av Mats Bergquist

När Peter Wallensteen och Isak Svensson för ett par år sedan (2016) gav ut boken ”Fredens soldater” om nordiska internationella medlarinsatser från Folke Bernadotte och Martti Ahtisaari började man av naturliga skäl efter andra världskriget. Det är framför allt inom FN:s ram som Finland, Norge och Sverige gjort viktiga insatser för att etablera kontakter mellan stridande parter, bidra till att lösa konflikter eller i alla fall frysa dem och stoppa våldsutövningen. Men sådana främst norska och svenska insatser hade gjorts redan i Nationernas Förbunds regi, av Fritjof Nansen, Hjalmar Branting, Östen Undén och Eliel Löfgren. Några ganska valhänta och i ett fall rent av kontraproduktiva försök att medla mellan Tyskland och västmakterna gjordes i augusti 1939 av den svenske affärsmannen Birger Dahlérus och i augusti året därpå av Gustaf V. Detta senare initiativ togs i efterdyningarna av det s k Prytztelegrammet från Sveriges legation (ambassad) i London av den 17 juni 1940, som andades möjlig brittisk fredsvilja. Det avvisades ilsket av både Hitler och Churchill. Ingen av dessa båda statsledare var särskilt kompromissvilliga.

En svensk insats som däremot måste, i synnerhet om man bedömer processen nu 75 år senare, sägas till sist ha blivit framgångsrik är regeringens och särskilt kabinettssekreteraren i UD Erik Bohemans strävanden att hjälpa till med att få ut Finland ur det s k fortsättningskriget 1941–1944. Vår egen regerings verksamhet var officiellt inte medlarens, utan  f ö r  medlarens. Sveriges roll formellt var alltså brevbärarens, men den blev mera än så. Detta speglas i de dagböcker från åren 1943-1946 av den finske ministern (ambassadören) i Stockholm, Georg Gripenberg, som i dagarna getts ut av Samfundet för utgivande av handlingar om Skandinaviens historia. Utgåvan har möjliggjorts genom en donation av den framlidne Finlandskännaren Krister Wahlbäck och redigerats av f arkivarien Kaukko Romponen, professor Per Thullberg och arkivarien Dagmar Thullberg. Dagböckerna, som ställvis är mycket utförliga, är en viktig källa till Finlands och Sveriges historia under de dramatiska åren 1943-1946, inte minst ödesåret 1944, och framför allt om de fredstrevare som till sist i september 1944 ledde till att Finland slöt vapenstillestånd med Sovjet och bröt med Tyskland.

Sammanhanget var följande. Många finländare insåg, i alla fall efter Stalingrad, att Tyskland skulle komma att förlora kriget; Gripenberg säger sig ha varit övertygad om detta redan 1940. Finland måste lämna de facto-alliansen med Tyskland, men när och hur? Sedan de finska trupperna redan i december 1941 nått fram till floden Svir mellan de stora sjöarna Onega och Ladoga förekom under åren 1942-sommaren 1944 mycket begränsad stridsverksamhet på denna front. Mannerheim vägrade, trots tyska propåer, att delta i Leningrads belägring. Han visste som gammal rysk general vad denna stad betydde. Skyddet för staden vid Nevan hade ju dessutom varit huvudpunkten i de rysk-finska förhandlingar som föregick vinterkriget.

Läget på den karelska fronten var alltså länge stabilt. De tyska trupperna på östfronten retirerade dock stadigt efter Stalingrad. Även om man på många håll förstod att situationen ur  s t r a t e g i s k  synvinkel höll på att förändras till finsk nackdel, var den  t a k t i s k a  situationen ganska fördelaktig. De finska trupperna stod långt inne på sovjetiskt territorium. De besatta områdena skulle, menade man på många håll, kunna användas som pant i kommande fredsförhandlingar. Ett uppenbart otillfredsställande fredsslut, som t ex en återgång till 1940 års gränser, skulle i denna situation inte bli alldeles lätt att förklara för den allmänna opinionen.

Den svenska regeringens syn på det finska problemet omfattades i alla fall av tre av samlingsregeringens fyra partier: Finland måste ut ur kriget så snart som möjligt. Ni borde aldrig ha gått med, säger Boheman 1944 till Gripenberg. Det fjärde regeringspartiet, högern, hade större förståelse för Finlands situation. Villkoren och hur gränsen mot öster drogs var faktiskt närmast sekundära. Det centrala var Finlands territoriella integritet. Om Finland stannade kvar i kriget riskerade man att landet i fall av ett tyskt nederlag helt skulle hamna inom Sovjets maktsfär. Gränsen mellan Sovjet och Sverige kunde formellt eller de facto komma att dras i Bottenhavet. Det var ett centralt svenskt intresse att Finland och Sovjet slöt fred. Samtidigt fanns risken att Tyskland, om Finland bytte sida, skulle ockupera landet. Detta hade skett i Italien sommaren 1943 och skulle ske i Ungern i mars 1944.

En första fredstrevare togs redan sommaren 1943 i Stockholm genom ett samtal mellan det sovjetiska sändebudet i Stockholm, Mme Kollontay, Stalins gamla regeringskamrat från revolutionens Petrograd, och den belgiske ministern prins de Croy som i likhet med Kollontay tjänstgjort länge i Stockholm. Eftersom Finland angripit Sovjet var det den finska regeringen som borde ta initiativet till kontakt. Men när det blev klart att Helsingfors ville utgå från 1939 års och inte 1940 års gränser avbröt Moskva vidare kontakter. I denna första process spelade Sverige ännu inte någon särskilt aktiv roll, mest som mötesplats. Men Mme Kollontay, som delvis vuxit upp på Karelska näset där fadern hade en gård, månade om Finland och skulle återkomma i ämnet.

Den andra fredstrevaren påbörjades i november 1943 genom samtal mellan Mme Kollontay och främst Boheman. Den skulle pågå ända till april 1944 då den finska riksdagen enhälligt röstade nej till de villkor den ryska regeringen erbjöd. Den svenska regeringen avstod från att uttala sin uppfattning men det borde ha stått klart att den ansåg att man borde överväga att acceptera villkoren. Kanske kunde de ändå, hoppades man, något modifieras sedan man kommit överens om vapenstillestånd. Precis som statsminister Per Albin Hansson sade till sin finske kollega Risto Ryti i februari 1940: ”vi vill inte ge råd, men om Ni frågar så…” Sedan kontakterna mellan Mme Kollontay och och den finska regeringen via Boheman etablerats meddelade Moskva att man krävde 1940 års gränser, ett enormt skadestånd, 600 millioner dollar och att de tyska trupper som fanns i norra Finland (ca 200.000!) skulle avväpnas. Särskilt det senare villkoret verkade närmast omöjligt att uppfylla utan erbjuden rysk hjälp som man absolut inte ville ha. Till sist måste finnarna från hösten 1944 driva ut dessa tyska trupper. De sista retirerade i januari 1945 in i Norge. De drog sig tillbaka med den brända jordens taktik, en hämnd för Finlands sidbyte, vilket ledde till att 100.000 av civilbefolkningen i Österbotten och finska Lappland fick fly till Sverige.

Innan direkt kontakt mellan Helsingfors och Moskva etablerades och en finsk delegation bestående av Gripenbergs företrädare J K Paasikivi och sedermera utrikesministern Carl Enckell for via Stockholm till Moskva, föregicks detta möte av en hel del utväxling av meddelanden, via Erik Boheman, från Moskva till Mme Kollontay f v b till den finska regeringen. Han tycks, enligt Gripenberg, ha spelat en mycket aktiv roll. Vid ett tillfälle vägrade Boheman att överlämna ett finskt regeringsmeddelande som han betecknade som ett självmordsbrev. Han skrev helt enkelt om texten, vilket finnarna godtog.

Många i den finska huvudstaden var nog en smula ambivalenta inför det svenska agerandet. Faktum är att man på en del håll skulle ha föredragit att USA agerade som medlare. Detta var naturligt eftersom USA givetvis som allierad till Sovjet hade avsevärt större tyngd. Finland hade, trots sin position som ”medkrigförande” till Tyskland, fortfarande en betydande good-will i Washington. Detta gick tillbaka till vinterkrigets tappra kamp mot övermakten och medvetenheten om att Finland, i motsats till praktiskt taget alla andra låntagare, alltid betalat sina amerikanska lån. Den praktiska möjligheten att agera fanns eftersom USA inte förrän i juni 1944, sedan Finland slutit en överenskommelse med Tyskland för att få bistånd att hejda den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset, behöll diplomatisk representation i Helsingfors. Men amerikanerna ville inte stöta sig med sin sovjetiska allierade, varför Finland var hänvisat till Sverige vars inställning i sakfrågan var känd sedan kriget började. Boheman frågar sig, enligt Gripenbergs dagbok, om han i sitt  f ö r  medlingsarbete gått för långt? Gripenberg svarar givetvis inte på den mest retoriska frågan. Men det var nog åtskilliga i Helsingfors som hade kritiska synpunkter och var besvikna på Sveriges agerande.

I den tredje rundan av fredskontakter, som inleddes sedan Finland med tyskt bistånd hejdat den sovjetiska offensiven och Moskvas intressen samtidigt skiftat söderut, etablerades rätt snart direkt kontakt mellan Helsingfors och Moskva. Mannerheim tog över statsrodret och vapenstillestånd ingicks. Villkoren var mycket hårda, än hårdare än de från vårvintern samma år. Sveriges roll blev främst att garantera att man kunde leverera de varor, främst livsmedel som Finland dittills importerat från Tyskland. Detta blev lättare eftersom skörden 1944 var god.

Den linje den svenska regeringen genom Erik Boheman, och hans principal, Christian Guenther, följde visavis Finland hade således ett gott stöd i regeringen och sannolikt allmänna opinionen. Men när vapenstilleståndet väl var på plats och man kunde se hur den ryska kontrollkommissionen agerade var det många som fruktade att Finland skulle komma under total sovjetisk dominans. Men vilka var egentligen alternativen? En fortsatt kamp på Tysklands sida hade riskerat ett värre öde. Ungern var ett förskräckande exempel. Erik Bohemans – och Mme Kollontays – engagemang för att uppnå fred förtjänar att ihågkommas nu 75 år efteråt. Georg Gripenbergs dagböcker ger ett än tydligare vittnesbörd om Bohemans insatser än tidigare svenska memoarer och historiska framställningar.

Författaren är Ambassadör, Docent och ledamot av KKrVA.

av Ingolf Kiesow

Frankrikes finansminister Bruno Lemaire  kräver i en ny bok att EU skapar ett ”nytt Imperium” för att förhindra försök av de rivaliserande supermakterna USA och Kina att ta kontroll över Europa. Tysklands ekonomiminister Peter Altmeier kräver i media att EU:s konkurrensregler skall skrivas om för att ge storföretagen bättre möjlighet till hopslagningar för att stå emot kinesisk konkurrens.

Storbritanniens pågående utträde ur EU har samtidigt skakat unionen i dess grundvalar. Mera optimistiska debattörer framhåller att det snarast borde ha stärkt sammanhållningen mellan dem som stannar kvar, men samtidigt finns det subregionala särintressen, som har tillkommit eller fått ökande betydelse under processens gång, varav några verkar i söndrande riktning.[1]

Kinas har för avsikt att genom investeringar i järnvägar, hamnar och anläggningar för infrastruktur och energiproduktion förena hela den eurasiska kontinenten under kinesisk ledning (det så kallade Belt and Road Initiative eller BRI). Samtidigt har invandringsvågor från Mellanöstern och Nordafrika skapat nya spänningar inom EU. Det har medfört ökat behov av subregionalt samråd. Fem mekanismer för sådant samråd har tillkommit eller fått ny och växande betydelse under de senaste åren.

”Den fransk-tyska dialogen”

Storbritanniens utträde ur unionen är bakgrund till ”den fransk-tyska dialogen” som har pågått länge, men som institutionaliserades först i januari 2019 genom undertecknandet av den så kallade ”Aachen-överenskommelsen” mellan Frankrike och Tyskland. Den är ett vänskapsavtal, som ersätter ett mera allmänt formulerat avtal, det så kallade Elysée-avtalet, som avsågs föra de båda tidigare fienderna i det andra världskriget närmare varandra. Det nya avtalet är mera detaljerat och formaliserar redan pågående samarbete på en rad områden samt samverkan inom ramen för EU:s fortsatta integration liksom försvarsplanering. De två största länderna inom unionen har i flera viktiga frågor rätt motstridiga uppfattningar och har under Storbritanniens utträde sett ett behov av närmare kontakt för att sammanjämka sina ståndpunkter. Därmed kommer de automatiskt att informellt också vägleda unionen, och det finns ett motstånd mot den tendensen hos många av de mindre länderna, inte minst medlemmarna av den Nya Hansan.

Den Nya Hansan

I och med att Storbritannien är i färd med att lämna EU försvinner ett stort land och en tung medlem, som utgjort kärnan i en informell gruppering, som bl.a. har verkat för budgetdisciplin, och stabilitet i finansiell planering. Även i andra frågor har Storbritannien varit talesman för gemensamma värderingar, som inte delats av Frankrike eller för den delen av Visegrad-gruppen rörande flyktingfrågor.

Finanspolitiken och Storbritanniens utträde var huvudorsak till att 8 länder, däribland Sverige, vid ett möte i februari 2018 med EU:s finansministrar gemensamt kungjorde bildandet av en ny grupp, ”Den nya Hansan”. Det är Nederländerna och Irland, som tillsammans med de skandinaviska och baltiska staterna vill verka för en stabilitetsmekanism inom EU och en samordnad budgetkontroll samt en monetär fond för utjämning av underskottsproblem. Däremot motsätter sig den Nya Hansan införande av en europeisk budget, en gemensam finansminister eller en centraliserad beslutsordning i finansiella frågor över huvud taget. Det är ett synsätt som utmanar flera av Frankrikes förslag om hur man skall forma EU:s framtid. Det har också fått kritik av den franske finansministern Bruno Le Maire.

Gruppen hålls samman av sina gemensamma intressen rörande budgetfrågor och ekonomiska frågor, men det saknas värdegemenskap rörande till exempel flyktingfrågor, där de baltiska staterna har en restriktiv inställning. Gruppen har fått kritik av andra medlemsländer, som fruktar en snålare inställning till fattigare medlemmar av unionen.

Visegrad-gruppen

Den så kallade Visegrad-gruppen tillkom 1991 som en av följderna av det kalla krigets slut samt upplösningen av Warszawa-pakten och handelsblocket COMECON. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern ingår i gruppen, och de är också medlemmar av både EU och NATO. Sedan 2015 har Österrike delvis sällat sig till gruppen och deltar ibland i dess möten, ett format som kallas för ”Austerlitz-formatet”. Visegrad-gruppen har på senare år fått ökad betydelse för samråd med varandra och med Österrike om kinesiska investeringar och motstånd mot EU:s beslut om flyktingkvoter.

The Three Seas Initiative

Ett annat organ för de central- och östeuropeiska ländernas subregionala samverkan tillkom 2015, när en så kallad ”Nord-Syd-axel” bildades av länder vid Medelhavet, Svarta havet och Östersjön samt kustlösa länder på vägen mellan de tre haven. Den fick arbetsnamnet ”The Three Seas Initiative” och omfattar förutom strandstaterna även Ungern, Slovenien, Tjeckien och ett flertal balkanstater utan kust. Samtliga medlemmar är tidigare kommunistländer. Dessutom har Österrike anslutit sig. Syftet är ekonomiskt samarbete, särskilt på vägbyggnads- och energiområdena. Mera konkret vill man bygga en Europa-väg ”Via Carpathia” mellan Litauen och Grekland samt en stor terminalhamn i Polen för mottagning av naturgas. Både Kina och USA har visat intresse genom att närvara vid högnivåmöten. År 2017 bjöd USA:s president Trump in sig själv till ett möte med gruppen och försökte verka för att man skulle bygga ut den planerade gasterminalen i Swinoudje i Polen så att den skulle kunna ta emot naturgas från USA. Därmed hoppades han uppnå att stoppa gasledningsprojektet Nordstream 2 för att förhindra att Europa gjorde sig ännu mera beroende av leveranser från Ryssland.

China and Central and East Europe(CEEC)

Ett första möte hölls i Warszawa 2012 med regeringscheferna från Kina och 16 länder i Europa, varav 11 var medlemmar i EU och samtliga hade tillhört Warszawapakten och Comecon eller hade ingått i Sovjetunionen. En organisation bildades, som fick sekretariat i Peking och namnet ”Cooperation between China and Central and Eastern European Countries” (CEEC). Den kallas i dagligt tal ”16+1”. Organisationen anklagas i Väst för att fungera som en slags femte kolonn för kinesiskt inflytande i Europa. Dess medlemmar har i flera fall gemensamt motsatt sig och därmed förhindrat antagande av EU-deklarationer om Kinas uppträdande i Sydkinesiska havet och dess hantering av Mänskliga Rättigheter i provinsen Xinjiang.

En rad stora gemensamma projekt definierades, som alla delvis finansieras av Kina. Att kinesiska företag har tilldelats projektansvar med förbigående av EU:s föreskrifter om statlig upphandling har väckt kritik från både EU-kommissionen och andra EU-medlemmar.

Sydeuropa

Någon motsvarande subregional gruppering med lika stor tyngd finns det knappast mellan länderna i Sydeuropa, trots att de till exempel alla dras med traditionellt stora budgetunderskott, stora statsskulder och har utsatts för ett enormt tryck genom flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika. [2]. De har dessutom många gemensamma beröringspunkter i historien och många kulturella likheter.

Samtliga – det vill säga Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Portugal och Spanien har tagit emot rejäla kinesiska investeringar och t ex lagstiftat om permanenta uppehållstillstånd för rika kineser som investerar tillräckligt mycket i respektive land.

Att deras syn på Kina skiljer sig från hur man ser på saken i länderna i norra Europa framkom tydligt i samband med ett Europa-besök av Kinas president Xi Jinping i mars 2019. Såväl EU-kommissionen, Frankrikes president och Tysklands förbundskansler uttryckte sig då kritiskt mot att Italien i samband med besöket kungjorde sin avsikt att gå med i Kinas BRI-projekt. Bl a vänder man sig mot att Italien skall ta emot kinesiska investeringar i de fem största hamnarna samt i annan känslig infrastruktur. I Frankrike, som efter Italien tog emot Xi Jinping under samma resa, bjöd Emmanuel Macron i stället in EU-kommissionens ordförande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel, för att ge dem tillfälle att framföra sin kritiska syn på Kinas ekonomiska expansion i Europa tillsammans med Macron själv.

BRI utlöser motsättningar

Kritiken mot Italiens okritiska välkomnande av de kinesiska investeringarna inom ramen för BRI fick Portugals premiärminister Da Costa att passionerat försvara Italien i en lång intervju i tidningen Publico. Han erinrade bl a om att Portugal hade tvingats av EU att privatisera och sälja ut statsägda bolag för att sanera sina finanser, hur bolagen inte hade köpts av nordeuropeiska företag men att Kina hade varit där och hjälpt Portugal att få företagen sålda. Han framförde också kritik mot bildandet av den Nya Hansan som han ansåg strida mot de sydeuropeiska ländernas intresse. Italienska regeringsmedlemmar gick på liknande spår och försvarade i olika tidningsintervjuer de kinesiska investeringarna och kritiserade den nordeuropeiska hållningen, inte minst Tysklands inställning.

De sydeuropeiska länderna har visserligen tagit emot mängder av flyktingar, men de har också ändrat inställning. Från att ha varit generös har inställningen i till exempel Italien blivit närmast fientlig, och Italien närmar sig nu attityderna hos Visegrad-gruppen och 16+1 länderna. Detsamma gäller också ifråga om inställningen till Kina och BRI.

I Nordeuropa är man misstänksam mot kinesiskt politiskt inflytande, inte minst synen på migrationsfrågor och behandlingen av minoriteter, men också av rent säkerhetspolitiska skäl. Man är misstänksam mot elektroniskt spionage och man delar USA:s och Japans bekymmer över Kinas militära och territoriella expansion i Sydkinesiska havet och dess militära samverkan med Ryssland.

I Sydeuropa sätter man sig däremot över de säkerhetspolitiska betänkligheterna, välkomnar investeringarna och accepterar att Kinas inflytande i Europa ges tillfälle att växa.

Det kan rätt snart komma att visa sig om tendensen till mera subregional samverkan kommer att leda till lättare sammanjämkning av dessa motstridiga intressen inom EU. Alternativet är att ökad subregional samverkan snarare leder till att förstärka de splittringstendenser och skiljaktiga värderingar som alltid har funnits, men som hittills har kunnat övervinnas i det löpande arbetet.

Frågans allvar understryks av att NATO:s sammanhållning allvarligt ifrågasätts genom USA:s krav på höjda försvarsanslag hos de europeiska länderna och antydningar om att annars inte leva upp till principen om en för alla, alla för en.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

Noter
[1] Här skall inte tas upp en del äldre regionala samarbetsorgan på subregional nivå inom EU, såsom Nordiska Rådet, Baltiska Rådet eller Benelux-unionen, som sedan länge har fungerat som plattform för samverkan på olika sakområden, men som inte använts mycket som forum, för diskussioner om flyktingfrågan eller om Kinas roll.
[2] Samråd och samverkan förekommer i många praktiska frågor i organ som t.ex. Medlhavsunionen och EU:s Sydösteuropaprogram, men det enda sydeuropeiska organ som mera kraftfullt försöker påverka EU:s politik är den så kallade ClubMed-gruppen, som består av Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Portugal och Spanien. De verkar bl a för ett bättre samarbete inom EU för flyktingmottagning och för avlastning av deras egen börda som första mottagarland.

Gunnar Hökmark skriver idag i SvD om de komplexa och mångfacetterade hot som utmanar svensk suveränitet.
Så bör den svenska försvarsförmågan återuppbyggas »

Läs också Joakim von Braun i Ryska underrättelsetjänster aktiva som under kalla kriget (SvD 2019-04-24)

av Joakim von Braun

När media skriver om Moskvas påverkan av de allmänna valen i USA, Frankrike och andra västländer och hur hackinggrupper från Rysslands underrättelsetjänster hackat sig in i datorer som tillhör Demokraterna och Republikanerna, ska man vara medveten om att denna verksamhet inte är någon ny uppfinning. Det är inte något som har specifikt med IT eller Internet att göra, det rör sig om ett par nya synnerligen effektiva och djupgående arbetsmetoder. När Sovjetunionen satsade som mest på aktiva åtgärder under Kalla krigets sista decennium hade den första persondatorn just släppts (och hade då fortfarande inte någon hårddisk) medan Internet som vi känner det idag slog igenom först under det oberoende Rysslands och Jeltsins första år. Påverkansoperationer var dock något man redan då hade lång erfarenhet av.

Redan efter bolsjevikernas statskupp hösten 1917 började Lenin, Trotskij, Stalin och andra ledande revolutionärer diskutera hur världsrevolutionen skulle kunna genomföras. Samtidigt var Ryssland slagit i spillror och det fanns varken pengar till uniformer, mediciner eller ammunition. Det var oerhört viktigt att få diplomatiska erkännanden och locka andra länder att skriva handelsavtal med Moskva. Bolsjevikerna insåg snabbt att det ryska arbetet för revolutionen och stödet till västländernas kommunistpartier skulle bli problematiskt. Revolutionerna i Österrike, Ungern, Alsace, Bayern, Finland, Estland och Slovakien åren 1918-1919 hade spritt en stor oro bland västvärldens regeringar och näringsliv. Man lyckades lura många makthavare genom att dela på sin verksamhet så att den Sovjetiska regeringen skötte allt om rörde diplomatiska förbindelser och handelsavtal medan samarbetsorganisationen för världens kommunistpartier, Kommunistiska Internationalen, stod för den revolutionära verksamheten och förbindelserna till alla kommunister runt om i världen. Komintern påstods vara fristående från den sovjetiska staten och statsledningen i Moskva kunde påstå att revolutioner i främmande länder inte var något som Sovjetunionens utrikesministerium sysslade med. Idag vet vi att detta var en lögn men före andra världskriget fanns det många som trodde på denna historia.

Även om revolutioner inte påstods finnas på den sovjetiska dagordningen var krigsinsatser något som gjorde det. Åren 1919-1921 var bolsjevikerna i fullt krig med det nya landet Polen som fått sin frihet tack vare fredsavtalet i Brest-Litovsk 1918 (då också Finland, de tre baltiska länderna, Vitryssland, Ukraina med flera länder fick sin frihet). När ryssarna fick för sig att försöka införliva polackerna igen var redan Vitryssland och Ukraina nyblivna delar av det växande sovjetimperiet. Den 13:e november, lite mer än ett halvår efter fredsavtalet i Brest-Litovsk, sade bolsjevikerna i Moskva ensidigt upp fredsavtalet och i februari 1919 börjar Kremls trupper marschera in i Polen. Två år senare kan man konstatera att man förlorat mot Pilsudskis polska trupper.

I sin utvärdering av kriget och i sina försök att finna verktyg för att det inte skulle hända igen, fick Politbyrån år 1921 av en föredragning av Josef Unsjlicht som 1920 varit medlem i Polens Revolutionära Kommitté, Polrewkom, och som nu var vice chef för Tjekan. Han hade vänt sig till Stalin och Trotskij med sitt förslag och föreslog nu ävenledes Politbyrån att både Tjekan och GRU (det som då hette Razvedupr), skulle bilda en avdelning för desinformation med syfte att lura Röda Arméns fiender. Här skulle underrättelseofficerare från Tjekan och Razvedupr samarbeta med Utrikesministeriets tjänstemän i sina försök att sprida falska dokument, bland annat påhittade rapporter från agenter och egentillverkad statistik. Det hela skulle samordnas för att ge fienden en helt felaktig bild av de ryska styrkorna och vilken kapacitet de hade. Den 22:a december 1922 föddes Röda Arméns avdelning för desinformation (Дезинформационное отделение) som därmed blev Sovjetunionens allra första organisation för att syssla med ”aktiva åtgärder” d v s olika former av påverkan mot andra länder. Chef fram till 1930 var lettländaren Oskar Stigga och övergripande ansvarig var Michajl Frunze, bolsjevikernas främste militära strateg. OGPU startade sin avdelning några månader senare, således år 1923.

Under tiden fram till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen hade Kreml fyra underrättelsetjänster till sitt förfogande. De bägge mest kända, NKVD (som senare blir KGB) och GRU, torde vara kända av de allra flesta. De om är familjära med projektet att dekryptera sovjetiska chiffertelegram under Andra världskriget, Venona, minns säkert också ”GRU Marin” som var Röda Flottans egen underrättelsetjänst. Denna uppgick i GRU under kriget. Den fjärde organisationen var den kommunistiska internationalen Komintern och dess avdelning för kommunikation, OMS.

När Sovjetunionen strävade efter att upprätta diplomatiska förbindelser med omvärlden för att sedan förhandla fram värdefulla handelsavtal med de länder man hade förbindelser med, var det synnerligen besvärligt att man samtidigt arbetade för att starta väpnade revolutioner i samma länder. Tack vare Komintern kunde Kreml peka på den från sovjetstaten ”oberoende” kommunistiska internationalen som man inte hade någon kontroll över. Idag skulle de säkert kallat den för en NGO (Non-Government Organisation). I strategin med aktiva åtgärder har alltid ingått att försöka visa upp ett samhälle som är så likt vårt som möjligt. Trots att det sovjetiska kommunistpartiets (SUKP) politbyrå och centralkommitté var landets maktcentrum skapade man ett parlament och en regering som vi i väst kunde se och till och med umgås med, skicka delegationer till, ta emot gästande delegationer från etc. Allt detta, och mycket annat i sovjetsamhället, var endast till för att lura oss att deras kommunistiska samhälle var som vårt eget.

OMS, Internationella Kommunikationsavdelningen (Отдел международных связей), var den avdelning inom Komintern som fungerade som både förbindelse- och underrättelseavdelning. Precis som de mer kända systerorganisationer värvade de även OMS agenter. I princip kom de alla från världens kommunistpartier. Några av de mest kända agenterna var Richard Zorge (gick senare över till GRU och hamnade i Japan); Arnold Deutch (gick senare över till NKVD och värvade de berömda ”Cambridge Five” b .a med Kim Philby); Ernst Wollweber (gick senare över till GRU och senare till NKVD. Ökänd sabotör); Aino Kuusinen (gift med Otto Wille Kuusinen, gick över till GRU och arbetade parallellt med Zorge i Japan. Använde då ett svenskt pass som hon fått av Signe Sillén, hustru till kommunistpartiets ordförande Hugo Sillén).

OMS skötte Kominterns samtliga förbindelser bl a genom ett omfattande kurirnätverk som transporterade hemliga meddelanden, förbjudet propagandamaterial liksom stora summor kontanter. De skötte också de krypterade radioförbindelserna som upprätthölls med strax över 30 kommunistpartier, bland annat det svenska. I Moskva hade man även en särskilt radioskola som tränade hundratals telegrafister, inklusive många svenskar, som även fick lära sig hur man skapade nya chiffer. Redan på ett möte den 8/8 1921 slöt GRU, NKVD och OMS en överenskommelse om att Komintern skulle kunna få använda sig av den sovjetiska diplomatposten via officerare från GRU och NKVD. På detta sätt kunde de minska risken för att OMS agenter greps med komprometterande material på sig som dessutom ökade västsidans kunskaper om Kominterns illegala verksamhet.

Tack vare kontakterna genom Komintern fick Moskva en bra bild av kultursektorn i västvärlden. Det finns ett otal exempel på författare, journalister och andra som fick betalda resor till Sovjet och som gladeligen lät sig trakteras och skjutsas runt i landet. Detta medförde en mängd böcker och många tidnings- och tidskriftsreportage som lästes med stort intresse i länderna i väst. I andra riktningen skickades dans- och teatergrupper samt musiker som uppträdde i väst. Det är klarlagt att dessa icke-politiska aktiviteter ansågs som oerhört viktiga aktiva åtgärder av den sovjetiska ledningen. Intressant nog skiljer sig dessa aktiviteter knappt alls från dagens motsvarande verksamhet.

Samtliga fyra sovjetiska underrättelsetjänster hade officerare stationerade i Sverige från tidigt 1920-tal. De uppträdde främst under täckbefattningar som diplomater, handelstjänstemän och korrespondenter för nyhetsbyrån Tass. I och med Kominterns 7:e kongress 1935 svängde den sovjetiska utrikespolitiken rejält. Från att ha ägnat sig åt en våldsam och intensiv kritik mot socialdemokraterna i Europa som varande ”socialfascister” som splittrade arbetarklassen bytte man fot och omfamnade sina forna fiender. Man skulle nu samarbeta med både socialdemokratiska och borgerliga partier liksom liberaler och kristdemokrater. Nu sökte Moskva samarbete och propagandisterna inom Komintern fick order om att skapa så kallade ”folkfronter” för att kunna närma sig de andra partierna. Fronterna var en viktig aktiv åtgärd med syfte att få alla icke-kommunister samlade i organisationer tillsammans med kommunisterna och samarbeta för ett begränsat antal politiska paroller. I Kreml hade man främst två syften med folkfronterna:

att kunna närma sig progressiva individer och socialdemokrater på vänsterkanten och vinna dem för medlemskap i det kommunistiska partiet

att få ett stort antal icke-kommunister att strida för viktiga kommunistiska paroller

Frontorganisationerna styrdes av ett fåtal partianslutna kommunister vars stora inflytande helst inte skulle märkas eller synas. Anklagelser om kommunistisk dominans bemöttes oftast av socialdemokratiska borgerliga aktivister som återkommande förklarade att det inte fanns någon styrning eller någon konspiration och de var minst av allt styrda av några kommunister.

Den allra viktigaste frågan efter 1935 blev snabbt stödet till demokratin i Spanien och till de Internationella Brigaderna som stred mot Franco i det spans inbördeskriget 1936–1939. Internationella Brigaderna var också en folkfront med aktiva från världens kommunistpartier, anarkister, syndikalister, socialister och oberoende. Till skillnad från de politiska folkfronterna blev dessa totalt dominerade av en överväldigande majoritet av kommunister. För det första var det inte så många demokrater som kunde lockas att ta till vapen. För det andra såg man i Moskva de Internationella Brigaderna som viktig träning av kommunistiska revolutionärer som i en framtid skulle kunna ta till vapen i strid mot de borgerliga demokratierna i väst.

Kremls underrättelsetjänster fann också andra fördelar med IB. När de sammanlagt cirka 35.000 frivilliga strömmade till beslag tog man deras identitetshandlingar som pass och annat. Dessa fann sin väg till ett antal förfalskningsverkstäder, främst i Moskva, där de kom att få andra namn och foton. De som tillhört icke-kommunister var bäst eftersom risken att deras passnummer skulle dyka upp på spärr- eller övervakningslistor i något lands gränstrakter var minimala. I Spanien kunde man studera lämpliga kandidater till sin egen agentverksamhet och även erbjuda dem utbildning och träning innan de skickades ut på uppdrag. Till skillnad om man tog människor till Moskva väckte utbildningarna i Spanien ingen uppmärksamhet. Under tiden i Spanien lanserade ryssarna sitt allra första spetnazförband i form av 14:e Partisankåren med specialskolor i Valencia och Barcelona. Många skandinaver tjänstgjorde i kåren varav ett antal svenskar och norrmän senare rekryterades till Wollweber-ligan. De kom senare även att bli aktiva i motståndsrörelserna i sina hemländer. Trots att NKVD också passade på att utnyttja kriget till att avrätta mängder av spanska politiska motståndare inom vänsterorganisationer som POUM, fackföreningen CNT och det anarkistiska FAI blev resultatet att Sovjet fick många positiva kommentarer för sina insatser för ”Spaniens folk”.

En otrolig mängd av källor, förtrogna kontakter och politiskt kapital försvann först i och med Stalins blodiga utrensningar, främst under åren 1936-1938 och därefter Molotov-Ribbentrop-pakten åren 1939-1941. Samtliga fyra tjänster drabbades av stora utrensningar, särskilt de som hade erfarenhet från arbete i utlandet. Mycket av dessa utrensningar liksom även de som ägde rum i slutet av och efter kriget riktades mot de som sett hur livet fungerade i väst. Till och med många av de sovjetiska krigsfångarna som svultit i tyska läger ansågs ha fått en alldeles för positiv bild av västvärlden. Också många av de soldater som marscherat genom östra Europa ansågs anfrätta av det västliga materiella överflödet.

En riktigt grym test på många kommunisters lojalitet blev Molotov-Ribbentrop-pakten då tusentals aktiva kommunister tvingades ställa sig framför folket och försöka förklara sitt handlande. En under denna tid aktiv kommunist som hade skolats på Internationella Lenin-skolan i Moskva åren 1935-1936, blev partitidningen Ny Dags korrespondent bl a i Norge våren 1940. Han tvingades då skriva om de vackert marscherade nazityska soldaterna på Karl Johan som möttes av glada norska människomassor. Detta kom han att ångra i hela sitt liv och var en av anledningarna till att han senare hoppade av från kommunisterna och gick över till socialdemokraterna.

Trots de många grymheter som inträffade innan kriget, förräderiet med Molotov-Ribbentrop-pakten och händelser som Katyn-massakern då NKVD slaktade tusentals polska officerare, hade både många kommunister men också folk i gemen en positiv bild av Sovjetunionen efter deras kamp under kriget och Stalin hamnade på förstasidan av amerikanska bildtidningar med epitetet ”Uncle Joe”. Det är sällan massmördare får sådana hyllningar i demokratier och visar att Moskvas arbete med aktiva åtgärder inte hade varit bortkastat.

Författaren är skribent, specialiserad på IT-säkerhet och underrättelseverksamhet.

av Helge Löfstedt

Ett nytt försvarsbeslut förväntas under 2020. I detta inlägg argumenteras för att det försvars­prisindex (FPI) som används vid den årliga uppräkningen av försvarsanslaget på ett bättre sätt anpassas till de pris- och löneökningar som påverkar Försvarsmaktens verksamhet. Väsentligt  är då också att de anspråk på rationaliseringar som ingår i FPI på ett rimligt sätt tar hänsyn till de förutsättningar som råder.

Tidigare konstruktioner av FPI innebär stor risk att försvaret inte fullt ut kompenseras för kostnadsökningar. Detta medför att den ekonomiska delen av försvarsbeslutet urholkas. Om försvaret under den kommande femårsperioden årligen underkompenseras för kostnads­ökningarna med någon procent innebär detta en ackumulerad urholkning med omkring 20 miljarder – något som allvarligt försvårar genomförandet av försvarsbeslutets satsningar.

Tidigare har jag skrivit om försvarets priskompensation i flera sammanhang – här presenteras några nya underlag och tankar som bör påverka synen på konstruktionen av FPI och då  främst det produktivitetsavdrag som ingår i indexkonstruktionen.

Slutsatsen här blir liksom tidigare att det är svårt att utforma ett ”rättvisande” FPI grundat helt på ekonomiskt statistiskt under­lag. Även i omvärlden har flera försök gjorts men tanken har övergivits. Man nöjer sig med räkneregler som utgör en kombination av politiska ambitioner och ekonomiskt underlag.

Ökad produktivitet

I konstruktionen av FPI ingår ett så kallat produktivitetsavdrag. Detta beräknas på följande sätt. Lönekostnaden inom försvaret räknas först upp med arbetskostnadsindex enligt lämpligt jämförelseobjekt, som åtminstone tidigare var arbetskostnadsindex för tjänstemän inom till­verkningsindustrin. Det värde som då erhålls reduceras i nästa steg med ett produktivitetsav­drag som åtminstone tidigare satts lika med värdet på motsvarande utveckling inom privata tjänster.

Det finns en fackekonomisk debatt om den offentliga sek­torns utveckling avseende produktivitet. I artiklar i DN och Ekonomisk Debatt[1] har under det se­naste halvåret presenterats några ekonomiska analyser och underlag som är av intresse. Det som där framförs gäller produktivitetsutveckling inom offentlig verksamhet och med främsta exemplifiering i vård och välfärd. Men underlaget innehåller också sådant som bör principiellt äga tillämpning även på försvaret. Bakgrunden är att i samhället har produktionen per arbetad timme stigit – i många fall med flera procent per år. Men denna produktivitetstillväxt har varit ojämn. Vissa sektorer har mekaniserats och automatiserats i snabb takt, medan utvecklingen i andra sektorer har långsammare. I flera delar av den offentliga välfärdssektorn har således hög produktivitetstillväxt visat sig svåruppnåelig.  Exempel på detta nämns också i den ovan nämnda studien. Om en skolklass på 1950-talet bestod av 20-elever hade den idag behövt ha 100 elever. Detta om lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som närings­livet, d v s närmare 3 % i genomsnittlig årlig ökning, vilket blir en femdubbling efter 60 år. Naturligtvis kan skolklasser inte göras så stora som exemplet anger. Detta på grund av insti­tutionella hinder som påverkar möjligheterna att öka produktiviteten och som ofta kan före­komma i den offentliga verksamheten.

Slutsatsen av detta bör i bli att statsmakterna bör beakta skillnaderna mellan privat verksam­het och aktuell offentlig verksamhet och dess förutsättningar när jämförelser görs.

Inom Försvarsmakten fanns under kalla kriget motsvarande institutionella hinder för personal­minskningar. Detta genom principen om allmän värnplikt. D v s att alla (dugliga män i 20-47 års ålder) skulle deltaga i försvaret. Därmed var försvaret inriktat på att hålla en stor organi­sation. Något som begränsade möjligheterna till förbättrad produktivitet genom materielan­skaffning och de möjligheter till organisationsminskning och minskning av anställd personal som därigenom kunnat skapas.

Det är också av värde att konstatera att produktiviteten trots allt stiger även inom den offentliga sektorn. Något som framhålls i en av de två tidigare nämnda debattartik­larna. Det är då rimligt att förvänta sig ökad produktivitet även inom försvaret. Detta även om det är tveksamt om den nivå på produktivitetsökning som kunnat konstateras inom privata verksamheter är relevant som jämförelse.

Strukturrationalisering genom försvarsbeslut

En produktivitetsökning uppnås genom ofta struktur­rationalisering. Sådana sker ofta i stora steg och i samband med stora investeringar. Ett historiskt exempel på sådana inom försvaret kan utgöras av att Försvarsmakten under 1970-talet ersattes närmare 300 attackflygplan typ A 32 med ca 100 flygplan av typ AJ 37. Det var en större investering som resulterade i färre anställda och därmed i mindre driftskostnader i framtiden. Detta byte av flygsystem skedde, då liksom nu, efter överväganden och beslut i samband med fleråriga försvarsbeslut. I dessa tog man politiskt ställning till investeringar, organisationsförändringar och personalbesparingar m m. De ekonomiska ramarna under åren efter dessa fleråriga beslut räknades sedan upp med den typ av prisindex som här diskuteras. Det problem som jag här vill påtala är att det produktivitetsavdrag som man då använde förutsätter en kombination av strukturrationaliseringar och vardagsrationaliseringar. Strukturrationaliseringar är då redan övervägda och kostnadsbedömda i samband med för­svarsbesluten. Att då använda produktivitetsavdrag utan att korrigera för att strukturratio­naliseringarna oftast redan behandlats i försvarsbeslut kan i praktiken innebära dubbla anspråk på ökad produktivitet.

Slutsatsen av ovanstående blir att indexkonstruktionen också bör korrigeras för att undvika sådana dubbla och troligen orealistiska anspråk på strukturrationaliseringar.

Produktivitetstillväxt i verkligheten

I det historiska exemplet med attackflyg fanns omstän­digheter som minskade möjligheten att öka produktiviteten. Minskningen i antal flygplan från ca 300 till 100 medförde visserligen en proportionell minskning i antalet flygdivisioner och därmed motsvarande minskning i de driftskostnader som där uppstår. Men antalet flygflottiljer där dessa divisionsenheter fanns baserade minskades inte i lika hög grad. Detta beroende på att Försvarsmakten ville behålla förmågan till insats i olika riktningar samt på att utspridning på flera baser var ett väsentligt sätt att minska effekter av en motståndares bekämpning. Det innebär att de driftskostnader som ligger på flottiljnivå inte minskade i proportion till det minskade antalet attackflygplan. Till bilden hör också att de nya attackflygplanen var tekniskt mera komplicerade, vilket också minskade möjligheterna att reducera personalantalet.

Vidare kommer den tekniska utvecklingen in på flera sätt. Exempelvis kan en motståndare förväntas förbättra luftvärnet i de målområden där AJ 37 skall verka. För att bi­behålla förmågan att verka behövs därför vapen till attackflyget med längre räckvidd. Vidare behövdes nya medel för egen elektronisk störning av en motståndares efter hand ökande till­gång på elektroniska hjälpsystem. D v s materielanskaffning av mera än attackflygplan behöver ökas för att upp nå god verkan, vilket sedan kan relateras till tillväxt av attackflygets produk­tivitet.

Ovanstående visar att exemplet byte av typ av attackflygplan var mera komplicerat än vad en första anblick kan tyda på. Sammantaget innebar detta att personalen vid attackflygets organi­sation inte minskade i den takt som minskningen i antal flygplan kunde motivera. Motsvar­ande resonemang gäller för andra delar av Försvarsmakten. Generellt innebär detta således att anslaget behövde höjas med hänsyn till vad som sammanfattat kan kallas militärteknisk ut­veckling.

Nu kan man invända att dessa förändringar bör ha beaktats med marginal för sådan teknisk utveckling när beslutet att anskaffa AJ 37 togs. Det må vara sant, men information om en­skildheter i kommande teknisk utveckling som en motståndare kan väntas tillgodogöra sig

var ofta inte preciserad vid anskaffningstillfället. Detsamma gäller också delar av egna mot­åtgärder och deras kostnader. Dessa måste därför fortlöpande kompletteras mellan de stora politiska beslutstillfällena. Flera av åtgärderna var också var för sig så små att man inte orka­de behandla dessa specifikt i försvarsbesluten. Återkommande renoveringar och modernise­ringar var således regel för att bibehålla AJ 37 operativ förmåga i förhållande till omvärlden. Sammanfattningsvis behövdes ett antal organisatoriska och materiella beslut för att bibehålla den produktivitetsökning som initiala anskaffningsbeslut gjorde möjlig. Motsvarande resone­mang var då också giltigt för stora delar av Försvarsmakten.

Sammantaget visar exemplet att det finns en koppling mellan möjligheterna till produktivitets­tillväxt, objektbunden prisutveckling för försvarsmateriel samt allmän teknisk försvarsutveck­ling. Något som kanske var oväntat för flera läsare. Slutsatsen bör i alla fall bli att i FPI bör finnas både en ambition för produktivitetstillväxt och en kompensation för teknisk fördyring. Där den senare ofta kan vara en förutsättning för att få ut god effekt – och därmed hög produk­tivitet – av en grundinvestering

Trots allt gjordes personalminskningar vilket bidrog till ökning av produktiviteten under det kalla kriget. Detta genom vardagsrationaliseringar och större omläggningar av fredsorganisa­tionen. I den utveckling som Försvarsmakten nu står inför är personalminskningar inte aktu­ell. Ökad operativ förmåga efterfrågas. Det innebär en ökande krigsorganisation och större fredsorganisation med ökat antal anställda för ökad beredskap och uthållighet hos de enskilda krigsförbanden. Därutöver behövs ökad territoriell yttäckning – främst av nyuppsatta styrkor motsvarande kalla krigets lokalförsvar men också ökade möjligheter till basering av marin och flyg. Sammantaget innebär detta väsentliga skillnader från situationen under senare delen av kalla kriget. Den efterfrågade ökningen avseende produktivitet måste då ske samtidigt som perso­nalen ökar. Ökningen i operativ förmåga bör då naturligtvis bli större än ökningen i antalet anställd personal. Det är då väsentligt att vilseledande incitament till  produktivitetsökning genom personalminskning inte läggs in i utformningen av FPI. Incitament för att höja produk­tiviteten får skapas på annat sätt. Lämpligt kan då vara intern och extern revision och gransk­ning. Här vill jag särskilt nämna internationella försvarsekonomiska jämförelser och då även med inriktning på produktivitet.

Tidigare redovisat

Ovanstående resonemang om produktivitet är utförligare än vad som många gånger redovisats i samband med FPI. För att här ge en mera fullständig analys av FPI olika inslag komplet­teras här med en översikt över vad som tidigare skrivits i några FOI-rapporter. I en rap­port[2] redovisas att försvarsindustrin har andra förutsättningar än de flesta civila industriföretag. Andelen FoU är väsentligt högre. Vidare har beläggningen under några decennier var låg för att sedan kraftigt öka så att säljarnas position på marknaden nu har stärkts kraftigt. I rappor­ten delas vidare orsakerna för kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel upp i två delar. En utgörs av priser på de resurser som behövs för produktion. Den andra delen består av ökning av prestanda och som beror av strävan efter att hålla jämna steg med den internationella utvecklingen. FOI-studien konstaterar också att svenska försvarssystem visar samma resultat som i internationella studier, nämligen att kostnadsutvecklingen är 3-4 % över KPI (Konsu­mentprisindex). Därav är i genomsnitt närmare hälften ren prisutveckling. Resten är då pre­standarelaterad kostnadsutveckling. När det gäller den rena prisutvecklingen beskrivs i rapporten också inverkan av de pris- och indexklausuler som gäller i de kontrakt som FMV upprättar vid inköp av materiel.[3] Där framgår att kontraktsindex under de senaste decennierna varit närmare en procent högre än den allmänna prisutvecklingen enligt konsumentprisindex (KPI).  Ett problem som nämns är också att år 2012 togs bort kompensation för valutaeffekter.

Något som rimligen vållar problem nu när växelkursen åter blivit mer nyckfull.

Av intresse kan också vara att indexkonstruktioner liknande FPI i omvärlden ofta utformats på ett mera generöst sätt utan produktivitetsavdrag. Samtidigt finns där ofta tillägg som liknar det för teknik utveckling som tidvis fanns FPI under kalla kriget. I några länder – t ex Australien – finns också uttalat att indexuppräkningen skall bidra till att öka försvarsutgifternas andel av BNP till nivån 2 % [4]. Vidare används indexberäkningar inte för direkt uppräkning av försvars­anslaget. Man använder indexuppräkningen som ett ingångsvärde för ett nytt politiskt ställ­ningstagande beträffande anslaget.

Slutsats

Det här framförda leder således till att om inte sättet att göra anslagsuppräkning görs om kom­mer de nya försvarsmiljarderna att till väsentlig del ätas upp av prisökningar och inte fullt ut omvandlas till ökad militär förmåga. När nu den politiska viljan finns att öka försvarsförmå­gan så är det rimligt att även förnya priskompensationen. Vidare pekar det som här behandlats på att FPI inrymmer fler komplexa frågeställningar än vad som tidigare behandlats. Det finns då ännu större anledning att beakta att man i de flesta länder övergivit tanken att kunna kon­struera ett ”rättvisande” index byggt på strikta ekonomiska och statistiska jämförelser. I stället görs politiskt en sammanvägning av vad en indexuppräkning ger tillsammans med annan ak­tuell information.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI samt ledamot av  KKrVA.

Noter

[1] Politiker blundar för orsaken till välfärdens ökade kostnader, i DN söndag 14 oktober 2018 och
Välfärden, skatterna, Baumoleffekten och högerpopulismens framväxt i Ekonomisk Debatt nr 7 2018, båda av Lindmark, Magnus och Andersson, Lars-Fredrik. Vidare publicerades Är tillväxten till gagn eller ett problem för välfärden? i Ekonomisk Debatt nr 1 år 2019 av Murray, Richard.
[2] Kostnadsutveckling för försvarsmateriel av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-4634-SE, Oktober 2018
[3] Dessa indexklausuler syftar till att ersätta industrin för prisförändringar i insatsvaror samt löner under avtalet gång. Inte ovanligt är kontrakt med incitamentsinslag där leverantören skall stå för delar eller hela risken för merkostnader utöver grundpris. Rimligen finns här också visst utrymmer för omförhandling i de fall industrin utsätts för ”onormala” prischocker.
[4] Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-3901-SE, Juni 2014

av Lars Wedin

Världens utveckling går nu in i ett nytt skede; situationen är instabil och dynamisk. Hur ett nytt stabilt tillstånd kan tänkas se ut är omöjligt att säga. Den svenska strategin måste i detta oklara läge bygga på förmåga till anpassning och en balanserad försvarslösning.

Globaliseringen mattas av men får också en ny karaktär. Det globala transportbehovet – 80 – 90 % av allt gods (beroende på hur man räknar) fraktas på fartyg – torde fortsätta att öka även om andra hänsyn – exempelvis klimat och miljö – kan innebära en broms. Nordostpassagen öppnas allt mer för trafik vilket kan betyda en tyngdpunktsförskjutning från Indiska Oceanen som världshandelns knutpunkt till Norra Ishavet och därmed det nordiska området. Havet får allmänt ökad betydelse för mänsklighetens framtida försörjning med resurser (energi, föda, råvaror), vilket leder till konflikter; något som redan är fallet i Sydkinesiska Havet. Men havets betydelse som transportled för information – undervattenskablar transporterar 90 – 95% av all data – bara ökar (se karta https://www.submarinecablemap.com).

Globaliseringen minskar i ett viktigt avseende. Sedan den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet har globalt accepterad vetenskap alltmer dominerat. Efter andra världskriget och än mer efter det kalla kriget blev mänskliga rättigheter, demokrati  etc, allt mer accepterade. USA och Västeuropa spelade här en nyckelroll. Med ”Trumpismen”[1] och Kinas hegemonisträvanden ersätts nu denna trend med ”fake news”, lokala tolkningar (rasifiering, identitetspolitik osv) där varje grupp genom sociala media – mer eller mindre statsunderstött – skapar sin egen sanning. Internet fragmenteras från ett allmänt globalt nät till delvis statskontrollerade subnät.

Den senare trenden innebär också ett ökat ifrågasättande av de globala företagens enorma makt. Detta gäller särskilt de så kallade GAFAM (Google, Apple, Facebook, Amazon, Microsoft); stridens resultat är ännu okänd.

USA under president Trump karaktäriseras av osäkerhet och interna motsättningar. Man kommer inte längre att stödja internationell rätt, det förefaller klart. Därigenom förlorar ”den fria världen” sin ledare.  Den politiska ryckigheten – Twitterpolitiken – gör att USA förlorar i inflytande. Kommer USA  fortsätta att genom Nato betala för européernas försvar? Osäkert! Men logiskt är svaret ja eftersom det ger USA inflytande och avsättning för sin försvarsindustri. I vilket fall kommer USA att allt mer behöva prioritera hanteringen av Kina som tydligt har som mål att ersätta USA som hegemon. Men under Trumps slagord ”Amerika först” kanske det inte gör USA något? Slutligen är det ytterst illavarslande att Administrationen nu går ut och hävdar att en eventuell valförlust 2020 skulle bero på valfusk och alltså inte skulle vara legitim.

Storbritannien, historiskt en nära vän till Sverige, kastar nu förtöjningarna till Europa för att till synes redlöst driva ut på osäkerhetens hav. Den brittiska politiska klassen har omsorgsfullt bevisat sin inkompetens och de stormaktsdrömmar som herrar Johnson & Co hyser kommer att möta en bister verklighet. Dessutom är i varje fall den brittiska flottan redan nu plågad av tekniska och personella problem. Risken att skottarna gör nya försök att lämna det drivande skeppet är uppenbara.

Europa karaktäriseras av splittring. Detta påverkar såväl EU som Nato – som för övrigt, vilket ofta glöms bort – i stort sett har samma medlemmar.  Nato är fortsatt den viktigaste militära samarbetsorganisationen men dess – d v s dess medlemmars – vilja att försvara medlemmar mot Ryssland kan starkt ifrågasättas. Erdogan, Salvini och Orban är alla proryska, Marine Le Pen likaså och hon kan bli näste franske president! Le Pen vill ta Frankrike, Europas starkaste militärmakt, ut ur såväl EU som Nato. Sannolikheten för att de ovan nämnda skulle vilja hjälpa icke-medlemmen Sverige är låg. För övrigt anser många franska säkerhetspolitiska bedömare[2] att spänningen Europa – Ryssland delvis är Sveriges fel. Härtill kommer fundamentalt olika åsikter avseende demokrati, rättsstatens principer m fl fundamentala värden.

Mot denna bakgrund blir EU-valet om en månad utomordentligt viktigt. Unionen måste reformeras, det är klart – men hur? Det är om detta valet bör handla. Ett stort ansvar vilar här på våra europeiska politiker.  Nato blir kvar så länge som USA är kvar. Men att Europas säkerhetsarkitektur kommer att behöva stöpas om under 20-talet förefaller ganska tydligt. En Gemensam Försvars- och Säkerhetspolitik (GFSP) är inte möjlig utan en någorlunda gemensam säkerhetspolitisk världsuppfattning och en dito strategisk kultur. Blir det då  inte nödvändigt med en inre cirkel villiga EU-stater medan de kritiska blir mer perifera?

Ryssland är det traditionella svenska hotet (jfr Karl XII i Kungsträdgården) och visst måste en småstat som Sverige förhålla sig till en närliggande kärnvapenförsedd stormakt med en expansiv historia. En titt på kartan visar att Ryssland skulle ha ett geopolitiskt intresse av att på ett eller annat sätt återta Baltikum och därmed få en sammanhängande kuststräcka St Petersburg – Kaliningrad. Det är också relativt lätt att tänka sig att Ryssland skulle vilja skapa en marin exklusionszon i Östersjön – en så kallad A2/AD situation (AntiAccess/Area Denial).  I det läget skulle Kalibrförsedda korvetter (den ryska roboten Kalibr har räckvidd upp till 2500 km) kunna stödja operationer i Barents hav från en relativt riskfri gruppering i Bottenviken. Man kan möjligen också tänka sig att Ryssland skulle vilja ockupera hela den Skandinaviska halvön.

Det första målet skulle kunna förverkligas efter en ockupation av Gotland och Åland i syfte att avregla de marina tillfartsvägarna till Baltikum.

Det andra målet skulle kräva att Sverige och Finland kan fås att avstå från sina starka band till USA och Nato.

Det tredje målet skulle kräva en invasion av halvön. Eftersom Norge är med i Nato skulle Ryssland då riskera att utlösa ett kärnvapenkrig såvida man inte betraktar Natos artikel 5 som icke-operativ (exempelvis efter konsultationer med ett antal medlemsstater).

Det är bara det tredje alternativet som kräver en direkt militär insats mot det svenska landterritoriet (bortsett från Gotland). De andra kan sannolikt nås genom påtryckningar, propaganda, desinformation, hybridkrigföring inklusive begränsade militära insatser exempelvis mot den sjöfart som svensk försörjning är beroende av. I sådana gråzonsinsatser är det inte troligt att Nato väljer (dess medlemmar väljer) att eskalera konflikten till ett öppet krig. Man får inte glömma att många européer uppfattar Baltikum som ett naturligt ryskt intresseområde samt att balterna och svenskarna provocerar Ryssland. Att Ryssland genom att uppträda på ett annat sätt under de första 20 åren efter det kalla kriget kunde ha skapat ett någorlunda förtroendefullt samarbete tänker många inte på. Hade Ryssland bejakat balternas medlemskap i Nato i enlighet med Parisstadgans (1990) bestämmelser så är det inte heller säkert att de blivit medlemmar. Men genom att säga nej visade Ryssland just att man betraktade Baltikum som en intressesfär vilket (då) var oacceptabelt för Natos medlemmar.

Nu går det mesta Rysslands väg i Europa – se ovan – varför optionen krig knappast är aktuell utom i ett läge där Ryssland känner sig direkt hotat eller om Putin måste vidta något drastiskt i en situation där hans maktställning på hemmaplan är hotad. Sårade björnar är farliga!

Kina strävar efter att verkligen skapa ett Mittens Rike där omgivande länder är någon form av vasaller. The Belt and Road Initiative eller One Belt One Road (OBOR) är ett viktigt instrument i detta avseende. Man har redan gjort betydande inbrytningar i Europa (Grekland, Italien) – ”Kinekyl” lyckades inte men nya framstötar kommer säkert för Kina behöver på sikt en marinbas i Atlantområdet för sin starkt expanderande flotta.[3]  Vart fjärde år, med nuvarande takt, byggs en flotta motsvarande Frankrikes – idag Europas största.

Med den kinesiska expansionen följer också Kinas syn på vikten av kontroll över befolkningen. Artificiell Intelligens (AI) får den roll som Karin Boye tilldelade Kallocain. Kina bedriver också en form av nykolonialism i syfte att få kontroll över allt större delar av världens resurser. I västra Indiska Oceanen köper man upp fiskerättigheter och sätter den lokala fiskebefolkningen på backen med risk att denna övergår till kriminalitet (jfr Somalia för några år sedan). Dessutom är Kina en av de huvudansvariga för den globala överfiskning som får allvarliga konsekvenser för mänsklighetens framtida försörjning om inget görs.

Nu är den kinesiska expansionen inte ödesbestämd. En alltmer diktatorisk president leder till ett undertryckande av kritiska röster – ”slaven på triumfvagnen” saknas. Resultatet kan bli strategiska misstag som kan få förödande följder. Men hur långt är det till en sådan situation och vad händer då?

Afrika är en ung kontinent (Befolk­ningen i Afrika kommer, enligt medel­alter­na­tivet i FN:s prognos, att mer än för­dubblas till år 2050, från 1,1 miljarder till 2,4 miljarder).^[4] Om inte avgörande förbättringar sker avseende unga människors framtidsutsikter kommer migrationen till Europa bara att öka. Vi kan inte lösa detta genom att låta migranterna drunkna i Medelhavet eller försmäkta i Libyska koncentrationsläger och därifrån säljas som slavar. Terror och kriminalitet går hand i hand och hotar nu framför allt Sahelområdet. Men andra spänningar finns. Ett uppror i Algeriet som slås ned med brutalitet – en stor risk – skulle få stora konsekvenser för i första hand Sydeuropa och i andra hand hela Europa. Ett ensidigt svenskt fokus på Ryssland kommer inte att ge oss många vänner!

Därmed är vi framme vid Sverige. Sverige är fortfarande ett relativt stabilt land där få vågar utmana grundläggande värden. Men det finns risker. Klimat- och miljöåtgärder kan, liksom i Frankrike, skapa en skarp klyfta mellan stad och land, mellan fattiga och rika. Det är emellertid svårt att se svenskar i någon form av uppror typ de Gula Västarna i Frankrike med deras – oönskade – allians med extremvänster, extremhöger, antisemitism och allmän förstörelselusta. Men är en sådan utveckling omöjlig om svensken retas allt för mycket? Migrationen och elitens dröm om multikulturalism är andra faror för sammanhållningen. På ett helt annat plan ligger den inkompetens avseende säkerhet som flera gånger avslöjats i viktiga myndigheters administration. En ytterligare svensk svaghet är den svaga styrningen från regeringen gentemot myndigheterna och benägenheten för stuprörstänkande.

Försvarsmakten talar nu om att en grundläggande försvarsförmåga kanske kan uppnås i spannet 2030 – 2035. Detta kan inte vara acceptabelt! Men ändå ställer sig försvarsminister Hultqvist upp inför Försvarsberedningen och skapar osäkerhet avseende de redan lågt ställda förväntningarna på kommande försvarsbudget. Signalen utåt är: ”Vi bryr oss inte i vårt försvar och därmed inte i vår suveränitet!”

Det svaga svenska försvaret i kombination med allianslöshet och regeringens visade ovilja att höja försvarsanslagen till rimlig nivå (se ovan) är ett hot mot stabiliteten i Nordeuropa. I en krissituation kan i värsta fall en kapplöpningssituation uppstå.

Än så länge (26 mars) är lite känt om Försvarsberedningens inriktning. Vi tycks dock gå mot ett försvar i stark obalans med en kraftig satsning på värnpliktsbemannade mekaniserade markstridsförband, ökning av flygvapnet men med marinen ställd på undantag. De finns så kallade experter som tror att det räcker med kustrobotförband! Men sådana kan inte trygga vårt utnyttjande av havet!

Marinen måste tvärt om byggas ut så att den kan skydda sjöfart längs kusterna men lika mycket för att hävda våra intressen i övrigt i oss omgivande farvatten. Under 20-talet kommer autonoma farkoster att bli allt vanliga. Detta kommer att ge sjöstridskrafterna stora möjligheter att mångdubbla varje fartygs insatsmöjligheter. Minröjning kommer att skötas av autonoma farkoster, givetvis övervakade av stridsfartyg. Sensorer behöver inte längre bara placeras ombord utan också i nätverk över, under och på havsytan. Därigenom kommer ytstridsfartyg och ubåtar att taktiskt kunna samverka. Ytstridsfartyg kan också bli viktiga pusselbitar i luftförsvaret genom att de kan verka redan långt ut från kusten dels med egna vapen och dels som delar i luftspaningskedjan.

Marinen är vår första försvarslinje! Geografiskt genom förmåga att verka över hela vårt maritima intresseområde (åtminstone från Skagerrak i väster till hela Östersjön i öster). Tidsmässigt genom att varje fartyg är bara en knapptryckning – signalen för klart skepp – från förmåga att föra krig.

Författaren är kommendör, ledamot av Kungl  Krigsvetenskapsakademien, Kungl Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine.

Noter
[1] Ordet används här i allmän betydelse även om Trump är den mest kända företrädaren för alternativ sanning.
[2] Författaren bor i Frankrike och har ett ganska stort kontaktnät inom denna sfär.
[3] Jag vet att experter hävdar att projektet var rent kommersiellt men det kan mycket väl haft en långsiktigt säkerhetspolitiskt mål.
[4] https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Afrikas-befolkning-fordubblas-till-2050

av Nils Daag

I en rad artiklar och bloggar (se exempelvis KKrVA blogg i juli 2018 och SvD Säkerhetsråd jan 2019) har jag diskuterat de säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige står inför. Det råder bred enighet om att Sveriges försvar måste stärkas. Däremot talas det mindre om utrikespolitikens och diplomatins roll och de resursförstärkningar som kan behövas. UD blir lätt ett av många ”särintressen” , när besparingarna naggar statsbudgeten i kanten och departementen strider för sin ”lott”.

Beträffande Försvaret har jag understrukit vikten av förstärkt ”beställarkompetens” i Regeringskansliet. Vidare att de växande försvarsutgifterna till en del kunde finansieras lånevägen. Det sistnämnda förefaller alltmer rimligt, när vårt lands statsskuld nu närmar sig 20%-nivån.

Säkerhetspolitiken spelade en undanskymd roll i valet 2018. Men nu kommer diskussionen att intensifieras i samband med att Försvarsberedningens rapport presenteras i maj. Likaså har Säkerhetspolitiken getts en ledande roll inom Krigsvetenskapsakademins treåriga projekt SES. Sverige för en aktiv utrikespolitik. Det nyligen avslutade medlemskapet i FNs Säkerhetsråd har inneburit särskilda möjligheter att agera och etablera kontakter[1]. Fr o m i höst kommer vi under ett år att vara ordförande i IAEAs styrlese.

Den internationella agendan fortsätter att expandera. Det handlar om klimat, säkerhet, nedrustning, utveckling , migration/flyktingar, medlingsinsatser etc, etc. Vad som inte alltid artikuleras lika tydligt är de långsiktiga målen för vår utrikespolitik och hur dessa ska finansieras. De som förespråkar en relativt snar anslutning till NATO är visserligen flitiga på debattsidorna. Men på den politiska nivån ligger man lågt. Exempelvis råder tystnad om de franska och tyska initiativen beträffande europeisk säkerhet. Det är dags för regering och riksdag att bli mer offensiva också vad gäller de utrikespolitiska målen. Ett första steg vore att utveckla en detaljerad strategisk vision. Försvarsberedningens rapport blir självfallet en viktig utgångspunkt, men denna kan behöva kompletteras vad gäller utrikespolitiken och diplomatin. I denna process måste också tilldelningen av resurser diskuteras.

Det var länge sedan våra relationer med omvärlden hanterades enbart av UD. Idag berörs hela Regeringskansliet. De brister som finns såväl i den horisontella samordningen inom RK som i den vertikala styrningen av myndigheterna blir därmed alltmer uppenbara. Med utgångspunkt från Försvarsberedningens rapport i maj finns anledning att genomlysa den utrikespolitiska komponenten i vår säkerhetspolitik på sätt som motsvarar det som redan sker med försvarspolitiken.

Några steg på vägen kunde vara

En serie utrikespolitiska seminarier med deltagande från RK, relevanta myndigheter och fristående organisationer som Ui och den akademiska världen. Dessa skulle behandla Sveriges internationella agerande och inte minst EUs framtid och Sveriges roll. En bra utgångspunkt är att EU- ministern numera sitter i SB. För UD internt handlar det om prioriteringar av verksamheten (inte springa på alla bollar ) samt rekrytering och utveckling av personalen. Man måste också överväga ökade ekonomiska resurser. Vi talar om några tiotal miljoner , inte miljarder.

En uppdatering av den Nationella säkerhetsstrategin som antogs 2017 men som sedan dess inte gjort mycket väsen av sig. Hur många vet att vi faktiskt har en sådan?

En förstärkning och synliggörande av det Säkerhetspolitiska råd som tillsattes efter valet 2014. Rådet är om möjligt ännu mer anonymt än strategin. Detta Råd bör också ha en ledande operativ roll i vissa frågor.

En förstärkning av UDs resurser vad gäller strategiskt tänkande. Delvis kan detta behov täckas genom styrning och utnyttjande av relevanta myndigheter som FoI och samverkan med organisationer och den akademiska världen. Men detta kräver i sin tur en förstärkt beställarkapacitet. UD är en kunskapsorganisation där rekrytering och utbildning är av central betydelse. Vidare måste man satsa ännu mer på att informera om verksamheten för att vinna stöd för de förstärkningar som krävs. Det handlar både om diplomatins vardag i fält och de långsiktiga uppgifterna, Man kan skratta åt de klantiga diplomaterna i TV-serien DIPS. Men tyvärr är denna schablonbild rätt utbredd.

Författaren är ambassadör, civilekonom och ledamot av KKrVA

Noter

[1] En skrivelse om Sveriges medlemskap i Säkerhetsrådet kommer att lämnas till Riksdagen under våren.

av Magnus Sjöland

Som läsaren kanske minns så var det ett intensivt race i rymden i mitten av 1900-talet mellan dåvarande Sovjetunionen och USA, bland annat tävlade de i vem som fick upp första djuret i rymden och vem som kunde komma först till månen.

Idag pågår ett nytt race, denna gång mellan USA och Kina om vem som kan utveckla den första användbara kvantdatorn. Kina har precis satsat 10 miljarder USD på att bygga ett nationellt laboratorium och USA har nu svarat och satsar i ett första steg 1 miljard USD. I början på året så enades Demokrater och Republikaner om att ta fram en Kvantumstrategi för USA. Antagligen är det rädslan att komma efter Kina som fick dem att, i ett väldigt spänt läge precis innan USA stängde ner delar av sin statsapparat, fatta detta beslut.

Det är inte bara stater som försöker ta fram kvantdatorer, industrin förstår också potentialen. Bil-, finans-, energi- och läkemedelsindustrin ser enorma fördelar med kvantdatorer. Stora drakar som t ex IBM, Microsoft, Alibaba, Google, Daimler och JP Morgan  satsar idag på tekniken.

En kvantdator är oerhört mycket snabbare än en vanlig dator och kan ge den som har en sådan dator ett stort övertag inom en mängd olika områden, bland annat så kan den göra dagens krypton meningslösa. Allt hemligt som idag krypteras, skulle enkelt kunna läsas i klartext. Detta komplicerar enormt för väldigt många och innebär att helt nya metoder måste tas fram för att överföra information. Kanske brevduvor och MC-ordonnans kommer på modet igen? Nej, detta är inget att skämta om. Jag skulle vilja säga att den som kan få ett sådant informationsövertag har möjlighet att styra världen.

Både IBM och Rigetti, ett litet företag startat av avhoppare från IBM, har båda under innevarande år släppt sina första kvantdatorer som går att köpa. Men än så länge är det forskningsdatorer för universitet och högskolor och inte användbara superdatorer. Många tror att det kommer att ta 5-10 år ytterligare innan tekniken är mogen.

Det var nobelprisvinnaren i fysik, Richard Feynman, som på 1960-talet argumenterade för kvantdatorn. 1982 argumenterade han vidare på idén med supersnabba kvantdatorer. Även den ryska matematikern Jurij Manin var inne på dessa idéer 1980. Att man skulle kunna bygga en dator i nanometerstorlek med lagar för kvantmekaniska vågfunktioner. Dessa lagar fastställdes först av den danska fysikern Niels Bohrs 1913:

1. Elektroner kan bara cirkulera i fasta bestämda banor, kvanttillstånd, runt atomens kärna.
2. En elektron kan utföra ett kvantsprång mellan de olika banorna.

Idag ser vi elektronen mer som en vågrörelse, än som en partikel. Men vi pratar fortfarande om kvantsprång, inte bara för elektroner utan för flera olika former av partiklar. Idag är inte alla fysiker eniga om vad ett kvantsprång är och flera tolkningar är möjliga.

En vanlig dator jobbar med ettor och nollor, en kvantdator jobbar med ”kvantumbitar”, som kan ha flera tillstånd samtidigt. En kvantdator har bara ett minnesregister, på vilket de logiska operationerna utförs. Minnet kan liknas vid en yta på vilken datorn skapar komplicerade interferensmönster. För att kvantdatorerna skall fungera och kvanttillstånden skall flöda, behöver datorn vara i vakuum och kylas ner till väldigt nära den absoluta nollpunkten. Detta uppnås genom att man blandar Helium-3 och Helium-4, som för bort värmen. Detta är både dyrt och besvärligt.

Många tekniskt svåra problem måste lösas för att dessa datorer skall bli meningsfulla och fungera. Det gäller såväl materialtekniskt som informationhanteringsmässigt. Datorerna blir mindre och mindre. Detta är kanske nästa steg i miniatyriseringen av datorerna, att vi är inne i atomerna när vi kalkylerar. Mindre än så är svårt att göra? Vi får se om de lyckas. Kanske en lika stor utmaning som att ta människor till månen? De som lyckas kommer att bli rikligt belönade.

Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

I t ex tidningen Barometern skrivs på ledarplats, på dagen två månader innan beredningen den 14 maj ska lämna sin rapport, att ”Nu vänds processen upp och ned. Om de ekonomiska ramarna sätts först hamnar andra överväganden än säkerhetspolitiska överst på agendan.” Med tanke på att såväl Försvarsmaktens egen Perspektivstudie som Krigsvetenskapsakademiens slutrapport från projektet KV21 båda tydligt pekar på behov motsvarande minst en fördubbling av försvarsanslagen, är det minst sagt oroande om renodlat ekonomiska styrmetoder åter blir primära. Det sena inspelet från regeringen till beredningen har enligt media också irriterat politiker som Allan Widman.

Svenska folket har ju på senare år visat en ovanligt stor förståelse för behovet att åtgärda förmågebrister inom försvarssektorn, ett ökat intresse för försvarsdebatten och medvetenhet om den förändrade hotbilden. Under de senaste månaderna har vi också kunnat ta del av SÄPO-chefens beskrivningar av den accelererande mängden attacker mot svenska IT-system. Dels i form av intrångsförsök hos företag, institutioner och myndigheter, dels i form av påverkansoperationer med hjälp av t ex sociala media. Framför allt pekas Kina och Ryssland ut som bakomliggande intressenter. Ett samstämmigt budskap ges i den färska (20 mars) årsrapporten från MUST.

Att höja samhällets motståndskraft mot IT-angrepp och förstå de alltmer subtila formerna av långsamma men metodiska externa aktiviteter för att komma in bakom våra digitala staket är viktigt – alldeles jätteviktigt, för att använda talspråk. I sådana åtgärder ligger också att skydda militära system och fortsätta bygga ut den nyligen initierade offensiva förmågan på cyberområdet. Det räcker med att studera den enorma satsningen på spetskompetens inom cyber och AI (artificiell intelligens) som nu sker i Kina för att förstå hur framtida scenarier kan komma att se ut. Vårt eget nödvändiga förmåge­byggande inom dessa områden kräver åtgärder i hela kedjan av rekrytering, utbildning, förbands­uppbyggnad och materiel. Och därtill förstärkt skydd av befintliga system och anläggningar.

Börjar vi sedan att räkna upp alla åtgärder som krävs för att förbättra skyddet och redundansen avseende vår elförsörjning, skapa säkra digitala förbindelser mellan myndigheter och erbjuda successivt säkrare metoder för e-handel och annan digitalisering, så tickar miljarderna ganska snabbt. Det finns till stor del redan kostnadsberäknat, men saknar hittills en tydlig politisk vilja, i alla fall när det hamnar hos Finansdepartementet.

Den svenska statsskulden har, som andel av BNP, stadigt sjunkit ända sedan 1994 (källa Riksgälden) och 2018 var inget undantag med ett överskott i statsfinanserna på ca 80 miljarder. Sverige som land har nu en av de lägsta statsskulderna per capita (även om den privata belåningen på individnivå är bland de högsta). Att nu göra en riktningsändring i den kurvan under några år, för att frigöra pengar till en kraftfull satsning på att begränsa samhällets sårbarhet, återskapa den under decennier reducerade förmågan i det militära försvaret och höja säkerheten i elförsörjningen och andra helt vitala funktioner, borde vara möjligt! Visserligen pekar prognoserna på ett minskande överskott i statsfinanserna under de kommande åren, p g a den lågkonjunktur som börjar skönjas, men sådana nationella brister i säkerheten som beskrivs ovan borde kunna vara grund för extraordinära utgifter.

Dessutom skulle det generera många nya jobb om staten satsade stort för att minska sådana kritiska sårbarheter. Därmed skulle det bidra till att reducera brister inte bara inom de utpekade sakområ­dena utan även på arbetsmarknaden. Var nu lite kreativa, bästa politiker! Då kan vi, förhoppningsvis, hinna laga många förmågehål innan de utnyttjas av illasinnade krafter. För det senare alternativet skulle med största säkerhet medföra långt större kostnader och konsekvenser i form av besvärliga sammanbrott i vårt nationella välstånd.

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21.

av Ulf Henricsson

Kommentar till Sebastian Merlöws bloggtext, införd 4 april.

Det är glädjande när politiker engagerar sig i försvarsfrågor. Inte minst är det återuppståndna intresset för totalförsvaret glädjande. Det är bra med förslag så att diskussionen kan bli mer konkret. Att bara prata ”förbandsrutor” utan att se till innehållet leder lätt fel. Räcker inte förbandsrutan till ritar man en större som täcker ett större område. Förbandstecknet för brigad har vuxit avsevärt sedan vi hade 16 eller fler brigader utan att innehållet förändrats – det har snarare gått åt andra hållet.

Lätta brigader har sällan varit ett framgångskoncept. Minns hur det gick för lätta brigaden i Balaklava under Krimkriget. Visserligen blev det en ouvertyr som lever än i dag men priset för den blev högt.

Det finns skäl att börja med att fundera på vad förbandet skall kunna uträtta och för att uttrycka det enkelt är det gränssättande kravet att vi skall kunna slåss mot tunga mekaniserade förband (med stridsvagnar). Det är ju den hotbilden som beskrivs av författaren. Kan vi det, kan vi också slåss mot alla andra markstridsförband och genomföra internationella insatser. Då är det rimligt att vi använder vapen med minst samma förmåga vad avser eldkraft, rörlighet och skydd som motståndaren har.

Att utmana en motståndare som utnyttjar tunga mekaniserade förband med tung kulspruta, lätta pansarvärnsvapen och lätta granatkastare är ingen bra idé. Stridsfordon 90 planerades få en 25 mm automatkanon från början. Kalibern befanns efter studier (1990) ”för lätt” och ”40:an” valdes. Kalibern på dagens pansarskytteförband varierar från 20-50 mm. Pansarterrängbilen 360 i den här förordade bataljonen har en kaliber på 12.7 mm och den har begränsad verkan mot de luftlandsättnings förband som Ryssland kan sätta in

På min stridsledningspansarbandvagn 302 som jag använde i Bosnien fick vi en träff av en 12.7 mm projektil i sidan, det blev en bula, utan genomslag i pansaret. Inte heller 80 mm granatkastare gjorde någon nämnvärd skada. Vi lärde oss i Bosnien att en främlingslegionär inte tar skydd om 80 mm granaterna briserar längre bort än 30 meter. Både pansar och ammunition har utvecklats sedan dess men i huvudsak proportionellt.

För den som vill sätta sig in ordentligt i dessa frågor rekommenderar jag studier av de olika MUR (MarkmålsUtredningarna) studierna samt systemplan 2 för stridsfordon 90 respektive ny stridsvagn från början av 1990-talet. Mig veterligt finns inget bättre underlag idag – om det finns, läs då detta. Det finns också en omfattande videodokumentering av såväl stridsfordon 90 och stridsvagnars framkomlighet.

Jodå – stridsfordon kan köra fast, men jag har varit med om avsevärt fler fastkörningar med hjulfordon och även bandvagnar går att köra fast när man missar terrängvärderingen

När vi hade 13 brigader tyckte vi det var helt otillräckligt och hur de skulle omgrupperas med hänsyn till läget gav en hel del huvudbry. I vilken terräng skulle dom verka och mot vilken motståndare. Detta blir inte lättare med bara fem brigader och riket har inte blivit mindre. Är dom dessutom utformade för särskilda områden och terrängförhållanden blir det inte lättare.

Vid förflyttning framställs den lätta brigaden som överlägsen. Ja, den går fortare mellan A och B på landsväg under ostörda förhållanden. Men hur lång tid tar det om man skall räkna in tiden för stridsförberedelser i uppgiftsområdet? Den skall ju föra fördröjningsstrid mot mekaniserade förband med stridsvagnar, vilket den inte har förutsättningar att göra utan tidskrävande förberedelser. Hur är det vintertid? Gör man operativa förflyttningar med snökedjor på eller tar man risken att fastna i snödrivorna och tillämpa den inte helt ovanliga metoden att lägga på snökedjorna när man redan sitter fast. Om man väljer att köra med kedjor på – hur länge håller kedjorna då och det är väl fortfarande så att marschhastigheten nedgår avsevärt med monterade kedjor? Den Gamla SoldIMotor sade max 40 km/tim och då går ett tungt mekförband fortare. Små men avgörande detaljer – liten tuva..!

Den förhållandevis lilla skillnaden i marschhastighet mellan tunga och lätta förband är inte avgörande, det är däremot skillnaden i eldkraft, skydd och terrängrörlighet.

Nej, jag har inte glömt artilleriet, våra (alltför få) artilleribataljoner är ett nödvändigt system för att vi skall kunna föra strid med kombinerade vapen.

Skall vi ha fem brigader är det rimligt att ha ett artilleri som matchar det, alltså minst fem bataljoner, Varför inte börja med att lägga beslag på de 24 ? Archer pjäser som Norge ratade.

Jag har heller inte glömt infanteriet, det är helt nödvändigt och måste ges ett gott skydd och god vapenverkan. Pansarterrängbil 360 är på intet sätt onödig utan kan fylla ett behov av skydd i många stödfunktioner

Nej, jag har inte glömt ekonomin. Lätta förband är billigare men i dessa tider av New Public Management är det väl kostnadseffektiviteten som är avgörande? Jag vet också att politikerna sätter ramarna men då får de också tala om vad de vill ha gjort. Det kostar att säga att hela riket skall försvaras och samtidigt hävda den militära alliansfriheten.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.