels förstärka sina kärnvapenstyrkor. Denna reaktion beror bedömt dels på att en stor mängd nationalister tagit sig in i Duman dels på att NATO nu stod fysiskt vid Rysslands västliga landgräns. Likväl skulle en fortsatt expansion av NATO österut lägga sig direkt an mot Rysslands landgräns vilket skulle få Ryssland än mer omringad.

Nästa steg i NATO östliga expansion kom dels 2005 med fördjupade förhandlingar med Ukraina för ett eventuellt medlemskap dels 2006 med samma förhandlingar med Georgien för ett eventuellt medlemskap. Här kom Ryssland att genomföra ett betydligt kraftigare agerande. I fallet Georgien så kom det gå så långt att man valde att begränsa de diplomatiska förbindelserna, utvisa Georgiska medborgare m m. Detta kom i slutändan leda fram till det mycket korta kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Ryssland har efter detta krig tydligt aviserat att man ej kommer tolerera en anslutning av Georgien till NATO. Likväl vad avser Ukraina kom Rysslands retorik vara mycket mer kraftfull än under de tidigare förberedelserna till anslutning, bl a uttalade sig President Vladimir Putin att Ryska kärnvapen mycket väl skulle kunna bli riktade mot Ukraina om de valde att ansluta sig till NATO. Nu kom Ukraina att välja en annan väg då de 2010 valde att avstå från att ansluta sig till någon militär allians och antog ett alliansfritt förhållningssätt.

Således kan vi se att ju närmre NATO kom Rysslands fysiska landgräns desto tydligare och kraftfullare blev maktspråket från dess sida. Likväl dess fysiska agerande som kom att bli allt mer tydligt och aggressivt ju närmre man kom. Detta har nu lett till att bedömt NATO ej kommer fortsätta någon östlig expansion, man nåde sin gräns vid Georgien då Ryssland med all tydlighet visade vart dess gräns gick någonstans. Likväl så har graden av demokratisering i Ryssland avtagit i samma takt som NATO har utvidgats österut detta i sig kan även spela in i hur Ryssland har valt att agera.

Missilförsvaret. Vad avser utvecklingen av missilförsvar i Europa bör man se de detta ur två utvecklingslinjer dels den Amerikanska utvecklingen av missil försvar med främst nationellt intresse delsNATO utveckling av missilförsvar över Europa. Det som kommer beröras är NATO utveckling i och med att dessa två trots allt är mycket sammanvävda och i mångt och mycket samt i huvudsak är det amerikansk materiel som används av NATO vad avser detta system.

Vad avser NATO påbörjade organisationen utvecklingen av sitt missilförsvar under 1990-talet, då var det främst inriktat på att skydda insatta förband och kom som ett svar på den ökade oron att massförstörelsevapen med ballistiska missiler som bärare kunde komma på drift. Detta kom vid NATO toppmöte i Prag 2002 att få ytterligare en inriktning till att även kunna skydda medlemsländernas territorium och befolkning, således har NATO två stycken utvecklingslinjer på sitt missilförsvar ett för att kunna skydda insatta förband och ett för att kunna skydda medlemsländerna.

NATO mobila missilförsvarssystem skall kunna nedkämpa ballistiska mål på såväl korta som mellan långa avstånd, dvs avstånd upptill 3,000 km, likväl skall mål kunna bekämpas på låg och hög höjd. Medlemsländerna skall bidra med sensorsystemen samt vapensystemen medan NATO kommer bidra med BMC3I (Battle management, Communications, Command and Controll and Intelligence) förmågan samt säkerställa att systemen kan interagera med varandra.

Ryssland har kontinuerligt sedan planerna på ett missilförsvar landsatts, motsatt sig dessa och sett dessa som riktad mot sig och ej t ex Iran som ofta utnyttjats som ett exempel. I sak har Ryssland rätt här om man ser till det Amerikanska missilförsvaret, länder såsom Iran m fl har i dagsläget ej förmågan att nå det Amerikanska fastlandet med ballistiska missiler dock kan allierade till USA såsom stater i Europa nås av dessa.

Ser man till konsekvenser så är det främst de Amerikanska planerna för missilförsvaret som har gett mest Ryska motreaktioner till skillnad mot NATO och EU utvidgningen och vilket på sikt kan göra säkerhetssituation i Europa mer instabil. Dels har Ryssland lämnat CFE avtalet som en konsekvens dels har de meddelat att de kan lämna START avtalet som en konsekvens.

Likväl har det lett till en tydlig utveckling främst hos de ledande politikerna i Ryssland att driva på utvecklingen för de Ryska kärnvapenstyrkorna att erhålla system som kan verka utan att bli påverkad av det tilltänkta missilförsvaret. Utvecklingen skall ses i ljuset av Dmitry Rogozin uttalande från April 2013, där han förklarade att Ryssland har löst problematiken med hur man kan penetrera missilförsvaret och därmed nå verkan mot avsett mål. Den metod som möjliggör detta kan vara det nyutvecklade ledningssystemet för Rysslands ballistiska missiler, Vozzvaniye, vilket möjliggör omriktning i realtid efter avfyring av missilen. Likväl är nyutvecklingen av RS-26 missilen som skall komplettera Topol-M och Yars missilerna anpassad mot att kunna förbigå missilförsvaret dels vad avser stridsspetsar delssjälva missilen. Denna missil typ kan även vara det man åsyftade var anpassat för att kunna förbigå missilförsvaret.

Utöver detta så är utnyttjandet av 9K720 Iskander (SS-26 Stone) i debatten ett tydligt tecken på den Ryska motviljan till missilförsvaret. Likväl att man från Rysk sida uttalat att man har för avsikt att utnyttja systemet för att nedkämpa infrastrukturen för missilförsvaret vid en konflikt. Detta kom att ställa sig på sin spets då den tyska tidningen Bild presenterade uppgifter att Iskander system skulle finnas i Kaliningrad Oblast. Några uppgifter som stödjer detta har än ej presenterats. Dock finns Iskander system i det Västra militärdistriktet vilket Ryssland själv öppet medger.

Likväl har effektiviteten av missilförsvaret ifrågasatts från Rysk sida delsdå man enligt uppgift enbart genomfört försök men antiroboten under så störningsfria förhållanden som möjligt dels då man enligt ryska uppgifter skall behöva minst fem (5) till sju (7) stycken SM-3 för att kunna nedkämpa en Topol-M missil, varav USA i dagsläget har trettio (30) stycken utpositionerad, tjugosex (26) stycken i Alaska och fyra (4) stycken i Kalifornien.

Återigen kan vi här se hur en sak som Väst anser är rätt dvs rätten till självförsvar mot t ex stater som kan komma att förfoga över ballistiska missiler med förmåga att bära kärnvapen och hur det ses av Ryssland som ett hot mot dess intressen. Det är självklart att NATO och USA missilförsvar ej har förmågan att i någon större omfattning kunna mäta sig mot Rysslands arsenal av ballistiska missiler, det kan Ryssland själv se, dock utnyttjas det av Ryssland som en hävstång att hävda att Väst motsätter sig Ryssland och skapar en instabil säkerhetspolitisk situation.

Slutsatser

Från och med att Ryssland som nation återuppstod efter Sovjetunionens kollaps har man haft en negativ inställning till dels EU dels NATO. Denna grundar sig bedömt på att båda organisationerna hotar Rysslands självbild som en stormakt dels på det ekonomiska planet dels på det militära planet. Ryssland har konsekvent motsatt sig båda organisationernas utvidgning.

Inledningsvis hotade varken EU eller NATO östliga utvidgningen ur Rysslands sinnesbild själva moderlandet, utan man trängde sig in i de forna satellitstaterna som utgjorde den tidigare bufferten mot Väst under Sovjettiden. Denna expansion österut bemöttes initialt enbart med retoriska protester. Att det enbart rörde sig om retoriska beror bedömt dels på att Ryssland var ekonomiskt svagt delsmilitärt svagt under perioden från 1990 intill 2004. Likväl var det inte förrän 2004 som de båda organisationerna stod vid Rysslands gräns.

Dock kom bedömt en brytpunkt 2004 när både NATO och EU nästan samtidigt utökade sin sfär genom att båda organisationerna nu låg direkt an mot Rysslands landgräns. Likväl visade båda organisationerna inga tecken på att hejda sin utvidgningen österut och därmed bedömt ur den Ryska sinnebilden än mer isolera Ryssland både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Likväl syns detta på Rysslands försvarsutgifter mellan åren 2004 och 2005 som tar ett rejält kliv uppåt för att därefter gradvis öka mycket markant till dagens nivåer som är mycket höga. Således kan man även se att en tydlig brytpunkt för det s k tioåriga återtagandet sker samtidigt som man nedmonterar det svenska totalförsvaret och börjar tala om återtagningsprincipen. Således principen kring återtagande skulle trätt i verket samtidigt som man lanserade den, vilket visar på svårigheten i att bedöma händelseutvecklingar på lång sikt och visar tydligt att en stabil och långsiktig säkerhetspolitik krävs för att kunna möta hot.

Likväl har de fyra punkterna som berörts i analysen dvs EU och NATO utvidgning, Missilförsvaret samt påverkan med ”Soft Power” gjort att Ryssland anser att de är under kraftig påverkan från Väst. Dock så har bedömt väst sett det hela som att man ej utsätter Ryssland för någon form av påverkan. Väst har således gravt missbedömt Ryssland, likväl bedömer jag att Väst har levt i tron att när väl Sovjetunionen föll så skulle ett västerländsk synsätt omfamnas av Ryssland och andra stater. Att sudda ut ett kulturellt arv görs ej över natt, således är den situation som vi nu bl a ser i Ukraina en konsekvens av ett i all välmening agerande från väst för att skapa en bättre situation som möter ett synsätt där allt som kommer från väst är av ondo. Således varje handling får en konsekvens i slutändan någonstans och ett västligt synsätt är ej lika med ett östligt synsätt på handlingen.

Således står nu väst i en brytpunkt kommer man låta de stater som finns kring Ryssland välja sin egen väg dvs att ansluta sig till EU och NATO om de så vill eller kommer man böja sig för det Ryska maktspråket. Böjer man sig för det Ryska maktspråket åsidosätter man grovt sina egna ideal och som dessa stater söker efter att få vara en del av. För i grunden handlar detta om att självständiga stater måste få välja sin egen väg, något som Ryssland i dagsläget ej medger då det kommer till de stater som angränsar dess territorialgräns. Risken för en eskalering av hela konflikten mellan öst och väst är tydlig, väljer väst att sätta hårt mot hårt mot Ryssland kommer Ryssland att öka insatsen, för deras självbild dels som stormakt dels deras egen suveränitet står på spel. Således finns grund ingredienserna för en modern tappning av ”Skotten i Sarajevo” på plats. Dock bedömer jag konfliktrisken som liten i dagsläget men under hela 2013 har vi sett att hastigheten i spiralen har ökat kraftigt, vilket ingen kan bortse ifrån, allt annat vore naivt och blåögt.

Vad man i Sverige nu måste ta ställning till är om det fortfarande är lugnt och stabilt i vårt närområde som motiverar en rätt medioker försvars- och säkerhetspolitik. Kan man inte göra kopplingen inom Försvarsberedning mellan vad som skett i Rysslands agerande mot dess grannländer under 2013 och dess upprustning är det mycket beklämmande, för just nu ser vi effekten av det i Ukraina där man genom en gradvis förmågeökning vågar ta sig oerhörda friheter, man litar på att dess Väpnade styrkor kan hantera en eskalering av situationen mot väst, för man bör göra liknelsen med revolterna under det kalla kriget som slogs ned av Sovjetunionen. Att man genomfört en s k beredskapskontroll är inget annat än ett sätt att säga till Väst lägg er inte i våra interna angelägenheter och se vår krigsmakt är redo att möta er om ni lägger er i.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

BBC 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14(Engelska)

CNN 1(Engelska)

Der Spiegel 1, 2(Engelska)

European Security Forum 1(Engelska)

FAS 1(Engelska)

Global Beat 1, 2(Engelska)

INSNEWS 1

NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)

OECD 1

Radio Free Europe 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)

Russia Today 1, 2, 3(Engelska)

The European Union 1, 2, 3, 4(Engelska)

The New York Times 1, 2(Engelska)

The Washington Post 1, 2(Engelska)

SIPRI 1(Engelska)

Svt 1, 2, 3(Svenska)

Svd 1(Svenska)

Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)

Wall Street Journal 1(Engelska)

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 7 – Ukraina

Sedan jag publicerade inlägget i förgår em har läget i och omkring Ukraina utvecklats snabbt. Mest notabelt är den ryska beredskapsövningen som startade strax före publiceringen, den avsatte presidenten Janukovitj uppdykande i Ryssland och skärmytslingar med dödlig utgång på Krimhalvön, då ockupanter besatte delar av den regionala parlamentsbyggnaden. Med beredskapsövningen i västra och centrala militärdistriktet […]

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 4

I de tre tidigare delarna har jag visat hur Försvarsmaktens viktigare materielsystem har en klart vikande trend vad gäller övningsverksamheten. Man når alltför sällan upp till de målsättningar som satts upp för respektive år, vilket utslaget över ett antal år blir till en omfattande kompetensskuld genom ränta-på-räntaeffekten.

Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.

Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013

Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.

Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.

Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?

Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.

Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.

Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.

En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.

Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.

Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken – helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.

Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Gästinlägg: Röst ”från golvet” i debatten om personalförsörjningen

Foto: Försvarsmakten (Personerna på bilden har inget med artikeln att göra)

I dag publicerade ett mycket bra gästinlägg på Marinbloggen signerat 1. Sergeant Ludwig Naess som för närvarande tjänstgör som instruktör på ett GMU-kompani i Marinen. Rubriken på hans artikel är ”Vad håller vi på med?” och syftar på hur vi antar och utbildar personalkategorin GSS till ibland ingen nytta. Naess skriver bl.a.

”Personligen så börjar här en känsla av likgiltighet inför uppgiften jag ställts inför, välla upp och jag ställer mig frågan; vad håller vi på med egentligen? Det finns inget egensyfte i att utbilda dessa ungdomar bara för att utbilda dom i markstrid, samt introducera dom till en arbetsplats de uppenbarligen inte vill vara en del av”.

Det är inte roligt att läsa detta, och något måste uppenbart ske för att få rätsida på problemen. I kölvattnet av detta inlägg kommer nu fler röster, något som är mycket välkommet till debatten. I detta gästinlägg skriver en av de som tillhör kategorin GSS som även har genomgått GMU om sina upplevelser som anställd sjöman i Försvarsmakten.

/ Skipper

——————————————————————————————

Jag har under de senaste dagarna läst, dels här hos Skipper, men även på andra bloggar och Facebook om det misslyckade personalförsörjningssystemet. Något jag dock saknat är ”vår åsikt” – vi som faktiskt jobbar i det, anställda soldater och sjömän som genomgått GMU och nu är en del av detta till synes misslyckade yrkesförsvaret. Så här kommer min:

Jag kan hålla med. Avhopp som närmar sig 40% kan inte kallas för en framgång. Men ser det ut på detta vis över hela Försvarsmakten?

Jag jobbar som sjöman på 4. Sjöstridsflottiljen. Jag var en av dem som gjorde GMU februari 2011 och 3 år har gått sedan dess. Så klart har flera slutat i Försvarsmakten under dessa år, vissa för en anställning i det civila, andra för att läsa OP eller SOU. Men min uppfattning är att majoriteten har stannat kvar efter genomförd GMU. Åtminstone i en sådan omfattning man kan räkna med hos en av Sveriges största arbetsgivare för unga. Trots det tycker jag mig se att just personalbrist inte är något större problem på 4. Sjöstridsflottiljen. Detta vill jag skall synas i debatten!

I samtal jag fört med fartygschefer och andra chefer har jag dessutom fått uppfattningen att de aldrig vill gå tillbaka till ett värnpliktsförsvar. Det som istället brister är att det tycks saknas pengar att fortsätta öva dessa besättningar.

Givetvis finner vi även individer som är direkt felrekryterade, och efter min GMU var det flera som valde att inte ta anställning. Men det är orättvist att påstå att det är enbart Försvarsmaktens fel. Det har heller inget att göra med vilken konstellation som sitter i regeringsställning. Jag tror att de flesta avhoppen kan härledas till rekrytering samt att vissa individer helt enkelt ljuger vid mönstringen. Det finns så klart också andra skäl till att man väljer att avsluta sin anställning, tex att man inte klarar att arbeta på sjön, eller att man vid neddragen övningsverksamhet inte har ekonomi att stanna kvar. Om ett fartyg ligger på varv större delen av året finns nog en risk att enstaka besättningsmedlemmar hellre ser sig om i världen efter något annat att göra. Det genererar mindre sjödygn, d.v.s. mindre inkomst och dessutom blir tillvaron rätt trist när man bara går och väntar på att få docka ut.

Ekonomin är en väldigt viktig anledning för en person där ingångslönen ligger på 18000kr/månad. Speciellt i Stockholmsområdet där bostadssituationen gör att nära halva bruttolönen i många fall måste läggas på boende. Då är alla extra pengar som genereras av övnings- och sjödygn extra välkomna. Visst, det finns billigare boende. Men vi är flera som flyttat till Stockholmsområdet för att komma nära vår arbetsgivare direkt efter anställning. Detta är inte så lätt med fleråriga bostadsköer och man tvingas ta de boendeformer som erbjuds.

Det tål att påpekas också att man sällan ser någon leverera någon lösning på personalförsörjningens sk brister, utan man vill hela tiden peka tillbaka och säga ”Gud vad bra det var med värnplikt”. Däremot har jag i mina, visserligen få, möten med företrädare för GMU-utbildningen och även Marininspektör alla gånger fått frågan ”Hur skall vi få folk att stanna kvar längre?”.

Jag har ingen lösning, men här är kanske ett par steg på vägen.

För det första se till att Rekryteringsmyndigheten VET vad de talar om och VAD de rekryterar till.

Sluta rekrytera med löften om utlandstjänst.

Inför anpassad GMU efter arena (Mark/Sjö/Luft/) samt Hv.

Inför ett bindande anställningsavtal på låt säga 12 månader där Försvarsmakten när som helst under den tiden kan upphäva avtalet.

Inför att man innan vidare utbildning till SOU eller OP måste varit anställd minst 24 månader.

Se till att anställningstiden fylls med meningsfull verksamhet. D.v.s. övningar.

Slopa 8+4 år som max anställningstid.

Bevisa att det finns en framtid för oss inom Försvarsmakten.

/ Sjöman 4. Sjöstridsflottiljen

Att bli civil 2

Just hemkommen från en tjänsteresa. Det har fått mig att dra två tydliga erfarenheter avseende skillnaderna mellan livet i Försvarsmakten och näringslivet.

Det är MYCKET enklare att resa i tjänsten som civil jämfört med den tungrodda militära resehanteringen. Ett telefonsamtal och den för mig och företaget bästa resan är bokad, av experter. Mina och företagets intressen sammanfaller i princip 100%-igt då både de och jag vill att jag inte slösar bort min tid på krångliga resor eller får en produktionsnedgång pga dålig levnadsstandard.

Cheferna är annorlunda. Jämfört med många chefer i FM är många av cheferna i mitt (svenska) företag väldigt prestigelösa och enkla att kommunicera med. Det är högt till tak på riktigt och ärlighet tycks vara utan dold agenda. Mina civila chefer verkar ha lättare att växla mellan rollerna; chef, kollega och vän. På det hela känns det mer professionellt.

Man tror ju att Försvarsmakten ska vara bra på det där med chefs- och ledarskap men hittills verkar mitt företag ligga före i det avseendet. Nu ska jag inte dra hela FM över en kam och det finns vittnesmål om bättre och sämre förband. Jag har heller inte kommit i kontakt med alla chefer i företaget men på den del där jag jobbar (som är större än ett stort förband) har jag nu fått känna av alla nivåer.

Flera av mina chefer har bakgrund inom försvaret, på olika nivåer. Varför lyckas de så bra i det civila? Är det pga den militära utbildningen? Är det pga företagskulturen? Jag vet inte.
Det jag vet är att de idag är duktiga och uppskattade chefer som har betydligt större ansvar i det civila än de hade haft i FM.

SÄPO laggar efter rejält om Syrien

I Korridoren till Kaliningrad beskrev jag ett förhållandevis effektivt kontraspionage hos SÄPO, vilket är ett av de klassiska kärnområdena för Säkerhetspolisen. När det gäller kontraterrorområdet har det funnits frågetecken efter det misslyckade attentatet på Drottninggatan. I somras skrev jag ett inlägg om att SÄPO är alldeles för försiktigt i sina bedömningar om hur många svenska […]

Att bli civil 1

Många har frågat mig om hur det har varit att bli civil. Jag har utlovat en jämförelse men den har fått dröja lite och får anstå en stund till. Det är mycket både på jobbet och vid sidan av. Det kommer lite allmänna reflektioner efterhand i stället. Här är hur det blev när jag slutade.

För mer än ett år sen blev jag uppringd av ett stort tjänsteföretag som erbjöd mig jobb.
Jag sökte tjänstledighet för att prova ny anställning, något som Försvarsmakten brukar godkänna upp till sex månader. Det är ju en bra sak då många känner osäkerhet inför att lämna FM och återgång efter ett halvår är inte ovanligt. Jag var i det avseendet inget undantag. Faktum är att jag tackade nej till det civila jobbet två gånger.

Då vakansläget på enheten var katastrofalt ansåg sig chefen inte kunna godkänna tjänstledigheten för då skulle man inte kunna hävda personalbrist. Det är en strid mot HKV PROD om uppdrag kontra bemanning. Man skulle heller inte kunna rekrytera till den tjänsten om jag skulle stå kvar på den under sex månader. Jag fick alltså säga upp mig för att prova det civila arbetet. Det gjorde väl inte att jag blev mer osäker på karriärbytet, om jag säger så.

Knappa sex månader gick och hela FM fick anställningsstopp, vilket då gjorde att enheten ändå inte fick rekrytera och heller inte återanställa mig, om jag så hade önskat. Hade jag beviljats tjänstledighet hade jag kunnat återgå i tjänst. Ett tydligt exempel på när FM:s interna politik och personalstyrning inte fungerar.

Nu har inte det varit aktuellt med att gå tillbaka på heltid då jag haft en bra första tid på mitt nya jobb. Jag får förtroende och mandat att lösa uppgifter och har ansvar som FM har svårt att ge, all fin utbildning som man ges till trots. Det är den största fördelen med att vara civil; man ges förutsättningar att lyckas med sina uppgifter. Mer om det i kommande inlägg.

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 3 (Uppdaterat 11/2 20.50)

Som synes av såväl siffrorna som jag presenterade i del 1 och utdragen ur årsredovisningarna presenterade i del 2, har det varit en tydligt vikande trend i flygtidsproduktionen för alla flygslag. År efter år har man underskridit uppsatta målsättningar. Målsättningar som därtill flera gånger kommit att sänkas under årets lopp. Den upparbetade kompetensskulden är minst sagt katastrofal.

I Mikael Holmströms artikel bemötte såväl politiker som Försvarsmakten statistiken med att man måste se till kvaliteten bakom siffrorna. Utifrån de resultat som listas i vissa årsredovisningar ser man dock att den uppnådda PersQ (kvalitetsmått i Försvarsmakten) ligger långt ifrån nivå 5 som kännetecknar ett förband utan brister i sin utbildning. Ej heller PersQ 4 uppnås vanligen att döma av årsredovisningarna.

En misslyckad flygtidsproduktion har heller ingen ”graceful degradation”. Med det menas att när flygtidsproduktionen haltar gör den ofta det av logistiska och personella skäl varvid de flygplan som ställs fram för utbildning och övning i antal inte motsvarar det som krävs för att öva på rätt sätt. Det är en mycket stor skillnad på att med rote jämfört med fyrgrupp, särskilt när man därtill själv förväntas sätta upp motståndarsida med egna resurser. Man kan således flyga många timmar med enstaka flygplan och timmässigt få ett hyfsat resultat, medan kvaliteten i övningen uteblir eftersom man ej kunnat öva uppträdande i förband och mot en motståndare i rätt numerär.

Hur mycket behöver då en pilot flyga? Där skiljer det väldigt på vilket flygslag det handlar om. Ett besättningsflygplan som t ex Tp 84 Hercules ska liksom helikoptrar generera betydligt mycket mer årlig flygtid än ett ensitsigt stridsflygplan. Ser man till stridsflygplanen har vi också bevittnat en revolution det senaste dryga decenniet. Tidigare var en Viggen- eller Drakenpilot endast operativ i en roll (jakt eller attack eller spaning). Denne lade drygt 90 % av sin flygtid i sin grundroll och övrig tid i sekundär roll. Gripenpilot förväntas istället bemästra alla dessa tre roller, vilket därmed rimligen kräver uppåt tre gånger så mycket flygtid för att nå motsvarande kompetensnivå som sina äldre kollegor. Här har visserligen flygplanen blivit enklare att flyga, men mängden delförmågor inom respektive uppgift har ökat, liksom även vapensystemens och insatsreglernas komplexitet.

Det är därför inte för inte som man i NATO har mycket tydliga krav på vad ett förband ska klara av och hur det ska övas. För stridsflygpiloter som ska uppträda i flera roller sätter NATO som absolut lägsta krav nivån 180 flygtimmar per år, men med ett avsevärt högre bör-värde. Vad en enskild svensk pilot på en av landets fyra stridsflygdivisioner i insatsorganisationen flyger per år framgår inte av årsredovisningarna. Däremot har SvD tidigare skrivit om hur många piloter det finns i Sveriges på stridsflygdivisionerna. Men, utöver dessa piloter ska flygtiden sedan fördelas på piloterna i prodorganisationen, piloter på stabsbefattningar som kräver särskilda och aktuella flygkunskaper, svenska piloter under inflygning på JAS 39 och inte minst de utländska piloter som ska skolas in på JAS 39. Alla har naturligtvis inte samma flygtidstilldelning.

Vad är då orsakerna till den kraftigt vikande trenden?

Orsaken är tyvärr inte bara ekonomisk i den meningen att flygtid kostar pengar. Visserligen snävar man ofta in antalet flygtimmar som ska produceras av just ekonomiska skäl, men detta är ändå en mindre faktor i sammanhanget. Flygtid är också förvånansvärt billigt i Sverige, då JAS 39 är ett mycket billigt flygplan att operera.

Som synes av sammanställningen som redovisades i del 2 är två återkommande faktorer brist på utbytesenheter/reservdelar (ue/rd) och brist på personal. Att utbytesenheter och reservdelar saknas kan i sig bero på två faktorer. Det ena är att man saknar pengar att köpa in reservdelar och utbytesenheter i tillräcklig mängd och den andra är att respektive tillverkare inte kan leverera i erforderlig takt oavsett om det rör sig om nyproduktion eller reparation av utbytesenheter.

Har man ue/rd i erforderliga mängder behöver ett flygplan i princip aldrig stå still längre än det tar att byta delen. Att detta är en snabb process med Gripen har gång efter annan bevisats på övningar och även skarpt där Tjeckien hållit incidentberedskap med JAS 39 i Baltikum med en i NATO aldrig överträffad tillgänglighet på flygplanen. Detsamma gällde i hög grad även Libyeninsatsen.

Frågan är då varför FMV inte kan tillhandahålla ue/rd i tillräckliga mängder? FMV:s generaldirektör Lena Erixson berörde själv bristen på ue/rd under försvarsföretagsdagarna med hur en enstaka o-ring kan få ett flygplan att stå på backen i månader. Saken hjälps heller inte av att exportkunderna har högsta prioritet på resurserna (näst skarpa svenska insatser) i enlighet med exportstödet, vilket är något som Allan Widman berört på sin blogg på sistone. Här har staten Sverige tecknat avtal med exportkunderna om att deras flygvapen ska kunna hålla en viss tillgänglighet, oftast i enlighet med NATO-kraven på tillgänglighet. Kan Sverige inte tillse att erforderlig tillgänglighet finns hos exportkunden har denne rätt till vite. Att läget är allvarligt kunde SvD Näringsliv rapportera om för två veckor sedan när man berättade att Sverige nu måste betala vite till Thailand. Finns det inte tillräckligt med ue/rd i ett förråd i Sverige kommer exportkunderna att prioriteras vid leverans varvid svenska flygplan blir stående på backen. Finns det samtidigt en pågående svensk insats kommer det att få efterverkningar i övrig verksamhet. Det verkar nämligen inte som om svenska staten avtalat något vite eller dylikt för svensk tillgänglighet.

På helikoptersidan och för Tp 84 slipper man problematiken med exportkunder, men kommer inte undan leveransproblem och att materielen i Tp 84s fall börjar bli rätt åldersstigen. Tyvärr lär införandet av logistikhanteringen i PRIO ha bidragit ytterligare till bristen på ue/rd då uteblivna beställningar från förbanden resulterar i försenade leveranser och där hanteringen inom logistikkedjan med förseningar där kan leda till förenade beställningar till tillverkaren/leverantören.

Bristen på ue/rd är alltså enligt årsredovisningarna en återkommande faktor till den vikande övningstrenden för flygstridskrafterna. Den andra är personalbristen på framförallt teknikersidan. Här har tyvärr vakanserna kommit att öka i takt med åren då personal tröttnar på yrket och istället hittar andra mer attraktiva arbetsgivare – inte sällan inom samma bransch. Ibland är det civila företag, ibland en tjänst i FMV och ibland till och med en annan tjänst i Försvarsmakten. Inte sällan är det lönerna som driver men också arbetsbelastningen. Det här är en faktor som i mångt och mycket hänger ihop med bristen på ue/rd. Att inte kunna lösa sina uppgifter ger inte tillfredsställelse i arbetet. Samtidigt innebär också bristen på ue/rd att man får felkoncentrera på olika flygplanindivider. Arbetsinsatsen stiger då kraftigt när en fungerande enhet ska monteras ur ett flygplan och in i ett annat istället för att en ny ska hämtas på lagret.

På helikoptersidan ser vi också att den största orsaken utgörs av att man hållit fast vid fastställda avvecklingsplaner för äldre system samtidigt som de nyare system antingen ej levererats eller också försenats allvarligt. En följd som vem som helst skulle kunna räkna ut. Samma sak ser man under de sista åren också på JAS 39-sidan där JAS 39A/B avvecklades långt innan JAS 39 C/D slutlevererats, varvid antalet JAS 39 i flygvapnet föll från ett 130-tal till som värst ca 70-80. Även här försköt man datumen för den ena planen utan att ändra den andra.

Slutligen så har vi just svångremmarna. Här ser vi ett tydligt utfall 2008 och skulle även kunna se liknande om vi backade ytterligare något år längre än vad de på nätet tillgängliga årsredovisningarna sträcker sig. Likaså är fallet för vissa system under 2013. Här blir det ofta frågan om att ställa ner hela förband för att spara pengar. Tyvärr är det bara ca hälften av driftskostnaden för ett flygsystem som sparas in. Det övriga går åt i alla fall till sådant underhåll som måste göras oavsett om systemet flyger eller inte.

Summa summarum är alltså orsakerna till tappet inom flygtiden i hög grad ekonomiska då man i grunden ej anskaffar tillräckliga lager med de utbytesenheter och reservdelar som krävs för att hålla systemen flygande. Konsekvensen blir minskad övningseffekt och därmed lägre operativ förmåga hos flygförbanden med allvarliga kompetensskulder som följd. Jag kan heller inte undgå att tänka tanken att om systemet fungerar så här illa i fredstid, hur ska det då fungera under påfrestning? Det finns alltså all anledning att se över hur logistiken fungerar och hur man snabbare kan få fram leveranserna. Kommer en eventuell nedläggning av flygverkstaden i Ronneby att påverka antalet flygplan på linjen? Ja, åtminstone indirekt. Nedläggningen av flygverkstaden är ett sätt att spara pengar inom försvarslogistiken helt i linje med regeringens direktiv. Här förflyttar man dock främst kostnaden till Försvarsmakten som med sina verksamhetspengar och utifrån sin allt ringare flygtidstilldelning ska offra en timme för att köra ett flygplan till och från Såtenäs eller två och en halv timmar till och från Luleå. En nedläggning av kapaciteten i Ronneby minskar också radikalt möjligheterna att återta ett större flygtidsuttag.

I nästa del går jag djupare in på rekommendationer för att avhjälpa situationen.

Uppdatering 11/2 20.50: En aspekt jag glömde att ta upp vid skrivandet av inlägget igår var hur man allokerar personalen. Precis som påpekat i inlägget råder det stora brister på teknisk personal. Situationen förbättras inte heller av att Försvarsmakten i organisation 13 använder personal på krigsförbanden för att täcka luckor på andra håll i verksamheten. För några år sedan skrattade man lätt åt det ungerska flygvapnets idéer att ha teknisk personal i vakttjänst, varvid de ej fanns tillgängliga för tillsyn på flygplanen med därpå följande lägre flygtidsproduktion som följd. Nu är vi där själva i Sverige då flygunderhållskompanierna får avdela flygtekniker till vakten, insatsberedd skyddsstyrka, GMU-instruktörer med mera.

Bonsai-försvaret

Pensionerade Kommendören Lars Wedin skrev under veckan på sin blogg ett intressant och läsvärt inlägg under namnet ”En Svensk väg in i NATO”. Han menar att det i spåren av den försvarsskris vi befinner oss i har startat en mer intensiv debatt om ett svenskt NATO-medlemskap, vilket är helt korrekt. Men Wedin tvivlar på att ett sådant någonsin kommer att komma till stånd då det finns ett allt för stort politiskt motstånd. Han menar också att den svenska försvars- och säkerhetspolitiken felaktigt och naivt bygger på ”en förhoppning om hjälp” om Sverige utsätts för ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot.

Wedin menar helt riktigt, något som vi övriga debattörer också ständigt upprepar, att man inte kan bygga politiken på förhoppningar utan att den istället måste grundas på egen försvarsförmåga, något som i sig ökar möjligheten att ta emot stöd. Det gäller både så länge vi står ensamma, men även om vi i framtiden går in i NATO.

Wedin myntar i sitt inlägg också ett nytt uttryck – Bonsai-försvaret

Nu är inte Sverige ensamt om att rusta ned. Detta sker över hela Europa i finanskrisens spår. Man talar om Bonsai-försvar: små välordnade försvarsmakter utan förmåga. Detta motiverar inte att det svenska försvaret också skall vara svagt – tvärtom!

Wedin avslutar inlägget med att konstatera att Sverige genom att ha väntat så länge med att gå in i NATO och samtidigt nedrustat försvaret så har Sverige satt sig i en svår position och därmed kanske redan förlorat handlingsfriheten att själv välja.

Problemen med vårt försvar är tyvärr oändliga när man börjar gräva. Wedin pekar i sin artikel på den kraftfullt minskade numerären i Försvarsmakten avseende fartyg, stridsflygplan och stridsvagnar etc. Försvarsmakten har själva i sin egen perspektivplan (PerP) trots den anorektiska organisationen förordat att man bör satsa på kvalité framför kvantitet. Detta är givetvis helt rätt så tillvida att man har en numerär att spela med. Men precis som Wedin påpekar så är numerären i dag under kritisk massa. Det finns således ingen numerär att skära i. Stridsfartyg, ubåtar, stridsflyg, luftvärn, artilleri är bara några exempel där den låga numerären på ett alldeles påtagligt sätt bidrar till att ÖB kallt konstaterar att det enbart är Stockholm som kanske kan försvaras någon gång i framtiden.

Allt handlar om underfinansiering men även att vi gör rätt saker för pengarna.

Wiseman har i sina två senaste inlägg ”Vikande trend och kompetensskuld” (Del 1 och Del 2) målat en mycket tragisk bild när det kommer till flygtidsuttag i Försvarsmakten där vi under en tioårsperiod får se en kraftfullt nedåtgående spiral där man varje år tycks acceptera en nedgång som sedan planeras att återtas. Men någon återtagning tycks aldrig ske och istället skär man ytterligare lite i produktionen för varje år. Även här tycks ”Bonsai-försvaret” passa bra som beskrivning på sakernas tillstånd.

Samma sak gäller inom de övriga två försvarsgrenarna. Det otäcka är att vi som befinner oss mitt i verksamheten i många fall har slutat att reagera då ekonomiska neddragningar, minskad övningstid och besparingar på alla håll och kanter har blivit mer en regel än ett undantag under varje budgetår. Detta innebär i förlängningen givetvis en minskad försvarsförmåga! Det otäcka är att det sedan mitten av 90-talet enbart finansen som styr vilken försvarsförmåga Sverige kan åstadkomma och inte på något sätt det säkerhetspolitiska behovet.

När det kommer till nyttjandet av försvarsanslaget finns givetvis områden som definitivt borde granskas. Man kan fråga sig om Försvarsmakten får ut maximalt av anslaget 1.3 (materielanskaffning)? Försvarets Materielverk debiterade sin största kund Försvarsmakten närmare 15,9 miljarder kronor under 2012. Studerar man produktion och leveranser under samma tidsperiod blir jag tveksam om vi får ut maximalt för den summa som debiteras.

När man läser FMV årsredovisning från 2012 kan man konstatera att närmare 80 sidor av den totalt 147 sidor långa dokument består i att redovisa (krav från regeringen) de konsulttjänster som FMV upphandlar från primärt civila företag. Den totala summan av konsulttjänster uppgick under året till 2 292 miljoner kronor. Detta kan ställas i paritet med FMV interna personalkostnader som ligger på 1 187 miljoner kronor.

Jag vill inte på något sätt dra några förhastade slutsatser av dessa siffror då merparten av kostnaderna säkert är helt nödvändiga. Men när den totala försvarsförmågan ständigt reduceras p.g.a. att ekonomin brister bör man kanske se över om materielanskaffningen sköts på det mest kostnadseffektiva sättet. Jag konstaterar bl.a. att Gemensam Ledningscentral – GLC fortfarande genererar konsultkostnader som sedan debiteras Försvarsmakten. Det finns mer saker man reagerar över, och om inte FMV redovisat posten på ett felaktigt sätt så har man under 2012 även köpt konsulttjänster kopplat till de avvecklade helikoptersystemen 6 och 11 för 4,4 miljoner där ett företag i Stockholm vid namn Etteplan debiterat största delen. Frågan är om vi gör rätt saker för det ständigt minskande (teknikfaktor/inflation) försvarsanslaget?

Det finns som bekant åtskilliga exempel på andra stora projekt som har hanterats undermåligt med delat ansvar av regeringen, FMV och försvarsindustrin. Visbyprojektet är ett i raden där Försvarsmakten beställt och betalat för sex korvetter, men sedan enbart erhållit fem(!) – dessutom närmare 10 år för sent. Helikopter 14 är ett annat sorgebarn som skapat förmågeglapp, och det är alltid kunden (Försvarsmakten) som i slutänden blir drabbad, och därmed även vårt lands försvarsförmåga.

Under kommande vecka avser jag att återuppta min påbörjade serie av inlägg kopplat till Försvarsmaktens materielanskaffning. Där blir det tillfälle att återkomma till ämnet.

Försvarets förmåga är inte tillräcklig

Igår var det dags för Folk och Försvars seminarium om försvarets förmåga med fullsatt lokal. Mitt anförande hittar du här (Nedre klippet vid c:a 41.30). Bildspelet i pdf hittar du här. Försvaret av Sverige börjar utanför Sverige med internationella samarbeten och insatser av olika slag. Utformningen av våra väpnade styrkor sker däremot med närområdet som […]

Rekryteringen i DDR

Amatörfilm från ett östtyskt GST-läger år 1987.

Med Börje Johansons tillstånd ska jag nu citera ur ett brev från honom angående artikeln ”Soldaterna man inte fick skriva om” i min artikelserie MILITÄRT!

I artikeln berättar jag om hur rekryteringen till de sovjetiska elitförbanden till stor del började i den stora paramilitära sportorganisationen DOSAAF. Börje Johansson berättar hur han fick veta en hel del om GST, Össtysklands direkta motsvarighet till DOSAAF:

”År 1985 arrangerade Sverige och DDR gemensamt det civila världsmästerskapet i skytte (arrangemanget genomfördes i Suhl och Skövde). Organisatoriskt ansvarig i DDR var Vizeadmiral Kutschebauch. Jag hade som vice ordförande i organisationskommittén flera tillfällen till samspråk med amiralen. Det visade sig att han var ordförande i “Gesellschaft für Sport und Technik (GST)”. De grenar som främst stod på deras program var förutom skytte: fallskärmshoppning, segelflyg, simning och kanske några sporter till. För mig, som hade agerat i samband med ubåtskränkningarna åren innan, var det en intressant kombination av militära förmågor och civila kontakter.”

Apropå DDR och Sverige kan jag varmt rekommendera alla skåningar och andra med intresse för Skåne att skaffa den nya boken Ystads historia i kartor, eftersom den bland annat innehåller en fin östtysk karta över kusten mellan Trelleborg och Skillinge. Boken fanns med i senaste Pennan & Svärdet.