Svenska flottan 500 år



I nummer 4-2012 av kungliga örlogsmannasällskapets tidskrift TiS framgår det att amiralen Odd Werin orienterade de närvarande om att marinen den 6 juni 2022 kan fira sitt 500 årsjubileum samt att detta måste planeras och användas i den marina debatten.

Det är helt rätt och jag instämmer helt i att detta jubileum måste börjas planeras i tid så att det verkligen blir ett storslaget jubileum.

Flottans officiella födelsedag är den 7 juni 1522. Det var dagen då Sverige fick sina första örlogsfartyg levererade till kung Gustav Vasa. Det var det blivande flaggskeppet Lybska Svan tillsammans med sin eskader om totalt tio fartyg som ankrade upp på Slätbaken utanför Norrköping den 7 juni 1522 med 750 tyska legoknektar ombord. Skeppen och legoknektarna hade av köpmän från Lübeck ställts till den svenska kungens förfogande för en summa av 42 000 mark motsvarande tio tunnor silver. Gustav Vasa insåg vikten av en flotta för att kunna besegra Danskarna. Annars kunde de härja fritt på havet och dessutom försörja belägrade städer vattenvägen. Mycket riktigt så kom den nya flottan snart till användning bland annat vid brandskattningen av Bornholm och befrielsen av Kalmar.

Tisdag den 7 juni 2022 fyller flottan således 500 år vilket givetvis måste firas och bör givetvis samordnas med nationaldagsfirandet dagen innan.

Mitt förslag är att man hyr hela Stegeborgs slott som ligger just vid Slätbaken där de första skeppen anlände och där anordna en riktig brakfest. Hyr även in ett megastort rocksband som spelar flottans defileringsmarch hela natten. Fler förslag på lämpliga aktiviteter kan med fördel skrivas som kommentar här nedan!

Den unga försvarsgrenen Flygvapnet fyller fyra år senare, den 1 juli 2026 100 år.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Gästinlägg – David Bergman om PTSD

Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C

I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.

Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.

Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.


Stress, traumatisk stress och PTSD

Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.

Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).

Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återuppleverhändelsen istället för att minnasden, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.

PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.


Statistik

Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).

Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.


Felfaktorer i statistiken

Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.

Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.

En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.


Nya relevanta forskningsrön och framtid

En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.

Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.

Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.

David Bergman

Kapten / Fil Mag i Psykologi


Litteraturhänvisning

Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299

Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557

De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267

Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68

Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371

Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.

Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010)  PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.

Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602

Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060

Storbritannien börjar närma sig en #lågnivå.


Röster i Storbritannien börjar nu höjas över att nivån börjar bli kritisk inom de väpnade styrkorna och befolkningen häpnar över hur få fartyg som i dag finns tillgängliga. Likheter med Försvarsmakten kan skådas även om vägen ner till vår egen låga nivå fortfarande är lång.


Härom dagen publicerade The Scotsman en artikel där man insett att Royal Navy inte ställt ett enda fartyg till NATO NRF SNMG1 (Nordatlanten) förfogande sedan 2009 p.g.a att man inte har någon möjlighet till det. Inte heller har man deltagit i SNMG2 (Medelhavet) sedan 2010. Till minröjningsstyrkan som man tidigare alltid ställt upp med en hel division har man nu enbart lyckats ställa upp med ett enda fartyg.

Skottlands förste minister Alex Salmond, även ledare för NSP, har i samma veva även blivit anklagad för att nedvärdera och prata illa om Royal Navy där han ska ha sagt.

“At present, what we have, we don’t need. And what we need, we don’t have.” 

“The navy does not have a single major surface vessel based in Scotland. It is absurd for a nation with a coastline longer than India’s to have no major surface vessels.”

Men detta är som alla förstår inte Royal Navys fel utan de styrande politikernas, då det är politiken som tar alla avgörande beslut om försvarsbudget och beslutar om större anskaffningar av materiel – precis som i Sverige.

Orsaken till ovanstående problem är i grund och botten det om kallas SDSR (Strategic Defense & Security Review) som jag avhandlade kortfattat för några år sedan.

I dag har Royal Navy inte kvar ett enda hangarfartyg med stridsflygplan. Endast HMS Illustrious finns kvar, men hon opererar numera enbart med helikoptrar. Fjorton jagare (Type 42) är ersatta av sex (i dag fem) nyaare jagare (Type 45). Samtliga fjorton (Type 22) fregatter är nyligen avvecklade. Dessa användes parallellt med de sexton nyare fregatterna (Type 23) av vilka endast tretton fartyg finns kvar i dag. De övriga tre är sålda till Chile.

Man har nu även börjat inse konsekvenserna av att ha skrotat alla nya Nimrods för Royal Air Force och  många anser att man på grund av detta dels utsätter sina egna atomubåtar för orimliga risker, dels saknar ett relevant MPA. Nu undrar man i Storbritannien, vad gör vi nu?

Britain decided to give up fixed-wing maritime patrol and anti-submarine aircraft entirely, then scrapped all of its Nimrod MR2s. Its MR1 electronic eavesdropping planes followed, in June 2011. Leaving the burning question: now what?


Man kan onekligen se likheter med hur försvarsfrågan har behandlats i Sverige, även om Storbritannien fortfarande har lång väg nedåt innan man når Sveriges låga nivå. Likheterna ses främst i att man avvecklar förband och materiel för att spara pengar. Några år senare inser man att man förlorat förmågor och numerär, men då är det för sent att ångra sig.

I Sverige har vi avvecklat alla krigsflygbaser i Bas 90-systemet förutom två (Hagshult och Jokkmokk). Vi har avvecklat majoriteten av våra i urberget skyddande bergrum för olika ändamål. Vi avvecklade den bättre RBS-90 med mörkerkapacitet och egen radar till förmån för den enklare handriktade RBS-70 då den var enklare att ta med ut i världen på internationella insatser. Vi avvecklade åtta patrullbåtar i ypperligt skick (modifierade 1992) och dessutom mycket kompetenta ubåtsjägare för att de inte längre behövdes? De var ju för små för internationella insatser och vi ju fick ju faktiskt fem nya Visbykorvetter. Den enda kvalificerade ubåtsjaktresurs som fanns kvar, Helikopter 4, avvecklades 2008 utan att någon ersättare finns för att täcka glappet innan 2020 då Hkp 14 kanske levereras. Hur det då står till med vapenpaket så som ubåtsjakttorped vet vi fortfarande inte. Armén står med en antik luftvärnsrobot där grundkonstruktionen utvecklades redan 1952. Ingen ersättare finns i liggande materielplan. Det finns säkert fler saker man skulle kunna lista, förvisso med stor risk för att bli stämplad som svartmålare.

Listan över förödande beslut som skapat flera förmågeglapp och förbandstyper och materielsystem i singular (demonstratorförsvaret) kan göras oändligt lång. Detta beror helt och hållet på en lång rad politiska beslut som konstant reducerat försvarsanslaget och är nu nere på den rekordlåga nivån 1,15% av BNP.

I Storbritannien ser man börjar man nu se saker på samma sätt och pensionerade Amiraler är oroliga för Falklandsöarna. I Storbritannien vågar högre officerare åtminstone tycka till om sakernas tillstånd. Här hemma kanske det är dags för ett nytt ”Översteuppror” likt det inför försvarsbeslutet 2004 då ett stort antal högre officerare skrev en debattartikel i DN och gav sin syn på konsekvenserna av försvarspolitiken. Det skulle om inte annat vara vitaliserande för den allmänna försvarsdebatten.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Händelseutveckling i Ukraina

Har varit inaktiv på bloggen ett tag nu främst för att det tidigare inlägg ”åt upp” mycket tid. Trots den egna inaktiviteten så väljer ju inte omvärlden att sluta snurra runt omkring en, så här kommer ett betydligt kortare inlägg än det förra, men intressant ur många olika perspektiv.
Analys
Under de gångna veckorna har det dykt upp intressant information rörande händelseutveckling inom NATO östra flank. Bl a har Jamestown Foundation publicerat två mycket intressanta artiklar rörande händelseutvecklingar inom Ukraina. Ukraina är i dagsläget ej ansluten till något av försvarsblocken i dess närområde (NATO och CSTO) men genomför dock samarbete med båda.
Bland annat finns det indikationer på att Ryssland har börjat utnyttja de ryska minoriteterna, i dess angränsande länder för att destabilisera situationen inom dessa länder. Främst för att skapa en situation som gynnar Ryssland för att därmed, kunna utöva påtryckningar mot de angränsande länderna i något syfte.
Detta liknar till del information som The Guardian hade i en artikel i Januari månad 2013 rörande hur Ryssland försöker påverka Litauen till att inta en mer Pro Rysk hållning kontra en Pro Västlig inställning. Således finns det även indikationer att liknande händelser sker i vårt närområde. I Litauens fall verkar det dock vara en kombination mellan soft och hard power som utnyttjas.
Det man måste ha klart för sig med sådana indikationer är att det bygger precis som t ex ubåtsjakterna under 1980- och del av 90-talet på indiciekedjor. Själva huvudsyftet med att man t ex genomför subversiv verksamhet är att man skall kunna utnyttja situationen men själv inte kunna knytas till den. Således måste man ha ett s k ”nyktert” förhållningssätt till informationen, men den måste beaktas och analyseras.
Stämmer dock informationen är det klart oroväckande om man börjat utnyttja minoriteterna för att få dessa att genomföra verksamhet som är Ryssland till gagn. Det skulle även tyda på ett aktivt utnyttjande av underrättelseförmågorna i ett klart offensivt syfte, vilket skulle kunna peka på en återgång mot ett mer liknande klimat som rådde under senare delen av det s k ”kalla kriget”.
Likväl finns det pro ryska grupperingar inom det styrande regeringspartiet i Ukraina som försöker påverka att landet skall ansluta sig till CSTO luftförsvarssystem. Detta luftförsvar liknar det som fanns under Sovjet tiden. Detta skulle dock bryta mot Ukrainas nuvarande linje att ej ansluta sig till något av de militära blocken. Likväl skall man delta i luftförsvarsövning tillsammans med Ryssland och Vitryssland. Samtidigt som man även genomför övningar med NATO, man balanserar tydligt mellan två maktblock.
Om man bortser från de militära faktorerna finns det ekonomiska faktorer som även tyder på att Ryssland vill knyta an Ukraina närmare till sig. Blandat så trycks det på kraftigt från Ryskt håll att Ukraina bör ansluta sig till de tullfria unionen med Vitryssland, Ryssland och Kazakstan. Genom att göra detta så avser man bl a att minska priset på den importerade gasen från Ryssland som är Ukrainas huvudsakliga energikälla. Man har valt att delta som observatör, men man är rädd att tappa möjligheten rörande fri handelsavtal med den Europeiska unionen om man väljer att gå med i den Tullfria unionen med bl a Ryssland.
Att Ryssland vill knyta Ukraina närmre till sig är fullt logiskt, börjar landet falla mer och mer in i den ”västliga fållan” så kommer de ha antingen NATO eller EU angränsande mot sig på fler platser än vad de önskar i dagsläget. Detta innebär troligtvis även att deras egen säkerhetsbild kommer drastiskt förändras. Detta bör även ses i ljuset kring Rysslands uttalande avseende motåtgärder vid ett Svenskt eller Finskt ingående i NATO.
Sammanfattning
Vad som bedömt verkar tydligt är att Ryssland är beredd att mota både EU och NATO i grinden på diverse olika sätt i både dess Västliga och Sydliga riktning. Vad som är oroväckande (om rapporterna stämmer) är att man är beredd att gå relativt långt i sina ansträngningar för att hålla det så. Men när militära maktmedel (vilket trots allt underrättelseförmågor är) börjas utnyttjas för att föra fram politiken balanserar man på en ytterst tunn lina.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Jamestown Foundation 1, 2
The Guardian 1
RIA 1, 2
Center for Eastern Studies 1

Veteraner ger folkförankring

Få verksamheter är så centrala för det svenska samhället som dess militära försvar. Därmed berör snart sagt varje del av Försvarsmakten hela det svenska folket. Det gäller såväl om personalförsörjning sker genom lagreglerad plikt eller frivillig rekrytering på arbetsmarknadens villkor. Det gäller såväl de insatser som görs internationellt som de som är begränsade till svenskt territorium. Försvarsmakten finns till för Sverige.

I ett land som levt i fred i två hundra år finns sällan personliga minnen av säkerhetspolitikens mer tragiska dimensioner. Detta till skillnad från i våra grannländer där hotet om existentiell utplåning varit en realitet som traderats från individ till individ i generation efter generation.

Det är bekymmersamt att Göteborgs universitet i sina SOM-undersökningar stadigt visar att svenska folkets förtroende för försvaret är markant lägre än för andra jämförbara myndigheter inom statens kärnverksamhet som polisen och domstolarna. Redan i kommentarerna 2007 skriver SOM-institutet: Polisen har en förtroendeskapande närhet till medborgarna som försvaret saknar. Och sedan dess har inte kontaktytorna mellan försvaret och resten av samhället vidgats. Snarare tvärtom.

Det är därför positivt att Sveriges andra största stad tillförs två sjukvårdskompanier med 278 befattningar från Skövde. Gamla Skaraborgs län är nog idag ett av ytterst få landsändar där Försvarsmakten fortfarande är en del av den samhälleliga vardagen med en naturlig roll som för inte så länge sedan fanns i de allra flesta svenska residensstäder. En mycket stor del av Sveriges potentiella rekryter finns i de större städerna därför måste Försvarsmakten verka och synas i städer som Göteborg, Malmö, Uppsala och Norrköping. Det är synnerligen tveksamt om Försvarsmakten bör krympa sin närvaro över landet ytterligare.

Reklam kan inte ersätta personliga nätverk. En kampanj i media kan definitivt resultera i temporär uppmärksamhet och generera omedelbar respons. Men för sin uthålliga position har Försvarsmakten förlitat sig på nätverk av likasinnande med gemensamma intressen. Tack vare tidningen Värnpliktsnytt, salig i åminnelse, så har en betydande del av Sveriges journalistkår en grundläggande kännedom om militärt försvar. Valen till värnpliktsriksdagar och värnpliktsråd har kontinuerligt skolat ledare till samtliga politiska partier och Försvarets tolkskola har varje år försörjt utrikesdepartementet med aspiranter till diplomatutbildningen. Under epoken med tiotusentals reservofficerare fanns det knappast en företagsledning, oavsett bransch, som inte hade åtminstone en reservofficer. Allt detta är nu borta.

Om svenska folkets förtroende för försvaret ska kunna återställas, så måste föregångsmän och dito kvinnor med sitt föredöme få visa vägen. Världsmästare som Stellan Bengtsson och Ingemar Stenmark gjorde värnplikt på sitt sätt i den tidens idrottsplutoner. Alldeles oavsett hur bra soldater de hann bli mellan alla permissioner för internationella tävlingar, så visade de med sitt exempel att försvaret var viktigt. Det är en roll som idag kanske bara fältartisterna har lyckats fortsätta utan avbrott.

I alla de stater som liksom Sverige valt en All-Volunteer-Force är det veteranerna som är föredömena, för att inte säga hjältarna. Statsmakterna lyfter fram sina veteraner och folken kan identifiera vad som förkroppsligar den egna statens värden och därmed dess varaktiga existensberättigande.

Allan Widman

Sverigedemokraterna måste förtydliga vad man egentligen menar och hur man räknar!



Sverigedemokraterna har i sitt försvarspolitiska program och i sin tidigare höstbudget lagt fram ett eget förslag på hur man ser på utvecklingen av Försvarsmakten. I grunden är det mycket positivt att partiet vill stärka försvarsförmågan och tillföra åtskilliga miljarder till försvarsbudgeten. Men för trovärdighetens skull måste partiet förklara detaljerna runt detta, och hur man egentligen har räknat för att alla förslag ska rymmas inom den budgetram man föreslår. Den viktigaste frågan att förklara blir hur man avser genomföra ett uttalat återtagande av nedlagda och avvecklade regementen som i dag hyser civila bostäder och annan verksamhet.

Jag skev under Almedalenveckan ett kort inlägg om Sverigedemokraternas försvarspolitik. Med anledning av ett blogginlägg på deras hemsida runt återtagande av alla fem regementsområden som huserat kustartilleriregementen, samt efter en diskussion med deras twitterkonto Lantvärnet under dagen så avser jag här komplettera med ytterligare ett kortare inlägg.

I höstbudgeten skriver Sverigedemokraterna följande rader om Marinen (min fetstil).

Marinen har ett behov av såväl en förstärkt regional indelning som förnyade materielsystem på sikt. Vi föreslår därför att Marinbas Öst (Berga), Marinbas Väst (Göteborg) samt Härnösand och Fårösunds Marindetachement bör sättas upp. Marinbas Öst (Berga) bör sättas upp för att utbilda till kustartilleribrigader. Kustartilleribrigaderna bygger på värnplikt och dubbel organisation (freds-/krigsorg.) medan övriga marinen bygger på anställda och kontrakterade.

Sverigedemokraterna vill alltså återuppbygga ett antal kustartilleribrigader. I sak anser jag det relevant om man tar bort orden artilleri och brigader och i stället ersätter det med robot och batterier. Man bör också förklara måste förklara varför man anser sig behöva en ”Marinbas Öst” för utbildning? Men det är egentligen en helt annan diskussion.

På ett av deras senare inlägg på bloggen Lantvärnet efter ett besök på numera nedlagda KA 3 i Fårösund under Almedalenveckan skriver man följande (min fetstil) vilket är det som föranleder detta inlägg.

Mikael Jansson och David Lång besökte tillsammans med flera ledamöter i försvars och säkerhetspolitiska rådet under almedalsveckan det sedan år 2000 nedlagda kustartilleri regementet KA 3 på norra Gotland, Fårösund. Vi fick där en bra guidning av en fd officer vid KA 3 och numera pensionär som berättade om hur området har nyttjas även efter nedläggningen.Byggnaderna är i mycket gott skick, inklusive varvet där bl.a stridsbåt 90 byggdes. Endast mindre förändringar har gjorts vilket underlättar återtagandet av regementet. 

Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.

De sista raderna är extra anmärkningsvärda. Man vill alltså återta de fem regementsområderna som Kustartilleriet har haft och där merparten är sålda och hyser annan civil verksamhet eller bostäder. Här faller trovärdigheten i uttalandet fullständigt i mina ögon. Bara genom att googla lite på internet kan man snabbt komma fram till att det i praktiken skulle vara omöjligt att genomföra detta.

KA1 Vaxholm, där har i stort sett hela kasernområdet byggts om till 450 bostäder samt Bed&Breakfast och en hel del annat. Man har även anlagt en hamn för fritidsbåtar på området. På Berga där Amf 1 nu huserar är de flesta bygganderna antingen i användning av förbandet eller 4.Sjöstridsflottiljen. Vissa byggnader är utdömda av miljö-/hälsoskäl. Det skulle krävas åtskilliga miljoner i investeringar för att kunna ta emot och utbilda så stora volymer som nya kustartilleribrigader skulle komma att utgöra.

KA2 Karlskrona köptes av Vasallen efter nedläggningen 2000. Där har inga bostäder byggts, men i stället ishallar och tennishallar m.m. I de gamla kasernerna huserar olika friskolor och företag.

KA3 Fårösund, Här har kommunnen planer för mer eller mindre hela det f.d. militära området. I mars 2000 beslutade riksdagen att lägga ner KA3 Fårösund. KA3 Vasallen fick i uppdrag att utveckla området som en ny civil del av Fårösunds samhälle. För något år sedan avvecklades och såldes Försvarsmaktens hamn i Fårösund.

KA4  Göteborg finns kvar som militärt område. I dag finns även andra myndigheter som huserar inne på området så som Rekryteringsmyndigheten, Hav&Vattenmyndigheten, Polisen och Kustbevakningen. FömedC nyttjar en stor del av de gamla lokalerna. Inte ens här är det bara att flytta in och köra på i gamla hjulspår trots att området är kvar i Försvarsmaktens hägn.
KA5 Härnösand. Här planerar kommunen bostäder och företagsverksamhet. Vid kusthöjden finns nu en företagsby. Mer information om hur det ser ut i dag vid f.d. KA5 krävs dock för att ge en helhetsbild av läget där.
Man kan konstatera att det kommer bli svårt för Sverigedemokraterna att förverkliga sina föreställningar om att återta samtliga fem regementsområden som Kustartilleriet tidigare nyttjat om man inte avser att kasta ut hyresgäster, avhysa myndigheter, skolor och företag samt riva nybyggda idrottsanläggningar? Tyvärr faller trovärdigheten runt partiets uttalade ambitioner runt försvarspolitiken när man så tydligt, trots de nuvarande förutsättningarna, går ut och påstår att man ska återta dessa områden?
Ska man i stället bygga nya regementen på annan plats med nya övningsområden så medför detta självklart astronomiska kostnader. Om man avser att återköpa platser som Fortifikationsverket sålt av för en spottstyver då riksdag och regering inte längre ansett att man behöver, så kan man rent hypotetiskt givetvis räkna med att få återköpa samma områden för helt andra summor.  
Att lokalhyror redan i dag håller på att sänka Försvarsmakten vet vi sedan tidigare då miljardhyror redan nu tär på förbanden. Det har däremot visat sig vara svårt att få fram exakta siffror för hyreskostnader vid respektive förband då den detaljredovisningen saknas i Försvarsmaktens budgetunderlag såväl som i Försvarsmaktens årsredovisning eller Fortverkets årsredovisning Som några exempel på vad det bara kostar att nybygga lokaler och drifta militära regementen och anläggningar så kan jag ge ett axplock.

Anslutning av örlogsbasen Berga till kommunalt vatten och avlopp kostade 35 miljoner. En ny spolhall i Boden kostade 25 miljoner. Hyran för HKV på L24 ligger på 109 miljoner och Tre Vapen 37 miljoner. Centrallagret i Arboga kostar årligen 59 miljoner i hyra. Här pratar vi alltså om enstaka byggnader och delsystem. Man kan då bara föreställa sig vad fem återuppsatta regementen skulle kosta att bygga/anpassa och vad detta skulle innebära för Försvarsmaktens kostnader.

Sverigedemokraterna och twitterkontot Lantvärnet har lovat att reda ut begreppen och förklara hur man har tänkt när man lovade att återta alla fem Kustartilleriregementen, men även hur man avser att finansiera uppsättningen av nya förband med tillhörande områden och lokaler tillsammans med alla andra satsningar man avser göra på försvaret. Till detta kommer även hur man avser lösa personalförsörjningsfrågan av såväl GSS, ev värnpliktiga samt rekrytering av officerare till dessa förband. Personalförsörjningen är som Wiseman beskrev i ett mycket bra inlägg – minst sagt beklämmande.

Det är glädjande att Sverigedemokraterna har stora ambitioner med Sveriges försvar. Men för trovärdighetens skull måste man ha täckning för det man skriver och det påstår man ska göra. Det ska därför bli intressant att se hur man räknar och hur partiet tänker runt dessa frågor.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Veteraner: ”FM utför påtryckningar på P1”

Saxat från Facebook:

Pressmeddelande från Oberoende veteraner 2013-07-29

Sveriges Radio viker sig för påtryckningar

Sveriges Radios Prisbelönta samhällsprogram Studio Ett avser att sända ett program om Svenska Krigsveteraners ohälsa den 30/7 2013. I programmet ska man ta upp den artikel som startade hela debatten ”Svenska Krigsveteraner stupar i det tysta” och som publicerades den 25/5 2013 i Göteborgs Posten.

Men vad artikelförfattarna erfar viker sig nu Sveriges Radio för påtryckningar från Försvarsmakten och väljer nu att selektera ut delar av det källmaterial som artikeln bygger på och ta bort andra viktigare frågor. En sån fråga är att man ifrågasätter faktabaserade evidenser från Tyska försvarsmakten Bundeswehrs armesjukhus som rapporterade 22,36% avseende diagnostisering för PTSD bland de ca 4200 soldater som under 2012 vid ISAF insatsen i Afghanistan. Sveriges Radio har till Oberoende Veteraner gjort klart att denna evidens inte kommer att diskuteras utan en fråga om den Tyska utbildning, nämligen om att det saknas utbildning för stresshantering bland tyska soldater i utlandstjänst. Frågan är helt irrelevant då det är samma utbildningsfel i den svenska Försvarsmakten.

Oberoende Veteraner kan inte se detta annat än att Sveriges Radio har gått med på alltför långtgående krav från Försvarsmakten och väljer därmed att avsiktligt publicera subjektiva åsikter framför kritisk granskande journalistik. Inför denna situation väljer Oberoende Veteraner att lämna Studio Ett och överväger att anmäla redaktionen för bristande objektivitet.

Lennart Hultkrantz – Krigsveteran Joakim Bom – Krigsveteran
lennart.hultkrantzoberoendeveteraner.se joakim.bom@oberoendeveteraner.se
[Telefonnummer borttagna]”

Bakom denna text står Oberoende Veteraner, en nystartad sammanslutning som säger sig arbeta för en bättre vardag för Sveriges krigsveteraner. Den ursprungliga texten som publicerades på en veteransida var än fränare i tonen.

Personerna bakom Oberoende Veteraner har sina skäl till sin syn på Försvarsmakten. De har alla råkat illa ut i internationell tjänst och det under en tid då Sverige var uselt på att ta hand om veteraner. Deras kamp är för att förbättra för veteraner och man har valt att göra det utan samarbete med vare sig Försvarsmakten eller Sveriges Veteranförbund.
Det är en mycket allvarlig anklagelse man kommer med när man påstår att Försvarsmakten utövar påtryckningar på public service. ”Orimligt”, är informationsdirektör Lagerstens reaktion på min fråga om detta. 
Diskussionen om statistiken om svenska soldaters psykiska hälsa har förts i omgångar och även jag har haft synpunkter på den, något man kan läsa om här: Dubbelfel FM.
En förklaring till skillnaderna mellan olika länders statistiska utfall är att man har olika benämningar på stressymptomen. Sverige har en snäv definition på PTSD medan andra länder har en vidare. Sålunda blir utfallet olika då man mäter på olika sätt.
På det stora hela så bedömer jag att det är sannolikt att det finns fler veteraner med stressrelaterade problem än vad den officiella svenska statistiken anger.
Det är ganska långt mellan att misstro statistiken och att hävda påtryckningar. Min bedömning är att detta inte gynnar Oberoende Veteraner. I stället för att jobba med FM mot gemensamma mål blir det aggressiva förhållningssättet en hämsko för syftet: att värna om veteraners intresse. Det kan ju vara så att FM har tillhandahållit information som gjort att P1 valt att ändra vinkel på programmet, att man ansåg att grundidén inte höll?

Vi väntar med spänning på fortsättningen av detta. Om anklagelserna stämmer är det illa, om inte så är åtminstone jag förväntansfull inför den pudel som bör komma från veteranerna.

Uppdatering 2013-07-30 kl 22:52
Det tycks som att den tyska statistiken feltolkats och att siffran 948 omfattar samtliga tyska ISAF-veteraner som sökt vård för PTSD under året 2012 och inte bara de som tjänstgjorde det året. Det rör sig alltså om veteraner som var ute 2001-2012. 194 st nya PTSD-diagnoser utfördes 2012 och det omfattade även veteraner från andra insatsområden, tex KFOR. Det tycks alltså som att den tyska statistiken ger att drygt 4,5% drabbades av PTSD och inte dryga 22% som hävdas i ovan nämnda artikel.

Angående uppgifterna om påtryckning från Försvarsmakten för att få SR att ändra har jag inte hört något nytt.

/C

Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)

Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.

Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.

De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.

Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.

Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?

Billigare och bättre

När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.

En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.

Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.

När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.

Attraktionshöjande åtgärder

Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.

Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.

Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?

Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.

Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.

Vem ska betala?

Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?

Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA. 

Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.

Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.

Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som ”worst-case”-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.

Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?

Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.

Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.

Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?

Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.

FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA. 

Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.

Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.

En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.

I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen ”Friviliga soldater istället för plikt”. Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.


Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.

Tala är silver, tiga är guld

Ännu är det knäpptyst från Regeringen avseende vilka följder den mycket stora ryska beredskapsövnignen får för svenska försvars- och säkerhetspolitik som byggt på att Ryssland inte har en dylik förmåga. Man skulle ju lätt kunna förledas att tro att försvarsminister Karin Enström har tagit semester efter besöket i Moskva (där hon enligt uppgift bland annat bad Ryssland att vara mer öppet med vilka övningar man ska genomföra – veckan innan den oannonserade beredskapsövningen om 160 000 man genomfördes…) eftersom hon sedan inte synts till i media och heller ej på den sommarlunch som hölls tidigare i veckan.

Så verkar dock inte vara fallet. Försvarsministern har nämligen inkommit med en rask replik på en tidigare i veckan publicerad debattartikel som påpekar att det finns stora brister i den svenska krisberedskapen. Fortfarande dock inte ett ord om de allvarligt förändrade förutsättningarna för svensk försvarspolitik och så lär det fortsätta. Detta är inte en fråga Regerigen vill ta i.

Några som däremot tagit tag i frågan med den ryska beredskapsövningen är det polska centret för östeuropastudier. Det är inte någon rolig läsning man bjuds på där när centret konstaterar att de militära satsningarna utgör tyngdpunkten för Putins tredje period som president, även på bekostnad av andra i våra ögon viktigare utgiftsområden. De militära utgifterna som andel av statsbudgeten ökar från drygt 15 % i år till 22 % 2016. Slutsatsen i rapporten är inte munter:

”The unannounced tests of the Russian army’s combat readiness – which were specifically organised with the participation of President Putin – are the most visible sign of the priority which military matters are being given. The clear demonstrations of military efficiency should first and foremost be considered as justification for the ever-increasing spending on modernising the Russian Federation’s Armed Forces. We can thus assume that the military reform (i.e. the whole issue related to the modernisation of the Armed Forces and the defence system) will be implemented in its present form in the foreseeable future, despite the clear slowdown in economic growth.
The military exercises, which have been presented as a source of pride for the average Russian, are also a part of shaping public opinion. The attitude of the Russian public, for whom the army remains one of the most important elements of statehood and Russian tradition (the Armed Forces are one of the few elements of the state structure which enjoy prestige and public confidence), favours the ongoing militarisation of Russia. It is assumed that this trend will be maintained and exploited, irrespective of which political forces hold power in Russia.”

Min fetstil. Just möjligheterna för Ryssland att genomföra den mycket ambitiösa militärreformen är något som ifrågasatts av många svenska förvarspolitiker. Likväl kan man konstatera att Ryssland genomfört i princip allt vad man hittills föresatt sig och som Levada konstaterar finns det inte mycket som talar emot att det så skulle fortsätta.

I rapporten lutar man sig också mot Levada-centrets opinionsundersökning om hur ryska folket ställer sig till de militära satsningar och vad som utgör hot mot landet. Jämfört med motsvarande undersökning 1998 ortfarande är det över 90 % av de tillfrågade (3,4 % felmarginal enligt Levada) som instämmer delvis till helt att det är viktigare med en stark ledare än med demokrati och yttrandefrihet. Likaså kan man konstatera att stödet ökat för att genomföra militära satsningar på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen.

Nu när Regeringen inte längre kan tala om låg nivå utan att bli utskrattade så verkar man ha tagit stöd av det gamla talesättet att tala är silver, men tiga är guld. Tyvärr skapar inte det någon förtroendeingivande försvars- eller säkerhetspolitik.

Läs även tidigare (2006-2010) moderate ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson

Almedalen: Socialdemokraternas dag



Under devisen ”bättre sent än aldrig” kommer här det sista utlovade inlägget med temat Almedalen. I tidigare inlägg under årets upplaga av Almedalen har de olika partiernas uttalade försvarspolitik beslyst. Undantaget är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som av olika anledningar inte kommer att behandlas den här gången. Att inte skriva om Socialdemokraternas försvarspolitik då partiet enligt Novus senaste väljarbarometer når upp till hela 34,4% är nog att betrakta tjänstefel av en försvarsbloggare. I synnerhet då partiet baserat på dessa siffror ser ut att bli det regeringsbärande partiet efter nästa val. Trots att Almedalenveckan för länge sedan är avslutad ska vi därför rekapitulera och göra en kortfattad analys av Socialdemokraternas försvarspolitik.

Allt fokus rörande försvars- och säkerhetspolitiken har det senaste året hamnat på Moderaterna. Med all rätt skall tilläggas då partiet har missbrukat det förtroende man fått från sina väljare å det grövsta när det kommer till detta politikområde. Men hur är det då med Socialdemokraterna, ett parti som ligger bakom de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004 då man slog de sista spikarna i kistan för nedmonteringen av det nationella försvaret. Är Socialdemokraterna bättre än Moderaterna, eller är det bara tomma tunnor som skramlar? Detta ska vi titta närmare på.

Peter Hultqvist

När Håkan Juholt, tidigare försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna blev det röda partiets store ledare så fick Socialdemokraterna en ny försvarspolitisk talesperson i Peter Hultqvist från Borlänge. Han är numera även försvarsutskottets ordförande. Man kan inte annat säga att Hultqvist är en frisk fläkt i försvarsdebatten med sin bullriga attityd, och där han aldrig drar sig för att ta upp De Nya Moderaternas återkommande skönmålning av läget inom Försvarsmakten. I synnerhet rörande vårt nya personalförsörjningssystem och underfinansieringen av materielberget.

Hultqvist upplevs av de flesta som en enkel och jordnära person med båda fötterna på jorden, och som till skillnad från Moderaterna sannolikt aldrig skulle beskriva upprustningar av rullbanor på flygplatser och planerat underhåll av stridsbåtar som ”stora satsningar” på Försvarsmakten.

I januari skrev Hultqvist en debattartikel med rubriken ”Försvarsministerns nöjdhet bekymrar” där han bland annat tar upp frågan om ”en-veckasförsvaret” d.v.s. vår försvarsförmåga och kopplingen till den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Mycket bra, men vad anser Hultqvist att det behövs göras rent konkret? Det framgår tyvärr inte på något tydligt sätt här, eller för den delen på någon annan plats heller. Han avslutar artikeln med följande rader.

En försvars- och säkerhetspolitik som med trovärdighet bevarar den militära alliansfriheten måste präglas av både en djupare och långsiktigare problematisering, högre kravbild och en bättre försvarsförmåga än det som präglar regeringens enveckasförsvar och försvarspolitik. Enligt min mening borde Enström tigit istället för att uttala ensidig nöjdhet.

Hultqvist kräver en bättre försvarsförmåga, men sådan kostar pengar. Några pengar har Socialdemokraterna dessvärre inte skjutit till i någon större omfattning i uttalanden eller i någon skuggbudget.

Man kan då fundera på om Hultqvist har klart bakåt runt sin retorik? Är det förankrat inom partiet och framför allt, det heligaste av det heliga, socialdemokraternas verkställande, utskott att partiet ska öka försvarsförmågan (vilket innebär högre försvarsutgifter) om man vinner valet 2014 och således kan komma att styra över försvarspolitiken? Detta verkar inte vara helt solklart.

Övriga socialdemokrater i försvarsutskottet

När det kommer till de fem övriga socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet och dess kompetens måste man ändå fundera på om de är insatta i sitt politikområde, och om de är av rätt kaliber för att kunna driva en saklig försvarspolitik? Tyvärr har försvarsutskottet av många partier setts som en plats där man kan få en ”instegsbefattning” innan man anförtros viktigare politikområden. En olycklig utveckling och en attityd som måste stävjas.

För socialdemokraterna sitter sjöofficeren Peter Jeppsson som jag vet är påläst och kompetent, men tyvärr anser jag att han är alldeles för passiv inom det område han är satt att verka inom. Från Jeppsson kan man förvänta sig betydligt mer. De fyra övriga, Anna-Lena Sörenson, Åsa Lindestam, Kent Härstedt och Clas-Göran Carlsson har inte utmärkt sig i någon större omfattning och verkar näst intill mest plikttroget sitta i utskottet. Något större intresse att driva och debattera försvarsfrågor verkar inte finnas från någon av dessa fem vilket är högst olyckligt.

Socialdemokraternas försvarspolitik

Kärnpunkterna i partiets försvarspolitik är relativt enkla att sammanfatta. Till att börja med så är Socialdemokraterna en stark motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap. Mona Sahlin uttalade under sin tid som partiledare de välkända orden ”Sverige ska inte gå med i Nato under min livstid”. Ord som varken är trovärdiga och något hon av naturliga skäl inte har täckning för. År 2010 var hon dessutom öppet kritisk till att Sverige skulle deltaga med flyg i NATO-operationer och ev. åtaganden i Baltikum. Efter hennes avgång har den kritiska synen på NATO tonats ned något. mer om detta längre ned i detta inlägg.

I stället för NATO förespråkar Socialdemokraterna i stället ett nordiskt försvarssamarbete. Just detta är en återkommande retorik bland alla NATO-motståndare. Sverigedemokraterna använder samma retorik, så på den punkten är partierna mycket lika. Dessvärre är en sådan argumentation mycket ihålig då både Norge och Danmark är medlemmar av NATO och tydligt har deklarerat att när det kommer till försvarssamarbete så har man sina lojaliteter där. Finland har deklarerat att ett försvarssamarbete (med gemensam försvarsplanering osv) inte är aktuellt. Frågan är då vilka Socialdemokraterna anser att man ska samarbeta med och på vilket sätt? Detta är en högst relevant fråga som det vore högst klädsamt om partiet (och övriga partier med samma åsikt) kunde svara på. Det är det minsta man kan kräva.

Socialdemokraterna tillsammans med SD, FP, KD och V vill glädjande återuppta försvaret av Gotland. I vilken grad man vill genomföra detta skiljer mellan de olika partierna, men det finns nu en så pass stor majoritet i riksdagens att ett konkretiserat förslag på ett återtagande borde gå att genomföra. I dagsläget är det sannolikt enbart Moderaterna och Miljöpartiet som är motståndare till detta. Centerpartiet har som vanligt – ingen åsikt. Till och med Vänsterpatiet har svängt i försvarsfrågan och stödjer ett sådant förslag. Inledningsvis är det absolut viktigaste att ett permanent förband återupprättas på ön, inte vad det innehåller. Utifrån detta kan man därefter bygga vidare.

Socialdemokraterna vill även stärka den inhemska försvarsindustrin samt att man vill se över finansieringen av försvarsmaterielen. Även på dessa punkter är socialdemokraterna väldigt lika Sverigedemokraterna i sin syn på försvarsfrågan.

Några konkreta förslag på hur, och framför allt om man vill öka den nationella försvarsförmågan jämfört med nuvarande mycket låga nivå kan man tyvärr inte finna. Inte heller nämner man några siffror runt hur man har tänkt sig finansiera de satsningar man vill göra på Gotland och försvarsmateriel för att uppnå den redan beslutade organisationen IO14 står att finna. Under årets rikskonferens arrangerad av Folk&Försvars i Sälen presenterade Socialdemokraterna vid en presskonferens ett tio-punktsprogram rörande sin egen försvarspolitik och ser ut som följer.

  1. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
  2. Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
  3. Nej till EU-försvar – utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin ”mjuka makt” och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
  4. Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
  5. Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
  6. Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
  7. Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
  8. Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
  9. Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar.Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
  10. Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Socialdemokraterna uttrycker dock att regeringens ambitionsnivå är för låg och att luftförsvaret i anslutning till Gotland måste stärkas. Bra. Men hur avser man finansiera detta? Det är en fråga som Socialdemokraterna måste svara på innan det stundande riksdagsvalet.

De enda konkreta siffror som hittills har kommit från partiets sida var i samband med beställningen av 60 stycken nya stridsflygplan JAS 39E. Där ville Hultqvist lösa underskottet i finansieringen, inte genom att skjuta till mer pengar, utan att istället överföra 300 miljoner från internationella insatser till materielanslaget. Den som varit med ett tag vet att man tidigare under många år gjorde tvärt om. D.v.s. flyttade pengar från materiel till verksamhet när det var tomt i botten på kassakistan. Detta efter förslag från Försvarsmakten… Det är bland annat detta som gjort att vi nu står med ett ofinansierat materielberg som vida överstiger 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget.


NATO-frågan

Här kan man konstrar som beskrivits tidigare i inlägget att Socialdemokraterna mjuknat.

Mitt under Almedalenveckan deklarerade partiet att man ställer sig positiv till deltagande i NRF, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ett ställningstagande som kanske inte var helt väntat med hänsyn till partiets tidigare så hårdnackade motstånd till allt vad NATO innebär.

Att ärendet i hemlighet har förberetts på regeringsnivå är ganska uppenbart då Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ett möte med NATO:s generalsekreterare i vintras direkt efter Sälenkonferensen där Fogh Rasmussen deltog. Uppgifter gör gällande att det var bland annat NRF som då diskuterades.

Efter Socialdemokraternas utspel under Almedalenveckan tog det sedan bara några dagar innan regeringen anmälde sitt intresse för deltagande i NRF till NATO. Man kan således konstatera att det indirekt var Socialdemokraterna som tog beslutet, men att ärendet har varit väl förberett under en längre tid genom försvarsdepartementets försorg.

Har Socialdemokraterna trots sin officiellt uttalade ståndpunkt om att aldrig någonsin gå med i NATO, börjat inse att det inte längre finns några alternativ? Är det början till något nytt vi nu ser framför oss?

Allan Widman kommenterar Socialdemokraternas beslut om att säga JA till NRF
Vänsterpartiet om Socialdemokraternas JA till deltagande i NRF




Socialdemokraterna i Almedalen

Peter Hultqvist deltog precis som övriga partiers försvarspolitiska talespersoner vid det eminenta arrangemanget Försvarspolitisk Arena tillsammans med SSU-orföranden Gabriel Wikström.

Hultqvist tog upp frågan om personalförsörjnigen var som vanligt mycket kritisk till avskaffandet av värnplikten med tre rösters majoritet. han menar att ”så gör man inte med en så viktig fråga som denna”. Hultqvist anser att de stora problemen med 20% avhopp från GMU/GSS och svårigheten att rekrytera tidvis tjänstgörande måste hanteras tillsammans med det ofinansierade materielberget.

Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. SSU-ordföranden Gabriel Wikström imponerade stort med att vara saklig och påläst runt försvarsfrågan och har ett statsmannamässigt sätt att tala och problematisera viktiga frågor. Här har Socialdemokraterna ett framtidsman man bör vårda! Wikströms samlade poäng, åtminstone hos mig, när han kritiserade synen på försvarsmakten som budgetregulator. Något som framförallt Göran Persson till och med offentligt uttalat. ”Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”.

Hultqvist diskuterade även frågan om Ryssland och den enorma förmågeuppbyggnad som sker där och menar att det är något man förhållande till.I samband med detta så uttryckte han även att den primära uppgiften för Försvarsmakten är att försvara Sverige i Sverige. Han tog kraftigt avstånd från de propagandatexter som bland annat Försvarsmakten själva producerat som gör gällande att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Detta är som alla vet en utkomst av den strategiska time-outen där Försvarsmakten hade grava identitetsproblem och sökte varje halmstrå för att kunna hävda sin existens.

 På frågan om hur Hultqvist ställer sig till ett återinförande av värnplikten svarade han

”Det går inte, därför att det har varit så mycket oro och instabilitet i Försvarsmakten så att vi måste liksom försöka bygga det här systemet nu så att det blir så bra som möjligt. Men det kräver ett öppet förhållningssätt och det kräver att man inser att inte solen lyser från klarblå himmel varje dag. Det finns en rad problem och huvudproblemet är avhoppen på 20%,”

Gabriel Wikström konstaterar klokt att ett återinförande av värnplikten sannolikt skulle ske med lika liten majoritet som när beslutet tog och menar att man inte ska jobba på det sättet. Enkel med imponerande analys med en snygg känga till Moderaterna. Se hela morgonpasset med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Gabriel Wikström här nedan.

Your browser does not support iframes.
Socialdemokraterna i försvarspolitiskt morgonpass


En ny stjärna på den journalistiska himlen när det kommer till bevakning av försvarspolitik är Hallandspostens t.f. ledarskribent Csaba Bene Perlenberg som var på plats i Almedalen.

Han gjorde där ett antal intervjuer med olika försvarspolitiker där samtliga intervjuer han gjorde bör läsas av de som inte redan gjort det. Han har fångat essensen runt viktiga frågor. Kanske med viss inspiraration av försvarsbloggarna? Intervjun med Socialdemokraternas Peter Hultqvist är mycket bra och bör som sagt läsas i sin helhet där många av de stora frågorna diskuteras.

Tigande och skönmålningen i kombination leder egentligen till att problem inte blir lösta. Och det viktiga är att vi löser våra problem. Vi har på försvars- och säkerhetspolitikens område en rejäl hemläxa att göra, enligt min mening. / Peter Hultqvist


Sammanfattning

Med ovanstående citat i bakhuvudet så ser det onekligen ut som att Socialdemokraterna till skillnad från partiets år vid makten under 90 och 00-talet nu är beredda att omvärdera försvarsfrågan vilket är glädjande. Men å andra sidan så finns det heller ingen annan trovärdig väg att gå. Den låga nivån som bland annat Cecilia Widegren (m) pratar om stämmer som alla vet bättre in på Sverige än på det avsedda landet Ryssland.

Socialdemokraterna ser ut att på riktigt vilja lösa de problem som finns inom Försvarsmakten. Framför allt runt de stora problem som finns rörande finansieringen och bemanningen av den av politiska nivån redan beställda försvarsmaktsorganisationen IO14. Något som Moderaterna fullständigt misslyckats med under sin tid vid makten och som ansvariga för försvarsdepartementet. Blir det Socialdemokraterna som kommer att driva upp försvarsanlaget från nuvarande skamligt låga nivå på 1,15% av BNP ?

Men man får inte låta sig luras så enkelt.

Peter Hultqvist är dock konsekvent i sina uttalanden, men har han täckning bakåt? Partiledaren Stefan Löfvén verkar vara helt ointresserad av försvarspolitik och försvarsfrågan. I partiledardebatten i SVT den 5 maj uppfattades Löfvén som mycket passiv och verkade till och med dåligt insatt i ämnet.

Anledningen till detta är sannolikt att partiet har helt andra prioriteringar för att kunna vinna väljarnas förtroende och för att kunna utlova de reformer som kommer att krävas inför valet. Min bedömning är att försvarsfrågan inte kommer att vara prioriterad i Socialdemokraternas valstugor runt om i landet.

Socialdemokraterna är med hänsyn taget till ovanstående faktorer mycket svårbedömda. Om partiet har accepterat Hultqvist linje så kommer försvarspolitiken att bedrivas på ett bättre sätt än med sittande regering under nymoderat ledning. Smolket i bägaren är partiets ståndpukt rörande NATO-frågan och avsaknad av konkret finansiering. Där faller tyvärr trovärdigheten.

Låt oss dock hoppas att Socialdemokraterna kommer att överraska positivt!

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Dags för ompositionering?

Den kristna tidningen Inblick är den första svenska tidningen att få kommentarer från flera av landets försvars- och utrikespolitiker om den mycket stora ryska beredskapsövningen som genomfördes härom veckan och som vänder upp och ner på mycket av det som uttrycks som grundförutsättningar i dagens svenska försvarspolitik. Först ut att rapportera om Inblicks reportage var Lars Wilderäng (bloggen Cornucopia) och han konstaterar att den försvarspolitiska definitionen på #lågnivå verkar vara ”allt under Sovjets nivå”.

Den som följt med i försvarspolitiken under senare år känner säkerligen igen regeringens och moderaternas retorik där man hela tiden hänvisar till en låg nivå och att moderata försvarspolitiker på frågan hur man ska ställa sig till den massiva ryska upprustningen, ständigt återkommer till att det är en ökning från låg nivå. Syftet med uttalandet är otvivelaktigt att lyssnaren/läsaren ska få intrycket av att det fortfarande handlar om låg nivåer. (Se gärna intervju i denna länk). Som många gånger påpekats så befinner sig de ryska väpnade styrkorna defintivt inte på någon låg nivå.

Det blir därför än mer intressant att läsa Inblicks artikel där man helt plötsligt definierar låg nivå rakt ut, vilket man inte gjort tidigare. Hans Wallmark, moderat ledamot av Utrikesutskottet, har varit en av de flitigaste debattörerna och debattartikelförfattarna när det gäller moderat försvars- och säkerhetspolitik. I Intervjun med en kristen tidning har möjligtvis fått Wallmark att tänka över sina tidigare uttalanden då han nu yttrar sig så här:

”Ledamoten Hans Wallmark (M) konstaterar att försvarsberedningen ägnar ett eget kapitel åt utvecklingen i Ryssland.
– Som vi skriver kan otvivelaktigt ett nytt mönster iakttas. De tidigare nivåer vi hänvisar till är det tidiga 1990-talet. Då var det berättigat att tala om ”låg nivå”. Därifrån har onekligen en hel del skett rent militärt. Men det är långt från kalla krigets-dagar, menar Hans Wallmark.”

Det är ju en i högsta grad nykter slutsats kring läget och något man kan känna igen från Försvarsberedningens rapport. Uttalandet föder dock två nya frågor:

– Varför uttalar sig i så fall Försvarsberedningens ordförande så som hon gör i intervjun i Almedalen när det inte har något alls med ämnet att göra?

– Varför ska man i svensk försvars- och säkerhetspolitik ständigt referera till rysk militär förmåga på Sovjettiden och 90-talet i stället för läget idag och kommande år, när det motsatta gäller för svensk förmåga?

Ett ytterligare åskådliggörande av den sista frågan. Svensk försvarspolitiken fick en delvis ny inriktning 2009 (återkommer till detta i ett kommand inlägg). Rysk försvarspolitik fick en ny inriktning redan vid millennieskiftet. Båda har ungefär samma slutdatum (2019 vs 2020) med skillnaden att det ryska målet endast är ett uttalat etappmål. I Sverige framhålls den svenska försvarsreformen av Regeringen som ett säkert uppfyllande, trots att alla vet att finansieringen av den beslutade insatsorganisationen är sammanlagt runt 75 mdr kr kort. Om den ryska försvarsreformen, som är finansierad så länge energipriserna inte kollapsar på världsmarknaden, uttrycker sig den svenska Regeringen och Moderaterna att den är högst osäker till följd av utvecklingen på energimarknaden, den ryska demografin, sociala förhållanden etc.

Slutligen kan man också fundera över hur långt ifrån ”kalla krigets-dagar” den ryska förmågan är och när den är för nära? Vad har vi tidigare anpassat vår försvarspolitik efter? Det kommer i ett senare inlägg.

Kvällsposten har en i mina ögon mycket duktig ledarskribent i form av Amanda Wollstad. Hon har skrivit flera skarpa artiklar tidigare om situationen i svensk försvars- och säkerhetspolitik och dagens är inte sämre. I dagens artikel lyfter hon just den totala tystnaden från försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. I artikeln uppmärksammar också Wollstad ”dimridåerna” kring #lågnivå och sällar sig därmed till andra ledarredaktioner i landet. I de egna moderat leden är det däremot inte helt tyst. I Eskilstuna-Kuriren närmast sågar den moderata riksdagskandidaten Maria von Beetzen från Strängnäs det egna partiets försvarspolitik och talar istället om att det svenska försvaret måste höja sig från den låga nivå som det nu håller och att ett första steg måste bli att höja försvarsbudgeten till samma nivå som våra grannländer, nämligen 1,5 % av BNP. Uppenbarligen finns det i alla fall en kandidat för moderata försvarsvänliga väljare i Sörmland att välja på för dem som vill undvika att byta parti. Låt bara hoppas att von Beetzen slipper bli ett offer för ”Knapptryckarkompaniet” likt Anton Abele och andra moderater.

Det ska bli intressant att se om fler än Urban Ahlin och Hans Wallmark nu ska börja positionera om sig i försvarsfrågorna. Såväl Karin Enström som Cecilia Widegren kanske ägnar semestern åt att i lugn och ro fundera över situationen?

Försvarssamarbete mellan Ryssland och Kina!




Att Ryssland för någon vecka sedan har genomförde den största militära övningen i världen sedan 1967 (Övning Dnepr i Sovjetunionen med 200.000 man var större) lär inte undgått någon. I media har det felaktigt spekulerats om att även Kina deltog i beredskapsövningen, något som är felaktigt. Det som sannolikt har förvirrat media är den Rysk-Kinesiska marina samövningen som genomfördes precis innan den av Putin beordrade beredskapsövningen i det östra och centrala militäromårdet. Om den Rysk-Kinesiska marinövningen har det inte rapporterats något om i svensk media varför det kan vara på sin plats att skriva några rader i ämnet. 

Övningarna mellan kommunistdiktaturen Kina och det under president Putin allt mer autktoritära Ryssland startade redan 2005 inom ramen för SCO (Shanghai Cooperation Organization) där även fyra ”stan-länder” ingår ( Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.) Övningarna mellan Ryssland och Kina beskrivs av Kina på det här sättet.

Rather than being aimed at any third party, these drills are designed to strengthen ties in joint military training and improve coordination between the two countries’ armed forces, China’s General Staff chief added.


Antiterroristövningar

Till skillnad från den marina stridsövningen har alltså Ryssland och Kina sedan 2005 genomfört antiterroristövningar på land i Tjebarkul. Det var så det egentligen började. Där övar marktrupper och flyget för att bekämpa stora olagliga beväpnade grupper (benämnt terrorister). Men när militära experter studerat sammansättningen av förbanden och materielen som används under dessa övningar har man dragit slutsatser att det i själva verket handlar om förberedelser för ett lokalt markkrig och ingen egentlig terroristbekämpning


Den marina samövningen 5-12 juli

Ryssland och Kina påbörjade den marina samövningen den 5 juli i Japanska sjön mellan Ryssland och Japan. Man vill kalla dessa övningar för ”sjömilitära antiterrorövningar”. Militära analytiker från olika håll gör dock hela andra bedömningar som väcker stor oro i Asien med även i väst (dock ej i Sverige eftersom vi uppenbart inte mäktar med att bevaka militära händelser i den delen av världen…)

Cirka 20 större örlogsfartyg deltog från de båda sidorna. Jagare, robotkryssare, och ubåtsjaktfregatter samt stödfartyg har genomfört skjutningar mot såväl ytmål och luftmål samt regelrätt ubåtsjakt. Man har även genomfört gemensamma räddningsoperationer. Även flygplan och ubåtsjakthelikoptrar har deltagit.

Då Kina har köpt en stor mängd rysk materiel har tester av olika system genomförts i samverkan med Ryssland. Jagaren Shenyang  är bl.a. försedd med det rysktillverkade kraftfulla luftvärnssystemet S-300FM.

Omedelbart efter att den Rysk-Kinesiska marinövningen var avslutad drog alltså president Putin i gång den största ryska beredskapsövningen sedan 1967. Bloggrannen Cornucopia rapporterar även att mitt under den ryska beredskapsövningen så passerade kinesiska örlogsfartyg mellan Sakhalin och Japan för första gången någonsin.

Se en film inspelad under övningen här.

Redan förra året genomfördes en motsvarande övning. Beskrivningarna från denna övning, dess omfattning och momentövningarnas innehåll talar tydligt för att det inte alls handlar om någon terroristbekämpning som man officiellt vill framhäva. Behåll detta i minnet till dess att ni läser försvarsberedningens bedömning lägre ner i inlägget.

Interoperabilitet

Här hemma i Sverige brukar vi ofta ondgöra oss över interoperabilitetsproblem med NATO då vi inte är fullvärdiga medlemmar och inte har tillgång till alla system vi egentligen behöver för ett optimalt samarbete så som LINK 11,16 och 22, Secure Voice samt alla nödvändiga publikationer.

Man skulle kunna tänka sig att problemen mellan Ryssland och Kina kan vara likvärdiga, men sannolikt ännu fler. Samarbetet just nu skulle kunna jämföra med när svenska flottan för första gången deltog i Baltops 94 och var mer av banan än på. Men vi har under årens lopp blivit allt mer interoperabla, och är i dag mer kompatibla med NATO än flera fullvärdiga medlemsländer. Detta ska man ha i åtanke när man bedömmer Rysslands och Kinas interoperabilitet i dag. Den kommer med framtida övningar bara att öka.

Kina och Ryssland har dock inte ett gemensamt språk att hänga upp den militära verksamheten på. Förvisso finns ett gemensamt språk i mongolskan, men sannolikheten att ryska och kinesiska marinofficerare pratar mongolska är nog liten. Kompetensen att prata Engelska vet vi är mycket låg inom den ryska flottan, sannolikt ännu lägre inom den Kinesiska.

Inte heller lär det finnas några regelverk som styr upp standardprocedurer likt inom NATO. Det hade varit oerhört intressant att få medfölja en sådan övning som observatör bara för att se hur man arbetar, men den möjligheten är nog mikroskopisk…

Fördelarna är att man har mycket gemensam materiel, rysktillverkad sådan. Det gör att ledningssystem och sambandsinstallationer på fartygen mest sannolikt är fullt kompatibla med varandra.

Försvarmaterielexport

När vi ändå är inne på ämnet försvarsmateriel så kan vi konstatera att Ryssland redan har, och kommer att exportera stora mängder materiel till Kina. Under 2012 beställde Kina vapen och materiel för över 2 miljarder dollar. I detta ingick bl.a. 140 flygmotorer AL-31F och 52 helikoptrar av typen Mi-17.

Under 2013 spår man ett nytt rekord då Kina förväntas att köpa 24 jaktflygplan av typen Su-35S, fyra nya ubåtar Amur-1650 med kryssningsrobotar, den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400 och transportflygplan Il-76. Enbart leveransen av Su-35 omfattar hela1,5 miljarder dollar.

Sedan tidigare har man köpt en hel del materiel som bedömarna tror kommer att moderniseras framöver. Det handlar om S-300P som ev. kommer att moderniseras till S-300PMU Favorit. Även jaktflygplan av typen Su-27 och Su-30 samt en stor mängd materiel på örlogsfartyg ska uppgraderas.

Detta stärker möjligheterna och förmågan till militärt samarbete ytterligare, och att ha gemensam materiel underlättar avsevärt, det vet alla.

Försvarsberedningens rapport

När man analyserar det Rysk-Kinesiska samarbetet så är det intressant att se vad försvarsberedningen skrev i sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld”  som man släppte så sent som i våras. I rapporten skriver man så här om ett samarbete mellan Ryssland och Kina.

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_07_06/Ryssland-och-Kina-lar-sig-att-kriga-tillsammans/Försvarsberedningens rapportNär man analyserar det pågående samarbetet mellan Ryssland och Kina kan det vara intressant att återvända till försvarsberedningens rapport (Vägval i en globaliserad värld) som avhandlar omvärldsläget. En rapport som ska ligga till grund för fortsatta analys och inriktning av det framtida svenska försvaret. I sin rapport skriver försvarsberedningen följande rader om Ryssland och Kinas samarbeten.

”På den globala säkerhetshimlen syns för närvarande mest Ryssland och Kina, som båda dels rustar kraftigt, dels vill stärka sina roller som stormakter. Alla länder bör förhålla sig till detta faktum. Ett scenario som måste finnas med i varje global säkerhetspolitisk analys är risken för en militär allians mellan Kina och Ryssland, inte för att den är sannolik, utan för att den skulle kraftigt förändra det geopolitiska läget.”

Vi vet redan nu hur otroligt fel försvarsberedningen hade i sin analys rörande Rysslands förmåga att genomföra större övningar, och vi kan nu också konstatera att försvarsberedningen även hade fel rörande sin bedömning av de militära samarbeten inom ramen för SCO. Så här skrev man om detta i sin nyproducerade rapport.

”Det har varit svårt för medlemsländerna att fördjupa det ekonomiska samarbetet då inte minst Ryssland och i viss mån även de centralasiatiska länderna varit oroliga för att Kina skulle dominera detta. Länderna inom SCO har funnit det enklare att samarbeta kring säkerhet och då främst de hot man definierar som terrorism, separatism och extremism. Inom ramen för detta säkerhetssamarbete anordnas även militära övningar med SCO som samordnande ram och oftast med hot om terrorism och separatism som deklarerat scenario.

Det visade sig alltså att försvarsberedningen hade helt fel i sin bedömning av SCO och ett Ryskt-Kinesiskt försvarssamarbete där man bedömt att det enbart skulle komma att handla om terroristbekämpning etc. Utöver de regelbundna övningarna har alltså Ryssland och Kina både i år och förra året genomfört regelrätta marina övningar med gemensamma stridsövningar i alla dimensioner. Har försvarsberedningen under sina resor till fjärran länder verkligen köpt den av Ryssland och Kina uttalade övningsmålsättningen ”antiterroristbekämpning” utan närmare analys?

Sammanfattning

Militära analytiker hävdar att genom dessa marina övningarna så demonstrerar Ryssland och Kina att en militärallians är fullt möjlig och budskapet i detta är helt klart avsett för USA och Japan.

Övningarna visar att Ryssland och Kina tänker försvara sina nationella intressen gemensamt.

Ryssland ser att Japan utövar viss påtryckning på Ryssland då Japan är bundsförvant till USA och att det finns det en stora amerikansk militära styrkor i Japan vilket även innefattar utbyggnad av robotförsvar. Även Kina har sina anledningar att se på USA och Japan med kritiska ögon då man oroar sig över kontroverser omkring de omtvistade öarna i Östkinesiska och Sydkinesiska haven samt i Malackasundet genom vilket Kina huvudsakligen får olja och gas.

I morgon är det dags igen för en nya Rysk-Kinesisk övning. Den 27 juli starar en antiterroristövning nära ryska staden Tjeljabinsk.övningarna pågår ända till den 15 augusti. Av förbandssammansättningarna kommer det bli intressant att se om det är regelrätt markstrid som kommer att övas. Detta överlämnas dock med varm hand till en annan bloggkollega att observera.

Utvecklingen är på flera sätt oroväckande när två mycket stora länder, militärt starka och ekonomiskt starka, närmar sig varandra allt mer. När ett auktoritärt styrt Ryssland och ett diktaturstyr Kina i samverkan blir en enorm maktfaktor i regionen kommer det precis som försvarsberedningen skriver – förändra det geopolitiska läget.

Kommer försvarsberedningen att bevaka utvecklingen, och kommer svensk media att börja rapportera i ämnet?
Länkar:
Rysslands röst 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Gästinlägg: Boatswains bokhörna – När Balkan brann av Ulf Henricsson


Ännu ett inlägg från Boatswain som ägnat några dagar att läsa en av de senast utgivna böckerna från SMB och som här nedan reflekterar över bokens innehåll och de ledarskapsfunderingar som man per automatik kommer in på när man läser om Henricsson och BA01. Jag delar helt uppfattningen att fler chefer borde dela med sig av sina erfarenheter från verkligheten där ute.

/ Skipper
———————————————— 

Bakgrund

Lagom till BA01 20-årsjubileum ger Överste 1. Ulf Henricsson, på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, ut sin berättelse om sin första mission på Balkan.

Henricsson var chef för den första svensk-danska FN-bataljonen Nordbat2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994. Missionen är mest känd under beteckningen BA01 och är en av de mest omtalade och omskrivna svenska internationella insatserna, dels för den ständiga beskjutningen av bataljonen, det politiska spelet kring konflikten och även det faktum att många ur bataljonen fortfarande bär med sig tunga minnen från tiden där nere.

Några år senare återkom Henricsson till Balkan som chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. Senare var Henricsson även chef för Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM) april till september 2006.

Henricsson tilldelades 1997 Försvarsmaktens medalj för internationella insatser i guld med blått band och svärd i guld med motiveringen ”som chef visat upprepat personligt mod som inneburit betydelsefullt föredöme under tjänstgöring september 1993-april 1994” för sina insatser på Balkan. Han förärades även Kungliga Krigsvetenskapsakademins guldmedalj ”för föredömligt ledarskap i internationell tjänst”.

Någon ytterligare presentation om mannen som blivit både älskad och förmodligen, i vissa kretsar, mindre älskad för sitt tydliga och ibland hårdnackade ledarskap känns överflödig.

Boken

Det finns åtskilliga skildringar (bl.a. Alfa Sierra: BA01 – Nordbat 2 iBosnien – Hercegovina) från soldater och officerare som tjänstgjort i fd. Jugoslavien och den här boken skulle kunna vara en i raden som skildrar misär, lera, beskjutningar m.m. Till del finns även detta beskrivet även här men det är inte det som gör boken intressant. Ett citat som väl sammanfattar innehållet och språket i boken ges av Aftonbladets kolumnist Staffan Heimersson:

”Henricson slår rekord i politisk inkorrekthet, nämner saker vid dess rätta namn och skriver enkelt målande, humoristiskt och brutalt i en grabbigt lakonisk stil utan ransonering av kraftuttryck.”

Bokens styrka är istället Henricssons exemplifiernade lärdomar om ledarskap under påfrestande förhållanden, både gentemot soldaten i skyttekompaniet, stabsmedlemmen, lokala makthavare, politiker och Högkvarteret i Sverige. Henricsson tar upp föregångsmannaskap som ett ledord som många pratar om men färre efterlever och även det som förekommer i de flesta insatser, disciplinärenden och hur att hantera dessa där allt kanske inte är svart eller vitt.

En annan av ledarskapets hörnstenar som Henricsson berör med såväl bra som dåliga exempel flera gånger är uppdragstaktik. Oftast handlar det dock om något som kanske ska tillämpas men där detaljstyrningarna tar sig abnorma proportioner, bl.a. politiska detaljstyrningar som försenade hjälpen och i förlängningen ledde till att liv gick förlorade.

Då mandatet de arbetade under stundtals lämnade utrymme för tolkning valde Henricsson att tolka dessa till sin och bataljonens fördel. Han beskriver i boken varför han gjorde som han gjorde och även att uppgiftens lösande stod främst. Det vanligaste i den situationen hade varit att fråga högre chef om mandatet var otydligt men Henricsson visste att om han frågade skulle han bli begränsad. Därmed valde han sin egen tolkning och tog även ansvar för det. Tyvärr något som inte förekommer lika ofta numera.

Den vanliga svenska (och för all del FN) sättet att lösa konflikter, genom diplomati, förhandlingar och samtal, konstaterar Henricsson tidigt inte enbart kommer fungera där. Han motsäger sig tolkningen av orsakerna till konflikten som enbart religiösa utan där krigsherrar och dylikt slåss för ära, pengar och makt oaktat religion. Dessa skurkar bryr sig varken om FN-flaggor, röda korsetmärkningar eller resolutioner och måste därmed mötas med det språk som de förstår och själva tillämpar – hot om våld och om inte det hjälper, våld. P.g.a. Henricssons hårda nypor mot buset och bl.a. efter uttalandet ”vi har från och med nu slut på varningsskott och skjuter skarpt direkt” så fick han smeknamnet ”Sheriffen från Vares”.

Henricsson beskriver inte enbart typiska macho-incidenter utan tar även upp en del intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. människors lika värde. Detta ställt på sin spets när det i media och bland politiker börjar talas om eventuella kommande svenska förluster, hur mycket är ett balkanliv värt kontra ett nordeuropeiskt, 1 mot 1 eller…?

Den svenska insatsen (inte bara BA01) i Bosnien gjorde skillnad. Det största beviset på detta är uppgifterna om att vissa döpte sina barn till svenska namn som en hyllning till den hjälp de fått av svenska soldater.

Avslutning

Nu är staffetpinnen överlämnad till andra högre chefer inom Försvarsmakten där ledarskapserfarenheterna torde vara som störst. Dela med er av era erfarenheter till yngre och äldre kollegor så att myndigheten kan fostra duktiga ledare även framgent! T.ex. har vi snart genomfört fem marina insatser med fartyg långt hemifrån. Under dessa insatser skulle det förvåna mig mycket om det inte finns viktiga ledarskapsmässiga erfarenheter att ta till sig.

Fartygschefer, kontingentschefer m.f.l. från ML- och ME-insatserna, fatta pennan och förmedla er syn på ledarskap under påfrestande förhållanden!

Min egen erfarenhet säger att oftast lär man sig mest av sina egna tillkortakommanden och lyckade insatser inom området ledarskap. Näst mest lär man sig av praktiska exempel från andra och där fyller böcker likt denna en oerhört viktig funktion. Slutligen så anser jag att man lär sig minst av att endast läsa olika teorier kring ledarskap, även om detta givetvis inte kan utelämnas.

Tipset till kollegor, oavsett färg på uniformen, blir därför; läs boken! Köp den från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (smb.nu) eller låna den på närmsta bibliotek eller av en kamrat.

Om fler av dagens chefer var som Ulf Henricsson skulle dagens FM förmodligen se annorlunda ut!

Bokens betyg blir 4 mustiga skepparkransar.

/ Boatswain


Länkar:

Staffan Heimersson om boken
Bloggen Morgonsur, Magnus Ernströms bokprojekt om BA01 (utges prel. i höst enligt bloggen)
P3Dokumentär ”Svenskarna i Bosnienkriget”
Försvarsmaktens om Bosnineninsatsen

Insats – Hemma igen!

Serien om insatslivet fortsätter med min hemkomst från Bosnien i oktober 1995.

Hemma

Så var jag till slut hemma. Min packning kom dagen efter men det kändes inte viktigt, bara typiskt. Det skulle bara strula.

Efter att i månader levt under ständig beskjutning och i tät samvaro med gruppkollegorna satt jag helt plötsligt hemma i lägenheten. Vart tog alla vägen? Vad skulle jag göra nu? Jag hade sökt BA06 och började min väntan på besked. Tillsvidare var jag ledig.

Helt ensam var jag inte eftersom en mig närstående genomgick en jobbig skilsmässa efter hemkomst från sin fjärde mission och bodde hos mig ibland. Det var bra att vi hade varandra. Vi kunde tala om allt men behövde inte tala om allt, mycket förstod vi utan att behöva tala med varandra. Det räckte med en blick.

Den här hemkomsten var på sätt och vis lättare än den första, den från Libanon. Jag var den här gången införstådd med att ingen var intresserad av mina upplevelser, att ingen ville veta och om de frågade var det för att vara artig. Jag anpassade mitt uppträdande till det.

Många fnös åt missionen och menade på att ”det minsann inte var en BA01”. Nej, som BA01 var det inte med all den osäkerhet som då tycks ha rått. Någon har däremot sagt att vi blev beskjutna mer än BA01 men jag har ingen aning. BA04 präglades av svagt ledarskap, både på UNPROFOR HQ-nivå och på bataljonsledningsnivån. Missionen präglades också av begränsningar i rörelsefriheten, i frustration och elände och döda civila. Men missionen innehöll också lättnaden att till slut få agera och känslan av tillfredställelse när NATO började bomba. 

Tio dagar efter att jag lämnat Bosnien trädde vapenvilan i kraft, kriget var slut.

Mitt krig var däremot inte slut, inombords. Jag var lättretad och orolig och hade svårt för att sova. Jag undvek därför krogmiljön och festade hemma hos folk i stället. Nyårsafton -95 var trevlig, ända fram till fyrverkeriet som skrämde skiten ur mig, bildligt talat. Jag visste att det var ofarligt, jag såg det tändas men ändå gick pulsen igång och jag blev hyperalert och upplevdes kanske som nervig. Smällarna från fyrverkeriet skickade kroppen tillbaka till Balkan, trots att hjärnan talade om för mig att jag stod där i västra Härjedalen. Det var obehagligt. Eventuellt lyckades jag dölja det genom att gå in och ner till baren, men det var säkert någon som såg att något var fel. Ingen sa något om det till mig vad jag minns.

Vid valborgsmässoafton ett kvartal senare var det samma visa. Den kvällen var jag inte beredd på smällarna och därför blev det än värre. Jag blev illamående av ljudet och sökte mig undan en stund.

Svenska soldater dog i Bosnien och det gjorde att tankarna kom. Det kunde ha varit jag eller några av mina vänner. BA05 hade inte samma tur som de föregående missionerna hade haft. Så jäkla typiskt! Efter vapenstilleståndet började svenskarna dö. Onödigt!

/C

Fortsatt tystnad

Fortfarande har inget hörts från Regeringen eller Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren avseende den mycket stora ryska övning som genomförts under veckan. En övning som helt vänder upp och ner på många av de uttalanden Regeringen tidigare gjort och delar av Försvarsberedningens rapport.

Helt tyst är det dock inte. Det sänds på andra kanaler. Cecilia Widegren har idag en debattartikel i GT där hon beskriver hur ”Regeringen satsar 122 miljoner kr på förvaret i Västsverige”. Vad dessa 122 mkr handlar om är en renovering och anpassning av flygplatsområdet i Karlsborg. Karlsborg hade fram till mitten av 90-talet en flygflottilj då den lades ned. Flygplatsen har sedan funnits kvar för att möjliggöra transport av framförallt fallskärmsjägarförbanden och specialförbanden och senare även den luftburna bataljonen och för flygning med UAV. (För övrigt avvecklas den luftburna bataljonen under innevarande år för att uppgå i manöverbataljon lätt tillsammans med enheter ur Livgardet. Debattartikeln ger inte riktigt den bilden)

Liksom övriga flygflottiljer och militära flygplatser har det under de gångna decennierna ackumulerats stora behov av renoveringen av infrastrukturen. I Ronneby har det handlat om hangarer och ett nytt flygledartorn där det i år hade gått så långt att lokalerna inom kort hade blivit obrukbara enligt lag. I Luleå har det handlat om renovering och utbyggnad av en transportplatta för att bland annat kunna ta emot de transportflygplan som försvaret numera är beroende av för sin rörlighet.

Detta är investeringar som Förvarsmakten i flera år budgeterat för, men där Regeringen ej fattat beslut. Resultatet har då blivit att pengar årligen återlämnats till statskassan – en klar vinst för Finansdepartementet. Förvisso har Försvarsmakten ofta fått tillbaka delar av anslaget längre fram i tiden, men likväl blir resultatet ett lägre försvarsanslag. Samtidigt får Försvarsmakten år efter år budgetera för samma renovering samtidigt som verksamheten blir lidande liksom andra budgetposter får skjutas på framtiden. Resultatet av renoveringarna och tillbyggnaderna blir ju som Widegren skriver i sin debattartikel att ”nu kan det övas och utbildas mer och fler verksamheter”. Hade inte Regeringen väntat med att fatta beslut om redan budgeterade investeringarna hade dessa fördelar kunnat nås för flera år sedan.

Frågan blir då, är det satsningar som Regeringen genomför när det handlar om projekt som i flera i år budgeteras inom redan angiven ram?

Vad avser det sista stycket i debattartikeln blir det skäl att återkomma senare. Vi får tydligen också fortsätta vänta på att få höra Regeringens och Försvarsberedningens åsikter om hur den stora ryska övningen ska anses påverka försvarspolitiken.

En talande tystnad

Eller är det möjligen en tyst minut för den nymoderata försvarspolitiken vi upplevt den gångna veckan sedan nyheterna om den massiva ryska beredskapsövningen började få genomslag i Sverige? Tonen på landets ledarsidor har inte varit nådiga. Igår var det Smålandspostens tur att ta heder och ära av den moderata försvarspolitiken.

Med Rysslands samhällsekonomiska kollaps under 90-talet följde lika naturlig kollaps hos de ryska väpnade styrkorna. Denna kollaps togs som inteckning i försvarsbesluten 1996, 2000 och framförallt 2004 för sänka omfånget på, ambitionerna och anslagen för det svenska försvaret. Att så skedde 1996 och 2000 var relativt logiskt om man ser till hur den ryska militära förmågan då var (bortsett från att man behöll en ambition som ej var finansierad – mer om det i kommande inlägg). Nedgång i förmåga hos den dimensionerande faktorn ger en möjlighet att själv sänka ambitionen alternativt att använda ”tidsfristen” till omfattande reformering.

Att vara snabb att inteckna tecken åt det ena hållet förutsätter att man är lika snabb att reagera åt det andra hållet.

Problemet med militär förmåga är att den i regel tar ett drygt decennium att bygga då från att beslut verkställs ska materiel anskaffas, personal grundutbildas, nya chefer tas ut, dessa ska i sin tur utbildas och lära sig leda nya förband. Jämförelsen med att ta fram ett nytt elitidrottslag stämmer väl. Vi ser till exempel idag i Ryssland frukterna av omfattande och medvetna ansträngningar sedan millennieskiftet.

Ska man kunna reagera även åt det tråkigare hållet krävs det att man sätter upp indikatorer och beslutspunkter och är ärlig mot dessa om de väl infaller. Annars kommer man ohjälpligt på efterkälken. Alternativet är att över tiden behålla en hög grundberedskap. Vi har i Sverige varit duktiga på att använda oss av tecken för att rusta ned vår förmåga, men inte haft ärligheten att följa med åt andra hållet.

Georgienkriget innebar ett bryskt uppvaknande för en svensk regering som året innan inlett ytterligare nedskärningar på försvaret, lika långtgående som alternativet med lägst anslagsnivå inför Försvarsbeslutet 2004. Istället för de under våren 2008 aviserade förbandsnedläggningarna blev resultatet en ny inriktningsproposition för försvaret våren 2009. En proposition som de moderata delarna i regeringen framhåller som något som starkt ökat den svenska försvarsförmågan. Huruvida så verkligen var fallet diskuterades på WW för ett halvår sedan och kommer fortsatt också att diskuteras.

Sedan den ryska militärreformen på allvar började uppmärksammas efter Georgienkriget har den svenska regeringen konsekvent talat om att detta är något som sker från låg nivå eller till och med mycket låg nivå. Att förmågan hos de ryska väpnade styrkorna sedan länge har lämnat den låga nivån, precis som flera debattörer framfört, torde ha blivit alltför tydligt den gångna veckan och tecknen på detta har de gångna åren varit många. Så sent som i Almedalen påpekade man från moderat håll att den ryska upprustningen sker från en låg nivå.

Visst stämmer det att den ryska upprustningen sker från en låg nivå. All upprustning sker per definition från en låg nivå! Vad man inte säger något om är dock när den låga nivån inträffade. Lågpunkten var i slutet av 90-talet och som veckans beredskapsövning visar har man idag byggt upp en god förmåga att samordnat använda, leda och logistiskt hantera de väpnade styrkorna. Läs gärna Jägarchefens utmärkta analys av övningen om ni inte redan gjort det. En bedömning jag fullt ut delar.

Vi befinner oss nu i en situation där vi har en försvarsberedning som så sent som förra månaden presenterade sin omvärldsbedömning för överskådlig tid, innebärande 5-12 år framåt i tiden, enligt dess ordförande Cecilia Widegren. Ryssland ägnas av naturliga skäl en mycket stor del av Försvarsberedningens rapport. Rapporten konstaterar att den politiska utvecklingen är oroande och får allt fler totalitära drag. Man konstaterar vidare att den ryska militära förmågan ökar. Det är svårt att ur rapporten tolka den militära förmågan som låg även om man i rapporten konstaterar att det är långt kvar till övningar av den storleken som Sovjetunionen genomförde. Ett viktigt konstaterande är därtill, med facit från den gångna veckan, att ”Ryssland behåller och utvecklar därmed sin förmåga att bedriva strid i stora förband försvarsgrensgemensamt parallellt med att nya koncept prövas”.

Det blir därför märkligt när Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i en intervju med SVT i Almedalen beskriver de ryska väpnade styrkorna som något som rostat sönder i många år och militärreformen som ”sedan 2008 väldigt ambitiösa militära planer på att modernisera från väldigt låga nivåer” och att det vi idag ser är en stegvis uppbyggnad från ”väldigt låg nivå där det rostade sönder och mannarna inte fick mat”. Den nivå man har idag anser inte Widegren vara jämförbar med vad man hade under Sovjetunionens tid. Widegren motiverar också sitt ställningstagande med sina tre besök i Ryssland under det senaste halvåret för att på plats möta officiella representanter och diskutera utvecklingen. Den bild som Widegren redovisar är därmed en bild som skiljer sig från vad Försvarsberedningens rapport tecknar, men det är som sagt samma retorik som gått igen när försvarsministern och andra moderata försvarspolitiker tidigare uttalat sig i ämnet.

Kanske är det just därför vi idag bevittnar en sådan massiv tystnad från framförallt de moderata försvarspolitikerna. Det hade varit passande att ordföranden i Försvarsberedningen under veckan hade kommenterat det faktum att Ryssland på 48 h uppvisat den förmåga att bedriva stora försvarsmaktsgemensamma övningar, som beredningen fastslog att man hade långt kvar till. En bedömning som därmed skulle ha utgjort en dimensionerande faktor för framtida svenskt försvar. Sedan nyheterna kom om den ryska övningen har Cecilia Widegren publicerat 5 inlägg på sin hemsida om helt andra ämnen, samt ignorerat alla de frågor som ställts till henne på Twitter om betydelsen av övningen (vissa Tweets kan jag dock förstå att ignorerar med tanke på att de inte är så konstruktivt formulerade).

Jag är säkert inte ensam om att efterlysa att få veta vad Regeringen egentligen anser om den ryska militära förmågan idag och vilken nivå man tror att den kommer att ha om några år. Var man var för 5 år sedan är av mindre intresse utom för att avgöra trenden. Den torde redan vara tydlig. 

Lika intressant är det att allmänheten får veta hur den svenska nationella försvarsförmågan är idag. Hur långt har vi tagit oss från lågpunkten i form av försvarsbeslutet 2004? (Den NATO-rapport Regeringen så gärna refererar till mäter inte någon aktuell förmåga utan bygger på de uppgifter Sverige lämnat om målsättningarna med det svenska försvaret)

Förhoppningsvis var det vi just bevittnat inte bara en talande tystnad utan en tyst minut för den nymoderata försvarspolitiken. Vi får se. Det bör inom kort komma en replik på Peter Hultqvists debattartikel med skarp kritik mot Regeringen för att inte Moderaterna helt ska förlora initiativet i försvarsfrågorna. Låt se om budskapet har ändrats.

Se gärna hela det ovan nämnda SVT-inslaget från Almedalen där Magnus Christansson gör en mycket stark insats.

Amatörer pratar om stridsteknik proffs pratar om logistik

Analys
Analysen kommer vara indelad i sex (6) ämnesområden, Allmänt, Sjöstridskrafterna, Luftstridskrafterna, Markstridskrafterna, Logistik samt Diplomati. Detta för att kunna erhålla en högre grad av läsbarhet och spårbarhet. Sammanfattning i slutet kommer likväl vara uppdelad enligt de sex underrubrikerna. Att observera är att detta är en initial analys av beredskapskontrollen, jag kommer återkomma rörande den vid rekapitulering av 3.kv övningsverksamhet.
Likt tidigare analyser på denna blogg vill jag poängtera att detta är en analys gjord på öppen information samt det är hur jag ser på det. Således är det ej knutet till varken Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke statlig verksamhet. Jag kommer ej heller beröra allt som skett under övningen. Denna analys omfattar åtta (8) A4 sidor, däremot har jag nog material för uppemot 20 sidor, men att lägga ut allt detta på en blogg fyller inget syfte, redan denna mängd talar på storleken av övningen. Således är det bort skalat övningsmoment o dyl och jag har valt att belysa visa saker.
Allmänt.Under fredag kvällen (130712) beordrade President Vladimir Putin Försvarsminister Sergei Shoigu att genomföra en beredskapskontroll i det östra och centrala militärdistriktet (MD Ö och MD C). Övningen skulle påbörjas under den tidiga lördagsnatten, dvs order gick ut under fredagskvällen samt larm gick ut till förbanden under sena fredagskvällen tidig lördag. Särskilt fokus skulle läggas vid genomförande av förflyttning av stora militära förband, underhållstjänst, sjukvårdstjänst samt ubåtsräddningsinsatser.
Att delar av MD C markförband kom att deltaga i denna beredskapsövning bör nog ses ur ljuset att vissa av dessa förband fick mycket dåliga värderingar utifrån den första beredskapskontrollen som genomfördes. Samt att mest troligt är även delar av förbanden inom MD C är predestinerad att genomföra förflyttning till MD Ö i händelse av en konflikt i detta område m h t att MD Ö enbart omfattar 26 st brigader inom olika funktioner.
Inledningsvis kom rapporteringen göra gällande att övningen skulle omfatta 80,000 soldater cirka 1,000 stridsvagnar och stridsfordon, 130 luftfarkoster av olika typer samt cirka 70 fartyg ur Stilla Havsflottan. Detta uppgavs under natten mot lördag (130713). För att därefterunder morgonen (130713) ändras till att antalet soldater skulle nu uppgå till 160,000 stycken, fortfarande samma mängd fordon, luftfarkoster samt fartyg. För att slutligen måndagen (130715) omfatta 5,000 stridsvagnar och stridsfordon i övrigt samma uppgifter enligt lördagen.
Beredskapskontrollen har varit indelad i tre (3) stycken skeden. Skede 1 var tilltransport och förberedelser, kan liknas med ett mobiliseringsskede dvs förbanden förflyttas till koncentrationsområden där förberedelser för strid genomförs. Detta skede varade mellan 130713 intill 130715. Skede 2har innehållit stridsövningar d v s vid ett riktigt väpnat angrepp försvars och anfallsstrid genomförs detta skede varade mellan 130715-17. Slutligen skede 3 vilket är att likställa med en demobilisering (återtransport till ordinarie grupperingsplatser) av förbanden vilket varade mellan 130717-20.
Beredskapskontrollen har likheter med en klassisk mobiliseringsövning. Det vill säga att inledningsvis genomför man inryckning/förflyttning till koncentrationsområden. Därefter genomför man inskjutning, kontroll/repetition av grundläggande kunskaper. Därefter genomförs stridsövningar. Slutligen demobilisering av förbanden.
Redan halvvägs in i övningen ansåg President Vladimir Putin att övningen var med beröm godkänd hur förbanden hade löst sina uppgifter. Samt han berömde den höga stridsberedskapen på förbanden. Han valde att noggrant poängtera att förbanden ej varit förberedda på detta och att det är en sak att prövas på sitt eget övningsfält kontra dessa prövningar som de utsätts för nu under realistiskaförhållanden. Detta var ingen utbildningssituation utan en fullt tillämpad övningen enligt honom. Dock så påtalade han att övningen är inte över förän förbanden är åter sin utgångsgruppering. Han påtalade även att att de Ryska väpnade styrkorka skall vara stolt över sig själv och vad de åstadkommit.
Sjöstridskrafterna.Totalt sett har cirka 70 olika typer av fartyg ur Stilla Havsflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Övningar har genomförts i Japanska havet och Ochotska sjön. Ingående typer av fartyg har varit kryssare, jagare, robotbåtarlandstigningsfartyg, underhållsfartyg m m.
Huvdsaklingen har rapporteringen varit kring följande fartyg Kryssaren Varyag (Slava), Jagarna Bystryy (Sovremennyy), Marsalk Shaposhnikov (Udaloy I), Admiral Vinogradov (Udaloy I) och landstigningsfartygenOslyabya (Ropucha I) och Nikolay Vilkov (Alligator).
Ingående övningsmoment för flottan har varit artillerieldgivning, luftförsvar, ubåtsjakt, minjakt, manövreringar, skadehantering och antipirat operationer. Ubåtsjakten har även genomförts i samarbete med marinflyget.
Vad avser eldgivningmed fartygsartilleri skall samtliga blivit godkända samt kryssaren Varyag erhöll högsta betyg. Likväl skall förbanden blivit godkända på ubåtsjakt uppgiften. Bekämpning av luftmålmed artilleri har även genomförts av flottan. Resultaten skall även där ha varit tillfylles enligt rapporteringen.
Att notera är att under den senare delen av beredskapskontrollen skall det ha varit mycket hårt väder som flottenheterna övades under. Det har rapporteras om stormstyrka samt även dålig sikt, trots detta har förbanden fortsatt öva. Detta tyder på att de ej har en låg nivå i sjömanskap, vilket skulle varit fallet om de ej övat mycket, än mindre handhavande av egen materiel under sådana förhållanden.
Dessa förmågor liknar de som övades under beredskapsövning 2 med Svarta havsflottan dock med tillägget antipiratoperationer. Således kan man förutsätta att detta är basförmågor som den Ryska flottan skall besitta över tiden.
Stilla Havsflottans bassäkerhetsförband har även övat antisabotage uppgifter mot specialförband. Uppgiften var att nedkämpa fientliga attackdykare i hamnbassäng samt kontrollera efter sabotage samt sprängladdningar på såväl fartyg som atomdrivna ubåtar. Denna uppgift har de löst väl enligt rapporteringen.
Avseende utnyttjandet av bassäkerhetsförband under beredskapskontrollen finns en intressant notis för cirka 2 veckor sedan att vid Stilla havsflottan satte man upp ett nytt säkerhetsförband just för att skydda sina flottinstallationer. Om det var det förbandet som nu prövades eller om det var något av de ordinarie marina spetsnaz förbanden skall jag låta vara osagt. Men att man tar seriöst på skyddet av sina flottinstallationer mot special-/jägarförband är tydligt. Men bedömt lär de ordinarie marina spetsnaz förbanden utnyttjas som B styrka för att öka realismen men även att de skulle prövas i att genomföra DA (Direct Action) insats mot flottinstallationer.
Luftstridskrafterna.Flygstridskrafterna har i huvudsak utnyttjas ur 3. PVO. Stridsflyg som utnyttjas har varit SU-24, SU-24MR, SU-25 ,SU-27SM, MIG-31. Övrigt flyg som nyttjas är även IL-20 samt IL-76. Helikoptrar som utnyttjas har varit MI-8, MI-24 och KA-52. TU-95MS ur det strategiska bombflyget har även utnyttjas samt TU-142 och II-38 ur marinflyget.
SU-27 ur 3. PVO har bl a genomfört bl a skydd av fartygs formationer mot luftangrepp, orienteringsövningar över hav, samt havsövervakning i syfte att lokalisera fartyg och objekt. Man har även skyddat tilltransporter samt omgrupperingar över land mot luftangrepp. Samt genomfört understöd med luftförsvar vid landstigning.
Marinflyget har även varit aktivt, som tidigare nämnts har det genomförts samövning avseende ubåtsjakt med Stilla Havsflottan. Flygplanstyper som varit aktiva vid dessa moment är TU-142 samt II-38, dessa skall ha löst sina uppgifter.
Attackflyg samt attackhelikoptrar har även övat samverkan och attack mot markmål. Vid ett tillfälle genomförde 14 SU-25 samt 8 MI-24 ett gemensamt luftangrepp mot en tänkt motståndare. 800 raketer avfyrades samt 30 flygbomber släpptes, resultatet skall enligt övningsledningen varit tillfyllest.
Likt beredskapsövning två i mars, så höjdes även beredskapen på det strategiska bombflyget under denna övning. Den 13 juli gick man upp i full stridsberedskap med de långräckviddiga TU-95MS flygplanen och påbörjade förberedelser för att genomföra stridsuppdrag. Vilket kan tyda på att i händelse av väpnad strid i något av militärdistrikten kommer det strategiska bombflyget utgöra flankskydd i de övriga riktningarna.
En uppgiften det strategiska bombflyget erhöll var att genomföra s k strategisk avskräckning, denna skall ha genomförts över Japanska och Ochotska havet. För att skydda TU-95MS bombplanen utnyttjades sju (7) stycken SU-27SM.
Vid detta tillfälle utnyttjades en rote TU-95MS som flugit i anslutning till Japanskt territorium, längs de japanska öarna från söder djup intill Hokkaido. De Japanska självförsvarsstyrkorna kom att skicka upp sin incidentberedskap. Japanskt luftrum kränktes ej av denna flygning. Likväl kom det Sydkorenska flygvapnet skicka upp sin incidentberedskap för att följa förflyttningen av roten då dessa höll på att kränka Sydkorenskt luftförsvarsområde.
Vid ytterliggare ett tillfälle utnyttjades fyra (4) stycken TU-95MS för att understödja med Stilla Havsflottan med att finna motståndarens fartyg. Detta skall också ha genomförts över det Japanska havet. Denna flygning skall ha genomförts utan intermesson och över internationellt vatten uppger man.
En intressant sak som påtalas vid ett flertal tillfällen är att man genomför samverkan med Stilla Havsflottan. Dels utnyttjas marinflyget dels utnyttjas de ordinarie luftstridskrafterna och det strategiska bombflyget för att bekämpa motståndarens fartyg. Detta tyder på att man kan lösa sina ordinarie uppgifter och har tagit steget längre för att kunna samverka med de andra försvarsgrenarna för att erhålla en högre operativ uteffekt. Likväl så faller samverkan in med markstridskrafterna in inom samma område där. Således kan man dra slutsatsen att luftstridskrafterna ej har en låg nivå utan de behärskar väl sina grundläggande förmågar och kan utan förvarning/förövning genomföra understöd av andra försvarsgrenars strid såsom markstrid.
Markstridskrafterna.Ur markstridskrafterna skall följande arméer deltagit 5, 26, 29, 35 och 36, jag kommer inte fördjupa mig i vilka brigader som deltagit. Dels är troligtvis inte alla redovisade dels blir det för omfattande text för att bli läsbart. Ett antal moment kommer belysas för att ej göra redovisningen för stor.
De ingående enheterna genomförde sina grundläggande prov ingående i beredskapskontrollen vid 17 stycken övningsfält. Det som prövades var bl a skjutning, körteknik och eldledning. Övningen i rörlig försvarsstrid med mekaniserade förband har även genomförts.
103. Robotbrigaden utrustad med Tochka-U har bl a genomfört grupperingsövningar. Vad avser grupperingsövningarna omfattade de gruppera samt skyddaoch försvara grupperingsplatsen mot markförband. Skenmaterial utnyttjades även för att upprätta falska grupperingsplatser. Således förutsätter man åtminstone inom MD Ö att jägarförband kan tänkas agera i de bakre områdena och ha markrobotförbanden som mål. Samt att skenmål finns för att förvilla luftstridskrafter.
En ledningsbrigad och en logistikbrigaden genomförde fordonsmarsch under två dagar till sitt övningsområde, totalt förflyttade sig ca 400 fordon. Likväl har en motoriserade brigaden genomfört fordonsmarsch till sitt övningsområde där förflytta de ca 300 fordon. Detta tyder på en hög vilja att pröva förmågan att genomföra längre förflyttningar med reglementerad utrustning på ordinarie fordon. Detta kopplat till underhållsorganisationen som är tidigare beskriven visar på att man har en god förmåga att flytta förband inom MD.
En enhet ur 1. Mobila NBC Brigaden i MD C förflyttades över 8 000 km till MD Ö för att där sammansättas till en tillfällig enhet med delar ur 16. NBC Brigaden ur MD Ö. Enheten har genomfört sanneringsuppgifter efter ROTA (Release Other Than Attack). Vad som är intressant är att enheten ur 1 Mobila Brigaden genomförde först en 100 km förflyttning till Engels flygbas, därefter ilastade de 10 stycken transportflygplan (fordon av typen RHM-6, samt mobila laboratorier o dyl ilastades.) av typen IL 76 för att landa in vid Ussuriysk. Där sattes enheten ihop med delar ur 16. NBC Brigaden för att därefter genomföra en 80 km marsch till Sibirtsevo för att ur marschgrupperingen påbörja sanerings- och indikeringsuppgifter. Detta tyder på en hög förmåga hos dessa förband.
Delar ur 83. luftlandsättningsbrigaden genomförde ilastning vid flygfälten i Ussuriysk och Vladivostok 130713. Totalt utnyttjas 20 stycken transportflygplan av typ IL-76 för transporten, 50 stycken fordon ilastades. Därefter genomfördes förflyttning till luftlandsättningsområde över ön Sakhalin, där även luftlandsättning genomfördes. Syftet med övningsmomentet var att öva strid i okänd terräng. Bedömt genomfördes luftlandsättning med reducerad fallskärmsjägarbataljon i området. Två saker är mycket intressanta rörande denna luftlandsättning dels att den genomförs på en ö dels att den genomförs mycket nära Japanskt territorium och Japan gör även territoriella anspråk på del av ön, ett mycket tydligt budskap skickades med denna luftlandsättning.
På grund av starka vindar kom man att avbryta en luftlandsättning med två förstärka fallskärmsjägarkompanier över övningsfältet Tsugol 130717. Enligt uppgift var det President Vladimir Putin som avbröt övningsmomentet han ansåg att det ej var värt risken att genomför mht skador.
Under beredskapskontrollen har även fyra (4) stycken UAV system utnyttjas/prövas för att genomföra informationsinhämtning och därmed utgöra beslutsunderlag för högre chefer. Dessa kom sedan att utnyttjas i stridens förande.
Armén har även övat i samverkan med luftstridskrafterna vid ett övningsmoment vid övningsfältet i Tsugol övade samtidigt över 3,000 skyttesoldater med över 200 stridsvagnar samt stridsfordon samt SU-25 och MI-24 som understöd i striden. UAV utnyttjades även vid detta tillfälle för att bedömt möjliggöra beslutsunderlag för högre chef i striden. Bedömt var det en reducerad mekaniserad brigad som övades mht soldatantalet kontra mängden som skall vara i de nya brigaderna enligt reformeringsplanerna. Vad som är intressant med detta är att de verkar återtagit sådant kompetens att de utan förövning kan genomföra anfallsstrid med understöd av flygstridskrafter samt att UAV aktiv används i stridens förande.
Markstridsförbanden har bedömt återtagit en stor förmåga avseende förmåga till egen rörlighet samt de erhåller understöd av en väl fungerande logistiks organisation för att möjliggöra denna. Främst avseende långa förflyttningar över upprepade dygn. Markstridsförbanden har även erhållit så pass hög nivå att det utan förövning/förvarning kan genomföra strid i brigads ram med understöd av luftstridskrafter. Detta tyder på en hög förmåga till att genomföra mekaniserad strid. Ett mycket intressant inslag är utnyttjandet av UAV i stridens genomförande. Bedömt har det utnyttjas för ledning av indirekta bekämpning samt lägesuppdateringar för att möjliggöra ledning av brigadens verksamhet.
Logistik.För tilltransport av arméförbanden utnyttjades det upptill 700 stycken järnvägsvagnar och 50 lokomotiv för att möjliggöra styrketillväxten inom området. Likväl upprättades ett stort antal stödpunkter för att kunna genomföra tankning, avhjälpande underhåll o dyl enbart för styrketillväxten som genomfördes med fordonstransport. Ett flertal logistikbaser upprättades under övningen med möjlighet att genomföra reparationer, förnödenhetsförsörjning m m. Således finns ett tydligt ”tänk” kring hur underhållstjänsten skall genomföras. Samt det är även tydligt att förbanden har god förmåga på detta för hur rapporteringen har genomförts verkar underhållstjänsten ha fungerat klanderfritt.
Totalt sett har fyra (4) stycken underhållsbrigader försett den övade personal med olika former av underhållstjänster, allt från drivmedel till förnödenheter. En intressant del är att man påtalar att samtliga deltagare i övningen får lagad mat och som ett exempel kring förnödenhetsförsörjningen är att man bakar upp mot 50 ton bröd per dygn för att förse de 160 000 soldaterna. Således har man en väl fungerande förnödenhetsförsörjningsorganisation liknande den som svenska Försvarsmakten tidigare hade.
Enbart logistikförbanden under övningen kom att uppgå till 19 000 soldater. Logistikförbanden kom att lägga upp underhåll för 10 dygns verksamhet utan ersättning. En av de viktigare uppgifterna för logistik förbanden var att säkerställa att arméförbanden kunde utgångsgruppera vid de 17 stycken övningsfälten där övningen genomfördes.
Halvvägs in i övningen hade transportflyget genomfört över 200 flyguppdrag och förflyttat mer än 10 000 soldater, 930 ton materiel och 482 fordon, containrar o dyl. Totalt har 28 IL-76 varit involverad i transporten, de har tillfälligt sammansatts till en transportenheten. Flygplanen har tagits från baserna i Taganrog, Pskov och Tver. Observera att mängden soldater tyder på att fler flygplanstyper eller chartat civil flyg måste varit i anspråkstaget för trupptransporterna.
Vid frambaseringen av förbanden och underhåll har järnvägstrupperna förflyttat sig med en hastighet av cirka 800-1000 km per dygn. Detta skall jämföras mot det reglementerade 650 km per dygn. Enligt Försvarsministeriet så beror ökningen i förflyttningshastighet på att man har förbättrat av- och pålastningsförmågan vid järnvägsstationerna.Detta är mycket intressant information för det kräver en revidering kring hur snabbt Ryssland kan frambasera trupper. Att transportsystemet skall vara uppbyggt på likadant sätt mot MD V är högst troligt.
Järnvägstrupperna upprättade även en 200 meter lång pontonbro för att möjliggöra förflyttning över floden Zeya, pontonbron utnyttjades även ”skarpt” i den regelrätta förflyttningen på järnväg. Runt bron skyddade skytteförband förbindelsen mot jägarförband samt luftvärnsförband skyddade mot luftangrepp. Således ett agerande enligt Sovjet doktrinärt uppträdande. Mycket av rapporteringen känns igen från dels HSTORM 3 samt KavR Jgrp/Jplut hur Sovjetunionens förband skulle agera rörande underhållstjänsten i de bakre områdena.
Det blev mycket skriverier kring att lufttransporterna försenades över 10 timmar vid ett flygfält. Detta berodde på ej inkörda rutiner, där den civila flygplatsen ansåg att flygvapnet skulle betala startavgift, medan flygvapnet ej ansåg det. Detta föranledde ett rätt stort ramaskri hos Försvarsministern. För att råda bot på den problematik som uppstod med förseningen för militära transportplan från flygplatsen, så skall metoder utvecklas som möjliggöra att de väpnade styrkorna skall kunna lyfta utan att behöva betala i förväg vid beredskapskontroller. Detta har jag uppfattat hos vissa i rapporteringen är ett tecken på att det är en lågnivå, man skall ha klart för sig att detta hade likaväl kunnat vara i Sverige eller något annat Västeuropeiskt land detta hade uppstått. Så jag anser att det övriga i logistikredovisningen tyder på allt annat än en låg nivå rörande transporttjänsten hos de Väpnande styrkorna i Ryssland.
Diplomati.Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skall man några timmar innan beredskapskontrollen påbörjades informerat randstaterna i Fjärran Östern om den stundande beredskapskontrollen. Kina kom att erhålla en fördjupad information rörande övningen iom att man har särskilda avtal mellan staterna. Han påtalade även att man hade informerat OSSE om detta, trots att området som övningen genomförs i ej beröras av dess avtal.
Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skulle inga negativa reaktioner framförts vid mötet mellan honom och de inbjudna försvarsattachéerna under måndagen 130715. Enligt honom övervakar man även reaktionerna i Europa och så långt har de inte märkt av några negativa strömningar kring beredskapskontrollen. Dock framförande han även att vissa nationer verkade mer intresserade och följde mer noggrant vad som händer under övningen, utan att fördjupa sig något mer i den frågan. Han påtalade även att Försvarsattachéerna objektiv bör meddela sina chefer om vad som sker vid övningen och vilken information de har erhållit under sin genomgång.
Ytterligare har även Anatoly Antonov uttalat sig under samma intervju att de skall försöka bli mer transparenta/öppna kring sådana här övningar som kring den genomförandet av reformen av de väpnade styrkorna. Enligt honom så upplever han att randstaterna ställer sig frågande kring den omfattande reformen och övningarna som genomförs, vilket han säger är förståeligt, men ger inte någon djupare förklaring.
Vidare har Anatoly Antonov förklarat att denna beredskapskontroll ej är ett sätt att spänna och visa musklerna för omvärlden. Den syftar enbart till att pröva stridsvärdet hos de väpnande styrkorna samt förbättra stridsberedskapen hos dem. För att göra övningen än mer transparent påtalar han även att media fortlöpande får information rörande den samt att media finns på plats vid övningen.
Sammanfattning
Allmänt.Vad är det då som har övats? Myntet har ju två sidor säger man ju, så bör man även se på den här övningen. Dels kan de Ryska väpnade styrkorna övat hur man skall agera i händelse av ett överraskande angrepp mot MD Ö dels kan de övat förfarandet för att själva snabbt mobilisera trupper för att därefter själva genomföra ett angrepp, antingen offensivt eller preventivt om man fått indikationer på att man inom närtid (läs inom 24 timmar) kan bli utsatt för ett angrepp. Förfarandet är detsamma.
Att man skall se beredskapskontrollen som ett politiskt budskap det tror jag. Sen vem det kan vara riktat mot skall jag låta vara osagt för det kan vara omvärlden som helhet. Att man vill visa att man återfått militär styrka igen och bör räknas som en global aktör. Det kan givetvis även vara för att visa en eller ett antal nationer inom regionen att man snabbt kan mobilisera stora styrkor. Ryssarna själva känner av en hotbild inom regionen sannt eller falskt skall jag låta vara osagt för det är ens egen omvärlds bild som formar det.
Skall man nu gå på den allmänna rapporteringen så verkar denna övningen har fungerat mycket bra. Likväl som President Vladimir Putin sa med beröm godkänt. Det man måste ha klart för sig är storheten i den här övningen. Nu tror jag personligen inte att det var 160,000 man igång samtidigt men någonstans kring 100 – 120,000 kan det sannolikt varit. Trots det är detta ofantligt stora mängder trupp som övas samtidigt. Att starta det från noll och få allt att fungera mer eller mindre under 24 timmar är god förmåga i mina ögon, jag skall inte säga hög men mycket god är den.

Det man skall ha klart för sig är dock att materielmässigt ligger de fortfarande till del i lä jämfört med västerländska stridskrafter. Men västerländska stridskrafter kan ha världens bästa ledningssystem, underrättelsesystem o dyl för att kunna gå mot motståndarens svagheter för att vinna striden, men har man inte tillräcklig mängd stridskrafter så spelar det ingen roll. Ryssland har mängden och de håller även på att med kraft modernisera sin materiel. Får de ordning på sin materiel enligt tidsplan kommer de ha en hög förmåga inom 3-6 år.
Tidigare under våren vid de föregående beredskapskontrollerna varnade jag för att Ryssland hade förmåga att snabbt sätta upp stora mängder trupp, då gjorde jag själv bedömningen att de rätt snabbt skulle kunna dra samman i runda slängar 20 000 – 30 000 man. Det de har visat prov på nu översteg vida mina bedömningar. Man måste ta detta på allvarinom det svenska försvars- och säkerhetsetablismanget och rent politiskt. Återigen jag påstår inte att vi riskerar att bli utsatt för ett isolerat angrepp men, vi är ej medlem i någon militärallians, vi har en klart underdimensionerad Försvarsmakt för nationellt försvar och därmed blir vi ett lätt offerför påtryckningar.
Varför har vi då inte sett något liknande inom MD V, C eller S. Min bedömning är att de skulle mycket väl kunna genomföra något liknande men Wiendokumentet sätter käppar i hjulet för dem avseende storleken på övningen. Styrkekorrelationen mellan MD Ö och MD V talar för det, enbart inom MD V finns 36 brigader med bättre materiel status än vad de inom MD Ö har är min uppfattning utifrån OSINT.
Sjöstridskrafterna.Sjöstridskrafterna genomförde samma övningsmoment som vid beredskapskontroll 2 i mars månad inom MD S. Resultaten verkar utifrån rapporteringen vara likartade. Sjöstridskrafterna där fick gott betyg likväl har FOI gett Svarta Havsflottan gott betyg i tidigare rapporter. Enbart utifrån mediarapporteringen som finns att tillgå bör de således ligga på en likartad nivå. Slutsaten blir att de håller en hög nivå inom Stilla Havsflottan.
Luftstridskrafterna.Dels har luftstridskrafterna mer än väl lyckats genomföra en stor logistik operation för att få denna operation att fungera. Men de har även visat att de kan samverka med de två övriga arenorna på ett gott sätt. Detta tyder som jag tidigare skrev att de mer än väl behärskar sin egen verksamhet och därmed genomföra understödjande operationer med övriga stridskrafter.
Markstridskrafterna.Man har klart visat att man kan strida i åtminstone reducerad brigadsram med understöd av luftstridskrafter och utnyttjande av UAV i striden. Den komplexitet som detta innebär tyder på att man helt klart har rest sig från 90-talets lågvattennivåer till att man befinner sig med markstridskrafterna på en god nivå, inte hög men det är materiella saker som de själva har identifierat och påbörjat en moderniserings process.
En annan intressant faktor som givetvis värmer i ens jägarhjärta är att framför allt inom den ryska armén tar man åtminstone inom MD Ö hotet om jägarförband på allvar. Det är vid ett flertal tillfällen det nämnts i artiklar att man upprättat skydd bakom frontlinjen för att kunna påverka förband så att de ej kan störa den egna verksamheten. Nu till saken hör ju att den österländska krigskonsten som tillämpas av randstaterna till MD Ö är full av vad vi skulle definiera som stridsteknik som jägarförband utnyttjar, utan att det för den delen behöver vara jägarförband som utnyttjas. Men randstaterna har även ett stort antal jägarliknande förband. Hur man gör t ex i MD V om man tar hotet om jägarförband där på lika stort allvar skall jag vara osagt, men jag håller det för troligt, vilket återigen bekräftar gamla sanningar som står i våra numera upphävda reglementen för jägarförband.
Logistik.Rent logistikmässigt verkar de ha en mycket fungerande organisation för att snabbt förflytta trupper, något som de själva även väljer att påtala. Dels kan de förflytta sig med egna resurser och underhållsförbanden upprättar tankplatser delskan järnvägstrupperna och transportflyget snabbt förflytta stora mängder trupp. Detta har även identifierats under de tidigare beredskapskontrollerna. Bedömt har de lika stor kapacitet att förflytta förband i västlig riktning m h t den tidigare upprättade infrastrukturen innan Sovjetunionens sammanbrott samt att infrastrukturen generellt är bättre i de västliga delarna av Ryssland.
Detta är även den i särklass viktigaste indikatorn på att de fått ordning på de Väpnade styrkorna, logistik organisation verkar fungera klanderfritt. Man kan ha världens bästa förband men de kommer stå stilla om inte logistiken fungerar så enkelt är det, något som oftast glöms bort. Vilket Kungliga krigsvetenskaps akademin mer än tydligt poängterade rörande IO 14 under våren 2013.
Diplomati.En aspekt som måste belysas avseende den här beredskapsövningen men även detidigare är att de får ett mycket stortmediautrymme i Ryssland, vilket är ett sätt att visa öppenhet enligt dem själva. Det är näst intill så att man kan följa övningsförloppet på minutbasis. Ur ett OSINT sammanhang är detta mycket bra, men man kan få känslan stundtals att man försöker piska upp en stämning inom landet att det finns en tydlig hotbild mot dem. Därav visar man sin militära styrka, något som även OSW har kommenterat i sin rapport rörande de tidigare beredskapsövningarna.
Slutsats.Sammantaget Rysslands väpnade styrkor har ej en låg nivå som vissa vill påskina. De har en god förmåga att lösa uppgifter inom samtliga arenor är min uppfattning, vilket denna övning mer än väl har bevisat, att hävda annat är att i mina ögon vara naiv och blunda för sanning. Men de har ej en hög nivå.

Utvecklingen i Ryssland är mycket oroande. Man underkuvar opposition på olika sätt, man inför lagstiftningar som skall minska utländska icke statliga organisationer möjlighet till att få en demokratisk utveckling inom landet. Oppositionella fängslas, oftast på lösa grunder. Man väljer att skära ned på vård, skola och omsorg markant, man riskerar även den intellektuella utvecklingen i landet med neddragningarna allt för att accelerera den militära upprustningen. Detta är indikatorer man ej kan blunda för, framför allt den demokratiska utvecklingen.
Vi riskerar inte att bli utsatt för ett väpnat angrepp av Ryssland, men vi måste seriöst börja se över vart vi står och det måste gå snabbt. För vi är en randstat till en stormakt. Har vi inte en egen stabil säkerhetsstruktur så kommer vi för eller senare vara tvungen att vika oss i frågor som vi ej bör vika oss i.
Ett lästips är länken till OSW genomgång rörande de senaste beredskapskontrollerna som har genomförts, den uppfattar jag som personligen mycket saklig och adekvat i ämnet.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, (Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
OSIMINT 1
FLOT 1
Aftonbladet 1
SR Studio ett 1
ABC News 1
OSW 1

Gästinlägg: #lågnivå

Världen och därmed även den svenska försvarspolitiken och försvarsberedningen har tagits med överraskning av den enorma ryska beredskapskontrollen som nu går mot sin avrundning. Igår utvidgades övningen till att även innefatta enheter i västra militärdistriket där två divisioner av det ryska flygvapnets helt nya attackflygplan Su-34 (jmf amerikanska F-15) ska genomföra kvalificerade attackuppdrag med jakteskort och mot jaktförsvarade områden. Min bedömning utifrån vad som skrivs i de öppna källorna är att detta rör sig om en validering av dessa nya förband och de förmågor de kan tillföra. Till skillnad från tidigare ryskt attackflyg är Su-34 self-escorting och med jaktförmåga snarlik modernare varianter av Su-27. Den andra parallella övningen som drogs igång rör de strategiska robottrupperna. Det är alltså en mycket omfattande militär aktivitet vi ser över hela Ryssland. Läs mer hos Jägarchefen.

Det för oss in på gästinlägget som berör vad som blivit ett mantra inom den svenska försvarspolitiken och som flera gånger berörts här på bloggen. Försök få en moderat försvarspolitiker att berätta vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag. Det är helt omöjligt. Jag har själv försökt flera gånger, senast igår. Däremot kan man utan problem säga att det handlar om en ökning från låg nivå. Det historiska perspektivet är som bekant ointressant utan det är idag och om tio år som är det intressanta och som vår försvars- och säkerhetspolitik måste formas efter. Väl är att se att detta faktum även börjat uppmärksammas i media.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

#lågnivå

#lågnivå. Det har blivit Twitter-taggen för att ironisera över moderata försvarspolitiker. När Rysslands militära kapacitet diskuteras, skyndar sig dessa och deras meningsfränder att påpeka hur upprustningen sker från en ”mycket låg nivå”. Tyvärr är det oklart vilken skala som används. En ”låg nivå” – jämfört med vad då?

– Jämfört med Sovjet, lyder svaret (senast från Staffan Danielsson, Centern). Och visst, jämfört med Sovjets massarméer ser Rysslands försvar ut att vara blygsamt. Det finns dock en stor skillnad: Sovjet omgavs av starka grannar som matchade dess styrka. Rysslands grannar är nämligen inte i närheten av att vilja satsa motsvarande belopp på sina försvarsmakter. Styrkebalansen ändras således snabbare.

När militär kapacitet bedöms så måste jämförelsen nämligen göras mot omvärlden. Annars blir det omöjligt att föra en rimlig debatt. Är Italien militärt starkt idag? Nej, tänk hur starkt Rom var! Turkiet då? Jämfört med de ottomanska horderna ser det skralt ut. Tyskland? Knappt en spillra kvar av Wehrmacht. Eller ska vi jämföra andra politikområden med det förgångna? Hur är till exempel arbetslösheten i USA idag? Hög, om jämförelsen sträcker sig 30 år bakåt. Låg, om vi jämför med depressionen.

Jämförelsen med Sovjet är inte bara tramsig, den är direkt farlig. Den grundar sig i en föreställning om att omvärlden inte ändras, trots att det är uppenbart att så sker. Numerär som var blygsam 1970 är imponerande idag. Taktik som användes 1970 är förkastad idag. Stater i vårt närområde som var allierade med varandra 1970 är potentiella fiender idag.

Det sägs att vi hela tiden förbereder oss för det förra kriget. Försvarsberedningens moderata ledamöter talar ständigt om den nya hotbilden, det vidgade säkerhetsbegreppet och om hur vi lever i en föränderlig tid. Men vid minsta kritik kryper de tillbaka till jämförelsen med Sovjet. Storskalig sovjetisk landstigningsinvasion, ockupation och annektering står vi iallafall inte för, säger de. Och det var det ju ingen som trodde heller.

När Rysslands styrka kommenteras, jämför man gärna med Sovjets maxnivåer. När Sveriges militära styrka bedöms, jämför samma politiker istället med våra lågvattenmärken under 2000-talet. Det är tramsigt och det är intellektuellt ohederligt. Men mest av allt är det att lägga debatten på en ”mycket låg nivå”.

Andreas Braw
kadett i armén i försvarspolitisk talesperson i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
 (@AndreasBraw)

Wiseman’s Wisdoms 6 år (uppdatering 21.55)

Idag är det 6 år sedan Wiseman’s Wisdoms startade. Mycket har hänt sedan sedan och det som från början var ett sätt att ventilera tankar och publicera debattinlägg när dessa inte togs in i dagstidningarna, har idag vuxit sig långt större än vad någon kunnat ana. Sedan starten rapporterar Statcounter 3,6 miljoner besökare och Google 4,5 miljoner sidvyer. Inte illa för en blogg som diskuterar ett ”särintresse”. Det inte många bloggar som handlar om politik som har fler läsare än WW enligt Bloggportalen, vilket tyder på en visst intresse för ”särintresset”

Det senaste året har bjudit på en rad intressanta händelser som det blivit anledning att diskutera och besökssiffrorna har blivit därefter, varvid rekordet var på 13 000 besök under en och samma dag.

Ambitionen för det kommande året är att fortsätta på samma sätt som tidigare, men även att försöka strukturera upp bloggens utseende lite mer. Med tanke på utvecklingen i vårt närområde lär det inte bli mindre försvars- och säkerhetspolitik att diskutera under det kommande året.

Därför är det så glädjande att vi under det gångna året fått ännu fler ”försvarsbloggar”, vilket ytterligare breddar den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. En av de nyaste och därtill med mycket hög kvalitet är Jägarchefen så det föll sig naturligt att bjuda in Jägarchefen att skriva ett gästinlägg med anledning av 6-årsjubileet. (Jägarchefen återfinns även på Twitter)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Wiseman’s Wisdoms 6 år

När jag fick frågan för någon vecka sen om jag ville skriva ett gästinlägg på bloggen med anledning av att den fyller sex år så var det inte svårt att tacka ja. Tanken som kom direkt efter var givetvis, vad har jag tackat ja till den här gången då? Men resolut som sig bör för en jägare så är det bara att ta sig an problemet och lösa uppgiften för ge upp eller misslyckas finns inte i vokabuläret för oss. Så nedan kommer några reflektioner.

För snart sex år sedan hörde man för första gången talas om bloggen Wisemans Wisedoms, före det var det stängda dörrar på befälsrummet, gärna att folk såg det var stäng med en baktanke så fler anslöt för att vanligtvis diskutera problematiken i den dagliga tjänsten.

Vad som uppstod för sex år sedan skulle jag vilja drifta mig till att säga var att vi dels inom Försvarsmakten dels inom den försvarspolitiska arenan fick en punkt att samla oss kring, en punkt att få utlopp för vad vi egentligen tycker och tänker och inte vad vi säger/får höra vid klatchiga powerpoint presentationer framförda för/av antingen delegationer från Högkvarteret eller försvarspolitiker från Riksdagen.

Ryktet gick först genom Försvarsmakten, allt från fänrikar med hög datormognad till omgalonerade Fanjunkare med fler krigsförbandsövningar på nacken än vad yngre kaptenerna har missioner fann sig till rätta med den här informationskällan, sen fann sig även den breda allmänheten med ett försvarsintresse till rätta med den.

Nu skulle jag ju kunna avsluta mina reflektioner här och börja belysa t ex den senaste beredskapsövningen i Ryssland, läget inom den svenska Försvarsmakten eller helt enkelt välja att belysa något som ligger mig nära. Men jag väljer att avstå från det utan istället allmänt diskutera kring debatten som skett, sker och säkert kommer fortsätta att ske.

Försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet är ju kära ämnen för många att diskutera och alla har var sin klokhet och vishet att komma med. Ofta är det så att diskussionerna går heta och ibland känner sig folk trampade på tårna av någons åsikter eller hur man valt att framföra något.

Att bloggarna i allmänhet och denna i synnerhet har blivit ett viktigt instrument i förandet av diskussioner kring försvars- och säkerhetspolitik märks. Flertalet prominenta gästinlägg har det varit till och med överbefälhavaren har valt att tala på denna sida.

Det i sig är en intressant sak, att rikets överbefälhavare tar sig tid att besvara diskussioner som förs på en blogg är bra, men det tyder även på att t ex INFO S på HKV mer än väl vet vilket genomslag denna blogg har och hur många i organisationen som läser den på en frekvent basis och därmed också vilken effekt den kan ha.

Det enskilt viktigaste är att vi har en diskussion, vilket till slut verkar ha kommit igång inom detta område även i Sverige. Dock så är det generellt sett individer inom det försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget som för diskussionen dvs lite raljant sagt vi försöker ”frälsa” oss själva. Vilket det förhoppningsvis blir en ändring på så att den breda allmänheten även kommer in i diskussionen.

För att det diskuteras tyder på att man vill någonting, det är lätt att ta en diskussion som kritik mot egna fattade beslut m m. Men ytterst skulle jag vilja säga att det handlar åtminstone för de försvarsanställda att man vill organisationen väl, man vill få den mer effektiv, man vill få ut mer effekt av den i slutändan. Sen måste diskussionen föras inom visa ramar det förstår vi alla, men ibland kan det vara lätt att gå i affekt över saker och ting, men då får man ta några djupa andetag och fokusera. Samt saker och ting som berör försvars- och säkerhetspolitik hamnar oftast på ett eller annat sätt inom sekretesslagstiftningen vilket manar till eftertänksamhet både en och två gånger.

Flertalet av de som framför åsikter, gör detta anonymt oftast under någon form av pseudonym. Det i sig är en nackdel i diskussionen för man vet egentligen inte vem man diskuterar med. Staffan Danielsson valde under våren att göra sig lite lustig på sin blogg rörande det, personligen tyckte jag att det fanns lite humor i det. Men den stora frågan som jag personligen inte tycker han belyste med sitt inlägg är, varför anonymitet? Den låter jag stå obesvarad för den är mångfacetterad.

Ytterligare ett problem med diskussionerna är som jag skrev tidigare är att allmänheten inte är intresserad i någon större omfattningen kring de problem som finns och kan uppstå. Detta tycker jag belyses på ett rätt bra sätt under den gångna veckan, den hittills största övningen sedan kalla krigets slut som genomförs i Ryssland i skrivande stund har renderat i en mindre notis i Dagens Nyheter.

Sedan Berlin murens fall skulle jag vilja påstå har folkförankringen med Försvarsmakten och därmed också den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen långsamt tynat bort intill det vi står i idag. Det är nog den enskilt största svagheten för både Försvarsmakten och debatten. Det i sig gör också att t ex rekrytering till insatsförbanden blir lidande. Hade rapporteringen och intresset varit som under mitten på 80-talet kring försvars- och säkerhetspolitik tror jag inte vi hade haft några rekryteringsproblem för medvetande graden hos allmänheten hade varit betydligt större.

Hur kan man då råda bot på det här? Ja bloggen som du sitter och läser på just nu är ett sätt, enskilda individer väljer att börja skriva, belysa och diskutera försvars- och säkerhetspolitik, det gör att säkert någon som inte tidigare haft ett intresse på ett eller annat sätt hamnar på sidan och inledningsvis börjar ”ströläsa” något för att sen få ett intresse.

Försvarsmakten i sig syns på ett antal olika evenemang i media m m. Men media i sig dvs tidningar, nyhetsprogram o dyl måste få upp ögonen på ett annat sätt för försvars- och säkerhetspolitik. När de tunga mediajättarna börjar lyfta försvars- och säkerhetspolitik på ett sådant sätt som allmänheten får upp ögonen för det kommer diskussionen och därmed även folkförankringen öka intill dess kommer det vara ett ”särintresse”.

Hur kommer det sig då att jag håller mig an kring folkförankring och diskussion då? Jo det är grundbulten till att vi skall kunna få ett effektivt försvar. Se t ex på diskussionerna som pågår om bl a vård, skola och rättsväsende. Mer eller mindre varje medborgare som är från 12-13 års ålder har en genuin uppfattning i dessa frågor, vilket även påverkar hur debatten förs rent politiskt och hur beslut sen även tas.

Ser man hur försvarsdebatten har förts ute i allmänheten och inom det politiska etablissemanget så är det milsvida skillnader. Jag har mycket svårt att se om allmänhetens medvetandegrad varit högre inom detta område, att vissa uttalanden som kommit under de två senaste åren gått så smärtfritt förbi för visa politiska partier, likväl även vissa beslut som fattats.

Så en bred debatt där samtliga politiska partier är involverad men även allmänheten är av yttersta vikt för att vända begreppet ”särintresse” till allmänintresse och i förlängningen sätta Försvarsmakten i rampljuset. För trots allt alla i Försvarsmakten gör ett ”hästjobb”. Sen är det nog lätt att både från Högkvarteret titta ned på förbanden och undra vad de håller på med och framför allt från förbanden upp mot Högkvarteret peka finger och komma med diverse tillmälen. Men så är det och så kommer det nog också alltid vara det är lite grann som begreppet ”dagens ungdom” m m för samla en mängd människor som är drivna för att lösa en uppgift inom samma organisation så är det nog det som uppstå.

Därmed vill jag avsluta detta gratulationsinlägg. Med förhoppningar om ytterligare ett års diskussioner i god anda som för Försvarsmakten i synnerhet och i allmänhet den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen i Sverige framåt.

Have a good one! // Jägarchefen

Uppdatering 21.55: Bloggens årsdag uppmärksammas hos Dagens Opinion. Högst smickrande!

Under ytan – Del 5 – Västkusten 1966

Det är nu dags att fortsätta serien av blogginlägg om undervattenskränkningar av svenska vatten i Sverige och har nu tagit oss ytterligare några år framåt i tiden och befinner oss nu på västkusten och året är 1966.

Men som vanligt i denna serie av inlägg så rekapitulerar vi och tittar kort på vad som vid denna tid hände i samhället i syfte att sätta in händelsen i den tid vi hade i Sverige där och då.  Sedan det förra inlägget som avhandlade 1962 har inga förändringar skett i statsledning eller vid krigsmaktens ledande befattningar sånär som på att amiralen Dag Arvas övertog befälet som CKF. Däremot så påbörjade vår nuvarande kung Carl Gustaf detta år sin militärtjänstgöring där han bland annat åkte långresa med Älvsnabben och tjäsntgjorde på torpedbåt.  Frankrike lämnade NATO detta år (och återinträdde så sent som 1993 igen). I Sverige invigdes Essingeleden och Nya Älvsborgsbron samtidigt som Volvo lanserade den nya modellen Volvo 144. SAAB i Linköping premiärvisar i slutet av året det nya toppmoderna stridsflygplanet 37 Viggen! Året innebar även köldrekord då temperaturen i Vuoggatjålme den 2 februari sjönk till -52,6°. Detta är den lägsta februaritemperaturen någonsin och gäller också som det absoluta köldrekordet för Sverige. Men nog om detta och åter till väsentligheterna.

Roll-out av 37-1 i Linköping 1966
Volvo 144 årsmodell 1966

Hösten, en årstid för ubåtsverksamhet

Som så många andra gånger (skulle det visa sig senare) är hösten tydligen en bra tid för ubåtsoperationer i svenska vatten. Det förefaller sig förvisso ganska logiskt då vi normalt sett har is i samtliga våra skärgårdsområden från december fram till någon gång i slutet av mars. Längs norrlandskusten är perioden givetvis ytterligare något längre. Det finns ytterligare en aspekt, fritidsbåtar och sommarboende i skärgården. Något man får räkna med figurerar i stor omfattning från maj till september. Således återstår april och oktober-november som ”gynnsamma” månader att så ostört som möjligt uppträda med ubåtar i våra skärgårdsområden så till vida att man inte vill bli upptäckt… Ett ämne vi har anledning att återkomma till i framtida inlägg. Men nu är det alltså höst, närmare bestämt oktober och året är 1966. Platsen är den bohuslänska kusten och Gullmarsfjorden i direkt anslutning till Lysekil.

Gullmarsfjorden med sin långa djupränna från Lysekil till Skredsvik

Ubåtsindikation!


En första indikationen på undervattensverksamhet kommer på natten den 1 oktober kl 0500 då vakthavande officeren i den alldeles nyligen omorganiserade milostaben i Skövde får in uppgifter om främmande ubåt i Gullmarsfjorden. Detta upprepades sedan gång på gång under den följande veckan i form av olika indikationer, främst genom optiska periskopindikationer och luftuppkok. Man observerade saker som kunde tyda på ubåtsverksamhet så långt som ända inne vid Gullmarsbasen. Verksamheten pågick den här gången i ett par veckor utan att man lyckades hindra den.

Ubåtsjaktresurserna på västkusten var vid det här laget minst sagt begränsade jämfört med dåtidens mått mätt. Av den anledningen var stämningen i milostaben minst sagt dålig. Den huvudsakliga resursen som fanns att tillgå var helikoptrar från Säve. Men ännu hade man inte kommit särskilt långt i utbildningen av ubåtsjaktoperatörer och utrustningen var fortfarande ny och relativt oprövad. Till följd av den bristfälliga utrustning för ubåtsjakt var chefen för MB V amiral Oscar Krokstedt och och Chefen för Örlogsbas Väst, konteramiral Hans Uggla inte så nöjda. Fartygsbeståndet utgjordes främst av minsvepare. Några fregatter eller jagare fanns inte att tillgå.

Nya och otydliga ledningsförhållanden


1966 gjorde en namnändring av militärområdet till Västra militärområdet. Namnändringen var i sammanhanget den lilla förändringen. C MB tillfördes nu de operativa uppgifterna som tidigare legat på marinkommandochefer och jakteskaderchefer vilket gjorde att militärbefälhavaren fick ansvar för den samlade operativa ledning för samtliga stridskrafter inom militärområdet. Han ansvarade även för den territoriella och markoperativa uppgiften. Tidigare hade staben enbart ägnat sig åt arméverksamhet.

Efter omprganisationen bestod västra militärområdet av fyra flygförband, åtta arméregementen och två marinförband. Det var med andra ord ingen lite organisation som skulle ledas från Skövde! Som jämförelse så utgörs hela nuvarande Försvarsmakten av ungefär samma numerär. Något man kan reflektera över.

Eftersom staben var både nybildad och inte fullt bemannad var det mesta under ubåtsjakten tvunget att delegeras till örlogsbasen i Göteborg även om operaionerna formellt sett fortfarande leddes från Skövde.

Kända försvarsdebattörer i hetluften

En gammal bekant från det förra inlägget, Hans von Hofsten, har nu tillfälligt blivit ”landkrabba” och tillträder samma dag som ubåtskränkningarna startar sin nya tjänst vid Milostaben i Skövde. I bilen på vägen dit hör han på radion om de pågående kränkningarna. När han klev in på det nya jobbet, och innan han ens hade hunnit ta av sig uniformskappan möttes han av en upphetsad fanjunkare med ett signalmeddelande som frågade ”om den här positionen är på svenskt vatten?” Hofsten svarade ”Hämta ett sjökort!” Fanjunkaren som var på väg att rusa i väg tvärvände och svarade att ”Här finns inga sjökort?”

Hofstens första åtgärd på det nya jobbet blev att beställa sjökort som täckte hela militärområdets kust och skärgård. Ett tydligt tecken på att den nyinrättade milostaben tidigare varit en renodlad arméstab.

Hofsten var vid det här laget nyexaminerad kapten och då avdelningschefen vid sjöoperativa avdelningen ännu ej hade installerat sig p.g.a. omorganisationen så fick han dels ta hand om massmedia dels föredra händelsen för ÖB och försvarsstabschefen. Hofsten skriver i sina memoarer.

”Dessa generaler tillhörande Flygvapnet och Armén hade svårt att få ett grepp om vad det rört sig om, kliade sig på hakorna och tackade. Jag fick gå utan kommentarer!”

När Hofsten kom tillbaka till Skövde ville han borra i historien och försöka bringa klarhet i vad som faktiskt hade hänt. Ubåtarna hade nämligen varit långt inne i Gullmarsfjorden och till och med innanför hamnpirarna till den militära depå som fanns där. Men Hofsten blev besviken när hans nyanlända avdelningschef helt uppenbart hade andra prioriteringar. Han ansåg det var viktigare att skriva den nya operationsorder som skulle gälla i den nyuppsatta organisationen. Hofsten fortsätter.

”I stället för att ta tag i allvarliga och dagsaktuella händelser skulle vi i stället sätta oss och planlägga för spekulativa krigsfall i framtiden! Arma Sverige tänkte jag. Det hela var mycket förvånande …. Det visar den totala brist på mentalt beredskap som då rådde i Sverige”

Kk Hans von Hofsten 16 år efter ubåtsjakten på västkusten

En annan känd debattör som i allra högsta grad var inblandad i ubåtsjakten på västkusten 1966 var Claës Skoglund som precis som von Hofsten tillträdde Skoglund sin befattning som stabschef Milo Väst samma dag som ubåtsjakten bröt ut. Skoglund var vid detta tillfälle Överste och hade precis lämnat befattningen som regementschef vid I17. Skoglund är upphovsman till mer parten av texten här nedan.

Sjunkbombning!

I slutet av oktober var det så dags igen!

Den 24 oktober vid middagstid observerades ett ubåtstorn utanför örlogsbasen ÖGull längst in i Gullmarsfjorden. De två ”fiskeminsveparna” Blackan och Dämman ur minsvepardivisionen vid Lysekil gick omedelbart till sjöss och avspanade var sitt område utanför fjordmynning i höjd med Gävens fyr. Vid 1730-tiden (mörkt men klar sikt och betydlig sjöhävning) fick minsveparen i norra delområdet ekokontakt med ett föremål som stod stilla på c:a 10 meters djup (bottendjup c:a 30 m). Man misstänkte främmande ubåt. Den andra minsveparen tillkallades och gjorde samma observation både horisontellt och vertikalt med aktiv hydrofon. Fartygen lades nu på varsin sida om ekot med 50 meters lucka. Den större minsveparen Hasslö med sjunkbomber men utan sonar beordrades till platsen och gick mittemellan, d.v.s. rätt över ekot och kastande knallskott.

Av bullret och propellervattnet förlorades ekot en kort stund.

Den ena fiskeminsveparen lyckades nu manövrera sig rätt ovanför ekot. Drygt två timmar hade förlupit sedan första upptäckt. Ett lod om 100 kg (två järnkulor) firades ned för att konstatera om det var ett fast förmål, och inte ett fiskstim. Wiren slackade på 10 m och järnkulorna lade sig på förmålet under någon minut. När sedan fartyget långsamt rörde sig framåt sträcktes wiren, tyngderna släpades över föremålet varpå de ramlade rätt ner och wiren hamnade lodrätt.

Omedelbart därefter konstaterades från båda minsveparna var för sig ett uppkok av vatten – propellerrörelse av ubåt? Hasslö fällde en sjunkbomb 300 m från ekot och fick därefter radarkontakt med ett föremål som stuckit upp ovanför vattenytan och sedan försvann igen. En andra sjunkbomb fälldes som verkanseld mot ubåten. Ekot var nu försvunnet och återfanns inte trots idogt sökande hela natten avlöst av helikoptrar på morgonen. 

Minsveparen HMS Hasslö fick agera ”bombbåt” och fälla sjunkbomber mot ubåten.

Minsveparen HMS Hasslö gick sydvart efter gryningen och observerade senare  ett ubåtsperiskop. En helikoptergrupp tillkallades snabbt.
Marinen fick upp en rote Hkp 1 och snart hade man fått kontakt med ett föremål som klassificerades som ubåt och som rörde sig parallelt med TVG men helt klart innanför, d.v.s. på svenskt vatten. Helikoptern hade fått strikta order om att inte använda sjunkbomber på order från någon annan än C MB V i Skövde med vilka man hade direktsamband via kortvågsradio. Spanaren kapten Sven Robertsson anhöll om att få tillstånd att få fälla en sjunkbomb mot ubåten. Efter lång väntan gavs eldtillstånd för en sjunkbomb men inte närmare än 600 meter från ubåten. 
Här skiljer sig dock fakta av vad som hände efter att helikoptern fällde sjunkbomber.
  • Den första källan,Claës Skoglund, som är stabschefen vid Milo Väst skriver att ubåten efter bombningarna aldrig mer syntes till och inga spår av den fanns.
  • Den andra källan, Sven Robertsson, spanare på helikoptern som fällde sjunkbomb säger att  resultatet den här gången blev att ubåten girade 90 grader styrbord och satte kurs bort från svenskt vatten.
  • Den tredje källan som är Expressen har en helt annan bild av vad som hände. I Expressen bara någon dag efter händelsen skriver man att helikoptern detekterade en större oljefläck och att man därefter tappade kontakten på en plats mellan mellan Tovas ungar och Gävens fyr. Expressen hade den 27 oktober 1966 en löpsedel med rubriken

”HAR VI SÄNKT EN U-BÅT”  

”I DAG LETAR STORA MARINSTYRKOR EFTER VRAKET”


Analys

Noggrann uppföljning av incidenten gjordes den här gången till skillnad från den första i samma månad. Teletekniska experter granskade hydrofon-diagrammen. Man ansåg att de registrerade ekona måste komma från ett från havsbotten skilt föremål på c:a 10 m djup. Fiskstim var uteslutet, valteorin avfärdades av expertis från Riksmuseet. Lotsdirektören och en överlots i Lysekil försäkrade att grund eller vrak inte fanns i det aktuella området vars läge hade fastställs genom radarmätning mot Gävens fyr.

Som en konsekvens av dessa händelser detacherades från kustflottan följande år fregattdivisionen som egentligen tillhörde milo Västkusten från Östersjön till Västerhavet. Det var fregatterna Visby och Sundsvall som just moderniserats med släphydrofoner. 

Claës Skoglund var en minst sagt aktiv och engagerad chef och skriver följande intressanta rader.

Jag följde en ubåtsjaktövning med divisionen utanför Väderöarna. En kustubåt skulle manövrera inom en kvadratmil stor yta och jagas av fregatterna. Ingen kontakt trots sökande i timmar! Divisionschefen misstänkte att ubåten lagt sig på botten med stoppade motorer i den inbördes tävlingen: upptäckas eller inte.  

På divisionschefens brygga beordrade jag fram en helikopter från Sävebasen och ubåten upp till ytan. Lät sedan lyfta mig över till denna – nog så blött i den ganska grova sjön och på den lilla ubåtens rundade däck – och beordrade dykning. 

Under min kontroll gick sedan ubåten fram och tillbaka inom den fastställda kvadratmilen. Men förgäves, den förblev oupptäckt. Jag lärde mig svårigheterna med ubåtsjakt. En av dessa är ljudbrytningen i vattnet vid skiktningen på olika djup, främst p g a växlingen i temperatur i Östersjön, salthalten i Västerhavet.  

Men några fler kränkningar blev det inte så länge den avhållande fregattdivisionen var kvar. En tankeställare även för försvarspolitiker.


Filmatisering av händelsen

Redan året efter den beskrivna ubåtsjakten så valde Marinen att med en film beskriva händelsen under hösten 1966.


Vilka var det som besökte Västkusten och Gullmarsfjorden?

Nils Bruzelius vid Försvarshögskolan (tidigare ubåtsman och kommendör) har teorier om att det under den här tiden fanns amerikanska atomubåtar som rekognoserade avfyringsplatser för Polarisrobotar på svenskt vatten.

För att dessa ubåtar skulle kunna nå och träffa sina mål i Sovjetunionen utan att upptäckas och sänkas av fienden anser Bruzelius att det enda rimliga är att just Skagerrak var deras viktigaste operationsområde. Missilerna måste flyga över Sverige för att nå fram. Han anser att allt talar för att det var nödvändigt för USA att operera i svenska vatten. Huruvida det var dessa ubåtar som kränkte Gullmarsfjorden den här gången får vi låta vara osagt då några entydiga bevis helt saknas. Men att gå ända in i ett basområde med den typen av ubåtar känns dock något långsökt.

Stabschefen Skoglund konstaterar att man trots allt inte lyckades bevisa att främmande ubåtar rörde sig i våra farvatten hösten 1966. Han anser dock att motiven skulle vara följande.

Kalla kriget rasade och Östersjöutloppen, från Bornholmsgattet till där Skagerack möter Nordsjön var av stor strategisk betydelse. För Warszawapakten (WP) och Sovjetunionen att komma ut på Atlanten och samtidigt hindra NATO att tränga in i Östersjön. I milo V övade vi därför, inspirerade av NATO:s Main Brace 1951 under förutsättningen att ryssarna tagit Jylland landvägen och minspärrade Skagen – Tjörn alternativt Orust efter kupp mot endera ön. Detta krävde för WP underrättelser om förhållandena i skärgården.

För NATO:s del hade tyskarna hela 1900-talet varit intresserade av kusten alltifrån Kungsbackafjorden och nordvart. Nu gällde det bättre basering än sandstränderna kring Kiel. Frekvensen av semesterseglande tyska sjöofficerare var påfallande stor i Bohusläns skärgård.

Noterbart är att Skoglund till skillnad från övriga sjöofficerare i debatten inte från början besämt sig för vilken sida det var som kränkte svenska vatten när man inte har några entydiga bevis. En inställning som är glädjande, men tyvärr allt för sällsynt.

Gullmarsfjorden sedd från norr mot inloppet vid Lysekil

Har vi lärt oss av historien?

Efter denna spektakulära ubåtsjakt i slutet av 60-talet tilfördes Örlogsbas Väst ett antal kvalificerade fartyg då man uppebnart hade lärt sig av den senaste händelsen. Tyvärr har allt detta sedan glömts bort i olika omgångar och genom en rad katastrofala försvarsbeslut. Redan vid FB00 försvann den sista patrullbåtsdivisionen, och vid FB04 avvecklades det sista förbandet som existerade, Amf 4. Den marina närvaron på västkusten utgörs i dag av vedettbåten Jägaren som var prototyp till de patrullbåtar som för länge sedan är skrotade. HMS Jägaren är 40 år gammal och saknar helt utrustning för ubåtsjakt och hon har heller inga kvalificerade vapensystem. På västkusten finns dock 17. bevakningsbåtskompaniet med sina 4+1 bevakningsbåt 80 med begränsade möjligheter till ubåtsjakt då dessa båtar enbart har en skrovfast sonar.

Avvecklat är Marinkommando Väst, KA 4/Amf 4, 12.helikopterdivisionen på Säve, 18.patrullbåtsdivisionen, Tånguddens örlogshamn. Sedan längre tillbaka i tiden fanns även 6. minröjningsflottiljen och en ubåtsdivision i Göteborg. Allt detta är nu avvecklat.

Västkusten med de för Sverige helt livsnödvändiga hamnarna Brofjorden (Olja) och Göteborg står i dag helt utan kvalificerat sjöfartsskydd. ÖB har ju förklarat att Sverige kan försvaras på en plats under en vecka. Väljer man då att fokusera på Västkusten kommer övriga Sverige att stå helt utan marina resurser. Detta är inte hållbart!

HMS Jägaren (Foto:Försvarsmakten)

Extra läsning

I en kommentar till Del 1 i denna serie skriver signaturen ”Teaterdirektören” följande rader runt ett fartyg vid namn Amasis som sänktes under andra världskriget och som har en gemensam beröringspunkt med den beskrivna incidenten 1966.

Amasis har fortsatt att spöka för den Svenska marinen. En spännande incident utspelade sig den 26 oktober 1966. Under en stor militärövning vid Lysekil fick marinen kontakt med ett undervattensföremål och via ekolodet kommit i kontakt med vraket efter Amasis. Ingen av marinens dykare hade varit nere vid vraket, men hade fått höra att Ingemar Larsson från Lysekil dykt mycket på vraket och vill genom honom få reda på i vilken kondition vraket var i. Ingemar berättade att vraket var helt intakt och att det stod upprätt på botten. Marinen hade med sina fina ekolod konstaterat att tätt intill vraket låg ett långt och smalt föremål som avvek från fartygssidan. Föremålet sträckte sig drygt en tredjedel längs fartygsidan och man misstänkte att det var en främmande ubåt. Händelsen tystades sedan ner och någon ubåt fångades aldrig.

Källmateriel:

Internet
Tryckt litteratur

Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 1996
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget
WebRep
currentVote
noRating
noWeight