Rikshemvärnschefens kommentarer till tidningen Hemvärnet #6/2017

Det har förekommit vissa reaktioner på det omslag och de artiklar som publicerades i tidningen Hemvärnet nr 6/2017. Viktigt att veta är att detta är en oberoende tidning som ägs av Hemvärnets förtroendeorganisation, Rikshemvärnsrådet, och har en oberoende ansvarig utgivare. I tidningens uppdrag ingår att kritiskt och sakligt granska sakförhållanden som påverkar Hemvärnets utveckling. Med detta sagt vill jag lämna ett par förtydligande kommentarer.

Avseende rekrytering så är nyckeltal för totala omsättningsvolymen för Hemvärnet ca 2000/år för att vidmakthålla en volym på ca 22 000 soldater. Hemvärnets behov avseende sådana som ska genomföra grundutbildning till Hemvärnet uppgår till ca 800. Rekryteringen mot dessa platser är i dag för låg. Detta skapar ett årligt underskott i systemet avseende framförallt yngre hemvärnssoldater. Detta kompenseras i dagsläget av mycket god rekrytering bland de kategorier som har fullgjord militär grundutbildning. Innebörden av detta är att problemen inte är omedelbart förestående, men kan på några års sikt komma att leda till en alltför hög medelålder (i dag är den ca 40 år) i hemvärnsförbanden. Lösningen på detta är självklart att få igång grundutbildningen till Hemvärnet, samt att attrahera de med plikt uttagna som genomför grundutbildning från 2018. Särskilt viktigt är detta i de militärdemografiska underskottsområdena, såsom Gotland och Norrland. I det sammanhanget kan naturligtvis inte behovet av ”lokal rekrytering ” underskattas.

Avseende sjukvård så är FM formellt vårdgivare och alla som bedriver vård, diagnostik och behandling är skyldiga att följa gällande lagstiftning. Under Aurora följde vårdgivaren upp verksamheten vid ett flertal hemvärnsbataljoner. Försvarsmaktens medicinskt verksamhetsansvarige pekar på tre huvudsakliga skäl för rekommendationen att inte bedriva hälso- och sjukvårdsverksamhet: Avsaknad av reglementerad materiel nödvändig för akutmedicinskt omhändertagande (akutväska), hantering av och tillgång till läkemedel och åtkomst till vårdgivarens journalsystem. I det läget valde vårdgivaren FM att stoppa all skarp sjukvård intill dess att bristerna rättas till. Tillsvidare erbjuds hemvärnssoldater under övningsverksamhet fri sjukvård via Försvarshälsan eller genom att närliggande vårdcentraler och sjukhus utnyttjas. När risk- och tidsfaktorer kräver en höjd sjukvårdsberedskap säkerställs även detta med hjälp av Försvarshälsan. Utifrån dessa åtgärder finns inget försämrat skyddsnät kring hemvärnssoldaterna. I sammanhanget är det viktigt att konstatera att hemvärnet, med tillgänglig sjukvårdsmateriel, kan fortsätta att ”öva” sjukvårdstjänst. Där fullföljs planerad verksamhet. Parallellt med detta vidtas nödvändiga åtgärder både avseende materiel och utbildning för att hemvärnets legitimerade sjukvårdpersonal åter ska kunna återta sin roll inom ”skarp” hälso- och sjukvårdsverksamhet. Efterhand som åtgärder är vidtagna är avsikten att bataljonvis så snart som möjligt återlägga möjligheteten till skarp sjukvård. Ambitionen är att detta skall vara klart under våren 2018.

Avseende Ledningsutredningen ”Ledning för ett starkare försvar” grundar sig tidningen på de uttalanden som ÖB gjorde i samband med sitt anförande på Rikshemvärnstinget den 11 november 2017. Det finns i dag olika förslag till hur en framtida ledning av Hemvärnet skall utformas. Riktlinjen från ÖB är sedan 28 februari 2017 att ”Hemvärnet skall tydliggöras och prioriteras”. Detta direktiv omsatte C PROD i en utredning som genomfördes under våren och försommaren 2017. En omfattande analys, inkluderande spel på olika förslag till framtida ledning av Hemvärnet genomfördes. Resultatet av denna utredning är överlämnad till och föredragen för C PROD. I chefen Högkvarterets planering för 2018 är beslutstidpunkten för Hemvärnets ledning inlagd i andra kvartalet 2018, så att utformningen kan ingå i det kompletterande budgetunderlaget från Försvarsmakten. Därmed kan sägas att det är alltför tidigt att dra långtgående slutsatser för hur ledningsutredningen kommer påverka det framtida hemvärnet.

En oundviklig samhällsreform

När Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade Försvarsberedningens totalförsvarsrapport igår sade han på sitt trygga och lågmälda sätt att de förslag beredningen lägger fram innebär en samhällsreform. Det har han helt rätt i.

Invånare i detta land behöver från och med nu absorbera och organisera sig själva och samhället utifrån att Sverige ”oundvikligen blir påverkat” om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Risken för sådana kriser och väpnade konflikter har som bekant ökat över tid (för en kort och koncis beskrivning, läs t.ex. MUST:s årsöversikt 2016, s 17-19). Med andra ord handlar det om att i grunden göra upp med föreställningen om att Sverige alltid kan välja om vi blir indragna i en konflikt eller inte, vilket är en slags fredsskada.

Det är mot detta konstaterande som nuvarande och kommande regeringars åtgärder och engagemang ska mätas. De hot som under många år gått under begreppet ”nya hot” är inte nya längre, säger Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson i ett dagsfärskt avsnitt av Försvarsmaktsrådspodden. Det är i själva verket kriget som är det nya, menar Åkesson, och syftar på att Försvarsberedningen nu skriver fram att totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Detta är en avgörande förändring. Försvarsberedningen skriver:

Förslagen medför att nuvarande försvarspolitiska inriktning, som gör gällande att det civila försvaret ska bygga på krisberedskapen, kompletteras med åtgärder för de specifika krav som ett krig ställer.

Ambitionsnivån höjs rejält över hela totalförsvarsfältet. Förmågan att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader, samt krig under del av denna tid, ska vara utgångspunkten för planeringen och grunden för totalförsvarets samlade förmåga. I förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap står (4 §) att varje myndighet i sin verksamhet ska beakta totalförsvarets krav. Om beredningens förslag anammas av regeringen vet vi således vad som gäller och kostnaderna för detta är uppskattade i rapporten. Försvarsberedningen konstaterar att

den återupptagna planeringen för totalförsvaret utgår från en låg nivå.

Det är en blinkning till alla som följt de säkerhetspolitiska bedömningarna det senaste decenniet och med humor och envishet kommer man långt – kanske ända in i finansdepartementet?

Försvarsberedningen anser att följande mål för totalförsvaret bör ersätta dagens mål för det militära försvaret respektive det civila försvaret:

Totalförsvaret ska enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet.

Beredningen skriver att planering och förberedelser för ett anfall mot Sverige pågår redan idag – vilket även Säkerhetspolisen har formulerat i tidigare årsrapporter – och tillägger naturligtvis att det inte nödvändigtvis innebär att någon stat idag har för avsikt att genomföra ett anfall på Sverige. I rapporten kan man utläsa att ett starkt svenskt totalförsvar fyller två syften: 1. Det är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande. 2. Det ska kunna hantera ett eventuellt krig, inklusive mycket snabba förlopp där Sverige kan vara direkt utsatt.

Det är här det blir jobbigt att tänka på nuläget. Beredningens förslag är första etappen av processen fram till nästa försvarsinriktningsbeslut (2021-2025) och det är helt upp till regeringen – nuvarande och nästa – att fatta beslut innan dess. Det kan behövas. Försvarsberedningen bedömer nämligen att

planeringen utgår från en så pass låg nivå att totalförsvaret under nuvarande försvarsinriktningsperiod inte kommer att uppnå en förmåga som är tillräcklig för att hantera de hot och utmaningar totalförsvaret ska kunna möta.

Men hjälpen då, som ska komma från ”någon”? Vi vet inte hur lång tid det tar för Sverige att – eventuellt – få internationellt militärt eller civilt stöd. Det avgörs av tillgängliga resurser, engagemang, avvägningar och politiskt beslutsfattande som vi inte rår över, i andra länder och organisationer. Försvarsberedningen lindar inte in det: Det kan ta tid. Därav skrivningen om att vi måste planera för att kunna hantera en kris under minst tre månader, som inbegriper gråzonsproblematik, och att utgångspunkten är att Sverige är i krig under en del av de tre månaderna. Beredningen specificerar sig på följande sätt:

Indirekt militärt stöd med t.ex. underrättelser inklusive luftlägesbild kan troligtvis, om nödvändiga politiska beslut fattas, ges tämligen omgående. Mer konkreta stödåtgärder tar av geografiska och andra rent praktiska orsaker längre tid. Efter nödvändiga politiska beslut tar det dagar till veckor att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och arméstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning.

Detta är en viktig skrivning som avslöjar ganska mycket av tänkt inriktning och det ska bli intressant att se i vilken mån det är spårbart in i kommande försvarsinriktningsbeslut. Det är också högst relevant att lägga den parlamentariska bedömningen i denna del vid sidan av Försvarsmaktens kommande perspektivstudie (februari) och jämföra. Hur stor samstämmighet är det i bedömningarna mellan Regeringskansliet, riksdagens partier och den militära ledningen?

 

Försvarsberedningen behandlar sektorsansvar och ledningsfrågor på många nivåer i rapporten, t.ex. vad gäller MSB:s mandat samt den regionala nivån med förslag att de 21 länen bildar ett antal större geografiska civilområden med ca 3–6 län inom varje område där en av landshövdingarna utses att, i egenskap av civilbefälhavare, hålla samman beredskapsplaneringen för civilt försvar. Beredningen anser också att den högre regionala indelningen bör motsvara militärregionerna. Jag går inte igenom alla förslag, men ett område bekymrar mig: Regeringskansliet (RK). Det är inte så väldigt många som har koll på vad som verkligen krävs för att leda och samordna RK i ett skarpt läge, ej heller jag. Försvarsberedningen vill (åter)samla samordningen av totalförsvaret till försvarsdepartementet och beredningen anser bland annat att

Regeringskansliet i sin helhet behöver ha en beredskap och förmåga att kunna förebygga och hantera både fredstida kriser, gråzonsproblematik samt krigsfara och krig.

Det låter bra, men beredningen beskriver kraven och var och en kan begripa att det är en utmaning, för att använda ett populärt uttryck, att under höjd beredskap och krig fokusera på de strategiska besluten samtidigt som regeringen inom sitt geografiska områdesansvar på nationell nivå ansvarar för koordinering av åtgärder på central nivå – med ett stort antal totalförsvarsaktörer – samtidigt som regeringen ska sköta sina övriga uppgifter vid höjd beredskap. Många av dessa uppgifter kommer aldrig kunna delegeras – ej heller till ett eventuellt mer operativt MSB.

Försvarsberedningen anser som sagt att samordningen av civilt och militärt försvar ska koncentreras till Försvarsdepartementet (Fö), men beredningen verkar vilja underlätta ovanstående utmaning för Regeringskansliet genom att Fö:s uppgifter under höjd beredskap bl.a. skulle innebära att

verka för välavvägda och koordinerade beslut som gynnar de samlade försvarsansträngningarna och som medverkar till att totalförsvaret leds med enhetlig inriktning.

Det är möjligt att man menar en stödjande roll, men man kan tolka det som att Fö ska ställa etablerade samordningsstrukturer på ända och som fackdepartement ta över ledning och samordning – med andra ord samordna hela Regeringskansliet och därmed myndigheterna –  i förlängningen hela Sverige. Det finns förträffliga personer på Fö och flera av dem skulle jag gärna gå stridspar med, men alla experter på sitt eget område får inte automatiskt ett krisoperativt mindset när skymningen faller. RK:s centrala krisledning bör enligt min mening bemannas av erfarna, operativa krishanterare som får stöd av sakkunskapen i fackdepartementen.

Till sist. Det råder en mycket stor samsyn mellan riksdagens partier om hur totalförsvaret ska byggas upp, av rapportens avvikande uppfattningar att döma. Det är naturligtvis en styrka inför kommande prioriteringar, finansiering och tryck för åtgärder. Min reflex inför sådan samsyn är dock alltid samma läskiga tanke: Tänk om vi gör fel och ingen säger något! Jag lugnar mig med att höjd motståndskraft förbättrar utgångsläget alldeles oavsett vad Sverige utsätts för. Två år har passerat sedan regeringen tog beslut om att återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Behovet har inte minskat, tvärt om. Men nu har vi genom Försvarsberedningens försorg ett utkast till prislapp på totalförsvaret, snart kommer Ingemar Wahlbergs ”materielutredning”och Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 – det lär bli stark läsning i båda underlagen – och det är val till hösten. Vad som helst kan hända, men det får inte bli en retorisk samhällsreform.

 

 

 

 

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av "Okänd soldat", Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers - så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.

Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm - det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare "tvingas" göra.

Helheten då, är "Okänd soldat" av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans "Dunkirk" är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: "Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar".

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.

Gästinlägg: Dansk helikopter bästa lösningen för patienten

Foto: Sjöfartsverket

I samband med helgens händelse med en MEDEVAC utanför Göteborg som genomfördes av en helikopter från danska flygvapnet istället för Sjöfartsverkets helikopter i Göteborg så efterfrågande jag en replik i syfte att få en saklig debatt i ärendet. 

Anledningen till detta är att Sjöfartsverkets ledning har fattat ett beslut om att enbart svara på frågor som man anser är myndighetsutövning. Sjöfartsverket anser Sjö- och Flygräddningen inte är myndighetsutövning vilket innebär att man således inte svarar på detaljerade frågor runt den verksamheten, vilket jag anser är olyckligt och leder till utebliven transparens runt den livsviktiga funktionen.

Däremot har befälhavaren på Lifeguard 002 förtjänstfullt kontaktat mig, varav jag har erbjudit att publicera ett gästinlägg här på bloggen runt det aktuella ärendet, vilket kan läsas här nedan.

/ Skipper

---------------------------------

Artikeln i Expressen och de spekulationer den medfört, ger som jag ser det en starkt vinklad bild av händelseförloppet och de beslut som fattades.

Jag tjänstgjorde som befälhavare på SAR helikoptern Lifeguard 002 kvällen den 16/12. I samband med en begäran om en MEDEVAC från fartyget M/S Color Fantasy, föreslog vi att JRCC parallellt skulle undersöka om dansk SAR kunde evakuera patienten. Detta på grund av underkylt duggregn, samt att sikt och molnbas på Säve underskred aktuella startminima (VFR-mörker). Över Danmark och havsområdet var vädret klart.

Dansk SAR kunde snabbt lösa transporten i klart väder och gå direkt till sjukhus, i mina ögon blev det den bästa lösningen för patienten.

Ralf Zander
Befälhavare LG 002

PS: Sverige har tecknat bilaterala avtal med våra grannländer. Respektive räddningscentral skall utvärdera vilka resurser som bäst kan lösa en uppkommen situation. Det är därför inte ovanligt att SAR-helikoptrar genomför uppdrag över nationsgränserna eller i annan nations räddningsregion.






Sverige står inför svåra vägval

av Sven Hirdman

Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA/Nato) genom det delade Tyskland, symboliserat av Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt europeiskt storkrig skulle utbryta mellan öst och väst var det stor risk att vi skulle bli indragna. Vi vidmakthöll därför ett efter våra förhållanden respektingivande försvar på samma gång som vi försökte verka för avspänning mellan stormakterna.

Nu är förhållandena radikalt annorlunda. Efter en period av viss avspänning till följd av Tysklands återförening och Sovjetunionens upplösning är spänningen mellan stormakterna, främst USA och Ryssland, åter stark. Men till skillnad mot under det kalla kriget går den huvudsakliga konfrontationslinjen nu i vår närhet genom Östersjöområdet. Det försämrade förhållandet mellan stormakterna beror främst på Rysslands intervention i Ukraina sedan 2014 och på västmakternas starka reaktioner på Rysslands beteende. Den ryska politiken har väckt särskilt stark oro i de baltiska staterna och i Polen av förklarliga historiska och psykologiska skäl. USA och Nato har därför förstärkt sin militära närvaro i Östersjöområdet, medan Ryssland har moderniserat och stärkt sina styrkor i samma område. Effekterna av detta har vi sett i form av en lång serie av avancerade militära övningar från bägge sidor. Vad som också är nytt jämfört med under det kalla kriget är att USA är en mycket aktiv deltagare med sitt flygvapen och sina marina stridskrafter.

En annan förändring jämfört med det kalla kriget är Polens och de baltiska staternas medlemskap i Nato. En stor del av strandlinjen i Östersjön behärskas nu av Nato. Samtidigt har Sverige och Finland på olika sätt sedan 1994 närmat sig Nato och under de senaste åren utvidgat det militära samarbetet med USA.

Att Östersjöområdet verkligen blivit ett allvarligt konfrontationsområde mellan öst och väst framgår av Nato:s nyligen genomförda truppförstärkningar till de baltiska staterna och till Polen samt av de stora militärövningarna i området hösten 2017. Det rörde sig dels om den svenska Aurora-övningen med betydande amerikanskt deltagande och fokusering på Gotland, dels om den mångdubbelt större ryska övningen Zapad (Väst) 2017.  Problemet med konfrontatoriska militärövningar är att de ökar risken för oavsiktliga incidenter, vilka kan få farliga följder om den politiska spänningen och misstron är stor.

Ett ytterligare exempel på att Sverige nu befinner sig i stormaktspolitikens mitt är att Ryssland och Kina för första gången sommaren 2017 genomförde gemensamma flottövningar i Östersjön.

Vad blir då konsekvenserna för Sverige av detta skeende? En första konsekvens, som alla i stort sett är eniga om, är att Sverige efter åratals försummelse av sitt territorialförsvar bör stärka detta. Detta är redan på gång, och det s k tröskelförsvaret och uthålligheten i territorialförsvaret prioriteras på bekostnad av tidigare dyrbara militära insatser utomlands, såsom i Afghanistan och Libyen. Även om man bedömer att krigsrisken i vårt område är liten och risken för ett isolerat anfall på Sverige praktiskt tagen utesluten, behöver Sverige såsom en självständig, oberoende nationalstat ett trovärdigt incidentförsvar som kan avvisa kränkningar av vårt territorium och inger respekt och förtroende hos utlandet men även inom landet. Mot den bakgrunden ter sig den svenska Aurora-övningen, den första i sitt slag på 24 år, rimlig. En försvarsmakt behöver övas.

I övrigt är synen på konsekvenserna för Sverige av den ökade stormaktsaktiviteten i vårt närområde delad. Många lägger all skuld för den militära upptrappningen på Ryssland och spekulerar i ryska militära framstötar mot de baltiska staterna och t o m mot Sverige. Med det synsättet blir det naturligt att i avskräckningssyfte söka en allt närmare allians med Nato och med USA.

Om man som jag bedömer att Ryssland av flera skäl inte har det minsta intresse av att sätta igång militära operationer mot de baltiska staterna, Polen eller något annat medlemsland i EU eller Nato, blir synsättet ett annat.  Ryssland har inget behov av ytterligare landvinningar i Östersjöområdet. De baltiska nationerna har skurit av de säkerhetspolitiska banden med Ryssland och inte ens de etniska ryssarna i Estland och Lettland skulle, med få undantag vilja bli införlivade i Ryssland. För Moskva ter sig Nato:s försvarsgarantier för sina medlemsstater mycket starka, och Ryssland skulle minst av allt vilja råka i krig med det mångfalt starkare USA. En rysk militär aktion mot ett land som Sverige, som är medlem i EU men inte i NATO, skulle likaså vända upp och ner på hela den europeiska ordningen med dramatiska negativa politiska och ekonomiska konsekvenser för Ryssland. Det finns ingen anledning att tro att den ryska ledningen inte inser detta.

Detta sagt kan man inte utesluta att en militär konflikt av idag icke förutsedda skäl kan uppstå i Östersjöområdet. I en period av starka motsättningar mellan stormakterna och även andra stater kan det ena ge det andra med långtgående verkningar, såsom vid upptakten till första världskriget.

Den situation som uppstått i Östersjöområdet ställer Sverige inför svåra avvägningar. Den hårda kärnan i vår säkerhetspolitik måste vara att se till att vi inte blir indragna i ett förödande krig med en stormakt. Under andra världskriget hade vi inte klarat ett krig med Nazityskland, under det kalla kriget inte med Sovjetunionen och idag och i framtiden inte med Ryssland, hur mycket vi än ökar vår försvarsmakt. De moderna vapnens förstörelseförmåga är fruktansvärd, och hur någon överhuvudtaget kan tänka i termer av att avsiktligt utkämpa och vinna ett krig övergår mitt förstånd. Historien är en stor läromästare.

Om således risken för att Sverige skulle bli indraget i krig ligger i stormaktsmotsättningarna i Europa och i synnerhet i Östersjöområdet, bör vår främsta prioritet vara att medverka till att dessa minskas och därigenom också krigsrisken. Det var så vi och Finland agerade under det kalla kriget och det är så vi bör agera nu. Det kräver att vi upprätthåller normala relationer med alla makter, även Ryssland, så att vi kan få gehör för våra synpunkter.

Syftet att minska spänningen i Östersjöområdet och därmed konfliktrisken för Sverige tillgodoses inte genom ett svenskt medlemskap i Nato. Det skulle ytterligare öka den ryska misstänksamheten mot Sverige och föranleda ökade militära dispositioner på ryskt territorium riktade mot Nato. Det politiska klimatet i Nordeuropa skulle försämras, vilket torde få återverkningar både på handel och på andra relationer. Eftersom synen på Ryssland är grundläggande olika i Sverige och Finland, skulle en medlemsansökan i Nato sätta det svensk-finska samarbetet på svåra prov.

En avslutande synpunkt på temat Sverige i stormaktspolitikens mitt är att det för ett mindre land som Sverige – eller för den delen Finland, Schweiz eller Norge – är väsentligt att landet i fråga har en trovärdig säkerhetspolitik, en politik som såväl den inhemska opinionen som omvärlden känner förtroende för även i svåra lägen. Sverige har länge haft en sådan politik, åtminstone sedan 1860-talet. Alla har vetat var Sverige står och hur Sverige sannolikt skulle bete sig i svåra situationer. Det kan man fortfarande säga om Finland, Schweiz och Norge men knappast om Sverige. Kommer vi att gå med i Nato eller icke? Kommer vi att slåss för balterna om de råkar i konflikt med ryssarna?  Kommer vi verkligen att lyfta vår försvarsförmåga till en respektabel nivå? Kommer vi att söka en allt närmare militär allians med USA med dess världsvida intressen och fortsätta vår ensidiga bojkott av och kritik mot Ryssland? Kommer vi att gå med i EU:s hårda kärna ­– Eurogruppen – eller förbli en outsider? Vem vet? Icke jag och knappast någon annan heller.

 

Författaren är f.d. statssekreterare och ambassadör, ledamot av Krigsvetenskapsakademien. Utkommer med boken Sverige i stormaktspolitikens mitt, Hjalmarson & Högberg förlag

 

Klarar Sjöfartsverket sina tidskrav trots stängd helikopterbas på Visby?

Embed from Getty Images


Sjöfartsverkets helikopterverksamhet står uppenbart inför ett totalhaveri. Det finns enligt insatta källor en förtroendekris mellan den flygande personalen och ledningen på flera plan och runt flera frågor. Den flygande personalen är arga på de som granskar verksamheten. 

Detta har renderat i att flygchefen har ökat de såkallade väderminima för att genomföra operationer, vilket innebär att helikoptrarna blir stående på marken när de behövs som mest.  

Det hela kan närmast liknas med en verksamhet som håller på att totalhaverera, och det är tredje man och de som är helt beroende av en fungerande flyg- och sjöräddning som drabbas. För den som vill försöka bringa klarhet i alla turerna runt den här verksamheten så finns det en till synes outtömlig brunn att ösa ur.


Stängd bas på Visby


Inte nog med detta. Torsdagen den 7/12 effektuerades ett beslut från Sjöfartsverket att man inte längre kommer att ha någon helikopterbesättning i beredskap på Visby flygplats, den mest centrala basen, och således den viktigaste av de fem baserna. Detta beslutet gäller tills vidare och beror helt och hållet på att man inte har bemanning för de fem baserna.

Sjöfartsverket väljer således att stänga ner  den kanske viktigaste basen av alla. Att man väljer just Visby är inget konstigt ur ett strikt myndighetsperspektiv då man alldeles uppenbart enbart stirrar sig blind på de teoretiska täckningscirklarna, dvs det viktigaste att ha täckning över hela SAR/FIR-området. Det är dock under omständigheterna fullt förståeligt eftersom en stängning av annan bas skulle skapa hål i yttäckningen.

Det här innebär i praktiken att man förlänger tiden för en insats vid en olycka i området runt Gotland.
Kritik riktas nu från alla håll, inte minst från fiskarna som direkt drabbas av detta beslut.

Sjöfartsverket svarar till del upp mot kritiken genom att man i dialog med SSRS har fått dit Rescue Stenhammar till ön, det löser problemet till del. Problemet är snarare att en mindre båt på 19 meter med ett deplacement om 30 ton långt ifrån löser de uppgifter som en helikopter kan göra.

Vid kraftig sjögång är ofta det enda alternativet att få upp personer ur vattnet att vinscha med helikopter. Att flytta ett skadefall mellan två båtar är omöjligt med bibehållen säkerhet, och här är helikoptern helt nödvändig.

Ett alternativ som jag anser vore mer smakfullt, om det vore praktiskt möjligt, vore att teckna ett tillfälligt avtal med Norge och Danmarks respektive försvarsmakt om att överta ansvaret för det minimala SAR/FIR-området som Sverige ansvarar för i Kattegatt och Skagerack. Det kanske rentav skulle ge en bättre trygghet om frågan gick direkt till i huvudsak Danmark med anledning av helgens uteblivna insats från svensk sida.

En sådan lösning skulle således innebära att bemanningen på ostkusten skulle vara intakt. För sjöfarten och i synnerhet för Försvarsmaktens flygverksamheten är en centralt baserad helikopter i Östersjön (läs Visby) helt vitalt i syfte att åstadkomma rimliga anflygningstider. Men det är nu alltså inte längre möjligt, och värre kommer det att bli under julen när Sjöfartsverket avser stänga ner ytterligare en bas.


Cirklarna representerar det område som Sjöfartsverket anser att man kan täcka från respektive bas.

Omformulerade tidskrav


Förra drygt en vecka sedan skrev jag en gästkrönika på ledarplats i BLT. Här kunde jag konstatera att Sjöfartsverkets tidigare ambition på att vara i luften 15 minuter efter larm numera är helt borta. Det finns således inte längre något tidskrav som anger hur snabbt en helikopter ska vara i luften efter larm. Det mest anmärkningsvärda är att kännedomen om detta tyvärr inte är särskilt utbredd och absolut inte känd hos alla de som måste känna till det. Ansvaret för att tydliggöra vad som gäller är Sjöfartsverkets ansvar.

Det tidigare kravet var att en insats ska kunna påbörjas inom 15 minuter vilket Sjöfartsverket tydligt har deklarerat på sin egen webbsida.

Det var också så här man från Sjöfartsverkets sida under lång tid har "sålt in" sin verksamhet till politiker och beslutsfattare, till media och till allmänheten. Det som skulle göra den svenska helikopterberedskapen vassare än tidigare trots att Försvarsmaktens volymer, dvs flera och större helikoptrar, var just den kortare insatstiden. Helikoptern skulle vara i luften inom 15 minuter. Det var det centrala budskapet till allt och alla.  

Helikoptrarna är i beredskap dygnet runt under årets alla dagar och ska kunna påbörja en insats inom 15 minuter efter att besättningen larmats.

Ovanstående är ett fullt rimligt tidskrav som borde gälla även idag, men icke. Det omformulerade tidskravet gick man ut med på sin egen webbsida efter SVT tidigare granskningar av Sjöfartsverket där en insats hade dröjt orimligt länge. Man nu har ändrat till att man istället ska vara redo för tjänstgöring efter 15 minuter vilken är en avgörande skillnad! Så här skriver man på sin webbsida.

I samband med ett normaluppdrag ska besättningen senast 15 minuter efter larm vara redo för tjänstgöring och helikoptern ska vara klar att lyfta.

– Men tiden påverkas av vilket planeringsbehov som finns kopplat till insatsen. Väder, avstånd, möjligheter att tanka och typ av räddningsinsats är exempel på faktorer som påverkar planeringen, säger Mowgli Halléhn, chef för helikopterverksamheten på Sjöfartsverket. 

Varför lovar Sjöfartsverket att helikoptrarna ska vara i luften på 15 minuter? 

– Vi har formulerat oss otydligt om vad som gäller angående de 15 minuterna från larm till insats och har därför förtydligat det både i intern och extern kommunikation.

Ett sådant icke-krav innebär att man helt friskriver sig från något som helst tidskrav eftersom "redo för tjänstgöring, och helikoptern ska vara klar för att lyfta" enbart innebär att besättningen ska vara påklädd och att helikoptern ska dras ut ur hangaren inom den angivna tiden. Därefter kan planeringen av uppdraget rent principiellt ta hur lång tid som helst. Att det förhåller sig så här är givetvis ett stort problem för allt och alla som är helt beroende av Sjöfartsverkets räddningshelikopter.


Klarar Sjöfartsverket sina egna tidskrav?


Ja, det är en högst relevant fråga att ställa. Mattias Hyllert som är chef för flyg-och sjöräddningen på Sjöfartsverket säger till SVT att...
Samtidigt ska man komma ihåg att vi har ett mål på att undsätta en nödställd till havs på 90 minuter på internationellt vatten, och 60 minuter på nationellt vatten. Det målet når vi från Ronneby och Norrtälje, sade Mattias Hyllert, sjö- och flygräddningsdirektör på Sjöfartsverket, till SVT Nyheter Öst i förra veckan.

Detta har nytillträdda Sjöfartsverkets generaldirektör Katarina Norén också lovat ansvarig minister Thomas Eneroth (s). Det stod klart efter förra veckans frågestund riksdagen där Mikael Oskarsson (kd) ställde frågor runt verksamheten till statsrådet.

Eneroth bedyrade inför riksdagen att Sjöfartsverket har försäkrat ministern om att man klarar tidskraven:
"När jag fick höra om händelsen och bemanningsproblemen på Gotland tillkallade jag Sjöfartsverkets generaldirektör, för det är de som handhar denna fråga. Jag informerade mig om läget, och jag har blivit försäkrad att man med fyrabassystemet ska klara de inställelsetider man har."




Jag är rädd att statsrådet Eneroth har blivit förd bakom ljuset i denna fråga, och möjligen kan det kanske vara så illa att Sjöfartsverkets generaldirektör och verksamhetschefen Mattias Hyllert är felinformerade från sin underställda personal? Problemet är nämligen att ovanstående löften inte är helt med sanningen överensstämmande vilket genom ett sjökort och enkel matematik går att beräkna och påvisa.


Runt Gotland är det som bekant nationellt vatten ut till 12NM från land. Inom hela detta område ska alltså Sjöfartsverket, med sin egen målsättning kunna undsätta en nödställd inom 60 minuter enligt Hyllerts löfte till SVT.

För att exemplifiera detta kan vi välja en position för en nödställd person/fartyg öster om Gotland i ett område med omfattande sjötrafik, där Försvarsmakten ofta uppträder med enheter både på ytan och i luften och där vädret ofta är för dåligt för att kunna genomföra sjöräddningsinsatser från fartyg. Dvs ett område där det i princip alltid finns ett mycket stort behov av flygande sjöräddningsresurser.

Nödställd person (1) inom svenskt territorium öster om Gotland. Mörkblått område utgör svenskt territorium.


I rådande situation när basen på Visby är stängd så har vi de två närmaste helikoptrarna i beredskap, som förhoppningsvis startar, baserade på bas vid Norrtälje respektive Ronneby. Avstånden från respektive bas till den nödställda personen är som bilden nedan påvisar ca 147 NM (≈270 km).

Nödställd person (2) och avstånd från respektive helikopterbas till den nödställde. 

För att göra den här beräkningen så korrekt som möjligt bör vi också ta hänsyn till vilken fart man flyger med till den nödställde. Hur fort kan man då i praktiken flyga med Sjöfartsverkets helikoptrar?

För att ta reda på detta har jag under en längre tid studerat vilken fart man normalt sett flyger med, och vilken fart man flyger med i samband med larm. I det senare fallet flyger man givetvis lite fortare än under en vanlig transport.

För att ge en så rättvisande bild som möjligt hur fort man flyger vid en skarp insats så kan man använda de faktiska värden som uppmättes vid en skarp sjöräddningsinsats den 2 november i år där man hade ca 20 knops (ca 10 m/s) motvind vid anflygningen mot den nödställda personen.

Motvind (20 knop) = helikopterns uppmätta fart 126 knop
Medvind (20 knop) = helikopterns uppmätta fart 160 knop
Medelfart (vindstilla) = helikopterns beräknade fart 145 knop

Vi ansätter i den första beräkningen tiderna till följande:
Larmtid = 15 minuter
Planeringstid = 0 minuter
Uppstart hkp / Take off = 0 minuter
Flygtid till aktuell position (med 145 knops medelfart) ≈ 60 minuter
Lokalisering = 0 minuter
Räddning = 0 minuter

D.v.s. det är helt vindstilla ute, vi förutsätter att helikoptern är i luften efter 15 minuter, d.v.s. vi räknar inte med att besättningen behöver någon planeringstid för uppdraget, vi räknar inte heller med den tid det tar för uppstart och take-off. Då är man framme först efter drygt 75 minuter.

Trots ovanstående glädjekalkyl så når man inte fram till den nödställde inom 60 minuter. Helikoptrarna kommer efter en timme befinna sig på den position där det blå strecket slutar.





Vi gör ytterligare en beräkning, och använder den här gången faktiska tider från det skarpa sjöräddningsfallet i Gotska Sjön den 2 november.

Vi ansätter i den andra beräkningen tiderna till följande värden hämtade från 2017-11-02:
Larmtid/Planeringstid/Uppstart = 27 minuter
Flygtid till aktuell position (med 126 knops medelfart baserat på 10 m/s motvind) ≈ 70 minuter
Lokalisering = 0 minuter
Räddning = 0 minuter

Vi räknar i detta fallet med att man flyger rakt på den nödställde, d.v.s. ingen tid för lokalisering. I detta fallet, med skarpa värden, är man framme först efter drygt 97 minuter. D.v.s. efter 1 timme och 37 minuter.

Till synes så når man inte närmelsevis målet att rädda den nödställde inom 60 minuter. Helikoptrarna kommer efter en timme befinna sig på den position där det blå strecket slutar, dvs man har inte ens kommit halvvägs fram till den nödställde.





Baserat på ovanstående beräkningar så kan jag med stor säkerhet påstå att Sjöfartsverkets löfte till infrastrukturminister Thomas Eneroth (s) och till övriga riksdagen - att man klarar tidskraven trots att basen i Visby är stängd - inte är med sanningen överensstämmande.

Ånyo är det allmänheten, yrkessjöfarten, fiskare, Försvarsmaktens piloter och andra som färdas på och över havet som drabbas.

Man skulle kunna göra motsvarande beräkningar till en position på internationellt vatten öster om Gotland och komma till liknande slutsatser trots att tiden för räddning där är utlovad att ske först 90 minuter efter larm. 


Kritik från Försvarsmakten

Försvarsmakten har nu även officiellt deklarerat att den nuvarande situationen inte är tillfredsställande. Under förra veckan har SVT intervjuat Jesper Tengroth vid försvarsmaktens informationsstab. Han säger i intervjun...
– Vi vill att det ska finnas en helikopter i Visby. Det går fortare då om något skulle hända.
- Vi har ett avtal med Sjöfartsverket som ska svara för vår flygräddning, det framgår då att det ska finnas helikoptrar.
Försvarsmakten har ökat antalet övningar på och omkring Gotland. Flygvapnet behöver ha tryggheten av en fungerande sjöräddning för att kunna öva med JAS 39 och Sk 60 över Östersjön. Jerry Lindbergh, kommunikationschef på F17 i Ronneby säger i samma intervju.
– Vi genomför en hel del övningsflygningar, de sker ofta över Östersjön och söder om Gotland. När det har funnits problem med räddningshelikoptrarna, tekniska problem till exempel, när de inte finns tillgängliga, då får vi ändra den planerade verksamheten.
Det avtal som Försvarsmakten har med Sjöfartsverket är dessutom inte kostnadsfritt. Därför finns det all anledning för Försvarsmakten i synnerhet att vara kritisk till rådande läge.

Försvarsmakten betalar nämligen drygt 57 miljoner om året till Sjöfartsverket för den helikopterburna flyg- och sjöräddningstjänsten. 





Med detta som bakgrund anser jag att Försvarsmakten har all rätt att ifrågasätta såväl utebliven beredskap på olika platser samt utebliven möjlighet för flygvapnet att öva och verka beroende på högt satta väderminima hos Sjöfartsverket vilket leder till att både flygplan och helikoptrar blir stående på marken i större utsträckning än tidigare.

------------------------------------


Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.

I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

Det psykologiska försvarets lackmustest

av Jacob Fritzson
Foto: Inked Pixels / Shutterstock

Sveriges förmåga att motstå påverkansoperationer utgår i hög grad från media.

Övningen Aurora är sen några månader slut och har bidragit till att öka försvarets förmåga. I sin helhet blev övningen lyckad och bidrog till, om man följer sociala medier, att sprida en positiv bild av försvaret och dess verksamhet. Personligen tror jag att vi är några stycken som är förvånade över det stora mediala intresset för övningen. De flesta av de större nyhetskanalerna rapporterade kring övningen innan, under och efter, vissa följde övningen dagligen. Det var inte bara media som följde övningen utan även aktivister, vilket tillhör normalbilden. Med hänsyn till den tid vi lever i där ”Fake news” blivit ett begrepp som de flesta människor känner till blir en övning som Aurora intressant eftersom det västerländska samhället uppvisat en stor sårbarhet inför att hantera just desinformation. Inför övningen varnade dessutom både överbefälhavaren och försvarsministern för att vi kommer att utsättas för påverkansoperationer.

Påverkansoperationer är dels en naturlig del av ett krig men har idag blivit märkbar i fall som presidentvalet i USA. Även under Aurora finns skäl att misstänka att svenska media omedvetet spridit desinformation. Övningen kallades stundtals för NATO-övning, det involverades kärnvapen i artiklar och det påstods att man under övningen övade anfall österut. Problematiken med en media som inte tänker sig för innan den publicerar är att den i det här avseendet lyckades bli ett redskap i en annan aktörs händer.  Aurora fick med andra ord tjäna som ett lackmustest för hur vårt psykologiska försvar kommer att fungera i händelse av krig eller kris. Jag kommer vidare i artikeln att avgränsa mig till att analysera public service. Varför?

De kommersiella nyhetskanalerna har givetvis ett stort ansvar på sina axlar, dock kan det te sig något mer logiskt varför de väljer att skriva rubriker som ”NATO-övning i Sverige” och ”amerikanska kärnvapen!”. Stora och lockade rubriker är det som genererar klick och med det vinst. Med detta i åtanke så är det alltså viktigare att SVT/SR kan förhålla sig till informationen på ett korrekt sätt. Dessa har nämligen en vital roll i händelse av kris, krig eller allmän fara. Trots det tidigare nämnda vill jag påpeka att de kommersiella nyhetsbyråerna inte är utan skuld i fallet.

I en intervju med överbefälhavaren i SR ställer reportern frågor kring försvarets verksamhet och om övningen Aurora. ÖB får här möjlighet att presentera fakta och reportern ställer ett flertal kritiska frågor.[1] Här gör reportern sitt jobb, man granskar både myndigheten försvarsmakten samt överbefälhavaren med dessa kritiska frågor, vilket överbefälhavaren faktiskt måste kunna hantera. Ingen svensk myndighet ska få hantera skattepengar utan att myndigheten granskas. Låt oss då jämföra hur rapporteringen och intervjuer ser ut när ”fredsrörelsen” behandlas.

I Göteborg anordnades en demonstration mot Aurora. En rad talare bjöds in däribland Gudrun Schyman, Sven Wolter vilka kanske inte är helt otippade talare på ett sådant evenemang. Desto mer fundersam blir man över Valter Mutt som sitter i riksdagen för Miljöpartiet, alltså ett regeringsparti som borde stå bakom övningen. Den man som dock borde ha väckt flest frågetecken är Marko Milacici som företräder Rörelsen för Montenegros neutralitet, en rörelse som arbetar för att Montenegro skall hållas utanför NATO. Varför är då mannen intressant?

Milacici har av bland annat makedonsk säkerhetstjänst pekats ut att ha kopplingar till rysk underrättelsetjänst.[2] Vid en googling av hans namn så dyker han upp i den ryska statsägda sidan Sputnik News där han i intervjun framställs som en sanningssägare som avslöjat den montenegrinska regeringens NATO-propaganda.[3] All information om mannen är möjlig att googla. Inte en enda gång ställs frågor kring varför han är inbjuden eller om hans bakgrund.

Huvudarrangören av demonstrationen är Kommunistiska Partiet. Partiet beskriver sig i sin första punkt i partiprogrammet som ett revolutionärt parti vars mål är fullständig omvandling av samhället.[4] I en intervju med partiets ledare utesluter denne inte att våld kommer att vara ett sätt att gripa makten.[5]

Företrädare från demokratiska partier där bland annat Fi tydligt tar avstånd från just våld har alltså inga problem med att göra gemensam sak med ett anti-demokratiskt parti, men inte en enda kritisk fråga ställs kring detta faktum från vare sig SR eller SVT. Skulle ni kunna föreställa er exempelvis Kristdemokraterna eller Moderaterna ens överväga att demonstrera med Svenskarnas parti?

Desto fler rader fick istället de omdömeslösa 20-tal försvarsmaktsanställda som enligt SVT ”Saboterat” manifestationen.[6] Varför tillåts demokratiska partier att demonstrera under premissen att man ska stoppa en ”NATO-övning” utan att man granskar vare sig deras budskap eller de premisser som demonstrationen vilar på? Vi fortsätter.

I en artikel från SVT Ost skriver SVT i rubriken ”övning med NATO skapar protester”.[7] Artikeln som baserats på ett TV-inslag skriver om en manifestation som ska ske i Visby. I artikeln och i inslaget i SVT läggs fokus på att övningen sker med just NATO och företrädaren för Nätverket mot NATO lägger även han vikt vid att kalla de inbjudna för kärnvapenmakter. Det framstår alltså av inslaget som att det under Aurora kommer att övas kärnvapenanfall med NATO.

Föreställningen om att övningen sker med NATO spreds tidigt av ”fredsrörelsen”. Varför fredsrörelsen väljer att rentav ljuga på detta vis har fortfarande inte klarnat, dock innebär förskjutningen av sakfrågan till att handla om de onda kärnvapnen att man lättare kan propagera för ett motstånd till NATO. Oavsett avsikt är det givet att man genom detta tilltag bidrar till andra aktörers mål när man väljer att sprida denna bild. Börjar det för övrigt bli klart varför jag väljer att skriva ”fredsrörelsen” med apostrofer?

Vi avslutar med en lite färskare artikel. Två svenska diplomater har nämligen relativt nyligen utvisats från Ryssland.  Artikeln inleder med att skriva om att Ryssland och Sveriges relation försämrats och därför har den ryske ambassadören i Stockholm kontaktats för att fråga denne om läget. I stycket efter detta påbörjas en redogörelsen om Aurora och kopplingen här är alltså att det är övningen som bidragit till detta, inte krigen i Georgien och Ukraina, uttalade hot mot Sverige och konstanta kränkningar av våra gränser.[8]

Varför väljer SVT att göra denna koppling när inte ens ambassadören eller någon annan från den ryska statsledningen uttryckt detta?

När SVT okritiskt väljer att rapportera om deras förehavande bidrar de i högsta grad till att sprida desinformation. För de som inte är insatta i ämnet blir det därför enkelt att tro att det är Sverige som bidrar till ökade spänningar och att vi gör övningen för att förbereda för någon form av anfall vilket är helt absurt. Bevakningen av övningen gör mig djupt orolig eftersom den tydligt påvisar att vi har en stor sårbarhet i vårt samhälle. Man har låtit en liten grupp av människor med tveksam bakgrund få rampljuset och helt oemotsagda fått sprida sina fredsbudskap trots de väldigt många märkliga sammanträffanden som omgärdat rörelsen samt de uppenbara lögner man använt sig av, det finns för övrigt långt fler märkliga sammanträffanden än de jag nämnt i artikeln.

Det är enkelt att bli totalförsvarsromantiker och drömma sig tillbaka då hela samhället hade en roll i försvaret av Sverige. Men syftet med public service är att den ska tjäna allmännyttan och i händelse av ett krig eller kris kommer deras arbete faktiskt att vara en minst lika vital del av försvaret av Sverige som soldaten på fältet. Vår vilja att försvara landet är det som kommer att avgöra huruvida vi faktiskt har möjlighet att göra det. Vi kan alltid köpa 4000 stridsvagnar och Archerpjäser men de blir helt oviktiga om det inte finns en försvarsvilja i samhället. Media måste alltså börja ta sitt ansvar för att motverka desinformation.

Nästa år är det val och om tre år kommer nästa försvarsmaktsövning att ske. Nästa större test av vår förmåga att avvärja oss från falsk information sker alltså redan nästa år och då är det på riktigt. Det är sannolikt, enligt flera bedömare, att vi kommer att drabbas på exakt samma sätt som det amerikanska presidentvalet, Brexit-omröstningen, Frankrikes presidentval och Tysklands förbundsval. Det är med andra ord dags att främst public service men även övriga media börjar ta sitt ansvar inför samhället och börjar rusta sig inför det hot vi som samhälle har att möta. Behovet att kunna lita på informationen som sänds ut är avgörande och då duger inte den bristfälliga journalistik som omgärdat Aurora.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens regemente i Boden.

 

Noter

[1] http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/951286?programid=3071

[2] https://www.occrp.org/en/spooksandspin/leaked-documents-show-russian-serbian-attempts-to-meddle-in-macedonia/

[3] https://sputniknews.com/politics/201705171053685838-nato-montenegro-militarizing-balkans/

[4] http://www.kommunisterna.org/politik/partiprogram

[5] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-finns-de-svenska-kommunisterna-kvar

[6] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/forsvarsanstallda-forsokte-sabotera-demonstration

[7] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ovning-med-nato-skapar-protester

[8] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/uppgifter-till-svt-tva-svenska-diplomater-utvisas-ur-ryssland

Sjöfartsverkets helikopter lyfte inte för MEDEVAC utanför Göteborg i går kväll



Igår kväll hände det alltså igen. Sjöfartsverkets helikopter som är baserad i Göteborg startade inte när JRCC larmade ut den för ett MEDEVAC uppdrag. Anledningen är i skrivande stund mycket oklar då olika uppgifter går isär. Istället gick frågan till danska flygvapnets SAR-helikopter baserad i Ålborg, som lyfte bara några minuter senare, flög direkt till Color Fantasy och genomförde önskad MEDEVAC.

Uppgifter gör alltså gällande att det handlade om ett behov av MEDEVAC d.v.s. en avtransport av ett sjukdoms- eller skadefall från passagerarfartyget Color Fantasy som vid det aktuella tillfället låg bara några distansminuter utanför Göteborg.

Anledningen till att Sjöfartshelikopter som stod i beredskap på Säve flygplats precis utanför centrala Göteborg inte startade går kraftfullt i sär, vilket väcker frågor.

Expressen/GT rapporterar att man inte kunde starta på grund av dåligt väder.

Väderrapporterna för kvällen ger dock vid hand följande väder för Säve Flygplats.
Vindriktning: Nord
Vindhastighet: 1 m/s
Lufttemperatur: 0 grader
Lufttryck: 1008
Luftfuktighet: 94%
Sikt: 17 km

Vad avser molnbas så saknas data för just Säve flygplats, men den låg på ca 1000 meter vid Landvetters flygplats vid aktuell tidpunkt. Det finns tydliga bilder som är tagna från webbkamera i Göteborg vid tidpunkten för räddningsinsatsen i går kväll, platsen är belägen några kilometer från Säve.

Baserat på vad man kan se av bilderna så borde inte molnbasen vid tillfället utgöra någon begränsning för start, och eftersom Landvetter hade väder bättre än Sjöfartsverkets krav på väderminima så hade denna flygplats åtminstone i teorin kunnat nyttjats som alternativ landningsbas om vädret hade varit för dåligt för att landa på Säve. 

Men det är inte bara vädret som anges som skäl för att inte Sjöfartsverkets helikoptrar ibland inte kan starta. Ett twitterkonto med kopplingar till Sjöfartsverkets SAR-vht antyder att man har tekniska begränsningar samt att risk för isbildning skulle kunna vara det faktiska skälet till att helikoptern inte startade.


I sammanhanget och med anledning till diskussionen om isbildning så kan det vara värt att citera Sjöfartsverkets Lars Widell i samband med granskningen av den så kallade helikopteraffären.
Vi har fått hit en väldigt bra helikopter. Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden vilket ibland faktiskt kan jämföras med närmast arktiska förhållanden. Den är optimal, vi har fått precis det vi ville ha.
Ett annat twitterkonto med kopplingar till Sjöfartsverkets SAR-vht menar att man inte kunde starta IFR på grund av att Säve flygplats inte har bemannat flygledartorn eller vädertjänst under dygnets alla timmar, vilket för övrigt är samma sak som för helikoptern i Norrtälje, som står på Mellingeholm där flygtrafikledning helt saknas.


Det hela ger således en väldigt splittrad bild om vad som var det faktiska skälet för helikoptern i Göteborg att neka start för att genomföra evakuering från Color Fantasy i går kväll.

Till saken hör även att Sjöfartsverkets helikopter i Göteborg, den som senare inte startade, bara några timmar tidigare var ute och flög och övade tillsammans med SSRS. Man startade från Säve klockan 14:55 och landade igen klockan 16:50. Dv.s. knappt fyra timmar innan man erhöll larmet från Color fantasy via JRCC. 


Den stora frågan är således varför inte Sjöfartsverkets helikoptrar inte startar när de behövs som mest? Vi har i dag ett läge där ingen vet NÄR, eller ens OM en sjöräddningshelikopter kommer att starta? Det här är ett reellt problem för många aktörer idag, och ett arbetsmiljöproblem för sjöfarten.

Jag har givetvis ställt formella skriftliga frågor till Sjöfartsverket i tidigare ärenden, i syfte att undvika spekulationer. Men det vill man inte lämna ut utan svarar följande när frågor runt den operativa verksamheten ställs:

Dina frågor berör Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningsverksamhet. Verksamheten är en operativ enhet inom myndigheten som i inte utgör myndighetsutövning. 
De frågor du ställt rör inte uppgifter som framgår av allmänna handlingar utan utgörs av operativa ställningstaganden. Sjöfartsverkets skyldighet att besvara dessa frågor omfattas således inte av tryckfrihetsförordningens regler om handlingsoffentlighet. 
Bestämmelser om myndigheternas serviceskyldighet gentemot enskilda återfinns 4 och 5 §§ förvaltningslagen (FL). Serviceskyldigheten är vidsträckt men inte obegränsad. Myndighetens serviceskyldighet gäller i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.  
Med hänsyn till frågornas art och myndighetens verksamhet saknar Sjöfartsverket möjlighet att besvara dina frågor.



Kollegan Wiseman sammanfattar det hela bra i en serie av twitterposter som jag sammanställt här nedan för att ge en bättre överskådlighet (min fetstil).


Hos alla yrkesmän finns gränser som sätts upp för att upprätthålla verksamhetssäkerhet. De gränser SjöV förmedlat är kända.

Skillnaden mellan SjöV SAR och FM är att när FM inte kan lösa uppdrag p.g.a. t.ex. väder anmäls detta så fort begränsningen är känd samt tidsperiod som begränsningen gäller. Det innebär att aktörer som är beroende av FM förmåga att lösa uppdraget kan anpassa sin verksamhet utifrån detta. 
Så arbetar inte SjöV SAR-verksamhet. Här anmäls begränsningen istället först vid larm. Det innebär att JRCC, FM och andra aktörer som genomför verksamhet där risktagning är beroende av vilken räddningsberedskap som finns, inte kan planera sin verksamhet på en godtagbar riskanalys. 
För tio år sedan var det inga problem att ringa till hkp-besättningen som upprätthöll SAR för att diskutera väder etc och skapa ett gemensamt beslutsunderlag avseende begränsningar och insatstider. Det har SjöV förbjudit. Istället meddelar JRCC bara vilka baser som har personell och teknisk beredskap. Övriga begränsningar får man gissa sig till utifrån väderprognos där SjöV inte ens har samma meteorolog och leverantör av väder som t.ex. Försvarsmakten.  
Det är en ohållbar modell för att fatta beslut när det rör verksamhetssäkerhet.

Jag inbjuder härmed Sjöfartsverket att replikera på detta inlägg om man så önskar. En saklig debatt där alla inblandade parter får komma till tals är givetvis viktig.



Uppdatering:

Efter att blogginlägget publicerades så har tyvärr twitterkonton @Tyreless7 tillhörande en pilot inom Sjöfartsverket tyvärr raderats varför det numera ser konstigt ut här ovan.

Jag hoppas innerligt att det inte är en utkomst av den infekterade konflikten mellan Sjöfartsverkets ledning och besättningarna på Sjöfartsverkets helikoptrar.

Att kunna deltaga i samhällsdebatten och uttrycka sina åsikter är en grundläggande förutsättning för vår demokrati.

---------------------------------------------

Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket som även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.

I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

Är vår beredskap god?

Tjänsten vintertid bjuder på stora utmaningar som kräver en bra vinterutbildning. Foto: Försvarsmakten.Av Johan Althén

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken. [1]

Tjänsten vintertid bjuder på stora utmaningar som kräver en bra vinterutbildning. Foto: Niklas Ehlén, Combat Camera/Försvarsmakten.


Som tjänstgörande i norra delen av Sverige ler jag när rubriker som ”snöchock” eller ”köldkaos” dyker upp i kvällspressen. För mig är vintern en naturlig del och något att förbereda mig för. Utmaningarna med att bedriva krigföring vintertid är just det som fick mig att både anta och fortsätta utmaningen med jägartjänsten. Allt blir så mycket mer komplicerat med snö, mörker och kyla.

Samtidigt slår mig tanken om vi, samhället, har det som krävs för att höja beredskapen när stora delar av samhället uppfattar sig vara utsatt för stora utmaningar när vintern kommer.

Fler och fler av våra grannländer, stora som små, genomför regelbundet beredskapskontroller med förband ur reserven för att möta ett försämrat omvärldsläge. Bland annat genomfördes under helgen v749 en snabb beredskapsövning med över 500 reservister i Estland. Intressant att notera är att flera länder genomfört beredskapskontroller med kort inställelsetid, Estland i detta fall med mindre än 24 timmars varsel.

Det svenska försvaret bygger till stor del på personal i Hemvärnet eller reserven, både tidvis anställda och pliktpersonal. Hemvärnet har kort beredskapstid och övar aktivering regelbundet. Men det som saknas är större beredskapskontroller som verkligen ställer samhällets förmåga på sin spets – där personal ur hemvärn, tidvis anställda och pliktplacerade kallas in för tjänstgöring med kort varsel.

Att genomföra större regelbundna beredskapskontroller med dessa kategorier skulle både höja tröskeleffekten samt ge oss värdefulla erfarenheter i vårt beredskapssystem. På samma sätt som övning Aurora gav Försvarsmakten viktiga erfarenheter för krigföring i stor skala kommer beredskapsövningar med personal i reserven i större skala att visa på samhällets förmåga att avdela personal till Försvarsmakten. Lägger vi sedan till friktionen med snö, mörker och kyla så kommer systemet verkligen att få bekänna färg.

Att öva och pröva beredskap kostar, men det måste få kosta. För gör vi inga kontroller så vet vi inte med säkerhet hur god vår beredskap är. Powerpointpresentationer har vi tillräckligt av.

Med vita snörika julhälsningar!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

 

Not
[1] Rydberg, Viktor. Tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html Läst 2017-12-10.

Nordic Baltic Security




My intervention at the joint conference on Security in the Nordic Baltic region arranged by the Atlantic Council and Konrad Adenauer Stiftung in Stockholm 12 December.



The conventional military threats that we can see in the region are mainly connected with Russian policies regarding the Baltic States and the Russian base complex on the Kola Peninsula.

If I begin with the Baltics.

If there is a serious crisis or a war NATO has to use Swedish territory and airspace to support military operations in and near the Baltic States. This also goes for Finnish territory to a large, but not equally large, extent. In both cases it is a question of geography.

The Russians are of course fully aware of this and would do their utmost to prevent it. The most obvious way to do it is to deploy long range air defence and anti-ship systems on Swedish territory, thereby creating a “wall” that NATO would have to fight its way through before being able to support the Baltic States.

A quite attractive option as a first step in a Baltic operation, perhaps even before any operations started in the Baltic States, as Sweden has limited capabilities to defend its own territory, and can´t expect swift support from anyone.

The Finnish case is a bit more complicated as its importance both for Russia and NATO, when it comes to operations in the Baltic States, isn´t as crucial as Swedish territory. Especially not in a Russian “smash and grab” operation.

Another factor perhaps also making it less attractive, from a Russian point of view, to borrow Finnish territory as a part of a Baltic operation might be that if Finland isn´t involved in the conflict it offers some protection for the Russian heartland.

This interdependence of Swedish, Finnish and Baltic State security leads to some conclusions:

-         If the Baltic States would be attacked Sweden would be drawn into that conflict regardless of its own policies.

-         Secondly, the security of the Baltic States depends to a large extent of Russia not being able to borrow Swedish territory. 

-         From a Russian point of view there could be some advantages if Finland did not become engaged in a conflict in the Baltic Sea region.

This said, the overall conclusion is that the best way to raise the threshold regarding Russian military adventures in the region ought to be making it clear that trying to borrow Swedish territory will not be an easy task and that Finland will not offer a secure flank in case of operations in the Baltic region.

This leads to the other hot spot in the Nordic- Baltic region, the Russian base complex on the Kola Peninsula. Apart of being home to a large part of Russia´s submarine based second strike capability it is regaining importance as a staging area for operations in the Atlantic. As in the Cold War the North Atlantic Sea lanes have again become important for the defence of Europe.

In case of a crisis Russia might want to increase its air and sea defence zone around these bases. The most obvious solution would be to deploy long range air defence systems in northern Finland and perhaps also I northern Sweden. It would not just increase the security of the bases, such systems would also pose a threat to NATO operations in and around northern Norway.

A very disturbing sub-problem for both Finland and Sweden connected with the Kola bases is that it does not have to be connected with a Russia-NATO crisis, it could just as well be the result of a US-Russia confrontation somewhere else in the world and where Russia takes precautions to protect its assets in the High North in case of a showdown with the US.

To borrow some Swedish and Finnish territory in such a situation would be a quite attractive option as it would not lead to an automatic response by NATO or the US – neither Finland or Sweden has any binding security agreements with the US or NATO.

These military assessments regarding the Baltic Sea region and the High North leads me to the conclusion that everyone in the region would have quite a lot to gain from a Finnish and Swedish NATO membership. It would not just increase everyones possibilities to defend their own territories, it would also, which is far more important, increase stability and security in the whole region. NATO deterrence would become more credible, making an armed conflict in the region less likely.

                                                                 *****

Militär allians med Finland eller inte?


Det här inlägget är ett något bearbetat manus för min presentation vid Armémuseums Finlandsdagar den gångna helgen. Det finns även publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se   


Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

-          En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,

-          Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,

-          Man använder varandras övningsanläggningar,

-          Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,

-          Mm.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

-          Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,

-          Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,

-          Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställa upp för striden.

Knutet till samma problem - kommer länderna gå i krig av samma orsaker - går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.  

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

-          Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,

-          Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,

-          En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmågan som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

                                                                 *****

Svensk och finskt militärt samarbete – möjligheter och begränsningar

av Karlis Neretnieks
Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

  • En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,
  • Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,
  • Man använder varandras övningsanläggningar,
  • Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,
  • m m.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

  • Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,
  • Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,
  • Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställer upp för striden.

Knutet till samma problem – kommer länderna gå i krig av samma orsaker – går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

  • Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,
  • Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,
  • En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmåga som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt det överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Påbud?

Reflektion

"Ochdet hände sig vid den tidenatt från kejsar Augustus utgickett påbud..." Så inleds Evangelium enligt Lukas 2 Kapitlet, det är sannolikt en inledning som kommer höras på flera Julvesper runt om i Sverige, i närtid. Svensk försvarspolitik och därav indirekt även en stor del av dess säkerhetspolitik kom under det inledande 2000-talet baseras på att ett påbud skulle uppenbara sig. Detta påbud skulle indikera starten på ett försämrat omvärldsläge som i sin tur skulle medge ett tioårigt återtagande för att kunna garantera Sveriges oberoende i händelse av ett försämrat säkerhetsläge i vårt närområde.

När detta påbud skulle ha kommit, kommer troligtvis vara av stort intresse för framtida säkerhetspolitiska forskare. Vad som dock går att konstatera är att General Håkan Syrén under sin tid som Överbefälhavare, vid 2008 i kölvattnet av den rysk-georgiska konflikten tydligt kom att pekapå att Ryssland hade valt konfrontationens väg och att den svenska försvarspolitiken därav måste utgå från säkerhetspolitiska realiteter kontra, på förhand fastlagda ekonomiska ramar.

Vad avser den rysk-georgiska konflikten, är det intressant i ett underrättelsesammanhang att notera hur svensk underrättelsetjänst, i form av Försvarets Radioanstalt, innan konflikten påbörjades hade uppfattatvad som var på väg att ske. Vilket sätter General Håkan Syréns uttalande i ett visst perspektiv, då det var ett väldigt tydligt uttalande han genomförde i sin roll, dels som myndighetschef, dels som Överbefälhavare.

Vid 2012 genomförde Svenska Dagbladet med Mikael Holmströmsom reporter en intervjumed den avgående chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Generalmajor Stefan Kristiansson. Den avgående MUST chefen påtalar vikten av att de förmågor som utvecklas i Ryssland måste beaktas, därtill påtalar han att den ryska militärreformen som påbörjades 2008 hade tagit fart. Därutöver påtalas även att Ryssland vill ha stabilitet, men risken är att det blir stabilitet på Rysslands villkor. Detta var ett eller två år, beroende på när man väljer att se startpunkten, innan den rysk-ukrainska konflikten uppstod.

I slutet av 2012 kom det beryktade uttalandet om "enveckas försvaret", dåvarande Överbefälhavaren, General SverkerGöransson, intervjuades av Svenska Dagbladets dåvarande reporter Mikael Holmström, vid en tjänsteresa till Kiruna. Vid denna intervju framkom det att Sverige skulle kunna stå emot ett angrepp under en veckas tid, mot en motståndaren med en begränsad målsättning. Detta förefaller varit en slutsats utifrån ett krigsspel, ett av troligtvis många som genomförts, varvid den måste sättas i en specifik kontext. Dock var det ett väldigt tydligt budskap som skickades av den dåvarande Överbefälhavaren.

På detta sätt skulle man kunna fortsätta ett bra tag, med olika signaler och utspel både kring omvärldsläge men även vad avser svensk försvarsförmåga. Dock blir det en återupprepning av mycket som redan berörts på denna och andra bloggar. Vad som dock gör dessa saker intressanta blir att sätta den nuvarande överbefälhavarens, General Micael Bydén, uttalandeunder den gångna veckan, v749, ihop med de tidigare berörda uttalandena.

Överbefälhavaren påtalar, om inte ytterligare finansiella medel tillförs kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Detta som en bieffekt av Försvarsmaktens ökade verksamhet, sannolikt maa. det negativa omvärldsläget, redan vid 2020 kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Därutöver påtalar han att personalen är pressad maa. den ökade verksamheten men även bristen på personal, utgör ett problem. Behovet av ytterligare medel för att kunna lösa de uppgifter som regering och riksdag har ålagt Försvarsmakten, är något som både nuvarande och dåvarande Överbefälhavare kontinuerligt påtalat. Varpå det i grunden ej är något ”nytt under solen”.

Således har det förlupit en sträcka på snart 10 år, när tre överbefälhavare har påtalat, att det råder en kraftig diskrepans mellan de medel som tillförs, kontra det säkerhetspolitiska omvärldsläget och i grunden Försvarsmaktens utformning för att kunna möta detta försämrade omvärldsläge. Man kan fundera på vilket "påbud" det är som krävs, för att Försvarsmakten skall kunna påbörja en tydlig omdaning som möter de behov som finns kopplat mot det omvärldsläge som råder.


Have a good one! // Jägarchefen

Köpet av Patriot – några tankar

av Lars Wedin
Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Något överraskande har Sverige beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar och kryssningsdito.

Det finns, har jag förstått, de som hävdar att köpet skulle uppfattas som provocerande av Ryssland. Men en liten stat med en av Europas lägsta försvarsbudgetar kan naturligtvis inte provocera en stormakt. Det är säkert så att Ryssland inte gillar köpet – det minskar den ryska handlingsfriheten gentemot oss. Ryssland uppfattar säkert också att Sverige härmed ännu tydligare blivit en de facto allierad till USA. Men i detta avseende är köpet inte något kvalitativt nytt; Sverige har sedan länge haft ett nära samarbete med USA.

Däremot väcker affären viktiga frågor om hur anskaffningen gått till. Är det klokt att så binda sig vid det Trumpstyrda USA? Vad får vi för pengarna egentligen? Enligt Dagens Industri (28 november) är det franska systemet 2–4 miljarder billigare. Det franska SAMP/T är dessutom modernare och har sannolikt stor utvecklingspotential; en utveckling där svenska företag skulle kunnat delta.

Vilka blir konsekvenserna för resten av försvaret? Sverige måste i närtid förnya och förstärka sin ytstridsflotta som är på väg att bli gammal och redan är för liten. Förstärkningen måste omfatta både fartyg och personal. Luftvärnsrobot måste också snarast tillföras till Visbykorvetterna. Det franska systemet kan, enligt uppgift, integreras på svenska örlogsfartyg.

I vilket fall bör dessa nya fartyg förses med luftspaningsanläggningar som kan stödja det valda luftvärnsrobotsystemet. Detta torde ha sin viktigaste roll i en kris och i samband med ett krigsutbrott. Fartygen kan här spela en viktig roll som rörliga spaningsplattformar. Robotarnas insatsområden måste sannolikt prioriteras: huvudstaden, Blekingekusten, Göteborg och Gotland är de viktigaste områdena. Dessa ligger, helt naturligt, nära kusten. Med fartygsbasering skulle Sverige få ett mycket rörligare system än ett lastbilsdraget sådant!

Om beslutet att köpa Patriot ligger fast måste ett annat system anskaffas till våra fartyg – antagligen just SAMP (Aster-familjen).

Det vore naturligtvis utmärkt om vårt Patriot-system kunde integreras i Natos luftförsvarssystem. Utan att kunna de tekniska detaljerna så torde nyttan med systemet vara beroende av förvarning, vilket kräver en sådan anslutning. Hur detta skall vara möjligt utan att Sverige går med i Nato förstår jag inte men försvarsministern har säkert ett svar.

Dessa kommentarer leder över till den säkerhetspolitiska dimensionen. Sverige blir nu (ännu mer) beroende av stormakten USA, som leds av en milt sagt erratisk president. Det skall bli intressant att se vilket politiskt pris Sverige kommer att få betala.

Sveriges neutralitetspolitik har för länge sedan – gudskelov – gått hädan. Men vi blir inte medlemmar av Nato där Sverige skulle vara en av principiellt jämbördiga stater i ett mellanstatligt samarbete. I stället väljer vi att göra oss beroende av USA.

Ett annat problem med valet av Patriot är att vi väljer amerikanskt i stället för europeiskt. Med ett europeiskt system – SAMP/T – skulle vi ha kunnat delta på en någorlunda jämställd fot. Med Patriot får vi ta det vi får och vi kan räkna med att det kommer att finnas hemliga delar som gör att USA har någon kontroll över vårt utnyttjande av systemet.

Vi är då framme vid det europeiska problemet. Vissa debattörer ställer ett europaförsvar i motsats till Nato. Det problemet fanns förvisso i början av 2000-talet; ta Madame Albrights tre D som exempel: no discrimination (av alliansens medlemmar), no decoupling (av den transatlantiska länken) och no (unnecessary) duplication (av resurser och strukturer). Idag är nästan alla EU-medlemmar med i Nato och vice versa. Ingen seriös debattör förespråkar att EU skulle ersätta Nato.

Nato är den militära alliansen med stort A. Men ett europeiskt försvarssamarbete bör utgöra ett viktigt komplement.

För det första är det lätt att tänka sig situationer där USA inte kan eller vill komma européerna till hjälp. I början av november hade USA tre hangarfartygsgrupper i området kring Nordkorea, vilket visar den vikt USA, med all rätt, lägger vid utvecklingen i Ostasien. USA har globala säkerhetsintressen vilket EU inte har.

För det andra är det osäkert hur mycket man kan lita på ett USA lett av Trump – och för närvarande finns ingenting som talar för att han skulle försvinna i närtid.

För det tredje behöver Europa en försvarsindustri värd namnet, annars hamnar vi européer helt i händerna på vad USA vill sälja till oss och under vilka förutsättningar. Detta handlar givetvis också om europeisk industriell kompetens och arbetstillfällen.

För det fjärde har EU något som Nato inte har nämligen pengar. Genom EU skulle medlemsstaterna kunna samordna materielinköp så att vi får så mycket ”pang för pengarna” som möjligt. EU skulle också kunna ha en gemensam försvarsbudget för anskaffning av materiel som, i varje fall de små, staterna inte kan skaffa själva: satelliter, tankningsflygplan, flygande och flytande ledningsplattformar med mera. Sådana initiativ står inte i motsats till Nato – tvärtom.

För det femte – med vad skall vi bidra till i den europeiska fonden för utveckling av försvaret (European Defence Fund)? Köpet av Patriot går ju i rakt motsatt riktning mot den av medlemsstaterna beslutade förstärkningen av försvarssamarbetet. Ett samarbete som också den svenska regeringen säger sig stödja.

Sammanfattningsvis. EU behöver ha möjlighet att fatta och genomföra autonoma beslut. En rationell europeisk gemensam försvarssatsning vore ett stöd för Nato; inte en konkurrent. Det är obegripligt att Sverige motsätter sig en sådan utveckling syftande till gemensam säkerhet och i stället väljer att hänga upp sin säkerhet på USA.

Å andra sidan – har Patriot-affären klarat alla amerikanska hinder? Vad kommer Trump att säga? Sverige är ju just en sådan försvarspolitisk fripassagerare som han fördömt.

Slutligen; om inte Sverige skrinlägger planerna på att ratificera kärnvapenförbudet så lär vi inte kunna köpa Patriot och sannolikt inte heller SAMP/T.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Thoughts about U S nuclear policy

by Stefan Forss [1]

Former US Secretary of Defense William Perry (WP) and former Vice Chairman of the Joint Chiefs of staff General James Cartwright recently presented important views about US nuclear policy in the Washington Post. Their main point is that the USA should abandon the Ground-based Strategic Deterrent program to replace ICBMs, and also forgo development of a new long-range strategic cruise missile, the Long-Range Standoff weapon, LRSO. They want, however, to preserve the sea-based strategic deterrent and the new strategic stealth B-21 Raider bomber program in a dual-capable role, including the B61-12 variable yield nuclear bomb.

One of Dr. Perry’s and General Cartwrights main arguments concerns money. The projected cost of the nuclear programs over the next three decades could according to the US Congressional Budget Office amount to 1.7 trillion USD. This is indeed a huge sum which could significantly divert funding from other urgent sectors. The Russians have understood this very well for quite some time. Their own massive investment in their own nuclear triad, not to speak of medium range dual-capable systems, is a built-in feature in their nuclear policy, also geared to slow down the increase of US conventional military might.

The problem with this WP article is that it looks very much like an endorsement of a variant of the unilateral presidential nuclear initiative of George H Bush in 1991. This was at the time a commendable and straightforward way to come to terms with the problems posed by excessive non-strategic nuclear weapons. The result was that the US rather soon did away with all operational non-strategic nuclear weapons in all other services but the Air Force.

President Bush’s move built on the understanding that Russia would follow suit. Presidents Gorbachev and Yeltsin both reciprocated, in good faith it would seem, but the implementation of these initiatives on the Russian side remained more or less opaque. When one of the Russian nuclear hawks, Colonel General Leonid Ivashov visited Helsinki in 2000, I therefore asked him to provide specific answers. His response was a long tirade about how Russia has fulfilled all commitments made. It was not very useful, but rather disinformation as the Russians had no intention to live up to these commitments in earnest. That became plainly clear some years into Putin’s presidency. Now the Russian military services again employ nuclear weapons in various roles.

Giving up US ICBM’s and strategic ALCMs unilaterally would be appreciated in Moscow, and would also be perceived as evidence of weakness on the American side. It would give the Russian hardliners exactly what they want, strategic superiority. The Chief of the Russian General Staff, Army General Valery Gerasimov just recently outlined in detail the progress Russia has achieved in long-range precision strike systems.

Prudent US policy is therefore to go on with the planned programs to renovate all the legs of the triad. That was exactly what President Reagan did – remember the MX/Peacekeeper ICBM and the advanced plans for the road-mobile Midgetman ICBM, as well as the stealth Advanced Cruise Missile, in fact the only one of these strategic weapon systems to be deployed operationally, albeit for a rather short period of time.

Reagan’s recipe for getting Russia back to the negotiating table was to negotiate from a position if strength, which eventually lead to great results. It would be unwise now to give up good bargaining chips for free.

 
The author is professor and a called fellow of KKrVA.

 

Not

[1] The opinions expressed are the authors’ alone

Dåtid möter nutid

Sammanfattning

Den ryska ubåtsförmågan och då i synnerhet dess attackubåtsförmåga, har under ett antal år utgjort ett debattämne i det säkerhetspolitiska rummet. Oftast hänvisas det till att ubåtsaktiviteten är i nivåer som under det kalla kriget. Utgående från historiska siffror, kopplat till nutida faktorer är det möjligt att patrulleringsverksamheten ligger någonstans kring 10-20% av den Norra marinens totala bestånd av attackubåtar. Vilket i sammanhanget skulle innebär fyra till sex attackubåtar ur den Norra marinen genomför mer eller mindre kontinuerlig patrullering. Dock förefaller förmågan att verka, därmed även påverka NATO sjöförbindelser, med dessa fyra till sex attackubåtar vara markant högre än under det kalla kriget, utifrån NATO agerande i frågan kring det ryska ubåtshotet, men även enskilda befattningshavares uttalanden.

Analys

Det kalla krigets historia gör sig fortfarande påmind och många historier har ännu inte berättas och många kommer troligtvis inte heller berättas. Vid många tillfällen under de senaste åren har det dragits paralleller till det kalla kriget, såsom den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten och annorstädes skall vara den högsta sedan det kalla kriget.1 I sammanhanget kan det vara intressant att försöka få en historisk bild kring hur omfattande den sovjetiska ubåtsaktiviteten i Atlanten, under det kalla kriget, de facto var. Den amerikanska underrättelsetjänstens, CentralIntelligence Agency, digitala arkiv kommer utgöra källmaterialet för att försöka nå någon klarhet i detta.

En problematik som uppstår är dock att de flesta av uppgifterna som avhemligats avseende detta är från slutet av 1970-talet d.v.s. innan det som av vissa beskrivits som den andra fasen av det s.k. kalla kriget uppstod, vilket kan sägas var den första halvan av 1980-talet.2 Härvid kan informationen vara något missvisande, då det eventuellt kan ha funnits perioder med hög aktivitet under 1980-talet, med anledningen av den högre spänningen som rådde mellan de två supermakterna, kontra 1970-talets slut. Men det kan ändock ge en fingervisning om vilka storheter som då rådde och hur dessa skulle kunna appliceras i vår tid.

Den senaste avhemligade rapporten, som jag upptäckt, är publicerad 1979 och blev avhemligad i juni 2017. I rapporten The SovietAttack Submarine Force and WesternSea Lines of Communication, berörs bl.a. den sovjetiska marinens operativa tillgänglighet av attackubåtar. Enligt den rapporten skall den operativa tillgängligheten vara låg, enligt rapporten skall enbart 10% av den sovjetiska attackubåtsflottan agera utanför den sovjetiska kustzonen. Totalt sett, bedömdes enbart 60% av den sovjetiska attackubåtsflottan vara tillgängliga för att lösa uppgifter vid ett krigsutbrott.3

I rapporten hänvisar de även till uppgifter från september 1978 avseende mängden operativa ubåtar inom den Norra marinen (NM), Östersjömarinen (ÖM), Svarta Havsmarinen (SvHM) samt Stilla havsmarinen (StHM). Enligt de uppgifterna bestod NM av 127 attackubåtar, ÖM av 26 attackubåtar, SvHM 20 attackubåtar och StHM 76 attackubåtar, både dieselelektriska och reaktordrivna.4Känt sedan tidigare är att ÖM hade uppgifter i åtminstone Nordsjön och ev. i Atlanten med sina ubåtar.5 Vilket skulle innebära att man ev. får addera ÖM operativa attackubåtar till NM förmåga att verka i Atlanten. Detta skulle innebära att det skulle kunnat befinna sig 12 till 14 attackubåtar i Atlanten, vid 10%, och som mest 76 till 90 stycken attackubåtar, vid 60%, om de prövat ett större koncept, dock torde inte detta varit under en längre tid utan snarare under en kortare tidsrymd den större mängden agerat.

Hur ser det då ut i dag? Enligt Office of NavalIntelligence rapportThe Russian Navy: A HistoricTransition, från december 2015, skall NM vid tidpunkten för rapportens publicering totalt haft 23 stycken attackubåtar och ÖM två stycken. Av dessa 23 inom NM är sex stycken dieselelektriska attackubåtar.6 I dagsläget kan ÖM ubåtar bortses från då det ej förefaller förekomma någon kontinuerlig patrullverksamhet med dessa utanför Östersjöregionen. Utgående från antal, får det anses vara smått otroligt om NM över tiden skall ha 12 stycken attackubåtar ute i Atlanten, då det skulle vara över 50% av det totala beståndet, med de dieselelektriska inräknande, framförallt när bedömningar från det kalla kriget gör gällande att 60% av attackubåtsflottan var den maximala storheten Sovjetunionen kunde utnyttja.

Kan då istället tio procentsatsen fortfarande vara gällande idag, kontra fysisk mängd? Inledningsvis bör det påtalas att den ryska flottan kom att minska ansenligt i storlek från 1990-talet till mitten av 00-talet. Valet som den ryska flottan gjorde var att bevara de mest kvalificerade enheterna och påbörja utvecklingsarbete för framtiden d.v.s. man skar ned storleken på sin flotta. Utgående från de fartyg som finns, utgör en stor del fortfarande arv, med en medelålder på över 20 år. Historiskt hade sovjetiska fartyg en livslängd om 25 år, som kunde förlängas som mest upptill 15 ytterligare år med omfattande förebyggande underhåll.7

Utgående från medelålder på de ryska fartygen får det återigen anses vara smått otroligt att Ryssland skulle genomföra patrulleringar med 12 attackubåtar i Atlanten över tiden. Därtill sett till det åldrande beståndet kan ett rimligt antagande vara att det krävs löpande underhållsåtgärder på det nuvarande attackubåtsbeståndet för att genomföra patrulleringar med dem, trots de valde att bibehålla de bästa fartygen under 1990-talet. Varvid 10% faktorn snarare kan vara rimlig att anta är det som refereras till, vid olika uttalanden.

Ytterligare en faktor som skulle kunna stödja 10% faktorn eller t.om. öka procentsatsen något är de uppgifter som framkommit, att den ryska patrulleringarna i Atlanten blivit, dels mer frekvent, dels ökat i tid, med dess attackubåtar.8 Vad som dock talar emot 10% faktorn är att det förefaller, dels ske patrullering utanför den brittiska flottans bas för dess ballistiskt robotbärande ubåtar vid Faslane,9 dels patrullering i Atlanten.10Utgående från 10% faktorn skulle det innebära att en ubåt befinner sig kring Skottland och en i Atlanten över tiden, vilket får anses vara något lågt. Således torde en siffra mellan 10-20% vara mer rimlig. Detta skulle innebära att av den ryska Norra Marinens attackubåtar genomför två till fyra stycken patrullering, här avses de 17 reaktordrivna attackubåtarna.

Vad som även blir intressant att studera är möjlig disposition av de tillgängliga attackubåtarna d.v.s. både de reaktordrivna samt de dieselelektriska. Tidigare bedömningar förefaller göra gällande att dieselelektriska ubåtar skulle patrullera i Norska Havet samt Barentshav i händelse av en konflikt.11 Vilket får anses vara rimligt maa. den kortare räckvidden dessa har. Sett till fredstida förhållande torde det fortsatt vara ett rimligt antagande att de dieselelektriska ubåtarna utnyttjas närmare den ryska kusten och dess flottbaser. Detta skulle i sådant fall innebära en ev. högre procentandel av de dieselelektriska ubåtarna utnyttjas i patrullering, om t.ex. en dieselelektrisk ubåt utnyttjas över tiden i Norska havet och en i Barentshav. Vilket torde vara möjligtm.h.t. tillgänglighet o.dyl.

Detta skulle således kunna ge en mängd om fyra till sex attackubåtar, både reaktordrivna och dieselelektriskt drivna, som genomför patrullering d.v.s. 17-26% av NM attackubåtar skulle med ett sådant antagande genomföra patrullering. Där två till fyra stycken genomför patrullering långt utanför den ryska kustzonen och två stycken genomför patrullering nära den ryska kustzonen. Detta får anses vara en rimlig mängd, kopplat till uttalanden om att verksamheten som bedrivs är inom s.k. ”kalla kriget nivåer”, när hänsyn tas till att attackubåtarna och dess personal måste genomföra återhämtning, underhållsarbeten osv. Således sett till 10% faktorn så ligger ovan resonemang över denna, men det får ses som rimligt att en patrulleringsverksamhet som ovan beskrivits genomförs. Varvid det får ses som möjligt att NM nyttjar cirka 10-20% av sitt attackubåtsbestånd över tiden, då patrullering med fyra i Atlanten och två i närheten av den ryska kustzonen ej behöver vara en konstant siffra utan säkerligen kan variera både med mindre mängd men även högre mängd.

En viktig faktor som även måste beaktas är de attackubåtar i användning av Ryssland idag har betydligt bättreförmåga än de som var i tjänst i slutet av 1970-talet och del av 1980-talet. Förmågan kan anses vara högre både i vad avser beväpning hos dem, men även förmåga till att undgå upptäckt d.v.s. överlevnad, vilket gör att den totala effekten hos en rysk attackubåt i dag, tydligt överstiger den förmåga dess motsvarigheter hade under 1970 och 1980-talet.12 Vilket får anses vara ett av, säkert flera, egentliga skäl till oron hos NATO maritima chefer, avseende den ökade mängden patrullering med de ryska attackubåtarna, då en modern rysk attackubåt i förmåga torde kunna motsvara minst två av de tidigare modellerna.

Härvid går det inte enbart att titta på procent eller direkta antal i användning av attackubåtar vid patrullering och jämföra med det kalla kriget, när den totala förmågan hos en attackubåt förefaller ökat. Därutöver förefaller NATO ubåtsjaktförmåga d.v.s. både vad avser inhämtningsförmåga men även förmågan till verkan nedgått markant sedan det kalla kriget slut.13I detta sammanhang är den estländske underrättelsechefen, Överste Kaupo Rosin, oro avseende förmågan att tillföra förstärkningar sjöledes väldigt intressant att notera,14om än att det troligtvis i huvudsak berör förmågan att förflytta förband i Östersjöregionen och till del i Atlanten.

I detta hänseende blir NATO beslut om återupprättande av ett "Atlantiskt kommando" synnerligen intressant. I debatten som förts kring det, handlar det främst om att säkerställa logistiken mellan Nordamerika och Europa i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt.15 Vad som dock blir mer intressant är hur dessa sjöförbindelser är i behov av skydd i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller en väpnad konflikt, varvid själva koordineringen avseende ubåtsjakt i Atlanten blir direkt avgörande.16 Därutöver kräver detta en kontinuerlig uppföljning redan i fredstid, för att ha en korrekt lägesuppfattning om t.ex. säkerhetsläget kraftigt skulle försämras, varvid det får ses som högst troligt att det kommer ske en förmågeförstärkning avseende ubåtsjakt inom de närmsta åren (två till fyra års period). Detta i sig utgör även en indikator på att trots reducering i den ryska attackubåtsflottan, anser NATO att den nuvarande mängden är ett signifikant hot.

Sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa kommer i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt mellan NATO och Ryssland vara direkt avgörande. Detta utifrån det beroende på styrketillförsel, som skapats ur den kraftiga amerikanska reduceringen av förmågor i Europa, sedan det kalla krigets slut.17 Därutöver den genomförda avvecklingen av de s.k. POMCUS förråden i Europa, har även ökat detta beroende av sjöförbindelserna.18 Då materiel i huvudsak kommer vara tvungen att passera på köl över Atlanten kontra utnyttjande av flygförbindelser. I det sammanhanget är det intressant att notera tidsåtgången för att förflytta en division från Nordamerika till Europa. I en studie genomförd av den amerikanska tankesmedjan RAND från 2013, jämförs olika förflyttningsalternativ. Där framkommer det t.ex. för att förflytta en division mellan t.ex. New York och Rotterdam, utifrån avstånd, skulle tidsåtgången vara cirka 30 dagar.19

I detta sammanhang blir f.d. SACEUR, General Philip M. Breedlove, uttalande vid en konferens anordnad av AirForce Association under 2016, mycket intressant. Breedlove framför en oro över hur säkert transporterna från Nordamerika till Europa kan komma att genomföras, både till sjöss men även i luften.20 Nu är uttalandet över ett år gammalt men det visar troligtvis på att åtminstone för ett år sedan var förmågan för NATO, att kunna verka mot olika hotförmågor under, på och över Atlanten klart bristfällig, annars skulle inte ett sådant uttalande genomförts. Härvid finns det även ett värde av att se vilka förluster som beräknades i händelse av en konflikt under det kalla kriget, vid transporterna över Atlanten.

Utgående från den tidigare refererade studien/rapporten av CIA, förefaller mängden förluster som Sovjetunionen hade kunnat åsamka det flöde av fartyg som var tänkt att trafikera sjölederna mellan Nordamerika och Europa vara nästintill försumbar. Dock handlar det även om vilka fartyg som sänks och med vilken last, varvid det ej går att fokusera på förmågan att sänka en stor mängd skepp.21 Varvid den nuvarande oron och uttalandena avseende den ryska ubåtsförmågan blir väldigt intressant, då tidigare studier visar på att den sovjetiska attackubåtsförmågan inte var så god som många kanske tänkte sig under 1970 och 1980-talet.

Sett till ett svenskt perspektiv blir detta även intressant, då vi i mångt hänger upp vår egen försvarsförmåga på att tillsammans med andra kunna agera i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller vid en väpnad konflikt. Tidsåtgången innan substantiell militär hjälp skulle kunna komma fram till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen får anses vara ansenlig, vilket även blir ett normerande värde att ta hänsyn till vid planering, men bör även ses som ett värde att ta med sig in för den nya Försvarsberedningen kring hur den svenska Försvarsmakten skall dimensioneras efter 2020.

Slutsats

Utgående från en rad faktorer får det ses som troligt att den ryska attackubåtsförmågan i dag är signifikant bättre än vad den var under 1980-talet. Denna förmågehöjning beror troligtvisfrämst på två faktorer, dels förbättrade ubåtar, dels NATO avveckling av vad som kan anses varit en välutvecklad ubåtsjaktförmåga uppbyggd kring både inhämtnings- men även verkanssystem. Mängden attackubåtar som de facto befinner sig över tiden i t.ex. Atlanten får dock anses vara låg, men kopplat till de två ovannämnda faktorerna, förefaller även en låg mängd kunna utgöra ett signifikant hot, utifrån NATO-ländernas agerande i frågan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Breaking Defense 1(Engelska)
Center for a New American Security 1(Engelska)
Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)
Defense News 1(Engelska)
Globalsecurity 1(Engelska)
IHS Jane's Defence Weekly 1(Engelska)
Office of Naval Intelligence 1(Engelska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
U.S. Naval Institute 1, 2(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Detsäkra landet?: svensk försvars- ochsäkerhetspolitik från ett kallt krigtill ett annat. Malmö: Gleerup, 2016.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försöktill analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Slutnoter

1The Telegraph. Farmer, Ben. NavyfacingheaviestRussianactivitysinceColdWarsaysFirstSeaLord. 2017. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/01/15/navy-facing-heaviest-russian-activity-since-cold-war-says-first/(Hämtad 2017-12-02)
Reuters. Shalal, Andrea. Russian naval activity in Europe exceeds Cold War levels: U.S. admiral. 2017. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-military/russian-naval-activity-in-europe-exceeds-cold-war-levels-u-s-admiral-idUSKBN17B0O8(Hämtad 2017-12-02)
Reuters. Emmott, Robin. NATOagreesnewmilitarycommandstoprotectEurope. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-defence/nato-agrees-new-military-commands-to-protect-europe-idUSKBN1D82RK(Hämtad 2017-12-02)
The Washington Post. Gibbons-Neff, Thomas. Report:RussiansubactivityreturnstoColdWarlevels. 2016. https://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2016/02/04/report-russian-sub-activity-returns-to-cold-war-levels/(Hämtad 2017-12-02)
IHS Jane's Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. https://web.archive.org/web/20160207042717/http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels(Hämtad 2017-12-02)
2Agrell, Wilhelm. Detsäkralandet?: svenskförsvars-ochsäkerhetspolitikfrånettkalltkrigtillettannat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 61.
3Central Intelligence Agency. TheSovietAttackSubmarineForceandWesternSeaLinesofCommunication. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1979, s. 3.
4Ibid. s. 4.
5Gustafsson, Bengt. Sanningenomubåtsfrågan:ettförsöktillanalys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 172.
6Office of Naval Intelligence. TheRussianNavy:AHistoricTransition. Washington, DC: Office of Naval Intelligence, 2015, s. 16.
7Ibid. s. xix, 16.
8U.S. Naval Institute. Foggo III, James. Fritz Alarik. TheFourthBattleoftheAtlantic. 2016. https://www.usni.org/magazines/proceedings/2016-06/fourth-battle-atlantic(Hämtad 2017-12-02)
9The Telegraph. Farmer, Ben. NavyfacingheaviestRussianactivitysinceColdWarsaysFirstSeaLord. 2017. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/01/15/navy-facing-heaviest-russian-activity-since-cold-war-says-first/(Hämtad 2017-12-02)
10IHS Jane's Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. https://web.archive.org/web/20160207042717/http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels(Hämtad 2017-12-02)
11Central Intelligence Agency. SovietNavalStrategy:ConceptsandForcesforTheaterWarAgainstNATO. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1975, s. 18.
12U.S. Naval Institute. LaGrone, Sam. AdmiralWarns:RussianSubsWagingColdWar-Style‘BattleoftheAtlantic’. 2016. https://news.usni.org/2016/06/03/admiral-warns-russian-subs-waging-cold-war-style-battle-atlantic(Hämtad 2017-12-02)
The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. ARussianGhostSubmarine, ItsU.S.PursuersandaDeadlyNewColdWar. 2017. https://www.wsj.com/articles/a-russian-ghost-submarine-its-u-s-pursuers-and-a-deadly-new-cold-war-1508509841(Hämtad 2017-12-02)
13Smith, Julianne. Hendrix, Jerry. ForgottenWaters: MindingtheGIUKGap. Washington, DC: Center for a New American Security, 2017, s. 3, 7-8.
14Defense News. Mehta, Aaron. Interview: Col. KaupoRosin, Estonia’smilitaryintelligencechief. 2017. https://www.defensenews.com/interviews/2017/11/26/interview-col-kaupo-rosin-estonias-military-intelligence-chief/(Hämtad 2017-12-03)
15Reuters. Emmott, Robin. NATOagreesnewmilitarycommandstoprotectEurope. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-defence/nato-agrees-new-military-commands-to-protect-europe-idUSKBN1D82RK(Hämtad 2017-12-03)
16The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATOPlanstoCreateTwoNewCommandsAmidRussiaTensions. 2017. https://www.wsj.com/articles/nato-plans-to-create-two-new-commands-amid-russia-tensions-1508837829(Hämtad 2017-12-03)
The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATOMullsArcticandAtlanticCommandtoCounterRussia. 2017. https://www.wsj.com/articles/nato-mulls-arctic-and-atlantic-command-to-counter-russia-1495104929(Hämtad 2017-12-03)
17Lostumbo, Michael J. et al. OverseasBasingofU.S.MilitaryForces: AnAssessmentofRelativeCostsandStrategicBenefits. Santa Monica, CA: RAND Corporation, 2013, s. 8-9, 14.
The Heritage Foundation. 2017IndexofU.S.MilitaryStrength:Europe. 2017. http://index.heritage.org/military/2017/assessments/operating-environment/europe/(Hämtad 2017-12-03)
18Globalsecurity. StrategicReserveStorageActivityEurope. 2017. https://www.globalsecurity.org/military/agency/army/srsae.htm(Hämtad 2017-12-03)
19Lostumbo, Michael J. et al. OverseasBasingofU.S.MilitaryForces: AnAssessmentofRelativeCostsandStrategicBenefits. Santa Monica, CA: RAND Corporation, 2013, s. 51-52.
20Breaking Defense. Freedberg Jr, Sydney J. RedAtlantic: RussiaCouldChokeAir, SeaLanesToEurope. 2016. https://breakingdefense.com/2016/09/red-atlantic-russia-could-choke-air-sea-lanes-to-europe/(Hämtad 2017-12-02)

21Central Intelligence Agency. TheSovietAttackSubmarineForceandWesternSeaLinesofCommunication. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1979, s. v, 11-16.

Uppdrag Bildt

av Nils Daag

Carl Bildt. Foto: Drop of Light/ShutterstockI det internationella maktspelet är Sverige en lättviktare. Men tidvis har starka personligheter bidragit till att vi har ”punched above our weight”. Neutraliteten/Alliansfriheten har i vissa skeden varit en bidragande faktor. Vi har setts som opartiska utan egenintressen. Under efterkrigstiden går en linje från Dag Hammarskjöld till Hans Blix. Därefter är de två mest framträdande svenskarna på den internationella scenen, Carl Bildt och Jan Eliasson. Bägge är fyrtiotalister. De har varit djupt involverade i internationell medling. Bägge har varit utrikesministrar.

Men där upphör likheterna. Jan Eliasson är sprungen ur arbetarklassen. Han hyllar multilateralismen, särskilt FN och har ett globalt synsätt. Han fullföljer en socialdemokratisk tradition, där de mjuka säkerhetspolitiska frågorna är lika viktiga som de hårda. Sällskaplig, energisk, med stort människointresse, lagarbetare (med sig själv i ledningen), i grunden tjänsteman som tog steget över till politiken genom sina kontakter med Olof Palme.

Adelsmannen Carl Bildt var politiskt engagerad redan i koltåldern. Hans karriär ledde honom som bekant till partiledare och sedermera också till statsministerposten. Hans säkerhetspolitiska fokus är de hårda frågorna i Europa och dess grannskap. Hans intellekt, detaljkunskaper och kontaktnät imponerar. Men samtidigt är Bildt en ensamvarg som inte anser sig ha behov av en organisation.

Den bästa sammanfattningen av Eliassons utrikespolitiska livsgärning finns i den vänbok som gavs ut m a a hans 70-årsdag. Titeln var ”En diplomatins hantverkare”. Något motsvarande finns inte för Bildt, även om hans själv i ett par böcker redovisat sina insatser och åsikter.

Det är därför med höga förväntningar man öppnar journalisten Björn Hägers nyutkomna ”Uppdrag Bildt”. Men man blir rätt snart besviken. Trots att såväl titeln som omslaget indikerar att utrikesfrågor står i centrum, handlar de dryga 500 sidorna främst om inrikespolitik. Och mycket av det som rör världen utanför ses i ett inrikespolitiskt sken. Det gäller t ex Lundin Oils dubiösa engagemang i Sudan och ansträngningarna att få loss de två fängslade journalisterna i Etiopien. Överhuvudtaget ägnas merparten av boken åt att söka binda Bildt vid diverse misslyckanden, affärer eller rentav olagligheter. Alltifrån hur han fuskade sig igenom värnplikten till hur han förvisades til en andraplansroll i Bosnien. Detta är självklart legitimt, men det sker på bekostnad av en mer ingående diskussion av Bildts utrikespolitiska filosofi

Men trots allt uppstår under läsningens gång några fundamentala frågor.

– Vilka är egentligen Bildts övergripande strategiska prioriteringar? Varför redovisar han ständigt sina aktiviteter i ett par ofta innehållslösa twittermeningar?

– Åstadkommer man verkligen bättre resultat genom att halva tiden befinna sig i luften? ”Wheels up from Bruxelles” blir enligt Björn Häger den tweet som tydligast sammanfattar Bildts utrikesministertid. Vid hans avgång i samband med valförlusten 2014 räknade TT ut att hans flygresor motsvarat drygt tusen varv runt jorden.

– Varför valde han under sin tid i regeringen att i så ringa grad utnytja det diplomatiska maskineri som stod till hans förfogande?

– Hur har han, som den ende svenska politikern, lyckats utveckla teflontekniken att inte svara på frågor till en sådan fulländning? Hägers reaktion pendlar mellan yttersta frustration och motvillig beundran.

Amerikanska ambassaden liknade som bekant Bildt vid en ”Medium sized dog with a big dog attitude”. Den fråga man kan ställa sig efter att ha läst Hägers bok är ”is there any bite”? D v s vad har Carl Bildt egentligen uppnått under decenniers kringflackande som en diplomatins Flygande holländare? Kanske finns det en plan, en strategi. Men de femhundra sidorna i Hägers bok ger inga ledtrådar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

Ett år med Bujan-M i Östersjön

Reflektion

För över ett år sedan ombaserades två korvetter ur Bujan-M klassen från Svarta havs Marinen (SvHM), närmare bestämt korvetterna Serpuchov och Zeljonoj Dol, till Östersjömarinen (ÖM).1Själva historien kring dess förflyttning berördes för ett år sedan på denna blogg i ett antal inlägg, varvid dess uppenbarelse och ombasering till ÖM ej var en överraskning. Däremot går det att påstå att den mediala storm som uppstod, kring dess ombasering, var något oväntad.2

Förflyttningen av de två Bujan-M korvetterna till Östersjön utgjorde, troligen, en form av strategisk signalering. Dock kan det vara av intresse att se hur pass mycket övningsverksamhet som officiellt rapporterats, när det kan ge en viss uppfattning om hur de två korvetterna kan tänkas nyttjas i den ryska strategiska kommunikationen, dels mot Östersjöländerna, dels mot NATO.

Totalt finns 19 nyheter publicerade av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst, på det ryska försvarsministeriets officiella hemsida, mellan 01OKT2016 och 23NOV2017 avseende de två Bujan-M korvetterna, Serpuchov och Zeljonoj Dol. Fördelningen av dessa 19 nyheter är, att korvetten Serpuchov omnämns 15 gångar, Zeljonoj Dol två gånger och de båge korvetterna omnämns i två artiklar tillsammans.3 Inleder vi med korvetten Serpuchov så utgör en av de omnämnande artiklarna en stridsövning, och 14 övriga omnämnanden avseende korvetten. Vad avser Zeljonoj Dol två omnämnanden, är de avseende stridsövningar. I de två artiklar de omnämns tillsammans berörs utvecklingsarbete kring Bujan-M korvetter.

Fortsätter vi med de s.k. övriga artiklarna kring korvetten Serpuchov, så utgör en av dessa omnämnande korvettens deltagande i firandet av segerdagen den 09MAJ2017, två omnämnande avseende deltagande vid Marinmässa i Sankt Petersburg (StP), sju omnämnande avseende deltagandet vid firandet av den ryska flottans dag i StP 30JUL2017, tre omnämnanden vid deltagandet av mässan Armé-2017 i StP. En artikel omnämner att korvetten eventuellt kan komma att benämnas “stötenhet” om valideringen av dess förmågor faller väl ut.

Således, vad som går att konstatera så långt är att det är ytterst sparsamt skrivet avseende övningsverksamhet i Östersjön med de två korvetterna. Här går det att jämföra med de korvetter ur Steregusjtjij klassen som är baserade i Östersjön, där det nästintill skrivs en eller flera artiklar från Försvarsministeriets informationstjänst på veckobasis avseende dessa korvetters övningsverksamhet i Östersjön och annorstädes. Utåt sett, för den breda allmänheten, förefaller det således byggas upp en bild att de två korvetterna ur Bujan-M klassen som ombaserades till Östersjön, ej övar i någon större omfattning.

Att dessa två Bujan-M korvetter enbart skall ha genomfört tre stridsövningar under en ett års period i Östersjön, håller jag för föga troligt. Vilket skapar en intressant frågeställning, varför skrivs det så ytterst begränsat av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst avseende Bujan-M korvetterna i Östersjön kontra den relativt omfattande rapporteringen avseende korvetterna ur Steregusjtjij klassen. Att övningsverksamhet genomförs kontinuerligt med de två korvetterna håller jag som högst troligt, därtill att västliga underrättelsetjänster har en god uppfattning avseende den övningsverksamhet som genomförs.

En möjlig förklaringsmodell till den begränsade rapporteringen, kan mycket väl vara att rapporteringen avseende fartygens verksamhet avsiktligt hålls begränsad. Syftandes till att kunna utnyttjas för strategisk signalering, då den relativt omfattande mediarapportering som uppstod avseende ombaseringen, sannolikt, återigen skulle uppstå i händelse av någon mer rapporterad omfattande/kvalificerad övningsverksamhet kring de två korvetterna. En annan möjlig förklaringsmodell till den begränsade rapporteringen, kan vara att den tidigare omnämnda rapporteringen vid ombaseringen verkade menligt, för Rysslands strategiska kommunikation. Varvid rapporteringen hålls nere. Givetvis finns det ytterligare förklaringsmodeller.

Oaktat förklaringsmodell, kvarstår faktumet att det rapporteras ytterst sparsamt kring dessa två korvetters verksamhet i Östersjön, vilket är intressant notera. Därutöver måste det föreligga något skäl bakom det, då det ryska Försvarsministeriets informationstjänst rapporterar om det mesta, förutom just detta.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Försvarets Materielverk. Ny fartygsklass i Östersjön. Teknisk Und informerar. vol. 18, no. 2, 2017, s. 6.
2Sökning på Google, med sökorden buyan-m, bujan-m, baltic sea, östersjön.
3Министерство обороны Российской Федерации. Более 2 тыс. человек посетили МВТФ «Армия-2017» в Кронштадте в первый день работы. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12139375@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Ряд подразделений Балтийского флота борется за право называться «ударными». 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12150258@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Санкт- Петербург прибыли 18 кораблей Балтийского флота для участия в Главном военно-морском параде. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12132131@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Три боевых корабля Балтийского флота прибыли в Санкт-Петербург для участия в военно-морском параде. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12121697@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Корабли Балтийского флота провели артиллерийские стрельбы в море. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12150095@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Корабли Балтийского флота взяли курс на Санкт-Петербург для участия в морской части военного парада. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12121755@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. 22 боевых корабля и катера ВМФ, принимающих участие в Главном Военно-Морском параде в Санкт-Петербурге, совершили проход по Неве в рамках первой ночной тренировки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12133373@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Балтийского флота взял курс на Санкт –Петербург для участия в Главном военно-морском параде. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12132318@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Санкт-Петербурге прошла ночная тренировка боевых кораблей и катеров ВМФ России, принимающих участие в Главном военно-морском параде. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12133594@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Более 50 единиц техники ВМФ задействовали в показах второго дня МВТФ «Армия-2017» в Кронштадте. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12139550@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Министр обороны России генерал армии Сергей Шойгу проверил готовность к проведению военно-морского парада в Санкт-Петербурге. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12135040@egNews(Hämtad 2017-11-23
Министерство обороны Российской Федерации. На форуме «Армия-2017» в Кронштадте завершился показ вооружения и военной техники ВМФ России. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12140020@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Главном командовании ВМФ России подведены итоги участия Военно-Морского Флота в VIII Международном Военно-Морском Салоне-2017 (МВМС-2017). 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12131962@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Санкт-Петербурге и Кронштадте прошла сводная тренировка кораблей-участников Главного военно-морского парада. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12134354@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Санкт-Петербург прибыли экипажи 16 боевых кораблей ВМФ России для участия в Международном Военно-Морском Салоне «МВМС-2017». 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12131269@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Ракетные корабли в море отработали взаимодействие и разыграли учебный бой. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12131109@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Малые ракетные корабли «Ливень» и «Зеленый Дол» Балтийского флота поразили воздушные мишени в ходе учения. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12129072@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Новейший малый ракетный корабль ЧФ «Вышний Волочёк» готовится к ходовым и государственным испытаниям. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12139011@egNews(Hämtad 2017-11-23)

Министерство обороны Российской Федерации. Для ВМФ России в Республике Татарстан будет заложен 10-й по счёту малый ракетный корабль нового поколения, оснащенный высокоточным оружием. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119919@egNews(Hämtad 2017-11-23)

Pandakram – Kinas diskreta hot framstår som allt mindre diskret

av Ingolf Kiesow
Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock

Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock

”US’ anti-China report deserves retaliation”. Så lyder rubriken till ledarartikeln 2017-11-17 i den kinesiska partitidningen “Global Times. Artikeln handlar om långtgående förslag i den årliga rapporten till den amerikanska kongressen från ”kommissionen för granskning av amerikansk-kinesiska ekonomiska och säkerhetsförhållanden”. Dessa båda dokument illustrerar tillsammans de stämningar som skapar en växande risk för ett handelskrig mellan Kina och ”Väst”.

Partikongress med vilja att förändra

När världens folkrikaste land ändrar sin inställning till omvärlden påverkas alla länder, även Sverige.

Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl a

  • att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar,
  • att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution. Därmed ges de samma vikt som Marx’, Lenins, Mao Tsetungs och Deng Xiaopings teser,
  • att landet skall styras på ett mera auktoritärt vis, att gränserna för yttrandefriheten bevakas mera noggrant och utländskt inflytande skall bekämpas, samt
  • att Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen.

Kina vill att den övriga världen skall använda Kina som en förebild

Xi Jingping rapporterade till kongressen att Kina i mitten av det tjugonde århundradet skall ha blivit ”en global ledare ifråga om nationell styrka och internationellt inflytande, med en modern ekonomi, avancerad kultur och väpnade styrkor av världsklass.” Xi konstaterade att dessa framgångar också betyder att socialism med kinesiska förtecken har breddat vägen för utvecklingsländer och därför också tillför ”kinesisk visdom” och ”kinesiska lösningar” på problem som möter mänskligheten. Partitidningen Global Times förtydligar för europeisk del med att säga att ”under de senaste åren har Storbritannien skilt sig från EU och flyktingkrisen och terrorism har chockat Europa. Nu, när den katalanska oberoenderörelsen har blivit en konstitutionell utmaning, är alla dessa händelser antagligen inte isolerade från varandra. Det betyder att styrandet av Europa är svårt att upprätthålla… Det är dags att vakna upp!” Europa behöver med andra ord lära av Kinas mera auktoritära system!

Kina är redan på väg att utmana USA militärt

I mitten av det tjugonde århundradet skall Kinas folkarmé ha blivit ”en krigsmakt av världsklass” sade Xi Jingping vid öppnandet av nationalkongressen. Redan idag är Kina faktiskt på väg att lyckas i sitt uppsåt att militärt mota bort USA från västra Stilla havet. Den slutsatsen drar i varje fall en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje” heter det i en presentation av rapporten 2016.

Vilja – och växande förmåga – till ekonomisk dominans

De redan svåra handelspolitiska motsättningarna mellan Kina å ena sidan och USA och EU å den andra kan förvärras och tillsammans med Kinas ambitioner att ”vägleda världen” bli till en ideologisk kamp mellan två block, en historisk parallell till det kalla kriget. Det är inte nödvändigt att det blir så, inte om amerikanska, europeiska och kinesiska ledare lyckas undvika eskalering av redan pågående motsättningar. Däremot står det klart att läget kräver största möjliga försiktighet och uppmärksamhet även i de små länderna, som lätt kan komma i kläm, särskilt om de vill försöka framstå som neutrala och oberoende.

De ekonomiska faktorerna talar redan till Kinas fördel. Räknat i ”Purchasing Power Parity” (ungefär i förhållande till inhemsk ”köpkraft”) är Kinas BNP idag störst i världen eller 21.417.150 miljoner dollar jämfört med USA:s 18.569.100 miljoner dollar enligt Världsbankens statistik för 2016. [1]

Kina arbetar på att skapa nätverk, där EU ingår

Under det senaste året har Kina visat en tydlig vilja att ha goda relationer med Europa. Kinesiska företag har gjort uppmärksammade investeringar i Portugal, Spanien, Polen, Ungern och Grekland, liksom i infrastrukturföretag i Storbritannien och Frankrike och i viss utsträckning även i övriga Europa. År 2016 investerade Kina fyra gånger mera i Europa än investeringar i den andra riktningen – och betydligt mera än i USA. Tidigare ofta starkt kritiska uttalanden om Europa har tonats ned och gjorts mera sällsynta, medan kinesiska media i stället framhäver gemensamma intressen i exempelvis fortsatt frihandel och kampen mot den globala uppvärmningen. Denna tendens har uppmärksammats i USA och väckt en viss oro där. Den välkända ekonomiska media-koncernen Bloomberg har till exempel publicerat åtskilliga artiklar i ämnen som ”När USA retirerar från ledarskapet för världen stiger Kina och Tyskland fram”. Premiärminister Li Keqiangs tre Europa-besök uppmärksammades och befaras tyda på en ny intressegemenskap riktad mot amerikansk dominans. Artiklar på samma tema, men med omvända förtecken, förekommer i kinesiska media; EU och Kina sitter i samma båt, om Donald Trumps verbala angrepp på frihandeln omsätts i praktiken. En kil är på väg att drivas in mellan EU och USA, en kil som delvis har skapats av Donald Trumps till synes irrationella beteende.

”Panda-omfamningen” har en besvärande sida. Den är en del av större utrikespolitiska ambitioner, som framfördes och ständigt upprepades i det officiella nyhetsflödet från partikongressen.” One Belt One Road (förkortat till OBOR)” eller Den nya Sidenvägen”, som den också kallas, är en central del av denna politik. Den omnämndes nästan alltid, när de nya riktlinjerna för utrikes- och säkerhetspolitiken berördes. Den innebär att man skall skapa transportleder från Kina till Europa och Nordafrika både till lands och till sjöss. Enorma investeringar skall göras i infrastruktur på vägen till lands och i hamnar längs leden till sjöss. De tidigare nämnda Europa-investeringarna är delvis ett led i detta projekt. Europa skall vara en integrerad del av ett ekonomiskt nätverk, där Kina skall spela en central roll och där man också vill utöva politiskt inflytande. Sverige är inte något undantag. Volvo personbilar är exempelvis redan Kina-ägt, och Hong Kong-bolaget MTR driver redan Stockholms tunnelbana och vill bygga hela nya stadsdelar samt nya linjer för höghastighetståg genom Sverige.

Ryssland samverkar med Kina

Eftersom vapen, som utvecklas och produceras inom ett land medför kostnader, som inte bör beräknas i växelkursvärde utan i PPP, har Kina redan större utrymme för militära investeringar än USA. Kinas långsiktiga planering tillåter att detta kan ske med utnyttjande av en mindre andel av BNP än vad USA behöver skapa utrymme för i sin budget. Om inte utvecklingen vänder kommer partikongressens tal om Kina som militär världsmakt år 2050 att bli verklighet med råge

Kina står inte ensamt i sin utmaning av ”Väst”. Sedan 2012, då Xi Jingpin tillträdde sitt ämbete som president, har Ryssland närmat sig Kina, särskilt under de senaste två åren. Det var i och med att Ryssland 2014 började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser och samtidigt mötte en europeisk ovilja mot fortsatt beroende av ryska gasleveranser. Den ryska utrikespolitiken har därefter fört landet närmare Kina, bland annat med avsikt att få Kina att ersätta Europa som avnämare av den ryska gasen. Med en travestering av talet under Barack Obamas tid om USA:s ”omfokusering” av strategiska resurser till Asien talar man både i Ryssland och Kina om ”Putins Slow Pivoting to China”. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Man utvecklar gemensamt framtida vapensystem och bedriver militära samövningar till lands, till sjöss och i luften. Kinas ekonomiska styrka backar numera upp Rysslands förmåga att utveckla och framställa nya vapen.

Ökat tryck från Kina och Ryssland kräver vissa omgående åtgärder

Kina och Ryssland samverkar i utveckling av nya vapensystem. Kina deltar i en rysk manöver i Östersjön, och ”den nya Sidenvägen” går till lands genom ryskt territorium med slutdestination i Östersjöhamnar. Kina strävar numera efter att stöpa världen efter sina egna preferenser, som delas av Ryssland i väsentliga avseenden.

Rysk expansion på Krimhalvön och i Ukraina skapar oro i ”Väst” liksom fortsatt militär upprustning och ökad övningsverksamhet. Ryssland arbetar både öppet och i de fördolda på att skapa split och förvirring samt klyftor mellan befolkningslagren och mellan dem och deras politiska ledare. Ryssland vill både förhindra Nato:s vidare utvidgning och minska sammanhållningen inom ”den transatlantiska länken”. Propagandan används både öppet och i det fördolda genom sociala medier med att sprida halvsanningar och rena lögner om ”Väst” och dess politiska ledare. Dessa ambitioner ägnas mycket utrymme i europeiska media, men detsamma gäller inte de kinesiska.

Medan vi är vana att iaktta och reagera på politiska och militära framflyttningar av ryska positioner och rysk propaganda är vi dåliga på att göra detsamma ifråga om Kinas. Det landet rustar också upp sin militära förmåga – med större ekonomiska resurser – och dess propaganda arbetar också på att förklena och förlöjliga de politiska och ekonomiska systemen i ”Väst”. Kinas målsättning ter sig allt mera sammanfallande med den ryska globalt, och Europa blir både direkt och indirekt föremål för ett alltmera påtagligt kinesiskt intresse. Efter den 19:e partikongressen bör det framstå tydligt för var och en att en avsevärd förbättring måste ske i vår Kina-bevakning. Sverige bör inom EU:s ramar försöka värja oss mot möjliga inskränkningar av vårt oberoende och oönskad påverkan på vårt politiska system. Vi kan knappast avsäga oss de fördelar som ”pandakramen” kan ge oss, men vi måste värja oss mot det krypande beroende som den är avsedd att skapa. Vi bör redan nu

  • avhjälpa sådana brister i vår lagstiftning som försvårar och i vissa avseenden omöjliggör styrning av myndigheterna inför möjliga kaotiska lägen i världshandeln. Bristerna försvårar vår försörjning och gör det lättare att utöva påtryckningar mot Sverige (ett ämne, som berördes vid Akademisammankomsten 2017-09-13), inte minst mot bakgrund av risken för ett kommande amerikansk-kinesiskt handelskrig, där även EU kommer att dras in,
  • skapa möjligheter att stoppa ryska och kinesiska förvärv av strategiska tillgångar på svensk mark – till exempel containerhamnen i Gävle och ubåtshamnen i Fårösund, som nyligen hamnat under rysk respektive kinesisk kontroll,
  • sluta upp med att motsätta oss de stora EU-ländernas krav på föregående EU-kontroll av förvärv av tredje part av strategiskt betydelsefulla infrastrukturtillgångar inom unionen.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 

Not

[1] Jämför man i stället med användande av traditionella växelkursvärden har USA fortfarande världens största BNP – 18.569.100 miljoner dollar jämfört med Kinas 11.199.145. Att siffran för USA är densamma enligt båda sätten att räkna är givet genom att det är dollarn som är utgångspunkten för båda beräkningarna. Räknat i växelkursvärde har Bloomberg räknat ut att med nuvarande utvecklingstakt går Kinas BNP om USA:s först år 2029.

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form.

Vägen från allmän insikt och ambition till genomförande är inte enkel när det gäller ett totalförsvar anpassat för nutida krav. Den allmänna nödvändigheten behöver man inte längre påminna om, däremot finns det skäl att – i kommunikation med civila aktörer som stått utanför försvarsdebatten och som nu måste göra ett snabbt kunskapslyft – diskutera hur samhället som helhet påverkas av krig och konflikt, t.ex. utifrån FOI:s typfall 4 (rekommenderar förstudien, fortsatt utveckling av de fyra typfallen, här samt en rapport om att använda scenarier i planering för civilt försvar. På MSB:s sajt finns utbildningsmaterial m.m.).

Den allmänna opinionen rör sig framåt, mer välvilligt inställd till det militära försvaret än på länge. Det kom bland annat till uttryck i samband med Aurora 17 och kan illustreras med några nedslag i sociala medier:

opinionen aurora

Jag tror det finns skäl att göra armkrok med den känslan även när det gäller utvecklingen av den civila delen av totalförsvaret. Företag och verksamheter som förknippas med vilja och förmåga att stärka samhällets motståndskraft och försvarsförmåga, kommer av allt att döma kunna dra nytta av det i sina relationer med omvärlden och därmed skapas affärsnytta – utöver den ömsesidiga samhällsnyttan. Kanske kan det ske genom någon form av totalförsvarscertifiering (mer om det nedan). Ett annat budskap jag vill föra fram är att det inte längre går att kalla näringslivet till allmänna möten om att det vore bra med samverkan. Det måste nu, några år efter regeringsbeslutet om återupptagen totalförsvarsplanering, bli konkret och operativt: Avtal. Kravställning för högre beredskapsnivåer. Villkor. Ekonomi. Personal (omfattande bland annat tillgänglighet med hänsyn till krigsplaceringar). Redundans. Försörjningssäkerhet.

Säkerhet först, har inrikesminister Morgan Johansson sagt (i kontrast till i den takt ekonomin medger). Det är bra. Men vad får till exempel leveranssäkerhet, med krav på förmåga över tid, kosta? Och hur lång tid? Vad är alternativet? Om någon tänker att staten istället bör ta hand om saken och bygga upp egen intern förmåga, skulle det verkligen bli billigare och säkrare?

Allt genast vore ju väldigt bra, men det är inte genomförbart ens med rejäla ekonomiska tillskott. Totalförsvarssverige har kompetensförsörjningsproblem som är gränssättande för utvecklingstakten. Därför måste vi prioritera. Inom vilka områden är vi beredda att ta risker? Vad måste oundgängligen hanteras så fort som möjligt? Jag efterlyser det civila försvarets motsvarighet till nationella väsentliga säkerhetsintressen. Se t.ex. den nationella säkerhetsstrategin, s 18:

Det är ett väsentligt säkerhetsintresse för vårt land att självt ha militära förmågor avseende stridsflyg och på undervattensområdet. Det är betydelsefullt för svensk försvarsförmåga att dessa väsentliga säkerhetsintressen, och därmed förknippade industriella och tekniska kompetenser, bibehålls och utvecklas på ett sätt som är rationellt i förhållande till kraven på krigsduglighet och god hushållning med statens resurser.

Till vilka beredskapsnivåer ska näringslivet förhålla sig? Försvarsmakten kan höja sin beredskap och därmed behöva det civila stöd som är nödvändigt för att kunna verka, även om inte beredskapen i samhället i övrigt är höjd – vilket såklart innebär att förordningar etc. inte är aktiverade.

En annan vinkel på näringslivets roll i totalförsvaret, är möjligheten att medverka till en bredare och djupare lägesbild. Företagen ser avvikelser i sina respektive normalbilder som kan vara intressanta komplement till våra underrättelsemyndigheters analyser. Man behöver inte krångla till det, bara systematisera, och som tack för hjälpen kan de delges öppna analyser av omvärlden i en säkerhetspolitisk kontext, vilket kan vara relevant t.ex. vid investerings- och etableringsbeslut.

Min förhoppning är ökad tyngdpunkt på tydligt reglerat sektorsansvar och mindre tyngdpunkt på samverkan mellan en lång rad aktörer som alla har ett ansvar. Jag hoppas att detta återfinns i den kommande delrapporten från Försvarsberedningen (se lyssningstips nedan). Vidare vill jag skicka följande budskap till beredningen, som lär arbeta febrilt med rapporten just nu:

Försvarsberedningen måste få tänka och skriva fritt! Ingen annan instans i samhället kan göra det beredningen kan göra, om den äger integritet och tillämpar den. Att svara på frågor som t.ex. vad som är en rimlig ambitionsnivå för Sverige? Vad ska vi klara och när ska vi kunna klara det? och sedan jobba sig tillbaka genom systemet för att se hur man uppnår detta och når politisk samsyn om saken – det gör ingen annan. Det viktigaste i det arbetet, för att få en organisation som regeringskansliet och myndigheterna att jobba för beredningen, är förmodligen att ställa frågor till experter och sakkunniga i form av vilka beslut och åtgärder måste vidtas för att vi ska nå (infoga valfritt mål), istället för kan vi göra såhär? Det sistnämnda leder ofelbart till ett batteri av ”nej, det går inte”.

Det nordiska samarbetet bör ta stora och konkreta steg framåt vad gäller samarbete kring den civila delen av totalförsvaret. Vi sitter i mångt och mycket i samma båt och det räcker att ta Göteborgs hamn som exempel på ömsesidiga nordiska beroenden.

Synergier finns att hämta hem när det gäller miljöteknik och innovation – vilket även innebär att kretsen närmast berörda ”totalförsvarsaktörer” utökas. På länsstyrelser och i kommuner bör t.ex. de som arbetar med miljö (i vid bemärkelse) kopplas ihop med totalförsvars- och krisberedskapsmänniskorna för uppenbara vinster vad gäller ökad robusthet och uthållig förmåga oavsett kris eller krig.

Redan befintliga avtal eller redan gjorda investeringar, som kanske hade sett annorlunda ut om ett totalförsvarsperspektiv hade lagts över beslutet, är en sak. Men framåt gäller det att så mycket som möjligt undvika att behöva lappa och laga i efterhand. Det som är det dyrare alternativet i närtid, kan som bekant innebära besparingar på sikt när man inte behöver göra om och göra rätt. Önskan vore ju att alla beslut på lokal, regional och statlig nivå, av särskild vikt för totalförsvarsförmågan, skulle underställas en konsekvensanalys (alltså i praktiken). Med andra ord ett slags totalförsvarsfilter inkl. mandat. Nu bygger det alltför mycket på att det råkar finnas någon kunnig och ansvarstagande person som uppmärksammar det hela och kastar grus i maskineriet – inte sällan till omgivningens irritation.

Epilog

I den podcast jag gör för Försvarsmaktsråd Skaraborg kan man i det första avsnittet höra Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson berätta om det pågående arbetet med den rapport om totalförsvarets civila del, som beredningen överlämnar till försvarsministern i slutet av december. Både han och Mats Klintäng, chef för Försvarsmaktens Totalförsvarsfunktion, liksom chefen för Skaraborgs regemente och Militärregion Väst, Bengt Alexandersson, framhåller i podden betydelsen av näringslivet i totalförsvaret.

Idén med någon form av totalförsvarscertifiering fångades upp av Frida Wallnor på Di under rubriken Certifiera bolags bidrag till försvaret. Påminner också om att Insamlingsstiftelsen för totalförsvarsstudier lyfte offentlig-privat samverkan i sin förstudie häromåret (och jag vet att de jobbar vidare med saken).

Jag skriver om det försvarspolitiska läget i senaste numret av Axess Magasin. I nästa nummer kommer en recension av Wilhelm Agrells nya bok, Sprickor i järnridån: Svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Den 28-29 november är det Mötesplats Samhällssäkerhet på Kistamässan i Stockholm. Jag medverkar i plenum under rubriken Vägval inför stora utmaningar. 

Den 5-6 december är det dags för årets upplaga av Försvarsföretagsdagarna, som arrangeras gemensamt av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk (FMV), Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) samt SMED. Det blir två dagars fokus på den framtida försörjningen av försvarssektorn vad gäller förmåga, kompetens och samarbete. Staffan Dopping modererar och jag leder ett antal paneldiskussioner.