Försvarsbloggare

av René Nyberg

Stockholm hör till gravitationspunkterna i finländsk politik, trots att detta ibland under Nokia-yrans tid kunde vara svårt att minnas. I Sverige bor det över en halv miljon människor med rötter i Finland. Sverige och svensk politik är av stor betydelse för Finland.  Hösten 1940 påstod Molotov rent av att vinterkriget var svenskarnas krig!

Under det kalla krigets dagar var den svenska neutraliteten och landets starka försvar centrala stabiliserande faktorer i Norden. Å andra sidan har Sveriges säkerhet i sin tur stärkts av Finlands seghet och framgångar. Nedgången i kunskaperna i svenska i Finland är sannolikt det enda som idag försvagar relationerna mellan Finland och Sverige. Det är inte enbart den närhet som ett gemensamt språk ger som försvagas. Också finländarnas möjligheter att delta i den svenska samhällsdebatten inskränks och därmed också finländarnas möjligheter till inflytande på det svenska opinionsklimatet. Avståndet till de övriga nordiska länderna ökar också.

Kriget i Ukraina och dess inverkan på säkerhetsläget runt Östersjön har tvingat både Finland och Sverige till ökad stringens i försvarets inriktning. I motsats till Sverige monterade inte Finland ned sitt försvar efter det kalla kriget. Till skillnad från den svenska verksamheten inom internationell krishantering utnyttjade Finland sitt deltagande i krishanteringsoperationerna till att utveckla sin egen försvarsorganisation.

Trots de strukturella skillnaderna är målsättningen för utvecklingen av försvaret likartad i vartdera landet. Båda utvecklar sin försvarsförmåga, sitt samarbete med Nato och det vapentekniska samarbetet med Förenta staterna. De svenska relationerna till Washington är självfallet av äldre datum. Uppgifter som blev offentliga först på 1990-talet visar att Förenta staterna under det kalla kriget höll även Sverige under sitt kärnvapenparaply. Också den erkänt starka svenska signalspaningen ökar Sveriges betydelse i Washington. Det nya i sammanhanget är det bilaterala militära samarbetet mellan Finland och Sverige, ett samarbete som snabbt fördjupas och intensifieras. Här är målet operativt samarbete bortom fredstiden.

Trots skenbara motsägelser är skillnaderna mellan den finska och den svenska politiken små. Sverige ger inte och ber inte om garantier, men har i sina solidaritetsdeklarationer trots allt konstaterat att landet inte kan förbli passivt om något EU-land eller nordiskt land utsätts för angrepp. Vartdera landet binds dessutom av EU:s solidaritetsklausuler. I motsats till Sverige har Finland inte uteslutit möjligheten till ett Nato-medlemskap. Några märkbara skillnader i ländernas samarbete med Nato kan ändå inte noteras.

Det som däremot är iögonenfallande är hur den svenska dialogen med Moskva har torkat in. Här är relationerna sämre än på länge. Ryssland är i sin politik traditionellt historiemedvetet och Sverige intar en särskild position. Också i förhållande till Norge blir skillnaden tydlig. Sverige har visserligen inte, i motsats till Finland och Norge centrala bilaterala intressen att bevaka i relation till Ryssland, trots att den starka svenska industrin traditionellt har varit framgångsrik på de ryska marknaderna.

Åt geografin kan vi som känt inget göra. Sveriges position är mer skyddad än Finlands, ett faktum som avspeglar sig i försvarssamarbetet. I det nordiska NORDEFCO försvarssamarbetet, där också Norge och Danmark deltar, ingår ett avtal om att länderna har rätt att använda andra länders flygfält som landningsplatser om situationen så kräver.  Ett geografiskt djup av detta slag ger det finska flygvapnet en viktig taktisk fördel. Sverige å sin sida kan dra nytta av den finska totalförsvarsstrukturen, som Sverige nu saknar. Om en struktur, som till exempel den allmänna värnplikten körs ner, är den svår att snabbt återupprätta.

Trots skillnaderna i politisk debattkultur är hotbilderna för Sverige och Finland likadana. De konkretiseras av den ökade militära spänningen på Östersjön och de risker som följer därav. Ur rysk synvinkel är Östersjön en helhet där den militära utvecklingens följder berör inte bara S:t Petersburg utan också Murmansk. Den svenska nationella säkerhetsstrategin som offentliggjordes i januari 2017 vidhåller tillika att Östersjön till följd av den militärteknologiska utvecklingen utgör en strategisk helhet. En korrekt analys leder därför till att Östersjön inte kan indelas i regionala hotzoner.

Ur rysk synvinkel består hotbilden i Östersjön och Barentsregionen av Förenta staternas och Natos utökade missilförsvarskapacitet, vilken beskär den ryska handlingsfriheten. Också Natos utvidgning mot den ryska gränsen uppfattas som ett hot mot säkerheten.

Trots de tidvis heta diskussionerna avstår Sverige inte lätt från sin grundstrategi. Därför kan till exempel ett Nato-medlemskap bli faktum enbart i fall av ett brett nationellt konsensus. Det förutsätter att socialdemokraterna och de borgerliga partier som nu är i opposition når samförstånd. Svensk politik kännetecknas inte av snabba ryck. Huvudfrågan är den samma både i Finland och i Sverige: Skulle ett Nato-medlemskap öka säkerheten, eller skulle ett sådant skapa fler problem än det skulle lösa?

 
Författaren är pol mag, ambassadör och kallad ledamot av KKrVA.

av Lars Holmqvist

I samband med Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i januari, presenterade statsminister Stefan Löfvén för första gången en svensk Nationell Säkerhetsstrategi. Ett samlat dokument för att beskriva den svenska säkerhetsstrategin är något som efterfrågats, men det som presenterades i januari visar på utrymme till förbättring:

• Strategidokumentet är inte glasklart avseende syfte och mål
• Ytterst lite i dokumentet beskriver ”hur”. En strategi skall visserligen inte vara ett detaljreglerande dokument, men något om tillvägagångssätt ur ett principiellt perspektiv skulle vara värdefullt
• Strategin gör inte en tydlig åtskillnad mellan icke fientliga hot (naturkatastrofer, slarv, etc.) och aktörsdrivna hot (sabotage, hot, desinformation, våld, etc.)
• De hot som ligger i olika former av psykologisk krigföring berörs i princip inte alls.

Ytterligare en brist i strategiarbetet kan illustreras av det som Carl Bergqvist/Wiseman föredömligt pekar på i sitt blogginlägg från 12 februari där han redogör för hur vår livsmedelsstrategi och militära doktrin inte hänger samman.

Punkterna ovan gör inte anspråk på att vara någon slags sanning men tar upp områden där det vore önskvärt att tydligare kunna se den av Sverige valda linjen. En säkerhetsstrategi som uppfattas som bristfällig kan lätt komma att motverka sitt syfte. Omvärlden kan felaktigt få intrycket av ett bristande svenskt intresse för säkerhetspolitik, och delar av den totala strategin kan komma att motsäga varandra.

Nedan följer en första ansats, en skissartad beskrivning av punkter som skulle kunna ingå i ett dokument av detta slag.

Strategins syfte

En svensk nationell säkerhetsstrategi är tänkt att tjäna två syften. Ett är kopplat till det utrikespolitiska läget på kort sikt och det andra är mer långsiktigt.

Att så snart som möjligt skapa en gemensam bild av vårt säkerhetspolitiska läge och de hot vi kan se, som vägledning och stöd i arbetet med att stärka vår motståndskraft i alla relevanta avseenden. De senaste åren har inneburit en snabb förändring till det sämre av den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld. Säkerhetsstrategin måste utgöra ett stöd i arbetet att skapa en ensad bild av vad som är särskilt skyddsvärt, hot, våra tillgängliga resurser, gapet mellan vad vi har och vad vi behöver samt en vägbeskrivning för att överbrygga detta gap. Inte minst planering och stärkande av det icke-militära försvaret, med sin omfattande komplexitet, kräver att vi vet exakt vad vi vill och vad som då måste göras.

Att över tiden minska risken för obalans mellan vår hotbild och vår egen försvarsförmåga. Två gånger under det senaste seklet, 1925-36 och 1991-2014 har vi, påverkade av förhoppningar om en långvarig och djup fred i vår omvärld, misslyckats med att uppmärksamma de olika varningssignaler som vi borde ha upptäckt. En permanent nationell säkerhetsstrategi som uppdateras löpande kan i framtiden utgöra ett skydd eller i vart fall en minskad risk för att samma misstag sker en tredje gång…

Vad är särskilt skyddsvärt?

Det är viktigt att vi förstår att i händelse av krig eller krigsliknande tillstånd så kommer Sverige inte att kunna prioritera samtliga positiva värden i samhället. Därför bör vi redan i fredstid göra avvägningar och komma fram till den prioritering som ändå måste göras. Vad i vårt samhälle är särskilt skyddsvärt? Vad kommer därmed i andra hand?

Några exempel på sådant som skulle kunna ses som särskilt skyddsvärt:

Särskilt skyddsvärt i Sverige

• Vår frihet som medborgare i en suverän nation, så som den regleras i svenska grundlagar, lagar och i internationella konventioner
• Den starka tillit, både mellan medborgarna och mellan myndigheter och medborgarna, som under lång tid har kännetecknat det svenska samhället. Det svenska samhället har en lång historia av internationellt sett mycket hög tillit, vilket är och har varit en enorm glädje och nytta för samhället. Tilliten är i hög grad en skyddsvärd tillgång och tyvärr även något som är frestande att försöka bryta ner för den som vill skada oss.
• Statsskicket, den representativa makten och ett rättsväsende under lagen
• Det svenska territoriets integritet
• De många olika beståndsdelar som utgör vår fasta, rörliga och intellektuella infrastruktur
• De stora värden som finns ackumulerade i det svenska kunskapssamhället.

Särskilt skyddsvärt för Sverige, utanför rikets gränser

• En regelbaserad multilateral världsordning baserad på respekt för ömsesidig respekt mellan stater
• Fria transportleder till lands, till sjöss, i luften och digitalt
• Frihandel, fritt utbyte av tankar och frånvaro av resehinder utöver vad som påkallas av andra staters legitima säkerhetsbehov.

Vilka aktörer kan utgöra ett hot?

Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.

Enskilda stater – eller flera stater i förening – kan med olika metoder vilja påverka svenska politiska beslutsprocesser så att vi fattar beslut som gynnar dom men inte oss.

Stater, statligt ägda företag eller privata företag kan försöka få tillgång till skyddsvärd svensk teknik genom t ex industrispionage. Ickestatliga politiska aktörer, t ex terroriströrelser, kan sträva efter att skada oss. Organiserad brottslighet kan på olika sätt skada vitala svenska intressen. Ensamvargar kan på eget initiativ förorsaka skada, t ex genom terrorhandlingar.

De fem typaktörerna ovan utgör i sig inte separata spår. Vår säkerhetsplanering bör utgå från att vi kan möta hot där två eller flera av dessa samverkar för att nå sina respektive mål. Inte heller kan vi med säkerhet anta att aktörerna måste vara utländska eller inhemska. Det kan vara frågan om både och.

Skalan av hot som dessa aktörer kan innebära är omfattande och skall här inte beskrivas i detalj. Det kan röra sig alltifrån begränsade intrång i olika register till sublim påverkan av debattklimatet i riket, över till tydliga påverkansinsatser och/eller hot och ytterst användandet av militärt våld. Skiljelinjen mellan olika typer av hot behöver inte alltid vara distinkt och lätt att omedelbart upptäcka. Inte heller är det säkert att vi vet vem som är angripare.

Mål – vad vi vill uppnå med en nationell säkerhetsstrategi

• Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter
• Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
• Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
• Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt att respekten för internationella avtal upprätthålls
• Att tillvarata svenska intressen, t ex avseende frihandel, transporter, fri telekommunikation och frihet att välja eller välja bort internationella samarbeten
• Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
• Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
• Att säkerställa att hot mot andra, främst terrorism och organiserad brottslighet, inte utgår från svenskt territorium Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ, som nämnts, skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.
• Att på olika sätt stärka befolkningens beredskap och tålighet inför umbäranden. I Finlands ”säkerhetsstrategi för samhället” lyfter man fram begreppet ”mental tålighet”. Helt utan förskönande omskrivningar och helt rätt tänkt, om än något ovant för svenskar.

Hur ska strategin genomföras? Medel och metoder för att nå uppsatta mål

Den första linjen är att förebygga hot

Inom riket

• Utveckla civilt och militärt försvar på ett sätt som skickar tydliga signaler till potentiella angripare om vår föresats att försvara oss
• Verka för ett ökat säkerhetsmedvetande hos myndigheter, företag, organisationer och individer
• Vidta åtgärder för att särskilt stärka samhällets motståndskraft mot olika former av psykologisk krigföring
• Tidigt identifiera och lösa upp omständigheter som kan leda till utanförskap och segregering
• Identifiera och oskadliggöra grupperingar som ägnar sig åt – eller stödjer – terrorverksamhet.

Utrikes

• I samverkan med andra demokratier verka för ett starkt FN som förtjänar världens respekt
• Verka för ett väl fungerande EU som förmår skapa och visa mervärden för unionens invånare
• Stödja miljöfrämjande arbete i olika internationella fora. En värld med minskade klimatrisker blir en säkrare värld även politiskt
• Genom utbildningsinsatser, biståndsinsatser och militära insatser förebygga konflikter i andra delar av världen och om de ändå skulle uppstå verka för internationella insatser som så tidigt som möjligt kan få stopp på dem.
• Flyktingkatastrofer är inte per definition ödesbundna eller oundvikliga. Borde inte vår säkerhetsstrategi även intressera sig för vad som kan göras (i samverkan med andra) för att förebygga, begränsa och förkorta de olika situationer som leder eller kan leda till flyktingströmmar?

Den andra linjen är att förbereda oss för att kunna möta hot

• Vi skall skapa en militär tröskeleffekt som är tillräckligt hög givet det dimensionerande militära hotet. Närmast genant att påpeka, men vad som är tillräcklig tröskeleffekt eller ej, beror på motståndarens förmåga och vilja. Vem bygger en fördämning utan att fundera över hur högt vattnet kan stiga?
• Vi skall förbereda oss på att kunna ta emot militär hjälp av andra och att i vår tur kunna ge militär hjälp, särskilt till länder i vårt närområde. Länderna i vårt närområde är känt skeptiska till att Sverige skulle vara kapabelt att ge verksamt stöd till sina grannar i händelse av kris eller krig. Om vi har en säkerhetsstrategi så måste den beröra frågan om att både lämna och ta emot hjälp. Om vi talar om att ge hjälp men omvärlden bedömer detta vara orealistiskt så skadas Sveriges sak. Våra alternativ är att antingen ha fog för att ställa ut löften om hjälp, eller att göra som Finland och förklara att ”vi kommer att ha fullt upp själva”. Egentligen är det anmärkningsvärt att Sveriges utfästelse gjordes 2009 och den fortfarande, åtta år senare, på det hela taget saknar substans.
• Vi skall stärka det civila försvaret i alla delar och det skall organiseras i två delar: Tanken att a) försöka minska risken och att b) minska konsekvenserna om risken skulle bli realitet, bör genomsyra alla lösningar inom det civila försvaret.
  • Förbättrat skydd av samhällsviktiga funktioner. Det skall – som exempel – vara mycket svårt för en motståndare att blockera våra importhamnar, slå ut vår strömförsörjning eller tillfoga oss skada genom cyberattacker.
  • Ökad tålighet även om motståndaren skulle lyckas penetrera vårt skydd. Vi skall vidta åtgärder och göra förberedelser för att överleva vid strypt import, saboterat elnät eller utslagna datasystem.
• Vi ska stärka befolkningens mentala tålighet, både avseende motstånds-kraft mot informationsinsatser och förmågan att hantera situationer då det civila livet präglas av inskränkningar, brist och andra umbäranden.
• Vi skall stärka förmågan till gott ledarskap i kris- och krigstid, både avseende ledningsstruktur, uttalade ansvarsförhållanden och motståndskraft mot försök att påverka beslutsfattare inom politiska sfären, förvaltningen, företag och andra aktörer. Ska möjligen redovisas som två separata punkter? Både ledningsstruktur och ledarskap är eftersatta områden som bör uppmärksammas särskilt.

Den tredje linjen är att möta och bekämpa hot när de visar sig

Vi skall planera för, förbereda oss för och öva alla delar av vårt Totalförsvar på ett sådant sätt att när ett hot blir en realitet så kommer vi inte att vika oss. Det militära försvaret kommer att försvara vårt territorium, det civila försvaret kommer att skydda medborgarna och de i sin tur kommer visa sig vara uthålliga och ståndaktiga.

Härvid spelar det ingen roll om vi faktiskt vet vilken aktör som står bakom det aktuella hotet eller om aktören agerar dolt.

Några saker att beakta: 

• Aktörsdrivna hot (cyberattacker, terrorism, sabotage, militärt våld, etc.) är till sin natur helt väsensskilda från icke aktörsdrivna hot (naturkatastrofer, olyckor, mänskligt slarv, etc.). Hotet att ett vattendrag skulle översvämmas till följd av ihållande regn eller till följd av att någon har sprängt en fördämning uppströms är av helt olika karaktär. Att förstå denna distinktion är centralt. Den nationella säkerhetsstrategin tar sin utgångspunkt i hot som är aktörsdrivna, någon eller några som uttrycker en vilja att skada Sverige och/eller dess invånare.
• Öppet krig eller krigsliknande tillstånd bör vara dimensionerande för vår totalförsvarsförmåga. Den som är väl rustad för att möta krigets hot, är även väl rustad för icke fientliga hot.
• Det är angriparens privilegium att välja när angreppet kommer, var angreppet kommer att sättas in och hur det kommer att genomföras. En angripare kan, till skillnad från naturkatastrofer, iaktta våra skyddsåtgärder och fatta beslut om hur denne skall försöka komma runt dem.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Om Finlands, UK:s och Kanadas säkerhetsstrategier
http://www.defmin.fi/sv/publikationer/strategidokument/sakerhetsstrategi_for_samhallet
https://www.gov.uk/government/publications/national-security-strategy-and-strategic-defence-and-security-review-2015
https://www.publicsafety.gc.ca/cnt/ntnl-scrt/scrng-en.aspx

av Bo Hugemark

Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Denna mening ur Solidaritetsförklaringen från 2009 röner förvånansvärt lite uppmärksamhet i den seriösa försvarsdebatten, trots att den innebär en total omsvängning från den gamla doktrinen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och trots att vi skrivit under Värdlandsavtalet, som ska göra det möjligt att ta emot och ge hjälp.

Förklaringen är kanske att det är ett alldeles för stereotypt sätt att beskriva hur vi berörs av en konflikt. Ledamoten Krister Andrén gav mig en tankeställare i en diskussion, där han framförde att vi inte borde tala om att ta och ge hjälp utan i stället hur vi ska samarbeta med andra länder för gemensamt försvar och avskräckning.

Han har alldeles rätt. Verben ge eller ta hjälp kan ge felaktiga föreställningar om vad det handlar om. Det kan bli fel på två sätt:

Ta emot militärt stöd: Detta kan frammana bilden av att Sverige angrips isolerat och måste hålla ut tills hjälpen anländer, mer eller mindre snart, beroende på om vi är alliansfria eller inte. Det är en föreställning om ett krigsutbrott som är helt föråldrad.

Ge militärt stöd: Här uppstår en oemotståndlig frestelse för neutralisterna att utmåla motståndarna som fångna i något slags stormaktstänkande från forna dagar. Ja till och med att kalla oss ”krigslystna officerare” (se ledamöterna Blomquists och Cronenbergs blogginlägg i november 2016). Även bortsett från sådana oarter kan det uppstå en motsättning mellan att försvara Sverige och försvara Baltikum.

En helt konstlad motsättning. Ty som solidaritetsförklaringen säger: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.”

Med solidaritetsförklaringen har Sveriges statsmakter avsvurit sig föreställningen om att kunna stå utanför krig i närområdet. Vi skulle vara med från första stund, och diskussionen bör nu handla om hur försvarsstyrkorna bör utformas och vilka förberedelser som bör göras för att den samlade allierade försvarskraften ska bli tillräcklig.

Tillräcklig naturligtvis helst för att vara krigsavhållande. En avgörande faktor härvidlag är en gemensam operativ planering av alla de nationer som kan bli offer för en aggression. Sveriges bilaterala samarbeten är ett välkommet första steg, men en effektiv samordning kan bara ske inom Nato. Om effekten av detta säger regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus i rapporten Säkerhet i ny tid : ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

Sedan detta skrevs har ett helt nytt osäkerhetsmoment oväntat dykt upp: Oron efter den chockartade valutgången i USA.  The Economist sammanfattar i sin ledare den 4 februari vad USA:s allierade måste göra om Donald Trump även fortsatt kommer att behandla dem med förakt: ”America’s allies must strive to preserve multilateral institutions for the day after Mr Trump.”

För Sverige – som hittills satsat på bilaterala avtal i stället för Natomedlemskap bör det var livsviktigt att delta i den processen. Viktigt också för våra grannländer.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. Den första frågan lyder: Vad är det vi skall värna? Den andra: Vad hotar det vi skall värna? Den tredje är: Vilka åtgärder avser regeringen vidta på längre sikt för att hoten skall kunna mötas?

Om man läser regeringens strategi med dessa glasögon kan man konstatera följande.

Strategin innehåller en ganska omfattande redovisning av hur regeringen ser på omvärlden och säkerheten i Sverige, men utsagorna innehåller en hel del politisk retorik och har mycket gemensamt med språket i det som kan återfinnas i ett partiprogram. Som exempel kan nämnas ambitionen att ”Sverige ska vara ett öppet och tryggt samhälle för alla”, vilket ju inte ger så mycket vägledning för de myndigheter m fl som ska göra jobbet.

Andra formuleringar förefaller vara hämtade direkt från tidigare propositionstexter. ”Vårt öppna och dynamiska samhälle, med hög tillit människor emellan ska fortsätta utgöra grunden för säkerhet i Sverige.” Eller: ”Alla aktörer i samhället har gemensamt, och även inom sina respektive områden, ett stort ansvar för beredskap och säkerhet.” En förutsättning för detta anses vara ”ett grundligt säkerhetsarbete”. Etcetera etcetera. Det hade varit välgörande om någon hade rensat lite bland alla självklarheter.

Regeringen beskriver också relativt utförligt våra nationella intressen, och huvuddelen av strategin upptas av en lång redovisning av olika hot. Här redovisas, inte oväntat, en bred hotskala som också inrymmer smittsamma sjukdomar och klimatförändringar. Strategin kan därför sägas ge svar på de två första frågorna som jag formulerade inledningsvis. Men här finns ingen rangordning av vare sig intressen eller hot. Det innebär att texten ger föga vägledning för de aktörer som måste prioritera insatser och resurser.

Ännu mer problematiskt blir det när regeringen ska redovisa svar på den tredje frågan d v s den om medel och åtgärder. Här lämnas läsaren helt i sticket. Man får förgäves leta efter konkreta förslag. Det finns visserligen flera avsnitt i dokumentet som har rubriken Åtgärder men vars innehåll har en helt annan innebörd och karaktär. (Den enda konkreta åtgärden jag har funnit är en välkommen översyn av beredskapslagstiftningen.)

Jag citerar här några exempel på ”åtgärder” som regeringen formulerat i strategin: ”En modern och sammanhållen totalförsvarsplanering behöver komma till stånd.” ”Målet för all terrorbekämpning är att undvika att terrorattentat genomförs.” ”Förmågan att snabbt återställa elförsörjningen är av stor betydelse.” Listan på liknande exempel kan göras lång.

Åtgärdsavsnitten beskriver alltså inte konkreta medel eller beslut om åtgärder utan behandlar istället olika mål och ambitioner, något som läsaren fått tillräckligt av i början av skriften. Läsaren får heller inte klart för sig vem som skall göra vad och inte heller hur det skall gå till. Regeringens nationella säkerhetsstrategi är alltså inte en strategi utan har avgränsats till att enbart bli ett måldokument. Det intryck som stannar kvar efter läsning av ”strategin” är att regeringen formulerat en önskelista med fromma förhoppningar, men inte orkat arbeta fram konkreta förslag om vad som bör göras på längre sikt.

Regeringen utlovar dock ett nästa steg i processen där olika initiativ ska drivas vidare. Låt oss hoppas att detta nästa steg präglas av mera konkretion och realism och att beslut om åtgärder får betydligt större utrymme på bekostnad av retoriken.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Stefan Forss

Djup oro och rädsla för framtiden är trender med betydande aktualitet. I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö:

Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu är den allt tydligare närvarande. Vi hade redan lärt oss tänka och leva som om vi blivit kvitt ondskan. Och vi har ju blivit lärda att tro att det goda alltid vinner över det onda.

Finland är en del av den västerländska kulturen, och vi har ett västerländskt tankesätt. Att främja välfärd och bygga fred har varit vårt mål. Men att vi skulle behöva värja oss mot ondska, det är något vi inte alltid ens har reflekterat över.

Vad presidenten säger mellan raderna är att kriget inte längre kan avfärdas som en omöjlighet. Detta är ett klart trendbrott särskilt i relation till Niinistös företrädares Tarja Halonens åsikt. I en intervju för Helsingin Sanomat före nyår menade hon att situationen i Östersjöområdet inte är särskilt spänd och att medierna överdriver saken. Hon är rätt ensam om sin åsikt.

Finska försvarschefen general Jarmo Lindberg uttryckte däremot en klart avvikande uppfattning i Helsingin Sanomat den 29 januari:

Än kommer den dag då det förs krig på finländsk mark. Det är en förfärlig tanke, men i historiskt ljus är det rätt säkert.

Att kriget återkommit även i finska politikers vokabulär gav också utrikesminister Timo Soini uttryck för nyligen i en intervju för Wall Street Journal, sjävfallet utan att nämna Ryssland vid namn:

I år firas Finlands 100-åriga självständighet. Vi kommer att försvara oss, vi kommer att sköta om vårt försvar och vi har en värnpliktsarmé. Om vi behöver något mer – till exempel vapen – så kommer vi att köpa dem. Men vår säkerhet grundar sig främst på en klok utrikes- och säkerhetspolitik vars mål är att alla slags militära konflikter ska undvikas. Men om någon angriper oss, så kommer vi att försvara oss ”så in i helvete”.

Grundorsaken till dessa dystra målningar finner man naturligtvis i den starkt negativa politiska och ekonomiska utveckling som satt sin prägel på Europa under de senaste åren. Denna trend är svår att vända. Ryssland har varit en huvudaktör som ”spoiler state”, men efter Brexit och särskilt efter valet av Trump till president i USA har farhågorna rörande framtiden ökat dramatiskt.

I Rysslands nya utrikespolitiska koncept tar man avstånd från landets ambition i motsvarande dokument från 2013 att avseende relationerna till EU vara ”en integrerad och oseparerbar del av den europeiska civilisationen och att skapa ett gemensamt ekonomiskt och humanitärt område från Atlanten till Stilla havet. Det handlar om en radikal förändring i den ryska grundsyn som varit giltig under merparten av Putins tid vid makten. Redan vid sitt statsbesök i Storbritannien i juni 2003 sa den ryska presidenten att Ryssland är en del av den europeiska kulturen, som vore ofullständig utan Ryssland. Ryssland är en del av Europa. Han påpekade då även att Europa även fortsätter bakom Ural och att Schengen-avtalet inte ska få tillåtas bli en ny Berlinmur.

Hur långt Ryssland lämnat dessa målsättningar bakom sig beskrev utrikesminister Sergej Lavrov vid en presskonferens den 17 januari då han gav sin uppfattning om Rysslands nuvarande värdegrund:

Då vi talar om västliga och europeiska värden, som ständigt serveras oss som exempel [för efterlevnad], är det sannolikt inte samma värden som farföräldrarna till dagens européer omfattade, utan något nytt och modernare, fritt fram för alla, skulle jag säga. Dessa värden kan kallas post-kristliga. De skiljer sig radikalt och fundamentalt från de värden som överfördes från generation till generation i århundraden i mitt land och som vi vill omhulda och föra vidare till våra barn och barnbarn. När vi och många andra i utrikespolitiska duster ställs inför kraven att acceptera dessa nya post-kristliga västliga värden, innefattande tolerans och universaliteten av den västerländska individens livsinställning, anser jag personligen att det är oanständigt. Men för professionella [utländska] diplomater är detta ett kolossalt misstag och en helt oacceptabel överskattning av ert inflytande på internationella relationer.

Vad Lavrov alltså hävdar är ”de gamla goda tidernas” legitimitet; en auktoritär, despotisk och rättslös samhällsordning med få fri- och rättigheter för medborgarna och där makteliten kan röva åt sig allmän egendom likt feodaltidens herrar. Just detta samhällskoncept synes vara attraktivt på flera håll i Europa där demokratin inte rotat sig ordentligt. Där kommunismen misslyckades som exportvara synes girighet och kleptokrati ha större framgångar.

I sitt sista tal som USA:s ambassadör i FN riktade Samantha Power den 17 januari all energi på analys av Ryssland. Det var ett kraftfullt tal som inte oväntat försvann snabbt från USA:s officiella hemsidor efter maktskiftet och Trumps tillträde. I det talet försvarade ambassadör Power hårt den säkerhetsordning som byggdes upp efter andra världskriget och särskilt inom ramen för det som numera kallas OSSE. Hennes maning om västerländsk sammanhållning kan inte nog understrykas.

I sitt bisarra och bombastiska installationstal (enligt uppgift var det skrivet av presidentens kontroversiella strategichef Stephen Bannon och en annan medarbetare) poängterade Trump med eftertryck ”America first” gång på gång. Samtidigt var det en ren krigsförklaring mot Washington, dess politiska och juridiska institutioner och samhälleliga elit. Han försöker förändra det amerikanska politiska beslutfattningsmaskineriet i grunden, föra det närmare ”folket”.

Trump avslöjade väldigt litet om substansen i USA:s kommande utrikesrelationer och deklarerade kort att man söker vänskap och goodwill med världens nationer, men att man utgår från alla nationers rätt att sätta sina egna intressen främst.

Olikt sina företrädare försvarade Trump alltså inte den europeiska säkerhetsordningen över huvud taget. Har han ens hört talas om den? Efter två veckor vid makten uttalar sig Vita huset och USA:s OSSE-ambassadör helt olika om det åter uppflammade kriget i östra Ukraina.

I installationstalet talade Trump om att förstärka gamla allianser och forma nya, men inte för att försvara utsatta allierade utan för att förena den civiliserade världen mot den radikala islamistiska terrorismen. Särskilt upplyftande för de baltiska länderna, Polen eller andra små nationer är detta inte. Hotet om ett Jalta 2.0 försvann definitivt inte, Trump ser ju sig själv som en suveränt begåvad ”dealmaker”.

Dr Eliot A. Cohen (chef för Strategic Studies Program vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies) målar upp en pessimistisk framtidsbild.

Grundproblemet är [president Trumps] temperament och karaktär, som inte kommer att förändras till det bättre. Det kommer förmodligen att sluta i katastrof med betydande inhemska protester och våld, med kraschande internationella ekonomiska relationer, stora alliansers kollaps och kanske med ett eller flera nya krig (även med Kina) utöver de vi redan har. Det kommer inte att förvåna det minsta om hans period vid makten inte slutar om fyra eller åtta år, utan tidigare med riksrätt, eller att han avlägsnas från sin post med stöd av konstitutionens 25:e tillägg. Ju förr amerikanerna vänjer sig vid dessa möjligheter, desto bättre.

Efterhand som mera uppgifter inkommit, verkar det som om Bannon är den verkliga operativa makthavaren i Trumps administration, tillsammans med den likaså kontroversiella säkerhetsrådgivaren generallöjtnant Flynn. Han har upprättat ett informellt ”säkerhetsråd” med sina närmaste likasinnade och berövat nationella underrättelsechefen och ordföranden för försvarsgrenschefernas råd (Joint Chiefs of Staff) general Dunford deras ordinarie plats som medlemmar i nationella säkerhetsrådet. Mera sansade personer som vicepresident Pence och försvarsminister Mattis kommer att ha svårt att få sin röst hörda.

Hur kongressen kommer att reagera på dessa okonventionella schackdrag är ännu oklart. Hur länder med en liberal värdegrund ska kunna samarbeta med en administration som representerar en sådan nidbild av USA återstår att se.

Att allt detta kommer att få konsekvenser även för oss i Norden och närområdet är uppenbart. Hur man ska klara av omställningen till dessa nya realiteter är något som ger beslutsfattarna i huvudstäderna huvudvärk.

Först och främst måste det bli rättning i de liberala ländernas led. Den gravt försämrade säkerhetssituationen kräver omfattande nationella satsningar på försvaret och eget större ansvarstagande. Två procent av BNP är ett väl avvägt mål för allierade och partnerländer, dessvärre dock otillräckligt för de baltiska länderna själva. Att åka snålskjuts med Nato och USA som formella eller informella garanter för säkerhet och suveränitet duger inte längre.

Två framstående brittiska militärer, generalerna Sir Richard Shirreffs (Natos tidigare Deputy SACEUR) och Sir Richard Barrons (tidigare chef för UK Joint Forces Command) har beskrivit det militära förfallet i sitt eget land och mer generellt i väst med berömvärd tydlighet; Shirreffs i sin bok 2017 War With Russia och Barrons i Financial Times i september 2016 och i en förträfflig intervju i BBC HARDtalk i början av januari 2017.

IISS ger en konkret, kvantitativ bild av hur Natos militära förmåga rasade mellan 1990-2015.

I Finland och Sverige har det under de senaste åren med hög profil gjorts flera ”Natoutredningar”, gedigna arbeten enligt de flesta bedömare. Tyvärr lider de alla ändå av ett visst systemfel, eftersom ingen av utredningarna säger just något alls om Natos interna tillstånd. Hela debatten om Finlands och Sveriges eventuella Natoanslutning haltar därför betänkligt. Nu är inte enbart EU i kris utan även Nato. Att det rör sig om dramatiska förändringar förstår man då portalen Deep Baltic nyligen ställde den erfarna brittiska journalisten/observatören Edward Lucas en enkel fråga: Tror ni att de baltiska länderna kan överleva utan Nato?

Den frågan kan ställas mer generellt. Lucas svarade rättframt och klokt och med fötterna på jorden:

Jag tror vi är på väg mot en säkerhetsomgivning post-Nato, så vi får allt se till att vi överlever utan Nato. De antaganden om säkerheten som gällt under det senaste kvartsseklet är helt urholkade, dels till följd av de låga försvarsanslagen i Europa och dels av vad jag kallar ”Trumpbävningen” i Amerika. Det innebär att vi bör hitta regionala och sub-regionala säkerhetsarrangemang som gör det möjligt för oss att försvara oss.

Norden är helt klart en sådan region som Lucas avser. För två år sedan publicerade U.S. Army War College press en liten bok – Breaking the Nordic Defense Deadlock – av överste Pekka Holopainen och mig där just denna problematik behandlades pragmatiskt seriöst. I dagens situation tror vi att den alltjämt är aktuell, eftersom en anslutning till Nato – så nyttig den kanske kunde ha varit för drygt 20 år sedan – nu blivit närmast en chimär.

En ansökan kan inte inlämnas utan att man har full garanti för att den skulle behandlas snabbt och med för oss positiv utgång. Med USA:s president i denna för landet helt nya roll, med Turkiet halvvägs ute ur Nato med sina allt närmare Rysslandsrelationer samt andra till Ryssland mycket inställsamma Natoländer vore en finsk och kanske även en svensk medlemsansökan nu ett ytterst riskfyllt vågspel.

Vart allt detta försätter oss nordiska länder vete gudarna. Inget under att beslutsfattarna står villrådiga efter att den ledande västliga stormakten synes ha tappat sin moraliska kompass och svikit det som vi med Mannerheims ord betraktar som dyrt och heligt.

I den utveckling som nu verkar skena i väg utan kontroll bör även försvarsledningen i våra nordiska länder som bistår sina respektive regeringar visa ledarskap rörande nödvändiga nationella vägval och tillhörande åtgärder. De nordiska försvarschefernas övergripande lägesbild är nära nog identisk och deras samsyn hög. Den innefattar bedömningen att inget av våra länder skulle lämnas oberörd vid en konflikt i närområdet, utan vi alla skulle komma att dras in. Försvarsledningarna bör kunna vara de politiska beslutsfattarna i våra länder till starkt stöd och förhoppningsvis leda till anmärkningsvärda beslut redan i närtid med målet att öka allas vår säkerhet.

En nordisk försvarslösning är ett slags Plan B, det är som att utlösa den första lilla fallskärmen för att vi ska kunna invänta att en större och mer hållbar fallskärm vecklar ut sig. Dags för ett ambitiöst Stoltenberg 2.0!

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Kommunalt självstyre – kommunal säkerhetspolitik!

av Björn Körlof

Man kan inte annat än ta sig för pannan när man tar del av de senaste dagarnas information om att Karlshamns kommun anser sig ha befogenhet att självständigt besluta om upplåtelse av hamnen för ryska Gazproms lagring av gasrör till projektet Northstream och att regeringen inte anser sig ha befogenhet att förhindra ett sådant beslut.

Såväl landets försvarsminister som riksdagens försvarsutskott anser att lagstiftningen måste ändras så att kommuner i fortsättningen inte ska kunna fatta sådant beslut som Karlshamn nu gjort. Det betyder två saker. Det första är att bägge anser beslutet sakligt felaktigt från övergripande försvarspolitiska utgångspunkter. Det andra är att de anser att gällande lagstiftning tydligen inte är tillräckligt entydig på denna punkt och att det ter sig rättsligt svårt att förhindra det aktuella beslutet. Tvisten är m a o uppenbar mellan ett övergripande nationellt intresse, som staten (regering och riksdag har att värna) och ett kommunalt intresse (arbetstillfällen) som kommunen anser sig ha rätt att slå vakt om inom ramen för kommunalt självstyre.

Till att börja med kan dock sägas att beslutet i Karlshamns kommun är överklagningsbart inom tre veckor från beslutsdagen. Ett överklagande bör snarast ske för att få beslutet mer påtagligt laglighetsprövat. Frågan gäller om de befogenheter en kommun har enligt kommunallagen innefattar sådana beslut som negativt inverkar på landets säkerhets- och försvarspolitik. Har verkligen grundlagsstiftarna tänkt sig en ordning där en kommun kan fatta ett sådant beslut?

Kommunallagen anger att en primärkommun själv får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun eller någon annan. Det är i dessa formuleringar inte svårt att se att lagstiftaren ändå påtagligt tänkt på att det finns ”angelägenheter” som enbart skall handhas av staten. Överklagas beslutet blir det en högre instans som skall pröva beslutets laglighet och då naturligtvis pröva om en kommun faktiskt kan fatta ett beslut som rimligen i övervägande grad måste anses innefatta en statlig bedömning och därför vara en statlig angelägenhet. Beslutet har dessutom föregåtts av tydligt uttalade bedömningar av statliga ansvariga företrädare som uttalar risker för vår nationella säkerhets- och försvarspolitik. Sådana risker har tydligt uttalats av Överbefälhavaren och såväl försvarsministern som riksdagens försvarsutskott anser, genom kravet på lagändring, att en upprepning måste förhindras. Ett sådant krav hade naturligtvis inte varit aktuellt om inte det aktuella kommunala beslutet uppfattas vara sakligt felaktigt från statlig utgångspunkt.

Dessutom är det så att även en kommun ingår i totalförsvaret, skall beakta vad som står i lagen om totalförsvar och vad som står i lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Det skall således bli av intresse att (förutsatt att kommunens beslut står sig) studera Karlshamns kommuns risk- och sårbarhetsanalys, en analys som numera också skall innefatta risker och sårbarheter som rör höjd beredskap och krig.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag

Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade statsministern den nya svenska Säkerhets­strategin. I denna identifieras åtta primära hot mot landet alltifrån de militära till klimat­förändringar[1] . Strategin har visserligen kritiserats av oppositionen som alltför bred och för att hotbilden inte kopplats till åtgärder inkluderande högre försvarsanslag. Likväl är det klart positivt att en dylik strategi nu för första gången presenteras.

Det råder betydande samstämmighet kring den starkt negativa säkerhets­politiska utvecklingen. Däremot går meningarna dramatiskt isär beträffande vilka åtgärder som bäst gagnar vår säkerhet. Debatten har under senare år koncentrerats kring vårt förhållande till Nato. Regeringen hävdar att vår militära alliansfrihet tjänar oss väl. Samtidigt fördjupar man i rask takt samarbetet både med Nato som organisation och med enskilda Nato-medlemmar , inklusive USA. Oppositionen menar att endast ett fullödigt medlemskap i Nato kan garantera vår säkerhet och kräver dessutom i olika grad kraftfullt utökade försvarsanslag. Även bland oberoende bedömare och experter finns som bekant olika uppfattningar beträffande för – och nackdelar med en Nato-anslutning. Vad gäller de globala hoten understryker regeringen FNs roll . Detta inte minst mot bakgrund av vår plats i Säkerhets­rådet de närmaste två åren. Konfliktförebyggande är lösenordet för dagen.

Däremot handlar den allmänna säkerhets­politiska diskussionen i Sverige i mycket ringa grad om EUs roll. Detta i kontrast till de förhoppningar som för bara något decennium sedan knöts till det europeiska samarbetet också på den militära sidan. Vem talar idag om ”Battle groups”? Inte minst oförmågan att gemensamt och solidariskt hantera flyktingkrisen och den arabiska vårens övergång till blodigt kaos har satt djupt negativa spår. Brexit och populismens landvinningar hotar det europeiska samarbetets fundament. Meningarna hur man ska hantera ett aggressivt Ryssland går också isär. Trumps valseger har sänt chockvågor över Atlanten.

Emellertid står det vid en noggrannare betraktelse klart att den ovannämnda svenska Säkerhets­strategin anknyter till EUs Globala strategi. Starka krafter är i rörelse för att implementera denna inte minst på försvarsområdet. Tyskland, Frankrke och Kommissionen intar ledande roller. Dessa initiativ togs redan före Trumps valseger, men självklart har denna bidragit till att fokusera tänkandet. Gunilla Herolf har på ett förtjänstfullt sätt beskrivit processen och dagsläget i ett blogginlägg den 9 januari ” Födde berget en mus igen?”.

Det handlar bl a om civil-militärt samarbete, kapacitetsutveckling, forsknings-och materielsamarbete samt utnyttjande av befintliga planeringsresurser operativt. Frankrike betonar ånyo behovet av ökad europeisk strategisk autonomi för att hantera ett brett spektrum av hot inklusive terrorism. Denna bredare hotbild kan vare sig mötas nationellt eller enbart inom Nato-ramen. Det handlar också om ökat samarbete inom FoU[2] för att gynna den franska krigsmaterielindustrin. För Tyskland gäller det snarare att stärka Europas roll generellt.

Sverige uppfattas idag av andra medlemsstater som föga engagerat i den militära dimensionen av det säkerhets­politiska samarbetet. Det finns skäl för detta. Vi vill exempelvis inte fokusera det försvarsindustriella samarbetet enbart på Europa. De säkerhets­politiska utmaningarna skiljer sig också delvis beroende på geostrategiskt läge. För oss i norr handlar det i första hand om Östersjön och Ryssland. För medlemsstaterna i söder om Medelhavet och Mellanöstern.

För Sverige har det bilaterala samarbetet med USA varit av avgörande betydelse. Frågan är om relationerna någonsin varit mer intima än under Obama. Trumps intåg i Vita huset spär på den osäkerhet som råder beträffande den säkerhets­politiska utvecklingen. Även Storbritannien har varit en viktig bidragsgivare till europeisk säkerhet och partner till Sverige. När nu Frankrike och Tyskland stärker sin säkerhets­politiska roll finns anledning för Sverige att fundera över vårt agerande inom GSFP[3] inklusive hur vi förhåller oss till de nya initiativen. Vi bör naturligtvis inte återigen flytta över alla ägg från en korg till en annan. Det handlar snarare om att förstärka banden mellan Nato, EU och FN för att utvinna största möjliga effekt.

Inte minst vad gäller Försvarsmaktens inriktning tenderar pendelrörelserna att bli både alltför ryckiga och med alltför hög amplitud. Med en mild överdrift handlade det för något decennium sedan bara om internationella insatser. Nu är det enbart nationellt försvar. Ibland blir detta motsatsförhållande en smula konstlat. Även framöver kommer det att finnas behov av svenska insatser t ex marina sådana i Medelhavet och Persiska viken. Eller speciella förmågor inom ramen för EU eller FN-insatser i Afrika. Vår säkerhet tryggas både i närområdet och globalt! I den interna EU-processen har vi anledning att korrigera den bild som finns av Sverige som skeptiskt eller motvilligt. Inte minst gäller det att fundera över hur vi fördjupar kontakterna med EUs ledarnation Tyskland. Angela Merkels besök nyligen utgjorde rimligen ett viktigt steg i denna process.

Notera tisdagen den 7 mars då Kungl Krigsvetenskapsakademien och Folk och Försvar gemensamt organiserar ett seminarium europeiskt säkerhets- och försvars­politiskt samarbete

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.