Sökresultat för ”ryssland” – Sida 61

Flygtid vs Förmåga

Sammanfattning

De senaste tio (10) åren har Ryssland konsekvent ökat sin flygtid per respektive flygförare från en nivå av 10-20 timmar per år till mellan 100-200 flygtimmar per år och i vissa fall även högre beroende på prioriterade förbandstyper. Likväl har denna ökning gett resultat i dagsläget har vi under 2013 sett hur man under beredskapskontroller genomfört flygunderstöd vid brigadanfall med skarp ammunition. Gradvis har den totala flygtiden för Försvarsmakten minskats och därmed sker en förmågeminskning för våra egna luftstridskrafter. Inom MD V dvs det militärdistrikt som angränsar mot Sverige hade man 55,000 flygtimmar under 2013, under 2012 hade den Svenska Försvarsmakten 26,274 timmar.

Analys

Enligt gällande Ryska bestämmelser så skall en flygförare för luftfarkoster få mellan 110-130 flygtimmar per år för att anses godkänd dvs duglig att framföra sin luftfarkost. Utöver denna faktiska flygtid tillkommer simulatortid o dyl för att öka och vidmakthålla flygförarens förmåga att framföra och verka med sin luftfarkost. Nedan kommer vi titta på flygtiden för MD V som angränsar mot Sverige samt MD Ö som även är av intresse med den rådanda omvärldsutvecklingen i Asien samt det strategiska bombflyget vid Engels flygbas.

Under 2013 har man med luftstridskrafterna inom MD V flugit cirka 55,000flygtimmar fördelat på olika luftfarkoster. Följande fördelning är gjord, att observera är att detta är de minsta värdena vissa flygförare kan ha betydligt mer flygtid samt enheter inom MD V beroende på prioritering. En erfaren stridsflygare har som minst flugit 110 timmar, en oerfaren stridsflygare(dvs nyutexaminerad eller nyss nyutexaminerad bedömt inom 1-3 år) har minst flugit 125h timmar, en helikopterförare har flugit minst 170 timmar och en transportflygförare har flugit minst 170h.

Detta skall då jämföras mot uppgifterna för 2012 avseende MD V. I snitt hade man 125 flygtimmar per flygförare. Dock vid luftfarkoster där besättning finns såsom helikoptrar och transportflygplan hade man cirka 175 flygtimmar. Totalt sett hade man genomfört en ökning på 20% av flygtiden från 2011. Likväl fanns det enheter som hade mer flygtid än andra under 2012.

Uppdatering 140103 (16:15) pga ytterligare information:

Under 2013 har även 75% (300 st) av flygförarna på stridsflygplan ökat sin förmåga och kvalificerat sig i klass ett (1) och två (2) som stridspiloter. Likväl så skall man uppnått 100% måluppfyllelse mot de satta utbildningsmålen för stridspiloter inom MD V under 2013. De nyutexaminerade piloterna har övat grundläggande luftstridssituationer på sina respektive typflygplan med användning av olika beväpningsalternativ samt diverse nödsituationer. De erfarna piloterna genomförde mer komplexa övningar såsom luftstrid under dåligt väder under såväl dager som mörker med avancerad flygning under genomförande av luftstrid.

Således en slutsats som kan dras iom att man öppet säger att man uppnått 100% måluppfyllelse mot de ställda utbildningsmålen för 2013, är att det Västra Militärdistriktet är ett mycket prioriterat distrikt. För att uppnå 100% måluppfyllelse krävs det stora resurser samt medel i form av pengar oaktat vilken nation det berör. Likväl en annan intressant delinformation är att man kan utröna en cirka mängd på stridspiloter inom MD V summan är 375 st.

(Slut uppdatering)

Inom MD Öfinns följande uppgifter rörande flygtid för 2013, dock ej lika detaljerat utifrån piloter utan flygplanstyper, SU-25 > 160 timmar, SU-27 > 135 timmar, SU-24 > 120 timmar. MI-8 > 150 timmar. Transportflygförare > 350 timmar. Vad avser transportflygförarna så skall man beakta översvämningarna i kring floden Amur under Augusti och September 2013, vilket bedömt lett till en högre andel flygtid för dessa för att transportera personal till de översvämningsdrabbade områdena.

Vad avser det Ryska strategiska bombflyget vid Engels flygbas i Saratov Oblast så ökade även där flygtiden för flygplansbesättningarna. Respektive pilot har under 2013 fått 150 flygtimmar och övningar har genomförts tre (3) till fyra (4) gånger i veckan för besättningarna. Utöver detta har patrullering för s k strategisk avskräckning genomförts.

Dessa flygtider skall jämföras med den tid som respektive flygförare fick för tio (10) år sedan vid 2003, då kunde man påräkna att en Rysk flygförare fick cirka 10-20 flygtimmar per år. Således är det en oerhörd ökning i flygtid som är minsta nivån numera på respektive flygförare och ett rejält återtagande som skett gradvis över en längre tid för att nå de siffror som respektive flygförare har nu.

Således en gradvis men mycket tydlig ökning av flygtiden för de Ryska luftstridskrafterna har genomförts under en tioårsperiod. Likväl får man förutsätta att förmågan att kunna verka även gradvis har ökat. Detta skall ses ur t ex perspektivet vid utnyttjande av flygunderstöd med attackflyg till markstridskrafter där underlag har inhämtas med hjälp av obemannade flygande farkoster, vilket övades under Zapad’13.

Likväl det brigad anfall som genomfördes med skarpammunition under beredskapsövningen inom MD Ö vilket understöddes av både attackflyg samt attackhelikoptrar och likt vid Zapad’13 så utnyttjades UAV för att inhämta målunderlag för luftstridskrafterna. Det är bedömt det tydligaste beviset på att luftstridskrafterna har återhämtat sig sedan den låga nivå som de hade i slutet av 1990-talet samt början av 2000-talet.

Vad respektive flygförare får inom Svenska Flygvapnet i flygtid per år är hemlig information. Utan som jämförelse kommer jag utnyttja den totala flygtiden dels för Försvarsmakten som helhet delsflygplanstyper. Vilket är öppen information i Försvarsmaktens årsredovisning.

Ser vi då till den Svenska Försvarsmaktens flygtid för 2012 (2013 årsredovisning finns ej att tillgå än) så är det en total flygtid på 26,274timmar fördelat på JAS 39 10,313h, SK 60 4,949h, TP 84 2,436h, TP 100 1,234h, TP 102 1,692h, HKP 101,747h, HKP 14 444h, HKP 15 2,297 och avslutningsvisHKP 16 1,162 timmar. Att beakta är nu att t ex SK 60 är skolflygplan. Tittar man även några år tillbaka på flygtiden så har den utvecklats på följande sätt för Försvarsmakten, 2011hade man 27,897 flygtimmar, 2010 hade man 29,439flygtimmar, 2009 hade man 22,187och slutligen 2008 hade man 18,348.

Ser man till JAS 39 systemet som är det luftstridssystem som de facto är vårt främsta så har flygtiden gradvis nedgått, från en bottennotering i tid under 2008 på 7,864 timmar, till att öka 2009 till 13,226 timmar så sjunker det 2010 till 12,777 och 2011till 11,731 och når 2012 10,313 timmar. Medan å andra sidan så ökar flygtiden för de Ryska motsvariga systemen. Logiken faller på sin egen orimlighet, våra stridsflygare kan inte få mindre flygtid när de facto ett land som aggerar offensivt med sina luftstridskrafter mot oss får en ökning.

Slutsatser

Om vi börjar med det uppenbara så kan man inte längre från politiskt håll hävda att det är en lågnivå de Ryska väpnade styrkorna befinner sig på, än mindre att de ökar från en låg nivå, när man gradvis och successivt har ökat t ex sin flygtid. Likväl bara det uppenbara, inom MD V under 2013 hade man ca 55,000 flygtimmar, totalt inom den Svenska Försvarsmakten hade man under 2012 26,274 flygtimmar. Likväl om vi tittar på flygtimmarna från 2010 och framåt så minskar de för varje år. När de Ryska har ökat markant för varje år, den logiken får jag inte riktigt ihop hur man har valt att bemöta en ökning.

Likväl tittar vi på övningsverksamheten (som finns beskriven på bloggen i flera inlägg) som de Ryska luftstridskrafterna genomfört under 2013 så är det komplicerade moment som övats. Man övar inte flygunderstöd, med dels attackhelikoptrar dels attackflyg, vid brigadsanfall oförberett om man ej bedömer att man har en god förmåga i det, risken för egna förluster är rätt uppenbar. Således övningsverksamheten som gradvis har byggts upp har gett resultat för de Ryska luftstridskrafterna.

Den totala flygtiden i Försvarsmakten nedgår, om det vore så att flera nya luftfarkoster hade införts hade jag haft en viss förståelse för det, delsnedgår flygtiden vid införande dels måste pengarna fördelas ut mer varvid den totala tiden kan ha nedgått. Så är ejfallet nu. Således kan man rätt enkelt räkna ut att vi har en förmågeminskning vad avser våra luftstridskrafter. Likväl ter sig denna förmågeminskning från Svensk sida än mer ologisk när man på andra sidan Östersjön öppet har redovisat de senaste åren flygtid och övningsverksamhet, där en tydlig förmågeökning sker.

Likväl ter sig denna logik än mindre logisk när alla som har väpnad strid som huvuduppgift oaktat vilken nation, vet att för att bli duktig och kunna vinna över en motståndare måste man öva. Flygvapnet är den främsta fjärrstridskraften Sverige har att tillgå, att man konsekvent de senaste tre åren dragit ned på den totala flygtiden för JAS 39 systemet, medan man från Rysk sida ökat flygtiden markant hela tiden samt fått en mer och mer hotfull retorik förefaller för mig rent dumdristigt samt farligt.

Således lägger man samman den tydliga fakta som visar på den gradvisa förmågeökningen som nu verkligen börjar ge resultat för Ryssland. Kontra vår egen gradvisa förmågeminskning så anser jag personligen att det är dags för våra folkvalda att nu börja ta sitt ansvar. En hotfull politisk retorik och agerande där man tydligt åsidosätter demokratiska värderingar och går mot ett mer odemokratiskt system innebär i förlängningen att säkerheten i vårt eget närområde kommer bli mer instabil. Varvid en egen stabil säkerhetsstruktur krävs, det är hårda fakta!

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4

Försvarsmakten 1

Reflektion av 2013

Då var vi inne på årets sista dag, jag kommer inte i stort beröra den Försvarspolitiska eller Säkerhetspolitiska utvecklingen, Skipper berör det mycket väl på följande inlägg. Jag kommer snarare belysa tre punkter som varit rätt omvälvande för oss under 2013 och som vi kommer ta med oss till 2014 och måste bearbeta och finna en lösning på under det kommande året.

Men först, 2013 var året när min bägare rann över, främst kring media rapporteringen av vårt närområde och att våra politiker negligerar att ur min horisont lyfta fram hela bilden. Det fick mig att börja skriva och den här bloggen är resultatet av det. Syftet var först och främst ett sätt för mig att avreagera mig, inte att ha en stor mängd läsare av det man skriver.

Föga trodde jag att det skulle bli så pass stort genomslag som det blev på den här bloggen, när man i April skrev sitt första inlägg. Jag är ytterst tacksam för att så många väljer att läsa det man skriver. Förhoppningsvis lyckas man nyansera bilden något och peka på brister som främst våra folkvalda väljer att ej beröra. Samt framför allt peka på den omvärldsutveckling som sker i vårt närområde. Som ur min horisont ej ter sig särskilt ljus. Så vid 2013 års sista dag skrivs även det 50 inlägget på den här bloggen.

Den förstapunkten jag vill beröra är FM Org 13 och 18. Året inleddes med en omorganisation, för att raskt gå in i förberedelser för ytterligare en omorganisation. Vad man skall ha med sig är att varje omorganisation som sker i Försvarsmakten renderar i ändrande målsättningar av vad respektive krigsförband kan göra i händelse av krig, vilket i sin tur kommer föranleda tekniska och taktiska förändringar. Således att ändra en förbandssammansättning med t ex 50 personer kan få ödestigna konsekvenser i vissa fall. Något som jag tvivlar att våra folkvalda är medvetna om, det är inte bara att dra ned lönekostnaderna lite grann som i annan statlig verksamhet, om jag tillåts raljera lite.

Grunden för att lyckas i all form av väpnad strid vilket är Försvarsmaktens huvuduppgift är att man övar realistiskt och tillåts bli duktig på det man skall. Ändras förbandssammansättningarna över tiden vilket fallet varit en lång tid nu för Försvarsmakten pga ständiga neddragningar. Blir aldrig förbanden samövad och man tillåts inte bli duktig. Vilket är en av anledningarna trots att vi gått in i ett yrkesförsvar det krävs så pass lång tid på IntUtbE vid I 1 innan respektive förband som skall utomlands kan rotera till sitt insatsområde.

Den andra punkten jag vill beröra är hur ofta våra folkvalda talar om krigshot. Ofta när man läser inlägg från folkvalda talar de om att det ej finns något hot om krig mot Sverige på en oöverskådlig tid framgent. I sak har de rätt när de säger det, jag ser heller inte någon akut krigsrisk i närtid. Men man bör alltid rent historiskt ha med sig att omvärldssituationen kan förändras mycket snabbt och mycket drastiskt, något som de borde ha med sig sedan sin grundskoletid avseende Första och Andra Världskriget.

I FM PERP 2013 beskriver man i Försvarsmaktens omvärldsanalys att det finns en rejäl risk att Sverige kan utsättas för hot, med militära maktmedel i bakgrunden för att förändra antingen vår inställning eller att en annan part kan utnyttja det för att få igenom sin vilja i något avseende. Detta är vad jag och bedömt flera med mig ser som ett tydligt hot just nu. Grunden för varför vi har en Försvarsmakt är ju att den skall bevara vårt oberoende och möjliggöra att vi har en egen vilja. Har man en för svag Försvarsmakt blir man ytterst påverkansbar. Att Ryssland ej räds för att påverka sina grannländer med olika former av påtryckningsmedel är tydligt i fallen med Litauen och Ukraina under 2013.

Vilket gör att vi kommer till den tredje och sista punkten, den Ryska upprustningen. Både FOI och FM pekar på att Ryssland kommer nå sina rustningsmål som är uppsatta för 2020. Likväl gör Ryssland stora neddragningar i det egna välfärds- och skolsystemet för att nå dessa målsättningar. Vad säger då detta oss? Ja först och främst att Ryssland till varje pris vill nå dessa rustningsmålsättningar. Likväl säger de oss något om hur Ryssland ser på sin omvärld, de verkar se ett rejält hot mot sin egna nationella säkerhet. Vi kanske upplever att de ej utsätts för något hot, de upplever bedömt ett hot, således kan vi ur deras ögon ses som ett hot, vilket innebär att vår egen situation med ständiga neddragningar och omorganisationer av Försvarsmakten gör att vi som nation är ytterst sårbara.

Därefter den ökande övningsverksamheten talar sitt tydliga språk, framför allt har man sedan 2009 tagit många steg för att kunna öva i större förband dvs brigads ram i samverkan med främst flygstridskrafter. Något som man ej var särskilt duktig på 2009, men nu 2013 verkar ha kommit en mycket lång väg i. Det svåra är inte att öva små förband, det svåra är att effektivt kunna föra stora förband och med dessa lösa uppgifter. Detta sammantaget med de uppsatta rustningsmålen pekar på att man sätter en krigsmakt på krigsfot mot något form av upplevt hot. Vilket det inte krävs någon större analytisk förmåga att komma fram till, frågan är återigen vad är hotet?

Dessa tre punkter kommer vi gå med oss in i 2014 och vara tvungna att tacklas med. Hur vi väljer att lösa och anpassa oss mot dessa tre punkter beror helt och hållet vilket förhållningssätt vi väljer att ta oss an dem. Min förhoppning är att våra folkvalda vaknar och ser lite mer nyktert på situationen än vad jag upplever de gör nu, vissa undantag finns bland dem som jag upplever ser mycket nyktert på situationen, ingen nämnd ingen glömd. Att Försvarsmakten måste få resursförstärkning i form av medel är tydligt och då räcker inte den nu av Alliansen framförda resursförstärkningen. Likväl bör vi omvärdera vår egen roll och situation i närområdet utefter det gångna året med allt vad det har inneburit. Jag delar helt Försvarsmaktens syn i sin omvärldsanalys i PERP däremot håller jag inte med i Försvarsberedningens, skillnaden kan vara rätt stor stundtals när man läser de två.

Avslutningsvis vill jag tillönska ett Gott Nytt År och god fortsättning till alla läsare av bloggen och följare på Twitter.

Have a good one! //Jägarchefen

Årskrönika 2013

Ännu en gång är det nyårsafton och det är nu dags att sammanfatta årets som gått. Om man som jag gör skriver om försvarsfrågor och försvarspolitik så har 2013 minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt. Likt tidigare år avser jag här nedan sammanfatta vad som hänt under det gångna året med fokus på vad som avhandlats här på bloggen.

Det kan vara på sin plats att påminna om att förra året avslutades med att SvD:s Mikael Holmström publicerade den fortfarande mycket omtalade och fortfarande högst relevanta nyårsintervjun med ÖB Sverker Göransson – Försvars med tidsgräns – där ”avslöjandet” om det nu vida omtalade en-veckasförsvaret har präglat hela året, och kommer så att göra även under nästa år. Med detta i bakhuvudet ger vi oss då ut på en resa genom året som gått.

Januari

Ett av de första inläggen jag skrev på det nya året avhandlade avgiften för statsflyget, och den mycket märkliga styrning som Försvarsmakten erhåller runt detta. Ett ämne som ska bli mycket intressant att bevaka för under 2014.

Jag skrev tidigt under året även en serie i tre delar under namnet ”Marinen efter FB-04” där sviterna efter den så kallade internationaliseringshysterin slog till på allvar. Allt som berörde det nationella försvaret ansågs värdelöst och förlegat, och allt nytt som handlade om att kunna ingå i en internationell styrka prioriterades högst och allena. Läs gärna Del 1, 2 och 3. Det är viktigt att ej glömma historien och att inte gör om samma misstag ännu en gång.

Ganska snart började sviterna efter ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret att visa sig. Jag skrev även en artikel på Newsmill i ämnet. Det blev ett oerhört tryck i media efter uttalandet och jag har samlat majoriteten av de viktiga artiklarna här.

Den 13 januari drog årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens igång. Jag sammanfattade varje dag i ett eget inlägg. För den intresserade så kan man läsa om dag 1, 2 och 3 i efterhand. Tyvärr har rikskonferensen en tendens att bli alltför slätstruken och utan spets i debatten. Att försvarsminister får hålla ett längre anförande om regeringens förträffliga försvarspolitik och försvarsreform utan efterföljande debatt är för mig fortfarande en gåta. Ska rikskonferensen tillföra något till försvarsdebatten måste det bli mer av just debatt och mindre av monolog.

ÖB blev som bekant hastigt sjuk, anledningen till detta mycket hastiga insjuknande spekuleras det fortfarande än i dag om. Ett insjuknande som ledde till en längre sjukskrivning för utbrändhet. Stödet för ÖB blev massivt. En Facebookgrupp startades upp och fick på kort tid många tusentals medlemmar som alla ville visa sitt stöd för ÖB, och för att han tog bladet från munnen och förklarade för allmänheten om det svåra läget i Försvarsmakten. Här började chefsåklagaren Tomas Lindstrand engagera sig i ämnet, något jag skrev om i en ny artikel på Newsmill och som sedan följdes upp med både ett och två inlägg.

Som om inte alla eländesbeskrivningar var nog, så avslöjade SR i mitten av januari att rekryteringen till officersyrket haltade betänkligt. En viktig del i ett fungerande försvar är givetvis rekrytering till alla kategorier, något som uppenbart är mycket svårt i samband med avskaffande av värnplikten, och lättare lär det inte bli när ladorna med f.d. värnpliktiga är tömda.

Ett positivt besked som tyvärr även är negativt var beslutet om anskaffningen av JAS 39E till Flygvapnet. Beslutet kom den 17 januari. Det här är en i raden av regeringens så kallade satsningar som i praktiken (nästintill) blev en halvering. Det tidigare beslutet om att Flygvapnet ska bestå av 100 flygplan revs nu upp, och istället kommer det endast att bli 60 stycken JAS 39E med något förbättrad prestanda. Försvarsmakten har tidigare redovisat att en sådan låg numerär måste kompletteras med en större mängd markbaserat luftvärn, men lyssning på den frekvensen verkar inte vara inställd hos regeringen.

I januari började media spekulera runt försvarsbloggarna samt dess påverkan i försvarsdebatten. Både SR och Expressen gjorde reportage i ämnet med huvudfokus på den största – Wisemans Wisdoms.

Man kan konstatera att januari blev en mycket intensiv månad när det kommer till debatten om försvarsfrågan.

Februari

Februari gick i ”särintressets” tecken efter att statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerat att försvaret är ett särintresse, något jag skrev om på Newsmill under rubriken ”Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten”.

På det mer jordnära planet skrev jag ett inlägg om att Visbykorvetternas sonarsystem redan nu innan alla fem fartyg är operativa har nått ”end of life”. Ett tydligt tecken på hur illa hela Visbyprojektet är skött från början till slut.

I slutet av månaden började förtroendet för regeringens försvarspolitik att urholkas på allvar. Mikael Holmström avslöjde innan Försvarsmaktens svar på RB7 kom, att det saknades 4 miljarder årligen i försvarsanslaget för att kunna inta beordrad insatsorganisation IO14 något jag avhandlade i inlägget ”En Försvarsmakt i fritt fall”, och som följdes upp av inlägget ”En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse” i samband med att Försvarsmakten överlämnade svaret på RB7 där man pekade på brister i finansieringen, något som försvarsministern blev mycket upprörd över och hävdade var ”fel svar”.

Det var även i februari som man i Ryssland gjorde en parodi på det svenska försvaret genom en musikvideo.

Mars

I mars påbörjade jag en serie av inlägg med namnet ”Under Ytan” som skulle komma att avhandla historiska ubåtskränkningar och ubåtsjakt i svenska vatten. Ambitionen var att gå i mål med detta projekt som kommer att omfatta ett 30-tal inlägg. Tyvärr har enbart fem inlägg blivit skrivna än så länge med anledning av att betydligt viktigare ämnen fått företräde. Jag avser dock fortsätta med dessa inlägg under 2014 när tid finns. De fem första inläggen kan läsas här.

I mitten av mars tog den pågående ”konflikten” mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet ny fart. Detta efter att försvarsministern gett Försvarsmakten i uppdrag att sänka personalkostnaderna med 500 mkr/årligen genom RB5, det som senare kom att utmynna i FM Org 18 som jag avhandlade på Newsmill. Detta renderade i två ytterligare inlägg med rubrikerna ”En uppgiven försvarsmakt” och ”vi befinner oss mitt i systemkollapsen”. Det sistnämnda med anledning av att Cecilia Widegren (m) trots alla tidigare alarmerande rapporter om försvarsförmågan och stora brister i ekonomin deklarerade att ”försvarsreformen stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år”.

I slutet av mars var ÖB tillbaka efter sin sjukskrivning, och sällan har en överbefälhavare erhållit sådant omfattande stöd från alla anställda i Försvarsmakten.

Mars månad avslutades med att riksrevisionen presenterade sin rapport ”Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband”, en mycket välkommen rapport som bekräftar det man från Marinen och Flygvapnet länge hävdat, en rapport som sannolikt inte blev särskilt populär på försvarsdepartementet.

April

Första inlägget i april avhandlade försvarsmaktens helikoptrar, och det faktum att Hkp 4 avvecklades långt innan vi kommer att erhålla en fullt ut sjöoperativ Hkp 14.

I april startades även ME03 upp inom ramen för Operation Atalanta.

I mitten av månaden skrev jag ett inlägg riktad direkt till försvarsminister Karin Enström, ett inlägg jag förvisso inte förväntade mig något svar på, men som däremot blev läst av många. Strax därefter kommer det även fram att riksdagen riktar skarp kritik mot genomförandegruppens arbete. Detta på grund av att man inte informerat riksdagens försvarsutskott i tillräcklig omfattning.

Sen kom påskhelgen….

Här blossade årets största och mest omfattande debatt upp i något som blev rikskänt under namnet ”ryska påsken”. Det var återigen SvD och Mikael Holmström som avslöjande att det under påskhelgen hade genomförts ett ryskt flygföretag mot mål i Sverige. Det mest anmärkningsvärda var att man oanmält flugit i svensk FIR. I media gick man hårt åt Försvarsmakten då man inte hade någon incidentberedkap med jaktflyg att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Här finns mina samlade inlägg rörande ryska påsken att läsa.

April avslutades med en längre intervju med chefen för 3.Sjöstridslottiljen.

Maj

Maj inleddes med en partiledardebatt i SVT där försvarsfrågan något förvånansvärt, men helt nödvändigt debatterades. Jan Björklund gick ut hårt vilket fick till följd att inte ens Fredrik Reinfeldt kunde backa utan lovade ökade anslag till försvaret. Hur det blir med det, och vilken nivå det handlar om återstår att se. Men bara någon dag senare gick statsministern ut och deklarerade att ”Ryssland klarar inte av att anfalla och hålla svenskt territorium.”

I mitten av månaden gick regeringen ut med budskapet att man skulle tillsätta en utredning som skulle se över hur regeringen kan utöka styrningen av försvarsmaterielinköp. Något som kan komma att utmynna i samma elände som genomförandegruppen skapade 2008 då man till synes godtyckligt strök ett antal viktiga materielprojekt.

Månaden avslutades med att en debatt tog fart som avhandlade det förväntade innehållet i försvarsberedningens första rapport. Den så kallade omvärldsanalysen.

Juni

Den första juni släpptes då äntligen försvarsberedningens rapport. En 249 sidor lång rapport som blev uppmärksammad från många håll, och inte minst på försvarsbloggarna. Många var givetvis mycket intresserade av vad som skulle skrivas om Ryssland. Ånyo kunde man här läsa att ”Ryssland rustar från en låg nivå”.

I början av månaden rapporterade SvD om att Försvarsmakten nu jagade läckor med anledning av att vissa detaljer runt ”ryska påsken” kommit till allmän kännedom. Som ett brev på posten kom sedan en anmälan från Försvarsmakten där man anmälde SvD och SVT för att ha publicerat dessa uppgifter.

I mitten av maj kom nästa pinsamhet, debatten om rikspjäsen. Här blev det för allmänheten känt att Sverige endast förfogande över en enda artilleripjäs, som dessutom tillhörde FMV. Archerprojektet är ytterligare en i raden av satsningar som blev till en halvering där 48 st Haubits 77B blev till 24st Archer.

I slutet av juni drog Almedalenveckan igång. En vecka som innehöll mycket försvarspolitik och debatt om försvaret. Detta renderade i hela 14 inlägg som finns samlade här. Det mest uppmärksammade under veckan var tyvärr den kraftfullt förändrade retorik från ÖB:s sida. Sverker Göranson höll en betydligt lägre profil här än tidigare och några ny utspel kom inte. Här kan man ana en viss koppling till att Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård lämnade sin tjänst ungefär samtidigt.

Juli

Almedalen dominerade inledningen av juli, men en annan stor nyhet var även den att Sverige tog steget in i ett fördjupat samarbete med NATO i och med att man tog beslutet att ansluta sig till NRF efter att Socialdemokraterna sagt ja till detta.

Den 10 juli togs även beslutet att modifiera den femte och sista korvetten av Visbyklass till version 5. En helt nödvändig beställning för att få RBS-15 kapacitet på alla fem fartyg i serien.

I mitten av juli, mitt i semestertider, genomförde Ryssland den största militära övningen sedan kalla kriget med 160.000 man i det östra militärområdet. Det tog flera dagar innan svensk media noterade detta. Än mindre så kom det några kommentarer från svenska politiker då man tidigare sagt att allt som har med Ryssland att göra utgår från en låg nivå…

Något som inte svensk media, och inte heller försvarsberedningen har tagit upp i sin rapport är det utökade rysk-kinesiska militära samarbetet som nu växer sig allt starkare. Om detta skrev jag ett inlägg i anslutning till den ryska storövningen.

Augusti

I början av augusti skrev jag det näst mest lästa inlägget på bloggen sedan starten. Inlägget med namnet ”Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122” avhandlade regeringens så kallade satsning på att renovera ett mindre antal stridsvagnar, närmare bestämt endast 42 av det totala antalet 120 stridsvagnar. Detta inlägg följdes upp med ytterligare ett inlägg om fortsatt desinformation i ämnet. Ett inlägg som också blev läst av väldigt många.

I augusti skrev gästskribenterna SeaBear och Boatswain gästinlägg som även dessa blev lästa av många då båda inläggen avhandlade regeringens och moderaternas mycket märkliga hantering av försvarsfrågan, något som bara eskalerat under året.

I mitten av augusti kom Försvarsmaktens delårsrapport där man konstaterar att övningsverksamheten under innevarande år måste reduceras p.g.a. ekonomin. Något Försvarsmakten tidigare sagt inte skulle inträffa förrän 2015. Nu kom detta som en kalldusch betydligt tidigare.

I slutet av månaden redovisade Försvarsmakten svaret på RB5 vilket i praktiken innebär att 15% av personalen ska bort. Detta samtidigt som vi inte ens kan nå upp till den av regeringen beslutade IO14. Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar. Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar. GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar. Om detta skrev jag ett inlägg som blev det tredje mest lästa på bloggen sedan starten.

September

September inleddes på ett minsta sagt märkligt sätt när Aftonbladet slog på stora trumman och deklarerade att Marinen är på väg att läggas ned. Något som Jan Salestrand kort därefter kunde dementera i ett gästinlägg här på bloggen.

I september bestämde jag mig för att försöka sätta frågan om marinens fartygsbestånd på agendan, något som senare skulle visa sig få genomslag ända in i riksdagens kammare. Det hela grundade sig i att regeringen inte fattades några beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad av korvetter till vedettbåtar, något som är en förutsättning för att Marinen ska kunna lösa ålagda uppgifter.

Jag skrev denna månad även ett inlägg om den marinblå vapenarsenalen, ett inlägg som avhandlade framtida förmågeglapp rörande vapen i marinen om inga nyanskaffningar och beställningar läggs inom en snar framtid.

I slutet av månaden påbörjade jag en serie av inlägg om Försvarsmaktens materielanskaffning, något som jag inte hunnit med att slutföra p.g.a. många andra och mer aktuella ämnen att bevaka. Även denna serie ska slutföras i början av 2014.

Oktober

Oktober månad visade sig bli den månad med flest besök på bloggen sedan starten med närmare 100.000 besök under en och samma månad.

Den här månaden fortsatte våra försvarspolitiker att debattera försvarsfrågan. Men nu började allt i stället att handla om vilka som bedriver den minst dåliga försvarspolitiken istället för att diskutera vilka som har den mest trovärdiga. Försvarsminister Karin Enström tyckte att partikollegan och den långt tidigare företrädaren på posten Anders Björck skulle ”veta hut” efter att han kritiserat Moderaternas nuvarande försvarspolitik.

Nu ramlade även försvarsmakten perspektivplan in. Det olyckliga var att Försvarsmakten inte alls redovisade vilka ekonomiska medel som krävs för att sätta upp beordrad IO14. Istället utgick man från en prononcerad ekonomi, och förklarade vilka konsekvenser detta skulle få. Bland annat så konstaterade man att IO14 aldrig skulle gå att realisera. En annan märklig skrivning var att Försvarsmakten föreslog att man skulle satsa på kvalité framför kvantitet. En skrivning jag fortfarande vänder mig starkt emot, då vi i dag helt saknar kvantitet. Det går inte att skära mer än vad man redan har gjort, något jag även tog upp i ett senare inlägg!

Strax därefter började även konsekvenserna av RB5 = FM Org 18 att realiseras på förbanden.

Jag skrev även ett mycket uppmärksammat förslag om hur man med relativt enkla medel skulle kunna tillföra ett kustrobotbatteri på Gotland. Jag hävdar fortfarande att det är luftvärn och kustrobotbatteri som behövs på Gotland. Stridsvagnar är fel häst att satsa på.

I mitten av månaden rasade halva Sverige när Marinens musikkår ånyo var nedläggningshotad. Jag värnar självklart om denna musikkår, men när debatten runt försvaret enbart väcks av att en musikkår är hotad, och inte när rikets försvarsförmåga är under skamgränsen, ja då blir man både trött och uppgiven.

I slutet av oktober tog kampen för ett regeringsbeslut rörande marinens fartyg fart igen genom att Peter Jeppsson skrev ställde en skriftlig fråga till försvarsministern angående ombyggnaden av Göteborg/Kalmar till vedettbåtar. Svaret kom den 30 oktober. Ett svar som inte var något svar utan avhandlade helt andra saker än själva kärnfrågan.

Det sista inlägget denna månad var ett mycket uppskattat gästinlägg signerat KÖMS ordförande Thomas Engevall med anledning av bloggens 3-årsjubileum.

November

I november fortsatte kampen om att försöka sätta den mycket viktiga frågan om marinens framtida fartygsbestånd på agendan. Peter Jeppsson (s) ställde en ny skriftlig fråga till försvarsminister Enström, nu om modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Frågan rörde när regeringen avser ta beslutet? Svaret som kom var som väntat ett ”icke-svar”. Det som nu är nytt är att ministern tar sig friheten att tolka inriktningsbeslutet från 2009 lite som det passar, och levererar den mycket oroväckande signalen att riksdagen inte har fattat något beslut om antalet korvetter i insatsorganisationen. Något som går stick i stäv mot den sammanfattning av beslutet som fortfarande återfinns på riksdagens webbsida.

I november kom även frågan upp rörande en eventuell ny marin insats under 2014. Även det marina samarbetet med Finland debatterades under månaden med anledning av att Finland deltog i den marina övningen SWENEX 13-2 och att ambitionen på sikt är att sätta upp en gemensam Task Group med Finland. Något som följdes upp med ett gästinlägg om urspårade försvarssamarbeten.

Frågan om framtidstro var högaktuell med anledning av FM Org 18 och kommande nedskärningar.

November avslutades med att den finska ledande försvarsdebattören Charly Salonius-Pasternak skrev en artikel där han helt korrekt riktade skarp kritik mot regeringens försvarspolitik.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”

December

December inleddes med att Marinen debatterades hos Folk & Försvar där bland annat marininspektör Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin deltog. Den sistnämnda satte som vanligt fingret på vilka problem Marinen står inför och redan befinner sig mitt i. Ett sevärt seminarium för den intresserade.

Kampen om fartyg till marinen fortsatte genom Peter Jeppsson(s) ända in i riksdagens kammare genom en interpellationsdebatt. Om detta skrev jag ett inlägg den 9 december under rubriken ”Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?” vilket är det i särklass mest lästa inlägget på bloggen någonsin. Precis som rubriken signalerar så kom det mycket, mycket oroande signaler från debatten då ministern sa följande….

Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

Det verkar helt enkelt inte bättre än att så länge Moderaterna styr över försvarspolitiken så kommer några beslut om modifiering i syfte att kunna hålla sju korvetter operativa inte att komma från regeringen. En katastrof för Marinen och för vår försvarsförmåga! Några dagar senare gick Högkvarteret ut och kommenterade situationen genom C LEDS, Jan Salestrand.

Slutligen kom så även riksrevisionens rapport som mer eller mindre sågade svensk försvarsförmåga, möjligheten att sätta up IO14 samt regeringens styrning av försvarspolitiken. Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!

Bottennoteringen under året blev dock ändå OFOG som valde att röja identiteten på min vän och kollega Wiseman. Kommentarer runt detta är överflödiga.

Det sista inlägget för året avhandlade det faktum att regeringen tillsatt en mycket stor mängd utredningar under året som i praktiken skall utreda samtliga viktiga delar av Försvarsmakten. Personal, materiel och inriktning för försvaret.

Till december skall också läggas den olyckliga lastbilsupphandlingen samt det havererade materielsamarbetet med Norge där Archersamarbetet totalhavererat. Norge drog sig ur affären och Sverige står som ensam köpare. Vem som får betala för Norges 24 pjäser står skrivet i stjärnorna, men man kan ju alltid gissa vem som får Svarte Petter i hand när allt är klart….

Sammanfattning

Ovanstående var enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.

När man summerar 2013 så kan man konstatera att försvarsdebatten under det gångna året haft ett konstant flöde med ständigt nya ämnen, högt som lågt. Mest bekymmersamt är givetvis regeringens diametralt skilda syn på sakernas tillstånd jämfört med hur personalen inom Försvarsmakten upplever sin vardag. En annan mycket bekymmersam del är de ständiga återkommande skönmålningar från regeringens sida när ”satsningar” som ”stärker försvarsförmågan” i själva verket blir till halveringar och ytterligare utarmning av det lilla försvar som finns kvar.

Nästa år i mars månad presenteras försvarsberedningens rapport. Något som garanterat kommer att utgöra grund för en fortsatt debatt. Realist som man är så tror jag inte ett ögonblick på att Försvarsmakten kommer att erhålla de ekonomiska förstärkningar som krävs för att sätta upp en organisation som är utbildad och utrustad för att utgör en tillräcklig försvarsförmåga.

Utöver detta är det även valår, något som indirekt även kommer ett påverka försvarspolitiken.

När jag sammanfattar året för egen del kan jag konstatera att det skrivits exakt 200 inlägg här på bloggen under 2013 och antalet besök har passerat 1,1 miljoner. Jag noterar i sammanhanget att vänsterextremisterna OFOG i samband med sitt uthängande av Wiseman ansåg att det var viktigt att röja identiteten med motivering att det måste ligga betydligt fler än en bara person bakom bloggen. Detta baserat på mängden inlägg som producerats under ett år. Som en referens hade man Mikael Holmström på SvD som under året producerat 94 texter på en heltidstjänst.

Twitter har fortfarande varit en framgång och ett mycket bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser. Under året har över 1000 nya följare tillkommit och är nu närmare 1600.

Förhoppningsvis finns kraft och engagemang att fortsätta skriva även under nästa år trots all motvind.

Ett särskilt tack för allt meningsfullt utbyte under året vill jag särskilt rikta till Wiseman, Johan Wiktorin samt gästskribenterna ”Boatswain” och ”Seabear”. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förtjänar även han ett särskilt omnämnande för sitt sätt att ytterligare öka öppenheten inom Försvarsmakten under det gångna året vilket i sin tur öppnar upp för en debatt där fler försvarsanställda kan deltaga.

Avslutningsvis vill jag önska alla er läsare ett riktigt…

GOTT NYTT ÅR!

Se tidigare årskrönikor här.

Kampen om Arktis

Sammanfattning

En kamp pågår just nu mellan de Arktiska staterna för att utöka sitt territoriella område för att därmed kunna exploatera de naturtillgångar som finns dolda under den Arktiska isen. Kampen förs just nu med diplomatiska medel, men en tydlig svängning har skett under främst 2012-13 hos Ryssland att börja betrakta det Arktiska området som vitalt för dess nationella säkerhet. Varvid ett tydligt fokus även skett på att öka den militära förmågan hos Ryssland i Arktis. Denna förmåga verkar forceras fram för att även den kunna nå de övriga rustningsmål som är satta för 2020. För Svenskt vidkommande är det vitalt att följa utvecklingen men även ta den på allvar, det har skett en gradvis ökning av den militära förmågan i norra Ryssland, medan en gradvis sänkning har skett av den Svenska, där inte ens teknik övertag kan spela in.

Analys

Allmänt.Den geografiska utbredningen av arktisk omfattar cirka 6% av jordens totala yta. Ca 1/3 av Arktis omfattas av land, 1/3 av vatten samt 1/3 omfattas av kontinentalsocklar, således består ca 2/3 av Arktis enbart av vatten. Forskning har visat att uppvärmningen i Golfströmmen är cirka 6°C högre än för 2,000 år sedan. Detta kommer på sikt minska istäcket i Arktis. Minskningen av isen ökar uppvärmningen genom att vattnet och framträngande mark absorberar värmen och därmed värmer upp vattnet som i sin tur ökar issmältningen. Detta kommer möjliggöra åtkomst åt tidigare dolda områden.

Vad avser resurser i Arktis är det främst två stycken resurser som är framträdande, dels naturtillgångar dels möjligheten till att effektivisera transporter med fartyg. Vad som är styrande för att få tillgång till båda dessa resurser är i grunden issmältningen i Arktis. Desto mer isarna smälter dessa större sannolikhet till att få denna tillgång. Således är det detta ytterst den nuvarande kampen om Arktis handlar om, att initialt innan isarna har smält utöka sitt eget territorium för att därefter kunna påbörja exploatering av det.

Sex (6) länder kan göra territoriella anspråk på Arktis dessa är, Island, Ryssland, Danmark, USA, Kanada och Norge. Dock så inräknas även Sverige och Finland till den Arktiska regionen men utan territoriella anspråk. Vad avser territoriella anspråk har Danmark, Norge, Kanada, Island, Ryssland och USA i dagsläget territoriell rätt till 200 nautiska mil (370 km) utifrån dess kust. Inom denna zon kan verksamhet för ekonomisk vinst genomföras. För att kunna utöka denna rätt måste man kunna påvisa att kontinentalsockeln som sträcker sig ut från sitt fasta land är en naturlig förlängning och givetvis att den sträcker sig utanför dessa 200 nautiska mil.

Samtliga länder som har möjlighet att genomföra territoriella anspråk i Arktisk har i varierande omfattning genomfört detta. De territoriella anspråken avser främst möjligheten att kunna få rätten att kunna utvinna de naturresurser som bedöms finnas i området.

I September 2010 kom Ryssland och Norge överens om att dela upp ett omdiskuterat område norr om Kolahalvön och den Norska kusten. Området omfattade totalt 175,000 kvadratkilometer. Inledningsvis (1970) kom konflikten att handla om fiskerättigheter för att därefter övergå till gas och olja. Både länderna hade olika territoriella anspråk varvid en kompromiss nåddes och man kom att dela upp området i hälften till respektive nation.

Den 131209 meddelade Kanadas Utrikesminister John Baird att man gjort territoriellt anspråk på en stor del av Arktis samt Nordpolen, dock kan själva Nordpolen ej tillhöra någon stat enligt en tidigare antagen Förenta Nationerna (FN) konvention. Ett preliminärt anspråk var ifyllt för att skickas till Förenta Nationerna och en fördjupad skulle skickas in senare. Detta anspråk är bedömt något som kan orsaka spänningar mellan främst Ryssland och Danmark.

Ryssland inlämnade 2001 en ansökan till FN om att utöka sitt område i Arktis, FN biföll ej den ansökan då man ansåg att de vetenskapliga bevisen var för låga. I slutet av 2013 eller i början av 2014 har Ryssland för avsikt att åter inlämna en ansökan till FN, denna ansökan kommer bedömt omfatta att få genomföra en utökning med 1,2 miljoner kvadratkilometer i Arktis.

Ryssland är i dagsläget det land som främst accelererat sin planering, förberedelser och påbörjande av exploatering i Arktis. 131018 Meddelande man från officiellt ryskt håll att man planerar att investera cirka 2 biljoner rubel i ett riktat program för att utveckla den Ryska delen av den Arktiska regionen. Denna satsning är en konsekvens av den globala uppvärmningen och därmed minskningen av havsisens utbredning i Arktis och därmed möjligheterna som öppnas för en exploatering av Arktis.

Således i grund och botten handlar den nuvarande diplomatiska kampen i Arktis om att tillförskansa sig landområden för att möjliggöra en exploatering som skall kunna ge ekonomiska vinster, en modern form av guldrusch. I grunden ligger nationalstaterna som försöker säkerställa sin egen ekonomiska säkerhet. Utifrån de territoriella anspråken och retoriken som skett kring dessa kan man se att det är främst Kanada och Ryssland som har en strävan av att utöka sina områden.

Sjöfart.Del av Arktisfrågan handlar om möjligheten till att effektivt genomföra transporter på sjön av varor mellan Väst och Öst och vice versa. Tre möjliga farleder finns för detta 1) Nordostpassagen2) Nordvästpassagen och 3) Nordpolsleden. De tre farlederna har varierande tillgänglighet under året, generellt sett är det som bäst under September månad varje år.

Nordostpassagen är den farled som i dagsläget är mest intressant för sjöfartstrafik. Detta beror på att delar av leden är isfri året om och hela leden är isfri under sensommaren, vilket tillika är den tidpunkt som leden används för genomfart. Nordostpassagen går från Nordkap, via Barents Hav, via Kara-sundet in i Karahavet och går där längs med Sibiriens kust. Leden slutar vid Berings sund och ansluter där till Berings hav och Stilla havet. Leden går i huvudsak delsgenom ryskt territorialhav dels genom rysk exklusiv ekonomisk zon (EEZ).

Nordvästpassagengår längs Grönlands västkust och vidare västerut via den Kanadensiska skärgården, därefter via den Kanadensiska nordkusten genom Beuforthavet samt via USA:s kust norr om Alaska innan den når fram till Berings sund där leden löper ut i Berings hav och Stilla havet. Leden går genom Danskt, Kanadensiskt och Amerikanskt territorialhav samt EEZ. Nordvästpassagen är enbart öppen en kortare del av året och då enbart för fartyg med isgående kapacitet.

Nordpolsrutten är enbart en tänkt farled som kan tänkas utnyttjas när issmältningen nått sådan grad att den öppnas. I dagsläget kan man ej garantera genomfört. Fördelen om den någon gång i framtiden skulle kunna medge kommersiell trafik är att det är den av de tre möjliga farlederna den kortaste.

Under 2013 har trafiken ökat markant längs Nordostpassagen, dock skall man ha klart för sig att trafiken i sig är blygsam. Under 2013 har 270 fartyg sökt tillstånd att passera vilket skall jämföras med 2012 med 46 fartyg. Så procentuellt är ökningen markant men ej i totalmängd.

Naturtillgångarna.Olje- och naturgasfält finns redan i Arktis. Dock har isen och de långa transportavstånden gjort utvinningen av dessa naturtillgångar olönsamma. Dock med de generellt sett stigande oljepriserna och smältningen av havsisen i Arktisk förändrar drastiskt förhållningssättet till utvinningen av naturresurserna i området.

De tekniska utmaningarna för att kunna genomföra dels oljeutvinning dels naturgasutvinning är stora m h t de förutsättningar som råder vid Arktis. Dock så bedömer man att tekniska lösningar kommer gå att göra för att kunna påbörja utvining i de nya områdena som öppnas med isens smältning. Men kostnaden för dessa kan bli så pass höga så att det ej blir lönsamt att genomföra utvinning av naturtillgångarna.

De Arktiska områdena bedöms ha enorma outnyttjade naturtillgångar ca 13% av världens oupptäckta oljemängder samt 30% av den oupptäckta naturgasen bedöms finnas där. Huvuddelen av oljefyndigheterna bedöms ligga på Amerikanskt territorium och huvuddelen av gasfyndigheternapå Ryskt territorium. Fyndigheterna finns i huvudsak längs kusterna, på mindre än 500 m djup, på kontinentalsocklarna.

Forskare har gjort bedömningen att oljefyndigheterna i Arktis ej kommer förändra balansen mellan de oljeproducerande nationerna, fyndigheterna är för små för det kontra de som finns i andra delar av världen. För att exemplifiera det så är den totala oljetillgången inom Arktis ungefär den samlade oljeproduktionen i världen för drygt tre (3) år. Således ej en stor energireserv. Dock de stora naturgasfyndigheterna som finns i Arktis kan komma att väga tungt enligt forskarna, vilket som tidigare nämnts bedöms omfatta ca 1/3 av världens samlade tillgångar.

Upplevd hotbild. Rysslands President Vladimir Putinuttalande sig 2010, då som Premiärminister kring Arktis, där han ej såg ett ”Arktiskt Krig” som en möjlighet utan att meningsskiljaktigheter skulle lösas på ett civiliserat sätt mellan staterna. Likväl uttalade sig Rysslands Utrikesminister Sergei Lavrov 2011, där han säger att han ej ser det som troligt att det kommer kunna ske några stridigheter kring de naturresurser som finns i Arktis och kalla detta för provokationer. Utan meningsskiljaktigheter kring Arktis skall lösas med politiska och juridiska medel. Dock så har en förändring i inställningen skett. President Vladimir Putin uttalade sig under V350 till media och förklarade att Rysslands militära närvaro i Arktis krävs för att kunna skydda dess intressen mot möjliga hot frånUSA.

I Februari 2013 meddelade Generalstabschefen i Ryssland General Valeriy Gerasimovatt dels så kommer hotbilden mot Ryssland ökat signifikant intill 2030 dels så förutser man att krigs-/stridshandlingar kommer uppstå kring naturresurser vid denna tidpunkt. Vad som förutses är en kamp mellan de större/ledande nationer i världen kring bränsle- och andra energiresurser samt markområden för en allt ökande befolkningsmängd likväl att vissa områden kan bli obeboeliga.

Enligt Vice premiärminister Dimitri Rogozin så riskerar Ryssland att förlora sin suveränitet vid mitten av 2000-talet (att jämföra med Generalstabschefens V. Gerasimov uttalande) om man ej bejakar de nationella intressena i Arktis redan idag. Enligt Rogozin måste Ryssland tydligt definiera vad som är Rysslands intressen i Arktis och vidden av dessa. Det som Rogozinser som de nationella intresset är de naturresurser som finns i området, likväl är de dessa som kampen kommer vara kring, förlorar Ryssland det så förlorar man även sin suveränitet enligt Rogozin. Han gör även bedömningen att kampen om naturresurserna i Arktis kommer kunna ta sig ytterst ociviliserade former.

Rogozinhar även beskrivet en möjlig hotbild mot Rysslands intresse i Arktis. Den hotbild han ser framför sig är att andra nationer som har ekonomiska intressen i Arktis kan genomföra sabotage mot Rysslands olje- och gasproduktion i området. Enligt Rogozinmåste Ryssland kunna möta detta hot såväl under ytan som ovan. Han påtalar även att Ryssland saknar resurserna för detta idag.

En annan faktor som även Rogozin berör är den han påtalar om att NATO under en längre tid påtalat att man skall förstärka sina marina resurser i Arktis och som han säger under förevändningen att skydda sjöfarten i området. Det som oroar Ryssland med detta är att det mycket väl kan vara NATO örlogsfartyg som genomför patrulleringen delsi Barens Regionen dels längs Nordostpassagen som är utrustad med missilförsvar. Detta skulle försvåra t ex de strategiska robotstyrkorna förmåga att kunna verka.

Vad som är intressant är att jämföra uttalandena. Något har skett mellan 2010 intill dagens datum där Ryssland upplever än mer ökad konkurrenssituation kring Arktis och som tydligt kan ta sig formen av att militära maktmedel kan tänkas utnyttjas. Att Rogozin kan vara en frispråkig aktör är ett känt faktum varvid man kritiskt måste syna hans uttalanden. Dock så är han en av de ledande figurerna i bakgrunden som får stort genomslag. Men vad som är anmärkningsvärt är att Generalstabschefen går ut med ett sådant tydligt uttalande, det bör innebära att synen är sanktionerad från den högre politiska ledningen.

I sak kan man hålla med den Ryska bedömningen att risken för konflikter kommer öka desto mer t ex oljereserverna töms ut varvid oljan kommer bli en hårdvaluta. Dock är frågan om inte trycket i de västliga länder dvs hos dess medborgare då kommer driva fram/på alternativa lösningar till att möjliggöra energi utvinning ur andra källor kontra att gå i en konflikt. Vad som dock kan leda fram till en konflikt är om teknikvinningarna ej går framåt i lika snabbt tempo som t ex utnyttjandet av fordon o dyl med fossila bränslen i utvecklingsländerna. Då ökar kravet på att säkerställa tillgången till de fossila bränslena.

Det man dock måste ta i beaktande är att detta verkar vara en av de främsta strategiska planeringarna som man arbetar utefter i Ryssland. Det vill säga att skydda Rysslands råvaruresurser i Arktis. Vilket sätter Sverige och framför allt dess norra del i en än mer strategisk situation. Därav är det mycket intressant att se hur nu det dels uttalat sker en tyngdpunktsförskjutning mot Arktis från Rysk sida på alla plan dels den stagnation i Svensk försvars- och säkerhetspolitik som skett och hur man nu skall möta upp denna tyngdpunktsförskjutning från Rysk sida.

Militär uppbyggnad. Utgångspunkten för den nuvarande militära utvecklingen i Arktis från Rysk sida, tas ur FOI studie från 2008, Arktis – strategiska frågor i en region i förändring. Den pekar på fyra punkter för att nå en ökad tillgänglighet i Arktis för Rysslands väpnade styrkor. 1) Modernisering av baskomplexet på Kolahalvön samt större militär närvaro där. 2) Utökad patrullering i Arktis och Nordatlanten med ubåtar, ytfartyg och flyg. 3) Utbyggnad av övervakningssystem, för spårning av USA/NATO till havs, i luften och i rymden samt 4) Möjlig gruppering av framtida ryska missilförsvarssystem.

President Vladimir Putin delgav den 131210 beslut till de Ryska Väpnade styrkorna att öka sin närvaro i Arktis samt förbättra den militära infrastrukturen i regionen, varav han särskilt betonade det sistnämnda i sitt beslut. Likväl som vicepremiärminister Dmitry Rogozin har påtalat att det ligger i Rysslands nationella säkerhet att öka sin militära närvaro i Arktis för att skydda de ekonomiska intressen som finns där, likväl att det är av geopolitisk karaktär.

Rysslands väpnade styrkor är dock ej förberedda för att genomföra väpnad strid i Arktis, något som en statligt framtagen rapport från november 2013 framhäver. Där man bl a lyfter fram att de förband som finns i den Arktiska regionen är för dåligt utbildad och saknar adekvat utrustning för att kunna strida i denna miljö.

Grunden i all modern krigföring är att ha ett informationsövertag för att kunna dispositionerna sina stridskrafter klokt likväl för att kunna slå mot en motståndare effektivt. Detta har bedömt Ryssland tagit fasta på när man nu börjat bygga upp dels långräckviddig radar för att kunna upptäcka ballistiska robotar dels flygspaningsradar i Arktis.

Den radar som håller på att upprättas för att kunna medge förvarning om ett strategiskt robotangrepp mot Ryssland i Arktis, byggs vid staden Vorkuta i Komi Oblast strax norr polcirkeln. Radarn har en räckvidd på cirka 6,000 km och ingår i ett återtag för att upprätta nya förvarningsradar och täppa igen de ”radarluckor” som uppstod vid Sovjetunionens sönderfall. I Sveriges närområde finns två stycken Voronezh radar en (1) Voronezh-M i Leningrad Oblast och en (1) Voronezh-DM i Kaliningrad Oblast.

Likväl kommer man upprätta radartäckning med obemannade luftförsvarsradar i Arktis. Radartypen skall enligt Vicebefälhavaren för det Ryska luftförsvaret Generalmajor Kirill Makarov vara framtagen specifikt för den Arktiska regionen. Likväl påtalade han att regionen kräver en mycket väl fungerade radartäckning för att dels skydda mot lufthot dels robothot. Likväl skall televapenförband eller förmågar har utplacerats i Arktis i närtid.

Den Ryska flottan påbörjade en ökning i sin aktivitet under 2010 i Arktis. En ökad patrullering med dels ytfartyg dels ubåtar. Den Ryska Flottans återtagande av Arktis började i September 2013, när man proklamerade att man numera hade återkommit för evigt till Arktis. Vad som föranledde detta uttalande var en flottövning som genomfördes omkring Novossibirsk i de östra delarna av Laptevhavet. Två år innan hade den Ryska flottan genomfört en liknande övning dock inte med ett tydligt uttalande att man skulle säkerställa en bestående flottnärvaro i Arktis.

Vad som även särskilt skall noteras med denna flottövning var att stora delar av ledningen för Norra Flottan var med på den. Samt att det framhävs att övningen tillika var rekognosering för att möjliggöra en planering som medger att Norra flottan kontinuerligt skall kunna genomföra patrullering med fartyg i området. Vad som kan vara av historiskt intresse rörande denna rekognosering är att de vatten som den genomfördes i ej har haft någon officiell närvaro av örlogsfartyg sedan 1942.

Likväl har Försvarsminister Sergei Shoigu delget att man skall skapa en enhet med örlogsfartyg som har isbrytningskapacitet under 2014. Denna enhet skall skydda och möjliggöra fartygstrafik längs nordostpassagen. Likväl uttalade sig Vicepremiärminister Dimitry Rogozin den 131220 att Ryssland var tvungen att öka sin närvaro i Arktis med örlogsfartyg för att skydda sina ekonomiska intressen. Likväl anser han att man måste öka koordineringen med sin ekonomiska planering i Arktis mot fartygsbyggandet för att kunna möta NATO närvaro i regionen. Under första kvartalet 2014 kommer ett möte ske för att diskutera uppbyggandet av fartygsvarv i den östra delen av Arktis. I detta möte kommer man försöka integrera Gazprom och Rosneft i fartygsbyggandet. Likväl kommer FSB tillföras fyra nya fartyg för att kunna säkerställa bevakningen av gränsområdena i Arktis.

Under 2013 har Ryssland påbörjat restaurerande av totalt sju (7) stycken flygfält i Arktis som varit outnyttjade och låtits förfalla sedan Sovjetunionen upplöstes. Innan 2013 års utgång skall även kontrakt skrivits med civila entreprenörer för att påbörja restaurerande av ytterligare två (2) flygfält. Således under 2014 genomförs restaurering av nio (9) flygfält varav vissa bedömt även kommer vara färdigställda för att kunna utnyttjas.

I Februari 2013 meddelade de Ryska Väpnade styrkorna att man kontinuerligt börjat patrullera Arktis med Norra Flottans marinflyg. Patrullringen genomförs över Norra ishavet och längs nordostpassagen. En uppgift som patrullringen fyller är att följa upp packisen längs nordostpassagen för att kunna assistera civil fartygstrafik i dess förflyttning. Det strategiska bombflyget har sedan 2007 genomfört patrullringar över Arktis som ett led i den strategiska avskräcknings förmågan.

Som ett led i förstärkningen av de Ryska väpnande styrkorna i Arktis regionen tillförde man 2012, MIG-31. En intressant sak som man påtalade när man delgav denna information var att MIG-31 kommer vara stommen i missilförsvaret i Arktis. Man påtalade att MIG-31 har förmågan att bekämpa kryssningsrobotar. Likväl så kommer en moderniserad variant av luftvärnssystemet Pantsir-S (Pantsir-SM) anpassas för arktiska förhållanden utöver de övriga moderniseringar som skall genomföras.

På juldagen 2013 meddelades även att de Ryska väpnade styrkorna skulle tillföras en särskilt anpassad variant av transporthelikoptern Mi-8 för arktiska förhållanden. Vilket bl a skulle omfatta en kraftfullare motor, avisningssystem, skidor för landning i snö och myrmark. Likväl påtalade man att uppvärmningssystemet i helikoptern byggde på teknologi som utnyttjas i rymdfarkoster.

Under 2011 meddelade de Ryska väpnade styrkorna att man skulle upprätta två (2) renodlade arktiska brigader i Pechenga på Kolahalvön. Brigadtypen skulle uppgå till drygt 8,000 man och vara anpassad dels vad avser utrustning dels taktiskt för arktiska förhållanden. Som grund för denna brigadtyp har Ryssland studerat Svenska, Norska och Finska erfarenheter. Denna plan har dock flyttas mer och mer framåt i tiden och nu uppges 2015 vara den tidpunkt då man kommer ha en (1) renodlad motoriserad brigad för arktisk krigföring. Denna brigad skall även till del ha luftburen förmåga.

Enligt vissa uppgifter är det den 200. Mekaniserade brigaden som skall omvandlas till en arktisk brigad. Utöver denna brigad finns en (1) marininfanteribrigad (61.), det är dock oklart om denna skall omvandlas till arktisk brigad eller om en ny brigad skall sättas upp för att lösa denna uppgift. Både den mekaniserade brigaden och marininfanteribrigaden har förmåga att verka i vintermiljö dock ej de mer krävande förhållanden som det arktiska klimatet ställer på både människa och utrustning. Spetsnazförbanden i den norra delen av MD V har under 2013 även påbörjat utbildning för att kunna verka i Arktiskt klimat.

Ovan är några exempel på den resursförstärkning som har genomförts och genomförs i den Ryska Arktis regionen för att förstärka möjligheten att försvara den. Vad som är intressant är när man spårar från 2008 intill dags datum är att denna förstärkning främst har påbörjats under 2012 samt med kraft under 2013. Under 2013 kan man nästan få uppfattningen att man påbörjat ett forcerat program för att snabbare öka förmågan i Arktis.

Återgår vi till det FOI angav som faktorer för att öka tillgängligheten i Arktis för Rysslands väpnade styrkor så ser vi att man har uppnått många av målsättningarna som de anger. Vad som är oroväckande är den forcering som påbörjats, en gradvis resursförstärkning hade varit mer förståelig dvs allt efter hand som möjligheterna att utvinna naturresurserna så tillförman förmågar, nu forcerar man fram en resursförstärkning. Detta i sig kan föda en onödig rustningsspiral, samt frågan är vad är det man måste forcera fram resursförstärkningen mot?

Slutsatser

Att det pågår en kamp kring Arktis är tydligt, den kampen handlar ytterst om att dra en ekonomisk vinning främst vad avser fossila bränslen. Vad som dock är oroväckande i denna kamp som pågår just nu är Rysslands uttalanden kring en tydligt upplevd hotbild, vissa av uttalandena kan man bortse ifrån som irrelevant retorik. Men slår man samman delsden militära ledningens uttalanden dels den högsta politiska ledningen. Så framträder en tydlig rädsla från Rysk sida om att tappa möjligheten att säkerställa sin nationella säkerhet.

Den kamp som pågår är i dagsläget inte en kamp mellan t ex NATO och Ryssland, EU och Ryssland utan mellan enskilda nationalstater. Vad man dock måste ha i beaktande är att vissa av staterna är med i EU vissa i NATO eller båda organisationerna. Således finns en grundplatta och viss form av säkerhet för de stater som är med i dessa samarbetsorganisationer som även kan möjliggöra att de kan ta ut svängarna i sin retorik och till del sitt agerande. Att Ryssland mycket väl kan sätta likhetstecken mellan enskild nationalstat och samarbetsorganisation är fullt möjligt, jag har dock ej uppfattat att så är fallet just nu kring kampen om Arktis. Möjligheten finns dock att så kan ske, sker detta kommer bedömt hastigheten i spiralen som pekar på än mer frostigare relationer mellan Väst och Ryssland att öka.

Ryssland har en ambitiös plan för att dels möjliggöra en exploatering av Arktis dels skydda denna exploatering och i förläggningen dess utvinning av naturtillgångar. Vad som är oroväckande ur ett Svenskt perspektiv är att man inte verkar ta detta på något större allvar. Att en gradvis ökning av den militära förmågan har skett i Arktis regionen är tydlig samt att en tydlig uppbyggnad av nya förmågor genomförs är också tydlig. Således kommer Norra Sverige återigen bli ett strategiskt viktigt område likt det var under det kalla kriget. Rysslands planer för Arktis ligger just nu sex (6) år bort i tiden. I Sverige talar vi om ett 10-års återtagande vid förändringar av vår omvärldssituation. Just nu ökar den militära förmågan från Ryssland dels i vårt norra område dels i vårt södra område. Tydligare förändring i vår omvärldssituation än detta kan ej fås, lägg då ihop detta med en högre grad av nationella strömningar och tydligt repressiv lagstiftning mot reformvänliga krafter, HBQT personer samt oliktänkande i Ryssland så blir bilden som framträder än mer oroväckande.

Att säga att det pågår en militarisering av Arktis är felaktigt, däremot sker en förmågeuppbyggnad efter 15-20 års förfall sedan Sovjetunionens kollaps. Så ser man det rent statistiskt så ökar militariseringen men det handlar snarare om en återgång till den mängd styrkor som fanns under Sovjetunionens tid. Dock återigen så är vårt nuvarande försvar av de Norra delarna anpassade till det förmågeglapp som uppstod efter Sovjetunionens fall, inte till vad som kommer finnas inom bedömt sex (6) år. Återigen för att utnyttja ett populärt ord så kan Sverige orsaka ett säkerhetsvakuum och då i den Norra delen om man inte beaktar den upprustning som trots allt sker.

Hava a good one! // Jägarchefen

Källor

Barents Observer 1, 2(Engelska)

BBC 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1, 2, 3, 4 (Svenska)

FOI 1, 2, (Svenska)

Förenta Nationerna 1(Engelska)

Geology 1, 2(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22(Engelska)

Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)

SIPRI 1(Engelska)

Sveriges Radio 1, 2, 3, 4 (Svenska)

The Guardian 1, 2 (Engelska)

The Moscow Times 1(Engelska)

Att utreda eller att utredas, det är frågan?

Det här kommer att bli årets näst sista inlägg. Det sista inlägget kommer enligt traditionen på nyårsafton och blir som vanligt en exposé över det gångna försvarsåret. Det här inlägget blir en så kallad ”spaning”. Jag ser nämligen ett mycket tydligt mönster framträda när man intar ett helikopterperspektiv och tittar på regeringens s.k. åtgärder för att hantera ett mycket problematiskt och hårt kritiserat politikområde. Jag vill därför efter min spaning tillskriva 2013 som ”utredningarnas år”. Genom att tillsätta en utredning kan man alltid tillfälligt friskriva sig från ansvar och hålla kritikerna på armlängds avstånd.

Kritiken mot regeringens sätt att hantera försvarsfrågan har som bekant varit massiv under det senaste året, och tyvärr har kritiken varit högst befogad. Tidigare var det enbart de närmast sörjande, d.v.s. försvarsmaktens personal samt pensionerade officerare som förstod hur illa ställt det var. Under året har delar av media börjat bevaka försvarsfrågan till följd av att delar av allmänheten och således flera politiker insett de omfattande bristerna och problemen med personalförsörjning, materielförsörjning tillsammans med ekonomin för den viktiga förbandsverksamheten.

Regeringen och försvarsdepartementet har istället ”vidtagit åtgärder” genom att initiera ett stort antal utredningar under året. Man kan konstatera att det är ett ovanligt stort antal utredningar som startats upp under året. Merparten av alla utredningar är förvisso nödvändiga och välkomna. Men det indikerar samtidigt att regeringen anser att det finns problem, något man sällan erkänner öppet. Mer vanligt är det att man från regeringens och moderaternas sida pekar på att försvarsreformen är mycket lyckad och den stärker försvarsförmågan. Man levererar ett budskap i ord och ett helt annat som således kan utläsas mellan raderna i antalet beordrade utredningar, direktiv och studier.

Här följer en kort exposé över de utredningar som försvarsdepartementet och försvarsminister Karin Enström har initierat under det gångna året.

Perspektivstudien (Januari)
Vid årsskiftet gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att genomföra en perspektivstudie (PerP). Uppdraget återfinns i regleringsbrevet för 2013 och redovisades så sent som i oktober för regeringen med perspektivet fram till 2030. En studie där Försvarsmakten för ovanlighetens skull (möjligen inte helt lyckat grepp) utgick från en prolongerad ekonomisk ram. Perspektivstudien gav vid hand att IO14 aldrig kommer att kunna uppnås och att det krävs förbandsnedläggningar och att förmågor måste plockas bort. Ett resultat som givetvis inte var smickrande för regeringen och något man fortfarande inte kommenterat i detalj.

Försvarsmaktens svar på RB7 (Februari)
I februari fick vi beskåda en mycket mycket upprörd försvarsminister Karin Enström när Försvarsmakten lämnade in sitt svar på regeringsbeslut 7. Enligt regeringen hade Försvarsmakten lämnat ifrån sig fel svar när man i detta underlag konstaterade att det kommer att krävas utökat anslag för att sätta upp och materielförsörja IO14. Karin Enström skriver följande rader när svaret kom in i stället för att ta Försvarsmaktens svar på allvar.

”Jag ser dock redan nu framför mig att det kommer att behövas förbättrad styrning av Försvarsmakten. Men jag vill idag slå fast två saker. Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige och vi är på rätt väg.”

Som svar, och som ytterligare lök på laxen fick Försvarsmakten nu istället ett uppdrag i form av…

Regeringsbeslut 5 (Mars)
Det här blev regeringen svar på tal till Försvarsmakten. Direktivet var kort och gott att reducera 500 miljoner på personalkostnader årligen! Minska antalet heltidstjänstgörande officerare och civila samt att antalet kontinuerligt anställda soldater och sjömän (GSS/K) ska minskas rejält till förmån för fler tidvis tjänstgörande (GSS/K) som ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. En kraftfull ambitionsminskning som inte på något sätt bidrar till ett mer ”tillgängligt, användbart och flexibelt försvar”. Detta beslut har sedermera utmynnat i det som nu benämns som FM Org 18. Med andra ord ytterligare en ambitionsreducering samtidigt som ordet ”en-veckasförsvar” finns med på 2013 års nyordslista.

Försvarsmaterielutredningen (Maj)
Som ytterligare utfall efter Försvarsmaktens icke önskvärda svar på RB7 i februari så fattade regeringen i maj beslut om att tillsätta en särskild utredare för att se över hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel och anläggningar i Försvarsmakten. Utredningen ska föreslå hur regeringen kan skapa en tydligare koppling mellan försvarspolitiken och tillförseln av materiel till förbanden. Man vill med andra ord styra ännu mer över materielanskaffningen än vad man i dag redan gör. Utredningen ska redovisas den 31 mars 2014.

Försvarsberedningens fortsatta arbete (Juli)
Årets största, viktigaste och mest omfattande utredning är försvarsberedningens fortsatta arbete som nog inte behöver beskrivas närmare. Utredningen initierades av försvarsministern i juli. Detta efter att försvarsberedningen lämnat in den första delen (omvärldsanalysen) där Ryssland enligt beredningen rustar ”från en låg nivå”. Även denna rapport ska redovisas för regeringen 31 mars 2014.

Försvarsmaktens personalförsörjning (Oktober)
Någon månad senare var det så dags att initiera ytterligare en utredning. Nämligen den som ska föreslå hur Försvarsmaktens personalförsörjning bör utvecklas inom ramen för den försvarspolitiska inriktning som riksdagen beslutat. Syftet med utredningen är att bidra till en långsiktigt hållbar personalförsörjning av det militära försvaret. Här man man minst sagt tala om en baklängesmiddag. Att flera år i efterhand utreda hur det nya personalförsörjningssystemet ska kunna fungera är inget annat än att underkänna sig själv. Wiseman skrev tidigare i dag ett mycket läsvärt inlägg i ämnet. Det verkar onekligen som så att det var stora problem med att hitta en utredare som ville ta sig an uppgiften. Slutligen blev det Försvarsmaktens tidigare chefsjurist Stefan Ryding-Berg som erhöll uppdraget som ska slutredovisas i november 2014.

Internationella försvarssamarbeten (December)
Året avslutades (kanske) med att regeringen i dag initierade ytterligare en stor utredning som ska titta på Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU och med Nato. Utredningen ska ge förslag på hur dessa samarbeten kan utvecklas. Försvarsministern har utsett Tomas Bertelman för att genomföra översynen som ska redovisas 31 oktober 2014, d.v.s direkt efter nästa riksdagsval. Den här utredningen tolkas av många som ett första steg i att ytterligare närma sig NATO, något som är välkommet.

Övriga utedningar som försvarsministern initierat under året
Det finns ytterligare utredningar som initierats eller delredovisats under året. Luftförsvarsutredningen som ska utreda luftförsvaret bortom 2014, en i mina ögon obsolet utredning, delredovisades i december. En utredning om informationssäkerhet initierades även den av försvarsministern samma månad. Vi har även disciplinansvarsutredningen som ligger under försvarsministerns hägn som initierades i maj. Vi har den så kallade helikopterutredningen som handlar om Försvarsmaktens stöd med helikoptrar till polisen, och vi har fortsättningen på maritimutredningen där försvarsdepartementet uppdrar till myndigheterna att se över samverkan om statens maritima resurser. Utredningarna är många!

Sammanfattning
Utredningar är ofta av godo. Men enbart om regeringen vidtar de åtgärder som utredningen och rapporterna föreslår. Här råder erfarenhetsmässigt allt för ofta en för stor diskrepans. Man kan också fundera över vilka regeringens syften är med att tillsätta en så stor mängd utredningar under kort tid? Är det för att hålla kritiker på armlängds lucka och skapa handlingsfrihet, eller är det på grund av att man själv insett alla brister inom respektive utredningsområde trots den ihärdiga skönmålningen som gör gällande att allt är gott och går precis enligt plan?

Som av en händelse utreder nu regeringen allt inom försvaret på en och samma gång. Särskilt oroväckande är det att man samtidigt utreder alla avgörande delar för ett fungerande försvar. Personalförsörjning, materielförsörjning, internationella samarbeten och rikets långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska inriktning med tillhörande krav på anslagsnivåer genom försvarsberedningens arbete.

Anmärkning 1: Ibland utreds även den utredande myndigheten. Som bekant lämnade riksrevisionen för någon vecka sedan i från sig sin senaste rapport där man riktar skarp kritik mot hur regeringen styr Försvarsmakten och att det brister inom samtliga ovanstående viktiga faktorer som personal, materiel och långsiktig ekonomi. Vågar man hoppas på att det är den insikten i ett tidigare stadium som fått regeringen att initiera alla dessa utredningar, och att det är därför som försvarsministern inte har kommenterat riksrevisionens rapport närmare?

Anmärkning 2: Jag noterar särskilt att regleringsbrevet för budgetåret 2014 avseende Försvarsmakten ännu ej utgivits trots att i stort sett alla andra regleringsbrev är utgivna. Förra året erhöll Försvarsmakten sitt regleringsbrev den 20 december. Man kan fundera över anledningen till förseningen för just detta område. I regleringsbrevet framgår bland annat vilka underlag för materielbeslut, så kallade regeringsärenden, som regeringen förväntar sig från Försvarsmakten under året. Dessa blir särskilt intressanta att bevaka under 2014.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Gästinlägg: Everybody is building ships and boats

Publicerar i dag ett gästinlägg, eller rättare sagt ett tal signerat flottiljamiral Thomas Engevall som han höll i egenskap som KÖMS ordförande den 15 november på Etnografiska museet på KÖMS 242:a högtidssammanträde där ÖB Sverker Göranson var hedersgäst.

Anledningen till att detta tal återpubliceras här på bloggen är att det även ska ses som Thomas bidrag till försvarsdebatten med anledning av att det efterfrågas åsikter från chefer. I sitt tal tar Thomas upp ett antal intressanta aspekter värda att beakta och se över.

Samtidigt vill jag passa på att gratulera Thomas till utnämningen (1 januari 2014) som försvarslogistikchef och därmed även konteramiral. Grattis Thomas!

/ Skipper

———————–

General, gäster från systerakademier, pristagare, ärade ledamöter, mina damer och herrar.

Bob Dylan, en i Kungl. Örlogsmannasällskapet rätt sällan spelad kompositör, skrev 1967 en av mina favoritlåtar som Manfred Manns Earth Band gjorde odödlig 10 år senare. Den inleds med texten: “Everybody is building ships and boats” och var namngiven efter eskimån Mighty Quinn. Fartygsbyggnad och Arktis, två mycket aktuella ämnen för ett anförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet. Medan det kalla och mörka Arktis är hetare än någonsin är fartygsbyggnad, speciellt svensk marin sådan, en verksamhet i avsomnande.

Så kan vi inte ha det så värst många år till. Vi måste snarast möjligt åter bli en del av alla dem som bygger skepp och båtar – eller i vart fall låter bygga dem.

Hur då? – kan man fråga sig, inte minst i skenet av den mycket ansträngda situation som försvarets materielanslag befinner sig i och som Överbefälhavaren alldeles nyss berörde.

Det finns en rad perspektiv man kan väga in i det svaret men jag tänkte hålla mig vid två av perspektiven, ekonomi och kompetens.

Det är lika bra att börja med ekonomin. Utan pengar är det svårt att skaffa sig eller behålla och utveckla en örlogsflotta. Gustav den första, mer känd som Gustav Vasa, skaffade sig sin svenska flotta på kredit år 1522 med hjälp av ett lån på tio tunnor silver. Att bygga sin flotta med hjälp av lån är dock en metod som inte längre låter sig göras.

Avancerade örlogsfartyg, som ubåtar, korvetter, fregatter och minröjningsfartyg är dyra, mycket dyra. En ubåt kostar 3-4 miljarder stycket, en korvett 2-3, en fregatt kanske 5-6 och ett modernt minröjningsfartyg ca en miljard per styck att anskaffa.

Dagens svenska flotta skulle med en enkel matematik betinga ett nyanskaffningsvärde om ca 50 miljarder kronor. Kostnaden för uppgraderingar och vidmakthållande under fartygens livslängd, 25-30 år, tillkommer med ett lika stort belopp och lägger vi dessutom till kostnader för amfibie- och vapensystem så landar vi in i en totalkostnad på ca 120 miljarder på 30 år, eller kort sagt 4 miljarder per år.

Omsatt i tunnor silver, för att jämföra med Gustav Vasas tid så motsvaras 4 miljarder av inte mindre än 450 tunnor silver.

Det samlade anslaget för anskaffning och vidmakthållande för Försvarsmakten 2014 är enligt budgetpropositionen knappa 16 miljarder. En fjärdedel av det beloppet skulle således krävas för att hålla en marin av dagens omfattning och modernitet över tiden.

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet kan jag tycka att det inte skulle vara helt omöjligt att avdela denna fjärdedel. Men, det finns fler viljor och behov och totalt sett går ekvationen på materielsidan, precis som ÖB berörde nyss, inte ihop vilket leder till att svåra val i realiteten väntar.

Att förmå riksdagen att avdela betydligt mer pengar till materielanslagen för att täcka de totala merbehoven, som också uppgår till ca 4 miljarder per år, kan var och en fundera på realismen i. Min slutsats är tämligen klar. Även om ett tillskott möjligen skulle kunna komma till, så kommer det att vara en bra bit kvar till nivån 4 miljarder.

Jag tror också, att det är ett önsketänkande med marina förtecken, att våra politiker skulle förvandla Försvarsmakten till ett skalförvar och satsa huvuddelen av medlen på marinen och flyget, såsom en artikel föreslår i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2013.

Politikerna, och det svenska folket, vill ha sin armé, sitt flygvapen och sin marin. Men frågan är om man egentligen är beredd att betala den fulla kostnaden för detta.

I Kungl. Örlogsmannasällskapets stadgars första paragraf anges att vårt syfte är att ”följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Det behöver vi göra tydligare än idag så att det svenska folket bättre förstår de marina uppgifterna oberoende av konfliktnivå i hela skalan fred-kris-krig. På så vis kan även de folkvalda förmås att satsa tillräckliga resurser på ett tillräckligt tydligt sätt så att vi totalt sett hamnar på en anständig nivå för alla våra stridskrafter, armé, flyg och marin, oberoende av konfliktnivå.

Men inte bara totalekonomin över 30-årsperspektivet är intressant. Minst lika intressant är med vilken stabilitet medlen fördelar sig över åren och hur de används. Snabba kast, där verksamhet ena år är inne i planen och andra året är ute, för att därefter komma in igen i en ny skepnad, är förödande och knäcker alla försök till en långsiktig strategi. Det går också att få bättre uteffekt över tiden med en stabil och något lägre ekonomisk nivå, än en totalt sett högre och men ryckig.

Med stabilitet blir även andra förutsättningar uppfyllda för att kunna ingå i skaran som de som is building ships and boats, vilket leder över till kompetensperspektivet.

Kompetens är alltid viktigt, men i en pressad ekonomi är kompetens helt avgörande för ett lyckat resultat. Kompetenskravet är dessutom helt oberoende av anskaffningsstrategi.

Det spelar ingen roll om fartyg anskaffas genom riktade utvecklingsbeställningar till svenska varv och industrier eller om mer färdigutvecklade fartyg anskaffas från utländska varv.

Försvarsmakten med FMV och FOI måste i alla lägen ha en sådan kompetens som gör att de:

Förstår vad som behövs i framtida konfliktmiljöer.

Kan omsätta denna förståelse i relevanta krav.

Kan värdera marknadens befintliga och framtida lösningar relativt dessa krav.

Inför och vid beställning, förstår vad som kan fås, vad som fås men också vad som inte fås.

Kan använda det som anskaffas så effektivt som möjligt.

När det gäller utföraren, varv och andra leverantörer, måste de ha en sådan kompetens att de:

Förstår och kan omsätta kundens krav i tekniska lösningar som kan produceras på ett effektivt sätt.

Ha egen, (eller tillgång till) en effektiv produktionsapparat.

Leverera produkter i tid med fullgott resultat till beställarna och leverera ett ekonomiskt sunt resultat till sina ägare.

Denna kompetens är inget man enkelt skakar fram ur rockärmen den dagen den behövs. Den måste vårdas. Den måste utvecklas. Den behöver stabilitet. Jag är också helt övertygad om att det enda sätt man kan göra detta på är att tillräckligt många ingenjörer, officerare och ekonomer faktiskt ägnar sig åt denna verksamhet på daglig basis.

Precis som i alla andra delar av försvaret, och i all verksamhet, kan man inte bli riktigt bra på något om man aldrig gör det på riktigt. Att tro att man med framgång skulle kunna genomföra plutons anfall i en reell insats, om man aldrig genomfört en stridsskjutning med skarp ammunition, är naivt.

Vi måste därför hitta sätt att, även när ekonomin sätter begränsningar i vad vi kan göra, löpande jobba med frågorna, operativt/taktiskt, tekniskt och kommersiellt.

En form av lagtempo där ubåtar och ytfartyg med amfibiesystem växeldrar kan vara en del av en sådan lösning. Med andra ord, då anskaffning/byggnation sker av ubåtar (A26 kan man hoppas på i närtid) så ges ytfartygsflottan uppgraderingar. Men, samtidigt studeras nästa generations ytstridsfartyg till en nivå som gör att när ubåtarna är levererade ytstridsfartygen kommit så långt att de kan gå in i konstruktions- och byggnationsfas, samtidigt som då något äldre ubåtar kan ges nödvändiga uppgraderingar.

På det viset kan en kärna av kompetens (operativ/taktisk, teknisk och kommersiell) alltid vara fullt sysselsatt med intressanta och inspirerande uppgifter även om man får finna sig i att verka såväl på som under ytan över tid.

Men sedan gäller det att få fram dessa individer också. Här behövs ett rejält omtag jämfört med idag då rekrytering och vidareutveckling av denna typ av nyckelpersonal lämnar mycket i övrigt att önska. Denna fråga äger Försvarsmakten tillsammans med FMV själva och möjligheterna är således obegränsade.

Men man måste våga tänka nytt, vilket inte alltid lätt i den av hävd konservativa marinen och när kraven på likriktning inom hela personalområdet i Försvarsmakten blir något för höga.

Några åtgärder som jag menar skulle kunna bidra till att kunna skapa en tillräcklig kritisk massa av kompetent personal är att;

Marinen överger idén om att alla framtida officerare (OF) ska kunna köra båt och därmed ges formell nautisk kompetens. Alla officerare i flygvapnet flyger inte flygplan och alla arméofficerare kör inte stridsvagn heller, även om det säkert är kul. Knappt hälften av marinens officerare borde i stället läsa teknisk profil i sin officersutbildning och på det viset bredda officerskårens totala kompetensbas och kunna se teknikens och taktikens samspelsmöjligheter redan som fänrikar och inte få denna kompetens som 40-åringar efter Försvarshögskolans chefsutbildning.

Rekryteringen av mariningenjörer, dvs. officerare med civilingenjörskompetens, måste återstartas till någon nivå, säg två till tre om året. Nu är det sju-åtta år sedan någon rekryterades. I närtid finns det rätt gott om specialistofficerare och officerare, men även reservofficerare, som på eget bevåg läst in en civilingenjörsexamen som kan rekryteras snabbt och utan egentlig kostnad.

De specialistofficerare som når de högre nivåerna, förvaltare och flottilj/regements-förvaltare måste tas omhand och kunna utnyttjas för avancerade roller även ur ett materielförsörjningsperspektiv, inom Försvarsmakten men också inom FMV.

Vi bör ta tillbaka en gammalt traditionell metod inom den militära sfären, nämligen att i avsaknad av egna krig skicka ut våra officerare till andras konflikter i modifierad form. Med andra ord, vi bör utnyttja våra internationella kontaktnät för att få in personal, civil som militär från både Försvarsmakten och FMV i utländska projekt för att behålla och utveckla vår kompetens den vägen.

Vi ska inte glömma bort våra sjömän och soldater. En sjöman som lämnar och därefter skaffar sig en adekvat teknisk/ekonomisk utbildning bör vi kunna ta tillbaka, antingen som civilanställd eller som specialistofficer/officer när den dagen kommer. Det borde också gå att hitta konstruktiva lösningar för deltidstjänstgörande soldater och sjömän kopplat till de marina delarna av försvarsindustrin, precis som börjat ske på andra ställen, exempelvis med IBM vad gäller IT-personal.

Slutligen, även akademierna, i detta fall främst, men inte enbart, Kungl. Örlogsmannasällskapet, skulle kunna användas som oberoende ”think tanks”. Det är bara att titta sig omkring i salen för att se vilken kompetens som finns att nyttja, till en bråkdel av den kostnad som understundom faktureras av vissa konsultföretag med före detta officerare som anställda.

Även dessa metoder behöver en stabilitet för att ge långsiktiga resultat.

Kungliga Örlogsmannasällskapet, som grundades 1771, har under sin 242-åriga existens sett ett antal upp-och nedgångar i svensk marin förmåga. En nedgång i denna förmåga är i dagsläget helt fel väg att gå i skenet av omvärldsutvecklingen med bland annat;

Sveriges stora beroende av sjöfarten för vårt välstånd.

Den ökande handeln och sjötrafiken i Östersjön.

Ett alltmer auktoritärt Ryssland.

En fortsatt klok och konstruktiv argumentation kring vilka förutsättningar detta kräver, kombinerat med att tydliggöra den marina arenans förutsättningar och användbarhet i alla konfliktnivåer är ett bra sätt att bädda för framtiden. Där har vi alla ett ansvar.

Som skeppsbyggnadsingenjör anser jag att stabilitet är den grundläggande faktorn på vilket allt annat vilar.

Utan stabilitet kan man bara hoppas på att likt Wasa, ett av de sämsta skepp vi för övrigt byggt i detta land, bli placerad på ett snyggt museum efter några hundra år i gyttjan. På museum hör vi inte hemma på länge än, denna kväll undantagen.

Och likt kretsen kring eskimån Mighty Quinn gäller det därför att åter komma in i skaran som; Is building ships and boats.

En slutlig stabilitetåtgärd, lika från år till år, genom seklerna som gått, och genom sekler som skall komma, är att avsluta detta tal med att beordra Marinens musikkår med att spela Kungliga Flottans Defileringsmarsch!

/ Thomas Engevall, KÖMS Ordförande

I Skuggan av Mellanöstern Del 3

Sammanfattning

Ryssland har under hösten och förvintern 2013 stärkt sin maktposition genom sitt agerande mot Ukraina. Man har mer eller mindre fritt fått agera med diverse påtryckningsmedel utan någon konsekvens ifrån de västliga makterna. Detta i sin tur har bedömt lett till en ökad möjlighet till ytterligare spänningar mellan väst och öst och en rejäl möjlighet finns nu för om situationen eskalerar än mer genom olika ageranden från öst och väst att en återgång till ett förhållande liknande under det kalla kriget kan uppstå. Utifrån detta blir Sverige ytterst sårbart som angränsande land till Ryssland, utifrån våra nuvarande möjligheter till att kunna motstå yttre påverkan och framför allt kunna svara mot en yttre påverkan.

Analys

Allmänt.Under hösten har jag beskrivit händelseutvecklingen i Ukraina och försökt påvisa vad som skett i skymundan främst för den västliga allmänheten och i dess förläggning vilken påverkan detta kan ha på Sverige. Varför är då det som sker/skett i Ukraina viktigt? Två faktorer påverkar detta främst dels Ryssland och dess President Vladimir Putins önskan och strävan om att skapa den Euroasiska Unionen. Dels den Europeiska expansionen österut och i dess förlängningen även kanske ett utökande av medlemsländer i NATO.

Således handlar utgången om Ukrainas öde ytterst om vilket ekonomiskt maktblock de skall tillhöra. Ideologiskt ligger självklart Ukraina närmare Ryssland med dels dess kultur dels arvet efter Sovjetunionens kollaps avseende rättsväsende o dyl. Ett krav som EU ställt på Ukraina är införandet av ett mer västerländskt synsätt på t ex rättsväsendet, vilket skulle ändra den ideologiska basen. Dock ser jag ideologi som underordnad i detta, det handlar ytterst om ekonomiska sfärer.

Vad avser den Euroasiska unionen handlar det om att förena ekonomier, rättsväsendesamt tulltjänster och genomföra militär koordinering länder mellan. Det man vill förena är de stater som erhöll självständighet efter Sovjetunionens kollaps och som Putin själv ser som den störstaGeopolitiska katastrofen under den 20 århundradet. Den Euroasiska unionen ser Putin som en motpol till EU, Kina och USA. Den Tullunion som Ryssland, Kazakstan och Vitryssland ingick 2010 och som man även nu vill att Ukraina skall gå med i är själva grunden för den Euroasiska Unionen. För att den Euroasiska Unionen skall kunna realiseras krävs det att Ukraina är en del av den.

Rent ideologiskt så finns en grundplatta för den Euroasiska Unionen. AlexanderDugin är den ledande teoretikern bakom den av Kremls ideologer anpassade ideologin för den Euroasiska Unionen. Man vänder sig mot den rådanda liberala postmoderniteten, såsom feminism, multikulturalismen m m. Man har samlat pusselbitar från olika traditioner och tidsperioder och skapat en radikalkonservativ kulturmodell, som skall vara en motpol mot den liberala kulturmodellen. USA är i dag den stat som sprider den liberala världsbilden och därmed är man även per definition antiamerikan och man ser att det enbart är Ryssland och den Euroasiska unionen som har förmågan att sprida en annan världsbild än den liberala. Det är ur detta perspektiv man bör sätta in Hillary Clintons uttalande från December 2012, “There is a move to re-Sovietise the region, It’s not going to be called that. It’s going to be called a customs union, it will be called Eurasian Union and all of that, But let’s make no mistake about it. We know what the goal is and we are trying to figure out effective ways to slow down or prevent it.”

Vad avser en expansion av NATO österut så har Ryssland kraftigt motsatt sig detta och motsätter sig det. Grunden för Ryssland är fortfarande att ha buffertstater i sin hand mellan en presumtiv motståndare och sig själva. Dessa buffertstater ser man helst är politiskt och ekonomiskt svaga. Att Ryssland är har denna syn till att skapa och ha en buffertzon mellan sig och en presumtiv motståndare, grundlades efter Andra världskriget och har fortlevt hela tiden efter det. Grunden i synsättet är att inget nytt krig skall utkämpas på rysk mark utifrån de förluster materiellt och personellt som uppstod under Andra världskriget. Likväl så gäller detta inte enbart NATO utan även EU med dess Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Således ligger det i Rysslands intresse att varken EU eller NATO utvidgar mer än vad som har skett mot Rysslands gränser.

Således Ukrainas roll är avgörande i den kommande Euroasiska unionen, vilket gör att President Vladimir Putin ej kommer släppa in varken EU eller NATO i dess ”bakgård”. Likväl så är grundfundamentet i den nya framträdande ideologin för den Ryska makteliten klart antiamerikanskt och klart antiliberalistiskt, vilket ger än mer ”vatten på kvarnen” att förhindra en expansion av t ex EU mot Rysslands landgräns. Likväl bör man se vissa av de lagar och den våg av nationalism som sveper över Ryssland just nu ur perspektivet kring den ideologiska bas som finns för den Euroasiska unionen. Likväl bör man se Hillary Clintons uttalande från december 2012 som en skarp varning till främst Europa, men Ryssland kan likväl ha tolkat det som startskottet för ett nytt Kallt krig.

Påtryckningarna.Ryssland har utsatt Ukraina under sommaren, hösten och förvintern 2013 för synliga och mindre synliga påtryckningar. Påtryckningarna har bestått i allt från mer eller mindre öppna hot till direkta åtgärder till enligt obekräftade uppgifter mer eller mindre subversiv verksamhet mot Ukrainska intressen. Detta var det som fick vågskålen i slutändan att tippa över för Ukrainas politiker att orientera sig mot Ryssland och inte den Europeiska Unionen.

Den första indikationen som kom på att Ryssland genomförde påverkan av Ukrainas inre förhållanden kom under början av Juli månad 2013 när obekräftade uppgifter började cirkulera att Ryssland börjat påverka den Ryska delen i Ukraina genom olika grupperingar att destabilisera situationen inom vissa områden. Vad syftet med destabiliseringen kan ha varit är oklart vissa teorier finns men inget bekräftat, vilket hör till med subversiv verksamhet, man vill kunna förneka all kännedom om det.

Det första riktiga tecknet på att påtryckningsmedel skulle utnyttjas mot Ukraina kom den 29 Juli 2013 när den Ryska hälsoinspektören meddelade att man infört ett importstop på choklad och andra sötsaker från den Ukrainska godistillverkaren Roshen. Enligt den Ryska hälsoinspektören så hade konsumentorganisationen Rospotrebnadzor upptäckt höga halter av benzopyrene i mjölkchoklad. Dock är det ett känt faktum att Ryssland utnyttjat hälsoskäl för att straffa grannländer då dessa ej valt att gå Rysslands väg i olika frågor såsom importförbud mot Moldaviskt och Georgiskt vin, likväl som Ukrainsk ost vid tidigare tillfällen.

Den tydligaste påtryckningen som Ukraina var utsatt för var den ”handelsblockad” som genomfördes mellan den 14 och 20 Augusti 2013 från Ryssland. Ryssland genomförde noggranna tullkontroller av alla varor som transporterades från Ukraina in i Ryssland dels med hjulfordon dels på järnväg. Detta kom att föranleda stora förseningar på att få in varor i Ryssland. I grunden handlade denna konflikt om att påvisa för Ukraina vad som kan hända om frihandelsavtalet skulle undertecknas.

I slutskedet av upptakten till EU toppmöte i Vilnius kom Ryssland således att sätta in själva stöten mot Ukraina där man förklarade att man skulle införa ett importstop på varor från Ukraina. Särskilt från östra Ukraina där dels huvuddelen av den Ukrainska industrin finns dels den ryska majoriteten finns och denna del är likväl mer orienterad mot Ryssland är västra Ukraina. Detta skulle om hotet verkställts föranleda stor arbetslöshet och stora ekonomiska förluster för Ukraina.

Således kan vi se att det under hela sensommaren, hösten och förvintern aktivt genomförs påtryckningar och påverkan från Ryssland mot Ukraina. Detta är ett axplock av exempel fler finns, framför allt vad avser påverkan från partier, rådgivare till den sittande regeringen i frågan avseende valet mellan Ryssland eller den Europeiska Unionen. Vad som är intressant i detta är att all denna information har funnits tillgänglig på internet och mycket av informationen har även rapporteras av större internationella nyhetsbyråer.

Vad som är beklämmande i allt detta är att Väst stått helt handfallna det är inte förrän nu som en opinion har vänts mot Ryssland kring vad Ukraina har utsatts för, lika handfallna var väst mot Rysslands ”handelskrig” som pågick under en dryg månad under hösten 2013 mot Litauen. Det enda Väst nu gör mot Ryssland genom att ej besvara detta ”offensiva” agerande är att stärka deras syn på att väst är försvagat och Ryssland är starkare, vilket på sikt kan rubba den säkerhetspolitiska balansen.

Utfallet.Det som framkommit i dagsläget är tre tydliga ”stöd” till Ukraina som kommer ges från Ryssland 1) Köp av Ukrainska statsobligationer för femton (15) miljarder dollar 2) en signifikant sänkning av gaspriset med en tredjedel och 3) Ett hävande av de importförbud som funnits samt beställningar från Ukrainsk industri. Utöver dessa tre mest tydliga ”stöd” så skall totalt fjorton (14) bilaterala avtal undertecknats mellan Ryssland och Ukraina, av dessa har inga än kommit ut vad det kan avhandla dock förekommer rykten kring dessa varav några kommer beskrivas nedan.

Det köp av Ukrainska statsobligationer som Ryssland genomför är för Ukraina ej förmånliga, det ger dem ett kortsiktigt ekonomiskt stöd, men köpet Ryssland genomför är på två åriga obligationer med en avkastning på fem (5) procent. Således det Ryssland gör är ej att ge ett bidrag utan ej kredit som Ukraina kommer tvingas att återbetala till Ryssland.

Vad avser reduceringenav gaspriset så kommer det läggas på en kostnad av 268.50 dollar per 1,000 kubikmeter kontra 400.00 dollar, dock är detta inte någon större eftergift från Rysslands sida utan detta är det faktiska marknadspriset för gasen. Dock kommer kostnaden markant nedgå för industri och vanliga konsumenter av gas. Likväl kommer prisnivån på gasen att förhandlas om varje kvartal.

Importsanktionernasom Ryssland infört på Ukrainska varor såsom godis, järnvägsvagnar o dyl hävs. Detta i sig är positivt för den Ukrainska industrin som försöker sälja varor på den Ryska marknade dock så blir det i bästa fall en återgång till den tidigare exporten som tillfälligt stoppats. Vad avser exportstöd så har Ryssland gjort avsiktsförklaring att genomföra inköp av större transportflygplan, fartyg och samarbete med raketutveckling. Dock så är detta också likt tidigare stöd en mindre chimär mht att den Ukrainska industrin upprättades under Sovjettiden och för att den skall fungera krävs ett samarbete i grund och botten med Ryssland.

Vad avser rykten som cirkulerar avseende eftergifter mot Ryssland så finns obekräftade uppgifter om att Ukraina skall ha övergett del av kontrollen av sina gaspipelines till Ryssland. Likväl finns det obekräftade uppgifter om ett avtal rörande byggandet av en bro eller tunnel vid Kertjsundet, vilket är det sund som förbinder Svarta Havet i söder med Azovska sjön i norr, likväl går gränsen mellan Ukraina och Ryssland längs sundet.

Den största eftergiften Ukraina dock genomför är att man nu tydligt mer och mer vallas in i Rysslands fålla. Den demokratiseringsprocess som var själva grunden för att Ukraina skulle få etablera ett frihandelsavtal med EU avbryts, varvid framför allt reformeringen av det juridiska systemet av Ukraina var en hörnsten. Härvid kvarstannar Ukraina i en repressiv inrikespolitik och risken är överhängande att man mer och mer antar de av Ryssland klart odemokratiska lagar för att utestänga dels oliktänkande dels organisationer som verkar för demokratiseringsprocesser.

Vad man kan se avseende Rysslands s k ekonomiska stöd till Ukraina är att det ej är något stöd. Man ger Ukraina ett relativt omfattande ekonomiskt paket för att på kort sikt rädda den ekonomiska situation, som dock senare måste återbetalas till Ryssland. Likväl skall man sätta detta i perspektivet, vad gör Ryssland om Ukraina ej har möjligheten att återbetala och vilka eftergifter måste då Ukraina genomföra? Samt Ukrainas ekonomi styrs nu i stor utsträckning av Ryssland. Likväl i och med att ytterst lite har framkommit avseende Ukrainas eftergifter mot Ryssland så finns möjligheten att i dessa avtal, klausuler finns nedtecknade som bakbinder Ukraina än mer om återbetalningar ej kan genomföras.

Utifrån att ytterst lite fortfarande framkommit rörande de övriga billaterala avtalen mellan Ryssland och Ukraina finns risken att Ukraina kan ha genomfört långtgående eftergifter mot Ryssland. I och med att situationen varit sådan mellan Ryssland och Ukraina varit sådan sedan 2010 att Ukraina kategoriskt motsatt sig alla framstötar från Ryssland. Varvid nu när man hamnat i en beroende ställning kan ha genomfört stora eftergifter mot ett Ryssland som agerat mycket offensivt under hela hösten.

Slutsatser

I Dagens Nyheter i dag (131222) publicerades en artikel av Finlands President Sauli Niinistö där han påtalade att avståndet mellan Ryssland och Väst ökar. Något som varit tydligt under hela detta år och till del under 2012 också. Grunden till detta bedömer jag dels är att Rysslands ledning märker att de är starkare än vad de varit tidigare således vågar man agera. Dels har man bedömt även gjort analysen att USA möjlighet till påverkan har minskat i Europa vilket gör att man tar större risker och väljer att påverka i en större omfattning.

Detta gör att Ryssland väljer att föra en mer aggressiv utrikespolitik enligt gammalt maner. Något som vi i Väst verkar ha glömt hur det gamla Sovjetunionen agerade som. Detta om man vill kalla det kulturella arv hur man väljer att föra sin utrikespolitik har inte försvunnit, vilket är rätt naivt från oss i väst att förutsätta att bara för Sovjetunionen gick under så skall Ryssland välja en västerländsk väg. Det är ur ljuset av detta man även bör se den ideologi som ligger till grund för den Euroasiska Unionen. Förnedringen som bl a President Vladimir Putin väljer att kalla den största Geopolitiska katastrofen under det tjugonde århundradet dvs Sovjetunionens kollaps skall nu suddas ut, med ett nytt starkare Ryssland.

Ur min horisont är detta den första tydliga kraftmätningen mellan Väst och Ryssland. I vilket mina ögon Ryssland gick vinnande ur, även om Ryssland enligt vissa bedömare kan vara på väg att tappa momentet rent ekonomiskt och att äventyret med Ukraina kan ”åderlåta” Ryssland så är det inte så att Ryssland väljer att ge bort pengar till Ukraina utan de skall enkelt sagt ha tillbaka varje öre de väljer att ge för stunden. Vilket gör dem till en vinnare. Likväl så fick de stopp på den Europeiska utvidgningen, vilket de mest troligt kommer lyckas med även i Moldavien mht att de där har agerat än mer offensivt och bl a enligt vissa bedömare övertagit hela banksystemet vilket gör Moldavien mycket sårbart just nu för några som helst utsvävningar. Likväl agerandet mot Litauen under hösten gör tydligt att man ej räds att agera mot dels ett NATO land dels ett EU land som även vid tidpunkten för handelsblockaden var EU ordförande land.

Således det vi har just nu är ett Ryssland som inte räds för att agera offensivt utrikespolitiskt, vilket hela höstens agerande inom den för Ryssland angränsande Europeiska zonen visar. Kommer då detta agerande att fortsätta under 2014? Jag gör bedömningen att så är fallet, de har märkt att Väst inte agerat tillräckligt kraftfullt mot dessa händelser vilket gör att man stärkt sitt eget förtroende.

Vad kan vi då dra för slutsats av detta? Spänningarna kommer öka mellan Väst och Ryssland om man fortsätter detta aggressiva agerande. För eller senare kommer Ryssland mest troligt och mindre troligt Väst trampa på en ”öm” tå vilket gör att en återgång till ett mer kalla kriget liknade förhållande uppstår. Vi är inte just där än, men det är tydligare än någonsin att en rejäl möjlighet finns att en återgång till det förhållandet kan ske.

Vilka konsekvenser kan då detta få för Sverige i förlängningen? En intressant sak som tas upp i PERP 2013 av Försvarsmakten är att man påtalar att Sverige kan komma i en ökad utsträckning utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar samt utnyttjande av stridskrafter för att understryka dessa hot. Vad vi har fått bevittna mot Ukraina är just påtryckningar som Ryssland är beredd att genomföra. Likväl räds man inte att genomföra dessa mot ett NATO land som för tillfället även var EU ordförande land dvs Litauen.

Att man nu som Sverige har en minimalistisk Försvarsmakt (dock ej Försvarsmaktens fel på intet sätt, myndigheten har varit mycket tydlig mot regering och riksdag vilka konsekvenser vägvalen kan innebära) har ett sådant grannland i sitt närområde som de facto utövar diverse påtryckningar mot sina grannländer, bör sända tydliga larm signaler till både regering och riksdag. Likväl är Sverige ejanslutit till någon militärallians vilket gör oss än mer påverkansbar, ingen kommer till vår undsättning om de själva ej vill det. Vilket område som påverkan kan ske kring är mycket tydligt det är det mest strategiskt viktiga området i hela Östersjön nämligen Gotland. Dels militärt för Ryssland dels ekonomiskt m h t Nord Stream.

Detta inlägg avslutar i Skuggan av Mellanöstern serien, pga att inlägget vuxit under tiden har jag valt att skala bort delar ur det framför allt ett avsnitt kring det ”propaganda krig” som genomförts mellan Väst och Ryssland mht demonstrationerna i Ryssland. Detta tycker jag dock bevakats på ett relativt adekvat sätt av media i Sverige.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1, 2(Svenska)

SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Interfax 1(Ryska)

FT.com 1(Engelska)

The Lithuania Tribune 1(Engelska)

The Wall Street Journal 1(Engelska)

The Foreign Policy 1(Engelska)

OSW 1, 2, 3(Engelska)

The Guardian 1(Engelska)

Jamestown Foundation 1(Engelska)

Radio Free Europe 1(Engelska)

”Kan definitivt kastas på historiens sophög”

Rysk militärreklam är numera inte heller så pjåkig…

Hade inte tänkt blogga mer före jul men ibland dyker det upp saker. En sådan sak är artikeln ”Ryssland övar mer än någonsin” i senaste numret av den på senare år allt mer läsvärda tidningen Slagfjädern, ur vilken följande citat kommer:

”Alla påståenden om att de väpnade styrkorna i Ryssland befinner sig på en låg nivå och att de övar i liten omfattning kan definitivt kastas på historiens sophög.”

Hela artikeln, skriven av överstelöjtnant Jan Forsberg, är extremt läsvärd och kompletterar dagens stora försvarsnyhet av Mikael Holmström i SvD, ”Ryska upprustningen kommer att lyckas”.

I övrigt tänker jag en del på min medförfattare till boken Spökpatrullen, som i skrivande stund är på väg till Egyptens öken för att med terrängfordon, denna gång modernare, utforska några mycket okända områden. Karl-Gunnars nyfikenhet är det inget fel på. Förhoppningsvis lyckas han få iväg någon kort rapport från öknen som jag kan vidarebefordra före årets slut.

Om någon skulle ha missat det så har Sveriges största försvarsbloggare, Wiseman, ”outats” som det så vackert heter. Hoppas att Carl dock, liksom alla andra i Försvarsmakten, får en del välbehövlig vila de närmaste dagarna.

En del inom Försvarsmakten kommer trots allt vara i tjänst under jul och/eller nyår, och inte bara bland de som är utomlands. Ett särskilt tack till er!

Riksrevisionen levererar ytterligare en bredsida (uppdaterat 09.10)

Såväl Försvarsmakten som framförallt Försvarsdepartementet och Regeringen träffades idag av en rejäl bredsida från Riksrevisionen. Det börjar närmast bli en tradition att Riksrevisionen publicerar en rapport där man granskar det svenska försvaret och försvarspolitiken. Förra vintern synade man Flygvapnets och Marinens beredskap, vilket viftades bort av Regeringen och som kvitto kom sedan den ”ryska påsken” några månader senare.

Tisdagens rapport avhandlade ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser” och är en av de mer kraftiga sågningar av svenskt försvar som jag läst. Med tanke på vad som skrivs i den öppna delen så hoppas jag att de hemliga delarna är kvalificerat hemliga. Det blir annars inte bara rejält pinsamt för Regeringen utan mycket allvarligt för svenskt försvar. I korthet konstaterar rapporten att Försvarsmakten varken har de personella eller materiella förutsättningarna att genomföra insatser i den grad som utlovats i ”försvarsbeslutet” (inriktningspropositionen) 2009. Det blir det gamla ”antingen eller” som gäller. Antingen genomför Försvarsmakten internationella insatser eller också genomför man nationella insatser som att upprätthålla beredskap.

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet har under det gångna året varit i luven på varandra rejält när det gäller personalkategorier. Här anser Försvarsdepartementet att Försvarsmakten satsat för mycket på kontinuerligt tjänstgörande soldater, jämfört med tidvis tjänstgörande och vad som står skrivet i riksdagsbeslutet. Riksrevisionen konstaterar å sin sida att inte ens när insatsorganisationen är fullt uppfylld kommer att antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater att räcka till för att bemanna internationella insatser i det stipulerade omfånget (1700 personer insatta över tiden) och ej heller för nationella uppgifter.

Det här läget förvärras kraftfullt när Försvarsmakten ska realisera Regeringsbeslutet om att minska lönekostnaderna med 500 mkr till år 2019. Försvarsmakten blir då tvungen att övergå till en mycket högre andel tidvis tjänstgörande personal, vilket gör att det tidvis tjänstgörande personal kommer att behöva lösa uppgifter som annars löses av kontinuerligt tjänstgörande – även i det nationella försvaret. Därmed nedgår effektivt den nationella beredskapen. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport:

”Personalkategorin GSS/T ska således inte användas för uppgifter inom ramen för beredskapshöjningar upp till och med givakt*”

Vidare tar Riksrevisionen upp problemet med de stora antalet gruppbefäl, soldater och sjömän som i förtid väljer att avsluta sin tjänstgöring i Försvarsmakten. För att den ekonomiska ekvationen kring det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop krävs det att GSS stannar i snitt 6 år, vilket är en internationellt mycket hög siffra enligt FOI. Här räknade Försvarsmakten i början med årliga avgångar om 5 %, vilket till Riksrevisionens rapport höjts till 10 %. De faktiska avgångarna 2012 var enligt rapporten 19 % (första gången dessa siffror publicerats). Detta blir extremt dyrt för Försvarsmakten. FOI presenterade i november 2010 rapporten ”Frivilliga soldater istället för plikt” som bland annat innehöll en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemet. FOI konstaterade att för varje % högre avgångar än planerat ökar de årliga kostnaderna med 45 mkr på kort sikt och på längre sikt 90 mkr. Enbart de kortsiktiga årliga kostnaderna jämfört med ursprungsplanen kommer alltså att bli 630 miljoner kr om 2012 års avgångar håller i sig! Lägger man därtill även de långsiktiga kostnader så handlar det alltså om nästan 2 miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med den ursprungliga kalkylen för det nya personalförsörjningssystemet.

Till detta ska också läggas förra årets höjning av soldatlönerna i syfte att försöka få något fler att stanna i Försvarsmakten. Enbart den extra tusenlappen per månad kostar 185 mkr, vilket är 37 % av Regeringens sparkrav. Slår man ut de extra kostnaderna som uppstår för de förtida avgångarna hos anställd personal, kan man fråga sig om det inte vore en lösning att avsätta motsvarande summa för att just höja lönerna – rejält.

Den andra moroten som finns för att behålla personal i Försvarsmakten är en trovärdig verksamhet. Här gör Försvarsmaktens ekonomiska situation för 2014 att det kommer att bli mycket av just den övningsverksamhet som inte bara krävs för att hålla kvar personalen i organisationen och tro på systemet utan även för att få till stånd det insatsberedda försvar som utlovats.

Det säger sig självt att det här inte kommer att fungera långsiktigt. Enligt SVT kräver nu Allan Widman (fp) att tidigare värnpliktiga ska krigsplaceras för att fylla ut organisationen till dess att hela det ordinarie personalsystemet kunnat fyllas någonstans mot slutet av decenniet. Det förvånar mig något eftersom värnpliktiga redan är krigsplacerade på dessa platser vilket Widman utan tvekan är medveten om. Tanken är dock god, men riksdagsbeslutet att göra värnplikten vilande innebär tyvärr att inga värnpliktiga kan repetitionsutbildas utan att Regeringen beordrar beredskapshöjning eller mobilisering. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport att för att Försvarsmakten ska kunna nyttja dessa värnpliktiga krävs att Regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten 10 månader(!) innan repetitionsutbildning kan genomföras varvid de värnpliktiga ej kan användas för beredskapsökningar till och med givakt eller för den delen internationella insatser. Att någon Regering ska kunna fatta ett beslut med liknande framförhållning på grund av ändrade situationer i omvärlden är högst otroligt.

Det är alltså en diametralt skild bild Riksrevisionen levererar jämfört med hur Försvarsdepartement målat upp Sveriges försvarsförmåga. I normala fall brukar man från moderat håll och departementet komma dragandes med PARP-utvärderingen av Sverige, men sannolikt insåg man att det inte skulle bita mot Riksrevisionen. PARP-utvärderingen är NATOs utvärdering av den av Försvarsdepartementet på papper insända målsättningen för svenskt försvar. Det vill säga när insatsorganisation 2014 väl är intagen, vilket är just det Riksrevisionen konstaterar blir svårt att genomföra. Riksrevisionen å sin sida grundar sin rapport på faktiska mätvärden, rapporter och intervjuer med personal i Försvarsmakten om nuläget, gångna år och prognoser för kommande år.

Kanske var det också därför Försvarsdepartementet valde att gå ut med ett pressmeddelande om att Regeringen nu ändrar i Försvarsmaktens regleringsbrev i syfte att kräva mer jämställd könsfördelning i organisationen eftersom man anser att myndigheten misslyckats där (vilket jag instämmer i). En utmärkt ”wag the dog”-operation konstaterade vissa på Twitter och med gott resultat kan sägas med tanke på att TV 4 Nyheterna inte med ett ord nämnde Riksrevisionens rapport om det allvarliga läget i försvaret utan helt koncentrerade sig på att Försvarsmakten ska bli mer jämställd.

Försvarsmakten är dock inte utan skuld i den här frågan eftersom det är myndigheten som från början lett in den politiska nivån på detta irrspår genom undermåliga kalkyler av kostnaderna för den nya insatsorganisationen.

Vad bör då nästa steg bli? Jag sällar mig till Johan Wiktorins förslag (Försvar och Säkerhet). Faktiskt så har Ryssland över de gångna åren visat vägen. Ingen vet idag riktigt vilken förmåga det svenska försvaret har och framförallt inte vilka brister som finns på riktigt. Medan NATO fått utvärdera en målsättningsskrivelse från Försvarsdepartementet så har Riksrevisionen kunnat bygga sitt material på faktiska rapporter. Ingen har dock prövat den egentliga förmågan, vilket är just vad man flera gånger om året gör i Ryssland genom beredskapskontroller likt den mycket stora som genomfördes i somras eller den för det strategiska bombflyget som vi i Sverige närmast känner som ”ryska påsken”.

Låt nu genomföra en riktig beredskapskontroll av Försvarsmakten under en vecka för att även få med logistik på riktigt och gör det utan de förvarningar till organisationen som föregått tidigare enstaka försök till sådan verksamhet. Det kommer att vara värt det i sammanhanget fåtal miljoner det kostar och som i så fall direkt kan räknas hem mot att leda in kommande försvarssatsningar på rätt områden. Det vore ett utmärkt avstamp inför det kommande försvarsbeslutet 2015.

Dock lär resultatet kosta mycket av den politiska prestigen, vilket gör intresset för ett dylikt förfarande närmast iskallt. Vi lär därmed få fortsätta lyssna till allehanda skönmålning av läget som då och då möts av en bredsida från en konsekvent, men i sammanhanget ändå maktlös Riksrevision.

SvD, 2, DN, 2, GP, 2, 3, Aft, 2, Exp

*Givakt är Försvarsmaktens högsta beredskapssteg och innebär att hela organisationen intar högsta beredskap med de resurser som för tillfället finns tillgängliga i syfte att avvärja kränkningar och säkerhetshot och förbereda för mobilisering

Uppdatering 09.10: Som jämförelse kan nämnas att man från finskt håll igår meddelade att man förhandlar om att köpa 100 stridsvagnar Leopard 2A6 (snäppet nyare än svenska strv 122) från Nederländerna. Finland gör därmed en annan bedömning än Sverige avseende behov av kraftfulla markstridssystem, eftersom landet redan under 00-talet köpte ett större antal Leopard 2A4. I Sverige nedgår samtidigt antalet moderna stridsvagnar till drygt 40 från nuvarande 120. Intressant i sammanhanget med Riksrevisionens rapport är att den finske försvarsministern Carl Haglund uttryckte sig så här om svensk försvarspolitik (ur Hbl):

”Sverige kan ha agerat förhastat då den allmänna värnplikten försvann. Det säger försvarsminister Carl Haglund. I Sverige visar en granskning att Sverige inte når upp till kraven om insatsstyrka.

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Carl Haglund”

Det är lätt att instämma med Haglund.

Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!

Rubriken syftar givetvis på skillnaden, eller rättare sagt den avgrundsdjupa klyfta som finns mellan hur försvarspolitikens regeringsföreträdare beskriver läget inom försvaret – jämfört med hur Försvarsmaktens personal upplever sin vardag. Det upplevs som ett hån, eller möjligen en idiotförklaring av tusentals försvarsanställda när ansvarig minister ständigt påstår att regeringen satsar på försvaret samtidigt som personalen vid förbanden i sin egen vardag upplever den raka motsatsen. Den bistra sanningen är att det helt enkelt inte finns pengar att bedriva den övningsverksamhet som krävs och än mindre att anskaffa nödvändig materiel.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Försvarsmakten är mitt uppe i en systemkollaps. Om detta råder inga tvivel längre. För att ta ett konkret exempel så framgår detta med all önskvärd tydlighet för alla som just nu ute på förbanden sitter och följer upp årets budget och samtidigt genomför beordrade reduceringar i budgeten för nästa års verksamhet, Allt från stora övningar till den lilla juktallriken (utan dryck) får ställas in. Det ser mörkt ut – riktigt mörkt – inför verksamhetsåret 2014.

Allt som går att skära ned på har också plockats bort. Resekostnader, deltagande i utbildningar och projektgrupper, övertidsarbete, inköp av kontormateriel m.m. Anställningsstopp för civila råder trots att förbanden har vakanser. Nu tittar man även på att skära bort delar av underhållskostnader för vissa förband och system, något som vi vet kommer att straffa sig i längden, men som måste göras då det helt enkelt saknas pengar. Allt i syfte att kunna frigöra pengar till kärnverksamheten, d.v.s att öva och utbilda våra krigsförband. Men inte ens detta går längre att genomföra i den omfattning som är nödvändig p.g.a. att försvarsanslaget inte räcker till!

Detta är på inget sätt något okänt fenomen inom Försvarsmakten. Reduceringar och utebliven materielanskaffning har tyvärr blivit vardag för alla försvarsanställda. Uppgivenheten och frustrationen gör sig påmind överallt.

Under lång tid har detta enbart behandlats som en intern fråga mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet då övriga delar av samhället inte brytt sig nämnvärt om försvarsfrågor och således har inte heller media brytt sig om att bevaka frågorna.

Av den anledningen har regeringen (läs Moderaterna) och ansvarig minister Karin Enström med sina anhängare Cecilia Widegren, Johan Forssell och Hans Wallmark kunnat fortsätta sin skönmålning av läget där alla halveringar blir till satsningar och nödvändigt underhåll och livstidsförlängande åtgärder stärker försvarsförmågan. Här har försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom(m) åtminstone haft insikten att i stället helt tystna och att ej fortsätta skönmåla försvarsfrågorna i den allmänna debatten. Jag hoppas att Annicka tar mod till sig och blir visselblåsaren inom partiet och den som slår näven i bordet och säger STOPP. Jag hoppas på en försvarspolitikens ”Lex Annicka”.

Skillnaden mellan den upplevda verkligheten inom Försvarsmakten och hur försvarsminister och moderaternas försvarspolitiska förerädare beskriver läget är nu enorm. Förtroendet är enligt min bedömning helt förbrukat och omöjligt att reparera.

Så sent som i slutet av förra veckan debatterades betänkandet 2013/14:FöU1 Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap, d.v.s. försvarets budget för 2014. Jag följde hela debatten fram till sen kväll och min bild av skillnaderna bekräftades ånyo.

Moderaterna hävdar å det bestämdaste att den mikroskopiska ökningen av förbandsanslaget ska åstadkomma underverk i förbandsverksamheten. Cecilia Widegren (m) sa följande (min fetstil).

Försvarsmaktens förmåga att attrahera kompetent personal är central för det framtida försvaret. Genom höjningen av förbandsanslaget får Försvarsmakten bättre möjligheter att rekrytera, utbilda och behålla personal, även den tidvis tjänstgörande. Försvarsmakten får även bättre och fler möjligheter att öva. Försvarets medarbetare är i dag det viktigaste som myndigheten har.

Här får vi svart på vitt att Cecilia Widegrens uppdiktade verklighet kontra den verkliga verkligheten är två vitt skilda saker. När Widegren talar om att Moderaternas höjning av förbandsanslaget om 200 miljoner under kommande år ska ge bättre möjligheter att öva så sitter Försvarsmakten och stryker bort verksamhet. För Marinens del har den ena av två nationella övningar (SWENEX 14-2) redan nu fått stryka på foten p.g.a. att det inte finns några pengar. Sedan tidigare har övningar som Cold Response (Nordnorge) och FOST (England) strukits bort efter de första reduceringarna. Flygvapnet och Armén brottas med samma problem. Vem felinformerar Cecilia Widegren? Eller väljer Cecilia Widegren att skapa sin egen sanning?

Försvarsminister Karin Enström står möjligen ännu längre från sanningen när hon helt iskallt hävdar att den minimala budgetökningen ska kunna ”stärka Sveriges försvarsförmåga”.

I budgetpropositionen för 2014 fortsätter alliansregeringen att satsa på det mer användbara och tillgängliga försvaret… Vi föreslår att anslaget redan nästa år ska öka med 200 miljoner och därefter gradvis öka till 500 miljoner 2017. Syftet med höjningen är att stärka Sveriges försvarsförmåga. Förstärkningen syftar till att rekrytera, utbilda och också att öka den sammanlagda övningsverksamheten avseende både kvantitet och kvalitet. Med årets ökning fortsätter regeringen att bygga ett modernt och starkt och användbart försvar.

Men värst av allt blir det när försvarsminister Enström ska försvara och/eller förklara regeringsbeslut 5 (RB5) något som sedermera mynnade ut i FM Org 18 vilket i praktiken innebär att 500 miljoner ska sparas in på personalkostnader genom att man reducerar personal i hela Försvarsmakten. Man ska ännu en gång reducera antalet officerare, civilanställda och även minska antalet GSS/K. När ministern ska förklara RB5 så är det följande ord som ansvarig minister uttalar i riksdagens plenisal.

RB5 har beskrivits som en bantning, men det stämmer inte.

Två följdfunderingar runt detta. Får man verkligen deviera så kraftfullt från sanningen i riksdagen, och hur var det med alla uttalanden om att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs…..

Åter igen. Regeringens bild av läget kontra verkligheten är minst sagt ”out of sync”.

Lägger man på externa faktorer som omfattande militär upprustning i Ryssland tillsammans med politiska förskjutningar till ett mer auktoritärt och kontrollerande styre så förefaller regeringens förhållningssätt än mer märkligt.

Utöver den ryska förmågeuppbyggnaden och anskaffning av ny materiel så rapporteras det nu även om att man placerar ut den ballistiska roboten Iskander (SS-26) i Kaliningrad. En robot med räckvidd på upp till 500km och som kan nå Gotland och södra Sverige vilket inkluderar flera militära basområden och anläggningar. Wiseman rapporterade i går även om att man ånyo stärker greppet om rysk media genom att lägga ner Rysslands röst och RIA m.fl. i syfte att ”återupprätta en rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Här hemma har debatten i den snäva kretsen om vårt försvar kontra Ryssland glädjande nog utvidgats något till att omfatta några fler än de närmast sörjande. I går skrev Per-Egon Johansson, strategikonsult, fd partisekreterare och statssekreterare och Dag Sundström, strategikonsult, vd i Poolia AB en mycket läsvärd debattartikel i DN om varför vi måste stärka försvaret av Gotland. Ett välbehövligt inlägg i debatten.

Till råga på allt så hade i dag även riksrevisionen mage att kritisera regeringens luftslott om det insatta insatsförsvaret som skulle vara så tillgängligt, användbart och flexibelt. Något man ständigt fört fram i debatten. I sin granskningsrapport som släpptes i dag tar riksrevisionen fram – kanske inte motorsågen så åtminstone bandsågen – och sågar det mesta vilket innebär att man helt enkelt lägger korten på bordet. Sannolikt till försvarsminister Karin Enströms stora förtret. I rapporten skriver riksrevisionen följande.

Försvarsmakten kommer varken idag eller de närmaste åren att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel.

Riksrevisionens beräkningar visar att det generellt finns brist på viktig materiel i insatsorganisationen, vilket begränsar möjligheterna att kunna genomföra flera och uthålliga insatser samtidigt som den nationella beredskapen upprätthålls.

Regeringen har inte gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet. En ordentlig studie över vilka krav som ska gälla framöver måste göras, särskilt när det gäller insatsorganisationens utformning, bemanning och materielförsörjning,

Nu ska det bli mycket intressant att höra försvarsministerns kommentar till riksrevisionens rapport. Förmodligen instämmer man från jakobsgatan inte alls i det resultat som i dag presenterats. Wisemans analys av vad vår tidigare försvarsminister sannolikt skulle ha gjort är slående.

Hade Sten Tolgfors fortfarande varit försvarsminister hade han snabbt skrivit ett blogginlägg som börjat ”Riksrevisionen har fel” #föpol
— Wiseman (@wisemanswisdoms) 17 december 2013

Hoppet står nu inte längre till att det moderatledda försvarsdepartementet ska ta sitt förnuft till fånga. Det tåget har gått, och det kommer med största sannolikhet att bli ett regeringsskifte, som tyvärr inte kommer att bidra till en klokare försvarspolitik med anledning av stödhjulen Vänsterpartiet och partiet som vill ha ett ”icke-våldsförvar” – Miljöpartiet.

Det enda hoppet står nu till den pågående försvarsberedningen. Tar man från försvarsberedningens sida inte in alla parametrar som nu är kända så är det en ren skandal. Min bedömning är att arbetet kommer att rendera i att anslaget utökas med runt en miljard. Ett belopp som på papperet ser bra ut, men som tyvärr inte löser några problem då det skulle krävas avsevärt större summor för att få allt på rätt köl igen.

I morgon kommer jag att publicera ett mycket läsvärt gästinlägg med anledning av ovanstående problem. Ett inlägg med fokus på vad man kan förvänta sig av Försvarsmaktens högre chefer i tider som dessa när framtiden tyvärr enbart kan liknas vid ett stort svart hål.

Se hela budgetdebatten i ovanstående upptagning från riksdagen

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, 6 mannen

Media: DN, DN, SVT, SvD, SvD, AB, AB Ledarkrönika, Exp

Riksrevisionen: Rapport

Kampen på och om Internet – Hobbes i skuggorna?

Efter förra veckans Uppdrag Granskning om vår kommunikationsspaning, så har debatten kring denna bedarrat en aning. Det har dock inte saknats intressanta artiklar, däribland debattartiklar av Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, och lektorn i folkrätt, Dr Mark Klamberg. Det finns en del gemensam mark hos de bägge när det gäller legitimiteten i FRA:s spaning om utrikes […]

Putin drar upp framtiden

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft

Putin drar upp framtiden (Uppdaterat 17/12 09.10)

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft, SR

Uppdatering 17/12 09.10: Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar nu att Ryssland grupperat SS-26 Iskander i Kaliningrad. Det duger för mig som bekräftelse och torde även duga för utrikesminister Carl Bildt som uttryckte skepsis i Aftonbladet igår.

Mikael Jansson (sd): IO 14 genomförd 2030

Serien med intervjuer av samtliga försvarspolitiska talespersoner fortsätter. Denna gång med Mikael Jansson (sd). Serien avslutas med Vänsterpartiet andra veckan i januari. – Vad är Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik? Den handlar om landets fortlevnad och bestånd. Sverige ska finnas och bestå i framtiden och ha självständighet. Säkerhetspolitik är viktigt, vi har haft ett par världskrig […]

Kommande luftlandsättning i Arktis

Så här såg det nyligen ut i centrala Ryssland.

För några månader sedan genomförde Ryssland för första gången på många år en luftlandsättning nära norska gränsen. Men det var barmark då. Nu aviseras en rysk luftlandsättning i Arktis i mars 2014.

Om den kommande luftlandsättningen kommer att genomföras lika nära Norge som den förra framgår inte av nyheten. Enligt RBTH har Ryssland i år inlett återställandet av sju militära flygfält i norr som inte har använts sedan sovjetisk tid. Därtill skall de närmaste dagarna kontrakt färdigställas för att ytterligare två flygfält skall återupplivas.

UPPDATERING 14:55: Tack för din kommentar nedan, Jan-Olov. Luftlandsättningen under 2009 års Zapad, som jag glömt bort eller missat (länkar?), var dock i likhet med årets inte en vinterövning. Därtill verkar nästa års omfatta fler soldater, tolkar jag det som.

The Silent Professionals

Efter varit kraftigt upptagen med ordinarie tjänstgöring de senaste veckorna så kommer här ett reflektionsinlägg kring den FRA debatt som uppstått i kölvattnet av Edward Snowdens läckta dokument som Uppdrag Granskning har fått tagit del av och som Svensk riksmedia har skrivit om under de senaste dagarna.

Att Sverige är ett av de ledande länderna i världen kring signalspaning är ett känt faktum sedan 1940-talet. Denna position stärktes under hela Kalla Kriget dels genom framgångar som FRA gjorde dels genom vår geografiska placering mot Sovjetunionen. Det underrättelsesamarbete som Uppdrag Granskning refererar till grundlades redan under 1950-talet något som belysts många gångar i Svensk litteratur, likväl har det fortsatt till dags datum, något som även Uppdrag Granskning visar på.

Således kombinationen att Sverige var/är oerhört duktig på signalspaning och att kunna inhämta värdefull information genom detta samt vår geografiska placering gjorde/gör att vi har en tydlig särställning inom det västliga underrättelsesamarbetet. Men själva grundbulten i hela diskussionen bör vara, varför har vi underrättelseförmågor och vad syftar de till, då faller vissa bitar av den senaste veckans rapportering kring främst FRA verksamhet bättre på plats och den ter sig inte för en utomstående som något främmande och skrämmande.

All form av underrättelsetjänst handlar om informationsinhämtning för att sedan kunna bearbeta information och därmed dra slutsatser av den dvs ta fram en produkt vilket är en underrättelse, vanligtvis bygger det i viss mån på någon form av bedömning dvs en analytisk gissning för man har aldrig hela bilden klar för sig. Arbetsgången är mångt och mycket liknade den jag själv tillämpar på de inlägg jag skriver här på bloggen.

Informationen kan inhämtas på ett flertal olika sätt t ex enbart genom öppna källor vilket är det vi försvarsbloggare använder oss av, nackdelen med sådan inhämtning är att vanligtvis får man ej tillgång till sekretessbelagd information varvid det kan vara svårt att dra några långtgående slutsatser framför allt långt fram i tiden. Ett annat sätt är att genomföra personbaserad inhämtning dvs man övertalar någon att överlämna hemlig information till en, eller en individ kommer med hemlig information till en. Ett annat sätt är att genomföra signalspaning och sedan, vanligtvis försöka dekryptera den inhämtade informationen antingen från etern eller från t ex fiberkabel.

Således ser man till informationsinhämtningen så syftar den ytterst till att tillförskansa sig ett övertag gentemot en annan. Vanligtvis involverar det att man får tillgång till hemlig information som en annan nation ej vill att man skall ha antingen genom t ex dekryptering eller genom överlämning av information. Att nu dekryptera information som en nation sänt i etern eller en källa överlämnat gör ju ej Sverige skyldig till någon form av lagbrott, källan har ju av sin egen fria vilja överlämnat information eller radiosignalen har kunnat tas in över t ex internationellt vatten.

Dock kan det ju vara så att den information man erhållit ställer följd frågor eller ett ökat informationsbehov varvid mer aktiva åtgärder krävs för att inhämta information, därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen och för att citera Runar Viksten ”Allt vad FRA gör i signalspaningsväg kräver domstolens tillstånd. Det FRA gör med stöd av ett inhämtat tillstånd är inte olovligt och kan följaktligen inte innebära brottet dataintrång.” avseende sk aktiv signalspaning. Själva grundbulten i informationsinhämtning och bearbetning av information är att vi skall ha ett övertag och därmed kunna anpassa vår utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik utifrån rådande omgivning. Detta kan kräva att man måste vidta mer aktiva åtgärder för att säkerställa detta, i visas ögon kan säkert detta te sig omoraliskt men så är verkligheten, att Sverige skulle vara ensam om att göra detta är naivt att tro, alla gör det, det handlar om att värna sina medborgare och sin nations väl. För att granska den genomförda verksamheten finns Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (SIUN).

Således kan man ställas inför att vara tvungen att genomföra omoraliska handlingar för att värna om helheten. Likväl som att en soldat i Afghanistan kan vara tvungen att nyttja våld för att genomdriva en handling bör man se möjligheten att en operatör vid FRA genomför intrång för att tillförskansa information som krävs för att värna Sveriges intressen ur ett utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiskt sammanhang.

Om nu så är fallet att intrång genomförs, genomför då FRA detta helt och hållet på eget bevåg? Nej, alla former information som inhämtas oaktat inom vilken arena det än må vara har en beställning, ett s k informationsbehov har uppstått hos t ex Försvarsmakten. Valet av metod för inhämtning måste dock vara proportionerligt med behovet. Således t ex om det är av synnerligen vikt för Sverige att man har en specifik information kan man tänkas gå väldigt långt för att tillförskansa sig denna. Här vägs både metoden för inhämtning in men även de risker detta medför, för all form av mer aktiv informationsinhämtning innebär risker för avslöjanden och om man är beredd att betala ”priset” för dessa risker.

Är det då något fel i detta? Här ligger vår egen moral och etik som en grundplatta, jag ser inget fel i detta, men så har jag aktivt valt att jobba inom Försvarsmakten dels för att värna om vår egen demokrati dels för att värna om andras liv och väl t ex vid internationella insatser. Är det så att denna information gör att Sverige som nation och dess medborgare får en tryggare tillvaro ser jag helt och hållet att det är värt det.

Att illegalt ta sig in i en dator för att inhämta information bör inte ses konstigare än de s k ”resenärer” vi skickade ut under hela kalla kriget bakom järnridån med specifika frågor som krävde svar som man inte kunde få på annat sätt än att aktivt inhämta information. Det vill säga fysiskt titta på platsen och dokumentera denna, eller inköpen av Sovjetisk materiel som såldes på den svarta marknaden under slutet av det kalla kriget för att kunna bedöma förmågan hos denna.

Sen om Uppdrag Gransknings uppgifter stämmer att Sverige och FRA har fått tillgång till verktyg som NSA använder för informationsinhämtning så ser jag heller inte detta som konstigt. Det skall jämföras med att Sverige fick tillgång till SOSUS system under 1980-talet då kallat i svenska handlingar System-4 och Ålandsspärren, för att kunna följa ubåtsrörelser i Östersjön. Vilket var ett av de mest tekniskt hemliga system som USA förfogade över då. Detta handlar ytterst om vår geografiska placering främst gentemot Ryssland vilket effektivt möjliggör för oss att inhämta information rörande dess förehavanden. Således inte att övervaka Sveriges medborgare och dess förehavanden i antingen etern eller på internet.

Sen återstår ju frågan hur FRA väljer att använda verktygen som upplåtits till dem. Därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen samt SIUN för att övervaka att det sker enligt de gällande lagar och förordningar som reglerar verksamheten.

Sen att inhämtning genomförs mot civila företag är rätt naturligt det fyller ett syfte för att forma vår säkerhetspolitik. Anledningen är enkel det handlar om att kunna upprätta en normalbild. Normalbilden handlar om att se förändringar som kan tyda på att ett angrepp är förstående dvs köps stora mängder av en viss materiel in, ändras tågtrafik osv. Det kan även syfte till att se om en förmågeskiftning genomförs dvs fokuserar man på något specifikt hos sina väpnade styrkor. Det handlar således inte om att dra ekonomisk vinning utan att följa trenderna och därmed även forma vår egen säkerhetspolitik. Likväl som att det kan handla om att få tillgång till information som ger en ett tekniskt övertag mot vapensystem, för man skall ha klart för sig att det är just civila företag som producerar försvarsmateriel.

Således jag har fullt förtroende för vad våra underrättelseorgan genomför och att det faller inom råmärkena för vad som är moraliskt försvarbart i vår demokrati. De finns till för att vara ett känselspröt så att vi aktivt skall kunna anpassa vår egen försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik gentemot vår omvärld. Vad som är synd är att dessa organ är ”The Silent Professionals” dvs de arbetar i skymundan hela tiden och kan aldrig få beröm offentligt för dess verksamhet, vanligtvis när den uppmärksammas är det operationer som gått felaktigt. Vi bör vara stolta över FRA bedrifter för det är de facto en av de viktigaste känselspröten vi har för att kunna anpassa vår beredskap och utveckling på sikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4

SIUN 1

Undom 1

Den Dolda Alliansen, Mikael Holmström

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.

Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Gästinlägg: Funderingar kring foldern Marinens utveckling

Foto: Försvarsmakten

Marinen har tagit fram en folder för att informera om Marinen och marinens utveckling. Den ständigt aktiva och återkommande gästskribenten Boatswain har analyserat innehållet och kommenterat. Generellt sett är alla grepp som kan bidra till att allmänheten och i synnerhet politiker blir mer allmänbildade och informerade runt försvarsfrågan.

Extra glädjande är att man på folderns framsida använder begreppet MARINEN och marinens heraldiska vapen istället för enbart Försvarsmakten. Att återinföra försvarsgrenschefer är nästa steg i rätt riktning, men det är ett helt annat ämne.

/ Skipper

————————————-

Idag presenterade Marininspektören skriften Marinens utveckling på Marinbloggen. MI:s förhoppning är att skriften ”ökar både förståelse och intresse för marinens del i det svenska försvaret” och han beskriver det som angeläget, med anledning av den aktuella försvarsdebatten, att beskriva Marinens uppgifter och användande. Jag tänkte med detta inlägg kommentera och fundera lite kring de olika rubrikerna i foldern.

Inledningsvis presenteras Marina förutsättningar där det redogörs för hur sårbart samhället är för störningar i det sjöburna varuflödet, militärgeografiska förutsättningar, klimatförändringar och förändrade flöden av naturtillgångar. Kortfattat och en bra beskrivning för de icke insatta. Det enda jag saknar är Rysslands rejäla upprustning som är en viktig faktor att beakta om man ska beskriva marina förutsättningar då de övar mer under-,på- och över havsytan än tidigare. Till detta hör även en ökad numerär, mer offensivt övningsmönster och förhållningssätt till omvärlden. Förvisso antyds det mellan raderna att ”andra ökar sin militära förmåga” och att det sker en ”okoordinerad minskning av de militära resurserna” inom EU. Som läget är nu gäller det att vara tydlig med budskapet!

Därefter redogörs det i punktform för Marinens uppgifter och jag väljer att kommentera dem punkt för punkt.

Marinen ska:

• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

Så långt allt väl men vad händer om de två Visbykorvetterna och HMS Carlskrona skulle ianspråktagas för en eventuell ME04? Då minskar vår redan anorektiska flotta av ytattackfartyg med minst 1/3 under knappt ett år. Här sitter inte MI på beslutet men har att hantera konsekvenserna av det.

• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

Kräver närvaro till sjöss. Som den ekonomiska situationen ser ut vad beträffar förbandsmedel kommande år blir det sämre med den varan.

• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

Här tycker jag att MI tar i lite väl mycket. ÖB har redan deklarerat att Försvarsmakten kan försvara en del av Sverige, under begränsad tid förutsatt att det tillförs medel för att kunna intaga IO14. Att då drömma om att Marinen ska kunna stå emot ”under lång tid” förblir något av en rosa dröm.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

Här tar samverkan med flygstridskrafter steg åt rätt håll varje år och vad beträffar samverkan med andra länder är Sverige bäst i icke Nato-klassen. När det gäller samverkan med andra myndigheter och organisationer är jag mer tveksam. Vi ska inte samverka för samverkans skull och som det ser ut just nu måste vi fokusera på den väpnade striden.

• Till största del utgöras av stående förband.

Det gör fartygsförbanden till största del redan nu. Problemet är oförutsedda avgångar bland våra sjömän och bemanningsuppdrag som måste lösas ”inom ram” på divisionerna. Här behövs extra rader för att hantera bemanningsuppdrag, sjukdom ,vidareutbildning m.m.

Jag håller helt med MI om hans fem punkter som Marinen ska kunna och göra.

Dock saknas resurserna för detta och det rår inte ens en amiral på. Här måste det till en politisk vilja och mer ekonomiska medel. Stycket ska nog istället ses som ett uttryck för MI:s vilja.

Vidare belyses de tre Marina operativa koncept (Sjöövervakning, Sjöfartsskydd och Kustförsvarsoperation) som utarbetats och de kräver ingen ytterligare kommentar.

När det gäller det fjärde stycket – Prioriteringar (sex till antalet) så genomsyrar de ganska väl den politiska viljan; nationellt och internationellt, TI, samverkan och nordiskt samarbete. Som tagits upp av undertecknad tidigare så måste det börja avgränsas och prioriteras avseende vilka försvarssamarbeten vi ska deltaga i. Även här fungerar det inte att vara med överallt. Att prioritera innebär att välja bort och där har nog den politiska nivån lite att lära, då skulle MI också ha möjligheten att säga vad som är viktigast.

Slutligen redogör Marininspektören för de Marina utvecklingsbehoven och det är först där som vi har diametralt skilda åsikter. I foldern står det att ”dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga”. Det är omöjligt att inte tolka detta som att NGS ska kunna husera Hkp 14 och därmed bli större än nuvarande Visbykorvetter. Jag anser inte att det är rätt väg att gå mot färre och större kölar. Vi behöver mer eldkraft, större möjlighet till såväl kraftsamling som spridning och mindre sårbarhet. Det talar starkt för fler men mindre fartyg förutsatt prolongerad ekonomi.

Sammanfattningsvis och trots de på sina håll negativa formuleringarna ovan – bra MI!

Tydligt och rakt. Tyvärr framstår det mer som amiral Thörnqvists vilja/önskan än vad som i nuläget är en realistisk syn på marin utveckling men oaktat detta så behöver vi någon som tar på sig ledartröjan, går främst och visar vilken kurs vi ska sätta i den försvarspolitiska stormen.

Nu är det upp till MI och oss andra att spotta på den politiska stenen tills den blir dyngsur. Envar får dra sitt strå till stacken och informera allmänheten om vikten av en säker sjöfart. Först då kan Marinens utveckling bli som den beskrivs i foldern.

/Boatswain

Värdet av luftlandsättning

Fanns på ett antikvariat i Luleå.

I Ryska elitförband berättar min medförfattare och jag att de första elitsoldaterna från ovan faktiskt inte var de sovjetiska. Sovjet var däremot först med att till fullo inse värdet av luftlandsättning. Vilka var då först med luftlandsättningssoldater?

Vi tar upp de tre pionjärländerna i boken, tre västeuropeiska länder. Eftersom bokens tema är sovjetiska och ryska förband berättar vi inte mer ingående om västsoldater. Det gör jag istället i en artikel som finns i Militär Historia nummer 12/2013, inklusive bilder aldrig tidigare publicerade i Sverige. En av källorna för artikeln ses här ovanför, den trycktes 1938. Andra viktiga källor var italienska. Artikeln avslutas med hur Sovjets luftlandsättningstrupper, VDV, blev till. De var ju onekligen pionjärer på ett sätt, de var historiens första permanenta luftlandsättningsförband.

I dagens Ryssland märks också hur högt man värdesätter luftlandsättning. Den nya ryska TV-satsningen ”Universalnyj soldat” fokuserade på VDV i del två. Hör och häpna, fokusen på VDV fortsätter i del tre (se nedan).

Varför denna fokusering på VDV? Min tes är att man från den ryska militära ledningens sida vill att VDV:s starka anda och moral skall sprida sig till övriga trupper. Tillåt mig i detta sammanhang att få citera rysk statsradio, Rysslands röst: ”I den moderna världen, då militär styrka återigen blir en av grundläggande säkerhetsgarantier, kan arméns och moralens betydelse knappast överskattas”.

Tredje delen utspelar sig till stor del inuti luftlandsättningsfordonet BMD.

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

”Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet”

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.

Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

”- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

– Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder – helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg.”

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser ”luftövervakning” över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften ”luftrumsövervakning” är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om ”luftrumsövervakning”.

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE