Sökresultat för ”ryssland” – Sida 62

Prickskyttar i basker blå

Prickskyttar är temat i del två av den ryska TV-rekryteringen.

Den ryska TV-rekryteringskampanjen ”Universalnyj soldat” fokuserar i del 2 på prickskyttar inom luftlandsättningstrupperna (VDV, de med blåa baskrar).

Väl att märka är att det inte handlar om ett specialförband utan ”bara” ett elitförband, vilket bland annat framgår av beväpningen, Dragunov (SVD). I en kommande artikel i Pennan & Svärdet går jag igenom den senaste utvecklingen vad gäller ryska prickskyttevapen.

Vad gäller TV-seriens namn vill jag förtydliga att man nog har valt den med tanke på den stora popularitet som en actionfilm med samma namn fick i Ryssland på 90-talet. I filmen ifråga, som fått flera uppföljare (såg ettan på bio i Ryssland men har inte sett uppföljarna), spelar lustigt nog en svensk en av huvudrollerna, Dolph Lundgren. Som ytterligare kuriosa kan nämnas att det fanns en film redan 1971 med samma namn, som dock numera är så gott som bortglömd. I den filmen var George Lazenby (en av dem som spelat James Bond) legosoldat.

Fallskärmsförmågan inom marininfanteriet

Idag firar Ryssland att Peter den store grundade marininfanteriet 1705.

Idag, liksom varje 27 november, firar Ryssland marininfanteriets dag. I dagens hyllningsklipp från rysk militär-TV kan man notera att fallskärmsförmågan inom marininfanteriet betonas mer, vilket också framgår av nya boken Ryska elitförband.

TV-rekrytering och miljardinvestering i norr

Nu har den börjat, den nya ryska TV-rekryteringen.

Denna blogg har tidigare tagit upp de enorma utmaningar Ryssland står inför om man ska kunna bemanna den framtidsarmé som ska stå färdig 2020. Man vill ha så många yrkessoldater som möjligt.

Den nya TV-serien ”Universalnyj soldat”, del 1 ovan, är ett av verktygen man hoppas på. Hm, kommer Dolph gästspela?

Apropå yrkessoldater har det just blivit känt i Norge att landet nu ska skapa ett andra förband inom armén mest bestående av yrkessoldater och att det ska baseras ovanför polcirkeln, i Norges motsvarighet till Boden, Setermoen. Det blir ett snabbinsatsförband med nordlig profil och dess namn är, åtminstone inledningsvis, HRS Nord.

Det sjätte brevet om NATO

Med det här brevet sätter Oscar Jonsson och jag punkt för diskussionen den här gången. Vi återkommer möjligen under våren med en ny diskussion om ett viktigt ämne. Johan, Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten […]

Gästinlägg: Framtiden för Sveriges reservofficerare

Publicerar i dag ett inlägg signerat ett större antal reservofficerare i Försvarsmakten. Skillnaden mellan ord och handling blir alltför uppenbar när man läser inlägget. Värnplikten utgjorde en stor del av folkförankringen. Reservofficerare ute i det civila en annan. Värnplikten är nu borta, och det ser inte så ljust ut när det gäller reservofficerare i framtiden.

/ Skipper

——————————-

Först och främst skall det sägas att detta inlägg INTE representerar ståndpunkten hos någon av de etablerade reservofficersorganisationerna som fackförbundet Reservofficerarna eller SVEROF. Vi som skrivit detta är samma personer som ligger bakom Twitter-kontot @Reservofficer1, vi är 10-talet reservare som återfinns i företag och organisationer, i Sverige och över hela världen.

Som några av er säkert minns öppnade Försvarets Forums chefredaktör Dag Enander upp för ett temanummer med fokus på reservofficeren. Av detta ”bidde det en tumme” vilket kanske inte var så oväntat.

Idag damp tidningen ned i brevlådan (nr 8, 2013). När man nyfiket bläddrar i tidningen hittar man till slut en artikel på sid 13 där Brigadgeneral Fredrik Robertsson redogör för Försvarsmaktens syn på reservofficeren; yrkesrollen, framtiden, behov och hur man vill hantera olika kategorier inom reservofficerskåren. Ingen intervju av reservofficerare, inte ens en kommentar.

Generalens syn är tämligen lik den som Stf Personalchef Eksell nyligen redogjorde för och handlar i stort sett om att minska numerären. Man kan kort sagt dra slutsatsen att det är ekonomi som styr och inte militär rationalitet. Men så ser alla resonemang ut som rör Försvarsmakten så det är inget unikt.

Som brukligt när Försvarsmakten pratar om RO så är det i positiva ordalag med önskemål om förbättringar, utbildning, övning och ömsesidighet men så fort man letar efter konkreta handlingar och beslut så blir det tunt. Det handlar som vanligt om sådant som är planerat, sådant man ser behov av och sådant man önskar sig men väldigt lite om vad som faktiskt görs.

Innan sommaren skall den s.k. ”Org 18” vara fastställd och då vet man också rekryteringsbehovet. Inriktningen är att man behöver ca 1200-1400 reservofficerare och 1000-1200 specialist-RO. Den sistnämnda gruppen finns knappt alls och måste alltså nyutbildas alternativt tas från de fåtal OR/K som idag finns i Försvarsmakten. Det finns förstås ett alternativ till och det är att reservofficerare frivilligt väljer omgalonering – givet att de har kompetens och är krigsplaceringsbara, vad det nu baseras på.

De närmare 7000 RO som idag finns i Försvarsmaktens register skall alltså i praktiken bli 300 eftersom Försvarsmakten avser att täcka 75% av det sistnämnda behovet med förtidsavgångna yrkesofficerare.

Tidningen finns ännu ej digitalt tillgänglig men snart torde den finnas här.

Som kuriosa finns det två artiklar till i tidningen som berör RO. Den ena handlar om företaget Military Work – ett alldeles nystartat bolag med en omsättning på 200 000 kr som Försvarsmakten skrivit avtal med. HR-strategen Mia Jungefors säger att ”de kan marknadsföra vår personal på ett annat sätt än vi själva kan göra”. Info om bolaget finns här.

Slutligen en artikel om FPAN, Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, där man avgör om personal gjort sig skyldig till regelbrott och förseelser som leder till löneavdrag eller rentav uppsägning. Där beskrivs att den vanligaste orsaken till avsked är reservofficerare som är oanträffbara och därmed sägs upp.

Försvarsmaktens kommunikations- och PR-förmåga har nu nått en ny bottennivå… Den s.k. folkförankringen och reservarnas ambassadörskap är nu sannolikt ett minne blott bland RO.

126 år efter det att reservofficersutbildningen – Linje A – etablerades avvecklas alltså reservofficersskapet, några år efter det att den 109-åriga värnplikten gick i graven. Det är åtminstone väldigt mycket som talar för det.

Förmodligen kommer Försvarsmakten och politiker att på samma sätt som med värnplikten hävda att lagrummet stödjer att man fortsättningsvis kallar in reservofficerare – något man hävdar att pliktlagen stödjer när det gäller GSS – och visst är det så, men man tycks fullständigt ha glömt bort det isande faktum som politikerna på 40-talet tvingades att hantera: det tar 10-20 år att återta militär förmåga som man på några få år avvecklar. Om utvecklingen i Ryssland fortsätter kommer eftermälet av de politiker som idag styr försvarspolitiken inte att vara så smickrande.

Som sann reservofficer måste man ändå avsluta i positiv anda…

Det kanske finns en liten chans att en samlad reservofficerskår bestående av de 7000 officerare som finns i FM rullor och ytterligare ungefär lika många som antingen gått i pension eller avslutat sitt anställningsförhållande gör gemensam sak och samlas i en enda intresseorganisation. Då måste Reservofficerarna, SVEROF, SFRO och reservofficerssällskapen ute i landet släppa all prestige och enbart fokusera på framtiden. Detta är förmodligen inte görbart – men OM det skulle gå så kanske reservofficersskapet kan överleva tillräckligt länge för att göra skillnad när det i värsta fall behövs om det osannolika inträffar när Ryssland om några år börjar snegla mot de baltiska länderna och Gotland. Dessa ca 15 000 individer är tillsammans med sina familjer och vänner en valmanskår om ungefär 30-40 000 personer. Kanske dessa röster är intressanta för någon politiker?

Följ oss på Twitter: @Reservofficer1

Allan Widman (Fp): Försvarsmakten måste leverera insatsorganisationen – annars alternativa personalförsörjningsformer

– Vad är folkpartiets försvars- och säkerhetspolitik? Sammanfattningsvis går den ut på att Sverige behöver se om det egna huset i termer av en beprövad bekämpningsförmåga och en fungerande insatsorganisation. Det innehåller också i den andra vågskålen en fortsatt integration med demokratiska länder det gäller samarbetet kring säkerhetspolitik. Det uppenbara svaret för Folkpartiet är att […]

Globala trender och säkerhet i Norra Europa

Hur påverkar de globala trenderna i världen säkerheten i Norra Europa? Det är frågeställningen i en bok jag recenserar för Frivärlds räkning idag. Isen smälter vid Arktis, Ryssland ser ut att återinträda på den globala arenan medan vi går från … Läs mer →

Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.

Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.

Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den ”incidentbas” för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.

Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).

En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.

Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?

Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.

Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!

Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands ”särskilda säkerhetspolitiska naturer” försvårar i Norden.

Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
– Cecilia Widegren
– Anders Hansson
– Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
– Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin

Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.

Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att ”experter sågar flygsamarbetet” (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.

Gästinlägg: Därför behövs en Marin

I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget ”en prolongerad ekonomi” och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

—————————————–

Vårt läge

Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö – och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.

Sjöfartens betydelse

Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.

Marinens läge

Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 – 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.

Framtiden

I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av – en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:

Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.

Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.

Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.

Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.

Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.

Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.

Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.

Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att

markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.

inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.

tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.

Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.

Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

Ryska hösten

Sammanfattning

Den av Svensk media rapporterade flygövningen som genomfördes den 131028 i södra Östersjön bör ses i ett större sammanhang än som en begränsad övning enbart riktad mot de tre länderna, Sverige, Polen och Litauen, som det rapporterats om. Bedömt så har en mindre övningen liknande den som genomfördes på långfredagen 2013 mot Sverige genomförts. Övningen har bedömt varit ett svar mot den genomförda NATO övningen Steadfast Jazz 2013 som syftade till att öva Artikel 5 åtagande enligt NATO stadgan.

Analys

På morgonen den 131028 upptäckte radar att fem (5) flygplan som flög ut via Finska Viken från St Petersburg, planen var två (2) SU-27, två (2) TU-22M samt ett (1) A-50. Planen kom att förflytta sig ur Finska viken parallellt med de Baltiska staterna för att gå in i ett övningsområde. Det geografiska området som övningen genomförts inom är S Gotland V Litauen samt N Polen över internationellt vatten. Likväl är detta ej ett vedertaget övningsområde i och med att detta enbart kan upprättas inom eget FIR. Flygplanen skall ha befunnit sig på en flyghöjd av cirka 7,000 – 9,000 meter över havet och befunnit sig cirka fem (5) till sju (7) minuters flygtid från Svenskt territorium.

Bild 1. Ungefärligt övningsområde samt in- och utflygningsstråk.

Bild 2. Svensk FIR i södra Östersjön.

Övningen genomfördes i internationellt luftrum men förefaller till del bedömt även ha genomförts i Svensk flyginformationsregion (FIR). Vad avser FIR så är det dels en nationell angelägenhet delsansvarar även Sverige för säkerheten i sin FIR således uppstår det ett tydligt problem om någon nation oannonserat börjar öva i Sverige FIR. Likväl som Wisemanpåtalar, genomför man oannonserade övningar i någon annans FIR så har man ett tydligt bakomliggande syfte med det.

Övningen kom att genomföras under cirka två (2) timmar, där raka anflygningar genomfördes dels mot Sverige och då i form av Ölands södra udde dels mot Polen och även mot Litauen. Därefter kom styrkan att lämna övningsområdet och flyga åter via samma flygrutt som de anlände till övningsområdet.

Den Svenska incidentroten bedömt baserade vid F 17 i Ronneby vid tillfället kom att beordras upp för att genomföra identifiering och skuggning av vilken verksamhet som genomfördes av den Ryska Styrkan. Den svenska incidentroten skall ha följt det Ryska företaget på några kilometers avstånd. Likväl kom NATO Air Policing Mission i Baltikum skicka upp en incidentrote av Belgiska F-16 plan för att genomföra identifiering samt uppföljning av verksamheten som genomfördes .

Att övningsföretaget var av offensiv karaktär har framkommit utifrån de raka anflygningar som genomförts mot de tre tidigare nämnda länderna. Tidigare erfarenhet (i boken Luftens Dirigenter finns radarbilder över liknande företag som övats under 1980-talet i Östersjön) av liknade företag visar på att man bedömt har övat avfyringsförfarande av kryssningsrobotar med TU-22M planen.

Samma morgon lyfte två (2) stycken TU-160 bombplan samt två (2) stycken TU-95MS från Engels flygbas i Saratov Oblast. Dess flygväg genom Ryssland är fortfarande något oklar dock så passerade man Norges kust, vilket resulterade i att Norska flygvapnet skickade upp sin incidentrote bestående av två (2) F-16 jaktplan som följde den ryska rotens förflyttning längs Norskt luftrum. Därefter passerade roten mellan Island och Färöarna för att genomföra lufttankning NV om Irland över Atlanten, för att därefter fortsätta förflyttning över Atlanten via Karibien till Venezuela. Totalt sett tog förflyttningen tretton (13) timmar och distansen som avverkades var över 10,000 km. TU-95MS flygplanens uppgift skall ha varit att agera radiorelä vid områden som bedömdes ha dålig radiokommunikation.

Bild 3. Bedömd flygväg för TU-160.

Syftet med förflyttningen av två (2) TU-160 till Sydamerika var att genomföra stridsövningar i regionen och därmed även vissa att man har förmågan att förflytta sig med strategiskt bombflyg till en annan kontinent och där lösa stridsuppgifter.

TU-160 flygplanen patrullerade främst området i N Sydamerika och den karibiska övärlden. Planen kom även att förflytta sig till Nicaragua för att därefter förflytta sig åter till Venezuela. För att återvända via bedömt samma flyg rutt som tidigare dock så genomfördes lufttankning på återvägen över Norska Havet med understöd av II-98 lufttankningsflygplan för att landa åter vid Engels flygbas den 131105.

Således finns det via bekräftade media uppgifter om att en relativt stor flygstyrka lyfter från centrala Ryssland under morgontimmarna den 131028 för att sprida ut sig mot Västeuropa. Det finns även obekräftade uppgifter (dvs uppgifter som enskilda individer skrivit på forum) att ytterligare ett flygföretag skall ha lyft samma morgon, detta finns ej omnämnt i någon officiell rapportering varvid jag låter det vara därhän.

Således är det fyra (4) stycken strategiska bombplan som löper ut över Barens hav och Norska Havet samt två (2) stycken som löper ut över Östersjön under morgontimmarna den 131028. Varav det som flyger ut över Östersjön understödjs av jaktflyg samt stridsledningsflygplan.

I och med att det är TU-95MS som utnyttjas som reläflygplan bör man även beakta möjligheten att dessa även övat andra uppgifter parallellt med den huvuduppgift man har haft m h t den övning som genomfördes parallellt i Östersjön när TU-95MS befann sig dels över Barens Hav och Norska Havet dels över Atlanten. Likväl som man bör se det som troligt att TU-160 flygplanen även övat stridsföretag under sin förflyttning till Sydamerika i och med att det uttalade övningssyftet där var just att öva stridsföretag.

I mediarapporteringen har man sagt att det övades anfallsföretag mot Öland, detta bör man bortse från, mest troligt är det anfallsföretag bortom Öland som har övats när man har genomfört anflygning mot svenskt territorium. Nedanstående tabell visar på beväpningen som TU-22M kan bära, därmed kan vi dra några slutsatser mot troliga målval som kan ha funnits under övningsföretaget. Att observera är att tabellen även tar upp robottyper som troligtvis kan bäras av TU-22M. Att Beakta är att Kh-55 ej beröras i tabellen mht dess extrema räckvidd (3,000 km), dock är det fullt möjligt att det kan ha simulerats användning av denna.

DATA	Kh-65	Kh-22	Kh-31	Kh-35U
Robottyp	Kryssningsrobot	Sjömål	Markmål	Sjömål
Räckvidd	600 km	460-500 km	110 km	260 km

Bild 4. Ungefärliga räckvidder för möjliga vapenlaster på TU-22M.

Har Kh-22 utnyttjas täcks hela Kattegatt och del av Skagerrak samt hela Östersjöinloppet täcks. Således har Kh-22 utnyttjas har man haft stora möjligheter till att hindra eller försvåra insegling med örlogsfartyg i Östersjön samt trupptransporter på fartyg in till Östersjön.

Har Kh-31 utnyttjas så ser vi att de facto blir målvalet Ölands södra udde som faller inom porté. Dock så är det oklart om TU-22M kan bära Kh-31 samt det finns bättre leveransplattformar än TU-22M för Kh-31 för att genomföra markmålsbekämpning m h t att flygplanet är av strategisk karaktär så är detta således ej troligt.

Har Kh-35U utnyttjas så ser vi att stora delar av södra Östersjön täcks samt Karlskrona basområde för flottan. Likväl så täcks delar av Östersjöinloppet in samt Bornholm. Således skulle man med Kh-35U kunna hindra, försvåra intransport av trupp samt örlogsfartyg in i Östra delen av Östersjön från den platsen.

Har Kh-65 utnyttjas så ser vi att stora delar av södra Östersjön täcks samt Karlskrona basområde för flottan. Likväl så täcks delar av Östersjöinloppet in samt Bornholm. Således skulle man med Kh-65 kunna hindra, försvåra intransport av trupp samt örlogsfartyg in i Östra delen av Östersjön från den platsen. Likväl som att bekämpa prioriterade markmål inom området.

Vad avser de två andra länderna (Polen, Litauen) som anflygningar genomfördes mot så blir bilden lite mer otydlig. Stora delar av kan redan nås från Kaliningrad Oblast eller från Ryskt territorium med hjälp av antingen artilleri, raketartilleri eller markrobot om man skall hålla sig till konventionella stridsmedel. Vad avser Polen så kan anflygningarna ha varit riktad mot t ex Gdansk dock så bör övningen i sådant fall genomförts i ett mer nordligt område kontra den plats som det nu genomfördes i.

Vad avser Litauen blir det än mer otydligt för hela det området kan nås av antingen artilleri, raketartilleri eller markrobotfrån både Kaliningrad Oblast samt övrigt angränsande Ryskt territorium varvid utnyttjandet av strategiskt bombflyg således faller på sin egen orimlighet dvs det skulle vara att felutnyttja en strategisk resurs mot detta land likväl kan anflygningen genomföras från eget territorium mot Litauen man behöver ej flyga en omväg genom Finska viken till södra Östersjön för att nå avsedd verkan.

Vad avser det medföljande A-50 stridsledningsplanet så kan det ge en viss indikation på vad som har genomförts. Bedömt har det rört sig om ett ett stridsföretag, varvid flygledning krävs dels för att erhålla längre radarräckvidd delsför att kunna erhålla måldata utanför sin egen radarräckvidd. Givetvis kan även hela övningen varit en del i för att erhålla data för att analysera dels Svenska dels NATO förmågor i området. Med detta menar jag att man från Rysk sida mycket väl även kan ha haft en luftburen eller sjöburen plattform som genomfört signalspaning i anslutning till Svensk, Polsk eller Baltisk kust.

Således kan man redan här se några tydliga drag i vad som har skett. För det förstaär det ett stridsföretag eller inhämtningsföretag eller kombination av båda som har genomförts. Detta kommer man fram till genom att precis som Wiseman påpekar och som även jag påpekat rörande den Ryska påsken att Ryssland har så pass stora landområden som är obebodda som man kan öva över så man behöver ej fara till Södra Östersjön för att öva sina luftstridskrafter.

För det andra bör man ej se TU-22M och TU-160 flygningarna som två isolerade händelser. Bedömt har man genomfört en liknande övning om dock i mindre omfattning än den som genomfördes under Ryska påsken med det strategiska bombflyget. Detta bör man se ur ljuset att båda flygningarna genomförs bedömt samordnat i tid, dock finns inga exakta tidsuppgifter på de båda flygföretagen förutom att morgon har angetts.

Slutligen för det tredje kan man anta att fokus för själva övningen trots allt varit antingen mot Sverige eller mot Skagerrak, Kattegatt eller Nordsjön. Detta m h t om Polen varit målet bör man intagit en nordligare plats för att genomföra övningen på. Samt att utnyttja strategiskt flyg mot de Baltiska staterna från Östersjön faller på sin egen orimlighet då Ryssland har angränsande landgräns mot dem och därmed skulle förkorta anflygningssträckan markant samt minska risken för påverkan om man kom över den kontra runda de Baltiska staterna.

Slutsatser

Den förstaslutsatsen jag vill dra är att jag bedömer ej att Sverige var målet med övningen. Den s k Ryska påsken hade en tydligare karaktär av att Sverige var målet. Denna övningen bedömer jag var riktad mot Skagerrak, Kattegatt och Nordsjö området utifrån flygplanens geografiska placering. Bedömt vid händelse av ett skarpt genomförande har Ryssland initialt luftherravälde över det området mht att NATO luftstridskrafter i Baltikum nedkämpats i ett tidigt skede av indirekt bekämpning samt S-400 placering i Kaliningrad Oblast förhindrar i mångt luftrörelser över det aktuella området. Dels kommer det Polska flygvapnet bedömt ha ”fullt” upp att värja sig dels mot luftangrepp via Vitryssland samt utplacering av S-300 system nära den Polska gränsen i Vitryssland.

Den andra slutsatsen jag vill dra vilket jag redan berört ovan, är att jag bedömer att både TU-22M flygningen och TU-160 flygningen hör samman. Detta utifrån att flygplanen har bedömt förflyttat sig samtidigt i tid.

Således vad är det då som övades den 131028 på morgontimmarna i södra delen av Östersjön? Min bedömning är det som övades var att förhindra styrketillväxt av NATO stridskrafter sjövägen via Nordsjön in i Östersjön. Sverige bedömer jag ej var målet för den egentliga övningen med TU-22M flygplanen. Dock kan signalspaning genomförts för att inhämta data rörande hur delsSverige agerade vid övningen dels NATO agerade så övningen kan ha fyllt flera syften. Men huvudsyftet bedömer jag var att öva hur man skulle kunna hindra en styrketillväxt sjövägen till området.

Likväl bedömer jag att TU-160 flygplanen ingick i övningen dock var deras mål i Atlanten vilket är t ex fullt möjligt kan ha varit en simulerad hangarfartygsgrupp motsv. Således bör man se denna övning ur ljuset av NATO artikel 5 övning i Baltikum dvs Steadfast Jazz. Min bedömning är att Ryssland gjorde en tydlig motövning mot denna i form av att dels visa ”flagg” i området delsvisa att man besitter förmågan att kunna förhindra styrketillväxt i området sjövägen.

Styrketillväxt luftvägen försvåras ju markant m h t utplaceringen av S-400 i Kaliningrad Oblast vilket har visats i tidigare inlägg rörande den enklavens potential att kunna verka med olika former av robotsystem. Samt en sådan övning är ju mycket svår att kunna sägas ha genomförts m h t att system ständigt är operativa så att det blir svårt att säga när den genomförs. Däremot en förflyttning av flygstridskrafter märks likväl som sjöstridskrafter och övning med dessa.

Likväl skall man särskilt beakta det stundande EU toppmötet i Litauen avseende undertecknandet av frihandelsavtal med Östeuropeiska stater. Det kan även ha spelat in i valet av övningsplats, dock är frågan om effekten inte märks mer genom att återigen genomföra anfallsflygningar från eget territorium mot isåfall de Baltiska staterna. Dock får man definitivt ett större media genomslag att öva på detta sättet som nu genomförts men det kan likväl slå tillbaka rejält. Således faller jag tillbaka på resonemanget kring att det dels övats för att förhindra en styrketillväxt dels övats för att visa ”flagg” gentemot NATO övningen Steadfast Jazz.

Have a good one! // Jägarchefen

Stort tack till Wiseman för synpunkter avseende innehållet.

Källor

Air Power Australia 1(Engelska)

FAS 1, 2, 3(Engelska)

Expressen 1(Svenska)

Svt 1(Svenska)

Transportstyrelsen 1(Svenska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Litauiska Försvarsmakten 1, 2(Engelska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Röda Stjärnan 1(Ryska)

Tactical Missiles Corporation 1(Engelska)

Kärnvapentriaden

Sammanfattning

Vid ett antal tillfällen under 2013 har man i Ryssland genomfört beredskapskontroller av de strategiska styrkorna dvs de förband som har kärnvapen. Att sådana kontroller genomförs är självklart i och med att dessa förband måste ha en hög förmåga att handla under en mycket begränsad tid för att uppnå verkan. Dock så har det varit isolerade beredskapskontroller av specifika förband tidigare, beredskapskontrollen som genomfördes 131031 omfattade hela kärnvapentriaden vilket gör den mycket intressant m h t att hela beslutskedjan därmed har prövats i händelse av ett utnyttjande av kärnvapentriaden i Ryssland. Likväl visar 2013 års rapportering kring de strategiska styrkorna att de fortfarande är det prioriterade vapenslaget hos de Ryska väpnade styrkorna.

Analys

Allmänt.Rysslands kärnvapenstyrkor utgörs av de strategiska robottrupperna, den strategiska robotubåtsflottan samt det tungabombflyget. De strategiska robottrupperna består av tre robotarméer 27. Robotarmén Vladimir, 31. Robotarmén Orenburg och 33. Robotarmén Omsk. Respektive robotarmé är därefter nedbruten i ett antal divisioner följt av regementen.

Bedömt består de strategiska robotstyrkorna idag av ≥ 50 silo baserade SS-18, ≥ 160 mobila SS-25, ≥ 50 silo baserade SS-27, ≥ 18 mobila SS-27 samt ≥ 18 SS-29. När den nu pågående militära reformen av Rysslands väpnade styrkor är genomförd så skall de strategiska robotstyrkorna 2020 bestå av ≥ 170 SS-27 mobila och silo baserade, ≥ 30 SS-19 samt ≥ 108 SS-29 fördelat på nio robotdivisioner. Vad avser personal så skall de strategiska robotstyrkorna mellan 2013 och 2017 öka sin andel av kontrakt anställda från 25% till 60%.

De strategiska robottrupperna genomför just nu en ombeväpning för att införa SS-29. Totalt sett kommer fyra (4) regementen utrustas med SS-29 under 2013. Två (2) regementen i Teykovo robotdivision har redan utrustats samt bedömt kommer två (2) regementen i Novosibirisk divisionen utrustas nu under de sista två (2) månaderna av 2013 med systemet. Ett regemente består bedömt av nio (9) stycken missiler med tillhörande fordon samt ytterligare lednings- och underhållsstöd.

Utöver en ombeväpning så genomförs även ett återtagande av förmågor. Under Sovjeteran infördes järnvägsbaserade avfyringssystem för ICBM, dessa kom att användas som system mellan 1987 intill 2002. Sovjetunionen och därefter Ryssland kom att förfoga över tolv (12) stycken sådana system. START II avtalet förbjöd sådana system varvid det sista systemet avvecklades 2007. Dock så medger nu START III avtalet som trädde i kraft 2010 att sådana system må nyttjas, varvid Ryssland har för avsikt att utveckla sådant. Enligt uppgift så kan en prototyp av systemet finnas klart till 2020 och missilen kommer rymmas på en järnvägsvagn och väga hälften av dess föregångare. Detta kommer ej skada järnvägsystemet i lika stor omfattning som föregångaren gjorde.

Den strategiska robotubåtsflottan har flottiljer i Norra Flottan samt Stilla havs flottan. Robotubåtsflottan bestod 2013 av (tio) 10 stycken robotubåtar, fördelat på tre (3) olika ubåtstyper, Delta III (3 st), IV (6 st) och Borey (1 st) varav ytterligare en (1) Borey bedöms kunna tillföras i slutet av 2013.

Vad avser utveckling för den strategiska robotflottan så införs just nu fjärde generationens ubåtar i form av Projekt 955 den s k Borey klassen varav åtta (8) stycken skall färdigställas innan 2020 och bedöms kunna utnyttjas i tjugo (20) år framåt. Parallellt med detta så har man påbörjat studier för femte generationens ubåtar. Dessa kan övergå till att utnyttja luftoberoende maskineri enl princip av Stirlingmotor som finns på t ex Gotlandsklassen. Detta för att få en tystare gång. Beräknad uthållighet med sådant maskineri är mer än en (1) månad.

En intressant sak kring utvecklingen av den femte generationens strategiska robotubåtar är att man tydligt begränsar sig i hur lång tid man kan genomföra sin patrullering vid ett icke utnyttjande av atomubåtar. Dock så är generellt sett Rysslands patrullerings tid betydligt kortare än t ex de amerikanska strategiska robotubåtarna, vilket bör ses ur det ljuset, varvid man även säkert sparar in en hel del pengar på att ej utnyttja atomkraft främst avseende logistiktjänsten kring detta.

Det strategiska bombflyget indelas i två fördelningar Engels och Ukrainkaur fjärrflyget och ligger under 36. Flygarmén Moskva. Bombflyget utnyttjar två (2) typer av tunga bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS Bear H. Båda flygplanstyperna kan bära Kh-55 kryssningsrobot samt TU-160 kan bära Kh-15.

Vad avser skarpa uppskjutningar så meddelade man initialt för året 2013 att man skulle avfyra elva (11) stycken interkontinentala ballistiska missiler, detta antal kom att utökas till sexton (16) stycken. Vilket kan jämföras med att man under 2012 enbart avfyrade fem (5) stycken. Del av dessa uppskjutningar är även för att placera ut främst militära satelliter i omloppsbana.

Övningar.De övningar som kommer beröras är larmövningar som genomförts samt då av de strategiska robotstyrkorna iom att det är lättare att se dessa övningar kontra t ex flygövningar med det strategiska flyget där dess art kan vara svår att bedöma. Det är fullt möjligt att jag kan ha missat någon larmövning som genomförts. Totalt sett så skall de ryska strategiska robotstyrkorna under kvartal tre (3) och fyra (4) 2013 genomföra över 200 övningar på alla nivåer.

Den första officiella rapporterade larmövningen 2013 för de strategiska robotstyrkorna genomfördes mellan 130408 och 130413. Den omfattade 42. Robotdivisionen Tagil ingående i 31. Robotarmén. Övningen syftade till att pröva interoperabiliteten inom divisionen samt ledningsförmågan av denna samt utföra stridsuppdrag under varierande förhållanden. Likväl så värderades förbandets moral, stridsvärde, förmåga att agera i händelse av larmberedskap samt åtgärder mot terrorister av en särskild undersökningskommission från de strategiska robotstyrkorna.

De väpnade styrkorna genomförde mellan 130723 och 130727 även en beredskapskontroll på delar (två robotdivisioner) av de strategiska robotstyrkorna ingående i 31. Robotarmén i Orenburg Oblast. Den övningen kom att omfatta cirka 2,500 man och cirka 350 olika system. Denna övning syftade dels till att genomföra grupperingsövningar dels kontrollera om förbanden hade förmåga att inta en högre beredskapsgrad inom utsatt tid från det att larm kom. Likväl övades taktisk förflyttning dvs förbanden förflyttade sig i patrullområden för att undgå/försvåra bekämpning samt inom dessa områden genomfördes grupperingsövningar. Likväl så syftade övningen till att kontrollera den materiella statusen på förbanden.

131030 beordrade President Vladimir Putin återigen en beredskapskontroll, denna gång av de strategiska trupperna dvs Rysslands kärnvapenstyrkor samt av luftförsvarsförband. Samtliga ingående delar i kärnvapentriaden prövades dvs flygvapnets delar (strategiskt bombflyg), robotstyrkornas delar (missiler) samt flottans (ubåtar) delar (missiler). Likväl övades även robotskott med kortdistansrobotar ur artilleriförbanden. Vad avser kortdistansrobotarna får man förutsätta att det som övades var utnyttjande av taktiska kärnvapen m h t beredskapskontrollens karaktär.

De strategiska robottrupperna genomförde övningsskjutning dels från Plesetsk (RS-12M / SS-25)dels från Dombarovskiy (RS-20V / SS-18) målet för de båda skjutningarna var övningsfältet Kura på Kamtjatka halvön. Enligt uppgift skall båda missilerna ha träffat sina mål. I Dombarovskiy finns följande förband ur de strategiska robottrupperna: 175, 206, 368, 494 och 767. missilregementet. Regementena är utrustade med SS-18 á 6 st i silo per regemente. Uppskjutningsplatsen i Plesetsk utnyttjas främst för att placera militära satelliter i omloppsbana, platsen utnyttjas även för provskjutningar av t ex ballistiska missiler.

Ubåtsvapnet genomförde avfyringar dels från Barens hav dels från Ochotska havet. Ubåten Bryansk (Deltav IV) tillhörande Norra Flottan avfyrande från Barenshav en ballistisk missil mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön. Ubåten Svyatoy GeorgiyPobedonosets (Delta III) avfyrade en ballistisk missil från Ochotska havet mot Chizha övningsfält i norra Ryssland. Enligt uppgift skall missilerna träffat målen.

Inom ramen för beredskapskontrollen genomfördes även övningsskjutningar med Iskander samt Tochka-U system i MD C och MD S. Målen befann sig på avstånd längre än 100 km från avfyringsplatsen samt UAV utnyttjandes genom hela bekämpningsförloppet av ledningsdelarna, målen skall enligt uppgift ha träffats. Vad avser kortdistansmissiler så avfyrades en (1) Iskander-M samt tre (3) stycken Tochka-U missiler.

Luftförsvaret engagerades även i denna beredskapskontroll, S-300, S-400 samt Pantsir-S förband, i Kapustin Yar (Astrachan oblast) genomfördes övningar med S-300 och S-400 medan Pantsir-S förbanden övades i Ashuluk (Astrachan oblast). Luftförsvarsförbanden nedkämpade totalt 15 mål som simulerade luftfarkoster samt ballistiska missiler. Målen uppträdde på varierande och med varierande hastighet, målen skulle simulera ett massivt angrepp mot ryskt luftförsvar. Luftförsvarsförbanden genomförde detta även i en telestörd miljö. Likväl genomfördes robotskott med kortdistansmissil för att simulera ballistisk missil vilket luftförsvarsförbanden nedkämpade. Detta genomfördes i Sary-Shagan Kazakstan.

Vad avser flygvapnet så skall sex (6) besättningar för TU-95MS larmats samt lyft från Engels flygbas i Saratov oblast. Flygsträckningen som styrkan tog skall ha varit över de norra delarna av Ryssland över svår orienterad terräng. Tre (3) stycken kryssningsrobotar skall ha avfyrats vilket skall ha varit terrängföljande och anflygit på låg höjd samt träffat sina mål på övningsfältet Telemba i Sibirien.

Enligt den preliminära utvärderingen så skall samtliga ingående delar i kärnvapen triaden löst sina tilldelade uppgifter tillfyllest. Beredskapskontrollen kommer utvärderas samt en slutlig utvärdering skall delges Generalstaben 131115 avseende förbättringspotentialen hos de strategiska trupperna. Likväl så påtalade man att beredskapskontrollen visade på ett snabbt agerande hos de Ryska kärnvapenstyrkorna från det att larm kom till att ordrar effektuerades igenom organisation.

Graden av tillämpning i denna beredskapskontroll bör kunna diskuteras m h t att man t ex filmat robotskotten från ubåtarna, vilket tyder på att det varit känt i delar av organisationen att beredskapskontrollen skall genomföras m h t att man flyttat t ex fartyg till ubåtarnas uppehållsplats. Härvid kan det mycket väl kommit till kännedom för förbandschefer att en kontroll är på gång varvid rättvisande värden kan gått om intet.

Vad som dock är mycket intressant är att man väljer att öva hela kedjan samt hela kärnvapentriaden vid ett och samma begränsade tillfälle i tid. Nu gör jag bedömningen att denna övningen till del varit känt i väst för att undvika en beredskapshöjning hos t ex USA strategiska styrkor, men likväl är det ett tydligt budskap man skickar ut från Rysk sida med en sådan här övning då hela triaden övas/prövas att övningen genomförts i nära tid till Steadfast Jazz kan vara en tillfällighet eller så inte.

Slutsatser

Så här vid de sista skälvande månaderna av 2013 kan man se att President Vladimir Putins budskap som kom i Januari att beredskapskontroller skulle genomföras av de ryska väpnade styrkorna verkligen har genomförts. Att man innan 2013 bör ha genomfört beredskapskontroller av Rysslands strategiska styrkor håller jag som mycket troligt främst för att man i Ryssland ser detta som sin viktigaste ”förbandskloss”.

Två (2) av de tre genomförda beredskapskontrollerna har genomförts med 31. Robotarmén. Detta kan tyda på att antingen man har haft ett lägre stridsvärde på detta förband. Eller att man tillmäter detta förband ett större värde än de två övriga robotarméerna om en gradering skall göras sinsemellan.

Den mest intressanta beredskapskontrollen är dock den sista som genomfördes i oktober månad. Denna övade som jag tidigare nämnt hela systemet under en mycket begränsad tidsrymd samt även insats med taktiska kärnvapen övades mht utnyttjandet av SS-26 system i övningen. Att man på ett ledningsplan gör sådana här övningar över tiden är mycket troligt. Men att man väljer att genomföra skarpa robotskott med samtliga system ingående i kärnvapentriaden samtidigt tillhör ejvanligheterna.

Att man inte reagerat på detta i massmedia är återigen konstigt mht att hela kärnvapentriaden prövades, nu har vi ju under 2013 sett ett antal övningar som ej rönt någon större uppmärksamhet i svensk massmedia vilket ur mitt förmenade borde ha gjort det mht övningarnas karaktär. Dock brukar kärnvapen alltid ha en tydlig negativ klang i svensk media så det är mycket konstigt att denna övning ej berörts för den var exceptionell.

Varför har man då valt att göra det. Dels kan det bero på att man håller på att införa ett nytt ledningssystem för de strategiska förbanden och man valt att utnyttja en beredskapskontroll med skarpa robotskjutningar för att erhålla adekvat data för att kunna utvärdera funktionaliteten hos systemet. Dels kan det vara en klassisk rysk maktdemonstration. Jag lutar mest åt det förstnämnda alternativet, dock så sammanföll beredskapskontrollen lite väl otroligt i tid för att inte vara ett försök till en mindre maktdemonstration också m h t Steadfast Jazz 2013.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

ESA 1(Engelska)

FAS 1(Engelska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15(Engelska)

Sage Journals 1

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Replik: Thomas Engevall

Flottiljamiral Thomas Engevall skrev för några dagar sedan ett gästinlägg i egenskap av KÖMS ordförande med rubriken ”Att önska sig en försvarsdebatt – och att ta den när den kommer”. Tyvärr genererade inte inlägget någon större diskussion om försvarsdebatten som både undertecknad och gästskribenten hade hoppats på. I stället kom många frågor om system PRIO upp tillsammans med en hel del annat (av mindre vikt).

Thomas svar blev för långt för att publicera som kommentarer, och av den anledningen så publiceras hans svar istället i ett nytt inlägg. Börja gärna med att läsa ursprungsinlägget med kommentarer via länken här ovan.

/ Skipper
—————————–

Nu har det gått några dagar sedan mitt gästinlägg på Skipper publicerades och flera av kommentarerna har efterfrågat en respons, och att jag inte ”fegar ur” när det hettar till. Jag väljer att svara i någorlunda kronologisk ordning på de inlägg som kommit men kanske inte på det sätt som alla önskar.

Skattebetalaren 31/10 19:23;

Mitt inlägg handlade inte om PRIO:s förtjänster eller tillkortakommanden och jag skrev inte heller inlägget i rollen som PRIO-chef utan i rollen som ordförande i KÖMS. Jag tänker därför inte besvara alla PRIO-frågor här men däremot ha dem i minne till ett kommande inlägg på FM egna bloggar kring månadsskiftet november/december då jag kommer att beröra alla de frågor som kommit in hitintills i PRIO-hänseende. Men eftersom du var först ska du få ett svar i alla fall. Nej, jag kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste vi gjort att gå ut med devisen ”det är inte PRIO som ska anpassas till FM – det är FM som ska anpassas till PRIO”. Det fyllde dock en funktion och det är att reta upp en massa folk i onödan. Det hade varit bättre och säga att vi ”inte i onödan ska göra egna anpassningar av PRIO utan så långt möjligt nyttja standardfunktionaliteten i systemet – vilket innebär att verksamheten i många fall kommer att få anpassa sig till systemet. När det verkligen behövs kommer vi dock att justera i systemet.” Att argumentet ändå använts beror på att alla specialjusteringar av systemet som vi gör vid varje uppdatering måste betalas igen och igen. Det blir därför väldigt dyrt att ha för många speciallösningar i systemet och de länder som slagit in på den vägen, bl.a. Danmark, har avrått oss å det kraftigaste för att göra samma misstag. De har därför en klart sämre lösning än vad vi har det i en rad aspekter, tro det eller ej.

Gustav 31/10 21:05

Du sätter fingret på något som jag faktiskt anser är centralt för frågeställningen kring varför man mycket sällan ser aktiva företrädare för FM ge sig in i debatten på bloggarna. Det handlar inte om att dra med svansen mellan benen, det känner jag väldigt få som faktiskt gör, men, det är faktiskt måttligt inspirerande att debattera på kommentarsfälten med anonyma individer, som ofta men inte alltid, i princip idiotförklarar den som ger sig in i debatten, beskyller en inkompetens, ryggradslöshet eller använder andra invektiv. Jag har lättare att ta att bli ”idiotförklarad” av någon som står för det öppet. Även om jag inte blivit förklarad mindre vetande (än i vart fall) av hemvärnskapteten Jan-Olov Holm så har han min fulla respekt för att han alltid står för sin åsikt, oaktat om jag håller med honom eller inte i den enskilda frågan.

När det gäller de seriösa bloggarna i sig som Skipper, Wiseman och några till har jag, som jag skrev en förståelse för att man håller sig anonym, mest för att det bibehåller interesset och låter argumenten tala snarare än att argumenten bedöms efter vem ”Skipper” egentligen är. Det spelar därför ingen roll om ”Skipper” är en fänrik, en kommendörkapten eller amiral.

Men, kommentatorerna hade i mitt tycke vunnit på att uppträda under eget namn. Det skulle säkert också rensa upp i den allmänna tonen och helt säkert underlättamöjligheterna att få in politiker, medarbetare på alla nivåer i FM, m.fl. i debatten.

Ibland far även ”Skipper” iväg. Inläggen kring Cecilia Widegren och Karin Enström vinner inga poäng hos någon av dem och de lär aldrig ens överväga att ge sig in debatten på just denna blogg. Ju högre skrik – desto lägre sannolikhet. Att ”bita märke” i någon är sällan konstruktivt och läsarna är tillräckligt kunniga ändå för att kunna dra sina egna slutsatser om vad som är riktat till den egna väljarkåren alternativt en del av den politiska verkligheten i övrigt och vad som är mer ”på riktigt”.

Commander

Tack och bra att du inte somnat in helt. Ska kolla i min STM (Signaltabeller Marinen) i morgon och återkommer.

Anonym 1/11 07:13 (m.fl.)

Oklart om det är mig du menar men det är ju ändå viss humor i att påstå att någon är feg när man inte vågar stå med eget namn…

Anonym 1/11 10:35

Inga kommentarer, går i linje med mitt inlägg. Hur att nå ut är frågan, där mottas tacksamt goda förslag. En annan att nyttja i info-sammanhang är ju Henrik Hjelt som också är RO, men han kanske är bränd mht den PRIO-film han gjorde för många år sedan…

Trident 1/11 16:48

Har missat ”Robotmålet i Arboga”, vad är det? När det gäller konstruktiv debatt så är såväl Kungl. Krigsvetenskapsakademien som Kungl. Örlogsmannasällskapet utmärkta forum för att säga sin mening även i känsliga frågor. Du är alltid välkommen att komma med raka debattinlägg till Tidskrift i Sjöväsendet, dock under eget namn. Det finns flera sådana där, bland annat det jag hänvisar till av Bo Rask i TiS nr 2/2013.

Tack också för positiv feedback i slutet av inlägg 2.

Bygdemajorens inlägg

Svar kommer på FM blogg i kommande månadsskifte enligt ovan.

Teaterdirektören 3/11 00:45

Först, jag ingår inte i Försvarsmaktsledningen (FML). Det finns för övrigt ingen som helst anledning för FML eller FM i övrigt att ge sig in i en debatt kring en fråga mellan en riksdagsledamot och Försvarministern. Är inte Peter Jeppsson nöjd med svaret kan han ju precisera frågan själv, det finns inget som hindrar honom i det.

Min egen erfarenhet från framläggningar för FML (de senare åren kring PRIO av naturliga skäl) är att det visst blir en bra och konstruktiv debatt men att den inte alla gånger förs öppet och publikt. Men, med viss insikt från mina jämnåriga kollegor i civila företag och på andra platser, så förs debatt inför och efter föredragningar oftare ute i FM än i de flesta större företag och andra myndigheter.

Kommentaren om vad jag anser om yngre kollegor begriper jag inte. Vad jag anser om anonyma kommentatorer har du uppfattat helt korrekt.

Har du en kopia på bilden på C-G Fant kan du ju skicka över den på lämpligt sätt.

Anonym 3/11 10:00 med kommentarer

Inga ytterligare kommentarer

Skipper
Väl i kommentarer för mig för denna gång. Forsatt lycka till med bloggandet!

GMY

Thomas Engevall

——————————————

Föredelen med egen blogg är att man kan besvara saker direkt, och det avser jag att göra med anledning av den förvisso ringa men ändå sakliga kritik som riktas mot den här bloggen och det som berör försvarsminister Enström och försvarsberedare Widegren.

Bloggen skriver inte OM Enström och Widegren som privatpersoner eller ens generellt som politiker. Det som däremot ofta tas upp på denna plats är i stället vad de säger och vad de skriver i sina roller som främsta företrädare för nuvarande försvarspolitik. Karin Enström är försvarsminister och således rikets främsta företrädare för Sveriges försvarspolitik. Cecilia Widegren har tre centrala roller. Vice ordförande i försvarsutskottet, Moderaternas försvarspolitiska talesperson samt inte minst som ordförande i försvarsberedningen som ska lägga grunden och inriktningen för vårt framtida försvar.

Jag har precis som Engevall konstaterar riktat mycket skarp kritik mot dessa båda damer i sina roller inom försvarspolitiken vid ett flertal tillfällen. Det tänker jag fortsätta att göra så länge deras uppfattning samt framför allt deras uttalanden går stick i stäv med min egen uppfattning. Jag anser att deras upprepande skönmålning av läget har gått alldeles för långt, så långt att det i bland kan tangera att betraktas som lögn. Detta kommer jag aldrig att acceptera!

Jag har inga föreställningar om att dessa två kommer att ta en debatt på någon försvarsblogg, inte heller tror jag att de läser några försvarsbloggar. Johan Wiktorin gjorde för KKrVA räkning ett tappert försök genom sin intervju med försvarsministern. Men när svaren på frågan om vad ministern tycker är det sämsta beslutet som tagits istället besvaras frågan med vad hon tycker man gjort bra…. Ja, då är det ridå!

Dessa båda damer (och även flera andra försvarspolitiker) skulle vinna respekt om de bara sa som det var, att regeringens prioriteringar (läs ekonomi) inte medger mer, och att det är ett medvetet val man gör att inte satsa på FM. Nu säger man en sak och gör en annan. Det kan jag som försvarsvän och försvarsbloggare aldrig sitta still och bara acceptera. Det är bland annat därför vi försvarsbloggar existerar. Glöm aldrig det!

/ Skipper

Grattis alla GRU-veteraner!

Missa inte specialfordonen, vissa som hämtade ur en science fiction-film.

Det var inte många dagar sen den årliga spetsnaz-dagen, men icke desto mindre firar Ryssland idag militära spanardagen som är en högtid för alla GRU-veteraner och firas sedan år 2000. Är det inte lite märkligt?

Förklaringen är att en stor mängd personer inom Rysslands olika militära spanings- och underrättelseenheter inte tillhör spetsnaz-förband, men även de uppskattar naturligtvis att bli firade. Nu är jag dock lite hädisk och väljer att som dagens filmklipp visa en ny dokumentärfilm om FSB:s spetsnaz. Du kanske redan har sett många ryska filmklipp, men detta är verkligen snäppet över det mesta som hittills har visats. Dessutom är det textat på engelska. Sen finns det numera ett direkt samband mellan FSB:s spetsnaz och de de olika militära spetsnaz-förbanden, för som Joakim von Braun och undertecknad visar i Ryska elitförband så finns sen början av detta år specialförbandet SSO, som efter behov tar in både GRU- och FSB-veteraner.

Klart bakåt?

Försvarsberedningen kom så äntligen till Baltikum. Under två dagar besöktes både Riga och Tallin. Såväl parlamentariker som regeringsföreträdare för länderna hade två råd till Sverige som ständigt upprepades; gå med i Nato och försvara Gotland.

Ett svenskt, och även finländskt, Natomedlemskap skulle förvisso gynna de baltiska länderna. Det strategiska djupet skulle öka, liksom säkerhetsnettot i alliansen. Samtidigt skulle balterna bli mer seniora medlemmar. Ingen vill vara sist, eller i detta fall, näst sist in.

Ett militärt försvar av Gotland ligger också i baltiskt intresse. Ända sedan den ryska påsken har försvarsministrar från andra sidan Östersjön varnat för att grannen i öster vill kunna skära av dem och hindra undsättning. Och så är det naturligtvis att den osänkbara ”luftförsvarskryssaren” Gotland har stor, potentiell betydelse för samtliga aktörer i norra Europa.

Man kan med fog säga att de ”råd” som våra baltiska grannar gav försvarsberedningen var högst egoistiska. Det hindrar emellertid inte att även svensk säkerhet skulle stärkas om vi följde dem. Till detta lär vi återkomma.

I övrigt finns det mycket gott att förtälja om utvecklingen i österled. Denna vecka tar Steadfast Jazz ordentlig fart, med viss svensk medverkan. Den 1 januari får även Lettland euron som valuta och inom kort lär Litauen följa efter.

Kanske allra viktigast de kommande veckorna blir vilken väg Ukraina väljer politiskt och ekonomiskt. EU lockar med ett frihandels- och associeringsavtal och Putin med den euroasiatiska tullunionen. Vid toppmötet i Vilnius i slutet av månaden faller av allt att döma avgörandet. Om Ukraina väljer Europa måste Julia Timoshenko släppas fri, vallagarna liberaliseras och de ryska påtryckningarna uthärdas.

Till de handelsrestriktioner som Putin redan lagt på Ukraina lär med all säkerhet också höjda gaspriser fogas – när vintern väl kommer. EU bör nu fundera på hur landet – på samma sätt som Moldavien – kan hjälpas när trycket från Ryssland ökas.

Ukrainas befolkning uppgår till över fyrtio miljoner och landets yta är större än Tysklands. Vladimir Putins makt och inflytande beror inte så lite på vilket val som detta land nu gör.

Allan Widman

Telekrigare och flygetyg

Sammanfattning

Att Ryssland genomför en modernisering och reformering som nu även börjar ge frukt kan inte undgått någon. Två exempel på detta belyses i detta inlägg, men då med tyngdpunkt på det västra militärdistriktet (MD V) vilket bör ses som det av intresse för Svenska förhållanden. Vad som är intressant är dels tillförseln av ny materiel till MD V dels den höga utbildningsståndpunkten hos televapenförbanden inom distriktet.

Analys

Den första intressanta nyheten är att befäl ur MD V har korats som bästa telekrigare vid de försvarsgrensgemensama mästerskapen i telekrigföring som de Ryska väpnade styrkorna genomför vartannat år. Tävlingen genomfördes i Tambov Oblast vid det försvarsgrensgemensama centret för telekrigföring.

Deltagande i tävlingen var 30 officerare från televapenenheter ur samtliga försvarsgrenar samt ur de fyra militärdistrikten. Tävlingen genomförs i tre steg, i steg 1 tävlar man inom respektive förband/enhet om vem som är bäst, steg 2 tävlar de bästa ur respektive enhet inom militärdistriktet, steg 3 möter finalisterna ur respektive militärdistrikt varandra.

De teoretiska tävlingsmomenten har bl a omfattat prov på teknisk information rörande televapensystem samt taktiskt utnyttjande av systemen, likväl har även prov genomförts på organisationsstrukturer och ledningsmetoder av televapenförband. De praktiska tävlingsmomenten har bl a omfattat lokalisering av elektroniska källor, televapeninsats mot radiotrafik, navigeringsdata och radarsystem.

Tävlingen syftar ytterst till att öka förbandens förmåga till telekrigföring och stimulera enskilda till att fördjupa sig inom området, något som verkar bära frukt. Deltagarna från MD V kom att bli placerad som etta i fem (5) av de elva (11) tävlingsgrenarna, likväl blev Kaptenen Vyacheslav Khatuntseva ur Östersjöflottans televapenenhet bäste enskild telekrigare. Vid förra genomförandet av tävlingen 2011 blev även MD V bästa militärdistrikt.

Att Ryssland har lagt stor vikt på televapenförband samt utrustning för elektronisk krigföring är i sig ingen stor nyhet, men att man inom MD V för andra gången i rad är vinnare i denna tävlingen är mycket intressant, vilket i sig kan tyda på att man genomfört en kraftsamling på dessa resurser till just detta distrikt samt att man väljer att prioritera förbandstypen.

Nästa intressanta nyhet är att man inom MD V i dagarna mottagit MI-35M. MI-35M är i grunden en export variant av MI-24, produktionen av MI-35M påbörjades 2005, MI-35M är en av de modernaste attackhelikoptrarna som de ryska väpnande styrkorna förfogar över i dagsläget. Utöver de Ryska väpnade styrkorna så används MI-35M av Azerbajdzjan, Brasilien och Venezuela.

Totalt sett skall de Ryska väpnade styrkorna förfoga över 49 stycken MI-35M. Två (2) stycken beställningar har genomförts varav en (1) beställning omfattar 22 stycken och en (1) beställning omfattande 27 stycken, leveranserna skall vara färdig vid 2014 av helikoptrarna. Ser man på den genomförda tilldelningen är det initialt MD S som tilldelats MI-35M för att nu även tilldelas i MD V.

MI-35M kan verka delsinom såväl kalla som varma (öken) temperaturområden delspå höga höjder (bergsterräng). Helikoptern är anpassad för att kunna verka under dygnets samtliga timmar samt att kunna baseras på tillfälliga baseringsplatser.

MI-35M har en total längd av 21,6 m och en vingbredd på 6,5 m samt en höjd av 6,5 m. Den kan bära åtta (8) skyttesoldater eller en nyttolast på 2,400 kg. Den har en maxhastighet av 310 km/h och har en normal räckvidd på 460 km vilket kan ökas till 1,000 km med extra tankar. Den har en operationell flyghöjd av 5,400 m.

Beväpning är 23 mm akan (GSh-23V). Åtta (8) stycken 9K113 eller 9M120. Åttio (80) stycken S-8 (80 mm) raketer och tjugo (20) stycken S-13 (122 mm) raketer. Vad avser motmedelssystem för MI-35M finns radarvarnar, laservarnare, IR störare samt metallremsor och värmefacklor likväl har IR-dämpning genomförs vid utblåst för motorerna.

MI-35M är i sig ingen revolutionerande konstruktion utan bör snarare ses som en livstidsförläggning av MI-24 konceptet men att man istället för att byta ut utrustningsdetaljer såsom på strv 122 så väljer man att ta ursprungskonstruktionen och bygga på med nya delar ifrån grunden. Dock bör man inte underskatta helikoptertypen därav för den är en formidabel motståndare mot ett markstridsförband och framför allt då fottrupp.

Slutsatser

Det intressanta med dessa två nyheter är att det visar på att man inom MD V enligt den uttalade inriktningen att kunna möta en högteknologisk motståndare d v s västliga stridskrafter är att man lever upp till den. Tydligt är även att man satsar på utbildningen inom MD V som ovanstående information visar så är det för andra gången i rad som MD V vinner telekrigföringstävlingen. Vilket tyder på en tydlig vidmakthållning och fortbildning i o m att tävlingen genomförs varannat år.

Varför är detta då viktigt att ta hänsyn till? Börjar man titta på de system som de Ryska väpnade styrkorna förfogar över för televapeninsatser, så ser man att dessa är relativt ”skräddarsydda”. För att påverka just de vapensystem som västliga stridskrafter förlitar sig på i en stor omfattning dvs precisionsvapen men även inhämtningssystem. Därav minskar direkt förmågan, att utnyttja dessa vapensystem mot en motståndare med låg teknologisk nivå ger god effekt men att utnyttja det mot en med högre teknologisk förmåga kommer bedömt ge en klart försämrad effekt.

Att MD S har tilldelats MI-35M faller sig naturligt med de lågintensiva konflikterna som finns i området. Att man dock påbörjar leveranser nu till MD V är intressant, av vad jag fått fram via OSINT just nu så är MD V det andra militärdistriktet som erhåller systemet. Detta kan å ena sidan betyda att helikopterflottan av MI-24 är ålderstigen något ofantligt inom distriktet. Men å andrasidan kan det betyda att man ser någon form av hotbild mot distriktet vilket då skulle rimma mycket dåligt mot t ex försvarsberedningens analys där man framför allt framhåller att hotet finns mot MD Ö, något som förövrigt förnekats från officiellt ryskt håll att nu senast med uttalande om att Kina ej utgör något form av hot mot Ryssland.

Således blir själva essensen av inlägget att man tillmäter MD V en stor vikt inom de ryska väpnade styrkorna. Samt att man mycket väl kan tänka sig att man från Ryskt håll ser de angränsande länderna mot MD V som en presumtiv motståndare vid någon form av situation. Med hänsyn till prioriteringen av tillförsel av ny materiel samt den bedömda prioriteringen av åtminstånde en typ av spetsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Airforce Technology 1(Engelska)

Ryska Försvarsministeriet 1, 2(Ryska)

RIA Novosti 1(Engelska)

Jakten på kalla krigets slut

TV-serien ”The Americans” om kalla krigets 80-tal och…

…det verkliga gripandet av GRU-generalen Poljakov, utfört av KGB:s Alfa.

Att kalla kriget är tillbaka alternativt aldrig riktigt tog slut verkar bli en vanligare tanke i Sverige. Eller hur ska man annars tolka signaler som radioprogrammet häromveckan under rubriken ”Är vi på väg in i ett nytt kallt krig?”. I show business märks också tecknen.

En och annan av bloggens läsare följer kanske TV-serien ”The Americans” om 80-talets inte alltid så kalla krig mellan KGB-illegalister i USA och FBI. Men när utspelar sig ”The Americans” egentligen? Den tidigare CIA-mannen bakom TV-serien, Joseph Weisberg, har sagt svart på vitt att hans viktigaste inspiration för serien var avslöjandet 2010 av ett helt nätverk av ryska illegalister i USA (Anna Chapman och nio till). Men Weisberg kom fram till att ”en nutida miljö inte framstod som någon bra idé”. Varför inte det då? Jo, TV-publiken var tydligen ännu inte mogen att hantera vad som skedde 2010: ”Folk var både chockade av skandalen och ryckte på axlarna åt den, eftersom vi väl inte var fiender med Ryssland längre. Ett uppenbart sätt att lösa detta i TV-mediet var att förlägga den under kalla kriget”. Citaten kommer från TIME:s intervju med Weisberg inför seriestarten och är översatta av mig.

Kan då folk verkligen inte hantera att se den nutida friktionen/konflikten mellan öst och väst? Kanske det stämmer om man vill ha en stor hit i TV-mediet. Men det har dock redan gjorts en spelfilm om spionskandalen Ryssland-USA 2001, då FBI-agenten Robert Hanssen greps för spionage för KGB och dess nutida arvtagare SVR. Filmen hade premiär 2007 och heter ”Breach”. Den heter så även på svensk DVD. Det var väl långt ifrån alla svenska städers biografer som visade denna film men det var inte för att den var dålig. För dålig är den inte. Men ännu mer fascinerande är dock verkligheten bakom filmen, som min medförfattare Joakim von Braun och jag kommer in på i vår nya bok Ryska elitförband. Vi skriver i avsnittet om KGB-spetsnaz hur operatörer ur KGB:s Alfa 1985-86 fick det ytterst känsliga uppdraget att gripa ett antal officerare ur både KGB och GRU för spionage. I det andra klippet här ovan kan du se hur det gick till när ”kronjuvelen” GRU-generalmajoren Dmitrij Poljakov greps av Alfa 1986. Varför beter sig Alfa-operatörerna i klippet som de gör? Joakim förklarar: ”Detta är hur KGB/FSB griper personer som man kan misstänka har tillgång till giftkapslar och andra dolda saker som man kan förstöra genom att svälja etc”.

Nu när vi nu under sommaren och hösten 2013 haft flera rekordstora militärövningar får man kanske drista sig till att gissa att vi inom en nära framtid får se fler spelfilmer av typen ”Breach” men med mer militär profil. Gissningsvis inte bara amerikanska filmer utan även ryska. Den nya ryska 3D-filmen ”Stalingrad” är nog bara början. Tänk ”Top Gun” och ”Jakten på Röd Oktober”, men i nutid. Skulle jag vara rysk filmregissör skulle jag nog satsa på en film med fokus på de nya smygflygplanen och en rödhårig kvinnlig pilot vid namn Anna. Fler filmtankar?

Europas dödligaste konflikt: Slutsatser

Förra måndagen kom rapporterna om att en kvinnlig självmordsbombare hade dödat sex personer och skadat ett 30-tal i Volgograds distrikt. Detta är den första större attacken i Ryssland utanför Norra Kaukasus sedan den mot Domededovo-flygplatsen 2011. Självmordsbombaren ska vara en … Läs mer →

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson

Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om ”upprustning från en mycket låg nivå” fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.

Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin (Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm) ………………………………………………………………………………………………………………………… ”The power to hurt […]