Försvarsbloggare

En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

av David Bergman

”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till synes oförstående inför frågan, men svarar slutligen: ”Men hur kan ni vilja bli militärer, ni ska ju kunna göra det här mot en annan människa?”

Trots den centrala del som våldsanvändning och handlingen att döda utgör i krigföring, är diskussioner om ämnet relativt begränsade. Debatter om framtidens konflikter kan även ibland ge intrycket av att dessa kommer att kommer vara blodlösa, digitalt utkämpade informationskrig som kommer att avgöras utan att en enda kula avlossas.

Att verka i väpnad strid är bland det mest stressfyllda en människa kan utsättas för. Det betyder att du riskerar att skadas, eller att dödas men även att du kan komma att behöva korsa den psykologiska tröskeln som det innebär att ta en annan människas liv. Alla texter om krigföring som utelämnar eller förskönar dessa grundläggande fakta är ofullständiga och missvisande.

Våldshandlingar begränsas i samhället inte bara i lagar och religiösa skrifter, utan även i kulturella och sociala normer. Genom dessa socialiseras vi under vår uppväxt (förhoppningsvis) till en inneboende aversion gentemot explicit våldsutövning som måste överkommas för att kunna fungera på slagfältet.

Att ikläda sig en uni-form är en betydande del i en avindividualisering genom vilken soldaten inte längre är en individ utan genomför legitima handlingar som del av ett kollektiv. En annan av de mest centrala aspekterna i dödandet är avhumanisering, vilket används som en naturlig och inneboende del i militära utbildningar. Soldaten lär sig tidigt under sin grundutbildning att skjuta inte på människor, utan på silhuetter med grova attribut och elak uppsyn. Genom denna process förvandlas målet för det egna våldet från en människa med tankar och känslor till ett objekt: Fienden. Avhumaniseringen förstärks inte sällan utöver de avsiktliga processerna genom att motståndaren ges öknamn eller framställs som obildade, blodtörstiga vildar (animalistisk humanisering) eller rigida robotar utan emotioner eller känslor (mekanisk humanisering).

Den inneboende avindividualiseringen och avhumaniseringen i militär utbildning är naturlig och måste finnas. Men dess effekter har sina begränsningar. Eftersom våra soldater är intelligenta individer som ofrånkomligen kommer att fundera och resonera runt sina handlingar krävs även senare i utbildningsstegen omvänt en humaniseringsprocess där samtal om våldshandlingar, att döda och om döden, är naturliga moment.

Trots detta är diskussioner runt och utbildning i psykologin bakom våldsutövning, med några få undantag och insatser av enskilda eldsjälar, relativt sällsynt i den militära organisationen. Tvärtom finns det stundtals närmast en beröringsskräck inför diskussioner om våldsanvändning och en tendens att överintellektualisera krigföring. När våld blir systematiserat diskuterar vi oftare krigföring i termer av att ”komma innanför motståndarens OODA-loop” och att ”orsaka systemkollaps” än att uttryckligen tala om att det är våldsverkan och dödande som uttrycken avser.

”Det här är väl ändå inte särskilt smakfullt” sade en hög officer vid ett tillfälle under en större stabsövning och jag blev bryskt tillrättavisad på grund av att bilder på dödade civila användes på en fingerad propagandaprodukt. Min roll var att spela ”röd” sida och agera som motståndarens special- & psyopsförband. Den kritiserade propagandaprodukten pekade falskt ut att civila lokalinnevånare skulle ha dödats av den fredsbevarande styrkans artillerield mot motståndsmännens positioner. Den högre officeren menade att bilden ”kunde missförstås” och inte hade något i övningen att göra. I viss mån hade kollegan rätt; Bilden var inte smakfull. Men mina argument, att det var så civilt lidande i en konfliktzon mycket väl kunde se ut, men framförallt att motståndarens verksamhet och propaganda i ett skarpt läge sannolikt skulle sett mycket värre ut, föll för döva öron. En direkt order gavs att inga bilder på skadade eller döda fick användas inom övningen och mina efterföljande inspel blev så kraftigt detaljstyrda och koreograferade att de inte orsakade någon som helst inverkan på övningsspelet.

Trots att krigets grundläggande natur sannolikt kommer att förbli oförändrad, ser vi i kontrast en omfattande utveckling och diskussioner kring metoder för att föra krig. Inte minst vad gäller en kraftig ökning av specialoperationer, informationsoperationer och cyberkrigföring. Inför denna utveckling är det lätt att få intrycket att framtidens slagfält med hybridkrigföring kommer att vara kontaktlöst, fritt från blod och helt utspelas i informationskanaler och digitala domäner. Men termen ’hybrid’ betyder just korsning och att olika metoder för krigföring utnyttjas samordnat och på nya sätt – inte att det traditionella sättet att föra krig skulle upphöra eller krigets natur ändras. Tvärtom ser vi att även konflikter som anses vara skolboksexempel i användandet av informationskrigföring, i allra högsta grad även innehållit våld och dödande.

Utvecklingen av metoder för krigföring kan få som en följd att frågan om just våldsverkan och dödande blir svårare att beröra som en effekt av en överintellektualisering av synen på krigföring. Men att utöva våld och att vid behov också döda kommer högst sannolikt att vara en central del även i framtida konflikter och något som måste behandlas inom all militär utbildning.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi.

av Bo Richard Lundgren

Mycket tyder på att återuppbyggnaden av det svenska civila försvaret går väldigt trögt. I senaste numret av MSB:s tidning TJUGOFYRA7 vittnar en analytiker på myndigheten om detta. Han har tagit del av de senaste nationella risk- och förmågebedömningar som gjorts och säger att ”det verkar saknas kunskap om vad man ska ta höjd för i sin planering, både när det gäller krisberedskapen och civilt försvar.”

Det finns naturligtvis flera skäl till varför planeringen går trögt i Sverige. Det viktigaste skälet är den långa ”strategiska time-outen” som fick genomslag efter murens fall. Ett annat viktigt skäl är frånvaron av tydliga planeringsanvisningar från regeringens sida. En tredje väsentlig orsak är att statsmakterna inte anslagit några nya pengar till det civila försvaret trots upprepade paroller om att såväl totalförsvar som det civila försvaret ska byggas upp på nytt.

Denna oförmåga att komma igång med planeringen på civil sida finns också inom Nato. I slutet av maj i år höll chefen för Nato:s civila planering – Lorenz Meyer-Minnemann  ett uppmärksammat tal där han framhöll behovet av att medlemsländerna och partners på allvar tar itu med den civila planeringen.

Som vägledning har Nato nyligen gett ut Riktlinjer och baskrav för den civila planeringen (RESILIENCE GUIDELINES FOR SEVEN BASELINE REQUIREMENTS).  Dessa riktlinjer och krav är genomarbetade och ganska detaljerade och är väl lämpade att utgöra en grund för ländernas analys och genomgångar av viktiga områden. De sju områdena är:

1. Assured Continuity of Government and Critical Government Services.
2. Resilient Energy Supply.
3. Ability to Deal Effectively with Uncontrolled Movement of People.
4. Resilient Food and Water Resources.
5. Ability to Deal with Mass Casualties.
6. Resilient Civil Communication Systems.
7. Resilient Civil Transport System.

Dessa områden har stor relevans även för det svenska civila försvaret. Meyer-Minnemann använde uttrycket restart the engine. Men han ansåg att det inte räckte med att återstarta maskinen. We also havet to re-design it. Det stämmer också på svenska förhållanden. Vi behöver återstarta under nya moderna former. Enligt min mening skulle Natos inriktning kunna utgöra en bra grund och en inspiration för en sådan återstart.

Statsmakterna har framhållit att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken och att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och i samverkan med andra länder. Vi har nu möjlighet att i handling visa att vi menar allvar med dessa deklarationer. Vi kan på det civila försvarets område bygga upp vår säkerhet efter gemensamma mål och riktlinjer. Det gagnar oss själva. Och det gagnar alla.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Magnus Sjöland

Vi går in i en helt ny värld med helt nya hotbilder, vilket kräver helt nya strategier. Många ropar att det var bättre förr och att vi skall kopiera gamla strukturer för att möta de nya hoten. Detta tror jag är helt fel väg att gå.

Vi kommer i framtiden att möta nya hot mot vårt samhälle som vi inte kunnat fantisera om, många av dessa är riktade mot infrastruktur, kommunikation, information och media. Dessa behöver inte vara fysiska utan kan vara olika sätt att ta sig in i våra informationssystem för att där ändra, kopiera eller radera information. Vilket kan vålla stor materiell skada, lidande och död. 

De senaste åren har vi fått se hybridkrigföring i vår närhet och cyberattacker mot vårt samhälle. Det konstiga är att detta inte har fått något större avtryck vid rekryteringen till Försvarsmakten och de svenska försvarsmyndigheterna. Nya strategier behöver också snarast tas fram för hur vi skall skydda oss. Även hur vi skall organisera vår stat, vissa av hoten berör polis, andra MSB eller FM. Många av hoten verkar hamna i ett ”vakuum” där ingen har ansvar?

Cyberhot och cyberattacker har vi pratat om sedan 80-talet och är inget nytt, det som har hänt är att hela samhället idag är uppkopplat mot Internet och datoriserat på ett helt annat sätt än på 80-talet. Försvarsmakten, försvarsmyndigheterna och försvarsindustrin är ofta väl skyddade mot cyberattacker då de levt med hoten under lång tid. Det nya är att hela samhället idag är mycket mer sårbart och intrikat sammanbundet av ett stort antal informationssystem. Många funktioner i samhället har inte ens tänkt tanken på cyberhot, därför är det viktigt att vi nu kraftsamlar och skyddar oss. Samhället är idag beroende av att dessa funktioner fungerar, ofta även Försvarsmakten direkt eller indirekt.

Det är inte OK att något kan få vår flygtrafik att stoppa eller våra tåg att stanna, att våra tidningar inte går att läsa eller att vi i värsta fall inte får någon el mitt i kalla vintern.  Oavsett om det är någon som utför en cyberattack eller om det är inbyggda ”felbuggar” i programvaran, skall det inte få så allvarliga konsekvenser på för Sverige livsviktig infrastruktur. Det finns metoder, programmeringsspråk och erfarna IT-specialister som kan se till så att våra IT-system blir motståndskraftiga mot inbyggda fel eller attacker. I de fall samhället är beroende av rent kommersiella system, bör vi via skattemedel se till så att de blir mer tåliga via skattsedeln eller om det blir billigare bygga robusta statliga system för de mest centrala funktionerna.

Det är inte OK att någon kan leka med oss eller jävlas med oss på rent pin kiv! Det är inte OK att vi inte förstår vad som händer i vår omgivning och att vårt öppna samhälle är hotat. Den nya hybridkrigföringen ställer alla gamla invanda mönster på hur ett krig utkämpas på ända, här krävs också att vi rekryterar in riktigt stora tänkare som kan ”se utanför boxen”.

För att dra ett parallellt exempel för att belysa hur fel det kan bli när gårdagens försvar möter helt nya hot. Jag tänker på när en koalition med ett högteknologisk USA i spetsen invaderade Irak i Kuwait-kriget. De hade inte en chans på natten då USA hade moderna mörkerhjälpmedel och Iraks armé var ”blind”. På samma sätt kan man dra paralleller i framtiden om nya högteknologiska hot inte går att möta med ”blinda” soldater, när fienden slår ut elförsörjning, banker, tidningar, telefoner, tåg och flyg, utan att avfyra ett enda skott. Vi kommer även i framtiden få möta mer konventionella fysiska hot där inga soldater är inblandade, t ex autonoma (en robot kör utan att någon människa styr eller behöver vara inblandad) farkoster i stora mängder, dessa kan vara lastbilar, fåglar, insekter, missiler, humanoider, stridsvagnar, flygplan, båtar och ubåtar. Dessa krig kommer mer att innebära att ingenjörer krigar mot ingenjörer och professorer. I båda dessa fall behövs avancerade algoritmer och stort teknik- och datakunnande för att skydda vårt samhälle.

Många är rädda för att de inte kan hitta tillräckligt många soldater i det nya svenska systemet, jag håller med om att detta är ett bekymmer. Vi måste kunna bemanna de befattningar som är beslutade.

Men vi har ett mycket större bekymmer med att hitta de experter och talanger som behövs för att möta de stora utmaningarna som vi står inför ovan. De framtida krigen kommer mer och mer att ske i cyberrymden, av autonoma enheter och mindre och mindre av soldater. Vi kommer att behöva färre soldater och fler riktigt duktiga tänkare och ingenjörer. De två största hoten just nu är:

• Cyberförsvara Sverige, hur skyddar vi oss mot inbyggda fel och attacker?
• Hybridkrigföring, vad innebär det för oss? Hur analysera och förstå dessa?

För att klara av att möta cyberhoten behöver vi rekrytera de bästa ingenjörerna, inte vanliga soldater. Det krävs världsledande kunskap för att möta hoten i Cyberrymden, och riktigt skärpta filosofer, schackspelare, matematiker eller andra tänkare för att förstå hur den innersta kärnan av olika hybridkrigföringstekniker kan appliceras. Vi måste kunna se mönster tidigt och hur dessa kan utgöra ett hot mot oss.

Att arbeta med cyberattacker är något helt nytt och på en helt annan nivå än den traditionella krigföringen. Vi saknar idag kunskap och det är skriande brist på cyberspecialister i Sverige. Om vi tittar på den ström av duktiga unga vuxna som lämnar skolorna så står inte försvaret högt i kurs, i topp ligger bolag som Facebook och Google. FMV, FRA, FHS, FOI, FM ligger långt ner i popularitet bland dem som går ut våra bästa skolor med de högsta betygen.

Hur skall vi göra för att locka till oss de som är kapabla att lösa problemen? Det fina är att det inte behövs speciellt många personer för att trenden skall vända, då de dels i sig själva lockar till sig fler, men att de i sin tur även kommer att sysselsätta många med att lösa problemen. Kan vi kraftsamla IT-branschen och försvarsbranschen mot Cyberhoten? Kan vi visa Sveriges ingenjörer och tänkare att försvaret är en hel bransch med massor av spännande arbetsuppgifter, spännande ny teknik och många olika arbetsplatser som man kan välja mellan och byta jobb emellan? Det finns allt från jobb i små och medelstora spetsföretag, stora exportbolag, flera olika myndigheter med spännande forskning, drift och operativa insatser, internationell standardisering till att ställa krav på vad som skall införskaffas. Vore det inte bra om vi kan visa upp en palett av vad som finns inom försvarsbranschen, så kanske fler skulle bli intresserade av att leta sig dit? Detta skulle även ge mycket större chans att finna folk till alla de tjänster som behöver tillsättas, som t ex soldater, administratörer, inköpare, forskare och programmerare.

Om vi i Sverige kan gå i bräschen för att lösa de gigantiska problem som ett öppet samhälle med ett fritt Internet innebär, så finns det enorma möjligheter att detta kan bli vår nya exportindustri. Här kan vi ta fram både tjänsteprodukter i form av rådgivning och konsultinsatser, samt avancerade IT-produkter för skydd av samhället. Jag tror att även försvaret behöver en rejäl omorganisation och att helt nya tjänster behöver inrättas. För att lyckas med detta måste vi få talangerna att stanna i Sverige och börja jobba med våra säkerhetsbrister.

Jag anser att vi behöver:

• Ge mycket mer fokus åt att hitta de duktigaste ingenjörerna och tänkarna.
• Vi behöver göra hela branschen mer attraktiv.
• Mer samordning krävs mellan alla aktörer.

Detta skulle leda till ett säkrare och tryggare Sverige med stora chanser till en ny stark exportindustri. För att locka folk till dessa viktiga poster kan vi profilera mot samhällsskydd, inte krig. Jag tror att många ryggar tillbaka vid tanken på krig och försvar, däremot kan många vara intresserade av att skydda vårt samhälle.

Författaren är VD och ledamot av KKrVA

av Bo Hugemark

Med stigande förvåning åhör jag redogörelser om hur våra stridskrafter är interoperabla med NATO:s, hör jag försvarsministern tala entusiastiskt om nära samarbete med USA och amerikanske vice försvarsministern halvt lova bistånd om Gotland hotas, läser reportage om svenskt deltagande i NATO-övningar som handlar om försvar av Baltikum.

På vissa håll ses det här som ett försök att smyga in Sverige i NATO. Inte särskilt dolt i så fall. Och det vore ingen bra idé. Den socialdemokratiske ambassadören Bo Eriksson pekade i ett anförande på tankesmedjan Frivärlds seminarium ”Socialdemokratin och NATO” hur partiet i det förgångna tvingats till flera omvändelser under galgen utan att ha förberett sina väljare på detta, med svåra konvulsioner som följd. Bättre att vara i förhand och öppet förbereda folket på det oundvikliga.[1]

Jag vet inte vad partiets ledning har för planer i detta avseende. Jag tolkar diskrepansen mellan det praktiska handlandet och den officiella doktrinen som ett försök att hantera den strategiska verkligheten och leva upp till Solidaritetsförklaringen. Det handlar om insikten att vi inte kan stå utanför konflikter i närområdet, beredskapen att ge andra militärt stöd och förhoppningen att själva få det. Man inser kanske att detta är något som kan bli aktuellt tidigare än det går att utrota gamla dogmer.

Eller så tror man att man kan både ha kakan och äta den? Vi kan nog räkna på amerikanerna som den dominerande makten i NATO i eget strategiskt intresse kommer till vår hjälp om det kniper även om vi står utanför alliansen.

Det är i så fall en situation som liknar det kalla kriget och det som brukar betecknas som fripassagerarskap. Vi stod utanför NATO men hoppades på stöd, framför allt amerikanskt, om vi angreps.

Är kanske en fripassagerarpolitik en hållbar linje även idag? Varför ta en jobbig och osäker opinionsbildningskampanj för att få garantier enligt artikel 5, när man kan få informella garantier ändå? Är inte det bästa – NATO-medlemskap – det godas fiende?

Även om vårt läge liknar det kalla krigets finns det dock skillnader som gör den tidens politik obsolet.

En är att det då fanns ett respektabelt motiv för alliansfriheten, omsorgen om Finlands ställning, medan det idag förmodligen är rädslan för röstförluster som är avgörande.

En annan är att vi inte har vad vi hade då, ett starkt försvar som kunde hålla ut tills hjälpen hunnit beslutas och levereras. I dagens strategiska och operativa miljö är varje dag, timme och minut avgörande för om man hinner etablera samverkan. Om vi ska vänta till den akuta krisen för att fatta politiska beslut och koppla upp militära samverkanslinjer kan det hända att man kommer i efterhand. För att nu inte tala om att förbanden inte är samtränade och soldaterna inte beredda.

I Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie ”Till bröders hjälp” listade jag tre F som villkor för Solidaritetsförklaringens trovärdighet. Det första var tillgången på Förband. Den avgör ambitionsnivån; något kan man alltid prestera, viktigast är att försvara våra strategiskt mest vitala områden, läs Gotland. Det andra är Förberedelser, som jag utvecklat ovan. Det tredje, och kanske viktigaste, är Förankring hos folket och dess ledning. Ett alliansfördrag har framför allt en pedagogisk betydelse; det klarar i förväg ut medlemmarnas förpliktelser. I beaktande av hur diskussionen om värdlandsavtalet låtit, kan man ju lätt göra sig en föreställning om den debatt som skulle uppstå vid en kris i Baltikum om det som vi utlovats i Solidaritetsförklaringen: yrvakna reaktioner från alla dem som fortfarande tror att vi är neutrala, hänsynslös propaganda och hotelser från Ryssland , understött av svenska nyttiga idioter.

Som vi alla vet finns det mycket stora svarta hål i den svenska försvarsförmågan, när det gäller att försvara oss själva och hjälpa andra. Ett NATO-medlemskap skulle inte, som ibland sägs, vara i stället för att upprusta. Ett NATO-medlemskap skulle inte förändra vad vi skulle använda försvaret till i händelse av kris och krig. Men ett NATO-medlemskap skulle i tid förklara detta för Sveriges folk.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] http://frivarld.se/video/?tubepress_item=rwJWrD_2xZY

av Mats Olofsson

I vår- och försommartider är det säkert många som förberett sitt grönsaksland och satt potatis, som i sommar förhoppningsvis ska ge god skörd av färskpotatis till sillen. Men sättpotatisen är ju också potatis och är man riktigt utsvulten så kan man äta upp den direkt. Den ger näring och mättnad och man blir tillfreds – för stunden. Det blir dock värre framåt hösten, när det inte finns något att skörda och hungern återkommit. Då får man handla dyrt eller be andra om nödhjälp.

Likheten med att satsa på forskning är faktiskt slående. Att investera nu ger inte ”mättnad” idag, men det ger möjlighet att skörda kunskap, skapa storverk och vara efterfrågad om tio-femton år. Alla satsningar ger inte resultat, men alla frön och sättpotatisar gror inte heller. Sätter man många kan man dock räkna med att kunna skörda.

Jag har genom åren sett med oro på det faktum att såväl politiker som interna beslutsfattare ofta har valt vägen att omfördela medel från forskning och teknikutveckling – i försvarssektorn kallad FoT – för att lösa närliggande, ofta mycket akuta, utmaningar som behövt finansiering. Som andel av försvarsanslaget har FoT-satsningarna på tio år minskat från ca 4% till drygt 1.3%. Det är sant att omvärlden förändrats och det samtidigt införts en materielförsörjningsstrategi som anger att vi inte ska satsa på egenutveckling annat än i särskilda fall. Men det innebär enligt min uppfattning en alltför snäv tolkning att därför strypa forskningen och förutsättningarna att pröva ny teknik. Därtill har tron på en lugn omvärlds­utveckling på sistone fått sig en rejäl törn. FoT genererar kunskap, som kan omsättas i förtroenden, samarbeten och byte mot andra viktiga förmåner i det komplexa internationella maktspelet, bilateralt eller med FN/EU/Nato.

Att handla kvalificerad materiel ”från hyllan” kräver också kunskap och insikt, för att kunna ställa rätt krav och utvärdera till sin egen fördel. Ett kostsamt felköp baserat på alltför begränsad insikt eller systemförståelse kan bli direkt kontraproduktivt. Och i en skarp konflikt kan det vara helt avgörande att expertkunskap för anpassning av den materiel man disponerar finns gripbar på hemmaplan, särskilt för en alliansfri nation som Sverige.

Det är inte bara i försvarssektorn som reduktioner varit en trend. Staten som helhet satsar enligt egen utsago mycket på forskning, men andelen av BNP har minskat under senare år. Ändå är det för en så export­beroende nation som Sverige helt fundamentalt att fortsätta skapa framgångsrika företag, handla med sin expertis och bibehålla sin konkurrenskraft. Morgondagens motståndare på den tävlingsarenan (främst nationerna i Asien) satsar enormt på utbildning och FoU. Det tidigare enprocentsmålet för statligt beställd forskning borde återinföras, innebärande större satsningar då BNP stiger. Sveriges höga placering på listan över mest innovativa länder är ingen självklarhet. Den bygger på en kombination av ständig kunskapsutveckling och utrymme för kreativt tänkande utan alltför hierarkisk styrning. Ett sådant synsätt och arbetssätt har tidigare med stor framgång tillämpats i såväl myndigheter (inklusive universitet och högskolor) och industri i vårt land. Men verksamheten behöver anpassas till omvärldsutvecklingen och den behöver ny gödning!

Cyber, autonomi (obemannat) och rymd är exempel på relativt nya områden med ökande kunskapsbehov, där civila och militära forskningsbehov till stor del sammanfaller. Det brukar benämnas dual-use och här anser jag att ytterligare samverkan kan ske. Men det krävs också specialkunskaper inom respektive användningsområde, varför finansiering krävs från båda samhällssektorerna.

Spelindustrin, Spotify och musikbranschen i all ära – de drar in många miljarder till Sverige idag, men de är ändå att betrakta som toppen i den mänskliga behovspyramiden. För att få mat att äta, ett försvar med rätt förmåga och välstånd även för våra barnbarn, så får vi inte äta upp sättpotatisen. Då riskerar vi att inte upplevas som intressanta i framtiden – d v s ha fel (läs för dålig) utbildning, för låg tillväxt i företagssektorn, ont om nya jobb och en försvarsmakt utan relevanta förmågor relativt omvärld och hotbild. Den framtiden vill nog ingen av oss medvetet gå in i, så min uppmaning blir: Plantera idag! Dvs öka satsningarna i höstens forskningspolitiska proposition, bredda försvars-FoT och satsa på att göra Sverige konkurrenskraftigt genom kunskap. Enfald är kanske ett väl hårt ord, men den långvariga nedmonteringen av FoT i försvaret och oviljan att satsa på allvar även i resten av samhället skapar varken mättnad eller välstånd i framtiden.

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA. Han var tidigare chef för FoU/FoT i Försvarsmakten.

av Gunilla Herolf

I juni 2016 förväntas Europeiska rådet att besluta om förlängda sanktioner mot Ryssland. En anledning till detta är att inga framgångar kan ses när det gäller efterlevnaden av Minsk II-fördraget. Sanktionerna var tänkta att upphöra så snart Ukraina och Ryssland hade uppfyllt de löften de givit i fördraget.

EUs medlemsländer har under hela den tid som sanktionerna existerat varit splittrade. Länder som tidigare varit del av Sovjetunionen eller Warszawapakten har ofta varit starka förespråkare för fortsatta sanktioner, medan en del stater med stor handel med Ryssland har sett priset för det egna landet som alltför högt.

Under en längre tid har det funnits påtagliga tecken på att stödet bakom EUs sanktionspolitik blivit allt bräckligare. Framträdande bland kritikerna är Italien, Ungern, Cypern och Grekland. Italien lyckades genom sitt motstånd förhala det beslut om förlängning av sanktionerna som togs i december 2015. Inget land har dock ännu deklarerat att det tänker lägga in sitt veto mot det beslut som nu ska tas.

På den andra sidan finns länder som Polen, Baltikum, Sverige och Storbritannien. Även USA, som vidtagit egna sanktioner, har påtalat att med tanke på att inget händer i det ryska beteendet måste sanktionerna fortsätta.

Tyskland är ett nyckelland. Landet har hela tiden varit starkt delat och Angela Merkel har av vissa varit hårt kritiserad för sin sanktionsvänlighet. Idag ser man att de krafter som vill bryta upp sanktionerna vuxit sig allt starkare. Ett antal kristdemokrater, socialdemokrater och vänsterpartister besökte nyligen den ryska duman och mottogs av dumans ordförande, Sergej Naryshkin. Naryshkin står nära Putin och ingår i den grupp som omfattas av EUs sanktioner och som därför inte får resa in i EU (Han står för övrigt som undertecknare av propagandabrev till ett antal svenska politiker.) Strax efter detta besök kom nästa tyska grupp, den här gången företrädare för den s k Petersburgdialogen, bestående av tyska affärsmän, vilka länge protesterat mot sanktionerna. Den tyske vice-kanslern Sigmar Gabriel tillhör den grupp som öppet talar mot fortsatta sanktioner. Han menar att Minskprotokollet ska respekteras, men i motsats till Angela Merkel anser han att sanktionerna gradvis kan tas bort allt eftersom de olika kraven möts.

Ett annat nyckelland är Frankrike. Här finns liksom i Tyskland starka krafter som gärna överger sanktionerna. Nyligen gavs inresetillstånd till den ryske jordbruksministern, en av de personer som omfattas av sanktionerna om inreseförbud i EU.

När man jämför befolkningarnas åsikter kan man se samma mönster. Tyskar och fransmän är mindre positiva till sanktioner än nordbor och engelsmän och har också mindre sympati för Ukrainas nuvarande regering. Jordbrukare, affärsmän och andra grupper som drabbas av sanktionerna har också länge protesterat mot dem.

Den interna press som nu riktas mot den tyska förbundskanslern är oerhört stark. Som den viktigaste politikern i Europa har hon hittills försökt balansera olika europeiska intressen. Det är en svår uppgift med osäkert resultat. Om Storbritannien lämnar EU kommer sanktionsförespråkarna att bli svagare. Å andra sidan kan man tänka sig att Merkel inte heller gärna tar annan ståndpunkt än den amerikanska i denna fråga. Om Minskprotokollet skulle börja efterlevas skulle problemet lösas, men det är inte så troligt. Mest sannolikt är nog en underminering av sanktionerna av den typ som vi nu ser ske i olika länder och så småningom ett totalt upphörande av dem.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

av Yrsa Grüne

Den bedömning av vilka återverkningar ett eventuellt finländskt Natomedlemskap skulle ha för Finland är tydlig på en punkt. Finland och Sverige bör fatta ett gemensamt beslut – om att ansöka om Natomedlemskap eller att stå utanför det.

Det är en önskvärd tanke, åtminstone för dem som betonar det gemensamma mellan de två länderna före olikheterna. Men vad handlar det om? De fyra experterna – Mats Bergquist, François Heisbourg, René Nyberg och Teija Tiilikainen – skrev en bedömning som i själva verket inte innehöll mycket av vad som tidigare har sagts. Det nya är att detta nu är listat på ett och samma ställe.

Experterna påpekar i sin rapport att detta är första gången sedan 2007 som en dylik bedömning har gjorts. Uppenbarligen syftar de med sitt uttalande till den rapport om ett finländskt Natomedlemskap som ambassadör Antti Sierla gjorde 2007. Expertgruppens bedömning kan ändå inte jämföras med Sierlas utredning. Bland annat fattas den ekonomiska ramen – Sierla för en diskussion om ett finländskt Natomedlemskap kunde göra Finland mer attraktivt för utländska investerare – helt och hållet och också i övrigt är synfältet mer begränsat. Ingenting om försörjningstryggheten heller.

Det begränsade synfältet har också sina fördelar. Symbiosen Finland-Sverige togs inte upp i Sierlas utredning, där handlade perspektivet mer om Norden. Tiden var annorlunda och geopolitiken fanns, men inte så uttalat som efter Rysslands olagliga annektering av Krim.

Medlemmarnas – inklusive små Natoländers – möjligheter att påverka USA inom Nato betonas av expertgruppen. Samma sak skrev Karoliina Honkanen redan 2001 i boken ”Små länders möjligheter att påverka Nato” (fri översättning till svenska av titeln ”Pienten Maiden vaikutusvalta Natossa”). Och om man tror på detta är ju den enda logiska slutsatsen att alla nordiska länder borde vara medlemmar av Nato.

Eller för att citera den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg: de nordiska länderna borde alltid vara tillsammans i alla organisationer. Se bara på det senaste mötet i Vita huset mellan president Barack Obama och de nordiska statsledarna. Vi uppfattas som ett av omvärlden, oberoende av om vi vill det eller inte. Och trots att vi ingalunda är lika.

Vi kunde utnyttja det bättre.

Men det skulle kräva någon form av nordisk union och det verka inte riktigt sannolikt att en överenskommelse vore möjlig inom en överskådlig framtid. Därmed uppstår frågor kring expertgruppens Natorapport. I själva verket kommer det första ”aber” – här med avsikt valt det tyska språket som av någon outgrundlig anledning förekommer på flera ställen i rapporten – i själva översättningen till svenska. ”Konsekvenser” har åtminstone i finlandssvenskan en lite mer negativ klang än ”verkningar” (som användes i Sierlas rapport) eller det mer ålderdomliga ”återverkningar”.

Men bortsett från semantiken som man naturligtvis kan tolka olika och diskutera finns det en substansfråga som är principiellt oerhört viktig. Och som ännu väntar på sitt svar.

Forskaren Johan Strang vid Helsingfors universitet lade fingret på kärnfrågan i en insändare i tidningen Helsingin Sanomat den 7 maj. Strang undrar vad expertgruppen menar med att det vore att rekommendera att Finland och Sverige borde koordinera sina beslut i Natofrågan. ”Vad betyder ’ett koordinerat beslut’ i praktiken”, undrar Strang och fortsätter ”det kan åtminstone inte betyda att Finland passivt följer med Sveriges försvarspolitiska beslut. Strang understryker också att hela den utrikespolitiska ledningen, inklusive republikens president, har betonat att Finland fattar sina beslut självständigt.

Så hur skulle denna ”koordinering” gå till i praktiken?

Fortsättningen i Strangs resonemang är intressant. Han konstaterar  att en försvarsallians (mellan Finland och Sverige) skulle möjliggöra en gemensam linje men som alla vet, är en dylik inte aktuell. Sverige har förbundit sig att inte förbli passivt om ett annat nordiskt eller EU-land utsätts för militär aggression men är inte säkert på att Finlands inställning till de baltiska länderna skulle vara densamma som Sveriges i en krissituation.

En försvarspakt mellan Finland och Sverige kunde då bli ett problem för Sverige.

Strang bollar med tanken om ett avtal mellan Finland och Sverige att röra sig i överenskommen riktning i Natofrågan.

Inte heller det verkar realistiskt. Varje land ser om sitt eget hus, och om Sverige upplever att hot riktas direkt mot landet och att ”bufferten” Finland inte längre fungerar, ligger det helt enkelt inte i Sveriges intresse att binda sig till Finland. Däremot är säkert solidaritetstänkandet fortfarande starkt, en faktor som inte bör förringas.

Expertgruppen säger klart ut att Ryssland är den potentiella fienden.

I den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som regeringen ska lägga fram inför riksdagen blir det intressant att se hur de praktiska arrangemangen för symbiosen med Sverige är tänkt.

 
Författaren är journalist.

av Olof Santesson

Inom försvaret gror missnöje. Publikinlägg på det temat bröt sig mot trevliga frågor och svar när Micael Bydén ett stycke in i maj framträdde vid Allmänna försvarsföreningens årsmöte i Lejonskjöldska salen på FHS. Nye ÖB, som gentemot organisation och omvärld inlett sitt jobb med nästan bedövande optimism, verkade i det ögonblicket mest bekymrad – som om det rörde sig om stämningsproblem.

Gudarna ska veta att jobbiga förhållanden på svensk arbetsmarknad ges det dagliga belägg för. Titta på barnmorskor eller cancerpersonal ilskna/uttröttade av slimmade personalförhållanden. Varför skulle Försvarsmakten vara förskonad? Men kunde inte diskussionen, utöver att gälla tidsbrist och drunknande i pappersflöden, åtminstone snuddat vid hur det måste kännas hos militära yrkesmän och -kvinnor när de konfronteras med vad verktygen räcker till inför deras mantra – förmåga till väpnad strid?

De blå kan nog glädja sig åt sina fåtaliga system, även om det brister i tillgänglighet på flygplan och Visbykorvetterna saknar eget luftvärn. Mer motsägelsefullt borde det kännas för arméofficerare att behöva tro på det meningsfulla i att försöka leva upp till en ny nationell försvarsplan, på marken uppbyggd på en handfull bataljoner som måste lappas och lagas på med snart överåriga värnpliktiga.

Vår politiker kan blunda litet, de har vanan inne. Dock, åtminstone en svensk befälsgeneration har måst vänja sig i något som liknar Danmarks militära läge på nittonhundratrettiotalet: till vad kan det nytta? Om det påverkar stämningen, då förstår man att inte ens stridsglad ÖB har lätt att peppa de sina.

Och den nog lite besläktade spetsiga frågan, om hur vi ska reda oss i en nationell försvarsuppgift med en organisation alltjämt baserad på internationella insatser med lätta förband, glömde han att svara på eller ville inte. Annars kunde ÖB ju ändå ha sagt att fem bataljoner i alla fall ska organiseras enligt den gamla framsynta principen med en blandning- av pansarskytteskyttekompanier och stridsvagnskompani (-er?), hur det nu ska gå ihop.

Men om återtagningsarbetet någonsin blir färdigt, skulle faktiskt några officerare inte längre bara behöva hanka vidare med ”behovssammansatta” förband rimligtvis utan någon fasthet. Tanken under 2000-talets nödår efter sekelskiftet hade möjligen varit god (och billig?): man skulle, om det behövdes, trä på lätta skyttebataljoner med tilläggsenheter. Försvarsmaktens konstruktörer kunde förstås ha gått den andra vägen – skala av enheter som inte krävdes för bataljonens specifika uppgift. En pansaröverstelöjtnant skulle nog ha klarat att leda enbart skyttekompanier.

Men nu, med en nygammal huvuduppgift kan väl i alla fall även en flygare som Bydén och en ny arméchef uppmuntra lite. I bästa fall får en liten ny kull av bataljonschefer med stabspersonal öva sig att föra mekaniserade förband. Sådant kunde kanske lätta upp deras tillvaro.

 
Författaren är ledamot av KKrVA.