av Karlis Neretnieks

Ofta brukar man i strategiska bedömanden se ett eventuellt hot (eller någons benägenhet att agera i försvarssyfte) som en kombination av den presumtive motståndares kapacitet och eventuella avsikter. Vilket inte är fel, men frågan är om ordet ”avsikt” inte kan leda till att en väsentlig komponent i bedömandet blir undervärderad – viljan hos de inblandade aktörerna, då i betydelsen, viljestyrka, villighet att agera etcetera. Skillnaden mellan ”avsikt” och ”vilja” kan synas subtil, men det kan finnas skäl att komplettera frågan ”med vilken operativ eller strategisk avsikt kan landet XX tänkas att agera i en given situation?” med ”hur villig kommer man vara att agera?”.  Den senare frågan sätter fokus på faktorer som oftast är subjektiva, inte sällan personberoende, och därför gärna tonas ned i bedömandeprocessen. De går sällan att mäta eller konkretisera på ett tydligt sätt. Det kan vara politiska beslutsfattares personligheter och förutfattade meningar, tolkning av historiska erfarenheter eller inrikespolitiska hänsyn och överväganden.

Felbedömningar av denna typ av faktorer har inte sällan varit orsak till att stater börjat kriga. Ett exempel skulle kunna vara Hitlers tolkning av en omröstning på 1930-talet vid Oxford Union (diskussionsklubb vid universitetet i Oxford) där de studerande antog en resolution som innebar att de inte var beredda att slåss för ”King and Country”. Något han tog som intäkt för att Storbritannien inte skulle gå i krig för att stödja andra länder i Europa. Han tyckte sig få det bekräftat i och med att Storbritannien sålde ut Tjeckoslovakien 1938. Att Storbritannien skulle gå i krig för Polen ett knappt år senare blev en stor överraskning för honom. Ett annat exempel skulle kunna vara Argentinas invasion av Falklandsöarna 1982, och den efterföljande brittiska reaktionen. Såväl Argentina som Storbritannien gjorde där felbedömningar om motståndarens vilja att agera. I det brittiska fallet en felbedömning av Argentinas villighet att ge sig in på militära äventyrligheter för att avleda befolkningens uppmärksamhet från inrikespolitiska problem. I det argentinska fallet en grav missbedömning av den brittiska premiärministerns, Margaret Thatcher, viljestyrka, kompromisslöshet och vilja att ta risker.

Kopplat till svensk säkerhet idag, och det nära militära samarbetet med Finland, kan det därför finnas skäl att i ett säkerhetspolitiskt bedömande fundera på hur ”viljorna” i Stockholm, Helsingfors och Moskva skulle kunna tänkas interagera. Sverige och Finland vidtar för närvarande långtgående gemensamma försvarsförberedelser i syfte att påverka och därmed minska, den ryska viljan till att använda militära maktmedel i det nordiska området. Det genom att försöka göra det troligt att Ryssland vid ett angrepp på Sverige och Finland, eller bara ett av länderna, riskerar att möta båda ländernas gemensamma stridskrafter. Något som sannolikt skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp. Men det räcker inte med att bara visa att de svenska och finska försvarsmakterna kan agera tillsammans. Det gäller också att göra det trovärdigt att viljan till en sådan samverkan kommer att finnas den dag det kan bli aktuellt.

Om Ryssland av något skäl skulle överväga att använda militära maktmedel för att kunna disponera svensk och/eller finskt territorium, kopplat till en planerad (eller befarad) konflikt med Nato, kommer man därför i Moskva antagligen ställa sig frågor av typen:

• Kommer de ha viljan att försvara alla delar av sina territorier, och då till vilket pris? Hur påverkas det av den militära förmåga respektive land har? Något som rimligtvis påverkar såväl politikers (och befolkningens) vilja att stå upp mot ett hot när det väl materialiseras – övergår från att vara abstrakt till att bli något reellt.
• Finns det historiska, eller mer närliggande politiska, skäl som talar för att viljan att slåss eller falla undan för hot skulle vara större eller mindre i något av länderna?
• Hur villiga kommer de vara att bistå varandra, kommer de bedöma att det är värt de risker och de uppoffringar det innebär?

Frågor vars svar är avgörande för sannolikheten, i ryska ögon, att man riskerar möta Finlands och Sveriges stridskrafter där de opererar gemensamt.  Motsvarande analyser kommer också göras i Stockholm respektive Helsingfors för att kunna besvara frågan: står riskerna förknippade med att hjälpa min partner i proportion till hans vilja (och förmåga) att hjälpa mig? Här är det inte bara frågan om att bedöma den andres villighet att gå i krig för min skull, utan lika mycket att i vad mån olika gemensamma operationer kan ses som ”lönsamma”. Det vill säga, finns det påtagliga fördelar för mig att förbruka delar av mina (små) resurser för att hjälpa den andre, eller riskerar det att bli en bortkastad uppoffring?  Kommer man i någon av huvudstäderna till slutsatsen att riskerna eller kostnaderna för att stödja sin partner är större än eventuella intäkter kommer det rimligtvis påverka viljan till samarbetet i såväl fred som krig. I Moskva kommer man självfallet också försöka att analysera problematiken med såväl finska som svenska ögon för att skapa sig en förställning om hur man tänker där, och hur det kan påverka ländernas villighet att agera tillsammans.

Det hela utmynnar i en ”bedömandecirkel”: hur bedömer vi vår partnerns vilja att agera – hur kan det påverka vårt agerande – hur bedömer vår partner vår vilja att agera – hur påverkar partnerns bedömning av oss hans agerande – hur bedömer Moskva våra respektive viljor att agera – kan vi vidta åtgärder som ökar vår partners vilja att stödja oss – hur kommer Moskva bedöma hur det vi gör påverkar sannolikheten och möjligheterna för att Sverige och Finland agerar tillsammans? Det går att göra detta bedömande än mer komplicerat genom att väga in ytterligare parter och deras eventuella vilja att engagera sig i det nordiska området, till exempel USA – i dagens läge en inte helt enkel bedömning.

Det skulle leda alltför långt att här göra ett komplett ”viljebedömande” för alla tre länderna, Sverige, Finland och Ryssland. Jag överlämnar därför till läsaren att själv fundera på några av de frågor som antagligen ingår i de analyser av Sverige som görs i såväl Helsingfors som Moskva, och som kommer att påverka deras planering i fred och handlande i händelse av allvarliga kriser eller i ett krig.

• Den svenska försvarsviljan är påfallande hög, men kommer den att så förbli om det vid ett angrepp blir uppenbart att endast begränsade delar av landet kommer att kunna försvaras,
• Kommer den svenska politiska ledningen ha viljan, och den mentala beredskapen, att snabbt och kraftfullt agera militärt i händelse av ett angrepp, finns där några ledtrådar i hur det politiska systemet i Sverige fungerar,
• Hur kommer den politiska ledningen i Sverige att agera i det fall endast Finland angrips, kommer viljan finnas att militärt ingripa till Finlands stöd, trots insikten av vilka risker och uppoffringar det kommer att innebära,
• Vad har Finland att vinna på att ingripa till stöd för Sveriges i det fall endast Sverige angrips, står den vinsten (ökad säkerhet för Finland på lång sikt – efter kriget) i proportion till de konsekvenser som det innebär att engagera sig i ett krig man eventuellt för stunden kan stå utanför,
• Hur kommer de svenska prioriteringarna att se ut i händelse av att båda länderna angrips, är man då beredd att ”offra” svenska landsändar eller förband för att effektivare kunna stödja Finland, även om det skulle vara till fördel för den gemensamma krigföringen,
• Ger nuvarande svensk försvars -, säkerhets och utrikespolitik några indikationer på hur Sverige kan tänkas handla inför kraftfulla ryska hot mot Sverige och/eller Finland?

Det finns fler likartade frågor som skulle kunna ställas, och svaren kommer sannolikt att variera med de personer som svarar. Det som dock är helt uppenbart är att Sverige, med egna åtgärder, till stor del kan påverka bedömningarna i såväl Helsingfors som Moskva, och därmed bidra till att öka trovärdigheten i att Sverige och Finland kan och kommer att slåss tillsammans i händelse av att ett av länderna (eller båda) blir utsatta för ett angrepp. Något som borde påverka viljan i Moskva att ge sig in på militära äventyrligheter i vårt närområde.

Den avslutande och avgörande frågan blir därför: gör vi det som på oss ankommer för att det ska vara trovärdigt både i Helsingfors och Moskva att vi både vill och kan försvara Sverige såväl som att bidra till försvaret av Finland?

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

av Björn Körlof

Två termer brukar tillmätas stor vikt vid säkerhetspolitiska diskussioner, nämligen de enskilda staternas integritet och suveränitet. Med integritet brukar förstås den territoriella fysiska integriteten och rör frågor om gränsernas okränkbarhet. Med suveränitet förstås oftast staternas enskilda rätt att utöva fullständig jurisdiktion inom territoriet utan inblandning från annan stat. I viss utsträckning har vårt land liksom många andra stater inskränkt suveräniteten i olika avseenden genom att tillträda olika konventioner och genom medlemskap i olika internationella samfund såsom FN och EU.

Sverige brukar oftast rankas mycket högt när det gäller efterlevnad av grundläggande rättsstatsprinciper inom ramen för vår suveränitet.

En av sensommarens mer egendomliga händelser i nyhetsflödet måste anses vara när president Trump försökte intervenera i det svenska rättssystemet när en amerikansk medborgare häktades och åtalades för ett våldsbrott begånget i Sverige.

Att utöva påtryckningar mot statsministern och genom USA:s ambassad och genom ett särskilt sändebud (påstods vara expert på gisslansituationer!) söka förmå regeringen, åklagare och domstol, delvis under hot om försämrade relationer med USA, att frige nämnda person, torde vara unikt i relationerna mellan två rättsstater.

Händelsen förtjänar kanske att snarast försjunka i historiens dunkel eller bli en pikant fotnot i någon diplomatisk relatering, om det inte vore så att den har en mer allvarlig sida än diplomatisk etikett mellan civiliserade stater.

Trumps övertramp kan nämligen komma att tjäna som exempel för stater som har mer långtgående och för vår säkerhet mer farliga ambitioner än USA, enligt devisen ”kan USA, kan vi”. Frågan berör nämligen inte främst diplomatisk etikett utan vårt lands suveränitet och Trumpadministrationens inhopp i vårt lands oberoende rättsprocess är mot denna bakgrund uppseendeväckande och oroande om den får efterföljd.

Finns det risk för efterföljd?

Vad kan hända om en rysk medborgare begår våldsbrott i vårt land, häktas och åtalas och den ryske presidenten kräver omedelbart frisläppande under hot om negativa följder för vårt lands relationer med Ryssland om så inte sker. Självklart måste sådana krav omedelbart avvisas men följderna kan mycket väl bli ryska mer eller mindre tydliga motåtgärder.

Trumps omdömeslöshet kan med andra ord leda till en underminering av respekten för suveränitetsbegreppet och negativt påverka vårt och andra rättsstaters oberoende jurisdiktion i brottmålsprocessen. Det som hänt måste föranleda en kraftig reaktion från svensk sida och helst bör något initiativ tas även i EU och Europarådet för att markera att suveränitetsbegreppet måste hållas i helgd av alla stater.

Författaren är tidigare generaldirektör och riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.

av Per Lodin och Michael Sahlin

Nedanstående text är baserad på utskrifter av samtal mellan Ambassadör Michael Sahlin (MS) och generalmajor Per Lodin (PL) våren och sommaren 2019, båda ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien, angående situationen i Kashmir. Den korrekta benämningen för regionen är Jammu & Kashmir, men ”Kashmir” används normalt för enkelhetens skull och så görs också här. Samtalets huvuddel ägde rum i mars med anledning av den tillspetsade situation som då hade skett och som påminde världen om att Kashmir-krisen, en av efterkrigstidens äldsta, finns kvar i all sin farlighet. Samtalet återupptogs sedan, i augusti, då en ny dramatisk vändning – Indiens ensidiga upphävande av den indiska Kashmir-delens särskilda status och väntade reaktioner på detta utspel – gav nya påminnelser om Kashmirs internationella krispotential.

Samtalet återges här i utskrift

MS: Jag heter Michael Sahlin och finns numera i Krigsvetenskapsakademien och sitter mitt emot Per Lodin, som har varit FN-chef i Kashmir tills nyligen och det har ju hänt saker.

Kan jag få börja med att säga att jag har läst och tror att kanske du också har läst ett antal artiklar om Kashmir nyligen som handlar om det oroväckande läget med beskjutningar och till och med flyginsatser mellan Pakistanska och Indiska styrkor över stilleståndslinjen i Kashmir från Pakistan och Indien. Första gången på länge verkar det finnas en faktisk krigsrisk. Detta väcker naturligtvis stor oro, men å andra sidan citeras en person i en artikel som säger  att han sade ”yes” när han hörde ljud av krigsflygplan, och med det ville denne ha sagt att så olidligt som status quo läget varit länge så välkomnade han spontant varje förändring, inklusive tecken på krigsrisk. Hur ser du på detta?

PL: Mina erfarenheter från tjänstgöringen i Kashmir, som chef för FN:s fredsbevarande mission UNMOGIP, är från sommaren 2016 till sensommaren 2018. Under den perioden så var det konstanta beskjutningar över stilleståndslinjen och oroligheter mellan de indiska styrkorna och den övervägande muslimska befolkningen, dock så är det en skillnad mot vad som hände vintern 2019 då också stridsflyg användes offensivt över stilleståndslinjen.

MS: Just det har väl inte hänt vad jag vet på 30 år någonting så där?

PL: Helt rätt, sannolikt skedde det senast vid kriget 1971. Däremot, under den tid som jag var där så var det dagligen skärmytslingar. Skärmytslingar är kanske en beskrivning som kan vara missledande, vi talar om allt från eldhandvapen till tungt artilleri som används från båda sidor.

MS: Men då har vi väl två perspektiv, det ena är skärmytslingar över ”gränsen” och det andra som sagt de interna oroligheter i den del av Kashmir som Indien kontrollerar och som det nu rapporteras om?

PL: Korrekt. De två perspektiven måste kunna ses separerat men självklart är de interna oroligheterna i den indiskkontrollerade delen sammanlänkade med Pakistan och situationen längs stilleståndslinjen. Vi hade, och det fortgår tyvärr, dagliga sammandrabbningar mellan indiska säkerhetsstyrkor och lokalbefolkningen i den indiska delen av Kashmir. Dessa interna oroligheter underblåser samtidigt det redan spända läget mellan Pakistan och Indien vilket också resulterar i beskjutningar över stilleståndslinjen.

MS: Men hur ser det ut i den pakistanskt administrerade delen av Kashmir?

PL: Där är det ett helt annat förhållande. Under den tid som jag var där och vad jag vet har hänt sen dess så finns det inga oroligheter som är riktade från lokalbefolkningen mot de pakistanska säkerhetsstyrkorna. Däremot så är det ju i området ständigt pågående operationer mot det terrorhot som finns, och som finns i hela Pakistan.

MS: Jag har följt Pakistan-utvecklingen nära och har varit där flera gånger i olika egenskaper och har tyckt mig uppleva landet  när det var som mest kritiskt. Nu verkar Pakistan något lugnare med cricketspelande premiärminister, Imran Khan, och någon slags borgfred mellan politik och militär. Just nu verkar den pakistanska scenen något lugnare, håller du med om det?

PL: Ja, men terrorhotet finns där ständigt.  All FN-personal, inte bara UNMOGIP, och andra utsända har restriktioner. Till exempel ska shopping, restauranger och vissa andra platser på kvällar och helgdagar i Islamabad och övriga storstäder undvikas. Det gäller fortfarande.

MS: Det intressanta med Pakistan tycker jag, alldeles bortsett från kärnvapenfrågan och militärens roll, ISI:s roll o s v, så är det just det här flerfrontskriget som Islamabad bedriver med varierande amerikanskt stöd beroende på den indisk-amerikanska relationen i riktning Pakistan. Och så finns det ju talibangrupper också i Pakistan. En väldigt komplex bild växer fram.

PL: Ja, det är en komplex bild både för Indien och Pakistan. Båda länder har flera ”fronter” att förhålla sig till. För Pakistan del måste nämnas relationen till Kina där förbindelserna mellan dem är väldigt goda. Kina investerar rikligt i Pakistanskt i infrastruktur, vägar, vattenkraft m m. Situationen mellan Kina och Indien är spänd även om det under den senaste tiden finns positiva tecken. Men vi måste komma ihåg att det finns omdiskuterade områden också mellan dessa länder som tidigare lett till strider, t o m öppet krig. Det är en komplex bild både för Pakistan och Indien.

MS: Det finns ju en dynamisk faktor i detta, USA. Vad händer om USA lämnar Afghanistan.  vad händer då med Pakistan och USA och Pakistan-relationen?

PL: När Trump lanserade sin Asienstrategi så togs inte den emot på ett bra sätt i Islamabad. Från Pakistans sida sett så är man angelägen om att ha bra förbindelser med USA, och jag tror också att detta i grund och botten ligger i USAs intresse, då många av de problem USA möter i regionen kan kopplas till grupperingar som härbärgeras i Pakistan. Låt oss inte heller glömma att både Pakistan och Indien förfogar över kärnvapen och dess teknologi.

MS: Den tvekan som vi alla känner nu om Trumps säkerhetspolitik i allmänhet, hur påverkar detta läget i regionen?

PL: Detta är en av de viktigaste frågorna. Vi bör nog inte bara fokusera på Trumps twittrande utan på USAs långsiktiga förhållningsätt till Indien och Pakistan i stort. Allt måste sättas i ett större sammanhang där även kinesiska, ryska och andra stormakters intressen tas i beaktande.

MS: Vi har ju ett antal konflikter i världen som ar och en betraktas som en fryst konflikt, ”froozen conflict” . Desillusionerade analytiker säger numera om flera av dessa konflikter att det frysta läget är bästa möjliga utfall, att t ex detta skulle gälla Syrien. Är detta också bästa möjliga utfall för Kashmir?

PL: Hoppas att det inte är så, men efter 70-års ständiga stridigheter med en mängd dödade och skadade är det kanske det vi ska hoppas på. Hellre en kontrollerbar begränsad och fryst konflikt än något som eskalerar till fullt krig mellan två makter rustade med kärnvapen.

MS: Det kan man ju tycka  är en modest förhoppning, men luttrade som vi är, så hamnar vi kanske där.  Så har vi då alltså Kashmir som ett paradexempel på en frusen konflikts synbara olöslighet men också sårbarhet och explosivitet, eller hur?

PL: Ja, jag delar den uppfattningen, konflikten när det gäller Kashmir är nog något vi får leva med och det är att hoppas att den inte eskaleras utom kontroll.  I sammanhanget kan det vara bra känna bakgrunden.

De första FN-observatörerna kom till området i januari 1949 efter en resolution i det nyblivna säkerhetsrådet, och sen dess har FN fredsbevarande mission varit där.

Det här är en politiskt svår avvägning för Förenta Nationerna att hantera. En del i detta är att Indien och Pakistan är bland de största bidragsgivarna till FN:s fredsbevarande styrkor i världen. En annan faktor är att det mandat som finns till den fredsbevarande missionen i Kashmir beslutades 1971. Normalt sett så överses en fredsbevarande missions mandat en eller två gånger per år i FN:s säkerhetsråd, men så har inte skett vad gäller Kashmir.

MS: Varför då?

PL: Svaret är enkelt. Frågan är så känslig att FN:s säkerhetsråd inte önskat ta i frågan. Ingen av de permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet synes vilja ta upp frågan, så en ”frusen konflikt” är nog vad som anses vara det minst dåliga alternativet.

MS: Du kunde också ha nämnt i detta sammanhang att det är ett fält av försiktighet där nere och att det gäller två kärnvapenmakter. Å andra sidan så skulle ju Säkerhetsrådet kunna säga att detta gör det desto angelägnare att lösa konflikten, vad man nu menar med ”lösa” i detta fall.

PL: Ja, absolut, där har du ju det stora kärnvapendilemmat.

MS: Ja, men här uppstår frågan om hur vi ska se på företeelsen regional kärnvapenavskräckning, en aktuell fråga bl a eftersom icke-spridningsfördraget (NPT) nästa år har sin viktiga översynskonferens; ska vi betrakta regional kärnvapenvapenavskräckning, eller -balans enbart som en riskfaktor, regionalt och globalt, eller kan man se det indisk-pakistanska fallet som ett exempel på att regional  kärnvapenavskräckning också kan utgöra en fredsfaktor?  Tror du att det är möjligt att denna kärnvapenavskräckning balanserat den konventionella skillnaden mellan Indien och Pakistan och att detta i praktiken är fredsbevarande i betydelsen att det inte har blivit ett öppet krig?

PL: Ja, definitivt. Det är ju storebror och lillebror när det gäller konventionell militär förmåga. Kärnvapenperspektivet utjämnar detta bilateralt. Dock, detta måste ses i ett vidare perspektiv. Indiska kärnvapen var från början inte utvecklade för att möta hot från Pakistan utan från främst Kina. Det pakistanska kärnvapenprogrammet är, även om fokus är Indien, också dimensionerat för mål längre bort.

MS: Jag har noterat att oroligheterna i området nu i augusti 2019 ökat dramatiskt, vad har egentligen hänt?

PL: Väl noterat. Det som skett är att Indiska administrerade delen av Kashmirs speciella status har förändrats. Tidigare hade den ”indiska” delstaten Jammu och Kashmir (muslimskt dominerad) en särställning i Indiens konstitution som medgav omfattande självstyre, endast utrikes- försvars och kommunikationssystem styrdes från Delhi. Allt lades fast i en paragraf i konstitutionen under 1950- talet. Detta var en följd av situationen som uppstod efter det att britterna lämnade över makten 1947 och den delning av området mellan Pakistan och Indien som skedde efter stridigheterna 1947-48.

Detta självstyre har nu abrupt upphävts av Modis regering med stöd av parlamentet i Delhi.  De indiska delarna av Kashmir kommer nu i allt väsentligt att styras från Delhi som övriga regioner i Indien.

MS: Vilka konsekvenser ser Du med anledning av detta? Kommer detta att påverka FN:s engagemang i området.

PL: Det är viktigt att  skilja på FN:s olika intressen i området.

Från ett humanitärt perspektiv underblåser Modis initiativ de interna motsättningarna i området med ökad risk för eskalation av de våldsamma interna sammanstötningarna mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor i området och då särskilt i och runt Srinagar. Här har givetvis FN en klar om än mycket svår roll.

Ett annat perspektiv är det fredsbevarande. FNs observatörsmission i området, UNMOGIP, är ju mandaterad att övervaka och rapportera om läget vid stilleståndslinjen. Alltså har inte UNMOGIP någon uppgift att hantera interna angelägenheter i Indiskt Administrerade Kashmir och då givetvis inte heller i Pakistanskt Administrerade Kashmir.

Med detta sagt, självklart har utvecklingen en indirekt påverkan för UNMOGIP och missionen. För att bara nämna några saker så har ju nu relationen mellan Indien och Pakistan försämrats ytterligare  med avbrutna diplomatiska förbindelser mellan Islamabad och Delhi, och en ökning av beskjutningar över stilleståndslinjen sker.

En annan aspekt att notera är att UNMOGIP högkvarter under del av året är i Srinagar, mitt i centrum av oroligheterna. Jag upplevde en likartad situation sommar och höst 2016 och detta begränsar givetvis missionens möjligheter att leverera det FNs säkerhetsråd beslutat.

MS: Hur kommer detta nu att sluta??

PL: Spännande fråga. Min bedömning är, att den här konflikten kommer att fortgå. FN kommer fortsatt att vara i, och behövas, i Kashmir som det internationella samfundets ögon. Även om mandatet inte säger att missionen ska åstadkomma något annat än att rapportera, så är i alla fall FN:s närvaro där det enda oberoende organ som finns i området.

Jag bedömer att det från Islamabad och Delhi finns ett intresse, om inte annat av inrikespolitiska skäl, att hålla den här konflikten vid liv men på en kontrollerad nivå.

Den största risken för eskalation som finns är utrymmet för misstag. I Kashmir är ungefär en miljon man grupperade, området är sannolikt den mest militariserade regionen i världen. Misstag i ledningen av stora styrkor har skett och kan komma att ske. Risken förhöjs av den extremt komplexa konfliktstrukturen som vi berörde tidigare.

MS: Tack för givande samtal. Vi får återkomma om så påkallas framöver. Om och när – det lär ju hända saker närmaste veckor och månader.

PL: Tack själv, riktigt uppskattat att få diskutera situationen i Kashmir, bland alltför många en glömd konflikthärd och att också belysa FNs viktiga roll i området.

av Claes Arvidsson

Varför är inte Sverige medlem av Nato? Det numera öppna och även under regeringens Löfven ökade samarbetet med Nato är så omfattande att det ofta beskrivs som ett medlemskap de facto, fast utan säkerhetsgarantin i form av Nato-stadgans artikel 5. Det finns ett starkt stöd i opinionen. De fyra borgerliga partierna är för. Det enkla svaret är att socialdemokraterna är emot (tillsammans med V, MP och SD). Frågan är varför.

Den negativa inställningen till ett Nato-medlemskap inom socialdemokratin är djupt rotad i kalla krigets förljugna hemlighetsmakeri, brännmärkningen av personer som ville ta upp samarbete med Nato till diskussion, knuten till protesterna mot kriget i Vietnam och fredsrörelsen för kärnvapennedrustning. Anti-amerikanismen. Men skulle man kunna tycka; har inte tiden gått?

I en intervju i Hufvudstadsbladet 15/6 2019 pekade den franske säkerhetspolitiske experten François Heisbourg på en i debatten underskattad faktor nämligen den som handlar om identitet: ”Socialdemokraterna har en fixering vid att inte gå med i Nato.” Heisbourg utvecklade inte saken närmare, men som jag skriver i rapporten Att göra Sverige (S)torslaget igen kan den identiteten knytas till Olof Palme.[1] Efter mordet på statsministern och partiledare 1986 blev Palme närmaste politiskt helgonförklarad i arbetarrörelsen: ideolog, visionär, reformator, fredsfurste.

Det är dock en minnesbild av Palmeismen som är synnerligen selektiv: Sverige som en moralisk stormakt stående mellan blocken och förespråkande gemensam säkerhet. På 1970-talet lanserades Palmedoktrinen, småstatspolitikens tredje väg, med Sverige som ett slags egen samhällsmodell och ledare för den socialistiska tredje världen och den alliansfria rörelsen. USA-kapitalismen och den sovjetiska statssocialismen beskrevs som lika dåliga kålsupare.

Kom så fredspolitiken. I slutrapporten från den av Palme 1980 initierade oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor (”Palmekommissionen”) lanserades begreppet ”gemensam säkerhet” som alternativ till ”ömsesidig avskräckning”. Grundtanken var att det inte var möjligt att segra i ett kärnvapenkrig och därför måste säkerhet uppnås ”inte mot motståndaren utan tillsammans med honom”. FN borde stärkas i syfte att förebygga konflikter.

Till bilden hör att praktisk politik innebar att Sverige intog positioner nära de sovjetiska. Mot Nato.

I partiet finns övervintrare som anser sig vara rättrogna uttolkare av Palmeismen, och som hävdar att det i själva verket var Palmes insats som ledde fram till slut på Kalla kriget. Viktigare är att en senare politisk generation nu aktiva socialdemokratiska politiker hade sina formativa år under Palmeeran. Mona Sahlin gick med i partiet på grund av Palme. Margot Wallström inledde sin rikspolitiska karriär 1979. Stefan Löfven har talat om ett politiskt uppvaknande till bilder från Vietnam och Palmes kritik: ”Lilla Sverige fick en stor röst. För rättvisa. För solidaritet.” Slutsatsen var då 1 maj 2014 att det efter en seger i riksdagsvalet var ”dags att höja Sveriges röst igen”.

Tanken på att Sverige åter ska ha en stark röst i världen – följa i Palmes fotspår är återkommande både hos Löfven och utrikesminister Wallström. Löfven har dessutom givit uttryck för tankefiguren som Sverige mellan blocken och UD:s kampanj för en plats i Säkerhetsrådet inleddes med att betona Sverige som en oberoende röst. Wallström har för sin del sagt att det överhuvudtaget inte finns något argument för att Sverige ska bli medlem i Nato.

Politiken är dock snarast en blek kopia. Erkännandet av Palestina saknade politisk betydelse utöver att ge Sverige uppmärksamhet. Palmes erkännande- och besökspolitik (DDR, Nordvietnam, FNL, PLO, Nordkorea, Kuba, Nicaragua) innebar däremot att Sverige agerande internationell dörröppnare.

Men det finns också blåkopiepolitik. Det tydligaste exemplet är FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som utrikesminister Wallström förespråkade men inte lyckades driva igenom. I samband FN:s 40 års jubileum hösten 1985 förde Palme fram förslaget att små stater som undertecknat icke-spridningsavtalet (NPT) borde ha rätt att av kärnvapenstaterna kräva ett totalt provstopp (CTBT) och nedrustning. I själva verket borde det stiftas en internationell lag som förbjöd kärnvapen.

Palmeismen hyllas men politiken ger snarast uttryck för illusioner om det som kännetecknade politik då och den som nu förs. Det finns också inslag av fantomsmärtor med en politik som bygger en värld som inte längre finns. Sverige står inte mellan två block (som inte heller längre existerar). Sverige är sedan 1995 medlem av Europeiska unionen med allt vad detta innebär av förpliktelser, är inte längre alliansfritt (i fred syftande till neutralitet i krig) utan militärt alliansfritt men med ett omfattande, öppet och fortfarande för rikets säkerhet helt avgörande samarbete med Nato och USA.

Det kvardröjande skimret från en tid då socialdemokraterna dominerade inrikespolitiken och partiledaren räknades som internationell statsman hänger dock kvar. Fungerar som stoppkloss. Sverige är fortfarande inte medlem av Nato, med allt vad detta skulle medföra av fördelar för Sverige, det nordiska försvarssamarbetet och Nato. Samtidigt förmår socialdemokraterna inte ens ställa sig bakom försvarsberedningens föreslagna höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av BNP till 2025.

När kalla kriget tog slut förlorade Palmeismen sitt rotfäste – och trots att de politiska förutsättningarna för Palmeismen försvann förmådde Socialdemokraterna inte att släppa dess världsbild. Den har blivit en del av partiets identitet. Då som nu leder det till konflikt mellan idealism och säkerhetsbehov.

Författaren är redaktör, författare och ledamot av KKrVA.

Noter

[1]Att göra Sverige (S)torslaget igen, Rapport nr. 6 2019 Frivärld 11/6 2019. https://frivarld.se/wp-content/uploads/2019/06/Att-göra-Sverige-storslaget-igen.pdf

Summer reflexions on problematic trends

by Michael Sahlin

In the midst of yet another hot summer, reasons are piling up for wondering just how worried we should be at the apparent devaluation of the value loaded, some would say visionary, ”U” word in names of political entities in the world generally and in particular in the Western world, whether pertaining to parties, countries or groups of countries. Second perhaps only to ”democratic” (for necessary basic legitimacy in today’s world) words like ”unity”, ”united” or ”union” prevail among political denominations at the various levels.

These ”U-words” serve the political purpose, whether as description and/or prescription, of manifesting the historical achievement of uniting pre-existing entities into a bigger and greater whole, like the United States, the United Kingdom and the European Union, and/or the political aspiration of unifying as much as possible a grouping of countries for common action, like the United Nations (for the ”international community”). The manifestation through usage of the word seeks to mobilize deepened support for or loyalty to the historical achievement, set in its historical context by conquest/domination or by consent, based on mutual interest. The persistent question, in shifting contexts exemplifying that there is no end of history, is about the strength of the ”unity glue” vis-a-vis the centrifugal power arising from the component parts. The power struggle between the centre and the perifery. And, at the global level, the struggle for and against multilateralism and international institution building. Preventing Robert Kagan’s jungle from ”growing back”.

The way things look this summer, one cause for concern in this perspective pertains to the global level and today’s challenges to the concept and vision of multilateralism. Most of us can note with genuine concern the clear discrepancy between on the one hand all the threats and challenges, climate change, mass migration, simultaneous regional crises, arms race risks, and more, that would seem to necessitate multilateral responses (if indeed there are to be effective responses), and on the other hand current tendencies to question and erode multilateral approaches. A critical, irrational discrepancy.

And then we have the state of the European Union, and all the current challenges to its kind and degree of ”union” or ”unity”. Here we have another disturbing discrepancy, the one between the long list of existential challenges facing Europe in the various directions and dimensions, and on the other hand the Union’s current state of transition and hence political impotence, with a more heterogenous European Parliament after the recent elections, with big steps still needed to be taken with the change of guards in the Commission and the Council, with a sustainable solution to the migration crisis still elusive – and with Brexit. And then some, including emerging disagreements on constituting core values.

In view of the importance to global unity (or lack of it) and security of today’s US quo vadis-issues and in view of the importance of UK quo vadis-issues to similar issues at the European level, there is this summer every reason to focus attention to these two, Donald Trump’s United States and now Boris Johnson’s United Kingdom. Both issues – how united are they (the political contenders and the population as a whole) and how lasting and deep-rooted are present trends – are deeply worrying, not least for those of us that claim to be transatlanticists. And europeanists. So just how worried should we be?

UK – quo vadis?

The domestic scenes first, starting with the UK, recently in transit between outgoing May and incoming Johnson.

The descent of the UK into political turmoil without visible exit (from the deadlock and turmoil) is truly remarkable and displays serious deficiencies in the very political system – the universally admired Westminster model of parliamentarism – inherited since ages. The capacity of the system to cope with the evolution of the partisan politics and the history and composition of constituent entities of the Union has proven to fall drastically short of ”objective” national need – i.e. to cope with the Brexit exigiencies. So much so that it now, summer 2019, seems utterly impossible for the Brexit saga to end up with anything else but a presumably catastrophic crash-out, without a deal based on compromise between the relevant actors. And the political process leading up to this deplorable state of the UK has been dishonorably farcical in the eyes of astonished spectators in Brussels and elsewhere, rendering the parliament speaker world fame. It is outright amazing that a famously orderly country like the UK has become disorderly to this extent. Disorderly or at least hopelessly blocked.

And now, after the period of fruitless May days, enter Boris Johnson, himself greatly responsible for the current mess as fundamentalist brexiteer, to the seat of prime responsibility, proclaiming in early speeches that October 31 is indeed definitely the date, at the latest, for the UK to leave the EU, with or without deal, and that the ”back-stop” arrangement to ascertain that the Irish border with North Ireland will remain soft (a center piece in the peace agreement back then) should be altered. I.e., a ”hard” Brexit ASAP, October 31 at the latest, even at the risk and cost of unraveling the Union, considering the inclination of Scottish non-Tory nationalists to dare one more referendum on Scottish independence. Alternatively, in view of known sensitivities in Scotland, North Ireland, in combination with the realities that the deadlocked British Parliament has voted down any and all practical options (including a no-deal Brexit, by the way) and that the EU has made it clear that trying to re-negotiate the existing deal, the May deal, is and remains a non-starter, will PM Johnson and his brexiteer government team instead change course and risk fresh elections and/or a new referendum after receiving a bloody nose from hitting the hard wall of these realities? For the survival of party status and his own premiership, risking that as a result of all Brexit efforts Labour’s Jeremy Corbyn will move into 10 Downing Street, and the Brexit vision coming to nothing, other than a number of self-inflicted wounds to lick?

Rarely has an incoming British PM, albeit entering the stage with so much pomp and charisma, had so few and so bad options. Perhaps only one in pursuance of Brexit, as pledged: A hard Brexit without deal, and by default, ending up on October 31 along the slippery slope of seeking illusive solutions, and then fait accompli. And still then – regardless of the UK:s state of political and economic readiness at that stage – having to negotiate some kind of socio/economic relationship with the Europe the UK has crashed out of.

Leaving aside here all the difficulties and distractions that the Brexit quagmire unavoidably will cause Europe and, especially, the EU as structure, actor and vision, the big question is rather what the Brexit experience, no matter how it finally transpires and ends, will do to the British parliamentary system, to its capacity to keep the country (i.e. the Union) together and its citizens reasonably happy, and to its standing as a constitutional world model, capable and ready to stand up to the contemporary challenges of mainly migration-rooted populism. UK quo vadis this summer has no answer. And the UK:s uncertainties are also Europe’s.

Possibly the one lesson the Western world will learn from the extraordinary UK case will be this: erase henceforth risky referendums from the repertoar of legitimate tools to play with in the exercise of representative parliamentary democracy. Referendums in the modern world of populist tendencies cannot be a cheap escape from political deadlocks any longer, referendums can dangerously destructive.

US quo vadis?

And then there is the big issue of the alternative model of Western liberal democracy, the US, now in the hands of Donald Trump, for one more year, or possibly five, assuming a not-any-longer-unthinkable Trump re-election 2020. If in the case of the UK the issue is largely about impact on Europe, in the case of the US the issue obviously is broadened to concern the world as a whole. Under Donald ”America first” Trump the impact of US policies on the world stage has deviated rather dramatically from Post- WW2 normalcy, as we have seen, thus adding to what activities of US adversaries have ‘contributed in terms of shaking up the post-WW2 international order and undermining multilateralism as the internationally accepted approach, with uncertain but worrying consequences for world peace and security, and for a functioning transatlantic link.

But leaving aside here the discourse on the Trump administration’s clearly problematic impact on US world leadership, Western coherence and world peace, what about the function and fate of the American political system, as such, as a model for liberal democracy? What is, in other words, the status of unity and consensus in the United States as it enters the electoral campaign period this fall?

As reminded by the COE Venice Commission in its evaluation of and ruling on the constitution tailor-made for Erdogan in Turkey and the controversial referendum that led to an utterly narrow majority accepting and adopting authoritarianism, a presidential system by definition needs strong and credible checks and balances if the system is to remain democratic and able to preempt inherent trends towards authoritarianism. This basic insight is enshrined in the US constitution, based on Montesquieu`s model for division of powers between the Executive, the Legislature and the Judiciary (and the media…), but is clearly under pressure in Trump`s USA – and certainly more so if Trump`s so-called ”base” is mobilized to be big enough (and the democratic opposition weak and split enough) to grant the Trump administration ”four more years”. Or perhaps – unconstitutionally – even more…

From a Swedish and European point of view developments and trends in today`s US are rather scary, due to the extreme polarization and mutual demonization, in polity and society, into which the esteemed ”indispensible nation” has descended, in a vicious circle of spiraling action/reaction. One anticipates with bewilderment and awe what the upcoming presidential electoral campaign will do, further, to the American polity, and what further destructive and dysfunctional polarized harm will be inflicted on the society, regardless of who wins. For many are now predicting that the climate of destructive enmity will not peter out after the Trump family abandons the White House, thus contradicting Joe Biden’s purportedly reassuring message in the Munich Wehrkunde that ”we” are ”coming back”.

The increasing climate of polarization co-exists with and feeds into a parallel trend of erosion of the democratically essential checks and balances as foreseen in the Constitution, a result of politicized Supreme Court appointments, the deadlock in Congress with democrats now commanding the majority in the House and GOP retaining the majority in the Senate, with liberal mainstream media constantly under presidential attack, and with a clear tendency for ministries and agencies (and White House staff still remaining in office) to adapt and to prioritize obedience to perceived presidential tweet-directives over politically neutral professionalism and independent push-back. The deliberate White House policy of polarization/”base” mobilization furthermore diminishes the space for classically principled GOP positions in Congress, making even veteran republicans appear and act as presidential poodles, further alienating and frustrating (and, ironically, splitting) the other side of the aisle, rendering as a result compromise and problem resolution across the aisle practically unthinkable, as it seems this summer. Democrats keep struggling with their impeachment dilemma, but seem to rather add fuel to the polarization flames than to produce an effective challenge to Trump’s claims to legitimacy.

On top of this you have two additional characteristics. One is the fact that ”America first” has proven to be consistently operationalized as policies which, as stated by a seasoned columnist the other day, would place Trump in a position of extreme right if translated to European ideological conditions. And then, most incredible of all, the fact that the president steers his administration and the country by means of daily, unpredictable tweets, tweets without anyone’s oversight and without due process, still with the de facto power of quasi-dictatorial presidential directives. In other words and in summary, there are so many instances of deviation from constitutional normalcy and political tradition now in full display that serious questions arise, already before the elections, as to where the US as actor and system are headed. There is, it has to be admitted, a deeply problematic discrepancy between recurrent, continued claims to leadership of the ”free world” and a visible trend in domestic practice towards deliberate polarization, anti-constitutional curtailment of freedoms of assembly and expression, and populist rhetorics. At the same time ”America first” seems to imply internationally a rather scizofrenic wobbling between isolationism and ad hoc interventionism.

And all this, largely and essentially, because of an unfortunate electoral process back in 2016 that, with officially acknowledged Russian assistance, left behind serious scars pertaining to legitimacy and entitlement – and polarization. So just how worried should we be? Very, the answer seems to be.

Boris Johnson spoke about the ”doomsters and gloomsters” about Brexit and the future of the United Kingdom that he intends to prove very wrong very quickly. And maybe we who may be labelled doomsters and gloomsters about the state of affairs in the indispensable nation, the USA, will be proven wrong, too. Reason may yet, somehow, prevail. But this summer it certainly looks like we have to buckle up and get ready for seeing two important, yes indispensable, countries making a bid U-turn, eroding the ”U” for Unity or Union, countries with political systems in disarray and constitutional arrangements under serious abuse. How this in turn will impact the other existentially important ”U:s”, like the United Nations and the European Union, et alia, remains to be seen.

”The West” as an entity, identity, interest and vision suffers decline and weakness if both the UK and the US cannot reverse current trends towards systems disarray.

The author is Ambassador and Ph d

Photo credentials:
Ursula von der Leyen: Av CC-BY-4.0: © European Union 2019 – Source: EP, CC BY 4.0, Länk
Boris Johnson: By Foreign and Commonwealth Office – International Atomic Energy Agency Director General, CC BY 2.0, Link
Donald Trump: By Shealah Craighead – White House, Public Domain, Link
António Guterres: DFID – UK Department for International Development – https://www.flickr.com/photos/dfid/30720847110/, CC BY-SA 2.0, Länk

av Jacob Fritzson

Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). Kompaniet i sin helhet utgjordes av en stomme med T-soldater men ett antal K-soldater tjänstgjorde vid kompaniet under övningen. Här diskuteras några av de viktigare lärdomar jag gjorde under övningen. Inlägget bygger delvis från en text på Twitter och delvis ett inlägg jag gjort på ett annat forum. Mina erfarenheter och tankar behöver ställas i ljuset av den nivå jag jobbar på, plutonsnivån. Det innebär att jag kommer att ha en uppfattning av hur det är på lägsta nivån men att jag kanske inte har lika god insikt på den högre nivån.

Strf90

Stridsfordon 90 är som bekant framtaget för Norrlandsbrigaderna och det märks tydligt. Ett flertal gånger har jag varit helt övertygad om att jag är på väg mot att köra fast i myren och därmed bli skyldig en tårta till bärgargruppen, men gång på gång visar fordonet att jag har helt fel. Trots myr, djup snö och eländig terräng körde jag aldrig fast under övningen. Denna framkomlighet blev en enorm fördel gentemot vår fiende trots att dessa har en nyare version av CV90. Vår förmåga att komma upp i flank och i allmänhet kunna nyttja terräng där de inte kan röra sig gjorde att vi kontinuerligt kunde överraska vår fiende och därmed fick strida på våra villkor. De få gånger jag fick tekniska problem med vagnen så löste min besättning i regel problemen genom egna reparationer och löste inte besättningen detta så kunde våra mekaniker på kompaniet med enkelhet lösa problemen.

Den stundande renoveringen är något jag välkomnar och jag hoppas att det ska kunna innebära en förbättring av vagnen utan att det moderniserar vagnen till den grad att besättningen blir beroende av moderna system för att kunna strida. Detta är något jag upplever att de norska vagnarna har problem med, ett ledningssystem som är avancerat och många sensorer gör att deras besättningar verkar vänta på mer information innan de väljer att agera. Jag upplever att våra besättningar generellt är skickligare men det bygger enbart på de dueller där jag själv deltagit och om det ser ut så generellt i den Svenska Försvarsmakten versus den norska låter jag vara osagt.

Med det sagt vill jag även lyfta fram att våra stridsfordon börjar bli till åren och de går bara att renovera till en viss gräns. Nyanskaffning inom en kort tid kommer att vara nödvändigt.

Infanteri i Norrland

I ett antal tidigare inlägg har jag diskuterat behovet av ett infanteri med särskild utbildning för Norrlandsterräng och jag hävdar att jag under refererad övning stärkts i min uppfattning avseende detta.

Norrmännen var generellt ganska duktiga på att nyttja stridsvagn, stridsfordon samt skyttetrupp i synergi med varandra. Under en strid med norrmännen lyckades jag nedkämpa 3 CV9030 och bekämpade en fjärde, med 8 pilprojektiler i sida. Den fjärde vagnen drog sig ur striden och jag valde att fortsätta anfalla i dess tillbakaryckningsväg vilket visade sig vara ett misstag. Stridsfordonet hade dragit sig ur striden för att släppa fram en stridsvagn vilken jag mötte i front. I ett sånt läge är man tyvärr chanslös. Jag blev utslagen och fick observera norrmännens agerande från åskådarplats. De stridsfordon som överlevt mitt anfall drog sig ur och började istället understödja stridsvagnen. Samtliga stridsfordon gjorde avsittning med sin skyttetrupp och dessa tog och rensade den täta skog som omgav stridsvagnen. Vår skyttetrupp som befann sig i skogen fick se sig nedkämpad och kunde därmed inte påverka stridsvagnen.

Norrmännens användande av skyttetrupp och vagn samordnat gav dem ett antal stora fördelar enligt min mening. Den stridsvagn som slog ut mig kunde fortsätta verka utan att störas av enskilda skyttar samtidigt som deras skyttetrupp inte påverkades av andra stridsfordon.

Utöver detta hade NATO tillgång bv206 med därtill hörande skyttetrupp. Min första uppgift under övningen var att fördröja längs en väg. På båda sidor av vägen var det antingen blötmyr eller tät skog, snödjupet var därutöver påtagligt.

Fienden ställs inför dilemmat att antingen anfalla längs vägen där jag förberett för eldöverfall längs hela vägen med både mineringar och direktriktad eld. Mina förberedelser verkar ha avskräckt fienden från vägen eftersom de först efter att vi lämnat började röja mineringar. Däremot genomförde de istället anfall över myrarna med bandvagnar och avsutten skyttetrupp. Jag och mitt kompani höll alltså på att hamna i ett scenario som vi säkert i slutändan skulle gå segrande ur men problematiken där skytteplutoner kan röra sig ÖVERALLT innebär en risk för vår del. Vår uppgift var att fördröja och detta med så låg egen kostnad som möjligt. Hade vi börjat binda vårt pansarskyttekompani till enskilda plutoner eller rentav grupper har vi helt plötsligt slösat både den tid vi lagt på mineringar och värn för att istället strida mot skyttetrupp. Det hade gjort vår fördröjning något mer verkningslös och vår möjlighet att stänga igen mineringar efterhand vi drar oss ur minskar avsevärt.

Infanteriets möjlighet att nyttja en terräng där vi inte hade framkomlighet med vår vagnar innebar ett stort dilemma för oss trots deras lätta beväpning. Att vi i det inledande skedet skulle offra manskap, drivmedel och fordon på lätt skyttetrupp verkade knappast rimligt. Istället beslöts det att vägen i sin helhet skulle stängas igen genom mineringar och därefter skulle vi dra oss ur till ett område där vi fortsatte våra förberedelser.

Sverige och Finland versus Nato

Denna del av texten kommer att omfatta lite högt och lågt om svenska enheter, NATO:s förband och det finsk-svenska samarbetet.

Den svenska brigaden bestod av dels den 192 Mekaniserade bataljonen från I19 och en stridsgrupp från den finska armén, totalt cirka 1500 soldater. Utöver detta tillkom understödsfunktioner från den svenska armén såsom logistik, ledning och indirekt eld.

De förband vi mötte bestod av större delen av Norges armé och därmed även deras yrkesbataljon, Telemarks bataljon som i Norge anses vara deras främsta enhet. Utöver dessa tillkom enheter ur Royal Marine Commandos från Storbritannien samt en bataljon från amerikanska marinkåren. Norrmännens mekaniserade bataljoner är utrustade med en senare version av CV90 och har därmed en rad teknikfördelar såsom bättre sensorer och ett bättre ledningssystem, dock är den 13 ton tyngre än våra fordon vilket visade sig vara en stor nackdel.

Den största nackdelen som jag sett hos NATO-förbanden är att de i regel har svårt att agera på egen hand och ofta väntar på information från olika system. Här vill jag slå ett slag för vår egen officerskår där vi ofta lever med att vi helt saknar information och anfaller på egen magkänsla. Det skapar en kultur där varje enskild plutonchef är van vid att agera inom given målbild utan att invänta vare sig information eller order. Det skapar ett anfallstempo på flera fronter och flera nivåer vilket är till vår fördel med tanke på vårt generella teknikunderläge samt personläget i stort. Vad gäller de icke-nordiska NATO-förbanden anser jag att deras förmåga till strid i vintermiljö var deras stora akilleshäl.

Generellt är min uppfattning att våra förband har stått sig mycket väl mot samtliga utländska förband. De svenska förbanden och i synnerhet vår mekaniserade bataljon utmärker sig genom att vara mycket aggressiv, initiativtagande och framförallt oförutsägbar vilket är till vår stora fördel. Detta gör att vi kan kompensera för många av fördelar vår motståndare hade gentemot oss.

Vidare är min uppfattning att det svensk-finska samarbetet fungerat mycket väl. Trots att det inte skett någon samövning med förbandet i sin helhet lyckades både de svenska och finska enheterna med sin fördröjningsstrid och understödde med jämna mellanrum varandras strid. Erfarenheten från Nordanvind har stärkt min tilltro till samarbetet med Finland och jag hoppas att samarbetat fortsätter att utvecklas.

Slutligen vill jag påtala hur påtaglig vår brist på artilleri är. Det här var första gången jag har förmånen att öva med en artilleribataljon som understöd. Tidigare har jag övat med bataljonens två understödsplutoner. Den mekaniserade bataljonen kommer inom kort att motta Granatkastarpansarbandvagn 90 till sin organisation och det är ett välkommet tillskott. Det innebär både en förstärkning i antal eldrör men framförallt minskar grupperingstiderna avsevärt.

Vad gäller artilleribataljonen har ledtiderna från det att jag kallar in indirekt eld till det att granaten har landat varit rätt korta. Systemet Archer börjar så småningom fungera inom brigadens ram. Problemet är dock antalet eldrör. Precis som man för några år sen införde två granatkastarplutoner så att dessa kunde “hoppa bock” behöver även detta finnas på brigadnivå. Jag anser att minst två bataljoner bör vara minimum för brigaden så att man kan understöda brigaden på två täter samtidigt som man kan omgruppera enheter för att understödja på längre sikt. Den enda begränsning som funnits under övningen är att artillerienheterna antingen måste omgruppera och därmed inte kan understödja eller så är de prioriterade till ett annat förband. Detta innebär att vi antingen måste invänta understödet alternativt anfalla utan understöd, det senare har tyvärr blivit något som sker vilket är ett enormt risktagande. Jag anser att den indirekta elden är för vital för att rationaliseras bort på det viset som skett nu. Om man inte kan bekosta fler Archerpjäser bör man se till att köpa billigare alternativ med åtföljande lägre prestanda.

Lokalbefolkningen kampvilja

Under den första fördröjningsfasen grupperade vi i närheten av ett mycket litet samhälle. Invånarna var såklart nyfikna på aktiviteten i området och efter ett tag kom några ur lokalbefolkningen fram till min pluton. En av mina soldater kallade på mig och när jag började samtala med ett par visade det sig att de hade bedrivit rörlig spaning längs den väg där vi visste att fienden skulle komma. Mannen, som vi döpte till “den vänliga mannen”, hade tagit bilder på var de rörde sig och beskrev för oss vart de stod grupperade och om de rörde sig i någon riktning. Under de dygn vi fördröjde längs denna väg återkom mannen med rapporter och bilder på fiendens enheter vilket senare rapporterades vidare. Exempelvis fick vi i ett tidigt skede grepp på fiendens stridsvagnar och i vilken riktning de rörde sig vilket såklart rapporterades uppåt, senare fick vi en bild på den norska brigadens ledningsplats samt dess position. Mannens lokalkännedom gjorde att vi kunde hitta nya på kartan omärkta stråk. När vi sedan lämnade området bedrev mannen störstrid mot fiendens enheter genom att gräva igen samma stråk och därutöver peka dem i fel riktning.

Vi omgrupperade sedan till ett annat område där tanken var att vi skulle sova i stridsförläggning, man sover i stridsfordonet alltså. Istället erbjöds vi av lokalbefolkning tillgång till en gymnastiksal och dess duschar helt utan kostnad. Givetvis oerhört uppskattat att sova inomhus men framförallt att få duscha.

De sista dygnen tillbakatryckte mitt kompani till det sista fördröjningsområdet innan övningen var slut och vi grupperade i närheten av en jaktstuga. Mannen som ägde jaktstugan erbjöd både sin jaktstuga och den bastu han ägde på tomten. Jaktstugan förenklade såklart stabstjänsten och ordergivningar avsevärt men framförallt innebar bastun att kompaniets stridsvärde höjdes avsevärt. De som varit ute en längre övning vet hur man brukar lukta efter 10 dygn i fält. Från att haft ett medelgott stridsvärde började kompaniet i princip om från början och tog sig an nästa dag som om det vore den första på övningen.

Det finns fler fall där civilbefolkningen hjälpte oss på olika sätt men jag har här nämnt några för att påvisa vilken vilja det finns att understödja den egna svenska armén, allt utan betalning eller krav på något i gengäld annat än att vi städade efter oss. Den svenska armén har med andra ord civilbefolkningens fulla stöd i fred och jag kan bara ana vad detta skulle innebära för oss i krigstid. Det stärker moralen hos våra förband att veta vad det är vi slåss för och befolkningens förväntningar på oss.

Sammanfattning

Min erfarenhet är att vi trots vår numerära underlägsenhet gjorde mycket väl ifrån oss och att vi har goda förutsättningar för att kunna strida på hemmaplan. Vårt aggressiva sätt att strida är en fördel. Med det sagt är vår största nackdel dels numerären men även vår egen verktygslåda. Vår brigad i norr behöver dels växa i antalet enheter men behöver också utöka sin verktygslåda. Slutligen vill jag tro att den vilja som finns i Norrland kommer att vara direkt avgörande för vår moral och för våra framgångar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

av Jacob Fritzson

Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). Kompaniet i sin helhet utgjordes av en stomme med T-soldater men ett antal K-soldater tjänstgjorde vid kompaniet under övningen. Här diskuteras några av de viktigare lärdomar jag gjorde under övningen. Inlägget bygger delvis från en text på Twitter och delvis ett inlägg jag gjort på ett annat forum. Mina erfarenheter och tankar behöver ställas i ljuset av den nivå jag jobbar på, plutonsnivån. Det innebär att jag kommer att ha en uppfattning av hur det är på lägsta nivån men att jag kanske inte har lika god insikt på den högre nivån.

Strf90

Stridsfordon 90 är som bekant framtaget för Norrlandsbrigaderna och det märks tydligt. Ett flertal gånger har jag varit helt övertygad om att jag är på väg mot att köra fast i myren och därmed bli skyldig en tårta till bärgargruppen, men gång på gång visar fordonet att jag har helt fel. Trots myr, djup snö och eländig terräng körde jag aldrig fast under övningen. Denna framkomlighet blev en enorm fördel gentemot vår fiende trots att dessa har en nyare version av CV90. Vår förmåga att komma upp i flank och i allmänhet kunna nyttja terräng där de inte kan röra sig gjorde att vi kontinuerligt kunde överraska vår fiende och därmed fick strida på våra villkor. De få gånger jag fick tekniska problem med vagnen så löste min besättning i regel problemen genom egna reparationer och löste inte besättningen detta så kunde våra mekaniker på kompaniet med enkelhet lösa problemen.

Den stundande renoveringen är något jag välkomnar och jag hoppas att det ska kunna innebära en förbättring av vagnen utan att det moderniserar vagnen till den grad att besättningen blir beroende av moderna system för att kunna strida. Detta är något jag upplever att de norska vagnarna har problem med, ett ledningssystem som är avancerat och många sensorer gör att deras besättningar verkar vänta på mer information innan de väljer att agera. Jag upplever att våra besättningar generellt är skickligare men det bygger enbart på de dueller där jag själv deltagit och om det ser ut så generellt i den Svenska Försvarsmakten versus den norska låter jag vara osagt.

Med det sagt vill jag även lyfta fram att våra stridsfordon börjar bli till åren och de går bara att renovera till en viss gräns. Nyanskaffning inom en kort tid kommer att vara nödvändigt.

Infanteri i Norrland

I ett antal tidigare inlägg har jag diskuterat behovet av ett infanteri med särskild utbildning för Norrlandsterräng och jag hävdar att jag under refererad övning stärkts i min uppfattning avseende detta.

Norrmännen var generellt ganska duktiga på att nyttja stridsvagn, stridsfordon samt skyttetrupp i synergi med varandra. Under en strid med norrmännen lyckades jag nedkämpa 3 CV9030 och bekämpade en fjärde, med 8 pilprojektiler i sida. Den fjärde vagnen drog sig ur striden och jag valde att fortsätta anfalla i dess tillbakaryckningsväg vilket visade sig vara ett misstag. Stridsfordonet hade dragit sig ur striden för att släppa fram en stridsvagn vilken jag mötte i front. I ett sånt läge är man tyvärr chanslös. Jag blev utslagen och fick observera norrmännens agerande från åskådarplats. De stridsfordon som överlevt mitt anfall drog sig ur och började istället understödja stridsvagnen. Samtliga stridsfordon gjorde avsittning med sin skyttetrupp och dessa tog och rensade den täta skog som omgav stridsvagnen. Vår skyttetrupp som befann sig i skogen fick se sig nedkämpad och kunde därmed inte påverka stridsvagnen.

Norrmännens användande av skyttetrupp och vagn samordnat gav dem ett antal stora fördelar enligt min mening. Den stridsvagn som slog ut mig kunde fortsätta verka utan att störas av enskilda skyttar samtidigt som deras skyttetrupp inte påverkades av andra stridsfordon.

Utöver detta hade NATO tillgång bv206 med därtill hörande skyttetrupp. Min första uppgift under övningen var att fördröja längs en väg. På båda sidor av vägen var det antingen blötmyr eller tät skog, snödjupet var därutöver påtagligt.

Fienden ställs inför dilemmat att antingen anfalla längs vägen där jag förberett för eldöverfall längs hela vägen med både mineringar och direktriktad eld. Mina förberedelser verkar ha avskräckt fienden från vägen eftersom de först efter att vi lämnat började röja mineringar. Däremot genomförde de istället anfall över myrarna med bandvagnar och avsutten skyttetrupp. Jag och mitt kompani höll alltså på att hamna i ett scenario som vi säkert i slutändan skulle gå segrande ur men problematiken där skytteplutoner kan röra sig ÖVERALLT innebär en risk för vår del. Vår uppgift var att fördröja och detta med så låg egen kostnad som möjligt. Hade vi börjat binda vårt pansarskyttekompani till enskilda plutoner eller rentav grupper har vi helt plötsligt slösat både den tid vi lagt på mineringar och värn för att istället strida mot skyttetrupp. Det hade gjort vår fördröjning något mer verkningslös och vår möjlighet att stänga igen mineringar efterhand vi drar oss ur minskar avsevärt.

Infanteriets möjlighet att nyttja en terräng där vi inte hade framkomlighet med vår vagnar innebar ett stort dilemma för oss trots deras lätta beväpning. Att vi i det inledande skedet skulle offra manskap, drivmedel och fordon på lätt skyttetrupp verkade knappast rimligt. Istället beslöts det att vägen i sin helhet skulle stängas igen genom mineringar och därefter skulle vi dra oss ur till ett område där vi fortsatte våra förberedelser.

Sverige och Finland versus Nato

Denna del av texten kommer att omfatta lite högt och lågt om svenska enheter, NATO:s förband och det finsk-svenska samarbetet.

Den svenska brigaden bestod av dels den 192 Mekaniserade bataljonen från I19 och en stridsgrupp från den finska armén, totalt cirka 1500 soldater. Utöver detta tillkom understödsfunktioner från den svenska armén såsom logistik, ledning och indirekt eld.

De förband vi mötte bestod av större delen av Norges armé och därmed även deras yrkesbataljon, Telemarks bataljon som i Norge anses vara deras främsta enhet. Utöver dessa tillkom enheter ur Royal Marine Commandos från Storbritannien samt en bataljon från amerikanska marinkåren. Norrmännens mekaniserade bataljoner är utrustade med en senare version av CV90 och har därmed en rad teknikfördelar såsom bättre sensorer och ett bättre ledningssystem, dock är den 13 ton tyngre än våra fordon vilket visade sig vara en stor nackdel.

Den största nackdelen som jag sett hos NATO-förbanden är att de i regel har svårt att agera på egen hand och ofta väntar på information från olika system. Här vill jag slå ett slag för vår egen officerskår där vi ofta lever med att vi helt saknar information och anfaller på egen magkänsla. Det skapar en kultur där varje enskild plutonchef är van vid att agera inom given målbild utan att invänta vare sig information eller order. Det skapar ett anfallstempo på flera fronter och flera nivåer vilket är till vår fördel med tanke på vårt generella teknikunderläge samt personläget i stort. Vad gäller de icke-nordiska NATO-förbanden anser jag att deras förmåga till strid i vintermiljö var deras stora akilleshäl.

Generellt är min uppfattning att våra förband har stått sig mycket väl mot samtliga utländska förband. De svenska förbanden och i synnerhet vår mekaniserade bataljon utmärker sig genom att vara mycket aggressiv, initiativtagande och framförallt oförutsägbar vilket är till vår stora fördel. Detta gör att vi kan kompensera för många av fördelar vår motståndare hade gentemot oss.

Vidare är min uppfattning att det svensk-finska samarbetet fungerat mycket väl. Trots att det inte skett någon samövning med förbandet i sin helhet lyckades både de svenska och finska enheterna med sin fördröjningsstrid och understödde med jämna mellanrum varandras strid. Erfarenheten från Nordanvind har stärkt min tilltro till samarbetet med Finland och jag hoppas att samarbetat fortsätter att utvecklas.

Slutligen vill jag påtala hur påtaglig vår brist på artilleri är. Det här var första gången jag har förmånen att öva med en artilleribataljon som understöd. Tidigare har jag övat med bataljonens två understödsplutoner. Den mekaniserade bataljonen kommer inom kort att motta Granatkastarpansarbandvagn 90 till sin organisation och det är ett välkommet tillskott. Det innebär både en förstärkning i antal eldrör men framförallt minskar grupperingstiderna avsevärt.

Vad gäller artilleribataljonen har ledtiderna från det att jag kallar in indirekt eld till det att granaten har landat varit rätt korta. Systemet Archer börjar så småningom fungera inom brigadens ram. Problemet är dock antalet eldrör. Precis som man för några år sen införde två granatkastarplutoner så att dessa kunde “hoppa bock” behöver även detta finnas på brigadnivå. Jag anser att minst två bataljoner bör vara minimum för brigaden så att man kan understöda brigaden på två täter samtidigt som man kan omgruppera enheter för att understödja på längre sikt. Den enda begränsning som funnits under övningen är att artillerienheterna antingen måste omgruppera och därmed inte kan understödja eller så är de prioriterade till ett annat förband. Detta innebär att vi antingen måste invänta understödet alternativt anfalla utan understöd, det senare har tyvärr blivit något som sker vilket är ett enormt risktagande. Jag anser att den indirekta elden är för vital för att rationaliseras bort på det viset som skett nu. Om man inte kan bekosta fler Archerpjäser bör man se till att köpa billigare alternativ med åtföljande lägre prestanda.

Lokalbefolkningen kampvilja

Under den första fördröjningsfasen grupperade vi i närheten av ett mycket litet samhälle. Invånarna var såklart nyfikna på aktiviteten i området och efter ett tag kom några ur lokalbefolkningen fram till min pluton. En av mina soldater kallade på mig och när jag började samtala med ett par visade det sig att de hade bedrivit rörlig spaning längs den väg där vi visste att fienden skulle komma. Mannen, som vi döpte till “den vänliga mannen”, hade tagit bilder på var de rörde sig och beskrev för oss vart de stod grupperade och om de rörde sig i någon riktning. Under de dygn vi fördröjde längs denna väg återkom mannen med rapporter och bilder på fiendens enheter vilket senare rapporterades vidare. Exempelvis fick vi i ett tidigt skede grepp på fiendens stridsvagnar och i vilken riktning de rörde sig vilket såklart rapporterades uppåt, senare fick vi en bild på den norska brigadens ledningsplats samt dess position. Mannens lokalkännedom gjorde att vi kunde hitta nya på kartan omärkta stråk. När vi sedan lämnade området bedrev mannen störstrid mot fiendens enheter genom att gräva igen samma stråk och därutöver peka dem i fel riktning.

Vi omgrupperade sedan till ett annat område där tanken var att vi skulle sova i stridsförläggning, man sover i stridsfordonet alltså. Istället erbjöds vi av lokalbefolkning tillgång till en gymnastiksal och dess duschar helt utan kostnad. Givetvis oerhört uppskattat att sova inomhus men framförallt att få duscha.

De sista dygnen tillbakatryckte mitt kompani till det sista fördröjningsområdet innan övningen var slut och vi grupperade i närheten av en jaktstuga. Mannen som ägde jaktstugan erbjöd både sin jaktstuga och den bastu han ägde på tomten. Jaktstugan förenklade såklart stabstjänsten och ordergivningar avsevärt men framförallt innebar bastun att kompaniets stridsvärde höjdes avsevärt. De som varit ute en längre övning vet hur man brukar lukta efter 10 dygn i fält. Från att haft ett medelgott stridsvärde började kompaniet i princip om från början och tog sig an nästa dag som om det vore den första på övningen.

Det finns fler fall där civilbefolkningen hjälpte oss på olika sätt men jag har här nämnt några för att påvisa vilken vilja det finns att understödja den egna svenska armén, allt utan betalning eller krav på något i gengäld annat än att vi städade efter oss. Den svenska armén har med andra ord civilbefolkningens fulla stöd i fred och jag kan bara ana vad detta skulle innebära för oss i krigstid. Det stärker moralen hos våra förband att veta vad det är vi slåss för och befolkningens förväntningar på oss.

Sammanfattning

Min erfarenhet är att vi trots vår numerära underlägsenhet gjorde mycket väl ifrån oss och att vi har goda förutsättningar för att kunna strida på hemmaplan. Vårt aggressiva sätt att strida är en fördel. Med det sagt är vår största nackdel dels numerären men även vår egen verktygslåda. Vår brigad i norr behöver dels växa i antalet enheter men behöver också utöka sin verktygslåda. Slutligen vill jag tro att den vilja som finns i Norrland kommer att vara direkt avgörande för vår moral och för våra framgångar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

av Mats Bergquist

För en månad sedan, de sista dagarna i juni, hölls i Manama, Bahreins huvudstad, en aningen märklig och, bortsett från några internationella media, ganska förbisedd ”work-shop”. Huvudfiguren på konferensen var Donald Trumps svärson Jared Kushner och sammanhanget var tydligen tänkt som första steget i den fredsplan för Mellanöstern, specifikt förhållandet mellan Israel och palestinierna, som presidenten tidigt aviserade. Kushner, som saknar all diplomatisk erfarenhet och före valet 2016 arbetat i faderns fastighetsbolag, anförtroddes en uppgift som genom åren sysselsatt och frustrerat alla världens yrkesmän. En del resultat har ju uppnåtts som fredsavtalet mellan Israel och Egypten 1979 och den s k Osloöverenskommelsen 1992 som sjösatte den fredsprocess mellan Israel och palestinierna som sedan länge gått i stå. Men detta är ändå i ett större perspektiv bara ett delproblem i den krutdurk som Mellanöstern är.

Det konkreta inslaget i Kushners framträdande i Bahrein tycks ha varit en vag investeringsplan, huvudsakligen avseende redan diskuterade infrastrukturprojekt, för de palestinska områdena, med siktet inställt på siffran 50 miljarder dollar. Utöver ett obestämt mått av offentligt bistånd skulle nog huvuddelen av pengarna  förhoppningsvis komma i form av investeringar bl a från internationella finansmän, som var närvarande i Manama. Många av de som var på plats tycks enligt Financial Times (27 juni) ha varit osäkra på vad konferensen egentligen handlade om. Och flera av deltagarna uttryckte den i sammanhanget rätt naturliga frågan om var det p o l i t i s k a elementet i Kushners plan fanns. Det skall tydligen komma senare. Det palestinska ledarskapet avböjde tidigt att delta. Trumpadministrationen hade redan genom att flytta sin ambassad till Jerusalem och skära rejält i biståndet till Ramallah förverkat det eventuella förtroende man haft hos palestinierna. Inte heller det officiella Israel var företrätt på konferensen, medan flera finansmän med både israeliskt och annat medborgarskap var på plats. Gulfstaterna förväntas stå för en hel del av finansieringen. Men att de skulle göra detta utan att palestinierna fått en egen statsbildning är ju föga sannolikt.

Donald Trumps återkommande tal om den stora fredsplanen för Mellanöstern, har mött stor skepsis bland alla som har någon kunskap om regionen. Man har frågat sig hur en administration som framför allt månat om relationen med just den sittande regeringen Netanyahu i Israel, skulle kunna prestera någon plan med realistiska utsikter att förverkligas. Kushners konferens i Manama bekräftade denna skepsis och demonstrerar med all önskvärd tydlighet att administrationen börjar sin fredsplan i fel ända. Alla bedömare utanför Vita Huset är eniga om att förhållandet mellan Israel, Ramallah och Gaza är ett politiskt problem. Genom erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, och av annekteringen av Golan – som ju har tydliga implikationer för Västbankens ställning – har Trump velat etablera fakta på marken.  Man har velat visa Ramallah att dessa fakta inte längre är förhandlingsbara. På palestinskt håll borde man gilla läget och förhandla om andra mera närliggande modaliteter för att förbättra de prekära ekonomiska förhållandena i de palestinska områdena. Om Washington gav Israel dessa länge eftertraktade erkännanden skulle, har man kanske tänkt, Israel å sin sida vara mera berett till eftergifter.

Detta tänkande har alltså hela tiden varit en felaktig utgångspunkt för en ny Mellanösternpolitik. Men denna har också, trots att tvåstatslösningen i praktiken knappast längre är aktuell, utgått från den gamla tanken att om man kunde etablera en rimlig relation mellan Israel och Ramallah skulle detta få tydliga positiva effekter i regionen. Från Israels sida har man alltid tillbakavisat tanken att dess förhållande till palestinierna skulle vara nyckeln till ett fredligare Mellanöstern. Tiden har nog gett israelerna mera rätt än fel. Det är uppenbart att om man kunde uppnå en tvåstatslösning, detta skulle få en positiv effekt i regionen. Men dennas nuvarande politiska instabilitet, som bara förvärrats under den senaste tjugoårsperioden, har en avsevärt mera komplicerad bakgrund än så. Man måste tänka i större banor och söka gripa sig an regionens makrostruktur. Problematiken går ju i väsentlig grad tillbaka på det ottomanska rikets upplösning, vars effekter vi fortfarande lever med. Sultanen regerade i ett halvt årtusende sitt imperium med ganska godtycklig brutalitet men också med den legitimitet som hans ställning som alla (sunni)muslimers överhuvud, kalif, medförde. Övriga regionala aktörer var ett svagt Iran (Persien) och britterna i Egypten. De intermittenta interventioner som stormakterna genomförde, ostentativt för att skydda sina religiösa medbröder och -systrar och deras institutioner, undergrävde dock långsamt sultanens legitimitet.

Förvandlingen av Mellanöstern från ett ottomanskt imperium till en region med många successorstater, huvudsakligen formellt eller reellt under Storbritanniens och Frankrikes egid, innebar inledningen av den period av instabilitet som varar ännu idag. Genom de i flertalet fall artificiella gränser som britter och fransmän (baserade på Sykes-Picotöverenskommelsen från 1916) drog efter Versailles bäddade man för framtida konflikter.

Stormakternas intresse för turkarnas kvarlåtenskap dikterades av imperiereflexer, regionens religiösa sammansättning, uppfattningen att de nya stater som bildades knappast hade den stadga som krävdes – samt av oljeförekomsterna. Vad som förändrats under det senaste halvseklet är dock att ett antal stater i regionen successivt nått en status som regionala maktpelare, Iran, Egypten, Saudiarabien, Israel och Turkiet (som oftast intill Erdogans maktövertagande försökt hålla sig borta från regionens affärer) och utan vilkas medverkan ett stabilare Mellanöstern inte kan uppnås. Men hur kan man bygga ett mera stabilt Mellanöstern om dessa stater, i olika konstellationer, knappast är beredda att acceptera varandras position i systemet eller kanske ens existens? Några, Syrien främst men också Irak, har genom stormakternas interventioner förvandlats till fallerade stater vilket ytterligare komplicerat situationen.

Konflikterna i Mellanöstern har olika dimensioner, territoriella, religiösa, ekonomiska, politiska, kulturella. Det är uppenbart att motsättningarna mellan shia- och sunnimuslimer har en religiös aspekt, inte minst när det gäller att mobilisera massornas stöd. Men det handlar ändå främst om en maktpolitisk rivalitet mellan Iran och Saudiarabien. Konflikten mellan Israel och dess arabiska grannstater och med Iran har också en religiös dimension men allt eftersom Israel etablerat sig regionens militärt starkaste stat har denna religiösa aspekt tenderat att glida i bakgrunden. Flera arabstater, som inte slutit fred med Israel, har efterhand upprättat olika slags informella relationer med denna stat. Eftersom de ser Iran som det stora hotet är det inte svårt att förstå att många i realiteten betraktar Israel som ett värn mot iransk expansionslusta.

Oförsonligheten i synnerhet mellan Irans shiiter och Saudiarabiens sunnimuslimer gör att man på senare år talat om att Mellanöstern befinner sig i samma situation som Europa under det trettioåriga kriget då protestanter och katoliker slogs om makten i kristenheten och i Europa. Först efter ett förödande och långvarigt krig kunde man – i Westfaliska freden 1648 – komma fram till en i grova drag accepterad ordning. Den gräns mellan de protestantiska och de katolska bältena, som ju inte minst Sverige bidrog till, består ännu idag 350 år senare.

Men det är självfallet samtidigt ohållbart att länder utanför Mellanöstern överlåter åt regionens stater att kämpa till dess de är utmattade och tvingas godta den då existerande situationen. Hittills har dock de flesta interventionerna från stormakterna helt enkelt förvärrat läget. Detta gäller givetvis Irak 2003, även om detta land nu tycks hämta sig något. Den ryska interventionen i Syrien har säkerligen varit avgörande för att säkra Bashar-al-Assads maktinnehav, men till det fruktansvärda priset av åtta års inbördeskrig och miljoner både intern- och externflyktingar.

Det är inte lätt att när det gäller Mellanöstern uppamma ens ett minimimått av optimism. Den tvåstatslösning för Israel, Västbanken och Gaza som länge varit ledstjärna för politiska försök att förändra läget har i praktiken, inte minst genom Israels bosättningspolitik, blivit alltmera obsolet. Den är dessutom således helt otillräcklig. Irans ambitioner i Syrien, Libanon, Irak och Yemen är inriktade på att underminera sunnimuslimernas och Saudiarabiens position. USA:s helhjärtade satsning på den saudiska monarkin, vars hegemonisträvanden i den sunnimuslimska världen är uppenbara, och den oförsonliga attityden till Teheran ger knappast nu hopp om en fredligare region. Visserligen har Donald Trump erbjudit sig att träffa iranierna men har samtidigt infört mycket långtgående sanktioner mot denna stat som lätt kan tolkas som en strävan efter regimförändring. Att mullorna i Teheran skulle gå samma väg som Kim-Yong-Un i Nordkorea och gå med på att utan amerikanska motprestationer träffa Trump är inte särskilt troligt. Iran är inte Nordkorea utan en stor stat med historiska ambitioner. Men utan att komma till tals med Iran lär det inte bli mera av stabilitet i Mellanöstern. Som det nu är har Donald Trump, genom att lämna 2015 års kärnvapenavtal och sin ”containment”-politik mot Iran bidragit till ytterligare polarisering och underminerat sin egen fredsplan innan den ännu presenterats. Här finns en stor fara för freden.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

För någon månad sedan skrev Fredrik Westerdahl (W) en klok artikel på denna blogg om tillitsstyrning /uppdragstakt/uppdragsstyrning eller vad vi nu vill kalla att ge medarbetare förtroende och låta dem lösa sina uppgifter självständigt, till skillnad mot detaljstyrning enligt  New public management (NPM).

Den detaljstyrning W beskriver har väl alltid funnits i större eller mindre utsträckning. Samtidigt är det också en fråga om hur mycket individen tar för sig. Jag har nog för det mesta upplevt att det funnits svängrum. Jag har hört kolleger klaga på att de aldrig hinner vara ute i den dagliga verksamheten på grund av all administration, samtidigt kan andra med samma administrativa börda vara ute mest hela tiden. Administration blir lätt en ursäkt för den bekväme eller osäkre att stanna på kammaren och gömma sig bakom regelverket.

Westerdahl beskriver kortfattat tillitsstyrning (för mer info läs på www.regeringen.se/tillitsstyrning)

Tillitsbaserad ledning uppfattar jag som det vi i Försvarsmakten kallar uppdragstaktik och sagt oss tillämpa under lång tid. Ordet tillit är säkert mer politiskt korrekt än uppdragsstyrd men det är ju ganska ointressant att ha massor med tillit om inte uppgiften löses.

Ledarskap är ingen enkel konfliktlös verksamhet utan svår och konfliktfylld inte minst när det handlar om förändring.

Uppdragstaktik är ju inte taktik – utan en ledningsfilosofi – och en filosofi kan sällan beskrivas i exakta termer. Det följande utdraget ur ett tyskt infanterireglemente från seklets början är tänkvärt.

”Den främsta ledaregenskapen förblir ansvarsglädjen. Den skulle förstås falskt om man däri söker egenmäktiga beslut fattade utan hänsyn till helheten, eller givna order som inte är korrekt följda och en besserwisser som tillåts ta lydnadens plats. Men i de fall den underställde måste säga sig själv att uppdragsgivaren inte kunde överblicka omständigheterna tillräckligt väl, eller där ordern blir passé genom händelserna, så är det den underställdas plikt att inte utföra eller korrigera erhållna order samt meddela detta till den överordnade.  För denne [den underställda] kvarstår det fulla ansvaret för att inte följa order. En ansvarsglad befälhavare ryggar inte tillbaka för att hänsynslöst sätta in trupperna där kampens utgång är tveksam. Alla befälhavare måste vara på det klara med, och inprägla sina underställda, att underlåtenhet och försummelse bildar en tyngre belastning än ett felgrepp i valet av medel”

Kanske inte ett helt tidsenligt språk och kanske för tydligt för att vara politiskt korrekt, men det är kanske dags att återinföra tjänstemannaansvar, framförallt om man vill få tillitsstyrning att fungera.

De flesta håller med om att uppdragstaktik skall tillämpas i krig men entusiasmen och förmågan att göra det i även i fred är klart lägre, vilket Westerdahl beskriver. NPM behövs för att kontrollera ekonomin tycker tillskyndarna. Nej, ekonomin följer med uppdraget och ingår i totalansvaret. Problem uppstår när man inte utkräver ansvar för misskött ekonomi och det gäller oavsett vilka system man använder. Är det någon som tror att uppdragstaktiken, eller tillitsstyrning, fungerar i krig om den inte har tillämpats i fred?

Det är lätt att prata om tillit och ansvar, men hur uppnår man denna goda karamell? Läsa mer om hur regeringens utredare tänker sig tillitsstyrning, det kan ni göra själva på www.regeringen.se/tillitsstyrning. Här tänker jag beskriva några händelser ur verkligheten som ni kan fundera över. Var fanns det tillit och var fanns den inte.

Många är i ord hängivna till uppdragstaktik/uppdragsstyrning och många klagar på att det är för mycket detaljstyrning. Allt har för och nackdelar men ibland kan det vara svårt att logiskt hitta dessa. Låt oss göra några fallstudier. Jag börjar på soldatnivån.

På min första pluton efter krigsskolan hade jag soldaten H. Detta var i slutet av sextiotalet, Vietnamkriget pågick och såväl Försvarsmakten som vårt ledarskap ifrågasattes. Soldat H var en lång och ranglig söderkis som minst sagt inte gillade den auktoritära ledarstilen och idag hade han säkert haft några bokstäver i sin diagnos. Men han var en hejdundrande bra PBV-skytt och att det var han stolt över.

En dag när vi förberedda oss för några fältdygn kom H in till mig. ”Du chefen vår PBV har pajat- startmotorn har gett upp”. ” Ok då får jag ta kontakt med verkstaden så får ni komma efter när vagnen är klar” sade jag. Det tilltalade inte H som var lastbilsmekaniker och han hade redan fått nobben av verkstaden och sa; ”jag  kollar om jag inte kan fixa det själv”

Två timmar senare kom han tillbaks och sa att nu funkar vagnen – och hela plutonen kunde gå in i övningen enligt planen och soldaterna kunde öva istället för att ägna sig åt inre tjänst.

Några månader senare berättade H att han under en kafferast då personalen lämnat kunddisken på motorförrådet passat på att byta den trasiga motorn mot en fungerande. Rätt eller fel? Formellt fel men ur försvarseffekt helt ok. Ingen förlorade men försvaret tjänade! Sunt förnuft vann över byråkratin.

Efter en veckas slutövning skulle det genomföras återhämtning med kompaniafton i fält. Kompanichefen beordrade kompaniadjutanten att beställa korv och lättöl till kompaniaftonen. När dagen kom och den värnpliktige kvartermästaren skulle hämta varorna fanns inget beställt trots att kompanichefen ett antal gånger frågat adjutanten som då sa att allt var klart.

Eftersom ingen butik på orten kunde leverera det önskade antalet lättöl med så kort varsel beställdes mellanöl från markan trots att de inte fick leverera annat än till soldaterna som besökte markan. Kompanichefen lovade marketenteriföreståndaren att han skulle ta ansvar för konsekvenserna. Soldaterna serverades varsin mellanöl och korv i skogen under ordnande formare och allt var frid och fröjd tills chefen för materielenheten någon månad senare ringde kompanichefen och meddelade att han inte kunde betala en faktura på mellanöl.  Kompanichefen redogjorde för händelseförloppet och tyckte att det borde finnas en smidig lösning på problemet och 2% skillnad i alkoholinnehållet i en 33 cl flaska kan ju inte vara något större hot mot nykterheten. Nej, sade chefen för materielenheten, detta måste du betala själv. Aldrig i livet svarade kompanichefen. Då måste jag anmäla dig till regementschefen blev reaktionen. Efter semestern träffade kompanichefen bataljonschefen som tyckte att kompanichefen agerat rätt. Den enda kommunikationen med regementschefen var en hälsning via rättsvårdsbefälet ”du skall ju börja militärhögskolan till hösten, då är det väl inget vidare att ha ett åtal hängande över sig”. Regementschefen skickade ärendet till åklagaren utan att höra kompanichefen som kallades till tingsrätten där han frikändes från skadestånd på 584 kronor och tjänstefel.

Rubriken i lokalpressen – ”Ölkaptenen läste lagen för åklagaren – frikändes” gjorde åklagaren förbannad och fick honom att överklaga till hovrätten – som lyckligtvis fastställde tingsrättens dom.

Rätt eller fel att anmäla? Om man hårdrar regelverket och vill stävja enskilda initiativ och låta den som orsakat problemen slippa ansvar är det naturligtvis rätt, men bidrar det till att stärka allmänhetens förtroende för försvaret, eller tilliten inom försvaret?

Här följer ett fall från en krigsliknande situation. Ett kompani i en bataljon utsätts för eldgivning och dödshot i samband med att man stoppat etnisk rensning i en liten stad i Bosnien Herzegovina. Det är ruggigt novemberväder och sent på kvällen. Stämningen i kompaniet är spänd och många är rädda. Kompanichefen ringer upp bataljonschefen och orienterar om läget och ber om tillstånd att evakuera staden.

Bataljonschefens omedelbara reaktion är nej. Då måste ett antal viktiga positioner överges och uppgiften att skydda civilbefolkningen skulle äventyras. Innan han hinner beordrar kompanichefen att stanna tänker han ett varv till. ”Här sitter du i värmen, utvilad och nyligen utspisad – vad vet du om stämningen i kompaniet och allvaret i hoten?” Kompanichefen får order att agera som han finner bäst – och att han får lämna staden – vilket han också gör. Läget lugnar ned sig under natten och efter förstärkningar kan kompaniet dagen efter förbättra sina positioner. Vad hade hänt om kompanichefen inte fått handlingsfrihet? Ingen vet! –  men det kunde gått illa – nu gick det bra och inga eftergifter behövde göras.

Hur många av oss har inte upplevt att det skall ”paniksparas” i slutet av budgetåret. När jag var fördelningschef fick vi i Milot order från HKV att ställa in alla stridsvagnsreparationer. Jag och chefen för underhållsregementet tyckte det var en dålig idé. Vad gör man med kort varsel med sysslolösa stridsvagnsmekaniker – sopar verkstadsområdet? Vi förslog att vi fortsätter enligt plan och sysselsätter mekanikerna med det de är anställda för och använder de reservdelar vi har, men fyller inte på reservdelslagret nu, vilket skulle kosta pengar.

Svart blev nej – utan några motiv! Vi reparerade stridsvagnarna ändå med de resurser som fanns och hade fungerande vagnar när nästa utbildningsår började. Kostnaden blev en reservdelsbrist som uppstått hur som helst men som just då kunde skjutas framåt i tiden. Produktionsledningen i HKV märkte ingenting eller hade insett att nejet inte var så klokt.

Fördelningschefen och fördelningsstaben genomförde krigsförbandsövning och mitt i slutövningen blev jag som var fördelningschef kallad till ÖB:s rutinmässiga chefsmöte som avhandlade fredsadministration. Jag skrev till ÖB och anhöll om att få ägna mig åt mitt övande krigsförband där kvalificerade civila befattningshavare var inkallade till tjänstgöring (flera hade fått avslag på anstånd med tjänstgöringen) och då skulle det ju inte se så bra ut om chefen, en yrkesofficer, inte kunde delta fullt ut.

Svaret blev nej – till min förvåning eftersom vi arbetade under parollen ”allt för krigsförbanden”. Min första tanke var att bara utebli – lite skäll får man ta. Men så kläcktes ide´n att i övningsplanen lägga in att fördelningschefen och artillerichefen var kallade till ÖB för ordergivning.

På beordrad tid landade vi med helikopter på gräsmattan utanför konferenslokalen iförda full fältutrustning. Gick in och satte oss på första bänk med automatkarbinen i knät. En och annan kollega såg lite undrande ut.

På första rasten kände jag en hand på min axel och det var ÖB.” Ulf – ursäkta mig, jag hade fel” Starkt! Så bygger man tillit.

Regeringen har just förordnat mig som chef för en FN bataljon som avses sättas in på Balkan. Vi sitter på ÖB Bengt Gustavssons tjänsterum, med är också arméchefen Åke Sagrén.

Den beredskapsbataljon som fanns är insatt i Makedonien och det enda vi vet är att regeringen erbjudit FN en styrka på 1000 man.

Hur lång tid tar det att organisera detta frågar ÖB. Sex månader svarar arméchefen. – ÖB: Men regeringen vill att vi skall vara klara i mitten på juli (tre månader). CA:” Det tar sex månader – det har min stab sagt”.

Då dristar jag mig att säga: ”Men CA, vi tror oss om att kunna mobilisera 500 000 man på 96 timmar – vi kunde ju pröva med 1000 man på tre månader”

CA: ”Det ligger något i vad du säger”

ÖB fastställer då: OK – färdiga i mitten på juli. Du har din brigad och en budget – sätt igång. Ett formellt beslut med budget får du i mitten på maj.

De avslutande orden från generalerna var: ”Får du problem – ring oss”

Klart jag fick problem! Regelverket kunde ju inte hantera mitt mandat och min uppgift!  Men jag hade en stab med stor kunskap om krigsorganisationen och mobiliseringssystemet, så vi visste vilka genvägar som var möjliga och ganska många befattningshavare kände sig rundade när vi satte igång. Vår samlade professionalism samt tydliga uppdrag rådde ”the middle management” inte på. Vi kunde ha satts in i mitten på juli som regeringen önskat om vi fått det politiska beslutet och det tack vare tillit och engagemang. Det hade inte heller fungerat utan generalernas stöd, många var de som tyckte det var viktigare att följa regelverket än att lösa regeringens uppdrag.  Utan ÖB;s mandat hade CA fått rätt och ytterligare ett antal personer hade mist livet i konflikten.

Jag har hört flera chefer säga; ”det kan bli fel om jag delegerar” – jag tröstar dem med;” det är ingenting mot vad det blir om du detaljstyr”!

Skall man då inte följa regelverket? Nja – flera ekonomer anser att den svarta ekonomin är ett smörjmedel som får ekonomin att snurra. Att manövrera med sunt förnuft i regelverket är också ett smörjmedel som får verksamheten att snurra – vem har inte begått ett tjänstefel för att få verksamheten att snurra och nå målen?

Det är väl fullt klart att det är uppdrags/tillitsstyrning som skall tillämpas! – Men hur uppnår vi det? Genom professionella, orädda chefer som sätter uppgiften före sin egen bekvämlighet och karriär.

Allt står ju i böckerna! Hur svårt kan det vara?

Väldigt svårt! Bland annat för att för många pratar om  uppdragsstyrning och tillit men inte vågar tillämpa den. Tänk om chefen inte gillar att få sin uppfattning ifrågasatt?

Utan chefer som hela tiden i sina egna handlingar visar att uppdragsstyrning gäller blir det ingen förändring.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Christian Braw

Den 2 februari 2020 kan Estland fira hundraårsdagen av det fredsfördrag där Sovjet ”för evig tid” erkände grannfolkets självständighet. Detta innebar slutet på ett krig, som varat sedan 1918. Jaan Kross har skönlitterärt skildrat denna kamp i romanen Tabamahu (1993, sv översättning Motstånd). Hans huvudperson, advokaten Jüri Vilms, var ledamot i den provisoriska regeringen och sändes på en resa till väst för att söka kontakt med de allierade. Han greps och dödades i Finland av tyskarna. En annan skildring av frihetskriget är filmen Nimed marmortahvlil, som skildrar de estniska gymnasisternas insats i kriget. Det blev också ett inbördeskrig.

I Kungl Krigsvetenskapsakademiens tidskrift 2/2019 ges en uttömmande skildring av det militära förloppet. Författare är Henn Avasalu. Estland förklarade sig självständigt 24 februari 1918. Tyskland hade då ännu inte gett upp världskriget, och tyska trupper fanns i landet. Dessutom fanns ett lantvärn, rekryterat från den tysktalande befolkningen men utanför den estniska regeringens kontroll. 11 november samma år gav Tyskland upp och fick vapenstillestånd. Detta medförde att de tyska trupperna drogs bort från Baltikum. 28 november invaderades Estland av Röda armén. Så länge de tyska trupperna fanns kvar i landet hade den estniska regeringen mycket begränsade möjligheter att verka, och inför den röda invasionen kunde man endast ställa upp 2000 man infanteri, utan understöd av artilleri. Ändå stoppades invasionen 35 km från Tallinn. Den lilla armén växte snabbt och fick en skicklig ledare i Johan Laidoner, Estlands Mannerheim. Frivilliga från Finland, Sverige och Danmark strömmade till, en brittisk eskader skyddade kust och hamnar under befäl av Sir Walter Cowan. Under ständiga strider byggdes den organisation upp, som vid krigets slut kunde mönstra ett försvar på 80.000 man och det i ett land med endast 1 miljon medborgare. Jaan Kross yttrade en gång: ”Här är det alltid farligt att leva.” Och dock lever Estland – på nytt.

Författaren är präst i Svenska Kyrkan och tidigare fältpräst.

Bild: Shutterstock.com

av Lars Wedin

Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin slutrapport. Några dagar tidigare hade beredningen spruckit efter det att Socialdemokraterna reserverat sig mot de förment höga kostnader som beredningens förslag skulle innebära. I verkligheten innebär beredningens förslag en mycket begränsad ökning som inte på långt när förslår för en återupprustning av det svenska försvaret.

Den 5 juni kunde TV-tittarna (här i Frankrike i alla fall) följa högtidlighållandet i Portsmouth av 75-årsjubiliéet av landstigningen i Normandie.[1] Senare kunde vi följa hur president Macron hyllade motståndsrörelsen i Caen där 70 av dess medlemmar arkebuserades av tyskarna. Den 6 juni besökte Macron marinbasen i Colleville-Montgomery där han hyllade de marinsoldater[2] i Commando Kieffer, som gick iland tillsammans med brittiska Royal Marines på Sword Beach. Av de 177 sjömännen var endast 27 levande och osårade när D-dagen var slut. Två av de tre som lever idag deltog i ceremonin som bland annat innehöll utdelning av gröna baskrar till nya commandos marine. Så knyts banden mellan veteranerna och deras efterföljare.

Både i Portsmouth och i Caen lästes det upp brev från sådana som gav sina liv för friheten. Mest gripande var brevet från 16-årige motståndsmannen Henri Fertet till sina föräldrar.

”Jag dör för mitt fosterland. Jag vill ha ett fritt Frankrike och lyckliga fransmän. Jag är inte rädd för döden. Adjö, döden väntar mig. Det är ändå hårt att dö. Tusen kyssar. Hurra för Frankrike.”[3]

Detta är frihetens pris, det är detta som döljer sig bakom en rad i statsbudgeten. Det är inte ett särintresse. I sammanhanget inställer sig frågan varför beredningens ordförande, riksdagsman Björn von Sydow, inte har försvarat den beredning han lett i två år.

Att det är dåligt ställt med försvarets operativa förmåga är emellertid inte en olycklig händelse utan ett resultat av medveten politik.

Operativ förmåga

Det var naturligt att avveckla invasionsförsvaret efter det kalla krigets slut. Det var viktigt att Sverige deltog i fredsfrämjande insatser, det är för övrigt fortfarande viktigt. Det egendomliga är att det svenska så kallade insatsförsvaret (2004–2015) inte var insatsberett! Om så hade varit fallet hade Försvarsmakten idag inte behövt lägga pengar på basmateriel (den så kallade basplattan), renovering av stridsvagnar m m. Det är också egendomligt att Regeringen inte lade en långsiktig plan för förnyelse; givet Sveriges geopolitiska läge krävs ingen större insikt för att förstå att, exempelvis, marinen skulle behöva fartyg även i framtiden! Ett långsiktigt nybyggnadsprogram hade hindrat den nuvarande situationen där nästan hela fartygsbeståndet måste förnyas de närmaste åren.

Men låt oss inte glömma bort att de officerare, sjömän och soldater som deltog i insatserna fick ovärderliga erfarenheter. En del gav också sina liv eller sin hälsa. Låt oss inte glömma dem och deras familjer.

I försvarspropositionen från 2015 (Prop. 2014/15:109) kan man läsa: ”Personellt och materiellt uppfyllda krigsförband som är samövade är avgörande. Övningsverksamheten bör ökas och grundläggande behov av bl a personlig utrustning, sambandsmateriel, ammunition och standardfordon bör tillgodoses.”

Det framgår av Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport att så inte blev fallet: ”När det kommer till kravet att kunna möta ett väpnat angrepp bedömer Försvarsberedningen att Försvarsmakten har en operativ förmåga med väsentliga begränsningar. Detta innefattar såväl begränsningar i krigsorganisationens samlade förmåga att möta väpnat angrepp som enskilda krigsförbands förmåga att lösa sina huvuduppgifter. Utöver detta finns begränsningar i krigsorganisationens uthållighet. Begränsningarna i förmåga beror bl a på personella och materiella brister i krigsförbanden…” Beredningen konstaterar att stora investeringar måste göras i hela krigsorganisationen, bl a för att säkerställa grundläggande funktioner som logistik och ledning, att vidmakthålla befintlig materiel, anskaffa ammunition, inklusive robotar, samt materiel för den s k basplattan. ”Begränsningarna”, d v s oförmågan – är väl kända sedan ÖB Göranssons tal 2013 om ”enveckasförsvaret”.

Det är tydligt att det av Riksdagen tagna försvarsbeslutet 2015 inte har genomförts. Skulden härför ligger hos Regeringen och särskilt på försvarsministern. Som medborgare och skattebetalare undrar man hur det är möjligt att något sådant kan inträffa utan att något politiskt ansvar har utkrävts!

Problemet har dessutom varit känt en längre tid utan att Regeringen har vidtagit tillräckliga åtgärder. Konsekvensen är att investeringsbehovet nu är skyhögt! Att schackra om tiondelsprocenter i en redan låg ambition, 1,5% av BNP, är orimligt. Det är, trots allt, medborgarnas och vårt lands frihet det handlar om!

Med detta sagt finns det anledning att diskutera beredningens rapport. Nedanstående kommentarer syftar inte mot fullständighet.

Globalisering – maritimisering

Beredningen skriver, helt korrekt: ”Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vårt välstånd och vår säkerhet är nära förknippad med våra grannars men också med utvecklingen i andra regioner längre bort. Vi påverkas därför, i högre grad än många andra länder, av omvärldsförändringar och händelser på andra platser i världen. En rad globala säkerhetspolitiska trender och tendenser som framträtt eller förstärkts under senare år påverkar oss, direkt och indirekt. Till dessa hör globaliseringen … ”

Här har beredningen uppenbarligen helt missat maritimiseringen av den internationella politiken och ekonomin. Att 80-90% av världshandeln (beroende på hur man räknar) går på köl är välkänt (utom, uppenbarligen, av beredningen). Mindre känt men lika viktigt är att minst 40% av EUs interna handel också fraktas av fartyg. EU, som vi är en del av, har stora maritima intressen.

Sjöfarten blir dessutom allt viktigare i klimatkrisens spår: 1 container kostar 1 liter drivmedel per 100 km medan samma container drar 37,5 liter på en modern lastbil (Volvo) för samma distans. Samtidigt går sjöfarten under de närmaste åren över till väsentligt mer klimatvänliga drivmedel än tidigare och allt fler fartyg drivs redan nu av förnybar energi.

Men havets resurser blir också allt viktigare: fiske (förstås), gas och olja, vind- och vågkraft, biokemisk industri och, på sikt, gruvdrift på havsbotten. Kommissionen skriver om denna ”blå tillväxt”: ”Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin med stor innovations- och tillväxtpotential. Blå tillväxt är den integrerade havspolitikens bidrag till Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. // EU:s blå ekonomi står för 5,4 miljoner jobb och har ett bruttoförädlingsvärde på strax under 500 miljarder euro per år.”

Eftersom jordens befolkning bara ökar och resurserna till lands börjar ta slut blir havets resurser allt viktigare. Samtidigt bor allt större andel av befolkningen kustnära.

Sammantaget kommer havet också i centrum för kommande konflikter. Turkiets provborrningar efter gas och olja på cypriotiskt vatten är ett exempel på en konflikt som när som helst kan slå över i stridshandlingar. Observera att Cypern som EU-medlem omfattas av den svenska solidaritetsförklaringen. Andra viktiga konflikter med maritima konsekvenser är USA – Iran i Persiska viken och inbördeskriget i Jemen.

För att skydda våra europeiska gemensamma intressen har EU därför lanserat EU Maritime Security Strategy.[4] En del av denna är att öka den europeiska förmågan avseende maritim säkerhet. EUs förmågeutvecklingsplan (EU’s Capability Development Plan (CDP)) innehåller bl a. “low-cost maritime patrol aircraft, maritime tankers, naval surveillance systems, patrol vessels, naval training and diving, and mine countermeasures (MCM) ships.” Detta verkar helt ha gått beredningen förbi.

I beredningens rapport återfinns inte ens begreppet maritim säkerhet, ja inte ens ordet ”maritim” finns. Det finns alltså inte heller någon angiven plan för hur Sverige tänker sig bidra till den gemensamma maritima säkerheten. Vad värre är, det framgår (se nedan) att beredningen tänker sig att andra skall svara för vår egen maritima säkerhet!

Anm: maritim säkerhet är ett brett begrepp: “Vi behöver trygga, säkra och rena hav för att kunna leva i välstånd och fred. Genom rätt sjöfartsskydd kan vi upprätthålla rättsstatsprincipen i områden utanför nationell jurisdiktion och skydda EU:s strategiska marina intressen.”[5] En lättläst broschyr finns på https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/sites/maritimeaffairs/files/leaflet-european-union-maritime-security-strategy_en.pdf.

Kina

Det kommande försvarsbeslutet har fått genomslag fram emot 2030. Kina kommer då troligen vara minst lika viktigt för Sverige som Ryssland. Beredningen skriver: ”Utvecklingen i Asien, särskilt Kinas snabba utveckling och stärkta roll, får allt större betydelse för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. … Ett varmare klimat med issmältning till följd kan även leda till ökade motsättningar i Arktis där framför allt Ryssland, men också Kina och USA ökar sin militära närvaro för att säkra sina strategiska intressen.”

Beredningen drar dock inga slutsatser av dessa resonemang utom i ett avseende. Kinas snabba utveckling kan innebära konsekvenser ”för de amerikanska möjligheterna att engagera sig för att stödja säkerheten i Europa.” (Läs hjälpa Sverige?). I själva verket skulle en konflikt mellan USA och Kina, alls inte otänkbar, kräva en amerikansk kraftsamling till denna. Givet Kinas allt globalare intressen så skulle en sådan konflikt emellertid inte begränsa sig till Asien.

Den kinesiska maritima expansionen är en av dagens viktigaste trender. Världens största rederier och hamnar är kinesiska. Den kinesiska flottan ökar motsvarande Frankrikes flotta, idag Europas starkaste, vart fjärde år. Arktis kommer här i fokus.

Sjövägarna genom Arktis ger en möjlighet att komma runt konfliktområden som Röda havet (inbördeskriget i Jemen). I Arktis finns uppskattningsvis 50% av jordens kvarvarande fiskebestånd och den kinesiska befolkningen äter mer fisk per capita än några andra. Med utfiskning, som Kina är en av de ansvariga för, och uppvärmning av havet kommer det nordliga fiskbeståndet att bli allt viktigare. Det är lätt att tänka sig ett allmänt fiskekrig på nordliga latituder när fiskeflottorna tvingas söka nya fiskeområden.

Den 18 januari 2018 publicerade den kinesiska regeringen China’s Arctic Policy.[6] Här kan man bl a läsa: “China enjoys the freedom or rights of scientific research, navigation, overflight, fishing, laying of submarine cables and pipelines, and resource exploration and exploitation in the high seas, the Area and other relevant sea areas, and certain special areas in the Arctic Ocean, as stipulated in treaties such as the UNCLOS and the Spitsbergen Treaty, and general international law.” Stycket är intressant inte minst med hänsyn till omnämnandet av UNCLOS,[7] som Kina högst medvetet bryter mot i Kinesiska sjön.

Vidare skriver man: “China’s capital, technology, market, knowledge and experience is expected to play a major role in expanding the network of shipping routes in the Arctic and facilitating the economic and social progress of the coastal States along the routes.” Vi får väl hoppas att Norge och Danmark tacksamt tar emot den kinesiska hjälpen avseende social utveckling!

Skämt åsido; det är tydligt att Kina kommer att öka sin närvaro i området i alla avseenden inklusive politisk påverkan. Alla länder i området kommer inte att uppskatta detta, vilket medför att risken för konflikter ökar, även på betydligt närmare håll än i Asien.

Kinas tänkta etablering i Lysekil bör sannolikt ses i detta ljus.

Resonemanget ovan understryker vikten av europeiskt samarbete, inte minst inom ramen för EU Maritime Security Strategy.

Väpnat angrepp

Försvaret mot väpnat angrepp är så att säga beredningens huvudpunkt. Men vad är då ett sådant?

Beredningen skriver: ”… ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. … Totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium.”

Detta är en tämligen bred beskrivning av ett väpnat angrepp. Men uppenbarligen kan man tänka sig att ”militära maktmedel… kan komma att användas mot Sverige” utan att det är fråga om väpnat angrepp. Och mot sådana skall totalförsvaret tydligen inte utformas eller dimensioneras för att möta.

På författarens fråga har Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson svarat att det är Regeringen som i det enskilda fallet beslutar om ett angrepp på svenska intressen är ett väpnat angrepp eller ej. Detta är viktigt eftersom ett tydligt kriterium skulle kunna kringgås. Ett försök att besätta delar av Sverige skulle givetvis(?) anses som väpnat angrepp men det skulle också angrepp på svensk sjöfart kunna anses utgöra.

Hur kan då ett väpnat angrepp gestalta sig: ”Ett väpnat angrepp kommer inte att ha karaktären av invasion i traditionell mening. Istället kan viktiga områden besättas som en del i en större strategisk operation.” Inledningen blir våldsam: ”Angriparen strävar efter överraskning i tid och rum. Överraskningen understöds av vilseledning. Påverkansoperationer, ryktesspridning, sabotage och likvidering av nyckelpersonal kommer att förstärka det kaosartade intrycket.” Det finns en risk att Ryssland använder kärnvapen mot oss: ” Därför behöver synen på operationsmiljön i betydligt högre grad än tidigare ta hänsyn till att dessa kärnvapen åter är en faktor att räkna med.”

Varför skulle då Sverige utsättas för angrepp? Beredningen skriver: ”… väpnat angrepp mot Sverige, inför eller vid krig i vårt närområde, kan syfta till att besätta svenskt territorium för egna militära syften och förneka annan part tillgång till svenskt territorium … ” Mer i detalj skulle ett angrepp kunna syfta till att ”Genom att störa eller bryta sjövägarna i Nordatlanten mellan Nordamerika och Europa försvåras avsevärt möjligheten för Nato att försvara de östliga medlemsstaterna inklusive de baltiska staterna. Detsamma gäller om Ryssland besätter, eller på annat sätt neutraliserar, Natos bas- och grupperingsområden i Norden. Med det skulle möjligheten att nordiskt territorium och luftrum används av Nato för offensiva luftoperationer mot Ryssland förhindras eller begränsas. En etablering i Sverige för att möta västliga operationer kan också, i samband med en militär aktion i Östersjöområdet, innebära att det ryska luft- och sjöförsvaret flyttas västerut och att Baltikum och Östersjön därmed militärt kan isoleras. Svenskt territorium är troligtvis en förutsättning för att etablera en sådan luftförsvarssköld i Skandinavien.”

Det förefaller som om man tänker sig två fall: hela Skandinavien besätts respektive Sverige besätts. I det första fallet skulle detta innebära ett angrepp mot Nato (Norge och/eller Danmark), vilket innebär att Ryssland måste räkna med att Nato använder kärnvapen. Sannolikheten att Nato skulle eskalera till kärnvapenkrig för att rädda Sverige är väsentligt lägre men inte noll.

Eftersom ett ”väpnat angrepp inte kommer att ha karaktären av invasion i traditionell mening” kan man tänka sig två scenarier:

För det första ett angrepp som lägger tonvikten vid virtuella operationer – propaganda, desinformation, vilseledning, hot av olika slag – sannolikt kombinerade med terrorhandlingar och sabotage samt angrepp mot kommunikationer. Inte minst Sveriges beroende av externa och interna sjöförbindelser bör locka till angrepp; händelserna i Azovska sjön nyligen visar vad som kan göras utan att använda direkt vapenmakt. Det hela syftar till att få Regeringen att göra medgivanden som, i detta läge, förefaller begränsade. Transiteringen av Engelbrechtdivisionen 1941 är ett bra exempel. Propagandan och desinformationen kommer också att inriktas mot andra länder i EU och Nato i syfte att förhindra att stöd ges till Sverige. Erdogan, Orban och Salvini skulle sannolikt vara positivt inställda till sådana inviter. Det finns givetvis också kretsar i Sverige som skulle hävda att det är bättre med eftergifter än krig.

För det andra ett snabbt och hårt angrepp på den svenska befolkningen och viktig infrastruktur. Flyg, kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med omfattande sabotagehandlingar blir huvudmedlen. Sverige kommer inte, om man tror beredningen, att vika sig inför ett hot om kärnvapeninsats mot oss, ej heller om sådana faktiskt används. Ryssland har i Syrien visat att man är beredd till omfattande brott mot folkrätten. Målet skulle vara att slå ut Sveriges motståndskraft innan hjälp hinner anlända.

Båda scenarierna, men speciellt det senare, har nackdelen att det kommer att krävas betydande resurser för att ockupera Sverige. Kommer Sverige att utveckla en motståndsrörelse? Ingen vet men brevet som citerades i början visar vad det handlar om.

Att ta Gotland och där etablera en bas för flyg- och sjöstridskrafter skulle vara en rimlig och snabbt genomförbar operation. Tar Ryssland samtidigt Åland är Baltikum relativt isolerat och bör kunna besättas genom en begränsad operation. Att Nato skulle enas om att eskalera till kärnvapenkrig för Baltikums skull kan inte uteslutas men förefaller ändå inte troligt.

En slutsats är att den av beredningen skissade hotbilden kräver en omfattande upprustning av det svenska försvaret; 1,5% av BNP kommer inte att räcka på långa vägar.

En mycket stor osäkerhet utgörs av det militära stöd som Sverige förhoppningsvis får. Vad, var, när och hur är frågor som inte kan få ett svar. Vidare, som diskuterats ovan, kommer en angripare med all sannolikhet att agera för att detta stöd, om alls, kommer för sent. Ett verksamt militärt stöd måste vara planerat och övat. Förhandslagring av tung materiel kommer att behövas.

Skydd av sjöförbindelser

Skydd av sjöförbindelser ses som mycket viktigt av beredningen: ”För att kunna motstå ett angrepp är möjligheten att upprätthålla förbindelser västerut avgörande för Sverige. De viktigaste svenska västliga förbindelserna går via västkusten och Göteborg, via västra Svealand till Osloområdet samt via Jämtlands- och Norrbottens län till de norska hamnarna Trondheim och Narvik. … Göteborgs hamn är idag av central betydelse för försörjningen av Sverige, Finland och Norge. Att upprätthålla dessa förbindelser är också en förutsättning för att kunna erhålla hjälp av tredje part. De svenska västliga förbindelserna är samtidigt viktiga för Finland i händelse av kris eller krig i vårt närområde. Dessa förbindelser är därmed av existentiellt intresse för både Sverige och Finland.”

Men å andra sidan: ” Försvarsberedningen noterar … behovet av att kunna genomföra sjöfartsskyddsoperationer i syfte att skydda sjöfart eller transporter inom flera geografiska områden samtidigt. Med begränsade resurser måste behovet av sjöfartsskydd operativt balanseras mot förmågan att kunna möta väpnat angrepp och därmed den sammantagna krigsavhållande förmågan i totalförsvaret. För att i en strategisk kontext lösa bägge uppgifterna, samtidigt och över tid, behövs en väsentlig utökning av marinstridskrafterna.”

Nu tror läsaren att beredningen kommer att rekommendera en ordentlig förstärkning av de marina resurserna, i enlighet med Kungl. Örlogsmannasällskapets skrift En Marin för Sverige.[8]

Men så blir det inte för stycket avslutas med: ”Beredningen menar att hanteringen av sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv.” Sverige skall här kraftsamla på att skydda hamnområdena. Det är sannolikt mot denna bakgrund som dagens amfibiebataljon i princip skall delas i två delar varav den ena skall vara på västkusten. Någon utökning av minröjningsresurserna, i första hand fem minjaktfartyg plus två som av oklar anledning skall försäljas , föreslås inte.

Vidare skall marinen utveckla förmågan att samarbeta med Finland, som satsar relativt stort på sin flotta.

Intrycket är att vi skall ta hjälp av Finland i öster och någon annan – Nato? EU genom dess maritima säkerhetsstrategi? USA? – i väster. Men vid en internationell kris kommer med stor sannolikhet västs sjöstridskrafter att vara upptagna.

Det hela påminner om Helge Jungs (m fl) rekommendation i Antingen – Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning.[9] Flottan skulle koncentrera sig på kustförsvar, sjöförbindelserna skulle komma att skyddas av väst (Storbritannien och USA). Som bekant blev det inte så. Under världskrigen blev skyddet av sjöförbindelserna flottans huvuduppgift. Flottan fick sätta in ”allt som flöt” – som mest 60 fartyg i eskorttjänst – för att skydda totalt mer än 17 000 fartyg. De sammanlagda förlusterna för handels- och fiskeflottorna under kriget var 270 fartyg och 1 370 personer. Marinens förlorade 163 man.

Gråzon

Beredningen ger en god bild av vad en så kallad gråzon kan innebära: ”Ryssland utvecklar okonventionella medel för att asymmetriskt möta uppfattade motståndare. Samtidigt ses fortsatt de konventionella militära styrkorna som ytterligt viktiga. I den ryska militärdoktrinen ges icke-militära medel en grundläggande roll i samtida och framtida konflikter. Informationsarenan är av särskild betydelse. Samtidigt visar lärdomarna från Ukraina att även ickelinjära medel kan innebära ett betydande inslag av våldsanvändning. I den icke-linjära krigföringen ingår bl a nätverks- och påverkansoperationer… ”

En effektiv rysk åtgärd vore att hota de för oss vitala sjöförbindelserna. Detta kan göras på många sätt: hot, minor, uppbringning (jämför händelserna i Azovska sjön[10]), samt dolda och/eller öppna attacker.

Mot denna bakgrund är följande passus intressant: ” Beredningen framhåller att gråzonsproblematiken i fredstid i huvudsak ska hanteras av civila myndigheter…” I verkligheten måste det vara möjligt att spela på hela registret av förmågor, militära som civila. Den svenska fallenheten för stuprörstänkande är en av våra största strategiska svagheter som en angripare säkert kommer att vilja utnyttja.

För övrigt skall i enlighet med IKFN[11] moment 63 ”Vapenmakt utan föregående varning skall också tillgripas mot utländska statsfartyg från vilka våldshandlingar begås … mot svenska fartyg eller luftfartyg på eller över fritt hav.” Det är bara Försvarsmakten som kan göra detta.

Sammanfattning

Försvarsberedningen har haft ett dåligt utgångsläge eftersom Försvarsmakten uppvisar så stora brister. Detta är en följd av ansvarslös hantering, inte minst under herr ”särintresset” Reinfeldt. Insatsförsvaret blev aldrig förverkligat; hade det blivit det hade Försvarsmakten inte saknat ”basplattan”: skor, bilar m m. Marinens fartygsbestånd hade inte haft 29 års medelålder med ty åtföljande massiva förnyelsebehov.

Tillnyktringen med 2015 års försvarsbeslut blev aldrig genomförd. Här borde politiskt ansvar kunna utkrävas.

Beredningens förslag präglas av för lite och för sent, inte minst mot bakgrund av den hotbild man målar upp avseende väpnat angrepp och gråzon. Att Regeringen inte drar sig för att försöka schackra om dessa ynka 1,5% vittnar om bristande ansvar för Rikets säkerhet; detta observeras naturligtvis utomlands – av såväl vänner som tänkbara fiender.

Den största bristen i beredningens säkerhetspolitiska bedömning är att man inte förstått havets centrala betydelse för det 21 århundradets strategiska utveckling. Såväl Sverige som EU är beroende av havet och dess resurser; Sverige är ett havsomflutet land. Denna felbedömning leder till att beredningen inte ser behovet av skydda våra sjöförbindelser, trots att dessa bedöms som ”existentiella”. Resultatet är en alldeles för liten marin för vår långa kust och med hänsyn till våra stora intressen till havs.

För lite och för sent; när (om) beredningens förslag är genomförda skriver vi sannolikt år 2030. Den säkerhetspolitiska situationen har då sannolikt starkt förändrats. Man skall vara försiktig med trender men mycket pekar då på att Kina blivit en världsmakt som får stort inflytande även i vår del av världen. Såväl Ryssland som USA har blivit mindre viktiga spelare. Vidare har sannolikt klimatförändringarna lett till stora geopolitiska förändringar.

Inför dessa enorma osäkerheter krävs internationellt samarbete, ett balanserat och starkt försvar, stora satsningar på teknologi (exempelvis artificiell intelligens, autonoma farkoster, nya bränslen….) och strategisk forskning.

Det finns naturligtvis en risk att världen – eller bara Sverige – sätts i brand något av de närmaste åren. Då kommer vi att få betala frihetens verkliga pris.

Författaren är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

Noter

[1] https://www.youtube.com/watch?v=1vbJEBUH0J8
[2] Fusiliers Marins som tillhör marinen.
[3] Utdrag publicerat i Le Figaro den 6 juni. Översatt av artikelförfattaren.
[4] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_en?2nd-language=ro
[5] https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/policy/maritime-security_sv
[6] english.gov.cn/archive/white_paper/2018/01/26/content_281476026660336.htm
[7] United Nations Convention on the Law of the Sea.
[8] https://www.koms.se/en-marin-for-sverige/
[9] Jung, Helge (red): Antingen – Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning, Ny Militär Tidskrifts Bokförlag, Stockholm 1930.
[10] Se exempelvis https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-alarmet-tjuter-i-azovska-sjon-sm4543309.aspx
[11] Förordning (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m m (IKFN-förordning)

av Robin Häggblom

En av de större säkerhetspolitiska förändringarna under 2000-talet är det näst intill totala sammanbrottet av nedrustningsarbetet mellan USA och Ryssland. Skeendet har tagit sig många olika former, allt från användandet av kemiska stridsmedel i Västeuropa till frågor rörande tillämpningen av avtalet om konventionella styrkor i Europa (CFE-avtalet). Men ingenstans är det så uppenbart som i fallet med kärnvapennedrustningen.

Affischnamnet för detta näst intill totala sammanbrottet är INF-avtalet om avskaffandet av medel- och kortdistansrobotar som numera är dött efter att USA utträtt till följd av ryska brott mot avtalet. Samtidigt är det inte det enda mörka molnet på nedrustningshimmelen. Även ABM-avtalet om begränsning av antiballistiska missilsystem (i strid med svensk nomenklatur används “missilsystem” i officiella dokument) är numera suspenderat, taktiska kärnvapensystem regleras inte heller av några bindande avtal förutom unilaterala löften från tidigt 90-tal (s k Presidential Nuclear Initiatives), och Startavtalet från 2011 (New START) går ut om två år. Det sistnämnda är kanske den viktigaste frågan, då det för tillfället är det enda avtal som efterlevs av båda parter. New START innehåller viktiga och i nuläget unika inspektionsmekanismer, men framtiden för avtalet ser i dagsläget osäker ut. Inga diskussioner har förts om att förhandla fram ett nytt avtal till 2021, och med tanke på de komplexa frågor det berör håller sanden på att rinna ur timglaset. Den bästa möjligheten för att undvika en framtid utan nedrustningsavtal ser ut att vara en förlängning av avtalet med ytterligare fem år, men förslaget har mottagits med kyla från officiellt håll. President Trump har offentligt kritiserat New START, och i maj rapporterade Reuters baserat på anonyma källor i Vita Huset att ett beslut om en potentiell förlängning kommer att tas först nästa år. Det är oklart om detta handlar om förhandlingstaktik, eller om den amerikanska administrationen ännu inte bestämt sig för om de stöder en förlängning. Ytterligare frågetecken kring processen skapas av det amerikanska presidentvalet 2020, samt problemen som de senaste presidenterna haft i samarbetet med kongressen kring nedrustning då dessa är inrikespolitiskt infekterade frågor i USA.

I vilket fall föreligger en reell möjlighet att vi inom två år för första gången sedan SALT I undertecknades ett halvt sekel tidigare kommer att stå utan några som helst inspektionsmekanismer och begränsningar av antalet kärnvapen.

Det är lätt att i det här skedet påstå att vi står inför en unik händelse som saknar historiska förlagor, men det är en något förhastad analys. Det finns de facto ett motsvarande händelseförlopp från 1900-talets första hälft som kan ge oss ledtrådar om en potentiell framtid, nämligen “slagskeppsferierna”.

Slagskeppsferierna och Washingtonkonferensen

1916 drabbade brittiska Royal Navy samman med tyska Kaiserliche Marine i vad som kommit att betecknas som Skagerackslaget. 64 slagskepp och slagkryssare deltog, 37 brittiska och 27 tyska. Det här kom att bli det största sjöslaget genom tiderna mätt i antalet bepansrade slagskepp, då den allmänna krigströttheten efter första världskriget och insikten om vilka summor som investerats i kapprustningen av slagskepp innan krigsutbrottet kom att bana väg för en historisk nedrustningsprocess. Washingtonkonferensens slutdokument 1922 dikterade inte bara högsta sammanlagda tonnage för olika nationers slagskepp utan också högsta tillåtna deplacement per fartyg, och inkluderade en minsta livslängd om 20 år. Sammantaget innebar begränsningarna att stora mängder slagskepp skrotades, gamla moderniserades till oigenkännlighet, och inga nya slagskepp kölsträcktes på flera år. Avtalet följdes upp av Londonkonferenserna som 1930 införde begränsningar gällande mindre örlogsfartyg och 1936 förhandlades ett nytt avtal om slagskepp fram för att ersätta Washingtonavtalet som efter femton år i kraft skulle gå ut nyårsafton samma år. Ett avtal togs fram, men i slutändan vägrade Japan och Italien att underteckna det. Försöken att få en fortsättning på avtalet undergrävdes också av att Storbritannien året innan på egen hand undertecknat ett bilateralt avtal med Tyskland som tillät en tysk flotta om en tredjedel av den brittiska. Detta gjordes trots kraftiga franska protester, som menade att det stod i strid med Versaillesfredens villkor. I praktiken kom Londonkonferenserna att markera slutet på slagskeppsferierna och inte en förlängning av dem. Inom det närmaste decenniet skulle varv i alla stormakter åter kölsträcka nya moderna slagskepp. Aldrig mer skulle slagskeppen begränsas av avtal.

Vad blev då resultatet när femton år av kraftigt reglerade nybyggnation tog slut? Den viktigaste iakttagelsen är att det inte fanns möjlighet att snabbt återta förmåga. De stora flottorna från första världskriget var skrotade, och t ex den brittiska flottan hade endast tolv slagskepp och tre slagkryssare när ferierna tog slut. Slagskepp tog tid att bygga, och på det knappa decennium som skulle gå innan andra världskrigets slut byggdes sammanlagt bara 27 nya slagskepp i hela världen. Av dessa stod dessutom USA ensamt för en dryg tredjedel. Samtidigt hade femton år av återhållsamhet gjort det svårt att fullt ut ta till vara de tekniska möjligheter som nu erbjöds i den oreglerade verklighet som bröt fram 1936. Flera av de mer ambitiösa slagskepp som ritades och byggdes i slutet av 1930-talet, speciellt de tyska som led av effekterna från det totala byggstoppet sedan 1918, led av barnsjukdomar och olika tekniska missöden (Bismarck-klassens problem med att styra med enbart motorvarvtal är det mest berömda exemplet). Som kontrast var de fem brittiska slagskeppen av Georg V-klassen planerade med överdriven försiktighet. Klassen sjösattes mellan 1939 och 1942, och utgjorde de enda brittiska slagskepp byggda efter Londonkonferensen som kom i tid för att delta i andra världskriget. Dessa byggdes med klenare huvudartilleri än tidigare brittiska klasser, då det i början av projekteringsarbetet gjorts bedömningen att Londonkonferenserna skulle resultera i att 356 mm antogs som största tillåtna kaliber. När väl avtalet undertecknades var det försent, och den politiska viljan att växla kaliber fanns inte heller. Den efterföljande Lion-klassen avbeställdes 1940 efter att två fartyg kölsträckts då det antogs att de inte skulle hinna bli klara i det pågående kriget, bland annat till följd av förväntade förseningar med att ta fram nya tyngre pjäser (406 mm). Som jämförelse är de helt nya ryska system som utvecklas som ett svar på USA:s utträde ur ABM-avtalet fortfarande på försöksstadiet sjutton år efter utträdet. På samma sätt lär INF-avtalets kollaps knappast leda till nya operativa förmågor på kort sikt, annat än när det handlar om system i stil med markbaserade versioner av existerande sjöbaserade system (BGM-109 Tomahawk är den självklara kandidaten).

Lärdomar för vår tid

I korthet kan man då konstatera att sammanbrottet av nedrustningsavtalen visserligen ledde till en ny kapprustning, men att man trots den impuls som andra världskriget gav aldrig kom i närheten av de som rått innan Washingtonavtalet. Orsakerna var mångfacetterade, men de som har bärighet på dagens frågeställningar kring kärnvapennedrustning är bland annat svårigheterna med att på kort tid återuppta förlorade förmågor samt möjligheten att skala upp begränsade produktionslinjer. Frågor kring hur den tekniska utveckling under tiden som nedrustningsavtalen varit i kraft påverkar nya system uppkommer också, och man ställs inför alternativ med stora tekniksprång (och där tillhörande risker) alternativt att låta en potentiell motståndare få ett teknologiskt övertag.

Parallellt kan nedrustningen sägas ha bidragit till att utvecklingen av att besläktade oreglerade förmågor fått större vikt. I fallet med slagskeppen ledde begränsningarna till att ett antal skrov byggdes om till hangarfartyg vilka kom att spela viktiga roller för flera länders framväxande marinflyg. På motsvarande sätt som hangarfartygens framväxt gjorde att resurser som två decennier tidigare oavkortat skulle gått till slagskepp, 1936 kom att delas mellan flera fartygsklasser lär inte heller INF-avtalet omedelbart leda till en storsatsning på markbaserade kryssnings- och ballistiska robotar i spannet 500 till 5,500 km. US Army satsar redan från tidigare på förmågor som har ungefär samma möjligheter att påverka slagfältet, såsom Strategic Strike Artillery Cannon, och sjö- och flygbaserade kryssningsrobotar har samma förmåga att slå mot precisionsmål med konventionella stridsspetsar eller kärnvapen som en landbaserad Tomahawk.

Samtidigt är det av vikt att notera att precis som skiftande maktbalanser och nya aktörer kom att orsaka slitningar i Londonkonferenserna så är frågan om ett modernt nedrustningsavtal rörande kärnvapen verkligen ska förhandlas fram bilateralt? Det att medelstora kärnvapenländer tar i bruk system med längre räckvidd och fler stridsspetsar skapar politiskt tryck i främst USA men också Ryssland på att inte sitta ned vid ett bord som inte inkluderar Kina, men också Indien och Pakistan. Det skapar i sin tur nya frågetecken, då dessa medelstora kärnvapenländer lär ha svårt att se några fördelar i att gå med i diskussioner om begränsningar av deras arsenaler.

I slutändan är det viktigt att komma ihåg att de omedelbara konsekvenserna av en värld utan nedrustning inte nödvändigtvis mäts i antalet kärnvapenstridsspetsar, utan i den osäkrare säkerhetspolitiska miljö som skulle uppstå om alla inspektionsmekanismer kopplade till kärnvapen och deras bärare föll bort. Sammanbrottet av slagskeppsbegränsningarna ledde inte till andra världskriget, men var ett direkt symptom av de skeenden som påverkade världspolitiken i slutet av 30-talet och kom att störta Europa över branten tre år efter den sista Londonkonferensen. Förhoppningsvis blir kärnvapenavtalens fortsatta historia muntrare.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Bild: Shutterstock.com