Försvarsbloggare

av Magnus Sjöland

Jag sitter strömlös med tända stearinljus i mitt hus och skriver på denna artikel. För fyra dagar sedan blåste stormen Alfrida över Roslagen och många är ännu utan el, i skrivande stund 10.000 hushåll. De system vi bygger upp är idag i första hand optimerade för normaldrift och för att minimera kostnader, inte för att maximera driftsäkerhet.

Detta gör att jag har några funderingar runt resiliens och om vi använder våra resurser på bästa sätt. Hur trygga kan vi vara idag? Använder vi våra skattemedel på bästa sätt för att trygga våra medborgare?

Vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle där de flesta kan röra sig helt fritt, besöka de platser som önskas och få den information de efterfrågar. Om främmande makt vill kartlägga oss, är det enkelt att vandra runt i våra skogar och våra städer och göra egna kartor och planer. Det är svårt att hindra i ett öppet samhälle, polisen är ansvarig men har svårt att stoppa fientliga aktiviteter. Vi medborgare i Sverige vill leva i ett fritt land, röra oss fritt, ha en fri yttranderätt och vi vill inte leva i ett kontrollsamhälle med en stark kontrollapparat. Detta är en svår nöt att knäcka, avvägningen mellan frihet och kontroll. Då det finns de som vill förstöra för oss, som måste övervakas och gripas, samtidigt som den stora majoriteten skall få leva fritt med en hög grad av integritet.

De flesta fastigheter står vem som helst fritt att förvärva. Dessa kan sedan anpassas efter fientliga planer. Detta har börjat uppmärksammas i Finland och jag hoppas att vi också börjar se över lagstiftning och policy. I några fall har vi sagt nej till att utländska intressen köper strategiskt viktig infrastruktur, men mer behöver göras. Exempelvis bör vi sätta in begränsningar för hur stor andel som utländska aktörer har rätt att köpa in sig i strategiskt viktiga företag. Om en fientligt inriktad aktör äger sådana företag kommer de åt känslig information, kan lägga ner verksamheten eller exempelvis avlyssna eller göra påverkansoperationer utan att bryta mot lagen. Tyskland har nu börjat lägga in begränsningar i sin lagstiftning, vi bör följa efter.

Vi har de senaste åren byggt upp ett samhälle som bygger på just-in-time och/eller slimmade system med väldigt få lager och depåer, och liten redundans, där det mesta tillverkas och transporteras när det finns en efterfrågan. Det är enkelt för en fientligt inställd organisation att kartlägga dessa flöden och hitta sårbarheter.

Detta gäller genomgående för nästan alla våra system, både de offentliga som de privata. För att nämna några:

• Kommunikationssystem
• Telenät
• Livsmedel
• Energi
• Betalningsmedel
• Transportsystem

Vi bygger ett samhälle som är ultraeffektivt i ekonomiska termer, men inte tillräckligt resilient och slagtåligt om det uppstår oförutsedda händelser eller ofred. Vad menar jag med resilient? Jo, ett system som tål en hel del störningar innan det kollapsar. Ju mindre resiliens desto enklare är det att rubba systemet så att det slutar att fungera. Om ett system är resilient kan det attackeras på en hel rad områden utan att det märks så mycket, det tar mycket längre tid innan det kollapsar.

Vi kan med relativt små medel från staten se till så att de kommersiella system som byggs upp blir många gånger mer resielienta, exempelvis kan ett telesystem byggas rent kommersiellt för att maximera vinsterna till operatören vid normala driftsituationer. Men om vi bygger in resiliens med hjälp av statliga pengar, eller med tuffare lagstiftning, så behöver det inte kosta så mycket mer om det sker vid konstruktion och uppbyggnad. Det kan räcka med några % i extra kostnad för att kunna tåla rejäla påfrestningar från exempelvis terroristdåd, ofred eller andra onormala påfrestningar, som stormen Alfrida. Detta gäller i princip alla system, om man från början konstruerar systemen för att vara mer resilienta, så kostar det inte så mycket som om det måste läggas in senare.

Detta gäller inte bara krav på resiliens. Jag skulle vilja hävda att det är en naturlag för nästan alla system och nästan alla krav, att om man i ett tidigt skede i utvecklingen av ett nytt system ställer krav så kostar det inte så mycket att införa denna funktionalitet. Om det i stället kommer nya krav efter det att ett system är färdigt, kan det bli väldigt kostsamt att införa ny funktionalitet. Ibland kan det till och med bli dyrare än att införskaffa ett helt nytt system, där de nya kraven är tillgodosedda.

Då vi nu behöver öka vår motståndskraft och satsa på ett starkt totalförsvar bör vi snabbt sätta in åtgärder för att minska våra kritiska systems känslighet, mycket skulle kunna göras på frivillig väg eller med hjälp av lagstiftning.

Staten bör utföra olika studier för att möta de nya krav vi sätter på robusthet inom totalförsvarskonceptet. Vi bör då sätta upp minst en ny organisation med analytiker, och eller förstärka de redan befintliga. Dessa bör jobba tvärvetenskapligt med moderna verktyg och metoder, som exempelvis operationsanalys, modellering, simulering och AI (artificiell intelligens), för att optimera vårt samhälle så att det blir mer resilient.

Vi måste prioritera om våra resurser och satsa mer aktivt på ett totalförsvar. Vad skall prioriteras och vad kommer de olika alternativen att kosta? Då kommer vi förhoppningsvis kunna utnyttja våra resurser där de bäst behövs.

En liten storm med byar på upp till drygt 30 m/s skall inte behöva göra att 20.000 människor skall behöva frysa i sina hem, vara utan vatten, kyl, frys och matlagningsmöjligheter. I skrivande stund är det minusgrader ute och det kan ta minst en vecka till innan de flesta fått strömmen tillbaka. När vi nu skall lägga mer resurser på totalförsvaret av Sverige, måste vi börja med att tillfredsställa de mest basala behoven: mat, värme, skydd, vatten och el.

Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

Regeringen har beslutat att utreda näringslivets roll i totalförsvaret. Denna roll har tidigare varit mycket omfattande och viktig fram till den olycksaliga ”strategiska time-outen” för cirka tjugo år sedan. Innan jag diskuterar utredningen, vill jag kort påminna om hur rollen i stort sett ut i ett hundraårigt perspektiv bakåt.

Det startade med Det ekonomiska försvaret under och efter första världskriget. När andra världskriget bröt ut var detta någorlunda uppbyggt, och vi erinrar oss Per–Albin Hanssons ord Vår beredskap är god, som enligt moderna forskare syftade på just det ekonomiska försvaret.

Under andra världskriget användes organisation och metoder hämtade från tidigare erfarenheter. Hit hörde förstås lagring, ransonering m m. Vi hade också en tid ett Folkhushållningsdepartement och en Folkhushållningsminister.

När systemet med funktionsansvar infördes i det civila försvaret år 1986 blev det ekonomiska försvaret i huvudsak ersatt av en funktion med beteckningen Försörjning med industrivaror. Ett omfattande system hade byggts upp med krigsviktiga företag s k K-företag och det fanns en statligt styrd lagringsverksamhet i förrådsbyar och bergrum. Denna verksamhet byggde på samverkan och avtal med näringslivet. Vid försörjningskriser och krig skulle också en Försörjningskommission kunna träda in. Den bestod av representanter för den offentliga sektorn och näringslivet. Under höjd beredskap blev denna kommission en statlig myndighet. Näringslivet har alltså haft en omfattande och viktig roll inom totalförsvaret.

Efter Berlinmurens fall lades hela systemet ned och hamnade i malpåse. Den idag yrkesverksamma generationen har därför liten vana och erfarenhet av att arbeta tillsammans i totalförsvarsfrågor. Men nu har den politiska nivån lyckligtvis kommit på andra tankar. Den nya inriktningen blir också mycket tydlig i den parlamentariska Försvarsberedningens senaste rapport Motståndskraft. Här finns en bra analys och en heltäckande beskrivning av vad som behöver göras för att näringslivet åter ska kunna spela en nödvändig roll inom totalförsvaret. Tyngdpunkten flyttas också något från rena försörjningsfrågor till säkrandet av samhällets viktiga infrastruktur jämfört med tidigare

Efter det att rapporten hade landat på regeringens bord i december 2017 dröjde det cirka ett halvår innan det kom ytterligare ett utredningsuppdrag från regeringen som specifikt ska behandla detta område. Direktiven är skrivna, och en utredare är utsedd. Utredningen ska lämna sitt resultat senast den 1 december 2019.

Jag har läst direktiven noga. Man kan lugnt säga att utredaren fått en mycket omfattande uppgift. I princip handlar det om att lägga fram förslag på hur man åter bygger ett ekonomiskt försvar eller en industriell försörjning, men utifrån de förutsättningar som nu gäller i ett modernt högteknologiskt välfärdssamhälle.

Jag citerar nedan några av uppgifterna i regeringens direktiv (i förkortad form). Utredaren ska

• Se över regelverket (lagstiftningen),
• Lämna förslag på vilka krav som ska kunna ställas på näringslivet
• Lämna förslag på hur totalförsvarsviktiga företag ska kunna leverera varor
• Belysa konsekvenserna av Sveriges medlemskap i EU inklusive EU-rätten
• Analysera konsekvenser av utländskt ägande

Ovanpå detta gedigna frågekomplex har regeringen dessutom lagt ytterligare en omfattande uppgift. Utredaren ska nämligen också

• Lämna förslag på åtgärder för att stärka försörjningstryggheten i försvarsmaterielförsörjningen

Mot bakgrund av denna läsning gör jag tre reflektioner. (Det går att göra fler, men jag begränsar mig till de här.)

1. Varför måste flera av de här frågorna utredas en gång till? Regeringen förfogar ju över ett antal kompetenta medarbetare i Regeringskansliet (RK); många med erfarenhet av att samverka med näringslivet. Dessa tjänstemän är ju rekryterade för att just kunna ta hand om utredningsförslag och omvandla dessa till propositionstext eller i regleringsbrev till myndigheterna. Också berörda myndigheter besitter kompetens att kunna ta hand om förslag och göra om dem till skarp verklighet. Varför i hela friden ska stora tunga frågekomplex behöva klumpas ihop och läggas i knät på en enmansutredares? Dessutom i en utredning som får minimalt med tid på sig?
2. En annan reflektion infinner sig också. Två frågor är av strikt juridisk karaktär. Den ena handlar om behovet av att revidera lagstiftningen på området. Den andra handlar om relationen till EU-rätten. RK har gedigen juridisk kompetens. Denna finns rikligt företrädd inom de olika departementen. En väldigt naturlig modell hade väl varit att förlita sig på denna kompetens och direkt ge berörda jurister i uppdrag att belysa och lösa frågorna i samverkan med näringslivet och skriva propositionstext om så behövs.
3. Den tredje funderingen, som jag har, handlar om försvarsmaterielfrågornas koppling till de andra uppdragen. Visst, det finns ett samband. Men just dessa frågor hanteras ju av Försvarets Materielverk, FMV. Verket ska ju, enligt sin instruktion, se till att Försvarsmakten har materiel och logistiktjänster som den behöver för att kunna utföra sitt uppdrag. På FMV finns 3400 anställda. Som lekman inom området – och som skattebetalare – undrar jag nu: Har inte FMV klart för sig hur man ska stärka försörjningstryggheten i Försvarsmaterielförsörjningen? Om så, mot förmodan, inte är fallet, skulle inte några av dessa 3400 kvalificerade tjänstemän kunna avdelas för att ta itu med de frågor som nu enmansutredaren har fått på sitt bord?

En slutsats är att näringslivet fortsatt måste ha en nödvändig och viktig roll inom totalförsvaret. Vi har en nästan hundraårig tradition av samverkan mellan offentlig sektor och näringslivet inom området. Denna erfarenhet och kunskap finns tillgänglig och går att stöda sig på.  I Finland finns en bestående kompetens att samarbeta med näringslivet och erfarenhet av att beakta EU-dimensionen. Försvarsberedningen har också talat om vad som i allt väsentligt behöver göras. Det innebär att fortsatt utredande kraftigt bör kunna begränsas. Det som nu behövs är istället ”mindre snack och mera verkstad.”

Jag har tidigare på denna blogg efterlyst en statsman av Axel Oxenstiernas kaliber. En person som vågar peka med hela handen och som vill – och kan – rätta till saker som gått fel. På det här området skulle det vara mycket angeläget.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Stig Rydell

Den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) markerade i Helsingforsavtalet 1975, på sitt sätt, ett visst samförstånd mellan NATO och Warszawapakten. Deltagande stater förband sig till att avstå från hotet om eller användning av makt, att gränserna var okränkbara och även staternas territoriella integritet. Vidare garanterades rätten för staterna att själva besluta om sin tillhörighet i militära allianser eller att stå utanför. [1]

Några år efter Helsingforskonferensen, 1979, fattade NATO sitt dubbelbeslut som en reaktion på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbärande medeldistansrobotar (SS-20) i Europa. Roboten kunde bära tre kärnstridsspetsar á 150 kt och var med en räckvidd på ca 5000 km [2] ett stort hot mot NATO:s europeiska stridskrafter samt kunde nå alla europeiska huvudstäder.

Det ena beslutet omfattade utplacering av 572 medeldistansrobotar i Europa.

Det andra beslutet, innebar att NATO erbjöd att dra tillbaka denna utplacering, om Sovjetunionen gjorde samma sak. [3]

Åtta år senare, 1987, gav NATO:s strategi utdelning när INF-avtalet [4] undertecknades av presidenterna Reagan och Gorbatjov.

Båda sidorna åtog sig att skrota drygt 2700 markbaserade medeldistansrobotar med räckvidder mellan 500–5500 km, oavsett om de var beväpnade med konventionell eller nukleär stridsdel.[5] ”Att Ryssland kom att förstöra mer än dubbelt fler vapensystem än USA har av ryska militären och andra upplevts som orättvist och förnedrande”. [6]

1990 undertecknades CFE-avtalet [7] av 23 länder [8] inom ramen för ESK, ett avtal som skulle eliminera ”… the capability for launching surprise attack and for initiating large-scale offensive action in Europe.” [9]

I likhet med Helsingforsavtalet mm konfirmerades ländernas territoriella integritet, politiska oberoende och att avstå från hotet om eller användning av makt. CFE-avtalet omfattade inte marina stridskrafter och innehöll också särskilda bestämmelser om flankerna. Avtalet innebar att en stor mängd militär materiel skrotades.

Samma år skapades, även detta inom ESK ram, Wiendokumentet där transparens och förtroendeskapande åtgärder var några av ledorden för de 36 [10] staterna som undertecknade dokumentet. Där redovisades årligen och öppet uppgifter om militära förband, ledningsorganisation, övningar mm som tidigare varit omgärdade av strikt sekretess [11]. Dessutom inarbetades en funktion för verifiering.

I början av 1990-talet minskade dessutom både USA och Ryssland antalet taktiska kärnvapen. USA har sedan mitten av 1990-talet inga av dessa i mark- eller sjöstridskrafterna.[12]

1994 utarbetade OSCE [13] ”Code of Conduct on Politico-Military Aspects of Security” som bland annat underströk det individuella ansvaret för militär personal att följa såväl nationella som internationella lagar. I klartext kunde, t ex, en officer inte skylla en illegitim gärning på order från överordnade.

Sammantaget innebar 1990-talet en period av relativt samförstånd. Rysslands dåvarande president Jeltsin yttrande t o m en tanke (!) om framtida medlemskap i NATO. [14]

Det finns också en annan viktig aspekt, d v s att avtalen har ingåtts när Sovjetunionen/Ryssland varit svagt och USA/NATO starkt.

Sprickorna i fasaden

Redan 1987, samma år som när INF-avtalet tecknades, fanns det t o m en debattör som hävdade att Sovjetunionen egentligen var svagt och skulle upphöra att existera om ett antal år.[15]

På 1990-talet inleddes den ”strategiska timeouten” i Sverige, militära konflikter sågs inte som sannolika och det militära försvaret reducerades synnerligen radikalt. Samma utveckling drabbade också de civila delarna av totalförsvaret.

Helsingforsavtalet [16], med budskapet om staternas territoriella integritet mm, respekterades inte av Ryssland i samband med interventionen av Georgien 2008. Invasionen av Krim och den senaste tidens operationer 2018 i östra Ukraina, i Kertjsundet, förstärker ytterligare bilden av ett Ryssland som inte tar hänsyn till Helsingforsavtalet. Det finns därför all anledning att vara observant på liknande tendenser på andra platser, inklusive Östersjön.

2007 [17] tillkännagav Ryssland att landet inte längre avsåg tillämpa CFE-avtalet. Landet har sedan dess i praktiken inte efterlevt det – vilket skedde redan i kriget mot Georgien 2008.

Det har varit en hörnsten i ett Europa som under 1990-talet präglats av nedrustning och med en optimistisk syn på framtiden. Avtalet som mödosamt mejslats fram och med i högsta grad vällovliga ambitioner förlorade delvis sin aktualitet. Samtidigt är det viktigt att notera att avtalet under 1990-talet verkligen medförde en kraftig reduktion av de militära styrkorna.

INF-avtalet, som tecknades 1987, fungerade som avsett de första 20 åren [18].

Någonstans 2008 började amerikanarna misstänka att Ryssland bröt mot avtalet, genom att testskjuta ett markbaserat system med den förbjudna räckvidden. Först i slutet av 2011 hade USA tillräckligt med bevis, åtminstone för att övertyga sig själva, om att Ryssland bröt mot avtalet. [19]

Numera har Ryssland kärnvapen på alla nivåer: ”Kärnvapen för alla räckvidder finns tillgängliga – från kortdistansvapen för slagfältet, över medeldistans till mycket långa interkontinentala räckvidder.”[20]

Se nedan ang Kalibr och Iskander. [21]

I oktober 2018 meddelade USA:s president sin intention att lämna INF-avtalet, men att någon tidtabell ännu inte existerade.[22] Den återstående typen av kärnvapen, d v s de strategiska, omfattas av Start-avtalet, som förfaller 2021.[23] Ryssland avböjde redan 2010 fortsatta förhandlingar för såväl strategiska som taktiska kärnvapen.

Det finns fler områden som bör uppmärksammas.

Under årens lopp har USA:s roll och kostnadsfördelningen ”burden sharing” diskuterats mellan USA och de europeiska medlemmarna i NATO.NATO har successivt anpassats till utvecklingen i omvärlden, t ex när kalla kriget upphörde i början av 1990-talet och har utvidgats i olika omgångar sedan 1952, senast 2017 med Montenegro.[24]

Sedan 2014 [25] har organisationen ökat förmågan med bildandet av en snabbinsatsstyrka, ”VJTF”, och har sedan 2016 [26] beslutat öka den militära närvaron i Polen, Estland, Lettland och Litauen.På senare tid har USA:s president gjort uttalanden som medfört osäkerhet bland övriga medlemmar kring tillämpningen av NATO:s kollektiva självförsvarsparagraf Art V. [27] [28]

Andra uttalanden från den amerikanska administrationen tonar ned retoriken och rimligen gäller Art V som den var tänkt att göra. Sannolikt medför det ökade trycket från USA att de europeiska medlemmarna kommer att satsa mer på försvarsutgifterna, mot målet på 2 % av BNP.

Fungerande sjötransporter för tyngre materiel mm från USA till Europa är fortsatt av fundamental betydelse för den praktiska innebörden av Art. V. Betydelsen har troligen ökat, p g a de stora styrkereduktioner som genomförts i Europa sedan murens fall.

Det kalla krigets SLOC [29] har fått en renässans och är återigen aktuella.

Europa är dessutom synnerligen beroende av USA:s strategiska transportflyg, förmåga till lufttankning samt strategisk underrättelsetjänst.

Inom EU [30] har ambitionsnivån höjts och en militär lednings- och planeringsfunktion skapats. Tankarna kring en europeisk försvarsfond för förmågeutveckling och forskning är aktuella och den civila krishanteringsförmågan förbättras. I november 2017 undertecknade ett antal länder inom EU, inklusive Sverige, en gemensam avsiktsförklaring kring ett permanent strukturerat samarbete ”PESCO” [31] som kan förändra EU:s roll på sikt.

EU och NATO har 2016 undertecknat en deklaration [32] om utökat samarbete, bl a för gemensamma åtgärder avseende hybridhot och cyberhot. Storbritanniens kommande utträde ur EU försvagar EU:s militära handlingsmöjligheter redan inom några år och utvecklingen är högst osäker.

EU har ännu inte utvecklats som militär aktör i linje med tidigare förväntningar. Flertalet EU-länder är medlemmar i NATO och ser sannolikt inte behovet av ytterligare en militär aktör. I framtiden kan detta förändras med det tidigare nämnda samarbetet, ”PESCO”.[33]

Både EU och NATO har utvecklat snabbinsatsstyrkor, som med relativt kort varsel kan sättas in. Speciellt gäller detta NRF [34] som sedan starten 2002 utvecklats till en trovärdig och kapabel styrka, operativ sedan 2006.  Däremot har, såvitt författaren känner till, NRF aldrig använts i militära operationer.

Snabbinsatsstyrkorna är, precis som namnet säger, avsedda för snabba insatser med begränsad varaktighet och inom ett begränsat område. En militär operation över ett större område och med längre varaktighet behöver därför tillföras substantiella resurser, bland dessa tung utrustning, robotar mm. Sannolikheten att resurserna finns i USA är fortsatt stor och sjötransporter tar, nu som tidigare, avsevärd tid.

Utrymmet i tid mellan snabbinsatsförbandens uthållighet och tillförsel är därför en ytterst stor utmaning, eller synnerligen problematiskt för att vara direkt.

Sverige har under senare år tecknat en mängd avtal, både bilaterala och andra, med olika aktörer. Bland dessa kan exempelvis avtalet mellan USA, Finland och Sverige nämnas, där förutsättningarna för ytterligare fördjupat samarbete och gemensam säkerhet stått i fokus.  Ett annat exempel är det samarbete som utvecklats mest, både till bredd och djup, med Finland.

I SOU 2016:64 [35] utvecklas detta till:

… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdande av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.

Utvecklingen har, trots radikala framsteg som ovan, drabbats av sprickor i fasaden när tidigare stabila fundament sviktar.

Återuppbyggnaden

Sverige är, som en av de mindre nationalstaterna, starkt beroende av ett fungerande internationellt system, där avtal mellan stater, små som större, både kan upprättas och bibehållas med en hög grad av tillförlitlighet och förutsägbarhet. I artikeln tas flera exempel upp där ingångna avtal, speciellt efter kalla kriget, eroderas och minskar i betydelse. De organisationer som tagits, mer eller mindre, för givna har utsatts för prövningar. Det gäller såväl NATO, EU och OSSE samt andra organisationer.

Ryssland har, efter en period av ett visst samförstånd med övriga Europa/USA i början av 1990-talet, utvecklats till en allt större osäkerhetsfaktor. Det finns en monumental skillnad mellan hur landet agerade som en militärt svag aktör, när nästan samtliga avtal som nämnts tidigare ingicks och hur Ryssland agerar från en styrkeposition idag. Det väcker många frågor: Vilket blir nästa steg? Kan situationen liknande den i östra Ukraina överföras till området runt Östersjön? Vilka andra avtal kommer att överges?

USA:s agerande avseende Art V väcker frågor, kanske farhågor? Blir det annorlunda på sikt, kanske i konkurrens med landets intressen i Asien eller andra områden än Europa?

Samtidigt är Art V ett uttryck för vikten av den transatlantiska länken, såväl för USA:s inflytande i, som för ett Europa med en – än så länge – bristande militär förmåga. Därför är det av största vikt att transporter av tyngre materiel till sjöss, i luften och på marken fungerar, både till och inom Europa. Transporterna till sjöss tar, precis som tidigare nämnts, lång tid (månad-månader) varför den egna tillgängliga militära förmågan bland de europeiska länderna bör anpassas till detta.

Den egna tillgängliga militära och civila förmågan bör alltså vara i fokus.

De avtal som tecknats mellan Sverige och andra säkerhetspolitiska aktörer underlättar självfallet samarbete, men de innebär ingen garanti för militär hjälp. Det finns också en risk i att fokusera på att ta emot hjälp, det är naturligtvis viktigt att göra det omvända också. Varje samarbete eller avtal föder förväntningar från den/de som har signerat avtalet.  Därför behövs också andra åtgärder från svensk sida som snabbt och långsiktigt understödjer ett fortsatt fördjupat samarbete med andra aktörer, främst Finland och NATO.

En säker väg till ökad säkerhet är ökade egna satsningar på det militära och civila försvaret. Den egna tillgängliga militära och civila förmågan måste vara i fokus, den ökar vår trovärdighet och visar att vi tar säkerheten på allvar – gräv där du står!

När fundamenten sviktar gäller det att själv bygga en stabil grund – då undviker man åtminstone sprickorna i den egna fasaden!

Det är ingen annan som bygger grunden åt oss.

 
Författaren är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato. (Varmt tack till kallade ledamoten av Kungl Krigsvetenskapsakademien professor Stefan Forss för värdefulla synpunkter och bidrag)

Noter

[1] Den nyligen avlidne amerikanska presidenten George H.W. Bush var en centralfigur då ESK i slutet av 1980-talet drev på den s k Parisstadgan (Paris Charter for a New Europe) som godkändes 1990. Där, liksom även i Istanbuldokumentet 1998, formulerades den nya säkerhetsordningen enligt de riktlinjer som även Ryssland godkände efter murens fall.

[2] Wikipedia, RSD-10 Pioneer (https://en.wikipedia.org/wiki/RSD-10_Pioneer). Se även MilitaryRussia.ru, RSD-10 Pioneer – SS-20 Saber (http://militaryrussia.ru/blog/topic-381.html).

[3] Utförliga amerikanska intervjuer med ryska militära nyckelpersoner i början på 1990-talet visade att just hotet mot de europeiska huvudstäderna var ett centralt inslag i den sovjetiska militärledningens operativa planer på 1980-talet för att hålla en eventuell militär konflikt mellan Nato och Warszawapakten på konventionell nivå. Ryska simuleringar av operationer med tidig, massiv kärnvapeninsats mot särskilt Natos flygbassystem pekade starkt på väldiga kontraproduktiva följder. Västliga vindar skulle ha omintetgjort den sovjetiska massiva ”motoffensiven” och förorsakat de sovjetiska pansararméerna så svåra förluster p g a strålningsskador att offensiven skulle ha strypts av sig själv. (Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Doctrine and Strategy, i Russia’s Military Strategy and Doctrine, Matthew Czekaj & Glen E. Howard, eds., Jamestown Foundation, Washington D.C., 2018).

[4] U.S. Department of State, “Treaty Between The United States Of America And The Union Of Soviet Socialist Republics On The Elimination Of Their Intermediate-Range And Shorter-Range Missiles (INF Treaty)”, (https://www.state.gov/t/avc/trty/102360.htm)

[5] https://www.foi.se/press–nyheter/nyheter/nyhetsarkiv/2018-11-07-experternas-syn-pa-inf-avtalet.html

[6] Stefan Forss, december 2018

[7] Conventional Armed Forces in Europe

[8] https://www.osce.org/library/14087?download=true

[9] Ibid

[10] https://www.osce.org/fsc/41245?download=true

[11] Sverige redovisade också tidigare sekretessbelagda uppgifter. Wiendokumentet uppdateras fortfarande, se WD 11 https://www.osce.org/fsc/86597?download=true

[12] Hur Reagans och Gorbatjovs vision dog, Stefan Forss, Hufvudstadsbladet 2018-11-21

[13] Organisation for Security and Cooperation in Europe från 1 jan 1995, fd ESK

[14] https://www.nytimes.com/1991/12/21/world/soviet-disarray-yeltsin-says-russia-seeks-to-join-nato.html

[15] Överstelöjtnant Leif Kihlsten (d. 2006), Försvarshögskolan, nämnt i samband med en övning i Södra flygkommandot 1987.

[16] Inkl efterföljande avtal, se not 1.

[17] https://www.svd.se/ryssland-drar-sig-ur-cfe-avtalet

[18] https://www.foi.se/press–nyheter/nyheter/nyhetsarkiv/2018-11-07-experternas-syn-pa-inf-avtalet.html

[19] Ibid, uttalande av Fredrik Westerlund, FOI.

[20] Se not 12.

[21] Iskander M ballistisk missil med räckvidd 500 – 700 km, Iskander K kryssningsmissil med räckvidd 1000 – 1500 km. Den senare är i praktiken en kortare version av Kalibr-NK med uppgiven räckvidd på 2000 – 2500 km. Iskanderbrigaderna uppgår fn till 12 – 13, vardera med 12 lavetter med två missiler var och två i reserv. Källa: Stefan Forss 2018, se not 3. Se också Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile system, National Defence University 2012 http://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/84362/StratL4_42w.pdf?sequence=1&isAllowed=y

[22] U.S. Plans to Leave Russian Nuclear Deal, but Is Still Consulting Allies, Official Says, Wall Street Journal, 2018-12-03. Kort tid därefter meddelade dock USA:s utrikesminister Mike Pompeo vid Natos ministermöte i Bryssel, 4 december 2018, att USA drar sig ur inom 60 dygn såvitt Ryssland inte backar. Nato anslöt sig till USA:s uppfattning. https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_161122.htm

[23] Se not 12.

[24] https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52044.htm?selectedLocale=en

[25] Very High Readiness Joint Task Force, multinationell brigad. Se not 5.

[26] Enhanced Forward Presence, fyra bataljonsstridsgrupper. Se not 5.

[27] https://www.nytimes.com/2018/07/18/world/europe/trump-nato-self-defense-montenegro.html

[28] https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_110496.htm?selectedLocale=en

[29] Sea Lines of Communication

[30] Försvarsberedningens rapport, ”Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”, december 2017

[31] Permanent Structured Cooperation, Se även http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/11/eus-forsvars–och-utrikesministrar-diskuterade-permanent-strukturerat-samarbete/

[32] Ibid

[33] Ibid

[34] Nato Response Force

[35] SOU 2016:64 Sveriges försvarssamarbeten sid 38-40

av Mats Olofsson

Du kommer till jobbet en gråmulen vinterdag 2024. Där får du beskedet att arbetsgivaren beslutat om införande av ett AI[1]-baserat system för att sköta dina arbetsuppgifter och att många i personalen kommer att sägas upp p g a arbetsbrist. Tyvärr kan man inte erbjuda dig något alternativt arbete, eftersom din kompetens­profil inte matchar vad man behöver för de nya utvecklingsområden man vill expandera inom.

Eller så arbetar du i logistikkedjan, där man köpt in ett helt robotiserat system för lagring, plockning, packning och distribution av alla komponenter. Endast en handfull personer blir kvar för att serva maskinparken och de har en annan kompetens än du.

Detta är exempel på något som har seglat upp som orosmoment för många människor, tillsammans med klimathot, ökad segregation och annat elände som fyller nyhetssidorna.

Har vi kvar våra jobb om 10 år, eller har robotisering och automation tagit över alla vanliga arbets­uppgifter och gjort mänskligheten till en växande grupp av sysslolösa ”navelskådare”? Ska vi förvänta oss massutslagning av traditionella jobb, ersatt av depression och social oro? Och kommer sådan oro att leda till säkerhetsrelaterade konsekvenser?

Mitt bestämda svar är att för komplexa uppgifter, inte minst i kris och krig där själva syftet från en motståndare är att skapa kaos och förvirring, behövs mänskligt beslutsfattande och mänskliga fysiska insatser i fortsatt stor omfattning. Men förändringar avseende kompetenskrav kommer att resultera i utslagning för många samtidigt som de erbjuder nya möjligheter för andra. De negativa momenten kommer dock att få säkerhetskonsekvenser, vilket behöver lyftas in i debatten om och påverka utformningen av framtidens totalförsvar.

Men först en förklaring till rubrikens begrepp: Den första industriella revolutionen anses vara införandet av ångmaskinen och därtill hörande mekanisering av industriproduktionen. Den andra kom med elektriciteten, som skapade förutsättningar för massproduktion. Den tredje uppstod då elektronik och IT innebar en ökad automatisering av processer. Nu står vi en bit in i den fjärde, som tar avstamp i digitaliseringen av varje ingående komponent och påföljande uppkoppling av produktionens samtliga delar och delmoment. Då kan styrning och uppföljning automatiseras och processerna analyseras i realtid och systemen kan lära sig själva av tidigare arbetscykler och genom smarta algoritmer successivt optimera produktionen. I sådana processer blir människan ganska överflödig, sannolikt i en majoritet av stegen från råvara till färdig produkt.

I höstas kom en rapport från World Economic Forum (WEF), The Future of Jobs Report 2018, som gjort ett intervjustudie av mer än 300 globala storföretag angående hur de planerar framtiden. Företeelser som artificiell intelligens (AI), Internet-of-Things, 3D-printing, nanoteknologi, materialteknik och självkörande fordon är alla exempel på teknologier som drastiskt kommer att förändra traditionella förutsättningar för mänskligt arbete.

I rapporten förutspås att det globalt till 2025 kommer att försvinna (lågt räknat) 75 miljoner arbetstillfällen på grund av robotisering och automation. Dessa jobb återfinns främst i tillverknings­industrin, men berör i hög grad också tjänstemän inom handel, redovisning, finansanalys, bank och liknande sektorer med ganska förutsägbara arbetsuppgifter, eller som innebär kalkylering och jämförelser med siffror som grund.

Men rapporten bedömer samtidigt att det kommer att skapas 133 miljoner nya jobb, d v s totalt sett fler än de som försvinner. Utmaningen är att det gäller arbetsuppgifter som kräver helt annan kunskap, ofta baserad på högre utbildning, än de som automatiseras bort. Bedömningen är således att vi står inför en gigantisk omskolningsutmaning, om samhället på ett strukturerat sätt ska kunna ta hand om sina medborgare och undvika social utslagning. Det krävs fantasi för att ”uppfinna” dessa nya arbeten som kan förbättra vår tillvaro. Och det krävs planering och ledarskap för att förbereda samhället för konsekvenserna.

Det går att skriva förhoppningsfulla artiklar om ett framtida bättre liv för envar, med samhällslön och möjlighet till ett liv med välstånd, utrymme för självförverkligande och socialt umgänge fullt av kultur och upplevelser. I detta samhälle är det de automatiserade fabrikerna som sköter produktionen och genererar skatteintäkter (robotskatt m m) och statsfinanserna fylls inte främst på genom inbetalning från lönearbete utan genom beskattad produktion och konsumtion.

Det dystopiska alternativet är skrämmande, med ökande mängder av arbetslösa som migrerar på jakt efter inkomster och som en följd av klimatkatastrofer, en exploderande cyberbaserad kriminalitet samt korrupta statschefer eller ligister som använder nya metoder för att expandera sitt inflytande i syfte att komma åt viktiga mineraltillgångar, dricksvatten och andra resurser som blivit bristvara. Mot en sådan relief kommer det framtida totalförsvaret – det vi nu ska bygga upp med medel som t v helt saknas – behöva utformas baserat på ett nytt, gärna tvärvetenskapligt, tänkande för att kunna möta en delvis ny hotbild.

En mera balanserad prognos borde kunna skrivas med bedömningen att väldigt många jobb som innehåller repetitiva moment eller olika typer av kalkyler inom tio år kommer att vara ersatta av robotar eller av datorsystem med enorm beräkningskraft och artificiell intelligens. Även jobb som att bedöma ansökningar o dyl kan komma att skötas av AI, eftersom man då slipper de fördomar och känslomässiga skiften som varje mänsklig intervjuare någon gång uppvisar. Styrande kommer vara om det är ekonomiskt attraktivt och långsiktigt förmånligt, jämfört med att ha människor i loopen.

Men för arbeten som kräver empatisk förmåga och svarar upp mot mera ”mjuka värden” (t ex sjukvård och undervisning) är det troligt att vi inte kommer att betrakta som tillräckligt att det är tekniskt möjligt att automatisera en process. Förmåga till komplext tänkande och kreativitet är egenskaper som kommer att efterfrågas. Hoppet kan sägas stå till att demokratiska värderingar och det gamla uttrycket ”människan lever inte av bröd allena” kan skapa grund för en mängd nya företag och servicenäringar. Förutsättningarna för detta får nog anses vara bäst i länder som redan ligger högt på välståndsskalan.

Det viktiga, som WEF framhåller i sin rapport, är att företag och myndigheter tidigt sätter in åtgärder för att ”reskill and upskill” sin personal. Jag hittar inga lika bra ord på svenska, men det kommer behövas ett framsynt och innovativt ledarskap för att besluta om satsningar på om- och nyskolning och kompetenshöjning. För det är ganska uppenbart att det inte bara går att flytta individer från de gamla processjobben till de nya arbetsuppgifter som kommer att bli relevanta.

Hotet mot samhällets stabilitet är att stora grupper av människor kommer att uppleva sig som överflödiga om inte åtgärder sätts in. Vad det kan leda till ser vi redan tecken på i många (även europeiska) länder, även i sådana som inte hemsöks av krig eller naturkatastrofer, med bl a ökad nationalism och främlingsfientlighet. Exempel på missnöjesströmningar som mycket väl kan sprida sig ser vi i de nu aktuella händelserna i Frankrike. Och det är i detta ljus vi måste betrakta den säkerhetspolitiska utvecklingen. I länder med sämre förutsättningar än våra kommer utslagning och missmod med stor sannolikhet att accelerera, vilket ökar risken för konfrontationer såväl inom dessa länder som över nationsgränser

Vad ska man då förvänta sig om man är anställd i Försvarsmakten? Jag kan här bara ge min egen bedömning, grundad främst på studier av teknik- och omvärldsutveckling. Inget trovärdigt nationellt försvar kan byggas bara med fjärrövervakning, långräckviddiga precisionsvapen och cyberförmåga. Den militära befälhavaren, som har att fatta beslut i komplexa lägen under press, där motståndarens syfte är att vara irrationell och överraskande, behöver vara välutbildad och välövad och han/hon kan inte ersättas av AI. I alla fall inte om det är människor som ska ledas i samordnade insatser. Soldater på marken, till sjöss och i luften kommer att krävas, om än i samverkan med en ökande mängd obemannade system. Militära styrkor behöver kunna möta angrepp mot territoriet, försvara centrala intressen men också ge och ta emot hjälp vid konflikter med andra (partner)nationer inblandade.

Och forskare, planerare, beredskapssamordnare, sjukvårdspersonal och förbandsstödjare av olika slag behövs i hög grad även i framtidens totalförsvar. Men inom logistik, olika ekonomi- och analysfunktioner samt en hel del annan administration ser jag inte att försvarsmyndigheterna har möjlighet att ”ställa sig vid sidan om” i det nyligen inledda paradigmskiftet.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21[2].
 

Noter

[1] Artificiell intelligens

[2] Projektet Krigsvetenskap i det 21 århundrade, ett av Kungl Krigsvetenskapsakademien drivet, framtidsrelaterat projekt.

Av David Bergman

Varför gör goda människor ibland onda saker?

”Men han verkade ju så normal” är den kanske vanligaste reaktionen när någon gått över gränsen och begått vad vi kallar onda handlingar. Vi reagerar ofta starkt och med stor förvåning när normerna för mänskligt beteende inte följs. De individer som i efterhand döms som onda tycks sällan ha uttryckt sin ondska på något annat sätt än genom den aktuella handlingen. Tvärtom reagerar vi ofta starkt just på grund av att det inte funnits några andra tecken innan.

Varför gör människor ibland onda saker? Frågan är inte på något sätt ny. Inom religionen kallas det för Teodicé-problemet: Om gud är god och allsmäktig varför finns det då ondska i världen? Diskussionen om det goda mot det onda är tidlös, och på flera sätt bekväm att hålla kvar vid.

Inom filosofin diskuteras ofta när en handling blir ondskefull. Att någon stjäl av en annan person skulle nog de flesta benämna som fel men inte nödvändigtvis som ondska. Även ett rånoffer kan sannolikt, trots en otrevlig upplevelse, föreställa sig olika faktorer som lett fram till att en normal person tagit steget att stjäla. Om en rånare däremot våldtar, lemlästar eller förnedrar sitt offer och ler under tiden skulle däremot sannolikt de flesta karaktärisera det som en ond handling. En del i vad vi beskriver som ondska är ofta de handlingar som kännetecknas av utstuderad grymhet, medvetenhet om offrets lidande och en excess i utförandet. I dessa extrema fall räcker de faktorer vi kan föreställa oss ofta inte till och vi börjar benämna onda handlingar som något annat. ”Efter att ha tittat in i hans ögon skulle jag säga att det är ren ondska” sa polisen som grep seriemördaren Samuel Little. I de fall när vi saknar en rationell förklaring i individens tidigare uppvisade personliga kvalitéer eller omkringliggande faktorer, blir förklaringen ofta att se ondska som en högre entitet, något som besätter vissa människor men skonar andra.

Så skulle jag aldrig kunna göra … eller?

Den psykologiska tendensen att vilja se ondska som en högre, nästan övernaturlig entitet är stark av två huvudsakliga anledningar. Det första är att det är en väldigt enkel, binär förklaringsmodell som fyller en ego-defensiv funktion och befriar oss från bördan att försöka förstå. Den kräver inte att vi ifrågasätter något vi tror att vi vet, bara accepterar att det orsakats av något vi ännu inte känner till. Acceptansen att ondska kan besätta en människa att göra fruktansvärda saker befriar oss också från association. Att förklara något som effekten av en odefinierad ondska gör att vi slipper granska om vi eller andra runt omkring (gud förbjude) hade något mån av påverkan till att saker skedde. En acceptans av ondska förklarar handlingen samtidigt som den höjer oss själva som goda. När det gäller utstuderat grymma handlingar är det också lätt att avfärda de som framhåller andra förklaringsmodeller som relativiserande eller ursäktande.

Den andra anledningen att vi gärna ser ondska som en övernaturlig entitet har att göra med oss själva. Det är här det ofta blir jobbigt. Kan vi acceptera en förklaringsmodell att normala människor under en specifik situation med social påverkan skulle kunna göra fruktansvärda handlingar så innefattar rimligtvis den acceptansen och insikten också oss själva. En insikt att vi själva skulle kunna vara kapabla till handlingar som vi fördömer andra för sitter ofta långt inne. Vi vill upprätthålla en bild av oss själva som goda individer som i alla tillfällen följer budord, lagar, folkrätt, normer och regler även när vi hamnar i svåra situationer. En sådan implicit acceptans – att goda människor under fel förutsättningar kan göra onda handlingar – blir påfrestande och det är därmed ofta enklare att fördöma handlingar som effekten av en icke-definierad ondska.

Det inledande exemplet är militärt och den här serien heter Om stridens psykologi. Men de psykologiska mekanismer som beskrivs här är lika för alla människor, militära som civila. Erfarenheter visar att de absolut flesta människor under rätt (eller fel) förutsättningar är kapabla till grymma handlingar. Vissa skillnader finns. Exempelvis är uniformspersonal oftast hårdare selekterad än de flesta andra yrkesgrupper och de ”mörka” personlighetsdragen som beskrivs nedan mindre förekommande än bland allmänheten. Däremot är påverkan från gruppen ofta större i ett militärt system, förstärkta med hierarki och auktoritet, samt att livshotande situationer också kan avtrubba och förskjuta normen för vad som är normalt eller accepterabart. Genomgående kommer både civila och militära exempel att användas.

Individen – och den mörka triaden

“Han är ett monster” eller ”Vilka psykopater” är exempel på reaktioner som ofta förekommer när vi inte förstår individers handlingar. På samma sätt som det är tacksamt med förklaringsmodellen med ondska som övernaturlig entitet finns det även en intuitiv och lätt accepterad förklaring att dåliga individer helt enkelt gör dåliga saker. Det är trots allt oftast en individ, inte det bidragande grupptrycket, som utför en handling eller står åtalade för brott.

Det vi ofta pratar om i dessa sammanhang benämns inom psykologin för ”den mörka triaden” av personlighetsdrag. I detta innefattas 1) den narcissistiska (självälskande) personligheten som kännetecknas av en grandios, egoistisk självbild och en oförståelse för kritik, 2) de machiavelliska personlighetsdragen som utmärks av manipulativa drag där individer med fokus på egenintresse exploaterar andra för egen vinning samt 3) psykopati.

Begreppet psykopater används ofta i vardagligt tal, men existerar inte som klinisk diagnos. Det vi oftast avser återfinns under det som kallas Antisocial personlighetsstörning i diagnostiseringsmanualerna. Dessa fokuserar grovt mer på kriminellt och asocialt beteende. När det gäller det mer vardagliga nyttjandet av ordet beskriver det oftast dominans, impulsivitet och bristande empatisk förmåga (oförmåga att känna med andra) vilket ofta föder en oförmåga att reglera beteenden.

Personlighetsdragen i triaden kan te sig naturliga för personer som begår övergrepp. De har trots allt visat sig överrepresenterade hos individer dömda för våldsbrott. I det något omvända ges ofta narrativet att höga chefer oftare skulle ha psykopatiska drag eller vara psykopater (om än bevisen ofta är mer anekdotiska än empiriska), men beskrivs där inte som dysfunktionella våldsbrottslingar utan snarare som högfungerande individer vilka följer samhälleliga normer och klättrar högt upp på företagens karriärstegar.

Dock så finns det begränsningar i om den mörka triaden kan användas som generell förklaringsmodell för onda handlingar. Det första är att de är personlighetsdrag som i någon utsträckning omfattas av de flesta. Förmågan att empatiskt känna med andra är trots allt inte en absolut variabel och vem har inte en önskan om att ha en positiv, lite självälskande bild av sig själv som kompetent och duglig? Och vart går gränsen mellan att vara listig och planerande i sina ambitioner till att vara manipulativ? Gränsen för när dessa drag blir patologiska är ofta inte absolut.

Många rekryteringsprocesser och uttagningstester syftar just till att identifiera och eliminera individer med dessa personlighetsdrag i rekryteringsprocesser. Individer med låg empatisk förmåga blir trots allt sällan de bästa cheferna och befogenhet att använda våld skall inte ges till någon med bristande impulskontroll. Narrativen om att individer med de ovanstående dragen skulle söka sig till uniformsyrken eller maktpositioner i stora företag saknar självklart inte grund, men är utmanat i mån om de verkligen blir antagna eller framgångsrika i sådana organisationer.

Vad som ytterligare begränsar denna förklaringsmodell för ondska rör hur mycket enskilda personlighetsdrag verkligen styr vårt agerande. Fenomenet att felaktigt se till personliga faktorer än de omliggande omständigheterna kallas för det fundamentala attributionsfelet. Exempelvis, om en kollega anländer andfådd och sen till ett möte är det mer troligt att vi dömer denne som lat och oförmögen att planera sin tid än att denne kan ha löst andra, viktigare uppgifter som försenade ankomsten till mötet. Samma resonemang går att applicera även om man misstänker de mörka personlighetsdragen; En chefs till synes bristande empati i sitt agerande behöver inte säga något om denne som individ eller chefsrollen, utan kan ofta lika enkelt förklaras av att denne påverkas av eller agerar i linje med organisationen runt omkring. För att förstå även detta sammanhang ska vi titta vidare på hur individer påverkas av det kollektiva.

Kollektivet – bra äpplen i den ruttna korgen

I det tidigare inlägget om våldsutövning och konsten att döda gick vi igenom rekvisiten som krävs för att en människa ska kunna frångå de normala moraliska normerna och utöva dödligt våld mot någon annan. De två mest centrala faktorerna är avindividualisering och avhumanisering. Dessa syftar inte till att förändra något hos individen eller dennes moraliska uppfattning om rätt eller fel utan snarare att tala om när moraliska regler kan kringgås. Mekanismerna är nödvändiga för att kunna få normala människor att fungera i strid. Men, det är också samma mekanismer som kan få normala människor att gå över gränsen och begå övergrepp.

Avindividualiseringen gör oss anonyma i en grupp. Genom exempelvis uniformer, rakade huvuden eller bara ett gemensamt uttalat syfte så bildas en grupp vilket ger individen en större anonymitet och stärker känslan av kollektivt handlande. Denna förstärks i relation till storleken på gruppen samt vilket mån av kollektiv identitet individen upplever med den. Ju större läktaren med hejaklacken är desto mer anonym blir individen, vilket inte sällan förstärks av enhetliga matchtröjor och gemensamma sånger. I romanen Flugornas herre beskriver William Golding hur goda skolpojkar från England förvandlas till odjur, till stor del genom att måla sina ansikten på ett uniformt, avindividualiserande sätt. Liknelsen med militära förband blir naturlig. Utöver att soldater bär uniform maskerar de även sina ansikten. Maskeringsfärg döljer individer både fysiskt och psykologiskt, och genom historien har de flesta krigarkulturer på något sätt förändrat sitt utseende innan de går i strid. Det följer sig ävensom naturligt att sådana grupper med starkare sammanhållning, där samtliga passerat initiationsriter för att bli accepterade, också kommer att ha en än större påverkan på individens beteende.

Närvaron av en tydlig auktoritet förstärks ytterligare då det minskar individens upplevda ansvar för handlingarna. Milgrams klassiska lydnadsexperiment är kanske ett av de mest tydliga exemplen på auktoritetens kraft. Där kunde vanliga människor förmås att ge upplevt dödliga elchocker till en fingerad försöksperson, trots att dessa vred sig och klagade på smärtor och hjärtproblem, under förevändningen att den auktoritäre testledaren i vit laboratorierock manade dem att fortsätta och intygade att han tog fullt ansvar. Slutsatsen av Milgrams experiment var att helt vanliga människor kan göra sig skyldiga till hemska handlingar under specifika förutsättningar i en specifik miljö. Auktoritetens makt och benägenheten att infoga sig in en grupp gäller alla människor.

Avhumaniseringen syftar på objektet för våldsutövning. När vi berövar någon dennes mänskliga attribut slutar den att vara en individ och blir ett objekt. Eftersom lagar, normer och regler gäller mellan människor men inte gentemot objekt möjliggör avhumaniseringen våldsutövning. Avhumaniseringen medger det Albert Bandura kallar för en moralisk frikoppling, inte en modifiering av de moraliska principer en individ har utan ett antal rekvisit som gör att dessa kan kringgås: Att döda en människa är fortfarande fel men att nedkämpa en fiende är något som förväntas av dig i strid.

Exempel på enkel avhumanisering kan ses i det inledande exemplet. I fotona från Abu Ghraib har ansiktet på fångarna dolts, ofta genom att de tvingats bära sandsäckar över huvudet eller ytterligare förnedrats genom att vakterna placerat kvinnounderkläder över deras ansikten. När deras ansikten dolts är det enklare att hålla kvar dem som objekt i ett avhumaniserat tillstånd där tröskeln till våldshandlingar blir lägre.

Både auktoritetens och avumaniseringens roll exemplifieras i det klassiska Stanford Prison Experiment, som också filmatiserats ett flertal gånger. Philip Zimbardo och hans doktorander delade in 24 studenter i rollerna som fångar och fångvaktare. Fångvaktarna avindividualiserades genom uniformer och solglasögon med spegelglas. Fångarna avhumaniserades genom nummer och berövades rätten att uttala sig utan tillstånd eller utan att använda formella titlar. Fångvaktarna fick auktoritet att upprätta och upprätthålla ett antal regler. De utvecklade dock så snabbt ett överdrivet grymt och sadistiskt beteende – trots att de visste att objekten var medstudenter och att allt de gjorde övervakades – att experimentet fick avbrytas efter bara sex dagar. Experimentet påvisade i vilken utsträckning situationen och de sociala faktorerna kan påverka att få goda människor att avhumanisera andra och begå onda handlingar. Zimbardo beskrev frånkopplingen av normsystem för just Lucifer-effekten. Han sammanfattar hur goda människor som borde veta bättre men gör värre med frasen “No bad apples, only a rotten basket”.
 

 
I förlängningen av en avhumanisering riskerar den att övergå i en demonisering där en annan individ inte bara förvandlas till ett neutralt objekt utan till något ondskefullt och farligt där våldsutövning inte bara är tillåten utan implicit uppmuntras. Nazisterna kallade judarna för råttor och under folkmordet i Rwanda kallades Tutsierna för kackerlackor. I rasistiska sammanhang används ofta apor (mindre utvecklad än en människa) som avhumaniserande/demoniserande attribut och det är heller inte ovanligt i uppviglande propaganda att grupper jämställs med hundar, grisar, råttor, parasiter, insekter eller andra former av skadedjur som implicit utgör ett hot mot den egna gruppen. Exempel på demoniseringens effekter kan ses exempelvis i Gacaca-domstolarna efter folkmordet i Rwanda där åtalade inte pratade om mord på människor utan att ”utrota kackerlackorna”.

Människors likgiltighet och frånvaron av repressalier

En bidragande faktor för att kunna begå handlingar som strider mot normer och lagar är även frånvaron av repressalier eller ansvarsutkrävande, oaktat om det beror på en upplevd ansvarsförskjutning till en auktoritet, frånvaron av ett juridiskt system eller något annat. 1974 genomförde konstnären Marina Abramovic det numera klassiska verket Rhytm 0 på en studio i Neapel. Fokus låg på publikens agerande gentemot henne i en situation där de befriats från ansvar. Abramovic hade placerat 72 objekt, både för njutning och smärta, på ett bord. Publiken instruerades att de under sex timmar fick använda dem på henne som de behagade, och att hon tog fullt ansvar. Abramovic ställde sig helt stilla mitt i rummet, på samma nivå som besökarna utan scener eller andra psykologiska barriärer.

Den första tiden var publiken avvaktande. Någon rörde henne intimt eller kittlade henne med en fjäder. Den tredje timmen hade hennes kläder skurits från kroppen med rakblad. En timme senare hade de använts på hennes hud. Någon sög blod från hennes hals. Flera sexuella övergrepp genomfördes. Under hela skeendet förhöll hon sig passiv, utan att söka kontakt med de omkring henne.

När konstgalleriet exakt sex timmar senare förklarade att verket var avslutat började Marina Abramovic, nu gråtande och blödande gå runt. Publiken flydde, få vågade möta hennes blick. Hon har senare sammanfattat verket med att om du lämnar det helt upp till publiken omkring, så kan de döda dig.

Samma effekter kan ses i Zimbardos experiment. Vissa av fångvaktarnas sadistiska beteenden förstärktes av de övrigas passivitet. Inom psykologin kallas detta för Bystander-effect, tendensen att förhålla sig passiv när någon behöver hjälp. Något kontraintuitivt så ökar denna med storleken på gruppen. Ju fler personer som står på perrongen desto mindre än chansen att någon tar initiativet att hoppa ner och rädda den som fallit på spåret.

Detsamma gäller frånvaron av de individer och system vi annars normerar oss efter. Normer gäller i ett socialt system, men vad händer när det systemet inte är närvarande? I boken Mörkrets hjärta (Senare omgjord och filmatiserad som Apocalypse Now) beskrivs tystnad som en bidragande faktor till Kurtz storhetsvansinne på den Övre stationen i Kongo-floden. Berättaren förklarar att ingen kan föreställa sig sitt agerande när polismannen eller den gode grannen inte finns närvarande för att ge ett varningens ord.

Men förklarar detta allt?

Förklarar de ovanstående faktorerna verkligen alla manifestationer av onda handlingar? Kan vi se Anders Behring-Breivik, Joseph Fritzl, Anders Eklund, Niklas Lindgren eller andras agerande som endast effekten av enskilda personlighetsfaktorer eller social påverkan? I fall där individer använt så mycket övervåld i sexuella övergrepp och tortyr, utan ett synbart syfte och verkat få sådan sadistisk njutning av sina handlingar är det svårt – på gränsen till omöjligt – att förklara deras agerande även med de begrepp vi gått igenom ovan.

Det enkla svaret är sannolikt nej. Det finns aspekter av onda handlingar som ej är helt klarlagda Även Zimbardo, vars definition av ondska fokuserar uteslutande på sociala faktorer, medger att det alltid finns de fall vi bara inte kan hitta en rationell förklaring till. Andra teoretiker är eniga i hans undantag. Monster existerar, menar författaren Primo Levi i sina texter om förintelsen. Men, menar han, de är alltför få för att verkligen vara farliga och han understryker att han alltid kommer att frukta de vanliga människorna högre.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Referenser

Abramović, Marina; Thompson, Chris & Weslien, Katarina (2006) Pure Raw: Performance, Pedagogy, and (Re)presentation, PAJ: A Journal of Performance and Art, 28(1), (pp. 29–50)

Bandura, Albert (2003) The role of selective moral disengagement in terrorism and counterterrorism, i Moghaddam, Fathali & Marsella, Anthony (Red); Understanding Terrorism: Psychological roots, consequences and interventions, American Psychological Association, Washington D.C.

Bandura, Albert (2015) Moral Disengagement: How People Do Harm and Live with Themselves, Worth Publishers, 2015

Conrad, Joseph (2008) Mörkrets hjärta, Lindelöws förlag, Stockholm, (Origninalutgåva Heart of darkness, 1899)

Diener, Edward; Dineen, John; Endresen, Karen; Beaman, Arthur L.; Fraser, Scott C. (1975) Effects of altered responsibility, cognitive set, and modeling on physical aggression and deindividuation. Journal of Personality and Social Psychology, 31, 328–337.

Haslam, Nick (2016) Dehumanization: An Integrative Review, Personality and Social Psychology Review, Vol 10, Issue 3, pp. 252 – 264

Heberlein, Ann (2010) En liten bok om ondska, Alberg Bonniers Förlag, Stockholm

Landay, Karen; Harms, Peter & Credé, Marcus. (2018) Shall We Serve the Dark Lords? A Meta-Analytic Review of Psychopathy and Leadership. Journal of Applied Psychology.

Levi, Primo (1988) Är detta en människa, Albert Bonniers Förlag, Stockholm (Originalutgåva Se questo è un uomo, 1947)

Milgran, Stanley (2009) Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics

Taguba, Antonio (2004) Ariticle 15-6 invesitation of the 800th Military Police Brigade, Department of Defence, Washington

US Department of Defence (2004) Final Report of the independent panel to review DoD Detention Operations, Washington

Vaes, Jeroen; Leyens, Jacques-Philippe; Paola Paladino, Maria & Miranda, Mariana Pires (2012) We are human, they are not: Driving forces behind outgroup dehumanisation and the humanisation of the ingroup, European Review of Social Psychology, 23:1, 64-106

Ward, Frazer (2012) No Innocent Bystanders: Performance Art and Audience, University Press of New England,

Zimbardo, Philip (2007) The Lucifer Effect – Understanding how good people turn evil, Random House, New York

av Per Blomquist

Som ledamot har jag följt ledamoten Carl Björemans (CBj) rakryggade kamp i flera böcker för ett trovärdigt svenskt markförsvar. Med tillfredställelse konstaterar säkert CBj att Kungl Krigsvetenskapsakademiens ständige sekreterare Björn Anderson har recenserat hans bok Sex överbefälhavare söker en roll. Jag återkommer till recensionen.

CBj har i sina tidiga böcker undvikit att direkt beskriva den förödande försvarsgrensstrid som pågick i försvarsstaben under hela kalla kriget och som han själv deltog i för att få ett balanserat försvar. Försvarsgrensstriden ledde till allvarliga brister i markförsvaret och hindrade en saklig debatt om sättet att försvara Sverige.

CBj slog vakt om den allmänna värnplikten och avböjde en inbjudan att delta i de sjutton generalernas inlägg i Dagens Nyheter i april 2004, under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild”. Därmed hade CBj fått ytterligare motstånd för etablering av ett folkförsvar, även inom akademien.

Först i boken Var vi redo? tar CBj klart avstånd från föreställningen om Östersjöområdet som slagfält. Han påvisar i denna bok USA/Natos och Rysslands militärstrategiska utgångsläge i Nordeuropa med klart intresse för vårt vidsträckta svenska markterritorium. Markförsvar kan göras verkligt krigsavhållande, menade han. Ja, kampen för markförsvaret har varit lång.

Redan i mitten på 1960-talet gjorde överste Nils Sköld och statssekreterare Karl Frithiofsson ett kraftfullt försök att prioritera försvaret av vårt markterritorium: se ÖB-boken, sid 60 där CBj, också redovisar ”en obarmhärtig kritik” mot detta försök i ÖB-svaret 67. Han påvisar att underlaget i ÖB-svaret togs fram av bland andra kommendörkaptenen av 1.gr Per Rudberg och överstelöjtnanten (i flygvapnet) Sven-Olof Olson. De fick gehör i det politiska svaret och i ÖB 65 med återgång till de politiska direktiven i FK 49.

I ÖB 65 heter det: ”Även om Nordeuropa synes ha en sådan strategisk betydelse att det dras in i en konflikt i Europa mellan stormakterna, behöver detta förhållande inte absolut gälla Sverige.” Neutralitetspolitiken är helt rätt, menar jag. Men stödet för denna i en klargörande försvarspolitik saknas. Det markoperativa försvaret var alldeles för svagt för att Marinen och FV i en krigsöppning skulle kunna komma till verkan, menar jag. Detta gäller även idag!

Från början fastnade vi alla i Tage Erlanders direktiv till FK 49: ”FV är vår första försvarslinje.” Många dyrbara operativa steg hade behövt tas innan stridsflyget kunde nå den ogenomtänkta ”försvarslinjen”, på och över Östersjön. Det dyrbaraste hade varit stående markförsvar bestående av pansarförband och kvalificerat luftvärn för att säkerställa FV infrastruktur och möjlighet till stridsberedskap. I praktiken blev svagheterna uppenbara!

En angripare kunde lätt iaktta svagheterna redan vid planeringsbordet. Försvarspolitikens olika operativa delar har dolts i säkerhetspolitikens stora ord, ibland kallades strategi, ända sedan andra världskriget. Från 1970-talet insåg ÖB Stig Synnergren, Lennart Ljung och Bengt Gustafsson felen men fick inget politiskt gehör! Varför?

Idag anger försvarsministern en högst tvivelaktig, ja, felaktig säkerhetspolitik med stöd av en politiserande ÖB, vilket framgår av ÖB:s inträdesanförande i akademien (KKrVA nr 4/2016). Östersjöområdet som slagfält kvarstår i försvarspolitiken, med grund i de politiskt felaktiga direktiven från 1940- och 50-talet och mitten av 1960-talet.

Vanligaste svagheten i dagens debatt är att tidsfaktorn förskjuts eller glöms bort i alla de steg en operation kräver och som föregår duellen på och över Östersjön. Jag vill visa hur den skicklige strategen Raimo Jakola, med tjugoårs erfarenhet (1974–1994) av att redovisa militärstrategiska hot prognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret, numera bedömer USA:s och Rysslands möjligheter som angripare mot Sverige.

För litet sedan skrev han i tidningen Skärgården: försvaret står vid ”Klippkanten”. Kort sagt: vårt insatsförsvar har ingen roll i ett modernt krig, menar han.

Jakola skriver bland annat: ”I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige (från Kaliningrad) upp till linjen Halmstad-Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.

Enheterna har två typer av mark-och sjömålsrobotar. Missilrobot som med 2300 m/s följer en femtio kilometer hög ballistisk bana mot mål. Kryssningsrobot som med 300 m/s flyger tjugo till hundra meter över terrängen mot mål. Båda har hög träffsannolikhet och kan i banan om- inriktas mot nytt mål och göra undanmanövrar som skydd mot bekämpning från marken.

Typerna är var för sig extremt svåra att bekämpa. Än svårare att bekämpa är en samlad attack med båda typerna. Effektivt skydd mot fjärrstridsenheternas robotattacker förutsätter därför kort-och långräckviddigt luftvärn med förmåga att bekämpa attackerande robotar.”

Tidigare har han beskrivit utvecklingen av robotar i USA och Ryssland som kan förflyttas i containers på marken, till sjöss och i luften. Norden är och kan än mer bli omringat av den moderna robottekniken. Vårt vidsträckta markterritorium med indirekt defensivt försvar kan dock ge bidrag mot krig för fred, menar Jakola. Duellstrid med egna eller USA:s stridskrafter får inte tillåtas verka på svenskt markterritorium. Då kan samhällsstruktur i onödan slås sönder till ohyggliga förluster. Duell i det nationella försvaret är helt orealistiskt, menar jag.

En annan kollega som samtycker till ett enkelt folkförsvar gav mig följande tips. Läs ”Ett modernt värnpliktsförsvar – ingen Natoanpassad krigsmakt”, publicerad i Arbetartidningen av Jan Hägglund (2015-05-19). Ja, redan för mer än tre år sedan beskrivs ett enkelt och trovärdigt folkförsvar av unga politiker. Förhoppningsvis har försvarsberedningen läst detta.

Nu åter till akademisekreteraren Björn Andersons recension. Han menar att CBj visar ”liksom i sina tidigare böcker sin grundlighet i att redovisa källan för olika ställningstaganden”. Ja, och om vi då läser källorna finner vi i ”FOKK 26” (Projektet Försvaret och det Kalla Kriget publikation nr 26) att regeringen lyssnade på ÖB ”enbart när det passade”. ”Det som passade” styrdes – oavsett regeringars partipolitiska sammansättning – av den tes som Tage Erlander myntade 1949: ”Flygvapnet är vår första försvarslinje.”

Axiomatiskt, menar CBj, har prioriteringen av FV allt sedan kalla krigets början lett till försämrade möjligheter för ÖB att bidra till ett balanserat försvar, det vill säga ett territoriellt försvar med ett tillräckligt markförsvar. Ja, Björn Anderson nämner CBj:s andra böcker. Detta sker inte av artighet. CBj:s källor är väl värda att läsa. Slutligen skriver den ständige sekreteraren genom att citera ÖB-boken, sidan 250:

”Däremot har överbefälhavarna genomgående varit för övermodiga i sina förslag vilket lett till att strukturella förändringar gjorts alldeles för sent. Politiken har sedan inte haft förmågan att rätta till bristerna i planeringen utan snarare förvärrat situationen med nya ofinansierade uppgifter. Sannolikt bottnar detta i att överbefälhavarna genomgående haft och fortfarande har för svag ställning i organisationen. Detta går att få fram genom att studera hur de olika beslutssituationerna beskrivs i Björemans bok, varför syftet med boken måste sägas vara väl uppfyllt.”

Gott!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag

”Spanarna” heter ett trevligt radioprogram.  Några kulturpersonligheter ges tillfälle att spekulera om diverse trender. Mest på skämt, men lite på allvar. De flesta av oss är på jakt efter att förstå hur framtiden kan te sig. Somliga har det som ”yrke”. Gemensamt är att vi alla hamnar mer eller mindre fel. Vi missar trendbrotten. Vi underskattar styrkan i svängningarna, men framförallt tittar vi i fel riktning. En metod för lekmannen att hantera detta är att lyssna på bedömare och opinionsbildare som haft mindre fel än andra.

Om man t ex bekymrar sig om Europas framtid bör man läsa Rolf Gustavssons kolumner i SvD. Hans tes är att den dynamiska process, där ekonomisk konvergens skulle följas av politisk sådan nu gått i baklås. Det handlar om divergens snarare än konvergens. Och då syftar han inte bara på Brexit. Divergensen blir alltmer uppenbar också mellan de ledande kärnländerna Tyskland och Frankrike. Därtill kommer den normativa erosionen i Centraleuropa, men också i Italien och den tyska delstaten Bayern. Gustavsson myntar begreppet ”Orbaniseringen”, ett åsidosättande av de demokratiska och rättsstatliga principer som bl a kodifierats i de s k Köpenhamnskriterierna.

För den som söker en verkligt dystopisk prognos om Europas framtid rekommenderas Ivan Krastevs bok ”After Europe”. ”The disintegration train has left Brussels’s station… it will doom the continent to disarray and global irrelevance” summerar Krastev. Skillnaden i synen på Europa går inte så mycket mellan höger och vänster, Öst-Väst, Nord-Syd eller stora och små stater. Det handlar mer om vilka som själva upplevt konsekvenserna av desintegration (t ex Sovjetblocket) och de som bara läst om den, summerar han.

Avgörande händelser är sällan resultatet av beslut av ledande politiker. Istället handlar det, som exempelvis vid Berlinmurens fall, om en kedja av till synes små beslut. Eller för att citera Harold Macmillan ”events, my dear boy, events”. Ett aktuellt exempel är flyktingkrisen, där den breda allmänheten revolterade mot den politiska elitens liberala inställning. Därifrån var inte steget långt till en växande skepsis mot globaliseringen som sådan. Inte minst bland de arbetare som utgjort socialdemokratins kärntrupp och som nu ser jobben försvinna. Tidigare menade man i Europa att spridandet av demokrati utgjorde själva grunden för en säker, stabil och blomstrande värld. Globaliseringen skulle öppna upp gränserna, inte bara för varor och kapital utan också för demokratin. Allt färre tror numera på detta, konstaterar Krastev.

Dramatiska förändringar sker snabbt. Den brittiska historikern Garton Ash konstaterar att om han frusits ner 2005, hade det varit som en lycklig europé. Om han sedan hade tinats upp 2017, skulle han ha dött igen av chocken. Det är ett helt annat Europa. ”Imperiers” fall sker ofta plötsligt och är sällan resultatet av medvetna politiska beslut på högsta nivå. Ett bra exempel är Sovjetunionens upplösning 1992. Det handlade om veckor. Det brittiska imperiets nadir följde på en gammaldags kolonial straffexpedition i Suez.

Kommissionen publicerade förra året en rapport ”Europe is back”. Få torde dela den bedömningen idag. Uppgörelsen om Brexit i november kan i bästa fall bli början på en reträtt under ordnade former. Men drömmen om en ”Ever closer union” bleknar raskt. Vi riskerar att stå inför en ny brutal verklighet. Europa blir sin egen värsta fiende. Den interna upplösningen undergräver i rask takt Europas ställning globalt.

Inför detta dystra scenario, där desintegration framstår som mer sannolik än integration, vore det lätt att gripas av förtvivlan och förlamning. Våra politiker har både under valkampanjen och därefter valt att förbigå säkerhetspolitiken med största möjliga tystnad. Men när väl en ny regering tillträtt, bör man snarast förstärka resurserna på det säkerhetspolitiska området. Det handlar både om analys av utvecklingen (se blogg juli 2018) och materiella resurser. Vilka möjligheter finns, trots allt, att lämna ett aktivt, om än begränsat, bidrag till europeisk, och därmed svensk, säkerhet?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

av Per Blomguist

Strategen Raimo Jakola, med gedigna tekniska kunskaper, konstaterar i ett andra inlägg att Sverige ligger mellan två stormakter Nato och Ryssland. Oavsett vem av dem som öppnar kriget kan ge dem ”tunga fördelar”, heter det. Det kan även gälla svenskt territorium. Ja, och underförstått kan redan rivaliteten mellan stormakterna få dem att avstå krig på vårt markterritorium, menar jag.

Den stormakt som kommer först kan få stora fördelar i vitala områden. Tidsfaktorn är viktig!

Det finns ingen möjlighet att möta stormakterna i duell eller att ”slå eller hejda”, som Raimo Jakola uttrycker det. Småstaten kan inte åstadkomma framgång i inledande duell inom rimlig kostnadsram. Sverige ska välja ett ytförsvar som ger en stormakt kostnader i tid och bindningar och kan verka krigsavhållande, menar Jakola med ett indirekt defensivt försvar med små enheter som ”ständigt kan svärma runt angriparens baser.”

Vi ska också undvika att stormakterna bekämpar varandra på svenskt territorium med stor förödelse och stora förluster. Javisst, vår säkerhetspolitik bör präglas av fasthet mot krig och för fred med klok diplomati och upplysta medborgare. Hela säkerhetspolitiken ska vara krigsavhållande, menar jag.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

by Andrew Wallace

Introduction

In 1966, the UK saw the cancelation of the proposed CVA-01 aircraft carrier and the type 82 anti aircraft destroyer programmes for the British Royal Navy. With the smaller Type 42 destroyer replacing the Type 82, the Royal Navy then became effectively and Anti-Submarine Warfare (ASW) fleet in the 1970s. The assessments at the time had concluded, that in all probability, the British military would not engage in a military conflict without allies. The main enemy would, most probably, be the Soviet Union. The Royal Navy would, most probably, operate in the North Sea, protecting supply lines and the Royal Air Force could provide necessary air protection. Therefore, the formation of an ASW fleet made logical sense at the time.

In 1982, Britain found itself in a military conflict without the accompanying allies. The Royal Navy found itself in the South Atlantic with aircraft, not submarines, as its main threat. The enemy was Argentina not the Soviet Union. Basically, the Falklands War was everything that the most probable case would not be.  Actuality differed from probability.

The Falklands War is but one example of a host of examples from military history where the dominant thinking at the time had assessed the probability of a set of possible conflicts and decided, one way or the other, that a certain conflict was more likely than other conflicts only for the actuality to be somewhat different.

The Probability of an Attack on Sweden

It has been assessed that the probability of an attack against Sweden is low. There are a number of problems with this assessment, even if it is correct.

First, probabilities are notoriously difficult to guess (and it is essentially an educated guess) as the above example from the Falklands War shows. When you have a political and military situation, where players in the game hide their intentions, assessing the likelihood of any action becomes difficult at best. We simply do not have the insight needed to make a realistic probability assessment. Indeed, an argument could be made that, in the current situation, the likelihood of an attack is higher now than it was during the Cold War. For example, if we look at the Netherlands prior to the Second World War. The Netherlands did not modernise its military in the wake of German rearmament. It hoped to rely on its neutrality, as in the First World War, and hoped a weak military will make it non-threatening to Germany.  Yet, all it did in the end was make the Netherlands an easy target and contributed to Germany’s decision to invade. Do we not have a similar situation in Sweden? There are patterns in history and history does repeat but it repeats like a fractal. Thus, we can draw lessons from history and to some degree have an idea of what could happen next. Sweden has a weak defence and is currently failing to rebuild it after the strategic timeout ended.  Although not neutral, it does appear to me that Sweden hopes, to some degree, that staying out of NATO will mean it will not be a target for a reemerging Russia. Although not exactly the same situation as the Netherlands, one could argue that the similarities (weak militaries and neutral compared to a non-aligned status) are sufficient to consider that Sweden is more likely to be attacked now than during the Cold war.

Second, probabilities change faster than a military can adapt. Sweden is learning this (again) the hard way as it did earlier in the 1930s and 1940s. It is quick and easy to cut back your defence but far harder to rebuild. It takes time to recruit and train new soldiers and instructors. It takes time to procure new equipment. And the military has to be built up in layers and in cycles. You can only train so many soldiers and instructors. So, you train one group of soldiers and instructors which then allows you to train up a larger group on the next cycle . After a number of cycles you hope to have enough soldiers and instructors to form a realistic defence.

Since the likelihood of an event today can change tomorrow and our ability to change the military situation will take much longer, any defence based on probabilities runs the risk of lagging far behind the political reality.

Yet, we still see the same mistakes repeated over and over again; basing decisions on probability and then confusing “low probability” with “no possibility”. The repetition has led, I would argue, to a situation where the government plays a game of Russian Roulette and, so far, has got away with it. But that doesn’t mean it will do so in the future.

This has all been said before, so is nothing new. For example, Sun Tzu:

“The art of war teaches us to rely not on the likelihood of the enemy’s not coming, but on our own readiness to receive him; not on the chance of his not attacking, but rather on the fact that we have made our position unassailable.”

The Long View and Flexibility

It was with interest that I read “Slutlig Redovisning av Perspektivstudien 2016-2018”. Two things jumped out to me in that report. One was the need for a long sighted view and the other was the need for flexibility. One of the reasons that I think the Swedish defence ends up repeating the same mistake over and over again is the failure to take a long sighted view of defence. Sweden ends up with, what I see as, short decision cycles that focus on the here and now. The defence is forced into a position where it cannot adapt to the political realities fast enough.

Taking a long sighted view, especially among politicians, is, as I see it, the first step in getting out of the cycle that Sweden is in regarding defence. So we don’t end up in a situation where we have a defence for the wrong political reality as we do today.

Flexibility is the other key components that I see as needed for any defence plan. If we go back to Sun Tzu, I would say that the conclusion is that we should build a defence that is standing ready to ward off any invader at any time. Say, one million soldiers standing on the border. But, of course, that has its own downside. Soldiers spend most of their time not fighting wars, not battling an invader. And it costs. Effectively, we would be paying out for a defence that we don’t “need” for most of the time and that is cost ineffective. Sweden needs something in between. A defence that can adapt to the political realities quickly yet without spending huge amounts on a defence that isn’t needed for most of the time.  Flexibility is one way to overcome that; where Sweden could still have an effective defence but one that is more cost effective. But what does that mean? How to build a defence that is flexible? And in what way flexible?

To my mind, a flexible defence is one that can change rapidly to the changes in the military and political situations. If, for example, Sweden had built a flexible defence during the 20th century, then Sweden would have scaled down in the 1990s as the Cold War came to an end and quickly rebuilt in 2008 after the Russian invasion of Georgia. The key to that, I think, lies with the part time defence. So, it was somewhat disappointing to read that there was no farsighted view for any noteworthy changes in the part time defence, neither GSS/K nor the Home Guard in the “Slutlig Redovisning av Perspektivstudien 2016-2018” report.

A Look at the  Part Time Defence Outside of Sweden

For me, “outside of Sweden” means looking at the reserves in the UK but we could also look at other part time military organisations such as the National Guard in the US.

The reserves in the UK consists of a number of organisations:

• Army Reserves
• Royal Navy Reserve
• Royal Marine Reserve
• Royal Auxiliary Air Force
• Royal Air Force Volunteer Reserve (RAF(VR))

If we look a little bit closer at these organisations, we can see that they basically mirror the full time military with most of the type of units you would expect in the full time military. For the army, for example, it includes infantry units, artillery, signal, and even SAS.  Examples of the current variety of part time units from the Army Reserve include :

• 7th Battalion, the Royal Regiment of Scotland with four rifle companies
• 7th Battalion, The Rifles, which are armoured infantry
• 133 Field Company, 103 Battalion, Royal Electrical and Mechanical Engineers
• 32 MI Company, 3 Military Intelligence Battalion.
• 36 Signal Squadron, 71 Signal Regiment
• 124 Transport Squadron, Royal Logistic Corps
• Royal Wessex Yeomanry, with Challenger 2 Main Battle Tanks
• SAS Reserves, which take part in special operation world around.
• 4th Battalion, Parachute Regiment.
• 103rd (Lancashire Artillery Volunteers) Regiment, Royal Artillery

In the past, the part time reserves even had full divisions.

The above units were local but the Army Reserve also has national units such as:

• Joint Cyber Unit
• 306 Hospital Support Medical Regiment
• Special Investigation Branch Regiment

Basic training consists, for the Army Reserve, of four weekends locally plus two weeks at the Army Training Centre. More training continues after that which can include once a week locally or further weeks away such as at the Infantry Training Centre for infantry soldiers. The training can be flexible and adapts to the fact the soldiers have a full time job and life outside of the military. Not all training has to be done at once. Some training can take weeks and some months to complete but a soldier normally puts in about 19 to 27 days a year. The soldiers are contracted for a set number of hours and a day counts as 8 hours. Once a week drill night counts as ¼ of a day. The contract includes one two week exercises as well, once a year.

The cost for the Army Reserve is about 4 G SEK, which amounts to 1.3% of the UK defence budget. Yet, the Army Reserve contributes to 30% of the army. This makes the Army Reserve a cost effective answer for the UK.

Service personnel from any of the part time organisations (with the exception of the RAF(VR)) can be called up for full time service at any time, as and when needed. Individually or as whole units. Service personnel from the part time reserves serve alongside full time regular service personnel wherever the British military serves.

A Part Time Defence for Sweden

To overcome the problem of repeating the same mistakes of scaling down the defence and then having to rebuild it, such as Sweden is trying to do now, a flexible, part-time defence could be formed. During low threat times, the defence could be largely built of part time units of two types classified as either contracted units or contracted territorial defence only units. As the threat increases, contracted units can quickly switch over to full time units. An increased threat level could also mean a need for additional soldiers to serve abroad. If an invasion looks imminent or there is a serious threat of subversive action within Sweden, then the territorial only units could be activated. This would allow the defence to rapidly switch from a low state to a high state of defence capability, giving Sweden time to rebuild its armed forces.

So, for example, if Sweden had had such a system in place in the 1980s or 1990s, then Sweden could have scaled down its large invasion focused conscript army, building up its part time units. Then, when we get to the point that we need to build up the defence again, Sweden could have activated the contracted units bringing them up to full time status. Then started to rebuild the full time army. As the full time army strengthened, the activated contracted units could then be deactivated and return to part time status.

A part time Swedish defence could be composed of different types of units within the classification of contracted and contracted territorial only. Although not every position in the military could nor should be part time, It is well within the bounds of possibility to have part time infantry, artillery, tank, ranger, and other units. For example, Sweden has, as far as I have been able to determine, 120 Leopard 2 tanks of which 45 are in use. It also has a number of Archer units in storage. Such equipment could form the foundation for part time tank and artillery units like the Royal Wessex Yeomanry, which uses Challenger 2 tanks (equivalent to the Swedish Army’s Leopard 2 tanks), or similar to the 103rd (Lancashire Artillery Volunteers) Regiment, Royal Artillery (although they actually use light, 105mm, guns).

The full time units would be as they are today, representing the core competence of the military. The first class of part time units, the contract units, would be similar to GSS / K that we have today but actually form their own, locally based, battalions. The second type of part time units, the contracted territorial only, would be similar to the current Home Guard, however, they would be more types of units and formations. Personnel would be interchangeable between each class of unit and the full time army. Essentially, both classes of part time units would have the same rank structure, equipment, and uniforms as the full time army. So there would be no external difference between full and part time units nor personnel (which is an important point for overcoming the prejudice within the military towards the Home Guard; we are all on the same team).

Sweden already has a framework that would allow a shift to a more cost effective defence. The GSS / K could be built up and expanded some more but if we want to build a more cost effective defence then it is the Home Guard that will need the most investment.  There would still be units primarily for guarding and grey zone operations but also additional units capable of dealing with the full spectrum of conflicts. The soldiers themselves are mostly former conscripts who have served in a variety of full time units, so they have had full time experience and shown themselves capable.

Problems

Like anything in life, a part-time defence is not perfect. There are, of course, going to be some problems. To start with, not all positions in the defence force can work as part time positions. Higher command and some specialist functions will need full time personnel to maintain a functioning level, for example. Perhaps even down to battalion and company level there will need to be some full time personal (perhaps each company having a full time sergent-major and each battalion and a full time regimental sergeant-major to manage day to day needs and training).

Other problems can include a lack of seriousness. The Home Guard magazine once ran an article where some Home Guard soldiers were classified as “hobby” soldiers. Even the reserves in the UK can have this problem.  At one time it was not uncommon the hear soldiers in, as it was then, the Territorial Army being referred to as “SAS”, where “SAS” stode for “Saturday Afternoon Soldiers”.

I can understand the attitude; it can be fun to go out and play soldiers and shoot off your rifle a bit. But the game is deadly serious and that needs to be emphasised before anyone gets to play soldiers on a two way range.

Prejudice is another problem. It is not just the Swedish army that has a problem with prejudice against part time soldiers. The British Army also has a problem with prejudice against the reserves where most reservists have perceived themselves under valued by their full time colleges. This attitude is not helpful for defence purposes. In the end, both full time and part time soldiers are on the same team, working for the same objective. Prejudice and a “them and us” attitude doesn’t help with the necessary cooperation within the team. The UK government has recognised the problem and has started working with making the part time reserve more integrated. Part way to achieving this is to remove anything that makes part time service personel stand out as not part of “us” such as uniform markings or beret colours and cap badges.

Prejudice can also take the form of lack of will, where excuses can be made to say that a part time defence “can’t do this” or “can’t do that” or some other problem found to argue not to rely on a part time defence. Yet, evidence from other countries shows the possibilities that can be achieved if the prejudice can be overcome. Even today, the Home Guard has huge, unrealised, potential.

Of course, one of the major problems is conflicts with work and family. Everyone in the part time reserve is contributing to protecting their home country in their spare time. To do so, they can need to take unpaid time off work. The lost work time is not always compensated fully, even if the soldiers are paid and receive a bounty for their service. Many reservists have family or relationships. Having to spend time away from home can put relationships under emotional strain even with understanding partners. The reserves in the UK have a training system that is local to a degree and adaptive to the work and social needs of the soldiers.

Employers are there to make money and having employees disappear for weeks or even months is not to their advantage. It could also affect the soldier’s civilian career prospects as employers would favour employees who are “reliable” and wont vanish for a few months due to reservists commitments. The British government tries to make it an advantage for employers to have part time reservists employed. For example, to receive a contract from the Ministry of Defence, a company will need to employ reservists. On the other side of the coin, employees can lose pay if they take unpaid time off work or lose holiday time. Part time forces in the UK and Sweden don’t fully compensate their part time soldiers when they lose pay (thus, many actually end up “paying” to defend the country).

These are all problems that need working on.

Conclusion

There is enough evidence from other countries to argue that Sweden could build up a part time defence of sufficient quality needed to defend the country and contribute to international missions if needed. Some of the necessary framework is already in place. Such a part time defence could overcome the repeated cycle of errors in defence policy.  There are problems, but these are not insurmountable.

 
The author is a BEng(hons) PhD EurIng and works for CGI in Umeå.
 

Reference
Army Reserve Solider https://apply.army.mod.uk/what-we-offer/reserve-soldier visited 2018-11-23

Army reserves do not feel valued by full-time soldiers, defence secretary admits https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/12102324/Army-reserves-do-not-feel-valued-by-full-time-soldiers-defence-secretary-admits.html visited 2018-11-23

av Lars Holmqvist

Den 10 december 2018 fattade FN beslut om att anta en internationell överenskommelse kallad Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration.

Arbetet med att ta fram överenskommelsen har pågått ett par år och utformningen fastställdes slutligt i juli. Sedan tidigare finns FN:s flyktingkonvention från 1951 men för gruppen migranter – som är långt större (över 250 miljoner) än delmängden flyktingar (c:a 65 miljoner) – så saknas regelverk, en brist som FN nu velat åtgärda.

Överenskommelsen är inte rättsligt bindande utan sägs vara ”politiskt bindande”, en uttryckt ambition om man så vill.

När avtalstexten fastställdes blev det en del notiser runt den 14 juli men därefter var det ganska tyst.  Även mindre alternativa media på högerkanten, som Nordfront, Fria tider och Politikfakta skrev om avtalet samma dag.

Drygt två månader senare, tisdagen den 25 september, publicerar nyadagbladet.se en artikel med rubriken ”Så ska FNs nya migrationspakt underlätta migration över hela världen”.

”Migrationspakten” presenteras för läsaren i en synbarligen objektiv text, men med starkt kritisk underton.  Med ett tjugotal punkter får läsaren en bild av FN-dokumentet. Ett exempel:

Artikeln:

”…medel till tidningar som inte rapporterar “objektivt” om migranter skall strypas” 

FN-text:

Promote independent, objective and quality reporting of media outlets, including internet based information, including by sensitizing and educating media professionals on migration-related issues and terminology, investing in ethical reporting standards and advertising, and stopping allocation of public funding or material support to media outlets that systematically promote intolerance, xenophobia, racism and other forms of discrimination towards migrants, in full respect for the freedom of the media.

Efter några dagar börjar innehållet i artikeln fångas upp av olika bloggare, en efter en. Den 6 oktober presenteras ett blogginlägg med den föga återhållsamma rubriken ”Sverige begår självmord – den 10 december skriver medlemsländerna under FN:s migrationsramverk”. En blogg med nära 500 000 besök/år. Några dagar senare skriver en av landets mest kända bloggare: FN:s nya migrationsramverk kommer detaljstyra invandring och integration i Sverige”.

Detta är förstås inte sant men dessa blogginlägg blir lästa, de diskuteras och via sociala medier såsom Facebook och Twitter delas de vidare till andra. Kritiken mot Global Compact får ett eget liv som bland annat har lett framtill att hittills i december har demonstrationer hållits vid Mynttorget i Stockholm under tre helger i rad.

Global Compact är til syvende og sidst ett FN-dokument. Mångordigt och yvigt med en ambition att kunna tolereras av alla medlemsländer (även om några valde att inte skriva under).

I denna text tar jag inte ställning till om Sverige borde eller inte borde skriva under. Avtalet hade nog förtjänat en politisk diskussion och bortsett från skränande röster på sociala medier så har det även funnits andra åsikter. Som exempel kan nämnas att Journalistförbundet har ifrågasatt vissa skrivningar. Såväl SvD som GP och Expressen och även andra har luftat kritik och uppmanat regeringen att inte skriva under avtalet. Sent omsider, i slutet av november, vaknade även oppositionen i riksdagen. Främst M och SD.

Global Compact är som tidigare nämnt inte rättsligt bindande. Den är en ambition och det står varje FN-land fritt att följa eller inte följa dokumentets intentioner.

Ändå så har ett stort antal svenskar på kort tid nåtts av ett budskap som är känslomässigt engagerande, starkt negativt laddat och i sak fel.

Därmed har den svenska tilliten skadats, än en gång. De i sak felaktiga beskrivningarna av Global Compact stödjer tyvärr några av de narrativ vi ganska ofta kan se, narrativ som syftar till att driva splittring i vårt samhälle:

• Migrationshotet är illa och det kommer att bli värre
• Svenska politiker kommer – uppfyllda av viljan att följa FN – att fatta dåraktiga beslut som skadar Sverige
• Bakom detta finns en internationell – ”globalistisk” – agenda som går ut på att skada nationalstaterna.

Min mening är att bruset runt Global Compact är en god illustration av hur informationspåverkan kan se ut. Genom att pumpa ut ett känsloladdat budskap som ”nästan” är korrekt beskrivet, byggs och förstärks en undergångsstämning. Men sådant här borde kunna gå att undvika. 

Vad som borde ha gjorts

Först och främst måste regeringen, oppositionen, media och högre företrädare för myndigheter och organisationer inse att genom det ökade inslaget av informationspåverkan så har medielandskapet förändrats i grunden de senaste åren.

Att agera rätt är idag inte det avgörande utan endast en grundförutsättning. Därtill måste man agera och kommunicera på ett sätt som förebygger och motverkar informationspåverkan. En regering som inte (under sommaren eller tidigare) tar initiativet att berätta om Global Compact, en opposition som inte intresserar sig för frågan innan det börjar utlysas demonstrationer invid Riksdagshuset och en krets av etablerade medier som inte visar det minsta intresse för vad som bubblar på sociala medier innan det kokar över, förtjänar helt enkelt betyget underkänt.

När den politiska sfären står inför större händelser, avser fatta större beslut eller fatta beslut inom områden som kan anses vara kontroversiella i något avseende, bör någon form av kommunikationsrelaterad RSA (Risk- och SäkerhetsAnalys) genomföras. Ungefär: ”Hur kommer vårt agerande att tas emot av dem som vill driva splittring och polarisering? Vilka budskap kan tänkas skapa eller öka oro hos allmänheten? Hur kan vi agera proaktivt för att minska riskerna och/eller begränsa skadan?”

Hade man redan i somras tänkt genom hur Global Compact skulle kunna användas för att driva informationspåverkan, så hade frågan sannolikt kunnat desarmeras eller i vart fall skapa mindre oro än vad som nu har blivit fallet.

MSB om begreppet informationspåverkan:

”Informationspåverkan är potentiellt skadlig kommunikation som främmande makt eller deras ombud ligger bakom (medvetet eller omedvetet). Det handlar om en medveten inblandning från främmande makt i inomstatliga angelägenheter där försök görs att skapa misstro medborgare emellan samt mellan medborgare och stat. Informationspåverkan används för att stötta främmande makts agenda och utformas så att de utnyttjar uppfattade sårbarheter i samhället. Genom att studera ett samhälle, dess motsättningar, kontroverser och utmaningar riktas insatserna mot dessa sårbarheter i syfte att öka splittringen i samhället”. (Ur ”Att möta informationspåverkan – handbok för kommunikatörer”, publicerad juni 2018 ).

Författaren är egen företagare och reservofficer.