Försvarsbloggare

av Lars Holmqvist

Lördagen den 8 juni publicerade SvD ett debattinlägg skrivet av tre av Sveriges mest namnkunniga diplomater, Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman. Rubriken löd

”Sverige kan göra mer för avspänning i Europa”. Debattinlägget skrevs med anledning av den internationella ministerkonferens för nedrustning som regeringen nyligen har anordnat.

De tre artikelförfattarna har var och en över femtio års erfarenhet av diplomati och utrikespolitik. En imponerande tidsrymd.

Vi känner alla till att inom diplomatin är språket centralt. En skicklig diplomat väljer sina ord med omsorg, beroende på vad denne önskar uppnå och/eller undvika. Språket bör inte vara så rakt att det kan uppfattas som konfrontativt men inte heller så vagt att risken för missförstånd ökar. För att diplomaten ska kunna uttrycka sig med precision krävs att han eller hon behärskar språket i grunden. Än högre blir kraven när parterna inte har samma modersmål, då språkliga nyanser inte alltid går oskadda genom översättning.

Det kan vara bra att ta med sig tanken på diplomatens språkliga förmåga när man tar del av debattartikeln.

Texten inleds med en rivstart: ”Dagens svenska säkerhetspolitik utgår från att ryssen kommer, snarare förr än senare.”

Om man tar del av regeringens utrikesdeklaration från den 13 februari så återfinns inte mycket – eller snarare ingenting alls – som stödjer påståendet. Visst, säkerhetspolitiken är en beståndsdel inom utrikespolitiken så de båda behöver förstås inte vara identiska, men de lever knappast helt avskilda från varandra. Man undrar därför på vilken grund de tre artikelförfattarna bygger sitt inledande påstående,

I nästa stycke tar man upp det ökade samarbetet med Nato, med orden: ”… inte minst i form av krigsövningar”. Ordval. Regeringen brukar tala om försvarsövningar, rimligen på grund av att benämningen Krigsmakten byttes ut mot Försvarsmakten för 45 år sedan. Försvarsmakten använder flera benämningar för att skilja olika typer av övningar åt. Begreppen marin-, och flygövningar är självförklarande. Aurora 17 var en försvarsmaktsövning, då alla vapengrenar plus Hemvärnet övade. Nästa år genomförs Aurora 20, en totalförsvarsövning då även ett större antal civila myndigheter kommer att delta. Men vilka brukar då använda begreppet ”krigsövningar”?  Våra media tycks växla friskt mellan militär-, försvars- eller krigsövningar utan att en betraktare kan se eller ens ana något mönster, men de som konsekvent använder termen är de små men högljudda grupperingar som emellanåt skymtar förbi i nyhetsflödet, motståndare till varje form av militärt försvar. Det är svårt att tro att ordvalet skulle vara en ren slump.

Därefter kan vi läsa något om ryska aktiviteter de senaste åren, vilka beskrivs med orden: ”Ingreppen i Georgien, annekteringen av Krim och infiltration i Ukraina har rest frågor om mer långtgående avsikter…”. På sitt vis är det imponerande att ett såpass kort textavsnitt kan väcka så många frågor. Vad menas med ”ingrepp”? Vad menas med ”infiltration?” Borde man (avseende Donbass) inte skrivit ”även i andra delar av Ukraina” eller menar artikelförfattarna att Krim enligt folkrätten inte skulle vara ukrainskt? Exakt vilken typ av avsikter skulle vara ”mer långtgående” än att ändra nationsgränser med våld?

Därefter: ”Det har lett Nato till att öka sin militära närvaro i dessa stater och liksom USA åter peka ut Ryssland som en militär huvudmotståndare”.

Den ökade Natonärvaron i Baltikum och Polen har kommit till på dessa länders begäran och är en direkt följd av rysk aggression i Ukraina 2014 och framåt. Innan man har synpunkter på Natos respons bör man fundera över president Obamas utspel Russian Reset från 2009, ett initiativ helt i Neville Chamberlains anda. Russian Reset ledde visserligen inte till världskrig men det ledde inte heller till något gott.

Här har vi ett nytt intressant ordval, att ”peka ut”. Att peka ut innebär implicit ett avslöjande av något som hittills är okänt eller ovisst. I frågan om huruvida Ryssland kan utgöra ett militärt hot, är det snarare fråga om ett stilla konstaterande. Summan av rysk rustning, ryskt språkbruk och ryska militära insatser är fullt synliga för envar som vill se. Varför skriva ”peka ut”?

”På rysk sida pågår en motsvarande planering med stora militärövningar och utplacering av missiler i Kaliningrad”.

Ännu ett ordval. Den ryska planeringen är inte på något sätt att betrakta som motsvarande.

1) Det är rimligt att anta att Natos nyväckta intresse för att försvara Baltikum/Polen är en direkt följd av ryskt agerande. Inte tvärtom.

2) Kreml planerar för anfallskrig, Nato för att hejda anfallet.

Ifråga om Arktis får artikelförfattarna faktiskt ordning på tidsföljden. Det är ökad rysk verksamhet i norr som fått våra grannländer Finland och Norge – och därmed även USA – att vända blickarna norrut. Läsaren kan konstatera att artikelförfattarna tar upp amerikansk närvaro i Nordnorge men underlåter att tala om t ex den ryska återmilitariseringen av Alakurtti 2015. Det för tankarna till det gamla skolskämtet: ”… Bråket började när Kalle slog tillbaka”.

Sedan kommer den eviga halmgubben om risken för ett renodlat militärt anfall mot Västeuropa tillbaka. Javisst. Uppgifterna om rysk militärbudget och den dvärglika ryska ekonomins begränsningar är välkända. Samtidigt är det är inte särskilt betryggande att läsa att ett ”… oprovocerat ryskt angrepp i väst är i realiteten uteslutet.” Den som väljer sina källor kan nog läsa sig till både om ”polska provokationer” som den vid Gleiwitz radiostation den 31 augusti 1939 eller den ”finska” eldgivningen vid Mainila 26 november samma år. Vad är det artikelförfattarna vill ha sagt med just ordet ”oprovocerat”?

Samtidigt, en militär öppen konflikt är som de flesta känner till inte den enda formen av hot.

Betydligt mer närliggande är risken för fortsatta konfrontationer inom ramen för fullspektrumkonflikten. Den påvisade ryska inblandningen i USA:s presidentval 2016 och mordförsöket i Salisbury är ett par exempel på hänsynslöst och farligt agerande, men det finns fler.

I november 2018 uppstod en incident i Svarta Havet då ett ryskt flygplan flög väldigt nära ett amerikanskt. Den 4 juni passerade ett ryskt jaktplan än en gång nära ett amerikanskt. Nu var det ett långsamgående spaningsplan över Medelhavet som ”uppvaktades”. Bara tre dagar senare uppstod ännu en situation då ett ryskt fartyg gjorde en prejande manöver mot ett amerikanskt i Sydkinesiska sjön. Vi i Sverige har som bekant flera fotografier från motsvarande agerande från rysk sida över Östersjön.

Idén att försöka dominera motståndaren genom att agera hotfullt är lika gammal som kriget självt. Om det inte är vad Kreml försöker uppnå med dessa ständigt återkommande exempel på farligt agerande, vilken är då den rimliga förklaringen?

Artikeln avrundas i positiv anda med några förslag till praktiska åtgärder för att skapa mer fredliga relationer. Men det är nog inte frånvaron av överenskommelser om transponderanvändning eller regler om flygavstånd som är vårt stora utrikespolitiska problem. Snarare torde det vara rysk ovilja att följa regler.

Finland lyfts fram som ett föredöme i deras förmåga att bibehålla politiska kontakter med Ryssland på högre nivå och i den frågan är jag villig att hålla med. Men det kanske kräver en mer sammanhållen svensk säkerhetsstrategi än den vi har idag och kanske även en annan kaliber på våra regeringsmedlemmar än dagens.

OSSE är möjligen en framkomlig väg, men så länge dess representanter förhindras att röra sig fritt i t ex Donbassområdet (man kan följa deras dagliga rapportering på nätet) så har vi ett problem. Ryssland skulle kunna ändra på den saken med omedelbar verkan, men det lär man inte göra.

Ur texten: ”Inom EU bör vi söka bidra till en mer sammanhållen och avspänningsinriktad europeisk politik gentemot Ryssland. I fokus står givetvis Ukraina. Det är uppenbart att annekteringen av Krim varken kommer att hävas eller erkännas. Det är lika uppenbart att avspänning förutsätter att Ryssland drar sig ur östra Ukraina och välkomnar och samarbetar med landet som politiskt och ekonomiskt fritt – men fritt också från militär integration med väst.”

Detta avsnitt har jag läst åtskilliga gånger utan att förstå. Säger man att EU bör kräva att Ryssland drar sig ur Donbass men acceptera att Krim förblir under ryskt styre? Eller vad avses? Mindre otydligt är dock uppfattningen att Ukrainas suveränitet bör begränsas i den meningen att landet inte ska ha rätt att självt välja eller välja bort allianser.

De sista orden – ”… fritt från militär integration …” – är närmast spektakulära. Att inskränkningar i ett lands suveränitet beskrivs som frihet är fullt i klass med George Orwells ”krig är fred”.

Som nämnt inledningsvis så har diplomater en god känsla för orden. De formulerar sig med omsorg vilket gör deras ordval extra intressanta. Men det gör även artikeln problematisk.

Om vi verkligen ska nå en varaktigt förbättrad relation mellan Ryssland och Väst (inte bara USA) så lär en överslätande attityd visavi Kreml, nödtorftigt uppsminkad som neutral, inte räcka långt. Vidare. Principiella överväganden – och ren överlevnadsinstinkt – ger vid handen att en svensk linje aldrig kan eller får vara att acceptera en rysk lagstridig annektering av Krim. Det är oroande att dessa ytterst erfarna diplomater tycks vara av en annan uppfattning, men vi får hoppas att de är djupt oeniga med UD.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Christian Braw

Einstein har mycket klokskap att förmedla. Foto: Naci Yavuz / Shutterstock.com.

Håkan Syrén var Sveriges överbefälhavare 2004–2009. Under denna tid skulle försvarets omläggning genomföras. Bakgrunden var Sovjetunionens fall 1991. De som då hade den politiska ledningen i Sverige trodde att det skulle bli en tid av avspänning – att det forna Sovjet skulle utvecklas till en demokratisk och fredlig rysk nation och att USA skulle behålla sin stabilitet. Det skulle ge svenska politiker tillfälle att omprioritera statens utgifter. Försvaret skulle minskas till en tiondedel och anpassas till insatser i oroliga fjärran länder. Håkan Syrén var en av dem som skulle genomföra denna nya inriktning. För att förklara den gav han 2006 ut skriften Här och nu. Den riktade sig främst till försvarets personal. Där klargjorde han bl a att den som inte accepterade den nya inriktningen inte hade i försvaret att göra.

Denna inriktning innebar en gigantisk utslagning av materiella och mänskliga tillgångar. En väldig organisation av militärt och civilt försvar lades ner eller lämnades att förfalla. Kapacitet, kompetens och engagemang slogs ut. Det var bara här och nu som gällde. Det var bara det att här och nu byggde på en felaktig analys. Det forna Sovjet hade inga förutsättningar att bli ett fredligt, demokratiskt Ryssland. USA skulle inte alltid förbli stabilt och pålitligt. Hela uträkningen var felaktig. Vad var det som saknades? Det var vad som kallas political imagination – förmågan att tänka sig in i vad som kan hända. Denna förmåga är kärnan i varje ansvarsfull politik. Gunnar Jarring saknade political imagination när det gällde Solsjenitsyn. Christian Günther saknade political imagination när det gällde baltutlämningen.

Det är inte bara i politik och försvar som här och nu alltid leder fel. Det gäller lika mycket i kultur, vetenskap och kyrka. Men finns det något alternativ? Man kunde också ha tänkt som Albert Einstein: ”Lär av gårdagen. Lev för dagen. Hoppas för morgondagen. Men viktigast: Sluta aldrig fråga.” Politikerna och försvarsledningen, den gången, lärde inte av gårdagen. Då hade de insett att den mänskliga antagonismen inte övervinns så lätt. De levde inte för dagen, de såg inte att väldiga värden förföll. Deras hopp för morgondagen byggde på fel grund. Det var först Stefan Löfven, som kunde säga: ”Vi har varit naiva.” Och de tänkte aldrig som de verkliga vetenskapsmännen: ”Det kan också vara på ett annat sätt.”

Hela samhälle kan lära sig något viktigt av misstaget med Här och nu. Det blir alltid fel, när man tänker på det sättet. Det blir mycket bättre om man tänker som Einstein. Han kanske inte skulle passat i Sveriges riksdag, i försvarsledningen eller i SVT, kanske inte ens på tidningarnas ledarredaktioner och kultursidor. Vem vet hur det skulle blivit med någon som Einstein i Sveriges Kristna Råd? Men med säkerhet kan vi veta att det i alla dessa sammanhang skulle bli bättre om man lärde sig att tänka av Einstein.

Författaren är präst i svenska kyrkan.

Redaktörens kommentar

Läsaren bör påminna sig att utövandet av Överbefälhavarens ämbete baseras på demokratiskt fattade politiska beslut som styr den överordnade utformningen av Försvarsmaktens organisation och inriktning. Detta bör finnas i åtanke när kritik riktas mot någon tidigare eller nuvarande innehavare av Försvarsmaktens högsta poster.

Tommy Jeppsson

av Stig Rydell

Hur betraktar omvärlden Sverige – en trovärdig partner som tar ansvar för den egna säkerheten, eller tvärtom?

Landet som stannar upp precis innan en unik, lovande och välbehövlig utarbetad rapport från Försvarsberedningen presenteras, p g a sent uppkommen oenighet kring ekonomin?  En fråga som borde ha besvarats långt tidigare, det har funnits rikligt med tillfällen att förankra den ytterst välbehövliga satsningen.

Vilka signaler ger detta till omvärlden?

Artikeln tar upp några delar från Försvarsberedningens rapport, exempel på militär förmåga i närområdet samt Sveriges ansvar.

I Försvarsberedningens rapport konstateras kort att ”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra.”, ”De europeiska staterna måste axla ett större ansvar för sin egen säkerhet och för sitt försvar.”, ”Ingen europeisk stat kan på egen hand möta alla dagens allvarliga och komplexa säkerhetspolitiska utmaningar och hot.” [1]

Det egna nationella ansvaret är, tillsammans med internationell samverkan helt nödvändiga komponenter i svensk säkerhetspolitik. Förutsättningen för en ömsesidigt givande internationell militär samverkan är att ingående parter har samma uppfattning om vad som förväntas i samarbetet, t ex ökad militär gemensam operativ effekt. Det är alltså fundamentalt att skapa nationella förutsättningar för att kunna leva upp till förväntningarna, i annat fall naggas trovärdigheten rejält i kanten.

Sverige står utanför Nato och medlemskapet i EU lär högst sannolikt inte generera några avgörande militära hjälpinsatser. Det räcker inte långt att hänvisa till artikel 42.7 om de avgörande övriga förutsättningarna inte finns på plats. Länder i Europa som är medlemmar i Nato och EU, prioriterar den först nämnda för den militära säkerheten. Samma förhållande har gällt sedan Nato bildades 1949. Utvidgningar av den atlantiska alliansen har skett 1952, 1955, 1982, 1990 samt i de centrala/östra delarna i Europa som inleddes på 1990-talet och som fortfarande pågår. Det egna ansvaret gäller naturligtvis alla länder, även i Nato, vilket senare tas upp i texten.

I rapporten framgår också att ”… det militära och det civila försvaret inom ramen för ett sammanhållet totalförsvar ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en säkerhetspolitisk kris i Europa och vårt närområde som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionalitet.”[2]

Del av tiden kan landet befinna sig i krig, med varierande intensitet, och anges också som planeringsförutsättning. Är intensiteten lägre och hjälp uteblir kan tiden förlängas utöver angivna tre månader.

Sverige måste därför ta ett ökat nationellt ansvar för den egna säkerheten, samarbeta internationellt och kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under minst tre månader.

Vad gäller då för Nato-medlemmarna?

Nato [3] [4] bedöms inledningsvis ha begränsad militär förmåga i Sveriges närområde, speciellt avseende markstridskrafter. [5]

På relativt kort sikt, ca en vecka, bedöms i refererad studie, 25-40 markstridsbataljoner, 25-35 ytstridsfartyg och 15-20 stridsflygdivisioner finnas tillgängliga. På längre sikt ökar sjö- och flygstridskrafterna till en nivå som är överlägsen Rysslands motsvarigheter, detta gäller dock inte markstridskrafterna.

Sammantaget är det ”… snarare Ryssland som för närvarande har ett övertag i förmåga vad gäller strid mot en kvalificerad motståndare.”[6]

”Ryska handlingsmöjligheter med utsikt till framgång finns i första hand om målen är begränsade och kan nås snabbt. Ett hastigt uppdykande hot är därför särskilt viktigt för väst att kunna mota och möta.”[7]

Tidsaspekten talar därför till Rysslands fördel, förstärkningar med markstridskrafter från t ex USA hinner helt enkelt inte fram i tid. De tre månaderna som anges i rapporten är därför högst rimliga.

Det egna ansvaret gäller också Nato-medlemmarna, egna nationella mark-, sjö- och flygstridskrafter bildar grunden för Nato oavsett om de kallas för Nato Response Force (NRF) eller något annat och de måste vara tillgängliga snabbt.

Inom Nato förväntas medlemmarna öka sina försvarsanslag till 2% av BNP senast 2024.[8] Tendensen har funnits långt tidigare, bl a med krav på ökat ansvar för de europiska medlemmarna. Kravet har accentuerats på senare år, starkt understött av den nuvarande administrationen i USA.

I det globala perspektivet har USA också riktat krav på ett ökat ansvarstagande hos länder som Japan och Sydkorea.

I Norge, för att ta ett exempel från Sveriges närområde, pågår debatt kring markstridskrafterna i de norra delarna av landet, Finnmark. Den förre Forsvarsjefen (Sverre Diesen) skriver i en debattartikel [9] att armén i Nordnorge bör vara stående och tredubblas. Syftet är att möjliggöra en uthållighet på ca 30 dagar så att allierade förstärkningar kan komma fram. I samma artikel framgår också att försvarsanslagen behöver höjas till en stabil nivå på 2,0 % från nuvarande 1,5 % av BNP innan 2024.

Bland övriga länders försvarsanslag som del av BNP kan nämnas Danmark 1,1 %, Finland 1,5 %, Estland 2,1 %, Lettland 2,0 %, Litauen 2,0 %, Polen 2,0 % samt Tyskland med 1,1 %.

Sveriges försvarsanslag uppgår idag till ca 1 % av BNP och genomförs Försvarsberedningens förslag kommer andelen att öka till 1,5 % 2025.

Sveriges internationella samarbeten, bl a med länderna i Norden och Nato, är en del av den solidariska säkerhetspolitiken och ökar det nationella försvarets förmåga.

Målsättningen är mest ambitiös i samarbetet med Finland, där möjligheterna till en gemensam operativ planläggning utvecklas. I rapporten nämns dessutom att, upp till och på sikt, en svensk brigad förbereds för insatser i Finland i kris, vid krigsfara eller krig.[10]

Detta skapar naturligtvis förväntningar på Sverige som pålitlig partner. Därför är det speciellt viktigt att skapa möjligheter för detta, särskilt med tanke på tidigare historiska erfarenheter.

Det är fundamentalt med bred enighet kring säkerhetspolitiken, även i ekonomiska frågor.

Tar inte Sverige sitt eget ansvar och betalar för den – vem skall då göra det?

Sverige måste prioritera den egna säkerheten för att uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang.

Försvarsberedningens rapport innehåller många goda förslag – realisera dem!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

Noter
[1] ”Värnkraft Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025”, Fö DS 2019:8, sid 17 – 18
[2] Ibid, sid 152.
[3] Se Studien Västlig militär förmåga En analys av Nordeuropa 2017, FOI-R–4563–SE ISSN 1650-1942 www.foi.se, januari 2018
[4] ”Om hotbilden kräver militära motmedel är alltså Nato huvudaktören.”, Ibid s. 43
[5] Ibid
[6] Ibid
[7] Ibid
[8] NATO:s toppmöte i Wales 2014 enades om denna målsättning.
[9]  Nordnorsk debatt. Nordnorskdebatt.no, 2019-05-24
[10] Värnkraft Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025, Fö DS 2019:8, sid 299

av David Bergman

Vi vet inte vilket förband Stig tillhör eller vad hans befattning var – han har varit en riktig krigare och inte släppt mer information än han måste. Men vi får anta att han i alla fall fullföljt sin grundutbildning och befattningsutbildning innan han skickades i strid. Utöver det säger Försvarets författningssamling tydligt att en menig kan befordras till vicekorpral efter genomförd befordringsutbildning och när denne fullgjort minst 150 tjänstgöringsdagar. Vi känner förvisso inte omständigheterna eller den exakta tidpunkten för Stigs tillfångatagande. Men från de första historiska livstecknen har han snart suttit fånge i 50 år och därmed kvalificerat sig för en befordran drygt 114 gånger om.

Vi anmodar därför Överbefälhavaren att besluta Stigs befordringsutbildning som avklarad, placera honom på en OR3-befattning och utnämna honom vicekorpral. Internationella Röda Korset har rätt att som neutral part besöka alla krigsfångar och att leverera personliga brev vilket gör att de kan lämna bud om hans befordran. Då det är information han ändå är skyldig att uppge som krigsfånge behöver hans höjda grad inte heller hållas hemlig för hans fångvaktare. En sådan symbolisk handling skulle understryka vikten som varje soldat har att markera gentemot våra fiender att Försvarsmakten aldrig ger upp kampen eller lämnar någon på slagfältet.

Tills vidare vill vi bara säga grattis på födelsedagen Stig. Vi glömmer dig inte, vi kommer aldrig sluta leta. Den dagen kommer att gry då du vaknar till helikopterljudet från den annalkande fritagningsstyrkan.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Jan Leijonhielm

Nyligen har två viktiga rysslandsanalytiska produkter sett dagens ljus: dels Försvarsberedningens betänkande och Tomas Bertelmans bok ”Från ett kallt krig till ett annat”. utgiven på Medströms förlag. Bägge förtjänar högt beröm, men av olika skäl.

Försvarsberedningen har enats om ett betänkande som skiljer sig från tidigare i den bemärkelsen att man gör flera lovvärda saker-en tillbakablick på tidigare beredningars resultat och träffsäkerhet-inte alltid så hög- och en diskussion om problemen med att bedöma framtiden, i detta fall hur den ryska kan se ut. Rysslandsavsnittet ger i sin relativa korthet en mycket klar analys av de nu synbara trenderna i rysk utveckling, en växande inhemsk repression och samtidigt utrikes aggression. Beslutsfattandet sker i en allt trängre krets, som möjliggör oväntade händelseutvecklingar. Den enda logiska slutsatsen av detta blir att omvärlden och Sverige måste utgå från ett värstafalls-scenario  och anpassa sin försvarsförmåga efter detta. En ytterligare logisk slutsats blir  att vi borde gå med i NATO, men sådana diskussioner förekommer som bekant inte i denna församling. Det är dock glädjande och viktigt att samtliga partier delar synen på den ryska utvecklingen.

Tomas Bertelman kommer till samma slutsats-vi kommer även i fortsättningen att få uppleva tvära kast och oväntade utspel från rysk sida. Det bör framhållas att denna slutsats baseras på en osedvanligt initierad och genomträngande analys efter många års erfarenhet på olika poster, dessutom skriven på en lysande svenska. Boken kan varmt rekommenderas den som vill lära sig mer om ryska drivkrafter och bakomliggande faktorer inom politik, ekonomi och framför allt säkerhetspolitik. Inte minst viktigt är att Bertelman ser långt tillbaka och tagit del av forskningen inom området. Även om den speglar en mörk bild av dagens utveckling, är den varken deterministisk eller hopplös. Ryssland bär på krafter som på sikt i den månghundraåriga ryska cykliska utvecklingen kan framföda en modern och liberal stat, men det kommer att ta mycket lång tid. Det finns anledning att återkomma till detta tema framöver.

Osäkerheten om rysk utveckling avspeglas även i den ryska aktuella politiska maktkampen-som vanligt kan man tycka, men idag allt tydligare. Den ryska analytikern Tatjana Stanovaja vid Carnegies Moskvacentrum har liknat den vid en orkester, som alltmer börjat låta disharmonisk eftersom ett växande antal musiker försöker spela solo. Det är en träffande bild, och man kan tillägga att det till stor del beror på dirigentens tilltagande inkompetens och frånvaro. Putin har varit påfallande inaktiv under senare tid, osäkerheten om hans intentioner växer och aktörer som anser sig tillräckligt starka bygger nu egna plattformar. Dumans talman Volodin har t ex sedan en tid tagit på sig att läxa upp ministrar och ta initiativ till konstitutionella förändringar, Riksåklagaren Tjaika har anklagat FSB för korruption och låtit statstelevisionen bevittna tillslag som rört FSB-officerare och extremt stora belopp. Denna organisation bedriver själv en till synes okontrollerbar verksamhet där man åtalar guvernörer och höga tjänstemän, t o m ministrar, samtidigt som man fortsätter sjanghaja lukrativa företag. Försvarsminister Sjoigu har bildat en ungdomsrörelse utan synbart stöd från Kreml och energijättarna börjar uppträda allt mer självständigt. Dessa tecken på positionering fortgår utan märkbar reaktion från Putin och hans närmaste krets. Han har tidigare medvetet avstått från att peka på kronprinsar och snabbt gjort slut på omvärldens villfarelser om att en sådan skulle vara utsedd i fallet Medvedev, som i dag spelar en undanskymd roll. När Putin för några år sedan av outredd anledning var försvunnen under några veckor hände mycket inom ledningen, försvarsministern komprometterades och flera aktörer inom maktapparaten flyttade snabbt sina positioner.

Frånvaron från en politisk stark hand i en miljö där allt som tidigare var tillåtet också var uttalat, till dagens situation där allt som inte är förbjudet tycks tillåtet kan möjligen vara medveten politik från Putins sida. Han skulle kunna avvakta för att kliva in och återställa ordningen i det skick han önskar, när konkurrensen hårdnat tillräckligt. Putin har visat dokumenterad skicklighet i den typen av maktbalansscenarier. Men tiden börjar bli knapp, de centrifugala krafterna växer snabbt. Detta kan konstateras även ute i landet där en ökande polycentrism är märkbar. Det är två och ett halvt år kvar till nästa presidentval, och det borde vara en alltför lång period att släppa fram dessa krafter redan nu. De som tack vare Putin berikat sig eller fått maktpositioner (som också är berikande) kommer sannolikt inte att vilja ge upp dessa, samtidigt som den inbördes konkurrensen mellan kraftministerier, energisektorn och andra tunga aktörer ökar. Som vanligt kan såväl ryska analytiker som utländska bara spekulera om utgången bakom bysantinska ridåer och under olika mattor.

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

av Jacob Fritzson

I försvarsberedningens senaste rapport föreslår denna att det skapas ett antal territoriella skytteförband. Deras uppgift ska vara att försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt. De ska organiseras som antingen skytteförband samt som stabs-, understöds- och underhållsförband. Beredningen föreslår att förbanden ska utbildas genom värnplikten som grund och därmed genomgå en likadan utbildningsprocess som övriga förband inom försvaret. Samma slutsats nåddes i perspektivstudien där man föreslog ett antal regionalt knutna skyttebataljoner. Jag benämner dessa för regionalförband.

Det intressanta är vilka förmågor en region ska ha och hur dessa ska uppnås. Jag ställer mig positiv till skyttebataljoner som är underställda militärregionerna. Fördelen med att ha regionalt anknutna förband är att de operativa förbanden som de mekaniserade brigaderna kan  avlastas samtidigt som militärregionen kan genomföra exempelvis försvarsstrid med sina  skytteförband.

I Finland har man lokalförsvarsförband, regionalförsvarsförband och manöverförband vilka bildar lokalförsvars-, regional- och operativa/manöverförband. Lokalförsvarsförband påminner en del om vårt hemvärn där frivilligt deltagande utgör grunden och där huvudsyftet är att skydda, bevaka och vid behov försvara. Regionalförsvarsförbanden vars huvuduppgift är att försvara sin egen region avses ej användas över hela Finland. Förbanden har en viss rörlighet men är nedprioriterade vad gäller exempelvis materieltilldelning. Stommen i regionalförsvaret utgörs av tre infanteribrigader som enligt vanlig finsk doktrin har en relativt god tillgång till indirekt eld.  Manöverförbanden utgör spjutspetsen och är tänkta att användas över hela landet. Med Finlands system uppnås ett djup i försvaret samtidigt som de tyngre och mer kvalificerade förbanden inte riskerar att bindas i sekundära insatser utan kan användas där ett avgörande behöver nås.

Den stora nackdelen som jag ser det med Finlands system är att ansvarsförhållandena är något oklara. I nuläget äger inte militärregionen samtliga resurser inom sitt område utan manöverförbanden lyder fortsatt under högre ledning. Den största problematiken som jag ser det är att det kan uppstå ”dubbelplanering” om ledningsförhållandena inte är glasklara och jag anser därför att i svensk tappning ”äger” militärregionen resurserna inom sitt område.

Jag ska i det följande diskutera några av de förbandstyper militärregionen kan anses behöva  och hur de kan organiseras.

Regionala skyttebataljoner

Finlands system med lokala, regionala och operativa styrkor har stora fördelar eftersom det skapar både ett djup i försvaret samtidigt som det ökar chefens ”verktygslåda” och skapar en större handlingsfrihet. Det största bekymret för svensk del kommer att vara bemanning av de tre kategorierna. I nuläget finns ingen personal till regionala skyttebataljoner, men det finns en ganska enkel lösning. De fylls med människor som just nu saknar krigsplacering trots genomförd värnplikt. Alternativet utgörs av de som efter att ha fullgjort sin tjänstgöring med repetitionsutbildning inom manöverbrigaderna placeras i regionala skyttebataljoner. Efter att soldaten genomfört värnplikt samt repetitionsutbildning inom ramen för en KFÖ borde denne  krigsplaceras i en regionalförsvarsbataljon, både av hänsyn till ålder och av hänsyn till att denne kommer att kunna ersättas av yngre värnpliktiga. Denna lösning gör att det kommer ett stadigt inflöde av utbildade soldater till regionalförsvaret varmed skapas en längre tjänstgöringscykel för de som krigsplaceras. Man bör eftersträva att krigsplacera dessa nära sin folkbokföringsadress så att den regionala anknytningen stärks. Vad gäller utbildning av värnpliktiga bör denna förläggas så nära soldatens hem som möjligt. Den regionala anknytningen bidra till försvarsviljan eftersom soldaten är närmare hemmet. Denna effekt kunde exempelvis observeras under finska vinterkriget där slaget vid Mäntyvaara kan tjäna som ett exempel. Utöver detta bidrar den regionala anknytningen till lokal- och terrängkännedom. Slutligen bidrar närheten mellan hemmet och förbandet att en mobilisering förenklas liksom att tiden för denna förkortas.

En regional skyttebataljon bör främst ha som uppgift att försvara och fördröja i syfte att avlasta de mekaniserade och motoriserade brigaderna. Detta ska ske samordnat med manöverbrigaden och under militärregionens ledning. Skyttebataljonerna ska inte ha bevakningsuppgifter eftersom det är uppgifter hemvärnet kan lösa. Hemvärnet bör i tillägg inriktas mot att försvara mindre områden. Då får vi en lösning som påminner som Finlands.

Vad avser materiel till skyttebataljonerna bör vi tillämpa samma lösning som Finland, nämligen att de regionala förbanden är lägre prioriterade än manöverförbanden. Även om det är önskvärt att de tillförs exempelvis Bv410 eller Ptgb 360 så är det i nuläget orealistiskt eftersom manöverbrigaderna måste prioriteras före. Men som jag tidigare debatterat angående infanteri så är fordonstypen inte det mest vitala utan framkomlighet och beväpning är avgörande. Därför kan man i det inledande uppbyggandet nöja sig med lättare och äldre fordon. Enkelhet behöver vara ett ledord för att snabba upp genomförandet. I takt med att system inte längre används i brigaderna kan materiel och personal som betjänar denna krigsplaceras i regionalförsvarsförbanden. Ett exempel är de granatkastarsystem som kommer att ersättas av det nya granatkastarsystemet i de mekaniserade bataljonerna. De äldre systemen kan överföras till regionalförband och därmed har man inte förlorat vare sig aktuellt system eller personal som utbildats på detta system. Det viktigaste är att förbanden organisatoriskt terränganpassas. En regional skyttebataljon avsedd för övre Norrland kan exempelvis inte utrustas med hjulfordon.

Säkerhetsförband

I nuläget är det ett förband som löser säkerhetsinsatser över hela Sverige vilket är 13 Säkerhetsbataljonen. Det är alldeles för lite för att täcka upp hela Sverige under exempelvis ett skymningsläge. Det bör därför, precis som försvarsberedningen föreslår, organiseras säkerhetsförband i samtliga militärregioner samt på Gotland. Dessa bör bestå av kontinuerligt anställd personal som har militärregionen som sitt huvudsakliga insatsområde. Med enbart ett förband av denna typ är det svårt att möta och parera hot i olika riktningar under ett skymningsläge, exempelvis att både kunna verka på Gotland samtidigt som förbandet ska verka längs den finska gränsen. Fallet Ukraina visar att det kommer att finnas behov av att i ett tidigt skede möta säkerhetshot vilka inte uppträder som reguljära förband gör. Viktigast av allt med regionala säkerhetsförband är att de kommer att unna bygga upp en kunskap om sitt område samt där kunna fastställa en normalbild vilket gör förbandet effektivare.

Sebastian Merlöv lyfte i sin artikel även upp regionala specialförband motsvarande SOG. Även här ser jag en klar fördel med förband som sedan tidigare har kunskap om sitt insatsområde samtidigt som man kan avlasta SOG. Jag uppmanar läsaren att läsa hans artikel.

Understöd

I nuläget finns organisatoriskt i varje brigad en artilleribataljon och planen för framtiden är att även de framtida brigaderna ska innehålla en sådan. Därutöver ska det i framtiden anskaffas ett nytt brigadartilleri så att Archersystemet övergår till att bli divisionsartilleri. Bekymret med detta är att all indirekt eld koncentreras till brigaderna och regionerna kommer därför att mer eller mindre stå utan indirekt eld, utöver de få granatkastarplutoner man förfogar över. I den händelse en region ensamt behöver samordna sin strid är det alltså ett rejält underläge man kommer att hamna i om man inte förfogar över egen indirekt eld. Våra fåtaliga granatkastarplutoner är helt otillräckligt. Antingen bör man satsa på att bygga ut plutonerna till kompanier alternativt behöver det ske en anskaffning av artilleri. När brigaderna i framtiden ska tillföras nytt brigadartilleri kan man därför även inkludera inköpet till att innefatta regionalartilleri. Då har militärregionen tillgång till ett eget understöd och blir därför inte beroende av brigaderna. Artilleri på regionnivå innebär att regionen kan understödja brigaderna vid behov och vice versa.

Slutord

Dessa tre förbandstyper är de som militärregionen bedöms ha störst behov av. Givetvis finns där fler förbandstyper som kommer att behövas som exempelvis logistikförband, där jag i nuläget inte har någon uttänkt lösning.

De kommande årens mycket stora utmaningar kräver flexibla lösningar. Därför kan  Försvarsmakten behöva acceptera budgetlösningar som innebär att regionalförbanden börjar organiseras till trots för att personal och materiel med största sannolikhet kommer att vara en bristvara.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

av Fredric Westerdahl

Försvarsmakten består av människor med omvittnat god lojalitet. Framförallt lojalitet mot vårt uppdrag att försvara Sverige. Vi har tillsammans fördelen av ömsesidig tillit mellan ledare och ledda. Medarbetare blir likväl stundom frustrerade när de ska hantera motstridiga bestämmelser och styrsignaler och gör då så gott det går. Är graden av detaljstyrning för hög, blir konsekvensen att tilliten minskar.

Sveriges Tillitsdelegations huvudbetänkande pekar på brister i offentlig verksamhet, främst inom sjukvården, och att många av dessa problem beror på bristande tillit. Den ökande detaljstyrningen sammanhänger med bristande tillit mellan ledning och medarbetare.

Tillit är erkänt viktigt. Styrning baserad på tillit har blivit allt mer uppskattad, vilket kan ses som en reaktion på styrmodeller enligt New Public Management som försvårat för medarbetare att agera professionellt. Utveckling till så kallad tillitsbaserad styrning är positivt. Professionella medarbetare behöver ökade möjligheter att agera utifrån vad varje situation kräver. Är det bristen på tillit som lett till för mycket detaljstyrning, eller är det detaljstyrning enligt New Public Management som leder till bristande tillit? Vad är orsak och vad är verkan? 

New Public Management bygger på industrilogik från amerikanska bilfabriker och återfinns idag inom all svensk offentlig verksamhet, i större eller mindre omfattning. Forskaren Magnus Lord har pekat på tre bärande idéer i industrilogiken – att separera tänkandet från utförandet, massproduktion och standardiserad fjärrstyrning. Denna logik har visat sig framgångsrik för att producera identiska produkter med minimerad variation.

Försvarsmaktens verksamhet är inte industriproduktion. Att tala om soldatfabriker är missledande. Vår verksamhet handlar ytterst om väpnad strid till försvar av vår frihet och vår demokrati. Att skapa förmåga till väpnad strid handlar om lärande, individuellt och kollektivt lärande.

Att detaljstyrningen har ökat med New Public Management kan förklaras med att brister i kvalitet enligt denna industrilogik ska åtgärdas med ännu mer styrningar och ännu mer uppföljning. Magnus Lord har visat att sjukvård kan bedrivas mer kostnadseffektivt och med högre kvalitet om verksamheten organiseras enligt andra tankemodeller än industrilogiken. Modeller som utgår från att professionella medarbetare ges förtroende att agera enligt vad de anser ger bäst resultat.

Det sker detaljstyrning i Försvarsmakten och det finns en spridd uppfattning om att detaljstyrningen är för omfattande. Alla chefer i Försvarsmakten har erfarenhet av sina medarbetares beteenden. En chef som saknar tillit till sina medarbetare gör det baserat på de förväntningar som erfarenheterna byggt. Chefer som saknar tillit kan svårligen bortse från sina egna, negativa, erfarenheter och börja lita på sina medarbetare, utan att riskera att tilliten bara blir tomma ord utan förankring i praktisk handling. Kosmetiska förändringar i befintliga styrdokument och uppföljningsmodeller ökar inte medarbetarnas handlingsutrymme och knappast deras tillit heller.

Att lita på en person innebär att ta en risk. Vi accepterar den risken när vi uppfattar att alternativet att inte lita på någon är sämre. Den som ges förtroende lever ofta upp till förtroendet genom sitt agerande. Tilliten förstärks och fördjupas till allas fördel genom förtroendefullt agerande. Detta gäller både mellan medarbetare och mellan medarbetare och chefer. Tillit kan inte beordras fram, men graden av detaljstyrning kan minskas, vilket ger förutsättningar för ökande tillit.

Återprofessionalisering är tyvärr inte något enkelt. Att ge ökad handlingsfrihet till medarbetare som inte är vana med det, leder inte nödvändigtvis till omedelbara förbättringar. Det tar tid att lära om och ändra beteenden, men belöningar väntar med ökad effektivitet och ökad trivsel.

Motståndet till ökad tillit ska inte underskattas utan identifieras. Managementfunktioner med djupt rotad industrilogik enligt New Public Managemen ställer krav på att det arbetas med planering, styrning, uppföljning, kvalitetssäkring, rutinbeskrivningar med mera. Planering och uppföljning behövs för väl fungerande verksamhet. Med ökad komplexitet i en verksamhet ökar behovet av separation av planering och utförande. Den radikala ökning av styrdokument och regler Försvarsmakten nu njuter frukterna av beror däremot inte bara på datoriseringens möjligheter att producera väldigt mycket mer dokumentation, utan mer på beteendet att när ett fel har begåtts, är rutinåtgärden att utarbeta ännu fler regler, bestämmelser och styrningar.

Beslut ska fattas så nära de som genomför verksamheten som möjligt. Var bästa beslutsnivå är beror på verksamhet och situation, men en god princip är att beslut som fattas ofta och snabbt, bäst fattas nära verksamheten. Strategiska beslut bör fattas centralt med stöd av analys som överblickar utfallsrummet. När en organisation ska tillväxa bör beslutsmakten decentraliseras. Försvarsmakten har under lång tid hanterat nedmontering och avveckling. När det nu är hög tid för tillväxt av vårt försvar behöver vi andra processer och styrmodeller. De gamla centraliserade ledningsprocesserna blir annars i sig själva till hinder för vår tillväxt.

När människor ges verkligt ansvar och den information de behöver för att agera så tas det också ansvar på riktigt. Tillit blir en konsekvens av visat förtroende. Hur vi styr kan skapa tillit. Låg eller hög tillit är främst en konsekvens av hur styrningen och verksamheten fungerar. Tillit, närmast synonymt med förtroende, kan svårligen införas genom styrning. Tillit är nödvändigt liksom att förändra HUR vi styr så att tilliten kan växa, är avgörande för framgång.

Vår militära profession påverkas negativt av mäthysteri, likt all offentlig verksamhet som lider av New Public Management. Hur ska vi mäta att de utbildade uppfyller de mål vi satt upp? Hur ska vi mäta vilken förmåga ett krigsförband kommer nå? Vi räknar och vi mäter. Vi försöker göra allt mätbart och fokuserar allt mer på det vi tror oss kunna mäta och bortser från det omätbara. Den styrning, uppföljning och analys vilken Försvarsmakten ägnar sig åt internt, såväl som den motsvarande försvarsdepartementet ägnar sig åt över Försvarsmakten, bygger på räknande och mätande av det mätbara.

Mätande är en svår konst. Ställs enögda frågor belönar mätningen sådant som enkelt kan mätas. Mäter vi inte på ett klokt och måttfullt sätt, går vi miste om svårmätbara, men ofta mer relevanta, dimensioner av vår verksamhet och våra resultat. Intåget av New Public Management har lett till en styrning av arbete in i minsta detalj, ofta med manualer, processer och checklistor som katekeser. Vi mäter inte bara våra leveranser som organisation, utan vi låter mäta oss själva. Som om vore vi kugghjul i ett maskineri mäter och kontroller vi vår användbarhet, vår fysiska förmåga, vår prestation. Vilka konsekvenser allt detta mätande har på oss människor har vi inte tagit ställning till. Än.

Jonna Bornemark belyser i sin bok – ”Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” – hur ängslig kvalitetsmätning, pedantisk mäthysteri och papperstyngd byråkrati, tillsammans utplånar arbetsglädje. Bornemark menar att livsdräneringen är reell i ett förpapprat duktighetsarbete, som görs bara för att systemet kräver det. Medarbetare som upplever att allt dokumenterande får livet att rinna ur dem.

Vårt förnuft har två sidor, en kalkylerande, för yttre fakta vi vet, och en reflekterande, för det vi inte vet. I ”pedanternas världsherravälde” råder slagsida åt den kalkylerande sidan, medan förnuftets reflekterande sida brister. Om vi brister i reflektion, omdöme och etik, innebär det risker för vårt samhälle och vår demokrati?

Att kritiskt tänkande är avgörande för hur vi leder vår verksamhet är självklart för de flesta. Även de som uppvisar tydliga tecken på så kallad funktionell dumhet, brukar ändå prata om att kritiskt tänkande är viktigt. Att var och en inser att vi alla har olika kognitiva bias, som begränsar vårt kritiska tänkande, är tyvärr inte lika självklart. Vi behöver uppfatta våra kognitiva bias, erkänna dem och målmedvetet anstränga oss att alltid motverka våra egna bias.

Vi behöver vara trygga i vår tillit till vår mänskliga förmåga att reflektera och nå hållbara etiska ställningstaganden. Enbart människor kan reflektera och vi kan göra det tillsammans.  Artificiell intelligens kan, och kommer i allt högre utsträckning kunna, kalkylera och hantera fakta. Den mätbara logikens vetenskaper har intalat många att tro att det går att veta precis allt. Vår mänskliga förmåga att hantera förnuftets reflekterande sida blir därför allt mer betydelsefull.

Mätbarhet innebär krav på dokumentation vilket utarmar arbetet, då alla delar som inte låter sig mätas hamnar i skymundan – intuition, omdöme, medmänsklighet. Försiktigheten i att hålla sig till det faktiska, det närmast naturvetenskapligt mätbara och bevisbara, riskerar att göra oss funktionellt dumma. Genom öppenhjärtig reflektion kan vi förhålla oss till även det omätbara, subjektiva och omdömeskrävande.

Vi behöver lyfta blicken och fråga oss hur vill vi ha det. Vi kan välja att bejaka öppenhet i frågan om mätande och måttlighet. Vi behöver arbetslust för att komma någonstans och den lusten kan vi hitta i det omätbara. Kreativt skapande arbete innehåller metoder för att reflektera över det man inte vet och därmed att öva sitt omdöme. Forskning den tydligaste vetenskapliga metod som exemplifierar detta.

Den styrning med manualer, som New Public Management  genomsyrat många samhällsbärande yrken med, har förminskat tilltron till människors goda omdöme. Tilliten till medarbetarnas omdöme behöver återupprättas. Innan vi offrar vår goda svenska arbetsmoral på mätandets torftiga altare, bör vi ställa oss frågan vad det är vi tror oss få av att göra detta offer. Att effektivitet inte alltid levererar de operativa effekter som behövs, är smärtsamt uppenbart efter decennier av effektiviseringar.

Att lyssna är viktigt i vårt demokratiska samhälle. Att ge det omätbara utrymme. Att alla är delaktiga och tänker och reflekterar är idealet i en demokrati. Att träna på att fundera och reflektera tillsammans är därför sedan länge en del i våra professionella officersutbildningar. Att fundera och reflektera tillsammans under grundläggande militär utbildning (GU) är viktigt både för vår demokrati och för det gemensamma lärandet.

Evinnerligt dokumenterande av uppfyllande av standarder och krav för certifiering är inte detsamma som att ge genuina möjligheter för medarbetare att utvecklas i sina yrkesroller. Vi behöver kritiskt reflektera över hur det system vi har leder till mätbarhetshets och hur den påverkar oss, tillsammans som ett lag. Arbete helt byggt på mätbara mål är i många yrken inte lämpligt, utan kan upplevas meningslöst. Faktagranskning och källkritik är bra men det behövs därutöver även reflektion och omdöme att vid behov ifrågasätta enkelspåriga föreställningar om mätbarhet.

Graden av förtroende, låg eller hög tillit, är främst en konsekvens av hur styrningen och verksamheten fungerar. Tillit, närmast synonymt med förtroende, kan svårligen införas genom styrning. Tillit är nödvändigt och att förändra HUR vi styr så att tilliten kan öka är avgörande för framgång.

När mätande av kravuppfyllande blir ett mål i sig självt, blir resultatet därefter. Kraven blir lägre för att kunna vara mätbara och kraven blir framförallt lägre för att en större andel ska uppnå kravnivån. Att leverera fler som uppnår kraven blir i mäthysterin viktigare än att kraven är relevanta.

Forskarna David Dunning och Justin Kruger har beskrivit fenomenet som kallas Dunning–Kruger-effekten. Den innebär att inkompetenta människor tror sig vara kompetenta och i besittning av förmågor de faktiskt saknar. Förklaringen kan vara att de inkompetenta saknar förmågan att göra rimliga bedömningar av sin förmåga, eftersom den bedömningen i sig kräver kunnighet.

Vi försöker efter bästa förmåga förstå läget och söker då, medvetet eller omedvetet, information som bekräftar våra egna idéer och föreställningar. Fakta som motsäger våra antaganden har människor ofta svårt att ta till sig. Vi riskerar att mäta för att få bekräftelse på våra föreställningar snarare än för att kunna avfärda dem.

Bristen på resurser för att försvara Sverige är Försvarsmaktens huvudsakliga utmaning. För lite försvarsmateriel, för få försvarsanställda och för få frivilliga, är de huvudsakliga resursbristerna. Bristerna är orsakade främst av allt för små försvarsanslag under allt för lång tid. En mer jämställd Försvarsmakt kan bidra till att fler vill tjänstgöra som frivilliga, som anställda och som värnpliktiga. När främmande makt genomför operationer mot Sverige, påverkansoperationer eller andra operationer, är det vår samlade förmåga att försvara oss som är avgörande. Då behövs alla goda krafter tillsammans.

Jag hoppas vi förmår bryta med New Public Management, och dess följder av mer och mer förpapprat duktighetsarbete, och gå i riktning mot mer professionalisering. Ett lackmustest på sådan förändring är om officerare, med mångårig utbildning i taktik och erfarenhet av att leda utbildning för väpnad strid, ska få sluta använda sin tid till att administrera diverse HR-formulär och liknade uppgifter som inte kräver militär kompetens.

Vår ansvarskultur är mycket betydelsefull. Alternativet får inte vara en destruktiv kultur som hindrar goda visioner att förverkligas. Tecken på destruktiva beteenden är;

• Respektlöst förminskande och översitteri
• Favorisering, orättvishet, olika behandling
• Avsaknad av medkänsla, uppskattning och stöd
• Frampressade kortsiktiga resultat på bekostnad av strategisk långsiktighet
• Överdriven kontroll och detaljstyrning
• Avsaknad av integritet, med institutionaliserad oärlighet som följd

 
Min upplevelse är att i Försvarsmakten finns det starka och kraftfulla ledarskap som krävs för åtgärda även destruktiva beteenden. Vi har tillgångar i ledare som är lyssnande, uppskattande, utmanande, stödjande och möjliggörande. Ledare som värdesätter hårt arbete, integritet, uppriktighet, engagemang och hängivenhet. Vi kan tillsammans åstadkomma de förändringar som situationen kräver.

Författaren är överstelöjtnant.

Referenser

Tillitsdelegationens huvudbetänkande, Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn, SOU 2018:47.

Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde, 2018.

Magnus Lord, Befria sjukvården: Konsten att lösa sjukvårdens egentliga problem, 2019.

Kruger Justin, Dunning David, Unskilled and unaware of it: how difficulties in recognizing one’s own incompetence lead to inflated self-assessments. Journal of Personality and Social Psychology;1999;77:1121–1134, 1999

 
Bildtext: Tillit är avgörande för framgång.
Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten

av Lars Holmqvist

Sverige har för närvarande, i likhet med många andra Västländer, ett stort och växande problem i form av splittring och polarisering inom samhället.

Inte alla har tagit till sig allvaret i detta. Det innebär att trots att en hel del försök faktiskt görs för att motverka polariseringstendenserna omkring oss så bidrar andra till att förvärra situationen, ofta ovetande.

Ämnet ”motsättningar i samhället” är enormt omfattande. För att göra frågan någorlunda hanterlig utgår det följande från delproblemet globalism versus nationalism.

Globalism och Nationalism

Fenomenet med en ökad polarisering i samhället är vid det här laget  bekant för de flesta. De skarpa skiljelinjerna som skär genom och splittrar samhället kan se olika ut i olika länder men ofta berörs ett eller flera av konfliktområdena stad/land, miljö, minoritetsgrupper (etniska, språkliga, kulturella, religiösa), migration, det politiska etablissemanget eller frågor om den ekonomiska fördelningen.

Men det kanske viktigaste tvistefröet, den fråga som dyker upp i stort sett i varje land, är den upplevda konflikten mellan globalism och nationalism. På sitt sätt den ultimata skiljelinjen. ”Vi och dom”, “Anywheres versus Somewheres”, ”överstatlighet versus självbestämmande”, ”inkluderande versus exkluderande” eller ”rasister versus  samhällsförstörare”. Den sista upplevda skiljelinjen är tyvärr inte så unik som man hade önskat.

Ett sätt att beskriva Globalism och Nationalism och samtidigt en god illustration av hur centrala dessa begrepp är för att förstå begreppet polarisering, är detta:

America is winning again. America is respected again because we are putting America first. We’re putting America first. It hasn’t happened in a lot of decades. We’re putting them first. We’re taking care of ourselves for a change folks… But radical Democrats want to turn back the clock… for the rule of corrupt, power-hungry, globalists. You know what a globalist is? You know what a globalist is? A globalist is a person that wants the globe to do well, frankly, not caring about our country so much.

And you know what, we can’t have that. You know they have a word. It sort of became old-fashioned. It’s called a nationalist, and I say really, we’re not supposed to use that word. You know what I am? I’m a nationalist, okay? I’m a nationalist. Nationalist. Nothing wrong. Use that word. Use that word.

President Donald J Trump, 22 oktober 2018 i Houston, Texas 

Kännetecknande för de resonemang som driver polarisering är att de är såpass hårt deformerade av förenkling att de blir helt oanvändbara för varje försök till konstruktiv dialog, om de inte till och med blir fördummande. Till det kommer att inget av begreppen är definierat, eller snarare definierat på ett stort antal skilda sätt, varför de tenderar att betyda vitt skilda saker beroende på vem som uttrycker dem.

Den mänskliga naturen

Det finns rimligen ett djupt mänskligt behov av att känna gemenskap. Alltsedan vi rörde oss på savannen i den lilla flockens skydd fram till gemenskapen vi idag kan känna med familjen, vännerna, grannarna, hemorten, landskapet, Sverige etcetera så vidare stärkts av banden med andra och vi har på olika sätt anpassat oss till gemenskapen för att undvika att bli utstötta.

Något som inte alla tänker på är att gemenskap per definition är exkluderande. ”Vi örebroare” exkluderar Hallsbergsbor på samma sätt som ”vi i vårt parti” exkluderar dem som tillhör/stödjer andra partier. Poängen är att även om vi vill visa alla människor samma respekt, tillskriva dem samma värdighet och inte ringakta någon, så är alla människor inte lika viktiga för oss. Det måste finnas en gradering. Charles-Louis de Secondat Montesquieu drog denna briljanta slutsats för ca 300 år sedan:

“A truly virtuous man would come to the aid of the most distant stranger as quickly as to his own friend. If men were perfectly virtuous, they wouldn’t have friends.”

Globalism eller nationalism?

För att undvika att hamna i fördumningsfällan som beskrivs ovan, låt oss konstatera att bägge riktningarna på olika sätt har uppenbara fördelar framför den andra.

Omständigheter som talar för ett nationellt inriktat synsätt

Historiskt sett har begreppet nationalstat varit framgångsrikt. Inom ramen för nationalstaten har man lyckat bygga rättssystem och politiska system som medborgarna i hög grad har accepterat och ställt sig bakom. Det har fungerat i det homogena Japan, i någorlunda homogena länder som de nordiska och även i länder där staten över tid har tvingat fram en homogenitet, som i Frankrike, Spanien eller Storbritannien.

Vi har även några exempel på framgångsrika smältdeglar som Australien, Kanada och USA. De kännetecknas av att flertalet medborgare har sökt sig dit och att även majoritetsbefolkningen har identifierat sig som inflyttare. Ursprungsbefolkningarna i dessa länder kan ofta vara av en annan uppfattning.

Omvänt, de statsbildningar som uppkommit utan hänsyn till demografin har visat sig fungera sämre. Vi kan se på länder vars gränser dragits av kolonialmakter tvärs genom olika etniska gruppers traditionella områden, men även på den Habsburgska dubbelmonarkin, Jugoslavien, eller för den delen Tjeckoslovakien.

Det ligger i sakens natur att ett land fungerar mer effektivt om befolkningen behärskar ett gemensamt språk. Undantaget som kanske bekräftar regeln är Schweiz som ju också har en federal struktur med högre grad av regionalt självstyre än något annat europeiskt land.

Många av oss har en positiv syn på olika gruppers önskan om självständighet eller självbestämmande. Det kan röra sig om kurder, katalaner, skottar eller för den delen samer. Analogt borde samma sympati gälla för fransmän, tyskar eller norrmän.

Relationerna mellan de nordiska länderna har under lång tid varit mycket goda, inte minst med tanke på vår gemensamma blodiga historia. Det finns också starka kulturella band och stora likheter mellan våra länder. Men vi är likväl fem länder, med fem valutor. Ifråga om synen på Nato, EU och Euron så har vi valt fyra skilda vägar (endast Norge och Island har gjort samma val) och man kan anta att en nordisk stat ligger väldigt långt borta. Men när fem så pass närbesläktade länder spretar så mycket sinsemellan, vilka blir konsekvenserna av att bygga en europeisk överstat bestående av ett trettiotal länder eller fler?

Omständigheter som talar för ett mer överstatligt synsätt

Från Västroms fall år 410 fram till 1945 kännetecknades Västeuropa av avsaknad av överstatlighet. 1 500 år av exempellöst intensiva konflikter. Ingen härskare böjde på nacken med mindre än att dennes armé besegrades eller inför omedelbart hot om att så skulle ske.

Den stora förändringen efter 1945 är att alla europeiska makter, även de stora som Frankrike, Italien, Storbritannien eller Tyskland, i någon mån har tvingats att böja lite på nacken. Inte inför hot om krig, utan drivna av insikten i att fördjupat samarbete och samordning ger fördelar. Den fria rörligheten inom EU ger människor möjligheten att flytta hit, men ger även svenskar möjligheten att flytta ut. Vårt land är mer exportberoende än de flesta. Hur hade våra exportmöjligheter utvecklats om nationellt sinnade stater i Europa fritt kunnat utnyttja tullar och/eller andra handelshinder för att gynna den egna ekonomin?

I september 2018 uppstod en situation där Kinas ambassad krävde en ursäkt från UD samt att Sverige skulle straffa några poliser. Det hade att göra med händelsen då en grupp kinesiska turister avvisades från ett vandrarhem i centrala Stockholm. I den multipolära världen som vi nu ser växa fram, bör vi inte begå misstaget att tro att ett land om tio miljoner invånare klarar sig bäst på egen hand. Som exempel skulle en handelskonflikt Kina/Sverige kunna bli ytterst allvarlig för oss, medan motsvarande konflikt Kina/EU kanske inte ens skulle bli av, eller, i värsta fall mellan någorlunda jämnstarka parter. Man kan föra ett analogt resonemang avseende militär förmåga, där Sverige under lång tid har anlagt ett i hög grad nationalistiskt synsätt (vilket för författarens del leder till slutsatsen att vi bör gå med i Nato, men detta ligger utanför resonemanget i denna text).

Några saker vi skulle behöva mindre av i debatten – i syfte att motverka tendenser till polarisering

• I samband med de svåra bränderna sommaren 2018 skrev en representant för Liberalerna en artikel med rubriken: ”Bränderna visar att nationalstatens tid är över”. Bortsett från att påståendet är direkt felaktigt, naturligtvis kan nationalstater samarbeta även kring skogsbränder, så skrämmer det livet ur alla dem som känner trygghet i och tillit till nationalstaten.
• En representant för Sverigedemokraterna uttryckte i riksdagen den 1 maj 2019 att ”EU-flaggan i riksdagens kammare är ett hån mot svensk demokrati!”. En minst sagt underlig kommentar givet att EU-medlemskapet var en direkt följd av en folkomröstning och att svenskarnas stöd för EU-medlemskapet under en rad av år har varit starkt
• I Vänsterpartiets partiprogram finns återkommande kritik av den överstatlighet som kommer med EU. Partiets långsiktiga mål lär vara att Sverige ska lämna unionen även om man för närvarande (maj 2019) har satt kravet på ”paus”. Partiet är visserligen trovärdigt när man säger att man har andra bevekelsegrunder än Brexit-anhängarna men man tycks ha lika lite aning om vad som ska komma i unionens ställe.
• År 2011 släpptes nyheten att Centerpartiledaren Annie Lööf stod bakom idén om ett Sverige med 40 miljoner invånare. Även om nyheten var falsk (Lööf sade verkligen inte detta, det var ett långsökt resonemang kring Kanadas utveckling över lång tid som låg bakom ett påstående från SVT) så bidrog nyheten i hög grad till att nagga på tilliten i vårt samhälle.

Det finns säkert fler exempel, men jag vill inte trötta läsaren mer än nödvändigt.

Det som våra politiska företrädare bör ta till sig är att inte begå misstaget att tro att frågor av denna typ lämpar sig för förenklade resonemang. Vi kan se legitima skäl för skepsis mot överstatlighet likaväl som det finns legitima skäl för ökad överstatlighet. Förstör inte en så pass viktig fråga genom slarvigt agerande. Slarvet driver polarisering!

Det gäller oavsett om man tänker ”nationalistiskt” (som S/MP gör i försvarsfrågor eller som V och SD i väldigt många frågor) eller ”globalistiskt”, (t ex som Alliansen/f d Alliansen resonerar om EU eller NATO).

Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Karlis Neretnieks

Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna rörande finansieringen. En tydlig majoritet av de partier som deltog i beredningsarbetet är ju ändå överens om inriktningen. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka – dock inte till en nivå som motsvarar behoven, varken i dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska miljö.

Den stora bristen i rapporten är att den inte bäddar för högre försvarsanslag efter 2025. Detta måste betraktas som tämligen förvånande då det i beredningen fanns en politisk majoritet (M, KD, C, L och SD) för att på längre sikt, mot 2030, öka anslagsnivån till ca 2 % av BNP. En helt nödvändig utveckling då den nivå som beredningen utgått ifrån som mål till 2025,  1,5 % av BNP, kommer att innebära fortsatta allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Med ledtider på ofta tio år för materielanskaffning, rekrytering och utbildning av personal, hade det funnits skäl att redan nu avdela en mindre pott med pengar för att vidta förberedelser inför framtida högre anslagsnivåer. Det hade kunnat vara åtgärder som t ex börja projektera vissa materielsystem, begära bygglov och genomföra miljöprövningar för framtida ökad verksamhet. Måttligt kostnadskrävande förberedelser, men ofta väldigt tidsödande. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt, man lägger en god grund men förbereder inte fortsättningen av bygget.

Bara för att nämna två uppenbara behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen 1,5 % av BNP. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att kunna bidra till att skyddet av importsjöfarten. Något som den idag inte mäktar med om den samtidigt ska verka i Östersjön, antalet fartyg räcker inte. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland. Något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Finländska läsare lär knappast undgå att notera denna diskrepans mellan ord och verklig förmåga. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det varit lämpligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två exemplen på behov av operativa förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % av BNP för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter – det måste planeras redan nu.

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot ytterligare höjda anslag efter 2025, tycker jag att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, är i huvudsak ändamålsenliga och väl avvägda. Det även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att på ett trovärdigt sätt vara krigsavhållande (avskräckande). Den kommer dock att bli krigsanvändbar, ett stort framsteg jämfört med läget idag. Något som i sig bidrar till att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp mot Sverige.

Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att maximalt utnyttja redan anskaffad materiel, etablerade förbandsstrukturer och befintliga anläggningar. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m  fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest rubrikskapande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att övriga förband överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla, förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara kan lösa begränsade taktiska uppgifter.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader, i stället för som nu två, känns på gränsen till självklart. Det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och redan idag tillgängliga stridsfordon räcker till en sådan organisationsförändring. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktsuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till de behov av logistik och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att huvuddelen av förbanden i Stockholm samlas i en organisationsenhet och ges benämningen brigad, trots att den bara kommer innehålla två stridande bataljoner, är positivt. Det ger en tydligare struktur som underlättar såväl ledning, utbildning som logistik. Att ett av världens äldsta förband ”Livgardesbrigaden”, som funnits sedan 1522, därmed återuppstår som ett högre förband är också välkommet. Det går alltid att diskutera vad historia betyder, men det är sannolikt inte oväsentligt för personalens motivation och som en signal utåt. ”The Guards Brigade” eller ”The Life Guards” har en av oss ofta underskattad klang utomlands. (Som kuriosa: i Ryssland återuppsattes nyligen det av Peter den store, år 1683, grundade Preobrazjenskij-gardet).

Den beskrivna utvecklingen av marinen framstår som klart oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten, det är bra. Det är dock svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Åtskilliga av flottans fartyg faller också för åldersstrecket omkring 2030, förberedelser för att ersätta dessa måste påbörjas i denna period. Här, om någonstans, framträder behovet av en mer långsiktig inriktning, och ökade anslag, väldigt tydligt.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt då den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över mycket lång tid. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet bör byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad , flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.

Återupprättandet av F 16 i Uppsala som en fullvärdig flygflottilj känns också välmotiverat. Det ger inte bara möjligheter till att öka antalet stridsflygdivisioner i Flygvapnet, utan skapar även förutsättningar till en flexiblare basering. Här bör också noteras de möjligheter som en utbyggd basorganisation i Mellansverige innebär för att kunna ta emot utländsk hjälp, och för att skapa ett bakre basområde för finska flygstridskrafter.

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska ledas och genomföras i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den föreslagna utvecklingen på behovet av just motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning och betydelsefullare roll Hemvärnet ges i markstriden, desto större kommer samordningsbehovet med armén i övrigt att bli.  Behovet av att gemensamt planera utbildning, utnyttjande av skjutfält och utbildningsanordningar, samordna materielförsörjning och utveckla gemensamma ledningsmetoder, kommer att öka. Även befälsförsörjningen kommer behöva samordnas i större utsträckning än idag med hänsyn till de ökade krav som kommer att ställas på Hemvärnet. Det kommer också behövas fler aktiva officerare på olika chefsbefattningar i Hemvärnet. Att då ge Hemvärnet en självständigare roll i förhållande till övriga markstridsförband känns oövertänkt. Här uppstår känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” hos dem som frivilligt engagerar sig i Försvarsmakten slagit igenom på ett olyckligt sätt. Vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda knappa resurser.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur vi ska modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Det både för att bredda rekryteringsbasen som för att snabbare fylla upp organisationen. Man skissar på en modell där officersutbildningen skulle inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, genomför en fullständig värnpliktsutbildning vilken efterföljs av en ”befälskurs” på ca ett år, inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i krig. Det skulle leda till att alla kan krigsplaceras efter två år. De officersaspiranter som redan har en akademisk utbildning skulle då kunna utnämnas till officerare och anställas. De som saknar akademisk utbildning skulle gå vidare till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna krigsplaceras efter genomförd ”befälskurs” och återgår till sin civila gärning, ungefär som idag. Sannolikt skulle den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan då kunna kortas eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Sammantaget, ett större antal krigsplaceringsbara officerare. Ytterligare en bonus vore att ”befälskursen” med denna modell skulle få ett så stort elevantal att det vore möjligt att i större utsträckning bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra inom ramen för lägre förband, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl, och möjlighet, att avdela särskilt kompetenta officerare för att leda ”befälskursen”. Modellen skulle innebära en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska ges målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Slutligen, det inledande kapitlet i beredningens rapport som beskriver svårigheterna med att göra säkerhetspolitiska bedömningar är mycket väl värt att läsas. Slutsatsen ”Förhoppningar om att ett återtagande av förmåga ska kunna ske i rätt tid när utvecklingen försämras har historiskt inte visat sig infrias, varken i ett svenskt eller internationellt perspektiv” borde vara en tankeställare för många som har, eller har haft, inflytande på Totalförsvarets utveckling.

Beredningen har gjort ett gott arbete inom givna, eller det man trodde var givna, ramar. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där beröm. Frånvaron av en långsiktig inriktning mot ytterligare ökade försvarsanslag efter 2025, är dock ytterst olycklig. Risken är dock överhängande att det beredningen lagt en god grund för, ett trovärdigt totalförsvar, inte kommer att kunna förverkligas inom överskådlig tid. Något som inte bara påverkar vår egen försvarsförmåga, utan också hur utlandet, såväl presumtiva givare av militärt stöd som en eventuell angripare, bedömer seriositeten i svensk säkerhetspolitik.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

av Björn Körlof

Den tyske socialdemokraten och f d vice kanslern Sigmar Gabriel, har i en intervju i SvD den 6 maj framfört uppfattningen att Tyskland kraftigt behöver upprusta sitt militära försvar inför hotet från öst. Han gör i detta sammanhang en del intressanta ekonomiska beräkningar och framför förslag som i hög grad berör Polen och de baltiska staternas militära försvar.

Han anser att Tyskland behöver komma upp till NATO:s riktmärke om 2 % av BNP för försvarsutgifterna, vilket ju är ett beslutat mål för samtliga NATO-stater. Gabriel ser emellertid ett politiskt problem med en sådan kraftig ökning av det tyska försvaret. Problemet anser han dock, vilket är något förvånande, inte i första hand finns i eventuella ryska reaktioner, utan till den politiska känslighet som hänger samman med Tysklands allmänt dominerande ekonomiska och politiska ställning i EU och i Europa. Om Tyskland når målet om 2 % i närtid innebär det att de tyska försvarsutgifterna, räknat i svenska kronor, skulle öka från ca 480 miljarder till över 800 miljarder, alltså en ökning med ca 320 miljarder. En ökning på det sätt som målet om 2 % innebär skulle innebära att Tysklands försvarsmakt, enligt Gabriel, skulle få en påtagligt dominerande roll jämfört med omgivande EU- och NATO-stater. Gabriel antyder i intervjun att det kan väcka till liv historiska jämförelser som inte gagnar förtroendefulla relationer mellan Tyskland och övriga stater i EU och NATO.

För att minska riskerna med ogynnsamma politiska effekter i Tysklands omgivning föreslår Gabriel att Tyskland – för egen del – höjer försvarsutgifterna från nuvarande ca 1,2 % till 1,5 % av BNP, alltså med ca 120 miljarder kr. Det kan konstateras att enbart höjningen motsvarar avsevärt mer än en fördubblad svensk försvarsbudget.

För att likväl nå upp till NATO:s mål om 2 % föreslår Gabriel att den summa som motsvarar en höjning från 1,5 till normen om 2,0, d v s ca 200 miljarder kr, skall sättas in i en fond som skall användas för att finansiera försvaret av de baltiska staterna och Polen mot Ryssland. Denna fond får enligt Gabriels förslag gärna ha NATO-flagg, men det är enligt honom inte nödvändigt. Den militärpolitiska effekten av Gabriels förslag skulle dock bli att Tyskland realt övertog det ekonomiska ansvaret för en betydande del av försvaret hos de forna WP-staterna i Östersjöområdet.

Gabriels förslag innehåller flera inslag av både intressant och uppseendeväckande natur. Från säkerhetspolitiska utgångspunkter måste förslaget om ett kraftigt förstärkt försvar av Baltikum genom den tänkta tyska försvarsfonden ses som en tydlig varning till Putins Ryssland. Från svensk horisont kan konstateras att vid ett antagande om att de tänkta 200 miljarderna delas ungefär lika mellan Baltikum och Polen skulle de baltiska staternas försvar stärkas med ungefär 100 miljarder kr. årligen, vilket alltså motsvarar något mer än en fördubblad svensk försvarsbudget.

Beroende på vilken profil de militära satsningarna skulle få kan konstateras att Gabriels förslag också öppnar flera intressanta perspektiv vad avser samarbeten från svensk sida om krigsmaterielfrågor, även om Gabriel sannolikt tänkt sig att krigsmateriel i betydande grad skall beställas i Tyskland med finansiering i fonden.

Gabriels förslag måste karakteriseras som att det innebär en mycket kraftig förstärkning av försvaret i Baltikum och skulle innebära en påtaglig höjning av tröskeln mot angrepp från rysk sida. Denna tröskel har inom NATO länge ansetts som att den är låg och inbjuder till överraskande angrepp och fait-accompli-situationer.

En intressant aspekt av Gabriels idé är därför den tydliga geografiska prioritering han gör. Den kan inte gärna tolkas på annat sätt än att han ser hotet i Östersjöområdet som starkt uttalat. Det som också är något uppseendeväckande med Gabriels förslag är att han är så tydlig med att ange varifrån hotet kommer och med vilka medel han anser att det är nödvändigt att möta det. En kraftig förstärkning krävs, enligt honom, av de baltiska staternas och Polens försvar, något som dessa stater förefaller ha svårt att ekonomiskt mäkta med, och som därför kräver stöd i form av motsvarigheten till ca fyra svenska försvarsbudgetar årligen.

För svensk del kan två viktiga slutsatser dras av intervjun med den socialdemokratiske f d vicekanslern.

Den första är att Gabriel bedömer hotbilden i Östersjöområdet som allvarlig och det är en bedömning som alltså rör Sveriges omedelbara närområde.

Den andra är att Sverige inte kan dröja med att också självt ta ansvar för att söka bemästra det ökande säkerhetspolitiska hotet genom att nå målet om ca 2 % av BNP till vårt eget försvar.

Frågan är nu vilka slutsatser de svenska politiskt ansvariga drar av förslagen i den socialdemokratiske f d vicekanslerns intervju.

Författaren är tidigare generaldirektör och riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.

av Johan Althén

I skrivande stund pågår debatten kring hur användandet av artificiell intelligens (AI) kan och ska påverka den militära utvecklingen. Bland annat på denna blogg; exempelvis inom ramen för både militär träning eller AI i kombination med farorna av ett uppkopplat samhälle.

Många diskussioner avhandlar risken med att överlämna beslutsmandatet till maskiner. Den diskussionen är viktig, men kommer inte vara en del av detta inlägg.

Tekniken bakom artificiell intelligens kan beskrivas som ett system som kan efterlikna mänskligt beteende och tänkande. Bland annat genom algoritmer som kan tränas upp genom att uppfatta exempelvis mönster i stora mängder data.

Vissa beskriver tekniken med AI inte som ett vapen i sig själv, utan som en möjliggörare likt elektricitet och förbränningsmotorn. Det är ur det perspektivet jag tar min ansats. Det handlar om teknikens potential för att snabba upp processer och möjliggöra en högre precision inom ramen för beslutsfattande. Jag tänker i detta inlägg kort reflektera hur denna teknik kan hjälpa oss i vår (total-) försvarsplanering.

I dagens samhälle är tillgång på information inte ett problem, utan det handlar om att ha tillgång till rätt information vid rätt tid i syfte för att kunna fatta kloka och rationella beslut. I dagens samhälle innebär det att en beslutsfattare på högre nivå måste ta till sig och processa stora mängder information innan ett beslut kan tas. Här kan AI hjälpa oss med att kunna både sortera fram rätt information, men även föreslå sådant som kanske inte är uppenbart till en början. Detta görs genom att AI hela tiden lär sig vad som är användbart samt lär sig av hur användarna av system agerar. På exempelvis finansmarknaden finns det redan en mängd olika lösningar för att snabba upp beslutsfattande med stöd av AI.

Sedan länge har Sverige framgångsrikt använt simulering för att beräkna olika scenarion så som utrymning att storstäder, terrängvärderingar eller som en potent motståndare i våra spel och stabsövningar. Den nya tekniken ger oss stora möjligheter om vi genomför dessa simuleringar på stor bredd – samtidigt. System som minns och kan dra slutsatser ur dessa resultat. Med andra ord kan vi spela våra (totalförsvars-) planer många tusentals gånger ur olika scenarion utifrån hela det militärgeografiska verket, andra omfattande data och jämföra med våra fysiska spel och övningar för att se till att vi har en plan och omfallsplaner som håller. Till det har vi ett system som minns och lärt sig av dessa simuleringar vilket kan bidra till att stödja våra chefer i deras beslutsfattning om planen måste verkställas. Tekniken kan även inom ramen för smarta förvarningssystem hjälpa vår underrättelsetjänst i deras arbete med att bedöma händelseutvecklingen genom att automatiskt sammanställa och analysera stora mängder data.

Det går inte i ett inlägg som detta att blunda för de utmaningar vi står inför vid användandet av AI. Magnus Sjöland uttrycker det bra på denna blogg i ett tidigare inlägg ”AI – tredje större språnget i vapenhistorien?” med att den största faran med att lita på AI är att det är som en ”svart låda” – osäkerheten kring hur systemet kom fram till sina slutsatser då systemet drar djupare slutsatser än vad en människa kan göra. Till det beskriver han risken med  manipulation av systemet.

Trots detta kan Sverige inte blunda för utvecklingen utan istället omfamna tekniken och därigenom göra vårt (total-)försvar starkare. De som eventuellt vill oss illa, använder den redan.

Författaren är major och inleder i höst sina studier på det högre chefsprogrammet.