Sökresultat för ”fmv” – Sida 6

Gästinlägg: Inspektören – Marin sotdöd

Häromdagen publicerade vi ett gästinlägg från Inspektören. Det var ett järvt inlägg som väckt upprördhet och ilska på sociala media och bloggar. Det är förståeligt då idén som presenterades var helt utanför den vanliga boxen, vilket säkert hade sitt syfte.
Här kommer Inspektörens uppföljning:

__________________________________________________________________________

Marin sotdöd, upprustning eller något helt annat

Jag skall i detta inlägg fortsätta att utveckla mina tankar om den svenska Marinens kommande utmaningar och på detta sätt inbjuda till debatt i ämnet.

Påpekar att min utgångspunkt inte är dagens läge utan en möjlig situation bortom 2024.

Det finns enl. mig 3 st scenarion för den svenska Marinens vidare öden. Dessa är:

Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren. Jämfört med den omsättning som rådde på 1980 och 1990-talen är den nuvarande situationen mycket oroväckande med ett flertal stridsfartyg som sjösatts mellan 1981-97(ej Visby) och där man är i skriande behov av att påbörja omsättning. Amfibiekårens båtar modifieras till del men detta är inte tillräckligt. Robotarna 15 och 17 börjar få ett antal år på nacken och ingen omsättning i sikte. Utan att veta så mycket om indirekt eld så säger mina obsoleta kunskaper från värnplikten att understöd med något grövre än 81 mm granatkastare är att föredra vid amfibiestrid i skärgården. Sålunda ytterligare ett område som kräver resurser. Här är frågan när blir Marinen bara en dyr båtklubb med ringa stridsvärde? ÖB sade i Almedalen 2012 att det kan bli frågan om att ta bort försvarsgrenar och jag tror knappast att det var Armén han avsåg.

Ett ytterligare hot i detta scenario är de av politikerna omhuldade tidvis tjänstgörande samt personal ur frivilligorganisationer. Ingen skugga över dessa men i min värld så är sjöfolket på marinens stridsfartyg professionella individer som inte kan ersättas med ovan nämnda kategorier men i tider av anslag på fortsatt låg nivå kan idéerna om sådan bemanning av stridsfartygen komma upp vilket knappast gagnar fartygens effektivitet.

Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen. Detta känns som ren utopi ur en politisk synvinkel men är med tanke på ledtiderna för projektering, beställning, tillverkning, leverans och driftsättning en nödvändighet om vi skall ha en fungerande marin år 2025. Tyvärr kommer debaclet med varvet nere i Karlskrona kommer ju inte att skynda på nybyggnationen direkt även om jag håller med FMV i sitt agerande. Dessutom måste Marinens numerär i kölar räknat kraftfullt ökas. Som jag skrev i tidigare inlägg tror jag inte på Marinen som invasionsförsvar primärt utan med sjöfartsskydd som huvuduppgift. Denna uppgift tarvar betydligt fler kölar än invasionsförsvar.

Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel. Här handlar det om ett mycket stort förändringsarbete för att skapa en ”Kustbevakning med extra allt” Fram till 1994 ingick Kustbevakningen i Marinens krigsorganisation (Minkrigsavdelningen) och vissa kustbevakningsfartyg var utrustade med militära sjökort, militär radio och kryptoutrustning, uv-robotar och skrovfasta sonarer samt att man övade tillsammans.

Den kraftfulla ryska upprustningen talar emot detta alternativ men då måste den mötas med alternativ två.

Självklart vore alternativ två det allra bästa men samtidigt det minst troliga.

Återkommer till frågan var går smärtgränsen då det är rent slöseri att ha kvar Marinen?

Vilken verkan vill statsmakten ha till sjöss både ur militär såväl som brottsbekämpande synvinkel?

Skall en organisation eller stat som vill sätta press på Sverige verkligen ges möjligheten att skapa svårigheter för landets försörjning genom att relativt riskfritt kunna agera mot vår handelssjöfart eller skall vi skapa verktyg i form av effektiva sjö, flyg och landresurser för att kunna försvåra detta.

Mig ter sig en återgång till förhållandet mellan Marinen och Kustbevakningen som det var innan 1994 som det naturliga med då kräver det en rejäl upprustning av Marinen annars måste man hitta på något helt nytt när det gäller statens våldsutövande på havet bortom 2025.

Vi måste ta denna debatten nu och inte om 10 år när vi om inget görs nu står inför fullbordat faktum och våra sjöoperativa förmågor är det som nuvarande Kustbevakningen och det marina hemvärnet kan leverera.

Inspektören.

När planekonomin möter marknaden

I ett kortfattat pressmeddelande från FMV står att SAAB uppdras att ”undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet”.

Samtidigt skriver Blekinge läns tidning (BLT) att ”Thyssen Krupp Marine Systems … föreslår att Kockums blir centrum för utveckling av små ubåtar mot att Thyssen får tillgång till svensk ubåtsteknologi som är världsledande.”

Det är bra att steg tas mot att det utvecklingsarbete som staten finansierat förräntas i leverans av faktiska enheter, särskilt när övriga nybyggnads- och moderniseringsprojekt av stridsfartyg tycks ligga på is. Det finns dock en mängd frågor att ställa kring detta.

BLT skriver uppmärksamt (min kursivering): ”Kommer svenska staten med regering och riksdagens försvarsutskott acceptera att vi bygger hälften så stora ubåtar – under tusen ton? FMV och politikerna är svaret skyldiga. Vad klarar sådana ubåtar för att värna våra kuster?”

Frågan är relevant. Det finns en anledning till att A26-projektet ser ut som det gör. Delvis kan det vara exporthänsyn, men min bedömning är att ubåten är mycket lämplig för svenska förhållanden. Det gör dock att den storlek och kapacitetsmässigt konkurrerar internt med de andra ubåtar (typ 214 och 216) TKMS (Thyssen Krupp Marine Systems) offererar, bland annat till Australien. Det borde inte ligga i svenskt intresse att köpa en mindre ubåt, för att i praktiken diversifiera en utlandsägd produktportfölj.

Hur kunde vi hamna i det här läget? Det finns enligt min mening en förklaring i hur man ser på marknaden. Man vill av ekonomiska skäl betrakta försvarsmaterielanskaffning som vilken annan verksamhet som helst. Försvarsmaterielanskaffning lämpar sig emellertid illa för marknadsekonomiska principer utan har inslag av planekonomi. Mitt första exempel är att de flesta länder styr beställningar till industri som finns inom det egna landet. Vidare förekommer de facto byteshandel genom ett utbrett system med motköpsaffärer. Slutligen måste utvecklingen av nya produkter ofta finansieras av statliga aktörer. Internationella ägarförhållanden är självklart en ytterligare faktor som komplicerar detta spel.

När då ett land (svenska staten) förfogar över teknologi (humankapital, patent mm) och infrastruktur (varv med maskinpark) för att bygga ubåtar avhändar sig kontrollen till marknadsaktörer (Howaldtswerke-Deutsche Werft, HDW och senare TKMS) så har man enligt mitt förmenande sålt inte bara tillverkningskapacitet och ägarandelar, utan också handlingsfrihet. Hur komplicerat detta är visar denna utmärkta artikel i Affärsvärlden från december 2013.

Om konungariket Sverige år 2014 vill styra över sin ubåtsanskaffning utan att marknaden påverkar borde man säkrat upp detta redan 1989 då statliga Karlskronavarvet AB gick samman med det (sedan 1979) statliga Kockums AB. 1999 blev Kockums ett helägd dotterbolag till HDW. Sedan januari 2005 ingår HDW i ThyssenKrupp-koncernen. Att ett stort internationellt företag agerar för att rationalisera sin produktportfölj är inte konstigare än att Volvo lägger ner produktionen av en av sina bilmodeller. Att svenska staten då inte för avkastning på sin utvecklingsinvestering är en ovidkommande konsekvens på marknaden.

Tidigare när staten för sin yttre säkerhet velat tvinga marknaden i en viss riktning har man använt sig av ”beredskapskontrakt” som förekom inom stora delar av samhällssektorn under det kalla kriget (och förmodligen tidigare). Företag uppdrogs att mot betalning förrådshålla för samhället viktiga varor samt vidmakthålla kompetens att utföra vissa tjänster. När civilförsvar och invasionsförsvar nedmonterades räknade man med att inte behöva dessa varor och om de ändå skulle behövas antogs att marknaden skulle tillhandahålla detta ändå. Fredsrationalitet före säkerhet och redundans med andra ord. Om nu ubåtsteknik ska göras till ett strategiskt intresse måste antingen staten starta ubåtsvarv eller betala marknaden för att lösa detta.

Det har förekommit uppgifter om att SAAB ska ta över svensk ubåtstillverkning och ovan nämnda beställning av studie stärker den teorin. Nu är det ju inte bara att ta över en verksamhet av den komplexiteten. Varvet har ju sålts! Priset för att köpa tillbaka det lär bli marknadsmässigt och då tillgång (ett varv) och efterfrågan (bedömt hög) styr innebär det att SAAB och/eller staten kommer få ta fram den tjocka plånboken. Även om Kockums inte ger stor avkastning för närvarande finns stor potential bland annat i den australiska ubåtsaffären. Dessutom, SAAB är ju inte heller en planekonomisk aktör, så om SAAB senare köps upp av en ägare med ubåtar i produktportföljen kan vi om ett antal år stå inför en liknande situation igen.

Det ska bli mycket intressant att följa detta. Sannolikheten för att staten, ensamt eller via ombud, tar över Karlskronavarvet bedömer jag som låg. Mer sannolikt att man förlikas om en väg framåt, som då tycks innebära att A26 förändras för att kunna erbjudas andra kunder än 214/216-typerna.

Uppdaterat 14-02-27, kl 16.40: SvD uppger nu att FMV avbryter förhandlingarna med TKMS och går vidare med SAAB. Vidare skriver Ny Teknik att det i praktiken redan kan vara klart att SAAB ges uppdraget att realisera A26. Den korta tiden som studien uppges ta (en dryg månad) stödjer detta.

Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: Ny Teknik fortsätter sin intensiva bevakning av SAAB/TKMS/FMV-situationen. Förutom förväntade uttalanden från SAAB att de har kompetens och bara ska driva en studie i detta skede, samt från TKMS-personal att de är de enda som kan bygga ubåtar är det anmärkningsvärt att Louise Bjarke på FMV säger att ”A26 är inte aktuell längre. Det finns inga förutsättningar att lägga någon beställning på varken A26 eller halvtidsmodifieringen av Gotlandsklassen på TKMS AB. Nu ska vi i stället titta på nästa generations ubåtar och den studien har vi lagt på Saab att göra.”

För övrigt funderar den här bloggen på vad en eventuellt struken A26 och Gotlandsmod innebär för övriga modifieringar som försvarsmakten avser göra (på TKMS), d.v.s. de olika modifieringar av korvetterna Göteborg, Kalmar, Gävle och Sundsvall. Det blir alltmer uppenbart att ubåtsaffären är det som blockerar regeringsbeslutet och beställningen av dessa modifieringar.

Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: SvD Perspektiv

Uppdaterat 14-03-10, kl 21.28: DI och Ny Teknik om personalrörelser. Det verkar onekligen som om både insatta i affären och SAAB ser potential i SAAB-byggda ubåtar. Utländska varv har nämnts. Den svenska affären kan möjligen bli värd mer om antalet ubåtar blir fler än två.

Uppdaterat 14-03-13, kl 19.41: Sydsvenskan om dragkampen mellan TKMS och SAAB.

Uppdaterat 14-03-17, kl 21.40: DI och SvD med det senaste. SAAB ökar trycket och det skulle inte överraska om det snart kommer ett fast pris från TKMS. Men är det för sent? Tror att regeringen bestämt sig för att åtminstone kortsiktigt ta kontroll över detta, med SAAB som ombud.

Uppdaterat 14-03-18: http://www.di.se/artiklar/2014/3/17/massflykt-fran-kockums-till-saab/

Uppdaterat 14-03-23 http://www.expressen.se/kvp/ledare/wollstad-beskedet-alla-gatt-och-vantat-pa/

Det jag har svårt att se är varför Saab skulle vara en ägare som långsiktigt säkrar undervattensförmågan. Även Saab kan köpas upp i ett fientligt övertagande. Om staten gick in med en majoritetsandel i ett nytt företag, med Saab som kompetensbärare och minoritetsdelägare kan det bli så.

Uppdaterat 14-03-25, kl 22.27: @klart_skepp tipsar om dagens artikel om ubåtsverksamheten: Ny Teknik

Uppdaterat 14-04-02, kl 22:23 Så meddelar försvarsministern i SvT att TKMS-affären avslutas och att man går vidare med Saab som ny leverantör. Dessutom att moderaterna ser behov av fem ubåtar (god nyhet). Några frågor infinner sig: Vad händer om en utländsk aktör köper Saab? Hur snart kommer modifieringen av Gotlandsklassen och nybyggnationen av A26 igång? Hur finansieras den femte ubåten?

Johan Forsell, m, skriver på Twitter ”Vi får två nya & tre modifierade ist för fem äldre. Stor tydlighet kring att vi kommer tillföra nödvändiga medel.” Risken är att denna ökning av ambitionen i IO14 tillsammans med den igår utlovade anskaffningen av långräckviddig lv-robot blir underfinansierad. I så fall blir de sten på börda i en ansträngd försvarsekonomi. Om rejält med medel tillförs (mångmiljardbelopp, inget tvivel om det) är det två mycket kompetenta tröskelförsvarssystem som tillförs.

Källor:
Läsvärt om spelet på regeringsnivå: http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3792981.ece

Bakgrund om TKMS och FMV: http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/article3781880.ece

Gårdagens ledare i BLT: http://www.bltsydostran.se/ledare_sydostran/strimma-av-hopp-pa-varvet(4178141).gm

Pressmeddelande från FMV: http://fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-bestaller-strategi-for-undervattensomradet/

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 4

I de tre tidigare delarna har jag visat hur Försvarsmaktens viktigare materielsystem har en klart vikande trend vad gäller övningsverksamheten. Man når alltför sällan upp till de målsättningar som satts upp för respektive år, vilket utslaget över ett antal år blir till en omfattande kompetensskuld genom ränta-på-räntaeffekten.

Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.

Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013

Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.

Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.

Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?

Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.

Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.

Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.

En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.

Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.

Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken – helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.

Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Svensk ubåtsförmåga är hotad!

Sveriges framtida ubåtsförmåga är hotad. Inte idag, inte i morgon, men bortom 2020 ser det oerhört mörkt ut just nu. Försvarsminister Karin Enström som i dag besökte förbanden i Karlskrona och Karlskronavarvet hade inte några positiva besked att komma med, snarare tvärt om.

Men vi börjar med att backa bandet till 2010. Under två efter varandra följande torsdagar (kors i taket) sommaren 2010 fattade regeringen två mycket viktiga materielbeslut för den svenska ubåtsförmågans fortlevnad. Det första beslutet som togs den 24 juni gällde halvtidsmodifiering av ubåt typ Gotland. Regeringen fattade då beslut om modifiering och livstidsförlängning av två befintliga ubåtar av Gotlandsklass. Här man man ha synpunkter på varför man inte fattade beslut om att vidmakthålla alla tre ubåtarna i klassen. Mer om detta senare.

Efterföljande torsdag den 1 juli, bara dagarna innan Almedalsveckan skulle dra igång så tog regeringen tillfället i akt att fatta beslut om anskaffning av nästa generations ubåt som gått under arbetsnamnet A26. Beslutet omfattade två nybyggda ubåtar som ersättning för de två ubåtarna av Södermanlandsklassen. Ett viktigt kort för Sten Tolgfors att ta med sig som en ny regeringssatsning till den försvarspolitiska debatten i Visby.

I den ursprungliga projektplanen skulle de nya ubåtarna levereras till Försvarsmakten 2018-2019.

A26 skulle bli den mest moderna konventionella ubåten i världen. Det enda negativa i sammanhanget är att den inte skulle förberedas för att bära kryssningsrobotar, ett vapen som hade gett ubåtssystemet ytterligare en dimension och skapat en enorm tröskeleffekt trots få enheter. Det andra negativa är serielängden. Att bygga två ubåtar i en serie innebär ett orimligt högt enhetspris. Men som vanligt när det gäller allt som berör svenska Försvarsmakten så är det dyrt att vara fattig.

Men det blev aldrig någon produktionsstart. I Malmö har ingenjörerna länge jobbat med att projektera den nya ubåten, regeringen har fattat de avgörande beslutet avseende anskaffning, men ändå blev det ingen beställning.

År 1689 anlades marinens eget varv under namnet Karlskrona örlogsvarv och senare Marinverkstäderna där skeppsbyggnad pågick i Marinens egen regi fram till 1961 då delar av varvet togs över av staten och blev Karlskronavarvet AB. År 1989 gick man samman med Kockums AB och bytte även namn till det senare. 10 år senare, närmare bestämt 1999 blev Kockums ett dotterbolag till Tyska HDW och början till förfallet startade. Sedan 2005 ingår varvet i Thyssen Krupp Koncernen, och det är här problemen börjar.

Det hela bottnar i att FMV och varvets ägare, det tyska företaget Thyssen Krupp Marine Systems inte kan komma överens om priset på produkten. TKMS vill bygga ubåten på löpande räkning. FMV vill köpa ubåten till ett fast pris. Vem som helst kan räkna ut att lägga en beställning i 8 miljardersklassen på löpande räkning är ohållbart. Vad gör man då om projektet förbrukat hela den avsatta budgeten och ubåten enbart är halvfärdig? När det kommer till den punkten har jag full förståelse för att man hamnat i ett dödläge.

Men varför har man då hamnat i en sådan situation? Runt detta kan man bara spekulera. Men min övertygelse är att tyska ägaren TKMS köpte upp varvet av en enda anledning, att plocka bort den största konkurrenten när det kommer till ubåtskonstruktion från marknaden. TKMS har under många år producerat sina egna ubåtar i Tyskland. De mycket välkända ubåtstyperna 206, 212, 214, 216 osv. Varvet projekterar nu för den senaste ubåtstypen 218 som är en huvudsaklig konkurrent till svenska A26.

Detta blir alldeles uppenbart när man tittar i ägarens produktkatalog över vilka ubåtstyper man har att erbjuda marknaden. Här finns inte A26 upptagen trots att den finns inom koncernen. Ett tydligt tecken på att man inte vill sälja den svenska konstruktionen. Av den anledningen är min övertygelse att man av rent affärsmässiga orsaker inte vill att affären ska bli av. Sannolikt har ambitionen från de tyska ägarna redan från början varit att svensk ubåtskonstruktion ska försvinna.

Kommer man att lösa den nuvarande låsta situationen?

Min bedömning är att detta inte kommer att ske så länge TKMS är ägare av det svenska varvet. Det som jag tror kommer att krävas är att någon annan köper loss hela den svenska delen. Denna någon är SAAB. Detta kommer inte att låta sig göras utan att svenska staten går in och hjälper till. TKMS kommer nämligen inte att sälja varvet till ett kompispris. I synnerhet inte om ambitionen har varit att plocka bort en konkurrent från marknaden. Det finns obekräftade uppgifter som gör gällande att SAAB är intresserade av att gå in som ägare.

Inte nog med detta så har även det svenska ubåtssamarbetet med Singapore, som pågått sedan man köpte de svenska utrangerade Sjöormenubåtarna av Sverige, nått vägs ände. Under många år har Marinen utbildat ubåtsbesättningar, och Kockums har modifierat svenska ubåtar för försäljning. Ett projekt som gynnat svensk industri. Men nu har Singapore valt att köpa två ubåtar av typen 218SG från TKMS vilket sätter sista spiken i kistan för ett ubåtssamarbete med Sverige som pågått sedan 90-talet.

Jag tror tyvärr det ser mörkt ut för svensk ubåtsförmåga i framtiden. Om situationen ska kunna lösas måste det ske mycket snart och jag tror att räddningen kan vara en kombination av statliga åtgärder tillsammans med att SAAB köper upp varvet. Men det måste som sagt gå fort. Lämnar ingenjörerna företaget för andra jobb i syfte att se om sitt eget hus är det förmodligen kört.

Vad händer om A26 inte kan realiseras?

Ett alternativ är givetvis att Försvarsmakten upphandlar ubåtar från annan leverantör med ytterligare förseningar och sannolikt även fördyringar som en konsekvens. Då är det tyvärr så illa att om man ska köpa Europeiskt så är TKMS/HDW det enda rimliga alternativet. Men att köpa ubåtar från företaget som havererade hela A26 projektet är i min värld ett högst olämpligt alternativ.

Risken är uppenbart överhängande att Sveriges ubåtsförmåga kommer att se sitt slut bortom 2020 om inte situationen kan lösas. Nuvarande situation innebär att de tre ubåtarna av Gotlandsklass kan gå ytterligare cirka tio år. I liggande plan ska ubåtarna Halland och Gotland genomföra en planerad halvtidsmodifiering under perioden 2015-2017 där bland annat sonarsystemet på de båda ubåtarna ska omsättas till en beräknad kostnad runt 350 miljoner. HMS Uppland, den tredje ubåten i Gotlandsklassen skulle inte erhålla denna uppgradering, vilket i praktiken gör att hon successivt kommer att falla för åldersstrecket.

Blir det ingen beställning av A26 kommer det inte heller bli någon HTM av Gotlandsklassen. Det kan vi nog tyvärr vara helt säkra på. Detta innebär att vi inom kort endast står med tre ubåtar byggda under tidigt 90-tal som möjligen kan leva vidare ca 10 år till utan större åtgärder. Men vad händer sen? Risken är att detta innebär slutet för svensk ubåtsförmåga och ett rejält bakslag för Marinen. Något som vore en smärre katastrof för vår redan anorektiska försvarsförmåga!

I sammanhanget kan det vara intressant att berätta denna historia.

Ubåtsflottiljen samlade för något år sedan ubåtsmän för en informationsträff. En av programpunkterna var just A26. Både FM och FMV hade en samordnad presentation kring projektet för att uppdatera personalen runt projektets utformning, tänkt ubåt samt vägen framåt.

I sammanhanget deltog ett antal erkänt kunniga och mycket initierade tidigare flottiljchefer som där uttryckte sin oro för att detta projekt kanske inte blir av och manade projektet, såväl på Försvarsmaktens sida såväl som hos FMV att se till att man fick alla politiska beslut och underskrifter på alla tunga dokument som krävdes snarast så att inte projektet skulle stoppa upp. Man såg redan då en uppenbar risk att projektet inte skulle bli av om man inte agerade snabbt. De initierade uttryckte en uppenbar oro.

FMV projektledare uttryckte som svar på denna oro att ”allt är lugnt, detta kommer att bli av, vi skall göra detta på rätt sätt, under ordnade och kontrollerade former. Alla beslut finns redan. Detta skall bli ett framgångsprojekt INTE en repris av Visbyprojektet…”

De som deltog vid mötet tyckte det var märkligt hur olika uppfattning det var mellan projektets personal (som kände/deklarerade att allt är i hamn) å ena sidan, och andra som oroade sig rejält. Det intressanta är att båda parterna är synnerligen insatta och dugliga män och kvinnor som alla vill ubåtsvapnets bästa. Likväl hade man en diametralt skild uppfattning i samma fråga.

Nu visade det sig tyvärr att de tidigare cheferna hade rätt när de oroande sig för projektet.

Hur detta ska sluta står skrivet i stjärnorna, och dessvärre så påverkar detta haveri även modifieringen av korvetter och vedettbåtar. Marinen har minst sagt stora problem framför sig. Att regeringen nu på allvar måste engagera sig torde vara uppenbart för alla parter. Från socialdemokratiskt håll har man tidigare uttryckt att stridsflyg- och undervattenssytem genom riksdagsbeslut borde klassas som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om det kanske redan är för sent?

Låt oss nu hålla alla tummar som går för att detta löser sig till det bästa. Bakom allt detta finns även människor som riskerar att förlora sina jobb, något man också bör ägna en tanke.

Media: Ny teknik 1, 2, SvD, SvD

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Carl af Forsell

Knappt halva verkstaden i Kallinge fick en nådatid om ett år. Så länge det finns liv finns det hopp.

Mina kontakter angående denna anonyma – men ack så nödvändiga – del av luftförsvaret har varit många. FM, FMV, Fö, ATO och media lyssnade uppmärksamt, men inget fick riktigt fäste förrän jag nämnde exporten. Om Brasilien nu skulle kräva tio praktikplatser för utbildning av flygtekniker, kommer detta behov att kunna mötas? Först då darrade manchetterna.

Och är inte detta den svenska säkerhetspolitikens tragiska dimension? Att Kallinge (enligt SVT text)står för 92 procent av incidentberedskapen spelar uppenbart ingen roll. Eller att det är en av våra ynka två insatsflottiljer. Men om exportaffärerna hotas, blir nervositeten påtaglig,

Jag trodde att svensk export inte bara handlade om kostnadseffektiva flygtimmar i en billig plattform. Utan också om att vi sålde ett seriöst koncept bestående av taktisk skicklighet och trovärdig, egen förmåga. Om Sverige i luftarenan skulle bli ett ”säkerhetspolitiskt vakuum” torde det knappast vara en säljfördel.

Igen måste jag fråga; var finns det operativa allvaret? Vi är ändå militärt allianslösa. Innebörden av detta är att vi ska ha förmåga att på egen hand lösa varje utmaning mot vår säkerhet, oavsett hur allvarlig eller omfattande den är. Den nu pågående omvärldsutvecklingen borde verkligen mana till besinning. Likväl tycks det vara pekunjära och kortsiktiga intressen som styr.

Just nu diskuteras borggårdstalet och bondetåget på Wisemans blogg. Nästan etthundra år tidigare, den 19 februari 1821, skrev översten Carl af Forsell ett brev till Per Adam Wallmark om att det är ”blott vi själva som äro i okunnighet om våran styrka eller svaghet”. På den fronten, inget nytt.

Flygtidsmiljard och flygstridsmiljard.

Allan Widman

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 3 (Uppdaterat 11/2 20.50)

Som synes av såväl siffrorna som jag presenterade i del 1 och utdragen ur årsredovisningarna presenterade i del 2, har det varit en tydligt vikande trend i flygtidsproduktionen för alla flygslag. År efter år har man underskridit uppsatta målsättningar. Målsättningar som därtill flera gånger kommit att sänkas under årets lopp. Den upparbetade kompetensskulden är minst sagt katastrofal.

I Mikael Holmströms artikel bemötte såväl politiker som Försvarsmakten statistiken med att man måste se till kvaliteten bakom siffrorna. Utifrån de resultat som listas i vissa årsredovisningar ser man dock att den uppnådda PersQ (kvalitetsmått i Försvarsmakten) ligger långt ifrån nivå 5 som kännetecknar ett förband utan brister i sin utbildning. Ej heller PersQ 4 uppnås vanligen att döma av årsredovisningarna.

En misslyckad flygtidsproduktion har heller ingen ”graceful degradation”. Med det menas att när flygtidsproduktionen haltar gör den ofta det av logistiska och personella skäl varvid de flygplan som ställs fram för utbildning och övning i antal inte motsvarar det som krävs för att öva på rätt sätt. Det är en mycket stor skillnad på att med rote jämfört med fyrgrupp, särskilt när man därtill själv förväntas sätta upp motståndarsida med egna resurser. Man kan således flyga många timmar med enstaka flygplan och timmässigt få ett hyfsat resultat, medan kvaliteten i övningen uteblir eftersom man ej kunnat öva uppträdande i förband och mot en motståndare i rätt numerär.

Hur mycket behöver då en pilot flyga? Där skiljer det väldigt på vilket flygslag det handlar om. Ett besättningsflygplan som t ex Tp 84 Hercules ska liksom helikoptrar generera betydligt mycket mer årlig flygtid än ett ensitsigt stridsflygplan. Ser man till stridsflygplanen har vi också bevittnat en revolution det senaste dryga decenniet. Tidigare var en Viggen- eller Drakenpilot endast operativ i en roll (jakt eller attack eller spaning). Denne lade drygt 90 % av sin flygtid i sin grundroll och övrig tid i sekundär roll. Gripenpilot förväntas istället bemästra alla dessa tre roller, vilket därmed rimligen kräver uppåt tre gånger så mycket flygtid för att nå motsvarande kompetensnivå som sina äldre kollegor. Här har visserligen flygplanen blivit enklare att flyga, men mängden delförmågor inom respektive uppgift har ökat, liksom även vapensystemens och insatsreglernas komplexitet.

Det är därför inte för inte som man i NATO har mycket tydliga krav på vad ett förband ska klara av och hur det ska övas. För stridsflygpiloter som ska uppträda i flera roller sätter NATO som absolut lägsta krav nivån 180 flygtimmar per år, men med ett avsevärt högre bör-värde. Vad en enskild svensk pilot på en av landets fyra stridsflygdivisioner i insatsorganisationen flyger per år framgår inte av årsredovisningarna. Däremot har SvD tidigare skrivit om hur många piloter det finns i Sveriges på stridsflygdivisionerna. Men, utöver dessa piloter ska flygtiden sedan fördelas på piloterna i prodorganisationen, piloter på stabsbefattningar som kräver särskilda och aktuella flygkunskaper, svenska piloter under inflygning på JAS 39 och inte minst de utländska piloter som ska skolas in på JAS 39. Alla har naturligtvis inte samma flygtidstilldelning.

Vad är då orsakerna till den kraftigt vikande trenden?

Orsaken är tyvärr inte bara ekonomisk i den meningen att flygtid kostar pengar. Visserligen snävar man ofta in antalet flygtimmar som ska produceras av just ekonomiska skäl, men detta är ändå en mindre faktor i sammanhanget. Flygtid är också förvånansvärt billigt i Sverige, då JAS 39 är ett mycket billigt flygplan att operera.

Som synes av sammanställningen som redovisades i del 2 är två återkommande faktorer brist på utbytesenheter/reservdelar (ue/rd) och brist på personal. Att utbytesenheter och reservdelar saknas kan i sig bero på två faktorer. Det ena är att man saknar pengar att köpa in reservdelar och utbytesenheter i tillräcklig mängd och den andra är att respektive tillverkare inte kan leverera i erforderlig takt oavsett om det rör sig om nyproduktion eller reparation av utbytesenheter.

Har man ue/rd i erforderliga mängder behöver ett flygplan i princip aldrig stå still längre än det tar att byta delen. Att detta är en snabb process med Gripen har gång efter annan bevisats på övningar och även skarpt där Tjeckien hållit incidentberedskap med JAS 39 i Baltikum med en i NATO aldrig överträffad tillgänglighet på flygplanen. Detsamma gällde i hög grad även Libyeninsatsen.

Frågan är då varför FMV inte kan tillhandahålla ue/rd i tillräckliga mängder? FMV:s generaldirektör Lena Erixson berörde själv bristen på ue/rd under försvarsföretagsdagarna med hur en enstaka o-ring kan få ett flygplan att stå på backen i månader. Saken hjälps heller inte av att exportkunderna har högsta prioritet på resurserna (näst skarpa svenska insatser) i enlighet med exportstödet, vilket är något som Allan Widman berört på sin blogg på sistone. Här har staten Sverige tecknat avtal med exportkunderna om att deras flygvapen ska kunna hålla en viss tillgänglighet, oftast i enlighet med NATO-kraven på tillgänglighet. Kan Sverige inte tillse att erforderlig tillgänglighet finns hos exportkunden har denne rätt till vite. Att läget är allvarligt kunde SvD Näringsliv rapportera om för två veckor sedan när man berättade att Sverige nu måste betala vite till Thailand. Finns det inte tillräckligt med ue/rd i ett förråd i Sverige kommer exportkunderna att prioriteras vid leverans varvid svenska flygplan blir stående på backen. Finns det samtidigt en pågående svensk insats kommer det att få efterverkningar i övrig verksamhet. Det verkar nämligen inte som om svenska staten avtalat något vite eller dylikt för svensk tillgänglighet.

På helikoptersidan och för Tp 84 slipper man problematiken med exportkunder, men kommer inte undan leveransproblem och att materielen i Tp 84s fall börjar bli rätt åldersstigen. Tyvärr lär införandet av logistikhanteringen i PRIO ha bidragit ytterligare till bristen på ue/rd då uteblivna beställningar från förbanden resulterar i försenade leveranser och där hanteringen inom logistikkedjan med förseningar där kan leda till förenade beställningar till tillverkaren/leverantören.

Bristen på ue/rd är alltså enligt årsredovisningarna en återkommande faktor till den vikande övningstrenden för flygstridskrafterna. Den andra är personalbristen på framförallt teknikersidan. Här har tyvärr vakanserna kommit att öka i takt med åren då personal tröttnar på yrket och istället hittar andra mer attraktiva arbetsgivare – inte sällan inom samma bransch. Ibland är det civila företag, ibland en tjänst i FMV och ibland till och med en annan tjänst i Försvarsmakten. Inte sällan är det lönerna som driver men också arbetsbelastningen. Det här är en faktor som i mångt och mycket hänger ihop med bristen på ue/rd. Att inte kunna lösa sina uppgifter ger inte tillfredsställelse i arbetet. Samtidigt innebär också bristen på ue/rd att man får felkoncentrera på olika flygplanindivider. Arbetsinsatsen stiger då kraftigt när en fungerande enhet ska monteras ur ett flygplan och in i ett annat istället för att en ny ska hämtas på lagret.

På helikoptersidan ser vi också att den största orsaken utgörs av att man hållit fast vid fastställda avvecklingsplaner för äldre system samtidigt som de nyare system antingen ej levererats eller också försenats allvarligt. En följd som vem som helst skulle kunna räkna ut. Samma sak ser man under de sista åren också på JAS 39-sidan där JAS 39A/B avvecklades långt innan JAS 39 C/D slutlevererats, varvid antalet JAS 39 i flygvapnet föll från ett 130-tal till som värst ca 70-80. Även här försköt man datumen för den ena planen utan att ändra den andra.

Slutligen så har vi just svångremmarna. Här ser vi ett tydligt utfall 2008 och skulle även kunna se liknande om vi backade ytterligare något år längre än vad de på nätet tillgängliga årsredovisningarna sträcker sig. Likaså är fallet för vissa system under 2013. Här blir det ofta frågan om att ställa ner hela förband för att spara pengar. Tyvärr är det bara ca hälften av driftskostnaden för ett flygsystem som sparas in. Det övriga går åt i alla fall till sådant underhåll som måste göras oavsett om systemet flyger eller inte.

Summa summarum är alltså orsakerna till tappet inom flygtiden i hög grad ekonomiska då man i grunden ej anskaffar tillräckliga lager med de utbytesenheter och reservdelar som krävs för att hålla systemen flygande. Konsekvensen blir minskad övningseffekt och därmed lägre operativ förmåga hos flygförbanden med allvarliga kompetensskulder som följd. Jag kan heller inte undgå att tänka tanken att om systemet fungerar så här illa i fredstid, hur ska det då fungera under påfrestning? Det finns alltså all anledning att se över hur logistiken fungerar och hur man snabbare kan få fram leveranserna. Kommer en eventuell nedläggning av flygverkstaden i Ronneby att påverka antalet flygplan på linjen? Ja, åtminstone indirekt. Nedläggningen av flygverkstaden är ett sätt att spara pengar inom försvarslogistiken helt i linje med regeringens direktiv. Här förflyttar man dock främst kostnaden till Försvarsmakten som med sina verksamhetspengar och utifrån sin allt ringare flygtidstilldelning ska offra en timme för att köra ett flygplan till och från Såtenäs eller två och en halv timmar till och från Luleå. En nedläggning av kapaciteten i Ronneby minskar också radikalt möjligheterna att återta ett större flygtidsuttag.

I nästa del går jag djupare in på rekommendationer för att avhjälpa situationen.

Uppdatering 11/2 20.50: En aspekt jag glömde att ta upp vid skrivandet av inlägget igår var hur man allokerar personalen. Precis som påpekat i inlägget råder det stora brister på teknisk personal. Situationen förbättras inte heller av att Försvarsmakten i organisation 13 använder personal på krigsförbanden för att täcka luckor på andra håll i verksamheten. För några år sedan skrattade man lätt åt det ungerska flygvapnets idéer att ha teknisk personal i vakttjänst, varvid de ej fanns tillgängliga för tillsyn på flygplanen med därpå följande lägre flygtidsproduktion som följd. Nu är vi där själva i Sverige då flygunderhållskompanierna får avdela flygtekniker till vakten, insatsberedd skyddsstyrka, GMU-instruktörer med mera.

Bonsai-försvaret

Pensionerade Kommendören Lars Wedin skrev under veckan på sin blogg ett intressant och läsvärt inlägg under namnet ”En Svensk väg in i NATO”. Han menar att det i spåren av den försvarsskris vi befinner oss i har startat en mer intensiv debatt om ett svenskt NATO-medlemskap, vilket är helt korrekt. Men Wedin tvivlar på att ett sådant någonsin kommer att komma till stånd då det finns ett allt för stort politiskt motstånd. Han menar också att den svenska försvars- och säkerhetspolitiken felaktigt och naivt bygger på ”en förhoppning om hjälp” om Sverige utsätts för ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot.

Wedin menar helt riktigt, något som vi övriga debattörer också ständigt upprepar, att man inte kan bygga politiken på förhoppningar utan att den istället måste grundas på egen försvarsförmåga, något som i sig ökar möjligheten att ta emot stöd. Det gäller både så länge vi står ensamma, men även om vi i framtiden går in i NATO.

Wedin myntar i sitt inlägg också ett nytt uttryck – Bonsai-försvaret

Nu är inte Sverige ensamt om att rusta ned. Detta sker över hela Europa i finanskrisens spår. Man talar om Bonsai-försvar: små välordnade försvarsmakter utan förmåga. Detta motiverar inte att det svenska försvaret också skall vara svagt – tvärtom!

Wedin avslutar inlägget med att konstatera att Sverige genom att ha väntat så länge med att gå in i NATO och samtidigt nedrustat försvaret så har Sverige satt sig i en svår position och därmed kanske redan förlorat handlingsfriheten att själv välja.

Problemen med vårt försvar är tyvärr oändliga när man börjar gräva. Wedin pekar i sin artikel på den kraftfullt minskade numerären i Försvarsmakten avseende fartyg, stridsflygplan och stridsvagnar etc. Försvarsmakten har själva i sin egen perspektivplan (PerP) trots den anorektiska organisationen förordat att man bör satsa på kvalité framför kvantitet. Detta är givetvis helt rätt så tillvida att man har en numerär att spela med. Men precis som Wedin påpekar så är numerären i dag under kritisk massa. Det finns således ingen numerär att skära i. Stridsfartyg, ubåtar, stridsflyg, luftvärn, artilleri är bara några exempel där den låga numerären på ett alldeles påtagligt sätt bidrar till att ÖB kallt konstaterar att det enbart är Stockholm som kanske kan försvaras någon gång i framtiden.

Allt handlar om underfinansiering men även att vi gör rätt saker för pengarna.

Wiseman har i sina två senaste inlägg ”Vikande trend och kompetensskuld” (Del 1 och Del 2) målat en mycket tragisk bild när det kommer till flygtidsuttag i Försvarsmakten där vi under en tioårsperiod får se en kraftfullt nedåtgående spiral där man varje år tycks acceptera en nedgång som sedan planeras att återtas. Men någon återtagning tycks aldrig ske och istället skär man ytterligare lite i produktionen för varje år. Även här tycks ”Bonsai-försvaret” passa bra som beskrivning på sakernas tillstånd.

Samma sak gäller inom de övriga två försvarsgrenarna. Det otäcka är att vi som befinner oss mitt i verksamheten i många fall har slutat att reagera då ekonomiska neddragningar, minskad övningstid och besparingar på alla håll och kanter har blivit mer en regel än ett undantag under varje budgetår. Detta innebär i förlängningen givetvis en minskad försvarsförmåga! Det otäcka är att det sedan mitten av 90-talet enbart finansen som styr vilken försvarsförmåga Sverige kan åstadkomma och inte på något sätt det säkerhetspolitiska behovet.

När det kommer till nyttjandet av försvarsanslaget finns givetvis områden som definitivt borde granskas. Man kan fråga sig om Försvarsmakten får ut maximalt av anslaget 1.3 (materielanskaffning)? Försvarets Materielverk debiterade sin största kund Försvarsmakten närmare 15,9 miljarder kronor under 2012. Studerar man produktion och leveranser under samma tidsperiod blir jag tveksam om vi får ut maximalt för den summa som debiteras.

När man läser FMV årsredovisning från 2012 kan man konstatera att närmare 80 sidor av den totalt 147 sidor långa dokument består i att redovisa (krav från regeringen) de konsulttjänster som FMV upphandlar från primärt civila företag. Den totala summan av konsulttjänster uppgick under året till 2 292 miljoner kronor. Detta kan ställas i paritet med FMV interna personalkostnader som ligger på 1 187 miljoner kronor.

Jag vill inte på något sätt dra några förhastade slutsatser av dessa siffror då merparten av kostnaderna säkert är helt nödvändiga. Men när den totala försvarsförmågan ständigt reduceras p.g.a. att ekonomin brister bör man kanske se över om materielanskaffningen sköts på det mest kostnadseffektiva sättet. Jag konstaterar bl.a. att Gemensam Ledningscentral – GLC fortfarande genererar konsultkostnader som sedan debiteras Försvarsmakten. Det finns mer saker man reagerar över, och om inte FMV redovisat posten på ett felaktigt sätt så har man under 2012 även köpt konsulttjänster kopplat till de avvecklade helikoptersystemen 6 och 11 för 4,4 miljoner där ett företag i Stockholm vid namn Etteplan debiterat största delen. Frågan är om vi gör rätt saker för det ständigt minskande (teknikfaktor/inflation) försvarsanslaget?

Det finns som bekant åtskilliga exempel på andra stora projekt som har hanterats undermåligt med delat ansvar av regeringen, FMV och försvarsindustrin. Visbyprojektet är ett i raden där Försvarsmakten beställt och betalat för sex korvetter, men sedan enbart erhållit fem(!) – dessutom närmare 10 år för sent. Helikopter 14 är ett annat sorgebarn som skapat förmågeglapp, och det är alltid kunden (Försvarsmakten) som i slutänden blir drabbad, och därmed även vårt lands försvarsförmåga.

Under kommande vecka avser jag att återuppta min påbörjade serie av inlägg kopplat till Försvarsmaktens materielanskaffning. Där blir det tillfälle att återkomma till ämnet.

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 2

I det förra inlägget belyste jag hur övningsverksamheten sedan millennieskiftet kraftigt sjunkit för Försvarsmaktens flygande system. Detta gäller naturligtvis även övriga delar av Försvarsmakten, men där finns tyvärr inte samma möjligheter att under hela perioden få ut siffror.

Läser man en årsredovisning i taget med de kommentarer som där finns till det gångna årets genomförda verksamhet, får man i regel en bild av att verksamheten inte riktigt gått som planenligt, men att åtgärder nu vidtagits för att åtgärda problemen och att återtagande kommer att ske under ett kommande år. Läser man dock år för år så ser man att problemen närmast är systematiska och en allt större kompetensskuld upparbetas då ej genomförd utbildning och övningsverksamhet är ett ständigt återkommande gissel trots allt lägre målsättningar.

Verksamhetsbeskrivningar för flygstridskrafterna ur Försvarsmaktens årsredovisningar*. Här underlättar det om man samtidigt tittar på den graf över flygtidsproduktionen som jag publicerade i det förra inlägget.

2001: Ökat antal flygplanindivider JAS 39 har bidragit till ökad flygtidsproduktion. Brist på reservdelar och få tillgängliga flygplan har försenat omskolningen av piloter. Fem nymodifierade Hkp 4 var obrukbara under längre tid pga kompetensbrist vid FMV. Hkp 10 har haft brist på navigatörer och operatörer. Rekryteringen av helikoptertekniker är god.

2002: Ca 7000 av planerade 7500 timmar JAS 39 har utnyttjats. 30 förare har utbildats. Avsaknad av ackrediterade containrar för planering och utvärdering har begränsat övningsverksamhet. Av 4000 planerade timmar Tp 84 har endast 3660 kunnat produceras till följd av personalbrist och onormalt högt felutfall. Återtagning inom helikopterförbanden har kunnat ske efter den flygtidsneddragning som skedde 2001.

2003: Utbildnings- och övningsverksamheten inom flygstridskrafterna är helt beroende av flygtidsproduktionen. Åtgärd för att öka verksamheten var att öka den planerade flygtidsproduktionen inom stridsflygsystemen från 14975 h under 2002 (11900 h under 2001) till 16700 h för 2003. Det egentliga behovet uppgick till 17200 h, men med hänsyn till produktionsresurserna sänktes ambitionen till 16700 h. Under årets första 6 mån genomfördes verksamheten enligt plan. I samband med ekonomiska neddragningar från och med juni 2003 tvingades flygtidsproduktionen omplaneras mot 15100 h. Inskolningen av nya JAS 39-förare har därmed fördröjts med 6 mån pga ekonomiska begränsningar. Omskolningen av äldre förare har också fördröjts. Omprioritering av resurser skedde till internationella insatsförbandet SWAFRAP JAS 39 som genomfört övning med gott resultat. Prioritering av transportflygbeställningar för Tp 84 har varit nödvändig då flygplanstillgängligheten varit låg vissa perioder pga motorproblem. Två haverier med sju omkomna inom Helikopterflottiljen.

2004: Leveransförseningar av Hkp 14 och 15. Hkp 14 bedöms levereras Q4 2005 och Hkp 15 Q2 2005. Helikopterflygverksamheten underskridit plan med 8 % pga bl. a begränsningar i verksamhetstillståndet. Hkp 6 och 11 har tagits ur drift enligt plan. I och med att Hkp 4 och övriga helikoptersystem tas ur drift enligt plan trots leveransförseningarna kommer kvalificerad flygtid för bibehållen förmåga hos besättningarna ej att kunna tillgodoses. Den operativa förmågan, främst den sjöoperativa, kommer att nedgå väsentligt under perioden 2008-2010.

Kraftfulla prioriteringar har påtvingats inom förbandsproduktionen för att nå uppsatta flygtidsmål till följd av exportstödet för JAS 39C. Teknisk personal har lånats mellan förbanden. Pga exportåtagandena har fokus för omskolning flyttats från nationell omskolning till förberedelser för och utbildning av ungerska flygförare. Tillgängligheten hos Tp 84 var låg under inledningen av året till följd av kontroll av kablage i bränsletank samt ombyggnation av ett flygplan till tanker.

2005: Minskning av flygtidsproduktionen för JAS 39A till följd av brist på reservdelar. Produktionsmålen för helikopter har uppfyllts till ca 90 %, främst till följd av brist på reservdelar och utbytesenheter. Avvikande är Hkp 15 där flygtidsmålet endast fyllts till 55 % då tillgängligheten under året varit låg.

2006: Det har skett en årlig ökning av flygtimmar på grund av nyleverans och att fler divisioner börjat flyga JAS 39 Gripen. Ökningen var dock inte i den takt Försvarsmakten planerat på grund av tekniska problem och förseningar vid modifiering och nyleverans.
TP 84 har haft ett jämnt flygtidsuttag över perioden, men inte i den omfattning Försvarsmakten planera av flera orsaker, bl a vakanser bland teknisk och flygande personal samt personalkrävande missioner. En annan begränsande faktor har varit dålig tillgänglighet på flygmaskiner på grund av modifieringar och tidskrävande underhåll. Hkp 4 och 9 flugit i stort sett enligt plan. Hkp 10 begränsad pga haverier och förberedelser för NBG. Knappt 35 % av planerad flygtid har kunnat genomföras med Hkp 15.

2007: På grund av det ekonomiska läget under 2007 har stridsflyget tvingats till omfattande reduceringar i flygtidsuttaget. På kort sikt har detta inte påverkat uppbyggnaden av registerförbandet där stridsflyg ingår. Däremot har övriga stridsflygdivisioner samt grundutbildningen drabbats hårt under hösten. Detta medför att utbildningsbehovet samt omsättning av registerförbandet kommer att försenas

Under året har det varit fortsatta leveransförseningar av nya och modifierade helikoptrar,
vilket påverkat helikopterflottiljens planering. Vidare finns det även ett stort behov av utbildning av besättningar till transportflyg Tp 84 för att upprätthålla den taktiska flygtransportförmågan på nuvarande nivå (jfr. ovan).

2008: Huvuddelen av de lågt ställda målsättningarna (i huvudsak PersQ2) har uppnåtts. Årets låga flygtidstilldelning har ej påverkat insatskraven på kort sikt. Däremot är återväxten och grundutbildning kraftigt försenad. Det är av yttersta vikt att tilldelningen av flygtid framöver motsvarar kraven för både utbildning, beredskap och insats samt exportåtaganden. Under året har det varit leveransförseningar av nya och modifierade helikoptrar, vilket påverkat helikopterflottiljens planering. HKP14 flygning och utbildning har under delar av året varit stoppad. Införandet av HKP10B är fortsatt försenat vilket sannolikt innebär insats tidigast kv 1 2011. Trots utbildning under året finns ett stort behov av utbildning av besättningar till transportflyg Tp 84 för att upprätthålla den taktiska flygtransportförmågan på nuvarande nivå.

2009: Helikopterflottiljen har begränsats i sin verksamhet av försenade leveranser av och till materielsystemen HKP 14, HKP 15 och HKP 10B. HKP 14 är ej levererad till Försvarsmakten. Detta tillsammans med kraftiga flygtidsproduktionsstörningar på HKP10B och HKP 15 på grund av materiel- och leveransproblem påverkar uppbyggnaden av HE ISAF, HU för BG11 och delvis helikopterkomponenten i ME 02 ATALANTA II. De beställda 20 st HKP 15 har slutlevererats.

172. och 211. stridsflygdivision har under året genomfört verksamhet för att vidmakthålla förmåga PersQ2. Brist på utbytesenheter/reservdelar samt role-change equipment JAS 39C/D har medfört extra stor arbetsbelastning på flygunderhållskompanierna. Avseende brist UE/RD härrör sig detta främst till problem hos en leverantör att genomföra service och reparationer på inskickad materiel. Avseende role-change equipment så utgör antalet upphandlade och levererade utrustningar en begränsning.

Förseningar i utbildning av nya besättningar för Tp 84.

2010: HKP 15-systemet inte har uppnått förväntad tillgänglighet på grund av tekniska fel. Tillgänglighetsproblem på HKP 15 innebär att divisionen påbörjar beredskap för NBG 11 2011-01-01 med vissa kvarstående operativa begränsningar.

Brister avseende utbytesenheter och reservdelar (UE/RD) till JAS 39 C/D har utgjort ett problem under hela 2010. Försvarsmakten har ett åtgärdsprogram tillsammans med leverantören och trenden är nu positiv. Verksamheten påverkas också av Role Change Equipment (RCE) till JAS 39 C/D, där antalet upphandlade och levererade utrustningar utgör en begränsning för beredskap, provverksamhet och uppbyggnad av insatsdivisioner. Trots flera begränsande faktorer, främst personalbrist på tekniker i kombination med brist på UE/RD har flygtidsproduktionen för JAS 39 endast underskridits med 330 av totalt planerade 13 100 flygtimmar.

Den åldrade flygplanflottan av Tp 84 har krävt avhjälpande underhåll i en omfattning som flygunderhållsorganisationen inte är dimensionerad för. En kontinuerligt minskande Mean Time Between Failure (MTBF) har konstaterats vid analys. Detta har inneburit att Tp 84 underskridit planerad flygtidsproduktion. Planerad och nödvändig avionikmodifiering kommer inte att öka tillgängligheten i någon större omfattning.

2011: Brist på flygtekniker inom JAS 39 förbanden har påverkat flygtidsproduktionen negativt under året, och bedöms även påverka på längre sikt. Ett långsiktigt arbete för att åtgärda denna brist pågår. Detta arbete innefattar såväl intern och extern rekrytering som utbildning och omfördelning av befintlig personal. Det totala utfallet av flygtidsproduktionen på JAS 39 under 2011 blev 11 731h, vilket innebär ett underskridande med 729h. Bristen på materiel har medfört att divisionerna inte kunnat öva fullt ut i alla roller

Totalt för samtliga helikoptersystem innebär flygtidsuttaget en minskning från planerade 7 250 flygtimmar till ett totalt flygtidsuttag 2011 på 4 864 flygtimmar. Detta får främst långsiktiga konsekvenser, t.ex. förseningar i utvecklingen av sjöoperativ förmåga och utbildningen av nya piloter. I det korta perspektivet har detta hanterats med sänkta målsättningar och omflyttning av personal mellan helikoptersystemen.

Brist på flygtekniker inom samtliga helikoptersystem har påverkat flygtidsproduktionen
negativt under året, och bedöms även på sikt påverka produktionen. För Helikopter (HKP) 10 har bristen på skrov på grund av modifieringar, serviceperioder och felutfall inte medgivit planerat uttag av flygtid och prognosen minskade successivt för 2011 från 3 200 flygtimmar till 2 220 flygtimmar i kvartal tre. Det totala utfallet blev 1 981h. HKP 14 har överlämnats till Försvarsmakten senare än planerat vilket innebär att prognosen successivt sänkts från ursprungliga 450 flygtimmar. Det totala flygtidsuttaget för HKP 14 under 2011 blev 262h. Det minskade flygtidsuttaget har till viss del kompenserats med inköp av flygtid med civil helikopter. HKP 15 har under året haft långa väntetider på utbytesenheter och anvisningar från leverantören Agusta. Försvarsmakten har även under året beslutat om byte av underhållsleverantör fr.o.m. 2012-01-01. Detta har medfört att av planerade 3 600h flygtid producerades 2 621h. Detta har negativt påverkat den grundläggande taktiska utbildningen (GTU) för de nya helikopterpiloterna. Det har även haft negativ inverkan på den sjöoperativa förmågan och förmågan att stödja specialförband. Utvecklingen av dessa förmågor avses fortsätta 2012.

2012: Huvuddelen av förbanden har nått uppsatta mål. Vissa stridsflygdivisioner når inte uppsatta mål fullt ut på grund av att flygtidsproduktionen inte nått ställda målsättningar och att det råder brist på uppdragsutrustningar. Att flygtidsproduktionen inte nått målsättningarna beror huvudsakligen på brister i reservdels-/utbytesenhetsförsörjningen med hänsyn till PRIO Införande 3-4 och även på brist på flygtekniker. Bristen på reservdelar/utbytesenheter beror bland annat på problem under PRIO Införande 3-4. Målet för året var 11 800 flygtimmar med JAS 39, resultatet blev 10 300 timmar. Åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och
flygtekniker är vidtagna.

Helikopter (HKP) 14 och 15 har förutom problem orsakade av PRIO Införande 3-4 haft problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna. Läget avseende HKP 15 har dock förbättrats under året, medan problemen för HKP 14 kvarstår. Flygtidsproduktionen har stadigt ökat under året men utfallet för samtliga helikoptertyper blev 5 700 timmar av planerade 7 000. Justeringar har skett för att nå övergripande mål. Ambitionssänkningarna har medfört inplanering av fler flygtimmar under kommande år.

Sammantaget för perioden tecknar alltså årsredovisningarna en mycket allvarlig bild där man år efter år underskridit målsättningarna till följd av personella, logistiska eller ekonomiska problem. I många fall justeras också målsättningen nedåt i flera steg under årets gång. Den kompetensskuld som upparbetats mäktar man aldrig med att hämta igen och vid det här laget handlar det om brister som legat över tio år tillbaka i tiden vars efterverkningar bara accelererar. Allra tydligast blir detta i helikopterverksamheten, där resultatet blivit brister både på flygtid för befintlig personal och samtidigt alldeles för stora luckor i såväl besättningar som teknisk personal. Just personalbristen är också något som Riksrevisionen tidigare uppmärksammat.

För 2013 började året rätt bra tills det under våren visade sig att ekonomin inte skulle klara all den verksamhet som var inplanerad. Likaså fick man i Försvarsmakten (som helhet) redan under hösten 2013 börja stryka verksamhet under 2014 – i vissa fall också för att inställd verksamhet under 2013 skulle medföra att man ej skulle kunna delta i de mer komplexa övningarna som planerats för 2014. För 2014 ser sedan planeringen mycket dyster ut.

Situationen blir då rätt märklig när Försvarsmakten i flera underlag, bl a årsredovisningarna, redovisar allvarliga problem för att sedan i andra presentationer och framträdanden tala om hur situationen är den bästa på många år. Vad är syftet?

I nästa del kommer jag att gå djupare in på orsaker till den vikande trenden och ge förslag på förbättringar.

*Vissa år är inte ordagrant citerade då verksamheten redovisats på olika håll i årsredovisningen. Jag har då summerat ihop verksamheten och dess konsekvenser utan att ändra i innehållet. Vissa år är också verksamheten ytterst sparsamt förklarad i årsredovisningarna.

Ett förslag som innebär utökat mandat för försvarsgrenscheferna?

Ju längre tiden går desto tätare hörs rösterna som önskar en en tydligare rollfördelning inom Försvarsmakten, bland annat genom återinföra försvarsgrenscheferna med ett tydligt mandat att hålla samman respektive försvarsgren. en uppfattning som inte delas av försvarsmaktsledningen som tydligt argumenterat mot en sådan återgång. Frågan har den senaste tiden kanske varit mest aktuellt i rekryteringssammanhang.

I en färsk rapport föreslår nu ekonomistyrningsverket ESV en åtgärd som skulle vara ett steg på vägen mot en återgång till att renodla försvarsgrenarna, något som Försvarsmakten centralt tar kraftfullt avstånd från.

Det finns tydliga exempel på att centralisering inte alls fungerar särskilt bra i praktiken är införandet av Helikopterflottiljen och därmed avvecklingen av Armé- och Marinflyget. För Marinen och i synnerhet för alla före detta marinflygare har denna sammanslagning varit försvårande och hämmande något som märks allt mer när sjöoperativ verksamhet ånyo börjar bli verklighet då Hkp 14 snart införs vid skvadronerna. Sviterna efter förmågeglappet som uppstod då Hkp 4 avvecklades i förtid börjar bli smärtsamma. I dag bedrivs istället all helikopterverksamhet i Flygvapnets regi, d.v.s. inom den enda ”försvarsgrenen” som ”inte behöver” någon egen helikopterverksamhet sedan flygräddningen lades över på en civil entreprenör. Ett beslut som i sig själv kan ifrågasättas å det grövsta. Mer om helikopterverksamhet kommer i ett senare inlägg. Slutsatsen är att det givetvis hade varit betydligt enklare om respektive ”försvarsgren” hade fått äga sina egna helikoptrar.

Rekrytering har varit en annan het potatis under många år. Jag har inte hört en enda anställd i Försvarsmakten som anser att kampanjer som ”vad håller du på med” är rätt sätt att rekrytera de mest lämpade individerna till Armén, Marinen och Flygvapnet. Röster höjs nu för att de avvecklade försvarsgrenarna istället ska få genomföra sina egna rekryteringskampanjer likt vad som tidigare gjordes för att ge en så bra bild av yrket som möjligt, och samtidigt paketera det på ett tilltalande sätt. Vill man rekrytera piloter gör man det förmodligen bättre på det här sättet. Jag är helt övertygad om att ett enkelt sätt för att öka urvalet vore att låta respektive försvarsgren sköta sin egen rekrytering.

Vid årsskiftet togs ett något oväntat beslut, nämligen det att inspektörerna, d.v.s. AI, MI och FVI åter igen fick benämningen ”chefer” genom att man vid årsskiftet ändrade benämning till Arméchef, Marinchef och Flygvapenchef. För den som varit med ett tag vet att dessa chefer tidigare då man var försvarsgrenschefer förkortades CA, CM och CFV. Men så enkelt fick det givetvis inte vara. I stället vände man på bokstavskombinationen till AC, MC och FVC. Måhända ett sätt att påvisa att ex MC minsann inte är Chef för Marinen (med tillhörande ekonomiska medel) utan enbart är Marinchef (främste företrädare). Semantik på hög nivå… AC har för övrigt, åtminstone inom Marinen, tidigare inneburit avdelningschef då man hade en minkrigsavdelning.

Men nu över till det intressanta och inläggets kärna. Den 5 juni 2013 gav regeringen ESV ett uppdrag (Fö2013/1169/ESL) att utreda hur den finansiella styrningen och uppföljningen av Försvarsmakten och den avgiftsfinansierade stödverksamheten, som utförs av Försvarets materielverk (FMV), kan förändras och förtydligas.

Uppdraget var tredelat fördelat på förbandsanslaget där ESV ska föreslå en lämplig indelningsgrund för ytterligare anslagsposter samt pröva möjligheterna att genom preciserade återrapporteringskrav, villkor etc. åstadkomma en tydligare ekonomisk uppföljning. Det andra var att titta på posten för internationella insatser, något man efter dialog med regeringen har strukit. Den tredje och sista delen var att titta på materielanslaget där man enligt uppdraget ska utreda hur nuvarande finansieringsmodell förhåller sig till kraven på utveckling och rationalisering av stödverksamheten, hur beställningsbemyndiganderamarnas innehåll kan förtydligas i förhållande till begreppet ”ekonomiskt åtagande för staten” i budgetlagen, hur den ekonomiska uppföljningen kan bli tydligare samt huruvida indelningen mellan anslagen kan förtydligas.

Utan att gå in på snustorra detaljer runt detta så är det intressanta i ESV svar att man föreslår en uppdelning av anslagsposten 1.1 (förbandsanslaget) till att istället för att som i dag omfatta två delar (förband och MUST) istället omfatta sju poster. ESV skriver följande.

Förbandsverksamhetens betydelse för förverkligandet av den nya förvarspolitiska inriktningen i kombination med Försvarsmaktens indikationer om långsiktigt otillräckliga anslagsramar ställer enligt vår bedömning väsentligt högre krav på den finansiella styrningens utformning. Mot bakgrund av detta har vi uppfattat att uppdraget efterfrågar en väsentlig förbättring av den finansiella styrningen på detta område.

Istället föreslår ESV följande uppdelning av anslagsposten för förbandsverksamhet och beredskap.

Ap. 1 Arméförband
Ap. 2 Marinförband
Ap. 3 Flygvapenförband
Ap. 4 Lednings- och underrättelseförband
Ap. 5 Logistikförband
Ap. 6 Nationella skyddsstyrkorna
Ap. 7 Gemensam administration

Denna indelningsgrund har likheter med den vapengrensstruktur som det militära försvaret före bildandet av myndigheten Försvarsmakten var indelad i. Det är enligt ESV dock en väsentlig skillnad mellan dåvarande modell med självständiga myndigheter och vapengrenar i förhållande till en gemensam Försvarsmakt vars förbandanslag är underindelat i anslagsposter. Indelningsgrunden ska därför betraktas som en anpassning till ett en ökad betoning av förbanden i resultatstyrningen, inte som en återgång till de tidigare vapengrenarna (läs försvarsgrenarna /Skipper).

ESV förslag har även gått på remiss till såväl statskontoret som till riksgälden som inte haft några invändningar utan istället bejakat ESV förslag.

Några som däremot har haft kraftfulla synpunkter på förslaget är Försvarsmakten. I en kommentar till sitt remissyttrande den 20 januari så avråder myndigheten Försvarsmakten regeringen i mycket tydliga ordalag från att gå den väg som ESV nu föreslår.

Försvarsmakten avråder bestämt från de förändringar som Ekonomistyrningsverket föreslår till regeringen avseende anslaget för förbandsverksamhet och beredskap.

– Möjligheten att genomföra en rationell förbandsverksamhet i sin helhet skulle försämras, likaså möjligheterna att öva med sammansatta förband och samordna materielanskaffning till förbanden.

I sin kommentar skriver Försvarsmakten att tidigare erfarenheter då anslagen var fördelad på försvarsgrenar skulle försvåra den interna styrningen i myndigheten. Det beror bland annat på att Försvarsmakten på egen hand inte har rätt att flytta pengar mellan olika anslagsposter.

Man pekar också på att förslaget avviker från Försvarsmaktens ekonomimodell och skulle kräva ”omfattande anpassningar i system PRIO”….

Jag avser inte ge mig in på några detaljer huruvida jag anser att ESV förslag är bra eller dåligt, eller för den delen analysera Försvarsmaktens svar. Detta då jag inte har kunskap och kompetens inom området. Men en sak kan jag konstatera. Frågan är uppenbart känslig för Försvarsmakten då det dels skulle påverka den struktur man nu är på väg in i, men sannolikt också p.g.a. att det skulle innebära en utökad förskjutning mot att försvarsgrenscheferna (jag väljer att benämnda dem så) får utökat mandat med en egen anslagspost, något jag inte tror FML är intresserade av. Även om ESV är tydliga med att just detta inte är avsikten så bedömer jag det som att det indirekt ändå skulle leda till det. I synnerhet då försvarsgrenscheferna nu dessutom gått över från INS till PROD.

Detta ämne lär vi få anledning att återkomma när vi ser hur regeringen väljer att hantera svaren man nu får in från ESV men också från Försvarsmakten.

Till detta skall läggas att regeringen den 23 januari gett ESV ett tilläggsuppdrag att utreda hur de finansiella transaktionerna inom materielförsörjningen kan koncentreras till en myndighet, Försvarsmakten eller Försvarets materielverk. Detta är en fördjupad studie av ESV tidigare förslag där motivet är att finansieringsmodellen för materielförsörjningen behöver förenklas i syfte att ge bättre förutsättningar för den finansiella styrningen.

————————–

För övrigt måste jag passa på att lyfta fram denna eminenta egenkomponerade musikvideo signerat Amfibieregementets soldater i Afghanistan. Sannolikt från FS25. BZ!

Gästinlägg: Materielförsörjningen – En teknikers bektraktelse

Försvarsmakten materielanskaffning fortsätter att vara omdiskuterad, inte minst politiskt då socialdemokraterna vill se att vissa större materielsystem direktupphandlas av svensk försvarsindustri. Budgeten för materielanskaffning har sjunkit det senaste decenniet och än kraftigare har budgeten för forskning och utveckling sjunkit. Liksom andra områden inom försvarspolitiken tål även materielanskaffningen att diskuteras djupare och fler perspektiv att belysas.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Materielförsörjningen (en teknikers betraktelse)

De väsentliga uppdragen till FMV för materielobjekt kopplat mot operativ materiel/-förmågor har traditionellt bestått i:

1. FoT

2. Materielsystemledning (MS-led)

3. Systemutveckling

4. Driftstöd

5. Nya behov, utveckling anskaffning

Jag vill inte ge intryck att detta är en fullständig vy av hur det fungerar utan det får utgöra min betraktelse av hur jag upplevt att det fungerar. Andra delar av FMV och andra personer kan ha upplevt en annan bild än den nedan.

Försvarsbeslut 1996 (FB 96) pratade om anpassningsförsvar. Man skulle inte omsätta materiel i betydande mängd man skulle istället utveckla teknologier fram emot demonstratorer och om omvärldsförändringen så krävde hade man en god teknologisk grund till att framställa krigsmateriel på kortare tid. Samtidigt skulle önskade man på detta sätt vidmakthålla industriell kompetens. Detta synsätt gällde under FB-perioden men kom att överges relativt snart. Det fanns i mina ögon en relativ tjuskraft i detta arbetssätt då det genererade teknisk kompetens samt ledde till ett ökat utbyte mellan FMV och FOI samt slutligen även industrin. Det förekom även ett större bilateralt utbyte med bla Storbritannien och USA som gav mycket tankar och idéer kring framtiden som i alla fall utvecklade mig. FMV hade god kunskap och följde/drev teknikutvecklingen inom olika väsentliga militärteknologiska områden och detta till en ganska blygsam kostnad i relation till det totala materielanslaget. Utöver detta så fans det större utrymme till prov och försök som genererade väsentligt bättre miljökännedom än vad dagens förutsättningar medger. Idag har FMV spillror av budgeten kvar avseende FoT finansiering.

Vidare hade man inom respektive ”materielsystem” en budget som möjliggjorde en mer systemspecifik vidareutveckling. Denna genererade förutom förbättringsförlag och åtgärder även att myndigheten hade god teknisk kompetens på operativ materiel. Inte sällan användes personal vid FMV som lärare vid teknisk utbildning i Försvarsmakten. Detta arbete och utbyte samt att FMV ofta lånade in personal från Försvarsmakten genererade väsentlig miljökunskap kring användandet och behoven. Denna ekonomi kom att tas bort kring sekelskiftet.

Därutöver har man har man haft driftstöd och materielsystemledningsuppdrag (MS-led). MS-led är det uppdrag som genererar planeringsunderlag till försvarsmaktens materielplanering. Det inbegriper bl.a omvärldsuppfattning om teknikutveckling. Driftstöd har inbegripit att vidmakthålla underhållsavtal med industrier samt förvaltning av konfiguration och teknisk livslängd, ”end of life” (EOL), och liknande. Dessa uppdrag har idag slagits ihop och benämns ”Systemstöd”. Systemstödet har idag även fått uppdraget att genomföra all ”produktionsberedning” dvs att alla upphandlingar finansieras till dess att industrin inkommit med bindande offerter på kommande beställningar så att FMV kan ge Försvarsmakten offerter på materiella behov i materielplanen, som då bygger på bindande offerter från industrin. Detta för att kunna ge Försvarsmakten ”bättre” planeringsförutsättningar avseende leveranstider och ekonomi. Det har ju varit en del av den kritik statsmakterna har ställt till FMV och Försvarsmakten. Denna sista del är den väsentligaste omkostnaden på Systemstödet idag. Kvar till systemvidmakthållande finns då inte så mycket medel.

Inom ramen för Systemstödet har då årligen FMV levererat en Systemlivscykelplan SLCP som redogjort för statusen av materielen, baserat på årsberättelserna från Försvarsmaktens tekniska kontor som genomfört driftuppföljning. FMV meddelar då eventuella brister och förslag på hur dessa skall åtgärdas. Från att en brist redovisas till att en åtgärd kan vara genomförd blir det då en administrativ tid på minst 2,5 år. Till detta skall läggas en produktionstid samt en verifieringsperiod samt ett införande. Allt klart efter c:a 5 år totalt. Jag kan förstå att detta måste upplevas mycket frustrerande på förbanden. ”But my hands are tied”.

Vidare äger inte FMV rätt att komma med förslag på förmågehöjande ändringar eller nya förmågor avseende anskaffningar eller utveckling. Dessa frågor äger försvarsmakten och FMV skall endast sitta nöjd och vänta på uppdrag. Det innebär att om FMV har god marknadskunskap och en hyfsat teknisk omvärldsuppfattning så påverkar detta inte de materiella förslag FMV lämnar till Försvarsmakten. Det blir inga förslag på vad det nu vara månde för nya teknologier som kan förändra Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten har brister i finansiering till att underhålla befintliga system så någon verksamhet som syftar mot framtiden finns det idag knappt några spår av. När det gått tillräckligt långt ii diskrepansen mellan är- och börläge så skall omsättning till betydande belopp ske genast och något tålamod att det kan ta tid finns inte. Detta riskerar enligt mig leda till en för stor riskaptit och att oprövade teknologier tvingas fram och leveransförseningar kan uppkomma. Alternativ att man inte tar steg framåt i tillräcklig omfattning och att Försvarsmakten på sikt kommer att cementera gamla stridssätt och doktriner.

Mina förslag är följande:

1. FMV utgör Försvarsmaktens enda leverantör av FoU med koppling till materielplaneringen och teknisk omvärldsuppfattning. FMV leder därmed FOI forskning som styrs genom uppgifterna från Försvarsmakten. På detta sätt äger Försvarsmakten även fortsättningsvis forskningens inriktning men ett sammantaget ansvar för att FoU nyttiggörs kan utkrävas av FMV. Det ger även att FMV får en medverkan i FoU som deltagare i dess planering och genomförande samt möjligheter att låta FOI medverka även i den kommande industriella utvecklingen samt inom ramen för förmågetillväxt i operativ materiel.

2. FoU anslaget utökas till en nivå som ger adekvat innehåll inom viktigare funktions-/förmågeområden. Inom civil industri ligger FoU normalt kring 5-10% av omsättningen inom Försvaret är idag FoU-anslaget i höstbudgeten 623 miljoner kr av en total försvarsbudget på 43,2 miljarder kr. Med andra ord 1,44 % av det totala anslaget.

3. Större omsättningar alternativt modifieringar föregås av riskminimeringsfaser där man kan arbeta ända fram mot prototyp innan väsentliga beslut om införande och produktion tas. Beroende på hur mycket risk man anser det föreligga inom respektive område.

Kontentan av mitt förslag är att jag anser att man behöver flytta fokus och satsa mycket mer i tidiga faser innan väsentliga kostnader uppkommit så att beslut och kontrakt kan få större chans att lyckas. Detta gäller även om man skall konkurrensupphandla materiel då man kan ha kontrakt där man utprovar och låter dessa prov och försök vara en del av utvärderingen. I slutändan bör detta leda till att FMV som kund på marknaden har en bättre kompetens att värdera leverantörer och tekniska lösningar och därmed undvika eventuella fallgropar på ett bättre sätt. Förutsättningarna till detta torde i alla fall förbättrats.

Jag ser intresserat fram emot den eventuella debatt som detta inlägg kan skapa och den negativa respons jag misstänker detta kan få. Den tar ju kanske inte så stor hänsyn till nuvarande materielförsörjningsstrategi som den borde.

Handläggaren

Flygtidsuttag

Den observante har kunnat notera de senaste årens kraftiga fall i flygtidsuttaget.

Viss förklaring står säkert att finna i PRIO, även om det kanske hörs mindre om denna problematik just nu. Därtill hävdar de med stor insyn i FV att exportkunderna alltid är prioriterade när det gäller reservdelsförsörjningen till stridsflyget. Därmed kan man nog anta att detsamma gäller för en annan bristvara, nämligen flygteknikerna.

Just nu nås jag av oroande information angående flygverkstaden i Kallinge. Tidigare har det från försvarsministern hetat att hon ”noga följer utvecklingen”, men uppgifter gör nu gällande att ett nedläggningsbeslut fattas av FMV inom någon vecka. Genom chefen FV har Försvarsmakten för sin del accepterat ett sådant beslut.

För mig blir det lätt obegripligt att en regering, som i budgetpropositionen just pekar på bristen av flygtekniker som en viktig förklaring till minskat antal flygtimmar, inte ingriper. En nedläggning i Kallinge motsvarar i runda tal en tredjedel av verkstadskapaciteten. Det trettiotal flygtekniker som arbetar där kommer knappast att i någon större utsträckning flytta sina familjer till Såtenäs eller Kallax.

Givet det faktum att varje reparation på Kallinge i fortsättningen ska ske på annan flottilj leder en nedläggning naturligtvis inte heller till några besparingar. Snarast tvärtom. Efter mina tämligen talrika besök på landets flygflottiljer genom åren är det mitt intryck att våra Gripar (liksom varje annat spetsigt stridsflyg) kräver mer eller mindre ständig tillsyn. Väl minns jag när Sten Tolgfors skulle flyga just i Kallinge för några år sedan. Det första planet hade någon form av materielfel och försvarsministern fick vackert kliva ur och in i en annan Gripen som stod längre ned i raden…

Visst ska man ha respekt för ett politiskt beslut om besparingar på det bakre underhållet. Men det får inte leda till att också rent idiotiska förslag accepteras. Föreslagen nedläggning av en flygverkstad är ett sådant.

Samtidigt är den mera långsiktiga situationen också bekymmersam. Schweiz ska ha C/D Gripar i avvaktan på Gripen E. Uppgifter gör gällande att Brasilien ska ha detsamma. Hur många Gripar blir då kvar för att omhänderta den ökande incidentberedskapen, övning och utbildning här hemma? Och hur kommer flygtidsuttaget att påverkas om Brasilien och Schweiz ska prioriteras med reservdelar på samma sätt som Tjeckien, Ungern, Sydafrika och Thailand?

Samtidigt ska man hålla i minnet att Gripen E till viss del ska konstrueras med återanvändning av C/D Gripar. Att vända flygtidsuttaget under dessa premisser blir ingen liten sak.

SAAB hävdar att man kan producera fler konvertiter A2C. Det vore en bra och ansvarsfull lösning som medger svensk, operativ förmåga samtidigt som exporten kan fortsätta. Kanske inte så billig, men frågan är vilken annan lösning som står ett litet allianslöst land till buds?

Allan Widman

Försvarssamarbeten i fina ord kontra verkligt utfall

I den politiska försvarsdebatten har ämnet försvarssamarbeten fått ta en mycket stor plats. Anledningen är enkel. Vill man själv inte betala för ett fungerade försvar så gäller det att hitta nya halmstrån att hålla sig i när kritiken mot försvarsreformen ökar. I det här inlägget ska jag belysa den senaste tidens mycket bekymmersamma utveckling inom nordiska försvarssamarbeten något som är mycket olyckligt för alla inblandade parter, inte minst för Försvarsmaken.

På Försvarsmaktens webbsida kan man utläsa följande runt försvarssamarbeten.

Det nordiska försvarssamarbetet (Nordefco) är ett exempel på när likasinnade stater går samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga.
På sikt skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna innehålla en mängd gemensamma delar; till exempel truppbidrag för internationella fredsinsatser, utveckling, anskaffning, underhåll och vidareutveckling av materiel, officersutbildning och övningar.

I regleringsbrevet till Försvarsmakten, d.v.s. regeringen styrning framgår följande.

Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).

Försvarsmakten ska senast den 2 juni 2014 inkomma med förslag på möjliga fördjupade samarbetsområden inom nordiskt försvarssamarbete, i syfte att förbereda det svenska ordförandeskapet för Nordefco 2015.

Men hur har det nordiska försvarssamarbetet fungerat hittills? Har det varit så framgångsrikt som riksdag och regering hoppas på? Hur ser det ut inom materielområdet där man har hoppats på stora hemtagningar avseende så kallade effektiviseringsvinster? Låt oss titta bakåt och se vad som egentligen har hänt.

Det är alltid intressant att göra tillbakablickar, och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta intressanta saker. Sten Tolgfors skrev en artikel i DN så sent som 2011 om det Europeiska försvarssamarbetet och vikten av ett sådant när alla EU-länder tvingas minska sina respektive försvarsbudgetar. Han tar även upp ”det framgångsrika nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO” som ett föredömligt exempel på lyckade försvarssamarbeten där Sverige sparat 400 miljoner kronor genom att Norge varit en partner i Archeraffäen.

Låt oss då titta på en rad samnordiska materielprojekt och hur utvecklingen har sett ut.

NH90
Året var 1999 då samtliga nordiska länder Sverige, Norge, Danmark och Finland bildade organisationen NHSP (Nordic Standard Helicopter Program). Syftet med att gå samman var att sänka anskaffningskostnader och att göra samordningsvinster inom flygunderhåll och utbildning. Första bakslaget kom 2001 då Danmark lämnade NSHP p.g.a. annan kravbild. Successivt har samarbetet mellan de kvarstående NSHP-medlemmarna minskat, till att enbart omfatta ett samarbete mellan Sverige och Norge avseende ett gemensamt reservdelslager.

Det har senare även bevisats att dåvarande regeringen värderade en gemensam nordisk helikopteranskaffning i sig själv högre än själva valet av helikoptertyp. Det finns dokument som påvisar att FMV förespråkade Sikorsky S-92 framför NH90 (Hkp 14). Från svenskt politiskt håll tyckte man att det var viktigare att välja den helikopter som Norge samt Finland redan bestämt sig för. Att helikopteranskaffningen är ett dåligt exempel på när försvarssamarbeten inte fungerar är tyvärr alldeles uppenbart. Detta då fördyringar, förseningar och ett nästintill obefintligt nordiskt samarbete i projektet nu är ett faktum. Ytterligare ett bevis för att det inte är helt enkelt att ta tillvara på flera länders krav i samma projekt.

Viking
Det samnordiska ubåtsprojektet Viking till en totalkostnad på över 8 miljarder drabbades även detta av nederlag då först Norge som skulle ha fyra ubåtar drog sig ur. Samarbetet med Danmark fortskred, men sen drog sig även dom ur p.g.a. stigande kostnader. Danmark bestämde sig då för att köpa två begagnade svenska ubåtar ur Västergötlandklassen, men även detta gick i stöpet. Från 2001 leasade Danmark den svenska ubåten HMS Näcken under namnet HDMS Kronborg, men även detta slutade i moll när danska marinen lämnade tillbaka henne till Sverige 2005. Som betalning för Näcken fick vi överta ett fjärrstyrt minröjningfartyg, MRF 01 HMS Sökaren, ett fartyg som aldrig kom att användas i organisationen mer än som prov & försök då hon var en ren svepdragare. I dag ligger hon oanvänd bland övriga avrustade fartyg. Som helhet blev projekt Viking en dyrköpt historia med ytterligare ett havererat samarbete inom materielområdet som följd.

Umkhonto, TMS och AMOS
Man bör i tider av att ett svenskt-finskt försvarssamarbete som hyllas av försvarsminister Karin Enström minnas att det har varit friktioner även mellan Sverige och Finland i närtid, och dessutom under regeringen Reinfeldt. Detta går att härleda till genomförandegruppen 2008 när statssekreterare Jevrell med vänner satt och strök ett stort antal militära materielprojekt till synes godtyckligt i syfte att finansiera det tredje jobbskatteavdraget 2009. Detta har i efterhand genererat omfattande kritik, bl.a. av riksrevisionen. Flertalet av alla strukna och/eller reducerade materielprojekten har senare tvingats återupptas till en betydligt högre kostnad än den ursprungliga.

Luftvärnsroboten Umkhonto som skulle anskaffas till Visbykorvetterna ströks även den i sin helhet av genomförandegruppen och Finland fick genomföra anskaffningen på egen hand till sina korvetter. I dag står svenska marinens korvetter helt utan kvalificerat robotluftförsvar och det lär så förbli under överskådlig tid.

AMOS eller SSG 120 som var den svenska benämningen på ett annat havererat samnordiskt projekt. Det var en splitterskyddad 120 mm granatkastare som var tänkt att monteras på stridsfordon 90 samt stridsbåt 90. Först drog sig både Norge och Danmark ur. Utvecklingen fortsatte mellan Sverige och Finland och gick så långt att man hade exemplar monterade på svenska enheter för prov och försök. Genomförandegruppens beslut satte spiken i kistan för detta och Finland stod då ensam kvar. När projektet avbröts av regeringen hade det från svensk sida spenderats cirka 670 miljoner kronor i projektet. Dessutom tillkom en kostnad för avveckling av projektet på cirka 190 miljoner kronor. Totalt överstiger detta avsevärt den förväntade besparingspotentialen.

TMS (Torped-Mina-Sensor) var ett annat undervattensprojekt som stoppades. På samma sätt var även här alla nordiska länderna med från början. Norge och Danmark drog sig ur tidigt. Sverige och Finland skrev ett samarbetsavtal, men sedan innebar genomförandegruppens beslut även den här gången att det blev sista spiken i kistan. Projektet har ej återupptagits.

Det finns med andra ord en rad havererade materielprojekt även med Finland, något som man förhoppningsvis blivit klokare av. Man kan åtminstone hoppas det.

Archer
Ett av Sten Tolgfors favoritprojekt, ständigt återkommande som ett mantra i varje tal, var just Archerprojektet med Norge. En besparing på 400 milj för den svenska skattebetalaren nämndes i debatten vilket också skulle bevisa hur kostandseffektiva sådan bilaterala materielinköp de facto är.

Den sjätte december kom så ännu ett bakslag för det nordiska samarbetet, den här gången med Norge och just Archerprojketet. Sten Tolgfors mantra fick sig här en rejäl törn kan man konstatera. Norska regeringen meddelade då att man avbryter samarbetet vilket innebär att man drar sig ur affären. De officiella anledningarna varierar beroende på vem som uttalar sig. Officiella källor har pekat på förhållandet skyddsnivå/vikt, andra uppgifter gör gällande att det handlar om försenade leveranser.

Det finns personer med djup kunskap inom projektet som hävdar att de tekniska utmaningarna ser svårlösta ut men om FMV hanterat samarbetet seriöst så skulle sannolikt utgången varit ett annat.

Min uppfattning är att FLO tappade tron på att FMV och leverantören skulle kunna reda ut de tekniska problem som finns. Norge tror verkligen inte att systemet går att realisera.

När man hör sådant från personer med insyn så börjar man verkligen undra hur det är ställt på vårt materielverk och hos tillverkaren. Har man tagit sig vatten över huvudet?

Som lök på laxen har denna gemensamma upphandling fått andra följdeffekter för Sverige och Försvarsmakten. I samband med affären tvingades Sverige till motköp, något som är rutin vid affärer likt denna. Problemet är att Sverige tvingades att anskaffa vapenstation 01 – PROTECTOR från norska Kongsberg utan en konkurrensutsatt upphandling. Det fjärrstyrda vapensystemet ska placeras på Archer, Pansarterrängbil 360 och Galten. Det är tyvärr få som anser att Protector är det bästa tänkbara systemet på marknaden. Många med sakkunskap förespråkar istället Bofors LEMUR eller SAABs TRACKFIRE. Det här är ytterligare en faktor som direkt påverkar användaren Försvarsmakten i negativ bemärkelse då man inte får möjligheten att själv välja system.

Att samarbetet runt Archer går i graven är inte bra för Sverige och i synnerhet inte för Försvarsmakten. För vem kommer att få betala för de tjugofyra pjäser som Norge nu inte köper? SvD rapporterar att Norge nu är bereda att förhandla om ekonomin, men det finns inget som utesluter att även Försvarsmakten kommer att drabbas negativt av detta när det kommer till ekonomin runt driftskostnader, direkt eller indirekt. Försvarsmakten kommer nu tillsammans med FMV att utreda konsekvenserna av ett havererat samarbete.

Lastbilar
Det senaste haveriet är som bekant den gemensamma lastbilsupphandlingen med Norge som har havererat på flera sätt. Det handlar dels om fördyringar och dels om en upphandling i strid mot EU regelverk.

När det gäller Arméns lastbilar så har Sverige idag en ”veteranbilsflotta. Inget har gjorts sedan man anskaffade terrängbilarna av 30- och 40-modell under 70-80 talet. Ytterst få planerade nyanskaffningar finns i materialplanen. Dessutom har man avskaffat möjligheten till A-platsfordon (inkallade fordon) som fanns för 20 år sedan.

Prishöjningen på lastbilsprojektet är egentligen rätt enkel att förklara. Leverantörerna svarar på en offert och ett pris. När man därefter börjar diskutera varje enskild teknisk lösning och detalj så kan leverantören säga att ”detta är en bättre lösning” som inte ingick i grundpriset och att det kostar lite extra. I fasen när man har en vinnande leverantör står denna i en sorts monopolsituation vilket innebär att det relativt riskfritt att ta lite extra betalt.

En person med insyn säger att.

I det här läget borde man gjort om upphandlingen då man ändrade från en fordonstyp till en annan. Det går inte längre att säga att rätt leverantör vann upphandlingen. Dels utvärderades inte de nya fordonen, dels är priset för högt då man saknat konkurrens (10%-20% högre än om man haft konkurrens). På 500-700 fordon blir det stora belopp.

Den andra delen i problemet med lastbilar berör själva upphandlingen. Här är grundproblemet att det är FLO, den norska motsvarigheten till FMV som sköter upphandlingen enligt norska regelverk (ej EU-land) något som SvD har rapporterat ingående runt den senaste tiden. FMV anser att regeringen skulle ha bäddat bättre för upphandlingen, och att man från regeringens sida skulle ha utrett förutsättningarna i samband att man fattade ett beslut om gemensam upphandling under ledning av Norge.

Så här är reaktionerna på detta från samma person.

Jag tycker inte om det sätt FMV på sin webbsida beskriver situationen då det helt enkelt inte är rätt. Jag tycker FMV måste vara ärliga och säga att samarbetet med Norge faktiskt kostar, både i form av pengar men även i form av kompromisser i kravställningar.

En aktuell fråga är huruvida det går använda det Norska regelverket för upphandling i Sverige eller inte, något jag trodde juristerna och regeringen hade klarat ut. I Danmark har man kommit fram till att det inte är förenligt med EU lagar att använda sig av det norska regelverket och därför deltog de ej i upphandlingen.

Hur lastbilsaffären slutar återstår att se. Men det råder nog inga större tvivel om att det är Försvarsmakten som i slutändan står med Svarte Petter och därmed får stå för merkostnaden, direkt eller indirekt.

NORDEFCO och andra samarbeten

SVT rapporterade i veckan om att man från Norges sida nu tar hem sina officerare som har tjänstgjort inom ramen för NORDEFCO p.g.a. det havererade Archersamarbetet och att Sverige ställer krav på full betalning. Huruvida detta är bekräftat får vi i skrivande stund låta vara osagt. Men den havererade Archeraffären kommer sannolikt att skaka om hela Norgesamarbetet. Regeringens önsketänkande om ett lyckat nordiskt samarbete inom materielområdet verkar tyvärr förblir just en önskan.

Den svenska regeringens förhoppning om en framtida gemensam incidentberedskap, något Wiseman tydligt förklarat inte fungerar i praktiken, har varit en annan morot många svenska politiker sprungit på. Så sent som för en vecka sedan meddelade representanter från norska regeringen att ett sådant samarbete inte är aktuellt och hänvisade helt riktigt till sitt medlemskap i NATO.

Ute på förbanden i Försvarsmakten har man blivit ålagda att ”hitta samarbetsområden” inom ramen för NORDEFCO. Många chefer har tolkat detta som ett krav för att det är politiskt viktigt. Det finns åtskilliga förslag från förbanden, i synnerhet på utbildningsområdet som krystats fram, men som inte ger Försvarsmakten någon nämnvärd effekt. Ibland blir det både mer omständigt och i vissa fall dyrare. Förhoppningsvis har sådana förslag avfärdats på HKV-nivå.

Ska man förenklat sammanfatta Sveriges försvarssamarbeten så kan man snabbt konstatera att det europeiska samarbetet blev avgränsat till enbart ett nordiskt, som därefter enbart handlade om Norge, Sverige och Finland, och som nu enbart ser ut att handla om Sverige och Finland. En politisk mardröm – minst sagt.

Att kunna hävda att man har försvarssamarbeten inom en rad olika områden är ett slags trumfkort för försvarspolitiker från båda sidor. För alliansregeringen har anledningen primärt varit att slippa diskussioner om mer pengar till försvaret, och från de övriga ett incitament för att inte gå med i NATO.

Men finns det då något positivt med nordiska försvarssamarbeten mitt i denna eländesbeskrivning? Givetvis finns det positiva saker som också skall beslysas.

Det regeringen och Försvarsmakten borde fokusera på är gemensamt övningsutbyte! Vi har redan övningar som Cold Response i Nordnorge där det finns ypperliga möjligheter till att öva strid i extrem vintermiljö i stora förband. Flygvapnets CBT (Cross Border Training) där Svenska, Norska och Finska flygvapnet kan samöva på varandras territorium utan svårartad byråkrati är ett lysande exempel på hur bra det kan fungera.

För Marinens del är övningen NoCo (Northern Coast) ett ypperligt exempel på samarbete mellan alla Östersjöländer. Nyligen har ett marint samarbete med Finland inletts och det övas inom ramen för det som kommer att benämnas SWEFINEX. Här uppstår dock stora problem när två icke NATO-länder ska samverka. Avsaknad av gemensamma insatsregler, reglementen, kryptosystem, ledningsystem är bara några saker som sätter käppar i hjulet. I stället borde fokus ligga på att öva mot varandra inom ramen för samma övning. Detta hade gett båda länderna mest pang för pengarna.

Mitt råd är därför att utöka övningsutbytet inom ramen för det nordiska samarbetet, där finns de största vinsterna att hämta hem för alla parter.

När nu det ena försvarssamarbetet efter det andra ser ut att haverera, i synnerhet inom materielområdet, så blottas den bistra verkligheten och Sverige står plötsligt ensam kvar. Finland har nu blivit politikernas sista räddningsplanka. Låt oss därför hoppas att det fördjupade samarbetet med Finland kan bli något bra som gynnar alla parter, i annat fall blir detta riktigt pinsamt för regeringen.

Media: SvD, SvD, SvD,

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [2] – HELT OM!

Det märks tydligt att Sälenkonferensen startar i morgon söndag. Alla deltagande parter av dignitet gör utspel i media och det skrivs artiklar och genomförs intervjuer. Startfältet håller på att positionera sig inför årets största försvarspolitiska arrangemang. I detta inlägg avser jag ge mina synpunkter på det senaste utspelet från Moderaterna och vad som verkligen behöver debatteras under årets rikskonferens i Sälen.

Regeringspartiet Nya Moderaterna, det parti som styr rikets försvarspolitik och som således också bemannar försvarsdepartementet gör genom sin försvarspolitiska talesperson Cecilia Widegren följande uttalande i dagens DN.

– Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier, säger hon.

Äntligen! Jag kan bara konstatera att detta kanske är det bästa som kommit från försvarsberedare Cecilia Widegren någonsin. Att detta är det faktiska behovet är för de flesta en självklarhet. Men samtidigt är den nya inriktningen en fullständig helomvändning då politiker – men även Försvarsmakten – tidigare har hävdat att Sveriges säkerhet börjar i Afghanistan etc. Hjulet är uppenbart runt! Vi ska också ha klart för oss att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har drivit samma linje som moderaterna nu har anslutit sig till under de senaste åren, så något revolutionerande budskap i sak är det förvisso inte. Det nya i sammanhanget är att Moderaterna här gör en helomvändning i frågan, och det ska bli intressant att höra hur övriga allianspartier ställer sig till detta.

Moderaterna vill också att dagens mål med 2000 insatta soldater i utlandsstyrkan tas bort, vilket även detta är ett sundhetstecken och ett tecken på viss klarsyn. Varför sätta en siffra på något som rimligtvis ska vara behovs- och händelsestyrt, och som dessutom aldrig har kunnat uppnås?

Men hur är det då med detta uttalande som innebär en fullständig kovändning? Hur taktar det då med organisation, materiel och personalförsörjningssystem, omvärldsutveckling och inte minst ekonomi? Förstår Cecilia Widegren m.fl. innebörden och de praktiska konsekvenserna av det man nu förespråkar? Låt oss därför titta på ovanstående faktorer med utgångspunkt från att ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”!

Organisation

När ÖB för ett år sedan förklarade för svenska folket att vi genom den pågående försvarsreformen nu har skapat ett ”en-veckasförsvar” så måste man ha med sig detta i bakhuvudet in i den debatt som nu kommer att starta i och med rikskonferensen i Sälen, och som berör ovanstående ny(gamla) inriktning.

Den organisation vi nu är på väg in i sedan ett antal år tillbaka (IO14) är en organisation eller rättare sagt en expeditionskår särkilt anpassad för internationella insatser. Den är inte längre primärt anpassad för försvaret av Sverige, något som absolut inte får glömmas bort när nu detta kommer att diskuteras.

Vi ska inte heller glömma bort att det även krävs ett kraftfullt utökat försvarsanslag om ca 4-5 miljarder årligen för att överhuvudtaget kunna uppnå det omtalade ”en-veckasförsvaret” – och det först någon gång i perioden 2019-2023. Läget är med andra ord betydligt värre än att vi enbart kan försvara landet i en vecka inom ett begränsat geografiskt område.

Det Moderaterna och Socialdemokraterna nu efterfrågar har sedan början av 00-talet mycket noggrant monterats ned. Primärt genom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 signerat Socialdemokraterna. Därefter har Moderaterna gjort allt de kan för att öka takten i att minska Försvarsmaktens numerär avseende verkanssystem. Men även genom att man har infört ett personalförsörjningssystem som havererade redan innan det var sjösatt. Att både Moderater och Sociademokrater nu (förvisso helt korrekt) propagerar för att återta det man själv slagit sönder är inget annat än ett fullkomligt underkännande av sina egna tidigare beslut!

Nu måste även försvaret av Gotland på allvar lyftas upp på agendan, förhoppningsvis redan under Sälenkonferensen. Den som placerar ut långräckviddiga vapensystem på ön behärskar hela Östersjön, något som påverkar säkerheten i hela vårt närområde. Av den anledningen måste Gotland kunna försvaras av Sverige. Det ligger även i NATO:s intresse att ingen annan än Sverige behärskar ön.

Om Moderaterna menar allvar med dagens uttalande måste hela insatsorganisationen IO14 således ritas om. Det går inte att försvara Sverige med dagens expeditionskår oavsett om en stor mängd pengar tillförs, och oavsett om ÖB under gårdagen i intervjun med SvD påstår att det är hans bästa operativa råd till politikerna – att fortsätta med IO14. Huruvida ÖB då kände till denna helomvändning är dock inte känd.

En annan stor fråga när det kommer till organisation är hur en försvarsmakt som ska ”försvara Sverige i Sverige” ska kunna verka och fungera när de olika delarna är utspridda över hela riket – dessutom med endast en förbandstyp av varje slag (demonstratorförsvaret)?

Samordningsmöjligheter finns i Norrbotten mellan flygförband, infanteri och artilleri. I Blekinge mellan fartyg, ubåtar, sjöoperativ helikopter och stridsflyg. Men i övrigt är organisationen till stora delar geografiskt spridd över hela riket utan möjlighet till effektiv samordning. Det enda luftvärnsförbandet finns i Halmstad långt från huvudstaden, flyg- och marinbaser. Det enda ingenjörförbandet i Eksjö långt från övriga arméförband, och det enda artilleriförbandet finns i Boden. Lägg till att Försvarsmakten har centraliserat all viktig materiel till några få förråd där det inte alls finns några förband, och där centrallageret finns i Arboga… Centrallager! Arboga! Ibland hoppas man att allt är en ond dröm.

Oaktat organisation och geografisk placering så måste man nu se över Försvarsmaktens……

Materiel

Här återfinns de i särklass största problemen, eller för att prata i försvarsmaktstermer – utmaningarna. Detta på grund av de stora kostnader som försvarsmaterielanskaffning genererar.

Även här underkänner regeringen nu sina egna tidigare beslut som inneburit att vi skär ner på stridsflygplan, armémateriel och fartyg. Det går som bekant inte att försvara Sverige med en så låg numerär vi nu är på väg mot.

Det finns ett antal beslut som man nu starkt kan ifrågasätta. Ett talande exempel är när man avvecklade det bandvagnsmonterade och nyare RBS-90 till förmån för det äldre och handriktade RBS-70 med motiveringen att det skulle vara lätt att flytta det till internationella insatser…. Ett annat talande exempel är avvecklingen av alla skyddande bergrum och basområden. Avvecklingen av flygvapnets Bas-90 är en pinsamhet som dessutom kostat mångmiljardbelopp i avvecklingskostander, något som vi återigen är i stort behov av.

Att merparten av Försvarsmaktens materiel, ända sedan FB-04, har anpassats för något helt annat än försvaret av Sverige är ingen hemlighet. Om man menar allvar med dagens uttalande så måste man visa detta även inom materielområdet. Rätt materiel i rätt mängd är det som krävs. För Marinens del får vi hoppas att man nu slutar förespråka större fartyg av oceangående fregatters storlek, och att man istället prioriterar numerär och att regeringen tar nödvändiga beslut för att säkerställa att det finns några fartyg överhuvudtaget.

Det finns nu också ett gyllene tillfälle att skapa ett relevant skalförsvar med tyngdpunkt på stridsflyg, fartyg, ubåtar och långräckviddigt luftvärn samt kvalificerad långräckviddig bekämpningsförmåga mot såväl markmål som mot sjömål. Det är så man skapar den tröskeleffekt som det så länge talats om, men där utvecklingen under de senaste åren istället har gått åt andra hållet.

Men materielen är bara en viktig del, den andra helt avgörande faktorn är Försvarsmaktens…..

Personalförsörjning

På punkt efter punkt underkänner regeringen indirekt sin egen försvarspolitik i samband med dagens uttalande. Det mest omdebatterade problemområdet de senaste åren är personalförsörjningsreformen som har blivit ett fiasko i det avseendet att rekryteringen haltar och där lönerna är för låga för att göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare. Trots de låga lönerna har de totala kostnaderna rusat iväg så pass mycket att Försvarsmakten inte har tillräcklig ekonomi för att öva förbanden i tillräcklig omfattning. 2014 ser ut att bli ett år med mycket begränsad övningsverksamhet, och framtiden ser inte ljusare ut avseende ekonomin.

En av de viktigaste motiveringarna för övergången till ett yrkesförsvar var att det skulle vara enklare att använda personalen vid internationella insatser. Detta då pliktlagen ej medgav att skicka värnpliktiga till insatsområden utomlands. När nu våra politiker ånyo vill ominrikta försvaret mot att försvara Sverige (tack och lov) så faller argument efter argument för ett yrkesförsvar.

Bara av kostnadsskäl, men även av kvalitetsskäl så bör man nu överväga att återta någon form av värnplikt igen. Detta skulle innebära att avsevärda summor skulle frigöras för att anskaffa materiel och att öva förbanden. Vi ska också komma ihåg att kvalitén och beredskapen inom framför allt
Flygvapnet och Marinen var minst lika bra under värnpliktsförsvaret. Med inneliggande årskull kunde man snabbt erhålla en avsevärd militär tröskeleffekt. Låt oss hoppas att en initial åtgärd blir att riva upp regeringsbeslut 5 som innebär att 500 miljoner per år ska sparas på personal…

Det regeringen (av kostnadsskäl) förordar är en stomme av tidvis tjänstgörande personal (GSS/T) som i många avseenden innebär ett sämre försvar, än ett försvar baserat på värnpliktiga. Detta då det knappast blir någon kvalité om en individ ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. Hur många år tar det då att komma upp i samma nivå som en värnpliktig som gör militärtjänst under låt säga 12 månader?

Något regeringen i sin nya inriktning och även försvarsberedningen måste ta hänsyn till är….

Omvärldsutvecklingen

Att Ryssland rustar upp sina militära styrkor i en rasande fart känner vi redan till. Att demokratiutvecklingen också går att fel håll är en annan detalj som man måste ta hänsyn till.

Men frågan är vilka indikatorer som krävs för att en ändring avseende våra egna nivåer avseende personal och materiel görs? Vid alla tidigare försvarsbeslut har man angett att Försvarsmakten efter politiskt beslut ska kunna växa och anpassas mot omvärldsutvecklingen. Finns ens ett politiskt intresse att vilja se dessa indikatorer?

Johan Wiktorin har använt sig av minnesramsan GUBBE för att påvisa ett antal indikatorer som borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och aktiva åtgärder.

GUBBE: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott CFE-avtalet, Beredskapsövningar, Ekonomiska hot.
Krävs det fler indikatorer än dessa för att en förändring ska ske? Eller är det så enkelt att något annat har högre prioritet än en mot omvärldsutvecklingen relevant försvars- och säkerhetspolitik. Nämligen….

Ekonomi

Om nu såväl Moderater och Socialdemokrater nu vill ha ett försvar som på riktigt ska kunna försvara Sverige så kommer det att krävas ett avsevärt utökat försvarsanslag. Att försvara Sverige kostar betydligt mycket mer än vad det nuvarande expeditionsförsvaret gör.

Att inte skjuta till de ekonomiska medel som kommer att krävas innebär att trovärdigheten för Sveriges försvarspolitik ytterligare kommer att reduceras.

Om regeringen nu avser stryka målet med 2000 insatta i internationella insatser, och att försvaret av Sverige på hemmaplan ska prioriteras går det inte längre att motivera anslagsposten 1.2 som enbart är avsedd för internationella insatser där man årligen budgeterar runt 1,5 miljarder. Just denna anslagspost har regeringen dessutom använt som sin egna lilla spargris då outnyttjade medel återgått till statskassan utan att Försvarsmakten fått anslagsspara en enda krona.

Att sätta upp ett försvar som ska försvara Sverige kommer att kosta betydligt mer än vad det gör idag. Låt oss hoppas att Cecilia Widegrens ord från i dag inte var just bara – ord.

Sammanfattning och slutsatser

Att Moderaterna, och tidigare Socialdemokraterna nu äntligen har förstått att försvaret av Sverige börjar i Sverige är ett stort fall framåt. Detta besked ligger dessutom direkt i linje med den nuvarande omvärldsutvecklingen i vårt närområde.

Men man måste nu vara vara trogen det man säger. Det går inte att ändra inriktning utan att allt, d.v.s. det jag räknat upp här ovan inte hänger med. Om så är fallet så kommer systemkollapsen att fullbordas inom kort.

Alliansregeringen har nu ett gyllene tillfälle att bevisa att man menar allvar och att man är trogna det man nu säger i sin helomvändning när det gäller försvarspolitiken. Avstampet måste tas i försvarsberedningens rapport som kommer i mars och det påföljande försvarsbeslutet. Allt annat kommer innebära att den nymoderata försvarspolitiken kommer att sjunka allt djupare i dyn och skrivas in i historieböckerna, inte som den sämsta, men som den mest oärliga och skönmålande Sverige har fått uppleva.

Övriga ämnen som bör diskuteras vid Sälenkonferensen är:

– NATO-medlemskap:
Oavsett om det möjligen (mot alla odds) även i praktiken skulle ske en ominriktning av Försvarsmakten med tillförda ekonomiska medel så kommer vi aldrig att kunna skapa trovärdighet på egen hand. Ett NATO-medlemskap är ofrånkomligt. Detta måste fortsätta debatteras.

– Det havererade nordiska samarbetet:
Norge och Danmark är NATO-länder och har således sina lojaliteter där. Svenska politiker vill se en nordisk incidentberedskap. Responsen från Norge lät inte vänta på sig länge. Det blir riktigt pinsamt att Norge ser saker som inte våra egna politiker gör.

Flera samnordiska materielsamarbeten har slutat med fiaskon: Nu senast har det handlat om Lastbilar och artillerisystemet Archer där Norge har dragit sig ur helt och hållet. Tidigare havererade samarbetsprojekt är Ubåt A26 och Helikopter 14.

När nu alla nordiska livlinor och samarbetsprojekt har eller håller på att haverera går det inte längre att på ett trovärdigt sätt använda det nordiska samarbetet som argument för Sveriges säkerhet. Detta måste upp till debatt.

– NBG:
Ska vi fortsätta lägga stora pengar på något som aldrig har, och som sannolikt aldrig kommer att användas? NBG taktar dessutom oerhört dåligt mot den nu uttalade inriktningen. Ytterligare en sak som behöver debatteras i Sälen.

Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, ÖB
Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN, SR, Exp, AB, AB Ledare, DI, Allehanda, Dagbladet
TV: Aktuellt (Karin Enström) 23 minuter i sändningen

Stridsfordonsrenovering som stärker Sveriges försvarsförmåga?

I dag tog regeringen beslut om att renovera ett icke känt antal stridsfordon 90 till en hemlig kostnad. Ett bra beslut som var väntat och välkommet! Men som vanligt anser regeringen och försvarsminister Karin Enström att man genom beslut om nödvändiga renoveringar även stärker svensk försvarsförmåga vilket inte bara är en irriterande retorik, utan även en rejäl skönmålning.

Efter detta beslut skickade försvarsdepartementet enligt gängse rutin ut ett pressmeddelande. Man anger där att renoveringen omfattar ”en betydande del” av antalet stridsfordon. Så långt är allt väl, men i slutet av pressmeddelandet kunde inte Karin Enström låta bli att påstå att man genom beslutet stärker och ökar försvarsförmågan hela fyra gånger på några få rader.

– Dagens beslut är ytterligare en byggsten i att stärka försvarets förmåga. Renoverade stridsfordon 90 innebär en ökad förmåga hos armén till kvalificerad markstrid, säger försvarsminister Karin Enström. I samband med renoveringen får stridsfordon 90 även det nya kvalificerade stridsledningssystem som regeringen beslutade om 2013. Stridsledningssystemet ökar förmågan till rörlighet, kommunikation och skydd och stärker den svenska försvarsförmågan.

Att stärka försvarsförmågan är ett mantra som ständigt uttalas, men som i praktiken oftast innebär motsatsen. Något som tyvärr allt för många gånger också har bevisats. Minns beslutet om stridsvagnsrenoveringen från augusti 2013 som jag då skrev både ett och två inlägg runt. Den gången omnämndes beslutet som en ”satsning” och en påstådd förstärkning av försvarsförmågan som i praktiken innebar att beståndet av tekniskt relevanta stridsvagnar reducerades till 30% av det totala beståndet.

Är det nu äntligen dags för en satsning som på riktigt stärker försvarsförmågan? Låt oss titta på innebörden av dagens beslut.

Även om regeringen inte vill säga något om numerär och påstår att kostnaden är hemlig kan man hitta en hel del matnyttigt i Försvarsmaktens öppna materielplan. Där framgår det att renoveringen handlar om minst 365 st vagnar och att kostnaden är 1,6 – 2,2 miljarder kronor.

Projekt: AA.1324501/02 RENO Stridsfordon 90 Steg 1 och steg 2

Omfattning:
Integrera SLB och livstidsförläng Stridsfordon 90-systemet minst intill 2030. RENO ska genomföras på minst 365 st. Strf 90. För att möjliggöra drift av vagnar efter genomförd RENO skall utbytesenheter och reservmateriel för minst tre års utbildning/fredsdrift anskaffas. Renoveringen genomförs i två steg 2014–2017 och 2018–2020.

Kontrakt: 2014
Leveransperiod: 2015–2020
Kostnadsintervall: 1600–2200 Msek

Att beslutet kom just idag, på sista regeringssammanträdet innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är inte heller särskilt förvånande.

Att släppa en positiv nyhet är givetvis ett mycket smart drag av såväl statsminister som försvarsminister. Det innebär att de båda i sina respektive tal kan påvisa att regeringen ”genomför miljardsatsningar på försvaret”. Ett argument som få journalister och skribenter kommer att kunna syna på grund av bristande insyn och kunskap inom ett svårt och tekniktungt område.

Det kan också vara på sin plats att påminna om vad sittande regering tog för beslut i frågan i samband med genomförandegruppen och det som nu är mera känt som amatörernas afton.

Regeringens genomförandegrupp beslutade 2008 att stryka och reducera ett antal materielprojekt. Renoveringen och Modifieringen (REMO) av Stridsfordon 90 ströks då helt i syfte att frigöra pengar till andra nymoderata intressen, något som tidigare även fick Mikael Odenberg att avgå som försvarsminister i ren ilska då han inte kunde acceptera att Moderaterna skulle skära ned på försvarsanslaget, och i synnerhet inte på materielanslaget.

Genomförandegruppens arbete och beslutet om att stryka materiel har senare granskats och kritiserats av Riksrevisionen i rapport från 2012 ”Besparingar i försvarets materielförsörjning”. Där har man bland annat kommit fram till att drygt hälften av alla strukna projekt har återupptagits, och i de flesta fall till en betydligt högre kostnad än vad som från början var planerad, så även renoveringen av stridsfordon. Riksrevisionen konstaterar när det kommer till stridsfordon även att det nu, när projektet återupptas, endast handlar om renovering (RENO) och inte längre om renovering OCH modifiering (REMO). Med andra ord en ambitionssänkning.

Riksrevisionens konstaterade även att materielplaneringen är långsiktig till sin natur och det är därför svårt att hitta snabba besparingar inom materielförsörjningen. För att skapa en kostnadseffektiv materielförsörjning behövs långsiktighet i planeringen.

Nej tyvärr, jag vill inte ge Moderaterna något beröm i samband med dagens beslut. Detta av flera anledningar. Jag ska här ange några…

Vi vet ännu inte hur många stridsfordon av den befintliga numerären av totalt 509 levererade fordon samt ytterligare 40 beställda chassier som kommer att renoveras, men det är sannolikt mycket nära siffran som är angiven i Försvarsmaktens underlag – 365 stycken. Det innebär att endast 66% renoveras och därmed också att 185 vagnar kommer att bli obsoleta i en nära framtid. Detta är inte att stärka försvarsförmågan.

En förstärkning av försvarsförmågan inom materielområdet innebär att man förbättrar något. Primärt genom att öka numerären eller att man avsevärt förbättrar prestandan genom att enskilt eller i kombination; ökar eldkraften, ökar rörelseförmågan, förbättrar skyddet, förbättrar sensorer eller ökar uthålligheten i strid. Det finns i dag inga indikationer på att något av detta kommer att förbättras. Det man primärt gör är att vidmakthålla vagnarna och installerar ett nytt ledningssystem. Det sistnämnda kommer dock helt klart att förbättra möjligheten till förbättrat samband och ledning inom förbandet, men et kommer knappast att öka rikets försvarsförmåga på det sätt försvarsministern framställer det.

Med anledning av Moderaternas förmodade förhoppningar om att vi ska ställa oss upp och applådera dagens beslut som en framgång ska jag försöka mig på en liknelse för att bättre förklara sammanhanget och den faktiska innebörden av dagens beslut.

Något som även kan appliceras på en mängd andra regeringsbeslut som reduceringen av stridsvagnar, halveringen av antalet artilleripjäser och den 40 procentiga reduceringen av antalet stridsflygplan.

Kommun X har ett faktiskt behov av att ha 10 ambulanser i drift för att kunna upprätthålla tillräckligt bra beredskap och framförallt trygghet för sina kommuninnevånare.

Ambulanserna har dessvärre använts under många år och börjar nu bli gamla och slitna och i stort behov av en större service för att man ska vara säkra på att de kan användas då larmet går.

Ledningen för kommun X bestämmer sig då för att man nog faktiskt måste vidta någon form av åtgärd. Men Kommunen tycker samtidigt att det är viktigare att sänka skatten för innevånarna i kommun X och vill ej lägga en massa pengar på att reparera och serva ambulanser.

Kommunledningen tar därför beslutet att endast skicka hälften d.v.s. 5 av kommunens 10 ambulanser på service. Samtidigt fattar man även ett beslut om att installera en ny GPS och en ny mobiltelefon i dessa fem ambulanser, något man är mycket stolt och nöjd över.

Efter en kort tid får de fem ambulanser, som inte servades, körförbud efter att de blivit underkända hos bilprovningen pga bristande underhåll och att de helt enkelt är utslitna.

I samma sekund som man tog beslutet om att serva fem av sina tio ambulanser skickade kommunledningen även ut ett pressmeddelande där man stolt deklarerar att ”kommunen har genom beslutet att serva och montera ny utrustning i fem av sina tio ambulanser nu ökat säkerheten för alla kommuninnevånare.”

Tillgång till lediga ambulanser hade helt plötsligt blivit ett reellt problem i kommunen, och det var inte längre säkert att det kom någon ambulans när man ringde 112 p.g.a. den numera mycket låga numerären. Man kunde inte längre vara på alla platser där man behövdes när larmet gick på för många ställen samtidigt.

Ovanstående liknelse anser jag direkt kan översättas på dagens regeringsbeslut. Man kan fråga sig hur innevånarna i denna fiktiva kommun skulle reagera på en sådan satsning? Jag tror knappast att det blir stående ovationer! Vad skulle den lokala tidningen skriva dagen efter, och hur länge skulle det dröja innan TV program som uppdrag granskning var på plats och rapporterade om kommunens uppkomna missförhållanden och den osäkerhet som det innebar för kommuninnevånarna?

Anledningen till att media inte skriver motsvarande när det gäller dagens ”satsning” på stridsfordon är att media och folk i allmänhet har för dålig förståelse för frågan. Dessutom påverkar inte en reducering av Försvarsmakten folk dagligen. Till och med en totalavveckling av hela Försvarsmakten skulle kunna passera de minst engagerade helt obemärkt.

Det är först när resurserna verkligen behövs som de saknas och det är tyvärr först då folk i allmänhet och media kommer att vakna. Aldrig har det väl passat bättre att avsluta ett inlägg med att citera Alf Henriksson.

Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi.
Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten.

Synonymer till öka: bli större, tillväxa, expandera, göra större, utvidga
Synonymer till stärka: göra starkare, bygga upp

Media: SvD,

Uppdaterat 21.45

Som om inte detta räckte för idag så gör moderaternas Cecilia Widegren bort sig totalt på twitter med ett av de mest magstarka tweets jag kanske sett från en försvarspolitisk representant för Moderaternas försvarspolitik. Med anledning av att SVT i dag rapporterar att Socialdemokraterna överväger personalnedskärningar i de största myndigheterna, dock inga namngivna och inga konkreta fakta, så skriver Cecilia Widegren följande.

@svtnyheter Försvarsmakten en av de största! Vilka soldater o officerare får gå? Tänker S lämna besked om hur mycket man skall dra ner?
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 9 januari 2014

Nu kastar Widegren stora stenbumlingar i ett litet nätt glashus. Jag funderar över huruvida Cecilia Widegren ens förstått innebörden av regeringsbeslut 5 (RB5) från förra året. Ett beslut som tvingar Försvarsmakten till att ännu en gång inta en ny organisation FM Org 18 med innebörden att – just det – reducera personalen med 15%. Av den anledningen känns Cecilia Widegrens twittrande väldigt magstarkt.

Årskrönika 2013

Ännu en gång är det nyårsafton och det är nu dags att sammanfatta årets som gått. Om man som jag gör skriver om försvarsfrågor och försvarspolitik så har 2013 minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt. Likt tidigare år avser jag här nedan sammanfatta vad som hänt under det gångna året med fokus på vad som avhandlats här på bloggen.

Det kan vara på sin plats att påminna om att förra året avslutades med att SvD:s Mikael Holmström publicerade den fortfarande mycket omtalade och fortfarande högst relevanta nyårsintervjun med ÖB Sverker Göransson – Försvars med tidsgräns – där ”avslöjandet” om det nu vida omtalade en-veckasförsvaret har präglat hela året, och kommer så att göra även under nästa år. Med detta i bakhuvudet ger vi oss då ut på en resa genom året som gått.

Januari

Ett av de första inläggen jag skrev på det nya året avhandlade avgiften för statsflyget, och den mycket märkliga styrning som Försvarsmakten erhåller runt detta. Ett ämne som ska bli mycket intressant att bevaka för under 2014.

Jag skrev tidigt under året även en serie i tre delar under namnet ”Marinen efter FB-04” där sviterna efter den så kallade internationaliseringshysterin slog till på allvar. Allt som berörde det nationella försvaret ansågs värdelöst och förlegat, och allt nytt som handlade om att kunna ingå i en internationell styrka prioriterades högst och allena. Läs gärna Del 1, 2 och 3. Det är viktigt att ej glömma historien och att inte gör om samma misstag ännu en gång.

Ganska snart började sviterna efter ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret att visa sig. Jag skrev även en artikel på Newsmill i ämnet. Det blev ett oerhört tryck i media efter uttalandet och jag har samlat majoriteten av de viktiga artiklarna här.

Den 13 januari drog årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens igång. Jag sammanfattade varje dag i ett eget inlägg. För den intresserade så kan man läsa om dag 1, 2 och 3 i efterhand. Tyvärr har rikskonferensen en tendens att bli alltför slätstruken och utan spets i debatten. Att försvarsminister får hålla ett längre anförande om regeringens förträffliga försvarspolitik och försvarsreform utan efterföljande debatt är för mig fortfarande en gåta. Ska rikskonferensen tillföra något till försvarsdebatten måste det bli mer av just debatt och mindre av monolog.

ÖB blev som bekant hastigt sjuk, anledningen till detta mycket hastiga insjuknande spekuleras det fortfarande än i dag om. Ett insjuknande som ledde till en längre sjukskrivning för utbrändhet. Stödet för ÖB blev massivt. En Facebookgrupp startades upp och fick på kort tid många tusentals medlemmar som alla ville visa sitt stöd för ÖB, och för att han tog bladet från munnen och förklarade för allmänheten om det svåra läget i Försvarsmakten. Här började chefsåklagaren Tomas Lindstrand engagera sig i ämnet, något jag skrev om i en ny artikel på Newsmill och som sedan följdes upp med både ett och två inlägg.

Som om inte alla eländesbeskrivningar var nog, så avslöjade SR i mitten av januari att rekryteringen till officersyrket haltade betänkligt. En viktig del i ett fungerande försvar är givetvis rekrytering till alla kategorier, något som uppenbart är mycket svårt i samband med avskaffande av värnplikten, och lättare lär det inte bli när ladorna med f.d. värnpliktiga är tömda.

Ett positivt besked som tyvärr även är negativt var beslutet om anskaffningen av JAS 39E till Flygvapnet. Beslutet kom den 17 januari. Det här är en i raden av regeringens så kallade satsningar som i praktiken (nästintill) blev en halvering. Det tidigare beslutet om att Flygvapnet ska bestå av 100 flygplan revs nu upp, och istället kommer det endast att bli 60 stycken JAS 39E med något förbättrad prestanda. Försvarsmakten har tidigare redovisat att en sådan låg numerär måste kompletteras med en större mängd markbaserat luftvärn, men lyssning på den frekvensen verkar inte vara inställd hos regeringen.

I januari började media spekulera runt försvarsbloggarna samt dess påverkan i försvarsdebatten. Både SR och Expressen gjorde reportage i ämnet med huvudfokus på den största – Wisemans Wisdoms.

Man kan konstatera att januari blev en mycket intensiv månad när det kommer till debatten om försvarsfrågan.

Februari

Februari gick i ”särintressets” tecken efter att statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerat att försvaret är ett särintresse, något jag skrev om på Newsmill under rubriken ”Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten”.

På det mer jordnära planet skrev jag ett inlägg om att Visbykorvetternas sonarsystem redan nu innan alla fem fartyg är operativa har nått ”end of life”. Ett tydligt tecken på hur illa hela Visbyprojektet är skött från början till slut.

I slutet av månaden började förtroendet för regeringens försvarspolitik att urholkas på allvar. Mikael Holmström avslöjde innan Försvarsmaktens svar på RB7 kom, att det saknades 4 miljarder årligen i försvarsanslaget för att kunna inta beordrad insatsorganisation IO14 något jag avhandlade i inlägget ”En Försvarsmakt i fritt fall”, och som följdes upp av inlägget ”En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse” i samband med att Försvarsmakten överlämnade svaret på RB7 där man pekade på brister i finansieringen, något som försvarsministern blev mycket upprörd över och hävdade var ”fel svar”.

Det var även i februari som man i Ryssland gjorde en parodi på det svenska försvaret genom en musikvideo.

Mars

I mars påbörjade jag en serie av inlägg med namnet ”Under Ytan” som skulle komma att avhandla historiska ubåtskränkningar och ubåtsjakt i svenska vatten. Ambitionen var att gå i mål med detta projekt som kommer att omfatta ett 30-tal inlägg. Tyvärr har enbart fem inlägg blivit skrivna än så länge med anledning av att betydligt viktigare ämnen fått företräde. Jag avser dock fortsätta med dessa inlägg under 2014 när tid finns. De fem första inläggen kan läsas här.

I mitten av mars tog den pågående ”konflikten” mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet ny fart. Detta efter att försvarsministern gett Försvarsmakten i uppdrag att sänka personalkostnaderna med 500 mkr/årligen genom RB5, det som senare kom att utmynna i FM Org 18 som jag avhandlade på Newsmill. Detta renderade i två ytterligare inlägg med rubrikerna ”En uppgiven försvarsmakt” och ”vi befinner oss mitt i systemkollapsen”. Det sistnämnda med anledning av att Cecilia Widegren (m) trots alla tidigare alarmerande rapporter om försvarsförmågan och stora brister i ekonomin deklarerade att ”försvarsreformen stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år”.

I slutet av mars var ÖB tillbaka efter sin sjukskrivning, och sällan har en överbefälhavare erhållit sådant omfattande stöd från alla anställda i Försvarsmakten.

Mars månad avslutades med att riksrevisionen presenterade sin rapport ”Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband”, en mycket välkommen rapport som bekräftar det man från Marinen och Flygvapnet länge hävdat, en rapport som sannolikt inte blev särskilt populär på försvarsdepartementet.

April

Första inlägget i april avhandlade försvarsmaktens helikoptrar, och det faktum att Hkp 4 avvecklades långt innan vi kommer att erhålla en fullt ut sjöoperativ Hkp 14.

I april startades även ME03 upp inom ramen för Operation Atalanta.

I mitten av månaden skrev jag ett inlägg riktad direkt till försvarsminister Karin Enström, ett inlägg jag förvisso inte förväntade mig något svar på, men som däremot blev läst av många. Strax därefter kommer det även fram att riksdagen riktar skarp kritik mot genomförandegruppens arbete. Detta på grund av att man inte informerat riksdagens försvarsutskott i tillräcklig omfattning.

Sen kom påskhelgen….

Här blossade årets största och mest omfattande debatt upp i något som blev rikskänt under namnet ”ryska påsken”. Det var återigen SvD och Mikael Holmström som avslöjande att det under påskhelgen hade genomförts ett ryskt flygföretag mot mål i Sverige. Det mest anmärkningsvärda var att man oanmält flugit i svensk FIR. I media gick man hårt åt Försvarsmakten då man inte hade någon incidentberedkap med jaktflyg att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Här finns mina samlade inlägg rörande ryska påsken att läsa.

April avslutades med en längre intervju med chefen för 3.Sjöstridslottiljen.

Maj

Maj inleddes med en partiledardebatt i SVT där försvarsfrågan något förvånansvärt, men helt nödvändigt debatterades. Jan Björklund gick ut hårt vilket fick till följd att inte ens Fredrik Reinfeldt kunde backa utan lovade ökade anslag till försvaret. Hur det blir med det, och vilken nivå det handlar om återstår att se. Men bara någon dag senare gick statsministern ut och deklarerade att ”Ryssland klarar inte av att anfalla och hålla svenskt territorium.”

I mitten av månaden gick regeringen ut med budskapet att man skulle tillsätta en utredning som skulle se över hur regeringen kan utöka styrningen av försvarsmaterielinköp. Något som kan komma att utmynna i samma elände som genomförandegruppen skapade 2008 då man till synes godtyckligt strök ett antal viktiga materielprojekt.

Månaden avslutades med att en debatt tog fart som avhandlade det förväntade innehållet i försvarsberedningens första rapport. Den så kallade omvärldsanalysen.

Juni

Den första juni släpptes då äntligen försvarsberedningens rapport. En 249 sidor lång rapport som blev uppmärksammad från många håll, och inte minst på försvarsbloggarna. Många var givetvis mycket intresserade av vad som skulle skrivas om Ryssland. Ånyo kunde man här läsa att ”Ryssland rustar från en låg nivå”.

I början av månaden rapporterade SvD om att Försvarsmakten nu jagade läckor med anledning av att vissa detaljer runt ”ryska påsken” kommit till allmän kännedom. Som ett brev på posten kom sedan en anmälan från Försvarsmakten där man anmälde SvD och SVT för att ha publicerat dessa uppgifter.

I mitten av maj kom nästa pinsamhet, debatten om rikspjäsen. Här blev det för allmänheten känt att Sverige endast förfogande över en enda artilleripjäs, som dessutom tillhörde FMV. Archerprojektet är ytterligare en i raden av satsningar som blev till en halvering där 48 st Haubits 77B blev till 24st Archer.

I slutet av juni drog Almedalenveckan igång. En vecka som innehöll mycket försvarspolitik och debatt om försvaret. Detta renderade i hela 14 inlägg som finns samlade här. Det mest uppmärksammade under veckan var tyvärr den kraftfullt förändrade retorik från ÖB:s sida. Sverker Göranson höll en betydligt lägre profil här än tidigare och några ny utspel kom inte. Här kan man ana en viss koppling till att Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård lämnade sin tjänst ungefär samtidigt.

Juli

Almedalen dominerade inledningen av juli, men en annan stor nyhet var även den att Sverige tog steget in i ett fördjupat samarbete med NATO i och med att man tog beslutet att ansluta sig till NRF efter att Socialdemokraterna sagt ja till detta.

Den 10 juli togs även beslutet att modifiera den femte och sista korvetten av Visbyklass till version 5. En helt nödvändig beställning för att få RBS-15 kapacitet på alla fem fartyg i serien.

I mitten av juli, mitt i semestertider, genomförde Ryssland den största militära övningen sedan kalla kriget med 160.000 man i det östra militärområdet. Det tog flera dagar innan svensk media noterade detta. Än mindre så kom det några kommentarer från svenska politiker då man tidigare sagt att allt som har med Ryssland att göra utgår från en låg nivå…

Något som inte svensk media, och inte heller försvarsberedningen har tagit upp i sin rapport är det utökade rysk-kinesiska militära samarbetet som nu växer sig allt starkare. Om detta skrev jag ett inlägg i anslutning till den ryska storövningen.

Augusti

I början av augusti skrev jag det näst mest lästa inlägget på bloggen sedan starten. Inlägget med namnet ”Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122” avhandlade regeringens så kallade satsning på att renovera ett mindre antal stridsvagnar, närmare bestämt endast 42 av det totala antalet 120 stridsvagnar. Detta inlägg följdes upp med ytterligare ett inlägg om fortsatt desinformation i ämnet. Ett inlägg som också blev läst av väldigt många.

I augusti skrev gästskribenterna SeaBear och Boatswain gästinlägg som även dessa blev lästa av många då båda inläggen avhandlade regeringens och moderaternas mycket märkliga hantering av försvarsfrågan, något som bara eskalerat under året.

I mitten av augusti kom Försvarsmaktens delårsrapport där man konstaterar att övningsverksamheten under innevarande år måste reduceras p.g.a. ekonomin. Något Försvarsmakten tidigare sagt inte skulle inträffa förrän 2015. Nu kom detta som en kalldusch betydligt tidigare.

I slutet av månaden redovisade Försvarsmakten svaret på RB5 vilket i praktiken innebär att 15% av personalen ska bort. Detta samtidigt som vi inte ens kan nå upp till den av regeringen beslutade IO14. Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar. Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar. GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar. Om detta skrev jag ett inlägg som blev det tredje mest lästa på bloggen sedan starten.

September

September inleddes på ett minsta sagt märkligt sätt när Aftonbladet slog på stora trumman och deklarerade att Marinen är på väg att läggas ned. Något som Jan Salestrand kort därefter kunde dementera i ett gästinlägg här på bloggen.

I september bestämde jag mig för att försöka sätta frågan om marinens fartygsbestånd på agendan, något som senare skulle visa sig få genomslag ända in i riksdagens kammare. Det hela grundade sig i att regeringen inte fattades några beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad av korvetter till vedettbåtar, något som är en förutsättning för att Marinen ska kunna lösa ålagda uppgifter.

Jag skrev denna månad även ett inlägg om den marinblå vapenarsenalen, ett inlägg som avhandlade framtida förmågeglapp rörande vapen i marinen om inga nyanskaffningar och beställningar läggs inom en snar framtid.

I slutet av månaden påbörjade jag en serie av inlägg om Försvarsmaktens materielanskaffning, något som jag inte hunnit med att slutföra p.g.a. många andra och mer aktuella ämnen att bevaka. Även denna serie ska slutföras i början av 2014.

Oktober

Oktober månad visade sig bli den månad med flest besök på bloggen sedan starten med närmare 100.000 besök under en och samma månad.

Den här månaden fortsatte våra försvarspolitiker att debattera försvarsfrågan. Men nu började allt i stället att handla om vilka som bedriver den minst dåliga försvarspolitiken istället för att diskutera vilka som har den mest trovärdiga. Försvarsminister Karin Enström tyckte att partikollegan och den långt tidigare företrädaren på posten Anders Björck skulle ”veta hut” efter att han kritiserat Moderaternas nuvarande försvarspolitik.

Nu ramlade även försvarsmakten perspektivplan in. Det olyckliga var att Försvarsmakten inte alls redovisade vilka ekonomiska medel som krävs för att sätta upp beordrad IO14. Istället utgick man från en prononcerad ekonomi, och förklarade vilka konsekvenser detta skulle få. Bland annat så konstaterade man att IO14 aldrig skulle gå att realisera. En annan märklig skrivning var att Försvarsmakten föreslog att man skulle satsa på kvalité framför kvantitet. En skrivning jag fortfarande vänder mig starkt emot, då vi i dag helt saknar kvantitet. Det går inte att skära mer än vad man redan har gjort, något jag även tog upp i ett senare inlägg!

Strax därefter började även konsekvenserna av RB5 = FM Org 18 att realiseras på förbanden.

Jag skrev även ett mycket uppmärksammat förslag om hur man med relativt enkla medel skulle kunna tillföra ett kustrobotbatteri på Gotland. Jag hävdar fortfarande att det är luftvärn och kustrobotbatteri som behövs på Gotland. Stridsvagnar är fel häst att satsa på.

I mitten av månaden rasade halva Sverige när Marinens musikkår ånyo var nedläggningshotad. Jag värnar självklart om denna musikkår, men när debatten runt försvaret enbart väcks av att en musikkår är hotad, och inte när rikets försvarsförmåga är under skamgränsen, ja då blir man både trött och uppgiven.

I slutet av oktober tog kampen för ett regeringsbeslut rörande marinens fartyg fart igen genom att Peter Jeppsson skrev ställde en skriftlig fråga till försvarsministern angående ombyggnaden av Göteborg/Kalmar till vedettbåtar. Svaret kom den 30 oktober. Ett svar som inte var något svar utan avhandlade helt andra saker än själva kärnfrågan.

Det sista inlägget denna månad var ett mycket uppskattat gästinlägg signerat KÖMS ordförande Thomas Engevall med anledning av bloggens 3-årsjubileum.

November

I november fortsatte kampen om att försöka sätta den mycket viktiga frågan om marinens framtida fartygsbestånd på agendan. Peter Jeppsson (s) ställde en ny skriftlig fråga till försvarsminister Enström, nu om modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Frågan rörde när regeringen avser ta beslutet? Svaret som kom var som väntat ett ”icke-svar”. Det som nu är nytt är att ministern tar sig friheten att tolka inriktningsbeslutet från 2009 lite som det passar, och levererar den mycket oroväckande signalen att riksdagen inte har fattat något beslut om antalet korvetter i insatsorganisationen. Något som går stick i stäv mot den sammanfattning av beslutet som fortfarande återfinns på riksdagens webbsida.

I november kom även frågan upp rörande en eventuell ny marin insats under 2014. Även det marina samarbetet med Finland debatterades under månaden med anledning av att Finland deltog i den marina övningen SWENEX 13-2 och att ambitionen på sikt är att sätta upp en gemensam Task Group med Finland. Något som följdes upp med ett gästinlägg om urspårade försvarssamarbeten.

Frågan om framtidstro var högaktuell med anledning av FM Org 18 och kommande nedskärningar.

November avslutades med att den finska ledande försvarsdebattören Charly Salonius-Pasternak skrev en artikel där han helt korrekt riktade skarp kritik mot regeringens försvarspolitik.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”

December

December inleddes med att Marinen debatterades hos Folk & Försvar där bland annat marininspektör Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin deltog. Den sistnämnda satte som vanligt fingret på vilka problem Marinen står inför och redan befinner sig mitt i. Ett sevärt seminarium för den intresserade.

Kampen om fartyg till marinen fortsatte genom Peter Jeppsson(s) ända in i riksdagens kammare genom en interpellationsdebatt. Om detta skrev jag ett inlägg den 9 december under rubriken ”Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?” vilket är det i särklass mest lästa inlägget på bloggen någonsin. Precis som rubriken signalerar så kom det mycket, mycket oroande signaler från debatten då ministern sa följande….

Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

Det verkar helt enkelt inte bättre än att så länge Moderaterna styr över försvarspolitiken så kommer några beslut om modifiering i syfte att kunna hålla sju korvetter operativa inte att komma från regeringen. En katastrof för Marinen och för vår försvarsförmåga! Några dagar senare gick Högkvarteret ut och kommenterade situationen genom C LEDS, Jan Salestrand.

Slutligen kom så även riksrevisionens rapport som mer eller mindre sågade svensk försvarsförmåga, möjligheten att sätta up IO14 samt regeringens styrning av försvarspolitiken. Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!

Bottennoteringen under året blev dock ändå OFOG som valde att röja identiteten på min vän och kollega Wiseman. Kommentarer runt detta är överflödiga.

Det sista inlägget för året avhandlade det faktum att regeringen tillsatt en mycket stor mängd utredningar under året som i praktiken skall utreda samtliga viktiga delar av Försvarsmakten. Personal, materiel och inriktning för försvaret.

Till december skall också läggas den olyckliga lastbilsupphandlingen samt det havererade materielsamarbetet med Norge där Archersamarbetet totalhavererat. Norge drog sig ur affären och Sverige står som ensam köpare. Vem som får betala för Norges 24 pjäser står skrivet i stjärnorna, men man kan ju alltid gissa vem som får Svarte Petter i hand när allt är klart….

Sammanfattning

Ovanstående var enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.

När man summerar 2013 så kan man konstatera att försvarsdebatten under det gångna året haft ett konstant flöde med ständigt nya ämnen, högt som lågt. Mest bekymmersamt är givetvis regeringens diametralt skilda syn på sakernas tillstånd jämfört med hur personalen inom Försvarsmakten upplever sin vardag. En annan mycket bekymmersam del är de ständiga återkommande skönmålningar från regeringens sida när ”satsningar” som ”stärker försvarsförmågan” i själva verket blir till halveringar och ytterligare utarmning av det lilla försvar som finns kvar.

Nästa år i mars månad presenteras försvarsberedningens rapport. Något som garanterat kommer att utgöra grund för en fortsatt debatt. Realist som man är så tror jag inte ett ögonblick på att Försvarsmakten kommer att erhålla de ekonomiska förstärkningar som krävs för att sätta upp en organisation som är utbildad och utrustad för att utgör en tillräcklig försvarsförmåga.

Utöver detta är det även valår, något som indirekt även kommer ett påverka försvarspolitiken.

När jag sammanfattar året för egen del kan jag konstatera att det skrivits exakt 200 inlägg här på bloggen under 2013 och antalet besök har passerat 1,1 miljoner. Jag noterar i sammanhanget att vänsterextremisterna OFOG i samband med sitt uthängande av Wiseman ansåg att det var viktigt att röja identiteten med motivering att det måste ligga betydligt fler än en bara person bakom bloggen. Detta baserat på mängden inlägg som producerats under ett år. Som en referens hade man Mikael Holmström på SvD som under året producerat 94 texter på en heltidstjänst.

Twitter har fortfarande varit en framgång och ett mycket bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser. Under året har över 1000 nya följare tillkommit och är nu närmare 1600.

Förhoppningsvis finns kraft och engagemang att fortsätta skriva även under nästa år trots all motvind.

Ett särskilt tack för allt meningsfullt utbyte under året vill jag särskilt rikta till Wiseman, Johan Wiktorin samt gästskribenterna ”Boatswain” och ”Seabear”. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förtjänar även han ett särskilt omnämnande för sitt sätt att ytterligare öka öppenheten inom Försvarsmakten under det gångna året vilket i sin tur öppnar upp för en debatt där fler försvarsanställda kan deltaga.

Avslutningsvis vill jag önska alla er läsare ett riktigt…

GOTT NYTT ÅR!

Se tidigare årskrönikor här.

Gästinlägg: Everybody is building ships and boats

Publicerar i dag ett gästinlägg, eller rättare sagt ett tal signerat flottiljamiral Thomas Engevall som han höll i egenskap som KÖMS ordförande den 15 november på Etnografiska museet på KÖMS 242:a högtidssammanträde där ÖB Sverker Göranson var hedersgäst.

Anledningen till att detta tal återpubliceras här på bloggen är att det även ska ses som Thomas bidrag till försvarsdebatten med anledning av att det efterfrågas åsikter från chefer. I sitt tal tar Thomas upp ett antal intressanta aspekter värda att beakta och se över.

Samtidigt vill jag passa på att gratulera Thomas till utnämningen (1 januari 2014) som försvarslogistikchef och därmed även konteramiral. Grattis Thomas!

/ Skipper

———————–

General, gäster från systerakademier, pristagare, ärade ledamöter, mina damer och herrar.

Bob Dylan, en i Kungl. Örlogsmannasällskapet rätt sällan spelad kompositör, skrev 1967 en av mina favoritlåtar som Manfred Manns Earth Band gjorde odödlig 10 år senare. Den inleds med texten: “Everybody is building ships and boats” och var namngiven efter eskimån Mighty Quinn. Fartygsbyggnad och Arktis, två mycket aktuella ämnen för ett anförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet. Medan det kalla och mörka Arktis är hetare än någonsin är fartygsbyggnad, speciellt svensk marin sådan, en verksamhet i avsomnande.

Så kan vi inte ha det så värst många år till. Vi måste snarast möjligt åter bli en del av alla dem som bygger skepp och båtar – eller i vart fall låter bygga dem.

Hur då? – kan man fråga sig, inte minst i skenet av den mycket ansträngda situation som försvarets materielanslag befinner sig i och som Överbefälhavaren alldeles nyss berörde.

Det finns en rad perspektiv man kan väga in i det svaret men jag tänkte hålla mig vid två av perspektiven, ekonomi och kompetens.

Det är lika bra att börja med ekonomin. Utan pengar är det svårt att skaffa sig eller behålla och utveckla en örlogsflotta. Gustav den första, mer känd som Gustav Vasa, skaffade sig sin svenska flotta på kredit år 1522 med hjälp av ett lån på tio tunnor silver. Att bygga sin flotta med hjälp av lån är dock en metod som inte längre låter sig göras.

Avancerade örlogsfartyg, som ubåtar, korvetter, fregatter och minröjningsfartyg är dyra, mycket dyra. En ubåt kostar 3-4 miljarder stycket, en korvett 2-3, en fregatt kanske 5-6 och ett modernt minröjningsfartyg ca en miljard per styck att anskaffa.

Dagens svenska flotta skulle med en enkel matematik betinga ett nyanskaffningsvärde om ca 50 miljarder kronor. Kostnaden för uppgraderingar och vidmakthållande under fartygens livslängd, 25-30 år, tillkommer med ett lika stort belopp och lägger vi dessutom till kostnader för amfibie- och vapensystem så landar vi in i en totalkostnad på ca 120 miljarder på 30 år, eller kort sagt 4 miljarder per år.

Omsatt i tunnor silver, för att jämföra med Gustav Vasas tid så motsvaras 4 miljarder av inte mindre än 450 tunnor silver.

Det samlade anslaget för anskaffning och vidmakthållande för Försvarsmakten 2014 är enligt budgetpropositionen knappa 16 miljarder. En fjärdedel av det beloppet skulle således krävas för att hålla en marin av dagens omfattning och modernitet över tiden.

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet kan jag tycka att det inte skulle vara helt omöjligt att avdela denna fjärdedel. Men, det finns fler viljor och behov och totalt sett går ekvationen på materielsidan, precis som ÖB berörde nyss, inte ihop vilket leder till att svåra val i realiteten väntar.

Att förmå riksdagen att avdela betydligt mer pengar till materielanslagen för att täcka de totala merbehoven, som också uppgår till ca 4 miljarder per år, kan var och en fundera på realismen i. Min slutsats är tämligen klar. Även om ett tillskott möjligen skulle kunna komma till, så kommer det att vara en bra bit kvar till nivån 4 miljarder.

Jag tror också, att det är ett önsketänkande med marina förtecken, att våra politiker skulle förvandla Försvarsmakten till ett skalförvar och satsa huvuddelen av medlen på marinen och flyget, såsom en artikel föreslår i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2013.

Politikerna, och det svenska folket, vill ha sin armé, sitt flygvapen och sin marin. Men frågan är om man egentligen är beredd att betala den fulla kostnaden för detta.

I Kungl. Örlogsmannasällskapets stadgars första paragraf anges att vårt syfte är att ”följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Det behöver vi göra tydligare än idag så att det svenska folket bättre förstår de marina uppgifterna oberoende av konfliktnivå i hela skalan fred-kris-krig. På så vis kan även de folkvalda förmås att satsa tillräckliga resurser på ett tillräckligt tydligt sätt så att vi totalt sett hamnar på en anständig nivå för alla våra stridskrafter, armé, flyg och marin, oberoende av konfliktnivå.

Men inte bara totalekonomin över 30-årsperspektivet är intressant. Minst lika intressant är med vilken stabilitet medlen fördelar sig över åren och hur de används. Snabba kast, där verksamhet ena år är inne i planen och andra året är ute, för att därefter komma in igen i en ny skepnad, är förödande och knäcker alla försök till en långsiktig strategi. Det går också att få bättre uteffekt över tiden med en stabil och något lägre ekonomisk nivå, än en totalt sett högre och men ryckig.

Med stabilitet blir även andra förutsättningar uppfyllda för att kunna ingå i skaran som de som is building ships and boats, vilket leder över till kompetensperspektivet.

Kompetens är alltid viktigt, men i en pressad ekonomi är kompetens helt avgörande för ett lyckat resultat. Kompetenskravet är dessutom helt oberoende av anskaffningsstrategi.

Det spelar ingen roll om fartyg anskaffas genom riktade utvecklingsbeställningar till svenska varv och industrier eller om mer färdigutvecklade fartyg anskaffas från utländska varv.

Försvarsmakten med FMV och FOI måste i alla lägen ha en sådan kompetens som gör att de:

Förstår vad som behövs i framtida konfliktmiljöer.

Kan omsätta denna förståelse i relevanta krav.

Kan värdera marknadens befintliga och framtida lösningar relativt dessa krav.

Inför och vid beställning, förstår vad som kan fås, vad som fås men också vad som inte fås.

Kan använda det som anskaffas så effektivt som möjligt.

När det gäller utföraren, varv och andra leverantörer, måste de ha en sådan kompetens att de:

Förstår och kan omsätta kundens krav i tekniska lösningar som kan produceras på ett effektivt sätt.

Ha egen, (eller tillgång till) en effektiv produktionsapparat.

Leverera produkter i tid med fullgott resultat till beställarna och leverera ett ekonomiskt sunt resultat till sina ägare.

Denna kompetens är inget man enkelt skakar fram ur rockärmen den dagen den behövs. Den måste vårdas. Den måste utvecklas. Den behöver stabilitet. Jag är också helt övertygad om att det enda sätt man kan göra detta på är att tillräckligt många ingenjörer, officerare och ekonomer faktiskt ägnar sig åt denna verksamhet på daglig basis.

Precis som i alla andra delar av försvaret, och i all verksamhet, kan man inte bli riktigt bra på något om man aldrig gör det på riktigt. Att tro att man med framgång skulle kunna genomföra plutons anfall i en reell insats, om man aldrig genomfört en stridsskjutning med skarp ammunition, är naivt.

Vi måste därför hitta sätt att, även när ekonomin sätter begränsningar i vad vi kan göra, löpande jobba med frågorna, operativt/taktiskt, tekniskt och kommersiellt.

En form av lagtempo där ubåtar och ytfartyg med amfibiesystem växeldrar kan vara en del av en sådan lösning. Med andra ord, då anskaffning/byggnation sker av ubåtar (A26 kan man hoppas på i närtid) så ges ytfartygsflottan uppgraderingar. Men, samtidigt studeras nästa generations ytstridsfartyg till en nivå som gör att när ubåtarna är levererade ytstridsfartygen kommit så långt att de kan gå in i konstruktions- och byggnationsfas, samtidigt som då något äldre ubåtar kan ges nödvändiga uppgraderingar.

På det viset kan en kärna av kompetens (operativ/taktisk, teknisk och kommersiell) alltid vara fullt sysselsatt med intressanta och inspirerande uppgifter även om man får finna sig i att verka såväl på som under ytan över tid.

Men sedan gäller det att få fram dessa individer också. Här behövs ett rejält omtag jämfört med idag då rekrytering och vidareutveckling av denna typ av nyckelpersonal lämnar mycket i övrigt att önska. Denna fråga äger Försvarsmakten tillsammans med FMV själva och möjligheterna är således obegränsade.

Men man måste våga tänka nytt, vilket inte alltid lätt i den av hävd konservativa marinen och när kraven på likriktning inom hela personalområdet i Försvarsmakten blir något för höga.

Några åtgärder som jag menar skulle kunna bidra till att kunna skapa en tillräcklig kritisk massa av kompetent personal är att;

Marinen överger idén om att alla framtida officerare (OF) ska kunna köra båt och därmed ges formell nautisk kompetens. Alla officerare i flygvapnet flyger inte flygplan och alla arméofficerare kör inte stridsvagn heller, även om det säkert är kul. Knappt hälften av marinens officerare borde i stället läsa teknisk profil i sin officersutbildning och på det viset bredda officerskårens totala kompetensbas och kunna se teknikens och taktikens samspelsmöjligheter redan som fänrikar och inte få denna kompetens som 40-åringar efter Försvarshögskolans chefsutbildning.

Rekryteringen av mariningenjörer, dvs. officerare med civilingenjörskompetens, måste återstartas till någon nivå, säg två till tre om året. Nu är det sju-åtta år sedan någon rekryterades. I närtid finns det rätt gott om specialistofficerare och officerare, men även reservofficerare, som på eget bevåg läst in en civilingenjörsexamen som kan rekryteras snabbt och utan egentlig kostnad.

De specialistofficerare som når de högre nivåerna, förvaltare och flottilj/regements-förvaltare måste tas omhand och kunna utnyttjas för avancerade roller även ur ett materielförsörjningsperspektiv, inom Försvarsmakten men också inom FMV.

Vi bör ta tillbaka en gammalt traditionell metod inom den militära sfären, nämligen att i avsaknad av egna krig skicka ut våra officerare till andras konflikter i modifierad form. Med andra ord, vi bör utnyttja våra internationella kontaktnät för att få in personal, civil som militär från både Försvarsmakten och FMV i utländska projekt för att behålla och utveckla vår kompetens den vägen.

Vi ska inte glömma bort våra sjömän och soldater. En sjöman som lämnar och därefter skaffar sig en adekvat teknisk/ekonomisk utbildning bör vi kunna ta tillbaka, antingen som civilanställd eller som specialistofficer/officer när den dagen kommer. Det borde också gå att hitta konstruktiva lösningar för deltidstjänstgörande soldater och sjömän kopplat till de marina delarna av försvarsindustrin, precis som börjat ske på andra ställen, exempelvis med IBM vad gäller IT-personal.

Slutligen, även akademierna, i detta fall främst, men inte enbart, Kungl. Örlogsmannasällskapet, skulle kunna användas som oberoende ”think tanks”. Det är bara att titta sig omkring i salen för att se vilken kompetens som finns att nyttja, till en bråkdel av den kostnad som understundom faktureras av vissa konsultföretag med före detta officerare som anställda.

Även dessa metoder behöver en stabilitet för att ge långsiktiga resultat.

Kungliga Örlogsmannasällskapet, som grundades 1771, har under sin 242-åriga existens sett ett antal upp-och nedgångar i svensk marin förmåga. En nedgång i denna förmåga är i dagsläget helt fel väg att gå i skenet av omvärldsutvecklingen med bland annat;

Sveriges stora beroende av sjöfarten för vårt välstånd.

Den ökande handeln och sjötrafiken i Östersjön.

Ett alltmer auktoritärt Ryssland.

En fortsatt klok och konstruktiv argumentation kring vilka förutsättningar detta kräver, kombinerat med att tydliggöra den marina arenans förutsättningar och användbarhet i alla konfliktnivåer är ett bra sätt att bädda för framtiden. Där har vi alla ett ansvar.

Som skeppsbyggnadsingenjör anser jag att stabilitet är den grundläggande faktorn på vilket allt annat vilar.

Utan stabilitet kan man bara hoppas på att likt Wasa, ett av de sämsta skepp vi för övrigt byggt i detta land, bli placerad på ett snyggt museum efter några hundra år i gyttjan. På museum hör vi inte hemma på länge än, denna kväll undantagen.

Och likt kretsen kring eskimån Mighty Quinn gäller det därför att åter komma in i skaran som; Is building ships and boats.

En slutlig stabilitetåtgärd, lika från år till år, genom seklerna som gått, och genom sekler som skall komma, är att avsluta detta tal med att beordra Marinens musikkår med att spela Kungliga Flottans Defileringsmarsch!

/ Thomas Engevall, KÖMS Ordförande

Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien

Det var ett oerhört glädjande besked som kom i onsdags kväll att Brasilien väljer att anskaffa 36 st JAS 39 NG. Affären öppnar därtill för ytterligare försäljning till Brasilien och är även en inköpsport för den sydamerikanska marknaden där bland andra Colombia tidigare visat intresse. Chile var tidigt intresserat av JAS 39, men kom istället att välja F-16.

Än är inte alla detaljer offentliggjorda eller ens klara. Mer och mer börjar dock komma fram. I intervjuer med brasilianska företrädare har framkommit att Brasilien har för avsikt att skydda OS 2016 med JAS 39 vilket ska lösas genom att få låna in JAS 39C/D. Man kommer även att ha möjlighet att sälja vidare lokalproducerade JAS 39. Det sistnämnda har även bekräftats av Saab idag.

Affärer av den här storleken innebär också motköp. Tidigare har 150 % motköp utlovats, men vad som är aktuell siffra idag är oklart. Motköp behöver i regel inte göras enbart i form av krigsmateriel utan kan även ske i andra former. Två motköp i form av krigsmateriel och som diskuterats tidigare är den kommande brasilianska transportflygplanet KC-390 som nämnts som en möjlig ersättare till Sveriges Tp 84 Hercules, samt skol- och lätta attackflygplanet (propeller) Super Tucano. Det sistnämnda komplicerar dock Schweiz-affären då även den kan innehålla svenska anskaffning av nytt skolflygplan. Det är hög tid. Nuvarande skolflygplan SK 60 räknas flyga fram till ca 2018.

Ersättaren till Tp 84 Hercules är en intressant fråga. Sedan beslutet om övergång till ett ”insatsförsvar” i första hand inriktat på internationella insatser år 2004, vilket innebar avveckling av stora delar av den svenska nationella militära logistiken, har Försvarsmaktens transportbehov ökat dramatiskt. Idag är Försvarsmakten helt beroende av snabba flygtransport för att överhuvudtaget kunna flytt den över landet vitt spridda organsiationen till en någorlunda effektiv slagordning och transportbehovet kommer bara att öka. Det nu beslutade nordiska samarbetet kring transportresurser kommer i första hand att avhjälpa detta behov i fredstida produktion. För mer läsning kring svenska flygtransportbehov hänvisar jag med varm hand till Observeraren.

Ur synvinkeln svensk försvarsförmåga är just hur interimslösningen ska gå till den absolut mest intressanta aspekten. Flygvapnet är redan idag hårt pressat (även) på stridsflygsidan av flera skäl. Leveranstakten på JAS 39 C/D modifierade ur äldre JAS 39A/B skars ner för några år sedan för att låta Saab ha något att göra i väntan på kontrakt på exportorder eller JAS 39E. Samtidigt flyttades aldrig slutdatumet för användning av JAS 39A/B. Effekten blev då ett klassiskt förmågeglapp där man ej kunde kringgå det politiska beslutet att sluta flyga JAS 39A/B, medan långt ifrån alla JAS 39C/D var levererade varvid antalet JAS 39 i Flygvapnet sjönk dramatiskt från 140 till väl under 100.

Parallellt med detta har funnits de logistiska problemen i och med införandet av datasystemet PRIO och även svårigheter med att köpa in reservdelar och utbytesenheter. En fråga som FMV generaldirektör Lena Erixon adresserade på försvarsföretagsdagarna där hon beskrev hur en liten o-ring med lång leveranstid kunde få flyglan att stå på backen i månader. Dessa svårigheter förvärras även av att Sverige i exportkontrakten förbundit sig till att säkerställa en viss tillgänglighetsnivå hos exportkunderna, varvid leveranser av reservdelar prioriteras till exportkunderna över det svenska flygvapnet.

Situationen med få skrov kommer att förvärras då Regeringen i sitt kontrakt med Schweiz utlovat motsvarande en division JAS 39C/D att leasas av Schweiz från och med 2015 som interimslösning. Dessa kommer att tas ur det svenska flygvapnets flygplanpark, varvid svensk operativ förmåga kommer att nedgå med motsvarande antal. Samtidigt utbildas också utländska piloter precis som tidigare i Sverige, vilket tar i anspråk en icke oansenlig del av Flygvapnets flygtidstilldelning. När då flygtidstilldelningen sjunker på grund av Försvarsmaktens mycket ansträngda ekonomi är exportåtagandena fortsatt prioriterade.

Av ovanstående skäl är det så intressant att få reda på hur man avser lösa interimsflygplanen till Brasilien. En lösning vore att Saab förhandlar med Sydafrika om att få hyra sydafrikanska JAS 39, då landet för närvarande ej har råd att operera alla, och leasa ut dessa till Brasilien. Affären med Brasilien är liksom den med Sydafrika ej ”government-to-government” utan ett köp direkt från Saab. I fallet med Sydafrika innebar detta att piloterna utbildades av Saab och ej av Flygvapnet. Likväl blir det dock ansträngande för Försvarsmakten då Saab provflygarresurser kommer genom rekrytering från Försvarsmakten. Enligt Sveriges Radio och brasilianska media om förhandlingar med Sverige rörande interimslösning och försvarsminister Karin Enström ska lovat sin brasilianske motpart att landet kan flyga JAS 39 Gripen redan innan de första JAS 39NG levereras 2018. I Expressen heter det dock att ”varken försvarsmakten, försvarsexportmyndigheten eller Saab känner till något löfte om att Sverige ska låna ut Gripenplan”.

Det återstår att se vem som har rätt. Frågan har definitivt potential att bli en stötesten i kontraktet. Blir det så att Flygvapnet måste avsätta ytterligare en division JAS 39C/D för exportstöd blir den svenska operativa förmågan mycket allvarligt påverkad. Som lök på laxen talas det också om att Slovakien nu ska få hyra 6 st JAS 39C/D från Sverige (Gripen News). En ytterligare aspekt är naturligtvis hur ytterligare en order till Saab påverkar leveranstakten till Sverige respektive Schweiz då samtliga länder förväntar sig leverans från och med 2018.

I beslutet om JAS 39E hette det att Förvarsmakten absoluta minimumbehov av den mycket mer kapabla JAS 39E var 60 flygplan om dessa kompletterades med ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Risken är nu att man redan med JAS 39C/D ramlar ner mot dessa siffror, i ett allt sämre säkerhetspolitiskt läge där Flygvapnets utgör den största delen av svenskt skalförsvar och utan att något kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem finns att tillgå.

Här krävs det att man håller tungan i rätt mun och att väl avvägda bedömningar görs för att nå en lösning utan att göra avkall på svensk försvarsförmåga, men samtidigt ro i hamn den för Sverige och långsiktigt även för Flygvapnet mycket viktiga ordern.

Media: SvD, GP, DN, HD, AB
Bloggar: Gripen News, Observeraren

Brasilien, samba och deras inverkan på svenska försvarsmaktens transportflygplan

Det är fantastiskt att konstatera att SAAB äntligen har lyckats att sälja Gripen till ett så stort land som Brasilien. Det är bara att gratulera.
I detta kommer sedan samtliga motköp som ska vara med i denna affären, inte ovanligt att motköpen motsvarar en högre summa än vad själva köpeskillingen är. Så vad är det då som Brasilien har som kan komma att locka främst? Jo, militära transportflygplan. Embraer håller på att utveckla KC-390 i en rasande fart för att kunna sälja dessa som konkurrent till C-130J och A400M. Kapaciteten ligger ungefär mitt emellan dessa två. Brasilien kommer till största sannolikhet att pressa fram att Sverige ska köpa dessa som ersättning för nu åtta st. existerande C-130. Vad kommer då detta att betyda för Sverige? Jo, att man ”kastar bort” 20 till 30 år gångtid i de åtta C-130 som Sverige idag har. Som bekant så har frågan om nya C-130J eller en modifiering stötts och blötts i många år(Sedan 2000)men med avsaknad på ett beslut om hur man ska göra. Förra året kom Lockheed Martin med ett resultat av en långtidsstudie på de svenska C-130 och konstaterade att i skroven finns det mellan 45 och 55 procent livslängd kvar. Däremot så behöver vissa delsystem modifieras och underhållas mer än vad de har gjort sedan 2000. Kostnaden för en modifiering av dessa flygplan beräknas till ca 1 miljard kronor minus. 6 länder har visat intresse för att köpa totalt 60 st KC-390. Embraer räknar med att kunna leverera 8 st KC-390 per år vilket gör att om Sverige skulle beställa nu så skulle vi få vänta tills 2023-24 för att få det första planet. Detta gör att Sverige måste göra något åt de flygplan som man idag opererar för inte få något glapp. Det man då bör göra är att modifiera nuvarande flotta så att de kan flyga i 15 år till så att KC-390 kan ersätta C-130H om det nu är så att det är den storleken på flygplan som är det optimala för Sverige.
Att tänka på då är att både ett Nordiskt och ett Europeiskt samarbete synnerligen kommer att försvåras när man opererar helt olika flygplan. Men ändå är det slutligen avgörande vad för sorts och storleksmässigt typ av flygplan är det som Sverige i framtiden behöver? Nja, C-130 är nog i minsta laget sedan det har gått mer än 60 år sedan designen kom till. Lastbilar och andra militära fordon och materiel har blivit större och tyngre med tiden och medför att mindre och mindre materiel kan transporteras i C-130. Detta borde medföra att C-130J inte är en optimal ersättare till dagens C-130H. KC-390 har möjlighet att ta större materielenheter men är dimensionerad för att i ett absolut maximum kunna ta 2 st 20-fot containrar volymmässigt. Dock är det så att balansproblematiken gör att det avgör om man kan ta 2 st eller endast en container. A400M däremot kommer att kunna ta 2 st 20-fots containrar med fullhöjd som Försvarsmakten vill.
Slutsats: En framtidsstudie i vad det är för behov som Sverige har inom transportflyg behöver genomföras på en objektivt projekt för att kunna utröna vad som är passande. Idag är det endast enskilda handläggares åsikter på FMV, HKV och förband som cirkulerar och som tyvärr ligger till grund för stora kostnader för oss skattebetalare.
Men än en gång ett stort grattis till SAAB. Bara det inte blir på bekostnad av att man inhandlar ett transportflygplan som man inte behöver och kan använda till det man vill.

Illaluktande upphandling

Skärmdump från FMV hemsida

SvD fortsätter att förtjänstfullt följa den svenska-norska lastbilsanskaffningen, där uppköpsmyndigheterna verkar ha misskött sitt uppdrag så pass att den slutligen utvalda leverantören, MAN, i slutskedet kunde höja sitt bud med 1,5 mdr kr. Ett förfarande den med gott minne känner igen från anskaffningen av helikopter 14 där NH Industries kunde göra samma sak i slutskedet. En faktor som sannolikt bidrog till att endast 18 helikoptrar anskaffades och inte 25 som var tänkt från början.

Allt fler komprometterande fakta framkommer nu rörande lastbilsanskaffning som man väl närmast kan beteckna som en härva. ”Svenska” Scania, som var ett företagen som förlorade upphandlingen var tidigare i veckan starkt kritisk till hur upphandlingen gått till, inte minst att MAN sedan man fått veta att man var ensam kvar ostraffat kunde höja sitt bud och därmed vara dyrare än Scania. Igår kunde dock SvD berätta att Scania nu dragit tillbaka sin överklagan av FMV:s beslut, även fast Förvaltningsrätten gett företaget rätt i sin anmälan. Något som Aktiespararna förklarar med att Scania till 62 % ägs av Volkswagen som även äger MAN till 100 %. Volkswagen gör därmed en mycket större vinst på att MAN säljer lastbilar med högre avkastning till Försvarsmakten än det smärtar att Scania går miste om en stororder.

En av aspekterna som gör affären synnerligen illaluktande är det faktum att en svensk officer med mycket god insyn i upphandling mitt under upphandlingen sökte tjänstledigt från Försvarsmakten och påbörjade sedan en ny anställning hos ett bolag i samma koncern som just MAN.

Vi kan alltså konstatera att Sverige i lastbilsaffären kastar bort 1,5 mdr kr, det vill säga samma summa som en ubåt kostar och dessutom en inte oväsentlig del av den hiskeliga summa som Försvarsmaktens materielanslag är tjockt de kommande tio åren. Vad vi kan vara helt säkra på är att beredande och beslutsfattande personal i detta ärende sitter helt säkert. Tjänstemannaansvaret är ju avskaffat sedan snart 40 år och att tappa bort skattepengar i detta omfång är ointressant jämfört med soldater som skjuter vådaskott eller felaktiga reseräkningar.

En intressant fråga är också vad som gjorde att Försvarsmakten för ett år sedan plötsligt beslutade sig att ändra sin kravspecifikation till ett enklare och billigare fordon. En ändring som dock ej kom att påverka anskaffningen. Vad föranledde ändringen och på vems initativ skedde den?

Kan då Regeringen nu ha fortsatt förtroende för FMV:s generaldirektör Lena Erixon efter att myndigheten nu förlorat 1,5 mdr kr ur försvarsbudgeten utslaget på ett antal år? Regeringen har ju varslat om att järnnypor krävs i materielförsörjningen för att hålla ordning på ekonomin och meddelade i somras att man ser över möjligheten att direktstyra all Försvarsmaktens (ej FMV) materielplanering/anskaffning. Varken anskaffningen av lastbilar eller Archer har heller löpt smärtfritt rörande samarbetet mellan FMV och dess norska motsvarighet FLO.

Regeringen, liksom flera andra försvarspolitiska företrädare, har sedan länge lanserat nordiskt samarbete kring materielanskaffning som en starkt kostnadsbesparande åtgärd, där Archerprojektet alltid framhållits som det goda exemplet där 400 miljoner kr sparats (på vilket sätt och på vad har aldrig deklarerats). Att nu en gemensam lastbilsanskaffning med Norge i syfte att sänka anskaffningskostnaden renderat i en rejäl prishöjning är klart besvärande och kan säkerligen förklara försvarsministerns ovilja att idag kommentera det hela till SvD.

Rekommenderar starkt SvD Näringslivs artikel om hur upphandlingen gick till och vad som skedde vid olika tidpunkter.

Tyvärr genererar nu FMV:s sida felkod 404 (sidan saknas) för flera av artiklarna rörande lastbilsupphandlingen. Dock finns en ny artikel på förstasidan som under rubriken ”Prestanda till rätt kostnad – FMV upphandlar hjulfordon i samarbete med Norge”

SvDN

Huvudsaker och bisaker debatterades i Riksdagen

I Riksdagen debatterades idag Marinen. I ena stunden försökte Peter Jeppson (s) åter ställa försvarsminister Karin Enström mot väggen angående Regeringens ovilja att fatta beslut om Marinens ytstridsfartygsbestånd (lyckades rätt bra), för att i nästa stund debattera Marinens Musikkårs fortlevnad och framtid.

Man kan därmed konstatera att en eventuell nedläggning av Marinens musikkår väcker så starka känslor att ett flertal riksdagsledamöter ser sig tvingade att åter ta upp frågan i kammaren.

Det är en rad andra implikationer av den av regeringen beslutade besparingen på Försvarsmaktens lönekostnader som inte röner alls samma intresse hos ledamöterna. För att fortsätta på det marina temat så meddelades idag att ritningarna för nästa generations svenska ubåt, A26, är färdiga och Sverige förväntas beställa två exemplar. Sverige har för närvarande fem ubåtar av Gotlands- och Södermanlandsklass, men desto färre besättningar särskilt när man väger in att samma personal som ska bemanna ubåtarna (likväl som övriga fartyg) också ska bemanna skolor, staber och så vidare. Sverige investerar alltså mångmiljardbelopp i mycket avancerad materiel, men har inte råd med det det tiotal miljoner kr det kostar årligen att hålla en ubåtsbesättning anställd (av en slump ungefär samma kostnad som den beräknade besparingen på Marinens Musikkår) vilket Johan Wiktorin anmärkte på i samband med Folk och Försvars seminarium om Marinen härom veckan. Vilka som ska bemanna A26 i framtiden återstår att se.

På Försvarsföretagsdagarna i mitten av november berättade FMV:s generaldirektör Lena Erixon hur svenska JAS 39 kan stå på backen månader i rad i väntan på mycket enkla reservdelar såsom o-ringar. Generaldirektören vittnar därmed om ett fullständigt havererat logistikkoncept som med andra ord i så fall allvarligt påverkar Försvarsmaktens operativa förmåga. En fullkomligt absurd situation för ett högteknologiskt land som Sverige, men likväl tydligen en realitet. Samtidigt har TV 4 berättat hur andra flygplan står på marken till följd av höga avgångar bland Försvarsmaktens flygtekniker som är missnöjda med såväl löner som arbetssituation. Kanske inte så konstigt om inte ens så enkla föremål som o-ringar står att uppbåda.

Båda de ovan nämnda exemplen och den uppsjö av andra liknande exempel som finns inom alla de tre stridskrafterna, är pinsamma påminnelser om vilka absurda och samtidigt mycket allvarliga följder dagens svenska försvarspolitik medför. Intresset för detta eller det svenska försvarets operativa förmåga verkar dock ringa hos riksdagsledamoterna. Det finns ju trots allt en musikkår att rädda. Nåväl, det är ju i så fall givet vilken musikkår som kommer att spela vid nedläggningsceremonin för Försvarsmakten. Det går inte att komma ifrån att hos många politiker verkar bisakerna utgöra det huvudsakliga intresset för försvarspolitik mer än huvudsakerna.

Innan jag får en trumpet om halsen är det återigen bäst att förtydliga att jag verkligen inte hyser någon agg till Marinens Musikkår. Däremot finner jag det mycket beklämmande att våra riksdagsledamoter inte förmår se helheten och den mycket allvarliga situationen inom försvarspolitiken, liksom att moderata försvarspolitiker ej heller inser att nedläggningshotet mot Marinens Musikkår faktiskt är en direkt följd av just Regeringens sparkrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader.

Läs gärna inlägget hos Skipper om interpellationsdebatten mellan Peter Jeppson och Karin Enström om Marinens framtida fartygsbestånd. Det framgår med all önskvärd tydlighet vilken framtid som Regeringen har planerad för Marinen.