Försvarsbloggare

av Stefan Forss

”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.”

Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som publicerades våren 2016 (http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=345687), är träffande. Tre av skribenterna är medlemmar i Kungl Krigsvetenskapsakademien.

De uttryckte också mellan raderna en uppfattning att Ryssland och USA skulle ha systematiskt uppgraderat sin kärnvapentriad likvärdigt, givet de något olika prioriteringar som länderna haft sedan decennier tillbaka. (Rysslands första prioritet är som bekant de markbaserade strategiska kärnvapnen, medan USA:s motsvarande är de havsbaserade vapnen.) Sett i ett halvsekelsperspektiv är detta kanske korrekt, men om man begränsar tidspannet till tiden efter kalla kriget blir bilden klart annorlunda. Det finns alltså starka skäl att reda ut de verkliga förhållandena på kärnvapenområdet, men också dess andra sida, missilförsvaret. (Första delen av denna analys behandlar kärnvapnen. Missilförsvaret och övergripande slutsatser följer i ett senare blogginlägg.)

Nedrustningsprocessen

Till de goda nyheterna hör resultaten från den kärnvapennedrustning som USA och Sovjetunionen inledde vid slutet av kalla kriget. Processen framskred stabilt i över tjugo år.

Enligt den senaste deklarationen från april 2016 rörande implementeringen av det nya START-avtalet har USA 1481 strategiska kärnstridsdelar i operativt bruk. Siffran ligger redan nu under det tak på 1550 som länderna förbundit sig att nå 2018. I Hiroshima upprepade president Obama den 27 maj 2016 för tredje gången USA:s långsiktiga ambition om en värld fri från kärnvapen. Först skedde det i Prag den 5 april 2009, sedan i Berlin den 19 juni 2013.

Det är uppenbart att Obama känner starkt för kärnvapennedrustningen, men för att man ska kunna nå fortsatt goda resultat måste det råda samförstånd mellan de båda kärnvapenstormakterna om processens nödvändighet. Sådana förutsättningar föreligger dessvärre inte i dag. Ryssland tänker i helt andra banor. Mer om det senare.

Men president Obama ville helst lämna någonting mer konkret efter sig. I juli 2016 blev det offentligt bekant att han önskade se USA förändra sin kärnvapenpolitik och anta doktrinen om icke första bruk (”no first use”. Se t.ex. https://www.washingtonpost.com/opinions/global-opinions/obama-plans-major-nuclear-policy-changes-in-his-final-months/2016/07/10/fef3d5ca-4521-11e6-88d0-6adee48be8bc_story.html?utm_term=.59cd99175006).

Obama lovordades av olika försvarsexperter och nedrustningsförespråkare. Självfallet skulle USA aldrig vara den som först grep till kärnvapen. Varför då inte göra slag i saken och formalisera detta, står det på tidigare försvarsministern William Perrys hemsida (http://www.wjperryproject.org/notes-from-the-brink/obama-no-first-use-policy).

Men Obama mötte även stark opposition inte endast bland USA:s allierade utan också i egna led (Se http://thebulletin.org/declaring-no-first-use-nuclear-policy-would-be-exceedingly-risky9689). Att frågeställningarna är mycket komplicerade är uppenbart för alla seriösa observatörer. I slutändan handlar det om avskräckningens trovärdighet. I det nuvarande osäkra världspolitiska läget lär ”no first use” få vänta.

Den sovjetiska arsenalen innehöll ofattbara 45 000 strategiska och taktiska kärnstridsdelar och var då sammantaget dubbelt så stor som den amerikanska.

Låt oss titta litet på siffror. I mitten av 1980-talet var den amerikanska strategiska kärnvapenarsenalen till sin numerär nästan tiofaldig jämförd med dagens.

Presidenterna Reagan och Gorbatjov begrep att dessa siffror var sanslösa och att den massiva kärnvapenupprustningen under 40 år hade varit ett monumentalt misstag. De startade en process som med tiden kom att ge spektakulära resultat. Processen byggde på deras gemensamma insikt om att man inte kan vinna ett kärnvapenkrig och att det därför aldrig heller får utkämpas (”a nuclear war cannot be won and must never be fought”).

Rysslands och USA:s enorma dominans syns bäst genom att jämföra den med de övriga kärnvapenländernas i bilden knappt synliga arsenaler.

De s k icke strategiska kärnvapnen var ett mer känsligt område för kärnvapenstormakterna att reglera med avtal. Juridiskt bindande blev endast INF-avtalet som slöts 1987 och som förbjöd landbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler med en räckvidd i området 500 – 5 500 km, oberoende om de var kärnladdade eller ej. INF-avtalets symbolvärde som murbräcka för fortsatta nedskärningar på hela kärnvapenområdet kan inte nog understrykas.

Presidenternas ensidiga initiativ

De taktiska kärnvapnen, en samlande term för s.k. slagfältsvapen, har visat sig vara en mycket hård nedrustningsnöt att knäcka. Men under den optimism som rådde i början av 1990-talet förmådde både USA:s och Sovjetunionens/Rysslands presidenter ändå ensidigt deklarera sina positiva och förtroendeskapande avsikter till radikala nedskärningar på det området.

För USA:s del innebar det att kärnvapnens antal skars ned drastiskt och att endast US Air Force kom att inneha ett antal taktiska bomber med kärnladdningar i operativt bruk. Armén och marinkåren blev helt kärnvapenfria, medan flottans roll blev att stå för huvudparten av USA:s strategiska kärnvapenavskräckning. Flottans taktiska kärnvapen avvecklades helt, med undantag för att flera hundratal kärnstridsdelar till Tomahawk hölls i reserv i förråd på land under ett antal år. Men dessa lager tömdes slutligen år 2011 i stillhet. Kärnladdningarna till Tomahawk (TLAM/N) har nedmonterats. ”The U.S. Navy is finally out of the non-strategic nuclear weapons business”, skrev Hans Kristensen redan i mars 2013 (http://fas.org/blogs/security/2013/03/tomahawk/). Tomahawk är därmed uteslutande ett konventionellt vapensystem.

Ryssland gjorde under Jeltsins tid i stort sett liknande beslut, men insynen i hur åtgärderna implementerades var inte särskilt goda. Klart är dock att den ryska demonteringen av utrangerade system kom i gång på allvar och genomfördes med fart. Att de operativa taktiska kärnvapnen i praktiken koncentrerades till ett rätt litet antal centralförråd har även ansetts bekräftat. Några trovärdiga uppgifter om att skarpa taktiska kärnladdningar därefter skulle ha placerats på förband finns inte. Till den synnerligen hårda ryska kärnvapensäkerhetskulturen hör också att själva laddningarna står under en separat myndighets, försvarsministeriets 12. huvudavdelnings kontroll. Även i ett s k skymningsläge är praxis att förvara stridsdelarna fysiskt rätt långt borta från lavetterna.

Det har dock en längre tid stått klart att Ryssland inte längre respekterar de ensidiga utfästelserna från Jeltsins tid. Alla försvarsgrenar har alltjämt taktiska kärnvapen, åtminstone som option. Ännu efter kriget i Georgien hävdade vissa ryska forskare i USA att icke-strategiska kärnvapen (s.k. non-strategic nuclear weapons) inte ens ingår i ryska arméns militära planering (http://cns.miis.edu/opapers/pdfs/reducing_tnw_april_2010.pdf). På ryska artilleri- och missilstyrkornas hemsida har man dock hela tiden kunnat läsa denna vapengrens huvuduppgift:

“The Missile Troops and Artillery (MT & A) are an Arm of the Land Force, which is the primary means of fire and nuclear destruction of the enemy during conduct of combined-arms operations (combat actions).” (http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm)

De senaste årens debatt om kärnvapnen

Redan innan presidenterna Obama och Medvedev hade undertecknat det s.k. nya START-avtalet i Prag i april 2010 ställde man sig från rysk sida helt kallsinnigt till propåerna om att turen nu kommit till förhandlingar om begränsningar av taktiska kärnvapen. Ministrarna Carl Bildt och Radek Sikorski hade argumenterat sakkunnigt för saken i sin artikel Next, the Tactical Nukes i New York Times den 1 februari 2010 (http://www.nytimes.com/2010/02/02/opinion/02iht-edbildt.html?_r=0). Bildt uppträdde strax efteråt vid Global Zero seminariet i Paris. Den franska kärnvapenexperten Thérèse Delpech som var närvarande, sände ett lakoniskt mejl: ”What I can tell you is that the Russians were furious.”

Den ryska attityden till visionen om en kärnvapenfri värld har trots fredspropagandan genomgått en helomvändning och är numera klart negativ. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom Reagans och Gorbatjovs vision från mötet i Reykjavik 1986 blev från sovjetiskt håll officiellt deklarerad i FN:s generalförsamling ett par år senare.

Dr Adam Daniel Rotfeld som i FN var generalsekreterarens specialrådgivare i nedrustningsfrågor försökte 2008 få det amerikanska förslaget om kärnvapennedrustning på den officiella agendan. Den ryska representanten Anatolij Antonov motsatte sig förslaget starkt. Han ledde senare Rysslands delegation bl.a. vid förhandlingarna om det nya START-avtalet. Efter 30 år som diplomat övergick han 2011 i ryska försvarsministeriets tjänst som biträdande försvarsminister och befordrades till armégenerals rang. Han är nu en av landets nyckelpersoner vid snart sagt alla diskussioner och förhandlingar om militära frågor.

Biträdande försvarsminister, armégeneral Anatolij Antonov.

Orsakerna till Rysslands förändrade inställning till kärnvapnen kan sammanfattas i några punkter. Från ryskt håll påpekas att de är nödvändiga för att upprätthålla den globala styrkebalansen. De ses som motvikt mot USA:s och Natos konventionella styrka. Privat nämner ryska tjänstemän också Kina.

Det andra argumentet är banalt. Kärnvapnen är det enda område där Ryssland faktiskt alltjämt har stormaktsstatus.

Fortsatt kärnvapennedrustning enligt samma modell som under de senaste decennierna är inte längre möjlig. Utrikesminister Lavrov lät en mindre politisk bomb brisera den 20 juni 2013, då han tog ställning till president Obamas invit i Berlin om nya samtal i avsikt att ytterligare minska antalet strategiska kärnvapen. Lavrov deklarerade att nästa förhandlingsomgång inte längre kan hållas bilateralt mellan Ryssland och USA, utan bör inkludera även de andra kärnvapenmakterna (http://archive.mid.ru//brp_4.nsf/0/811C84AB73DC248F44257B92003B1CC0). I praktiken gav Lavrov då även START-processen dödsstöten.

Dagens ryska kärnvapenpolitik är emellertid väl genomtänkt. Dess primära mål är att förhindra att landet marginaliseras. I en kärnvapenfri värld skulle den risken vara stor. Rysslands roll som en betydande global aktör skulle reduceras på ett sätt som är helt oförenlig med de ryska imperierestauratörernas självbild. Ett Ryssland utan kärnvapen är helt enkelt en mardröm. Redan förbundskansler Helmut Schmidt hade ju 1977 karaktäriserat Sovjetunionen som ett ”Övre Volta med atomraketer” (http://research.handelsblatt.com/wp-content/uploads/2014/03/2014-3-7_Lichter_Russland-Obervolta-mit-Atomwaffen.pdf).

I väst brukar Rysslands massiva satsningar på kärnvapnen ses som ett onödigt och obegripligt slöseri. Men västländerna har än en gång överraskats och står villrådiga då Ryssland börjar inkassera fördelar när de nyrestaurerade ryska kärnvapenstyrkorna når full förmåga. Samtidigt börjar de operativa amerikanska strategiska styrkornas livscykel närma sig sitt slut.

Den ryska tajmingen ligger alltså helt rätt. Ryssland tvingar särskilt USA att i ett ytterst stramt budgetläge anslå mycket betydande summor till politiskt motbjudande långsiktiga satsningar på kärnvapen. De pengarna är då inte tillgängliga för nya konventionella vapenprogram, ett område där Ryssland haft svårt att hänga med.

USA:s kärnvapenutveckling efter kalla kriget

Utvecklingen av strategiska kärnvapen har efter kalla kriget gått i olika spår i USA och Ryssland. De amerikanska operativa systemen utvecklades alla under kalla kriget. De som förblivit i bruk har efter hand moderniserats. Några goda exempel är flygvapnets arbetshäst B-52, strategiska ICBM-missilen Minuteman III och flottans Trident D5 SLBM. Både MM III och Trident D5 har f ö i test visat förmåga till sådan precision att de kunde introduceras i en konventionell roll. Militären har varit sugen på det inom ramen för programmet Prompt Global Strike, vars yttersta mål är att kunna träffa vilket som helst mål inom en timme efter given order. De politiska beslutsfattarna ser dock så stora problem här att man inte godkänt militärens önskemål. MM III och Trident D5 förblir kärnvapen.

Parallellt med moderniseringen har också en mycket anmärkningsvärd minskning av stridsspetsar, bomber och kryssningsmissiler ägt rum. Vissa av de modernaste systemen introducerades aldrig – strategiska missilen MX/Peacekeeper är ett gott exempel – eller utrangerades överraskande snabbt, t ex den avancerade stealth-kryssningsmissilen AGM-129. Strategiska bombplanet B1-B Lancer togs ur bruk som kärnvapenbärare och fick en uteslutande konventionell roll.

För närvarande har USA ett enda kärnvapensystem i ett avancerat utvecklingsskede, den fritt fallande bomben B61-12 (https://s3.amazonaws.com/pbs-ingest/newshour/20151105_nuclearbomb.mp4).

http://www.pbs.org/newshour/extra/daily_videos/america-updates-its-nuclear-bombs

B61-12 är ett nödvändigt projekt för USA och Nato, eftersom den ryska överlägsenheten på det substrategiska området är stor. Tröskeln för kärnvapenbruk från USA:s sida kommer trots det att fortsättningsvis vara väldigt hög.

I USA debatteras nu även planerna på modernisering av landets strategiska kärnvapen intensivt. Hård kritik (http://fas.org/blogs/security/2016/06/dod-lrso-letter/) riktas särskilt mot det s.k. Long Range Stand-Off (LRSO) projektet, en ny nukleär strategisk kryssningsmissil avsedd att ersätta Boeings AGM-86 som utvecklades på 1970-talet och togs i operativt bruk 1982. Dessa långsamma strategiska kärnvapens operativa roll har med goda skäl ifrågasatts i decennier – under kalla kriget var ett rätt bisarrt motiv för deras existens s k third strike suppression – men det är förståeligt att man i USA håller noga koll på utvecklingen på detta område särskilt i Ryssland och Kina.

Ansedda amerikanska tankesmedjan Arms Control Association har nyligen publicerat en utförlig studie om moderniseringen av USA:s kärnvapen (https://www.armscontrol.org/factsheets/USNuclearModernization). I Pentagons kalkyler kommer den s.k. kärnvapentriaden att bevaras och kostnaderna över en tjugoårsperiod beräknas enligt försvarsminister Ashton Carter vara 350 – 450 miljarder USD. En väldig men nödvändig satsning, menar Carter. Kostnaderna stiger sannolikt till minst det dubbla ifall man avser att ersätta hela triaden på nuvarande nivå och räknar med en 30 års livscykel.

Rysslands kärnvapenutveckling efter kalla kriget

Efter kalla krigets slut har Ryssland utvecklat och tagit i bruk Topol-M ICBM med en stridsdel i två versioner (silo och mobil) och RS-24 Jars med fyra stridsdelar.

En lättare version av Jars, tvåstegsmissilen RS-26 Rubezj är formellt en ICBM, efter att i sitt första test med lätt eller tom last ha flugit ca 5 800 km från Plesetsk till Kamtjatka. Missiler med räckvidd över 5500 km klassificeras per definition som strategiska.

Enligt planerna kommer RS-26 Rubezj att introduceras 2017 och kommer operativt att fylla samma roll som SS-20 Saber (ry. Pioner), det sovjetiska eurostrategiska flaggskeppet hade. SS-20 skrotades i INF-avtalet. Eftersom Rubezj är formellt strategisk, är detta inget avtalsbrott och antalet missiler i bruk kommer att räknas med i det nya START-avtalets kvot.

De ryska strategiska missilstyrkornas flaggskepp, tunga missilen R-36M2 Voevoda (SS-18 Mod5 Satan), som är det kanske mäktigaste strategiska kärnvapensystemet någonsin, kommer att tas ur bruk omkring 2023. En ersättare, RS-28 Sarmat är snart klar för testflygning och skall enligt planerna introduceras på förband omkring 2020.

För Ryssland är det en prestigesak att ha en tung ICBM, eftersom USA saknar det. En ICBM klassificeras som tung om startvikten överskrider 100 ton. Mastodonten SS-18 väger ca 210 ton, men den nya RS-28 Sarmat ”bara” hälften. Den verkar snarare vara en litet större version av UR-100NU (SS-19 Stiletto) vars startvikt är snäppet under 100 ton.

Ryska strategiska flottans situation var mycket svår ännu under det första decenniet efter Sovjetunionens sönderfall. Båtarnas skick och sjövärdighet hade fallit till den grad att patrulleringen till havs nästan upphörde. Därmed var den ryska andraslagsförmågan med en gång ifrågasatt. Samtidigt hade man kolossala problem med utvecklingen av en ny strategisk missil för de väldiga Typhoon-ubåtarna. Det projektet förföll och i stället fick samma konstruktionsbyrå som producerade Topol-M uppdraget att ta fram en ny sjöbaserad strategisk missil, R-30 Bulava. I testprogrammet har man därefter upplevt stora motgångar, men de största problemen synes nu vara avklarade.

Som plattform för Bulava introducerade man en ny strategisk ubåtsklass, Borej och avser att bygga åtta båtar. Tre har redan överlåtits till strategiska flottan och tagits i operativt bruk och arbetet på fyra andra är i full gång.

Vid sidan av detta har man också iståndsatt sex båtar i den sista sovjetiska strategiska ubåtsklassen Delta IV, och vidareutvecklat deras missiler, R-29RM (SS-N-23). Två varianter Sineva och Lajner med förbättrad precision och penetreringsförmåga har införts i samband med större grundrenoveringar.

Över huvud taget kan man säga att de åtgärder som Sovjetunionen/Ryssland startade efter Reagans ”Star Wars” tal i mars 1983 nu införs med kraft. Flera av de nya missilerna accelererar betydligt snabbare än äldre modeller och kan styras i låga banor för att hållas längre tid under radarhorisonten. Alltmer avancerade penetreringsmedel som genererar falska mål introduceras. Vissa stridsdelar görs styrbara, vilket försvårar bekämpning.

Ryska flygvapnets strategiska bombplan verkar utåt vara mycket lika plantyperna från kalla krigets slutfas. På vapensidan har dock genomförts operativt mycket betydelsefulla utvecklingsprojekt. Ett sådant är strategiska kryssningsmissilen Kh-101/Kh-102 (konventionell och nukleär version) som enligt uppgift ska ha godkänts av flygvapnet för operativt bruk 2012 och kan ha en räckvidd på över 5000 km (http://russianforces.org/aviation/, http://www.globalsecurity.org/wmd/world/russia/kh-101.htm).

Missile launches Kh-101 on board the Tu-160 ”Vladimir Sudets” Russian Air Force, from the rear and from the front payload compartment on 17.11.2015 (video footage of the Ministry of Defense of Russia, http://mil.ru).

Tu-95MS Bear-H med Kh-101-attrapper under vingarna år 2008.

USA har redan under några år hävdat att Ryssland brutit mot INF-avtalet genom att testa nya landbaserade kryssningsmissiler med alltför lång räckvidd. Men man har ännu inte velat dra slutsatsen att Ryssland målmedvetet går in för att i praktiken återta hela den i INF förlorade arsenalen och därmed helt åsidosätta avtalet.

I den pågående politiska debatten missar Ryssland sällan något tillfälle att framhålla att nya taktiska vapensystem – Iskander och Kalibr-NK är goda exempel – även kan ges en kärnvapenroll. Utvecklingen av dessa ryska ballistiska missiler och kryssningsmissiler pekar på en klar ambition att återta de sub-strategiska vapensystem som gick förlorade i INF-avtalet. En teknisk utvärdering av Iskander-systemets prestanda gav vid handen att räckvidden klart överstiger tillåtna 500 km (http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314).

RS-26 Rubezh må räknas som ett strategiskt system men operativt fyller den samma ”eurostrategiska” roll som SS-20 efter 1976 då den förbandsattes. Då man i Nato hade upptäckt de sovjetiska euromissilerna stod man inte handfallen. Resultatet blev att Natos fattade sitt dubbelbeslut om utplacering av Pershing II och landbaserade kryssningsmissiler 1979. Resten är historia.

I dagsläget är ett nytt liknande Nato-beslut politiskt otänkbart och några praktiska möjligheter att snabbt bygga upp en offensiv motvikt är likaså omöjlig. Man kan även utgå från att Ryssland inte kommer att formellt meddela om utträde från INF-avtalet, utan lämnar det till motparten att bevisa. INF:s symbolvärde som grundpelare i nedrustningsprocessen är mycket stor.

Men USA och Nato kan inte stå helt passiva inför Rysslands hårda kärnvapenretorik och direkta hot mot även mindre länder i vårt närområde. Natos få taktiska kärnvapenbomber i Europa är närmast värdelösa i avskräckningsavseende. Flygplanen som kan bära dem är tredje och fjärde generationens stridsflygplan, som inte kan penetrera det hårt luftförsvarade ryska luftrummet utan stora förluster. Insats i ett inledningsskede av en konflikt är uteslutet.

Det enda systemet med avskräckningsförmåga, alltså möjlighet att bomba mål i Ryssland med taktiska kärnvapen med låg laddningsstyrka och återvända hem intakt, är USA:s strategiska stealth-bombplan B-2. Men dessa finns bara i litet antal (18 i operativt bruk) och de börjar bli ålderstigna. En ny modell B-21 planeras, men innan den är utvecklad och i serieproduktion, måste främst B-2 stå för den västliga eurostrategiska avskräckningsförmågan.

Då västs samverkan i partnerskap med Ryssland förbytts till sin motsats är det avskräckning som gäller.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

av Jan Leijonhielm

Återigen har det ryska agerandet ökat omvärldens oro för vad som kan bli resultatet. Påstådda ukrainska provokationer på Krim med påföljande ryska hotfulla uttalanden och militära kraftiga förstärkningar till området innebär en ökad spänning med oviss utgång. Putin kan lika gärna vilja skapa en bättre utgångspunkt i Minskprocessen, som att förbereda en ny offensiv i östra Ukraina. Vi kan som vanligt bara gissa, det enda som med visshet kan konstateras är att Putin använder sin egen oförutsägbarhet som ett säkerhetspolitiskt instrument.

Utvecklingen bör enligt min mening dock också ses mot den inrikespolitiska situationen, som alltid är intimt kopplad till utrikespolitiken i en rysk kontext. Putins popularitet har varierat något under senare tid, allteftersom sanktioner i kombination med lågt oljepris börjar bita. Hotbilden behöver således förstärkas, och då passar ju några påstådda incidenter som initierats av de nazistiska kuppmakarna i Kiev utmärkt.

Ännu föreligger dock inga allvarliga hot mot makten, endast ca 30 procent av befolkningen anser enligt en färsk opinionsundersökning att en förändring av politiken bör genomföras och av dessa anser lika många att det bör ske uppifrån som nedifrån, dvs genom ökad demokratisering och ett starkare civilsamhälle. En deprimerande liten skara på ca 15 procent av den vuxna befolkningen. Det pekar på att det är en mycket lång väg till en reell demokrati och rättsstat, något som också bekräftas i befolkningens syn på demokrati. Närmare 60 procent av ryssarna anser nämligen att landet har en helt eller delvis fungerande demokrati och ca hälften tycker att den ryska varianten bör vara en specifik rysk sådan, ett arv från tidigare debatt om en suverän rysk demokrati som inpräntades för några år sedan.  Endast ca 11 procent tycks anse att landet går i negativ riktning.

Samtidigt som vi ser ett allt hotfullare språk från Kreml i utrikespolitiska frågor, pågår en utbytesprocess i den politiska ledningen. Under senare år har ett antal gamla medarbetare till Putin, nu senast Sergej Ivanov, som en gång tippades som efterträdare, bytts ut mot den yngre Siloviki, utan direkta personliga band till presidenten. Skälen är många och inte alltid konsistenta: delvis är förklaringen klanstrider, men äldre starka kumpaner får emellanåt också en alltför stor strävan efter makten, något som inte fungerar i en auktoritär stat, där besluten tas i en allt mindre krets. Putin behöver dessutom tydligen inte längre någon second-opinion­funktion eller kritiska synpunkter, vad han knyter till sig idag är akolyter, för att citera en rysk analytiker, ett faktum som borde öka omvärldens oro. Putins omvärldsförståelse är bevisat synnerligen klen, och med enbart jasägare omkring sig ökar risken för felaktiga och farliga beslut.

Därutöver stundar dumaval i september. Även om Putins parti Förenade Ryssland är ohotat efter att regimen med diverse okonstitutionella medel krossat oppositionen, är det inte särskilt populärt, trots sitt stöd på 45-50 procent. Opinionsundersökningar ger det mindre andel av rösterna än i det senaste, starkt manipulerade, valet.  Oppositionen, om den nu kan kallas en sådan, representeras av kommunistpartiet, som stadigt ligger runt 10 procent, liberaldemokraterna något högre och det enda reella oppositionspartiet, Ett Rättvist Ryssland, på 7-8 procent. Mordet på den ledande oppositionspolitikern Boris Nemtsov sätter sina spår-oppositionen saknar i en samlande gestalt.

Sammantaget behöver man således inte vara alltför dystopiskt lagd för att konstatera ett antal oroande och negativa trender i rysk utveckling. Frågan är då om vi kan påverka denna på något rimligt sätt? Min syn är att den enda vägen är att visa fasthet i sanktionerna, annekteringen av Krim får inte accepteras och att göra klart för den ryska ledningen att de kan bli långvariga och utvidgas.

Putin betraktar alla eftergifter som en seger för sin politik. Hotet om att flera länder, som Sverige och Finland -mot bakgrund av rysk aggression-kan överväga Natomedlemskap skulle i teorin kunna vara verksamt. Problemet här är att den ryska ledningen målat in sig i ett hörn, att backa även så lite kullkastar tidigare politik och narrativet om den hotfulla rysslands­fientliga omvärlden och skulle förmodligen allvarligt skada legitimiteten. Att troskyldigt hävda att en dialog och bättre kontakter borde förbättra situationen, som några neutralitetsnostalgiker nyligen gjorde i en debattartikel, visar bara att de inte kan eller vill förstå de bakomliggande faktorerna i

 
Författaren är tidigare Byråchef och är ledamot av KKrVA.

av Magnus Haglund

Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju också är den del av en rysk doktrin och som projektet ju faktiskt hänvisar till. Det handlar alltså inte enbart om överraskning, vilseledning och konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga omfattning, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör! Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju finns i bakgrunden också i studien.

En annan aktuell fråga handlar förstås om vår alliansfrihet och om vi vill och kan upprätthålla den i fred. Det finns ju flera aspekter på detta, men vi tillhör ju faktiskt EU, vars försvarspolitik främst är inriktad på verksamheter under det som kallas för fredsförhållanden och som syftar till att tillsammans möta de säkerhetshot som kan riktas mot vårt samhälle redan i dag och i form av terroristaktioner av olika slag. Det är väl också i det perspektivet man främst bör se Lissabonavtalets bestämmelser för den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Och om vi uppfattar tydliga ryska förberedelser för ett anfall västerut och att vi då skulle bedöma oss stå inför ett krigshot, så borde vi förstås snarast och öppet gå med i Nato. Vi kan ju föröva praktiskt taget hur mycket som helst med Nato redan i dag så att en eventuell anslutning mest blir en formell fråga, om den dagen skulle inträffa.

Man kan å andra sidan verkligen hålla med om en inledande slutsats av studien och det handlar om att vår nationella underrättelsetjänst borde förstärkas – eller skulle man kanske inledningsvis slå samman de underrättelsedelar som vi ju faktiskt redan har – om än under olika myndigheter? Under det kalla kriget fick ju den militära underrättelsetjänsten dölja eller begränsa sina västkontakter av förment neutrala skäl, men detta skäl föreligger knappast längre och vi skulle nu kunna etablera en samlad, nationell underrättelsetjänst i stället, för de delar, som nu finns spridda på olika myndigheter.

Hur ska då vårt försvar utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för att kunna möta ett alltmer osannolikt konventionellt angrepp eller för att stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering av de konfliktanledningar, som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske borde fundera på ett annat sätt rörande landets säkerhet än vi gjort tidigare?

En ny strategisk tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska ha och använda de resurser, som vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och för våra medborgare och inte för att möta ett konventionellt angrepp av en ”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de påkänningar, som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera kuppartad aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt och fungerande samhällsförsvar, som grund för vår säkerhet i bredaste bemärkelse.

• Frivillig tjänst i försvaret – gärna med högskolepoäng för de som tjänstgjort kanske fem år?
• Verksamheter i samhället på kommunal eller regional nivå som behöver förstärkningar då och om påkänningarna blir för stora? Varför inte beredskapsbrandmän att kalla in vid stora olyckor och bränder?
• Och varför inte personal i form av frivilliga ”anhöriga” i äldreomsorgen eller ”Lugnagatanverksamheter”? Samhället – staten, regioner och kommuner – har ett omfattande behov av frivilliga. Varför inte bygga upp samhällsförsvaret med detta för ögonen?

För de mera försvarsnära uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss. Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och kanske kunna användas som grund för en uppbyggnad för verksamheter vid högre konfliktnivåer. Det är ju en slags första markering av att staten Sverige finns!

Om vi dessutom tar bort det mesta av den byråkrati, som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste 50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på högre nivåer på ett bra sätt och också till att bygga ett mera omfattande tröskelförsvar än vad vi har i dagsläget och som kan kallas in redan under fredsförhållanden. En hel del av denna byråkrati skapades för övrigt en gång i tiden för att militära chefer inte skulle få samverka med våra samarbetspartners i väst och det skälet finns ju inte längre. Det betyder att våra försvarsgrenschefer skulle kunna återuppta sina traditionella uppgifter om de återuppsattes och kompletteras med en fjärde – ett cyberförsvar. ÖB-funktionen är ju också antikverad och mest ett arv från förr och ett ”omtänk” kunde innebära att ÖB ersätts med en ”Generalinspektör”, placerad i Försvarsdepartementet som direkt militärpolitisk rådgivare åt regeringen. Dagens högkvarter skulle då kunna läggas ner och ersättas med en operativt inriktad insatsledning, som arbetar direkt under försvarsdepartementet, så som man exempelvis har gjort i Tyskland.

Ett annat synsätt alltså! Och en ledning som kan fungera redan i dag och på dagens konfliktnivå. Skulle vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med en helt annorlunda syn på landets försvar skulle vi förhoppningsvis kunna freda oss – själva eller tillsammans med våra partners och någon trovärdig avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren, även om det tydligen finns folk som tror så.

Vårt försvar ska alltså i första hand verka för vårt lands egen säkerhet. Det ska aktivt och redan under fredsförhållanden kunna användas för att möta de konfliktanledningar, som kan finnas i vårt närområde och som kan hota vår säkerhet eller orsaka någon form av eskalering av dagens hotnivåer. Därmed kan vår och våra grannars framtid säkerställas. Detta innebär samtidigt att vi har ett behov av att samarbeta med våra grannar för att stärka vår gemensamma säkerhet.

Grunden för vårt försvar bör vara att vi alltid och redan i dag ska kunna upprätthålla vår nationella suveränitet i luften, till sjöss och på marken.

Inledningsvis handlar detta om att vi för att detta behöver ett fungerande underrättelse- och ledningssystem, som har förmåga att följa verksamheter kring våra gränser och kunna leda insatser mot kränkningar och helst innan de inträffar eller blir akuta.

För denna mycket grundläggande förmåga måste vi ha resurser för ett täckande incidentförsvar, som ständigt kan hävda vår suveränitet i luften, till sjöss och på marken. Detta är också ett folkrättsligt krav på oss som suverän stat.  Därutöver behövs ett hemvärn med en god krisberedskap, som kan fungera vid olika typer av krissituationer som uppstår i ett alltmer komplicerat samhälle.

Förband och kapaciteter, som kan ta en betydande tid, att sätta upp, måste också redan här övervägas och förberedas, som exempelvis markstrid i sammansatta förband – eventuellt även helt eller delvis anskaffas exempelvis markrobotsystem, luftvärnsrobotar med viss räckvidd och ubåtar. Vid överväganden rörande denna kategori av resurser, bör särskilt beaktas om de också kan vara användbara för uppgifter på lägre konfliktnivåer.

Nästa nivå borde vara en rimlig förmåga att kunna möta lågnivåangrepp enligt de riktlinjer som anges i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och i EU strategi för sjöfartsskydd från 2014.

För uppgifter på denna nivå krävs även en tillgång på sådana markförband, som främst kan avvärja terroristangrepp mot statsledningen eller på andra håll i landet och som kan förstärka eller ersätta polisen vid sådana angrepp; möjligen i form av gendarmkompanier.

För internationella säkerhetsåtaganden kan det därutöver behövas en tillgång på beredskapsförband (bataljoner), som snabbt kan organiseras för insatser enligt FN eller EU önskemål. Sådana förband kan omsättas i ett löpande system och antalet enheter kan anpassas efter det aktuella säkerhetspolitiska läget och även för en beredskapshöjning inom landet, om så bedöms behövas. Efter tjänstgöring krigsplaceras sådana förband och de borde kunna kallas in vid en beredskapshöjning.

Därutöver bör det finnas tillgång på fartygs- och flygenheter, som kan fungera vid internationella operationer; eventuellt efter enklare modifieringar. För en inledande anpassning till EU strategi för sjöfartsskydd kunde en fartygstyp med längre uthållighet och transportkapacitet anskaffas – patrullfartyg. En sådan fartygsklass kan bli ett gemensamt ”EU-projekt”, som vi inleder i Sverige! Ett cyberförsvar bör organiseras som en självständig försvarsgren inriktat på samhällets skydd mot angrepp via nätet.

Kunna skydda sjötransporter längs vår kust i ett krisläge – inte minst till och från Gotland och Bottenhavshamnarna.

Detta innebär, att handelsfartyg ska kunna eskorteras och skyddas mot överraskande insatser från flyg, båtar, övervattensfartyg eller ubåtar så att inte civilsamhällets funktioner stoppas. Det behövs därutöver en betydande bevaknings- och försvarsfunktion i våra större hamnar.

Här ungefär på denna nivå kan vi anse, att det svenska försvaret borde finnas idag.

Vid ett befarat allvarligt krisläge snabbt kunna bygga upp ett tröskelförsvar för att tydligt förhindra någon form av strategiskt överfall.

Vid en allvarlig kris i vårt närområde bör ett Nato-medlemskap aktualiseras. För denna nivå behövs det en rimlig tillgång på reservistbemannade förband, som snabbt kan organiseras och sättas in; eventuellt kan en omskolning då ske, om så anses behövligt. Bedömningsvis skulle ett antal beredskapsbataljoner då snabbt kunna markera en nationell beredskapshöjning exempelvis på Gotland, I östra Svealand/Uppland, i Skåne, på Västkusten och i norra Norrland. Något eller några av dessa förband kan med fördel vara amfibieförband eller helikopterburna. För deras understöd borde en tung markmålsrobot tas fram.

För denna nivå behövs även ett större antal luftvärnsrobotförband som skydd av våra flyg- och marinbaser samt av riksledningen.

Även denna nivå bör vara förberedd i dagens säkerhetspolitiska situation.

Om hotet inte kan avvärjas genom en tydlig beredskapshöjning.

I den här nivån ungefär borde ett öppet svenskt-finländskt Nato-medlemskap vara rimligt. Samtidigt bör en markerad beredskapshöjning ske för hela samhället. Kanske några beredskapsutrymningar borde planeras för särskilt hotade orter? Överraskande kärnvapenanfall kan befaras mot exempelvis Stockholm, Göteborg, Karlskrona, Boden, Ronneby.

Försvarsoperationer inleds i samverkan med Nato för att möta ett hot om väpnat angrepp mot oss själva eller i form av hybridkrigföring (”små gröna gubbar”) mot någon av våra grannar; främst Finland, Estland, Lettland eller Litauen.

Även på denna nivå bör vi i det längsta verka aktivt och för att undvika att kärnvapen kommer till användning.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

av Björn Körlof

De ryska påståendena om ukrainska våldsaktioner på Krim leder osökt till två latinska sentenser som stämmer till eftertanke.

Den första lyder ”cui bono?” och brukar översättas med ”vem gynnas?” (underförstått vem gynnas av det som skett”) och innebörden är enkelt den att när något hänt där orsaken är dunkel bör man fråga sig vem som drar nytta av händelsen och där ligger ofta svaret på vem som ligger bakom den. Vad gäller den aktuella händelsen på Krim, om den nu överhuvudtaget har ägt rum, är det svårt att tro att Ukraina med berått mod skulle iscensätta en kraftig våldsaktion mot ryska säkerhetstjänstemän på Krim. Även om det inte kan uteslutas att ukrainska ultranationalistiska krafter varit i rörelse, skulle ukrainska intressen, inte minst i omvärlden vad gäller att söka åstadkomma en fred med Ryssland, självfallet lida svårt av om det uppdagades att Ukraina låg bakom ett våldsdåd mot ryska tjänstemän på Krim. Den som gynnas av att det skulle kunna gå att göra trovärdigt, särskilt för rysk hemmaopinion, att Ukraina genomfört ett våldsdåd mot ryssar på Krim, är naturligtvis Putin och hans pågående hybridkrig mot Ukraina.

Det som väcker stor oro är därför att den ryska propagandan mycket väl kan tolkas som att den vill väcka rysk opinion och t o m förbereda den för att en rysk militär ”motaktion” är nödvändig. Förberedelser för ett större angrepp i någon riktning mot Ukraina kan tolkas ligga i de stora övningar som genomförts nyligen (fallskärmsoperationer) och genomförs med flottenheter i Svarta Havet.

Den andra latinska sentensen lyder ”vestigia terent” och översätts med ”spåren förskräcker”. Innebörden är att på en viss typ av återkommande kvarlämnade spår går det att igenkänna ett visst sätt att agera som förskräcker. Dem minnesgode erinrar sig att det sovjetiska angreppet på Finland i november 1939 föregicks av en våldsprovokation som Finland anklagades för att ha gjort sig skyldigt till. Finland anklagades nämligen för att med artilleri ha beskjutit byn Mainila på den ryska sidan om gränsen på Karelska Näset. Finland erbjöd sig omedelbart att låta en oberoende internationell kommission undersöka de sovjetiska påståendena, något som genast harmset avvisades av Sovjet. Kort därpå angrep Sovjet Finland, bl a med Mainilahändelsen som skäl. Efter Sovjets fall konstaterade en rysk undersökning att händelsen i Mainila var beordrad av Stalin och iscensatt av NKVD.

Är vad som nu skett i den Ukrainska konflikten inledningen på en ny rysk militär aktion mot Ukraina?  De gamla latinska uttrycken stämmer som sagt till eftertanke.

 
Författaren är f d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

Exempel på effektiv myndighetskommunikation där ett tydligt agerande förstärker det budskap som förmedlas. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

Försvarsmaktens användande av kommunikation har utvecklats drastiskt de senaste 10 åren. Under den tiden har myndigheten byggt upp en allt mer effektiv kommunikationsstrategi. En strategi där man inte viker utan bemöter klagomål med fakta och där Försvarsmakten som expertmyndighet på ett naturligt sätt kommit att medverka i debatten runt viktiga frågor.

Även om mer återstår att göra har organisationen även utvecklat en allt mer öppen kultur där bloggare och försvarsskribenter på relativt kort tid gått från att ses som ett säkerhetshot till att vara en naturlig och allt mer drivande del i försvarsdebatten. Den hastighet som interagerandet i sociala medier medger har inte bara främjat diskussionen mellan yrkesfolk utan också gjort att de som är kritiska till Försvarsmaktens verksamhet snabbt har kunnat bemötas på ett korrekt och sakligt sätt.

Även om många är delaktiga i organisationens utveckling så är det cheferna som sätter tonen och anger riktningen. Föregående överbefälhavare Sverker Göransson gjorde sig känd för att kommunicera klarspråk om exempelvis organisationens begränsningar och främmande makts ubåtskränkningar. Men kanske mest bidragande till utvecklingen har varit tidigare informationsdirektören Erik Lagersten som med ledorden Sakligt – Ödmjukt – Självsäkert lade stort fokus på att föra en öppen debatt och ”att vara i arenan”. Oaktat om man ibland haft avvikande uppfattning i sakfrågor kan ingen förneka att dessa två individer under sin tid skapade en hållbar strategi för effektiv myndighetskommunikation.

Parallellt med den ökade svenska försvarsdebatten har förekomster av påverkansoperationer mot Sverige tilltagit. Både Säkerhetspolisen och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har öppet varnat för att främmande makt försöker påverka svensk opinion. Den farligaste delen av informationskrigföringen är ofta inte officiella uttalanden som är öppet hotfulla, oaktat innehåll är dessa tydliga och för det mesta enklare att förhålla sig till. De farligaste delarna är oftast de inlägg som försöker styra debatten in på stickspår och skapa ett felaktigt sammanhang – ett narrativ – med medvetet förvridna fakta, halvsanningar och lögner om att Sverige skulle vara neutralt, att Gotland historiskt skulle varit en demilitariserad zon eller att fiktiva Nato-kärnvapen skulle kunna placeras i landet.

Det är dessa påståenden som är viktiga att bemöta snabbt och en av de faktorer som ökar kravet på en öppen, effektiv och proaktiv myndighetskommunikation – året runt på alla medier. Så länge det pågår ett krig på informationsarenan är det där vi måste utkämpa det.

Dock har tyvärr Försvarsmaktens informationsstab under dess nya ledning intagit en väldigt tillbakadragen roll under det senaste halvåret. Flera viktiga frågor och debatter har bemötts sent eller hanterats helt med tystnad. I vissa frågor har vi sett enskilda försvarsskribenter bemöta påståenden och frågor som myndigheten rimligtvis borde ha hanterat.

Om detta är ett medvetet steg i en förändrad informationsstrategi måste ett förtydligande göras. Men beror tystnaden på något annat behöver Informationsstaben skyndsamt omvärdera sitt förhållningssätt. Tystnad och inaktivitet är sällan en bra metod. Särskilt inte om man vill driva en debatt som i allra högsta grad kommer att påverka organisationens utveckling framåt, vare sig man vill det eller inte. För att vara en del i det försvars- och säkerhetspolitiska samtalet krävs en förtroendeskapande närvaro på sociala medier och andra forum som är synlig och kontinuerlig.

Det pågår ett informationskrig mot Sverige. Omvärlden blir allt oroligare och behovet av en väl fungerande myndighetskommunikation har sällan varit större.

Det är dags att vakna ur den Post-Lagerstenska dvalan och ge sig ut i arenan.

 
Författaren är kapten, doktorand, författare och försvarsskribent.

av Göran Frisk

I  Krigsvetenskaps Akademien finns ett antal mycket kunniga personer inom de flesta områdena av det svenska samhällslivet. Över åren har genomförts ett stort antal studier, utredningar och diskussioner och ett antal böcker om framtida konflikter har skrivits av akademiledamöter.

Kunskaperna är gedigna. En fördel är att så gott som samtliga ledamöter har haft befattningar, en del har det fortfarande, i centrala och regionala  myndigheter. Många har tjänstgjort militärt i operativa och taktiska befattningar inklusive utlandstjänstgöring som givit omfattande erfarenheter. Detta motiverar mitt förslag till ett mycket aktuellt och svårt studieområde, nämligen hur besegrar vi terrorismen i Sverige, Europa, Mellan-Östern liksom i många andra delar av världen.

Detta inlägg avgränsas till Sverige där det existerar ett antal konflikter och kriser inom många områden och på olika nivåer. Hittills har samhällets motåtgärder inte varit särskilt verkningsfulla.

Polisen konstaterar att i ca 50 områden i Sverige råder en laglöshet som innebär att normala hyggliga medborgare inte kan röra sig fritt alla tider på dygnet. Affärsidkare hotas och utpressas. Bilar sätts i brand.

Kvinnor trakasseras och utsätts för våld av grovt slag.

Ett stort antal flyktingar har varken fått bostäder eller arbete.

Barnen går inte i skolan.

Vid bränder eller olyckor utsätts räddningspersonal och polis för stenkastning och bensinflaskor kastas mot dessa.

I Sverige rekryteras personer, såväl män som kvinnor till IS och dess samarbetsorganisationer Al Qaida,  Boko Haram m fl.

I flyktingförläggningar uppstår ofta bråk som personalen inte kan förhindra och hantera.

En försvårande faktor är att polisen f n dräneras på personal som slutar samtidigt som polisorganisationen förändras i grunden.

För att samhället ska kunna lösa uppgiften att skydda sina medborgare bör Akademien genomföra en eller flera utredningar och studier  som  utmynnar i ett antal konkreta förslag till Regering och Riksdag på kort  och medellång sikt. Förslagen på kort sikt syftar till att snarast förhindra terrorattentat i Sverige. När det syftet är uppnått är det nödvändigt att integrera flyktingar och immigranter i det svenska samhället.  Detta bör vara ett mål på medellång sikt.

I  de olika arbets- och studiegrupperna är det lämpligt att sätta ihop personer från olika myndigheter. Det är av största vikt att även bevakningsföretag, underrättelseföretag, dataföretag etcetera kommer med i arbetet. Politiska hänsyn ska inte tas. Det moderna begreppet PK, politiskt korrekt, har ingen plats här.

Av särskilt intresse är att skapa goda relationer med muslimska grupper. Erfarenheten visar att de flesta muslimer motsätter sig terrorverksamhet.

En mycket angelägen uppgift är lättnader i lagar och förordningar så att infiltration, telefonavlyssning, dataavlyssning m m kan genomföras dygnet runt och året runt.

Så många terrorbekämpare som möjligt måste lära sig arabiska. Lämpligen rekryterar vi de tolkar som deltagit i Sveriges internationella missioner i arabisktalande länder.

Lika viktigt är att skapa goda relationer med flykting- och immigrantgrupper.  Detta ska göras för att få kunskaper om vilka möjliga terrorister med stödgrupper som finns i Sverige.

Självklart är samarbete med andra länder för att utbyta kunskaper om terrorister och deras verksamhet och förberedelser för terrordåd. Ett land som är framgångsrikt i terrorbekämpning är Israel som vi kan lära av.

En fråga som länge kan sysselsätta militära och civila befattningshavare  är ledningen. För min del anser jag att den nationella operativa polisledningen ska leda kampen mot terrorismen, vilken rapporterar direkt till regeringen.

På kort sikt kan vi förbättra våra möjligheter till att förhindra terrorbekämpning genom att sätta in hemvärnet för samarbete med polisen och räddningstjänsten. Fördelen med hemvärnet är att man har god lokalkännedom.  Polis, räddningstjänst, bevakningsföretag och hemvärn som bildar integrerade terrorbekämpningsenheter skulle utgöra ett stort hot mot terrorgrupper.  Den stora detektiven allmänheten är en given informationskälla.

Till sist, tillbaka till rubriken som kommer från ett arméreglemente. DELA  BINDA SLÅ innebär att man ska splittra potentiella terrorgrupper i små enheter. Sen ska dessa bevakas och övervakas  så att de inte kan röra sig från området där de befinner sig. Sen bekämpar man en grupp i taget, tillfångatar och ställer aktuella personer inför rätta.

Om inte vi försvarar våra demokratiska värden vilka ska då göra det? Om vi inte gör det nu när ska vi då göra det?

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn.

Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen att regeringen inte har lämnat in någon avskedsansökan. Dock har Storbritannien meddelat att man avstår från den period som ordförande för EU som var schemalagd till 2017. Samtidigt har vi sett stora förändringar i det politiska ledarskapet.

Förre premiärministern David Cameron valde att avgå. Hans tanke tycks först ha varit att sitta kvar till oktober och att hans ersättare därefter skulle kunna sända in utträdesansökan, men skiftet gick fortare än så. Nigel Farage, ordförande för det starkt EU-kritiska UKIP, valde också att avgå med hänvisning till privata skäl.

Brexitkampanjledaren Boris Johnson, av många sedd som den självklare efterföljaren efter Cameron föll ifrån då justitieministern Michael Gove (Brexitanhängare) oväntat drog undan sitt stöd för honom. Gove kandiderade därefter själv för posten men förlorade i Tories omröstning och fick försvinna från regeringen. Den nya premiärministern Theresa May (Bremain) trädde till den 11 juli.

Skiftet på premiärministerposten har lett till andra förändringar i regeringen. Bland annat kom Boris Johnson in på posten som utrikesminister. Den tidigare Europa-ministern David Davis (Brexitanhängare) blir ansvarig för Brexitförhandlingarna med EU och han har gett uttryck för tanken att en utträdesansökan kan komma ”runt december”, alltså senare än den första prognosen från David Cameron.

Är den nya regeringen en bra eller dålig uppsättning? I ett uttalande den 13 juli kritiserade Europaparlamentets talman Martin Schulz det nya kabinett som Theresa May satt upp och sade att det fortsätter en ”farlig ond cirkel” som kommer att skada Storbritannien och Europa. Schults ser den nya regeringen mer som ett försök att lösa Tories interna problem än att göra det bästa av relationerna EU/UK.

Det är inte helt klart vad Martin Schultz bygger sin uppfattning på men en ledtråd kan vara en emotionellt laddad artikel från maj, skriven av David Davis, som i stort går ut på att EU inte kan hantera UK som vilket land som helst, till följd av landets unikitet.

En annan indikation på omvärldens (läs EU:s) syn på saken är vad den franske utrikesministers Jean-Marc Ayrault uttryckte strax innan en långtradare i Nice fick världen att tänka på annat. I en radiointervju sade Ayrault att han betraktar sin nyutnämnde brittiske kollega Boris Johnson som en lögnare. ”Under kampanjen inför folkomröstningen ljög han vid många tillfällen inför det brittiska folket, och nu är han trängd upp mot väggen”. Ingen kan missa piken i att Ayrault tillade att det Frankrike behöver nu är en förhandlingspartner som är ”tydlig, trovärdig och någon att lita på”.

Man kan ana ett visst gap i förväntningarna hos de olika parterna inför kommande Brexitförhandlingar.

Vad är då felet med EU? Eller med Europa?

Vår europeiska kontinent är jämfört med andra världsdelar liten, tättbefolkad och har en osedvanligt blodig historia. De otaliga och långa krigen, till exempel mellan England och Frankrike eller för den delen mellan Danmark och Sverige, saknar i sin omfattning motsvarigheter på andra kontinenter.

Europas konfliktfyllda historia ställer höga, kanske omöjliga krav på EU. En union för 28 mer eller mindre nationalistiskt sinnade stater som i olika hög grad kan betraktas som både arroganta och halsstarriga, är befolkade av invånare som ofta har svala eller negativa känslor för grannfolken. Grannar som man kanske inte förstår vare sig språkligt, kulturellt eller religiöst. Sekelgamla oförrätter, både verkliga och upplevda, som ligger och ruvar.

Bakvänt resonemang, invänder kanske någon. Har vi inte fler kontakter över gränserna än någonsin? Svenskar som läser medicin i Polen. Balter som arbetar på svenska byggen. Ingen blir väl förvånad av att höra tjeckiska i Rom eller portugisiska i München? Jovisst är det så, men samtidigt ser vi andra tecken: Den eviga språkstriden i Belgien förblir olöst. Direkt efter folkomröstningen kunde vi se de som försökte blåsa på den nordirländska konflikthärden, i hopp om att där finns glöd som kunde flamma upp igen. Eller Trafikverket som i Norrbotten har fått byta ut de samiska vägskyltar som skjutits sönder av ogillande.

De ledande staterna inom EU, då tänker jag på Frankrike, Storbritannien/Nordirland (UK) och Tyskland, är alla exempel på framsynta och moderna stater. Men deras respektive ledande skikt agerar inte i ett vacuum, de är inte opåverkade av de emotionella och nationella omständigheter som format deras länder. Historien lever.

Strax efter folkomröstningen har den Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker övergått till att hålla sina tal på tyska och franska men inte som förut på engelska. Intressant markering med tanke på att även i ett EU utan UK skulle engelska vara det språk som flest medborgare förstod, som första- eller andraspråk.

Vår svenska EU-parlamentariker Cecilia Wikström (L) kommenterade detta med ”Det är som barn som leker i en lekpark”. En bistrare slutsats är att det är så här Europa ser ut och har sett ut sedan urminnes tider.

När britterna nu – i den starkaste emotionellt laddade manifestationen på länge – har röstat för utträde så är det tre områden som kommer i fokus. Tre helt olika områden men ändå nära knutna till varandra:

Smittorisken

Bryssel vill undvika att fler medlemmar söker utträde ur unionen. Den uthålliga och kloka vägen för att nå dit går över ökad lyhördhet. Att bromsa in federaliserings-processen och minska avståndet mellan Bryssel och de många väljarna. Talet om EU:s demokratiska underskott är – oavsett om kritiken rättvis eller ej – så viktig att EU inte har råd att fortsätta att negligera den. Men, det enda verksamma som EU kan göra på kort sikt är att ge britterna så dåliga villkor som möjligt och att därigenom skicka ett hårt budskap till andra potentiella utträdare. Det bådar inte gott för britterna.

Historiens närvaro vid förhandlingarna EU-UK

Britternas utgångsläge är inte alltför bra. Utöver det ovan skrivna finns även den starka rivaliteten mellan de största länderna. De två världskrigen är inte bortglömda, vare sig i London eller i Berlin. Fransmännen å sin sida ska nu förhandla med sina historiska ärkefiender. Hastings 1066, Azincourt 1415, Blenheim 1704, Trafalgar 1805, Waterloo 1815, Oran 1940 eller terrorbombningarna av Caen 1944 är händelser som antagligen inte kommer att nämnas, men som ändå är beståndsdelar i den uppfattning som förhandlarna har om varandra.

Det är särskilt värt att notera att medan Cameron dagarna efter folkomröstningen menade att åberopande av paragraf 50 om utträde kunde vänta till oktober, ville EU – även vår regering – se en rivstart. ”Välj ny premiärminister bums och skicka in er anmälan nu” var, lite förenklat, Bryssels ståndpunkt. Det stärker min tro att britterna kommer få en dålig uppgörelse. 

Möjliga inhemska konsekvenser för britterna

Valrörelsen var tidvis hätsk, med övertoner och skrämselargument på bägge sidor. En obehaglig kulmen nåddes med mordet på Jo Cox. Efter valet fortsatte hårda ordväxlingar mellan parterna ännu ett tag. För närvarande råder ett relativt lugn, men det finns anledning tro att debatten inom UK kommer att blossa upp igen då förhandlingarna med EU inleds och det är inte säkert att den debatten kommer att präglas av en vilja att förstå den andra parten.

Det mest sannolika är att UK agerar i enlighet med folkomröstningen och faktiskt utträder. Det kan fungera väl, men ett mörkt och inte helt orimligt scenario efter Brexit är ett rumphugget och småfattigt land, övergivet av Skottland och kanske även av Nordirland och Gibraltar, där två grälsjuka politiska läger beskyller varandra för att utfallet av Brexit blev så mycket sämre än någon av dem hade fruktat, eller hoppats på. Ett stort fall från att vara den ledande EU-medlemmen UK som vi kunde se så sent som i juni.

Mindre sannolikt, men intill dess att vi faktiskt ser att UK sänder in ansökan om utträde så kan vi inte helt utesluta att landet faktiskt väljer att stanna kvar. Men det alternativet borde leda till en hård svekdebatt, hot om ny omröstning i en nära framtid och oavsett utfallet en djup förtroendespricka mellan UK och resten av unionen för lång tid framöver.

Britternas olycka är att de blandade ihop EU med Europa. Alla de egenskaper som olika medlemsländer fört med sig fanns där från början, helt oberoende av unionen. Vem tror att ett Grekland utanför EU hade haft mindre inkompetenta politiker? Skulle ett Ungern utanför EU inte drömma om Stor-Ungern, så som det såg under Habsburg? Var det unionen som gjorde polackerna till ovanligt konservativa katoliker? Eller som förde korruption till Italien? Svaret på frågorna är nej, nej och åter nej.

Kontinenten vi alla bebor är ett lapptäcke av små och medelstora stater, plus ett större land en bit österut. Chauvinism, revanschism och misstro mot grannen har präglat oss i sekler. Den Europeiska Unionens ytterst otacksamma uppgift är att – trots vår konfliktfyllda historia – försöka få kontinenten att fungera som en enhet. Är det då medlemsstaternas sak att ensidigt ställa orimliga krav på unionen, eller bör varje enskild medlem rannsaka sig själv och fråga ”Hur kan vårt land bidra?”

Britternas val är olyckligt och hela kontinenten kommer att få betala. Den största bördan lär dock hamna på britterna själva.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Frank Rosenius

Tidigt detta år uttalade dåvarande arméchefen Anders Brännström att det inte kan uteslutas att Sverige kan vara i krig om några år[1].

Min och antagligen andras reaktioner var att den militära och politiska ledningen skulle försäkra att om så skulle ske, vi genom det nya försvarsbeslutet kan hantera ett sådant konfliktförlopp.

I stället blev det upprörda reaktioner både i högkvarteret och i försvarsdepartementet. Man ansåg att det inte finns någon risk för en sådan utveckling och att arméchefen var ute i ogjort väder. Så sent som 5 juli säger ÖB i en DN-intervju ”Försvarsmaktens samlade bedömning är att militärt angreppshot inte är sannolikt”.

En fråga som inställer sig är varför den militära och politiska ledningen går i polemik med sin arméchef – kan det vara så att vi inte har erforderlig förmåga att möta ett väpnat angrepp och inte vill ta debatten eller anser man att risken att detta inträffar är försvinnande låg och vi därför inte behöver denna förmåga de närmaste åren, d v s under rådande försvarsbeslut 2015 – 2020?

Om vi börjar i det senare, kan konstateras att vi lärt oss att sia om säkerhetspolitisk framtid är omöjligt. Att ha handlingsfrihet att möta olika händelseutvecklingar är därför den gyllene regeln i all försvarsplanering. Detta är också inriktningen i nu liggande försvarsbeslut. Försvarsbeslutet säger om krav på ”krigsberedskap” att vi inom tre månader[2] skall kunna mobilisera hela försvarsmakten och kunna möta ett väpnat angrepp. Visserligen skall vi räkna med att inte behöva föra kriget ensamma. Men det är ett högt tidskrav – regering och riksdag räknar tydligen själva med att inom några månader måste försvarsmakten kunna stå stridsberedd.

Med detta konstaterande blir reaktionen på arméchefens uttalande svårförståeligt. Det kan alltså inte vara olika syn på beredskapskraven som leder till upprördheten. Min slutsats blir att reaktionen på arméchefens uttalande bottnar i att förmågan att möta ett väpnat angrepp enligt Riksdagens beslut har brister som man inte vill diskutera.

Vad är det då som är så känsligt i våra olika förmågor att svallvågorna blir så höga att arméchefen spolas bort?

Inom akademien pågår ett arbete med en analys av framtida behov inom hela försvarssektorn. Preliminära slutsatser förstärker intrycket av allvarliga brister inom försvarsbeslutsperioden som säkert orsakar huvudbry hos ansvariga. Jag ger här några exempel.

Vi kommer inte att ha ett kvalificerat robotluftvärn före år 2020. Konsekvensen blir att arméns stridsvagnar sannolikt blir utslagna innan de kommer till verkan. Vi kan inte eskortera underhållstransporter till Gotland med fartyg då korvetterna inte kan ge erforderligt skydd mot luftangrepp. Vidare – våra flygbaser kan inte försvaras mot luftangrepp med robotar.

Inom underhållssidan som transporter, stridssjukvård och tillgång på robotar synes bristerna allvarligt begränsa våra förmågor.

Slutligen är bristen på utbildade soldater så stor att krigsorganisationen inte kan bemannas med mer än till delar med tillräcklig kvalitet.

Den viktiga och avgörande frågan kvarstår när dammet lagt sig efter Brännströms inlägg – kommer vi under nuvarande försvarsbeslut att kunna lösa de uppgifter Riksdagen ålagt totalförsvaret?

Kravkatalogen är tydlig – försvara Sverige mot väpnat angrepp (Försvarsbeslutets  huvudskrivelse); ”militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas” och i samma stycke ”risken för dessa har ökat” (bil sid 1) samt att kraven på beredskap gäller utan återtagning (bil sid 8)

I försvarsmaktens nyligen utgivna ”Militärstategisk doktrin – MSD 16” kan man kanske hitta svaren? Trots att doktrinen till sin huvuddel kan ses som en lärobok med till största delen allmängiltiga råd, ges på några ställen en insikt i hur försvaret avser agera inför dagens komplexa utmaningar. Några sentenser värda att notera är ”framgång kräver att man ligger ett steg före” och ”förlorad tid kan inte återtas” (sid 45), vidare ”det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock” (sid 53). Slutligen ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet”. Detta visar en viss insikt om att det fordras hög beredskap, flexibilitet och kvalitet. Men enligt min uppfattning är det tyvärr långt mellan doktrin och verklighet.

Varför blir det sådana konvulsioner när någon lyfter frågan om vi kan hantera ett väpnat angrepp ”inom den tidsperiod som omfattas av ett försvarsbeslut”, d v s i ett relativt sett kort perspektiv? Svaret är enligt min uppfattning att i den politiska beslutsfattningen vill man inte gå längre än att ge allmänna långsiktiga riktlinjer men bara vara tydlig om ekonomiska kortsiktiga ramar. Försvaret har anpassat sig och godtar ”spelordningen”. Att vi inte kommer att leva upp till de krävande militärstrategiska slutsatserna lämnas utan åtgärd och utan protest. Alla är dock rörande överens om att på lång sikt är målsättningen att vara i balans mellan behov och resurser. Men det får tydligen kommande försvarsbeslut ta tag i! Så har tyvärr ofta varit fallet också i tidigare perioder när krav på förstärkningar av försvarsförmågan aktualiserats.

Om kriget kommer imorgon får nuvarande organisation ta konsekvenserna. Det blir då bl a den nye arméchefens ansvar.

 
Författaren är viceamiral, f d stf ÖB, och Kungl Krigsvetenskapsakademiens tidigare Styresman

Noter

[1] Jag har medvetet valt att i detta inlägg inte hänga upp framställningen på en semantisk och exakt analys av andras ordval – andemeningen är tydlig nog.
[2] Huvuddelen av krigsförbanden (Fö2015/00953/MFI, bilaga sid 8, Beredskap)