Sökresultat för: ryska

Luftstridsövning LADOGA-2013

Spanings- och attackflygplanet MiG-25RB FOXBAT-B drar på inför start. Under nästkommande vecka kommer den stora luftstridsövningen LADOGA-2013 att genomföras i ryska Karelen. Övningen omfattar ett 70-tal flygplan och helikoptrar och förberedelserna inför övningen har redan påbörjats. Deltagande flygplanstyper är  jaktflygplan SU-27 FLANKER och MiG-31B FOXHOUND, spaningsflygplan MiG-25RB FOXBAT-B och SU-24MR FENCER-E, attackflygplan SU-24M FENCER-D. Även […]

Bilder på ombyggnationen av Chkalovskfältet

Östra delen av flygplansuppställningområdet i början av mars. Där flygplan normalt står ligger nu enorma högar av grus. Samma plats våren 2012.  Skillnaden är uppenbar. Ombyggnationen av Chkalovskfältet strax väster om Kaliningrad är i full gång. Nyheten om det kom under förra året och man vilar verkligen inte på hanen. Tidigare skrev Observationsplatsen om att […]

Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är ”billigare och bättre” att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael ”Duke” Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.

Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot

Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.

Under Ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955


I det föregående inlägget i serien ”Under ytan” uppehöll vi oss från tiden då de första ubåtarna såg dagens ljus och fram till krigsslutet 1945. Vi tar nu ett kliv framåt i historien, närmare bestämt tio år framåt till 1955 då det krigströtta Europa så sakteliga börjat återhämta sig. Händelsen som här kommer att redovisas tillhör inte någon av de allmänt kända ubåtskränkningarna vilket gör den till synnerligen intressant. Den här delen kommer inledningsvis även att beskriva hur det såg ut i Sverige vid den här tiden.

Året är alltså 1955 och vi inleder med en kort tillbakablick för att påminna om hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden. Sveriges statsminister var socialdemokraten Tage Erlander och hans försvarsminister var muraren Torsten Nilsson som för övrigt var den som just detta år också avfärdade Försvarsmaktens framställning om att få anskaffa kärnvapen! En tidig förlaga till 2008 års genomförandegrupp. Sveriges överbefälhavare vid den här tiden var armégeneralen Nils Swedlund, även kallad ”stora bullret” och marinchefen var Stig H:son Ericson som efter sin pensionering blev både hovmarskalk och riksmarskalk vid kungliga hovet. Ericson var för övrigt den som 1973 tillkännagav för den samlade pressen att Kung Gustaf VI Adolf hade avlidit.

Vid den här tiden styrdes Sovjetunionen av Nikita Chrusjtjov och USA av president Dwight D. Eisenhower. I USA gjorde den första atomdrivna ubåten USS Nautilus sin jungfruresa, ett sammanträffande om något när vi talar om ubåtar. Västtyskland blev detta år NATO-medlem och samtidigt undertecknades Warszavapaktens fördrag som en motvikt till NATO av Sovjetunionen och ytterligare sju kommunistländer. I Flygvapnet provflögs J35 Draken för första gången under året och för flottans räkning sjösattes jagaren Halland. I vårt svenska samhälle var brylcréme, kalaspuffar, charterresor och nyöppnade Domus-varuhus spännande nyheter för medborgarna. De första televisionssändningarna i Sverige hade ännu ej startat utan blev den stora nyheten 1956, d.v.s. året efter den ubåtskränkning som den här delen kommer att avhandla.

Det försvarspolitiska läget
Det finns många likheter med problemen inom dåvarande Krigsmakten vid den här tiden som Försvarsmakten brottas med i dag, men samtidigt ändå inte. Svenska folket var positivt inställda till en stark krigsmakt med kriget i färskt minne. Överbefälhavaren Nils Swdlund lade 1954 fram en tioårsplan för försvarets utveckling där utgångspunkten var att försvarsanslaget skulle utgöras av en fastställd procentuell del av BNP. Den största kampen var dock intern då stod mellan försvarsgrenscheferna som slogs om anslagen. Flygvapnet var den stora vinnaren och Marinen var förloraren. Stig H:son Ericson som var marinchef skriver i sina memoarer.

Den 1 oktober 1953 tillträdde jag som chef för Marinen i komplexet Tre Vapen på Gärdet i Stockholm. Det skulle tyvärr göra skäl för sitt namn i mindre god bemärkelse under de åtta år jag förde befälet över Marinen. De tre vapnen blev aldrig till gagnet ett under denna tid.   


Läget i Marinen
ÖB hade i budgetunderlaget 1954 föreslagit en en budget för Marinen som omfattade 440 miljoner. Det räckte inte ens för att vidmakthålla en reducerad organisation. För att omsätta  delar av fartygsbeståndet krävdes ytterligare 185 miljoner. Marinen fick 128 vilket innebar att man hamnade i en budgetmässig farozon  där otillräckliga anslag kom att urholka försvarsgrenen. Tydliga likheter med dagens problem fanns redan då.  

Trots detta var flottan vid den här tiden relativt stark. Man byggde flera nya fartyg, och de befintliga som byggdes under och efter kriget var fortfarande moderna. Huvuddelen av flottan baserades på de två kryssareskadrarna med kryssare, jagare och torpedbåtar. Man byggde även om ett antal äldre jagare till fregatter.

Fårösundsincidenten – Juli 1955

Att händelsen kommit till dagens ljus har vi att tacka värnpliktige Hans Johansson bördig från Västeråstrakten för. Hans gjorde sin värnplikt vid kustartilleriregementet KA3 i Fårösund och har under 2008 klivit fram och berättat om den helt unika händelsen från juli 1955 som ännu enbart varit publicerad i en tidskrift för gamla kamratföreningen vid nu nedlagda flygflottiljen F1.

Det var en dag i juli, mitt i semestertider 1955. Hans Johansson var riktare vid det nu avvecklade fasta kustartillerbatteriet Trelge (TG) som låg på fastlandet vid det norra inloppet till Fårösund. Batteriet bestod av tre 15,2 cm pjäser som tidigare hade suttit på flottans pansarskepp Thule (förliga och aktra pjäs) och Göta. Pjäserna var uppställda i öppna värn med möjlighet att riktas horisonten runt. Batteri Trelge börjades byggas 1937 och var i operativ tjänst fram till 1978. Så sent som 1999 avvecklades batteriet, men vissa lämningar finns än i dag kvar på platsen.

Men nu är det alltså sommar 1955 och Johansson som då var värnpliktig skytt/riktare vid batteriet stod själv och vaktade pjäserna när de andra var på lunch. Man hade genomfört övningsskjutningar mot bogserade mål i det norra gattet. Johansson spanade ut mot vattnet och allt var lugnt. Bogserbåten med sitt sjömål låg också stilla. Normalt sett vid den här tiden så sköt man mer eller mindre på daglig basis med de tre pjäserna, dock inte med stridsladdad ammunition.

Helt plötsligt , när Johansson står och spanar i sin kikare så ser han ett periskop som sakta rör sig från havet i riktning mot det norra gattet. Han slår omedelbart larm och snabbt kommer Löjtnant Nyholm till platsen på motorcykel. Nyholm ser också ubåten i sundet! Strax därefter kommer en Överste Stadhe till platsen för att  bevittna ubåten. Man kontrollerar att inga egna ubåtar finns i området och drog då storlarm och beordrar hämtning av stridsladdad ammunition till pjäserna från Fårösund.

Man följer ubåten och riktningsmanskapet får order om att följa ubåten och ge måldata till pjäserna. Hans Johansson fick kontinuerligt nya pjäsvärden för att kunna skjuta mot ubåten och han fick tretton stridsladdade granater inställda som sjunkbomber med zontändrör(?) Överste Stadhe ger order om ett skott med de skjutvärden som finns tillgängliga. Var ubåten exakt befinner sig just nu framgår dock inte av redogörelsen.

Bild från F1 kamratförenings medlemstidning Hässlöbladet som visar ubåtens färdväg

Det första granaten var får till följd att ubåten omedelbart tog ned periskopet. Enligt Johanssons redogörelse så fanns det dock andra möjligheter att följa målet och med kontinuerligt nya riktvärden fortsatte batteriet att
skjuta verkanseld mot ubåten. Efter den tredje salvan konstaterade man att ubåten höll på att vända men man fortsatte att skjuta. Inget hände!

När man till slut enbart hade två granater kvar beslöt Johansson att korrigera skjutvärdena en aning och efter det 12:e skottet kom ubåten upp till ytan. Luckan öppnades och man viftade med vit flagg. Hans Johansson frågade (enligt egen utsago) om han fick sätta dit det trettonde och sista skottet, men nekades förstås.

Ubåten fortsatte i ytläge österut och försvann därefter ur sikte. Efter detta hörde inte Johansson ett ord om
händelsen.


Sjögeografiska förutsättningar

Fårösundsbassängen med norra gattet

Det norr inloppet till Fårösund är mycket kanaliserande. Den svåraste passagen (ur ett ubåtsperspektiv) är den muddrade rännan med en längd av 700 meter och en bredd av 50 meter där bottendjupet i dag endast är 5,2 meter. Exakt hur det såg ut 1955 har varit svårt att finna. Men förutsättningarna kan inte ha varit särskilt mycket bättre vid den här tiden.

Den muddrade rännan i norra gattet


Kan denna historia vara med sanningen överensstämmande?
Historien är onekligen spektakulär! Johansson skriver att händelsen blev sekretessbelagd vilket man kan ha full förståelse för då det hela utspelade sig mitt under det kalla kriget. Han skriver att det inte ens inom batteriet kom det fram någonting om fortsättningen.

Än mer intressant är att Johansson i sin text skriver följande:

Detta handlar ju inte om det enda ryska ubåtsintrånget under den perioden, men det var nog en av de mest spektakulära med så många avfyrade stridsladdade granater.

Nu menade Johansson sannolikt inte rysk, utan sovjetiskt. Man kan konstatera att det från skribentens sida inte råder någon som helst tvivel om från vilken sida just den här ubåten kom från. Möjligen hade man identifierat ubåten som Sovjetisk när den var inne i Fårösundsbassängen vilket är rimligt med hänsyn till de korta avstånden.

Vid den här tiden hade Sovjet börjat tillverka ubåtar av Whiskey-klassen som precis hade blivit operativa i Sovjetiska Östersjömarinen. Ubåtarna är förvisso relativt stora med en längd av 76 meter och ett djupgående av 4,9 meter vilket innebär att ubåten inte kan gå i u-läge genom det norra gattet. Huruvida det hela handlade om en Whiskey eller inte framgår inte av berättelsen. Just det faktum att en främmande ubåt (oavsett storlek) under dagtid skulle passera in i Fårösundsbassängen i ytläge och/eller på periskopdjup talar mot att historien skulle vara sann.

Det som ändå talar för att historien skulle stämma överrens med verkligheten är att Johanssons berättelse är detaljerad och att det finns flera namngivna vittnen som själva var med vid själva händelsen. Jag tvivlar även starkt på att man skulle dikta ihop en historia som denna. Johansson hävdar att hela händelsen hemligstämplades vilket är en trolig förklaring till att inget finns att finna via andra källor förutom i hans egen redogörelse som publicerats i Hässlöbladet 2008.

I Hans Dahlbergs bok Hundra år i Sverige framgår det att främmande ubåtar vid tre olika tillfällen sommaren 1955 observerats på svenskt vatten. Fler detaljer än så går inte att finna. Om ubåten i Fårösund var en av dessa tre framgår inte heller.

Hela historien är onekligen unik och mycket intressant. Det är i dag 58 år sedan händelsen och det finns självklart äldre herrar som var med vid det aktuella tillfället som än i dag bör vara vid god vigör. Beväringarna från 1955 är sannolikt i 75-årsåldern och kanske finns det fortfarande något befäl i livet som var med på plats. I Försvarsmaktens arkiv från nedlagda kustartilleriregementet KA3 bör det också finnas dokument som skulle kunna bringa ljus över den här händelsen.  


Källmateriel:
Internet
Tjelvar – Trelge skjutfält

F1 kamratförening – Hässelöbladet 1/2008
Wikipedia – Whiskey-class submarines

Sveriges Radio – Nu säljs Trelge sjutfält

Tryckta källor
Hässlöbladet Nr 1/08, F1 Kamratförening, 2008
Stig H:son Ericson, Kuling längs kusten, 19XX
Ronny Lindsjö, Marinhistoria, Marinen, 2008

Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Kärnvapendepå 30 mil från Sverige

Man har i den säkerhetspolitiska debatten hitintills undvikit att beröra kärnvapen och dess existens i svenskt närområde.  En anledning kan vara att man i den något yrvakna situationen med enveckasförsvaret glömmer bort att vår säkerhet är i allra högsta grad beroende av andras säkerhet. Förekomsten av kärnvapen är alltjämt stor, så även i Europa, där […]

När man tror man hört allt…

Svensk försvarspolitik upphör aldrig att förvåna en. Man tror man har hört allt och så med ens så toppas det med ett nytt bisarrt besked, den här gången Regeringens direktiv att Försvarsmakten ska spara en halv miljard kr på personalen.

Att detta låg på lut kom faktiskt inte som en fullständig överraskning. Som en del av Regeringsbeslut 7 fick Försvarsmakten titta på en billigare personalorganisation på bekostnad av kvalitet (W tolkning). Sannolikt är det ur detta som Regeringen nu har hämtat stöd för att spara in en halv miljard kr på sikt, med tanke på att flera av de åtgärder som nämns överensstämmer.

Försvarsministern talar nu om ”naturliga” personalavgångar som ett sätt att göra sig av med den personal som man anser övertalig. Resultatet ska bli en minskning av antalet officerare, civilanställda och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande personal, såväl officerare, specialistofficerare som soldater ska i högre grad nyttjas, vilket Regeringen anser ska förbilliga. Andra uppgifter talar också om en förskjutning nedåt i graderna av arbetsuppgifter eftersom lönerna där är billigare, liksom en förskjutning av arbetsuppgifter från officerare till civilanställda. Soldater ska i än högre grad än tidigare utbildas av specialistofficerare än officerare som ju är dyrare lönemässigt.

Att i framtiden ha löjtnanter att lösa uppgifter som tidigare kaptener löste för att inga majorer fanns till hands i den nu faktiskt underbemannade Försvarsmakten lär inte alltid borga för högre kvalitet. Ett annat problem som uppstått i och med den nya organisationen är avvecklingen av anställda på skjutfält, varvid övande förband nu måste avdela personal för dukning, målreparationer etc istället för att öva. Denna företeelse lär få efterföljare i och med den av Regeringen nu föreslagna reduktionen. I SVT Rapport talas om ett eventuellt minskat behov av platser på officersutbildningen. Snarast lär fallet bli det motsatta, vilket i sig blir en kostnadsökning. Om officerare istället ska tjänstgöra fler år i lägre grader för att sedan lämna organisationen kommer behovet av nyutbildning att öka. Med tanke på att rekryteringen till officersutbildningen inte heller går så bra, finns här ytterligare ”utmaningar”.

Dock behöver inte allt vara av ondo. I och med att arbetsuppgifter ska förflyttas från officerare till civila bör det finnas god möjlighet för officerarna att ägna sig åt kärnverksamheten istället. Tyvärr lär den simultana omfattningen fortsätta på samma sätt som hos Polisen och i sjukvården, dvs att alla gör någon annans jobb. När Försvarsmakten avskaffade stora delar av sin administration i form av civilanställda lades den istället på officerare. Inte osannolikt fortsätter nu detta så att civilanställda med lägre löner ska överta större delar av de militära uppgifterna, på samma sätt som man inom Polisen diskuterar att låta civilanställda nu börja sköta förhör eftersom poliserna inte har tid att hålla dem då de är fullt upptagna med andra uppgifter – ofta förorsakade av nedskärningar inom administrationen. Situationen inom sjukvården skulle i sig kunna bli ett helt inlägg (för den som vill fördjupa sig i det rekommenderas boken ”Den sjuka vården”).

Mest bekymrande i Regeringens kommande beslut är styrningen till en ännu högre andel tidvis tjänstgörande soldater och sjömän i förhållande till kontinuerligt tjänstgörande. Detta kommer att sänka kvaliteten på Försvarsmakten och det kommer framförallt att påverka beredskapen. Inriktningen har tidigare varit att huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna hålla den höga beredskap som krävs i det nationella försvaret, medan markstridskrafterna vars huvuduppgift i högre grad skulle vara internationella insatser skulle bestå av en högre del tidvis tjänstgörande personal.

Resultatet blir i så fall ett nationellt försvar med lägre beredskap än tidigare, då personalen i högre grad än tidigare är tidvis tjänstgörande och i framtiden med kortare utbildning än värnpliktigas grundutbildning och ökade utbildningstider för att få iväg tidvis tjänstgörande personal till utlandsinsatser. Talet om att ta ett fixt och färdigt förband och kunna skicka det till nästa Afghanistan, lär fortsatt bli en utopi och istället lär det i än högre grad handla om månader på Swedint innan insats. Ett problem, eller utmaning som man ska säga enligt språkregeln, är att kunna rekrytera tidvis tjänstgörande personal, vilket visat sig än svårare än att behålla den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsministern hälsar dock i en debattartikel förra veckan att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” och att det bara är att lösa uppgiften att bli en mer attraktiv arbetsgivare. Än högre tjänstgöringskrav och utbildningslängder för den tidvis tjänstgörande personalen lär knappast göra anställningsformen mer attraktiv.

Försvarsministern håller i SVT Rapport med om att Försvarsmakten inte lytt Regeringen och tror att detta beror på att Försvarsmakten gjort ”andra bedömningar”. Här lät journalisten försvarsministern komma mycket billigt undan. Det skulle vara mycket intressant att höra hur uppfattningen om situationen kan skilja sig så mycket mellan myndighet och departement och inte minst det faktum att dagens besked (torsdagens beslut) inte verkar ha föregåtts av dialog.

En bov i dramat är underlaget till 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition där de ursprungliga siffrorna för dagens organisation sattes. Dessa siffror lär inte ha varit helt underbyggda och resulterade bland annat i en mycket anorektisk organisation utan större möjlighet att lösa andra uppgifter än att existera i vardagen, där t ex flera av Marinens fartyg ej nyttjas då deras besättningar löser bemanningsuppdrag i land. Efter Försvarsmaktens stora befattnings- och kompetensinventering förra året kom myndigheten fram till en något högre bemanningssiffra än den man tidigare anmält till Regeringen. Dialogen verkar nu som sagt inte ske på samma språk. Man kan också fråga sig vad som hände med allt tal från regeringshåll om ”analys först, uppgift och finansiering sedan”. Återigen ser vi motsatsen. Måhända halkade orden snett i munnen då de första gången uttalades?

PS: I höst genomför Ryssland och Vitryssland gemensamt storövningen Väst-2013 (Zapad-2013) där scenariot utgörs av ”försvar mot NATO:s robotsköld”. Ett scenario som illa överensstämmer med uppgifterna om det ryska försvarets koncentration österut och söderut. Förra upplagan, Väst-2009, samordnades med andra stora övningar i svensk närområdet, bl a i Ladoga området. Detta föranledde Sverige att genomföra beredskapsövningen Dagny II, samordnad i tid till perioden för de ryska storövningarna i Östersjöområdet (eller var det kanske bara en slump?). Då 2009 fanns hyfsat med värnpliktiga förband att ställa upp med. Frågan är vad som kommer att finnas tillgängligt i höst med det nya försvaret som ska kunna verka ”här och nu” om det nu åter, av en händelse, ska genomföras en beredskapsövning? Läs mer om Väst-2013 på Observationsplatsen

På SvD Brännpunkt går den rödgröna oppositionen till hårt angrepp mot Regeringens försvarspolitik och försvarsministern

Media: SR Ekot, 2, SvD, 2, SVT, SVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp
Bloggar: Norah4You, Cynismer, Skipper

”Jag bjuder!”

Klipp från den första snabbinsatsövningen av ny typ, härom veckan.

Under 2013 behöver de ryska väpnade styrkorna enorma rekryteringsframgångar om man ska nå de rekordhöjda målen. Hur ser då Rysslands rekryteringsknep ut?

Den ofta citerade ryske militäranalytikern Pavel Felgenhauer sammanfattade nyligen på engelska de senaste militära beskeden från president Putin och hans nye försvarsminister general Shoigu. Att Nato-utvidgning och Arktis står högt på agendan har redan framkommit genom svenska medier (inte minst genom en viss musikvideo). Mindre känd är dock den ökade satsningen på att få till stånd en snabbinsatsstyrka vars kärna skall vara 22 (tjugotvå) helprofessionella elitbataljoner (VDV) samt de nya målsättningarna vad gäller antalet kadetter. Felgenhauer skriver att femton tusen kadetter är målet för 2013, vilket enligt honom innebär en femfaldig ökning. Att målet verkligen är 15 000 kadetter framgår av ryska försvarsministeriets officiella hemsida. Att det skulle innebära en femfaldig ökning finner jag inte nätbelägg för, men helt klart rör det sig om mer än en fördubbling jämfört med förre försvarsministerns period.

Uppenbart är också att Peter den stores militärakademi är prioriterad, som är rakettruppernas. Där går man nu från 70 till 1200 kadetter.

För övrigt har försvarsministern beordrat en fördubbling av ledningsapparaten för flygvapnet och att den tekniska underofficerstyp som förre försvarsministern avskaffade ska återinföras vilket konkret innebär att man behöver 55 000 tekniska underofficerare. Rätt tvära kast kan man tycka. Undrar förresten hur man från ryskt håll ser på svensk rekrytering?

Följande två ryska rekryteringsfilmer kan nog sägas sammanfatta rekryteringsargumenten i vårt stora grannland.

Bli rysk yrkessoldat – så får du råd att bjuda laget runt på discot.

På senare tid betonar rekryteringsfilmerna i högre grad häftig teknik och särdragen (truppslagen) i de olika försvarsgrenarna.

JAS, Hans Wallmark och FM rekrytering


Tre händelser från dagen värda att kommentera!


I dag röstade Schweiz i ständerrådet om en anskaffning av JAS 39 Gripen, den första av två politiska omröstningar som kommer att efterföljas av en folkomröstning. 22 för och 20 mot. Konstigt nog blev ett JA i praktiken ett NEJ.  Antalet JA-röster räcker alltså inte till för att det skall kunna tolkas som ett JA när det kommer till ekonomin. Finansieringen kräver således en större majoritet än två rösters övervikt.

Vår egen finansminister Karin Enström (m) gör sin egen tolkning av dagens besked, och går helt emot Schweiz egen försvarsminister i tolkningen utfallet…

– Det är ett positivt besked från Schweiz när det gäller Gripen. Det är vi glada för, säger försvarsminister Karin Enström (M), trots att finansieringen fick nej. 

– Jag ser det som ett ja till Gripen och att planeringen och processen fortsätter.  

Maurer säger att det är ett nej till Gripen, vad tänker du om det?  

– Han är försvarsminister i Schweiz, och jag tolkar ändå det här som ett ja till gripen.

Det här blir extra intressant när det kommer till finansieringen av de egna 60 JAS 39E som regeringen nu beställt, och den klausul som innebär att Sverige kan dra sig ur hela affären om inte Schweiz köper flygplanet.

Sverige vill ha en partner i köpet av Gripen för att kunna dela på kostnaderna. Men om Schweiz drar sig ur kan även Sverige göra det, enligt Enström. 

– Vi har skapat oss handlingsutrymme. Skulle Schweiz inte fullfölja sin del kan vi besluta om vi vill gå vidare eller inte. Vi har möjlighet att avbeställa, säger Enström.

Det ska onekligen bli intressant hur man väljer att motivera en sådan urdragning ur ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv om man kulle hamna i ett sådant läge. Vi an redan nu räkna ut att hela anskaffningen av JAS då kommer att ses som ett moderat industristödprojekt från den samlade pressen, och inte ett säkerhetspolitiskt sådant. Trovärdigheten för regeringens försvars- och säkerhetspolitik skulle då urholkas ytterligare.

Detta sa karin Enström (m) inför omröstingen i SVT morgon.

Media:DN, SvD
Bloggar: Sjätte mannen
——————————————————————————

Dagens andra händelse värd att kommentera berör en debattartikel skriven av Hans Wallmark (m) hos Frivärld. Artikeln är att betrakta som rent snömos, och i vissa fall på gränsen till hyckleri. Wallmark inleder med att prata om solidaritetsförklaringen. (Den ensidiga.)

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. 

Det mest intressanta är att han tar upp NATO-frågan i mycket gåtfulla ordalag där han tar upp vilka förutsättningar som skulle krävas för ett medlemsskap, men lägger därefter över skulden på Socialdemokraterna(?) för att inte vilja ta sig an debatten om ett NATO-medlemskap!

Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. 

Wallmark kastar onekligen sten i glashus när han lägger fram ämnet på det sätt han gör. Wallmark kanske bör ställa sig frågan hur många gånger moderaterna i öppen debatt aktivt förespråkat ett NATO-medlemskap? Hur många motioner har de moderata riksdagsledamöterna skrivit i ämnet?

Wallmark kanske har missat det faktum att försvarsberedningen i uppdraget från försvarsdepartementet inte ens tillåtits att behandla frågan om ett NATO-medlemsskap? Det har Staffan Danielsson (c) tidigare avslöjat i brist på att uppdraget till beredningen inte har offentliggjorts i sin helhet. Vilka ytterligare direktiv finns det i styrningen till beredningen som vi inte känner till?

Johan Forssell (m) hyllar självklart Wallmarks artikel.

Men den här bloggen anser tvärt om att Wallmark inte alls övertygat den senaste tiden. Detta av två huvudsakliga anledningar.

För det första har han på sin blogg skrivit ett inlägg som innehåller rena lögner om det tidigare så ”dåliga försvaret” innan alliansregeringen tillträdde, och hur bra det nu blivit när Alliansen har styrt upp de gamla ”pappersförbanden”. Wallmark vägrar dessutom konsekvent att ta debatten på sin egen blogg, och svarar inte på en enda kommentar. Bättre vore det väl då att göra som Tolgfors, att helt stänga ned kommentarfunktionen.

Vidare så förundras man över Wallmark, när han i en riksdagsdebatt för någon vecka sedan säger följade från talarstolen (anförande 69).

Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad – en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar? 

Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.

Om Hans Wallmark nu syftar på att det är Ryssland som avses i uttalandet om kartbilden, vilket debatten tidigare uteslutande handlat om, så kanske det kan vara värt att upplysa Wallmark om att Ryssland i vår omedelbara närhet även består av enklaven Kaliningrad, inlämt mellan Litauen och Polen, som huserar merparten av ryska Östersjömarinen i örlogshamnen Baltijsk.

Man får hoppas att Hans Wallmark har geografin klar för sig. Men uttalandet om att man måste passera flera länder innan man når Sverige känns onekligen märkligt! Man kan därför ställa sig frågan vem det är som tänker bort vad?

Hela debatt har tidigare kommenterats här på bloggen i ett tidigare inlägg.

Bloggar i samma ämne: Oscar Jonsson

——————————————————————————

Det sista saken från dagen värd att kommentera är ett gästinlägg hos Wiseman om rekrytering. Ett mycket bra och tänkvärt inlägg!

Det märkliga är att man hör samma sak överallt, på förbanden, men även av civila ute i vardagen. D.v.s. att budskapet från FM när det kommer till rekrytering allt för ofta är oklart och missvisande.

Försvarsmaktens rekryteringskampanjer må skapa uppmärksamhet och en livlig debatt som kampanjen ”vad håller du på med” uppenbart gjort. Men hur många är det som lockas till att verkligen ta en anställning som GSS i Försvarsmakten p.g.a. just den kampanjen? Hade de som rekryterades under/efter perioden för kampanjen kommit ändå? Och hade en annan mer rättvisande kampanj där man rekryterar personal till Marinen, Flygvapnet och Armén istället för till Försvarsmakten genererat fler ansökningar?

Jag och många med mig är helt övertygade om det!

Dessvärre vill FML inte ens prova det greppet, om ens vid ett enda tillfälle och därefter utvärdera, trots att förslaget tagits upp flera gånger från olika håll.

Mitt förslag är att varje försvarsgrenschef (medveten benämning) med hjälp av en reklam/film-byrå ta fram sin egen rekryteringskampanj med Tv-reklam, trycksaker m.m. Gör detta på prov och försök en gång och utvärdera resultatet. I tider då rekryteringen haltar så mycket som den för nu så måste det vara svårmotiverat att inte ens försöka med ett sådant alternativ!

För övrigt så anser jag att FM borde byta till en annan PR-byrå. Det kanske vore en idé att anlita någon som gjort framgångsrika långkörare som ex. ICA-reklamen, eller LOTTO-reklamen. De har förstått vad som fungerar. Eller kanske räcker det med att ”försvarsgrenscheferna” använder combat camera? Då kan det bli så här bra med enkla medel.

Bloggar om rekryteringen: Försvarsmakten, Allan Widman

Syftet med ”Russia attacks Sweden”

Musikvideon [nu borttagen av den som lade upp den] om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands största TV-kanal.

Både ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström figurerar i en proffsig musikvideo om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands rikstäckande Kanal 1 i programmet ”Yesterday Live”.

Det finns många kul detaljer i videon som fokus på de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) och att de fjolliga svenska soldaterna läser Karlsson på taket, alla ryssar känner till Karlsson mycket väl. Ett bord från IKEA finns också med i en klockren poäng.

När man väl skrattat färdigt åt videon kan man dock fundera på det stora invasionsscenario som den påstår att svenska militärer och politiker tror på alternativt vill att vi ska tro på. Vilka svenska försvarsdebattörer är det som hävdar att Ryssland önskar ta över Sverige? För två veckor sedan skrev Wiseman texten ”Den för uppenbara frågan” ur vilken jag citerar:

”Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett ”invasionshot” eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer ”komplex, gränslös och oförutsägbar” än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla.”

(Ursäkta att citatet blev så långt Wiseman)

Man kan även fundera över musikvideons slut. Det är ungefär samma uppmaning som den ryske generalstabschefen Makarov kom med till Finland ifjol (då utan skämt), att det vore bättre att gifta sig med Ryssland än med Nato.

Tack för tipset om videon, Ulf!

Är detta hämnden för Tingeling?

Ryska tvkanalen RT1 levererar i programmet Yesterday Live den 24 februari en humoristisk bredsida angående debatten kring ”Enveckasförsvaret” Till tonerna av ABBAs Mama Mia sjunger man om den svenska rysskräcken och hur att Ivan vill ej oss något ont. Inslaget kan man se i sin helhet här. De som drar sig tillminnes Melodifestivalsfinalen 2009 och […]

Titta åt bägge hållen

En historia som jag hört många gånger är när en reporter mitt under Kalla Kriget var uppe i Boden och intervjuade en hög lokal militär befälhavare. Militären i fråga kom under intervjun hela tiden tillbaka på det faktum att Sverige byggt upp försvaret för att stoppa fienden från öster. När reportern slutligen ställde frågan ”om inte fienden kunde komma från väster också?”, så blev det tyst en stund. Sedan kom svaret ”kan de vara så j*vliga att de går runt?”.

Humor, javisst. Dock ett bevis på hur svenska Försvarsmakten såg på hotet från öster under Kalla Kriget.

Sedan kom murens fall och ett par år därefter den s.k. ”strategiska timeouten”. Helt plötsligt fanns dt inget hot och det började bli politiskt inkorrekt att ens nämna ordet hot.

Nu när försvarsdebattörer tar upp frågan om inte den strategiska timeouten gått över och att man nu borde se över det säkerhetspolitiska läget så vet ingen vad man ska svara på en liknande fråga. Även fast det geostrategiska och säkerhetspolitiska läget rört på sig de senaste åren med tanke på den ryska upprustning, händelserna i Georgien, den ryska mer auktoritära regimen och det ökade intresset för Norra Ishavet. Nämner man dessa faktorer som orsak till en ändrad säkerhetspolitik så blir tyvärr oftast responsen från många debattörer att rysskräcken lever kvar och att man är en relik från det Kalla Kriget. Argumenten misstolkas eller i varje fall väljs att misstolkas för att göra debatten löjlig och därmed slippa ta den.

Men säkerhetspolitik bygger på att man hela tiden måste analysera omvärlden. Inget är statiskt. Allt förändras. Förutom givetvis försvarsbudgeten som länge legat kvar på sisådär 40 miljarder. Målet idag med Försvarspolitiken verkar vara att hålla ekonomin i balans snarare än vad man får för pengarna och ännu mindre vad man ska ha Försvarsmakten till.

Det intressanta med dagens försvar är att det numera helt öppet uttalade beroendet av omvärlden. Under Kalla Kriget var det en väl dold hemlighet att det fanns ett samarbete med NATO. Nu är det samarbetet helt öppet. Men beroendet av omvärlden innebär också att vi inte längre kan nöja oss med att analysera eventuella fiender utan också måste analysera eventuella vänner. Har de verkligen förmågan eller ens viljan att hjälpa oss?

I stället för att bara titta österut (som den gamle militären under Kalla Kriget) borde vi också titta åt väster. Vad händer t.ex. med den amerikanska försvarsmakten nu när den ekonomiska krisen börjar gröpa ur den amerikanska statsbudgeten? Kommer de att i fortsättningen ha den förmåga de har idag och som vi förväntar oss att de har även i framtiden? Detta gäller inte bara stöttning av det nationella försvaret i händelse av en kris i Sveriges närhet, utan även under internationella insatser. Vare sig Sverige eller ens EU skulle kunna åstadkomma insatser som i t.ex. Afghanistan eller Libyen om man inte hade hjälp av USA. Skulle den hjälpen försvinna eller kraftigt minska, då rasar vår säkerhetspolitik ihop som det korthus den är.

Det våra politiker har helt rätt i är att även om Sverige ligger lite utanför händelsernas centrum så är vi oerhört beroende av omvärlden. Men konsekvenserna av detta faktum är att det går inte att bara definiera en säkerhetspolitisk inriktning och sedan inte ständigt modifiera den efter vad som händer i omvärlden.

När jag var liten så fick jag brev från ”Barnens trafikklubb”. Där lärde mig Anita och Televinken att oavsett hur lite bilar det än är på vägen så ska jag titta först åt vänster, sedan åt höger och sedan åt vänster igen innan jag går över vägen. Trafiksituationen hinner ändra på sig från första till andra gången jag tittar åt vänster. Det kallades trafikvett. Våra politiker borde lära av Televinken att titta först åt väster, sedan åt öster och sedan åt väster igen innan de definierar nästa års försvarsbudget och säkerhetspolitiska inriktning. Kanske detta borde kallas Säkerhetspolitikvett?

SR, SvD1, SvD2

USA investerar i arktiskt ”Saurons öga”


Detta är ”Saurons öga” enligt Rysslands röst. FOTO: USAF

Det blev i Norge idag känt att USA investerar 50 miljoner dollar (325 svenska miljoner) för att modernisera radaranläggningen Globus II i Vardö vid den norskryska gränsen.

Norska medier har under åren skrivit en hel del om radarn och ryska statsmedier kallade ifjol även på svenska Globus II för ett ”Saurons öga vid polcirkeln” och påminde om att en hög rysk militär betecknat anläggningen som möjligt mål för ryska taktiska kärnvapen.

Nya skapelser trollas fram ur materielreserven

Två skrov i vattnet vid Yantarvarvet väntar på att väckas ur sin törnsrosasömn… Att den ryska flottan står inför en omfattande modernisering undgår nog ingen, kanske en eller annan förnekare förstås. Under perioden fram till 2020 skall det ankaffas 100 fartyg till flottan. Varv som Baltiska varvet, Severnayavarvet och Yantar har fullt upp på sina […]

Klockan är tre och allt är väl

I morse hade Sveriges Radio P1 en utfrågning av försvarsministern. Det var en intressant pratstund med Karin Enström. Hon lyfte till att börja fram våra gemensamma intressen med Ryssland, och poängterade att vi har samma intresse av att Östersjöområdet fortsätter att vara lika stabilt som idag. Sverige är också en väldigt viktig handelspartner för Ryssland. […]