Sökresultat för: FM Vind

Försvarsmakten säger oftare ja än nej till vindkraft

Försvarsmakten förekommer allt oftare i debatten som den aktör som mest av alla försvårar energiomställningen genom att motsätta sig utbyggnad av vindkraft. Men detta stämmer inte. Aktörer som vill debattera frågan har ett ansvar att hålla sig till fakta, så att var och en kan bilda sig en egen uppfattning som bygger på rättvisande underlag. […]

Vindkraft kontra nationella försvarsbehov

Det här blir förmodligen ett av de viktigare inläggen som skrivits på denna blogg under senare tid. Det berör den största vindkraft-etableringen på hav som genomförts i Sverige. Den är planerad att förläggas mitt i Hanöbukten – och därmed också mitt i ett av sveriges viktigaste och mest frekvent använda militära övningsområden. 

På bilden här nedan har jag lagt in det havsområde i Hanöbukten där företaget Blekingen Offshore avser etablera 500-700 vindkraftsturbiner! Lägger man bara in vindkraftparken, så ser det för den oinvigde inte så farligt ut. Men så enkelt är det tyvärr inte.

Projektet, med många tunga ägare med stort politiskt inflytande, väntar just nu på ett regeringsbeslut. Om regeringen medger utbyggnaden, vilket enligt riksdagsledamoten Annika Engblom (m) kan komma att ske inom kort så vore det en katastrof. Varför? Ett sådant beslut vore fullständigt förödande för Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Det är det sista vi behöver i en tid som nu där säkerhetsläget är det sämsta sedan kalla kriget!

Men varför vore då en vindkraftetablering i Hanöbukten, i det planerade området så katastrofalt?

För det första så är vindkraftparken planerad att förläggas på gränsen mellan de militära övningsområdena Hanö Nord (D164) och Hanö Väst (D165) och precis intill Hanö Ost (D166). Se bild med de militära övningsområdena inritade här nedan (rött streckat).

Att förlägga en vindkraftpark i detta område skulle inverka menligt på övningsverksamheten, och i vissa fall förhindra den helt och hållet.

Det kan för marinens del till exempel (men inte begränsas till) handla om:

– Luftvärnsskjutningar från fartyg mot bogserade luftmål
– Skjutningar från fartyg mot bogserade sjömål
– Luftförsvarsövningar mot stridsflygplan på låg höjd
– Ubåtsjaktövningar
– Torpedskjutningar
– Sjunkbombfällning
– Ubåtsövningsverksamhet
– Ytstridsövningar

Med tanke på områdets placering, i stort sett mitt i övningsområde Hanö, så omöjliggörs mer eller mindre skjutning med artilleri mot bogserade luftmål, en verksamhet som är en grundförutsättning för att kunna öva fartygens egenskydd och därmed besättningen överlevnad.

Målen bogseras av ovanstående flygplanstyp, som bogserar upp till två mål i vajer efter sig. Vajerlängden kan vara upp till 4000 meter vilket gör att flygplanen får en stor svängradie. Både flygplan och mål måste hela tiden befinna sig inom övningsområdet. För att detta ska kunna uppnås flyger man i en bana som normalt sett brukar uppta en stor del av ovanstående övningsområde.

När man väljer bana för målflyget måste man också hitta fria skjutsektorer, där det är helt tomt på ytan både från fasta föremål (så som vindkraftverk) men framför allt fritt från fartyg på ytan och flygplan i luften.

Luftrummet ovanför övningsområdet brukar vi dessa övningar avlysas, vilket gör att man slipper flygtrafiken under själva skjutningen. Men fartygstrafik kan man inte avlysa eller förhindra på samma sätt, varför man måste ta hänsyn till den i sin planering. I vissa områden är den mer intensiv än på andra ställen vilket nedanstående bild illustrerar.

Som vi då kan se så minskar området som är aktuell för att genomföra övningar, och till saken hör det att det är precis i det område som det planerade vindkraftsparken ska byggas, som det oftast är möjligt att hitta möjliga skjutsektorer. Vilket sammanträffande!
För formens skulle så bör tilläggas att när man skjuter med 57mm allmålskanon så är säkerhetsområdet närmare 15.000 meter i längd i en sektor om cirka 90 grader med utgångspunkt från skjutande fartyg. I hela denna sektor får ingenting befinna sig.

500-700 vindkraftverk mitt i detta övningsområde skulle näst intill omöjliggöra den här typen av verksamhet och mycket annat. 
Försvarsmakten genomföra givetvis även verksamhet som är skyddsvärd, och då vill man givetvis genomföra den på eget territorium. Då begränsas nyttjandet av det aktuella övningsområdet ytterligare vilket nedanstående bild illustrerar.

Den rödmarkerade delen i bilden här ovan är den del av övningsområdet som ligger utanför svenskt territorium, d.v.s på internationellt vatten. 
Med en vindkraftspark i övningsområdet så begränsas det tillgängliga området för att kunna bedriva nödvändig verksamhet till ett absolut minimum. Här ska man också betänka att i den norra delen, längs kusten så förekommer det en hel del fritidsbåtstrafik och kustfiske, vilket ytterligare begränsar det disponibla området.
Men även flygvapnets övningsområden kommer att påverkas. Se bild här nedan.

Hela den planerade vindkraftparken ligger som synes även i Flygvapnets övningsområde (Sektor S13). Det här skulle omöjliggöra lågflygning i det aktuella området, och inverka negativt på möjligheterna till samverkan mellan marin- och flygstridskrafter. Just Hanöbukten är unikt på det sättet att en av sveriges största militära flygplatser ligger i samma område som sveriges huvudbas för marinen.

Vindkraftparken ligger dessutom i nära anslutning till in-/utflygning från den militära flygplatsen F 17 med allt vad det innebär.

Ovanstående är bara ett axplock av saker som påverkas negativt, och som inte omgärdas av försvarssekretess. För detaljerad konsekvensanalys så finns sådan information enligt uppgift framtagen av Försvarsmakten, och redovisad i en hemlig skrivelse. Här redovisas förmodligen även vindkraftparkens inverkan på operativ verksamhet, d.v.s. ej övning. Till detta skall läggas eventuell inverkan på andra försvarsmyndigheters verksamhet, något som i vissa fall kan vara avgörande för rikets säkerhet.

Mest häpnadsväckande i sammanhanget är den naivitet och okunskap som Anders Nilsson (VD för Blekinge Offshore) förmedlar i och med sitt uttalande hos SVT:


– Som jag ser det ger vi bara försvaret möjlighet till mer realistisk övning, det finns flera sådana här områden kring Östersjön.

Nej Anders Nilsson, det är bara ett svepskäl att hänvisa till realistiska övningar. Det handlar om möjlighet att öva eller att inte kunna öva, alternativt att bli så begränsad att det inte går att genomföra de realistiska övningar du själv nämner. Men framför allt andra saker som påverkas, men som inte kan redovisas här.

Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig informationen från Försvarsmakten, och sätter stopp för etableringen på just den här platsen! Om så inte görs, och regeringen godkänner projektet så kommer byggstarten ske redan i år och vi kommer att ha de första av de 500-700 vindkraftverken i drift redan 2018 och därmed också menlig inverkan på Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Försvarets behov är av riksintresse, och vindkraft är ett särintresse! Vilket som ska vara styrande bör därför vara solklart! 

En annan sak som står helt klart är att konsekvenserna av planerad vindkraftsutbyggnad kommer att bli betydligt värre än vad som återges här ovan när man tillför detaljer som omfattas av försvarssekretess.


En mer rimlig placering (ur mitt lekmannaperspektiv) hade varit väster om hela övningsområdet vid ”taggen”. Där stör det troligtvis betydligt mindre, och området är dessutom grundare, vilket borde vara en positiv faktor när man ska anlägga saker på botten…


Mer läsning i ämnet:
SVT
Försvarsmakten om vindkraftverk
Tidigare inlägg här på bloggen


Vindkantring?

Reflektion
Gårdagens skräll i form av inlämnade motioner måste nog Vänsterpartiet stå för, hade aldrig någonsin trott att de skulle lämna in en sådan motion avseende värnpliktens återinförande men ack så man kan missta sig. Den bör läsas innan man fortsätter läsa inlägget.
Denna motions inlämnade är dels intressant ur ett Svenskt perspektiv dels ur ett Finländskt perspektiv där man nu försöker genomföra en namninsamling för att folkomrösta för värnpliktens avskaffande. Således i Sverige har vi prövat ett yrkesförsvar och fler och fler röster höjer sig nu för att det inte var så klokt och genomtänkt beslut som fattades. Där håller jag verkligen med Peter Hultqvist (S) som ofta belyser att det var med tre rösters marginal man valde att avskaffa värnplikten i Sverige.
Att situationen håller på att rämna inser nog de flesta seriösa bedömarna. När man i och med FM Org 13 arbetet valt att placera ut samtlig personal som på sikt skulle behövas för IO 14 intagande på aktuella placeringar vilket de facto ledde till uppsägningar av personal. För att ett halvår senare få besparingskrav på 500 miljoner kronor enligt RB5 på de faktiska lönekostnaderna så börjar man ju undra. Har man ens från Regering och Riksdagens sida reflekterat över att fast anställd personal skall ha lön och tillägg för sitt arbete kontra ersättning som de värnpliktiga hade?
Hade man gjort någon form av seriös analys av situationen hade man valt att titta på Norge som de facto valt att ha en mellan lösning delsvärnplikt dels stående förband i form av Brigad Nord. Den personalomsättning som t ex man har i Norge på vissa förband är hög och detta var något som även flaggades upp från Norskt håll till delar av den Svenska Försvarsmakten.
Jag skulle vilja drifta mig till att säga att Sverige har inte den ”socioekonomiska” situationen som gynnar ett yrkesförsvar vilket t ex man har i Storbritannien eller Förenta staterna. Vi har dels ingen utpräglad underklass dels rent populationsmässigt talar Sveriges befolkningsmängd emot en frivillighet för att kunna bemanna en Försvarsmakt. Att vi nu har till del ett stort inflöde kontras av ett nästan lika stort utflöde. Jag gör bedömningen att vi inom några år om vi fortsätter på inslagen väg kommer se att en soldat arbetar cirka 2 år.
Till detta skall då läggas att det tar cirka 15-18 månader (tidsreglerad personal) efter GMU att få in soldaten som en duglig medarbetare i sin enhet det som tog cirka 10-15 månader (ej tidsreglerad personal) med värnpliktiga beroende på befattning. Att beakta dock med värnpliktiga var att man ”skapade” krigsförband nu är det enskilda befattningshavare främst som utbildas. När då de två åren gått så anser sig individen mättad på det ”militära livet” och han väljer att fortsätta ute i det ”civila livet”. För han har i grunden en hög utbildningsnivå och anser i de främsta fallen att lönen inte motsvarar arbetet som ställs på han.
Är detta system då ekonomiskt? Det har jag mycket svårt att se, vissa främst från Alliansen hävdar att värnpliktssystemet ej var ekonomiskt vi utbildade t ex stridsfordonsbesättningar på löpande band. Ja det är helt rätt men de utbildades mot ett krigsförband visst som inte var stående, men om vi lyckades under t ex 1980-talet ha krigsförband med mobiliseringstider på 8 timmar så har jag mycket svårt att se att vi inte skulle kunna återgå till ett sådant system som de facto dels gynnar försvarsförmågan delsär realiserbart. Dagens yrkesförsvar är ur min horisont inte genomförbart och vi har bara sett början på det nu, det lär inte bli bättre.
Förhoppningsvis manar nu Vänsterpartiets motion till en ökad debatt kring vilken riktning Försvarsmakten skall ta och framför allt vilken Säkerhetspolitisk målsättning skall vi ha med den, för det börjar bli mer och mer svarta moln på himmlen som man snart inte kommer kunna undgå. Hur som haver bedömer jag att man har reflekterat över situationen som Försvarsmakten befinner sig i och väljer de facto att lägga fram ett förslag för att råda någon form av bot på den. All heder till er, trots att jag inte sympatiserar med ert parti så glädjs jag oerhört kring detta. Främst för att någon verkar tagit till sig vad som sägs i debatten.
Sen kan man ju om man vill vara lite konspiratorisk, fundera på om Socialdemokraterna börjat applicera liknande metoder som Alliansen. Det vill säga man låter ett av de mindre partierna i ens sammanslutning pröva att lägga fram ett förslag för att se hur det mottas och därefter arbetar utifrån det.
Motsätter jag mig nu yrkesförsvaret? Nej det gör jag inte, men jag tyckte vi var på väg mot en fungerande svensk lösning i slutet av 2000-talet. Många av förbanden hade s k registerförband i olika grader av insatstid. Det hade varit mycket enkelt att växla upp dessa till ett s k R10 förband. Fortfarande bibehållit en bas av värnpliktiga för att dels bemanna krigsförbanden dels dessa registerförband och framför allt skulle det utgjort en god rekryteringsgrund för officerskadern. Den rekryteringsproblematiken tänker jag inte bemöda mig att skriva om men det förtjänar definitivt ett inlägg kring våra två nya skolsystem.
Att det nu i Finland höjs röster på att man bör skrota värnplikten skrämmer mig oerhört. Ur en liberal synvinkel kan jag förstå det. Men se på Sverige vi har en befolkningsmängd på cirka 9,5 miljoner medan Finland har en befolkningsmängd på cirka 5,4 miljoner dvs vi är nästan dubbelt så stor i Sverige och har rekryteringsproblem till vårt rätt minimala yrkesförsvar. Sen visst vi får ramar kring hur många vi får anställa varje år, men jag har då inte sett någon större folksamling utanför kasernvakten kring dels individer som vill få anställning dels nyinrykta.
Nu gör jag bedömningen att man i Finland åtminstone initialt d v s de första fem (5) åren skulle klara av rekryteringen, främst för sitt historiska arv från dels Vinterkriget dels Fortsättningskriget och dess situation senare under VSB (Vänskaps och Biståndspakten). Med detta menar jag att det fortfarande finns släktingar o dyl som kan berätta om krigets fasor som gör att man känner en plikt mot sitt land att man ej vill att det skall återupprepas. Men sen då, när dessa kämpar tynar bort, vad händer då? Bedömt blir rekryterings problemen likartade som i Sverige, men konsekvenserna blir bedömt större m h t populationsmängden och därmed förmågan att bemanna krigsförbanden.
Detta lilla inlägg får bli tillika helgens inlägg för fokus ligger just nu på att följa Zapad’13, just nu består den kommande analysen av övningen av tre (3) A4 sidor, så förhoppningsvis kommer det ett läsvärt inlägg kring övningen i slutet av nästa vecka. För övrigt har bloggen nu passerat 100,000 sidvisningar sedan April, det trodde jag aldrig när jag startade det här. Tackar alla er läsare som tar er tid att läsa kring ens funderingar. Synd bara att man inte valde att sätta dit besöksräknaren på en gång.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Riksdagen 1
YLE 1

Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?



Svensk försvarspolitik börjar närma sig nivån på en dålig Åsa-Nisse-film ackompanjerad av Sven Rünos fantastiska verk Knashults paradmarsch. Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim verkar ha åstadkommit ett tillfälligt uppvaknande ur villfarelsen att den eviga freden är här för att stanna. En sekunden hävdar regeringsföreträdare  att vår försvarsförmåga är bättre än på väldigt länge och i nästa sekund hävdar företrädare för samma parti att det krävs substantiella anslagsförstärkningar. Knashults paradmarsch har aldrig passat bättre.

Som ni läsare kanske har märkt har inläggen den senaste tiden varit färre än vanligt. Faktum är att det var ÖB:s senaste uttalande som gjorde gällande att ”IO 14 fortfarande är operativt relevant” som starkt har bidragit till den tappade sugen att föra försvarsdebatt. Men det var förhoppningsvis bara en tillfällig svacka. Efter flera års intensiv debatt om att försvaret i dag inte ens kan försvara Sverige i en vecka på en plats, och att Gotland av alla bedömare anses som strategiskt viktigt, så anser ÖB att ett försvar primärt dimensionerat för mindre insatser utomlands är relevant för att försvara Sverige med. Detta trots att de flesta bedömare med sakkunskap verkar vara överens om att försvaret borde stärkas på grund av en oroväckande omvärldsutveckling i vårt närområde som inte handlar att strida mot pirater och terrorister. Jag och många andra håller uppenbart inte med ÖB.

Jag blev uppriktigt sagt väldigt besviken på ÖB efter detta uttalande, i synnerhet då hans närmaste män i Försvarsmaktens högsta ledning efter att debatten om uttalandet gick igång har deklarerat att ”ÖB kommer att stå fast vid detta”. Jag har absolut förståelse för att ÖB i första hand vill se en finansiering av IO 14 där det i dag saknas 5 miljarder årligen för att förverkliga den beställda organisationen. Dessa pengar måste fram, men borde inte vissa justeringar ske? Borde exempelvis inte Marinen stärkas? Som bekant har samtliga marina materielprojekt strukits! Detta måste åtgärdas snarast och den marina numerären måste öka. Detta är bara ett exempel i raden av justeringar som borde göras.

Det finns en annan aspekt på det hela också. Det är möjligt att ÖB tror att han skyddar sin personal genom att stävja ytterligare förändringar, detta som ett led i att ta hand om det dåliga resultatet från FM VIND. Om så är fallet så tror jag han gör en felaktig bedömning. Min bild av läget är att Försvarsmaktens personal inte är särskilt oroliga för nya förändringar. Jag tror uppgivenheten som visar sig i FM VIND till stor del har sin grund i att man inte längre tror på Försvarsmakten som helhet och den försvarsförmåga som kan åstadkommas här och nu. Försvarsmaktens personal befinner sig mitt i verksamheten och har sedan länge synat de försvarspolitiska lögnerna om nivån på försvarsförmågan. Att göra justeringar för att öka försvarsförmågan skulle åstadkomma ökad trovärdighet och därmed anställd personal som återfår tron på systemet!


Ett trovärdigt försvar måste skapas, och det måste ske nu! Det duger således inte att vara nöjd med IO14. Inte ens om man lyckas vända upp och ned på Borg så att fem miljarder trillar ur han byxfickor så att det går att förverkliga den beställda organisationen.

Många tar uttalandet ”inget försvarsbeslut har någonsin finansierats och genomförts” som intäkt för att fullfölja vägen mot IO 14. Att använda det argumentet för att inte korrigera nuvarande organisation är en farlig väg att gå. I tider då omvärldsläget försämras så måste man ha ett öppet sinne och vara lyhörd för att anpassa försvaret efter rådande läge. Det innebär inte att IO 14 måste skrotas helt och hållet. Majoriteten av krigsförbanden och materielen är operativt relevant. Det handlar om justeringar, i vissa fall omprioriteringar, men framför allt om att öka volymer från nuvarande demonstratornivå till en operativ tillräcklig nivå. Luftvärn i alla dess former, långräckviddiga sjömålsbekämpande system och sensorerer för spaning och målinmätning är det som borde få högsta prioritet. Det sistnämnda är en av de större bristförmågorna just nu som det sällan pratas om.

Om man lyssnar till de senaste utspelen från politisk nivå och sedan jämför med hur det har låtit de senaste åren så kan man nästan tro att det pågår en nyinspelning av Åsa-Nisse i kronans kläder. Bakvänd handläggning har varit gällande. Budget först – därefter uppgift. Detta trots att det handlar om statens viktigaste uppgift, att skapa säkerhet för den egna befolkningen. Man tar sig för pannan. 

För det var inte länge sedan Anders Borg stod på scenen i Almedalen och deklarerade att mångmiljardbelopp minsann skulle strykas från försvaret. I publiken satt hans försvarsminister Mikael Odenberg som ett frågetecken och fick informationen samtidigt som alla andra åhörare. Amatörmässigt skött i sak, och en amatörmässig hantering av försvar- och säkerhetspolitiken. I dag är det annat ljud i skällan, nu vill helt plötsligt både statsminister och finansminister öka anslagen.

För mindre än ett år stod Sveriges statsminister Reinfeldt inför en skolklass på Bromangymnasiet i Hudiksvall och sa att Sovjets militärmakt hade rostat sönder och att den militär upprustning i Ryssland sker från en mycket låg nivå. Han sade även att Ryssland varken har viljan eller förmågan att anfalla svensk terräng och hålla den.

Reinfeldt hade både rätt och fel. Viljan att anfalla Sverige är förhoppningsvis fortfarande låg, men bedömningen att Ryssland inte har viljan att anfalla och ta terräng var som Sten Tolgfors skulle sagt – ”heeeelt fel”. Strategiskt överfall på Ukraina och tagandet av terräng i form av hela Krim utan att avlossa ett enda skott tyder på att det finns en enorm och mycket respektingivande militär förmåga som är långt från sönderrostad. Hade Ryssland inte haft den militära förmågan hade Europa och USA vidtagit militära åtgärder likt i Irak, Afghanistan, Kosovo, Bosnien osv. Nu står vi inför fullbordat faktum och ett militärt ingripande i Ukraina är mer eller mindre omöjligt. Vem riskerar att starta tredje världskriget för att återbörda Krim till Ukraina där majoriteten av befolkningen ändå vill tillhöra Ryssland? Ingen!


Vi är många debattörer som länge hävdat och debatterat för att det inom det svenska försvaret måste finnas en hotbildsoberoende grundförmåga, en lägstanivå avseende försvarsförmåga. 

I stället har det experimenterats med ett nytt personalförsörjningssystem som aldrig ens från första början hade förutsättningarna för att lyckas, vilket många insatta individer försökte påvisa. Inte minst så gjorde brigadgeneralen och dåvarande personalchefen Bengt Axelsson detta utan gehör från varken ÖB eller regeringen. Reformen skulle genomföras till vilket pris som helst. Detta har inneburit att kostnaderna ökar lavinartat och därmed inneburit färre övningar, färre gångtimmar på fordon och fartyg och minskad flygtid. Så här kan vi givetvis inte fortsätta.

När vi nu nås av signaler att det finns indikationer på att Ryssland kommer att gå in i östra Ukraina och kanske ur ett svenskt perspektiv ännu mer allvarligt – att Moskva uttryckt oro för den ryskspråkiga minoriteten i Estland så börjar läget blir så pass allvarligt att omedelbara åtgärder måste till.

Att Ryssland bara nämner de baltiska staterna, och i det här falls särskilt Estland samtidigt som annekteringen av Krim har skett, och dessutom av liknande orsaker borde göra hela vår regering sömnlösa. Att sitta i båten och invänta en försvarsberedning och ett nytt försvarsbeslut 2015 är inte tillräckligt.

Wiseman skrev idag ett förslag på tre punkter där de två första går att åtgärda redan under kommande torsdags regeringssammanträde. Jag vill särskilt understryka vikten av att stoppa FM Org 18 samt tillse att förbanden kan öva. Det kan ske genom att låta riksdagen fatta beslut om att flytta pengar från  anslaget 1.2 internationella insatser till 1.1 förbandsversamhet. Att behålla personalrader och att öva befintliga förband är ett första steg.

Det kanske finns de som tror att Försvarsmakten sitter och planerar hur att stärka försvarsförmågan när det stormar i världen. Men så är det inte, för verkligheten innebär tyvärr på motsatsen. Det Försvarsmakten lägger den mesta tiden på just nu är tre saker, och alla tre inverkar negativt på försvarsförmågan. Hela Försvarsmakten är upptagna med att planera för reduceringar p.g.a. att man är ålagda att spara 500 miljoner då personalrader ska reduceras på samtliga förband. Det stärker inte försvarsförmågan. Det andra är att följa upp årets skrala ekonomi för att inte övertrassera budget. För Marinens del har det inneburit att man i ett tidigt skede exempelvis fått stryka deltagandet i den nyss avslutade Cold Response, och för höstens stora övning SWENEX finns det inte pengar. Den tredje faktorn som ger huvudbry är att man redan idag sitter och räknar på hur mycket övningsverksamhet som måste strykas för kommande år 2015. Det ser i dagsläget ännu värre ut än för innevarande år.

Det finns med andra ord ingen pågående planering för att kunna stärka försvarsförmågan. Allt går ut på att reducera och spara, vilket innebär sämre försvarsförmåga och färre övningar.

När då Karin Enström i dag fortsätter att mangla ut samma budskap som vanligt i en färsk artikel på SvD Brännpunkt om den förträffliga försvarspolitiken , jag då vet man inte om man ska gapskratta eller sätta sig ner och bara gråta.

Med bakgrund av att pengarna för övningsverksamheten i Försvarsmakten inte har ökat, utan istället minskat med 144 miljoner kronor jämfört med föregående år, något jag bevisat i ett tidigare inlägg under rubriken ”När sanningen kryper fram” så framstår försvarsminister Enström som en träfigur med växande näsa.

Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.

Det som nu sker i Försvarsmakten är en omfattande ambitionsökning med syfte att skapa ett modernt och tillgängligt försvar som stärker Sveriges försvarsförmåga.

Frågan man ställer sig är då vem som informerar försvarsministern. Är det Försvarsmaktens högsta ledning? Är det förbandschefer? Är det personalen vid förbanden vid ministerbesök? Om så är fallet så ljuger inte Karin Enström, då är det Försvarsmakten som ljuger.  Men jag vill inte tro att så är fallet. Jag hoppas att samtliga chefer och all personal i Försvarsmakten är uppriktigt och beskriver sakernas tillstånd som de är vid ministerbesök. Allt annat vore skamligt.


Men försvarsberedningen då, där är det väl ändå ordning och reda?

Nej, tyvärr inte. Cecilia Widegren (m) och Torbjörn Björlund (v) vill tydligen inte att situationen i Ukraina ska tas med i försvarsberedningens rapport. Trots att det var av just den anledningen som försvarsberedningen fick ytterligare 90 dagar av regeringen på sig för att färdigställa rapporten och för att kunna ta de senaste tidens händelser i Ukraina i beaktande. Widegren menar att beredningens förra rapport om Ukraina är tillräckligt bra….

Folkpartiets Allan Widman är av en helt annan uppfattning.

– Det vore tjänstefel av en försvarsberedning att inte uppmärksamma och problematisera det som nu händer i Ukraina, betonar han.

Läser man i dag Expressen så stärks bilden av att vi beskådar en gammal Åsa-Nissefilm. Det är enligt Expressen kaos i försvarsberedningen. Kaos är väl förmodligen en kvällstidningsrubrik, men jag har svårt att tro att citaten inte skulle vara äkta.

En ledamot beskriver stämningen som usel och hävdar att ordföranden ”besitter en ofattbar inkompetens”. 

– Hon har fortfarande inte fattat att världen förändrats. Det är klackarna i backen bara.
En annan ledamot menar att Cecilia Widegren på gårdagens möte ”lyckades få alla utom Miljöpartiet på dåligt humör”.

I försvarsberedningen finns det alltså en samsyn mellan Moderaterna och Miljöpartiet om driver linjen att försvarsförmågan är tillräcklig och att några ökade försvarsanslag inte behövs, eller rättare sagt försvarsberedningens ordförande anser det. Man får ju för formens skull hoppas att alla tre moderater i beredningen är överens om detta….


Sammanfattningsvis så ser läget ut så här…

Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland.

ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen så som terrorister och pirater.

Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.

Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.

Finansministern och statsministern vill helt plötsligt till föra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.


Självklart ska vi vara glada över att det nu öppnas upp för förstärkningar av försvarsanslaget. Detta har vi efterfrågat under lång tid. Men processen och den politiska seriositeten i denna så viktiga fråga har en hel del övrigt att önska. Med detta för ögonen så är det kanske inte så konstigt att man ser vissa likheter i detta försvarspolitiska skådespel med en gammal dålig Åsa-Nissefilm?



Media:
SVT
SVT (Intervju med Anders Borg)
SVD1, 2, 3, 4, 5
Aftonbladet
Expressen

Bloggar:
Clas Arvidsson
Sjätte mannen
Cornucopia, 2

Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?

Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:

”Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.”

Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.

Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:

1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)

2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.

3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.

4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.

5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.

6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).

Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.

Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.

IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades.  (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)

Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten

Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.

Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.

Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.

Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.

Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.

Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?

Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.

Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.

Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.

Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.

Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.

Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten

För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?

I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.


Beredskap: Hela Försvarsmakten är dock drabbad av friktionerna inom den nya personalförsörjningen innebärande att man även om pengarna fanns inte kan öva hela förbanden och insatsorganisationen innan organisationen någon gång långt bort i framtiden är fullständigt personaluppfylld. De personalrader som ej är fyllda med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän är tills vidare fyllda med värnpliktig personal. Antingen personer som gjort värnplikten innan 2010 eller personer som valt att avsluta sin anställning som soldat eller sjöman och därför sorterar under pliktlagen. Något inkallande för övning kan här ej ske innan regeringen beslutar att höja beredskapen.


Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.

Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.

Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.

IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.

Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.

Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.

Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.

Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.

Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan Danielsson, Peter Hammarberg

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 4

I de tre tidigare delarna har jag visat hur Försvarsmaktens viktigare materielsystem har en klart vikande trend vad gäller övningsverksamheten. Man når alltför sällan upp till de målsättningar som satts upp för respektive år, vilket utslaget över ett antal år blir till en omfattande kompetensskuld genom ränta-på-räntaeffekten.

Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.

Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013


Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.

Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.

Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?

Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.

Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.

Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.

En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.

Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.

Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken – helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.

Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Folk & Försvar 2014 – Dag 3



Så var då Folk & Försvar 2014 avslutat för den här gången. Eftersom jag tidigare har utlovat ett inlägg från den tredje och sista dagen får jag hålla löftet och summera även om det blir några dagar sent. Den sista dagen präglades av renodlad försvarspolitik vilket var mycket intressant att ta del av.

Försvarsminister Karin Enström var inledningstalare och lade således grunden för dagen med sitt tal. Karin Enström har fått utstå mycket kritik från den här bloggen, men den här gången vill jag ge hennes anförande ett förhållandevis gott betyg om man ser det isolerat. Möjligen har den massiva kritiken från alla håll haft viss påverkan på ministern om att inte skönmåla läget inom Försvarsmakten. Givetvis så framkom det som vanligt att regeringen genomför satsningar på försvaret och försvarsförmågan var som vanligt god, men det var inte lika frustrerande att lyssna på som intervjun i radions P1 från tidigare i veckan. Även om själva talet får godkänt så kom ministen inte med några nyheter i sitt tal, snarare tvärt om.

Karin Enström trampade under sitt tal rejält i klaveret vid ett tillfälle. Detta då hon raljerade över alla de som kritiserar regeringens försvarsreform och att försvarsförmågan är låg. Ministern påstod att dessa uttryck var ”ett hån mot personalen”. Något hon uttryckte stor ilska över.

Det Karin Enström uppenbart inte har koll på är att kritiken ute på förbanden inte riktas mot de som försöker beskriva reformen och försvarsförmågan, exempelvis ÖB (fram till januari 2013). Den massiva kritiken riktas istället åt ett helt annat håll, exakt var den riktas behövs knappast beskrivas närmare.

På det större planet när det kommer till regeringens försvarspolitik så har det nu gått så långt att ministern nu helt öppet kritiseras av såväl Mikael Odenberg som Anders Björck – båda två tidigare moderata försvarsministrar. Detta måste vara helt unikt inom svensk politik i modern tid.

I intervjun från samma dag med Expressens Niklas Svensson så blev försvarsministern rejäl grillad, och på frågan hur hon ställer sig till riksrevisionens rapport så framgick det att hon inte delade slutsatserna i rapporten och att de gör fel bedömning ”Vi hade mätt på ett annat sätt” säger försvarsministern. I samma intervju säger Karin Enström också att när hon besöker Marinens fartyg så möter hon fartygschefer som säger att ”Vi når upp till en förmåga som vi aldrig skulle kunna nå med värnpliktiga”. Av det sistnämnda drar jag en slutsats. Politiker kommer alltid att ta med sig citat från förbandsbesök som stödjer och bekräftar den egna politiken, i det här fallet personalförsörjningsreformen. För det andra så måste man fråga sig om ministern avser förmågan på den enskilda sjömannen eller förmågan som helhet. Det är nämligen två helt skilda saker.


Nästa talare var ÖB Sverker Göranson

ÖB gör som vanligt ett bra framträdande. Han är lugn, trygg och påläst. Han har dessutom en mycket god förmåga att lätta upp stämningen i lokalen. Det som däremot är alldeles uppenbart, och blev tydligt redan i Almedalen i somras, är att ÖB bytt taktik och blivit mer återhållsam i sin kritik. Den sker nu på annat sätt. I andra forum och i dokument som perspektivplaneringen etc.

Problemet blir att ÖB vid en snabb anblick uppfattas som han bytt ståndpunkt och backat i sina ekonomiska krav på regeringen för att kunna sätta upp en fungerande försvarsmakt. Att myndigheten Försvarsmakten närmar sig regeringen är i grunden positivt, men det är olyckligt att man som ÖB i vissa fall gör, pekar på att att läget inom Försvarsmakten är gott. Sannolikt har Försvarsmakten bestämt sig för att enbart utgå från vad man verkligen är ålagda att lösa för uppgifter och inte fokusera på vilket försvar Sverige de facto skulle behöva. Tittar man enbart på ålagda uppgifter blir bilden givetvis något ljusare. Men om ”hela Sverige ska försvaras” bör debatten och beskrivningen av läget se ut på ett helt annat sätt.

Även om rekryteringen når sina mål så blir detta helt obsolet om man inte lyckas behålla personalen. Det är detta som borde mätas och diskuteras – inget annat. Att regeringen reducerar Försvarsmaktens i numerär (stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon, fartyg – listan kan göras lång) nämndes inte över huvud taget. Att 2014 ser ut att bli ett mycket kärvt år ekonomiskt och övningsmässigt borde ÖB tryckt på hårdare. Att man är ålagda att reducera personal genom regeringsbeslut 5 togs inte upp i någon större omfattning.

Sammanfattar man ÖB och hans tal så framstår läget i Försvarsmakten som relativt gott. Jag känner inte igen mig i den uppmålade bilden, och jag tror få andra gör det. Den senaste temperaturmätningen FM VIND tyder även den på något helt annat än att allt är gott. Detta tog förvisso ÖB upp som ett problem man nu avser att hantera vilket är bra och nödvändigt.

Att ÖB inte pratar problem, utan lägger fokus på det som är bra och det som fungerar kan inte bero på annat än att han vill gjuta mod i personalen och minska klyftan mellan Försvarsmakten och regeringen. Det är en bra ambition, men den har också vissa baksidor då personalen idag är mycket upplysta och har en bättre förståelse för helheten än vad man kanske hade för 5-10 år sedan.    

Därefter var det försvarspolitikernas tur att tycka till

Peter Hultqvist var i den skaran först ut. han tryckte som vanligt, och helt korrekt på att skönmålningen av läget inom Försvarsmakten måste upphöra. Han ville inte säga något om några ekonomiska ökningar av försvarsanslaget utan ville invänta försvarsberedningens rapport där man just nu jobbar med underlag som direkt påverkar den framtida ekonomin.

Precis som Peter Hultqvist gjorde argumenterade vänstern genom Torbjörn Björlund mot ett NATO-medlemskap. Vänstern har däremot aviserat kraftfulla anslagsökningar. Märkligt och oväntat vid en första anblick. Men min analys ger vid hand att detta är ett sätt att förhindra ett eventuellt NATO-medelmskap. För vänstern är ett Alliansfritt Sverige mycket viktigare än att man tvingas skjuta till mer pengar till försvaret. Märkligt kan tyckas, men helt i linje med vänsterpolitiken.

Centerns Staffan Danielsson höll ett bra tal där han konstaterade en mängd oroväckande fakta som framkommit i försvarsdebatten och i försvarsmaktens dokument. Staffan är saklig och påläst men radar enligt normalrutin ett antal fakta, men uttrycker alltför sällan sin egen åsikt om vad och hur saker borde åtgärdas. Min analys ger vid hand är att Staffan personligen vill åtgärda det prekära tillståndet, men att han inte har partiets mandat att uttala sig i konkreta termer av anslagsökningar. (även om han berörde det under frågestunden). Minns historien att det var just Centern som inför bildandet av Alliansen var det parti som mest av alla drev på att försvarsanslaget skulle minskas!

Sverigedemokraternas Mikael Jansson var inte rädd för att prata om ett ökat försvarsanslag vilket är glädjande i dessa tider. Problemet med Sverigedemokraterna är att man fortfarande tror att det nordiska försvarssamarbetet ska fungera och är mot NATO. Det förstnämnda är som bekant problematiskt. Det andra är Sverigedemokraternas akilleshäl. Vänder man i den frågan kommer SD att bli en tung spelare inom försvarsområdet.

Även kristdemokraternas Mikael Oskarsson höll ett bra tal och framstår nu allt mer som de gamla Moderaterna. Här är man konkret och efterlyser mer öppenhet runt problemen i försvaret och ett mer nationellt fokus. Att Oskarsson pekar på vikten av luftvärn är mycket vitaliserande. Kristdemokraterna tillsammans med Folkpartiet står i försvarspolitiken nu mycket långt ifrån Moderaterna, det är alldeles uppenbart.

Peter Rådbergs tal innehöll inget av större intresse, och inget nytt, varför det inte kommenteras närmare.

Folkpartiets Allan Widman höll det mest udda talet genom att peka på alla brister som måste åtgärdas tillsammans med en mängd konstateranden. Allt uttalat i korta meningar eller enbart enstaka ord. Detta måste ses då det inte går att förklara på ett begripligt sätt.

Försvarsberedningens Cecilia Widegren och Johan Wiktorin

Cecilia Widegren berättade om försvarsberedningens arbete. Det var tyvärr slätstruket och intetsägande. Vilket parti Widegren tillhör råder det ingen tvivel om ens när hon uttrycker sig i rollen som ordförande i försvarsberedningen. Jag är inte säker på att alla ledamöter skriver under på alla beskrivningar. Jag bedömer att det kommer att krävas många kompromisser för att samtliga ledamöter ska kunna skriva på beredningens rapport och stå bakom den. Jag bedömer det även som att den kommer att innehålla åtskilliga reservationer.

Senare på dagen var det tur för Johan Wiktorin att ge sin syn på sakernas tillstånd. Som vanligt mycket bra, i synnerhet det förslag till anslagsökning i en stigande trappa som successivt ska stämmas av mot det säkerhetspolitiska läget. Ett bra exempel på ett finansieringsalternativ som flera av riksdagens partier bör kunna skriva under på. Detta då förslaget får en konkret och direkt förankring i verkligheten. Jag rekommenderar att alla tittar på just Johan Wiktorins anförande.


Man kan mycket kortfattat sammanställa det som framkommit under konferensen så här..

Moderaterna inkluderat statsminister och försvarsminister anser att allt är väl. Försvarsförmågan stärks, man satsar på försvaret och försvarsreformen går riktigt bra. En bild som få delar med Moderaterna.

Försvarsmakten har i sin tur förändrat sin retorik när man nu närmat sig regeringen och uttrycker sig mer försiktigt. Att ÖB samtidigt påpekar att det enbart är Stockholm som skall (och kan?) försvaras inom ramen för det en-veckasförsvar som aldrig kommer att kunna uppnås tyder på vad man egentligen anser om den faktiska försvarsförmågan – men det säger man inte längre lika öppet som tidigare.

Socialdemokraterna anser att läget är bekymmersamt, men vill inte utfästa några anslagsökningar. Vänstern vill förvånansvärt öka anslaget, Miljöpartiet vill minska anslaget. Här blir ett trovärdigt regeringsalternativ och en överenskommelse inom försvarspolitiken ett rejält problem efter nästa val.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och till viss del även Centern anser att utvecklingen i Ryssland är oroväckande och att anslagsökningar behövs! Här står man långt från Moderaterna varför en framtida eventuell uppgörelse ser mycket svårartad ut.

Sverigedemokraterna vill som bekant öka anslaget kraftfullt. Hamnar man i en vågmästarroll efter valet kan partiet få stor påverkan även inom försvarspolitiken. Men hur det blir med den saken återstår som sagt att se.

Sammanfattning

Med förra årets något slätstrukna konferens i minnet så har jag inför denna konferens önskat mer spets i arrangemanget genom att uppmuntra till debatt och inte bara torra anföranden. Jag vill verkligen ge arrangören en eloge för att man genom ett mer smakfullt program och en professionell moderator i egenskap av Pernilla Ström tillsett att det så har blivit. Huruvida man från Folk & Försvars sida har tagit intryck av åsikterna från denna blogg låter jag vara osagt. Det vore förmätet att tro det. Men jag är som sagt mycket positivt överraskad och hoppas på en fortsättning på samma spår inför nästa års konferens.

Tack Folk & Försvar för en väl genomförd konferens som verkligen väckt försvarsfrågan till liv igen. Nu är det upp till oss andra att hålla debatten vid liv fram till Almedalen där försvarsfrågan ånyo kommer att hamna i fokus. Lita på det!

Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar – Dag 2

Folk & Försvar – Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media
SvD – Därför är krisen för försvaret så djup
SvD Brännpunkt – Karin Enström & Carl Haglund: Nu fördjupar vi samarbetet
SvD Ledare – Claes Arvidsson: Lika hård som ett löskokt ägg
SvD – Mer försvarssamarbete med Finland
SvD – ÖB: Rubba inte försvarsreformen
SvD – Folkpartiet vill skapa ny värnplikt
DN – Mest uppseendeväckande är att V vill höja försvarsanslaget
DN – Folk & Försvar: Frapperande dålig stämning
DN – MP tänker inte stoppa JAS affären
DN – S skjuter besluten framför sig
Expressen – Carl Bildt ger sig in i debatten om försvaret
Expressen – Allan Widman stöttar kritiken mot försvaret
Expressen – Anders Björcks hårda kritik mot Karin Enström
Expressen – Rödgröna sprickan i försvarsfrågorna
Expressen TV – Sprickan i Alliansen över försvarsfrågan
Expressen TV – Karin Enströms svar på den hårda kritiken
Aftonbladet – Reinfeldt sågas av egen ex-minister
Aftonbladet – Anders Lindberg: Svenska soldater ska nog inte bara sparka grus
Aftonbladet – Anders Linberg: På Folk & Försvar har redan regeringen avgått
Aftonbladet – Anders Linberg: Elefanten i rummet är värnplikt
Aftonbladet TV: Karin Enström
Aftonbladet TV: Wiseman
Aftonbladet debatt: Johan Forssell
BLT – När försvaret blev en slagpåse
BLT – Löfvén är bakbunden
BLT – Låt inte nostalgin styra
VLT – Kan Sverige försvaras
UNT – Många skäl till Allianser
YLE – Samarbete ett mantra på försvarskonferens
SVT – Norskt beslut försvårar NATO-samarbete
SVT – Karin Enström: Vi fortsätter stärka försvarsförmågan
SVT – Reaktioner på Stefan Löfvéns tal
SVT – Försvarsministern och ÖB
SVT – Stefan Löfvéns tal
SVT – Försvarspolitiken en plåga för Reinfeldt
SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT – De egna leden (Mikael Odenberg) kritiserar försvarspolitiken
TV4 – Vänsterpartiet vill återinföra värnplikt – vilket får starkt stöd i mätningar
TV4 – Sammanfattning av Folk & Försvar
TV4 – Försvarsministerns tal vid Folk & Försvar (Se talet!)
TV4 – Fler säker sig till försvaret
DT TV – Så vill Peter Hultqvist forma försvaret
Dala Demokraten – Hultqvist föreslår webbmönstring
DI – Odenbergs sågning får stöd i Alliansen
Ny Teknik – Archer dröjer till 2015
SR – ÖB varnar för förändringar av försvaret
SR – Studio ett: Anders Björck & Mikael Odenberg

Bloggar
Wiseman
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Allan Widman
Rolf K Nilsson
Cecilia Widegren
Sjätte mannen
PJ Anders Linder

Försvarsmakten videblogg
ÖB
ÖB (Anförande)
C PROD (Anders Silwer)
C MUST (Gunnar Karlsson)

Gästinlägg: Över gränsen

Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre. 
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.

I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.

/Cynisk
_______________________________________________________________________________

Över gränsen

I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.

Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.

Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.

Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.

Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.

Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.

/En i den ökande skaran cyniker

Bör vi växla fokus för våra ambitioner?

Högtid och glädje på examensdagen! Det  gäller dock att behålla våra officerare och specialistofficerare. Rimliga arbetsförhållanden är här en viktig faktor. Foto: Niclas Ehlén, Combat Camera, Försvarsmakten. Försvarsmakten står med stor sannolikhet de närmaste tio åren inför en minst sagt intressant period. De politiska vindarna har vänt från att kalla Sveriges försvar för ett särintresse […]

Säkerheten är odelbar – inte bara fråga om väpnat angrepp

I våras lämnade Försvarsberedningen sin rapport – i fortsättningen kallad ”Rapporten”. ”Normalt” borde därmed försvarsdebatten vara, om än tillfälligt, avslutad eftersom denna rapport är resultatet av svåra kompromisser mellan de olika partiernas företrädare. Men i år har Försvarsministern öppnat för ett omtag. Debatten är därför fri fram till dess försvarspropositionen är lagd. Rapporten har många […]

Never go full retard

av Tobias Christensson och Kristian Stenberg Soldat ur 71 motoriserade skyttebataljonen övar i Norge under Trident Juncture. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten. Uttrycket ”never go full retard” är hämtat från den amerikanska komedin Tropic Thunder[1] där Kirk Lazarus, en av filmens huvudkaraktärer spelad av Robert Downey Jr, anför ett resonemang angående möjligheterna för en skådespelare att […]

Stridens grundläggande behov

av Ulf Henricsson T 72 i typisk ”ÖN”-terräng – hur får vi ut minorna för att stoppa den? Hur kommer vi åt den med våra pansarvärnsvapen och hur skyddar vi oss för dess kulsprutor? Författaren var med vid försöken med olika stridsvagnstyper. Foto: Ulf Henricsson För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg […]

2,5 dygn på ett skär i ytterskärgården

Foto: Kustbevakningen (KBV 502)



Det här inlägget kommer att avhandla en händelse i oktober förra året, d.v.s. för drygt två månader sedan. Det handlar om en ensamseglare som natten mot den 25 oktober förliste med sin segelbåt i St Annas yttre skärgård, lyckades ta sig upp på ett skär, och som lyckades överleva där i över två dygn innan hjälp anlände.

Att det här fallet tas upp på denna plats beror helt och hållet på att flera av varandra oberoende personer som på olika sätt var delaktiga i sjöräddningsinsatsen har hört av sig och bett mig att granska just denna händelse ur ett sjöräddningsperspektiv i allmänhet och med fokus på räddningshelikopterinsatsen i synnerhet. Först när jag satte mig in i ärendet på djupet förstod jag varför.

Slutet gott, allting gott – brukar man ofta säga. Det slutade gott den här gången. Sjöfartsverkets helikopter Lifeguard 005 från Ronneby hittade den nödställda mannen, landade på ön och tog ombord honom och förde honom därefter till Universitetssjukhuset i Linköping för vård. Således kan man konstatera att slutet var gott, men hur såg vägen dit ut?

Larmet går

Onsdag 25 oktober kl 16:44 

Kustbevakningen kontaktas via mail från en person, vars vän – en rysk man – som som ensam ska segla sin mindre segelbåt till Spanien från Stockholm södra skärgård. Anledningen till mailet är utebliven kontakt med honom under de senaste 18 timmarna. Senaste gången mannen hördes av var under natten mot onsdagen då han befann sig några distansminuter nordost Arkösund.
KBV vidarebefordrar informationen till sjöräddningscentralen (JRCC).

JRCC påbörjar resursinventering, och 45 minuter senare klassar JRCC upp ärendet då ”fara för liv inte kan uteslutas” och konstaterar redan här att ”man behöver söka mer aktivt”.

Man konstaterar redan här att ”Flygspaning är önskvärt då området är stort och att det är svårspanat från ytan” D.v.s. spaning från båtar är inte optimalt.

Onsdag 25 oktober kl 17:30 

Kustbevakningsflyget KBV 503 larmas och påbörjar kl parallellsök i området från Häradsskär upp mot Oxelösund med E17 00 00 som begränsningslinje i väster (vilket oturligt nog skulle visa sig vara en knapp distansminut öster om positionen på den nödställda personen).

JRCC vidtar under kvällen även åtgärder i form av olika meddelanden på VHF och NAVTEX med uppmaning att hålla utkik efter båten. Man vidtar även en rad andra åtgärder.

Försvarsmakten genom Sjöbevakningscentralen (SjöC Gbg) blir omgående engagerad för att ta fram radarhistorik/spårning.

SAR-helikopter Visby

Onsdag 25 oktober kl 18:42 

Redan en timme efter att uppgifterna kommit in, och arbetet med att skapa sig en bild av läget så har man på JRCC konstaterat att det i första hand är flygande resurser som krävs.

JRCC ringer därför befälhavaren på räddningshelikoptern i Visby kl 18:42 på kvällen för att ”höra om de har möjlighet att söka och vad de kan göra”.

Svaret från befälhavaren till JRCC blir att han ”ska kolla vädret och fundera”.

15 minuter senare – klockan 18:57 meddelar befälhavaren till JRCC att han ”kan inte gå pga vädret. Detta med de nya väderminima. Kan eventuellt gå när det ljusnar.”

Man kan alltså ännu en gång konstatera att Sjöfartsverkets nya väderminima ännu en gång har inneburit sådana begränsningar att man inte startar mot en befarad nödställd person. Detta samtidigt som kustbevakningsflyget med ett större flygplan genomför parallellsök på låg höjd över skärgården i mörker!

Flygplanet KBV 503 meddelar kl 19.10 att man genomför parallellsök med 1 NM sökavstånd och att man har möjlighet att fortsätta i ytterligare två timmar (fram till ca kl 21.00).

Fartyget KBV 033 som har kommit upp i området meddelar att det är svårsökt mht sjöhävningen, och man fattar beslut om att avbryta deras insats.

Fortsatt spaning

Kvällen Onsdag 25 oktober

Polisen är nu inkopplad och bistår med pejling av var mannens mobiltelefon tidigare har befunnits sig.  Man erhåller ett antal pejlingar som ger begränsningslinjer som innebär att sökområdet stämmer väl överens med det område som KBV 503 har fått tidigare.

KBV 503 fortsätter att söka under sena kvällen och utökar sökområdet något, men Sjöfartsverkets helikopter uteblir.

När KBV 503 kl 2115 måste avbryta och gå mot basen Skavsta så gör räddningsledaren bedömningen att det är för svårspanat för ytenheter, och eftersom man inte har tillgång till några flygande resurser så gör man därför ett uppehåll i det aktiva sökandet efter mannen.

KBV-flyget återupptar sökandet och ASC 890 ansluter

Morgonen Torsdag 26 oktober

Under kvällen och natten ställer JRCC flera gånger frågan huruvida KBV-flyget har möjlighet att återuppta sökandet på morgonen, och att man vill ha upp dem så fort som möjligt när det ljusnar.
Strax efter kl 0800 startar KBV 502 och fortsätter spaningen i det aktuella området.

KBV 313 påbörjar att söka av hamnar i området.

Kl 10.43 ansluter även Försvarsmaktens radarspaningsflygplan ASC 890 i sökandet. Man startar från Malmen och söker i området Oxelösund – Gotland – Ölands norra udde.

Kl 13.28 avbryter KBV 503 sökandet, och en timme senare kl 14.34 avbryter även ASC 890 sökandet och går tillbaka till Malmen.

Kl 15:39 ansluter KBV 503 och fortsätter sökandet efter sin ordinarie flygrutt.

Någon helikopter från Sjöfartsverket larmas inte ut under hela dagen, trots att man redan under den tidiga morgonen var angelägna om att få upp flygande resurser (KBV) för spaning.


Ny bedömning av situationen

Torsdag 26 oktober kl 17:30

Räddningsledaren gör på torsdag kväll följande bedömning (kortfattat):

Området avsökt, det finns inga tecken på olycka.
Det kan dock ändå inte uteslutas att den saknade har råkat ut för något.
Den sammantagna bedömningen är att inte fortsätta med aktiv sökinsats, utan klassa ärendet ovisshet istället fortsätta med inre spaning

Man genomför inre spaning i stor omfattning under natten och morgonen genom att kontakta en rad personer och därmed kan man utesluta en mängd platser/hamnar.

Återupptagning av flygspaning under morgonen

Morgonen Fredag 26 oktober

Kl 09:13 startar Flygvapnets ASC 890 ånyo från Malmen och får det senast fastställda sökområdet. JRCC pratar senare även med FTS /JAL där man kommer överens om att en rote JAS 39 Gripen ska flyga över området och söka efter den försvunna segelbåten vilket man också gör.

Räddningshelikoptern Visby larmas

Förmiddagen  Fredag 26 oktober

Kl 1015 larmas räddningshelikoptern Lifeguard 002 på Visby för sök mellan Harstena och Häradsskär!

Den här gången startar helikoptern, men det dröjer nästan en timme innan helikoptern kommer iväg. Den lyfter kl 11:09 från Visby flygplats, dvs hela 54 minuter efter larm.

Kl 10.45 innan helikopter från Visby kommer i luften gör Rescuerunner Gränsö några fynd där man bland annat hittat en kudde med ryskt tvättråd samt en rad andra saker som eventuellt kan härledas till den saknade båten. Dessa fynd som görs av Rescue Gränsö från RS Arkösund är till synes helt avgörande för insatsen, då de indirekt fastställer att båten är förlist.

Rescuerunner (Foto: SSRS)

Kl 11.39 påbörjar Lifeguard 002 sökinsatsen, kort därefter påträffas inredning från segelbåten och en rad andra delar.

Kl 12.44 engageras även KBV 502 för spaning i samma område.

Räddningshelikoptern Ronneby larmas

Eftermiddagen Fredag 26 oktober

Kl 12.57 larmas även räddningshelikopter Lifeguard 005 i Ronneby till platsen.
Men även den helikoptern dröjer 35 minuter innan den kommer iväg kl 13.31.

Kl 13.30 (ca) avbryter Lifeguard 002 och går tillbaka till Visby för att tanka. Detta ifrågasätts av RL som undrar varför man inte kan gå till Nyköping (närmare) och tanka. RL får förklarat för sig att Lifeguard 002 måste ha en tekniker på plats för att kunna kupera och tanka.

Den nödställda personen lokaliseras! 

Kl 14.38 hittar helikopter Lifeguard 006 en havererad segelbåt och en svartklädd man på ett skär som vinkar för att få uppmärksamhet. Positionen är i närheten av ön Stora Lundskär strax öster om Gubbö Kupa mitt emellan Häradsskär och Harstena. 

Mannen har skrivit HELP med mossa på berghällen.

Personen tas ombord och man flyger honom till sjukhuset i Linköping. Därmed avslutas räddningsinsatsen. Slutet gott som sagt, efter ett omfattande arbete från många instanser.

Foto: Sjöräddningsällskapet RS Arkösund

Foto: Kustbevakningen (KBV 502)
Foto: Kustbevakningen (KBV 502)
Foto: Kustbevakningen (KBV 502)


Analys/Kommentarer

Baserat på den ovan beskrivna insatsen – som i det stora hela har genomförts på ett föredömligt sätt, inte minst genom den omfattande inre spaningen från JRCC (som inte kan återges i sin helhet här) och sökinsatserna från flygplan, fartyg, båtar och inte minst SSRS rescuerunner.  

Men ånyo så väcks det dock nya som gamla frågor runt Sjöfartsverkets helikoptrar och dess beredskap och tillgänglighet.

Än mer anmärkningsvärt är det att personal – oberoende av varandra – som på olika sätt varit engagerade i just denna räddningsinsats anser att det är anmärkningsvärt att inga helikoptrar från Sjöfartsverket deltog i räddningsinsatsen under de första två dygnen trots att det var just flygande resurser som var den enda relevanta och dessutom mest efterfrågade resursen.


1. Varför startade inte helikoptern på Visby?

Helikoptern baserad på Visby larmades redan på onsdagen, dvs nästan två dygn innan personen hittades. Befälhavaren valde då att inte starta på grund av ”nya väderminima”. Detta samtidigt som KBV 503 flög i området på låg höjd och mörker under många timmar. Vädret på Visby flygplats såg den aktuella tidpunkten ut enligt nedan baserat på historisk väderdata från väderarkivet rl.se som arkiverar väderdata från svenska flygplatser. Detta är alltså det faktiska vädret och inte en prognos.

Man kan sammanfatta vädret på Visby flygplats vid tidpunkten för larmet enligt nedan.

Vindriktning: Syd-Sydväst
Vindstyrka: 7 m/s
Temperatur: +12 grader
Lufttryck: 996
Sikt: över 10 km
Molnighet: Mulet

Tyvärr finns ej molnbaser i denna statistik, något som är avgörande för att fatta korrekta beslut. Jag avser därför inte dra några slutsatser av detta väder eftersom det inte är dåvarande prognoser utan faktiskt väder som redovisas. Men jag konstaterar dock att KBV 503 var uppe och genomförde spaning under molnbasen samt att övrig flygtrafik från Visby flygplats inte var påverkad.

Nya väderminima (beslut 2017-10-12) är en utkomst av en konflikt inom Sjöfartsverket där besättningarna inte skriver avvikelserapporter jmf tidigare samt turbulens runt nytt arbetstidsavtal. Man kan därför ännu en gång konstatera att Sjöfartsverkets nya väderminima och lägsta flyghöjder innebär risker för andra människors liv när helikoptrarna inte kommer upp i luften när de behövs som mest.


2. Varför larmades inte helikoptrarna ut i gryningen på torsdag morgon? 

Jag har frågat Sjöfartsverket huruvida JRCC tog någon ny kontakt med befälhavaren på helikoptern i Visby när det ljusnade på morgonen 26/10?

Sjöfartsverket svarar genom sin kommunikationsavdelning så här:

Bedömningen under dag ett var att JRCC behövde fler ingångsvärden och att vi inte hade några tecken på att olycka skett varpå en inre spaning påbörjades samt ett sök med ytenheter och flygande enhet. Under senare delen av kvällen gjorde JRCC bedömningen att området var svårspanat för ytenheter med hänsyn till dyning, mörker och sökområdets storlek. Natten tillförde inte någon ytterligare information som tydde på att en olycka skett och man avsåg därför fortsätta söket vid gryningen med KBV-flyg som har goda möjligheter att söka av stora områden. Under förmiddagen användes även Försvarsmaktens radarspanings-och ledningsflygplan i ärendet. Dessa bedömdes som tillräckliga med de ingångsvärden som JRCC hade. Någon förnyad kontakt med SAR-hkp under morgonen togs således ej.

I JRCC sjöräddningslogg för det aktuella fallet framgår vid flera tillfällen under natten och tidiga morgonen att man är mycket angelägna att få ut kutbevakningsflyget så fort som möjligt för spaning. Det är således ändå oklart varför man inte larmar ut helikoptern för ingående sök av öar i det aktuella området i gryningen. Som bekant kan en helikopter flyga betydligt långsammare samt söka av öar på ett helt annat sätt än ett flygplan.

Att helikoptern är ovärderlig vid sök på och runt öar bevisades dessutom av Lifeguard 005 som hittade personen direkt när de väl startade från Ronneby den 27/10. Man flög i praktiken rakt på personen.

3. Beredskapstiderna


Det är anmärkningsvärt att det tog 55 respektive 35 minuter för helikoptrarna att komma i luften efter larm – dessutom på vardag under dagtid.

Som bekant har Sjöfartsverket tagit bort det gamla tidskravet på 15 minuter, man ska enbart vara redo för insats, dvs påklädd och utdragen helikopter inom 15 minuter, därefter kan den så kallade planeringen av uppdraget få ta hur lång tid som helst. Det finns alltså inget krav på hur snabbt helikoptern ska vara i luften längre….

Det här bevisar ånyo att Sjöfartsverket omöjligt kan klara att rädda en nödställd person med helikopter öster om Gotland inom 60/90 minuter på svenskt/internationellt vatten. Det går helt enkelt inte om det tar så lång tid från larm till dess att helikoptern lyfter. Den som har befunnit sig till sjöss i detta område i större omfattning vet att det är få tillfällen under ett år som räddning av nödställd med fartyg/båt är genomförbart mot väder och våghöjder.

Sjöfartsverkets helikoptrar är med hänsyn till den uppgift man är satt att lösa att likställas med räddningsbilar på en brandstation. Som jämförelse kan sägas att en heltidsbrandman ska vara utryckningsklar inom 90 sekunder och en deltidsbrandman som har jour i hemmet/på jobbet ska vara utryckningsklar inom 5 eller 8 minuter.

Slutsatser

Det är oroväckande att personal som ingår i sjöräddningsorganisationen ställer sig frågande till varför Sjöfartsverkets helikoptrar inte kommer upp i luften när de behövs som mest.

Det är oroväckande att interna konflikter och turbulens leder till ökade väderminima som leder till att helikoptrar blir stående på marken vilket indirekt innebär risk för liv.

Det är oroväckande att Sjöfartsverket uttryckligen hävdar att man löser tidskraven 60/90 minuter även om basen på Visby är stängd. Det torde nu vara uppenbart att detta inte är möjligt om den enda möjliga resursen är en helikopter med bakgrund av den tid det tar från larm till start.

Vilka åtgärder borde då vidtas avseende helikopterresurserna?

– Tillse att fem baser är bemannade över tid
– Starta inom 15 minuter efter larm! Kan brandbilen åka inom 90 sekunder så bör detta vara möjligt.
– Se över väderminima/gränsvärden och om så krävs utbildningsstatus så att tillgängligheten ökar.

Den här gången blev utfallet av den samlade räddningsinsatsen lyckat, mycket tack vara alla inblandade inklusive helikopterbesättningarna – när de väl kom upp i luften.

Att den nödställda personen – som dock uppvisat ett extremt dåligt sjömanskap ur flera aspekter – klarade livet efter 2,5 dygn på ett skär i ytterskärgården i oktober månad med kallt väder, utan möjlighet till värme, färskvatten och mat är både glädjande och imponerande.

—————————————–

Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.

I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

Klarar Sjöfartsverket sina tidskrav trots stängd helikopterbas på Visby?



Sjöfartsverkets helikopterverksamhet står uppenbart inför ett totalhaveri. Det finns enligt insatta källor en förtroendekris mellan den flygande personalen och ledningen på flera plan och runt flera frågor. Den flygande personalen är arga på de som granskar verksamheten. 

Detta har renderat i att flygchefen har ökat de såkallade väderminima för att genomföra operationer, vilket innebär att helikoptrarna blir stående på marken när de behövs som mest.  

Det hela kan närmast liknas med en verksamhet som håller på att totalhaverera, och det är tredje man och de som är helt beroende av en fungerande flyg- och sjöräddning som drabbas. För den som vill försöka bringa klarhet i alla turerna runt den här verksamheten så finns det en till synes outtömlig brunn att ösa ur.

Stängd bas på Visby


Inte nog med detta. Torsdagen den 7/12 effektuerades ett beslut från Sjöfartsverket att man inte längre kommer att ha någon helikopterbesättning i beredskap på Visby flygplats, den mest centrala basen, och således den viktigaste av de fem baserna. Detta beslutet gäller tills vidare och beror helt och hållet på att man inte har bemanning för de fem baserna.

Sjöfartsverket väljer således att stänga ner  den kanske viktigaste basen av alla. Att man väljer just Visby är inget konstigt ur ett strikt myndighetsperspektiv då man alldeles uppenbart enbart stirrar sig blind på de teoretiska täckningscirklarna, dvs det viktigaste att ha täckning över hela SAR/FIR-området. Det är dock under omständigheterna fullt förståeligt eftersom en stängning av annan bas skulle skapa hål i yttäckningen.

Det här innebär i praktiken att man förlänger tiden för en insats vid en olycka i området runt Gotland.
Kritik riktas nu från alla håll, inte minst från fiskarna som direkt drabbas av detta beslut.

Sjöfartsverket svarar till del upp mot kritiken genom att man i dialog med SSRS har fått dit Rescue Stenhammar till ön, det löser problemet till del. Problemet är snarare att en mindre båt på 19 meter med ett deplacement om 30 ton långt ifrån löser de uppgifter som en helikopter kan göra.

Vid kraftig sjögång är ofta det enda alternativet att få upp personer ur vattnet att vinscha med helikopter. Att flytta ett skadefall mellan två båtar är omöjligt med bibehållen säkerhet, och här är helikoptern helt nödvändig.

Ett alternativ som jag anser vore mer smakfullt, om det vore praktiskt möjligt, vore att teckna ett tillfälligt avtal med Norge och Danmarks respektive försvarsmakt om att överta ansvaret för det minimala SAR/FIR-området som Sverige ansvarar för i Kattegatt och Skagerack. Det kanske rentav skulle ge en bättre trygghet om frågan gick direkt till i huvudsak Danmark med anledning av helgens uteblivna insats från svensk sida.

En sådan lösning skulle således innebära att bemanningen på ostkusten skulle vara intakt. För sjöfarten och i synnerhet för Försvarsmaktens flygverksamheten är en centralt baserad helikopter i Östersjön (läs Visby) helt vitalt i syfte att åstadkomma rimliga anflygningstider. Men det är nu alltså inte längre möjligt, och värre kommer det att bli under julen när Sjöfartsverket avser stänga ner ytterligare en bas.
Cirklarna representerar det område som Sjöfartsverket anser att man kan täcka från respektive bas.

Omformulerade tidskrav

Förra drygt en vecka sedan skrev jag en gästkrönika på ledarplats i BLT. Här kunde jag konstatera att Sjöfartsverkets tidigare ambition på att vara i luften 15 minuter efter larm numera är helt borta. Det finns således inte längre något tidskrav som anger hur snabbt en helikopter ska vara i luften efter larm. Det mest anmärkningsvärda är att kännedomen om detta tyvärr inte är särskilt utbredd och absolut inte känd hos alla de som måste känna till det. Ansvaret för att tydliggöra vad som gäller är Sjöfartsverkets ansvar.
Det tidigare kravet var att en insats ska kunna påbörjas inom 15 minuter vilket Sjöfartsverket tydligt har deklarerat på sin egen webbsida.
Det var också så här man från Sjöfartsverkets sida under lång tid har ”sålt in” sin verksamhet till politiker och beslutsfattare, till media och till allmänheten. Det som skulle göra den svenska helikopterberedskapen vassare än tidigare trots att Försvarsmaktens volymer, dvs flera och större helikoptrar, var just den kortare insatstiden. Helikoptern skulle vara i luften inom 15 minuter. Det var det centrala budskapet till allt och alla.  

Helikoptrarna är i beredskap dygnet runt under årets alla dagar och ska kunna påbörja en insats inom 15 minuter efter att besättningen larmats.

Ovanstående är ett fullt rimligt tidskrav som borde gälla även idag, men icke. Det omformulerade tidskravet gick man ut med på sin egen webbsida efter SVT tidigare granskningar av Sjöfartsverket där en insats hade dröjt orimligt länge. Man nu har ändrat till att man istället ska vara redo för tjänstgöring efter 15 minuter vilken är en avgörande skillnad! Så här skriver man på sin webbsida.


I samband med ett normaluppdrag ska besättningen senast 15 minuter efter larm vara redo för tjänstgöring och helikoptern ska vara klar att lyfta.


– Men tiden påverkas av vilket planeringsbehov som finns kopplat till insatsen. Väder, avstånd, möjligheter att tanka och typ av räddningsinsats är exempel på faktorer som påverkar planeringen, säger Mowgli Halléhn, chef för helikopterverksamheten på Sjöfartsverket. 


Varför lovar Sjöfartsverket att helikoptrarna ska vara i luften på 15 minuter? 


– Vi har formulerat oss otydligt om vad som gäller angående de 15 minuterna från larm till insats och har därför förtydligat det både i intern och extern kommunikation.

Ett sådant icke-krav innebär att man helt friskriver sig från något som helst tidskrav eftersom ”redo för tjänstgöring, och helikoptern ska vara klar för att lyfta” enbart innebär att besättningen ska vara påklädd och att helikoptern ska dras ut ur hangaren inom den angivna tiden. Därefter kan planeringen av uppdraget rent principiellt ta hur lång tid som helst. Att det förhåller sig så här är givetvis ett stort problem för allt och alla som är helt beroende av Sjöfartsverkets räddningshelikopter.

Klarar Sjöfartsverket sina egna tidskrav?

Ja, det är en högst relevant fråga att ställa. Mattias Hyllert som är chef för flyg-och sjöräddningen på Sjöfartsverket säger till SVT att…

Samtidigt ska man komma ihåg att vi har ett mål på att undsätta en nödställd till havs på 90 minuter på internationellt vatten, och 60 minuter på nationellt vatten. Det målet når vi från Ronneby och Norrtälje, sade Mattias Hyllert, sjö- och flygräddningsdirektör på Sjöfartsverket, till SVT Nyheter Öst i förra veckan.

Detta har nytillträdda Sjöfartsverkets generaldirektör Katarina Norén också lovat ansvarig minister Thomas Eneroth (s). Det stod klart efter förra veckans frågestund riksdagen där Mikael Oskarsson (kd) ställde frågor runt verksamheten till statsrådet.

Eneroth bedyrade inför riksdagen att Sjöfartsverket har försäkrat ministern om att man klarar tidskraven:

”När jag fick höra om händelsen och bemanningsproblemen på Gotland tillkallade jag Sjöfartsverkets generaldirektör, för det är de som handhar denna fråga. Jag informerade mig om läget, och jag har blivit försäkrad att man med fyrabassystemet ska klara de inställelsetider man har.”

Jag är rädd att statsrådet Eneroth har blivit förd bakom ljuset i denna fråga, och möjligen kan det kanske vara så illa att Sjöfartsverkets generaldirektör och verksamhetschefen Mattias Hyllert är felinformerade från sin underställda personal? Problemet är nämligen att ovanstående löften inte är helt med sanningen överensstämmande vilket genom ett sjökort och enkel matematik går att beräkna och påvisa.

Runt Gotland är det som bekant nationellt vatten ut till 12NM från land. Inom hela detta område ska alltså Sjöfartsverket, med sin egen målsättning kunna undsätta en nödställd inom 60 minuter enligt Hyllerts löfte till SVT.

För att exemplifiera detta kan vi välja en position för en nödställd person/fartyg öster om Gotland i ett område med omfattande sjötrafik, där Försvarsmakten ofta uppträder med enheter både på ytan och i luften och där vädret ofta är för dåligt för att kunna genomföra sjöräddningsinsatser från fartyg. Dvs ett område där det i princip alltid finns ett mycket stort behov av flygande sjöräddningsresurser.

Nödställd person (1) inom svenskt territorium öster om Gotland. Mörkblått område utgör svenskt territorium.

I rådande situation när basen på Visby är stängd så har vi de två närmaste helikoptrarna i beredskap, som förhoppningsvis startar, baserade på bas vid Norrtälje respektive Ronneby. Avstånden från respektive bas till den nödställda personen är som bilden nedan påvisar ca 147 NM (≈270 km).

Nödställd person (2) och avstånd från respektive helikopterbas till den nödställde. 

För att göra den här beräkningen så korrekt som möjligt bör vi också ta hänsyn till vilken fart man flyger med till den nödställde. Hur fort kan man då i praktiken flyga med Sjöfartsverkets helikoptrar?

För att ta reda på detta har jag under en längre tid studerat vilken fart man normalt sett flyger med, och vilken fart man flyger med i samband med larm. I det senare fallet flyger man givetvis lite fortare än under en vanlig transport.

För att ge en så rättvisande bild som möjligt hur fort man flyger vid en skarp insats så kan man använda de faktiska värden som uppmättes vid en skarp sjöräddningsinsats den 2 november i år där man hade ca 20 knops (ca 10 m/s) motvind vid anflygningen mot den nödställda personen.

Motvind (20 knop) = helikopterns uppmätta fart 126 knop
Medvind (20 knop) = helikopterns uppmätta fart 160 knop
Medelfart (vindstilla) = helikopterns beräknade fart 145 knop

Vi ansätter i den första beräkningen tiderna till följande:
Larmtid = 15 minuter
Planeringstid = 0 minuter
Uppstart hkp / Take off = 0 minuter
Flygtid till aktuell position (med 145 knops medelfart) ≈ 60 minuter
Lokalisering = 0 minuter
Räddning = 0 minuter

D.v.s. det är helt vindstilla ute, vi förutsätter att helikoptern är i luften efter 15 minuter, d.v.s. vi räknar inte med att besättningen behöver någon planeringstid för uppdraget, vi räknar inte heller med den tid det tar för uppstart och take-off. Då är man framme först efter drygt 75 minuter.

Trots ovanstående glädjekalkyl så når man inte fram till den nödställde inom 60 minuter. Helikoptrarna kommer efter en timme befinna sig på den position där det blå strecket slutar.

Vi gör ytterligare en beräkning, och använder den här gången faktiska tider från det skarpa sjöräddningsfallet i Gotska Sjön den 2 november.

Vi ansätter i den andra beräkningen tiderna till följande värden hämtade från 2017-11-02:
Larmtid/Planeringstid/Uppstart = 27 minuter
Flygtid till aktuell position (med 126 knops medelfart baserat på 10 m/s motvind) ≈ 70 minuter
Lokalisering = 0 minuter
Räddning = 0 minuter

Vi räknar i detta fallet med att man flyger rakt på den nödställde, d.v.s. ingen tid för lokalisering. I detta fallet, med skarpa värden, är man framme först efter drygt 97 minuter. D.v.s. efter 1 timme och 37 minuter.

Till synes så når man inte närmelsevis målet att rädda den nödställde inom 60 minuter. Helikoptrarna kommer efter en timme befinna sig på den position där det blå strecket slutar, dvs man har inte ens kommit halvvägs fram till den nödställde.




Baserat på ovanstående beräkningar så kan jag med stor säkerhet påstå att Sjöfartsverkets löfte till infrastrukturminister Thomas Eneroth (s) och till övriga riksdagen – att man klarar tidskraven trots att basen i Visby är stängd – inte är med sanningen överensstämmande.

Ånyo är det allmänheten, yrkessjöfarten, fiskare, Försvarsmaktens piloter och andra som färdas på och över havet som drabbas.

Man skulle kunna göra motsvarande beräkningar till en position på internationellt vatten öster om Gotland och komma till liknande slutsatser trots att tiden för räddning där är utlovad att ske först 90 minuter efter larm. 

Kritik från Försvarsmakten

Försvarsmakten har nu även officiellt deklarerat att den nuvarande situationen inte är tillfredsställande. Under förra veckan har SVT intervjuat Jesper Tengroth vid försvarsmaktens informationsstab. Han säger i intervjun…

– Vi vill att det ska finnas en helikopter i Visby. Det går fortare då om något skulle hända.

– Vi har ett avtal med Sjöfartsverket som ska svara för vår flygräddning, det framgår då att det ska finnas helikoptrar.

Försvarsmakten har ökat antalet övningar på och omkring Gotland. Flygvapnet behöver ha tryggheten av en fungerande sjöräddning för att kunna öva med JAS 39 och Sk 60 över Östersjön. Jerry Lindbergh, kommunikationschef på F17 i Ronneby säger i samma intervju.

– Vi genomför en hel del övningsflygningar, de sker ofta över Östersjön och söder om Gotland. När det har funnits problem med räddningshelikoptrarna, tekniska problem till exempel, när de inte finns tillgängliga, då får vi ändra den planerade verksamheten.

Det avtal som Försvarsmakten har med Sjöfartsverket är dessutom inte kostnadsfritt. Därför finns det all anledning för Försvarsmakten i synnerhet att vara kritisk till rådande läge.

Försvarsmakten betalar nämligen drygt 57 miljoner om året till Sjöfartsverket för den helikopterburna flyg- och sjöräddningstjänsten. 




Med detta som bakgrund anser jag att Försvarsmakten har all rätt att ifrågasätta såväl utebliven beredskap på olika platser samt utebliven möjlighet för flygvapnet att öva och verka beroende på högt satta väderminima hos Sjöfartsverket vilket leder till att både flygplan och helikoptrar blir stående på marken i större utsträckning än tidigare.

————————————

Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.

I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.


Sjöfartsverkets helikopter lyfte inte för MEDEVAC utanför Göteborg i går kväll



Igår kväll hände det alltså igen. Sjöfartsverkets helikopter som är baserad i Göteborg startade inte när JRCC larmade ut den för ett MEDEVAC uppdrag. Anledningen är i skrivande stund mycket oklar då olika uppgifter går isär. Istället gick frågan till danska flygvapnets SAR-helikopter baserad i Ålborg, som lyfte bara några minuter senare, flög direkt till Color Fantasy och genomförde önskad MEDEVAC.

Uppgifter gör alltså gällande att det handlade om ett behov av MEDEVAC d.v.s. en avtransport av ett sjukdoms- eller skadefall från passagerarfartyget Color Fantasy som vid det aktuella tillfället låg bara några distansminuter utanför Göteborg.

Anledningen till att Sjöfartshelikopter som stod i beredskap på Säve flygplats precis utanför centrala Göteborg inte startade går kraftfullt i sär, vilket väcker frågor.

Expressen/GT rapporterar att man inte kunde starta på grund av dåligt väder.

Väderrapporterna för kvällen ger dock vid hand följande väder för Säve Flygplats.
Vindriktning: Nord
Vindhastighet: 1 m/s
Lufttemperatur: 0 grader
Lufttryck: 1008
Luftfuktighet: 94%
Sikt: 17 km

Vad avser molnbas så saknas data för just Säve flygplats, men den låg på ca 1000 meter vid Landvetters flygplats vid aktuell tidpunkt. Det finns tydliga bilder som är tagna från webbkamera i Göteborg vid tidpunkten för räddningsinsatsen i går kväll, platsen är belägen några kilometer från Säve.

Baserat på vad man kan se av bilderna så borde inte molnbasen vid tillfället utgöra någon begränsning för start, och eftersom Landvetter hade väder bättre än Sjöfartsverkets krav på väderminima så hade denna flygplats åtminstone i teorin kunnat nyttjats som alternativ landningsbas om vädret hade varit för dåligt för att landa på Säve. 
Men det är inte bara vädret som anges som skäl för att inte Sjöfartsverkets helikoptrar ibland inte kan starta. Ett twitterkonto med kopplingar till Sjöfartsverkets SAR-vht antyder att man har tekniska begränsningar samt att risk för isbildning skulle kunna vara det faktiska skälet till att helikoptern inte startade.
Hade detta varit under 1980-90-00-tal så hade inte Vertolen eller Puman fått lyfta heller pga isbildningsförhållhanden. Gjorde de ändå det så bröt de mot reglerna. Tyvärr har vi teknik på ett flertal av våra hkp. Bra att DK då hjälper till.

— SAR Pilot (@Tyreless7) 17 december 2017

I sammanhanget och med anledning till diskussionen om isbildning så kan det vara värt att citera Sjöfartsverkets Lars Widell i samband med granskningen av den så kallade helikopteraffären.

Vi har fått hit en väldigt bra helikopter. Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden vilket ibland faktiskt kan jämföras med närmast arktiska förhållanden. Den är optimal, vi har fått precis det vi ville ha.

Ett annat twitterkonto med kopplingar till Sjöfartsverkets SAR-vht menar att man inte kunde starta IFR på grund av att Säve flygplats inte har bemannat flygledartorn eller vädertjänst under dygnets alla timmar, vilket för övrigt är samma sak som för helikoptern i Norrtälje, som står på Mellingeholm där flygtrafikledning helt saknas.
Resultatet av att staten stängt Säve flygplats!
Inte optimalt att SAR, HEMS, POLIS hkp står på ett flygfält utan väderunderlag, IFR möjlighet.

Samhällsviktiga resurser som blir på marken! @TomasEneroth hör krävs åtgärd!https://t.co/4wx3b62gO7

— Rescueman (@Rescueman112) 17 december 2017

Det hela ger således en väldigt splittrad bild om vad som var det faktiska skälet för helikoptern i Göteborg att neka start för att genomföra evakuering från Color Fantasy i går kväll.
Till saken hör även att Sjöfartsverkets helikopter i Göteborg, den som senare inte startade, bara några timmar tidigare var ute och flög och övade tillsammans med SSRS. Man startade från Säve klockan 14:55 och landade igen klockan 16:50. Dv.s. knappt fyra timmar innan man erhöll larmet från Color fantasy via JRCC. 
Den stora frågan är således varför inte Sjöfartsverkets helikoptrar inte startar när de behövs som mest? Vi har i dag ett läge där ingen vet NÄR, eller ens OM en sjöräddningshelikopter kommer att starta? Det här är ett reellt problem för många aktörer idag, och ett arbetsmiljöproblem för sjöfarten.

Jag har givetvis ställt formella skriftliga frågor till Sjöfartsverket i tidigare ärenden, i syfte att undvika spekulationer. Men det vill man inte lämna ut utan svarar följande när frågor runt den operativa verksamheten ställs:

Dina frågor berör Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningsverksamhet. Verksamheten är en operativ enhet inom myndigheten som i inte utgör myndighetsutövning. 

De frågor du ställt rör inte uppgifter som framgår av allmänna handlingar utan utgörs av operativa ställningstaganden. Sjöfartsverkets skyldighet att besvara dessa frågor omfattas således inte av tryckfrihetsförordningens regler om handlingsoffentlighet. 

Bestämmelser om myndigheternas serviceskyldighet gentemot enskilda återfinns 4 och 5 §§ förvaltningslagen (FL). Serviceskyldigheten är vidsträckt men inte obegränsad. Myndighetens serviceskyldighet gäller i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.  

Med hänsyn till frågornas art och myndighetens verksamhet saknar Sjöfartsverket möjlighet att besvara dina frågor.

Kollegan Wiseman sammanfattar det hela bra i en serie av twitterposter som jag sammanställt här nedan för att ge en bättre överskådlighet (min fetstil).
Hos alla yrkesmän finns gränser som sätts upp för att upprätthålla verksamhetssäkerhet.

De gränser SjöV förmedlat är kända.

Skillnaden mellan SjöV SAR och FM är att när FM inte kan lösa uppdrag p.g.a. t.ex. väder anmäls detta så fort begränsningen är känd samt tidsperiod /2

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 17 december 2017

Hos alla yrkesmän finns gränser som sätts upp för att upprätthålla verksamhetssäkerhet. De gränser SjöV förmedlat är kända.

Skillnaden mellan SjöV SAR och FM är att när FM inte kan lösa uppdrag p.g.a. t.ex. väder anmäls detta så fort begränsningen är känd samt tidsperiod som begränsningen gäller. Det innebär att aktörer som är beroende av FM förmåga att lösa uppdraget kan anpassa sin verksamhet utifrån detta. 

Så arbetar inte SjöV SAR-verksamhet. Här anmäls begränsningen istället först vid larm. Det innebär att JRCC, FM och andra aktörer som genomför verksamhet där risktagning är beroende av vilken räddningsberedskap som finns, inte kan planera sin verksamhet på en godtagbar riskanalys. 

För tio år sedan var det inga problem att ringa till hkp-besättningen som upprätthöll SAR för att diskutera väder etc och skapa ett gemensamt beslutsunderlag avseende begränsningar och insatstider. Det har SjöV förbjudit. Istället meddelar JRCC bara vilka baser som har personell och teknisk beredskap. Övriga begränsningar får man gissa sig till utifrån väderprognos där SjöV inte ens har samma meteorolog och leverantör av väder som t.ex. Försvarsmakten.  

Det är en ohållbar modell för att fatta beslut när det rör verksamhetssäkerhet.


Jag inbjuder härmed Sjöfartsverket att replikera på detta inlägg om man så önskar. En saklig debatt där alla inblandade parter får komma till tals är givetvis viktig.
Uppdatering:
Efter att blogginlägget publicerades så har tyvärr twitterkonton @Tyreless7 tillhörande en pilot inom Sjöfartsverket tyvärr raderats varför det numera ser konstigt ut här ovan.
Jag hoppas innerligt att det inte är en utkomst av den infekterade konflikten mellan Sjöfartsverkets ledning och besättningarna på Sjöfartsverkets helikoptrar.
Att kunna deltaga i samhällsdebatten och uttrycka sina åsikter är en grundläggande förutsättning för vår demokrati.

———————————————

Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket som även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.

I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

Uppdaterat: Sjöfartsverkets dysfunktionella helikopterverksamhet

Foto: Sjöfartsverket


I söndags kunde Sveriges Radio rapportera om ett fall där Sjöfartsverkets räddninghelikopter i Ronneby inte kunde starta för att evakuera två rökskadade besättningsmedlemmar från färjan Stena Nordica, då fick marinens fartyg HMS Malmö istället genomföra transporten. 


Men igår hände det igen, då tillgängligheten på Sjöfartsverkets helikopter var minst sagt begränsad! Det här är en oacceptabel situation som drabbar alla som på något sätt är beroende av en pålitlig och fungerande sjö- och flygräddning!

Sweden Rescue (JRCC) fick igår (2017-11-02) vid 17-tiden ett nödanrop (MAYDAY) från en fiskebåt väster om Gotska Sandön. Ombord på den lilla båten fanns en ensam person som likt händelsen i söndags, också hade blivit rökförgiftad och var i omedelbart behov av hjälp.
Vid den tiden är det mörkt och vädret på platsen innebar en nordlig vind på 10m/s och en våghöjd på 1,5 – 2 meter. Se aktuella väderbilder från den aktuella tidpunkten nedan.
  

Baserat på Marine Traffic så kan man konstatera att en rad båtar larmas till platsen, men med tanke på att det är mitt i Gotska Sjön, så har räddningsenheterna lång gångtid fram till den nödställda personen.

Nu visade det sig vara så illa ställt att den helikopter som finns närmast, den som finns baserad i Visby inte kan lyfta! Den har nämligen ingen bemanning den aktuella kvällen, vilket framgår av en artikel i Hela Gotland.

Sjöfartsverket bekräftar att deras helikopter i Visby inte finns tillgänglig och kommer inte att lyfta förrän tidigast den 7 november, klockan 12.00. Än en gång handlar det om brist på personal.

– Det här är ett planerat stopp, säger Daniel Lindblad, presskontakt vid Sjöfartsverket.
– Redan i början av oktober insåg vi att vi skulle få brist på personal den här veckan och fattade då ett beslut om att helikoptern skulle stå stilla.

Räddningsledaren på Gotland är enligt artikeln mycket upprörd då han inte har fått någon information om att helikoptern inte är tillgänglig, och han anser att ”det här börjar bli pinsamt för Sjöfartsverket”. Han hävdar också helt korrekt att det är tredje man som blir drabbad, samt att detta är en tjänst som skattebetalarna betalar för och som man kan förväntas sig ska fungera.

Således är detta förklaringen till att det inte lyfte någon helikopter från Visby för att undsätta den nödställda personen i Gotska Sjön.

Den näst närmaste basen är då Norrtälje där Sjöfartsverket också har en helikopter i beredskap, eller åtminstone ska ha. Men den helikoptern lyfte inte heller i går kväll. 

Först ca 45 minuter efter att den nödställda personen larmade Sweden Rescue lyfter helikopter Lifeguard 002 från Ronneby!

Helikoptern sätter då kurs mot den nödställdes position, men med anledning av det stora avståndet från basen på Ronneby till positionen så har helikoptern en orimligt lång flygtid innan  man når fram. Det här innebär att en lotsbåt som har avgått från Landsort till synes är först framme på platsen några minuter före helikoptern.

Avståndet från helikopterbasen Ronneby till den nödställde personen var 161 NM (ca 300 kilometer)

När helikoptern (och lotsbåten) är framme på platsen så har det gått drygt två timmar sedan larmet kom in till Sweden Rescue!

I sammanhanget kan det vara värt att notera att vi i det aktuella fallet är långt ifrån ytterkanterna av svenskt sjöräddningsområde, dvs inom det område där Sverige ansvarar för sjöräddning!

Här nedan finns en beräkning på hur lång flygtid man hade haft om helikoptern hade startat från Visby eller från Norrtälje, vilket hade varit det rätta i just detta fall. Man kan alltså konstatera att det tog fyra gånger så lång tid att nå den nödställde jmf om helikoptern hade startat från Visby, om man hade haft korrekt bemanning på den basen.



Avstånd från helikopterbasen Visby till den nödställda var 40 NM (ca 75 km)

Avstånd från helikopterbasen Norrtälje till den nödställde var 85M (ca 155 km)

Den nödställda personen flögs baserat på målspår i marine traffic efter räddningen till Visby flygplats där man landade ca kl 19:45, och därefter lyfte helikoptern ånyo och gick tillbaka till basen på Ronneby flygplats. Det tog således 2 timmar och 45 minuter innan den nödställda personen var på fast mark, och därefter tog det givetvis ytterligare tid innan vederbörande kunde komma till kvalificerad vård på sjukhus.


Ovanstående väcker givetvis en rad frågeställningar!

  • Hur kommer det sig att Sjöfartsverket inte kan hålla beredskap på Visby flygplats i enlighet vad allmänheten, och andra aktörer förväntar sig? 
  • Med anledning av ovanstående, varför hänvisar Sjöfartsverket å ena sidan till personalbrist och å andra sidan hänvisar man till att problemet härrör till ett arbetstidsavtal? Är det rimligt att flyg- och sjöräddning som syftar till att rädda liv ska få påverkas av sådana faktorer?
  • Varför fanns ingen helikopter tillgänglig i Norrtälje mht avsevärt kortare flygtid till den nödställde? Den frågan är kanske den mest relevanta kopplat till den aktuella händelsen!
  • Varför tog det ca 45 minuter från MAYDAY till dess att helikoptern startade? Enligt Sjöfartsverket ska en helikopter kunna påbörja insats inom 15 minuter efter larm. Väntade räddningsledaren på JRCC 30 minuter innan helikoptern larmades? 
  • Hur hade utfallet blivit om läget hade varit ett annat och personen hade tvingats överge båten och därmed legat i det 9-10 gradiga vattnet i över två timmar? Hade han överlevt? 
 
  • Vad hade hänt om det varit en större fartygsbesättning som skulle vinschas upp? Hade helikoptern haft tillräcklig med tid i luften innan man hade tvingats lämna platsen? 
  • Vad hade hänt om den nödställdes position hade varit nordost om Gotland, i ytterkanten av svenskt sjöräddningsområde med ännu längre flygtid, hade man klarat detta utan att landa i Visby för att tanka, med ännu längre insatstid till följd? 
Svenskt sjöräddningsområde innanför röd linje
  • Varför landade helikoptern inte direkt vid sjukhuset, på platta avsedd för just detta, så att personen kunde komma till kvalificerad vård snabbare? Vädret i Visby kan inte på något sätt ha varit begränsande för att kunna landa säkert vid sjukhuset.
  • En annan fråga som alltför sällan förs fram är hur situationen i går kväll påverkade Flygvapnet? Som bekant genomför flygvapnet regelmässigt mörkerflygningar från alla baser just på torsdagkvällar, dvs i går kväll. Hur påverkade ovanstående omfattande begränsningar (ingen helikopter i Norrtälje eller på Visby) samt helikoptern från Ronneby ute på annat uppdrag?

Frågorna är således många och Sjöfartsverkets flyg- och sjöräddning har till synes mycket övrigt att önska, och enligt min uppfattning så är det här långt ifrån vad allmänheten förväntar sig, vad sjöfarten förväntar sig och vad Flygvapnets piloter förväntar sig. Det här kan heller inte överensstämma med den politiska beställningen, och tillgängligheten kan omöjligen spegla de omfattande kostnaderna för denna verksamhet, som i huvudsak finansieras genom skattemedel. 


Jag vill särskilt påpeka att ingen skuld faller på enskilda besättningsmedlemmar i Sjöfartsverkets helikopterverksahet som givetvis (förväntar jag mig) gör så gott de kan under rådande omständigheter. Det handlar istället om ett omfattande systemfel. 


Uppdatering:

SR Gotland skriver i ämnet, och kommer med nya uppgifter vilket än mer understryker det skandalösa att man inte hade någon helikopter tillgänglig varken på Visby eller Norrtälje, och att det därmed tog väldigt lång tid innan hjälp anlände.


Personen lät enligt kustbevakningen slö och förvirrad på radion och misstänkte att mannen blivit kolmonoxidförgiftad. Sändningen bröts under samtalet. Kustbevakningens flyg kunde se att mannen låg ute på däck.

Det fanns alltså en uppenbar risk för mannens liv ur flera aspekter, att ligga på däck på en liten båt i den våghöjden hade kunnat innebära att han riskerat gå överbord. Det var således risk för liv.

Kustbevakningen har på sin webbsida lagt ut bilder på den nödställda båten.

Foto: Kustbevakningen
Foto: Kustbevakningen


Sjöfartsverkets dysfunktionella helikopterverksamhet

Foto: Sjöfartsverket


I söndags kunde Sveriges Radio rapportera om ett fall där Sjöfartsverkets räddninghelikopter i Ronneby inte kunde starta för att evakuera två rökskadade besättningsmedlemmar från färjan Stena Nordica, då fick marinens fartyg HMS Malmö istället genomföra transporten. 


Men igår hände det igen, då tillgängligheten på Sjöfartsverkets helikopter var minst sagt begränsad! Det här är en oacceptabel situation som drabbar alla som på något sätt är beroende av en pålitlig och fungerande sjö- och flygräddning!

Sweden Rescue (JRCC) fick igår (2017-11-02) vid 17-tiden ett nödanrop (MAYDAY) från en fiskebåt väster om Gotska Sandön. Ombord på den lilla båten fanns en ensam person som likt händelsen i söndags, också hade blivit rökförgiftad och var i omedelbart behov av hjälp.
Vid den tiden är det mörkt och vädret på platsen innebar en nordlig vind på 10m/s och en våghöjd på 1,5 – 2 meter. Se aktuella väderbilder från den aktuella tidpunkten nedan.
  

Baserat på Marine Traffic så kan man konstatera att en rad båtar larmas till platsen, men med tanke på att det är mitt i Gotska Sjön, så har räddningsenheterna lång gångtid fram till den nödställda personen.

Nu visade det sig vara så illa ställt att den helikopter som finns närmast, den som finns baserad i Visby inte kan lyfta! Den har nämligen ingen bemanning den aktuella kvällen, vilket framgår av en artikel i Hela Gotland.

Sjöfartsverket bekräftar att deras helikopter i Visby inte finns tillgänglig och kommer inte att lyfta förrän tidigast den 7 november, klockan 12.00. Än en gång handlar det om brist på personal.

– Det här är ett planerat stopp, säger Daniel Lindblad, presskontakt vid Sjöfartsverket.
– Redan i början av oktober insåg vi att vi skulle få brist på personal den här veckan och fattade då ett beslut om att helikoptern skulle stå stilla.

Räddningsledaren på Gotland är enligt artikeln mycket upprörd då han inte har fått någon information om att helikoptern inte är tillgänglig, och han anser att ”det här börjar bli pinsamt för Sjöfartsverket”. Han hävdar också helt korrekt att det är tredje man som blir drabbad, samt att detta är en tjänst som skattebetalarna betalar för och som man kan förväntas sig ska fungera.

Således är detta förklaringen till att det inte lyfte någon helikopter från Visby för att undsätta den nödställda personen i Gotska Sjön.

Den näst närmaste basen är då Norrtälje där Sjöfartsverket också har en helikopter i beredskap, eller åtminstone ska ha. Men den helikoptern lyfte inte heller i går kväll. 

Först ca 45 minuter efter att den nödställda personen larmade Sweden Rescue lyfter helikopter Lifeguard 002 från Ronneby!

Helikoptern sätter då kurs mot den nödställdes position, men med anledning av det stora avståndet från basen på Ronneby till positionen så har helikoptern en orimligt lång flygtid innan  man når fram. Det här innebär att en lotsbåt som har avgått från Landsort till synes är först framme på platsen några minuter före helikoptern.

Avståndet från helikopterbasen Ronneby till den nödställde personen var 161 NM (ca 300 kilometer)

När helikoptern (och lotsbåten) är framme på platsen så har det gått drygt två timmar sedan larmet kom in till Sweden Rescue!

I sammanhanget kan det vara värt att notera att vi i det aktuella fallet är långt ifrån ytterkanterna av svenskt sjöräddningsområde, dvs inom det område där Sverige ansvarar för sjöräddning!

Här nedan finns en beräkning på hur lång flygtid man hade haft om helikoptern hade startat från Visby eller från Norrtälje, vilket hade varit det rätta i just detta fall. Man kan alltså konstatera att det tog fyra gånger så lång tid att nå den nödställde jmf om helikoptern hade startat från Visby, om man hade haft korrekt bemanning på den basen.



Avstånd från helikopterbasen Visby till den nödställda var 40 NM (ca 75 km)

Avstånd från helikopterbasen Norrtälje till den nödställde var 85M (ca 155 km)

Den nödställda personen flögs baserat på målspår i marine traffic efter räddningen till Visby flygplats där man landade ca kl 19:45, och därefter lyfte helikoptern ånyo och gick tillbaka till basen på Ronneby flygplats. Det tog således 2 timmar och 45 minuter innan den nödställda personen var på fast mark, och därefter tog det givetvis ytterligare tid innan vederbörande kunde komma till kvalificerad vård på sjukhus.


Ovanstående väcker givetvis en rad frågeställningar!

  • Hur kommer det sig att Sjöfartsverket inte kan hålla beredskap på Visby flygplats i enlighet vad allmänheten, och andra aktörer förväntar sig? 
  • Med anledning av ovanstående, varför hänvisar Sjöfartsverket å ena sidan till personalbrist och å andra sidan hänvisar man till att problemet härrör till ett arbetstidsavtal? Är det rimligt att flyg- och sjöräddning som syftar till att rädda liv ska få påverkas av sådana faktorer?
  • Varför fanns ingen helikopter tillgänglig i Norrtälje mht avsevärt kortare flygtid till den nödställde? Den frågan är kanske den mest relevanta kopplat till den aktuella händelsen!
  • Varför tog det ca 45 minuter från MAYDAY till dess att helikoptern startade? Enligt Sjöfartsverket ska en helikopter kunna påbörja insats inom 15 minuter efter larm. Väntade räddningsledaren på JRCC 30 minuter innan helikoptern larmades? 
  • Hur hade utfallet blivit om läget hade varit ett annat och personen hade tvingats överge båten och därmed legat i det 9-10 gradiga vattnet i över två timmar? Hade han överlevt? 
 
  • Vad hade hänt om det varit en större fartygsbesättning som skulle vinschas upp? Hade helikoptern haft tillräcklig med tid i luften innan man hade tvingats lämna platsen? 
  • Vad hade hänt om den nödställdes position hade varit nordost om Gotland, i ytterkanten av svenskt sjöräddningsområde med ännu längre flygtid, hade man klarat detta utan att landa i Visby för att tanka, med ännu längre insatstid till följd? 
Svenskt sjöräddningsområde innanför röd linje
  • Varför landade helikoptern inte direkt vid sjukhuset, på platta avsedd för just detta, så att personen kunde komma till kvalificerad vård snabbare? Vädret i Visby kan inte på något sätt ha varit begränsande för att kunna landa säkert vid sjukhuset.
  • En annan fråga som alltför sällan förs fram är hur situationen i går kväll påverkade Flygvapnet? Som bekant genomför flygvapnet regelmässigt mörkerflygningar från alla baser just på torsdagkvällar, dvs i går kväll. Hur påverkade ovanstående omfattande begränsningar (ingen helikopter i Norrtälje eller på Visby) samt helikoptern från Ronneby ute på annat uppdrag?

Frågorna är således många och Sjöfartsverkets flyg- och sjöräddning har till synes mycket övrigt att önska, och enligt min uppfattning så är det här långt ifrån vad allmänheten förväntar sig, vad sjöfarten förväntar sig och vad Flygvapnets piloter förväntar sig. Det här kan heller inte överensstämma med den politiska beställningen, och tillgängligheten kan omöjligen spegla de omfattande kostnaderna för denna verksamhet, som i huvudsak finansieras genom skattemedel. 


Jag vill särskilt påpeka att ingen skuld faller på enskilda besättningsmedlemmar i Sjöfartsverkets helikopterverksahet som givetvis gör så gott de kan under rådande omständigheter. Det handlar istället om ett omfattande systemfel. 

Om stridens psykologi – Del 3: Inryckningen

av David Bergman En betydande del i en militär inryckning är en psykologisk avindividualisering. Individen blir en del av ett kollektiv där individuella viljor alltid är underordnade organisationens. Det finns en  anledning att det gemensamma klädesplagget som soldaten ikläder sig heter just uni-form –  individen antar en likformighet som förstärks av yttre attribut som rakade […]