Försvarsbloggare

ESTRAGON:
(ger upp igen) Inget att göra åt.

VLADIMIR:
(framskrider med korta, stela steg, benen brett isär) Jag börjar att komma fram till den uppfattningen.

Det är öppningsreplikerna i Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Den klassiska pjäsens handling kretsar kring två personer som väntar på just Godot. Godot är en mystisk varelse, och det klarnar aldrig riktigt för publiken om deras väntan är ett hopplöst projekt, eller om trägen till slut vinner.

I samband med de senaste turerna kring Försvarsberedningen kom jag osökt att tänka på den absurdistiska pjäsen. Mycket bra har hänt under de sista tio åren inom svensk försvars- och säkerhetspolitik, men den stora satsningen på den svenska Försvarsmakten väntar hela tiden runt hörnet.

Det har naturligtvis följdverkningar utanför Sveriges gränser. Tröskelhöjande förmåga ligger trots allt i den utomstående betraktarens ögon, och tillspetsat kan man argumentera för att den faktiska förmågan inte spelar särskilt stor roll då den politiska viljan att satsa på försvaret verkar saknas. Och det är något som noteras i ett antal huvudstäder.

För Finlands del väcker det frågor i ett scenario där fördjupat finskt-svenskt samarbete ses som både en viktig men också en naturlig säkerhetspolitisk väg framåt i båda länderna. På strikt anekdotisk grund vågar jag påstå att ytterst få säkerhetspolitiskt intresserade i Finland förväntade sig att Värnkrafts rekommendationer skulle ha gått igenom i sin helhet. Samtidigt är de senaste signalerna, att regeringen är ovillig att kompromissa ens om betydligt lägre nivåer, oroväckande. I en pinfärsk rapport från Finska Utrikespolitiska Institutet konstaterar Charly Salonius-Pasternak och Henri Vanhanen att den press som COVID-19 sätter på den svenska försvarsbudgeten ”kan innebära att Sverige kommer att ha svårt att utveckla de planerade operativa förmågorna, vilket följaktligen begränsar omfattningen och den bakomliggande logiken för samarbete inom vissa områden.” ^[1] Frågan infinner sig om hur långt det är vettigt att gå om inte Rosenbad tydligt signalerar att de tar försvaret och säkerhetspolitiken på allvar. Speciellt den totala avsaknaden av de för Finlands del livsnödvändiga satsningarna på att förnya den Svenska Marinens ytstridsenheter är något som inte bara är (omedveten?) strategisk signalering, utan något som ställer den finska strategiska planeringen inför svåra frågeställningar.

Det är viktigt att i sammanhanget inte haka upp sig på gamla slagord om svensken som slåss till sista finne, det gynnar ingen och speglar varken historia eller nutid. Däremot sticker den politiska oförmågan att planera långsiktigt i ögonen.

Det imponerande med Värnkraft var just helheten – att man satt sig ner och tänkt igenom hela det militära försvaret istället för att bara peta i detaljer. Visst finns det ett värde i analyser på förmåge- och förbandsnivå, men för så komplexa system av system som ett militärt försvar är så krävs det ofta att man lyfter blicken och ser på helheten för att verkligen förstå var svagheterna som behöver lappas finns.

Och just det är så sorgligt med efterspelet.

I och med överbefälhavarens samlade bedömning baserad på Värnkraft har det svenska militära försvaret fått inte bara en utan två planerade helhetsförslag under 2019. Vi lämnar för tillfället frågan om vilken plan som var bättre därhän, men poängen är att det fanns alternativ, och de var båda uttryckligen helhetslösningar i enlighet med de politiska och ekonomiska ramar som givits av statsledningen. Helheter som statsledningen sedan väljer förbise, för att istället börja förhala och kompromissa om att bara betala för delar. Detta samtidigt som ett antal försvarsengagerade varnat just för att ifall enskilda delar bryts loss så fungerar inte nödvändigtvis helheten.

Detta skapar den absurda stämningen som jag beskrev i inledningen. Politikerna beslutar sig för vad försvaret ska kunna göra, tar fram en plan för hur försvaret ska kunna göra det, är missnöjda med planen, ber ÖB ta fram en annan plan, och vägrar sedan betala för varkendera. Det är svårt för en utomstående bedömare att dra någon annan slutsats än att talen om de stora förmågehöjningarna är mer än just vackra tal, och att när det verkligen kommer till kritan så ses det militära försvaret hos den högsta politiska ledningen fortfarande inte som en kärnuppgift. Precis som överstelöjtnant Stig Rydell noterade på denna blogg nyligen så är det en utveckling som noga följs i Helsingfors. ^[2]

På finska översätts titeln på Becketts pjäs till ”Huomenna hän tulee”, ”Imorgon kommer han”. Det har också varit de svenska försvarssatsningarnas motto sedan 2014. Framtiden är ökänt svår att sia om, men samtidigt finns det en orsak till att Beckett avslutade sin pjäs efter två akter istället för att fortsätta med en tredje – i något skede börjar publiken ana ett mönster.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com.

[1] https://www.fiia.fi/julkaisu/finnish-swedish-defence-cooperation
[2] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken

Enligt  Militärstrategisk doktrin 2016 är uppdragstaktik grunden för vårt sätt att leda. Det innebär att man löser den uppgift man är satt att lösa, men på det sätt man själv anser lämpligt med de resurser man tilldelats, efter dialog med högre chef. Initiativ ska tas för att lösa uppgiften. Positiv rapportering har de flesta hört talas om. Ungefär så brukar vi beskriva uppdragstaktikens innebörd. Sedan exemplifierar vi ofta de positiva effekter detta ska ge med exempel från västfälttåget 1940 och använder ord som högt tempo, initiativ och att komma innanför fiendens beslutscykel (eller OODA-loop) för att beskriva hur tyskarna med uppdragstaktik utmanövrerade fransmän och britter. Att vi förväntar oss att nå liknande effekter är uppenbart.

Anders Palmgren och Niklas Wikström, båda forskare vid FHS, har visat att den svenska uppdragstaktiken från att ha varit mycket lik den tyska under 1900-talets början har påverkats av franskt inflytande under mellankrigstiden och amerikanskt inflytande under senare delen av kalla kriget och inte minst under den ”strategiska time outen”. Dessa impulser har medfört att den svenska uppdragstaktiken och ledningsmetodiken idag avsevärt skiljer sig från den tyska på flera avgörande punkter.

Den tyska uppdragstaktiken, eller Auftragstaktik, gick i grunden inte ut på att man ovillkorligen skulle lösa tilldelad uppgift, och att egna initiativ skulle ha det som ledstjärna. I så fall var även fransmännen uppdragstaktiker och då faller den primära förklaringsmodellen för det märkliga nederlaget. Tysk uppdragstaktik gick ut på att man på eget ansvar tog initiativ för att uppnå avsikten med striden, även om man då frångick den ursprungliga uppgiften, det vill säga man agerade utan att i förväg begära tillstånd (att dialogisera något) från högre chef. Alltså inte positiv rapportering, utan positivt agerande! Att egna initiativ snarast skulle rapporteras var självklart. Det utgjorde ju grunden för högre chefs fortsatta agerande, t ex möjligheten att snabbt förstärka en lokal framgång. Något som innebar att även nästa högre befälsnivå därmed kunde agera uppdragstaktiskt. Frångå sin ursprungliga plan, och kanske också tilldelad uppgift, för att uppnå ”ännu högre chefs” avsikt med striden. Avgörande här var chefers förmåga och vilja att, på alla nivåer, snabbt fatta självständiga beslut efter hur läget utvecklades, för att gripa tillfällen i flykten i en oförutsägbar miljö, och stridsleda mot avsikten med striden.

Uppdragstaktik är en ledningsfilosofi, inte en metod. I grunden bygger den på stridens oförutsebarhet. Uppdragstaktik syftar till att hantera ett ständigt föränderligt läge. Chefer på alla nivåer förutsätts att agera utifrån händelseutvecklingen för att uppnå avsikten. Om så krävs också frångå den givna uppgiften för att kunna uppnå avsikten. Chefers i alla avseenden viktigaste roll är att vara genomförare, ständigt beredda att ta tillfällen i flykten, eller parera fiendens åtgärder.

I praktiken innebär det att när gott om tid står till förfogande, bör planering ske tillsammans med högre chef. Det för att klargöra vilka resurser som står till förfogande, högre chefs avsikt med striden, och för att högre chef ska få en uppfattning om hur man avser lösa sin uppgift. När striden väl börjat, och verksamheten därmed blir allt mer oförutsebar och tidskritisk, är det upp till varje chef att agera utifrån den aktuella situationen, med högre chefs mål med striden för ögonen. Varje fördröjning i att hantera ett nytt läge kan vara skillnaden på framgång eller förlust. Fienden är inte passiv. Dock, egna initiativ ska skyndsamt rapporteras för att ge högre chef möjligheter att snabbt förstärka en framgång, eller kunna avbryta en åtgärd som inte rimmar med det övergripande syftet med striden. Uppdragstaktik är inte nivåberoende. Alla, från soldat till general, förväntas att grundat på händelseutvecklingen ta egna initiativ för att uppnå syftet med striden, även om det innebär avsteg från tidigare planering. Här kan man också notera att tyskarna excellerade i korta och entydiga order, väl medvetna om att ju mer detaljer en order innehåller desto fortare blir den inaktuell.

Detta är något helt annat än innebörden av den svenska uppdragstaktiken av idag.  Den för närvarande tillämpade svenska uppdragstaktiken har ett tydligt fokus på att lösa tilldelad uppgift och därmed följa högre chefs plan. Vi ligger därmed närmare det franska och amerikanska synsättet än det tyska. Visst, vi pratar om syftets betydelse, men i vår metod är det uppgiften som förvandlas till en målbild där slutläget spikas, oftast knutet till viss terräng, redan innan genomförandet påbörjats. Det innebär att vi tidigt låst hur uppgiften ska lösas istället för att vara flexibla och kunna reagera på händelseutvecklingen för att nyttja de möjligheter som stridens oförutsägbarhet kan erbjuda. Syftet har ingen roll i vår metod. Det är sedan denna målbild, och därmed uppgiften, och inte avsikten eller syftet, som ligger till grund för genomförandeidén (hur planen ska genomföras och målbilden uppnås, det vill säga uppgiften lösas). Till detta läggs en uppföljningsplan (följer vi planen som vi tänkt?) och en beslutstödsplan (vad tror vi kommer att ske, vad gör vi då, och när måste vi ge order för att hinna med, det vill säga förutse händelseutvecklingen). Något som låser såväl tanke som hämmar initiativ vilka avviker från planen.

Här en illustration av problemet med den svenska uppgiftsstyrda modellen.

”Ta MAGLARP i avsikt att avbryta fortsatt fientlig styrketillväxt i TRELLEBORG”. Om det nu under striden visar sig att motståndet är hårt i Maglarpsriktningen, och anfallet riskerar att bli hängande, samtidigt som det verkar finnas en lucka i fiendens gruppering i riktning GISLÖVS LÄGE (på andra sidan TRELLEBORG), varifrån insegling mot Trelleborg kan påverkas lika väl, vore det måttligt begåvat att envist hålla fast vid den ursprungliga planen (och den terränganknutna målbilden). Här finns ett tillfälle att uppnå avsikten med striden, som kan försvinna mycket fort om det inte utnyttjas omedelbart.

Den svenska metodiken innehåller inte bara en logisk groda, att det oförutsebara kan förutses, utan också ett okritiskt anammande av ett orealistiskt synsätt på hur vi skulle kunna föra strid mot en överlägsen motståndare. Modellen som vi tillämpar är en ”stormaktsmodell” där man i kraft av överlägsna resurser tror sig kunna styra stridens förlopp. Knappast en situation som är aktuell för oss (och som heller inte var så framgångsrik för stormakten Frankrike 1940).

Förutseende planering, som gränsar till tankeläsning avseende fiendens avsikter och agerande, samt planer, matriser och interna processer en masse har blivit kännetecknet för svensk metod. Stridsledning är sekundärt. Så sekundärt att chefen inte ska syssla med det. Det gör stridsledaren. Chefen förutser vad som ska ske härnäst och planerar för det. Stridsledare genomför planen (genomförandeidén). Beslutstillfälle (att förutse händelseutvecklingen) nämns 80 gånger i metodhandbok ledning bataljon 2007 och är kärnan i den eufemistiskt benämnda ”Dynamiska beslutsfattningen” Oförutsedda tillfällen, kärnan i uppdragstaktik, nämns 2 gånger! Uppgift nämns 120 gånger och syfte 13 gånger. ”Planering är avgörande för att vara förberedd på olika händelseutvecklingar.”(AH Ledning 2016) ”En genomtänkt plan är grunden för ett effektivt genomförande” och ”Syftet med beslutstillfällena är att försöka förutsäga vad som kan komma att hända och förbereda bataljonschefens beslutsfattande.”(Metodhandbok ledning bataljon 2007) Det är inte lätt att se hur denna syn på chefers roll och de citerade formuleringarna skulle kunna utgöra en grund för en fungerande uppdragstaktik.

När man framhåller denna skillnad reagerar de flesta negativt. Vår självbild är att vi är uppdragstaktiker och att våra metoder gynnar detta. Att våra metoder skulle grunda sig på fransk och amerikansk syn på stridens förande vill vi inte kännas vid. Den första reaktionen brukar vara ilska och förnekande. När man så småningom kan ta till sig att vår version av uppdragstaktik inte är så värst lik originalet, utan ganska annorlunda, kommer nästa försvarsmekanism. Måste vår uppdragstaktik vara lik den tyska eller för all del den israeliska? Kan vi inte ha en svensk uppdragstaktik som passar oss? Det kan man kanske tycka, men som vår tolkning av uppdragstaktik ser ut idag är frågan om vi längre talar om uppdragstaktik eller om vi inte bara givit en prestigefylld benämning åt någon annan typ av företeelse.  Det sista steget är, att även om man inser att det kanske finns en poäng i närma sig det ursprungliga synsättet på uppdragstaktik så vill man inte ändra de praktiska ledningsmetoder man är van vid.  Det är alltid jobbigt med förändringar. Eventuellt kan man också misstänka att det finns en undermedveten osäkerhet om vi har förmågan att tillämpa klassisk uppdragstaktik. Vi är ju varken utbildade eller övade för det. Att bara följa en plan (och hoppas att den håller) är trots allt enklare.

Så sent som 2018, vid remisshanteringen av en försiktigt reviderad utgåva av Metodhandbok ledning bataljon, avgav FHS nedanstående yttrande. En tidpunkt när konventionell strid mot en kvalificerad, överlägsen, motståndare åter blivit Försvarsmaktens huvuduppgift, och det sedan 2016 var fastställt att uppdragstaktik skulle vara grunden för ledning i Försvarsmakten.

”Vid en jämförelse mellan tysk Auftragstaktik och svensk uppdragstaktik är skillnaderna så pass grundläggande och omfattande att det måste ifrågasättas om principerna för den svenska tillämpningen med uppgiften i centrum leder till den snabbhet och smidighet i ledningen som eftersträvas. Den splittrade bilden förstärks ytterligare genom att det svårt att se hur de centrala delarna i uppdrags­taktik är kopplade till de relativt omfattande och tidsödande plane­rings­procedurer på bataljonsnivå som finns beskrivna i hand­böckerna. Arbetsgruppen anser att denna lösning inte är fruktbar utan att man i stället bör göra ett tydligt ställningstagande till förmån för en mer renodlad uppdragstaktik.”

Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

 Men är detta viktigt? En general uttryckte sig ”svenska officerare äter metod till frukost” efter en brief om situationen. Metod är underordnat personalens egenskaper. Så kan det vara, men man kan undra om franska officerares personliga egenskaper 1940 var så annorlunda, sämre, än de vi tillskriver oss själva. Snarare är det så att personalens egenskaper är en konsekvens av den kultur man växer upp i och marineras i. Hur påverkas vårt agerande i praktiken av vårt fokus på förutseende planering, genomförande av planer och godkännande av initiativ av högre chef? Hur yttrar sig vår kultur? Vilka egenskaper medför den?

Jag har haft förmånen att under ett flertal år ha insikt i övningarna BrigStri, ASSÖ och ASÖ. Det är främst under denna typ av övning, förutsatt att man har en tänkande motståndare som tillåts agera ganska fritt, som vi skapar en ledningsmiljö där ledning under dubbelsidig strid med hela förband med få övningstekniska begränsningar kan studeras. Deras betydelse är ovärderlig och de får inte reduceras till skriptade övningar för att öva enbart processer! Det skulle bara stärka vårt metodfokus och minska insikten i behovet av beslutsfähighet i situationer där det oförutsedda är regel – krig.

Under dessa övningar uppkommer, oavsett stridssätt, ideligen situationer där bataljonerna hittar ett oväntat tillfälle att genom anfall tillfoga fienden förluster eller ta för striden viktig terräng. Det normala tillvägagångssättet är att rapportera till brigaden och börja omgruppera förband för att nyttja väntetiden positivt. I den stora majoriteten av fallen tar det så lång tid innan man får tillåtelse att anfalla att tillfället passerat och fienden hunnit vidta motåtgärder, till exempel organisera ett starkt försvar. Detta skedde tre gånger samma dag under BrigStri 19. I vissa fall får man direkt nej, trots att det är ett fortsatt anfall mot en svag fiende, där anfallet skulle bidragit till att uppnå avsikten med striden, vilket gav fienden tid att omgruppera förband för att möta en sådan eventualitet. Detta skedde två gånger under BrigStri 20. Motivet kan ha varit att ett flankskyddsförband inte var på plats än, det vill säga att det var viktigare att följa planen än att nyttja det uppkomna tillfället. En förspilld möjlighet.

Många av oss förefaller definiera tempo som hastigheten från att vi fått framåt tills uppgiften är löst.  Ofta uppnår vi också ett högt tempo i anfallet efter att högre chef gett framåt, så länge allt går som planerat. Men då bortser vi från den helt avgörande faktorn: att bibehålla tempot eller ta initiativet när det oförutsedda inträffar, vilket kommer att hända, och det oftare än vad vi gärna vill föreställa oss. Exempelvis verkar förmågan att tillräckligt snabbt under en fördröjningsstrid utnyttja tillfällen för icke tidigare planlagda motanfall vara begränsad. Det är också en aspekt på tempo.

Det är slående att inte en gång under dessa övningar har en bataljonschef anfallit utan order, eller mot order, på eget ansvar, för att nyttja ett tillfälle medan det finns. Själva klon i uppdragstaktik. Tillfällena har funnits många gånger, och cheferna har insett detta. Men de frågar om lov och väntar mer eller mindre tålmodigt. Vid nej blir de kanske upprörda över svaret, men accepterar det. Och frågar igen lite senare; ska jag verkligen inte? De agerar inte när tillfället ges, utan frågar först, med stor risk att situationen förändrats innan de får svar. Ett farligt tecken om man önskar ha initiativkraftiga chefer som också vågar ta eget ansvar utifrån hur de bedömer situationen. Det förefaller som om svenska officerare ändå inte äter metod till frukost, utan är metodtrogna. Men vi kanske inte ska vara förvånade med de formuleringar och det fokus som finns i våra handböcker, och hur vi utbildar och tränar.

Trots att MSD 16 (Militärstrategisk doktrin 2016)  tydligt tar ställning för en uppdragstaktik av den ursprungliga modellen och att citat från Clausewitz, Moltke d ä och Kronprins Friedrich Karl (”Min herre, konungen gjorde er till major för att han trodde att ni förstod när ni inte skulle lyda order” ) återfinns i doktriner, reglementen och handböcker så är den svenska kulturen präglad av noggrann långsiktig planering, tro på förutsebarhet och det kontrollerade genomförandet av planer.

MSS taktikavdelning har med stöd av FHS tagit fram ett utkast till en AH Taktisk Ledning som ska gynna tillämpningen av uppdragstaktik i dess mer ursprungliga form enligt MSD 16. AH Taktisk Ledning kan ersätta AH Ledning 2016 och de mer teoretiska delarna av Metodhandbok Ledning bataljon 2007. Till denna finns ett utkast till FH Batstab som ska hantera det mer praktiska tillämpandet på bataljonsnivån. De delar som avhandlar organisation och materiel som ju påverkar hur en stab praktiskt omsätter ledningsprinciper är inte helt klara än. Praktiska jämförelseförsök har genomförts där utkastet till ny metod visat sig vara väsentligt snabbare och underlättar stridsledning efter läget. En FH Brigstab bör också tas fram som vilar på principerna i AH taktisk Ledning. AH Brigad 2016 är omskriven till en kompatibel arbetsutgåva färdig för fastställande ihop med AH Taktisk Ledning om så beslutas. Även AR Taktik innehåller många formuleringar som också behöver revideras om beslut fattas att vi ska bli uppdragstaktiker på riktigt.

Den svenska uppdragstaktiken av idag är inte ens en blek kopia av originalet. Den står i flera avseenden för motsatsen till denna. Den levererar uppenbarligen inte heller samma effekter.  Den saknar klös och bett. Den är en papperstiger.

Författare är överstelöjtnant och chef för Taktikavdelningen vid Markstridsskolan.

Den omfattande pandemi som pågår, drabbar samhällets och medborgarnas säkerhet på ett så påtagligt sätt, att den närmast kan liknas vid ett krig mot oss, även om angriparen trots allt inte är någon stat – även om vissa politiker tror sig veta att det är så. Mobiliseringen av vår sjukvård är väl i stort sett genomförd nu och det visade sig tydligt att alla politiska eller sjukvårdsmässiga prioriteringar inte enbart har varit särskilt inriktade på att möta en omfattande pandemi.

Så här står den säkerhetspolitiska inriktningen för vår sjukvård i regeringens Nationella säkerhetsstrategi från 2017:

”För att säkra en god svensk beredskap mot hälsohoten krävs även i fortsättningen egen förmåga att förebygga, upptäcka och hantera dessa hot och väl fungerande internationella samarbeten, inom EU och globalt. Sverige ska verka för stärkt global förmåga att upptäcka och hantera hälsohot genom implementering av det internationella hälsoreglementet, och det svenska krishanteringssystemet måste fortsätta att leva upp till kraven i reglementet.

I Sverige krävs nödvändiga och övade beredskapsplaner och resurser för hantering av olika typer av hälsohot såsom influensapandemier. Samordnings- och samverkansstrukturer behöver finnas på plats och vara övade. Myndigheternas förmåga att upptäcka farliga ämnen och kunna verka i sådana miljöer behöver övas. Läkemedel måste finnas tillgängliga i tillräckliga mängder för att klara en plötslig kris (exempelvis antivirala läkemedel, antibiotika och vaccin). Sabotageskyddet för livsmedels- och dricksvattenanläggningar behöver vara robust, eftersom just dessa försörjningssystem är extra känsliga för antagonistiska angrepp.”

Visst har det under många år varit enklare för lokala eller regionala sjukvårdsansvariga politiker att prioritera andra och politiskt mera populära sjukvårdsfrågor. Vem skulle väl rösta på en politiker, som argumenterat för något så obehagligt som ett nationellt sjukvårdssystem för att kunna möta en stor och utbredd pandemi?  Vi borde också tidigt haft möjlighet att samverka med andra stater, hemsökta eller friska, men alltför många gränser – även inre och inom EU – stängdes i stället mer eller mindre tillfälligt för att smittan skulle hållas utanför. Man kan lätt få bilden av att ett slags lokala krig och vi undrar nog lite till mans om och när det blir ett ”fredsslut” och hur vårt samhälle då kan komma att se ut. Har vi bara blivit lite kantstötta eller kommer våra samhällen att undergå en stor katastrof innan ”freden” kommer? De svåra frågorna om förluster och ”försvarets” uthållighet återstår fortfarande – för vi kommer alldeles säkert att få förluster även i en ”sjukvårdskonflikt”!

Men sammanfattningsvis har vårt samhälle hittills kunnat hantera pandemin på ett rimligt bra sätt utan att några mer eller mindre tydliga hotbilder har fått styra myndigheternas eller medborgarnas agerande. Tänk bara om en övergripande ”pandemihotbild” hade fått styra inriktningen av den svenska sjukvården. Då hade väl daglig sjukvård, kirurgi eller andra inriktningar inte fått plats inom ramarna, men gudskelov har sjukvården inte ensidigt styrts av en hotbild uppifrån, utan regioner och sjukhus har själva fått ta ansvar och utveckla sin verksamhet efter eget omdöme.

Parallellen till vår försvarsplanering och metodiken kring den kan lätt uppfattas, även om man inte har detaljkännedom om hur sjukvården planerats. Även försvarsplaneringen är ju en fråga om vårt samhälles och våra medborgares säkerhet, vilket inte alltid är så klart för landet invånare! Försvarsplaneringen kretsar ju i debatten kring hotbilder och de som är publicerade och tydligen används som underlag för försvarets planering handlar nästan undantagsvis om en krigssituation och inte om hur vi ska undvika att hamna i krig – och till och med i öppna källor handlar det om krig med Ryssland och inget annat. Men för att återgå till vår nationella säkerhetsstrategi, där det under rubriken Militära hot står:

”Målet för det svenska militära försvaret är att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Vidare ska det militära försvaret förebygga och hantera konflikter och krig. Sveriges handlingsfrihet ska skyddas vid politisk, militär eller annan påtryckning och om det krävs ska Sverige försvaras mot incidenter och väpnat angrepp. Det militära försvaret ska även skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.

Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians men Sverige ska fortsätta att fördjupa sina bilaterala och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar liksom Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige behöver därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.”

Man kan verkligen fråga sig varför det mest talas om hotbilder, när vårt försvars framtid diskuteras. Kanske borde man erinra det märkliga som inträffade, då Sovjetunionen föll samman för det betydde i den svenska försvarsledningen att hotet mot Sverige försvann – man talade om en strategisk paus. Men det var faktiskt bara hotbilden som försvann och försvarets mera allmänna uppgifter fanns ju kvar, men man hade uppenbarligen glömt bort att sådana uppgifter ens fanns. Alla ansvarsfulla stater har av säkerhetspolitiska och folkrättsliga skäl någon form av försvar. Hur är det t ex med Schweiz? Hur kan deras hotbilder se ut – och ändå har de ett väl utvecklat försvar!

Vi behöver alltså ett försvar som kan upprätthålla landets suveränitet och som kan skydda landets och medborgarnas säkerhet och det ska dessutom kunna ingripa mot kränkningar redan i dagens ”gråzonsläge” och som alltfler uppfattar som en allvarlig verklighet. Hotbilder kan förstås användas som studieobjekt, men de bör vara just det och inget annat. Det faktum att vi till och med presenterar våra hotbilder offentligt är kanske mest en naiv svensk modell – och särskilt så eftersom insatser med kärnvapen inte ens behandlas, trots att det ju faktiskt finns sådana även i vårt närområde. Vi har till och med och alldeles i onödan hamnat högt på ryssarnas löjliga lista!

Historiskt sett är det väl så, att vi importerade hotbildsmodellen och med den fastställda operativa planeringen från Kaisertyskland, där ju då Schlieffenplanen ansågs vara styrande för det framtida kriget. Därför inleddes Första Världskriget märkligt nog med ett tyskt anfall mot ett helt oförstående Belgien, när Kejsare Wilhelm egentligen hade utlovat ett tyskt stöd för en österrikisk straffexpedition mot Serbien; hemlandet för attentatsgruppen ”Svarta handen” som hade skjutit ärkehertig Frans Ferdinand i Sarajevo.

Modeller för modernare former av operativ planläggning finns till exempel att tillgå i Storbritannien och i USA och de bygger mera på att man utfärdar operationsorder med den aktuella situationen som grund och inte bara på gamla mer eller mindre kända planer; något som borde vi börja tillämpa även i Sverige.

Dagens verklighet ser dessutom lite annorlunda ut än vad jag sett i publicerade hotbildsunderlag och vi genomför i dagsläget huvuddelen av vår utrikeshandel via Göteborg – Skandinaviens största hamn – och importerar samtidigt mer än 40 % av vår råolja till Brofjorden i Lysekil från ryska hamnar i Finska viken! Hur passar detta in i hotbildsresonemangen?

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

I måndags meddelade Försvarsministern att förhandlingarna om försvarets framtid återigen skjuts upp. Samtidigt vet vi, genom Försvarsberedningens gedigna arbete, att behovet av ytterligare medel är skriande inom både det civila och militära försvaret.

Samtidigt föreslås en ny lag  om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, vilken berörts i en tidigare artikel ^[1]. Kopplingen mellan den kommande lagen, konkreta satsningar och den politiska viljan är inte helt övertygande.

I en alltmer osäker omvärld ter sig dessutom oviljan att satsa på den egna nationella säkerheten inte som en direkt framgångsfaktor.

I synnerhet gäller detta förhållandet med vår viktigaste militära samarbetspartner, Finland. Djupt präglat av historiska erfarenheter är landets beslut om försvaret grundade på realism och långsiktighet.

1992 fattade Finland beslut om att köpa 64 amerikanska F 18-flygplan. Vid tidpunkten var de ekonomiska förutsättningarna ogynnsamma, men beslutet fattades ändå tack vare behovet av långsiktighet. Nu står Finland inför ett nytt beslut att köpa nya flygplan, som högst sannolikt kommer att realiseras tack vare sin långsiktiga påverkan, trots rådande osäkra ekonomiska utsikter.

De fundament ^[2] som svensk säkerhetspolitik har vilat på är heller inte så stabila längre och försvinner successivt. Under senare tid har USA förklarat att de avser lämna Open-Skies avtalet, som medgav deltagande parter en ömsesidig transparens om militära styrkeförhållanden.

Detta är bara ett exempel i en lång rad avtal ^[3] som också gynnade mindre stater i det internationella systemet, men som numera drar det kortaste strået, där den starkes rätt gäller.

Dessutom diskuteras reducerad amerikansk militär närvaro i Tyskland.

Några realistiska alternativ till egna nationella satsningar existerar inte. Medlemskap i allianser, oavsett med vem/vilka, förutsätter att det finns en egen förmåga att bidra med till övriga medlemmar. Solidaritetsklausuler har hittills inte heller varit särskilt framgångsrika, vare sig inom EU eller med den svenska solidaritetsklausulen.

Det gäller att genomföra nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret nu.

Vi kommer aldrig att ha ett fullständigt beslutsunderlag med en fullödig framtidsprognos.

Vi behöver färre förseningar, mindre önsketänkande.

Omvärlden rör sig oavbrutet och vi får anpassa oss efter det.

Vi kan ju börja med att Finlandisera  säkerhetspolitiken!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato

[1] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken, 2020-06-01
[2] https://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar
[3] Ibid

Den 8 juni 2020 är det 20 år sedan HMS Visby sjösattes. Vi som jobbar till sjöss är väldigt nöjda med de fem futuristiska Visbykorvetterna, men det märks att även flottans yngsta ytstridsfartyg börjar bli gamla. Några exempel är problem med framdrivningsmaskinerierna och att reservdelarna börjar tryta. Verksamheten till sjöss sliter helt enkelt på materielen. Det är därför som flottor från jämförbara länder fasar ut sin materiel när kostnaderna för reparationer och underhåll börjar skjuta i höjden. I de amerikanska och norska flottorna ligger medellivslängden på ca 15 år och i Danmark på 20 år. Den finska marinen är under modernisering och kommer jämte den ryska ha Östersjöns modernaste fartygspark om några år.

Stora delar av den svenska militära strategin vilar på att vi ska få hjälp från en tredje part och själva hålla fienden stången tills denna hjälp anländer. De senaste nationella övningarna visar att flottan redan idag har för få fartyg för att klara av att hålla sjövägarna till västkusten och genom Östersjöinloppen öppna om Sverige samtidigt ska försvaras i Östersjön. Möjligen kan en stödjande trupp flygas in till Sverige, men materiel, tung ammunition och drivmedel måste komma sjövägen. Det är upp till oss att skapa förutsättningar för att stödet ska kunna komma iland och in i Östersjön. Samma problem gäller handelstrafiken. Ungefär 90 % av vår import och export skeppas till eller från svenska hamnar. Effekterna av ett stört inflöde av varor till det svenska samhället märktes redan under coronakrisens inledning, även om det bara gällde skyddsutrustning till sjukvården och vissa konsumtionsvaror. Även om vi kanske inte kan förvänta oss dagens levnadsstandard om det på allvar mulnar vid horisonten är det lätt att tänka sig vilka problem som skulle skapas av strypt olje-, läkemedels- och livsmedelstillgång. Så länge som möjligt måste sjövägar och hamnar hållas öppna.

Dessutom visar erfarenheterna att det är lätt att underskatta svårigheterna med att spana ut fienden och bygga ett målläge som är tillräckligt noggrant för att det ska duga för att skjuta på. Ett begränsat antal fartyg kan avspana ett begränsat havsområde och medföra ett begränsat antal vapen. Genom att samutnyttja information från flyg och radarstationer iland kan en spaningsinriktning erhållas, men man bör ta i beaktande hur mycket av sensorerna i luften och framförallt iland som kan återstå efter att fiendens förbekämpning har genomförts. Antalet sjömålsvapen kan ökas genom markbaserade robotramper eller genom ökad samordning med attackflyg, men robotramperna är trögrörliga och det är luftförsvar som är flygvapnets huvuduppgift. Bara om några år kommer de fyra korvetterna av Stockholms- och Göteborgsklasserna från 1980-talet att utrangeras. Återstår gör då endast fem Visbykorvetter för att försvara 270 mil kust.

Särskilt kännetecknande för ytstridsfartygen är deras förmåga att uthålligt kunna lösa uppgifter över hela konfliktskalan. De kan nyttjas hela vägen från att under fred visa statens makt till sjöss och vår vilja att slåss, via förstärkt sjöövervakning och skydd av sjöfarten i gråzonen och slutligen till försvar av den svenska kusten. Fartyg är de enda stridskrafter som med uthållighet kan kontrollera ett havsområde eftersom fysisk närvaro krävs för att avskräcka, visitera, avvisa eller jaga på flykten. Dessutom kan de snabbt övergå från lösandet av en uppgift till en annan eftersom sensorer och vapen medförs redan i fred. En mindre sjöstyrka kan vidare ledas från en Visbykorvett. Alla dessa flexibla egenskaper gör att ytstridsfartygen kan användas även i sammanhang utanför svenska farvatten. Det framgångsrika deltagandet i Natoövningarna Trident Juncture och Baltops visar att de svenska korvetterna kan spela en viktig roll även i en större sjöstyrka, vilket gör att Sverige uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang. Det svenska deltagandet i brittiskledda Joint Expeditionary Force – JEF – är ett sådant exempel.

Mot bakgrund av den rådande negativa utvecklingen i världen och i vårt närområde är det hög tid att modernisera hela den svenska ytfartygsparken. På ytstridssidan bör detta ske i två steg. I det första steget halvtidsmoderniseras de fem Visbykorvetterna genom att delar av framdriftsmaskineriet och vissa sensorer byts ut samt att luftvärnsrobot tillförs. I det andra sker en nyanskaffning för att ersätta de korvetter som fasas ut under 2020-talet. Framkörningstiden för kvalificerad materiel är lång. De investeringsbeslut som krävs för att realisera de två stegen måste fattas i höstens försvarsbeslut.

Författaren är kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

Debatten om covid-19 förs i krigstermer – inte så konstigt, det är ett krig det handlar om. Och pandemi är ett av de hot som i många år förekommit i vår säkerhetspolitiska föreställningsvärld. Anders Tegnell höll faktiskt inträdesanförande om pandemier i denna Akademi år 2007.

Omvänt kan vi nu dra en del lärdomar från det pågående kriget mot Corona utifrån hypotesen om  försvaret mot ett väpnat angrepp. Dock, inte av det som nu hetsigt diskuteras, valet av strategi. För det första för att den aktuella fienden är så oerhört mycket mer svårförutsebar än vår potentielle angripare. För det andra för att det snarare handlar om stridsledning än strategier. En strategi ska innehålla både mål och medel. Några tydliga mål på längre sikt har inte formulerats, allra minst av dem som förordat lock-down. Om detta skrev Jan Söderquist träffsäkert i en understreckare i Svenska Dagbladet den 13 maj:

”Det finns så mycket önsketänkande i mina sociala medieflöden, så många heta drömmar om att en radikal nedstängning av samhället, en kommandostat som med hela den behandskade handen beordrar strikt internering, på något magiskt sätt ska lyckas uppfostra covid-19 eller förmå viruset att lämna våra trakter för andra där lättsinnet får sitt rättmätiga straff, när ju allting talar för att de olika ländernas dödstal kommer att jämna ut sig med tiden och att smittan kommer att rasa vidare till dess att en tillräcklig grad av immunitet är för handen.”

Nog om det. Nu till vad vi verkligen kan dra lärdom av. Den första är vår bristande beredskap. Det som hänt är ett paradexempel på överraskande angrepp. Vi måste lära oss att sådana i regel blir framgångsrika. Inte bara beroende på angriparens fenomenala förmåga att dölja, vilseleda, avskräcka från eller störa ut beredskapshöjningar, utan minst lika mycket på grund av offrets ingrodda benägenhet till slummer, självbedrägeri, självavskräckning och strul. Sannolikheten att vi blir överraskade är mycket stor. I sin bok Surprise Attack: Lessons for Defense Planning (Brookings Institution, 1982) drog professor Richard K. Betts därför slutsatsen att samhällen och system måste göras så robusta att de överlever överraskande angrepp.

Vi har nu sett förfärande exempel på bristande robusthet. Intensivvård som ansträngts till det yttersta. Brist på skyddsutrustning liksom en äldrevård som inte kunnat skydda de mest känsliga medborgarna.

Visst är militära angreppsförberedelser lättare att upptäcka än virus som börjat spridas från fladdermöss till fä och folk. Men motståndet mot att göra rejäla beredskapshöjningar är som sagt ansenligt. I grunden för detta ligger mirror-imaging, man tillskriver angriparen samma rationalitet som ens egen.

Det har heller inte trängt in i medvetandet hos allmänhet och många politiker att hot mot Sverige framför allt hänger ihop med rysk aggression mot Baltikum. Solidaritetsförklaringen är inte allmänt känd, många tror att Sverige är neutralt. Om de baltiska staterna hotas, kommer vi då i tid att sätta vårt försvar på krigsfot? ”Ska Sverige verkligen gå i krig för balterna?” Den frågan kommer den ryska propandan, hjälpt av svenska medlöpare, att trumpeta ut och underblåsa en ingrodd provokationsrädsla.

Om nu ett angrepp drabbar oss innan vi satt samhället och försvarsmakten på krigsfot, vilka är då de vitala funktionerna och systemen som vi NU måste se till att de blir mer robusta? Under det kalla kriget fanns bra exempel: den spridda grupperingen av mobiliseringsförråd, liksom förberedelser för spridning av flyg- och sjöstridskrafter till ett stort antal krigsbaser.

Nu är ju försvarsmakten bara är en bråkdel av den dåtida. Men desto mer viktigt är det att sprida och skydda den försvarsmakt som vi har, ”ja den där lilla som finns kvar” för att travestera Karl Gerhard. Och givetvis måste brigader kunna organiseras och sättas på krigsfot utan att understödsförbanden behöver förflyttas långa vägar i riket.

Personer med mer aktuell insikt i Försvarsmakten totalförsvaret än jag kanske kan ta vid här och tänka vidare. Hur ska samhället och försvarsmakten kunna överleva de första krigshandlingarna?

Det för oss över till nästa lärdom. För närvarande tycks pandemikrisen och försvarspolitiken fortgå i två skilda världar. För att mildra effekterna på samhälle och näringsliv kan finansministern utan att tveka pytsa ut 200-300 miljarder i närtid. Samtidigt pågår det vanliga gnetande om försvarsanslaget, och borgerliga krav på 45 miljarder på 10 år sägs hota försvarsuppgörelsen. Bland annat skylls just på Corona-krisen. Tanken om försvaret som ett särintresse lever tydligen fortfarande, liksom föreställningen att olika hot är som kommunicerande kärl.

Skulle det vara helt otänkbart att rikets ledning inser:

• Att nationens överlevnad är dess huvuduppgift?
• Att den överlevnaden kan hotas militärt?
• Att vi inte äger en kristallkula som låter oss se i tid när det kan ske?
• Att det alltså är nu vi måste gå igång med att bota tre decenniers försummelser och ge oss en rimlig chans att överleva en värre överraskning?

Den militära krisen i Östersjöområdet kanske aldrig kommer. Men om den gör det måste vi dragit slutsatserna av Corona-krisen.

Författaren är överste och säkerhetspolitisk analytiker.

Denna text borde ha publicerats söndagen den 17 maj, då de stupades dag firades i Finland. Det är de stupade, finska armén och hemmafronten samt statsledningen man har att tacka för att Finland efter kolossala uppoffringar kunde utvecklas till det bästa landet i världen – för finländare. De som nu motsätter sig jaktplansanskaffningen verkar helt ha förträngt att grundplattan för säkerheten, vår nordiska demokrati och vårt välstånd är att försvaret är trovärdigt. Förra statsministern Paavo Lipponen (Sdp) uttryckte sig nyktert, klart och kärnfullt i Hufvudstadsbladet (HBL) den 8:e maj:

”Det är helt naturligt i det nuvarande läget att ifrågasätta flygförsvarets anskaffning för att ersätta Hornet-planen (HBL 8.5). Men om Finland skulle avstå från köpet eller betydligt förskjuta det skulle det innebära stora säkerhetspolitiska och finansiella risker. Den viktigaste frågan lyder: kommer det säkerhetspolitiska läget att ändras på grund av coronapandemin. Svaret är nej. Det militära hotet kan även bli större om till exempel det västliga försvarssamarbetet minskar. […] Alliansfriheten behöver ett självständigt försvar, som måste vara trovärdigt, det vill säga relativt starkt.”

Statsminister Sanna Marin har offentligt uttryckt samma uppfattning som sin tidigare kollega och partibroder, likaså försvarsminister Antti Kaikkonen (C) och justitieminister Anna-Maja Henriksson (Sfp). Regeringsprogrammet står fast också på denna punkt och även riksdagsoppositionen är för anskaffningen. Det är svårt att föreställa sig större demokratisk uppslutning i en så angelägen politisk fråga.

Försvarsmaktens kommendör, general Timo Kivinen förklarade anskaffningens logik pedagogiskt och kristallklart i Yles intervju (Morgonettan, den 16 maj). Det som ska ersättas är en central del av hela vårt försvarssystem och de nya planen ska fylla en operativ roll ända in på 2060-talet. Det rör sig om en för Försvarsmakten omistlig resurs vars operativa verksamhet sköts av flygvapnet.

Försvarsmaktens operativa koncept bygger på försvarsgrenarnas totala integration till en helhet. Om flygvapnet läggs ned eller reduceras betänkligt, faller hela systemet samman. I slutändan gäller frågan alltså om Finland ska ha ett försvar eller avstå från det.

Finlands krigstida numerär har fallit till en tredjedel av vad den var då författaren gjorde värnplikten på 1970-talet. Det område som ska försvaras är emellertid oförändrat. Det ställer mycket höga krav på dagens försvarsmakt, eftersom man måste ha en mycket bra lägesbild för att kunna reagera snabbt och effektivt redan i fredstid och i mer spända lägen.

Flera ryska medier rapporterade den 29:e april om en till synes allvarlig incident över Östersjön. Enligt dessa uppgifter skulle två strategiska bombplan av typ Tu-160 Blackjack ha åkt fram och tillbaka i över åtta timmar, professionellt nog hela tiden i internationellt luftrum. Eftersom den internationella flygtrafiken ligger nere, förelåg ingen fara för utomstående, påpekade de ryska källorna. Bombplanen kan bära tolv konventionella eller kärnladdade långräckviddiga kryssningsmissiler.

Stridsflygplan från Finland, Sverige, Danmark och Polen turades om att hålla koll på de ryska bombflygplanen. Incidenten kan ses som en provokation vars avsikt också var att testa Nato-ländernas och deras partners beredskap. I en s k skarp situation skulle de ryska bombplanen agera helt annorlunda och flyga inom eget luftrum utanför motståndarnas aktionsradier. Kryssningsmissilernas långa räckvidd garanterar vapenverkan även därifrån. Ifall de försökte penetrera västligt luftrum skulle de dock snabbt bli nedskjutna.

Men utan finskt stridsflyg förmår motståndarnas flygvapen penetrera vårt luftrum mer eller mindre fritt och också fälla förhållandevis billiga bomber obehindrat. Ännu torde det finnas Jakobstadsbor kvar i livet som upplevt detta i sin hemstad.

Utan flygvapen skulle även vår förmåga att upprätthålla lägesbilden i ett skarpt läge vara starkt ifrågasatt. Våra fasta radaranläggningar börjar närma sig slutet på sin livscykel och kan inte förväntas fungera länge vid en väpnad konflikt.

Hur det stod till i republiken före vi fick ett fungerande radarsystem, berättade min granne, en pensionerad flygöverste för mig för mer än trettio år sedan. Någon gång kunde det hända att våra stridsflygare uppe i luften observerade solreflexer högt ovanför dem. Det var en svärm objudna gäster som efter att ha blivit upptäckta styrde kosan tillbaka österut. Det är väl inte så vi vill ha det igen?

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Artikeln är något omarbetad från den som publicerades i Österbottens Tidning den 19 maj och i Vasabladet följande dag.

Corona-krisen har obarmhärtigt belyst bristerna i den svenska beredskapen.

Under de månader som krisen pågått har svenska folket fått erfara att de offentliga aktörerna brustit i planering och förtänksamhet. Det har ett flertal statsråd och myndigheter öppet tillstått. Utvärderingen av krisen har ännu inte påbörjats varför jag istället tecknar ett mera långsiktigt helhetsperspektiv på både krisberedskap och civilt försvar med kopplingar till krisen och till näringslivets roll.

Det kan under den aktuella krisen inte ha undgått någon att det privata näringslivet i mycket stor grad är involverad i krisberedskapen. Men när krisen startade var detta tyvärr ett okänt faktum här och var inom politiken och även på myndigheter, regioner och kommuner. Det är mitt i allt elände positivt att vi nu kan lämna den okunnigheten bakom oss.

Att involvera näringslivet i den offentliga krisberedskapen kanske har varit svårt men att involvera näringslivet i totalförsvarsplaneringen tycks ha varit näst intill omöjligt. Ansvariga statsråd och myndigheter har hänvisat till att det saknas strukturer och regler. Efter mycket långa ledtider bland annat beroende på en segdragen regeringsbildning tillsattes slutligen några utredningar som kommer att få stor betydelse för hur beredskapen skall hanteras. Det rör sig främst om Elisabeth Nilssons utredning om näringslivets roll i totalförsvaret, Barbro Holmbergs utredning om ansvar, ledning och samordning av civilt försvar och i viss mån om Åsa Kullgrens utredning om sjukvårdens beredskap.

Det två sistnämnda utredningarna överlämnas först efter det att riksdagen tagit beslut om den försvarspolitiska propositionen vilket är olyckligt. Elisabeth Nilssons utredning publicerades dock i december 2019. Vill man fördjupa sig i konsekvenserna av Nilssons utredning så rekommenderar jag min artikel här på Kungliga krigsvetenskapsakademins hemsida från den 2 mars i år där det finns gott om fördjupningsuppslag med bland annat länkar till en rad andra viktiga utredningar.

Civilt försvar och samhällets krisberedskap handlar om att skydda samhällsviktig verksamhet. Krisberedskapen skyddar mot olyckor, pandemier, katastrofer och civilt försvar mot väpnat angrepp. De samhällsviktiga verksamheterna har av MSB delats in i elva sektorer. Några av dessa sektorer domineras helt av privata aktörer. Näringslivet utgör krisberedskap och civilt försvar av t ex bank- och finanssektorn, IT- och telekom, livsmedelsförsörjning, transporter och energi. Inom dessa områden har också kritiken varit som mest högljudd avseende avsaknad av regler och styrningar men främst att det inte funnits någon offentlig motpart. Det är nu på god väg att ändras.

I skuggan av den pågående Corona-krisen har det nämligen hänt en del som torde vara av intresse för alla som arbetar med krisberedskap och civilt försvar, såväl i offentlig sektor som i näringslivet. Det handlar om myndigheternas svar på regeringsuppdraget den 12 juli 2019 till bevakningsansvariga myndigheter att inkomma med underlag för den fortsatta inriktningen av det civila försvaret. I uppdraget får ett antal myndigheter uppdelade på sektorer i uppdrag att lämna förslag för att utveckla det civila försvaret, analysera genomförbarhet och konsekvenser, prioritera och sätta prislappar på förslagen.

Under februari och mars i år kom myndigheternas redovisningar in till regeringen

Samtliga sektorer har lämnat öppna sammanfattningar av sina redovisningar, utom bank- och finans samt skydd- och säkerhet som på begäran lämnar ut maskade dokument. Underlagen är viktiga också för näringslivets aktörer om de vill vara på framkant och bidra till utvecklingen.

Även MSB har lämnat en skrivelse som de ambitiöst har döpt till ”Så skapar vi motståndskraft” som snarare är ett underlag till riksdagen än till regeringen eftersom syftet med skrivelsen är att lämna underlag till försvarsbeslutsperioden 2021–2025. I skrivelsen redogör MSB för utvecklingsbehov inom de delar av det civila försvaret som myndigheten har ett särskilt ansvar för och för sådana områden som ingen annan myndighet har ansvar för t ex organisation och ledning i totalförsvaret, psykologiskt försvar, cybersäkerhet, personalförsörjning, frivilliga försvarsorganisationer, befolkningsskydd, räddningstjänst, försörjningsberedskap, totalförsvaret i samhällsplaneringen, forskning och utveckling, samt internationellt samarbete avseende civilt försvar.

I dagarna överlämnar regeringens utredare Anders Danielsson sin utredning om en ny myndighet för psykologiskt försvar och ett arbete med att inrätta ett nationellt cybersäkerhetscenter pågår sedan ett tag – men vad gäller organisation och ledning samt befolkningsskydd och räddningstjänst – alltså det som förr kallades civilförsvaret – så har MSB en viktig roll. Försörjningsberedskapen finns det anledning att återkomma till särskilt men delmängder redovisas i sektorerna nedan.

Livsmedelsförsörjningen och godstransporter till dagligvaruhandeln har delvis varit i fokus under Corona-krisen, kanske främst representerat av den obegripliga hamstringen av toalettpapper. Som svar på ovan nämnda regeringsuppdrag lämnade Livsmedelsverket, Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt in en skrivelse den 2 mars i år. Svaret har fått rubriken ”Livskraft – mätt och frisk” och där introducerar man ett nytt begrepp – ”försörjningsförmåga” som är ett bättre begrepp än ”självförsörjning”.

Energisektorn, främst oljeförsörjningen, har under det senaste året drabbats av en rad händelser som kan kopplas till det geopolitiska läget. Dels händelserna på och runt Arabiska halvön sommaren 2019 och dels ”oljekriget” mellan Saudiarabien och Ryssland. Frågan om hur Sverige säkerställer energiförsörjning i kris är mer aktuell än någonsin, inte minst mot bakgrund av cyberhot och terrorhandlingar. Energimyndigheten har tillsammans med Svenska kraftnät och Strålskyddsmyndigheten också lämnat ett svar på regeringsuppdraget.

Transportområdet har under lång tid brottats med utmaningar kopplade till den geopolitiska och säkerhetspolitiska utvecklingen. Corona-krisen har också visat att transportsystemen är känsliga – särskilt flygtransporter. Trafikverket har tillsammans med Transportstyrelsen, Sjöfartsverket och Luftfartsverket också lämnat en redogörelse.

IT och telekom-sektorn är sedan länge under angrepp. Försvarets radioanstalt har uppgivit att man identifierar mer än 10 000 angrepp per månad där statliga angripare ligger bakom. Särskilt intressant blir det när man kombinerar detta område med andra samhällsviktiga områden eftersom de bygger på att informationsteknik och telekommunikation fungerar. Transporter, drivmedel, energi, finansiella tjänster och sjukvård – alla dessa sektorer har på senare år utsatts för cyberangrepp med förödande påverkan. Post- och telestyrelsen har sammanställt sina förslag avseende IT- och telekomsektorn som svar på regeringsuppdraget.

Bank och finanssektorn har också lämnat ett sekretessbelagt svar till regeringen. Det man kan konstatera är att den nya säkerhetsskyddslagen som började gäller i juli förra året har stor påverkan på sektorn.

Slutligen är vårdsektorn av stort intresse även för privata näringslivet. Försörjningen av sjukvårdsmaterial var i fokus redan i höstas men har verkligen manglats under Corona-krisen. Även läkemedelsförsörjning och distribution är en rent privat angelägenhet liksom stora delar av den kommunala vården och omsorgen. Åsa Kullgren lämnade den 2 april i år ett delbetänkande av sin utredning om sjukvårdens beredskap.

Det tycks finnas viss politisk vilja, eller åtminstone insikt. Inrikesminister Mikael Damberg uppgav den 23 april i år att investeringsbehovet i det civila försvaret uppgår till 55 miljarder under åren 2021–2025. Även ordföranden i Försvarsutskottet, Pål Jonsson (M) har markerat genom att benämna riksdagsbeslutet i höst för ett ”totalförsvarsbeslut”. Han har också debatterat för ett stärkt civilt försvar och skrivit artiklar på temat under vintern och våren.

Min uppfattning är att det är främst via sektorerna som större privata företag och internationella företag skall engageras i krisberedskap och totalförsvar. Det skapas nu goda förutsättningar för det. Det regionala näringslivet medverkan i totalförsvaret hanteras lämpligast av Länsstyrelserna. De minsta företagen som verkar inom samhällsviktiga verksamheter lokalt har redan idag relationer med kommunerna och det bör så förbli.

Sammantaget innebär det nya läget, dels den politiska viljan, dels opinionsläget efter Corona-krisen, att Sverige har en unik möjlighet att avsevärt höja nivån på beredskap inom de samhällsviktiga verksamheterna. Det föreligger också en affärsmöjlighet för seriösa, robusta och uthålliga företag om man tar sig tiden att sätta sig in i förutsättningarna.

Artikelförfattaren är oberoende rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

I Sverige föreslås en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland^[1], samtidigt som diskussionens vågor går höga kring finansieringen av det militära och civila försvaret.

Onekligen kommer frågan om realism eller önsketänkande upp. Kan Sverige verkligen leva upp till intentionerna och realismen i den nya lagen^[2] när den politiska viljan inte ens räcker till att finansiera Försvarsberedningens förslag i rapporten ”Värnkraft”^[3] ?

Artikeln tar upp några olika aspekter om behovet av långsiktighet och stabilitet i säkerhetspolitiken, speciellt i förhållande till det allt djupare samarbetet mellan Finland och Sverige.

Säkerhetspolitiken^[4] omfattar alla de åtgärder som en stat vidtar för att möta externa hot med bl a förebyggande politiska åtgärder, avskräckning eller försvar mot angrepp.

Förslaget om den nya lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland är ett illustrativt exempel på en förebyggande politisk åtgärd, som dessutom är en förutsättning för de andra åtgärderna, avskräckning och försvar mot angrepp.

Lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland

2018 undertecknades ett MoU^[5], mellan länderna som omfattar samarbete under fred, kris och krig i syfte att förstärka försvarsförmågan med gemensam användning av militära resurser samt som utgör ett övergripande ramverk.

Försvarsberedningen har i sin rapport ”Värnkraft” 2019 prioriterat samarbetet med Finland högt och att det bör utvecklas.

Propositionen, med förslaget på ny lag, tar upp gemensam operativ militär planering som kan utnyttjas för gemensamt operativt agerande när så behövs i olika scenarier, men omfattar inte några ömsesidiga försvarsförpliktelser eller utfästelser att agera på ett visst sätt^[6].

Det gemensamma agerandet kan genomföras som koordinerat, integrerat och gemensamt agerande, det sistnämnda i praktiken en gemensam militär operation med gemensam ledning.^[7]

Sannolikt har detta ingen avgörande betydelse för en potentiell angripare, valet är redan gjort, dvs militärt stöd till den ena parten.

Den nya lagen ger regeringen rätt att, på finsk begäran, sätta in svenska militära styrkor för att hindra kränkningar av finskt territorium och under förutsättning att det inte råder krig i Finland eller Sverige.

Vidare kan regeringen begära militärt stöd av Finland, när Sverige är i krig eller krigsfara och för att hindra kränkningar av svenskt territorium i fred eller under krig mellan andra stater.

Inom ramen för nu gällande lagar kan Sverige, med riksdagens godkännande, efter finsk begäran stödja Finland med militära styrkor.^[8]

Sammantaget innebär det nya lagförslaget, tillsammans med redan befintliga lagar, att Sverige och Finland har legala möjligheter att ge ömsesidigt stöd längs hela konfliktskalan. Längs denna inkluderas att ge stöd för att hindra territoriella kränkningar i fredstid upp till direkt militärt stöd i krig.

Förslaget genomsyras av en välbehövlig realism i synen på samarbetet mellan Sverige och Finland.

Önsketänkande i säkerhetspolitiken?

I propositionen nämns, beträffande samarbetet med Finland, att ”…det är ett långsiktigt samarbete med ett land som kräver kontinuerliga åtaganden och en hög grad av förutsebarhet…”^[9].

Det är alltså viktigt med långsiktighet, kontinuitet och förutsebarhet. Dessutom kan tillfogas att den utåtriktade säkerhetspolitiken och det internationella agerandet har stor betydelse för den deklarerade säkerhetspolitiken.^[10]

Ett realistiskt präglat lagförslag måste därför ha sin motsvarighet i den förda säkerhetspolitiken, speciellt i de egna nationella satsningarna på det militära och civila försvaret. Sverige måste fortsätta utveckla möjligheterna att stödja Finland, annars blir det bara önsketänkande och ingen ömsesidighet.

Vi kan vara förvissade om att utvecklingen följs noggrant av omvärlden, i synnerhet av Finland.

Det gäller också att vara förberedd på innebörden av lagen, t ex att ett svenskt stöd till Finland för att hindra kränkningar förutsätter en noggrann analys av ROE^[11].

Speciellt gäller detta för flygstridskrafterna, där tiden mellan observation av en kränkning och beslut om ingripande, i yttersta fall med vapenmakt, kan vara mycket kort och reglerna måste vara glasklara. Där finns det mycket att lära av NATO:s verksamhet i Estland, Lettland och Litauen.

Till sist

Långsiktighet och kontinuitet innebär konkreta åtgärder som långsiktiga och kontinuerliga nationella satsningar på det militära och civila försvaret, förutsebarheten genom en uttalad och samlad politisk vilja.

Lagförslaget är ett steg i rätt riktning, genomtänkt och realistiskt – men måste följas upp genom att satsa fullt ut på förslagen i Försvarsberedningens rapport – annars blir det bara önsketänkande!

De ständiga förseningarna^[12] med nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret undergräver dessutom förtroendet för ledarskapet i den svenska säkerhetspolitiken.

Vi i Sverige är inte vaccinerade mot vare sig krig, kris eller en pandemi. Något som vi inte vill eller tror skall hända, men som ändå sker.

Det är de konkreta åtgärderna som visar att vi vill, vi kan och kommer att försvara oss, tillsammans med Finland om så behövs!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

Noter

[1] Operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, Prop. 2019/20:110, https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2020/03/prop.-201920110/
[2] Lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft 2020-08-01
[3] https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2019/05/ds-20198/
[4] Nils Andrén, Säkerhetspolitik, 2002
[5] Memorandum of Understanding, se vidare p.1.
[6] Se p.1.
[7] Se p.1., sid 12
[8] Se p.1., sid 14
[9] Se p1.1, sid 20.
[10] Se p.2.
[11] Rules Of Engagement, Insatsregler
[12] Försvarsberedningens arbete förskjuts ytterligare två veckor enl DN 2020-05-28

I den mycket oroliga värld vi nu upplever görs här ett försök att beskriva framtida konflikter där pågående pandemi. har tydliggjort att vi i Sverige var fullkomligt oförberedda på det som har hänt. Inga beredskapslager eller skyddsutrustningar liksom alltför få utbildade i sjukvårdssystemet. Våra gamla lämnas att dö utan att anhöriga får följa dem till slutet. Här och var kan undantag göras om den sjuke genomgår palliativ vård. Inga, vare sig politiker eller tjänstemän tar på sig något ansvar.

Klandervärt!

Detta är bara början. De ekonomiska kriserna pågår överallt i världens alla länder. Som en följd av dessa kriser ökar arbetslösheten och ingen ljusning är i sikte. Handeln mellan länder pekar neråt. Fartyg och färjor ligger förtöjda eller för ankar, lastbilar står stilla, tågtrafiken är inställd och fraktflyget liksom merparten av passagerarflyget står parkerade på flygplatserna.

Många ekonomer liknar dagens vid kriserna under 30-talet. Det finns dock några ljuspunkter som vi kan ta fasta på. I Delhi kan man för första gången se en blå himmel. I Kairo kan man se pyramiderna från Kairos centrum. I Venedig kan man se fiskar i kanalerna. Dessa förändringar och många fler har skett på några få månader. Detta går emot vad många uttalat, nämligen att klimatförbättringarna kommer att ta mycket lång tid. Så tycks inte vara fallet. Det verkar således som om luften och haven blir renare. Något som är Synnerligen glädjande.

Samtidigt pågår ett antal konflikter runtom i världen som inte ser ut att få något slut, åtminstone inte för närvarande. En sådan är Kinas ambitioner att öka sitt inflytande i Syd-Kinesiska havet. Bl a vill Kina förbättra sina möjligheter att vid lämpligt tillfälle återta Taiwan. F n är detta omöjligt. Den amerikanska flottan patrullerar farvattnen med hangarfartygsgrupper som visar USA:s styrka. Dock är två av USA:s elva hangarfartyg inte operativa för närvarande. Detta beror på att delar av besättningarna har drabbats av Corona. Trots detta räcker de amerikanska fartygen väl till för att visa Kina att utökade ambitioner på havet kommer mötas med marin styrka.

Vad händer i framtiden

Författaren till detta inlägg ser flera konflikter mellan kapitalägare och fackföreningar å ena sidan som vill återgå till ett normaltillstånd och de grupper som vill förbättra klimatet å den andra. Greta Thunberg och miljontals unga och gamla vill förbättra klimatet genom att påverka politiker och industri- och fackföreningsledare. Om klimatet ska förbättras så att vi kommer under 1,5-grader-målet gällande uppvärmning av atmosfären måste vi vidta många åtgärder. Honnörsord och nyckelord är CIRKULÄR EKONOMI. Med det menas att all tillverkning måste utnyttja förnyelsebara material. Vår inhemska livsmedelsproduktion måste också förbättras avsevärt. F n importerar vi hälften av våra livsmedel. I regeringskansliet pågår förberedelser för hur ett ransoneringssystem skulle kunna se ut.

Det skulle leda alltför långt att försöka beskriva allt som behöver göras. Här ska pekas på ett urval av områden. Vi måste låta fossila bränslen och drivmedel stanna kvar i marken. Detta innebär att vi måste låta olja stanna kvar i oljekällor under havsbotten, sandöknarna och bergsområden. Kol till kolkraftverk och stålframställning måste stanna kvar i marken. Gas till energiproduktion måste också stanna kvar i marken och under havsbotten. Syftet är att koldioxid ska minska i atmosfären så att växthuseffekten så småningom upphör. Att detta är möjligt har vi visat genom att vi har lyckats återställa huvuddelen av ozonlagret över såväl Sydpolen som Nordpolen i atmosfären. Detta har skett genom att vi har minskat utsläppen av bl a freoner.

El bör utnyttjas för alla uppgifter som fordrar energi, till lands med motorfordon och tåg, till sjöss på fartyg , i luften i flygfarkoster. Eftersom elbehovet kommer att vara gigantiskt antas att kärnkraften behöver genomgå en renässans. Det verkar som att kärnbränsle kan framställas av gammalt dito, vilket skulle ge oss kärnkraft i många hundra år. Oaktat detta måste vi fortsätta bygga ut såväl solkraft som vindkraft och biokraft m m. En kontinent som ser ut att gå ett flertal kriser till mötes är Afrika. F n har Coronapandemins fulla kraft inte nått hit men dagen kommer förr eller senare och då måste västvärlden sätta in alla resurser som vi kan uppbringa. Rimligtvis har vi till dess fått fram ett eller flera vacciner och läkemedel. Ett särskilt problem i Afrika utgör striderna om jordartsmetallerna. Dessa används bl a i mobiltelefoner och datorer. Ny teknik kan komma att minska behovet av dessa metaller.

Avslutningsvis något om vikten av att arbeta för allt levande, inklusive mänsklighetens, överlevnad. F n sker en utrotning av vilda djur, stora som små, på vår jord. Denna utveckling måste stoppas. Alla levande arter beror av varandra på olika sätt. Förhoppningen är att det kommer att finnas tillräckligt många kloka politiker som kan fatta de beslut som krävs för att lösa alla de problem som ligger framför oss. Vi har sett att detta är möjligt under den pågående Coronakrisen i demokratiska länder som Sverige.

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Det senaste decenniet har förmågor som tidigare varit förbehållna statliga underrättelsetjänster blivit tillgängliga för nästintill var och en. Den främsta drivkraften för förmågespridningen är att information blivit avsevärt mer lättillgänglig. Saker som tidigare krävde stora investeringar i tid eller pengar för att ta reda på finns numera några musklick bort på internet. Det har gjort det möjligt för nya aktörer att genomföra vissa aspekter av traditionell underrättelseverksamhet.

I närtid är Bellingcats avslöjanden om ryska underrättelsetjänsters härjningar^[1] ett välkänt exempel. Mindre allmänt känt är de arbetssätt som används inom bland annat freds- och konfliktforskningen för att göra oberoende bedömningar. Precis som i underrättelsetjänsten är metoderna många. Exempelvis har tredimensionella modeller av kylanläggningar använts för att uppskatta plutoniumproduktionskapaciteten hos kärnreaktorer.^[2] Efter ett nordkoreanskt robotprov 2017 användes film från en bevakningskamera i Japan för att göra bedömningar av robotens prestanda.^[3]

Data från rymdbaserade sensorer är en informationstyp där tillgängligheten för allmänheten har ökat. Företag som Airbus och Maxar säljer satellitbilder av hög kvalitet. Amerikanska Planet Labs har omkring 150 satelliter i omloppsbana och tar i genomsnitt en bild varje dag av en given plats på land. Det finska företaget Iceye har motsvarande ambition för data från rymdbaserade syntetiska aperturradarer (SAR). Därtill finns rymdbaserade sensorer för vetenskapligt bruk. Inom ramen för EU:s Copernicusprogram har ESA ett stort antal satelliter för jordobservation. Det inkluderar satellitbaserad SAR och multispektrala optiska observationssatelliter. All data från satelliterna i Copernicusprogrammet är öppet tillgänglig.

I slutet av förra veckan meddelade Försvarsmakten att den hade prövat sin förmåga till gemensam sjömålsstrid. Vid beredskapskontrollen sköts sjömålsrobot från flygplan, fartyg och kustrobotbatteri mot mål till havs.^[4] Robotskjutningen har gett en möjlighet att exemplifiera hur militär verksamhet ger avtryck i några olika datakällor som jag har kostnadsfri tillgång till.

Satellitbaserad SAR är relativt väderoberoende och har god upplösning. Det gör det enkelt att detektera nya fasta objekt till sjöss, som de robotmål som användes under beredskapskontrollen. Bild 1 visar en SAR-bild av målen två dagar innan robotskjutningen. Alla mål har ännu inte kommit på plats. På bild 2, som är tagen dagen efter, syns alla fem mål på sina slutliga positioner strax utanför svensk territorialvattengräns. Den är tagen med en optisk observationssatellit. Att detektera fartyg och andra rörliga militära förband är svårare, men det är troligen HMS Helsingborg som är det tydliga radarekot på bild 3. Den är tagen några timmar innan robotskotten. Tyvärr saknar Copernicusprojektet radardata av hög kvalitet för övningsområdet på den aktuella dagen och data för det område varifrån HMS Härnösand sköt sina två robotar saknas helt. På bild 4 syns hur det går att detektera förband indirekt. På den högra bilden, som är tagen samma dag som skjutningen, är markreflektansen markant lägre än på den vänstra referensbilden. Det beror på att marken på platsen skyms av det kamouflagemålade kustrobotbatteriet.

De här fyra exemplen på metoder för att lokalisera militär verksamhet med öppna data är relativt enkla. Med mer tid och fler källor går det att få ut betydligt mer information ur öppna data. Den programvara jag har använt för att generera några av bilderna har exempelvis funktionalitet för automatisk detektion av fartyg i SAR-bilder. Med den tillgängliga radardatan är det också möjligt att detektera höjdförändringar på millimeternivå med hjälp av interferometri. Det är även denna data som användes av en bloggare för att, bland annat, lokalisera ett stort antal svenska PS-870 radar. Genom att integrera ihop flera SAR-mätningar, framträder de områden där satellitens radar störs av de markbaserade radarstationernas sändning.^[5]

Förhoppningsvis kan exemplen här öka medvetenheten om hur militär verksamhet lämnar betydligt fler spår idag än för bara några år sedan. Spåren är lättillgängliga och finns kvar långt efter att verksamheten är över. Det går sannolikt inte att helt undvika exponering för den nya floran av datakällor. Istället är det viktigt att känna till och förstå sitt avtryck och anpassa sig till det. Med god kännedom om vad som går respektive inte går att dölja kan förband istället koncentrera sig på att begränsa spridningen av information och verksamhet som går att skydda.

Försvarsmakten har offentliggjort beredskapskontrollen som ett led i sin strategiska kommunikation. Tillkännagivandet var imponerande professionellt i sin utformning och budskapet var tydligt: Trots pågående påfrestningar på samhället kan Försvarsmakten lösa sin huvuduppgift – väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Strategisk kommunikation måste vara sann för att vara trovärdig. Den förmågespridning som beskrivs här har tidigare lett till att felaktiga påståenden i andra länders strategiska kommunikation har kunnat granskas och motbevisats. Det är därför viktigare än någonsin att hålla sig till sanningen. I det här fallet stärker öppna data Försvarsmaktens kommunikation och beredskapskontrollen förefaller ha gått till på precis det sätt som myndigheten beskriver.

Författaren är kapten och doktorand vid Försvarshögskolan och Högskolan i Skövde.

Noter

[1] https://www.bellingcat.com/tag/russia-en
[2] Patton, T. (2012). Combining Satellite Imagery and 3D Drawing Tools for Nonproliferation Analysis: A Case Study of Pakistan’s Khushab Plutonium Production Reactors. Science & Global Security, 20(2–3), 117–140. doi: 10.1080/08929882.2012.719383
[3] Acton, J. M., Lewis, J. G., & Wright, D. (2018). Video Analysis of the Reentry of North Korea’s July 28, 2017 Missile Test. Arms Control Wonk. https://www.armscontrolwonk.com/archive/1206084/dprk-rv-video-analysis
[4] https://www.youtube.com/watch?v=0NHK6sY4uYs
[5] Dan, H. (2018). X Marks The Spot: Identifying MIM-104 Patriot Batteries From Sentinel-1 SAR Multi-temporal Imagery. https://medium.com/@HarelDan/x-marks-the-spot-579cdb1f534b