För dryga 70 år sedan, den 9 maj 1950, höll den dåvarande franske utrikesministern med det – symboliskt nog, eftersom han kom från gränstrakterna – tyskklingande namnet Robert Schuman ett tal som kommit att bli historiskt. Inspirerad av den franske affärsmannen och diplomaten Jean Monnet föreslog Schuman att sex kol- och stålproducerande stater i Europas mitt skulle bilda en gemensam överstatlig organisation för att gemensamt reglera den industri som haft en så central roll för de frekventa krigen på kontinenten.

Så bildades 1952 Kol-och stålunionen, vars förste president f ö blev Jean Monnet. Några år senare, 1957, kom den gemensamma marknaden, EEC. Därefter har den europeiska integrationsprocessen rullat på, utvidgats till allt större områden och innefattande allt flera länder till att idag omfatta flertalet europeiska stater väster om Ryssland. Detta innebär ju inte att det varit en lätt resa. Processen har mött många bakslag, varav ett av de värsta var att förslaget om uppsättande av ett europeiskt försvar (European Defence Community, EDC) 1954 fälldes av den franska nationalförsamlingen. Men få vill väl idag bestrida att integrationen varit en för vår världsdel mycket positiv kraft.

Detta skulle rimligen varit en självklar sak att fira. Men i stället kan vi nu konstatera att integrationsprocessen befinner sig i en allvarlig kris, den kanske värsta sedan Schumans tal. Denna situation, som varit under uppbyggnad sedan åtminstone finanskrisen 2008-2009, och som nu spätts på av coronaepidemin, har flera dimensioner. En har självklart med själva epidemins ekonomiska effekter att göra. Den påtvungna nedstängningen av ekonomierna i unionens medlemsländer har medfört minskade skatteintäkter, stor och plötslig arbetslöshet och enorma budgetära utgifter för att förhindra att företag går omkull, minska effekterna för de enskilda av arbetslösheten m m. Men för EUs del diskuteras också samtidigt unionens delvis problematiska förhållande till omvärlden, till USA, Kina och Ryssland. Frågan om ytterligare nya medlemsstater från främst Västra Balkan är, mot bakgrund av de erfarenheter man gjort av senare utvidgningar, inte alldeles lättlöst. Till slut är Brexitprocessen långt ifrån genomförd. Tvärtom för parterna en kamp mot klockan. Om ett avtal skall finnas på plats när övergångstiden löper ut den 31 december måste detta föreligga med utgången av oktober. Annars hinner inte Europaparlamentet ratificera fördraget. Resultatet kan annars bli en s k hård Brexit utan avtal med ty åtföljande omfattande praktiska konsekvenser får båda parter.

Den dramatiska utveckling som coronaepidemin inneburit kan en ekonomi som den svenska med goda statsfinanser och låg statsskuld klara hyggligt. Men för de medlemsländer med betydligt svagare offentliga finanser, som Italien, Spanien, Grekland m fl och de med den lägsta bruttonationalprodukten är det avsevärt svårare. Därför ställdes redan tidigt förståeliga önskemål från deras sida att bli delaktig av de rikare EU-ländernas solidaritet. Genom den nya europeiska stabiliseringsmekanismen (ESM) kunde ganska snabbt beslut fattas om en del medel till hårt drabbade medlemsländer. Men i botten låg också den gamla debatten om EU från att vara en inre marknad också borde ta steget till att bli en fördelnings- eller transferunion och helt enkelt omfördela pengar från norr till söder. Detta har ju Tyskland och dess allierade i norra Europa, bland dem Sverige, alltid motsatt sig. Lån ja, men bidrag nej. Men sedan kom så i mitten av maj bomben när Angela Merkel och Emmanuel Macron kungjorde att man kommit överens om ett jättelikt räddningspaket (750 miljarder euro) som till två tredjedelar skulle bestå av bidrag och en tredjedel lån. EU skulle nu ta upp lån på den internationella marknaden. Delvis skulle man återbetala lånen med höjda medlemsavgifter och skatter på EU-nivån. Skulle detta kunna innebära EUs ”Hamilton moment”, då USA:s finansminister Alexander Hamilton 1790 föreslog att den nya federala regeringen skulle överta delstaternas lån? Härmed skulle EU, enligt somliga bedömare, ta ett synligt steg mot en mera federal organisation. Även om förslaget uttryckligen betecknats som en engångsåtgärd har man, menar kritikerna, beträtt en ny och av federalisterna önskad väg.

Här står man nu. EU väntas i sommar vid ett toppmöte 17-18 juli ta ställning till ett förslag från kommissionen enligt den fransk-tyska överenskommelsen. Sverige och övriga medlemmar i den frugala kvartetten som den kallas, Danmark, Holland och Österrike – även Finland delar denna ståndpunkt men ligger t v lågt och gärna håller sig nära Tyskland – medger självklart krisens allvar, men vill av många skäl satsa på lån. Lånen är mera disciplinerande och kan också medföra att dessa kan ändamålsbestämmas. Dessutom pekar kritiker på att förslagets tänkta fördelningsmekanismer mellan medlemsländerna inte specifikt verkar tar sikte på graden av coronaeffekterna utan i själva verket handlar om att stötta euron. Rimligen borde utgången av denna debatt bli något slags kompromiss. Men med det rådande förslaget har man igen öppnat dörren för en viktig debatt om unionens framtid. Hittills har ju finanspolitiken varit en nationell angelägenhet. Diskussionen om mellanstatlighet och federalism finns dock hela tiden närvarande, liksom den fransk-tyska alliansens lödighet och syften.

Men denna politiska fråga är inte den enda som står på dagordningen. Både Trumpadministrationens ”America First”-doktrin och Brexit har riktat blicken mot EUs säkerhetspolitiska dimension. Denna har ju länge spelat en rätt undanskymd roll i övervägandena. Men Donald Trumps frekventa och direkta angrepp mot sina allierade och hans uppenbara misstro mot NATO och särskilt Tyskland har igen aktualiserat frågan om vad EU kan göra för att stärka sin egen försvarspolitik. Angela Merkel har liksom Emanuel Macron offentligt uttalat att EU inte längre i händelse av en allvarlig kris på samma sätt som förr kan lita på USA:s stöd. Denna frågeställning har ju fått ökad betydelse med Storbritanniens utträde ur EU; landet är ju vid sidan av Frankrike Europas ledande militärmakt.

Trumpadministrationen liksom Putins och Kinas alltmera tydliga aspirationer har vidare lett till frågan om hur EU skall kunna förstärka sin position i det internationella systemet och förvandla unionens ekonomiska styrka till tyngre specifik politisk vikt. I dagens ansträngda handelspolitiska klimat kan EU, om man kan agera som en enhet, spela en större roll än nu. Bryssel har i sin förra året kungjorda Kinastrategi förklarat att Kina nu är en ”systemic rival”. Men samtidigt är det ju klart att medlemsländerna har svårt att ena sig om hur man skall förhålla sig till Kina. En del medlemsländer, Italien och Grekland, har gått med i Pekings ”Belt-and-Road Initiative” som erbjuder medlemsstaterna stora infrastrukturprojekt. Kina samverkar också med 12 EU-länder och fem icke-medlemmar i nätverket 17+1. Flera länder har öppnat fönstret för den kinesiska elektronikjätten Huawei när det gäller 5G, medan andra varit mera avvaktande eller rent av avvisande och vidare initierat åtgärder för att kunna förbjuda kinesiska uppköp av europeiska nyckelindustrier. Det sagda gäller också förhållandet till Ryssland, även om Moskva inte kan erbjuda de länder i EU man uppvaktar, främst i Östeuropa, något som ens liknar Kinas resurser.

EUs möjligheter att stärka sin säkerhetspolitiska roll och uppträda internationellt med större tyngd hänger samman med en annan kritisk punkt i EUs utveckling, nämligen utvidgningen. Sverige har ju konsekvent, liksom övriga nordiska stater och Storbritannien, varit anhängare av EUs utvidgning. Avsikten har varit att dels rida spärr mot alltför federalistiska aspirationer, vilka rimligen är svårare att omsätta i en allt större union, dels betona EUs primära roll som fredsskapande faktor i Europa.

Till att börja med talade man i EUs barndom om integrationsprocessens funktionella ”spill-over”-effekt. Begreppet myntades i en klassisk bok, ”The Uniting of Europe” (1958) av den tysk-amerikanske statsvetaren Ernst Haas. Samarbetet inom det ekonomiska området skulle nästan mer eller mindre automatiskt kunna leda till nya samarbetsområden. Så var det också länge till dess vi kom fram till den inre marknaden och euron. Men nu har unionen sedan dryga 20 år upplevt ett annat slags, nämligen en geografisk sådan, ”spill-over”-effekt och utan att dessa nya medlemmar egentligen till fullo uppfyllt de s k Köpenhamnskriterierna om demokratiskt styre, fungerande rättssamhälle, låg korruption m m, liksom släppt in rad länder som kommer från en annan och historiskt icke-existerande eller svag demokratisk tradition. Flera stater, främst på västra Balkan, står på tur. Filosofin har då varit att dessa nya medlemsländer skulle vara bättre att ha inom unionen än utanför då de annars skulle kunna bli villiga eller ofrivilliga offer för ryska och/eller kinesiska närmanden. Därmed skulle de kunna utgöra tänkbara hot mot unionen. Således skulle det när allt kommer omkring vara bättre att fortsätta utvidgningspolitiken enligt hittills gällande riktlinjer.

Men ännu verkar inte EU på allvar ha diskuterat innebörden av medlemskap för nya medlemsländer med andra traditioner och aspirationer än de ursprungliga. Detta har i stället uppmärksammats i flera böcker av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, mest utförligt i ”After Europe” (2017). Egentligen är det märkligt att denna diskussion inte förs i n o m unionsorganen när nu särskilt Polen och Ungern förorsakar ganska stora problem och påverkar bilden av unionens demokratiska lödighet. Detta inte bara försvårar EUs redan komplicerade beslutsprocesser utan reducerar dess aspirationer på att företräda viktiga demokratiska värden på den internationella arenan. Den sanktionsmekanism som regleras i unionsfördragets artikel 7 är inte särskilt effektiv: för att i avvaktan på rättelse beröva en tredskande medlemsstats rösträtt krävs enighet, vilket torde vara mycket svårt att uppnå.

Det är naturligtvis inte lätt för EU att inta en tydlig position i denna fråga. En del stater förväntar sig att en eventuell ny medlem skall bli dess allierade och förordar således denna nya stats kandidatur, även om man har en bra väg att gå till att ha uppfyllt Köpenhamnskriterierna. För de allra flesta ter det sig rent av snålt eller oklokt att inte släppa in länder vars historia kanske utan deras egen förskyllan varit våldsam och styrd av auktoritära regimer. Man kan ju inte bortse från att den populistiska vågen i världen lett till att nödtorftigt godkända medlemsländer efter inträdet via val fått en mera auktoritärt sinnad regering. Att sätta stopp för eller besluta om en paus i utvidgningsprocessen skulle också kunna tolkas som ett uttryck för bristande självförtroende. Frågan måste emellertid ställas med större allvar än hittills. När det gäller Turkiet som länge bankat på EUs port tycks man i praktiken i tysthet och under överskådlig framtid ha lagt dess ansökan till handlingarna.

Vilken betydelse Brexit till slut kommer att få är en fråga som under pandemin kommit helt i skuggan. Britterna har, trots sin återhållande politik inom EU, spelat en ganska stor roll både genom sin pragmatism, starka frihandelstraditioner, relativa säkerhetspolitiska tyngd och sin diplomatiska kapacitet. Kommer den fransk-tyska axeln nu att än mera dominera i Bryssel? Och vad betyder det för unionens framtid att unionens geografi s a s blir mera centraleuropeisk? Britterna har ju konsekvent agerat som ett slags brygga mellan USA och dess europeiska allierade. Deras frånvaro i rådslagen kan knappast underlätta de framtida relationerna mellan Washington och Bryssel.

Olyckskorpar har under de senaste månaderna, mot bakgrund av de ovan beskrivna kristecknen, siat om EUs upplösning. Det är nog för tidigt. Men att unionen sommaren 2020 står inför avgörande utmaningar är utan vidare klart. Är Europas ledare och Ursula von der Leyens kommission kapabla att ta sig an problemen? Och hur kommer den populistiska och EU-kritiska väljarkåren i flera länder att påverka unionens framtid? Italien var länge det mest EU-positiva landet, men har nu en stark EU-kritisk opinion. Det kan hända i flera länder.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Det har på flera håll framhållits att det kommande försvarsbeslutet till stora delar mest verkar bli ett slags återgång till hur vårt försvar fungerade tidigare och hur det var organiserat för ganska många år sedan. Det finns verkligen många drag av kontinuitet i de förslag som försvarsberedningen lämnat och för många mer eller mindre insatta betraktare kan detta kanske verka positivt. Ett slags återtagning kan ju aldrig vara fel? Så här kunde man göra under det kalla krigets tid, men i dagens gråzonsvärld är nog en återgång till hur det var tidigare mest en illusion, som för bort tankarna från vårt behov av att anpassa vår framtida säkerhetspolitiska inriktning till dagens och framtidens förutsättningar. Möjligen har vi hamnat där vi nu tankemässigt befinner oss på grund av att flera försvarsmyndigheter fick lämna sina egna underlag till försvarsberedningen och den modellen kan ju verka samlande kring vad som kunde vara väl genomtänkta framtidstankar, men så fungerar ju inte myndigheterna i Sverige numera. Det låg i stället nära till hands för dem att lämna sina senaste budgetframställningars mer eller mindre genomtänkta motiv som underlag. Möjligen kan detta också ha bidragit till att dagens ganska torftiga försvarsdebatt mest handlar om anslag och inte om de stora säkerhetspolitiska förändringar som redan inträffat eller som vi kan förutse vara aktuella inom en nära framtid. Det som framför allt saknas är nya och bättre tankar om hur vi skulle kunna agera säkerhetspolitiskt i dagens värld.

Vad är då målet för vår nationella säkerhet?

I det lilla häfte, som statsrådsberedningen gav ut i januari 2017 – före det årets Sälenkonferens – kan man hitta en hel del tankar kring vår nationella säkerhet och hur den ska värnas, men det verkar som att skriften snabbt glömdes bort, trots att den faktiskt undertecknats av statsminister Löfven. Möjligen blev den inte heller direkt användbar i den följande försvarsdebattens mera ekonomiska inriktning, men det vore tråkigt, om innehållet i skriften totalt glömdes bort för där finns flera intressanta ingångar till rimliga säkerhetspolitiska tankar. Här några exempel: ”Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa. Liksom samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.” Någon kan säkert invända, att det är väl inte särskilt vägledande för hur vi bör bygga upp landets försvar, men fortsättningen svarar till del: ”En förutsättning för att uppnå dessa mål är att vårt lands politiska oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan upprätthållas.” Inte heller här finns det något om hur mycket det kan kosta, men det anges ett tydligt mål för hur vårt totalförsvar bör vara inriktat och längre fram konstateras: ”Den samlade förmågan i vårt land att förebygga, motstå och hantera kriser och krig måste stärkas. Det gäller för såväl kortsiktiga utmaningar som mera långsiktiga hot.” Tydligare kan nog inte en regering anse, att det finns ett påtagligt behov att förstärka dagens försvar – i vidaste bemärkelse.

Att vi sedan inte är eller bör vara ensamma i våra ansträngningar borde nog uppfattas som en mycket stor förändring jämfört med det kalla krigets tid, då vi ju ansåg oss eller åtminstone hävdade, att vi skulle vara neutrala i en storkonflikt mellan öst och väst. Nu står det i stället: ”Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare. Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt samarbete med andra. – Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” Konsekvenserna av detta verkar inte ha slagit igenom så uppenbart ännu vare sig i vår försvarsdebatt eller i försvarets organisation och ledning. Samövningar med Finland uppfattas väl som något positivt av många svenska medborgare, men hur är det med samövningar med Nato eller inom EU? Även detta anges i skriften: ”Våra intressen är särskilt nära sammanbundna med våra nordiska och baltiska grannländers, med EU:s och med det övriga Europas.” Så även om vi av försiktighetsskäl i dagens situation undviker att formellt bli medlemmar av Nato, så anges det ju ganska klart vart vi kommer att vända oss i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge och det är något som de flesta av våra grannländer – inkluderande Ryska federationen – uppfattar.

Även under rubriken ”Sverige och omvärlden” finns en hel del som verkar bortglömt i dagens försvarsdebatt. Hur många inlägg eller argument har lagts fram om hur den pågående globaliseringen kan tänkas påverka vår säkerhetspolitik? ”Mot denna bakgrund har det blivit ännu viktigare för Sveriges säkerhet och välstånd att det finns en fungerande internationell ordning med förutsägbara spelregler.” Hur bidrar vi till den ordningen trots att man till och med konstaterar, att globaliseringen kanske skadar tilltron till mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer? Den europeiska integrationen anses mycket värdefull och som ett instrument för att motverka att ett tredje världskrig bryter ut på vår kontinent. Man pekar också på EU:s södra grannskap präglas av instabilitet och väpnade konflikter, men det anges också – men först här – att Rysslands agerande har försämrat den säkerhetspolitiska situationen över tid i vårt närområde. Den aktuella svenska försvarsdebatten handlar påfallande ofta om just hotet från öster och man bibringas lätt uppfattningen att Ryssland när som helst kommer att angripa oss, även om det svensk-finländska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet har fördjupats och båda dessutom har ett partnerskap utvecklats med Nato genom en säkerhetspolitisk dialog om Östersjön. Visst låter det bra, men för säkerhets skull har man utelämnat det komplicerande faktum att en stor del av den ryska oljeexporten faktiskt sker över Östersjön och till raffinaderierna i Brofjorden vid Lysekil. Att vi således importerar omkring 40 % av vårt oljebehov från Ryssland den vägen, borde nog trots allt behandlats något i skriften – och i den svenska försvarsdebatten!

I ett särskilt kapitel i skriften tar man upp en lista på vad som kan uppfattas som våra nationella intressen och som alltså borde vara vägledande för synen på vår säkerhet och att vi aktivt värnar dessa intressen, när och om de riskerar att undermineras. Det är kanske viktigt att notera, att våra nationella intressen inte plötsligen dyker upp när och om det skulle utbryta någon form av väpnad konflikt – de finns redan i dag och under fredstid!

• Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
• Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
• Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter.
• Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
• Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde
• Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
• Att främja en regelbaserad multilateral världsordning.

Den sista punkten handlar om normer och folkrätt, handelns långsiktiga säkerhet, klimatfrågan med särskild punkt om Agenda 2030 om utvecklingssamarbete samt civilt och militärt fredsfrämjande insatser. Även här borde kanske vissa funderingar funnits inom försvarsberedningens arbete och dagens försvarsdebatt kunde kanske ha vunnit en del på att man inte mest begränsar sig till hur vårt försvar bör byggas upp för att möta ett tämligen osannolikt framtida ”väpnat angrepp”.

Hur kommer försvarets verksamheter in i sammanhanget, undrar kanske någon och då ska vi inledningsvis undersöka vad ett försvar normalt internationellt sett och över tiden ska kunna åstadkomma och med dagens säkerhetspolitisk som bakgrund.

Försvaret ska skydda landets intressen, så som de kortfattat noterats ovan, och det är försvarets grundläggande funktion att redan i dagsläget fungera som ett slags skyddsvakt och att bidra till att landets säkerhetspolitik och diplomati uppfattas och respekteras av andra stater. En sådan tolkning torde innebära, att många gamla föreställningar måste omprövas och att de legala grunderna för att kunna bedriva verksamhet eventuellt inkluderande stridsinsatser, om så skulle behövas, kanske borde ses över. Tidigare har ju detta mest handlat om tillträdesbrott och liknande, men i dagens globaliserade värld bör vi nog kunna genomföra insatser och på olika nivåer, vilket ytterst kan betyda stridsinsatser tillsammans med andra stater och i främmande land. Betydligt mera omfattande än vår gamla kära IKFN- förordning alltså! Funktionen som diplomater ”i grått” har väl alltid funnits i viss förmåga och kunskap inom marinen, men numera är det högst rimligt att även andra förband ska kunna lösa sådana uppgifter.

En traditionell uppgift handlar om att försvaret ska hindra att dagens motsättningar eskalerar och öppna konflikter uppstår. Detta har under många år handlat om det som kallas ”marin närvaro”, men även detta har numera tillämpningar inom andra delar av vårt försvar och på annat sätt. Man kan ju uppfatta Nato närvaro i de baltiska staterna som just en närvaro för att förhindra att konflikten mellan Nato och Ryssland eskalerar. På motsvarande sätt borde vi kunna se på uppgiften för vårt eget försvar – att tydligt förhindra att en konflikt eskalerar. Vi skulle därför behöva ha ett antal förband omedelbart tillgängliga och stridsberedda för att kunna stå emot ett överraskande angrepp. Att förbandsmängden dessutom borde kunna varieras med hänsyn till hur vi bedömer den akuta situationen, är kanske en självklarhet – och uppgiften bör förstås också omfatta framskjutna förband på Gotland! Ibland kallas den här strategiska metoden för ett ”tröskelförsvar” och det är alltså något sådant vi skulle behöva för att förhindra att konflikter bryter ut överraskande och redan på låg nivå. Förr trodde vi ju gärna, att ”ett folk i vapen” skulle fungera fredsbevarande, men sedan kärnvapnens tillkomst har nog det förhållandets trovärdighet urholkats betydligt.

En viktig del av EU-samarbetet handlar dessutom om skyddet av EU yttre gränser, vilket vi gärna och enklast överlåter åt gränsstaterna att sköta själva. Men vi har faktiskt ett viktigt eget nationellt intresse att samverka kring och det handlar om den stora trafiken av människor från Afrika till södra Europa. Individers önskemål om en bättre framtid i Europa har medfört att människotrafiken – och människosmugglingen – över mellersta Medelhavet är betydande och svårt att hantera. En gång i tiden gick en stor del av människosmugglingen via Gaddafis Libyen, där många tjänade stora pengar på trafiken och det med förde så småningom en EU-ledd marin operation, Op Sophia – från i år omvandlat till Op Irini – för att försöka hejda det brottsliga hanterandet, men av någon anledning ansåg man i Sverige att det inte var något som berörde den svenska säkerheten, trots att den stora immigrantströmmen faktiskt störde mycket och blev en stor inrikespolitisk fråga! Vi får väl hoppas att Sverige i fortsättningen uppträder på ett mera solidariskt sätt inom arbetet med EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik och kanske i Europa och inte bara i Mali!

Försvaret bör dessutom delta i skyddet av landets ekonomi och då handlar det om att hålla förbindelserna och handelsvägarna öppna och säkra. Nära 90 % av vår utrikeshandel går ju sjövägen och man skulle kanske därför tro, att uppgiften i allt väsentligt vore en marin fråga och som vi skulle kunna lösa tillsammans med våra grannar, som ju också har ett tydligt behov av att handeln med andra länder fungerar på ett säkert sätt. Men numera har det tillkommit klara möjligheter för terrorister och andra att slå ut hamnarna, som alltså redan idag bör ha ett tillgängligt försvar också på marken och kanske också i luften för att säkerställa förbindelserna med våra partners!

Samordning och samverkan med internationella partners är alltså av största vikt, då det gäller att skydda vårt lands intressen och säkerhet. Vi får nog försöka komma bort från kalla krigets tankar om ett invasionsförsvar av gammalt märke och i det avseendet kan vi säkert lära en del av den ryske generalstabschefen, Gerasimov, som snarare argumenterar om ”smygande” angrepp av olika slag och som vi borde förstå bättre vad det kan betyda. Här borde dessutom ett modernt Cyberförsvar också ha en viktig uppgift. Men ytterst handlar förstås vår säkerhet om att vi har en god beredskap för att kunna använda våld för att försvara vårt land och det har i allmänhet de flesta förståelse för, men det är alltså inte den enda förmågan som ett försvar ska ha.

Ett samhällsförsvar i bredare bemärkelse borde dessutom bemannas av medborgarna och på ett mera jämställt sätt. Den gamla tidens värnplikt får nog anses ha tjänat ut sin roll och bör nu ersättas med ett system, där medborgarna får en kort introduktion och därefter själva får välja om de vill fullgöra sin samhällsplikt inom försvaret eller på annat håll i vårt samhälle. Alternativ finns ju lätt att hitta inom det moderna samhällets många behov av säkerhet – alltifrån extra brandmän och ordningsvakter till biträdespersonal inom äldreomsorgen. Då kunde det kanske finnas rimlig tillgång på folk att släcka skogsbränder, eventuellt i samverkan med Hemvärnet liksom extrapersonal, om och när en ny viruspandemi drabbar landet.

Och hur ska detta betalas? I stället för att försöka att göra mer eller mindre genomtänkta avvägningar inom statsbudgeten finns det redan en summa som kan anslås till landets försvar. Vi bör helt enkelt avsätta 2 % av vår BNP till försvaret, om vi vill framstå som trovärdiga för våra partners! Det är ju målet för Nato stater och det borde alltså vara målet också för det svenska försvaret. Hur sedan det anslaget bör och kan delas upp mellan försvarsgrenarna är en annan och kanske mest en politisk fråga – och historiskt sett är detta inte heller någon nyhet. Procentsatser diskuterades som avvägningsinstrument redan inför försvarsbeslut på 1950-talet och för att snabbt nå upp till BNP-målet kan vi kanske återföra en del ”utlokaliserade” funktioner och verksamheter tillbaka till Försvarsmakten eftersom de en gång togs bort av förmenta besparingsskäl!

Nu gäller det alltså att modernisera försvaret av vårt samhälle och då duger nog inte de gamla modeller, som ju använts under det kalla krigets tid. Vi måste anslå ett betydligt bredare grepp, för att kunna fungera bättre som internationell partner, som EU-medlem och som pålitlig granne – och ytterst för att avvärja väpnade angrepp tillsammans med våra partners.

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Ola Palmqvists inlägg om uppdragstaktik (2020-06-15) belyser den komplicerade situation som Försvarsmakten befinner sig i när det gäller att implementera uppdragstaktik som sin ledningsfilosofi. [1] Det finns en klar ambition i de senaste svenska doktrinerna att uppdragstaktik ska genomsyra vårt agerande. Men liksom Palmqvist tar upp, tyder mycket på att det finns ett glapp mellan vad våra doktriner förespråkar och hur vi agerar. Jag upplever en slitning mellan ideal och kultur, där jag tror att lösningen inte återfinns i snabba svar, svepande reformer eller nya doktriner, utan mer fundamental eftertanke och diskussion inom den militära professionen kring krigets natur, uppdragstaktik som filosofi och svensk militärkultur.

Syftet med det här inlägget är att ge perspektiv på svensk uppdragstaktik. Det är strukturerat enligt följande. Först redogör jag för forskning om uppdragstaktik som ledningsfilosofi, med fokus på tysk Auftragstaktik. Därefter följer en redogörelse för tidigare forskning om uppdragstaktik i Sverige, samt min egen textanalys av uppdragstaktik i svenska doktriner. Därefter sammanfattar jag mina intryck från diskussioner gällande svensk uppdragstaktik, samt egna reflektioner. Slutligen presenterar jag tankar om hur den militära professionen fortsatt kan arbeta med uppdragstaktik.

Uppdragstaktik som ledningsfilosofi snarare än ledningsmetod

Liksom Palmqvist tar jag min utgångspunkt i Anders Palmgren och Niklas Wikströms forskning om uppdragstaktik. [2] De betonar att den svenska uppdragstaktiken har sina rötter i vad som populärt kallas Auftragstaktik, vilket egentligen är en modern konstruktion av den tyska militärkulturen.

Palmgren och Wikström menar att Auftragstaktik bygger på Carl von Clausewitz analys av kriget och den kritik han framförde mot upplysningstidens militära tänkare, såsom Antoine-Henri Jomini. Jomini ansåg att kriget hade en egen logik och styrdes av en serie tidlösa principer och att den fältherre som efterlevde dessa principer skulle nå framgång på slagfältet. [3] Jominis närmast naturvetenskapliga syn på kriget kom att påverka den franska militära traditionen och idén om den perfekta planen. Enligt Clausewitz saknade krig en rent militär logik, utan istället måste strategiska situationer alltid tolkas utifrån ett politiskt sammanhang. I motsats till Jomini menade Clausewitz att kriget kännetecknades av avsaknaden av absolut kontroll över händelseutvecklingen i både politisk och militär mening – en form av kaos.

Auftragstaktik tog stort intryck av Clausewitzs syn på kriget och betonade omöjligheten i att förutspå krig med någon form av schema och begreppet ”kein schema!”, att det inte fanns någon förutbestämd lösning, kom att prägla Auftragstaktik. [4] Samtidigt föll den politiska dimensionen i skymundan och Auftragstaktik kom att präglas av rent militära överväganden, något som tyskt agerande under världskrigen illustrerar.

Med utgångspunkt i krigets kaotiska natur bygger Auftragstaktik även på följande hörnstenar. För det första, föreningen av lydnad och självständighet. Helmut von Moltke den äldre betonade vikten av att inte planera operationer i detalj, utan att militär ledning handlade om att snabbt bemästra växelverkan i händelseutvecklingen där styrande faktorer var både otydliga och tvetydliga. [5] Vidare var kravet som ställdes på officeren oerhört stort, då denne skulle fungera som en motor i förbanden och bidra till seger från den taktiska nivån och uppåt. Den oerhörda offerviljan som fanns i den tyska officerskåren tog sig bland annat i uttryck under andra världskriget, där drygt tio gånger fler tyska generalspersoner ur armén och flygvapnet stupande än i amerikanska krigsmakten. [6]

Det andra perspektivet är självständighet och enkelhet som organisatoriska principer. Högre förband ska vara allsidigt sammansatta så att den taktiska chefen har alla förmågor till sitt förfogande. Kombinerade vapen är en fundamental princip, vilket förenklar den löpande implementeringen av nya tekniska system. Auftragstaktik lägger också stor vikt vid organiskt sammansatta enheter som anpassar sitt uppträdande efter situationen och inte är låsta i stelbenta organisatoriska former. Vidare ska ledning vara enkel och undvika onödig komplexitet. Desto större förband, desto kortare order.

Det sista perspektivet är vikten av beslutsamhet, ansvar och gåpåaranda inom officerskåren. Officerare ska vara beslutsamma och offensiva, fostrade i att ta stora risker för att nå sina mål, eftersom striden ytterst handlar om nationens överlevnad. Uppdragstaktik kräver också en hög grad av ansvar och självständigt tänkande, även ifrågasättande och ordervägran om det tjänar stridens syfte. [7] Just syftets framträdande roll är kanske det mest centrala i Auftragstaktik och man skulle kunna diskutera filosofin som syftestaktik.

Med detta som avstamp vill jag betona att tysk Auftragstaktik, liksom våra samtida doktriner, betonar uppdragstaktik som en ledningsfilosofi snarare än ledningsmetod. Det rör sig om långt större frågor än att leda genom uppdrag och syfte. Istället handlar det om fundamentala uppfattningar om krigets natur, professionens ansvar och flexibilitet. Samtidigt är det värt att notera att i försöken att efterlikna Auftragstaktik är det flertalet länder som har fokuserat på ledningsmetod snarare än filosofi. Jag anser att detta är tydligt i det svenska fallet fram till och med nyligen.

Uppdragstaktik innan svenska doktriner

Palmgren och Wikström redogör för hur Sverige tog stort intryck av Auftragstaktik mellan ca 1860-1920, även om det fanns skillnader mellan svensk och tysk syn. Bland annat ersätter man i Sverige det tyska begreppet ”Auftrag” (uppdrag) med det snävare ”uppgift”. [8] Man hade från svenskt håll heller inte samma betoning på vikten av kamp till det yttersta.

Under mellankrigstiden sker en glidning mot den franska skolan där planering och orderefterlevnad fick en mer framträdande roll, medan initiativ fick en mer tillbakadragen roll. Det svenska sättet att föra krig blir tämligen stelbent och bland annat Nazityskland noterar i en operationsstudie 1943 hur Krigsmakten troligen inte hade kunnat återhämta sig från en operativ chock. [9] Under kalla kriget fortsatte slitningen, där man å ena sidan konstaterade att kriget var kaotiskt och krävde initiativ på låg nivå, samtidigt som vittnesmål menar att vi tenderade att öva formellt med hög grad av styrning och kontroll, även om åsikterna går isär. [10]

I slutet av kalla kriget nämns uppdragstaktik för första gången i Taktiska riktlinjer för arméförbanden från 1979. Uppdragstaktik definieras här som mål, resurser och anvisningar. [11] I Arméregelemente II från 1982 nämns dock inte uppdragstaktik, men det återkommer sedan i Arméreglemente II från 1995, där innebörden av är uppdragstaktik än tydligare än tidigare. Den diskuteras dock som en metod för ledning, snarare än som en övergripande filosofi. [12] Tyvärr saknas det, vad jag vet, motsvarande reglementen för marinen, flygvapnet och den operativa nivån, ur vilka vi kan utläsa deras syn på ledningsfilosofi.

Uppdragstaktik i svenska doktriner

Detta stycke bygger på textanalys, där jag har sökt kartlägga uttryck för uppdragstaktik i svenska doktriner. 2002 lanseras den första formella svenska militärdoktrinen i form av Militärstrategisk Doktrin 2002. Här framgår att Försvarsmakten ska använda uppdragstaktik som ledningsmetod för att möjliggöra manöverkrigföring. [13] Vi möter alltså synen på uppdragstaktik som en metod och inte en filosofi. Överlag presenteras inte uppdragstaktik med något större egenvärde, utan som en metod för att möjliggöra tempo i manöverkrigföring vilket tycks vara det primära målet. [14] I doktrinen anges att uppdragstaktik innebär tilldelning av tydliga mål och resurser, men också så mycket handlingsfrihet som möjligt. Vidare anges att krigföring är komplext och blir mer och mer komplicerat, varför beslutsfattande måste delegeras ned i organisationen. Samtidigt förekommer samordningsbehov, vilka kan medföra detaljstyrning i undantagsfall. Det görs också ett intressant uttalande att Nätverksbaserat Försvar ska gynna uppdragstaktik genom informationsöverlägsenhet, men exakt hur detta ska ske redogörs inte för. [15]

Operativ Doktrin 2005 betonar också uppdragstaktik som en ledningsmetod. Doktrinen understryker vikten av att leda genom uppdrag på grund av krigets osäkerheter. Jämfört med den militärstrategiska doktrinen har uppdragstaktik fått en starkare ställning och ses inte längre som en metod för att möjliggöra manöver, utan som nödvändig i sig självt för att hantera krigets kaos. [16] Det finns däremot ett intressant motsatsförhållande i doktrinen i hur chefen å ena sidan ska leda genom uppdragstaktik, men å andra sidan behärska alla arenor och tiden. [17] Man betonar vikten av operationslinjer, där jag utläser att snarare än att ha en grov plan och agera på tillfälligheter likt vad von Moltke ansåg, ska man generera handlingsalternativ för tänkbara omfall. Jag tolkar det som att man eftersträvar bägge och; å ena sidan vill man åt fördelarna som med uppdragstaktik, men å andra sidan har man ett kulturellt arv av planering och kontroll.

I Militärstrategisk doktrin från 2012 ser vi ett brott med den tidigare synen på uppdragstaktik som en ledningsmetod och istället anammandet av uppdragstaktik som ledningsfilosofi. [18] Uppdragstaktik presenteras nu inte under punkten ledning, utan istället under rubriken Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Det finns nu även en tydligare koppling mot begreppet Auftragstaktik, i form av bland annat vikten av tillit, självständighet och att det är viktigare att göra rätt än att följa order slaviskt. [19] Doktrinen synliggör således en intressant övergång av uppdragstaktik från metod till filosofi.

I den operativa doktrinen från 2014 ser vi närmast en återgång till synen på uppdragstaktik som en ledningsmetod med formuleringen ”att mål och begränsningar måste tydliggöras för underställda, så att de förstår syftet med operationen, eventuella handlingsregler samt hur deras uppgifter leder mot målen”. [20] Man betonar också att uppdragstaktik innebär ett decentraliserat genomförande av operationen, vilket betyder att ansvar, befogenheter och resurser innehas av de som har att genomföra verksamheten, vilket bl a medför att resurser är fördelade i utgångsläget. [21] I övrigt hänvisar man till Militärstrategisk doktrin 2012 för närmare diskussion om uppdragstaktik. Det jag anmärker på är att i den operativa doktrinen från 2014 finns det ingen tolkning av uppdragstaktik i likhet med hur operativ doktrin från 2004 och den senaste från 2020 har tolkat begreppet för operativ verksamhet.

Om vi vänder blicken mot våra samtida doktriner: Militärstrategisk doktrin från 2016 och Doktrin för Gemensamma Operationer 2020, råder det i min mening en anmärkningsvärd harmoni dels mellan de två doktrinerna, men också mot den tolkning av Auftragstaktik som presenterats. Genom att saxa i doktrinerna får jag fram följande sammanfattning av uppdragstaktik som ledningsfilosofi:

Kriget är en tvekamp mellan viljor som man svårligen kan planera för fullt ut. Uppgiftens avsikt ska stå i centrum och avvikelser från planeringen uppmuntras om de bättre leder mot avsikten. Avsikt fastställs uppifrån och ned, men genomförandet av operationer dikteras av framgångar nedifrån och upp. Chefer med personal agerar aktivt utifrån rådande förutsättningar. Underställda ska ges klara och tydliga uppdrag, medan metoder och förfaringssätt överlämnas till utföraren med långtgående mandat. Varje individs förmåga tillvaratas genom välutbildade chefer, soldater och sjömän med initiativkraft, beslutsamhet och vilja att ta ansvar, samt en utvecklad ansvarskultur och god uppfattning om de mål och avsikter som ska uppnås. Det sker kontinuerlig taktikutveckling. Uppdragstaktik drar nytta av svenska starka egenskaper som initiativkraft, självständighet och vanan att samverka i platta organisationer, samt vår personals goda etik, och stort engagemang med bred ömsesidig tillit i vår organisation. [22]

Om man jämför den svenska synen på uppdragstaktik som den presenteras i de två senaste doktrinerna, men synen på Auftragstaktik som redogjorts för av Palmgren och Wikström får vi följande matris:

 
På pappret finns det alltså idag stora likheter mellan den tyska skolan och vad vi eftersträvar i våra doktriner. Det tycks faktiskt som att de enda skillnaderna är att våra doktriner inte trycker på vikten av enhetlighet, samt att den militärstrategiska doktrinen inte betonar offensivt agerande. Doktrin för Gemensamma Operationer har däremot betoning på offensivt agerande inom ramen för en balans mellan de två inriktningarna. [23]

Uppdragstaktikens efterlevnad

Det har vid flera tillfällen framförts att vår efterlevnad av uppdragstaktik är bristande. Nedan följer ett axplock för att illustrera. Det bör noteras att det är en ganska påtaglig avsaknad av systematisk forskning på officerares uppfattning om uppdragstaktik. Kanske ett uppslag till uppsats för elever vid officers- och de högre officersprogrammen?

Det finns en rad trådar om uppdragstaktikens efterlevnad i form av inlägg på krigsvetenskapsakademins blogg. Ett exempel i närtid på svårigheterna med uppdragstaktik är inlägget från Palmqvist om hur tillämpningen av uppdragstaktik är bristande, bland annat vid övningar av större förband eftersom vi har en kultur av planering, rapportering och lydnad. [24] Istället för att ta tillfällen i akt tenderar officerare att söka tillåtelse från högre chef innan vi agerar, i synnerhet om vi avviker från planen.

Fredric Westerdahl skriver om hur Försvarsmakten hängivit sig åt New Public Management på bekostnad av uppdragstaktik som ledningsfilosofi. [25] Westerdahl berör svårigheterna med att ha olika ledningsfilosofier i fred och krig, menandes att en övergripande filosofi borde styra bägge verksamheter. Ett sådant påstående får stöd i forskning, då man identifierat att det är svårt, om inte omöjligt att snabbt ställa om från ett beteende i fredstid till ett annat i krig. [26]

I en rapport från FOI där 20 officerare, kapten till generalmajor, intervjuats framkommer däremot en ganska positiv bild av Försvarsmaktens förmåga att leda genom uppdragstaktik, i synnerhet i jämförelsen med andra nationers militära styrkor. [27] Samtidigt betonas viss förvirring gällande om uppdragstaktik är en metod, filosofi eller någonting annat. Det framställs också att synen på uppdragstaktik varierar mellan försvarsgrenarna.

Ett personligt exempel från min lärartjänstgöring vid Försvarshögskolan är från  examinationsuppgiften för kursen Ledning av Gemensamma Operationer våren 2020, där officerare vid HOP skulle reflektera över betydelsen av uppdragstaktik för ledning av gemensamma operationer. Av de 11 arbeten jag rättade tog 6 officerare upp att det finns brister i hur uppdragstaktiken tillämpas i Försvarsmakten, i synnerhet hur fredslogik om rationalitet och kontroll går ut över övningar. Följden är att enskilda officerare, såväl som förband och stabers förmåga att verka uppdragstaktiskt blir bristande. Om än ett litet urval ur den större populationen av officerare antyder det att allt kanske inte står rätt till med vår ledningsfilosofi.

Slutsatser

Jag drar följande slutsatser. För det första, det finns en tydligt uttalad vilja från Försvarsmakten att uppdragstaktik ska vara vår ledningsfilosofi. Detta perspektiv sträcker sig bortom uppdragstaktik som ledningsmetod – att ge order i form av uppdrag, utan omfattar snarare än filosofisk inställning till vårt yrke och krigets natur.

För det andra, det finns brister i uppdragstaktikens efterlevnad i organisationen som bottnar i vår kultur. Jag tror att det kan grunda sig i följande faktorer. För det första, vårt idémässiga arv från fransk, amerikansk och säkerligen andra länders syn på att krig påverkar vår kultur. Det finns forskning som betonar hur externa intryck påverkar organisationskultur och i förlängningen hur organisationer agerar. [28] För det andra, de krav som ställs på Försvarsmakten i fredstid avseende rationalitet, ekonomisk uppföljning med mera får självklart inverkan på vår ledningsfilosofi. Det är för mig orimligt att en chef i ena stunden fyller i budget och kvartalsrapporter med en statstjänstemans noggrannhet, för att i nästa stund  initiativrikt gripa det flyktiga tillfället på slagfältet. Tredje och slutligen, en organisationskultur som bygger på kontroll och uppföljning som inpräntas redan vid grundutbildning riskerar att hämma initiativ. Som Ulf Henricsson skriver är det flertalet officerare som inte vågar delegera av rädsla för att det ska bli fel, eftersom de ska stå till svars. [29] Finns det en risk att devisen ”tillit är bra, men kontroll är bättre, razzia är bäst” faktiskt sätter spår i våra officerare? Hur man balanserar behovet av kontroll vid exempelvis grundutbildning, med de krav på ansvar och initiativ som vi förväntar oss av vår profession i stort?

Förslag

Jag tillhör dem som tror att uppdragstaktik är vägen framåt. Vårt komplicerade yrke kräver personal med omdöme och en känsla för när det är läge att lyda och när det är läge att ta egna initiativ. Jag tror genuint att vi inte kommer att kunna förutse och planera för nästa konflikt som svensk trupp befinner sig i, oavsett om det är en internationell insats eller nationens överlevnad det handlar om. I synnerhet för Sverige, som inte har en stormakts resurser tror jag att uppdragstaktiken är en sund filosofi att utgå ifrån. Jag ser framförallt två saker som vi borde arbeta med inom vår profession.

Det första är diskussionen kring vad uppdragstaktik faktiskt är. Jag tror att denna diskussion både ska föras i breda forum, såsom KKrVA, samt vid förband, enheter och nedåt. Det finns nog inte ett svar på vad uppdragstaktik är, utan hur man omsätter filosofin till konkreta metoder för exempelvis ledning måste få variera. Jag skulle dock vilja lyfta två saker. Det första är att uppdragstaktik som filosofi ger utrymme för både uppdrags- och kommandostyrning, vilket tenderar att glömmas. Det andra är huruvida det är viktigast att öva metod eller lösande av uppgifter. Det är min personliga reflektion att övningar, från enskild soldat upp till försvarsmaktsnivån, har en tendens att fokusera på att öva moment eller genomföranden utifrån förutbestämda mönster. Risken är att vi skapar officerare som är bra på att följa metod, men på bekostnad av deras förmåga att ta initiativ. Som Palmqvist citerade en general: ”Svenska officerare äter metod till frukost”. [30] Det är fint och väl, men vad händer när vår metod inte fungerar?

Det andra är att jag tror att vi inom organisationen måste driva på implementeringen av uppdragstaktik där vi befinner oss. Jag möter ibland åsikten om att uppdragstaktiken inte fungerar för att högre ledningsnivåer inte efterlever ledningsfilosofin, oavsett om det är en förbandschef eller gruppchef som beklagar sig. Så må det vara, men då tror jag att vi ska påminna oss om att likt den tyska skolan så bör man frånse en order som inte tjänar det större syftet. Borde kanske även vi ifrågasätta och protestera då det gäller verksamhet som inte tjänar försvarets syften? I slutändan är det vi som förväntas vara experter på militära frågor och om inte vi står upp för vad vi tror är rätt, då kommer någon annan att se till att deras idé om sakers varande implementeras.

Författaren är kapten och doktorand i krigsvetenskap vid sektionen för gemensamma operationer på Försvarshögskolan.

[1] Ola Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?,” Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2020, https://kkrva.se/uppdragstaktik-en-svensk-papperstiger. Hämtat 2020-06-23.

[2] Anders Palmgren och Niklas Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik,” i Militära arbetsmetoder: en lärobok i krigsvetenskap, red. Peter Thunholm, Jerker Widén och Niklas Wikström (Malmö: Universus, 2018).

[3] Antoine Bousquet, The Scientific Way of Warfare: Order and Chaos on the Battlefields of Modernity (New York Chichester: Columbia University Press, 2009), 4.

[4] Jörg Muth, Command Culture (Denton: University of North Texas Press, 2011), 110.

[5] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 55.

[6] Muth, Command Culture, 100.

[7] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 60.

[8] Palmgren and Wikström, 66.

[9] Palmgren and Wikström, 72.

[10] Se exempelvis: Bo Hugemark, ”I krig är endast det enkla möjligt,” i Den stora armén, red. Bo Hugemark (Stockholm: Medströms bokförlag i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget FoKK, 2015), 391; Karlis Neretnieks och Michael Claesson, ”Vi blev officerare – krigets krav var styrande,” i Den stora armén, red. Bo Hugemark (Stockholm: Medströms bokförlag i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget FoKK, 2015), 283.

[11] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 75.

[12] Försvarsmakten, Arméreglemente. Del 2, AR Taktik (Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarsmedia, 1995), 78.

[13] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin 02 (Stockholm: Försvarsmakten, 2002), 88.

[14] Försvarsmakten, 81, 90.

[15] Försvarsmakten, 128.

[16] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer (Stockholm: Försvarsmakten, 2005), 71.

[17] Försvarsmakten, 75.

[18] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin med doktrinära grunder (Stockholm: Försvarsmakten, 2012), 119.

[19] Försvarsmakten, 120.

[20] Försvarsmakten, Operativ doktrin (Stockholm: Försvarsmakten, 2014), 17.

[21] Försvarsmakten, 71.

[22] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin 16 (Stockholm: Försvarsmakten, 2016), 6, 47, 67; Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer 2020 (Stockholm: Försvarsmakten, 2020), 7, 31.

[23] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer 2020, 30.

[24] Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?”

[25] Fredric Westerdahl, ”Använd medarbetarnas tid bättre – med uppdragstaktik istället för new public management,” Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, https://kkrva.se/anvand-medarbetarnas-tid-battre-med-uppdragstaktik-istallet-for-new-public-management. Hämtat 2020-06-23.

[26] Elizabeth Kier, Imagining War (New Jersey: Princeton University Press, 1997); Aimée Fox, Learning to Fight: Military Innovation and Change in the British Army, 1914-1918 (Cambridge: Cambridge University Press, 2017), doi:10.1017/9781108120210.

[27] Magdalena Granåsen, Linda Sjödin och Helena Granlund, ”Ledning i Försvarsmakten: svenska militära chefers erfarenheter” (Stockholm, 2011), https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–3375–SE. Hämtat 2020-06-23.

[28] Theo Farrell, ”World Culture and Military Power,” Security Studies 14, no. 3 (2005): 448-488, doi:10.1080/09636410500323187.

[29] Ulf Henricsson, ”Uppdragsstyrning”, Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, https://kkrva.se/uppdragsstyrning. Hämtat 2020-06-23.

[30] Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?”

Resumé

Delprojekt Mark inom KKrVA projekt SES har till uppgift att analysera och beskriva hur markstridskomponenten kan utformas i en framtida försvarsmakt. Artikeln redovisar inledningen till kommande slutrapport.

Markstridsfunktionen  måste kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen. Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet. En tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), bidrar inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet. För att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar krävs satsningar på ny teknik men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m.

En avgörande faktor är att vår lednings- och organisationsprincip bör utgå från för oss strategiska nyckelområden, d v s de platser och områden där en angripare i det längsta ska förhindras etablera markoperativ kontroll. Inom dessa områden bör vi vara på förhand och närvarande redan i grundberedskap.

Inledning

Inom ramen för projektet SES har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida.

DP Mark kraftsamlade inledningsvis till att diskutera behovet av markstridskrafter för Sveriges försvar och har därefter haft ambitionen att beskriva hur erforderlig markstridsförmåga ska uppnås uppdelat på avsnitt som speglar olika påverkansområden enligt DOTMLPFI [1]. I denna artikel presenteras de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel kommer DP Mark att utveckla hur dessa bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. Den slutliga rapporten kommer också beskriva delprojektets syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Behovet av Markförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt

Grunden är målen för vår säkerhet; att värna befolkningens liv och hälsa och samhällets funktionalitet, samt att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Under grundberedskap

Försvarsmaktens viktigaste uppgift under fredsförhållanden vid frånvaro av kriser är att vara krigsavhållande genom att producera, vidmakthålla och för Sveriges befolkning och omvärlden demonstrera en grundläggande försvarsförmåga. Denna förmåga vilar i sin tur framför allt på;

1. Krigsförbandens och Försvarsmaktens samlade krigsduglighet. En potentiell angripare måste räkna med hårt motstånd från kvalificerade och krigsdugliga förband, särskilt i av oss prioriterade områden.
2. Samverkan och samarbete med andra länder, främst inom Norden, EU och med Nato. En angripare måste räkna med att andra staters väpnade styrkor kan komma till vår hjälp och/eller att vi kommer göra gemensam sak med våra samarbetspartners om dessa blir angripna.
3. Folkförankring och försvarsviljan samt att samhällets alla väsentliga delar är inställda på att fortsätta försvaret av Sverige så länge som det finns någon krigsduglighet kvar.

Den viktigaste verksamheten under fredsförhållanden handlar alltså om att utveckla militär förmåga som i sin tur beror på flera olika interagerande faktorer eller påverkansområden. Krigsförbanden måste kunna agera, och därför övats och tränats, enligt lämplig taktisk/operativ doktrin och ledningsprincip. De måste vara ändamålsenligt organiserade och disponera uppgiftsanpassad och väl fungerande materiel och utrustning men framför allt tillräcklig mängd personal med rätta kompetenser. Logistikkedjan måste fungera utan avbrott och många förband måste ha förutsättningar att agera tillsammans med andra länders/organisationers stödjande enheter, d v s vara tillräckligt interoperabla.

Samtliga påverkansområden enligt ovan måste stå i fokus under fredsförhållanden och ständigt prövas, värderas och utvecklas. En viktig aktivitet är förbands- och stabsövningar på alla nivåer (inklusive totalförsvarsövningar) såväl i ett nationellt som internationellt sammanhang. Även deltagande i internationella insatser är i sammanhanget värdefullt för att skapa, pröva och demonstrera  förmåga, även om det primära syftet med det internationella engagemanget inte är förmågeutveckling.

Ovanstående gäller självklart hela Försvarsmakten och för stridskrafter/förband i alla arenor. Markförbanden (inklusive hemvärnet) särskiljer sig dock genom att de engagerar relativt mycket människor. Engagemangets betydelse för försvarsviljan kan inte underskattas.

Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser i fred bygger på samverkan mellan kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. Om vårt fredstida samhälle drabbas av svåra påfrestningar bör Försvarsmakten ha  kompetens och utrustning för att leda och genomföra insatser som andra myndigheter har svårt att utföra på egen hand för att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner.

Försvarsmaktens stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred regleras i lagar och förordningar. Det stöd som kan krävas kan handla om att hantera direkta eller indirekta konsekvenser av naturkatastrofer (t ex omfattande skogsbränder, stormar, höga vattenflöden och omfattande elavbrott), större olyckor, pandemier och andra hälsohot eller terrorhandlingar. [2]

Mer konkret kan Försvarsmaktens stöd t ex handla om att eftersöka försvunna personer, att delta i brandbekämpning, att undsätta och/eller evakuera människor i/från drabbade områden, att röja eller iordningsställa förbindelser, att genomföra sjuktransporter, att förstärka samhällets sjukvårdskapacitet, att understödja med röjning av explosiver och toxiska ämnen, att bevaka och/eller övervaka känsliga och skadade/hotade objekt eller områden samt att förstärka den civila ledningen. Men också att mer generellt bidra till samhällets uthållighet. Stödet kan dels innebära att bistå med faciliteter och materiel med eller utan militär personal som operatörer, dels genom insats av allt ifrån expertis och nyckelpersonal till hela eller delar av förbandsenheter.

Risken för kriser och dess konsekvenser bedöms de senare åren ha ökat. Den ökade risken beror dels på mer och mer tydliga konsekvenser av klimatförändringar, dels som följd av ökat flyktingtryck mot Europa med tillhörande migrationsproblem, dels genom pandemier med spridning av tidigare okända virus och dels som en konsekvens av ett mer, av vissa grupperingar, frekvent utnyttjande av terrorvapnet.

Oaktat orsaken till en kris kan konsekvenserna beröra såväl den enskilda människans livsnödvändiga behov som hela samhällets förmåga. Effekterna kan vara direkt att hänföra till en inträffad händelse, t ex en naturkatastrof eller olycka, eller utgöra indirekta effekter, t ex våldsamma upplopp till följd av resursbrist eller antagonism mot andra befolkningsgrupper. Med stor sannolikhet torde de av Försvarsmaktens resurser som mest verksamt kan stödja samhället vid ovan skisserade kriser vara markförband, även om helikoptrar och flygplan för t ex brandbekämpning och transporter vid vissa krisfall kan vara av avgörande betydelse.

Även om Försvarsmakten i en kris i djupaste fred, ur ett legalt perspektiv bedriver stöd till samhället, bör inledningsvis Försvarsmakten förhålla sig till den som om det vore inledningen av en upptrappning mot ett väpnat angrepp. Försvarsmaktens bör ledas och agera i ett kontinuum; grundberedskap – kris – krig enligt denna bild:

För att effektivt kunna stödja samhället i grundberedskap måste Försvarsmakten disponera markförband som har hög beredskap, d v s finns gripbara redan i fred lokalt/regionalt. Kravet på våldsanvändning är lågt (kriser i samband med terrorattentat och våldsamma upplopp behandlas under avsnittet ”gråzonsskede”) men kravet på uthållighet får inte underskattas. Exempel på lämpliga resurser för att stödja samhället vid fredskriser är enheter för transporter (även sjuktransport), fältsjukhus, röjning och fältarbeten, samt för att hantera explosiver och CBRN-skydd [3]. Arbetskraft, utöver anställd personal och hemvärn, kan utgöras av inneliggande grundutbildningskullar.

”Gråzonsproblematiken”

Bakom begreppen ”gråzon” och ”gråzonsproblematik” ligger insikten om att dagens hot mot Sveriges intressen, handlingsfrihet, förmågor och agerande är komplexa och diffusa med en otydlig gränsdragning mellan fred, kriser och krig. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är medvetna handlingar som ligger bakom händelser som påverkar vår säkerhet i vid bemärkelse. Exempel på sådana medvetna handlingar är hot och påtryckningar mot beslutsfattare, spridning av desinformation, sabotage, iscensättande av tillsynes oförklarliga olyckor, illegal underrättelseverksamhet, terrorhandlingar, infiltration, stöd till ytterlighetsrörelser, manipulering av marknaden, cyberattacker eller påverkansoperationer. [4]

(Bild ur Militärstrategisk doktrin 2016) [5]

Det primära syftet behöver inte vara den eventuella fysiska effekten i sig, utan att destabilisera vår samhällsstruktur genom att skapa motsättningar mellan befolkningsgrupper, misstroende mot landets ledning, förvirring, rädsla, oro och panik vilket i sin tur kan leda till ökade ordningsstörningar – en effekt som kommer sätta en redan hårt ansatt poliskår under ännu hårdare press. I ”gråzons­problematikens” natur ligger att det är svårt att avgöra om det som inträffar är ”krig” eller inte. Därför måste vi räkna med att beslut om höjd beredskap, mobilisering och om att sätta landet på krigsfot kommer att fattas sent, om det alls fattas innan tydliga tecken på militärt angrepp. Det är därför framför allt polisen som kommer bära ansvaret för att hantera effekten av medvetna, antagonistiska handlingar. Redan idag har Försvarsmakten legala möjligheter att stödja polisen vid bekämpning av terrorism, men dessa möjligheter skulle behöva utökas att omfatta även andra händelser ”som kraftigt avviker från det normala”, och då, under polisens befäl, svara för t ex bevakning och att biträda med särskild kompetens, t ex specialenheter för röjning av explosiva föremål. [6]

Konsekvenserna av antagonistiska ”gråzonshandlingar” berör till övervägande del markdomänen och den enskilda människan. Viktiga motmedel är t ex väl fungerande underrättelsetjänst och ett effektivt cyberförsvar, ett relevant psykologiskt försvar inklusive trovärdiga informationskanaler samt, inte minst viktigt, en robust samhällsstruktur. Men då det gäller att hantera effekterna av helt eller delvis lyckat antagonistiskt ”gråzonsangrepp” är  det framför allt  markförband som på ett adekvat sätt kan stödja polisen.

För att effektivt kunna stödja samhället (framför allt polisen) vid antagonistiska ”gråzonshändelser” måste Försvarsmakten disponera förband som har hög beredskap och finns gripbara redan i grundberedskap, men också enheter som snabbt ska kunna tillföras. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom fredsmässiga restriktioner.  Kravet på uthållighet kan komma att vara stort, då vi måste räkna med ett utdraget ”gråzonsskede”. Exempel på lämpliga enheter för att stödja polisen vid ”gråzonshändelser” är specialförband, säkerhets- och militärpolisförband, CBRN-skyddsenheter mm och då förband med i huvudsak kontinuerligt tjänstgörande personal. För att t ex möta eventuella behov av uthållig övervakning kan också andra gripbara förband samt hemvärn och förband under senare delen av en värnpliktscykel användas.

Vid väpnat angrepp [7]

Ett inte helt osannolikt scenario där Sverige skulle kunna bli indragen i krigshandlingar är kopplat till rysk expansion i Baltikum. Vid en eventuell rysk militär operation riktad mot de baltiska staterna finns stora och lätt insedda operativa fördelar för Ryssland att tidigt ta markoperativ kontroll [8] över delar av svenskt territorium för att där gruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn och sjömålsbekämpande system, i syfte att i Östersjöregionen förhindra eller i hög grad försvåra för Nato och/eller USA att militärt stödja de baltiska länderna samt att på Nordkalotten hota den ryska andraslagsförmågan på Kolahalvön.

En rysk angripares möjligheter till kvalitativ lägesuppfattning i nära realtid i kombination med allt mer kostnadseffektiva vapensystem (t ex kryssningsrobotar och ballistiska missiler) som kan leverera precisionsverkan även på långa avstånd medför att våra fasta anläggningar, fast infrastruktur och statiska förband kommer att vara mycket sårbara redan under ett förbekämpningsskede. Detta kan bland annat innebära att beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet och att vår möjlighet att ta emot hjälp minskar.

Samtidigt innebär vapenutvecklingen att om vi och/eller efter ett väpnat angrepp eventuella allierade disponerar ett vid tillfället fungerande skalförsvar (jmf begreppet ”anti-access förmåga” [9]), framför allt genom sjö- och luftstridskrafter, blir större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige mycket riskfyllda då de knappast går att dölja och därför erbjuder tacksamma mål för bekämpning. Eventuella operationer mot Sverige måste genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen av svenska eller andra länders stridskrafter. Att inleda operationen med en massiv förbekämpning med långräckviddiga precisionsvapen är då ett alternativ, men skedet kan inte tillåtas ta för lång tid med hänsyn till risken för motåtgärder från Nato. Ett annat alternativ är att inleda operationen med någon form av kuppartat angrepp av små markstridsenheter (t ex via ”trojanska hästar”). Ett tredje alternativ är mer eller mindre dolda åtgärder under ett utdraget ”gråzonsskede”, men även då måste angriparen ta hänsyn till risken för förlorad överraskningseffekt. Mest sannolikt är en kombination av samtliga dessa alternativ och vi kan inte utesluta att en angripare lyckas med sin ambition att slå ett hål i vårt skalförsvar, åtminstone inledningsvis och  delvis.

Därför bör vi i vår försvarsplanering räkna med risken att en angripare kan lyckas med att tidigt föra över markstridsförband till svensk mark och ta kontroll över en begränsad del av svenskt territorium.

Väl på svensk mark är angriparens förband rörliga med stor eldkraft som dessutom kan understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Särskilt i relation till Sveriges yta leder begränsad tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, till en operativ och taktisk miljö där det inte kommer att finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande stridsgrupper som uppträder över stora ytor. Dessa stridsgrupper kan utgöras av någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup och som använder obemannade luftfarkoster, s k Unmanned Aerial Vehicle (UAV) i tät och flanker för att upptäcka motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. En angripare kommer därför ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som exempelvis underhållsområden, flygfält och hamnar.

Om vi har en förmåga att allvarligt hota sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta kontroll över ett för honom vitalt markområde måste angriparen räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken eller försvara tagen terräng mot anfall. Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem av olika skäl inte kan komma  till verkan snabbt nog, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken leder till större, mer tidskrävande och sårbara luft- och sjötransporter vilka i sin tur kräver mera skydd. Operationen blir än mer komplicerad särskilt som hotet från olika, och inte bara svenska, ”anti-accessystem” efter hand ökar samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Om vi däremot inte har förmågan att påverka en angripare när han väl finns på svensk mark är hans förutsättningar goda för att uppnå sina operativa mål men också för att med markstridsförband angripa och ta kontroll över svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marina enheter och flygstridskrafter men också basområden som är nödvändiga för att vi över huvud taget ska kunna ”ta emot hjälp”. Svensk oförmåga att genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken för att försvara och återta terräng skulle därför innebära betydande luckor i Försvarsmaktens krigföringsförmåga, något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos/USA förmåga att agera till stöd för de baltiska staterna.

Vi måste därför disponera en armé med en grundläggande försvarsförmåga som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag, utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att med framgång genomföra anfallsstrid mot en kvalificerad motståndare. En sådan förmåga bidrar kraftigt dels till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan, dels till att vi får förutsättningar att ”ta emot hjälp”. Sammantaget bidrar förmågan till Försvarsmaktens ”tröskeleffekt” som syftar till  att avhålla Ryssland från militära äventyrligheter i Europas norra flank. Därför bidrar ytterst en tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet.

För att effektivt kunna möta ett väpnat angrepp på marken, måste Försvarsmakten utöver lokalförsvarsförband, hemvärn och specialiserade förband disponera allsidigt sammansatta markstridsförband på brigad- och divisionsnivå samt förmåga att i ett senare skede kunna leda flera divisioner, egna och tillförda från andra länder för att uppnå tillräcklig styrkeöverlägsenhet för att slå en kvalificerad motståndare. Vissa av de i brigaderna ingående bataljonsförbanden ska kunna nyttjas för snabb insats utanför svenskt territorium. Generellt är kraven höga på reaktionsförmåga för förbandens lednings-, underrättelse-, verkans- och rörelsefunktioner, d v s förbanden ska helt eller delvis kunna finnas gripbara redan under grundberedskap i ”rätt” operationsområde. Reaktionskravet på kompletterande enheter för att erhålla tillräcklig uthållighet kan sättas lägre (något/några dygn) och kan tillåtas tillväxa efter mobilisering. Kravet på koordinerad våldsanvändning är mycket stort. Kravet på uthållighet kan komma att vara relativt stort, månad-månader.

Internationella insatser bortom närområdet

Även om den nationella försvarsförmågan genom de senaste försvarspolitiska inriktningsbesluten återigen aktualiserats så kommer konflikter i efterdyningarna av klimatförändringar, sönderfallande stater, folkvandringar, pandemier och terrorism också att ställa stora krav på vår säkerhets- och försvarspolitik i den internationella dimensionen, i samarbete med andra stater och i olika internationella organisationer. Vi kan inte bortse från att deltagande i internationella insatser, och därigenom visa att Sverige är en nyttig och resursgivande partner i det europeiska samarbetet, är av avgörande betydelse då det gäller att trovärdiggöra den svenska solidariska säkerhetspolitiken (”ge och ta emot hjälp”). Vårt deltagande i internationella insatser bortom närområdet kan betraktas såväl i ett traditionellt öst-västperspektiv som i en nord-syddimension.

En försiktig bedömning är att de krav som låg till grund för försvarsbeslutet 2004 om att det militära försvaret samtidigt och uthålligt skulle kunna genomföra två större (bataljonstorlek) och tre mindre internationella insatser inte minskat, snarare tvärtom.

Det övergripande syftet med internationell insats är ofta att skapa och/eller bevara fred, begränsa konflikten geografiskt och att försöka lindra nöden för de inblandade människorna. För att man ska kunna genomföra sina intentioner om fred, lag och ordning och ett trovärdigt demokratiskt statsskick krävs bl a att polis- och rättsapparaten skyddas, vilket i sin tur kräver kontroll över landområden och de befolkningsgrupper som lever där. I detta avseende är ett förlitande enbart på militära bekämpningsfunktioner dysfunktionellt och kan t o m motverka insatsens syfte. Implementera fred handlar inte om att förstöra infrastruktur och livsbetingelser utan att skilja de stridande parterna åt, etablera fungerande samhällsfunktioner, införa rudiment av lag och ordning och vinna ”hearts and minds”. Därför är det framför allt markförband som kan göra skillnad  vid internationella insatser.

För att effektivt kunna bidra till internationella insatser över längre tid (internationella insatser av ”snabbinsatskaraktär” behandlas under avsnittet ”väpnat angrepp”) kan Försvarsmakten nyttja tillfälligt sammansatta förband (”stridsgrupper”) med låga krav på reaktionsförmåga, d v s kan rekryteras och utbildas i relativt lång tid innan insats. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom antagna ROE [10]. Kravet på insatsens uthållighet kan komma att vara stort, flera år, och måste då lösas med ett rotationsförfarande.

Slutsatser

För att Försvarsmaktens markstridsfunktion ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga måste den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsfunktionen finns gripbar med relevanta enheter  i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. Detta är också en förutsättning för att redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll vilket innebär att markområden ska kunna tas, besättas och övervakas, nyckelterräng försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Utöver detta innebär kravet på förmåga att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, behov av kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft.

Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet.

Det krävs därför egna tekniksatsningar men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m för att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar.

Denna artikel har visat på de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel återkommer DP Mark med en redovisning om hur markstridskrafterna bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. I den slutliga rapporten kommer sedan delprojektets ge sin syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Anders Carell är brigadgeneral, Jan Mörtberg, Anders Emanuelsson och Johan Johan René är överste, Henrik Sjövall är överstelöjtnant och David Bergman är major och doktorand. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

[1] Indelningen av påverkansområdena baseras på den indelning som brittiska Ministry of Defence använder sig av; Training, Equipment, Personnel, Information, Concepts and Doctrine, Organisation, Infrastructure, Logistics (TEPID-OIL), med tillägget Interoperability. Indelningen benämns Defence Lines of Development (DLoDs).
[2] Nationell säkerhetsstrategi, Regeringskansliet (Statsrådsberedningen), januari 2017
[3] CBRN engelsk akronym för kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel.
[4] Se t ex MSB, Så skapar vi motståndskraft, MSB-hemsida: https://www.msb.se/contentassets/468ce28c38f44204820a60fd0d5783d7/sa-skapar-vi-motstandskraft.pdf/
[5] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin (MSD16)
[6] Se t ex https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6jvmqo/polisen-vill-ha-forsvarets-stod-vid-grazonslage
[7] Texten till stor del inspirerad av, och hämtad från, Karlis Neretnieks
[8] ”Markherravälde” innebär att man äger oinskränkt möjlighet att genomföra militär och civil verksamhet på marken samtidigt som man förnekar en motståndare att göra detsamma. Om det handlar om att i ett begränsat område och under begränsad tid säkerställa egen handlingsfrihet och samtidigt förneka andra samma möjlighet talar man istället om ”Markoperativ kontroll”.
Markherravälde eller Markoperativ kontroll och den handlingsfrihet detta medger är en förutsättning för att förband skall kunna verka i området under erforderlig tid och med bibehållen förmåga. (Försvarsmaktens arméreglemente taktik, 2013)
[9] Med ”Anti-access system” avses vapen och sensorer för att bekämpa mål på havet, t ex sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare, och i luften. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt.
[10] Rules of Engagement

Resumé

Delprojekt Mark inom KKrVA projekt SES har till uppgift att analysera och beskriva hur markstridskomponenten kan utformas i en framtida försvarsmakt. Artikeln redovisar inledningen till kommande slutrapport.

Markstridsfunktionen  måste kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen. Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet. En tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), bidrar inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet. För att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar krävs satsningar på ny teknik men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m.

En avgörande faktor är att vår lednings- och organisationsprincip bör utgå från för oss strategiska nyckelområden, d v s de platser och områden där en angripare i det längsta ska förhindras etablera markoperativ kontroll. Inom dessa områden bör vi vara på förhand och närvarande redan i grundberedskap.

Inledning

Inom ramen för projektet SES har delprojekt Mark (DP Mark) uppgiften att analysera och beskriva hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida.

DP Mark kraftsamlade inledningsvis till att diskutera behovet av markstridskrafter för Sveriges försvar och har därefter haft ambitionen att beskriva hur erforderlig markstridsförmåga ska uppnås uppdelat på avsnitt som speglar olika påverkansområden enligt DOTMLPFI [1]. I denna artikel presenteras de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel kommer DP Mark att utveckla hur dessa bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. Den slutliga rapporten kommer också beskriva delprojektets syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Behovet av Markförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt

Grunden är målen för vår säkerhet; att värna befolkningens liv och hälsa och samhällets funktionalitet, samt att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Under grundberedskap

Försvarsmaktens viktigaste uppgift under fredsförhållanden vid frånvaro av kriser är att vara krigsavhållande genom att producera, vidmakthålla och för Sveriges befolkning och omvärlden demonstrera en grundläggande försvarsförmåga. Denna förmåga vilar i sin tur framför allt på;

1. Krigsförbandens och Försvarsmaktens samlade krigsduglighet. En potentiell angripare måste räkna med hårt motstånd från kvalificerade och krigsdugliga förband, särskilt i av oss prioriterade områden.
2. Samverkan och samarbete med andra länder, främst inom Norden, EU och med Nato. En angripare måste räkna med att andra staters väpnade styrkor kan komma till vår hjälp och/eller att vi kommer göra gemensam sak med våra samarbetspartners om dessa blir angripna.
3. Folkförankring och försvarsviljan samt att samhällets alla väsentliga delar är inställda på att fortsätta försvaret av Sverige så länge som det finns någon krigsduglighet kvar.

Den viktigaste verksamheten under fredsförhållanden handlar alltså om att utveckla militär förmåga som i sin tur beror på flera olika interagerande faktorer eller påverkansområden. Krigsförbanden måste kunna agera, och därför övats och tränats, enligt lämplig taktisk/operativ doktrin och ledningsprincip. De måste vara ändamålsenligt organiserade och disponera uppgiftsanpassad och väl fungerande materiel och utrustning men framför allt tillräcklig mängd personal med rätta kompetenser. Logistikkedjan måste fungera utan avbrott och många förband måste ha förutsättningar att agera tillsammans med andra länders/organisationers stödjande enheter, d v s vara tillräckligt interoperabla.

Samtliga påverkansområden enligt ovan måste stå i fokus under fredsförhållanden och ständigt prövas, värderas och utvecklas. En viktig aktivitet är förbands- och stabsövningar på alla nivåer (inklusive totalförsvarsövningar) såväl i ett nationellt som internationellt sammanhang. Även deltagande i internationella insatser är i sammanhanget värdefullt för att skapa, pröva och demonstrera  förmåga, även om det primära syftet med det internationella engagemanget inte är förmågeutveckling.

Ovanstående gäller självklart hela Försvarsmakten och för stridskrafter/förband i alla arenor. Markförbanden (inklusive hemvärnet) särskiljer sig dock genom att de engagerar relativt mycket människor. Engagemangets betydelse för försvarsviljan kan inte underskattas.

Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser i fred bygger på samverkan mellan kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. Om vårt fredstida samhälle drabbas av svåra påfrestningar bör Försvarsmakten ha  kompetens och utrustning för att leda och genomföra insatser som andra myndigheter har svårt att utföra på egen hand för att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner.

Försvarsmaktens stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred regleras i lagar och förordningar. Det stöd som kan krävas kan handla om att hantera direkta eller indirekta konsekvenser av naturkatastrofer (t ex omfattande skogsbränder, stormar, höga vattenflöden och omfattande elavbrott), större olyckor, pandemier och andra hälsohot eller terrorhandlingar. [2]

Mer konkret kan Försvarsmaktens stöd t ex handla om att eftersöka försvunna personer, att delta i brandbekämpning, att undsätta och/eller evakuera människor i/från drabbade områden, att röja eller iordningsställa förbindelser, att genomföra sjuktransporter, att förstärka samhällets sjukvårdskapacitet, att understödja med röjning av explosiver och toxiska ämnen, att bevaka och/eller övervaka känsliga och skadade/hotade objekt eller områden samt att förstärka den civila ledningen. Men också att mer generellt bidra till samhällets uthållighet. Stödet kan dels innebära att bistå med faciliteter och materiel med eller utan militär personal som operatörer, dels genom insats av allt ifrån expertis och nyckelpersonal till hela eller delar av förbandsenheter.

Risken för kriser och dess konsekvenser bedöms de senare åren ha ökat. Den ökade risken beror dels på mer och mer tydliga konsekvenser av klimatförändringar, dels som följd av ökat flyktingtryck mot Europa med tillhörande migrationsproblem, dels genom pandemier med spridning av tidigare okända virus och dels som en konsekvens av ett mer, av vissa grupperingar, frekvent utnyttjande av terrorvapnet.

Oaktat orsaken till en kris kan konsekvenserna beröra såväl den enskilda människans livsnödvändiga behov som hela samhällets förmåga. Effekterna kan vara direkt att hänföra till en inträffad händelse, t ex en naturkatastrof eller olycka, eller utgöra indirekta effekter, t ex våldsamma upplopp till följd av resursbrist eller antagonism mot andra befolkningsgrupper. Med stor sannolikhet torde de av Försvarsmaktens resurser som mest verksamt kan stödja samhället vid ovan skisserade kriser vara markförband, även om helikoptrar och flygplan för t ex brandbekämpning och transporter vid vissa krisfall kan vara av avgörande betydelse.

Även om Försvarsmakten i en kris i djupaste fred, ur ett legalt perspektiv bedriver stöd till samhället, bör inledningsvis Försvarsmakten förhålla sig till den som om det vore inledningen av en upptrappning mot ett väpnat angrepp. Försvarsmaktens bör ledas och agera i ett kontinuum; grundberedskap – kris – krig enligt denna bild:

För att effektivt kunna stödja samhället i grundberedskap måste Försvarsmakten disponera markförband som har hög beredskap, d v s finns gripbara redan i fred lokalt/regionalt. Kravet på våldsanvändning är lågt (kriser i samband med terrorattentat och våldsamma upplopp behandlas under avsnittet ”gråzonsskede”) men kravet på uthållighet får inte underskattas. Exempel på lämpliga resurser för att stödja samhället vid fredskriser är enheter för transporter (även sjuktransport), fältsjukhus, röjning och fältarbeten, samt för att hantera explosiver och CBRN-skydd [3]. Arbetskraft, utöver anställd personal och hemvärn, kan utgöras av inneliggande grundutbildningskullar.

”Gråzonsproblematiken”

Bakom begreppen ”gråzon” och ”gråzonsproblematik” ligger insikten om att dagens hot mot Sveriges intressen, handlingsfrihet, förmågor och agerande är komplexa och diffusa med en otydlig gränsdragning mellan fred, kriser och krig. Det kan många gånger vara svårt att avgöra om det är medvetna handlingar som ligger bakom händelser som påverkar vår säkerhet i vid bemärkelse. Exempel på sådana medvetna handlingar är hot och påtryckningar mot beslutsfattare, spridning av desinformation, sabotage, iscensättande av tillsynes oförklarliga olyckor, illegal underrättelseverksamhet, terrorhandlingar, infiltration, stöd till ytterlighetsrörelser, manipulering av marknaden, cyberattacker eller påverkansoperationer. [4]

(Bild ur Militärstrategisk doktrin 2016) [5]

Det primära syftet behöver inte vara den eventuella fysiska effekten i sig, utan att destabilisera vår samhällsstruktur genom att skapa motsättningar mellan befolkningsgrupper, misstroende mot landets ledning, förvirring, rädsla, oro och panik vilket i sin tur kan leda till ökade ordningsstörningar – en effekt som kommer sätta en redan hårt ansatt poliskår under ännu hårdare press. I ”gråzons­problematikens” natur ligger att det är svårt att avgöra om det som inträffar är ”krig” eller inte. Därför måste vi räkna med att beslut om höjd beredskap, mobilisering och om att sätta landet på krigsfot kommer att fattas sent, om det alls fattas innan tydliga tecken på militärt angrepp. Det är därför framför allt polisen som kommer bära ansvaret för att hantera effekten av medvetna, antagonistiska handlingar. Redan idag har Försvarsmakten legala möjligheter att stödja polisen vid bekämpning av terrorism, men dessa möjligheter skulle behöva utökas att omfatta även andra händelser ”som kraftigt avviker från det normala”, och då, under polisens befäl, svara för t ex bevakning och att biträda med särskild kompetens, t ex specialenheter för röjning av explosiva föremål. [6]

Konsekvenserna av antagonistiska ”gråzonshandlingar” berör till övervägande del markdomänen och den enskilda människan. Viktiga motmedel är t ex väl fungerande underrättelsetjänst och ett effektivt cyberförsvar, ett relevant psykologiskt försvar inklusive trovärdiga informationskanaler samt, inte minst viktigt, en robust samhällsstruktur. Men då det gäller att hantera effekterna av helt eller delvis lyckat antagonistiskt ”gråzonsangrepp” är  det framför allt  markförband som på ett adekvat sätt kan stödja polisen.

För att effektivt kunna stödja samhället (framför allt polisen) vid antagonistiska ”gråzonshändelser” måste Försvarsmakten disponera förband som har hög beredskap och finns gripbara redan i grundberedskap, men också enheter som snabbt ska kunna tillföras. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom fredsmässiga restriktioner.  Kravet på uthållighet kan komma att vara stort, då vi måste räkna med ett utdraget ”gråzonsskede”. Exempel på lämpliga enheter för att stödja polisen vid ”gråzonshändelser” är specialförband, säkerhets- och militärpolisförband, CBRN-skyddsenheter mm och då förband med i huvudsak kontinuerligt tjänstgörande personal. För att t ex möta eventuella behov av uthållig övervakning kan också andra gripbara förband samt hemvärn och förband under senare delen av en värnpliktscykel användas.

Vid väpnat angrepp [7]

Ett inte helt osannolikt scenario där Sverige skulle kunna bli indragen i krigshandlingar är kopplat till rysk expansion i Baltikum. Vid en eventuell rysk militär operation riktad mot de baltiska staterna finns stora och lätt insedda operativa fördelar för Ryssland att tidigt ta markoperativ kontroll [8] över delar av svenskt territorium för att där gruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn och sjömålsbekämpande system, i syfte att i Östersjöregionen förhindra eller i hög grad försvåra för Nato och/eller USA att militärt stödja de baltiska länderna samt att på Nordkalotten hota den ryska andraslagsförmågan på Kolahalvön.

En rysk angripares möjligheter till kvalitativ lägesuppfattning i nära realtid i kombination med allt mer kostnadseffektiva vapensystem (t ex kryssningsrobotar och ballistiska missiler) som kan leverera precisionsverkan även på långa avstånd medför att våra fasta anläggningar, fast infrastruktur och statiska förband kommer att vara mycket sårbara redan under ett förbekämpningsskede. Detta kan bland annat innebära att beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet och att vår möjlighet att ta emot hjälp minskar.

Samtidigt innebär vapenutvecklingen att om vi och/eller efter ett väpnat angrepp eventuella allierade disponerar ett vid tillfället fungerande skalförsvar (jmf begreppet ”anti-access förmåga” [9]), framför allt genom sjö- och luftstridskrafter, blir större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige mycket riskfyllda då de knappast går att dölja och därför erbjuder tacksamma mål för bekämpning. Eventuella operationer mot Sverige måste genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen av svenska eller andra länders stridskrafter. Att inleda operationen med en massiv förbekämpning med långräckviddiga precisionsvapen är då ett alternativ, men skedet kan inte tillåtas ta för lång tid med hänsyn till risken för motåtgärder från Nato. Ett annat alternativ är att inleda operationen med någon form av kuppartat angrepp av små markstridsenheter (t ex via ”trojanska hästar”). Ett tredje alternativ är mer eller mindre dolda åtgärder under ett utdraget ”gråzonsskede”, men även då måste angriparen ta hänsyn till risken för förlorad överraskningseffekt. Mest sannolikt är en kombination av samtliga dessa alternativ och vi kan inte utesluta att en angripare lyckas med sin ambition att slå ett hål i vårt skalförsvar, åtminstone inledningsvis och  delvis.

Därför bör vi i vår försvarsplanering räkna med risken att en angripare kan lyckas med att tidigt föra över markstridsförband till svensk mark och ta kontroll över en begränsad del av svenskt territorium.

Väl på svensk mark är angriparens förband rörliga med stor eldkraft som dessutom kan understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Särskilt i relation till Sveriges yta leder begränsad tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, till en operativ och taktisk miljö där det inte kommer att finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande stridsgrupper som uppträder över stora ytor. Dessa stridsgrupper kan utgöras av någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup och som använder obemannade luftfarkoster, s k Unmanned Aerial Vehicle (UAV) i tät och flanker för att upptäcka motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. En angripare kommer därför ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som exempelvis underhållsområden, flygfält och hamnar.

Om vi har en förmåga att allvarligt hota sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta kontroll över ett för honom vitalt markområde måste angriparen räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken eller försvara tagen terräng mot anfall. Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem av olika skäl inte kan komma  till verkan snabbt nog, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken leder till större, mer tidskrävande och sårbara luft- och sjötransporter vilka i sin tur kräver mera skydd. Operationen blir än mer komplicerad särskilt som hotet från olika, och inte bara svenska, ”anti-accessystem” efter hand ökar samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Om vi däremot inte har förmågan att påverka en angripare när han väl finns på svensk mark är hans förutsättningar goda för att uppnå sina operativa mål men också för att med markstridsförband angripa och ta kontroll över svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marina enheter och flygstridskrafter men också basområden som är nödvändiga för att vi över huvud taget ska kunna ”ta emot hjälp”. Svensk oförmåga att genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken för att försvara och återta terräng skulle därför innebära betydande luckor i Försvarsmaktens krigföringsförmåga, något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos/USA förmåga att agera till stöd för de baltiska staterna.

Vi måste därför disponera en armé med en grundläggande försvarsförmåga som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag, utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att med framgång genomföra anfallsstrid mot en kvalificerad motståndare. En sådan förmåga bidrar kraftigt dels till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan, dels till att vi får förutsättningar att ”ta emot hjälp”. Sammantaget bidrar förmågan till Försvarsmaktens ”tröskeleffekt” som syftar till  att avhålla Ryssland från militära äventyrligheter i Europas norra flank. Därför bidrar ytterst en tillräcklig kvalificerad svensk markstridsfunktion (armé), inte bara till Sveriges utan till hela Europas säkerhet.

För att effektivt kunna möta ett väpnat angrepp på marken, måste Försvarsmakten utöver lokalförsvarsförband, hemvärn och specialiserade förband disponera allsidigt sammansatta markstridsförband på brigad- och divisionsnivå samt förmåga att i ett senare skede kunna leda flera divisioner, egna och tillförda från andra länder för att uppnå tillräcklig styrkeöverlägsenhet för att slå en kvalificerad motståndare. Vissa av de i brigaderna ingående bataljonsförbanden ska kunna nyttjas för snabb insats utanför svenskt territorium. Generellt är kraven höga på reaktionsförmåga för förbandens lednings-, underrättelse-, verkans- och rörelsefunktioner, d v s förbanden ska helt eller delvis kunna finnas gripbara redan under grundberedskap i ”rätt” operationsområde. Reaktionskravet på kompletterande enheter för att erhålla tillräcklig uthållighet kan sättas lägre (något/några dygn) och kan tillåtas tillväxa efter mobilisering. Kravet på koordinerad våldsanvändning är mycket stort. Kravet på uthållighet kan komma att vara relativt stort, månad-månader.

Internationella insatser bortom närområdet

Även om den nationella försvarsförmågan genom de senaste försvarspolitiska inriktningsbesluten återigen aktualiserats så kommer konflikter i efterdyningarna av klimatförändringar, sönderfallande stater, folkvandringar, pandemier och terrorism också att ställa stora krav på vår säkerhets- och försvarspolitik i den internationella dimensionen, i samarbete med andra stater och i olika internationella organisationer. Vi kan inte bortse från att deltagande i internationella insatser, och därigenom visa att Sverige är en nyttig och resursgivande partner i det europeiska samarbetet, är av avgörande betydelse då det gäller att trovärdiggöra den svenska solidariska säkerhetspolitiken (”ge och ta emot hjälp”). Vårt deltagande i internationella insatser bortom närområdet kan betraktas såväl i ett traditionellt öst-västperspektiv som i en nord-syddimension.

En försiktig bedömning är att de krav som låg till grund för försvarsbeslutet 2004 om att det militära försvaret samtidigt och uthålligt skulle kunna genomföra två större (bataljonstorlek) och tre mindre internationella insatser inte minskat, snarare tvärtom.

Det övergripande syftet med internationell insats är ofta att skapa och/eller bevara fred, begränsa konflikten geografiskt och att försöka lindra nöden för de inblandade människorna. För att man ska kunna genomföra sina intentioner om fred, lag och ordning och ett trovärdigt demokratiskt statsskick krävs bl a att polis- och rättsapparaten skyddas, vilket i sin tur kräver kontroll över landområden och de befolkningsgrupper som lever där. I detta avseende är ett förlitande enbart på militära bekämpningsfunktioner dysfunktionellt och kan t o m motverka insatsens syfte. Implementera fred handlar inte om att förstöra infrastruktur och livsbetingelser utan att skilja de stridande parterna åt, etablera fungerande samhällsfunktioner, införa rudiment av lag och ordning och vinna ”hearts and minds”. Därför är det framför allt markförband som kan göra skillnad  vid internationella insatser.

För att effektivt kunna bidra till internationella insatser över längre tid (internationella insatser av ”snabbinsatskaraktär” behandlas under avsnittet ”väpnat angrepp”) kan Försvarsmakten nyttja tillfälligt sammansatta förband (”stridsgrupper”) med låga krav på reaktionsförmåga, d v s kan rekryteras och utbildas i relativt lång tid innan insats. Kravet på våldsanvändning är måttligt men behovet kan inte uteslutas. Eventuell våldsanvändning måste kunna graderas och ske inom antagna ROE [10]. Kravet på insatsens uthållighet kan komma att vara stort, flera år, och måste då lösas med ett rotationsförfarande.

Slutsatser

För att Försvarsmaktens markstridsfunktion ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga måste den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en ”gråzonsproblematik” till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska  intressen.

Tidsförhållandena, inte minst vid kriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsfunktionen finns gripbar med relevanta enheter  i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. Detta är också en förutsättning för att redan tidigt i ett konfliktskede kunna uppnå och uthålligt bevara markoperativ kontroll vilket innebär att markområden ska kunna tas, besättas och övervakas, nyckelterräng försvaras och befolkning, objekt eller verksamhet skyddas. För att kunna hantera en situation där ett väpnat angrepp sker med högt tempo eller överraskning krävs det att de enheter som inte finns gripbara i fredstid kan mobiliseras med korta tidsförhållanden.

Utöver detta innebär kravet på förmåga att kunna återta terräng och då slå en kvalificerad motståndare, själv eller tillsammans med andra, behov av kvalitetsutveckling, inte minst vad gäller eldkraft.

Arméns struktur och utformning måste vara anpassad till hela detta spektrum, inte enbart mot nästa generations högteknologiska, förstörande, krigföringskapacitet.

Det krävs därför egna tekniksatsningar men också förändrade taktiska och operativa doktriner, kompetenser, träningsmetoder m m för att utveckla vår markstridsförmåga att möta morgondagens utmaningar.

Denna artikel har visat på de slutsatser DP Mark hittills har dragit avseende behovet av markstridsförband i dagens och morgondagens Försvarsmakt. I en nästa artikel återkommer DP Mark med en redovisning om hur markstridskrafterna bör ledas, organiseras och ”utgångsgrupperas”. I den slutliga rapporten kommer sedan delprojektets ge sin syn på hur markstridskrafterna bör utvecklas materiellt, personal- och logistikförsörjas, utbildas, övas och tränas, erhålla tillräcklig interoperabilitet samt hur en markoperativ och marktaktisk doktrin bör formuleras.

Anders Carell är brigadgeneral, Jan Mörtberg, Anders Emanuelsson och Johan Johan René är överste, Henrik Sjövall är överstelöjtnant och David Bergman är major och doktorand. Samtliga är ledamöter av KKrVA.

[1] Indelningen av påverkansområdena baseras på den indelning som brittiska Ministry of Defence använder sig av; Training, Equipment, Personnel, Information, Concepts and Doctrine, Organisation, Infrastructure, Logistics (TEPID-OIL), med tillägget Interoperability. Indelningen benämns Defence Lines of Development (DLoDs).
[2] Nationell säkerhetsstrategi, Regeringskansliet (Statsrådsberedningen), januari 2017
[3] CBRN engelsk akronym för kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel.
[4] Se t ex MSB, Så skapar vi motståndskraft, MSB-hemsida: https://www.msb.se/contentassets/468ce28c38f44204820a60fd0d5783d7/sa-skapar-vi-motstandskraft.pdf/
[5] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin (MSD16)
[6] Se t ex https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6jvmqo/polisen-vill-ha-forsvarets-stod-vid-grazonslage
[7] Texten till stor del inspirerad av, och hämtad från, Karlis Neretnieks
[8] ”Markherravälde” innebär att man äger oinskränkt möjlighet att genomföra militär och civil verksamhet på marken samtidigt som man förnekar en motståndare att göra detsamma. Om det handlar om att i ett begränsat område och under begränsad tid säkerställa egen handlingsfrihet och samtidigt förneka andra samma möjlighet talar man istället om ”Markoperativ kontroll”.
Markherravälde eller Markoperativ kontroll och den handlingsfrihet detta medger är en förutsättning för att förband skall kunna verka i området under erforderlig tid och med bibehållen förmåga. (Försvarsmaktens arméreglemente taktik, 2013)
[9] Med ”Anti-access system” avses vapen och sensorer för att bekämpa mål på havet, t ex sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare, och i luften. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt.
[10] Rules of Engagement

Jag sitter och skriver detta i sommarsolen på min balkong och såväl covid-19 som andra hot synes minst sagt avlägsna i den sköna sörmländska försommaren. Jag påminns dock om mänsklighetens oförmåga att reagera på hot eftersom jag just nu läser Jasenko Selimovic bok ”Sarajevo – Minnen från en belägring [1]”.

Den 8 juni skrev Bo Hugemark om vår bristande förmåga att reagera på hot och vidta beredskapshöjningar. En alldeles utmärkt artikel för de som förstår frågan men alltför många viftar bort problemet med  att ”han företräder ett särintresse”. Förhoppningsvis har pandemins utbrott övertygat många att vi inte är så bra på att förutse hur världen utvecklas. På det finns många historiska exempel. Att sitta här på balkongen och skriva om detta blir kanske inte så övertygande utan jag låter Jasenko Selimovic som själv upplevt detta i Sarajevo beskriva hur man tänkte [2].

”…Varför gjorde vi så? Vi hade ju sett dussintals krigsfilmer där människor inte förstod att kriget var på väg. Vi hade läst Remargue, Hemingway, Levi, Zilahy, Kertèsz, hur kunde vi luras in i samma misstag som de beskrev?

Det enkla svaret är att vi trodde att Bosnien var ett undantag. Landet var blandat, sammansatt av många religioner och nationaliteter. Ett krig i Bosnien skulle inte stå mellan två eller tre etniska grupper, utan mellan familjer som själva var blandade, närmaste vänner, släktingar. Vem skulle vilja det?

Inte ens när samma serbiska armé i jugoslaviska uniformer som begått massakrerna i Vokuvar och Dubrovnik ställde upp hundratals artilleripjäser i bergen runt Sarajevo ville vi tro att kriget var förestående. ” Det är bara militärövningar!” sade vi. ”Arméns kommando” sade det. Det är vårt lands armé, våra söner, vem skulle de skjuta på? På sina föräldrar nere i staden?”

Arkan och hans paramilitärer från Serbien fångades på bild i östra Bosnien när han intervjuades på stadens torg med en luftvärnskanon bakom sig, men vi trodde fortfarande att det var enskilda incidenter. Kriget var de andra.

Vi lyckades, på gränsen till det absurda. När de två kvinnor som kommer att bli ihågkomna som krigets första offer, Suada Dilberovic och Olga Sucic sköts ihjäl i april 1992 , så nära mig att jag hörde skotten, såg vi det fortfarande som något för ordningsmakten att ta itu med.

”Polisen tar de här kriminella galningarna snart, vi äter hemma så återvänder vi till fredsdemonstrationen sedan”, sade min flickvän Amira. Det gjorde vi inte. Istället hade vi så mycket sex den kvällen att soffan i vardagsrummet gick sönder.

Naturligtvis var vi inte oförmögna att inse vad som pågick, man kunde till och med läsa om det i tidningen. Men vi ansträngde oss för att inte ta in det. Tanken att kriget kan hända dig kräver för mycket, förpliktigar till saker du inte orkar med. Om vi på riktigt hade trott att kriget kunde hända oss och att armén inte kunde försvara oss mer än en vecka, då skulle vi vara tvungna att säga upp oss på våra jobb, sälja våra hus, rycka upp barnen från deras skolor, lämna vänner och den dagliga lunken och flytta till ett annat land, vem vill göra det? Då bedrog vi oss hellre, hörde det vi ville höra, utvecklade en selektiv hörsel.

Förnekelsen hade dock även en annan, mycket viktigare orsak. Vi gjorde det därför att det är mänskligt.  Detta självbedrägeri är en förutsättning för mental överlevnad. Vägran att acceptera att kriget skall bli en del av en är ett villkor för att kunna leva med sig själv. För det är ohyggligt svårt på ett existentiellt plan att erkänna för sig själv att man skulle vara kapabel att döda okända pojkar eller skjuta granater på huset som ens föräldrar bor i. Därför låter vi bli att tänka den tanken.

Missförstå inte. Alla kan föreställa sig att bli anfallna. Övergrepp, våldtäkter, skjutningar och till och med mord ryms i vår tankevärld. Men krig är något annat. För krig krävs det ett svar. Att du själv hatar och skjuter tillbaka, att du vill döda människor du inte vet något om . Det är det vi inte kan föreställa oss. Krigets mest ohyggliga tanke är inte att ens son kan bli skjuten eller ens dotter våldtagen. Krigets mest ohyggliga tanke är att ens son skall tända eld på gråtande tjejer som han tvingat dansa nakna på bordet framför honom. Tanken att ens dotter skall skära huvudet från kroppen på ett barn. Att du själv skall vilja en okänd pojkes död så mycket att du är beredd att skjuta honom så fort han kommer in genom dörren. Man kan inte vänja sig vid en sådan tanke. Det är svårt att leva med den.

Därför spelar det liten roll vad som rapporteras i medierna eller händer runt omkring oss.  Lögnen om fred, om att det kan inte hända här, upprätthålls av oss själva. Det är därför vi kan upprepa samma misstag om och om igen Det är därför att vi är mänskliga”.

Är vi svenskar också ett undantag – eller är vi omänskliga?

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

[1] Albert Bonniers förlag ISBN 978-91-0-015391-5
[2] Texten återges med tillstånd av författaren och förlaget.

I ett blogginlägg här på Försvar & säkerhet den 25 maj gjorde ledamoten Mats Olofsson ett nedslag i kunskapen om påverkansoperationer. Han kom till slutsatsen att vi formligen bombarderas med budskap som har till syfte att få oss att göra olika val, konsumera eller agera på det ena eller andra sättet. Även Försvarsmakten arbetar genom sin strategiska kommunikation med att påverka allmänheten samt både vänligt och fientligt inställda beslutsfattare. Nedan görs ett försök att beskriva hur en strategisk kommunikation kan genomföras genom att använda vårens marinövning SWENEX 20 som exempel.

På grund av rådande coronapandemi beslutade ÖB att flytta fram försvarsmaktsövningen Aurora 20. De relevanta grunderna var att inte störa ett redan påfrestat samhälle och fokusera resurser mot att stödja civila myndigheter i behov av transporter, sjukvårdsmateriel och personal. Vid de grundutbildande förbanden skulle istället mindre lokala övningar genomföras med huvudsyftet att göra rekryterna krigsplaceringsbara. Så skedde också i marinen, men man gick även en annan väg genom att använda sina stående förband och många av de planerade Auroramomenten i en egen övning, SWENEX 20. Argumenten för att genomföra en marinövning i nästan samma omfång och komplexitet som vad som var tänkt under Aurora 20 var att pandemin har skapat större osäkerhet och oförutsägbarhet i världen. Marinen måste snabbt kunna hantera det oväntade och för att klara av sitt uppdrag måste den öva. Ergo: marinen utnyttjar planerad verksamhet och redan avdelade resurser för att genomföra SWENEX 20. Rent militärt är det rätt att öva så mycket som det går, men vilka signaler var det som egentligen sändes av att genomföra övningen och hur gick det?

Innan vi går in på övningen i sig så vill jag göra några reflektioner kring påverkansoperationer och strategisk kommunikation i allmänhet. Att det finns stor kraft i att sända signaler blir vi mer och mer medvetna om, trots att människan sedan urminnes tider har använt normer, propaganda och sockrade erbjudanden för att föra fram sitt budskap. Några exempel är att skolan inte bara lär oss att tänka fritt utan även rätt, att Sun-Tzu byggde all krigföring på vilseledning och att media ibland gör hönor av fjädrar. Gemensamt för dessa avsändare är att de använder ett annat fält än det rent fysiska för att förklara, förstärka, förenkla eller möjligen förvanska verkligheten.

Även i staten finns det andra metoder än skolan för att påverka. Ett aktuellt exempel är de dagliga coronauppdateringarna från Folkhälsomyndigheten. Genom dessa presskonferenser försöker staten ge sin bild av den pågående smittspridningen. Avsikten är att informera medborgarna och få oss att agera på ett visst sätt, men kanske framför allt att motverka spridning av desinformation. I coronakrisens svallvågor förs diskussioner om att återinrätta en styrelse för psykologiskt försvar med samma syfte, som Mats Olofsson nämner.

I samma anda har Försvarsmakten sedan några år tillbaka lagt mer vikt på det som kallas militärstrategisk kommunikation. Kortfattat innebär det en ökad vikt på samordning av budskap och att ord och handling ska hänga ihop. Vi ska säga det vi gör och göra det vi säger. På så sätt uppfattas man som mer trovärdig i egna och andras ögon. Ett exempel är de återkommande rekryteringskampanjerna, vilka syftar till att ge en bild av en modern, ungdomlig, jämställd och framåtriktad myndighet. Budskapen backas upp genom handling bland annat av att chefer på alla nivåer uppmanar sin personal att vara korrekt, artig och respektfull. Vi vet om att vi har ett särskilt uppdrag som kräver mycket av oss och dessutom är vi beredda att axla ansvaret, tycks vi vilja säga. Ett annat exempel är hur flottans personal är klädd när politiker kommer på besök. Förr i tiden bar vi finuniformen, numera är det sjöstridsdräkt som gäller. Vapenslaget består inte längre av cocktailofficerare eller av gubbar med slips, kanske budskapet kan tänkas vara. Vi klär oss för att understryka att omvärldsläget försämrats och att det är mer allvar nu. Ett tredje exempel är när vi kommunicerar att Sveriges militära förmåga växer trots att de flesta av oss anser att Försvarsmakten i grunden är fortsatt gravt underfinansierad. Anledningen till dessa kanske motsägelsefulla budskap är att vi de senaste fem åren fått tillskott till framför allt ökad övningsverksamhet, men det stora behovet av underhåll och nyanskaffning puffas framför oss. Om vi inte kommunicerade att förmågan ökar trots de ekonomiska tillskotten skulle många frågor ställas från politiskt håll.

Låt oss återgå till SWENEX. Huvudbudskapen inför övningen var att Försvarsmakten har förmåga att upprätthålla beredskap i syfte att skapa trygghet i landet och stabiliteten i närområdet även under påfrestningar, som nu under spridningen av coronavirus. Dessutom är SWENEX en nationell övning där försvaret av det egna territoriet och våra svenska intressen står i fokus. Övningen syftar till att vidmakthålla och utveckla förbandens förmåga till väpnad strid. Dessutom är de marina enheterna ständigt insatsberedda. Tillsammans med andra stridskrafter och myndigheter bidrar marinen till att skapa stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet.

Den effekt som marinen ville att kommunikationen skulle uppnå var ökat förtroende för Försvarsmaktens och marinens förmåga samt bred medial spridning med positiv tonalitet och hög budskapsförståelse.

Några övningsmoment lyftes särskilt i den egna kommunikationen för att stödja huvudbudskapen. Några av dessa var mobilisering av Amfibieregementet, samordnad sjömålstrid tillsammans med flygvapnet, sjöfartsskydd på västkusten och försörjning av kvalificerade vapen (robotar/torpeder) till stridsfartygen. Ett viktigt underliggande budskap var att övningen anpassades för att inte belasta den civila sjukvården och minimera smittspridningen.

Genomförandet av en större övning mitt under en samhällelig kris skapar reaktioner. Reaktioner som är starkare än vad militära övningar brukar leda till. Vissa, varav några inom marinen, tycker att det var oförsiktigt att genomföra SWENEX 20. Även om det militärepidemiologiska minnet är ganska kort, skulle man kunna dra parallellen till 1918-års rekrytkull och dess delaktighet i spridningen av den spanska sjukan över Sverige. Bara i Östersund ligger hundratals av dessa rekryter från hela landet begravda. Så här en månad efter SWENEX borde ett eventuellt bidrag till utbredningen av coronaviruset ha märkts, men vad hade hänt om det var vår marina övning som hade satt igång smittspridningen i det relativt sett lindrigt drabbade Blekinge? Sannolikt hade det påverkat anseendet rejält.

Betydligt mer positivt är att marinen visade att den snabbt kunde ställa om. Marinens eget planeringsmaskineri gick igång med full kraft så snart som beslutet om att genomföra övningen var fattat. Cheferna för de övade förbanden fick själva fatta beslut om de åtgärder som skulle vidtas för att minimera riskerna för smittspridning. Exempelvis undveks i möjligaste mån blandning av personal från olika landsändar i staber och besättningar. Dessutom leddes inte sjöstyrkorna från de trånga korvetterna utan istället från de mer spatiösa stödfartygen.

Andra tyckte att det var slöseri med resurser att genomföra övningen. Förmodligen gäller denna ståndpunkt främst de som även vanligtvis inte ser nödvändigheten av ett försvar, men alla de miljoner kronor som lades på ammunition, drivmedel och lönetillägg under övningen sticker vissa i ögonen.

Det internationella deltagandet i SWENEX 20 bestod endast av en norsk fregatt med ett tyskt bunkerfartyg vilka vid tillfället ingick i Natos stående marina styrka SNMG1. Den norska fregatten integrerades i styrkan och tillsammans genomförde ytstridsfartygen ett flertal både svåra och komplexa övningsmoment. Dessutom fanns ett övergripande intresse från Nato som verkade handla om vår förmåga att öva även under press. Även örlogsfartyg från andra flottor följde under stundom övningen.

En verksamhet kan som synes ha många betraktare och i den ovanstående uppräkningen ingår bara några utrerade exempel. Oavsett om dessa bedömare uppfattade oförsiktighet, slöseri med resurser eller förhoppningsvis snabbhet, beslutsamhet och disciplin, är observationen mer beroende av förutfattade meningar än på vad som egentligen hände. Som nämnts finns en tydlig inriktning för Försvarsmaktens strategiska kommunikation. Under SWENEX 20 försökte chefer och kommunikatörer profilera marinen i samma anda.

Hur gick det då för marinen? Lyckades man använda SWENEX 20 för att visa sin snabbhet, beslutsamhet och disciplin eller var det snarare oförsiktighet och slösaktighet som uppfattades? Efter varje större övning gör Försvarsmakten en analys av hur budskapen spritts och hur väl de tagits emot. Svaret blev att medieinnehållet om SWENEX hade en räckvidd på nästan fem miljoner potentiella mottagare. Så många hade alltså möjlighet att nås av rapporteringen. De budskap marinen försökte sända återberättades i hög grad av media vilket är ett annat mått på kvalitet. Rapporteringen kring SWENEX var också dominerande positiv (82%).

Påverkade övningen allmänhetens och omvärldens syn på Försvarsmakten och marinen och då särskilt vår förmåga att lösa vår huvuduppgift, att försvara Sverige i krig? Att påverka människors attityder och värderingar är något som tar lång tid. Det är ett ständigt pågående och enträget arbete. SWENEX 20 var en framgång för marinen när det gällde att framföra sina budskap, men jobbet med att kommunicera måste hela tiden fortgå.

Författaren är kommendör, chef för 3 sjöstridsflottiljen och ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet.

Sedan Corona-viruset drabbade världen har förutsättningarna för de internationella förbindelserna förändrats. Det har blivit svårare för de små staterna att slippa dras in i motsättningar mellan stormakterna.

Ett kvartal, som skakade alla länder och fördjupade motsättningarna

Corona-viruset har nu drabbat nästan alla länder i världen. 400 000 människor har omkommit.

USA har drabbats hårt av Corona-krisen, så hårt att ekonomin stagnerat, BNP sjunker och arbetslösheten på 13,5 procent är i nivå med förhållandena på 1930-talet. Missnöje med utvecklingen har utlöst raskravaller och ledningskris.

Kina har på samma sätt drabbats av ett avbrott i BNP-tillväxten och en arbetslöshet, som är särskilt allvarlig för den del av de hundratals miljoner migrerande arbetare som måste söka sig tillbaka till sina fattiga hemtrakter, eftersom de inte har tillstånd att vistas i städerna utan arbete.

USA:s president beskyller Kina för att ha slarvat med information om pandemin och därmed bidragit till dess spridning. Det har mera än något annat förgiftat förbindelserna mellan stormakterna.

Kalla kriget tillbaka?

Utrikesminister Mike Pompeo håller ett tal som i Kina har kommit att kallas hans ”hata-Kina-tal”. Propagandan går på högvarv på båda håll.

Kinas försvarsbudget kungörs och skall växa med 6,6 procent, som blir den enda större ökningen av budgetanslagen för det kommande året. Donald Trump hotar å sin sida med nya exotiska vapen, som skall balansera tillväxten av Kinas militära förmåga – dock utan att precisera vilket slags vapen det kan vara tal om. Just nu stiger temperaturen i motsättningarna på flera håll, där USA och Kina har motsatta intressen. USA försöker skapa en anti-kinesisk front med Australien, Indien, Japan och Sydkorea. Kina och Indien har trappat upp en gränskonflikt i Himalaya-massivet. USA uttalar stöd för Indien. I Sydkinesiska havet uppstår incidenter, när Kina övar landstigningsoperationer ”som en varning till eventuella separatister” (på Taiwan) och demonstrerar marin styrka i Taiwansundet samt kring öar, som hävdas av Japan.  (För detaljer, se min artikel i nummer 2 av Akademiens tidskrift).^[1]

Världshandeln försvåras

Corona-krisen drabbade världshandeln hårt och överallt. USA agerande är inte till hjälp för att få igång den igen. Redan innan Corona-krisen började hade världshandeln försvårats av USA:s sanktioner mot andra länder i strid med WTO-stadgan och angrepp på världshandelsorganisationen, som anklagades för att agera i strid med USA:s intressen. Generaldirektören för WTO kungör nu att han avgår. USA vill inte tillsätta någon efterträdare utan att organisationen förändras, men den amerikanska administrationen kan inte heller enas om att börja förhandlingar med övriga parter, framför allt EU, om hur det skall gå till. Organisationen går mot en kris. Kina inbjuder EU att gå samman med Kina för att utarbeta en lösning. EU har inte svarat.

Världens ledare vet inte hur de skall mötas

USA:s president skulle stå värd för ett sedvanligt möte under våren med ledarna för länderna i den så kallade G7-gruppen^[2], men detta försenades av viruset – ledarna fick inte utsättas för smittorisk. Plötsligt kom Donald Trump i alla fall med en inbjudan att mötas personligen. Det avböjdes av Tysklands kansler Angela Merkel med hänvisning till smittorisken, varefter Trump kallade gruppen för ”outdated” och twittrade om att utöka den med Australien, Indien, Ryssland, och Sydkorea. Reaktionerna blev försiktiga i Indien och Sydkorea, och från Storbritannien föreslogs i ett uttalande att man i stället borde utlämna Ryssland och kalla gruppen för D10 (Democratic 10) samt fokusera på Kinas telekomföretag Huawei och de problem som skapas i samband med införande av G5-kommunikation. Kina har protesterat mot dessa tankar i både uttalanden och media. Det är ovisst om det blir något möte alls. Om det blir av lär det se ut som ett möte för att motverka Kinas expansion.

”End of Diplomacy”och ”Decoupling”

Mike Pompeo´s tidigare nämnda Kina-tal grundades på en 20-sidig rapport om vad som är fel med Kina och dess ambition att vilja ersätta USA i rollen som världens ledare. Rapporten innehåller också planer på en rad åtgärder i form av lagar och sanktioner, som USA bör införa för att försvaga Kinas inflytande, särskilt ifråga om handel med elektroniska och andra högteknologiska varor. Flera av dem är nu på väg att genomföras. Kina utlovar motåtgärder. I USA talas det om ”End of Diplomacy” och i Kina om att ett hybridkrig redan pågår. Det sägs att USA och Kina har kommit fram till ett så kallat Thukydides-moment, d v s att en utveckling i riktning mot ett krig snart inte längre kan stoppas.

Å andra sidan talar både kinesiska ledare och media om vilka skador det skulle innebära för världen om USA och Kina verkligen skulle sluta att handla med varandra. Varningar för de negativa effekterna av en ”Decoupling” är högljudda på båda sidor, och fortfarande förs ”kriget” mestadels på hotelse- och propagandanivå. Visserligen förkommer kännbara åtgärder, såsom påbörjande av hemtagning av hundratusentals kinesiska studenter från universitet i USA och Australien, men (ännu) inte verkligt kännbara antydda åtgärder, såsom valutamanipulationer

Slut på förtroendeskapande avtal och början till kapprustning

Avtalet mellan USA och Sovjetunionen om avskaffande av kärnvapenbärande medeldistansrobotar sades upp av USA 2019, och Donald Trump har i maj förklarat att han inte heller har för avsikt att förlänga avtalet om begränsning av strategiska kärnvapen, det så kallade START-avtalet, som löper ut hösten 2021. Han har också i maj 2020 förklarat att USA kommer att avträda från det internationella så kallade Open Skies-avtalet. Det är ett förtroendeskapande avtal, som medger kontroll från luften av att nedrustningsavtal följs och att det inte sker militär uppbyggnad i hemlighet. Det har främst sin betydelse i Europa och mellan USA och Ryssland. Därmed förlorar det sista av de stora avtal som skapade förtroende mellan stormakterna efter Sovjetunionens upplösning sin betydelse.

Trump säger att USA skall återuppta provsprängning av kärnvapen och förstärka USA:s kärnvapenarsenal. Han säger också att USA kan börja förhandla om kärnvapenbegränsningar och andra avtal om rustnings- och vapenbegränsningar, men bara om också Kina deltar. Kina förklarar för sin del att man inte har något intresse att delta i sådana förhandlingar och att man i stället ämnar öka sitt innehav av kärnvapenstridsspetsar till 1000.

Europa i kläm

Under det senaste kvartalet har världen blivit betydligt mera komplicerad för EUs medlemsländer. Kina och USA framstår som motståndare i en ny version av kallt krig. Ryssland står tydligt, men inte oreserverat, på Kinas sida. USA utgår från att EU skall följa USA:s politik, men EU vill inte vara en del av någon allians mot Kina och står i handelsfrågor ofta närmare Kina än USA. EU, särskilt Tyskland, har alltför stora ekonomiska intressen i Kina för att vilja ha någon konfrontation om ekonomiska frågor. Kina fortsätter att locka EU att bli en allierad i ansträngningar att bevara frihandeln i världen mot USA:s angrepp, men Kina talar samtidigt nedsättande om EU:s grundvärderingar och politiska system.

Särskilt just nu, när EU:s egna problem med medlemsländer som Ungern ifrågasätter den gemensamma värdegrunden är det viktigt att bevara sammanhållningen och att värja sig mot Kinas ambitioner att påtvinga andra länder sina värderingar. Det blir viktigare att inte hamna i något slag av ”Kina-läger”. Att Ungern och tio andra EU-länder också är medlemmar av den så kallade 17+1-gruppen av länder tillsammans med Kina försvårar både sammanhållningen och kommissionens försök att skapa en ”robust” Kina-politik. I stort sett får därför varje land värja sig själv mot påtryckningar.

I militära frågor har EU inte mycket betydelse, och NATO sysslar inte med försörjningsfrågor och blir därmed av ringa betydelse under ett hybridkrig av den typ som Kina säger sig redan befinna sig i förhållande till USA. En mera allvarlig konfrontation mellan USA och Kina lär kunna medföra stora svängningar på världsmarknaden och plötsliga bristsituationer ifråga om varor som är essentiella för folkförsörjningen. EU är alltför byråkratiskt organiserat för att vara till hjälp i plötsligt uppkommande bristsituationer.

Stormakter mera hänsynslösa mot småstaternas intressen

Stormakterna har på senare tid uppvisat flagranta avsteg från regler för internationellt umgänge i syfte att utöva påtryckningar på mindre länder.

Exempelvis bedrev statliga medier i Kina under 2018 en kampanj för att få medborgarna att sluta köpa sydkoreanska varor med anledning av att Sydkorea var på väg att upplåta mark till amerikanska missilförsvarsanläggningar. Kampanjen blev så framgångsrik att den stora sydkoreanska varuhuskedjan Lotte tvingades att sälja sina tillgångar i Kina.

USA har infört sanktioner mot företag i Europa, som deltar i Nord Stream 2-projektet om en ny gasledning under Östersjön från Ryssland till Tyskland. Det ledde bl a till att ett schweiziskt företag, som hade en nyckelroll, drog sig ur projektet. Det har dock drivits vidare av Ryssland med egna resurser, vilket har lett till att det nu ligger ett lagförslag på den amerikanska senatens bord om ytterligare och strängare sanktioner, som skall drabba även företag i Europa som bara indirekt bidrar till projektets genomförande. Svenska företag kan komma att beröras. Tendensen är tydlig; Både Kina och USA uppvisar en växande” exceptionalism”, d v s tendens att brutalt sätta sina egna intressen över regler för internationellt umgänge.^[3] Inte ens allierade går säkra.

Kalla kriget, version 2.0 är här; Hybridkrigföring under ”fredstid”

Hybridkrigföring mellan stormakter kan skapa katastroflägen för tredje länder alldeles oavsiktligt och på sätt som inte kan beskrivas som ”krigsåtgärd”. I Kina har PLA utvecklat en hel begreppsapparat för hybridkrigföring ”i fredstid”, och där talar man om att landet redan befinner sig i hybridkrig med USA (https://kkrva.se/om-att-fora-krig-i-fredstid).

USA tillämpar sanktioner mot ett växande antal länder, även bland ”vänner och allierade”, som samarbetar med motståndare. Det medges inte någon ”neutralitet”, som kan skydda mot skadeverkningar, och det lönar sig inte att begära hjälp från EU eller NATO.

Det är inte givet att läget skulle normaliseras om Donald Trump skulle förlora presidentvalet i höst. Xi Jinping kommer att sitta kvar vid makten i Beijing och lär inte ändra Kinas inriktning på fortsatt expansion. Även en mindre konfrontationsbenägen amerikansk president skulle sannolikt behöva fortsätta att försöka förhindra att Kina ersätter USA som världens ledare. Ett delat ledarskap mellan Kina och USA framstår inte som en realistisk utväg.

Kriser mera normalt, svensk försörjningsberedskap måste ses över

Corona-krisen har visat på uppenbara brister såväl i den svenska sjukvårdsberedskapen som i statens förutsättningar att snabbt sätta in motåtgärder. Bränderna i Mellansverige 2018 visade liknande brister i den kommunala katastrofberedskapen och frånvaro av förutsättningar för att bistå med statliga motåtgärder. Vi kommer sannolikt snart att uppleva brist på vissa livsmedel i spåren av Corona-krisen. Säsongsarbetare kan inte resa över gränserna för att plocka frukt och ta in skördar. Försörjningskedjorna i elektronisk och annan högteknologisk industri, men även vanlig verkstadsindustri har visat sig sårbara under Corona-krisen. Den svenska tillverkningsindustrin kommer antagligen att möta svårigheter att få igång produktionen igen. Stormaktsmotsättningar, handelsstörningar, Corona-viruset och dess återverkningar ser ut att fortsätta erfordra katastrofåtgärder för en obestämd tid framöver.

Staten bör därför verka för att höja beredskapstänkandet i hela samhället och själv ta ett större ansvar för samordning av myndigheternas verksamhet och deras samverkan med det övriga samhället. En åtgärd, som bör stå högt upp på en ”att-göra-lista” är att se över vilken roll som bör spelas av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, dess styrning, uppdrag, befogenheter och resurser – i syfte att stärka dess roll. Ännu viktigare är att förse regeringen med befogenheter att direktstyra myndigheter och kommuner i nödlägen.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

[1] Kiesow, Ingolf: ”Hoten växer mot USA:s makt över Stilla havet”, KKrVAHT, 2 häftet 2020.
[2] Canada, Frankrike, Italien, Japan, Storbritannien, Tyskland och USA.
[3] Kiesow, Ingolf: ”Kinas och USA:s angrepp på folkrätten”, KKrVAHT, 2 häftet 2019, s. 17-34.

Erfarenheter av den pågående pandemin är att både politiker och många fackmän lätt fokuserar på aktuella problem och deras förväntade utveckling. Coronaepidemin har akut visat brister i den civila beredskapen. I ett längre perspektiv gäller att många har  upptäckt de återuppståndna ryska anspråken på stormaktsstatus med konsekvenser för den militära beredskapen. En väsentlig fråga är  hur man skall få till stånd bättre beredskap och ett snabbare agerande i ett antal avseende, såväl militära som civila. Efter tsunamikatastrofen inrättades visserligen ett politiskt organ i statsrådsberedningen som förväntades öka besluts­förmågan vid katastrofer av liknande natur. Men det visade sig senare lätt att med ett penndrag flytta detta organ åt sidan. Lika lätt har det varit att försumma andra beredskapsaspekter.

Rimligen kommer uppmärksamheten under de närmaste åren att vara riktad på olika åtgärder syftande till högre beredskap. Men risken är också stor att i en ny avspänningssituation kommer strävan efter att minska utgifterna för beredskap att dominera. Minst lika viktigt är också att tidigt se och identifiera nya hot – civila såväl som militära. Det är därför viktigt att under de närmaste åren skapa och fast etablera institutioner och procedurer som med jämna mellanrum, gärna årligen, uppdaterar en bred riskavvägning samt granska att beredskapslagar och riktlinjer följs. I fokus skall då vara tänkbara förändringsmöjligheter i utvecklingen.  Väsentligt är att riskavvägningar görs strukturerade och dokumenterade samt tar hänsyn till dynamiken och allvaret i möjliga hot liksom möjligheter att reducera hotens inverkan.

Min förslag här är att införa ett sekretariat för beredskap och säkerhet. Ledaren bör  benämnas Nationell säkerhetsman.

En inspirationskälla till förslaget utgörs av justitieombudsmännen. Säkerhetsmannen med kansli skall liksom dessa ses som riksdagens organ för att granska områden där erfarenheten visat att regeringen och den politiska debatten runt regeringsmakten liksom motsvarade på regional- och primärkommunal nivå inte fungerar väl. Säkerhetsmannen bör då, i likhet med  justitieombudsmännen, tillsättas direkt av riksdagen.

En annan inspirationskälla utgörs av den finska Beredskapscentralen som bland annat har att ange en beredskapsavgift som i Finland finansierar lagring av vissa varor som kan bli sär­skilt viktiga vid kriser. Nationella säkerhetsmannen bör förses med motsvarande makt samt ha till uppgift att i övrigt bereda överordnade statliga beslut rörande beredskap och hur dessa efterlevs.

Den främsta inspirationskälla utgörs dock av Riksbanken, där dess direktion i regelbundna intervall beslutar om reporäntan. I samband med att dessa beslut redovisas en fackmanna­bedömning av det ekonomiska läget. Tillsamman med beslutet om reporäntan utgör denna bedömning ett väsentligt grundvärde för den ekonomiska politiken under den närmaste framtiden.

Säkerhetsmannen bör analogt med Riksbankchefen utnyttja det tillfälle som uppstår när det aktuella beslutet beträffande en beredskapsavgift tillkännages. Detta för att tillkännage en aktuell riskavvägning i olika dimensioner samt hur olika former av säkerhet och beredskap utvecklas. Tidpunkten är lämpligen på våren eller eftersommaren så att redovisningen kan utgöra en grund för arbetet med den statsbudget som sedan presenteras på hösten och då främst med avseende på olika beredskapsåtgärder.

Nationella säkerhetsmannen skall dessutom ha frihet att larma, officiellt eller inofficiellt, när läget så påkallar.

Både Försvarsmakten och Myndigheten för Säkerhet och Beredskap har båda ett ansvar för beredskap, men har naturligen en huvudinriktning mot förvaltning av bestående organisationer, om än på olika sätt. Nationella säkerhetsmannen med kansli bör ha som inriktning att uppdatera underlag för grundläggande riskanalyser och beakta eventuella signaler om nya hotföreteelser samt att övervaka efterlevnaden av beredskapslagar och föreskrifter.

Även om den civila beredskapen i dagsläget kommer att höjas behövs åtgärder för att långsiktig skapa en broms som åtminstone förmår motverka omotiverad återgång till ett svagare beredskapstänkande.

Likaså behövs en broms som förmår reducera om man i framtiden vill dra ner beredskap och förmåga att möta antagonistiska hot efter en tids relativt lugn. Detta mot bakgrund av hur dagens situation uppstått. Försvarsmaktens agerande inför Försvarsbeslut 2004 finns tydligt beskrivet i Katarina Engbergs skrift ”När totalförsvaret föll samman – Dokumentation och analys av tankegodset bakom nedmonteringen av det svenska totalförsvaret 1999 – 2005”. I denna skrift framgår att Försvarsmakten tidigt agerade för att då gällande politiska beslut beträffande olika former av beredskapssättning av det militära försvaret skulle överges och ändras mot den betydligt lägre nivå som sedan kom att formuleras i Försvarsbeslut 2004. Försvarsmakten blev kring hösten 2002 övertygad om att ett väpnat angrepp mot Sverige kunde uteslutas, i varje fall inom då överskådlig tid. Detta borde, enligt min mening, ha varit att betrakta som stort beslut som föregåtts av en tydlig beslutsprocess med en redovisning av olika handlingslinjer med sina fördelar och nackdelar. Beslutet borde sedan ha tagits på poli­tisk nivå. I stället togs det i realiteten i en liten krets inom högkvarteret. Det meddelades sedan som ett underlag i de följande perspektivplanerna och som då inriktades mot att diskutera hur Försvarsmakten skulle utvecklas som en följd av detta beslut. Resultatet av detta förelades sedan dåvarande försvarsberedning inför Försvarsbeslut 2004. Denna försvarsberedning hade naturligtvis i formell mening möjligheter att fatta ett annat beredskapsbeslut. I praktiken var detta dock inte möjligt, bland annat beroende på att alternativ inte fanns tydligt redovisade och konsekvensbeskrivna.

Det kraftigt minskade behov av militärt försvar och beredskap blev sedan indirekt styrande för synen på behovet av civil beredskap. Där gjordes visserligen försök att överväga och peka på behov av förmåga mot omfattande kriser och olyckor, både allmänt och efter t ex tsunami­katastrofen. Dessa försök har dock inte blivit framgångsrika. Detta på grund av den kraftiga försämring av det allmänna säkerhetstänkande på samhällsnivå som inspirerades av den militära nedrustningen. Ett organ som kunnat ange tydligare beslutsunderlag hade rimligen gett bättre förutsättningar inför Försvarsbeslut 2004.

Säkerhetsmannen och hans kansli skall också granska hur de överordnade besluten och rekommendationerna efterlevs vid myndigheter och kommunala förvaltningar. En sådan granskning kan upplevas som omfattande och därmed erfordra stora resurser. Här måste dock på­pekas att det i normal revision ingår en granskning av i vad mån den granskade verksamheten följer lagar och förordningar. Facktermen för detta är förvaltningsrevision och den är lika väsentlig som den mera allmänt kända ekonomiska revisionen. Det innebär exempelvis att Riksrevisionen granskar i vad mån Försvarsmaktens olika delar följer de politiskt beslutade beredskapsåtgärderna i dess olika dimensioner. På motsvarande sätt skall regionernas revisorer granska att regionernas olika förvaltningar följer lagar och förordningar som gäller säkerhet och be­redskap i olika hänseenden. Om revisorernas granskning hittar allvarliga fel skall man rekommendera att aktuell styrelse inte beviljas ansvarsfrihet med allt vad detta innebär.  Motsvarade gäller för de kommunala revisorerna. Uppgiften för säkerhetsmannen och hans kansli blir då att följa i vilken grad sådan revision utförs och att anmäla till respektive beslutande organ om så inte är fallet. Revisionens granskning offentliggörs och kan naturligtvis också ytterst leda till politiska åtgärder. I allvarliga fall blir rekommendationen att berörd beslutsförsamling inte ger aktuell styrelse ansvarsfrihet. Säkerhetsmannens verksamhet blir således att följa och i förekommande fall komplettera den offentliga revisionens vad avser säkerhets och beredskap.

Inrättande av Nationell säkerhetsman för beredskap och säkerhet i samhället bör leda till starkare förmåga att möta säkerhetspolitiska omkastningar och olyckor av olika slag.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Det officiella Frankrike ser sig som lojal Nato-medlem och drivande i EU. Men det finns också en motsatt tendens. De som förfäktar denna linje förkastar den nuvarande europeiska ordningen, de vill att Frankrike lämnar Nato för ett Europaförsvar, som dock inte skall vara riktat mot Ryssland. Denna tendens är inte ovanlig bland äldre och högre franska officerare. I deras värld är Ryssland en naturlig samarbetspartner medan USA bara försöker utnyttja européerna,  inte minst i syfte att främja sin försvarsindustri  genom att skapa ett nytt kallt krig. Det finns ett antal individer, varav en del rätt inflytelserika, som för denna diskussion men det finns också grupper: Groupe Mars och Cercle de Réflexion Interarmées för båda fram rätt extrema åsikter. Politiskt står dessa sannolikt långt åt höger men de delar inte RN (Rassemblement Nationale fd Front National) åsikt att Frankrike skall lämna EU.

Det skall också sägas att sådana tankegrupper är ganska vanliga vilket kanske hänger ihop med att fransk politik är mycket personbunden (medan vår är partibunden), vilket sannolikt hänger ihop med statsskicket (stark president).

Bakgrund till föreliggande artikel är att jag har haft möjlighet att följa den franska strategiska kulturens utveckling sedan tiden som elev på Sjökrigshögskolan (École supérieure de guerre navale) 1985-86; nu senast som associerad ledamot av Académie de marine sedan 2013. Härtill kommer en kontinuerlig läsning av Revue défense nationale sedan 1985. Genom Académie de marine kommer jag i kontakt med en relativt stor mängd tankepapper och officiella dokument.

Mellan storhet och pessimism

På sockeln till statyn över Charles de Gaulle på Champs Elysées står det: ”Det finns ett tusenårigt samband mellan Frankrikes storhet och världens frihet”. Kanske kan man säga att de Gaulles gärning i stor utsträckning gick ut på att återupprätta Frankrikes ”storhet” efter debaclet 1940 och efterkrigsåren präglade av krigen i Indokina och Algeriet. Ett viktigt medel var värnandet om den franska suveräniteten. En tanke som fortfarande i högsta grad är levande. Det finns också en tro på ”det franska undantaget”; tron att Frankrike tack vare sin historia, kultur och geografi har att spela en särskilt viktig roll. Det är därför viktigt att Frankrike kan behålla sin ”rang” i världen.

Samtidigt kan fransmannen inte annat än konstatera att Frankrike inte är en stormakt annat än i militärstrategiska termer, och då i första hand genom sitt kärnvapen. Dess inflytande i Europa och världen är långt ifrån idealet. Tillkommer den allmänna misstrogenheten; en fransman utgår ofta från att regeringen ljuger. Den av de Gaulle deklarerade storheten är en chimär; resultatet är pessimism.

Varför är det så? En vanlig tes är att Europa står under USAs förmyndarskap och att Nato är verktyget härför. Trump har inte precis ökat förståelsen för amerikansk politik.

Geopolitik – mer Mackinder än Mahan

Frankrike är en maritim stormakt i kraft av världens näst största ekonomiska zon och Europas starkaste flotta med närvaro på alla hav. Samtidigt präglas även sjöofficerare av ett kontinentalt synsätt. Med ett maritimt synsätt förenar havet – den transatlantiska länken blir alltså viktig. Men enligt det kontinentalt präglade synsättet är det land som förenar. Axeln Paris – Berlin – Moskva blir viktigare än Paris – London – Washington. I stället för en transatlantisk gemenskap argumenterar företrädarna för  denna linje en euroasiatisk gemenskap – möjligen riktad mot Kina. [1]

Att det finns länder, som inte delar denna uppfattning är naturligtvis ett problem. Men som en känd företrädare för den kontinentala linjen sagt ”vi kan inte låta ett par miljoner balter hindra den nya världsordningen”.

Det finns gamla band mellan Paris och Moskva. Ryssland var en allierad redan före Entente Cordiale 1904. När de Gaulle talade om det ”Europeiska huset” räknade han in Ryssland i detta.

De Gaulle lämnade också det militära samarbetet inom Nato 1966 – en akt för att återställa den franska suveräniteten. En orsak var att Frankrike inte kunde acceptera doktrinen Flexible Response; för Frankrike kan kärnvapen aldrig vara slagfältsvapen. De Gaulle hade naturligtvis anledning att inte älska USA, inte minst för Roosevelts agerande under VKII. De Gaulle var den förste att stödja USA under Kuba-krisen men i den påföljande Berlin-krisen samrådde USA inte med Frankrike trots att Frankrike i hög grad var påverkat.

Den stora amerikanska närvaron i Frankrike sågs också som provocerande. Man får här inte glömma kommunistpartiet (PCF) och dess fackförening (CGT) som agerade på order av Sovjet och bl a var emot att Frankrike fick stöd genom Marshall-hjälpen. PCF fick också stort stöd bland de intellektuella med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som affischnamn (se Raymond Aron: L’opium des intellectuelles). I dessa kretsar, de s k Bobo (bourgeois – bohemian, salongskommunist på svenska) är fientligheten mot USA fortfarande stark.

Det kränkta Ryssland

USA och dess allierade i Nato verkar för ett nytt kall krig bl a för att stödja USAs försvarsindustri  i Europa. Det finns en lång lista på åtgärder som syftar till att försvaga Ryssland och dess ”berättigade” inflytande i sin ”intressesfär”.

Varför lades inte Nato ned när Warszawa-pakten upplöstes? Att det inte fanns någon parallellitet mellan Nato, bestående av suveräna stater, och WP som var ett instrument för och helt styrt av Sovjetunionen bortser man från.

Att de baltiska staterna släpptes in i Nato var ett direkt slag mot Ryssland. Att placera militära förband där är ett brott mot 2+4 avtalet från 1990 (Treaty on the Final Settlement with Respect to Germany), sägs det. Men det är inte sant, enligt avtalet lovade väst att inte stationera militära styrkor på förutvarande Östtysklands territorium. 1990 var de baltiska staterna fortfarande ockuperade av Sovietunionen.

Det var också USA som stod bakom statskuppen i Ukraina 2014 där den laglige presidenten avsattes. Ryssland hade all rätt att ta tillbaka Krim och de som strider för Ryssland i östra Ukraina är patrioter.

Ett sätt för USA att hålla igång det ”nya kalla kriget” är att hålla stora övningar ”framför näsan på Moskva” d v s i Norden och Östersjön. De ryska Zapad-övningarna bortser man från.

Man har också noterat att Sverige och Polen låg bakom EUs Eastern Partnership; direkt riktat mot Ryssland!

Försvaret av Europa

Det är alltså dags för Europa (i allmänhet synonym för EU) att skaka av sig det amerikanska förmyndarskapet. Men detta försvar skall inte ha Ryssland som fiende, Ryssland utgör inget hot. Det är också en industrifråga; det är dags att prioritera europeisk förmåga och europeisk industri. Europa måste komma bort ifrån beroendet av USA som bara ökar med USAs hårdföra industripolitik; Natos artikel 5 kallas ibland för artikel 35 efter stridsflygplanet F35 som USA gör allt för att tvinga på Nato-medlemmarna. Därmed utarmas den europeiska försvarsindustrin – inte minst den franska.

Hur skall man då få länder som Sverige, Polen och de baltiska staterna att gå med i ett Europaförsvar som inte kommer att skydda Europa från Ryssland? Här finns inga svar.

Men i praktiken?

Frankrike vill gärna se ett starkt Europa men samarbetar nära med Storbritannien och USA. Att lämna Nato står inte på agendan.

Samarbetet med Storbritannien inom ramen för Lancaster House-fördraget är nära och aktivt. I själva verket är detta militära samarbete mycket viktigare än det med Tyskland. Tyskland är politiskt och ekonomiskt viktigt men ur militär synvinkel spelar Tyskland i en annan och lägre liga.

Det marina samarbetet med USA är mycket nära tack vare den starka franska flottan. Hangarfartyget Charles de Gaulle är helt interoperabelt med US Navy och franska sjöstyrkechefer har flera gånger fört befäl över amerikanska sjöstyrkor – unikt!

Europa och kärnvapnen. President Macrons tal 7 februari 2020. Några viktiga punkter

Det övergripande målet är fred baserad på effektiv och stark multilateralism grundad på internationell rätt. Därför har Frankrike fyra strategier:

1. Strävan efter fungerande multilateralism;
2. Utveckling av strategiska partnerskap:
3. Sökandet efter europeisk autonomi;
4. Nationell suveränitet.

Strävan efter fungerande multilateralism

Frankrike förväntar sig att dess partners arbetar för att stärka internationell rätt. Öppenhet, förtroende och ömsesidighet är basen för kollektiv säkerhet. Den strategiska debatten får inte bli en fråga bara för USA, Ryssland och Kina – även européerna måste vara delaktiga.

Utveckling av strategiska partnerskap

Macron vill se ett samarbete med Ryssland, när så är möjligt.

Europa måste ha en tydlig ståndpunkt som tar hänsyn till vapenutvecklingen – särskilt den ryska – som påverkar alla européer, speciellt de i Nord- och Centraleuropa.

Frankrike är inte bara aktiv i Levanten och Sahel utan har också viktiga intressen i Indiska oceanen och Stilla havet och därmed med partners i dessa områden.

Sökandet efter europeisk autonomi

Européerna måste kunna skydda sig själva och bestämma vad som utgör deras intressen. Försvarsbudgetarna måste ökas. När så är nödvändigt måste européerna kunna agera själva.

Frankrike är en trogen medlem av Nato och vill ha ett starkt samarbete med USA. Nato och ”europaförsvaret” [2] är de två pelare på vilka säkerheten vilar. Detta hindrar inte att Europa måste kunna agera autonomt när så behövs.

För att skapa morgondagens Europa kan våra normer inte vara under amerikansk kontroll medan vår infrastruktur, hamnar och flygfält kontrolleras av kinesiskt kapital samtidigt som våra digitala nätverk är under rysk press. På europeisk nivå måste vi kontrollera vår maritima infrastruktur liksom våra nätverk avseende energi och data.

Nationell suveränitet

Det finns nu en risk att vi behöver möta en fientlig makt, kanske utrustad med kärnvapen eller allierad med en makt med massförstörelsevapen (alltså inte bara kärnvapen). Tagande av territorium, destabilisering av en partner eller allierad, ifrågasättandet av fundamenten för internationell rätt är åter aktuella hot. Frankrike kan då behöva agera, med sina allierade, i en stor konflikt, med mark-, sjö- och flygstridskrafter. Detta perspektiv är nytt.

Kärnvapenavskräckningen skall skydda Frankrike och dess medborgare mot alla hot mot vitala intressen, varifrån de än kommer och oavsett formen. Detta är en traditionell ståndpunkt.

Avslutning

Om dessa åsikter angående USA och Ryssland skulle få politiskt genomslag skulle det leda till en allvarlig situation. Europa skulle splittras i två delar – Natovänner respektive  ”Moskvas vänner”.  Sverige skulle troligen hamna i den första gruppen utan att riktigt tillhöra den p g a vår alliansfrihet.

Nu får denna grupp knappast så stort genomslag att det verkligen påverkar fransk politik.  Men det finns flera faktorer som påverkar utvecklingen och som kan ge dessa grupper argument. Tyskland är ett stort frågetecken, starkt ekonomiskt men militärt svagt samt knutet till Moskva genom Nord Stream.

Svenska journalister anklagar ofta fransmännen för att driva en federalistisk linje i EU. Detta är inte sant. Suveränitet är ett ledord i fransk politik. Detta hindrar inte att man bedömer att EU bör vara starkt. Med jämna mellanrum luftas tanken på ett EU i flera hastigheter, där de som vill gå längre kan skapa en hård kärna. Önskan om ett starkt EU gör också att man inte vill utvidga EU innan det nuvarande har konsoliderats.

Sveriges motstånd mot utvecklingen av europeisk försvarsförmåga underlättar inte. Inte heller när vi nu presenterar oss som motståndare mot Macron-Merkel planen för EUs ekonomiska återstart. Vi är redan inte precis kända för vår europeiska solidaritet. Sveriges hantering av Corona-epidemien har inte heller höjt våra aktier. Vad man tänker om den svenska regeringens försök att sätta försvaret på svältkost efter att ha deklarerat att det finns ett ryskt hot, kan man bara gissa sig till.

Blir slutresultatet en övergång till ”EFTA ny”, knutet till USA, med Norden, Storbritannien och kanske Nederländerna å ena sidan och ett Moskva-vänligt ”EG ny” å den andra?

Författaren är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

[1] Kina har på senare tid blivit alltmer omvärderat och kritiserat.
[2] Termen ”l’Europe de défense” används ofta för europeiskt försvarssamarbete i allmänhet.

Abstract

Vice-Admiral Rosenius’ article highlighted an interesting point regarding the defence debate; the low ceiling. This, to my mind, results from a culture that seeks consensus and becomes defensive if anything threatens the consensus. The first part of this article addresses that problem. The article then went on to ask some questions. The remainder of this article looks at those questions but I feel they arise because of other failings within the defence.

Introduction

As a professional engineer I tend to view defence from an engineering perspective. I have worked on a number of real world projects; some have worked well and some have not. The ones that do not work so well tend to have a number of common characteristics (poor, if any, requirement analysis, poor, if any, design, and a move to implementation too early, no clarity, for example). I’m also British and come from a military family, having grown up on military bases. I later went on to work for the Ministry of Defence but served in the Swedish army. That also gives me another perspective on the Swedish defence. It is from those two foundations that I analyse Vice-Admiral Rosenius’ article.

Consensus

Vice-Admiral Rosenius made some interesting comments in the article “sarintressen”. The first one that really caught my interest was this:

”I den svenska försvarsdebatten är det lågt i tak, vi saknar en bredare debatt om strategier – inte sällan hamnar vi omgående vid val av försvarets materielobjekt.”

To some extent I would agree with that but I would see the “low ceiling” as a reflection of Swedish culture, based on my experience of living in Sweden and the UK. In Sweden, one doesn’t rock the boat. I would see Swedes as extremist [nexus]; in the sense of being extreme consensus seekers [ex-pat]. It is like there is a consensus that we should draw a letter “a” on the whiteboard. Then we can have an open and critical debate along the lines of should it be a capital “A” or lower case “a”, or should it be thick or a thin “a”, or what colour should it be?  However, we would not be able to go against the consensus as in “why are we drawing an ‘A’? Why not a ‘b’ instead”. That would lead to ridicule and exclusion. One would be sent to Coventry.

This low ceiling and extreme consensus seeking, in a way, could be seen as a form or a result of group think. Group think at a national level and something that would then infect the debate and even decisions being made within the defence. And perhaps this is one of the reasons why we have, what I would call, a Task Force Smith [TFS], for a defence at the moment. This, I would also see, results in poor critical analysis of defence and therefore, to the low ceiling that the Vice-Admiral talks about.

From my corner of the Universe, I would say there is a need for more serious hard criticism but my experience also says that Swedes do not like to show of their dirty washing in public. It will be hard to find someone to play Devil’s advocate and for a constructive debate to follow. In my experience, criticism can also serve to reinforce the consensus in Sweden as criticism upsets the apple cart. The consensus must be maintained so we can’t allow anything that would up set the apple cart.

”Amateurs strategy. Professionals talk logistics.” – attributed to Gen. Omar Bradley

The debate maybe lacking in strategy but strategy is simple; it is either attrition or manoeuvrer. Actually, in the real world it is a mixture of both and the Swedish Armed Forces (SAF) are supposed to be more toward manoeuvrer warfare. Although, I think that is not well understood.

From my reading of the Vice-Admiral’s article, I would say he is talking more about the operational art [ops] than strategy but this is just playing with words. I think the Vice-Admiral has highlighted a serious problem within the debate of the Swedish defence. To my mind, the debate on strategy / operational art is weak because it stands on weak foundations. Before strategy there is war fighting theory [war, Brown]. And what is the SAF understanding of war fighting theory? How are wars fought? What is meant by “defeat”?

Reality is a Harsh Mistress; Best do as She Says

From war fighting theory we develop strategy, and strategy, along with specifications and requirements, leads to the design of the defence. This is basically an engineering process. As I’m an engineer this is what I would expect to see. Engineering is about making things work in the real world. Reality doesn’t care about being politically correct, what you believe in, nor what colour underwear you have on. If you don’t pay attention to reality, she has a nasty habit of biting you where it hurts the most. As an example of that, one can examine the engineering failure of Tacoma Bridge. In the defence case, the reality is the reality of war and this should be the focus. When it comes to defence decisions, reality is judge, jury, and executioner. Get it wrong and you pay in blood.

MSD16 has some strategy and operational art but I would say it is weak. Compare MSD16 [MSD16] with, for example the US Marine Corps manuals, which focus more on manoeuvrer warfare concepts, such as commander’s intent and surfaces and gaps, than the equivalent Swedish documents.

Figure 1: A simplified over view of an engineering project.

The design process for an engineering project often follows a cyclic pattern. You design, implement, and then test part of your system. Then take the lessons learnt, go back, and then design, implement, test the next part of the system. Learning as we go. Figurer 1 shows a simplified over view of this process. The green arrows are the main flow but the blue arrows indicate point where we can go back. This process can become more complex if we add in parallel flows. However, from my corner of the Universe, it looks to me like we have defence decisions, which sit at the specification / requirement stage, making implementation decisions instead of setting requirements. Argumentation of the current defence with no clear idea where we are going.  In other words, what is happening in defence looks to me like a poorly executed engineering project; poor requirement analysis, poor, if any, design, and poor testing.

Much of this, I see as a consequence for having no theory, poor specification / requirements, and no design. If you did an engineering project as we currently manage defence, I would expect it to end in disaster. Many years of engineering experience of building things to work in the real world leads me to that conclusion. Design is planning and failure to plan is to plan to fail.

And Now the Questions

“Vi har valt en försvarsstrategi där tyngdpunkten ligger på att slå angriparen när denne etablerat ett ”brohuvud”. Är detta en lämplig strategi för ett land som militärstrategiskt kan betraktas som en ö med omgivande hav?”

We wont know that unless we have a good grounding in theory. So, I would see the need to ask such question results from the poor process that has led to the current implementation. If we had a good grounding in theory we would be able to point to the design and say it is the way it is because the theory says so (along with the specifications and requirement). That’s what I would do if someone asked why I implement things the way I do in an engineering project.

“Givet denna strategi borde markstridskrafterna ha hög anfallskraft och operativ rörlighet. Nu har man valt flera förband med lägre kvalitet vilket medför att strategi (1) inte fungerar?”

This question, again, to me, reflects the lack of theory that can be used to justify why. But this question is interesting as it points out the low quality of some units. Going back to MSD16, manoeuvrer warfare is easy on paper but extremely difficult in reality. It takes many years to build up the competence. From that, it could then be argued that the current direction Sweden is taking with its defence is an error. Much like the French in the inter-war years.

“En konsekvens av (1) blir att det inte finns tillräckliga militära marina resurser för krishantering utanför vår landgräns. Gråzonsproblematiken, som bl a Värnkraft lyfter fram som en allvarlig utmaning, definieras bort av försvarsberedningen eftersom man prioriterar (1)? En öppen dörr för en angripare som inte kan stängas.”

This question I would see as a problem of requirements leading to design. From what I see, there is no design for the defence. If there is no design, then how do we really know what we have and what it can do? But this question is also about testing. Have we really stress tested the defence?

Conclusion

From what I see from my corner of the Universe, Vice-Admiral Rosenius has highlighted some problems which in turn highlights an even more serious problem to do with lack of war fighting theory, design of the defence, as well as other problems. There is a need to ground what is being done regarding the defence of Sweden in theory. There is a need for design as well as for testing. The Vice-Admiral highlighted indirectly cultural problems that will make things difficult in the defence debate.

The author is BEng(hons) PhD EurIng.

References

[war] MCDP 1 – Warfighting. https://www.marines.mil/Portals/1/Publications/MCDP%201%20Warfighting.pdf

[ops] Marine Corps Operations. https://www.marines.mil/Portals/1/Publications/MCDP%201-0%20W%20CH%201.pdf

[Brown] A New Concept of War. Ian T. Brown https://www.usmcu.edu/Portals/218/ANewConceptionOfWar.pdf?ver=2018-11-08-094859-167

[MSD16] Militarstrategisk Doktrin 2016 https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/doktriner/militarstrategisk-doktrin-2016-ny.pdf

[TFS] Task Force Smith; The Lesson Never Learned. Major John Garret. School of Advanced Military Studies. US Army Command and General Staff College.

[ex-pat] “Business in Sweden an Expats View” https://sweden.se/business/business-in-sweden-an-expats-view/#

[nexus] “Radical Paradox Sweden’s Consensus Culture” https://www.zocalopublicsquare.org/2017/04/19/radical-paradox-swedens-consensus-culture/ideas/nexus/

I Covid 19 pandemins spår har vi drabbats av den värsta globala krisen sedan Andra världskriget. På många sätt är dagens kris värre, eftersom även USA är hårt drabbat. Fler amerikaner har dött i pandemin än i Korea och Vietnam-krigen tillsammans. I Vita huset sitter en fullständigt oförutsägbar president som driver en extrem anti-multilateral, isolationistisk politik. I ”The  Atlantic” liknar journalisten George Packer USA vid en patient med underliggande sjukdomar. Den sönderslagna byråkratin, den ojämlika ekonomin, den splittrade befolkningen. Mordet på George Floyd har lett till de mest omfattande kravallerna på en generation. Det handlar inte bara om århundraden av diskriminering. Icke vita har drabbats mycket hårdare av Coronan, såväl medicinskt som ekonomiskt. Mordet blev bara en utlösande faktor.

Framför allt Kina, men också Ryssland, skär pipor i vassen. Efter en inledande fas präglad av nationell egoism, försöker nu EU samla sig till återuppbyggnad. Relationerna till USA, men även Storbritannien, spelar här en central roll. I detta läge prövar såväl politiker som akademiker att skissa vägar framåt. Ett intressant inlägg har gjorts av förre CIA – chefen och försvarsministern Robert M Gates ( The Overmilitarization of American Foreign Policy, Foreign Affairs, July/August 2020). I numret dessförinnan resonerar den världsberömde säkerhetspolitiske tänkaren Lawrence D Freedman om Storbritanniens framtida roll på globala arenan. ( Britain  Adrift. The UK Search for a post Brexit role. Foreign Affairs May/June 2020 )

Gates konstaterar att redan före Coronan förelåg ett brett stöd för att reducera USAs internationella engagemang och fokusera på problemen på hemmafronten. Men, varnar Gates, utan amerikanskt ledarskap går vi mot en värld präglad av ”might-makes-right”.  Emellertid har USA blivit alltför beroende av sina militära verktyg och försummat de icke-militära. Och utan långtgående reformer av den ineffektiva byråkratin kommer det bli svårt att vinna politiskt stöd för en ändring. Ökad effektivitet behövs inte minst för att hantera kraven på nedskärningar i försvarsbudgeten för att överföra resurser till återuppbyggnaden. I en genomgång av USAs militära insatser i Afghanistan, Somalia, Irak och Libyen understryks oklara målsättningar och ”mission creep”.

De icke- militära instrumenten måste återuppväckas och uppdateras. Kongressens svältkur av State Department måste upphöra. För att inta den ledande rollen måste State reformeras. Det handlar om frihandel, multilateral diplomati och bistånd. Biståndsorganet USAID har förlorat 80% av sin personal. Likaså gäller det att motverka Kinas och andra länders påverkanskampanjer och desinformation. Gates säger rent ut att även USA skall utnyttja sin teknologiska kompetens i detta syfte.

Det räcker inte att bara tala om en sammanhållen regeringspolitik. På den civila sidan saknas nämligen en sådan helt. State Department måste ges rollen som det centrala icke militära instrumentet för USAs säkerhetspolitik. Intressant nog avvisar Gates tanken på att tilldela NSC denna uppgift. Han hänvisar till sina egna erfarenheter från tjänstgöring i NSC under inte mindre än fyra presidenter.  Vad gäller att sprida det amerikanska budskapet till omvärlden önskar han sig ” USIA on steroids” lokaliserat i State.

Sammanfattningsvis önskar Gates större återhållsamhet vad gäller att sända amerikansk trupp utomlands. Det kan inte vara USAs uppgift att forma andra länders framtid. USA ska inte agera militärt på varje kränkning, aggression, förtryck eller kris som uppstår i vår värld. Istället gäller det att använda alla tillgängliga verktyg för att främja frihet och reformer, ”The Full Symphony of American Power” Dessa verktyg är avgörande i den strategiska konkurrensen med Kina. Men även när dessa är på plats, gäller det för USAs ledare och folk att förstå att det ligger i landets långsiktiga egenintresse ”to accept the burden of global leadership”.

Freedmans titel ”A Nation Adrift” för tankarna till Tegners maning ” att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. Även om vi rör oss med olika storheter, känns det som om Sveriges förlust av Finland och Storbritanniens förlust av imperiet lett till likartade psykologiska reaktioner. Mycket handlar om relationen till USA. Freedman erinrar om chocken över den amerikanske utrikesministern Dean Achesons uttalande 1962 att Storbritannien förlorat ett imperium, men ännu inte funnit sin framtida roll. Han går igenom det transatlantiska samarbetet och nämner särskilt kärnvapnen. Det finns, menar Freedman, ett speciellt förhållande vad gäller språk, kultur och historia. Vad som saknas idag är ett gemensamt storstrategiskt projekt.

Nu har också den europeiska drömmen gått i kras. Freedman landar efter en historisk genomgång i att även om Storbritannien stannat kvar i EU, så hade man blivit alltmer marginaliserad. Detta eftersom man inte deltog i det viktigaste projektet, nämligen Eurozonen! Men Brexits effekt på brittisk utrikespolitik kan ändå bli mindre än vad som allmänt antagits. Många frågor hanteras i mindre grupper. Som exempel nämns de täta kontakterna med Frankrike och Tyskland med anledning av Trumps agerande beträffande kärnsäkerhetsavtalet med Iran och USAs erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Den största utmaningen gäller NATO. Det finns frågetecken vad gäller solidariteten vid en attack utifrån samt mer specifikt om kärnvapnen.

Freedman ser en roll för Storbritannien som multilateral problemlösare. Han nämner områden som terrorism, ekonomisk utveckling, klimatfrågan, etc . Man är också tillsammans med Frankrike Europas starkaste militärmakt. Storbritannien har mycket att erbjuda så länge man accepterar gränserna för sitt oberoende och överger alla tankar på en unik, särskild roll. Här kan man nog tillfoga att Freedman själv kommer snubblande nära att tilldela Storbritannien just en sådan.

Det finns betydande logik i både Gates och Freedmans argument. Vad som saknas är en mer detaljerad diskussion kring utsikterna att få denna inriktning accepterad på hemmaplan. Det allvarligaste hotet mot USAs maktställning kommer inte utifrån. Det är internt! Kan det politiska systemet producera ledare och politik som tar sig an såväl de ytterst allvarliga inhemska bristerna och dessutom få stöd för den utrikespolitik som Gates förespråkar. De senaste åren har illustrerat detta dilemma på ett närmast övertydligt vis. Hanteringen av Corona-pandemin och den våldsamma reaktionen på mordet på George Floyd är bara den senaste manifestationen av ett djupt kluvet samhälle, politiskt, ekonomiskt och socialt. Det handlar inte bara om Trump. Det Demokratiska partiets nomineringsprocess som ändade i en nära åttioåring i en källare imponerar inte. Detsamma gäller hanteringen av Riksrättsprocessen. Huvudfåran i kongressen är snarast inåtblickande och konservativ. Och bara några procent av det amerikanska folket intresserar sig för vad som händer i omvärlden.

Vad gäller Storbritanniens fortsatta ställning, kan vi vara säkra på att ordet ” Stor” finns kvar om några år? För att förtydliga. Kommer Skottland i längden att acceptera detta utanförskap? Exemplen på samverkan London-Paris-Berlin känns inte heller övertygande som underlag för en mer allmängiltig modell. Och Freedmans resonemang kring en ny version av Macmillans ”Playing Greece to America´s Rome” smakar önsketänkande.

Sammanfattningsvis är det inga större fel på de bägge herrarnas visioner och rekommendationer. Det är beträffande genomförandet som det finns anledning att tvivla.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

ESTRAGON:
(ger upp igen) Inget att göra åt.

VLADIMIR:
(framskrider med korta, stela steg, benen brett isär) Jag börjar att komma fram till den uppfattningen.

Det är öppningsreplikerna i Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Den klassiska pjäsens handling kretsar kring två personer som väntar på just Godot. Godot är en mystisk varelse, och det klarnar aldrig riktigt för publiken om deras väntan är ett hopplöst projekt, eller om trägen till slut vinner.

I samband med de senaste turerna kring Försvarsberedningen kom jag osökt att tänka på den absurdistiska pjäsen. Mycket bra har hänt under de sista tio åren inom svensk försvars- och säkerhetspolitik, men den stora satsningen på den svenska Försvarsmakten väntar hela tiden runt hörnet.

Det har naturligtvis följdverkningar utanför Sveriges gränser. Tröskelhöjande förmåga ligger trots allt i den utomstående betraktarens ögon, och tillspetsat kan man argumentera för att den faktiska förmågan inte spelar särskilt stor roll då den politiska viljan att satsa på försvaret verkar saknas. Och det är något som noteras i ett antal huvudstäder.

För Finlands del väcker det frågor i ett scenario där fördjupat finskt-svenskt samarbete ses som både en viktig men också en naturlig säkerhetspolitisk väg framåt i båda länderna. På strikt anekdotisk grund vågar jag påstå att ytterst få säkerhetspolitiskt intresserade i Finland förväntade sig att Värnkrafts rekommendationer skulle ha gått igenom i sin helhet. Samtidigt är de senaste signalerna, att regeringen är ovillig att kompromissa ens om betydligt lägre nivåer, oroväckande. I en pinfärsk rapport från Finska Utrikespolitiska Institutet konstaterar Charly Salonius-Pasternak och Henri Vanhanen att den press som COVID-19 sätter på den svenska försvarsbudgeten ”kan innebära att Sverige kommer att ha svårt att utveckla de planerade operativa förmågorna, vilket följaktligen begränsar omfattningen och den bakomliggande logiken för samarbete inom vissa områden.” ^[1] Frågan infinner sig om hur långt det är vettigt att gå om inte Rosenbad tydligt signalerar att de tar försvaret och säkerhetspolitiken på allvar. Speciellt den totala avsaknaden av de för Finlands del livsnödvändiga satsningarna på att förnya den Svenska Marinens ytstridsenheter är något som inte bara är (omedveten?) strategisk signalering, utan något som ställer den finska strategiska planeringen inför svåra frågeställningar.

Det är viktigt att i sammanhanget inte haka upp sig på gamla slagord om svensken som slåss till sista finne, det gynnar ingen och speglar varken historia eller nutid. Däremot sticker den politiska oförmågan att planera långsiktigt i ögonen.

Det imponerande med Värnkraft var just helheten – att man satt sig ner och tänkt igenom hela det militära försvaret istället för att bara peta i detaljer. Visst finns det ett värde i analyser på förmåge- och förbandsnivå, men för så komplexa system av system som ett militärt försvar är så krävs det ofta att man lyfter blicken och ser på helheten för att verkligen förstå var svagheterna som behöver lappas finns.

Och just det är så sorgligt med efterspelet.

I och med överbefälhavarens samlade bedömning baserad på Värnkraft har det svenska militära försvaret fått inte bara en utan två planerade helhetsförslag under 2019. Vi lämnar för tillfället frågan om vilken plan som var bättre därhän, men poängen är att det fanns alternativ, och de var båda uttryckligen helhetslösningar i enlighet med de politiska och ekonomiska ramar som givits av statsledningen. Helheter som statsledningen sedan väljer förbise, för att istället börja förhala och kompromissa om att bara betala för delar. Detta samtidigt som ett antal försvarsengagerade varnat just för att ifall enskilda delar bryts loss så fungerar inte nödvändigtvis helheten.

Detta skapar den absurda stämningen som jag beskrev i inledningen. Politikerna beslutar sig för vad försvaret ska kunna göra, tar fram en plan för hur försvaret ska kunna göra det, är missnöjda med planen, ber ÖB ta fram en annan plan, och vägrar sedan betala för varkendera. Det är svårt för en utomstående bedömare att dra någon annan slutsats än att talen om de stora förmågehöjningarna är mer än just vackra tal, och att när det verkligen kommer till kritan så ses det militära försvaret hos den högsta politiska ledningen fortfarande inte som en kärnuppgift. Precis som överstelöjtnant Stig Rydell noterade på denna blogg nyligen så är det en utveckling som noga följs i Helsingfors. ^[2]

På finska översätts titeln på Becketts pjäs till ”Huomenna hän tulee”, ”Imorgon kommer han”. Det har också varit de svenska försvarssatsningarnas motto sedan 2014. Framtiden är ökänt svår att sia om, men samtidigt finns det en orsak till att Beckett avslutade sin pjäs efter två akter istället för att fortsätta med en tredje – i något skede börjar publiken ana ett mönster.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com.

[1] https://www.fiia.fi/julkaisu/finnish-swedish-defence-cooperation
[2] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken