I kölvattnet av Almedalen Del 1 – Tysklandsspåret

Reflektion

Igår, 08JUL2016, publiceradeSveriges Radio (SR) ytterligare uppgifter rörande den nu enligt SR sannolika, inledningsvisbekräftade, kränkningen av en tysk ubåt på svenskt territorialvatten under 2015 i området kring fyren Vindbåden, i samband med en ubåtsjaktövningför den svenska marinen 14APR2015. Dagens Nyheters reporter Mikael Holmström var den första att rapportera, 25FEB2016, om denna observation. Enligt honom så hade observationen klassas som sannolik ubåt och redovisats för regeringen.

Innan vi fortsätter, så bör ordet sannolik klargöras något. Det kan i praktiken innebära att det föremål som observerades av en eller flera Försvarsmaktsanställda 14APR2015, var en flytstock, takränna eller ett biologiskt fenomen, om än att graden av bedömning är den näst högsta så kan ej en annan naturlig förklaring uteslutas.

Enligt Holmströms artikel så skulle personal, notera det möjligapluralis, ombord på ett av marinens fartyg, observerat ett, utifrån Försvarsmaktens gradering som SR och DN rapporter sannolikt, periskop under ett antal sekunder, i närheten av sitt fartyg. Detta antogs av personalen ombord på fartyget vara ett, sannolikt, periskop av en svensk ubåt. Detta visade sig vid en efterkontroll ej stämma d.v.s. någon svensk ubåt hade ej befunnit sig vid den aktuella platsen under tidpunkten för observationen av det, sannolika, periskopet.

Enligt SRså skall en, notera singularis, Försvarsmaktsanställd observerat ett, sannolikt, föremål under tre (3) till fyra (4) sekunder, därefter skall det dykt ned för att sedan dykt upp igen under några sekunder för att slutligen dyka ned igen. Individen som hade genomfört observation, fick därefter delge sin observation för den utredning som påbörjades utifrån observationen. Enligt SR ledde denna utredning/analys fram till att det sannolikt var en tysk ubåt som kränkt svenskt territorialvatten.

Resultatet av utredningen förefaller dels redovisats för regeringen dels för utrikesnämnden i december 2015 enligt SR. Det besked som då gavs var att ubåtens nationalitet var okänd, orsaken till detta var att det ej gick att fastställa, att det var en tysk ubåt som observerats. Men slutsatsen/bedömningen, av Försvarsmaktenfår man förmoda(förf. anm.), var att det var en, sannolik, tysk ubåt och ej en, sannolik, rysk ubåt som observerades.

Den tyska försvarsministerns talesperson, Jens Flosdorff, skall enligt SR dementeradessa uppgifter. I sammanhanget är det även intressant att notera, att Ekots ansvarige utgivare, Olle Zachrison, i en separat artikeligår, 08JUL2016, berörde de nya och tidigare uppgifterna som Ekot publicerat om den sannolika kränkningen av en, sannolik, tysk ubåt av svenskt territorialvatten. Där han även påtalar att det är källor, notera pluralis, som kommit med detaljerade uppgifter rörande det hela och att man bedömer det hela som mycket trovärdigt.

Inledningsvis skall ovanstående summeras i punktform:
  1. En eller flera individer skall,
  2. observerat ett, sannolikt, föremål,
  3. under ett antal sekunder
  4. i anslutning till ett av marinens fartyg den 14APR2015.
  5. Försvarsmaktens analys skall lett fram till att,
  6. det sannolikt var en tysk ubåt som kränkte svenskt territorialvatten och
  7. detta får SR kännedom om via ett antal källor.
Enligt den tyska marinens hemsidahar man i dagsläget fem (5) stycken ubåtar, dessa är av modellen 212A. Utifrån de bilder som publicerats på internet av den aktuella ubåtstypen så kan inte, jag i alla fall påstå att man kan, finna någon särskilt tydlig identifikationspunkt på den aktuella ubåtens olika master, som kan föras upp, som gör att man entydigt kan nationalitetsbestämma de. Tornets utformning däremot har vissa signifikanta punkter som skulle kunna utnyttjas, dock talas det ej om torn utan om ett sannolikt föremål som brutit vattenytan.

I sammanhanget bör det även noteras det Niklas Wiklund, tar upp i SvD, 08JUL2016, avseende observationer ur ett historiskt perspektiv. Då personal, totalt 8 stycken, skall observerat ett ubåtstorn från ön Mälsten, 1983. Dessa fick sedan avbilda tornet, detta ledde ej fram till att någon nationalitetsbestämning kunde genomföras. Ett ubåtstorn med dess delar samt höjd och bredd inklusive dess master utgör en relativt god grund för att kunna identifiera. Således hur man nu utifrån ett, sannolikt, föremål ovan vattenytan kunnat göra det, detta förefaller något suspekt, ffa. då graden av vetenskaplighet d.v.s. kravet på fakta som kan leda framtill relevanta slutsatser, ökat markant i Försvarsmakten sedan 1980-talet.

Jämför man ovanstående med den öppna redovisningenav den s.k. Operation Örnen, som omfattar betydligt mer omfattande data, så förefaller det väldigt märkligt att man enkom kan nationalitetsbestämma utifrån ett sannolikt föremål, som vistats ovanför vattenytan ett antal sekunder, som förefaller vara fallet med observationen som genomfördes 14APR2015. Givetvis kan ytterligare data finnas, som legat till grund för den sannolika nationalitetsbestämningen, dock är det då väldigt anmärkningsvärt att det ej framkommit i rapporteringen, utan det man enbart talar om är några sekunders observation av ett sannolikt föremål.

SR tror onekligen på de uppgifter de förmedlar, det klandrar jag de ej för. Då ansvarig utgivare väljer att skriva en separat artikel om det hela, så tar man ett tydligt ställningstagande, man är beredd att sätta sin heder på det hela, för man tror på uppgifterna man förmedlar. Vilket i sig är intressant, för det måste innebära att de källor som SR har fått informationen av, ej kan ses som några i ”förskingringen”.

Däremot det jag vänder mig mot är att det ej framkommit något mer, det strider mot sund, och mig veterligen vedertagen utredningsmetodik i Försvarsmakten, att enbart gå på denna observation. SR källor förefaller ha god insyn i denna kränkning, hur kommer det sig då att man enbart utgår från detta sannolika föremål? Operation Örnens dataunderlag ledde ej fram till att Försvarsmakten skall ha redovisat någon sannolik kränkande stat, vad media rapporterat, hur kan då observationen av ett sannoliktföremål leda fram till det nu? Det strider även mot historiska exempel i avhemligade handlingar från Försvarsmakten hur utredningsarbete genomförts vid ubåtskränkningar, således någonstans saknas information eller så är det s.k. korrupt information.

Det är vad jag i grunden vänder mig emot, avsaknaden av djupet i antalet faktorer som kan leda fram till en möjlig nationalitetsbestämning, för mig låter det hela som s.k. korrupt information som mot bättre vetande förs vidare. Därtill de faktorer som jag tidigare redovisade i föregående inläggrörande denna händelse, avseende Tyskland som en kränkande nation, gör att historien förefaller än mer orimlig.

Om SR, väljer att göra en uppföljning på hela denna historia, hoppas jag att det är där de väljer att fokusera sin energi, d.v.s. få fram vad som de facto ledde fram till den sannolika nationalitetsbestämningen, för just nu är det, ur mitt förmenande, väldigt svag bevisning man bygger sina reportage och ställningstagande på.

Have a good one! // Jägarchefen

HOTET



Sedan hösten 2015 har en mindre arbetsgrupp, där även undertecknad har ingått, arbetat med att ta fram publikationen "Hotet - Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige" som nu finns att ta del av i två olika versioner på KKrVA webbsida. Här finns den fullständiga utgåvan om ca 120 sidor och en kortare så kallad populärutgåva omfattande ca 35 sidor.

För en kortare sammanfattning av arbetet så rekommenderas att ta del av Patrik Oksanens ledare hos Helahälsingland.se

I går genomfördes även två seminarium i Almedalen där arbetet presenterades. Tyvärr hade jag själv ej möjlighet att närvara vid presentationen. 




Förord ur skriften Hotet (av Frank Rosenius)

Denna publikation är en sammanfattning av ett avsevärt mer omfattande dokument där de militära hot som Sverige kan stå inför i ett tio- till femtonårsperspektiv beskrivs. Detta mer utförligare underlag, som finns tillgängligt på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida, ingår som en delstudie i Kungl Krigsvetenskapsakademiens projekt Krigföring i det 21:a århundradet – KV 21. Denna studie, tillsammans med studier om bl a teknikutveckling och civilt försvar, ska utgöra underlag för analyser avseende vad som kan och bör göras för att möta framtida hot som kan riktas mot Sverige. Skälet till att analysera hotet på lägre sikt är att det tar lång tid att förändra Försvarsmakten och åter bygga upp olika civila beredskapsåtgärder. Tio till femton år är i många fall en kort tid för att skaffa nya vapensystem eller ändra en organisations utformning och inriktning. Det är därför nödvändigt att redan nu försöka se tämligen långt in i framtiden.

Det centrala kapitlet i boken är det sista. Där ges i scenarioform en beskrivning av hur de ryska förmågor som redovisats i de tidigare kapitlen skulle kunna utnyttjas för att hota eller angripa Sverige. Endast när en angripares olika system och åtgärder sätts in i ett sammanhang är det möjligt för oss att få en uppfattning av hur de kan och bör mötas. Händelser som enskilt kan te sig han- terbara med någon viss typ av motåtgärd från vår sida kan bli extremt farliga om de kombineras med andra angreppsmetoder.

Scenarierna utgör inte någon prognos av vad som skulle kunna vara sannolikast utan tjänar som ett instrument för att illustrera olika kom- ponenter som kan ingå i, och hur de skulle kunna samverka vid, ett angrepp mot Sverige. 

Frank Rosenius
Projektledare
Krigföring i det 21:a århundradet


KV21

Skriften "Hotet" utgör enbart en av delarna (delprojekt 5) i projekt KV21 som omfattar hela sju olika delprojekt:

1. Stormakternas militära tänkande, militärtekniska utveckling som grund för Sveriges försvarsstrategi.

2. Icke-militära hot, exempelvis cyber, kemiska, biologiska, terror som grund för Sveriges försvarsstrategi.

3. Svensk teknisk doktrin med avseende på förmågor och internationell utveckling.

4. Samhällets sårbarhet.

5. Angreppsmetoder. 

6. Framtidens stridsteknik, taktik och operationer inom arenorna mark, sjö och luft.

7. Det framtida svenska förhållningssättet.

Mer om projekt KV21 finns att läsa här

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För kortare kommentarer och nyheter om försvar och säkerhet följ Skipper på Twitter och FaceBook

Undersökningar om framtidstro i tider av förändring

I början av juli presenterade Officersförbundet en medlemsundersökning.

Det är bra att Officersförbundet gör undersökningar, dessa tillsammans med våra egna medarbetarundersökningar gör att det finns en stor kunskapsbas att analysera.

En av slutsatserna i Officersförbundets undersökning var att av många av officerarna och soldaterna har funderat på att sluta och att 78 procent inte anser att de har tillräckligt med materiel, personal och utbildning i sina krigsförband.

Försvarsmakten är inne i en stor förändringsprocess, det har vi varit under en lång tid. Vi har gått från ett relativt stort förrådsställt invasionsförsvar, till ett mindre försvar fokuserat på att bygga säkerhet tillsammans med andra i internationella insatser långt borta. Nu har vi ett nytt försvarsbeslut sedan ett halvår med en tydlig inriktning på insatsförmåga med ett nationellt fokus. Den viktigaste uppgiften Försvarsmakten har fått är att öka den operativa förmågan i försvarsbeslutsperioden.

Att i början av en sådan stor förändring se att siffrorna i undersökningen visar på att cirka 85 procent är med på förändringen, både vad gäller förtroendefrågan och arbetsgivarfrågan är enligt min mening positivt.

En alldeles för stor del av de tillfrågade anser att man inte har tillräckligt med materiel, personal och utbildning. Det är bekymmersamt och en mycket viktig fråga. I sammanhanget är det viktigt att förhålla sig till att försvarsbeslutsperioden nyss har börjat och därmed också arbetet med att öka den operativa förmågan. Vi kommer inte heller tomhänta in i perioden, vi har med oss mycket kompetenta medarbetare, vi har viktiga erfarenheter från internationella operationer och vi har i många fall materiel i världsklass. Men vi har inte allt vi vill ha och vi har ännu inte fått hela systemet på plats.
Att ha tankar eller funderingar på att byta jobb någon gång är ju inget konstigt. Det har väl i princip alla. Om det blir för ofta kan det vara ett tecken på att något inte är bra. Den viktigaste faktorn som nämns är bristande framtidstro. Förhoppningsvis så kan den nya inriktningen till Försvarsmakten och de ökade ambitionerna förbättra framtidstron.

Jag kan konstatera att det förra året slutade 124 officerare på egen begäran och 26 genom karriärväxling, alltså totalt 150 officerare. Siffrorna för 2014 var ungefär desamma. Detta av totalt 9000 officerare. Vi ser också att vi har en hel del återrekryteringar av officerare som tidigare slutat. Även om det finns tankar på att sluta så visar siffrorna på att officerskåren är mycket stabil. Vi är glada för att så är fallet och vi vill också att det ska fortsätta vara så.

I kategorin gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS) så anger vad tredje i Officersförbundets undersökning att de vill utvecklas till att bli officerare. Dessutom anger 20 procent att de vill arbeta mer än åtta år. 87 procent anger att de vill arbeta fem till sex år eller mer som soldater. Det är glädjande siffror. Systemet med heltidstjänstgörande soldater börjar sätta sig. Vi närmar oss fem år i genomsnittlig anställningstid. Rörligheten ut ur Försvarsmakten bland soldater och sjömän är cirka tio procent vilket är lägre än för den ålderskategorin generellt i samhället.

Klas Eksell

Stf Personaldirektör

Vindkraft, SR Ekot och sista kolumnen i SvD



En kort sommaruppdatering här på bloggen:

Mitt föregående blogginlägg avhandlade den planerade och katastrofala vindkraftparken i Hanöbukten, som måste stoppas/flyttas. Problemet är att en saklig debatt, utifrån alla militära aspekter runt detta är svårt att föra, då stora delar utgörs av sekretessbelagd information, och måste så förbli.

Moderaternas Annicka Engblom har dock publicerat delar av den avhemligade skrivelsen på sin blogg, väl värd att läsa även om den maskade skrivelsen inte ger den fullständiga bilden.

---------

Här om veckan skrev jag krönika i BLT under rubriken "Missledande uppgifter sår tvivel om försvarets trovärdighet" som avhandlade SR Ekots missledande uppgifter om Operation Örnen samt de besynnerliga ryktet man har spridit om tysk ubåt i svenska vatten...

Några dagar senare inkom ekochefen Olle Zachrison och reportern Mats Eriksson med en replik till BLT kopplat till min krönika. I samma artikel längst ned återfinns mitt korta svar till de båda.

Lyssna gärna på Ekots korta sändning och skapa dig en egen uppfattning...

---------

Förra veckan skrev jag min sista kolumn i SvD med anledning av att SvD kommer att prioritera att ge utrymmet till sina egna skribenter istället för externa krönikörer. Således är jag nu "free agent" på marknaden. Kontaktuppgifter finns här på bloggen.

Nu får vi hoppas på lite semesterväder!


Nytt läge del 5 – "Underrättelsekrig?"

Sammanfattning

Under det kalla kriget bedrev både de västliga ländernas underrättelseorgan samt de Sovjetiska underrättelseorganen, underrättelseoperationer som fysiskt skulle påverka respektive antagonist i en önskvärd riktning. I de västliga länderna gick det oftast under benämningen "Covert Action/Operations" i Sovjetunionen under benämningen aktiva åtgärder. Återskapandet av en eller flera arbetsgrupper i USA för att motverka dessa s.k. aktiva åtgärder av Ryssland, indikerar att de ryska underrättelseorganen agerar över hela spektrumet och med alla former åtgärder gentemot USA men troligtvis även övriga västliga länder. Detta innebär även att de försämrade relationer nu troligtvis kommer accentueras i en konfliktyta mellan, främst, å ena sidan underrättelseorgan och å andra sidan kontraspionage.

Analys

En av de kanske mest undanskymda nyheterna, men den som på sikt troligtvis kommer få störst konsekvenser, publicerades av Buzzfeed förra veckan, V625. Artikeln berörde det remitterade regleringsbrevet, Intelligence Authorization Act, för de Amerikanska underrättelseorganen. I detta regleringsbrev påtalas vikten av upprättandet med en myndighetsöverskridande arbetsgrupp för motverkandet av Ryssland s.k. aktivaåtgärder,1 den närmsta svenska beskrivningen är subversiv verksamhet, likt den arbetsgrupp som fanns under det kalla kriget.

Aktivaåtgärder härstammar ur ett Sovjetiskt begrepp, Aktivnyyemeropriyatiya, vilket enklast, på svenska, kan beskrivas som de åtgärder man fysiskt vidtar för att påverka en motståndare i en för en själv önskvärd riktning. Spektrumet avseende åtgärder, enkelt beskrivet, sträcker sig från desinformation till proxykrigföring.2 Dock var detta på intet sätt unikt för de Sovjetiska underrättelseorganen, KGB samt GRU, utan det var ett arbetssätt som tillämpades av samtliga Sovjetiska myndigheter som interagerade med länder utanför Sovjetunionen, dock får det ses som att det var dess underrättelseorgan som utnyttjade hela spektrumet av åtgärder.3

Var nu dessa åtgärder något unikt för Sovjetiska underrättelseorgan? Nej, västerländska underrättelseorgan arbetade även med, vad som får ses som, liknande metoder.4 Det som särskiljer det sovjetiska agerandet är att andra instanser, än underrättelseorganen, arbetade inom spektrumet av de metoder som täcks in i aktiva åtgärder, vilket får ses som mer unikt. Vill man fördjupa sig mer i de s.k. aktiva åtgärderna kan man bl.a. läsa intervjuer med Oleg Kalugin, eller hans bok Spymaster: My Thirty-two Years inIntelligence and Espionage against theWest.

För att möta upp dessa aktiva åtgärder skapades i USA två (2) arbetsgrupper. Den ena var den s.k. "Active MeasuresWorking Group", benämns hädanefter AMWG, som skapades 1981, vilket var en myndighetsöverskridande arbetsgrupp som enkom hade till uppgift att exponera desinformationskampanjer inom ramen för de s.k. aktiva åtgärderna.5 Den andra arbetsgruppen, en hemlig sådan, skulle agera gentemot de övriga s.k. aktiva åtgärderna med andra arbetssätt och var verksam direkt under USA:s nationella säkerhetsråd.6 Det amerikanska arbetet gentemot dessa s.k. aktiva åtgärder upphörde i och med det kalla krigets slut.7

Sett till de desinformationskampanjer som AMWG motarbetade så gav det allmänheten en kännedom om dessa s.k. aktiva åtgärder, det kom även att påverka relationerna mellan Sovjetunionen och USA.8Det största bidraget i detta var troligt att man dels som tidigare nämnts, skapade en medvetenhet kring fenomenet, dels lyckades få Sovjetunionens sista generalsekreterare, Michail Gorbatjov, att se dessa desinformationskampanjer av Sovjetunionen som kontraproduktiva.9

I och med det kalla krigets slut samt Sovjetunionens och AMWG upplösande, finns det ytterst lite offentlig dokumentation kring möjliga s.k. aktiva åtgärder under 1990-talet av Ryssland. Enligt en artikel, Beyond Propaganda: Soviet ActiveMeasures in Putin's Russia, så skall rapporter om möjliga aktiva åtgärder, från Rysslands sida, återigen börja komma efter Vladimir Putins makttillträde 1999.10Därtill hänvisar samma artikel till den Tjeckiska säkerhetstjänstens årsrapport för 2008, där de fastslår att Ryssland återigen arbetar med s.k. aktiva åtgärder gentemot andra nationer.11

Vad som även är värt att notera, är i samma årsrapport så påtalar man även att de ryska underrättelseorganen, andra myndigheter men även privata företag, förefaller arbeta med s.k. aktiva åtgärder i Rysslands intresse.12 Således från att enbart agerat med statliga organisationer under tiden för Sovjetunionen, så förefaller Ryssland utnyttja helaspektrumet av aktörer under 2000-talet för att genomföra s.k. aktiva åtgärder. Vilket i sig kanske ej är så konstigt m.h.t. att många av företagsledarna arbetade för den sovjetiska underrättelse- och/eller säkerhetstjänsten under det kalla kriget,13 att då stödja Ryssland ter sig då troligtvis fullt naturligt.

Det kalla kriget har bl.a. ansetts varit en ideologisk konflikt14, men som Wilhelm Agrell skriver i sin bok Maskerad front, så kännetecknades konflikten av två (2) företeelser, den ena var kärnvapen och den terrorbalans som skapades av det vapnet. Den andra företeelsen var spionerna.15 Där konflikten i praktiken utkämpades av underrättelseorganisationerna,16traditionellt genom inhämtning men dels av konflikter som utkämpades genom ombud dels genom underrättelseorganisationerna egna åtgärder som på den Sovjetiska sidan bestod av de tidigare nämnda s.k. aktiva åtgärderna och på den Västerländska sidan genom s.k. dolda operationer (Covert Action/Operations).17

Under 2000-talets inledning kom Rysslands satsning på inhämtning, det vill säga utplacering av egna underrättelseofficerare, i de västlig länderna öka markant.18 För att, bedömt, vid 2010-talets inledning, uppnått samma mängd underrättelseofficerare i de västliga länderna, som var aktiva under det kalla kriget.19 Då underrättelseverksamheten, som tidigare nämnts, var en av de två markanta företeelserna under det kalla kriget, så förefaller det varit en väldigt kort avspänningsperiod mellan Ryssland och de Västliga länderna efter det kalla krigets avslutande, sett till underrättelseverksamheten.

Den ryska underrättelseverksamheten förefaller ökat20, däribland i Sverige,21 sedan 2014, där katalysatorn får anses vara den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Huruvida det är intensiteten i aktiviteten av de ryska underrättelseorganen eller en ökning av dess underrättelsepersonal är osagt. Oaktat blir slutresultatet en ökningen i aktivitet, dock ökar risken att underrättelsepersonalen röjer sig om de genomför mer verksamhet än vad som kan ses som brukligt, utifrån deras täckbefattning eller täckhistoria, vilket i sig kan bli kontraproduktivt för de ryska underrättelseorganen.

Vad som även är mycket intressant är The Washington Posts uppgifter, publicerad 27JUN2016, avseende psykologisk krigföring av ryska underrättelseorgan mot amerikansk diplomatisk personal, samt dess anhöriga, i Europeiska länder.22 Att kontraspionage i olika länder, även Sverige,23 agerat och agerar i olika gråzoner gentemot identifierade underrättelseofficerare i det egna landet är ett känt faktum. Däremot det som The Washington Post beskriver avseendet agerandet i flertalet Europeiska länder tillhör, mig veterligen, ej vanligheterna. Det Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar att USA Utrikesminister, John Kerry, skall påtalat problematiken gentemot Rysslands President, Vladimir Putin, vid ett möte i mars månad 2016. Dock skall man enligt det Amerikanska Utrikesdepartementet enbart berört, det de, uppfattade som trakasserier mot sin personal i Ryssland.24

Huruvida det är rysk underrättelsepersonal med täckbefattning vid ambassader i de Europeiska länderna som genomfört dessa operationer håller jag för osannolikt, då det troligtvis omgående skulle resulterat i att de blivit persona non gratai de länderna. Mest troligt har USA kunnat knyta det rapporterade agerandet till rysk underrättelsetjänst. Dessa i sin tur har troligtvis utnyttjat antingen andra länders underrättelsepersonal eller allierade grupperingar i de länderna eller köpta individer för att genomföra det.

Det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, delgav vid sin veckovisa presskonferens, 23JUN2016, att man ansåg att dess diplomatiska personal dels i USA dels i andra länder, kontinuerligt var utsatt för provokationer av amerikansk säkerhetspersonal.25 Uttalandet var bedömt ett svar på det, tidigare nämnda, remitterade regleringsbrevet för de Amerikanska underrättelseorganen, där man även har föreslagit åtgärder för att begränsa rörelsefriheten för rysk diplomatisk personal, om regelverket för dess resor på Amerikanskt territorium ej efterlevs. Vilket enligt regleringsbrevet i praktiken innebär om Amerikanskt kontraspionage upptäcker att rysk diplomatisk personal genomför olovlig underrättelseinhämtning kommer man begränsa dess rörelsefrihet under tre (3) månader.26 Vilket det ryska utrikesministeriet, under tidigare nämnda presskonferens menade på att man, i sådant fall kommer svara på, med motåtgärder, för amerikansk diplomatisk personal.27

Vad innebär då alla dessa småbitar av information dels historiska, dels nutida? I grund och botten innebär det att dels USA, dels de övriga västliga länderna bedömt upplever den ryska verksamheten med sina underrättelseorgan som ett reellt hot. Då man öppet beskriver, i det remitterade regleringsbrevet, att man skall motverka hela spektrumet av ryska s.k. aktiva åtgärder, är det även att skicka en tydlig signal till Ryssland, avbryt er verksamhet eller vi kommer vidta åtgärder mot den.

Men, bedömt, innebär det även att den ryska underrättelseverksamheten har ändrat karaktär till en mer aktiv sådan d.v.s. man arbetar mer med s.k. aktiva åtgärder kontra traditionell inhämtning. Vilket i sig kan vara vad de västliga säkerhetstjänsterna åsyftar med deras relativt samfälliga budskap, den ryska underrättelseverksamheten har ökat sedan 2014. The Washingtons Posts uppgifter ger onekligen en del av bilden, men troligtvis finns det betydligt mer som ej framkommit.

Kommer det västliga kontraspionaget kunna motverka de ryska underrättelseorganen? På sikt kommer de troligtvis kunna göra det, dock bör man ha med sig att Ryssland relativt ostört under hela 00-talet kunnat återuppbygga sin underrättelsestruktur i de västliga länderna. Därtill får det ses som troligt att delar av de strukturer som fanns i kalla krigets slutskede återaktiverats, då en stor del av dessa personer troligtvis fortfarande finns i livet i de västliga länderna. Således har man en väldigt lång väg att vandra innan man effektivt kommer kunna motverka rysk underrättelseverksamhet.

Därtill kommer troligtvis relationerna mellan många av de Västliga länderna samt Ryssland ytterligare försämras, då de aktivt kommer börja motverka de ryska underrättelseoperationerna. Den ena åtgärden en part genomför kommer medföra en motåtgärd av den andra, i klassisk växelverkan. Hur mycket av detta som kommer märkas i offentligheten är osett, en del kommer säkert göra det, men det mesta kommer troligtvis, likt under det kalla kriget, ske i det dolda.

Avslutningsvis, den tydliga kärnvapenretoriken under de senaste två (2) åren har beskrivits dels i svensk och internationell media, dels på denna blogg vid ett antal tillfällen, varvid det ej kommer beröras. Vad som dock är intressant är att den andra dominerade företeelsen, enligt Agrell, under det kalla kriget, de av underrättelsetjänster drivna verksamheter, i och med med detta även måste ses som återkommen. Således detvå (2)företeelser vilketAgrell ansåg var signifikantmed detkalla kriget, ärnu återigenen realitet.

Slutsats

Återskapandet av en eller flera arbetsgrupper i USA för att motverka de ryska underrättelseorganens s.k. aktiva åtgärder, innebär att det kommer det finnas en tydlig konfliktyta mellan de Västliga länderna och Ryssland. Likt under det kalla kriget kommer vi troligtvis på sikt se upptakten till ett "underrättelsekrig", här avses olika former av fysiska åtgärder i syfte att påverka sin motståndare, mellan å ena sidan, främst, de Västliga länderna kontraspionage och underrättelseorgan och å den andra sidan de ryska underrättelseorganen och dess kontraspionage. Detta kommer även på sikt ge försämrade relationer mellan de västliga länderna och Ryssland. Avslutningsvis så innebär detta även att konflikten mellan Ryssland och de Västliga länderna ej kommer vara kortsiktig eller att den för den delen nu skulle befinna sig i någon form av övergående fas, den kommer vara långvarig.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bezpečnostní informační služba 1(Engelska)
BuzzFeed News 1(Engelska)
Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Utrikesministerium 1(Engelska)
Slovenská informačná služba 1(Engelska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
The Financial Times 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

Abrams, Steve. Beyond Propaganda: Soviet Active Measuresin Putin's Russia. Connections: The Quarterly Journal 15, no 1, 2016.
Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigetsunderättelsehistoria. Lund : Historiska Media, 2008.
Anderson, Julie. The HUMINT Offensive from Putin's Chekist State. InternationalJournal of Intelligence andCounterIntelligence 20 no. 2, 2007.
Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs : Efron & dotter, 2006.
Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. The Routledge handbook ofthe cold war. London : Routledge, 2014.
Schoen, Fletcher. Lamb, Christopher J. Deception, Disinformation, andStrategic Communications: How OneInteragency Group Made a MajorDifference. Washington, D.C. : National Defense University Press, 2012.

Slutnoter

1BuzzFeed News. Ali Watkins. SenateCommitteeLooksToReviveCold-WarEraBodyToCatchRussianSpies. 2016. https://www.buzzfeed.com/alimwatkins/senate-committee-looks-to-revive-cold-war-era-body-to-catchHämtad 2016-06-28
2Boghardt, Thomas. Operation INFEKTION: Soviet Bloc Intelligence and Its AIDS Disinformation Campaign. StudiesinIntelligence53 no. 4 (2009): 1.
3Ibid. 1-2.
4Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. TheRoutledgehandbookofthecoldwar. London : Routledge, 2014, 310-313.
Central Intelligence Agency. Fischer, Benjamin B. AColdWarConundrum:The1983SovietWarScare. 2008. https://www.cia.gov/library/center-for-the-study-of-intelligence/csi-publications/books-and-monographs/a-cold-war-conundrum/source.htmHämtad 2016-06-28
5Schoen, Fletcher. Lamb, Christopher J. Deception, Disinformation, andStrategicCommunications:HowOneInteragencyGroupMadeaMajorDifference. Washington, D.C. : National Defense University Press, 2012, 32.
6Ibid, 8.
7Ibid, 96.
8Ibid, 98.
9Ibid, 3.
10Abrams, Steve. Beyond Propaganda: Soviet Active Measures in Putin's Russia. Connections:TheQuarterlyJournal15, no 1, 2016, 17.
11Intelligence Service of the Czech Republic. AnnualreportoftheSecurityInformationServiceFor 2008. 2009. https://www.bis.cz/vyrocni-zpravaEN2645.html?ArticleID=29Hämtad 2016-06-28
12Ibid.
13The Independent. Penketh, Anne. AllthePresident'smen: TheKGB'Sgreatpower-grab. 2006. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/all-the-presidents-men-the-kgbs-great-power-grab-427965.htmlHämtad 2016-06-27
14Nationalencyklopedin. Larsson, Hans A. Kallakriget. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kalla-krigetHämtad 2016-06-28
15Agrell, Wilhelm. Maskeradfront:kallakrigetsunderättelsehistoria. Lund : Historiska Media, 2008, 7.
16Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. TheRoutledgehandbookofthecoldwar. London : Routledge, 2014, 305.
17Ibid, 310-313.
18Anderson, Julie. The HUMINT Offensive from Putin's Chekist State. InternationalJournalofIntelligenceandCounterIntelligence20 no. 2 (2007): 300.
19The Financial Times. Blitz, James. Russianspyingatcoldwarlevels,sayexperts. 2010. http://www.ft.com/cms/s/0/92678126-8624-11df-bc22-00144feabdc0.html#axzz4CrdFZdCfHämtad 2016-06-28
20Slovenská informačná služba. SIS2014AnnualReport. 2015. http://www.sis.gov.sk/for-you/sis-annual-report-2014.htmlHämtad 2016-06-28
23Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioneremellan. Saltsjö-Duvnäs : Efron & dotter, 2006, 66-67.
24Reuters. Wroughton, Lesley. KerryraisesharassmentofU.S.diplomatsinMoscowwithPutin. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-harassment-idUSKCN0ZD2RRHämtad 2016-06-28
25The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. BriefingbyForeignMinistrySpokespersonMariaZakharova, Moscow, June23, 2016. 2016. http://www.mid.ru/en/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/2329099Hämtad 2016-06-28
26BuzzFeed News. Ali Watkins. SenateCommitteeLooksToReviveCold-WarEraBodyToCatchRussianSpies. 2016. https://www.buzzfeed.com/alimwatkins/senate-committee-looks-to-revive-cold-war-era-body-to-catchHämtad 2016-06-23

27The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. BriefingbyForeignMinistrySpokespersonMariaZakharova, Moscow, June23, 2016. 2016. http://www.mid.ru/en/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/2329099Hämtad 2016-06-28

Försvaret dubbelt upp – nu!

 

av Lars Wedin

Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra.

Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit många klarlägganden och kloka synpunkter men också många konstiga eller rent av falska påståenden. Nu är i alla fall värdlandsavtalet på plats.

Det förefaller troligt att Nato kommer att öka sin närvaro i Östersjön till sjöss och i luften. Detta kommer att ställa stora krav på Marinen och Flygvapnet och framför allt kräva en klar strategi. Hur skall vi se på denna närvaro och hur skall vi agera? Vår halvallians med USA och nära förhållande till Nato – men utan att vara medlemmar – kan komma att ställa oss inför delikata situationer.

Det konstiga är att Försvarsmakten och dess förmåga inte har diskuterats tydligare. I stort sett alla vet att försvarsöverenskommelsen 2015 var underfinansierad; målet att nå den organisation som fastställdes 2009 kan inte nås. Och då är detta mål alldeles för lågt satt. För Marinen, som denna blogg handlar om är målet sju korvetter, fem ubåtar och sju minröjningsfartyg alldeles för litet. Det dubbla skulle ligga närmare sanningen. Femton korvetter fördelade till Stockholms, Karlskronas och Göteborgs skärgårdar förefaller vara en rimlig utgångsgruppering. Härtill kommer att Marinen tillsammans med luftvärnet borde bygga ett antal luftvärnsfregatter för försvar av hamnar och Gotland.

En försvarssatsning om knappt 1 % av BNP är alldeles för låg. Sverige ligger i botten av ”Europaligan”. Som allianslös nation vore minst 2 % rimligare. Försvarsbeslutets ramar behöver alltså (minst) dubblas!

Dubbla försvarsbudgeten vore ett mål som alla med insikt i försvaret borde kunna enas om. Kanske en kampanj: ”Försvaret dubbelt upp – nu!”

ICDS-rapporten Closing Nato’s Baltic Gap[1] visar för övrigt att Nato inte har några stora resurser att avsätta till Sveriges försvar.

BREXIT är kanske början på en stor geopolitisk omvälvning. I sådana tider behöver ett land kunna lita till sina egna krafter OCH vara en intressant partner. Att vara fripassagerare duger inte.

För Marinen är läget allvarligt givet att det tar åtminstone tio år att få en ny fartygstyp operativ. Eftersom ingenting utom två ubåtar tycks finnas i planerna är Marinens själva existens i fara.

Försvaret behöver en professionell ledning

Arméchefen Brännströms avgång aktualiserar en annan viktig fråga – försvarets ledning. Krig förs med stridskrafter: armé-, marin- och flygstridskrafter. Men ingen av stridskraftscheferna ingår i Försvarsmaktens ledning; denna är i stället dominerad av stödfunktioner som ledning, kommunikation och produktion. Undertecknad känner inte till något annat land med en sådan organisation.

Vi bör därför snarast återgå till en organisation där armé-, marin- och flygvapencheferna är ÖB närmaste rådgivare avseende respektive stridskraftområde med entydigt ansvarig för sina stridskrafter; låt oss kalla dem försvarsgrenschefer. Produktion, kommunikation m.m. bör växlas ned till att bli stödfunktioner.

Sveriges överbefälhavare har en unik ställning. Det finns knappast något annat land som i fredstid har en militär som ”supreme commander”! Detta må vara en del i den besynnerliga svenska författningen och dess historiska rötter. Men det har också inneburit att försvarsgrenscheferna har fått munkavle. Regering, riksdag och press har ingen ordentlig insyn i försvaret och dess avvägningar. Tidigare, när en försvarsgrenschef kunde avge en ”avvikande mening” fick våra styrande också en insikt i försvarets olika avvägningsproblem; problem som alltid kommer att finnas. Konkurrensen mellan försvarsgrenarna har ju inte försvunnit utan bara flyttat in i Försvarsmaktens högkvarter. Denna konkurrens är dessutom inte enbart av ondo, tvärt om; bedriven med ansvar handlar ”försvarsgrensstrider” om olika strategier; var tyngdpunkten i försvaret skall läggas. Sådan debatt, också bedriven av militära chefer, är en väsentlig funktion i en demokrati.

För Marinen vore en sådan nyordning av särskilt stor betydelse eftersom Marinen inte bara är en del av försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige. Armén och Flygvapnet har säkert också argument för en sådan nyordning men här är det Marinen det handlar om.

En maritim strategi

Regeringen har 2015 lagt fram en maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:

Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av mari­tim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. Med sin mångfald av maritima akti­viteter utgör svenska havs- och kust­områden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…

Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.

Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.

Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.

Marinen + Kustbevakningen = sant?

Den maritima strategin ställer ökade krav på statens samlade förmåga att agera till sjöss i fred, kris och krig. För att ta ett exempel: när vindkraftverk till sjöss får allt större betydelse för elförsörjningen så ökar också skyddsbehovet.

Sverige drar traditionellt en skarp skiljelinje mellan fred och krig. Detta återspeglas också i den marina uppgiftsfördelningen: Kustbevakningen i första hand i fred (den är ju obeväpnad) medan Marinen skall ha förmåga för väpnad strid, d v s krig. Denna skarpa skiljelinje har för länge sedan upphört att existera i verkligheten; det går inte att dra skarpa gränser mellan inre och yttre säkerhet, civilt och militärt. Det finns naturligtvis ytterlighetsfall. Vi behöver inte kustkorvetter för att kontrollera nykterheten till sjöss på midsommarafton och Kustbevakningens fartyg har knappast någon förmåga vid ett invasionsförsök. Men däremellan finns en lång rad scenarier med mer diffus och komplex hotbild: organiserad brottslighet, terrorism och nu hybridkrigföring. Den senare typen kännetecknas just av osäkerhet om intentioner och aktörer.

Nu är det knappast troligt att Marinen och Kustbevakningen slås ihop. Det faktum att det finns en militär och en civil marin organisation ger också statsmakterna ett ökat spelutrymme. Däremot är det absolut nödvändigt att skapa så mycket synergi som möjligt; både den civila och den militära flottan är otillräcklig. Kustbevakningen har visserligen många båtar men inga snabba fartyg för kontinuerlig patrullering av vår ekonomiska zon.

Ett förslag vore anskaffandet av ett antal OPV – Offshore Patrol Vessels – på marknaden. Materielen bör så långt möjligt vara lika. Teknikutvecklingen underlättar detta genom att fler och fler uppgifter kan lösas av drönare (drones). Det bör understrykas att även Kustbevakningen behöver ha beväpning – nödvändigt med hänsyn till det ökade hotet från terrorister. Ett skräckscenario är ett terroristangrepp på ett stort kryssningsfartyg.

Med ett sådant upplägg skulle fartygen kunna växla uppgift mellan civila och militära uppdrag även om de givetvis skulle vara specialiserade för det ena eller det andra ändamålet. När så behövs kan marina fartyg ta ombord kustbevakningspersonal med polisiära befogenheter.

Härutöver måste personalramarna ökas så att alla fartyg kan vara fullbemannade och, helst, med dubbla besättningar.

Utbildning

En väsentlig fördel med att återinföra försvarsgrenarna är att försvarsgrenschefen skulle ”äga” utbildningen. En blick på Försvarsmaktens hemsida avseende GMU (Grundläggande Militär Utbildning) visar att det är fråga om att utbilda infanterister. För den som är intresserad av ett yrkesliv till sjöss förefaller GMU inte så lockande. Visst behövs vakt- och vapenutbildning men den blivande sjömannen behöver i första hand sjömanskap.

Den blivande sjöofficeren behöver också läsa ett antal ämnen som hans kamrater inte behöver (det omvända gäller givetvis också): internationell rätt (FN havsrättskonvention m.m.), hydrografi, sjömanskap, det maritima regelverket samt, för blivande nautisk personal, navigering. Visst behöver också sjöofficeren statskunskap men denna bör då inriktas på hans/hennes yrkessfär. Militärhistoria är ett nödvändigt ämne för alla officerare – sjöofficeren skall givetvis i första hand läsa marinhistoria.

Ingenting hindrar att en marin officersutbildning vilar på vetenskaplig grund. Kanske kan det nordiska samarbetet leda till en gemensam sjökrigsskola (och krigs- respektive flygkrigsskola). Utbildningen kan sedan avslutas med ett gemensamt halvår avseende specifika nationella frågor.

Avslutning

BREXIT visar att dagens geostrategiska verklighet inte är evig. Visst bör Sverige bli medlem i Nato samt drivande när gäller försvarsutvecklingen inom EU. Men svensk politik måste grundas på svensk förmåga.

Försvarsmakten måste åter få en professionell ledning där försvarsgrenschef, under ÖB, har ett odelat ansvar. Detta är speciellt viktig för Marinen som inte bara är en del av Försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige.

Det nära samarbete med Kustbevakningen som är nödvändigt av finansiella och operativa skäl kräver att Marinen kan agera även utanför Försvarsmaktens område.

En nyanskaffningsplan måste snarast utformas. Den nuvarande, i FB 2009 fastställda, marina styrkan är alldeles för liten och dessutom inte hållbar på sikt. Här borde synergi med Kustbevakningen kunna skapas.

För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste försvarsanslaget höjas rejält. Det finns inga pengar att överföra mellan försvarsgrenarna, alla har för små resurser.

Starta en kampanj med mottot ”Försvaret dubbelt upp – nu!”

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Wesley Clark, Jüri Luik, Egon Ramms, Richard Shirref, ”Closing Nato’s Baltic Gap”, International Centre for Defence and Security, Tallin, 2016.

Vi mörkade aldrig – vi agerade

Flera medier rapporterade under torsdagen om en misstänkt gruppvåldtäkt på Norrbottens flygflottilj, F 21 i Luleå. Händelsen inträffade i februari månad och är känd av Försvarsmakten. Det var också jag som chef för F 21 som anmälde händelsen till polisen.

Av medias rapportering kan man få intrycket att Försvarsmakten försökt mörka det inträffade och avsiktligt dröjt med att polisanmäla händelsen. Det är fel.

Åtgärder vidtogs omedelbart så snart jag och övriga förbandsledningen fick kännedom om det som inträffat. Fokus låg, naturligtvis, på att lämna stöd till den kvinna som utsatts för de misstänkta övergreppen. I de samtalen uppmanade vi som arbetsgivare kvinnan att själv polisanmäla det som inträffat. Två och en halv timme efter att hon meddelat att hon valt att inte göra en polisanmälan lämnade jag som förbandschef istället in en polisanmälan.

Parallellt med detta genomfördes samtal med de tre misstänkta förövarna. En av dem valde att själv att avsluta sin provanställning. De andra två fick beskedet att deras provanställningar skulle upphöra. Efter händelsen har också förbandet fortsatt att lämnat stöd till den utsatta kvinnan.

Försvarsmakten är demokratins yttersta försvarare. Vi ska stå upp för alla människors lika värde. Vår uppgift – att ytterst med vapen i hand – försvara Sverige, ställer extra stora krav på alla oss som är anställda eller frivilliga i Försvarsmakten.

Låt mig därför vara tydlig:

Kränkningar är i alla former helt oacceptabla och strider mot Försvarsmakten värdegrund.

Vi kommer även fortsättningsvis kraftfullt agera om den här typen av händelser inträffar igen.

Carl-Johan Edström

Flottiljchef för F 21

Fakta:

Händelsen inträffade lördagen den 6 februari 2016 (natten mellan fredag och lördag).

Lördagen den 6 februari fick flottiljledningen en indikation på att något hänt. Inte vad som hänt.

På måndagen den 8 februari påbörjade F 21, som arbetsgivare att följa den fastställda checklista (för händelser liknande det inträffade) och förde samtal med de inblandade. Ingen internutredning genomfördes.

På eftermiddagen den 8 februari visste arbetsgivaren vad som hänt. Arbetsgivaren stöttade då den utsatta att göra en polisanmälan.

Arbetsgivaren kontaktade Juridiska avdelningen vid Försvarsmaktens högkvarter för råd. Rådet som gavs var att följa Lagen om offentlig anställning (LOA) som stipulerar att en arbetsgivare är skyldig att göra en polisanmälan.

Tisdagen den 9 februari får arbetsgivaren kännedom om att den utsatta inte avser göra en polisanmälan. 2,5 timmar senare polisanmäler arbetsgivaren händelsen.

Den utsatta har fått stöd och hjälp från Försvarsmakten genom kamratstöd, chefsstöd och Företagshälsovården. Den utsatte hade aldrig kontakt med någon jurist från Försvarsmakten.

Den utsatta har aldrig övertalats av någon jurist att dra tillbaka sin anmälan. Det var arbetsgivaren som gjorde polisanmälan.

Vad avser de tre misstänkta soldaterna valde en att själv avsluta sin provanställning och två meddelades av arbetsgivaren att provanställning upphör/avslutas.

Efter att arbetsgivaren lämnat in polisanmälan är det upp till rättsvårdande myndigheter att hantera ärendet.

 

Våldsutövning och faran med överdriven intellektualisering

En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

av David Bergman

”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till synes oförstående inför frågan, men svarar slutligen: ”Men hur kan ni vilja bli militärer, ni ska ju kunna göra det här mot en annan människa?”

Trots den centrala del som våldsanvändning och handlingen att döda utgör i krigföring, är diskussioner om ämnet relativt begränsade. Debatter om framtidens konflikter kan även ibland ge intrycket av att dessa kommer att kommer vara blodlösa, digitalt utkämpade informationskrig som kommer att avgöras utan att en enda kula avlossas.

Att verka i väpnad strid är bland det mest stressfyllda en människa kan utsättas för. Det betyder att du riskerar att skadas, eller att dödas men även att du kan komma att behöva korsa den psykologiska tröskeln som det innebär att ta en annan människas liv. Alla texter om krigföring som utelämnar eller förskönar dessa grundläggande fakta är ofullständiga och missvisande.

Våldshandlingar begränsas i samhället inte bara i lagar och religiösa skrifter, utan även i kulturella och sociala normer. Genom dessa socialiseras vi under vår uppväxt (förhoppningsvis) till en inneboende aversion gentemot explicit våldsutövning som måste överkommas för att kunna fungera på slagfältet.

Att ikläda sig en uni-form är en betydande del i en avindividualisering genom vilken soldaten inte längre är en individ utan genomför legitima handlingar som del av ett kollektiv. En annan av de mest centrala aspekterna i dödandet är avhumanisering, vilket används som en naturlig och inneboende del i militära utbildningar. Soldaten lär sig tidigt under sin grundutbildning att skjuta inte på människor, utan på silhuetter med grova attribut och elak uppsyn. Genom denna process förvandlas målet för det egna våldet från en människa med tankar och känslor till ett objekt: Fienden. Avhumaniseringen förstärks inte sällan utöver de avsiktliga processerna genom att motståndaren ges öknamn eller framställs som obildade, blodtörstiga vildar (animalistisk humanisering) eller rigida robotar utan emotioner eller känslor (mekanisk humanisering).

Den inneboende avindividualiseringen och avhumaniseringen i militär utbildning är naturlig och måste finnas. Men dess effekter har sina begränsningar. Eftersom våra soldater är intelligenta individer som ofrånkomligen kommer att fundera och resonera runt sina handlingar krävs även senare i utbildningsstegen omvänt en humaniseringsprocess där samtal om våldshandlingar, att döda och om döden, är naturliga moment.

Trots detta är diskussioner runt och utbildning i psykologin bakom våldsutövning, med några få undantag och insatser av enskilda eldsjälar, relativt sällsynt i den militära organisationen. Tvärtom finns det stundtals närmast en beröringsskräck inför diskussioner om våldsanvändning och en tendens att överintellektualisera krigföring. När våld blir systematiserat diskuterar vi oftare krigföring i termer av att ”komma innanför motståndarens OODA-loop” och att ”orsaka systemkollaps” än att uttryckligen tala om att det är våldsverkan och dödande som uttrycken avser.

”Det här är väl ändå inte särskilt smakfullt” sade en hög officer vid ett tillfälle under en större stabsövning och jag blev bryskt tillrättavisad på grund av att bilder på dödade civila användes på en fingerad propagandaprodukt. Min roll var att spela ”röd” sida och agera som motståndarens special- & psyopsförband. Den kritiserade propagandaprodukten pekade falskt ut att civila lokalinnevånare skulle ha dödats av den fredsbevarande styrkans artillerield mot motståndsmännens positioner. Den högre officeren menade att bilden ”kunde missförstås” och inte hade något i övningen att göra. I viss mån hade kollegan rätt; Bilden var inte smakfull. Men mina argument, att det var så civilt lidande i en konfliktzon mycket väl kunde se ut, men framförallt att motståndarens verksamhet och propaganda i ett skarpt läge sannolikt skulle sett mycket värre ut, föll för döva öron. En direkt order gavs att inga bilder på skadade eller döda fick användas inom övningen och mina efterföljande inspel blev så kraftigt detaljstyrda och koreograferade att de inte orsakade någon som helst inverkan på övningsspelet.

Trots att krigets grundläggande natur sannolikt kommer att förbli oförändrad, ser vi i kontrast en omfattande utveckling och diskussioner kring metoder för att föra krig. Inte minst vad gäller en kraftig ökning av specialoperationer, informationsoperationer och cyberkrigföring. Inför denna utveckling är det lätt att få intrycket att framtidens slagfält med hybridkrigföring kommer att vara kontaktlöst, fritt från blod och helt utspelas i informationskanaler och digitala domäner. Men termen ’hybrid’ betyder just korsning och att olika metoder för krigföring utnyttjas samordnat och på nya sätt – inte att det traditionella sättet att föra krig skulle upphöra eller krigets natur ändras. Tvärtom ser vi att även konflikter som anses vara skolboksexempel i användandet av informationskrigföring, i allra högsta grad även innehållit våld och dödande.

Utvecklingen av metoder för krigföring kan få som en följd att frågan om just våldsverkan och dödande blir svårare att beröra som en effekt av en överintellektualisering av synen på krigföring. Men att utöva våld och att vid behov också döda kommer högst sannolikt att vara en central del även i framtida konflikter och något som måste behandlas inom all militär utbildning.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi.

 
En utökad version av detta inlägg är införd i nr 2-2016 av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift »

Prolog till mobiliseringskontroll

Reflektion

Den 14JUN2016 beordradeRysslands President, Vladimir Putin, en beredskaps- samt mobiliseringskontroll av de ryska väpnade styrkorna. Kontrollen omfattar samtligamilitärdistrikt i Ryssland. Kontrollen skall avslutas den 22JUN2016. I skrivande stund av detta inlägg så fortgår fortfarande kontrollen, dock finns det ett antal saker som bör beröras redan nu, ett mer omfattande inlägg kommer publiceras när kontrollen är avslutad, för att dels avdramatisera kontrollen dels påvisa intressanta aspekter med den.

Inleder vi med storleken på denna kontroll, vilket i sociala medier varit den stora diskussionspunkten, så har inga faktiska siffror delgivits hur stor denna kontroll är, något man varit tydlig med att delge i ungefärliga siffror vid de tidigare beredskapskontrollerna. De ryska väpnade styrkornas nyhetskanal uppger bl.a. att man kallat in reservistersom genomfört sin militärtjänstgöring för 10-30 år sedan, men inget antal kring hur många delges. Nezavisimaya gazeta beskriver i en artikel, reservister som tecknat avtal med de väpnade styrkorna motsvarande vårt svenska GSS/T system, i sådant fall skall det röra sig om cirka 5,000 reservister som kallats in.

Så här kan man fortsätta, avseende bedömande på storleken av kontrollen, utan att egentligen komma fram till någon säker siffra. Varvid det blir enklare att observera grannländernas reaktioner i Rysslands närområde. Ni som drar er till minnes den s.k. "Ryska Adventen" så genererade den en hel del motåtgärder i Östersjöregionen. Bland annat så höjdes beredskapeninom Litauens försvarsmakt då den beredskapskontrollen genomfördes, ingen sådan information har publicerats i skrivande stund. I dagsläget så finns det ett stort antal förband i Östersjöregionen m.h.t. den övningsverksamhetsom genomförts vilket kan ses som en säkerhetsgaranti, dock är dessa utrustade för övning och för att kunna utgöra någon form av beredskap skulle dessa behövas pårusta för skarp tjänst, någon sådan information finns ej heller i skrivande stund.

Väger man då samman "bilderna" rör det sig, således, ejom omfattande inkallelser av reservister i Ryssland för genomförandet av denna mobiliseringskontroll. Vad avser reservisterna omfattar troligtvis inkallelserna de reservister som tecknat kontrakt med de ryska väpnande styrkorna, vilket skulle förklara uppgifterna om den sprida åldersgrupperingen vid inkallelserna, då t.ex. värnpliktig personal som genomfört sin grundutbildning för 30 år sedan, normalt placeras i "Kategori C" förband som har en mycket lång återtagningstid i händelse av en mobilisering. Givetvis kan ytterligare selektiva inkallelser genomförts för att testa mobiliseringssystemet, dock torde det ej återigen röra sig om några stora mängder reservister, då det skulle skapa dels ett samhällsekonomiskt problem dels övriga samhällsproblem vilket i skrivande stund skulle märkts i rysk media.

Vad som dock är intressant är den stora ledningsövningen som förefaller genomföras inom ramen för denna beredskapskontroll. Då man dels genomför en sådan övning dels genomför mobiliseringskontroll, så får man se det som att det är de inledande stegen av hur en mobilisering av de ryska väpnande styrkorna skall genomföras, som övas. Vilket i det långa perspektivet visar på hur dålig säkerhetssituation som uppstått. Därtill de som minns den stora beredskapskontrollen som genomfördes16-21MAR2015, så inledes den just med ledningsövning inom samtliga militärdistrikt, vilket senare kom att växa upp till en mycket stor beredskapskontroll, således finns möjligheten att det fortfarande kan bli en uppväxling av denna beredskapskontroll, dock med inneliggande värnpliktskull samt de kontinuerligt tjänstgörande förbanden.

Ytterligare vad avser mobiliseringskontrollen så är detta troligtvis en första kontroll av hur det beordrade utbildningsprogrammet, sedan 2014, för de styrande i de ryska oblasterna fallit ut, för att kunna genomföra mobilisering. Därtill är det troligtvis en kontroll av vilken status materielen de facto har som finns de olika mobiliseringsplatserna. Ni som drar er till minnes de första beredskapskontrollerna under 2013, så hade de ungefär samma kontrollmekanismer, d.v.s. kontrollera att ledningsförhållanden fungerar, kontrollera materielstatus hos förbanden och därefter lösande av enklare uppgifter, detta hur nu utvecklats till mer komplexa övningar vid de senare beredskapskontrollerna, då man höjt den grundläggande nivån inom en rad områden hos de väpnade ryska styrkorna.

Således får detta, troligtvis, ses som ett första steg i en förmågehöjning vad avser Rysslands förmåga att kunna genomföra partiell till allmän mobilisering av sina väpnade styrkor. Detta innebär troligtvis även i förlängningen att vi kommer få se fler oförberedda mobiliseringskontroller med ett inledande fokus på att höja materielstatusen, därefter troligtvis med inkallelser av större mängder värnpliktiga reservister för att slutligen kunna pröva systemet. Troligtvis kan vi få se en sådan övningsverksamhet under nästkommande års strategiska övning, om mönstret kring hur beredskapskontrollerna under 2013 återupprepas, för de ryska väpnande styrkorna. Det vill säga vid Zapad-2017, kan man pröva mobiliseringssystemet i Ryssland fullt ut, vilket skulle kunna vara en av de åtgärder som Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, beskrev som förberedelser inför Zapad-2017, vid en tidigare presskonferensi år.

Have a good one! // Jägarchefen

Återstarta maskinen!

av Bo Richard Lundgren

Mycket tyder på att återuppbyggnaden av det svenska civila försvaret går väldigt trögt. I senaste numret av MSB:s tidning TJUGOFYRA7 vittnar en analytiker på myndigheten om detta. Han har tagit del av de senaste nationella risk- och förmågebedömningar som gjorts och säger att ”det verkar saknas kunskap om vad man ska ta höjd för i sin planering, både när det gäller krisberedskapen och civilt försvar.”

Det finns naturligtvis flera skäl till varför planeringen går trögt i Sverige. Det viktigaste skälet är den långa ”strategiska time-outen” som fick genomslag efter murens fall. Ett annat viktigt skäl är frånvaron av tydliga planeringsanvisningar från regeringens sida. En tredje väsentlig orsak är att statsmakterna inte anslagit några nya pengar till det civila försvaret trots upprepade paroller om att såväl totalförsvar som det civila försvaret ska byggas upp på nytt.

Denna oförmåga att komma igång med planeringen på civil sida finns också inom Nato. I slutet av maj i år höll chefen för Nato:s civila planering – Lorenz Meyer-Minnemann  ett uppmärksammat tal där han framhöll behovet av att medlemsländerna och partners på allvar tar itu med den civila planeringen.

Som vägledning har Nato nyligen gett ut Riktlinjer och baskrav för den civila planeringen (RESILIENCE GUIDELINES FOR SEVEN BASELINE REQUIREMENTS).  Dessa riktlinjer och krav är genomarbetade och ganska detaljerade och är väl lämpade att utgöra en grund för ländernas analys och genomgångar av viktiga områden. De sju områdena är:

  1. Assured Continuity of Government and Critical Government Services.
  2. Resilient Energy Supply.
  3. Ability to Deal Effectively with Uncontrolled Movement of People.
  4. Resilient Food and Water Resources.
  5. Ability to Deal with Mass Casualties.
  6. Resilient Civil Communication Systems.
  7. Resilient Civil Transport System.

Dessa områden har stor relevans även för det svenska civila försvaret. Meyer-Minnemann använde uttrycket restart the engine. Men han ansåg att det inte räckte med att återstarta maskinen. We also havet to re-design it. Det stämmer också på svenska förhållanden. Vi behöver återstarta under nya moderna former. Enligt min mening skulle Natos inriktning kunna utgöra en bra grund och en inspiration för en sådan återstart.

Statsmakterna har framhållit att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken och att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och i samverkan med andra länder. Vi har nu möjlighet att i handling visa att vi menar allvar med dessa deklarationer. Vi kan på det civila försvarets område bygga upp vår säkerhet efter gemensamma mål och riktlinjer. Det gagnar oss själva. Och det gagnar alla.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Med en blinkning till Skipper

Björn Hamiltons HMS Neptun, till höger, spelade en betydande roll 1981.

Har äntligen sett sista delen av DVD-serien ”Kalla kriget”, den nyproducerade delen om 1981-1992 med Einar Lyth som ciceron (även manusförfattare). Detta är inte bara en välgjord och spännande DVD utan innehåller även nya rön och tolkningar om bland annat ubåtsintrånget i Blekinge skärgård 1981.

En av dem som intervjuas i filmen är Björn Hamilton, som 1981 spelade en viktig roll i dramat kring den sovjetiska ubåten S-363 (U 137). Genom denna DVD klarnar bilden av hur pass viktig hans ubåt, HMS Neptun, var i sammanhanget. Förklaringen av Björn Hamilton varför den sovjetiska fritagningsplanen av S-363 avbröts är en tankeställare som heter duga. Nästa gång jag i Karlskrona kommer att träda in i Neptun kommer det att vara med större respekt.

Apropå marina personligheter så innehåller filmen även en kul blinkning till bloggaren ”Skipper” dvs. Niklas Wiklund, liksom författaren av en ny bok om Karlskrona 1984.

Jag är imponerad av alla fina klipp från nyhetssändningar och reportage som producenterna har hittat. Många fynd som jag inte kan minnas att jag sett tidigare.

Märkligt att jag också lyckats glömma att bokstavligen många tusen aktivister för polska solidaritet greps i början av 1980-talet. Men det stämmer, liksom de imponerande uppgifterna om det svenska flygvapnets styrka under 80-talet. Filmen skapar också klarhet om vad som efter Sovjetunionens upplösning egentligen hände med de svenska artilleripjäserna, liksom beredskapslagren.

Bonusfilmen är också sevärd. Kort sagt, alla med intresse för det klassiska kalla kriget bör se detta.

Har vi fel fokus vid rekrytering till försvaret?

av Magnus Sjöland

Vi går in i en helt ny värld med helt nya hotbilder, vilket kräver helt nya strategier. Många ropar att det var bättre förr och att vi skall kopiera gamla strukturer för att möta de nya hoten. Detta tror jag är helt fel väg att gå.

Vi kommer i framtiden att möta nya hot mot vårt samhälle som vi inte kunnat fantisera om, många av dessa är riktade mot infrastruktur, kommunikation, information och media. Dessa behöver inte vara fysiska utan kan vara olika sätt att ta sig in i våra informationssystem för att där ändra, kopiera eller radera information. Vilket kan vålla stor materiell skada, lidande och död. 

De senaste åren har vi fått se hybridkrigföring i vår närhet och cyberattacker mot vårt samhälle. Det konstiga är att detta inte har fått något större avtryck vid rekryteringen till Försvarsmakten och de svenska försvarsmyndigheterna. Nya strategier behöver också snarast tas fram för hur vi skall skydda oss. Även hur vi skall organisera vår stat, vissa av hoten berör polis, andra MSB eller FM. Många av hoten verkar hamna i ett ”vakuum” där ingen har ansvar?

Cyberhot och cyberattacker har vi pratat om sedan 80-talet och är inget nytt, det som har hänt är att hela samhället idag är uppkopplat mot Internet och datoriserat på ett helt annat sätt än på 80-talet. Försvarsmakten, försvarsmyndigheterna och försvarsindustrin är ofta väl skyddade mot cyberattacker då de levt med hoten under lång tid. Det nya är att hela samhället idag är mycket mer sårbart och intrikat sammanbundet av ett stort antal informationssystem. Många funktioner i samhället har inte ens tänkt tanken på cyberhot, därför är det viktigt att vi nu kraftsamlar och skyddar oss. Samhället är idag beroende av att dessa funktioner fungerar, ofta även Försvarsmakten direkt eller indirekt.

Det är inte OK att något kan få vår flygtrafik att stoppa eller våra tåg att stanna, att våra tidningar inte går att läsa eller att vi i värsta fall inte får någon el mitt i kalla vintern.  Oavsett om det är någon som utför en cyberattack eller om det är inbyggda ”felbuggar” i programvaran, skall det inte få så allvarliga konsekvenser på för Sverige livsviktig infrastruktur. Det finns metoder, programmeringsspråk och erfarna IT-specialister som kan se till så att våra IT-system blir motståndskraftiga mot inbyggda fel eller attacker. I de fall samhället är beroende av rent kommersiella system, bör vi via skattemedel se till så att de blir mer tåliga via skattsedeln eller om det blir billigare bygga robusta statliga system för de mest centrala funktionerna.

Det är inte OK att någon kan leka med oss eller jävlas med oss på rent pin kiv! Det är inte OK att vi inte förstår vad som händer i vår omgivning och att vårt öppna samhälle är hotat. Den nya hybridkrigföringen ställer alla gamla invanda mönster på hur ett krig utkämpas på ända, här krävs också att vi rekryterar in riktigt stora tänkare som kan ”se utanför boxen”.

För att dra ett parallellt exempel för att belysa hur fel det kan bli när gårdagens försvar möter helt nya hot. Jag tänker på när en koalition med ett högteknologisk USA i spetsen invaderade Irak i Kuwait-kriget. De hade inte en chans på natten då USA hade moderna mörkerhjälpmedel och Iraks armé var ”blind”. På samma sätt kan man dra paralleller i framtiden om nya högteknologiska hot inte går att möta med ”blinda” soldater, när fienden slår ut elförsörjning, banker, tidningar, telefoner, tåg och flyg, utan att avfyra ett enda skott. Vi kommer även i framtiden få möta mer konventionella fysiska hot där inga soldater är inblandade, t ex autonoma (en robot kör utan att någon människa styr eller behöver vara inblandad) farkoster i stora mängder, dessa kan vara lastbilar, fåglar, insekter, missiler, humanoider, stridsvagnar, flygplan, båtar och ubåtar. Dessa krig kommer mer att innebära att ingenjörer krigar mot ingenjörer och professorer. I båda dessa fall behövs avancerade algoritmer och stort teknik- och datakunnande för att skydda vårt samhälle.

Många är rädda för att de inte kan hitta tillräckligt många soldater i det nya svenska systemet, jag håller med om att detta är ett bekymmer. Vi måste kunna bemanna de befattningar som är beslutade.

Men vi har ett mycket större bekymmer med att hitta de experter och talanger som behövs för att möta de stora utmaningarna som vi står inför ovan. De framtida krigen kommer mer och mer att ske i cyberrymden, av autonoma enheter och mindre och mindre av soldater. Vi kommer att behöva färre soldater och fler riktigt duktiga tänkare och ingenjörer. De två största hoten just nu är:

  • Cyberförsvara Sverige, hur skyddar vi oss mot inbyggda fel och attacker?
  • Hybridkrigföring, vad innebär det för oss? Hur analysera och förstå dessa?

För att klara av att möta cyberhoten behöver vi rekrytera de bästa ingenjörerna, inte vanliga soldater. Det krävs världsledande kunskap för att möta hoten i Cyberrymden, och riktigt skärpta filosofer, schackspelare, matematiker eller andra tänkare för att förstå hur den innersta kärnan av olika hybridkrigföringstekniker kan appliceras. Vi måste kunna se mönster tidigt och hur dessa kan utgöra ett hot mot oss.

Att arbeta med cyberattacker är något helt nytt och på en helt annan nivå än den traditionella krigföringen. Vi saknar idag kunskap och det är skriande brist på cyberspecialister i Sverige. Om vi tittar på den ström av duktiga unga vuxna som lämnar skolorna så står inte försvaret högt i kurs, i topp ligger bolag som Facebook och Google. FMV, FRA, FHS, FOI, FM ligger långt ner i popularitet bland dem som går ut våra bästa skolor med de högsta betygen.

Hur skall vi göra för att locka till oss de som är kapabla att lösa problemen? Det fina är att det inte behövs speciellt många personer för att trenden skall vända, då de dels i sig själva lockar till sig fler, men att de i sin tur även kommer att sysselsätta många med att lösa problemen. Kan vi kraftsamla IT-branschen och försvarsbranschen mot Cyberhoten? Kan vi visa Sveriges ingenjörer och tänkare att försvaret är en hel bransch med massor av spännande arbetsuppgifter, spännande ny teknik och många olika arbetsplatser som man kan välja mellan och byta jobb emellan? Det finns allt från jobb i små och medelstora spetsföretag, stora exportbolag, flera olika myndigheter med spännande forskning, drift och operativa insatser, internationell standardisering till att ställa krav på vad som skall införskaffas. Vore det inte bra om vi kan visa upp en palett av vad som finns inom försvarsbranschen, så kanske fler skulle bli intresserade av att leta sig dit? Detta skulle även ge mycket större chans att finna folk till alla de tjänster som behöver tillsättas, som t ex soldater, administratörer, inköpare, forskare och programmerare.

Om vi i Sverige kan gå i bräschen för att lösa de gigantiska problem som ett öppet samhälle med ett fritt Internet innebär, så finns det enorma möjligheter att detta kan bli vår nya exportindustri. Här kan vi ta fram både tjänsteprodukter i form av rådgivning och konsultinsatser, samt avancerade IT-produkter för skydd av samhället. Jag tror att även försvaret behöver en rejäl omorganisation och att helt nya tjänster behöver inrättas. För att lyckas med detta måste vi få talangerna att stanna i Sverige och börja jobba med våra säkerhetsbrister.

Jag anser att vi behöver:

  • Ge mycket mer fokus åt att hitta de duktigaste ingenjörerna och tänkarna.
  • Vi behöver göra hela branschen mer attraktiv.
  • Mer samordning krävs mellan alla aktörer.

Detta skulle leda till ett säkrare och tryggare Sverige med stora chanser till en ny stark exportindustri. För att locka folk till dessa viktiga poster kan vi profilera mot samhällsskydd, inte krig. Jag tror att många ryggar tillbaka vid tanken på krig och försvar, däremot kan många vara intresserade av att skydda vårt samhälle.

 

Författaren är VD och ledamot av KKrVA

 

 

Vindkraft kontra nationella försvarsbehov



Det här blir förmodligen ett av de viktigare inläggen som skrivits på denna blogg under senare tid. Det berör den största vindkraft-etableringen på hav som genomförts i Sverige. Den är planerad att förläggas mitt i Hanöbukten - och därmed också mitt i ett av sveriges viktigaste och mest frekvent använda militära övningsområden. 


På bilden här nedan har jag lagt in det havsområde i Hanöbukten där företaget Blekingen Offshore avser etablera 500-700 vindkraftsturbiner! Lägger man bara in vindkraftparken, så ser det för den oinvigde inte så farligt ut. Men så enkelt är det tyvärr inte.




Projektet, med många tunga ägare med stort politiskt inflytande, väntar just nu på ett regeringsbeslut. Om regeringen medger utbyggnaden, vilket enligt riksdagsledamoten Annika Engblom (m) kan komma att ske inom kort så vore det en katastrof. Varför? Ett sådant beslut vore fullständigt förödande för Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Det är det sista vi behöver i en tid som nu där säkerhetsläget är det sämsta sedan kalla kriget!

Men varför vore då en vindkraftetablering i Hanöbukten, i det planerade området så katastrofalt?

För det första så är vindkraftparken planerad att förläggas på gränsen mellan de militära övningsområdena Hanö Nord (D164) och Hanö Väst (D165) och precis intill Hanö Ost (D166). Se bild med de militära övningsområdena inritade här nedan (rött streckat).




Att förlägga en vindkraftpark i detta område skulle inverka menligt på övningsverksamheten, och i vissa fall förhindra den helt och hållet.

Det kan för marinens del till exempel (men inte begränsas till) handla om:

- Luftvärnsskjutningar från fartyg mot bogserade luftmål
- Skjutningar från fartyg mot bogserade sjömål
- Luftförsvarsövningar mot stridsflygplan på låg höjd
- Ubåtsjaktövningar
- Torpedskjutningar
- Sjunkbombfällning
- Ubåtsövningsverksamhet
- Ytstridsövningar

Med tanke på områdets placering, i stort sett mitt i övningsområde Hanö, så omöjliggörs mer eller mindre skjutning med artilleri mot bogserade luftmål, en verksamhet som är en grundförutsättning för att kunna öva fartygens egenskydd och därmed besättningen överlevnad.




Målen bogseras av ovanstående flygplanstyp, som bogserar upp till två mål i vajer efter sig. Vajerlängden kan vara upp till 4000 meter vilket gör att flygplanen får en stor svängradie. Både flygplan och mål måste hela tiden befinna sig inom övningsområdet. För att detta ska kunna uppnås flyger man i en bana som normalt sett brukar uppta en stor del av ovanstående övningsområde.

När man väljer bana för målflyget måste man också hitta fria skjutsektorer, där det är helt tomt på ytan både från fasta föremål (så som vindkraftverk) men framför allt fritt från fartyg på ytan och flygplan i luften.

Luftrummet ovanför övningsområdet brukar vi dessa övningar avlysas, vilket gör att man slipper flygtrafiken under själva skjutningen. Men fartygstrafik kan man inte avlysa eller förhindra på samma sätt, varför man måste ta hänsyn till den i sin planering. I vissa områden är den mer intensiv än på andra ställen vilket nedanstående bild illustrerar.



Som vi då kan se så minskar området som är aktuell för att genomföra övningar, och till saken hör det att det är precis i det område som det planerade vindkraftsparken ska byggas, som det oftast är möjligt att hitta möjliga skjutsektorer. Vilket sammanträffande!

För formens skulle så bör tilläggas att när man skjuter med 57mm allmålskanon så är säkerhetsområdet närmare 15.000 meter i längd i en sektor om cirka 90 grader med utgångspunkt från skjutande fartyg. I hela denna sektor får ingenting befinna sig.

500-700 vindkraftverk mitt i detta övningsområde skulle näst intill omöjliggöra den här typen av verksamhet och mycket annat. 

Försvarsmakten genomföra givetvis även verksamhet som är skyddsvärd, och då vill man givetvis genomföra den på eget territorium. Då begränsas nyttjandet av det aktuella övningsområdet ytterligare vilket nedanstående bild illustrerar.




Den rödmarkerade delen i bilden här ovan är den del av övningsområdet som ligger utanför svenskt territorium, d.v.s på internationellt vatten. 

Med en vindkraftspark i övningsområdet så begränsas det tillgängliga området för att kunna bedriva nödvändig verksamhet till ett absolut minimum. Här ska man också betänka att i den norra delen, längs kusten så förekommer det en hel del fritidsbåtstrafik och kustfiske, vilket ytterligare begränsar det disponibla området.


Men även flygvapnets övningsområden kommer att påverkas. Se bild här nedan.



Hela den planerade vindkraftparken ligger som synes även i Flygvapnets övningsområde (Sektor S13). Det här skulle omöjliggöra lågflygning i det aktuella området, och inverka negativt på möjligheterna till samverkan mellan marin- och flygstridskrafter. Just Hanöbukten är unikt på det sättet att en av sveriges största militära flygplatser ligger i samma område som sveriges huvudbas för marinen.

Vindkraftparken ligger dessutom i nära anslutning till in-/utflygning från den militära flygplatsen F 17 med allt vad det innebär.


Ovanstående är bara ett axplock av saker som påverkas negativt, och som inte omgärdas av försvarssekretess. För detaljerad konsekvensanalys så finns sådan information enligt uppgift framtagen av Försvarsmakten, och redovisad i en hemlig skrivelse. Här redovisas förmodligen även vindkraftparkens inverkan på operativ verksamhet, d.v.s. ej övning. Till detta skall läggas eventuell inverkan på andra försvarsmyndigheters verksamhet, något som i vissa fall kan vara avgörande för rikets säkerhet.

Mest häpnadsväckande i sammanhanget är den naivitet och okunskap som Anders Nilsson (VD för Blekinge Offshore) förmedlar i och med sitt uttalande hos SVT:

– Som jag ser det ger vi bara försvaret möjlighet till mer realistisk övning, det finns flera sådana här områden kring Östersjön.

Nej Anders Nilsson, det är bara ett svepskäl att hänvisa till realistiska övningar. Det handlar om möjlighet att öva eller att inte kunna öva, alternativt att bli så begränsad att det inte går att genomföra de realistiska övningar du själv nämner. Men framför allt andra saker som påverkas, men som inte kan redovisas här.

Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig informationen från Försvarsmakten, och sätter stopp för etableringen på just den här platsen! Om så inte görs, och regeringen godkänner projektet så kommer byggstarten ske redan i år och vi kommer att ha de första av de 500-700 vindkraftverken i drift redan 2018 och därmed också menlig inverkan på Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Försvarets behov är av riksintresse, och vindkraft är ett särintresse! Vilket som ska vara styrande bör därför vara solklart! 

En annan sak som står helt klart är att konsekvenserna av planerad vindkraftsutbyggnad kommer att bli betydligt värre än vad som återges här ovan när man tillför detaljer som omfattas av försvarssekretess.


En mer rimlig placering (ur mitt lekmannaperspektiv) hade varit väster om hela övningsområdet vid "taggen". Där stör det troligtvis betydligt mindre, och området är dessutom grundare, vilket borde vara en positiv faktor när man ska anlägga saker på botten...


Mer läsning i ämnet:
SVT
Försvarsmakten om vindkraftverk
Tidigare inlägg här på bloggen




Med anledning av helgens rapportering

I helgen har det rapporterats och förts diskussioner i media i om försvarsmaktens underrättelseoperation 2014. Delar av rapporteringen har varit saklig och tydlig medan andra delar kan ha förvirrat mer än de klarlagt. Därför vill jag förtydliga:

När det gäller undervattensverksamhet och pågående analysarbete, påstådda observationer eller spekulationer i media så är det generellt sett inget Försvarsmakten kommenterar. Och anledningen till det är att vi inte vill avslöja vilka förmågor vi har. Det är därför heller inte en del i den veckovisa sammanfattning av händelser inom Sverige och i närområdet som publiceras på vår webbplats.

Avseende underrättelseoperationen 2014 så kommenterade Försvarsmakten i lördags morse (11/6) på forsvarsmakten.se att den slutanalys som publicerades under hösten 2015 fortfarande gäller, och att inga ytterligare kommentarer på de uppgifter som framkommit i media kommer att lämnas.

Att Försvarsmakten inte kommenterar detta djupare beror dels på att inga ytterligare nya uppgifter har framkommit dels att informationen i övrigt omfattas av sekretess, anledningen till detta är återigen, att vi inte vill röja våra förmågor – något som annars kan komma till nytta för den som vill kränka våra vatten. För det är fortfarande ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård 2014.

Marcela Sylvander, Kommunikationsdirektör Försvarsmakten

Försvarsmaktens text i samband med att den slutgiltiga analysen var klar hösten 2015: http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2015/09/utom-allt-rimligt-tvivel/

Är det bästa det godas fiende?

av Bo Hugemark

Med stigande förvåning åhör jag redogörelser om hur våra stridskrafter är interoperabla med NATO:s, hör jag försvarsministern tala entusiastiskt om nära samarbete med USA och amerikanske vice försvarsministern halvt lova bistånd om Gotland hotas, läser reportage om svenskt deltagande i NATO-övningar som handlar om försvar av Baltikum.

På vissa håll ses det här som ett försök att smyga in Sverige i NATO. Inte särskilt dolt i så fall. Och det vore ingen bra idé. Den socialdemokratiske ambassadören Bo Eriksson pekade i ett anförande på tankesmedjan Frivärlds seminarium ”Socialdemokratin och NATO” hur partiet i det förgångna tvingats till flera omvändelser under galgen utan att ha förberett sina väljare på detta, med svåra konvulsioner som följd. Bättre att vara i förhand och öppet förbereda folket på det oundvikliga.[1]

Jag vet inte vad partiets ledning har för planer i detta avseende. Jag tolkar diskrepansen mellan det praktiska handlandet och den officiella doktrinen som ett försök att hantera den strategiska verkligheten och leva upp till Solidaritetsförklaringen. Det handlar om insikten att vi inte kan stå utanför konflikter i närområdet, beredskapen att ge andra militärt stöd och förhoppningen att själva få det. Man inser kanske att detta är något som kan bli aktuellt tidigare än det går att utrota gamla dogmer.

Eller så tror man att man kan både ha kakan och äta den? Vi kan nog räkna på amerikanerna som den dominerande makten i NATO i eget strategiskt intresse kommer till vår hjälp om det kniper även om vi står utanför alliansen.

Det är i så fall en situation som liknar det kalla kriget och det som brukar betecknas som fripassagerarskap. Vi stod utanför NATO men hoppades på stöd, framför allt amerikanskt, om vi angreps.

Är kanske en fripassagerarpolitik en hållbar linje även idag? Varför ta en jobbig och osäker opinionsbildningskampanj för att få garantier enligt artikel 5, när man kan få informella garantier ändå? Är inte det bästa – NATO-medlemskap – det godas fiende?

Även om vårt läge liknar det kalla krigets finns det dock skillnader som gör den tidens politik obsolet.

En är att det då fanns ett respektabelt motiv för alliansfriheten, omsorgen om Finlands ställning, medan det idag förmodligen är rädslan för röstförluster som är avgörande.

En annan är att vi inte har vad vi hade då, ett starkt försvar som kunde hålla ut tills hjälpen hunnit beslutas och levereras. I dagens strategiska och operativa miljö är varje dag, timme och minut avgörande för om man hinner etablera samverkan. Om vi ska vänta till den akuta krisen för att fatta politiska beslut och koppla upp militära samverkanslinjer kan det hända att man kommer i efterhand. För att nu inte tala om att förbanden inte är samtränade och soldaterna inte beredda.

I Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie ”Till bröders hjälp” listade jag tre F som villkor för Solidaritetsförklaringens trovärdighet. Det första var tillgången på Förband. Den avgör ambitionsnivån; något kan man alltid prestera, viktigast är att försvara våra strategiskt mest vitala områden, läs Gotland. Det andra är Förberedelser, som jag utvecklat ovan. Det tredje, och kanske viktigaste, är Förankring hos folket och dess ledning. Ett alliansfördrag har framför allt en pedagogisk betydelse; det klarar i förväg ut medlemmarnas förpliktelser. I beaktande av hur diskussionen om värdlandsavtalet låtit, kan man ju lätt göra sig en föreställning om den debatt som skulle uppstå vid en kris i Baltikum om det som vi utlovats i Solidaritetsförklaringen: yrvakna reaktioner från alla dem som fortfarande tror att vi är neutrala, hänsynslös propaganda och hotelser från Ryssland , understött av svenska nyttiga idioter.

Som vi alla vet finns det mycket stora svarta hål i den svenska försvarsförmågan, när det gäller att försvara oss själva och hjälpa andra. Ett NATO-medlemskap skulle inte, som ibland sägs, vara i stället för att upprusta. Ett NATO-medlemskap skulle inte förändra vad vi skulle använda försvaret till i händelse av kris och krig. Men ett NATO-medlemskap skulle i tid förklara detta för Sveriges folk.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] http://frivarld.se/video/?tubepress_item=rwJWrD_2xZY

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.


Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.
…
Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”


Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, "Vad gjorde de här?", Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?


All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.


I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.




Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.


Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.


Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Viskningar och rop

På en presskonferens i november 2014 deklarerade dåvarande ÖB, Generalen Sverker Göransson, att man hade konstaterat en utländsk kränkning av svenska inre vatten. Bredvid honom på presskonferensen stod statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist.

Några månader senare försökte ett team av journalister hitta den plats där det berömda fotot av ubåten, med en björk i förgrunden, som publicerades i flera nationella medier och som Försvarsmakten lade som en grund för sin bedömning. Den visade sig vara tagen på annan plats, vilket informationsavdelningen på högkvarteret medgav.

Därefter publicerades en rapport av FM som förklarade att "det avgörande beviset hade en annan förklaring". Likväl hävdas att kränkningen fortfarande är konstaterad, även om beteckningen "etta" mig veterligt inte därefter använts.

Nu skriver flera personer, vars omdöme jag tidigare litat på, att informationen och försvarsministern varit tydliga. Annika Norgren Christensen och Niclas Wiklund menar att transparensen varit tillfredsställande och att vi bör ta FM:s bedömning för god, utan närmare förklaringar.

Låt mig vara tydlig; jag kommer aldrig att kompromissa med annat än bevisföring.

Allan Widman

Tysk ubåt?

Reflektion

Sveriges Radio publiceradeigår, 11JUN2016, uppgifter om att det sedan tidigare s.k. avgörandet beviset, som av Försvarsmakten nedklassadesoch ej användes som underlag i den slutliga utredningen av undervattensverksamheten i oktober månad 2014, skall vara en ljudupptagning som härrör från en svensk källa. I sak kan det finnas intresse vad det var, dock har Försvarsmakten ejinkluderat denna ljudupptagning i sin analys, vilket även delgavsallmänheten 2015, som de facto slår fast att främmande makt kränkte svenskt inre vatten i oktober 2014.

Underrättelsebetonat utredningsarbete, vilket slutrapporten kring Operation Örnen får ses som, kan jämföras med en brottsutredning som Polismyndigheten genomför, ibland upptäcker man att saker och ting ej stämmer, där/men den samlade bevisbördan är det som leder fram till en fällande dom. På samma sätt är det kring Operation Örnen, den samladebevisbördan fastslår att främmande makt kränkte svenskt inre vatten, således inte ett utan flera bevis, vilket man måste få se som en grund då saker skall fastställas, det går ej enkomt förlita sig på en källa/bevis, utan flera krävs.

Detta är dock det minst uppseendeväckande kring gårdagens nyhetsrapportering, enligt Sveriges Radio har källortill dem, notera pluralis, gjort gällande att den av Mikael Holmström, vid Dagens Nyheter, tidigare rapporteradeubåtsobservationen vid Vindbåden 2015, skall vara en tysk ubåt. Det Holmström beskrev i sin artikel var enbart att ett ubåtsperiskop hade observerats, således måste det finnas markant mer bevisföring för att Försvarsmakten, då dom är de enda i Sverige som, skall kunna nationalitetsbestämma en ubåt.

Vad som dock gör denna nyhet intressant är påståendet att Tyskland skall kränkt svenskt territorium med ubåtar är inget nytt. Avseende kränkningarna under det kalla kriget har Västtyskland framförts som ett möjligt kränkande land. Bland annat har Ambassadör Mathias Mossberg framfört det i sin bok, Imörkavatten, före detta Överbefälhavaren Bengt Gustafsson har även belyst det i sin bok, Sanningenomubåtsfrågan. Diskrepansen mellan de två författarna är att Bengt Gustafsson bild mer lutar åt oavsiktliga intrång, medan Mathias Mossberg framför en bild av mer avsiktlig intrång. I ett flertal andra sammanhang har även Västtyskland belysts som en möjligt kränkande nation av svenskt territorialvatten under det kalla kriget.

Skulle då det återförenande Tyskland, 2015 välja att kränka svenskt inre vatten samt göra det mitt i en, med svenska mått mätt, större ubåtsjaktövning? Personligen har jag svårt att tro det, av två (2) skäl. Det första är historiskt, vad som finns i litteraturen, så är det ett fåtal stater där det finns dokumenterat att de valt att gå in i övningar med ubåtar för att dokumentera en annan stats förmåga, Tyskland har ej varit en av dessa stater, då det är förenat med stora risker dels politiskt dels personellt och materiellt, risken är markant större att antingen skadas eller dokumenteras kontra andra former av inträngningsoperationer.

Det andra, är Tysklands hållning i ett antal frågor, såsom deras agerande vid avslöjandet att NSA hade genomfört inhämtningsoperationer mot tyska intressen. Därtill dess eget agerande då det avslöjades att Tyskland själva hade genomfört inhämtningsoperationer mot Europeiska intressen. Signalspaning är ju som bekant inte helt riskfritt men i stort sett, vilket kan medge ett risktagande, dock att olovligt skicka in en ubåt mitt in i en ubåtsjaktövning, bedömer jag utifrån dessa två ovanstående exempel som något Tyskland ej skulle genomföra.

Oaktat anser jag att det är av yttersta vikt att detta påstående från Sveriges Radio klarläggs, då svensk public service i form av Sveriges Radio utpekat Tyskland som en kränkande nation, utifrån uppgifter som måste härröra från statliga myndigheter/organisationer då de är de enda som kan klarlägga sådana sakförhållanden, vilket får ses som väldigt allvarliga och grova anklagelser. Detta är således den stora nyheten, inte en ett år gammal nyhet att den s.k. avgörande observationen hade tagits bort som ett bevis i slutanalysen av Operation Örnen.

Have a good one! // Jägarchefen

Gästrecension – Ett halvt år ett helt liv

Vi har tidigare skrivit om Magnus Ernströms bok Ett halvt år - Ett helt liv, om den första Bosnienbataljonen BA01. Nu ger vi utrymme till en av Magnus riktigt gamla vänner Thomas. Hans perspektiv ger ytterligare dimension till boken och insatsen som sådan.

_______________________________________________________________________



Även jag har läst Magnus Ernströms magnifika bok Ett halvt år - ett helt liv. Jag har känt Magnus sen mellanstadiet och han är en fantastisk kille, tönt eller ej. Jag var väl också en av töntarna på den tiden... och är kanske fortfarande?


Hursomhelst, boken. När Magnus kom hem på den berömda permisen [beskrivs i boken] träffades vi och han var otroligt förändrad, tyckte vi. Han berättade en del av de saker som jag nu läst om i boken, bl.a. den händelsen där han i princip haft en mikrometer kvar på trycket i KSP:n innan det smällde.

Det var obehagligt att se hur annorlunda han blivit. Kall, cynisk, inte Magnus. Men det förstod både jag, och förmodligen de andra i gänget också, att det inte var lätt där nere i Bosinien, som Magnus kallade det. Hur illa det egentligen var hade vi ingen aning om. 

Jag sträckläste boken häromdan och det var efter att den legat och vrålstirrat på mej på bordet i två dagar. Jag vågade liksom inte ta tag i det, överkänslig som jag tyvärr är. Men sen läste jag recensioner på nätet och tänkte att jag måste ju ta tjuren vid hornen, så jag greppade boken och plöjde. 

Att Magnus skriver bra visste jag ju redan, men denna boken är helt otrolig i sitt upplägg och språk. Roliga fotnötter à "Jo, det ÄR rättstavat..." och med glimten i ögat så fort det bara gick. Sån är han. Språket spöar de flesta svenska författare jag läst, Guillou t.ex. Jag missade allt om Bosnien i TV och tidningar när det begav sig så jag såg varken DN-artikeln eller TV4-intervjun, så det var ju intressant att läsa om det. Typiskt också att den mest ordentlige soldaten (på sitt egna lilla vis visserligen) i Bosnien kommer i DN som Vietnamveteran!


Det enda jag hört innan om BA01 var att det var hårt, svårt och otroligt motarbetat både inom organisationen och givetvis från "fienden" vilket visade sig vara alla. Trots detta gick det uppenbarligen bra då "bara" en dog. Fantastiskt också att läsa kommentarerna mellan kapitlen där amerikanska framstående soldater säger att svenska FN-bataljonen i Bosnien löste saker som i princip var omöjliga. Väldigt imponerande!


Det som sitter kvar när jag stängt den alltför korta boken, är stolthet över svenska soldater, över Magnus, över hur fantastisk hans chef verkar ha varit. "Lös uppgiften" har fått en helt ny betydelse. Tack alla inblandade!

/Thomas

Ät inte upp sättpotatisen!

av Mats Olofsson

I vår- och försommartider är det säkert många som förberett sitt grönsaksland och satt potatis, som i sommar förhoppningsvis ska ge god skörd av färskpotatis till sillen. Men sättpotatisen är ju också potatis och är man riktigt utsvulten så kan man äta upp den direkt. Den ger näring och mättnad och man blir tillfreds – för stunden. Det blir dock värre framåt hösten, när det inte finns något att skörda och hungern återkommit. Då får man handla dyrt eller be andra om nödhjälp.

Likheten med att satsa på forskning är faktiskt slående. Att investera nu ger inte ”mättnad” idag, men det ger möjlighet att skörda kunskap, skapa storverk och vara efterfrågad om tio-femton år. Alla satsningar ger inte resultat, men alla frön och sättpotatisar gror inte heller. Sätter man många kan man dock räkna med att kunna skörda.

Jag har genom åren sett med oro på det faktum att såväl politiker som interna beslutsfattare ofta har valt vägen att omfördela medel från forskning och teknikutveckling – i försvarssektorn kallad FoT – för att lösa närliggande, ofta mycket akuta, utmaningar som behövt finansiering. Som andel av försvarsanslaget har FoT-satsningarna på tio år minskat från ca 4% till drygt 1.3%. Det är sant att omvärlden förändrats och det samtidigt införts en materielförsörjningsstrategi som anger att vi inte ska satsa på egenutveckling annat än i särskilda fall. Men det innebär enligt min uppfattning en alltför snäv tolkning att därför strypa forskningen och förutsättningarna att pröva ny teknik. Därtill har tron på en lugn omvärlds­utveckling på sistone fått sig en rejäl törn. FoT genererar kunskap, som kan omsättas i förtroenden, samarbeten och byte mot andra viktiga förmåner i det komplexa internationella maktspelet, bilateralt eller med FN/EU/Nato.

Att handla kvalificerad materiel ”från hyllan” kräver också kunskap och insikt, för att kunna ställa rätt krav och utvärdera till sin egen fördel. Ett kostsamt felköp baserat på alltför begränsad insikt eller systemförståelse kan bli direkt kontraproduktivt. Och i en skarp konflikt kan det vara helt avgörande att expertkunskap för anpassning av den materiel man disponerar finns gripbar på hemmaplan, särskilt för en alliansfri nation som Sverige.

Det är inte bara i försvarssektorn som reduktioner varit en trend. Staten som helhet satsar enligt egen utsago mycket på forskning, men andelen av BNP har minskat under senare år. Ändå är det för en så export­beroende nation som Sverige helt fundamentalt att fortsätta skapa framgångsrika företag, handla med sin expertis och bibehålla sin konkurrenskraft. Morgondagens motståndare på den tävlingsarenan (främst nationerna i Asien) satsar enormt på utbildning och FoU. Det tidigare enprocentsmålet för statligt beställd forskning borde återinföras, innebärande större satsningar då BNP stiger. Sveriges höga placering på listan över mest innovativa länder är ingen självklarhet. Den bygger på en kombination av ständig kunskapsutveckling och utrymme för kreativt tänkande utan alltför hierarkisk styrning. Ett sådant synsätt och arbetssätt har tidigare med stor framgång tillämpats i såväl myndigheter (inklusive universitet och högskolor) och industri i vårt land. Men verksamheten behöver anpassas till omvärldsutvecklingen och den behöver ny gödning!

Cyber, autonomi (obemannat) och rymd är exempel på relativt nya områden med ökande kunskapsbehov, där civila och militära forskningsbehov till stor del sammanfaller. Det brukar benämnas dual-use och här anser jag att ytterligare samverkan kan ske. Men det krävs också specialkunskaper inom respektive användningsområde, varför finansiering krävs från båda samhällssektorerna.

Spelindustrin, Spotify och musikbranschen i all ära – de drar in många miljarder till Sverige idag, men de är ändå att betrakta som toppen i den mänskliga behovspyramiden. För att få mat att äta, ett försvar med rätt förmåga och välstånd även för våra barnbarn, så får vi inte äta upp sättpotatisen. Då riskerar vi att inte upplevas som intressanta i framtiden – d v s ha fel (läs för dålig) utbildning, för låg tillväxt i företagssektorn, ont om nya jobb och en försvarsmakt utan relevanta förmågor relativt omvärld och hotbild. Den framtiden vill nog ingen av oss medvetet gå in i, så min uppmaning blir: Plantera idag! Dvs öka satsningarna i höstens forskningspolitiska proposition, bredda försvars-FoT och satsa på att göra Sverige konkurrenskraftigt genom kunskap. Enfald är kanske ett väl hårt ord, men den långvariga nedmonteringen av FoT i försvaret och oviljan att satsa på allvar även i resten av samhället skapar varken mättnad eller välstånd i framtiden.

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA. Han var tidigare chef för FoU/FoT i Försvarsmakten.