Försvarsbloggare

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i ett inlägg 18 september gett den allmänna bakgrunden i sammanhanget.

Rosenius skriver att Militärstrategiskt har Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvars­planering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land. Detta hänger då samman med de baltiska ländernas frigörelse från det sovjetiska väldet och senare anslutning till Nato.

Avslutningsvis skriver Rosenius att Gotlandsproblematiken måste kopplas ihop med svenska fastlandet. Detta är naturligtvis riktigt. Jag tror dock att det är lika angeläget att titta på Nato och Natogrannarnas agerande och deras möjligheter att stödja de baltiska länderna om behov uppstår.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet (som finns på KKrVA hemsida) är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under en period på någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns förutom någon division med stridsflygplan F-16 även ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom, som jag förstod det, från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns där. Efter hand i scenarieutvecklingen deklarerar Ryssland flyg- och sjöblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Önskelista

Under seminarietimman som avslutade KKrVA sammanträde 7 oktober efterlystes en önskelista på åtgärder för att förstärka det svenska försvaret. Resultatet av det som jag redovisar i det följande är att Nederländerna disponerar resurser som på ett väsentligt sätt kan förstärka den svenska militära styrkan i södra Sverige allmänt och då även försvaret av Gotland. Min första punkt på önskelistan blir därför att Nederländerna räknas in bland de nära grannländer som vi utvecklar samarbete med. Detta gäller både om nuvarande förhållande till Nato förblir gällande och när/om Sverige blir medlem i Nato.

Nästa punkt på önskelistan är tämligen självklar: förstärkning med luftvärn och sjömålsvapen på Gotland samt svenska korvetter med eskortförmåga.  Därmed kan vi kraftigt försvåra för Ryssland att upprätta luft- och sjömålsblockad av Got­land.  En tredje punkt på önskelistan är för­stärk­ning av markstridsstyrkan på Gotland, speciellt med artilleri, så att en rysk insats för att ”ta sig an” Gotland blir så stor att den inte kan passera obemärkt av den internationella opinionen även i komplexa världspolitiska skeenden. Vidare är det angeläget att Sverige kan deltaga i påvisande av Nato förmåga att förstärka de baltiska länderna. Det innebär med­lem­skap i Nato och planering att ta emot luftvärn av det slag som jag i det följande beskriver, följt av mottag­ande av Natoflyg. För att kunna ta emot Natofartyg med starkt luftvärn är det också angeläget att den svenska förmågan till minröjning höjs för att säkra erforderliga marin­baser. På längre sikt är det också angeläget att Sverige får mer utökad egen förmåga med kvalificerat luftvärn.

Luftförsvar

Det som jag här skriver utgår från ett ”drag” i seminariet, som nämndes redan 7 sept, nämligen att Nato önskar basera två jagare från Nederländerna i västra Blekinge.  Jag vill här utveckla vad dessa jagare kan användas till. Den kanske främsta användningen kan vara att tillföra ett yttäckande luftvärn över södra Sverige med angränsa områden av Östersjön. Luftvärnsbeväpningen på denna typ av jagare är den amerikanska typen SM-2 med mycket lång räckvidd (7-15 svenska mil). Om sådana jagare baseras i västra Blekinge så ger de Nato möjligheter att tillsamman med liknande basering på Bornholm och basering eller gruppering i Tyskland skapa ett sammanhängande luftvärnsbälte från Tyskland över hela södra delen av Östersjön upp till halva Småland. Ett av flera motiv för Nato med detta drag är rimligen att förstärka luftvärnsskyddet över Östersjöutloppen. Nyttan för det svenska försvaret är ett värdefullt bidrag till luftvärnsskyddet över hela Blekinge med den svenska flygbasen utanför Ronneby och marinbasen i Karlskrona. Vidare skyddas åtminstone östra halvan av Skåne samt den södra halvan av Småland. Här bör också läggas till att om Danmark baserar en jagare (med samma typ av luftvärnsrobot) i Köpenhamnsområdet kan därifrån, förutom hela Själland, även resterande del av Skåne och södra Halland skyddas med luftvärn. Danmark har totalt tre jagare med denna typ av kvalificerat luftvärn. Det finns då möjligheter att luftvärnet som baseras i anslutning till Bornholm utgörs av en andra dansk jagare. Om den tredje danska jagaren baseras i Fredrikshamn får även de norra delarna av Danmark ett luftvärnsskydd som också når in över Göteborgsområdet in till närheten av den svenska flygbasen utanför Lidköping. Basering av en Natojagare i västra Blekinge och samverkan med natoresurser i grannskapet  ökar således i hög grad luftvärns­skyddet över södra Sverige. Att den svenska regeringen, som i spelet, avvisar erbjudandet innebär en försvagning av luftförsvaret över södra Sverige. Samtidigt försvagas Natos ansträngning att upprätta ett luftvärnsskydd över Östersjöutloppen. Något som Sverige rimligen får uppleva politiska och diplomatiska problem med.

Till bilden hör också att ytterligare förstärkning från Nato vad avser marina resurser skulle   öka möjligheterna att luftvärnsskydda Gotland. Samtidigt skulle fartyg med lämpliga luftvärnssystem kunna eskortera fartygstrafiken till och från Gotland på ett väsentligt bättre sätt än vad de nuvarande svenska marina resurserna medger. Gotland är ju både för civil och militär verksamhet och försörjning beroende av förbindelser med fastlandet.

Vidare kan fartygsburet luftvärn baserat i Berga-Nynäshamnsområdet skapa ett luftvärns­skydd över de civila hamnarna i Nynäshamn och den militära i Berga. Om den typ av jagare sätts in som har den största luftvärnsräckvidden kan samtidigt också luftvärnsskyddet över större delen av Stockholmsområdet förstärkas.

Möjligen har då också skapats ett sammanhängande luftvärnsbälte från Blekinge över Gotland till Stockholm. Detta då under förutsättning att maximiräckvidderna kan utnyttjas. Något som beror på olika omständigheter bl a telekrigsförmåga. Ytterligare en enhet längs svenska öster­sjö­kusten bör då öka möjligheterna att få ett sammanhängande luftvärnsbälte. Totalt skulle för luftvärnsbälte enligt ovan behövas tre jagare med god luftförsvarsförmåga. Detta då utöver de danska som ju här förutsätts verka från danskt territorium.

Under spelet nämndes också att den svenska minröjninsförmågan inte är tillräcklig för att ga­ran­tera säker basering i flera områden. Det innebär att Nato då måste bidra även med denna förmåga.

Den tillgång ur vilken de tre luftförsvarsjagarna kan rekryteras för insats i Östersjön är de 13 som finns i de ”medelnära” grannländerna Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Europeiska Nato har således resurser utan att behöva avropa hjälp från de omkring 30 jagare och kryssare som finns i USA:s Atlantflotta.  Därutöver finns, främst för eskort, ca 25 fregatter med luftvärn med medellång räckvidd.

I Danmark och Norge finns vidare 8 st fartyg med motsvarande luftvärnssystem. I ett scenario av den typ som här behandlas kan de dock rimligen anses behövas i respektive nationellt för­svar och beredskap. De finns då inte tillgängliga förutom att de danska med sin långa luft­värns­räckvidd kan täcka svenska områden och således inordnas i samordnade verkans­system.

Nato har också markgrupperat luftvärn med prestanda som motsvarar de som finns sjögående. Dessa kan efter hand grupperas i Sverige. Exempel på sådana är enheter med luftvärns­missiler av typen Patriot. Av de ”medelnära” grannländerna finns dessa system i Tyskland och Nederländerna. För närvarande har dessa båda länder Patriotenheter i sydöstra Turkiet för att förstärka luftförsvaret där.  Patriotsystem finns också i USA.

Fördelen med fartygsburna system är att dessa har högre operativ rörlighet och därmed snabbast kan upprättas. Rörligheten innebär också att om Nato önskar flytta luftvärnsbältet längre österut för att mera direkt stödja de baltiska länderna så är möjligheterna större.  Kanske vill Nato i den situation som målas i scenariot fylla på med markgrupperade luftvärnsystem. Då kan luftvärnsbältet i östra Sverige behållas samtidigt som ett nytt fartygsburet bälte upprättas längre öster ut.

Ett skäl för Nato att upprätta luftvärnsbälten av det slag som här beskrivit är att bakom ett sådant kan flygstridskrafter få en tryggare basering. Därifrån kan man då förstärka stödet till de baltiska länderna.

Under kalla kriget utnyttjade både Nato och W-pakten luftvärnsbälten. En operativ avsikt med dessa var då det som här påtalats nämligen att de skulle utgöra skydd för en väsentlig del av flygstridskrafterna; både de som var fredsgrupperade och de som skulle kunna tillföras vid behov. Här i Sverige avstod vi i stor utsträckning från att på detta sätt sam­ut­nytt­ja operativt luftvärn och flygstridskrafter.

Beredskaps åtgärder

Framgrupperandet av en eller flera nederländska jagare till Blekinge är det kanske mest synliga exemplet på alla de åtgärder som Nato gör i scenariot. Andra åtgärder kan vara beredskapshöjningar och förberedande och påbörjande av handlingsalternativ som innebär omgrupperingar av flygstridskrafter, luftvärn, fartyg samt de operativt mest rörliga av markstridskrafterna. I första hand berörs troligen europeiska Nato i närområdet. I detta berörs naturligtvis ombasering av någon del till svenskt område.  Kanske önskas vissa förberedelser för mottagande av omgrupperade enheter även i Sverige.

I samband med upprättandet av en luftvärnsbarriär är det för Nato angeläget att kunna gruppera fram flygstridskrafter till södra Sverige.

Man kan naturligtvis fråga sig om de rörelser som hittills beskrivit inte är överreaktioner i ett scenario som i huvudsak innehållit ”hybridkrigföring” och med små direkta stridshandlingar.

Det som här beskrivs liknar då det som förekom under kalla kriget. Att gruppera ut militära resurser var ett viktigt inslag i det maktpolitiska och diplomatiska agerandet och som pågick utan att stridshandlingar utväxlades. Det gick ut på att visa militära muskler som kan verka avhållande på en benägenhet hos eventuell motståndare att ta till direkta stridshandlingar. Det vi nu upplever är de första stegen mot något som kan befaras bli ett nytt kallt krig.

Samtidigt bör man vara medveten om att det som sker i Östersjöområdet har samband med vad som sker i andra delar av världen. Utvecklingen i Mellersta Östern, Ukraina och, på lägre nivå, andra delar av världen kommer under åtskilliga år att påverka både stormakterna och andra aktörers agerande om nu någon väljer ett ökat militär­diplomatiskt tryck. Nato och dess medlemsländer kommer att känna sig tvingade att hålla uppmärksamhet och militär beredskap i flera riktningar.  Främst för USA gäller då att de insatser som görs i Östersjöområdet måste tas från resurser som också kan vara angelägna att disponera i andra riktningar.

Förstärkning med markstridskrafter  

I det tidigare nämnda blogginlägget från ledamoten Frank Rosenius nämns också ett behov av att ”halva svenska armén utgångsgrupperas på ön”. Ett uttalande som jag tolkar som en av de två brigader som ingår i armén. Från de nordiska grannarna ser jag små möjligheter att bidra med markstridskrafter av brigadstorlek. Om jag vidgar kretsen till Tyskland och Nederländerna är möjligheterna större. Den enhet som finns närmast och har högst rörlighet utgörs av den tyska luftrörliga snabbreaktionsdivisionen.  Där ingår också den nederländska luftburna brigaden. I dessa styrkor ingår lätt infanteri med stöd av attackhelikoptrar och med rik tillgång till tunga och medeltunga transport­heli­koptrar för operativ och taktisk rörlighet.  Intressant att notera är då att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med det tyska.

En andra enhet som kan tänkas för snabb förstärkning av markstridskrafterna i Östersjöområdet är den brittisk-nederländska marinkårsliknande styrkan som markstridsmässigt motsvarar en halv division. Även här kan noteras att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med den större partnern d v s det brittiska bidraget.

Som kuriosa kan nämnas att ett av de stora amfibietransportfartygen som ingår i marinstyrkan också kan utgöra det mest skyddade och snabbaste transportmedlet för att förstärka det svaga svenska artilleriet i södra halvan av Sverige – då ifrån Tyskland eller Storbritannien!

Amerikanska styrkor som tidigast kan förstärka Östersjöområdet utgörs av luftburna enheter och marinkårsstyrkor. De luftburna styrkorna utgörs av två divisioner samt en självständig brigad, alla vad jag vet baserade i USA. Vidare finns en marinkårsstyrka (brigad?) upplastad på den amerikanska atlantflottan.  Dessa styrkor kan dock i många situationer bli prioriterade för insatser utanför Östersjön och det baltiska området.

Ovanstående styrkor kommer rimligen inte bara att sättas in i Sverige och på Gotland utan kanske främst i de baltiska länder som är berörda.

Efter hand kommer de högrörliga styrkor som ovan beskrivits att behöva kompletteras och avlösas av mera konventionella mekaniserade styrkor. Då uppstår frågan vilka länders styrkor som anses politiskt lämpliga att gruppera var. De baltiska länderna har, vad jag förstår, redan en liten amerikansk styrka. Jämförelsen med den lilla amerikanska garnisonen i Berlin under kalla kriget ligger nära till hands. De utgör en snubbeltråd som kan lösa ut ett mera kraftfullt amerikanskt agerande. I USA finns dock en strävan att låta europeiska länder bära ett större ansvar för att hantera säkerhetsproblemen i Europa.

Frågan blir då vilka grannländer som kan tänkas villiga att ställa upp för förstärkning i Östersjöområdet. Finland och Norge kommer troligen att prioritera närvaro och beredskap i sina egna gränsområden mot Ryssland. Mindre styrkor kan kanske avdelas för markeringar, kanske på Gotland, men lika troligt i de baltiska länderna. Danmark kan också bedömas hålla fast vid sin inriktning mot den tysk-polsk-danska kår som har högkvarter i Polen. Nämnas kan att Nato kanske går mot en inriktning för styrkorna i Tyskland och Polen. Det handlar här om  trovärdiggöra att man kan återta delar av de baltiska länder som skulle råka under ryskt välde. Samtidigt är det dock angeläget för Nato att visa på en bild av direkt tillgängliga styrkor och förberedelser som tillsammans kan avhålla Ryssland från aggressiva aktioner. Lösningen kan då mycket väl bli att Nato grupperar vissa styrkor i Baltikum.

Ovanstående innebär säkerligen ökad spänning i området. Samtidigt minskar sådan Nato-förstärkning behovet av förstärkning av försvaret i hela södra Sverige, inkluderande närvaro på Gotland. Rimligen gäller också omvändningen d v s svensk militär förstärkning i södra Sverige motverkar behovet för Nato att förstärka direkt i Baltikum och bidrar således till att motverka ökad spänning i regionen.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.
 

av Ingolf Kiesow

Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet.

Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) och icke-krigförande. Tyvärr blandas dessa begrepp ofta ihop i debatten. Denna websidas läsare har nog i allmänhet klart för sig att vi har att göra med tre (eller fyra) olika begrepp med olika innebörd. Så som debatten om alliansfrihet och neutralitet har utvecklats finns det ändå anledning att påtala hur olika de är och hur lätt det är att förväxla följdverkningarna av deras användning med varandra.

Definitionernas innebörd

Alliansfrihet är lättast att definiera, eftersom själva ordet talar om vad det innebär. Det används sällan i någon annan betydelse än att ett land – frivilligt eller ofrivilligt – ställer sig utanför de internationella maktblocken. Det har alltsedan 1950-talet mest använts om stater från den tredje världen. Det har inte någon folkrättslig innebörd, och det ger därför inte ett land som kallar sig alliansfritt några rättigheter eller skyldigheter enligt folkrätten.

Det gör däremot ordet neutralitet i en av två möjliga betydelser. Det kan användas i dagligt tal och då betyder det bara – frivilligt eller ofrivilligt – avstående från ställningstagande i en konflikt eller en dragkamp mellan olika krafter. Svensk synonymordbok föreslår som synonymer orden opartiskhet, oberoende och oavhängighet. Ingendera har någon folkrättslig innebörd.

Man kan å andra sidan också tala om neutralitet i medveten folkrättslig mening. Då har det begreppet en innebörd, som regleras i en rad internationella konventioner och anses vara en del av den så kallade allmänna folkrätten, som gäller också utan åberopande av skrivna konventioner. Det innebär att en stat får både rättigheter och skyldigheter enligt folkrätten och att de krigförande i en konflikt också får rättigheter och skyldigheter gentemot den neutrala staten. Ett angrepp eller en kränkning av en krigförande stat på en stat som förklarat sig eller i praktiken uppträtt som en neutral stat i ett visst krig blir då att anse som en krigshandling, ett nytt anfallskrig, och det betyder att folkrättens regler om krigförande i stället blir gällande i förhållandet mellan de båda parterna. Till det ögonblicket har den neutrala staten en position som skyddas av ett detaljerat och tydligt regelsystem. Det medför samtidigt viktiga skyldigheter för den neutrala staten.

Under det andra världskriget ansågs det av många att ”neutralitet” också innebar skyldighet att avstå från att ta ställning moraliskt mot någon av de krigförande. En sådan skyldighet finns inte inskriven i någon av de konventioner som reglerar neutralitetsbegreppet, men redaktionen för Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning fick utstå beskyllningar för förräderi med anledning av dess intensiva kritik av Nazi-Tyskland. Det illustrerar hur lätt det är att blanda ihop begreppen, särskilt neutralitet i allmän bemärkelse och neutralitet i folkrättslig bemärkelse.

Slutligen finns det ett begrepp som sällan förekommer i debatten om alliansfrihet i Sverige, och det är ”icke-krigförande”. Det har inte någon folkrättslig innebörd och ger inte några rättigheter eller skyldigheter för den icke-krigförande staten. Det innebär enligt nationalencyklopedin ”en position som en stat kan inta under krig mellan andra stater. Ställningen som icke-krigförande skiljer sig från neutralitet genom att den icke-krigförande staten inte betraktar sig som bunden av neutralitetsrättens och Haagkonventionernas krav på opartiskhet gentemot de krigförande. Sverige intog positionen icke-krigförande under finska vinterkriget 1939–40.”

En icke-krigförande stat skyddas alltså inte av andra regler än de som gäller för de krigförande. För en krigförande stat innebär till exempel en ockupation av en del av den icke-krigförande statens territorium för att oskadliggöra dess militära anläggningar – till exempel luftvärn, flygplatser och hamnar – inte att den bryter mot Haag-konventionernas regler om neutralitet. Den löper bara den risk som ligger i att den kränkta staten kan retaliera med de medel den kan våga uppbåda på egen hand. För den icke-krigförande staten innebär situationen i gengäld att ha handlingsfrihet att stödja den ena sidan i ett krig mellan andra stater – men till priset att inte vara skyddad av neutralitetsreglerna och ständigt vara utsatt för risken att utsättas för kränkningar.

Vad Sverige egentligen kan bli i händelse av krig

Sedan vi blev medlemmar av EU använder svenska politiker i officiell ställning inte längre orden ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” som beteckning på vårt lands säkerhetspolitik. Sverige är medlem av FN och deltar i PfP och samordnar strukturen av vårt försvar med NATO-standard. Svenska förband samövar regelbundet med NATO-förband i övningar med det tydliga men inte uttalade syftet att öva försvar mot ryska krigshandlingar. Utrikesministern fördömer Rysslands hållning i Ukraina i hårda ordalag. Försvarsministern talar öppet om behovet av att samordna det svenska försvaret med USA och NATO på grund av Rysslands alltmera aggressiva attityd. Det är helt klart att Sverige inte kan kallas neutralt i ordets allmänna betydelse. Våra attityder är tvärtom fast förankrade i ”Väst”.

Det är också svårt att se hur Sverige i ett krig mellan NATO och Ryssland och såsom medlem i EU skulle kunna göra anspråk på neutralitet i folkrättslig bemärkelse, när det blir fråga om krigshandelspolitik. Ryssland måste också utgå från att våra solidaritetsförklaringar innebär att vi kommer att stödja de baltiska länderna och NATO i övrigt, även med medel som inte är förenliga med folkrättslig neutralitet (ungefär som vi gjorde under det finska vinterkriget). Vårt nära samröre med NATO gör också att vi inte kan göra anspråk på att kallas alliansfria i någon annan bemärkelse än den vi själva påstår finnas. NATO kommer att räkna med stöd från Sverige, om det skulle behövas i någon form och pressa på för att få det, om det skulle se ut som om vi hade betänkligheter. Det spelar dessutom mycket liten roll att vi kallar oss alliansfria. Det ger oss ändå inte något skydd enligt folkrätten. Det skulle möjligen kunna underlätta försök att vinna tilltro till vår vilja att ställa oss neutrala i ett krig mellan NATO och Ryssland. I verkligheten kommer dock varken NATO eller Ryssland att sätta någon tilltro till en sådan plötsligt påkommen vilja, så länge vi fortsätter att bedriva det dubbelspel som beskrivits ovan.

Valet vi står inför

Med andra ord är folkrättslig neutralitet inte en realistisk option i händelse av krig mellan andra länder i vårt närområde. Vi kommer att anses vara ”icke-krigförande” till NATO:s förmån. Därmed får vi i stort sett bara två alternativ att välja mellan. Antingen försöker vi förlita oss på den avskräckande förmåga som vårt eget försvar kan ha. I så fall måste vi skynda oss att bygga upp den förmågan. Alternativet är att förlita oss på den avskräckande förmåga som kan finnas i att försöka ingå i en formell allians, som medför en skyldighet för NATO att försvara oss – och hoppas att NATO är berett att ta emot oss. De risker som ligger i att inte kunna åberopa folkrättslig neutralitet löper vi vad vi än väljer. Det stämmer inte med verkligheten att låta påskina att vi kan föra en neutralitetspolitik i traditionell bemärkelse, som på samma sätt som under det andra världskriget ger oss skydd enligt Haag-konventionerna. Det verkar det som om en stor del av Sveriges befolkning tror att vi fortfarande både kan och gör. Det kan försätta oss i en farlig situation och måste motarbetas.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA
 

av Carl Björeman

Svenska Dagbladets kolumnist Niklas Wiklund  beskrev 18 september i år den nye ÖB Micael Bydén som en ”fjärrbekämpare”. Han gjorde därmed Bydén en  björntjänst. Wiklund var naturligtvis, liksom björnen i  La Fontaines fabel, ute i de bästa avsikter. Men resultatet kan bli lika katastrofalt: bildligt talat en sten kastad mot den sovande försvarsmaktens huvud.

Micael Bydén är av alla tillgängliga rapporter att döma en officer med mycket förnämliga personliga egenskaper: lugn, kompetent och förtroendeingivande. Det är egenskaper som en ÖB behöver äga. Men Wiklund menar att Bydén behövs främst därför att denne är flygare och att han därför automatiskt är en ”fjärrbekämpare.”

Wiklund far vilse. Han lever med det kalla krigets hotbild som mental belastning. I det läge som råder behöver Sverige helt klart Bydén som ÖB. Men skälet  till detta är ett helt annat än det som Wiklund åberopar.

På politisk nivå vill man satsa på det nationella försvaret. Om det skall bli någon trovärdighet över huvud taget i denna sak är det helt nödvändigt att det sker en radikal omavvägning inom försvarsmakten.

Flygindustrins faktiska dominans  – under täckmantel av påstådd satsning på luftförsvaret – måste upphöra. Flygindustrin måste inse att den i eget intresse – något annat intresse lär den inte ha – inte kan fortsätta som för närvarande. I annat fall lär dess kund Försvarsmakten bli allvarligt försvagad. Detta krav på omavvägning gäller både om Sverige behåller alliansfriheten och –  i synnerhet  – om vi ökar spänningen i närområdet genom att gå med i NATO. Denna omavvägning motiveras även av att de sårbara svensk fjärrstridskrafterna inte har effekt mot Putins moderna betvingelsemetoder. Ett trovärdigt territoriellt svenskt försvar är mer krigs- och hotavhållande än fjärrbekämpning.

ÖB har en nyckelroll i denna komplicerade avvägningsprocess. Micael Bydén är den ende som har erfarenheter och bakgrund för att bidra till ett positivt resultat. Han bör ha ingående kännedom om flygindustrins styrka och svagheter.

En rad av överbefälhavare med ursprung i andra försvarsgrenar har misslyckats. Efter ÖB Owe Wiktorins massaker på försvarsförmågan vid sekelskiftet, samtidigt som denne gav ett avgörande stöd åt flygindustrin, försökte ÖB Johan Hederstedt (2000–2003) och ÖB Håkan Syren (2003–2009) att dölja Wiktorins dåd genom att satsa på internationella insatser. Men flygindustrin fick behålla sin dominans. Under Sverker Göransons tid som ÖB (2009–2015) beslöt regeringen att satsa på SAAB som producent inte bara av flyg utan även av ubåtar. ÖB Göranson kunde inte stå emot det tryck som uppstod på fortsatt faktisk prioritering av flygindustrin.

De spinndoktorer som propagerat och propagerar för ökad satsning på fjärrbekämpning och fjärrstridskrafter måste bemötas även av andra skäl.

De lyckades 2011 förmå regeringen Reinfeldt att medge svenska flyginsatser i Libyen med JAS Gripen, inom ramen  för FN:s resolution 17 mars 2011. ”Statsminister Fredrik Reinfeldt till socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt 27 mars 2011: det rörde också starka företagsintressen” (Partiledaren som klev in i kylan, 2015, s 103–105).

I den svenska försvarsledningen var man mycket stolt över dessa insatser. Men i efterhand måste man konstatera att läget i Libyen försämrades och att det bara finns en vinnare: SAAB fick  internationell PR och stöd i marknadsföringen för  export av JAS Gripen.

Micael Bydén behövs som ÖB för att Sverige skall få ett trovärdigt nationellt försvar. Det är därför av största vikt att han får trovärdigt stöd och att han inte utsätts för några  björntjänster.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.
 

av Michael Sahlin

Just när detta skrivs kablas nyheten ut att ett bombdåd skett i turkiska huvudstaden Ankara, med kanske 100 eller fler döda och kanske 400 skadade, det enskilt blodigaste bombdådet i Turkiets historia, och därtill i centrala delen av huvudstaden, därtill riktat mot oskyldiga civila och därtill blott tre veckor för det ödemättade omvalet den 1 november. En game changer, och i så fall i vilken riktning?

Kan det vara kurdiska PKK som ligger bakom? Det har ju funnits spekulationer om att PKK-ledningen, den i Quandil-bergen i norra Irak, möjligen även ledaren Öcalan på fängelseön Imrali, skulle ogilla att det pro-kurdiska initiativet tar över av det parlamentariska partiet HDP. Men knappast, eftersom PKK samma dag proklamerade ensidig vapenvila (fram till, och för att inte störa, det stundande valet) i den väpnade kamp mot turkiska staten som återuppstod i somras efter några års vapenvila och fredssamtal. PKK:s proklamation bör, efter bekräftelse och verifiering, ses i sammanhanget av det kommande ödesvalet och pro-kurdiska HDP:s chanser att åter passera 10%-tröskeln och därigenom hindra det styrande AKP att återfå den ensammajoritet man förlorade i parlamentsvalet den 7 juni. Och målet för bombattacken var nu, liksom tidigare i bl a gränsstaden Suruc, fredsaktivister på vänsterkanten med kurdsympatier och företrädare för civilsamhället.

Alltså IS? Även om den turkiska militären efter sommarens överenskommelse med USA om aktivt deltagande i kampen mot IS mest ägnat sig åt att militärt och polisiärt ta sig an PKK, bl a med totalt nära 1500 separata flygangrepp mot PKK-ställningar i sydöstra Turkiet och norra Irak, så råder faktiskt krigstillstånd mellan Turkiet och IS. Och efter Suruc-bomben i somras (som IS misstänks för men inte tydligt tagit på sig ansvaret för) har frågan hängt i luften om när och hur IS – beroende som man är av turkiskt territorium för tilltransport av jihadistpåfyllnad och förnödenheter – skall slå tillbaka mot turkiska mål. Så sannolikt IS?

Eller finns andra intressenter i att skapa kaos i den turkiska statens centrum? Vänsterextrema kallakrigetrelikten DHKP-C? Eller handlar det, direkt eller indirekt, om ett ytterligare, dramatiskt steg i det AKP-styrda etablissemangets kampanj för att i valet kunna pressa ner HDP under 10%-strecket och därigenom kunna återta majoritet och oinskränkt makt? Eller, i en annan variant, för att få en förevändning att inställa valet och t o m utlysa någon form av undantagstillstånd för obestämd tid? ”The deep state all over again”, om än i delvis ny skepnad och med ny översta ledning?

Allra mest infernalisk är väl teorin att de båda självmordsbomberna skulle representera en IS-hämnd mot både turkar och kurder, både turkiska staten och PKK tillsammans för respektive parts fientliga handlingar mot IS, med uträkningen att bombdådet skulle leda till dessa båda turkiska kontrahenters förgörelse av varandra i ett fullskaligt inbördeskrig, motsvarande den mardröm som drabbat grannländerna Syrien och Irak – två flugor i en smäll!

Om detta kommer det att spekuleras vilt närmaste dagar och veckor, inför ödesvalet den 1 november – om detta nu alls blir av. Klart är att läget i och kring Turkiet, och i Syrien, dramatiserats och komplicerats ytterligare senaste tid. Nya scenförändringar, game changers, har tillkommit och tillfört den regionala spelplanen nya förutsättningar. Och förstärkt oförutsägbarhet.

Dels har vi den internationaliserade flyktingdramatik som plötsligt uppstått och  ganska radikalt förändrat rollspelet mellan Turkiet och EU. Flyktingkrisen föranleder nu ledande EU-personligheter att göra vågen för (den annars så kontroversielle) president Erdogan vid besök i Bryssel, i insikt om dels att krisens art och grad är överväldigande och ohållbar, dels att varje tänkbar lösning av krisen förutsätter en överenskommelse med transitlandet Turkiet (som inhyser mer än två miljoner syriska flyktingar utan hopp om återvändo och med stark motivation att fly vidare mot Europa), dels att en sådan överenskommelse – innebärande att Turkiet genom satsningar på förbättrat flyktingomhändertagande, skärpt gränsbevakning och ingripande mot smugglingsnätverken håller kvar flyktingpopulationen inom sitt territorium – kräver ödmjukt tillmötesgående mot allehanda turkiska motkrav, och dels den absoluta vikten, också och inte minst för EU, av att den syriska mardrömmen kan bringas till någon form av lösning.

För EU-sidan är det problematiska i detta att det finns en utomordentligt besvärande diskrepans mellan EU-ländernas akuta behov av en snabb överenskommelse – med tanke på den ohållbara flyktingsituationen – och den ambivalens man ändå torde uppleva, ställd inför den långa listan av motkrav, uttalade respektive antydda, från den turkiska statsledningens sida, utöver det självklara att de tänkta nya flyktinglägren i Turkiet skall finansieras av EU. Samtidigt som liberala medier i Turkiet mycket ironiserar över den beredvillighet som EU plötsligt visar när det gäller att tillmötesgå länge ignorerade turkiska önskemål, nu när det hotade egenintresset tycks väga tyngre än principfastheten, framskymtar att rätt mycket tycks accepteras av EU-sidan som möjligt att diskutera i kommande, brådskande samtal om en överenskommelse: visaliberalisering, betecknande av Turkiet som ett ”säkert land”, återupptagande av de frusna medlemskapsförhandlingarna, framflyttande av/ändringar i (?) en hittills väntat starkt kritisk årlig ”Progress Report”, EU-stöd i kampen mot PKK och för att i norra Syrien inrätta en skyddszon, mm, allt detta således mitt i en dramatisk turkisk omvalsrörelse.

Det ska bli mycket, mycket intressant att närmaste dagar och veckor iaktta hur parterna – EU och den turkiska expeditionsministären, internationellt företrädd av Turkiets omstridde och stridbare president – ska hantera denna intrikata materia, givet bl a att EU:s utsatthet och brådska ger den turkiska statsledningen en i sammanhanget närmast unik förhandlingsposition. Turkiet må ha stora bekymmer med sitt eget flyktingproblem och sin roll som transitland, men nu är det EU som är ”demandeuren” i denna krishantering. Blir detta månne ett trumfkort för den turkiska AKP-regimen i valet (i så fall har också den turkiska sidan bråttom)? Innebär hanteringen av flyktingkrisen – oavsett timing och innehåll i förestående förhandlingar – en också långsiktig game changer i relationen EU-Turkiet?

En annan sentida, samtidig game changer har å andra sidan aktualiserat Turkiets behov av att inte (i neo-osmansk och pan-islamsk iver) gå alltför långt ifrån sin traditionella säkerhetspolitiska västförankring, och då talar vi givetvis om Putin-Rysslands plötsliga maktprojicering i Syrien, med utnyttjande av sina i Montreux-konventionen fastlagda rättigheter till militär utpassage genom Bosporen och Dardanellerna. Det ryska ingripandet har på ett antal sätt gått turkiska intressen emot och därmed konfirmerat bilden av den turkiska AKP-regeringens Syrien-politik som ett stort och av allt att döma slutligt strategiskt misslyckande. Därtill kommer att Putins Syrien-politik försatt den bilaterala relationen med Turkiet, hittills präglad av pragmatisk interdependens trots allt som åsiktsskiljer, i ett tämligen prekärt läge, särskilt till följd av de upprepade ryska och rysk-syriska luftkränkningarna utmed den turkisk-syriska gränsen (i tiden f ö sammanfallande med att USA och andra NATO-stater är i färd med att dra tillbaka de Patriot-batterier som för några år sedan utplacerades som NATO-solidaritetsgest mot det då bedömda syriska missilhotet).

Det ryska agerandet i Syrien har i praktiken stängt dörren för flertalet optioner i hittillsvarande turkiska Syrien-politik. En del av Turkiets nya bekymmer till följd av det ryska agerandet sammanfaller med USA:s, andra har man att bära mer ensam.

Att Putin inför FN:s Generalförsamling och i sitt konkreta militära agerande sagt respektive visat att han nu satsar Rysslands aspirerande stormaktsprestige i att stödja Assad-regimen i dess kamp både mot IS och alla andra jihadistiska och (mer) ”moderata” rebellgrupper, inklusive grupper som stöds av USA, Turkiet, Saudiarabien, m fl, och omständigheten att USA och andra västländer tycks sakna vilja och förmåga att operationalisera avvikande mening i det uppstådda läget, innebär för Turkiets del en svår motgång och återvändsgränd. Att en nu plötsligt dominerande militär aktör, Ryssland, tydligt och klart prioriterar stödet för Assad-regimen och bekämpar regimens motståndare, om än med det övergripande syftet att på detta sätt bekämpa huvudfienden IS, och kräver att Assad-regimen alltså måste vara part i en överenskommelse om vapenstillestånd och transitionsregering, är en utomordentligt svårsmält scenförändring för ett land, tillika utsatt grannland, Turkiet, som byggt sin politik på att prioritera störtandet av Assad. Ryskt fait accompli på denna avgörande punkt berövar mycket av hittillsvarande turkisk Syrien-politik sin mening, eller i varje fall sin trovärdighet. Putin står nu i vägen för den som vill störta Assad.

Vidare är det uppenbart att ryskt agerande och ställningstagande till stöd för Assad-regimen gör det skäligen illusoriskt att två specifika turkiska krav, inte minst i årets förhandlingar med USA, skulle kunna realiseras under nu uppstådda förhållanden: dels förslaget om/kravet på en ”No fly zone” i en betydande del av det syriska luftrummet (där ryskt flyg nu har betydande vetorätt), dels det om en skyddszon i det 10 mil långa gränsområdet i norra Syrien mellan två separata kurdiska kantoner – den zon som tänktes bli ”fri” från såväl IS som kurdiska PYD/YPG och som därtill och därigenom skulle kunna bli en safe haven för flyktingar, återförda från Turkiet respektive tillkommande i Syrien. Med ett ryskt politiskt och militärt veto mot sådana anti-Assad förslag lär det klinga tomt och ödsligt om förslagen likväl drivs av Turkiet, nu utan trovärdigt stöd från USA och andra som fortsätter att prioritera kampen mot IS och tycks sakna vilja och förmåga att militärt utmana Putin-Rysslands fait accompli (och kanske i någon utsträckning också välkomnar rysk undsättning i den frustrerande kampen mot det obegripligt motståndskraftiga IS).

Därtill kommer för turkisk del att Ryssland, som till yttermera visso backat upp sitt agerande genom överenskommelse med Iran, Irak och Assad-regimen (och Hezbollah i Libanon?) om underrättelsesamarbete mot IS, nu sällat sig till dem, bl a USA, som talar om kurderna i norra Irak och Syrien (och PKK i Turkiet?) som omistliga ”boots on the ground” i kriget mot IS, värda att satsa på och samarbeta med. Dessutom bör det vara ett bekymmer att USA nu meddelar att man ger upp ambitionen att satsa på att träna och beväpna ”moderata” rekryter för insats mot IS (och Assad?) i Syrien. Försöket med detta, en paradgren i det turkisk-amerikanska Syrien-samarbetet på sin tid, blev ett riksfiasko, och nu säger sig Obama-administrationen ämna i stället satsa den anslagna halvmiljarden dollar för att stödja befintliga rebellgrupper inne i Syrien, oklart vilka. New York Times ledaravdelning avfärdar dock denna amerikanska kursändring: ”The initial plan was dubious. The new one is hallucinatory”.

Att tydliga tecken finns även på utökad iransk involvering i den nu ryskdominerade syriska kris- och krigshanteringen gör inte situationen mer lustfylld ur Ankaras perspektiv.

Inte mycket återstår därmed av substansen i den hittillsvarande turkiska Syrien-politiken, vilket försvagar Turkiets möjligheter att spela en aktiv roll om och när ”the end game” ska bringas till någon form av avgörande.  I ett helt annat scenario än det förhandenvarande hade det kunnat vara en strategisk fördel för Turkiet att det nu är Ryssland som gripit initiativet, militärt och politiskt, i Syrien-krisen och i kriget mot IS (Putins ”war on terror”), givet de särskilda förbindelserna ekonomiskt och energipolitisk och den goda personkemin mellan Erdogan och Putin. Men nu står Syrienfrågan och IS-hotet i centrum och just där krockar ryska och turkiska intressen.

I sammanfattning: dessa dagar sker scenförändringar, game changers, slag i slag. Bombdådet i Ankara inger den största oro som manifestation av hotet om en våldspräglad valkamp i Turkiet kommande veckor, flyktingkrisen innehåller stor dynamik och dramatik, och det ryska ingripandet i Syrien skapar stora bekymmer för Turkiets säkerhetspolitiska agerande och identitetsprofil, i sin tur en kontroversfråga när den turkiska valkampen skall utkämpas och en ny eftervalsregering skall framförhandlas.

Vad sedan gäller de större frågorna om hur det ryska agerandet, i Syrien och efterhand kanske även i Irak, kan komma att påverka dels utsikterna för en fredsutveckling i Syrien, och Irak, och dels det rysk-amerikanska förhållandet i stort tycks det för närvarande finnas två konkurrerande synsätt i internationella analyskretsar. De flesta ger uttryck för stor oro att Rysslands ”Machtubernahm” skall innebära fler komplikationer, allvarliga spridningsrisker, ytterligare radikalisering, mer krig, mer lidande, ytterligare flyktingdramatik, och stora bekymmer därigenom för inte bara turkisk utan också amerikansk och västlig säkerhetspolitik. Men en och annan tillåter sig också en viss försiktig optimism – att Rysslands inträde trots allt skall kunna leda till en stabilisering genom en förenkling av konfliktekvationen och större möjligheter till regionalpolitisk kompromiss, detta jämfört med det hopplöst fastlåsta, strategifattiga och kaotiska nuläget.

Ytterligare game changers är dock att vänta. Kanske är uppgiften i dagarna att IS-ledaren Abu Bakr Al-Baghdadi skulle ha dödats i en irakisk flygattack mot en konvoj en sådan scenförändrarhändelse. Kanske inte.

Turkiets inre och yttre kriser, flyktingdramatiken, Rysslands nya Syrien-aktivism och dess kalla kriget-liknande risker binder obönhörligen ihop den globala scenens olika konfliktarenor, samtidigt som USA nalkas slutet på Obama-epoken.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KkrVA.
 

av Magnus Sjöland

För 2500 år sedan bestod det högkulturella Kina av småstater styrda av enväldiga kungar och Konfucius livnärde sig som rådgivare åt furstarna. Auktoritära attityder främjades och så länge fursten regerade rättvist var han sanktionerad. Samtidigt blomstrade demokratin i Grekland, där man för att få ett politiskt inflytande behövde kunna argumentera och vara duktig i retorik.

Är det så att vi fortfarande ännu idag har denna kulturella skillnad mellan Europa och de länder som ligger öster därom? Vad krävs för att en furste skall få behålla makten? Är det samma regler som gäller idag som för 2500 år sedan? När jag följer nyheterna och ser att man eldar upp mat samtidigt som det är stigande matpriser i landet, blir jag fundersam. Vem är rådgivaren idag? Kan det vara den gamle Konfucius?

Här följer ett utdrag ur Samtal med Kung Fu Tzu:

”Mästaren sade: Betingelserna för maktutövning är födans tillräcklighet, vapnens tillräcklighet och folkets förtroende för sin styrelseman.

Tzu-Kung sade: Om det är oundvikligt att ettdera av dessa tre måste undvaras, vilket av dem bör först lämnas därhän?

Mästaren sade: Vapnen

Tzu-Kung: Om det är oundvikligt att ettdera av de övriga två måste undvaras, vilket av dem bör lämnas därhän?

Mästaren sade: Födan får avstås. Från urminnes tider har döden varit människans lott; men om folket saknar förtroende för de styrande kan staten icke bestå.”

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

av Johan Wiktorin, avdelning I

I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget.

—————————————————————————————————————

Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra gången var för drygt fyra månader sedan, lagom till omröstningen i Riksdagen om försvarsöverenskommelsen. Denna innebar ett litet i trendbrott, men håller den jämna steg med omvärldsutvecklingen?

Läget juni 2015

Sammantaget har bilden rört sig åt fel håll. Jag vill göra samma brasklapp som senast. Det är både fel och farligt att tro att denna jämförelse kan prognosticera en hastighet. Utvecklingen är icke-linjär och vi kan plötsligt åka åt höger eller vänster med snabb fart.

—————————————————————————————————————–

Om vi börjar med koalitionssidan, så har Ryssland skapat en underrättelseallians med Iran, Irak, Syrien och Hizbollah enligt uppgifter från den irakiska regeringen. Det understöds också av det faktum att de skjutna kryssningsrobotarna från Kaspiska havet färdades över iranskt och irakiskt territorium, även om de senare förnekar förkunskap.

Kina och Ryssland har också gjort ett icke-angreppsavtal på cyberarenan samtidigt som man enligt amerikanska tjänstemän korsrefererar hackade databaser som Ashley Madison och Office for Personnel Management. Konkreta steg i olika formationer alltså.

På västsidan kan vi mera se ambitioner än verkställda manövrar. EU:s uppvaktning av Turkiet i den pågående flykting-/migrationskrisen är ett avdelat område förvisso, men ändå ett sätt att knyta sig närmare Nato-medlemmen. Här hemma har ordföranden i det finländska försvarsutskottet Ilkka Kanerva offentligt pläderat för en försvarsallians med Sverige. Försök alltså till olika typer av ytterligare djupare samarbeten på västsidan, även om vi inte sett några reella överenskommelser.

På temat politiskt och diplomatiskt tryck ser vi dels trycket från Gazprom mot Ankara när det gäller planerna på Turkish Stream som ska föra rysk (kontrollerad) energi förbi Ukraina till Europa. Minst två utspel har gjorts om förseningar eller halverade volymer.

Den nya talespersonen hos det ryska UD, Maria Zakharova, klargjorde förra månaden att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ryska svarsåtgärder på det militär-diplomatiska området.

I mitten av juni fryste fransk polis ryska nyhetsbyrån Rossiya Segodnya’s tillgångar liksom kontona hos ett dotterbolag till ryska banken VTB som en del i den juridiska kampen kring Yukos, där ryska staten i två olika domstolsutslag dömts att betala skadestånd till de tidigare aktieägarna. Ryssland har hela tiden bestridit domarna och tänker inte betala.

Det tydligaste trycket mot varandra var presidenterna Obamas och Putins tal inför FN:s Generalförsamling i slutet av september. Illa dold kritik framfördes från olika perspektiv mot varandra. Direkt efter dessa tal åkte Vladimir Putin hem och startade interventionen i Syrien för att sätta kraft bakom orden.

I slutet av juli utvidgade USA de ekonomiska sanktionerna något mot ett antal personer och företag. Mindre bolag inom branscher som energi, banker och försvarsmaterielindustrin var måltavlor. För en månad sedan införde Ukraina också en mängd sanktioner riktade mot olika ryska aktörer.

Ryssland svarade också i juni på EU:s förlängda sanktioner med en förlängning av sina livsmedelssanktioner mot Europa och USA. För att understryka allvaret lät man dessutom iscensätta en dramatisk och publik matförstörelse som med de 60 miljoner som riskerar svält söder om Sahara framstår som djupt oetiskt.

De diplomatiska relationerna har också förvärrats sedan sist. Sverige har utvisat en rysk diplomat som besvarades omedelbart. Ryssland har också vägrat utfärda visa för den nye tyska militärattachén till Moskva samtidigt som den ryska utrikesförvaltningen klagat på brittiska begränsningar av rysk ambassadpersonal. Fortfarande träffas man dock på högsta nivå utan hinder som vid Minskförhandlingarna, Iranavtalet och under FN:s Generalförsamling.

När det gäller organiserandet av politiskt motstånd hos opponenterna har Ryssland sannerligen inte varit overksamma den senaste tiden. Nyligen anordnades en internationell konferens för separatister i Sankt Petersburg, där dock inga ryska separatister framträdde.

Sina egna potentiella motståndare stryper man sakta genom att minska informationstillgångarna som exempelvis möjligheterna för ryska medborgare att nå Internet Archive. I september tog man också över den amerikanska ambassadens kulturcenter i Statsbiblioteket för utländsk litteratur.

Ryssland finansierar också numera den högerextrema skapelsen Nordiska motståndsrörelsen via den Ryska Imperiska Rörelsen, som rustningsminister och biträdande premiärminister Rogozin har nära band till. Samme Rogozin som i fredags flyttade fram sina positioner genom att bli utnämnd av ryska regeringen att vara ansvarig för de bilaterala kommittéerna som svarar för kontakterna med länder som Kina, Indien, Iran och Syrien för att nämna några av de viktigaste.

Som ett brev på posten så uppmanade också Al Qaidas ledare al-Zawahiri också sina sympatisörer till attacker mot USA och Europa. Detta är särskilt intressant, eftersom denne enligt den mördade Alexander Litvinenko, blev tränad av FSB i Dagestan 1996-1997 efter att ha arresterats av ryska myndigheter. Steget till mindre väpnade aktioner mot väst ligger nu sannolikt inte långt borta. Igår hade vi den förfärliga bombattacken i Ankara som exempel, även om just den med stor sannolikhet inte har rysk anstiftan. Däremot har vi sett attacker mot flyktingförläggningar i Tyskland, där en del är genomförda av högerextremister som troligen har ryska pengar i ryggen. Denna operationslinje kan snabbt gå åt höger.

När det gäller olika typer av informationsoperationer, så kan vi notera bilderna på bomber med texten ”Mot Berlin” när det den ryska Östersjömarinen övade i Kaliningrad i augusti. Stor uppståndelse i Tyskland följde givetvis.

Veckans Nato-möte innebar ett beslut om en fördubbling av Nato Response Force till 40 000 soldater och sjömän som budskap till omvärlden. Storbritannien annonserade att man avser rotera 100 soldater till de baltiska staterna.

I Sverige hade vi ett par kortlivade nyheter, där någon skapade en Twitterprofil i försvarsministerns namn och förfalskade ett brev från chefsåklagare Tora Holst till justiteministern om att inte fullfölja en utredning mot svenska krigsförbrytare i Ukraina. Det har inte kunnat härledas publikt ännu vem som agerat, men ett faktum är att någon gjort det och försökt att underminera förtroendet för ministrar inom statens kärnverksamhet.

Läget oktober 2015

På den militära sidan när det gäller strategisk avskräckning är det framförallt en intensiv övningsverksamhet som varit märkbar. Under sommaren genomfördes landstigningsövningar i Östersjön av både Nato och Ryssland. Amerikanska B-52 understödde amfibieoperation mot svensk kust med sjöminering utanför Bornholm.

Under hösten har sedan övningsverksamheten intensifierats. Ryssland och Vitryssland har genomfört Union Shield – 15 tillsammans. Ryssland har också genomfört storövningen Tsentr-15, där det centrala militärdistriktet övades. Ryssland har också organiserat två nya arméer och nya flygformationer i västra militärdistriktet.

I skrivande stund genom för Ryssland en stor beredskapsövning och utbildningskontroll över hela landet som varar månaden ut och inte innehåller de redan övade förbanden i Tsentr-15 utom enstaka undantag. Samtidigt genomför Nato sin största övning sen kalla kriget, Trident Juncture 15, som omfattar 36 000 män och kvinnor utspridda från Norska havet till Medelhavet. Sverige deltar med stridsflygplan och bordningsstyrka.

Under sommaren har Finland dessutom genomfört den nationella övningen Wirhu med 10000 övade. Kort sagt övningsverksamheten är intensivare eller kanske rättare sagt än mer komplex än tidigare. Övningsmönstret med främst ryskt strategiskt bombflyg är nu befäst som ny normalbild med Tu-22 i Östersjön och Tu-95 mot Norge och de brittiska öarna.

När det gäller strategisk deployering kan vi främst märka de temporära framflyttandena av B-2 i juni till Storbritannien och F-22 Raptor till Polen och Estland nyligen som signaler till Ryssland. Den ryska generalstaben ville naturligtvis inte vara sämre och markerade med Mig-31 före midsommar.

Det är dock på kärnvapensidan som det har hänt mest de senaste månaderna. FOI:s analytiker bedömer att det är troligt att Iskander med kärnvapenförmåga finns i Kaliningrad och USA har börjat uppgradera sin förmåga med de nya B 61-12-bomberna för flygplan på baser i Tyskland, Italien och Turkiet.

Storbritannien har också framfört önskemål i alliansen att öva kärnvapeneskalation, det vill säga övergången från konventionella medel till hög beredskap för kärnvapeninsats. Sammantaget så drar sig alltså denna operationslinje också österut.

Längs linjen stridsoperationer har det ännu inte blivit stridshandlingar som tur är, men det kryper allt närmare. Den ryska interventionen i Syrien ökar inte bara konfliktnivån i landet utan för också de olika stridskrafterna närmare varandra.

Ryssland har kränkt Nato-landet Turkiets luftrum minst två gånger och enligt turkiska försvaret genomfört radarlåsning på stridsflygplan, även om det är lite oklart om det verkligen var ryska plan som i så fall utförde detta. De uppmärksammade robotskjutningarna från Kaspiska havet var i huvudsak en ren demonstrationsskjutning för omvärlden och egen publik. En rote Su-34 hade kunnat leverera mer last mot målen än de påstådda 26 robotarna. Eftersom Kalibrrobotsystemet i likhet med Iskander både kan skjuta konventionella stridsmedel som kärnvapen illustrerar detta ett allvarligt överläge som Ryssland börjar skaffa sig när det gäller både taktiska och nu möjligen medeldistansvapen också.

Det är också tveksamt huruvida de verkligen sköt alla robotarna från robottuber på fartygen. Mot detta talar bland annat eldhastigheten på de rörliga bilderna, vilket mera indikerar filmning av avfyring med sjömålsrobot vid annat tillfälle. Det är också väldigt lite påverkan på vattnet som omger fartygen på bilderna. Vi ska nog inte utesluta att några robotar kan ha skjutits från containrar eller till och med från land, vilket vore ett brott mot INF-avtalet. Här kan vi förvänta oss uppgifter om detta i så fall i större amerikanska medier om ett tag.

Ryska plan har också enligt amerikanska uppgifter trängt bort amerikanska UAV:er över Syrien och fällt bomber intill den turkiska gränsen. Den ryska expeditionsstyrkan är dock inte på långa vägar i stånd att gå i clinch med det turkiska försvaret, så det vi talar om främst är missförstånd och misstag i första hand som kan få en egen dynamik. Helt klart är att vi med eskalationen i Syrien nu ytterligare närmat oss stridsoperationer mellan väst och Ryssland. Kreml är dock sannolikt inte färdig för det än, utan behöver förbättra utgångsläget genom att bland annat föra in ryska stridskrafter i Vitryssland framförallt.

—————————————————————————————————————————–

Vad innebär allt detta för väst i allmänhet och Sverige i synnerhet?

En sak som är klar är att vi med förre försvarsministern Sten Tolgfors ord lider av ett strukturellt underskott på förutsägbarhet när det gäller Ryssland. En del av detta kommer av att Ryssland av tradition är skickliga på att dölja sina avsikter och förberedelser. Den kan man med bättre underrättelseanalys något försvåra.

Det stora problemet är dock sannolikt istället en betydande filtrering på politisk-diplomatisk nivå med alltför stor vikt vid ryska uttalanden och alldeles för lite uppmärksamhet vid Kremls beteende. Rysslandsanalysen har varit genomgående fel i väst och inget verkligt krismedvetande finns i Sverige kring de geopolitiska konvulsionerna. Vår försvars- och säkerhetspolitik utformas alltså av människor som, med några undantag, fortsatt ha fel om Ryssland sedan 2008.

Ryssland börjar nu skörda frukterna av sin intensiva upprustning för sina aggressiva mål. Man har nu den militära förmågan att genomföra expeditionskrigföring i Syrien, hålla två armékårer i och kring Ukraina och genomföra ett par övningar i storleksordningen 100 000 soldater samtidigt. Visst sker det under stora uppoffringar och är inte hållbart i längden, men den politiska viljan går inte att missa. Vad händer fram till det blir en implosion?

USA, Nato och EU har en del verkliga problem att ta itu med i samband med detta. Det ansedda opinionsinstitutet Pew visade i somras i en undersökning att 58 % av de tillfrågade tyskarna inte ansåg att Nato skulle försvara andra medlemmar vid ett angrepp. Tillstånden i framförallt de europeiska försvarsmakterna är långt ifrån vad de nominella tabellerna anger.

I veckan blev det känt att en nyutnämnd dansk regementschef har informerat sin personal skriftligt att av de 16 000 soldater som armén skulle innehålla var det bara 2000 som var stridsklara, enligt hans uppfattning.

SACEUR, tillika den amerikanske befälhavaren i Europa, general Breedlove drog slutsatsen nyligen att Ryssland med sina luftvärns-, sjömåls- och markmålsrobotsystem i Kaliningrad har möjlighet att blockera Östersjön och därmed hindra/försvåra förstärkningar till de baltiska staterna vid en konflikt.

Alla dessa förhållanden har inneburit att USA utökat sin egen planering vid sidan av Nato för att kunna undsätta sina fördragspartners på andra sidan Östersjön. I det sammanhanget blir svenskt territorium, svenska baser och vår infrastruktur samt militära förmåga betydelsefull för möjligheterna att realisera dessa planer.

Den nutida tillvaron ställer alltså stora krav på det militära försvaret och den politiska ledningen. Eftersom en strid mellan enheter från en Natomedlem och Ryssland i Mellanöstern skulle kunna hoppa hit till oss på några timmar, så gäller det att förbereda sig på det värsta. Det är alltså inte uteslutet att Kreml skulle kunna svara på två nedskjutna stridsflygplan längs den turkiska gränsen med en operation i den här delen av världen, men det har väl partiernas taktiska staber redan tänkt på.

En genomläsning av den nuvarande regeringens budget som bygger på försvarsöverenskommelsen indikerar dock annorlunda. Mer än hälften av Försvarsmaktens personal har en sämre tillgänglighet än tre månader idag. Med första halvårets tillväxttakt (228 GSS netto) är organisationen helt uppfylld 2030.

Detta verkar vara anpassat till försvarsetablissemangets beslutshastighet i försvarsfrågor. När alliansen tog makten införde man förtjänstfullt försvarsplaneringen igen. Sedan dröjde det sju år tills en rödgrön regering införde krigsduglighetskrav på krigsförbanden. Vad har man sysslat med under tiden?

Ett av svaren är att man inte har varit konsistent i tanken. Blandningen av utrop som ”Tillsammans med andra”, ”inga direkta militära hot” eller ”ingen situation där Sverige blir enskilt angripen” hänger helt enkelt inte ihop. Litauen höjer sin försvarsbudget med 80 % från 2014 till nästa år. Om Litauen känner sig hotat, ja då är Sverige också hotat. Precis som Wilhelm Agrell skrev på DN Debatt 13/9, så finns det inget läge där vi kan hålla oss utanför en konflikt i närområdet.

Om ett halvår är det dags för Riksdagen att rösta om värdlandsstödsavtalet med Nato. Detta innebär en möjlighet att kunna planera och öva för att ge och ta emot militärt stöd. Med Europas synbara och plågsamma säkerhetspolitiska svaghet talar allt för att det i realiteten är USA som har förmågan att operera expeditionärt på Nordkalotten och i Östersjöområdet, och därför kan behöva vårt stöd för att upprätthålla det västliga systemet.

Eftersom politiken på inrådan av svenska folket nedrustat totalförsvaret till en sådan nivå att landets handlingsfrihet är kraftigt beskuren vid militära hot är det den enda möjligheten att bevara frihet och välstånd. Alternativet ett misslyckat försök att vända ryggen till skulle döma oss till ett generationslångt utanförskap i den demokratiska gemenskapen, förutom risken med ett försök att etablera rysk överhöghet i Baltikum och möjligen Finland också så småningom.

Eftersom det ryska överhuset gav sin president ett obegränsat mandat att sätta in militära styrkor utanför ryskt territorium är den bästa riskhanteringen i en allt riskablare omvärld att ta statens och därmed befolkningens överlevnad på allvar.

Vi talar om beredskapspoliser, stärkt underrättelse- och säkerhetstjänst, skyddsmasker, livsmedelssäkerhet, repetitionsövningar, anskaffning av ammunition, robotar och drivmedel och skydd mot terroristattacker för att ta de mest väsentliga åtgärderna. Det är så man riskhanterar i övriga delar av livet. sannolikheten för krig i vårt närområde har gått från osannolikt till fullt möjligt, enligt min bedömning. Konsekvenserna är oerhörda, om det skulle ske. Finansiering bör göras genom beredskapskrediten.

Omvärldsutvecklingen som redovisats ovan ställer redan högre krav på oss än vad försvarsöverenskommelsen förutsåg för fyra månader sedan. Ett eventuellt Natomedlemskap förändrar inte dessa förhållanden i grunden med tanke på det nuvarande tillståndet i alliansen. Det är bara USA som under överskådlig tid har förmågan att komma till undsättning.

Att verka krigsavhållande är det viktigaste uppdraget för den som gjort anspråk att leda landet. Det viktigaste verktyget för detta är en hastigt stegrad försvarsförmåga som bygger försvarsviljan. Det är det enda språk den råa makten förstår. Och det är det enda språket som amerikanska familjer respekterar för att skicka sina döttrar och söner hit. Vem vill hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv? Som president John F Kennedy uttryckte det:

”If not we, who? If not now, when?”

av David Bergman

Datasalen på kasernens vind är varm och kvalmig. Vi har suttit här länge och jag är otålig. Någonstans därute övar en kollega med mina soldater, jag borde vara med dem istället för att sitta framför en dator. Men ordern från kompani- och bataljonschefen har varit lika tydlig som obeveklig: Alla officerare på bataljonen ska ta klart datakörkortet ECDL. Inga undanflykter. Verkställ, anmäl klart! Till varje modul hör en interaktiv utbildning, men att gå igenom dem helt skulle ta timmar, om inte dagar. Jag gör proven direkt. De flesta klarar jag på första försöket men provet om databashantering är omöjligt. Jag förstår inte ens frågorna. Istället gör jag provet gång på gång, antecknar mina fel. Ganska snart hittar jag mönstret, strax därefter skriver jag godkänt. Utbildningen var inte nödvändigtvis dålig, självklart lärde jag mig saker. Men den största lärdomen var bitter; där och då var mina chefer mer fokuserade på om jag tagit ett civilt datakörkort än hur jag utbildade och ledde min pluton.

I en av mina jobblådor har jag mina diplom, intyg och certifikat. För den som sparar dessa genom sin militära karriär idag blir högen snabbt stor. Militär verksamhet kräver kunskaper och färdigheter inom en lång rad områden och att anamma ett kontinuerligt lärande är ofta vad som skiljer professionella från amatörer. En grundsten i utbildning och övningar är att både övningsledare och övad trupp har ”erforderlig kompetens” för vad som genomförs. Detta kan säkerställas på två sätt. Det första är genom chefers kompetensbedömningar där personlig kännedom och inhämtade upplysningar vägs mot bedömd svårighetsgrad och riskfaktorer. Det andra sättet är att reglera ett område genom fastställda certifikat där personalen erhåller en formell behörighet att själva genomföra eller i sin tur utbilda i vissa moment (Försvarsmakten, 2013).

De militära certifieringarna och behörigheterna kan grovt indelas i tre olika kategorier:

Den första kategorin innefattar de rent militära certifikaten som på något sätt syftar mot huvudtjänsten. I vilken utsträckning får jag använda mig av och utbilda på exempelvis vapen, fordon, närkamp, kryptosystem, OC-spray, tårgasfacklor och sprängkort. Alla reglerar de någon del av den militära huvudtjänsten och saker jag kan komma att behöva i en skarp situation.

Till den andra kategorin hör utbildningar som krävs i vardagen men inte främst syftar mot huvudtjänst. Det kan vara behörigheter för professionsintervjuer, fystester eller säkerhetssamtal med blivande eller redan anställd personal men även certifikat för att kunna hålla övningar som att programmera fallmål, rita riskmallar och fälla skjutfältsbommar. Till denna kategori hör även de civila utbildningarna i Coachande förhållningssätt och Prime for Life för utvecklingssamtal och drogmedvetenhet varav båda tagits upp i tidigare inlägg.

Den tredje och sista kategorin innehåller de civila certifikat från externa utfärdare som inte formellt krävs i tjänsten men som organisationen ändå valt att genomföra parallellt med eller som substitut för den militära utbildningen. Exempel på detta är att utbilda både mot ett förarbevis och civilt lastbilskörkort, att genomföra ECDL-körkortet för datakunskap, ADR-beviset för farligt gods, intyget för hjärt-lungräddning, eller civila intyg för att löda, koppla el och svetsa. En bärande del i motiven för dessa behörigheter och certifikat är ofta begreppet ”Civilt meritvärde” (Försvarsmakten, 2011), som ett sätt att både attrahera personal men även att stödja den in i en civil anställning efter avslutad militär tjänstgöring (Adolfsson, Diedrich, Lavén & Walter, 2012).

Arga Akademikerns kommentar

Det finns i sig inget negativt i att använda certifieringar. Det finns heller inte någon inneboende motsättning i de två principerna att bedöma kunskaper och färdigheter genom personlig kännedom kontra genom behörighetsbevis och certifikat. Exempelvis är det svårt att innefatta komplexiteten i alla former av stridsskjutningar vid olika typer av förband med en formell behörighet på samma sätt som det kan vara avgörande att annan verksamhet som att framföra ett visst fordon regleras för att genomföras enhetligt.

Trots att det finns svårigheter i att mäta det exakta förhållandet mellan de två principerna är det dock ett relativt obestritt faktum att användandet av certifikat och behörigheter inom militära förband har ökat de senaste åren. En tydlig indikator på detta är den kontinuerliga utökningen av Försvarsmaktens Säkerhetsinstruktion (SäkI). Däremot finns det ett antal troliga anledningar till och desto tydligare faror med den ökade formaliseringen av kunskaper och färdigheter.

Det kanske främsta argumentet för formella utbildningspaket är verksamhetssäkerhet. Exempelvis att på grund av ett ökat antal vådahändelser inom ett område kräva att utbildningen ”styrs upp” för att säkerställa att personalen har rätt kompetens. Men fler behörighetsbevis är inte synonymt med färre tillbud, utan en långsiktig verksamhetssäkerhet måste grundläggas i en sund säkerhetskultur som är svår att reglera i formella certifikat. För att exemplifiera: vi reducerar risken för vådaskott mer genom att naturligt och kontinuerligt öva och upprätthålla hög färdighet med våra personliga eldhandvapen, än genom att införa mer formella bestämmelser för att få använda dem.

Ökade certifieringar och behörigheter är ofta symptomatiskt för organisationer med ökande administration och byråkrati. Nya verktyg och rutiner inom organisationen ställer fler formella krav på personalen samtidigt som det krävs ökad administration för att handlägga deras certifikat och behörigheter (För en bra översikt om administration inom Försvarsmakten respektive Polisen se exempelvis: Thilander, 2013; Ivarsson-Westerberg, 2004). Ett ökat fokus på behörigheter som endast fokuserar på den fredstida administrationen riskerar också att leda till ett förvaltningsledarskap där tid och fokus för huvudtjänst minskar.

På ett organisatoriskt plan riskerar ett ökat krav på behörigheter och certifieringar att ge en stelbent organisationskultur som fokuserar mer på rädsla att göra fel än att premiera initiativförmåga och kreativitet (Hofstede, 1984, 1999, 2001; Hofstede, Hofstede & Minkov, 2010). På ett individuellt plan riskerar det att negativt påverka tilliten mellan chefer och underställda när, likt det inledande exemplet, chefer ägnar mer tid att följa upp att underställda gått obligatoriska formella utbildningar än att faktiskt följa dem i deras huvudtjänst.

En ökad regelstyrning av verksamheten leder även till att chefers handlingsfrihet att bedriva sin egen verksamhet reduceras. En annan fara uppstår då underställda på grund av tidsbrist eller annat känner sig nödgade att mörka eller strunta i vissa obligatoriska utbildningar.

Utbildningarna som syftar till att ge ett ”civilt meritvärde” har onekligen ett gott syfte men riskerar att träffa fel. Psykologiskt är det enklare för utomstående att bedöma explicita och kvantifierbara kunskaper och färdigheter (Se exempelvis: Andersson & Fejes, 2010; Andersson & Guo, 2009;  Andersson & Osman, 2008). Civila arbetsgivare har oftast liten eller ingen erfarenhet av den kontext som den före detta soldaten kommer ifrån och är då mer benägen att titta på det kvantifierbara i sin bedömning av personen.

Uppfattningarna och definitionen av ”civilt meritvärde” varierar dock kraftigt och vissa företrädare inom organisationen har gått så långt som att kvantifiera en militär anställnings meritvärde utifrån om den ger eller inte ger civila högskolepoäng (Adolfsson, Diedrich, Lavén & Walter, 2012, sid 20). En mer realistisk och långsiktig syn på ”civilt meritvärde” bör rimligtvis grundas mer i vilka positiva egenskaper vi ser att våra soldater och sjömän får under sin tjänstgöring än vad vi tror att någon annan vill ha efter att de slutat.

För att förtydliga. Vilken signal vill vi sända till civila arbetsgivare: att våra soldater och sjömän efter sin tjänstgöring är pålitliga individer som har en hög arbetsmoral och kapacitet samt en god förmåga till att samarbeta med och leda andra, eller vill vi framhärda att det mest användbara vi gett dem under 8 års tjänstgöring var ett lastbilskörkort och 7,5 högskolepoäng?

Självklart är det positivt om militära kunskaper och färdigheter kan ge ett mervärde i form av en civil behörighet, men meritvärdet måste grundas på de personliga kvalitéer vi ser att våra anställda naturligt får under sin tjänstgöring. Man bör även väga nyttan mot farorna i att använda externa resurser för att kvalitetssäkra intern verksamhet, både vad avser reducerad kontroll men även ökad ekonomisk kostnad och tidsåtgång.

Allt är trots allt inte organisationens fel. På en individuell nivå kan en ökad formalisering ibland uppstå som resultat av en ego-defensiv funktion. Enskilda individer tenderar ibland att överskatta inte bara betydelsen av sitt eget bidrag till verksamheten utan även relevansen som deras område har för andra (Ross & Sicoly, 1979). Inom vissa håll i organisationen har begreppet ”Småpåvarnas tyranni” myntats för att beskriva detta egocentriska bias som ofta blir särskilt tydligt på lokal nivå där extra, lokala bestämmelser med tillhörande krav på tilläggsutbildning införs. Ett område blir svårare att negligera om dess existens regleras i formella regelverk, vilket kan användas av medarbetare som ett medvetet eller omedvetet sätt att värna och framhäva sina funktioners existensberättigande. Särskilt i en turbulent organisation som präglas av förändring och utveckling.

I och med att Försvarsmaktens ökade övningsverksamhet ställer högre krav på förbandens egen utbildning kommer aktualiteten av detta område sannolikt öka. En rimlig fråga för varje chef att ställa sig är hur man känner till sina underställdas kompetens; är det genom att ha observerat och övat tillsammans med dem eller är det för att de anmält ”Jag har gått kursen” och visat ett kort?

 
David Bergman är Kapten i armén och doktorand i psykologi

PS. Intyget ”Skotta säkert” som återfinns på bilden är ett riktigt intyg som utdelas till certifierade snöskottare, men inte ett som Försvarsmakten använder sig av… Än så länge i alla fall.
 

Källhänvisning:

Adolfsson, P; Diedrich, A; Lavén, F & Walter, L (2012) förändringens tid – vardagsberättelser från Försvarsmakten, GRI-rapport 2012:7, Göteborgs Universitet

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/31788/1/gupea_2077_31788_1.pdf

Andersson, P & Fejes, A (2010) Mobility of knowledge as a recognition challenge: Experiences from Sweden. International Journal of Lifelong Education, 29(2), 201–218.

Andersson, P & Guo, S (2009) Governing through non/recognition: The missing ‘R’ in the PLAR for immigrant professionals in Canada and Sweden. International Journal of Lifelong Education, 28(4), 423–437

Andersson, P & Osman, A (2008) Recognition of prior learning as a practice for differential inclusion and exclusion of immigrants in Sweden. Adult Education Quarterly, 59(1).

Försvarsmakten (2013) Säkerhetsinstruktion Grunder, Högkvarteret, Stockholm

http://dokument.forsvarsmakten.se/SakI/saki_2013/webb/SakI_G/G_Titel/IPM_SakI_G.pdf

Försvarsmakten (2011) Delrapport 1 från Projekt CMA (Civilt meritvärde och arbetsgivarrelationer), HKV 16316:52957, Högkvarteret, Stockholm

Hofstede, G (1984). Culture’s Consequences: International Differences in Work-Related Values (2nd ed.). Beverly Hills CA

Hofstede, G (2001). Culture’s Consequences: comparing values, behaviors, institutions, and organizations across nations (2nd ed.). Thousand Oaks, CA

Hofstede, G (1991). Cultures and organizations: software of the mind. London, McGraw-Hill.

Hofstede, G; Hofstede, G J; Minkov, M (2010) Cultures and Organizations: Software of the Mind, Third Edition – Software for the Mind, McGraw-Hill

Ivarsson-Westerberg, A (2004) Papperspolisen – den ökande administrationen i moderna organisationer, Handelshögskolan Stockholm

http://hhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:221166/FULLTEXT01.pdf

Ross, M & Sicoly, F (1979) Egocentric biases in availability and attribution. Journal of Personality and Social Psychology 37, 322-336.

Thilander, P (2013) Personalarbete och HR-transformation – om samspel och relationer mellan linjechefer och HR-medarbetare, Göteborgs universitet. Handelshögskolan

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/32725/1/gupea_2077_32725_1.pdf

av Bo Richard Lundgren

Regering försökte före sommaren lansera idén att Sverige behöver en nationell säkerhetsstrategi. Vi som varit i ”branschen” länge tyckte det var en bra idé. Inte en dag för tidigt skulle man kunna säga. Statsminister Löfven bjöd in Alliansens partiledare till samtal om en sådan strategi. Den utsträckta handen avvisades dock ganska bryskt. Argumenten var bl a att statsministerns formuleringar hade varit ”taffliga” och ”amatörmässiga”. Som utomstående betraktare kan man kanske bli lite förvånad över reaktionen. Allianspartierna hade ju åtta år på sig att själva ta fram en strategi, men lyckades inte formulera någon.

Men om vi nu bortser från det politiska spelet, blir det något? Ja, kanske. Regeringen återkommer till idén i den nyligen framlagda regeringsförklaringen. Här sägs att: Ett brett arbete påbörjas för en tydlig politik för Sveriges säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är föränderliga och komplexa. Terrorism, digital sårbarhet, epidemier och klimatförändringar är exempel på nutida hot. Flera partier bjuds in för att delta i detta arbete.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja ge regeringen ett tips: I Finland har man haft en sådan strategi sedan c:a tio år tillbaka. Den senaste versionen från 2010 har rubriken Säkerhetsstrategi för samhället (103 sidor). Strategin utgår från ”ett vidsträckt säkerhetsbegrepp” och utgör en gemensam bas för alla aktörer i samhället. Utgångspunkten är att samhällets vitala funktioner ska tryggas i alla situationer. Den innehåller ”hotmodeller” som kompletterats med ”störningssituationer” för att konkretisera hoten. Strategin avses täcka samhällets beredskap under normala förhållanden och i undantagsförhållanden. I en rikssvensk terminologi skulle det heta krisberedskap samt höjd beredskap och krig. Den finska strategin redovisar också ansvarsfördelning och roller i det nationella säkerhetsarbetet.

Hur bör nu regeringen agera för att nå sina hedervärda mål? Jag vill ge följande råd.

1. Börja inte på den politiska nivån. Börja istället med de aktörer som ska vara med och genomföra strategin. Då når man två syften. Det första är att man undviker politiskt bråk i början av processen. Den andra betydande finessen är att man skapar en nödvändig förankring hos dem som skall ta ansvar för planering och beredskap. Den finska strategin har tagits fram i samarbete mellan myndigheter, organisationer och representanter för näringslivet. Ett dokument som enbart tas fram i regeringskansliet riskerar att bli en pappersprodukt med svag koppling till verkligheten.
2. Gör jobbet ordentlig. Arbetet måste delas upp i flera faser. Den första fasen skall syfta till att definiera målet med strategin. Det handlar om att definiera de värden – på nationell nivå – som skall värnas och försvaras. Hit hör t.ex. suveränitet, territoriell integritet, samhällets funktionalitet m.m. Här krävs en analys som gör att dessa värden kan renodlas och avgränsas. (Det skadar inte om målen också kan förankras på den politiska nivån.)

I en andra fas analyseras och diskuteras de hot och risker som kan äventyra de mål och värden som lagts fast. Hit hör förstås det väpnade angreppet. Här gäller det att ha blicken riktad långt fram för att också kunna fånga in tänkbara framtida hot. I nästa fas förs en diskussion om vilken förmåga Sverige skall ha. Vad är rimligt i olika situationer? Hur länge? På vilken nivå? Därefter måste kraven på myndigheterna, näringslivet och civilsamhället preciseras. I slutfasen diskuteras och prioriteras medel och metoder t.ex. internationellt samarbete.

Sammanfattningsvis: Om regeringen tar sakerna i rätt ordning och gör ett gediget förarbete kan Sverige äntligen få en välbehövlig Nationell säkerhetsstrategi.  I Finland har strategin förankrats på den politiska nivån genom att statsrådet (d v s regeringen) fattat ett principbeslut. Vi i Sverige bör kunna finna liknande former för beslut. Ett annat gott råd är att inte bara involvera berörda myndigheter i arbetet. Det finns mycken sakkunskap vid lärosäten och forskningsinstitut. Hit hör förstås FOI och FHS.(FHS har producerat utmärkta rapporter i ämnet.)  Även Kungl Krigsvetenskapsakademin bör ses som en resurs i detta sammanhang.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Stefan Forss

USA:s försvarsplanering för Baltikum går längs två spår. Det kommer att direkt påverka Finlands och Sveriges faktiska säkerhetspolitiska status.

I september i fjol upprepade president Obama i Tallinn att USA:s förpliktelse till kollektivt försvar inom försvarsalliansen Nato är ”obrytbar, orubblig och varar för evigt. Estland kommer aldrig att stå ensamt.” Samma starka besked gav han några månader tidigare även till Polen, Rumänien och alla andra östeuropeiska Natomedlemmar som känner sin säkerhet hotad efter Rysslands krigshandlingar i Ukraina.

På Natoskeptiskt håll har man genom åren avfärdat dylika politiska ställningstaganden som tämligen tom retorik. Baltstaterna är så små brickor i USA:s strategiska spel att landet aldrig skulle riskera ett regelrätt krig med Ryssland, som ju dessutom kunde eskalera till ett kärnvapenkrig. Finska marinofficeren Jyrki Berner frågade Henry Kissinger 1997 i Tyskland hur Nato eller väst skulle agera ifall Ryssland ville återta baltstaterna genom att bruka politiska, ekonomiska eller militära hot. Kissinger svarade isande arrogant: ”Kommendörkaptenen kommer från Finland och kan historia. Världsfreden och tio miljoner ungrares öde hängde i vågskålen 1956. Kommendörkaptenen vet svaret. Nästa fråga!”

Det var då det. Baltstaterna stod ännu utanför Nato och USA gjorde seriösa framstötar mot Sverige och Finland att axla ansvaret för deras militära säkerhet. I gengäld skulle vi få någon form av garanti från USA. Dessa utspel ledde ingen vart. I Finland var det kategoriskt uteslutet av flera skäl, såväl politiska som praktiska. Den underfinansierade finska försvarsmakten behövde nog själv alla sina resurser i ett skärpt läge.

Nu är situationen en annan. Av förekommen anledning står Natos trovärdighet som central säkerhetspolitisk aktör på spel. För USA är försvarsalliansen alltjämt ett primärt intresse och man vill till inget pris riskera dess marginalisering. Därför måste också Polen och Baltikum försvaras trovärdigt. Så kallad tripwire räcker alls inte till.

Alltnog, här har USA och Nato en ytterligt svår praktisk militär uppgift att hantera; enligt rätt enstämmiga militära bedömningar kan någon av de tre små länderna ockuperas så snabbt att man knappt hinner höja ett finger. Här är det dock skäl att hålla Rysslands militära förmåga snarare än landets eventuella momentana avsikter i förgrunden.

Rätt länge har man i Nato utgått från premissen att om Baltikum inte kan försvaras så kan det däremot nog återtas. Det har naturligtvis noterats i Moskva och effektiva motmedel har utvecklats. Till den kategorin hör Rysslands exceptionellt ansvarslösa kärnvapenskrammel, som nu blivit en viktig bricka i spelet om säkerheten i närområdet. Avsikten är att intimidera USA och Nato till den grad att eventuella planer på återtagning efter fullbordad ockupation skulle förlora all giltighet.

Ryssland har sakta men säkert återtagit sin överlägsna nukleära dominans på den europeiska arenan från sent 1970-tal i uppenbar avvikelse från INF-avtalets anda. Den utmaningen förmår Nato inte besvara i dag på samma sätt som 1979 då ledarskapet var starkt. Något nytt ”dubbelbeslut” är inte att tänka på.

USA saknar helt vapensystem motsvarande de ryska och har eliminerat de taktiska kärnvapnen från alla vapengrenar förutom flygvapnet, där det ännu finns ett relativt litet antal kvar. En enda moderniserad vapentyp, den fritt fallande men styrda kärnbomben B61-12 är på kommande. Glöm inte president Obamas genuina avsky för kärnvapen och hans vision om en kärnvapenfri värld som gav honom Nobels fredspris. Här följde han bara i de fotspår som företrädarna, börjande med Reagan trampat upp. Men efter att Ryssland avfärdat alla amerikanska inviter om fortsatt kärnvapennedrustning för några år sedan och själv producerar nya kärnvapentyper på löpande band, har USA blivit tvunget att tänka om.

Det är oerhört viktigt att USA och Storbritannien inte viker sig för Ryssland på det substrategiska området. Om de små Natostyrkorna ska kunna genomföra sina försvarsuppgifter i Europa måste de också ha någon form av trovärdig nukleär uppbackning.

Efter att baltstaterna blivit Natomedlemmar tog de för givet att Nato närmast automatiskt skulle göra konkreta beredskapsplaner för dem. Det blev inget av det eftersom hotet ansågs ha gått upp i rök. Först efter kriget i Georgien kom man i Nato 2009 överens om att göra de första konkreta beredskapsplanerna (Operation Eagle Guardian) som även omfattade Polen. Särskilt Tyskland sägs ha ogillat detta. Men de första skisserna om sammanlagt nio amerikanska, brittiska, tyska och polska divisioner är helt orealistiska i dag.

Efter att Rysslands brutalt angrep Ukraina och annekterade Krim – länderna hade ju faktiskt lite tidigare kommit överens om att förlänga Rysslands rätt att hålla sin flottbas i Sevastopol med 25 år till 2042! – skred USA och Nato till militära stödåtgärder. Mindre markstyrkor och flyg sändes till Baltikum. Att det främst handlar om en politisk solidaritetsyttring är klart. Deras militäroperativa signifikans är starkt begränsad. Betydande förstärkningar är nödvändiga, men sådana är svåra att finna, inte minst på kort sikt.

Nu har emellertid den konventionella försvarsplaneringen för Baltikum och Polen inträtt i ett avgörande nytt skede. Militärerna gör fältrekognoscering för att bilda sig en uppfattning om hur dagens materiel fungerar i en mer traditionell europeisk stridsmiljö som är väldigt olik den man upplevt i kriget mot terrorismen. Man utvärderar möjliga logistiska underhållsrutter för transport av förstärkningar från andra sidan Atlanten. Här har man noterat att enda sättet att få in markstyrkor i Polen är genom forna Östtyskland. Men framför allt har man under de senaste månaderna hållit många spel för att i grunden förstå de praktiska problemens omfattning och för att i följande steg kunna föreslå trovärdiga lösningar.

Jag kommenterade dessa frågor flyktigt på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://www.svd.se/stefan-forss-hur-ska-baltikum-kunna-forsvaras) i slutet av augusti. Därefter har både Foreign Policy (http://foreignpolicy.com/2015/09/18/exclusive-the-pentagon-is-preparing-new-war-plans-for-a-baltic-battle-against-russia/?wp_login_redirect=0) och The Daily Beast (http://www.thedailybeast.com/articles/2015/08/14/pentagon-fears-it-s-not-ready-for-a-war-with-putin.html) skrivit omfattande artiklar om krigsspelens utfall. Tongångarna har varit anmärkningsvärt nedstämda.

Ett betydande osäkerhetsmoment i planeringen är att USA helt klart tvingas köra längs två parallellspår, ett nationellt och ett i Nato. Detta för att ha full visshet om att genomtänkta, konkreta planer finns att tillgå i ett akut läge. En långvarig amerikansk samarbetspartner med god insyn lät sina svenska och finska kolleger förstå att det är ren och skär skam att USA inte kan lita på Nato så mycket att man tvingas till så drastiska beslut för värnet av vissa medlemsländers säkerhet. Det är uppenbart att allianspartner som Sverige och Finland är långt mer pålitliga än flera alliansmedlemmar, av vilka några är centrala för Nato. Det andra spåret handlar explicit om de nordiska ländernas roll.

En sammanfattning av den bild som nu föreligger är att Natos flyg inte kan operera från baltiska baser i en krissituation. Nya ryska missilsystem och långräckviddigt artilleri samt formidabelt luftvärn tvingar USA och Nato att basera sitt flyg utom räckhåll. Sverige är här i nyckelposition, Finland kanske inte lika attraktivt just på grund av Iskander-systemens räckvidd.

Återtagning av förlorad mark, ”retake”, kan inte heller vara grundbulten i försvarskonceptet. Det innebär att förstärkning av markstyrkor från Nato till Baltikum för att skapa ett hyggligt initialt tröskelförsvar blir nödvändigt. Storleksordningen är kanske några brigader i stället för dagens kompanier. Det bör vara överkomligt och medför naturligtvis inte något som helst offensivt hot mot Ryssland.

Den nya försvarsplanen bör emellertid också vara innovativ. Om upplägget är tillräckligt kraftfullt kommer en aggressor att ha skäl att tänka sig för grundligt innan han besluter sig för attack. Det man därför har orsak att fokusera på är att tackla själva invasionsplanen. Konkret kan det innebära att man själv preventivt fjärrbekämpar motståndarens uppladdning innan denne hunnit inleda de egentliga invasionsoperationerna. En av västs fördelar här är att man i Ryssland som regel överdrivit västs förmåga och teknologiska överlägsenhet.

Dessa amerikanska planer blir nu en så stark pådrivande politisk faktor att även Finland och Sverige slutligen måste låta fikonlöven falla. Frågan är om inte Sverige redan gjort det. Sverige har i Peter Hultqvist en väldigt kunnig och även slug försvarsminister. Det är uppenbart att han lyckats övertyga både stats- och utrikesministrarna om fördelarna med Erlanders och Palmes dolda allians. Många av Finlands bästa säkerhetspolitiska experter utgår från att Sverige har återupplivat en de facto allians med USA, som alltså inte längre är särskilt dold.

Självfallet kommer säkerhetsgarantierna med en prislapp. De hårda konkreta beskeden om vad Sverige är berett att göra för balternas säkerhet kan man ännu bara spekulera om, men bland experterna råder visshet om att mycket står att finna redan i KKrVA:s förträffliga bok Till bröders hjälp. Akademien visade minsann sin skärpa och förmåga att stå på framkanten.

Motsvarande diskussion har inte ännu förts i Finland över huvud taget, utan där fortsätter käbblet i gamla spår kring frågan om Natomedlemskapet. Men de signaler som nått oss tyder på att Finland kanske inte alls skulle involveras lika mycket som Sverige i frågan om Baltikums försvar. Tvärtom verkar det som om USA inte skulle behöva Finland som medlem i Nato, inte heller i någon stridande roll utanför landets gränser. Vad man däremot behöver är att finska armén med sin blotta närvaro binder styrkorna bakom Finlands östgräns så att en kraftsamling från den riktningen mot Baltikum skulle te sig som alltför riskfylld.

President Obamas besök i Stockholm för två år sedan var en milstolpe. Då beslöt han och de nordiska kollegerna att upprätta en Nordic Security Dialogue med USA. Den har senare utvidgats till att omfatta även de tre baltstaterna och Polen.

Mötet mellan amerikanska biträdande försvarsministern Bob Work och hans nordiska kolleger i Oslo den 8 september i år kan ses som en ny, definitiv milstolpe. Pentagons pressmeddelande talar för sig självt (http://www.defense.gov/News-Article-View/Article/616619/deputy-defense-secretary-work-nordic-allies-discuss-regions-security-threats).

Redan rubriken är talande i sin pragmatism. Den beskriver visiten som ett möte med nordiska allierade. Works egen bedömning av mötets betydelse är kristallklar:

“[The] High North and the north region are absolutely critical to both European and Trans-Atlantic security,” Work said. “The United States values the partnerships [it has] in this region, both through NATO and bilaterally … The close regional cooperation that I heard this morning between the Nordic countries gives me great, great confidence that we’ll be able to meet any challenge together.”

Uttalandet bekräftar uppfattningen om att USA arbetar längs två parallella spår. Och Natomedlemskapet är inte ett måste. Kan Finland avvika från detta upplägg? Knappast, eftersom det skulle få förfärande kontraproduktiva konsekvenser. Finland skulle åter stå ensam ute i kylan, föraktat för att ha svikit sina solidaritetsförpliktelser i EU. Sverige har redan (?) fattat sitt beslut om att de facto överge alliansfriheten och det kommer precis som beslutet att ansöka om EU-medlemskap att också nu dra med Finland. Med sitt eget sölande får Finland än en gång lov att anpassa sig.

 
Författaren  är professor och kallad ledamot av KKrVA