Vårt krig mot Norge

Sammanfattning av vårt nästa år 200 år gamla krig mot Norge.

Av flera skäl (Gripen, ÖB, Sälen mm) är försvarsdebatten just nu intensiv och det är intressant vilka tidsperspektiv olika debattörer har.

Sven Hirdman och Jerker Schmidt har kommit till olika slutsatser om vilken säkerhets- och försvarspolitik Sverige borde bedriva. Oavsett åt vilket håll man själv lutar är deras inlägg nog värda att läsas både en och två gånger. Till Jerker Schmidts ord måste jag dock tillfoga att han har missat flera svenska krig. Han skriver att "vi inte har varit i krig sedan 1809". Jag antar att Schmidt, liksom många andra, tror att det var finska kriget 1808-1809 som var Sveriges sista. I själva verket följdes det dock av fyra till: kriget mot Danmark som också avslutades 1809 men lite senare på året; kriget mot England 1810-1812; kriget mot Napoleon 1813-1814 och slutligen kampanjen mot Norge 1814.

Ja, nästa år blir det alltså, om vi har tur, möjligt att fira 200 år av fred. Hur många länder är det egentligen som har upplevt så långa fredsperioder? Det vet jag inte på rak arm men det kanske några av läsarna gör?

I övrigt finns det skäl att anmärka på den grafik om Rysslands väpnade styrkor som igår trycktes i DN tillsammans med artikeln "Den ryska björnen visar musklerna igen". Där åskådliggörs, som så ofta, de största ländernas försvarsutgifter (2011). På grund av de väldigt olika löne- och produktionskostnaderna i USA, Kina och Ryssland är det mer givande att jämföra antalet kärnvapen, ubåtar, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar och inte minst brigader. Bilden blir då en annan. Lika märkligt är att DN:s grafiker enbart tar upp de beställda 3000 pansarbilarna ("lätta pansarfordon") men inte nämner beställningen av 2300 stridsvagnar av modell Armata, som utgör en ny generation.

Ewa Stenbergs intressanta kommentar "Vill Ryssland verkligen bråka med oss?", publicerad intill ovan nämnda nyhetsartikel, är inte online men dess första två meningar lyder: "Jag siktade det svenska fastlandet första gången genom ett ubåtsperiskop 1981. Redan då visste jag var ni hörde hemma, även om ni sade att ni var neutrala". Orden uttalades 2011 av Michail Nenasjev, medlem av ryska parlamentets försvarsutskott.

Gästinlägg: Sisyfosarbete

Cynismer publicerar här ett gästinlägg från en skribent som efter flera år i Försvarsmakten nu väljer att tacka för sig. Vi önskar lycka till och välkommen tillbaka.

/C
_________________________________________________________________________________



Idag blir jag glad när jag läser om  Cecilia Widegrens icke-deltagande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Jag blir glad för att jag ytterligare en gång påminns om att mitt beslut att, kanske tillfälligt, lämna Försvarsmakten för annat arbete är det rätta.

När jag började min bana i Försvarsmakten hade vi en hyffsat bra förmåga att svara upp förändringar i vår omvärld. Då något oväntat inträffade kunde vi med en av våra inneliggande värnpliktsomgångar på några timmar efter order sprida ut vår flygplan på krigsbaser. Jag har varit med vid incidentberedskap där skarpladdade flygplan har lämnat den fasta marken för att identifiera och eventuellt ifrån svenskt luft avvisa lämna flygflottiljerna främmande luftfarkoster men någon gång i början på 2000-talet fick vi minsann höra att det Försvarsmakten hittills gjort vara att utbilda och förrådsställa förband till ingen nytta. Våra värnpliktiga muckade när de var som bäst och inte längre kunde delta i något för statsmakterna produktivt försvarsmaktsarbete.


När man sedan ansåg att Försvar av Sverige blev något föråldrat växlade man inriktning och det var ”allt för utlandet”. Militärhögskolorna lärde ut att bland det viktigaste för svenska officerare och anställda var förmågan att stå som skytteplutonchefer i utlandet. Jag fick bevittna en överentusiastisk lärare välkomna kadetter till ”Bosovo” i en målbildsövning när kadetterna skulle påbörja sin första termin i yrkesofficersutbildningen. Det här eskalerade sedan vid Försvarsbeslutet som togs i slutet av 2004; svensk nationell förmåga skulle vara en rest av den internationella inriktningen. Vi som protesterade mot det ensidiga fokuset blev betraktade med misstänksamhet. Förbandschefen jämförde oss efter ett ÖB chefsmöte med miljöaktivister arbetandes på Volvo som på fritiden politiskt arbetar för att avskaffa privatbilismen. ÖB.s rundresa ungefär ett år efter försvarsbeslutet resulterade i nya galghumoristiska öknamn beroende på hur man kunde identifieras i ”Bikupans” undersökning. Det värsta var att vi som ansåg att svensk nationell försvarsförmåga skulle vara överordnad förmågan till internationella insatser var direkta fiender och om vi jobbade i Försvarsmakten så var vi förrädare.


Emellertid gick det inte lång tid innan regeringens inriktningsproposition kom ut efter Försvarsberedningens arbete 2008/09. Den beslutet tillsammans med Finansdepartementets genomförandegrupp ledde till en i princip kontraorder för oss i flygvapnet. Fokusera på Sverige och svenskt närområde, de internationella åtagandena görs med den förmåga som det svenska perspektivet ger. Morgonluft tänker jag och jag kan säga att jag i försvarsmakten efter det här känner ett stöd till 100%, de tidigare häcklarna har tystnat och krupit undan. Dock blir jag heligt förbannad, när vi sitter på jobbet och diskutera utveckling, krigsplanläggning och förändringar i rutiner för att kunna användas i annat än fredslunken men i mångt och mycket stupar detta på att vi redan har skrotat ut materiel som inte var optimerad för internationella insatser. Materiel som var användbar både nationellt och internationellt men som var kostsam att ta med sig ut. Jag sitter nu och tittar på ÖB problematisera över begreppsparet utmaning – problem och just nu så är det en utmaning att lösa de problem vi har framför oss och det finns ett stöd för ibland okonventionella lösningar. Något som överhuvudtaget måste användas då vi saknar det vi hade för att lösa det vi ska lösa nu. Men det är ändå en tillfredsställande känsla, jag gör det jag ville göra när jag tog anställning i flygvapnet och jag får uppskattning för det jag gör. Viss bitterhet finns över de förlorade åren och vissa förlorade möjligheter men känslan i den normala arbetet slår det.


Eftersom jag är intresserad så följer jag ju också utspel på dagstidningarnas ledarsidor, debattsidor, bloggar och twitter när man kommit hem. Här vänds den smått euforiska känslan ifrån att äntligen få syssla med det som känns vettigt och med ett stort stöd ifrån Försvarsmakten till en tom känsla. Jag läser av Johan Forssell att de problem vi har på jobbet inte är något problem, det är inte ens en utmaning. Det finns ingen avsaknad av soldater, vi har ju massvis med sökande på varje plats. Därefter läser jag vad Försvarsberedningens ordförande skriver, det är inget problem med Försvarsmakten, den är flexibel och ytterst duglig i att lösa de tilldelade uppgifterna till skillnad ifrån det förhatliga förrådsställda försvaret jag beskrev i början. Slutligen läser jag vad Försvarsministern skriver, vi ska köpa ett nytt flygplan till flygvapnet och det saknas ett antal miljarder men det är inget problem, det är bara att omplanera i materielplanen lite så det är inget problem. Vilket också Johan Forssell hakar på och idiotförklarar kritiker som pekar på undanträngningseffekter. Själv blir jag då sorgsen då jag ser att vi förmodligen inte kommer ha råd att köpa materiel för att kunna betjäna dessa nya flygplan. Efter det här så funderas det en stund innan sängdags och det hela börjar om dagen efter.


Jag har tidigare beskrivit mina tankar i Gästinlägget: En flygvapenofficers tankar och Gästinlägg: Officer - Kall eller yrke 2. Det är inte arbetsgivaren i lika hög utsträckning som gör att jag känner en glädje i beslutet att byta arbetsgivare. Det är uppdragsgivaren som genom sina aktiva representanter så flagrant bryter ner arbetsglädjen hos mig att jag inte ser någon annan möjlighet än att byta yrke i några år.


/Flygvapenofficeren

Sälen 2013

ÖB i Sälen. Arkivbild. Foto: Patrik Kärrholm

ÖB i Sälen. Arkivbild. Foto: Patrik Kärrholm

Idag startar årets rikskonferens arrangerad av Folk och Försvar i Sälen. Försvarsmakten har med elva delegater med ÖB Sverker Göranson i spetsen och kommer bland annat att tala om att omvärldsutvecklingen i vårt närområde är osäker.

Debatten har redan startat och gjorde så i samband med intervjun med ÖB i SvD i nyårshelgen där Sverker Göranson förklarade att Försvarsmakten klarar ett fullt krig i en vecka. Uttalandet har diskuterats sedan dess och kan sägas vara inledningen på den försvarsdebatt som regeringen önskar föra i anslutning till försvarsberedningens arbete. ÖB har understrukit att risken för att Sverige ska sättas på ett sådant prov är låg idag, men att diskussionen som nu startat är välkommen och nödvändig.

De gynnsamma tendenser som påverkade förra försvarsbeslutet är inte längre entydiga och det finns faktorer som talar för en betydligt instabilare region. Detta omfattar alltifrån den politiska utvecklingen i stormakterna, militär förmågeuppbyggnad, ett ökat geo-politiskt fokus på vårt område och allt med stora osäkerheter.

Vad det gäller läget i Försvarsmakten är ekonomin på kort sikt i balans och personalförsörjningsreformen för våra kontinuerligt tjänstgörande soldater och sjömän har inledningsvis fungerat väl. Orosmoln är bland andra den långsiktiga finansieringen där Försvarsmakten anmält att verksamheten är underfinansierad från och med 2015 och myndigheten ska därför till regeringen fördjupa och konkretisera det ekonomiska underlaget och vilka åtgärder som bedöms nödvändiga. Andra frågetecken är hur länge vi får behålla de soldater och sjömän vi nu anställt och hur vi ska attrahera tidvis tjänstgörande personal och hemvärnssoldater. Vi vet också att reformen är tung och sliter på personalen– det syns i våra interna undersökningar.

Nytt för i år är att SvT direktsänder konferensen under måndagen och tisdagen i TV 2. Detta går även på SvT webb och på Folk och Försvars hemsida. TV 4 News planerar också för omfattande sändningar liksom Expressen TV och säkert många fler.

Följ konferensen på nätet eller på Twitter där @mikaelsthlm bevakar flödet. Många försvarsbloggar skriver också om konferensen där inte minst http://navyskipper.blogspot.se har en utmärkt sammanställning över mediarapporteringen.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Dags att betala grenfeeavgift?

Idag börjar Folk och Försvars konferens i Sälen. Under de senaste veckorna har behovet av svenskt medlemskap i NATO diskuterats i pressen och på försvarsbloggar. Många ifrågasätter Sveriges förmåga att försvara sig själv utan medlemskap.

Nu börjar även NATO att ifrågasätta att Sverige åker snålskjuts på NATO. Vi betalar inget medlemskap, men vi deltar i alla aktiviteter.

En diplomat från en av Sveriges Natogrannar förklarar för SvD:

–Är man inte med i klubben så är man inte. Då får man lämna klubblokalen klockan 22, sedan är det bara för medlemmar. Det vill säga: Vi uppskattar att Sverige tar del i olika krisövningar och fredsoperationer – men det finns gränser för hur långt samarbetet kan drivas med icke-medlemmar.


Inom NATO så har medlemmarna inte bara fördelar av medlemsskapet, utan även skyldigheter.

- Article 5 är kanske den mest kända. NATO-medlemmar skall ställa upp och skydda andra medlemmar som utsätts för angrepp. Anfallet på Afghanistan var första gången det användes skarpt och Sverige ställde upp. Men är det givet att vi ställer upp nästa gång? Visst så har Sverige en solidaritetsförklaring, men det är inget som de andra länderna skrivit på utan en ensidig förklaring från svensk sida som möjligtvis kan kopplas ihop med EU:s Lissabonfördrag. Dock så skall man i detta sammanhang komma ihåg att t.o.m. ÖB klassar EU som en "icke militärallians". Med tanke på att t.ex. Georgien som anfölls av Ryssland 2008 är en potentiell NATO-medlem så innebär Article 5 ett ökat åtagande för Sveriges del.

- Försvarsbudget. NATO:s rekommendation är att försvarsbudgeten skall vara 2% av BNP. I dagsläget med rådande ekonomisk kris är det dock inte många av medlemsländerna som når denna nivå. 2011 var den svenska BNP 3 499 914 miljoner. Försvarsbudgeten var samma år 45 306 miljoner . D.v.s. Försvarsbudgeten låg på 1,3% av BNP. Skulle försvarsbudgeten legat på NATO:s kravnivå så skulle den varit ca 70 miljarder! Vår försvarsminister har tidigare gått ut med information om att grannländerna i Norden rustar ned. Detta skulle med stor sannolikhet innebära att ett svenskt NATO-medlemsskap skulle resultera i att Sverige fick ta större ansvar för det nordiska området. Här är NATO statistik över åren 1990-2011.

- NATO-avgift. Detta går bl.a. till att rusta upp länder i NATO:s utkant. Bl.a. så betalar det satsningen på luftförsvar över Baltikum där bl.a. Tjeckien deltagit med sina Gripen. Det går till gemensam infrastruktur som t.ex. rusta upp baser, vapenförråd, radarstationer, ledningsflygplan m.m. Sverige nyttjar dessa resurser under sitt deltagande i internationella insatser, men betalar inget för detta. Hur mycket Sverige skulle få betala är oklart, men eftersom Sverige just nu är ett av Europas länder med bäst ekonomi så skulle det inte vara gratis. Precis som med EU så skulle vi få betala mer än NATO skulle satsa hos oss. Detta skulle vara en del av den 2% NATO försvarsbudgeten, men jämfört med nuvarande försvarsbudget så är det givetvis en tillkommande kostnad som vi inte skulle komma ifrån. 2% försvarsbudget är en stark rekommendation, men medlemsavgiften betalar man alltid!

Det är nog dessa skyldigheter som övriga NATO-medlemmar anser att Sverige borde ställa upp på och betala sin del av kakan. Det är också dessa skyldigheter som finansminister Anders Borg försöker att förhindra, men kanske inte lyckas med så länge till. Givetvis så är NATO förtjusta över att Sverige ställer upp med trupp och materiel, men pengar är alltid pengar.

Det är därmed kanske dags att gå från "Hang Around" och "Prospect" till att bli fullvärdig medlem?

Jämför med andra medlemskap. T.ex. vilken golfklubb finns det som tillåter att man spelar på deras bana utan att betala medlemsavgiften alternativt greenfee? Att bara betala greenfee för varje gång man spelar brukar i golfvärlden i förlängningen ofta dyrare än ett års medlemsskap. Det intressanta är att än så länge så har NATO inte krävt Sverige på greenfeeavgift vid insatser, men det lär nog inte dröja länge innan någon medlemsstat inser likheterna mellan golf och krigföring.

P.S: Kung James II förbjöd golf då han tyckte att det konkurrerade för mycket med just militär träning.

Första inlägget på nya sidan – Om Sälen förstås

Nu ligger det första inlägget ute på den nya förtöjningsplatsen hos Krigsvetenskapsakademins hemsida för Försvar och Säkerhet. Alla vägar bär till Sälen är rubriken för denna aktuella analys av försvars- och säkerhetspolitiken.

Denna plats kommer nu att sakta somna in. Kommentatorsmöjligheterna kommer att stängas av när alla historiska inlägg lyfts över till den nya adressen om några dagar. Se till att uppdatera dina bokmärken.

Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 2 Det flexibla försvaret




Försvarsbeslut 2000

Nu lämnar vi anpassningsförsvaret till förmån för det ”Flexibla försvaret”, det så kallade invasionsförsvaret har vid det här laget varit borta ifrån scenen under några år.

Prop. 1999/2000:30 inleds med de politiska utgångspunkterna för försmaktens utveckling och formuleras enligt följande:

”Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att vi nu kan skapa ett modernt, flexibelt och rörligt försvar grundat på allmän totalförsvarsplikt. De förband och system som behövs i framtiden skall kunna användas såväl för att försvara det egna landet som för internationella insatser. Därför föreslår regeringen i denna proposition att våra försvarsresurser förändras och utformas så att de motsvarar de nya kraven. Försvarsmakten har efter ett omfattande utredningsarbete i olika underlag lagt fram förslag till hur resurserna bör utformas för att svara mot de uppgifter och ekonomiska villkor som beslutades i kontrollstationen våren 1999. Det handlar om en genomgripande förändring av såväl omfattning som struktur.

Som en följd härav föreslår regeringen avsevärda förändringar vad gäller bl.a. krigsorganisationens utformning, grundorganisationens storlek, personalbehov och utbildning av totalförsvarspliktiga. En styrgrupp med deltagare från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har analyserat och föreslagit grundorganisatoriska förändringar. Förbandschefer inom Försvarsmakten samt länsstyrelser, kommuner och personalorganisationer har under utredningsarbetet framfört synpunkter. I rapporten Ny grundorganisation för Försvarsmakten redogör styrgruppen för hur den framtida grundorganisationen bör utformas

...

Konflikten i Kosovo våren 1999, där Nato ingrep för att stoppa den jugoslaviska statsledningens allt svårare förföljelse av kosovoalbanerna, har visat på den typ av kriser och hantering av dem som kan aktualiseras i dagens Europa. Stundtals har de senare årens säkerhetspolitiska framsteg i Europa upplevts som hotade, t.ex. vad gäller Rysslands relationer till Natoländerna. Vad som hänt har samtidigt illustrerat betydelsen av att det internationella samfundet förmått att agera och hålla ihop, något som även Ryssland till sist betydelsefullt bidragit till.

Den osäkerhet som är förknippad med det bräckliga ryska samhället har under hösten gjort sig påmind genom den omfattande militära insats och bekämpning av mål i Tjetjenien som den ryska statsledningen initierat där. Att denna konflikt inte kunnat lösas med politiska medel går ut över människors säkerhet och har skapat omfattande flyktingströmmar. Den inrikespolitiska osäkerheten drabbar i första hand Ryssland självt och dess befolkning men kan få konsekvenser också för grannländer och det internationella säkerhetssystemet.”

Man beskriver alltså den övergripande politiska dimensionen som Försvarsmakten skall verka i och att trots goda framsteg finns det en osäkerhet i vårt område som Försvarsmakten måste förhålla sig till och som vi ser nedan så fortsätter man att accentuera hotet ifrån fjärrstridsmedel.


”Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden ingår även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare.

Jaktflyg och luftvärn i samverkan behövs i luftförsvaret. Jaktflygets styrka är dess förmåga att möta även ett kraftsamlat hot som snabbt koncentrerats till utvalda områden. Luftvärnets styrka är bl. a. att det tvingar fientliga flygstridskrafter att uppträda så att utnyttjande och verkan av attackvapen reduceras. Med ett rörligt uppträdande, där angripande flygstridskrafter hålls i ovisshet var luftvärnet finns grupperat, ger luftvärnet skyddande effekt även över områden där det inte har grupperats. Luftvärn med allvädersförmåga behövs på grund av att den internationella vapentekniska utvecklingen medför en kraftigt ökad allvädersförmåga för attack- och bombflyg. Denna utveckling beror bl.a. på nya billigare attackvapen som också har god precision.”

Regeringens förslag: Vad avser uppgiften försvara Sverige mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten

- ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser,
- ha förmåga att minska verkningarna vid en insats med NBCstridsmedel,
- ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål,
- ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer och
- ha förmåga att möta intrång på vårt territorium.

Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort sikt (högst ett år) kunna utveckla förmåga
- till skyddsåtgärder som medför att samhället kan motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur och
- att möta insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor.

Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut om anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Försvarsmaktens skall vidare skapa en grund för att på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.”

Gott så, kan tyckas att man beskriver vikten att kunna hantera hot i luftarenan. Omedelbart mot fjärrstridskrafter. Ett år efter beslut utbilda för att möta en kombination av förbekämpning och luftlandsättning eventuellt tillsammans med stridsflygförband. Efter fem år så ska Försvarsmakten kunna möta en komplext sammansatt fiende och på tio år kunna ha förmåga att storskaligt kunna möta en sådan fiende. Regeringen använder principen om upprustning då man avyttrar den överflödiga materielen. Ur minnet så angav FOI i tidskriften framsyn att om den materiel som avvecklas skulle packas i 24 meters lastbilsekipage som ställs kofångare mot kofångare blir konvojen lika lång som sträckan mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Men som vi ser nedan så verkar man tappa fokus på försvar i luftarenan,

Skälen för regeringens förslag

Grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap
Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig, som tidigare nämnts, inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande omvärldsläge. För att göra detta måste Sveriges försvar ha en sådan beredskap att förmåga i nedanstående avseenden kan uppnås inom någon vecka.

För att ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser, fordras en lednings-, underrättelse- och luftförsvarsfunktion med den kvalitativa inriktning som redovisats ovan. Luftförsvarets beredskap skall anpassas med hänsyn till utvecklingen i omvärlden så att tillräckligt antal jaktflygplan och luftvärnsförband kan möta ett sådant hot.


Grundläggande försvarsförmåga med ett års beredskap

Det finns behov av att kunna möta begränsade väpnade angrepp mot Sverige i ett läge där internationella kriser utvecklats under viss tid som bl.a. medfört att en eventuell angripare haft viss förberedelsetid. Sveriges militära förmåga skall vara sådan att en tänkt angripare måste vidta omfattande förberedelser för att kunna hota Sverige.

Försvarsmakten skall ha beredskap att inom ett år kunna utveckla förmåga att möta insatser med fjärrstridsmedel, bestående av främst stridsberedda flygstridskrafter som finns grupperade i närområdet. För att åstadkomma en sådan förmåga behöver luftförsvaret kunna verka med ytterligare jaktflyg och luftvärn.”

Som resultat av de styrande faktorerna valde regeringen att föreslå Riksdagen att utforma den s.k. grundorganisationen enligt följande:

”Anpassning
En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels grundorganisatoriska möjligheter. Regeringen behandlar frågan om kompetenser i avsnitt 5.2. I fråga om de grundorganisatoriska möjligheterna anser regeringen att en grundorganisation med den utformning som föreslås i denna proposition kommer att ha den volym och infrastruktur som behövs för att genom flexibilitet och planering kunna utnyttjas även i en tillväxtsituation. Regeringen anser vidare att det vore direkt olämpligt att bibehålla ytterligare ett antal etablissement i form av kasernområden för att på så sätt ha en inbyggd potential för tillväxt. En sådan modell skulle föranleda alltför stora kostnader. Däremot är det angeläget att behålla dimensionerande övnings- och skjutfält. Regeringen bedömer att det även i en tillväxtsituation - trots det omvärldsläge som då råder - skulle vara förenat med betydande svårigheter att på kort tid anskaffa ytterligare övnings- och skjutfält.

Regeringen anser att det i det medellånga perspektiv som riksdagen har lagt fast - dvs. det femåriga perspektivet - däremot borde vara möjligt att åstadkomma förläggningskapacitet genom t.ex. utnyttjande av barack- och containerlösningar eller motsvarande för att bedriva den utbildningsverksamhet som inte kan inrymmas inom den befintliga infrastrukturen.

Redan idag finns en icke obetydlig förläggningskapacitet vid vissa större övnings- och skjutfält. I sammanhanget kan också erinras om att regeringen i en anpassningssituation har möjlighet att i enlighet med 1 kap. 5 § miljöbalken fatta vissa beslut i miljöhänseende. Härutöver bedömer regeringen att behovet av centraliserad samövning mellan olika enheter inom ramen för grundorganisationens ordinarie verksamhet kommer att öka i framtiden. Även denna aspekt understryker vikten av att dimensionerande övnings- och skjutfält behålls.

Dimensionering
Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang förordar regeringen att följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av Försvarsmaktens grundorganisation.
- Sex enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade förband.
- En enhet för internationell utbildning, med vilken samlokaliseras viss grundutbildning.
- En enhet för respektive specialtruppslag inom markstridskrafterna, dvs. artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att säkerställa vinterkompetens erfordras utbildningskapacitet i Norrland för samtliga funktioner.
- Två enheter för utbildning av jägarförband.
- Två enheter för utbildning av kustartilleriförband.
- Två baser för utbildning av sjöstridskrafter. Därutöver erfordras möjlighet för tidsbegränsad basering på ytterligare en plats.
- Fem flygflottiljer. [varav fyra med stridsflyg, Väpnarens anmärkning]
- Två enheter för helikopterförbanden, varav en för markoperativ verksamhet och för sjöoperativ verksamhet. Därutöver skall det finnas en mindre enhet.
- Två militärhögskolor från och med år 2002.”

Som vi ser i det här förslaget så innebär det att bl.a. Luftvärnets utbildningsorganisation krymper avsevärt. Det verkar som att regeringen anser att Luftvärnet och Flygvapnet kan säkerställa att inom ett år möta förbekämpning och landsättning av trupp med 2 st Luftvärnsbataljon Rb 77/97, 1 st Divisionsluftvärnsbataljon Rb 90/70 och 4 st Brigadluftvärnsbataljon Rb 90/70 tillsammans med 8 stycken stridsflygdivisioner JAS39 som betjänas av motsvarande 3 st samtida (Fb2000) flygbasbataljoner. Intressant för luftvärnets del så talar man också att om inte Rbs23 kan realiseras med ”DGA – Digital gruppantenn” efter 2004 så skall man överväga en direktanskaffning.

I en tillväxtfas har man tänkt använda den överkapacitet som finns på skjutfält och man har tänkt sig kunna öka organisationens storlek genom att hyra in motsvarande byggbaracker för att förlägga personal och containrar för personal och materiel. Till detta ska också en ambitiös materielplan läggas och man poängterar anpassningsförmågan, i andra ord: Förmågan att rusta upp genom att leveranssäkert anskaffa materiel till en utökad inkallning för grundutbildning av värnpliktiga soldater.

Jag är ambivalent, en något anorektisk organisation med hög ambitionsnivå. Man verkar vilja anpassa en grundberedskap mot det politiska hotet, inte det reella hotet som med tanke på de materiella resurser kan användas. Jag brukar kalla den här målsättningen och grundorganisation för en skamgräns för att kunna försvara Sverige.

J.K Nilsson

Törs vi flyga med Norwegian och RyanAir? (Gästinlägg)

Detta har skrivits inte av mig utan Mr X för att inte bli utsatt för repressalier. Läs och begrunda. Det finns många aspekter på flygsäkerhet. Så här kan man också se det (skrivet för några veckor sedan): Törs vi flyga med Norwegian och Ryanair i fortsättningen? Finns det piloter vi bör undvika. Törs vi flyga gratis. Lågprisaktörer har under ett antal år lurat i den flygande allmänheten att det är billigt att flyga, samtidigt som bränslepriser skjuter i höjden och styckepriset på nya flygplan snart ligger på 1 miljard även för kortdistansflygplan (en A380 kostar tre gånger så mycket). Det borde vara självklart att man inte kan sälja en flygbiljett för 29 eller ens 290 kr. (Den som provat har dessutom funnit att priset i slutändan ibland t.o.m. blir högre än en resa med ett reguljärt bolag, i synnerhet så om det blir störningar i trafiken och man då av ett lågprisbolag blir lämnad vind för våg). Eller som någon skrev: There is the absurdity of accepting a 100 dollar charge for a ride in a beat-up yellow cab between two airports in the New York area, while demanding to pay no more than 19,95 for a coast-to-coast trip in 120 million dollar aircraft, albeit with a few more travel companions. Flygbranschen är alltså svårt konkurrensutsatt. En stor seriös aktör som American Airlines arbetar t.ex. just nu under konkursskydd. Flygföretagen söker alla möjligheter att hitta besparingar och kostnadssänkningar, samtidigt som man vill öka sin försäljning.Som ett led i att attrahera kunderna gör man också sitt bästa för att framstå som en skarp och seriös operatör. Myndigheterna, som är satta att reglera verksamheten – läs flygsäkerheten – sitter på två stolar när man samtidigt vill skapa en ekonomiskt sund eller i alla fall överlevnadsbar miljö för flygbolagen och tillåter besparingsåtgärder som tidigare varit otänkbara. Pilotutbildningar skärs ner, underhåll minskas, tjänstgöringstider på 16+ timmar tillåts (tre gånger så lång som för lastbilschaufförer), flygningar utan bränslereserver för att kunna nå en alternativflygplats godkänns. Lönedumpningar behöver inte bolagen tillstånd för. Ekonomiska åtstramningar i all högteknologisk verksamhet påverkar kvaliteten negativt och i flygbranschen innebär försämrad kvalitet försämrad flygsäkerhet. Därav frågorna i rubriken. En absurditet i sammanhanget är att en one-man-show för passagerarflygning återinförts efter att ha varit förbjuden sedan flygets barndom. Det kallas för ’controlled napping’ och innebär att piloterna turas om att sova en stund för att inte båda skall vara helt slut vid ankomsten. Den vakna piloten – man är alltså bara två – skall tittas till med jämna mellanrum av en värdinna för att säkerställa att inte han också somnat. Ibland måste han väckas. Nyligen gjorde en yrvaken pilot en kraftig dykning för att undvika att krocka med planeten Venus som var på väg rakt emot honom. 16 skadade. Inte så himla bra, kan man tycka. I dagens ansträngda situation finns pilotföreningar som aktivt agerar för att skapa större säkerhetsmarginaler genom att ställa större krav på underhåll, utbildning och bränslereserver och vettigare tjänstgöringstider. Detta sker i förhandlingar med arbetsgivaren och påverkar sålunda utrymmet för andra förmåner, typ semestrar och löner. De facto köper man flygsäkerhet för sina egna pengar men det är ändå väl använda pengar, då chanserna att gå i pension och dessutom någorlunda välbehållen ökar. Det faktum att man önskar öka sina möjligheter att komma hem helskinnad har dessutom en oerhört gynnsam effekt på både plan och passagerare. Erfarenheten visar att i vissa miljöer – läs pressad ekonomi – är en väl fungerande fackförening för piloter den enskild mest flygsäkerhetshöjande faktorn alla kategorier. En klok bolagsdirektör – sådana finns - inser att en pilot som t.ex. inte önskar arbeta över 16 timmar i sträck är en klok pilot – sådan finns också. Som en parentes i samband med bränslereserver och även som en indikation på att industrin inte alls är lika smart som den ser ut, kan ju nämnas det hjärndöda i att skära ner på bränslereserver - och dricksvatten - för att spara vikt, samtidigt som man fraktar tre ton tax-free sprit i källaren, som sedan skall upp i stolarna på tillbakaresan (pre-pack). En helt onödig rundtur om man i stället fick plocka upp sin påse i ankomsthallen. All tax-free försäljning före flygning i. st. f. efter landning är för övrigt nästan lika korkad. I veckan som gick bröt förhandlingarna mellan Norwegian och dess Norska pilotförening, NPF, ihop. Stridsfrågan gäller bolagets uttalade strategi om att, över tiden, överföra alla piloter från fast anställning till kontraktsanställning. Syftet med denna strategi är att sänka Norwegians utgifter, genom att kostnader för skatter och sociala utgifter flyttas till individen, men också att avveckla fackföreningsanslutningen och "besväret" med en kollektivavtalande part.Metoden känner vi igen från Avia Express försök att införa detta i Sverige under 2010. I Norge sker det hela gradvis. Piloter i Norwegian som t.ex önskar uppgradering, erbjuds att söka LOA för att sedan "anlitas" som egenföretagare i sitt eget bolag, samtidigt som lön och ersättning betalas till konton utomlands. Nyrekryterade piloter får besked om att kontrakt (hemliga; enligt uppgift medför ett uppvisande av ett kontrakt omedelbart sparken) kommer att vara enda sättet att arbeta i Norwegian. Detta leder till en dumpning av såväl social trygghet som piloternas arbetsvillkor. NPF har utan framgång, genom sedvanliga förhandlingar och inom ramen för normala regler på arbetsmarknaden, försökt att förmå företaget att överge denna strategi.Förhandlingarna har brutit samman och en laglig strejk kan inte längre uteslutas. Norwegian är ett bolag som motverkar facklig styrka och som söker undandra sig det ansvar som andra arbetsgivare i Skandinavien uppvisar med följd att konkurrens på lika villkor blir en omöjlighet. Om Norwegian (eller något annat bolag för den delen) dessutom i framtiden råkar ut för en incident/accident kommer man med stor sannolikhet kunna härleda orsaken till överdriven sparkramp i bolaget och obefintligt fackligt stöd för piloterna. Utan sådant stöd för att inte hamna på någon ”shit list” så flyger man plan som borde stå på marken, man flyger när man är för trött eller sjuk och man har tar t.ex. inte adekvata bränslereserver. Som Ryanair, som enl. Landvetter-kontoret för tio år sedan bogserades in efter landning i Göteborg med snustomma tankar. Industrin är enastående på att lägga ner både möda och pengar på att utreda vad som hänt när det gått galet och att lära sig av misstagen. Blood money, sade någon. Att investera i att undvika olyckor p.g.a. tydliga hotbilder är en annan sak. Framtidens olyckor kommer inte att bero på bristande teknik. Man kommer att få problem orsakade av undermålig utbildning, fatigue (extrem trötthet) och någon kommer förr eller senare att ramla ner av vanlig hederlig soppatorsk. Nyligen nödlandade tre Ryanair-plan i Valencia p.g.a. bränsle brist. USA har börjat ifrågasätta nuvarande arbetstider men givetvis först efter en dödsolycka. EU litar fortfarande på bolagsdirektörerna. Som passagerare kan man bara blunda, ta ett järn – eller informera sig och rösta med fötterna. You get what you pay for. En flygpassagerare har rätt att kräva säkra, väl underhållna flygplan med pigga och krya besättningar (i ett av våra mesta lågprisbolag tas enligt uppgift en pilots anställning under omprövning efter tre sjukskrivningstillfällen), bemanning som inte ger piloterna mikrosömn på kort final och bränslereserver som ger utrymme för i alla fall en oförutsedd händelse. En extra pilot på en långflygning kostar per passagerare vid standardbeläggning 76 kr (1,5 stor stark) och 1 timmes extra bränsle på en kortflygning 2 kr. Låt oss som avslutning se på en utopi. Alla flygbolagsdirektörer enades om vettiga regler för underhåll, utbildning, tjänstgöringstider/bemanning, bränslereserver och allt som har med flygsäkerhet att göra. Alla som inte ville vara med fick inte tanka. Biljetten skulle bli dyrare. Men prisvärd.

Luften ur?

Som vissa läsare säkert har noterat har det inte skrivits mycket på Cynismer på länge. Det finns flera anledningar till det, bland annat arbetsrelaterade orsaker, men den absolut viktigaste anledningen är att intresset för att diskutera försvarsrelaterade frågor är ganska lågt hos oss just nu. Det är inte för att det inte finns saker att diskutera (för det gör det absolut) utan på grund av ansvariga politikers beteenden. Man ska inte låta sig tryckas ner av andra så enkelt, jag vet, men de moderata försvarspolitikernas arrogans har blivit för mycket.

Skildringar och redovisningar från Försvarsmakten och försvarsbloggare viftas bort och politikerna sätter sig över yrkesmännen och hävdar att de själva vet bättre om läget i Försvarsmakten. Enligt moderata politiker är allt frid och fröjd, Försvarsmakten är i balans (liksom dess ekonomi) och Sverige kan försvaras såsom sig bör. Att Försvarsmakten och dess anställda inte håller med spelar ingen roll. Moderaterna vet bäst.

Att de inte lyssnar på försvarsbloggare kan jag köpa men att de inte lyssnar på Försvarsmaktens officiella rapportering och Överbefälhavaren är gravt. De själva har inte kompetensen att avgöra läget för och skicket på försvaret. De är därför beroende av rapportering från FM och bör ha ett mer sakligt och ödmjukt förhållningssätt till informationen de får via de officiella kanalerna.

Den attityd som (vissa) moderata politiker uppvisar på bloggar och Twitter får mig att inte bara ta en paus i bloggandet utan jag har också bestämt mig för att inte rösta på Moderaterna i kommande val. De som är aktiva på Twitter förstår vad jag menar och vilka det handlar om. Till övriga kan jag säga att framstående moderata politiker i försvarsdebatten inte för sig som vuxna ansvarstagande individer. Tyvärr får det sådan påverkan på hela debatten att jag helt sonika har tappat lusten. Av mig som statlig tjänsteman avkrävs saklighet, ansvarstagande och noggrannhet. Vad krävs av en politiker?


På Cynismer har luften kanske gått ur men på Wisemans Wisdoms och Skipper är det fullt ös och nu stundar Folk och Försvars rikskonferens. Det finns gott om ämnen att diskutera och debattera och jag välkomnar folk att inkomma med gästinlägg. Cynismer försöker hålla sig till jordnära ämnen men även inlägg om försvarsärenden på politisk nivå välkomnas.


/C

Karelen, Lappland och en viss fallskärmsjägare

"Into the White" utspelar sig i norska fjällen och är en av månadens mycket sevärda förmånsfilmer. Svensk text ingår.

Idag är det exakt tjugo år sedan Barentsregionen grundades, i vilken våra två nordligaste län ingår. Regionen inger fortfarande hopp om en bättre framtid i norr men orostecknen blir tyvärr fler då Barents Observer senast igår kunde berätta att regionen nu, för första gången sen Sovjets fall, får fler kärnvapen.

Som av en händelse handlar både månadens premiebok och förmånsfilmer i SMB om när regionen var i fullt krig. Boken Bakom Röda arméns linjer handlar om fjärrpatrull Hokki, Finlands största luftlandsättningsoperation under kriget, i Norra Karelen. Jag har bara just börjat läsa den men kan konstatera att den innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder och hittills imponerar.

"Nödlandning i Lappland" är månadens förmånsfilm och är kort sagt ett måste om man är intresserad av flyg, flygvrak och fallskärmsjägare i Norden. Det är en enda tysk fallskärmsjägare som är med i de nutida avsnitten, Alexander Uhlig, men icke desto mindre är det högintressant. Uhlig stred nämligen mot min gode vän Jan Danielsen, svensk frivillig från K 3, på norska Kuberget vid Narvik. I filmen intervjuas både Uhlig och Danielsen och vi får se vad som finns kvar av andra världskriget på marken i både Norge och Sverige. Inte mindre än 327 utländska flygplan damp ner enbart på svensk mark under kriget. I Lappland finns det ännu en del rester av dem... Filmen är alltså en utmärkt förberedelse inför en resa till det mest relevanta området dvs. Abisko-Narvik.

Spelfilmen "Into the White" (se trailern ovan), som man får på köpet med "Nödlandning i Lappland", har jag sett och jag tycker att det är en av de mest välgjorda spelfilmerna som finns om andra världskriget i Norden. Fokus är dock inte på strid utan samarbete!

F.ö. skriver DN nu om den ökade marina satsning som denna blogg nyligen tog upp. Men nu heter det enligt president Putin att det under de kommande åren blir "över hundra nya krigsfartyg och ubåtar i skilda klasser". Det stämmer inte riktigt med förra veckans besked men om man slår ihop örlogsfartyg med understödsfartyg kan siffran stämma. Kommentar, Skipper?

UPPDATERING 12:55
DN-artikeln om den marina upprustningen har inte publicerats i pappersupplagan igår eller idag.

Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 1 Anpassingsförsvaret




Till min oförställda glädje ser jag på kollegan Wisemans blogg att den tidigare chefen för Luftvärnsregementet Lv6, Överste Lennart Klevensparr engagerat sig i debatten om Sveriges luftvärnsutveckling. Och vad kan inte passa bättre i början på ett år än att blicka bakåt på åren som gått för att kunna sia om vad som komma skall?

Om vi tittar tillbaka till mitten på 1990 talet så ser vi Försvarsbeslut -96 som en vattendelare i Svenskt Försvar. Här påstås att vi lämnar ”Invasionsförsvaret” till förmån för ”Anpassningsförsvaret”. I inledningen av Proposition 1995/96:12 kan vi läsa:

”I dagens säkerhetspolitiska och militärstrategiska situation finns ingen tänkbar angripare med omedelbar tillgång till förband lämpade för omfattande angrepp mot vårt land. Sverige skall dock även i dagens situation ha en betryggande förmåga att möta sådana militära angrepp, som trots allt skulle kunna inledas.

Inom några år skulle befintliga militära resurser i vår omvärld kunna sättas i stånd, och därmed skulle det skapas förmåga att genomföra ett angrepp i större skala. Om en sådan utveckling äger rum, måste det svenska försvarets krigsduglighet kunna höjas på ett betryggande sätt i minst motsvarande takt.

Mycket talar för att krig i en svårförutsägbar framtid skulle karakteriseras av att kvalificerad militärteknik och strategiska insatsstyrkor kommer till användning. Därför bör den svenska försvarsplaneringen långsiktigt i första hand inriktas på förmåga att möta angrepp med strategiska insatsstyrkor.

Det kan emellertid inte uteslutas att en mera omfattande förmåga till anfall över landgräns och hav skulle kunna växa upp i vårt närområde. Även om detta enligt militära bedömningar skulle ta lång tid, måste vi planera för att möta det genom tillväxt i ett försvar, som i första hand är utformat för att möta strategiska insatsstyrkor.

Luftförsvaret och vår förmåga att behålla luftherraväldet över vårt land är av särskild betydelse i alla tidsperspektiv. Det kräver dessutom mycket lång tid att införa nya avancerade flygsystem. Flygstridskrafterna måste därför utformas och dimensioneras i ett långt tidsperspektiv.

Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska produkter till det svenska försvaret har fortsatt ett mycket stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde. De långsiktiga materielbehoven måste säkerställas. Inhemsk kompetens måste bevaras på de försvarspolitiskt mest värdefulla teknikområdena. Det är vidare betydelsefullt att försvarsindustrin behåller och utvecklar kompetens genom utlandssamarbetet.

Till följd av svårigheten att förutsäga den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld måste totalförsvaret - och då i första hand det militära försvaret - på ett betryggande sätt kunna anpassas efter förändrade hotbilder. Detta är en central tanke i regeringens förslag.

Samma realpolitiska analys, som styr besparingen på försvarsutgifterna idag, måste styra kravet på beredskap och förmåga hos försvaret att kunna anpassa sig till morgondagens situation.

Den bedömda hotbilden skall alltid styra Sveriges rustningsnivå. Förmåga till anpassning efter ett förändrat säkerhetspolitiskt läge måste därför prioriteras i Sveriges försvarsplanering. Ingen nation utformar sitt försvar utifrån ett hypotetiskt värstafallsscenario.

Både vår egen och andra länders historia visar att det av flera skäl kan vara svårt att i tid skönja och reagera på politiska och militära förändringar, som borde leda till ökad försvarsförmåga. En åtgärd av central betydelse i regeringens förslag är därför att skapa ett trovärdigt och effektivt system för förvarning om förändringar i hotbilden och tolkningen av förvarningssignaler.

Vid sidan av en planerad höjning till full krigsduglighet inom högst ett års tid skall det finnas konkreta planer för tillväxt och förstärkning av det militära försvaret, om det säkerhetspolitiska läget försämras. Dessa planer skall baseras på löpande planering och kontroll av den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Våra svenska erfarenheter från tiden mellan de båda världskrigen visar hur avsevärda brister i just detta avseende kan få förödande konsekvenser. När regering och riksdag sent omsider anvisade mera pengar till försvaret, saknades genomtänkta militära planer för hur pengarna skulle användas.”

Man påstår att hotet mot Sverige är lågt men att luftstrids- och fjärrstridskrafterna kan verka i korta tidsförlopp till skillnad mot de mark och marinstridskrafter som krävs för ett en regelrätt invasion. Det första skulle vi ha hög materielberedskap för att snabbt kunna växa i, de andra skall vi ha planer att möta ett större hot än det som bedöms kunna sättas upp nu.

Det finns en vilja att ”Växa i kostymen” igen enligt proposition 1996/97:4som utgjorde försvarsbeslutets andra del

Långsiktig anpassningsförmåga
Långsiktig anpassning innebär att krigsorganisationens förmåga förändras så den kan möta framtida hot. Detta kan - om hotbilden förvärras - innebära att organisationen behöver utökas, att den måste ges nya egenskaper för att kunna möta nya angreppsformer, att dess beredskapsegenskaper behöver förändras, att viktiga system måste modifieras för att kunna fungera i nya motmedelsmiljöer etc. Det är viktigt att inse att vi inte kan förutsäga och än mindre föreskriva vilka anpassningskrav som kan komma att bli aktuella i framtiden.

Krigsorganisationen och verksamheten för att utveckla den bildar en grundläggande plattform för den långsiktiga anpassningsförmågan. Den är grunden för personalens kompetens både när det gäller att utbilda individer och förband, att utveckla taktiskt och operativt tänkande och att  integrera ny materiel i organisationen. Anskaffningen av materiel för krigsorganisationen ger vidare förutsättningar för vidmakthållandet av kompetenser i Sverige och därigenom för den framtida fortsatta materiella förnyelsen genom att utvecklings- och tillverkningsresurser beläggs.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen en något större krigsorganisation än vad inriktningen i försvarsbeslutets första etapp angav. Regeringen anser det vara enklare och snabbare att utöka eller förändra markstridskrafterna genom att komplettera eller fylla upp flera brigader som inte är fulltaliga jämfört med att etablera helt nya förband. Bibehållandet av vardera en patrullbåts- och flygdivision utöver inriktningen ger en långsiktig handlingsfrihet att omsätta en större organisation.

Tillgången till kompetent personal kommer att vara en begränsande faktor särskilt vid en utökning av organisationen eller om anpassningsåtgärder företas i ett läge då kraven på insatsberedskap har ökats. Regeringen har därför bedömt att ca 300 yrkesofficerare bör finnas utöver krigsorganisationens direkta behov. Det förändrade sätt att utnyttja reservofficerare och annan personal som behandlas i kapitel 13 bidrar även till anpassningsförmågan.

Viss materiel som inte erfordras för den reducerade krigsorganisationen kan bibehållas i materielberedskap. Försvarsmakten har förslagit att bl.a. artilleri- och luftvärnspjäser, ledningsmateriel, moderna kustförsvars-anläggningar och materiel för lätta attackdivisioner bibehålls. På sikt kan det bli aktuellt att bibehålla JA 37-flygplan på motsvarande sätt. Regeringen vill dock särskilt betona att denna metod endast bör utnyttjas om två villkor är uppfyllda, nämligen dels att materielen har en tillräckligt lång återstående livslängd, dels att kostnaderna är låga.

Grundorganisationen utgör en av förutsättningarna för anpassning. Värdet ligger emellertid snarare i den verksamhet som bedrivs och i kvalificerad utrustning som simulatorer än i sådana fysiska tillgångar som ofta förknippas med grundorganisationen såsom förläggnings- eller administrationsbyggnader. Det grundorganisationsförslag som redovisats i kapitel 11 har inte givits någon generell överkapacitet för att öka anpassningsförmågan. Däremot har de olika utbildningsplattformarnas egenskaper, främst möjligheten att förändra verksamhetens karaktär eller att utöka verksamheten, påverkat förslagets utformning.

Vid sidan av satsningen på militär personal utöver krigsorganisationens direkta behov satsar regeringen de största ekonomiska resurserna på att säkerställa möjligheterna att tillföra ny, liksom att utnyttja och modifiera befintlig materiel, samt att säkerställa den teknologiska kompetensen. Förutom riktade satsningar mot sådana teknikområden som gynnar en generell materiell anpassningsförmåga, bör även en inhemsk kompetens inom ubåts- samt krut- och explosivämnesindustrin säkerställas under försvarsbeslutsperioden.

Den viktigast förändringen är dock en ny syn på internationellt samarbete. Den säkerhetspolitiska utvecklingen medger nu att försvarets materielförsörjning bör kunna ske i nära samarbete med andra länder. Ett ökat och fördjupat försvarsmaterielsamarbete skapar enligt regeringen förutsättningar för tillförsel av ny materiel, även i tider när den internationella efterfrågan är stor.

Kostnader
Det är inte möjligt att göra en exakt uppskattning av kostnaderna för att skapa en tillräcklig anpassningsförmåga. I många fall är behovet av anpassningsförmåga ett av flera skäl till att en åtgärd vidtas. Regeringen beräknar emellertid att drygt 500 miljoner kronor kommer att satsas årligen på åtgärder som i huvudsak syftar till att öka anpassningsförmågan. I denna summa ingår särskilda satsningar på forskning och teknikförsörjning, utökat antal yrkesofficerare och utökad krigsorganisation med ca en tredjedel av totalbeloppet vardera.

Vår omvärld ansågs alltså så pass osäker att regeringen valde att föreslå en större krigsförbandsmassa än vad Försvarsmakten ansåg sig behöva för stunden.

Grundorganisationsförband utan tydlig koppling till krigsförbanden såsom Artilleri och Luftvärn avvecklas efter att det kan anses att de inte längre bedriver rationell utbildning. Konkret avvecklades Bl.a. Lv4 i Ystad, A1 i Linköping, A4 i Östersund, Ing1 i Södertälje, S2 i Karlsborg men man hade fortfarande en rad luftvärnsförband i riket tillsammans med sex stycken stridsflygflottiljer som utbildade och vidmakthöll 13 stridsflygdivisioner och 16 basbataljoner.

Visst skulle man kunna anse att beslutet är underfinansierat och drevs igenom med en ekonomisk optimism. Men för oss som varit med ett tag i Försvarsmakten framstår förbandsmassan i Fb96 som det som en stormakt skakar fram jämfört med dagens/år 2019.s ”Enveckas försvar”. Tittar vi tillbaka på den här tiden så ser vi att det hot som Ryssland utgjorde då inte var lika stort som det hot Ryssland kan utgöra nu och inte tillnärmelsevis jämförbart med det hot Ryssland kan utgöra vid år 2020 och bortom. Trots det så ska vi möta det hotet med tre stridsflygdivsioner när vi för 17 år sedan ansåg att vi behövde 13 stridsflygdivisioner och 13 stridsflygdivisioner 16 basbataljoner. För 17 år sedan ansåg vi oss behöva 22 luftvärnsbataljoner, nu behöver vi 2 luftvärnsbataljoner.

J.K Nilsson

”Enveckasförsvaret” räcker

Som förväntat slöt idag försvarsminister Karin Enström upp vid ÖB:s sida och bekräftade i DN att Sveriges militära beredskap och förmåga är tillräcklig relativt hotbilden. Regeringen tar därigenom ansvar för hur uppdraget till Försvarsmakten ser ut. Så viktiga besked ges inte av en slump, vare sig vad gäller tidpunkt eller innehåll, och det är naturligtvis processat bakom kulisserna mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet. Beroende på hur man ser på saken lägger ministerns besked idag sordin på frågan om hur statsmakterna bedömer hotbilden (enligt de som tycker hotbildsbedömningen är ansvarslös), eller hyfsar debatten om Ryssland som växande militärt hot mot landet (enligt de som stilla undrar över hur fantasifull man kan tillåtas vara om man samtidigt kopplar fantasierna till krav på budgetförstärkningar).

Samtidigt väcker det nya frågor:

Nu har både ÖB och försvarsministern i princip givit besked om hur hotbilden ser ut och vilken kapacitet som är tillräcklig för att möta upp denna hotbild, dvs. att nuvarande inriktning bör ligga fast, och från politikens sida att står det klart att man anser det är onödigt att öka ambitionen (vilket i praktiken innebär att det inte blir några tillskott på budgetramen). Detta innan Försvarsberedningen lämnar sin säkerhetspolitiska bedömning till sommaren – den bedömning som skulle vara förutsättningslös och öppen enligt beskeden vid uppstarten av arbetet. Man behöver inte ha livlig fantasi för att tänka ut att beredningens ledamöter känner sig en aning kringskurna.

Beredningen har naturligtvis en viktig roll ändå, och bör särskilt koncentrera sig på de utanstående frågorna, t.ex. robustheten i det internationella samarbetet (där några frågor är särskilt känsliga). Här finns mycket kvar att göra och det är den politiska viljan som måste styra detta.

Den andra frågan är hur man från politikens sida ska hantera den uppkomna situationen kring insatsorganisation 2014 (IO 14), som i praktiken är IO 19 eftersom den ska vara insatt och klar 2019. Nu har det bringats välkommen klarhet kring vilka ingångsvärden som ligger till grund för det spel man har genomfört, genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagerstens försorg på Twitter igår. Den situation som ÖB beskrev handlar om den förmåga Sverige har när IO 14 är insatt och klar. Samtidigt har ju Försvarsmaktens budskap varit att det kräver pengatillskott de närmaste åren. Om nu försvarsministern ger besked om att förmågan i IO 14 räcker, givet hotbilden och bedömningar i vår nära omvärld, blir det svårt att hävda att man kan sänka kraven och göra de stora skär som ÖB hävdar måste till för att balansera utgift och uppgift. Försvarsministern kommer behöva svara på om regeringen tillskjuter pengar för att kunna sätta IO 14 på fötter (vilket man inte kommer att göra), men å andra sidan har Försvarsmakten sett till så att diskussionen nu kommer handla om huruvida IO 14 ska finansieras eller ej och inte om man ska växla upp både ambitionsnivå och budget ytterligare.


Kalla fötter i Högkvarteret?

Ekot basonerar ut att ”ÖB backar om försvarets förmåga”. Men gör han det? För att konstatera det måste man i så fall ha tillgång till SvD:s bandinspelning av intervjun och jämföra vad han har sagt innan citaten gick i tryck. Det har inte jag, men kanske Ekot? Det man möjligen kan säga är att han modifierar den bild som sattes i SvD, i alla fall uppfattas det så utåt.

ÖB i Ekot (om uthålligheten i försvarsförmågan):

”– Är det en rimlig ambition? Ja, det är en rimlig ambition i förhållande till det läge vi har nu. Samtidigt måste vi vara nogsamma när vi tittar mot framtiden – vad kommer den att innebära. Ja, är den osäker så är det minst den nivån man måste uppehålla, säger Sverker Göranson.

Med den nya försvarsstruktur som nu byggs upp menar han att det ändå är en förbättrad försvarsförmåga jämfört med de senaste tio-tjugo åren.

– Absolut. Och då ger jag rådet till oss allihopa som svenskar att vi måste titta lite grann i omvärlden hur det ser ut hos olika länder. Moderna försvarsmakter i dag är på väg i ungefär samma riktning och skulle jag bedöma har ungefär samma ambitionsnivåer, för vi ser alla att vi är på något sammanflätade i utvecklingar i omvärlden, säger Sverker Göranson.”

ÖB i SvD:

”ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).”

När det gäller förmågan att ge eller ta emot militärt stöd exemplifierar ÖB (i Ekot) förmågan med de nordiska stridsgrupperna:

”– Att ge stöd skulle jag påstå att vi är ännu bättre på för det är egentligen det vi göra hela tiden när vi går ut i olika insatser med både flyg-, marin- och markförband – Afghanistan – då ger vi stöd. (…) återigen jag tar exemplet NBG (Nordic Battle Group) – för det har vi gjort ett antal gånger och dessutom med omvärldens betyg glimrande, vi har gjort det väldigt bra, säger Sverker Göranson.”

Vad gäller förmåga att ge eller ta emot militär hjälp ligger en fråga och pyr under alla alliansdiskussioner och frågetecken kring hur det står till med den reella kapaciteten, nämligen:

Hur ser en situation ut när man bestämmer sig för att ge militärt stöd till annan nation, vid konflikt i närområdet, i det snabba förlopp som verkar förutspås både i politiken och Försvarsmakten och när man är så slimmad på hemmaplan? Kommer man inte ställas inför stark förväntan på att dra alla resurser så nära hjärtat som möjligt? Det är svårt att se att man skulle rulla ut, flyga och sjösätta det som finns att tillgå och transportera – förmåga eller ej – till annat territorium , med mindre än att en gemensam krigsplanering är upprättad, som dessutom är övad, samt garanterad så långt det är möjligt i bindande förpliktelser. Samma sak gäller naturligtvis åt andra hållet.

Vad gäller Ekots inslag delar rubrikvalet förmodligen upp de som bryr sig i en grupp som tror piskan nu har gått från Försvarsdepartementet till Lidingövägen och en grupp som tänker att ÖB har fått kalla fötter. Låt oss istället granska vad han egentligen har sagt och fortsätta diskutera om förmågan är rimlig relativt hotbild och krav, samt nagelfara de ingångsvärden allt bygger på.

Och i denna diskussion är det välkommet med en bredare flora än enbart de närmast sörjande.


På agendan

Förberedelser pågår inför deltagande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 13-15 januari. Jag har förmånen att framföra synpunkter efter ÖB Sverker Göransons tal måndagen den 14:e, tillsammans med Claes Arvidsson, ledarskribent SvD och Lars Fresker, ordförande Officersförbundet.

Innan dess, närmare bestämt torsdag denna vecka, modererar jag ett seminarium som Teknik&Säkerhetsforum arrangerar om teknikutvecklingen och nya hotbilder. Håkan Gunneriusson, forskare vid Försvarshögskolan, inledningstalar om hur ny teknik påverkar hotbilden. Därefter följer ett panelsamtal  med Johan Forssell, riksdagsledamot (M), Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och Johanne Hildebrandt, researchchef på Seccredo, fd krigsreporter tillika kollega i Krigsvetenskapsakademien. Det ska bli mycket intressant! För mer info och anmälan se här.

Förberedelser pågår också inför Försvarskonferens 2013 i Skövde den 20-21 mars, arrangerad av Försvarsmaktsråd Skaraborg. Det blir en stor nationell konferens med personalförsörjningsfrågor i fokus, vilken jag har den stora glädjen att moderera. Bland deltagarna märks Försvarsminister Karin Enström, ÖB Sverker Göranson, ordf. FöU Peter Hultqvist, ordf. Försvarsberedningen Cecilia Widegren, ordförande/språkrör för ungdomsförbunden, förbandschefer från hela Sverige samt representanter för bostadssektorn, näringsliv, kommuner, regioner, SKL m.fl. Personalförsörjningen är en samhällsreform och konferensen speglar detta. Information och anmälan här.


Ytterligare 80 ryska fartyg

Så här skildras den kommande ryska storövningen i CCTV, kinesisk stats-TV.

I tillägg till de över 50 utlovade fartygen till 2016 meddelas nu från ryska statsmedier att det under de närmaste tre åren ska levereras 80 stödfartyg till marinen.

Vad kan denna marina satsning 2013-2016 jämföras med, marinhistoriskt sett? Vore intressant med några siffror från motsvarande satsningar under förra seklet. Länktips? Skipper?

Nya mål för försvaret


Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.


Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.

Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.

Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt.  En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.

En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.



Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.



..................................................................................................


I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:

"Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. "

Detta är en bra ansats, men borde ha varit: "...att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra..."

Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:

"Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
- hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
- förebygga och hantera konflikter och krig, samt
- skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter."

Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:

"Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot."

Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:

"Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. "


På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan - Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:

"- över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt
- kontinuerligt delta i upp till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgrupps storlek."

Denna konkretion går att ha med sig när det gäller vår territoriella integritet. Vi skulle istället kunna uttrycka målet med vårt hävdande av suveräniteten som:
"Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium."

Ett sådant mål är tydligt och mätbart. Det skulle också innebära en klar koppling till åtgärder, om målet inte skulle uppnås. Låt oss hypotetiskt anta att Sverige under 2013 utsätts för två avsiktliga kränkningar under vattnet. Regeringen skulle vid redovisningen av måluppfyllnad då vara tvungen att visa för Riksdagen hur den avser säkerställa att målet för 2014 skulle kunna vara samma - inga avsiktliga kränkningar. Det skulle kunna innebära resursförstärkningar för att förstärka ubåtsjaktförmågan eller också diplomatisk kommunikation eller en kombination av detta.

Betydligt svårare blir det däremot när vi talar om att försvara landet mot väpnade angrepp. Här är vi antagligen tvungna att tänka i två perspektiv, dels att hålla kriget borta, dels att uttrycka vad vi vill uppnå om den krigsavhållande funktionen misslyckas. En möjlig väg vore att hämta inspiration från det moderna samhällets riskhanteringsmodeller, som används på finansmarknader såväl som i beredskapsplanering för olyckor. Det moderna riskbegreppet består av hot kopplat till sannolikheter och konsekvenser. Eftersom väpnade angrepp mot landet i de allra flesta fall kan betecknas som mycket allvarliga konsekvenser, så är det ju främst sannolikheten som ska modereras. Denna handlar om en motståndares förmåga liksom vår egen. Det är därför intressant att ställa vår egen kapacitet i förhållande till omgivningens militära kapaciteter. En möjlig motståndares avsikter kan också påverkas av andra faktorer som andra stater eller överenskommelser och så vidare. Vi borde alltså hålla sannolikheten nere för militära operationer omkring oss. Vilken risk är vi beredda att tillåta oss? Här antar jag hypotetiskt att vi kan tillåta oss en mycket liten risk (< 0,1 % i min aktuella definition)

Det skulle kunna låta så här i första ledet:

"De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Sverige ska leva i fred. Risken för väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren."

Sovjetunionen faller, fartygen rostar = rusta ned
Ryssland annonserar kraftiga upprustningsplaner = rusta upp och/eller gå in i djupa militära samarbeten (Norden/EU/NATO) och/eller förbättra relationerna till Ryssland utan eftergifter. Sveriges försvarsförmåga består ju inte av enbart militära medel, utan vilar bland annat på ekonomisk styrka, relationer med omvärlden och försvarsvilja.

Om den krigsavhållande ambitionen skulle misslyckas så gäller det också att ha uttryckt en målsättning i andra ledet som ger vägledning för förmågan att förbereda och genomföra ett fälttåg. 

"Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning)."

Målet med uppgiften att stödja samhället skulle kunna uttryckas som:
"Försvarsmakten ska vid behov kunna stödja övriga delar av samhället. Till av MSB fastställda tre prioriterade scenarier ska efterfrågat och samövat stöd kunna lämnas inom överenskommen tid."


Detta är mitt bidrag till en starten på en diskussion om hur tydligare mål skulle kunna bidra till att rikta in uppbyggnaden av de väpnade styrkorna samt koppla förändringar i omvärldens beteende till en resursförbrukning. De centrala delarna utgörs alltså av en riskhanteringsmodell samt tydliga och mätbara mål. Nu behöver jag läsarnas hjälp. 
.........................................................................................

Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:

"De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta."

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Konsekvenserna av ÖB:s klarspråk

Jag begår nypremiär på bloggen med en lång text som för de med kort om tid och tålamod leder fram till följande ställningstaganden: ÖB kommer inte få mer pengar och förtroendeklyftan går djup mellan Högkvarteret och Regeringskansliet, liksom mellan initierade bedömare och den moderatledda Alliansen. Allmänheten bryr sig dock föga. Den största utmaningen för politiken i ÖB:s budskap är den del som handlar om att ge och ta emot militärt stöd. En seriös hantering av försvarsfrågan framöver bygger på att man vill göra rätt mer än hålla hundhuvudet från det egna knäet samt att initiativ tas till en Nordisk försvarsberedning, som helst har presenterat resultat innan Europeiska rådets försvarsmöte i december 2013. Ett av resultaten kan vara att vi gemensamt utreder, förankrar och skapar den nordiska grenen av NATO: NOTO.

•••

Det började med ÖB:s varningar kring försvarsekonomin i Almedalen i somras, sedan kom fd chefen MUST varningar för den ryska upprustningen under hösten och nu följer ÖB upp dessa karga budskap lagom inför att Folk och Försvars Sälenkonferens bryter ut om precis en vecka.  Han berättar i SvD att Försvarsmakten har genomfört spel som visar att Sverige kan försvara sig på egen hand mot ett angrepp med ett begränsat mål under ungefär en veckas tid. Därefter måste hjälp anlända, oklart från vem eller vad.

Den kombination av häpenhet och lättnad som bryter ut efter ÖB:s klarspråk är uttryck för att få ändå visste hur det var ställt och att de som gör det tyckte det var på tiden att det sades rakt ut. Men det rymmer också en förvåning bland initierade över att det inte omedelbart föranleder stor skandal och upprörd debatt med politiker vid stupstocken, som till exempel i fallet med Saudiaffären. Ovanpå detta tycker förmodligen många att det låter i magraste laget, alldeles oavsett om spelen bakom är realistiska eller ej. Dessutom, budskapet får märkligt nog på en och samma gång samtliga inblandades världsbild bekräftad:

Vad var det vi sade, säger experter, initierade anställa och före detta anställda, som med tilltagande irritation betraktat vad man menar är en moderatledd skönmålning av sakernas tillstånd i Försvarsmakten. Var gång regeringsföreträdarna kommunicerar framöver kommer de associeras till Per Albin Hanssons vår beredskap är god 1939 och när en sådan bild har satt sig är det få som intresserar sig för annat än att bekräfta det.

Vad var det vi sade, tänker man i delar av UD och finansdepartementet, övertygade om att försvaret – eller snarare det militärindustriella komplexet – nu enligt tradition släpar fram den ryska björnen och den svenska militära underlägsenheten för att försöka skrämma upp försvarsanslagen och bädda för de budgetunderlag som Försvarsmakten ska leverera till våren. Vad skulle Ryssland vinna på ett sådant företag, undrar vän av ordning, när man bl.a. har ett så omfattande beroende av handel med EU och tillräckligt med problem i Kaukasus? Jag vågar påstå att man i en bredare allmänhet och djupt in i regeringskansliet undrar varför i hela friden Ryssland med ett väpnat angrepp skulle göra det man kan uppnå med andra medel? Vem kan på allvar tro på ett sådant scenario? Varför skulle vi bygga upp en större krigsorganisation i en värld som bygger på allianser och ömsesidiga beroenden, inte minst Rysslands beroenden?

Till detta kommer generationer som inte har någon egen relation till kalla kriget eller hotet från Öst, eller ens haft kontakt med Försvarsmakten och än mindre låter försvarsfrågan styra röstsedeln. För dem ligger det närmare till hands att Sverige skulle kunna slås ut av IT-angrepp från Peking eller kontaminerat vatten genom inhemsk terror, än av militära angrepp styrda från Moskva.

Men i Alliansen finns Folkpartiet, som tolkar detta på motsatt sätt. Vad var det vi sade, säger även de, som sedan Björklunds stridsvagnstal i Sälen för några år sedan har gjort sig till Alliansens brinnande vårdkase i försvarspolitiken.

Vad var det vi sade, säger också Socialdemokraterna och pekar på alla gånger man sökt samförstånd och petat i skavsår som personalförsörjning och materielförsörjningsfrågor.

Precis vad vi har skrivit, tänker försvarsbloggare som med allt större precisionsgrad och offentligt genomslag satt bilden av två olika verkligheter: Försvarsmaktens tillstånd som den beskrivs i offentligheten och Försvarsmaktens förmåga i realiteten.

Så hur kan man förstå den nuvarande situationen och vad kan vi förvänta oss framöver?

”Det kan till att börja med konstateras att de militära myndigheterna egentligen aldrig har lyckats få politisk sanktion på de uppgiftsbeskrivningar man gjort. Turerna runt försvarsbesluten har uppvisat ett ganska ensartat mönster. Överbefälhavaren har gjort en resursbehovsbedömning, vagt kopplad till en beskriven hotbild. Statsmakterna har därefter tilldelat resurser på en lägre nivå, varefter den verkliga planeringen visar sig ge utrymme åt en försvarsorganisation av avsevärt mindre omfattning än vad både överbefälhavaren och statsmakterna förutsatte. Resursdiskussionen har då helt förlorat kontakten med hotbildsdiskussionen. Den realiserade planeringen ligger i allmänhet på en nivå som överbefälhavaren i tidigare dokument har beskrivit som en katastrof för landet. I nästa planeringsvarv tas därefter på samma sätt denna realiserade nivå fram som en förhållandevis hygglig dimensionering varifrån olika nivåer därefter utvecklas. Detta mönster kan inte undgå att till slut kasta en skugga över trovärdigheten såväl i de framförda argumenten som beträffande konsistensen i det man slutligen åstadkommer.”

Med detta gamla men förbluffande aktuella citat ur en artikel av den dåvarande generaldirektören vid Försvarets rationaliseringsinstitut, Gunnar Petri, inleder Ola Hedin sin ESO-rapport Försvarets förutsättningar – en ESO-rapport om erfarenheter från 20 år av försvarsreformer. Rapporten är kunskap i koncentrat, dessutom pedagogiskt framfört, och rekommenderas varmt.

Det citatet pekar på är, som Hedin skriver i sin rapport:

”(…)  några av de kanske mest grundläggande styrningsproblemen som hade behäftat försvaret. Regeringen beslutade om operativa anvisningar för försvarsmakten med bestämmelser om bl.a. beredskap och uthållighet. Men det var egentligen oklart, åtminstone i relationen mellan riksdagen och regeringen och mellan regeringen och försvarsmakten, vad försvaret skulle kunna klara av för uppgift mer konkret, och vilken motståndare – till typ, kvantitet och kvalitet – som skulle få dimensionera försvarsmakten. (…) I detta ”ingemansland” av planeringsförutsättningarna hade spelrummet för olika intressenter haft sitt handlingsutrymme. Statsmakternas motdrag blev i de flesta försvarsbeslut att pruta på budgetanspråket i vad som närmast kan liknas vid ett förhandlingsspel. Detta skulle så småningom också yttra sig i försvarsutskottets begäran om ”spårbarhet” mellan uppgifter och förband som man ansåg att regeringen inte redovisade för riksdagen (…) Men en annan effekt av denna ordning var att försvarsmakten, och försvarsgrenarna, helt naturligt försökte minimera riskerna och dimensionera antalet förband och dessas egenskaper utifrån en försiktighetsprincip eller värsta någorlunda troliga utfall. Om den säkerhetspolitiska utvecklingen blev allvarligare hoppades man på mer pengar för att fylla olika luckor, ett fenomen känt från försvarsplanering i andra länder.”

Det ligger i sakens natur att man aldrig kan uppleva ett tillstånd av total samstämmighet kring hur Försvarsmaktens behov ser ut och den säkerhetspolitiska bedömningen varierar alltid efter fokus, kunskap och intresseområden. Däremot kan det råda balans mellan de uppgifter riksdagen beslutar om och den ekonomiska ramen, och om det råder stor samsyn över blockgränserna kring det innebär det en ganska fast ram och en någorlunda beständig inriktning. Och det håller så länge debatten förs på den principiella nivån, där man inte nagelfar varje formulering och går till botten med begreppen som slängs runt.

Men när nu ÖB preciserar tillståndet till något som går att begripa, i alla fall vid en första betraktelse, måste alla omorientera sig efter det och det kommer märkas framöver. Motreaktionen kommer bli krav på att spelen redovisas, dvs. är de realistiska? Har man inte tagit i lite i överkant, där på Högkvarteret? Och vid vilken tidpunkt ser Sveriges förmåga ut på det sättet? Etc. etc.

De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden.

Eller med andra ord och i klartext: Ingen tycker det är realistiskt eller nödvändigt med ett fullskaligt invasionsförsvar på egen hand mot ett upprustat Ryssland anno t.ex. 2020. Och man skulle naturligtvis kunna hävda att om det är helt uteslutet med någon enda form av militärt angrepp, begränsat mål eller ej, ja då är ju faktiskt förmågan tillräcklig så länge som den medger det deltagande i internationella insatser och andra uppgifter, som t.ex. incidentberedskapen, riksdagen har beslutat om.

Mot detta sätt att se på saken kan invändas att;

  1. förmågan inte är vad som förespeglats folket att man uppnår till en kostnad om ca 40 miljarder kronor om året. Särskilt inte som försvarsreformen har beskrivits som en förmågehöjning med snabbt gripbara, materiellt utrustade och professionella förband.
  2. Det framstår som att inte förmåga och hotbild hänger ihop, i synnerhet inte efter Försvarsmaktens signaler under hösten samt den politiska förklaringsmodellen till behovet av uppgradering av JAS Gripen, där man från både höger och vänster pekade österut mot utvecklingen av de ryska flygstridskrafterna och en allmänt ökad osäkerhet.
  3. Om omvärldsläget skulle försämras och ett militärt angreppshot växa fram, är systemfelen och bristerna så stora att man svårligen rättar till dem med de snabba förlopp som framhålls enligt punkt 2.

Så, hur kommer då politiken möta ÖB:s budskap? Genom mer pengar? Anpassa hotbilden efter förmågan? Eller göra ett omtag inom befintlig ram?

Min bedömning är fortsatt att det inte blir mer pengar – det framgår med all önskvärd tydlighet genom skrivningar i budgetpropositionen och regeringens uppdrag inför myndighetens underlagslämning till våren. Man ska inte heller glömma statsministerns budskap när Karin Enström presenterades som ny försvarsminister. Han sade att hon har två viktiga uppdrag, varav det första nämndes lite pliktskyldigt (fortsätta utveckla insatsförsvaret) medan det andra kom med större eftertryck: ”Fortsätta upprätthålla ordningen i Försvarsmaktens ekonomi. Det är en oerhört grundläggande uppgift”.

Hotbildsbeskrivningen kommer inte se väsensskild ut gentemot tidigare och den bästa ledtråden just nu till hur beredningens skrivningar kommer se ut i juni, det får man genom att blicka över Östersjön. Våra vänner i Finland, som knappast kan anklagas för att ta lätt på Ryssland, har nyligen formulerat sig om sin säkerhetsmiljö och finner att den för närvarande är ”stabil”, men skriver också:

”Hotet om användning av storskaliga militära maktmedel har minskat, men risken för det kan inte uteslutas på lång sikt. Militära maktmedel kan också användas i begränsad utsträckning i regionala och interna konflikter samt i samband med andra maktmedel. I framtiden betyder inte ens omfattande användning av maktmedel nödvändigtvis att man tar i besittning eller tar kontroll över stora landområden. Målen kan försöka uppnås genom att använda maktmedel på ett oförutsett sätt och genom att snabbt ta i besittning vissa begränsade kärnområden. Tiden för att framföra en varning till försvararen och tiden för att höja beredskapen förkortas.”

Det skulle förvåna om Försvarsberedningen lämnar en rapport i sommar där bedömningen skiljer sig speciellt mycket från detta, faktum är att man mycket väl skulle kunna komma fram till att den förmåga ÖB beskriver i huvudsak är tillräcklig, givet hotbilden, men att myndigheten har misslyckats leverera det regering och riksdag har beställt. Utmaningen blir därvidlag att beskriva bedömningen på ett sätt så att hotbildsbedömningen inte uppfattas som situationsanpassad, men det kommer man kunna undvika genom att peka på grannarnas bedömningar, som t.ex. den finska.

Om ÖB tror eller hoppas att han ska få mer pengar, vilket han inte får, ökar naturligtvis den redan befintliga förtroendeklyftan mellan Försvarsmaktens ledning och politiken när han så småningom inser det. Och än mer om han inte får hjälp med att lösa sin omöjliga ekvation genom politiska beslut som på allvar skulle göra något åt den, dvs. att om man inte tilldelar mer pengar så fattas svåra beslut om att skära hela förmågor eller på allvar arbetsfördela i den Nordiska kretsen.

Och från Försvarsmaktens sida måste man kombinera sitt budskap om hotbild och förmåga med att förklara vad man drar för slutsatser av, och vilka krav på försvarsmakter som ställs, efter allt som hänt de senaste tio åren där dödandet av Usama Bin Ladin är symboliskt: 2001 invaderade USA ett helt land med målet att gripa eller oskadliggöra en man. Det misslyckades. 2011 räckte det med två helikoptrar och ett 20-tal operatörer för att få jobbet gjort. Avancerad teknik och mycket kvalificerade specialförband kan inte ersätta allt vad konventionella militära enheter heter, men att det måste påverka planering och investering är nog alla överens om. Med andra ord: Hur rimmar kraven med den tekniska och taktiska utvecklingen? Om man inte svarar på det upplevs det lätt som att man bara vill ha mer pengar att köpa samma pang med som förut.

Tillbaka till politiken: Det stora problemet för moderaterna är inte att hantera vare sig Försvarsmakten, opinionen eller oppositionen, utan de mindre och hårt trängda partierna i Alliansen i stort behov av egna profilfrågor. Men inte heller detta lär hålla de moderata strategerna sömnlösa. Jag gissar att man lutar sig tungt mot mätningar som visar hur få det är som låter försvarsfrågan styra sitt röstande.

Regeringen har inre spänningar att hantera: FP profilerar sig med KD och C i olika grad av följsamhet vad gäller synen på framför allt Ryssland som hot och materielförsörjningsfrågor, men i gemensam riktning vad gäller behov av ekonomiskt tillskott. Moderaterna håller tillbaka, samtidigt som man inte vill släppa FP helt lösa vad gäller hotbildsbedömningen och absolut inte tillföra mer pengar. Det finns olika orsaker till det och en är allmänhetens relativa ointresse för försvarspolitiken, men framför allt tror jag som nämnts inledningsvis att man på finansen och i UD, utifrån olika utgångspunkter, tycker denna uppmålade ryska hotbild är genuint obsolet.

Det stora problemet koncentreras istället till frågan om förmågan att ge eller ta emot hjälp. Att stå svarslös eller upprepa att man beslutar sig i varje givet läge håller inte i längden. Det blir alltför tunt, särskilt i kombination med ÖB:s förmågebesked, och riskerar bli för mycket till och med för en ointresserad opinion eftersom det nuddar vid en allmän uppfattning om regeringsduglighet och ansvar – och moderaterna har kämpat systematiskt för att uppfattas som det nya statsbärande partiet. Frågan om Alliansens förhållningssätt till allianser kompliceras också av att samtliga partier i olika grad, från klart uttalad viljeinriktning till Centerpartiets utredningslinje, bejakar medlemskap. Moderaterna kan inte tvinga S till nya ställningstaganden genom att hänvisa till att det svenska försvaret är alltför anorektiskt på egen hand, eftersom det understryker det egna ansvaret för detta. Och opinionen bedöms säkert (eventuellt felaktigt) vara mer emot ett Natomedlemsskap än för en inhemsk satsning på försvaret.

Hur överbryggas då dessa förtroendeklyftor? Det finns ingen mirakelkur mot år av underlåtenheter, men transparens, politiskt ansvar, fortsatt beskrivning av verkligheten som den ser ut, inklusive uppdaterad kunskap om de försvarssamarbeten och allianser som finns, slut på skönmåleriet eller för den delen situationsanpassade skräckbilder. Om hotbilden skruvas upp kommer det kräva ökad förmåga inom alla försvarsgrenar och inte minst civilt. Eller så får man sjunga ut om varför man inte kopplar det till Försvarsmaktens förmågor.

I förlängningen av det resonemanget uppstår en intressant fråga kring trovärdigheten och offentligheten: Om säkerhetsläget verkligen har försämrats genom en ökad militär förmåga i närområdet samt en rad ökade osäkerheter, är det då inte oförsiktigt att vädra den svenska (o)förmågan på detaljnivå från ÖB i SvD till kommentarsfält fyllda med i stort sett färdiga anfallsplaner? Kalla krigare som har hängt in uniformen tar sig för pannan när personal listas oförsiktigt på nätet och hickar förmodligen till över ÖB-intervjun, men enligt min mening är ÖB:s klarspråk uppfriskande alldeles oavsett vad man tycker om sakförhållandet. Den offentliga omogenheten, för att inte säga det ointresse som 200 år av fred har skapat kring försvarsfrågor kanske är ett resultat av våra lyckliga omständigheter, men ställer inte desto mindre till problem genom underliga subdebatter och missförstånd, samt förmodligen brister i beslutsfattandet. Jag tror det till del är det arvet som kommer till uttryck i tystnadsreflexer hos de som var med förr, det vill säga efter det krigsavhållande försvaret när det fanns en måhända ohederlig men ändå en poäng med att undvika blotta brister som en eventuell angripare hade haft nytta av. Här har yngre officerare, med erfarenhet från såväl internationella insatser som behov och kunskap av att diskutera sin verksamhet i offentligheten, helt enkelt en annan formativ bild av försvarets verksamhet än sina föregångare. De tål inte en tigande myndighetschef och ingen tror på det växande hotet så mycket att ÖB:s vädring ses som ett problem i det avseendet.

Slutsatsen av detta långa resonemang är att man måste finna en annan väg än att gräva upp de gamla vanliga skyttegravarna i Natofrågan, eller låta oron för vem som sitter med hundhuvudet styra vilka åtgärder som vidtas. För egen del brukar jag framhålla behovet av en Nordisk försvarsberedning. Det vore ett välkommet initiativ, särskilt innan försvarsfrågan diskuteras för första gången på många år vid det Europeiska rådets möte i december 2013. Och om man vill tänka nytt skulle man inom ramen för denna flytta det befintliga nordiska försvarssamarbetet till nästa nivå genom att utreda, debattera, förankra och skapa den nordiska grenen av NATO: NOTO.

Men detta är, som man säger i sagorna, en helt annan historia.


Afghanistan 2013


Av Johan Larnefeldt, statsvetare



Det måste sägas vara en tradition att representanter för ISAF-länder vid årsskiftet meddelar att Afghanistan nu står vid ett vägskäl, och att det närmaste året får avgörande betydelse. Möjligen är denna typ av plattityder mer meningsfulla i januari 2013 än tidigare – dels på grund av neddragningarna av den internationella närvaron, dels på grund av de politiska processer som nu pågår i Afghanistan och Pakistan.

Samtalen om något slags fredsuppgörelse mellan Karzairegeringen och representanter för motståndet fortsätter. I december hölls ett möte utanför Paris med deltagare från Afghanistans regering, den politiska oppositionen, den afghanska talibanrörelsen, samt från Gulbuddin Hekmatyars Hezb-e-Islami. Samtalen var informella och explorativa, utan konkreta politiska mål. De rapporter som publicerats pekar mot vissa möjligheter till närmanden mellan de stridande parterna, men det är långtifrån första gången som det talas om mer moderata och förhandlingsvilliga delar av motståndet utan att det syns konkreta resultat på marken.

Det är också oklart om den afghanska talibanrörelsen helt övergivit sin tidigare position: att samtal med Afghanistans regering är meningslösa, då den är en amerikansk marionettregim, och man hellre förhandlar med den verklige motståndaren. Den parlamentariska oppositionen i Afghanistan (framför allt de grupper som tidigare samlades i United Front, ibland kallad ’Northern Alliance’) är också en faktor i en eventuell fredsuppgörelse, och motsätter sig fortfarande en utökad politisk roll för talibanrörelsen. I samband med att den internationella närvaron avvecklas är det sannolikt att de aktörer i norra Afghanistan som bland annat Sverige bidragit till att stödja återigen börjar agera mer som krigsherrar än som politiker – även om de ofta spelat båda rollerna. Detta är en utveckling som också är tydlig i landets västra delar.

Ett annat problem finns möjligen i frågan om vilka som deltar eller inte deltar i de trevande fredssamtalen. I Paris fanns regeringen, oppositionen, den afghanska talibanrörelsen och Hizb-e-Islami representerade – men inte Haqqaninätverket. De sistnämnda fick under hösten en officiell benämning som utländsk terroristorganisation av USA:s utrikesdepartement, något som inte underlättar eventuella förhandlingsförsök. Det är därför knappast märkligt att de inte deltar i samtal, men det kan bli problematiskt – dels på grund av Haqqaninätverkets mer avancerade operationer, dels på grund av deras täta band till Pakistans underrättelsetjänst.

Även mer allmänt fortsätter Pakistan att spela en viktig roll för Afghanistans utveckling, och här har en del förändringar ägt rum under de senaste månaderna, åtminstone på ett retoriskt plan. Pakistans ledning har blivit tydligare med sitt stöd för en afghansk fredsprocess, och till skillnad från tidigare så verkar den afghanska regeringen ha visst förtroende för grannen. Än viktigare är förmodligen doktrinförändringen inom pakistanska armén, där man nu ser inhemska extremistgrupper som ett större hot än tidigare, och som något som ska påverka inriktningen på de väpnade styrkornas utbildning och övning. Efter många år där Indien varit helt dominerande i pakistansk försvarsplanering blir denna förändring mycket betydelsefull om den får tydliga praktiska konsekvenser.

Det är inte givet att pakistanska beslutsfattare är villiga att överge stödet till de extrema grupper man anser sig ha nytta av. Distinktionen mellan goda och onda talibanaktörer har dock blivit allt svårare för den pakistanska militärledningen att göra i takt med att upproret inom landet intensifieras. Och om Pakistan vill främja en fredsuppgörelse i grannlandet måste man få de Afghanistaninriktade extremistgrupperna att upphöra med attacker där, utan att de samtidigt vänder vapnen mot den pakistanska staten. Här är den pakistanska talibanrörelsen, Tehreek-e-Taliban Pakistan (TTP), den viktigaste aktören, men deras extrema förhandlingspositioner och oklara ledningsstrukturer gör en hållbar överenskommelse mellan dem och den pakistanska staten osannolik på kort sikt. Mer allmänt så försämras säkerhetsläget i Pakistan, och religiösa minoriteter – främst icke-sunnitiska muslimer, men även kristna och hinduer – har en mycket svår situation.

Den mer konstruktiva pakistanska linjen i den afghanska fredsprocessen kan mycket väl bero på att man helt enkelt tycker att man uppnått sina mål. Det är möjligt att stödet till de afghanska motståndsgrupperna varit så verkningsfullt att Pakistans militärledning nu kan ha det avgörande inflytandet över de afghanska fredsförhandlingarna – deltagare och agenda – som de hela tiden eftersträvat. Det är uppenbart att detta skapar destruktiva incitament för Pakistans framtida utrikes- och säkerhetspolitik, i relation till grannländerna, liksom att det innebär en dyster framtidsprognos för framför allt Afghanistan. Även på kort sikt finns ett antal stora frågetecken för den afghanska fredsprocessen. Både Karzairegimen och den afghanska talibanrörelsen har skickat motstridiga signaler om ståndpunkter och förhandlingsvillkor, och det är oklart vilken förmåga talibansidan faktiskt har att genomdriva en eventuell uppgörelse i hela rörelsen.

Utvecklingen i Afghanistan är knappast positiv i helhetsperspektiv, och statsapparaten har stora svårigheter att leverera såväl säkerhet som annan grundläggande samhällsservice på egen hand. Den amerikanska truppnärvaron efter 2014 kommer enligt de senaste planerna att hamna någonstans mellan 6 000 och 20 000 personer. Ett konkret beslut kan fattas under den kommande veckan, då Hamid Karzai besöker Washington. Kontraterrorism kommer att vara en kärnuppgift för kvarvarande amerikanska trupper, även med en minimal styrka i landet. Andra uppgifter, såsom träning av afghanska säkerhetsstyrkor samt egen patrullering, blir mer beroende av att en något större styrka finns på plats. Mycket resurser kommer givetvis också att behöva läggas på de rent logistiska aspekterna av uttåget.

När det gäller de politiska och socioekonomiska följderna av ISAF-insatsens avslutande pekar allt fler bedömare på de många likheterna med det sovjetiska uttåget för drygt tjugo år sedan. Sådana jämförelser är rimliga på många sätt, men de riskerar också att befästa den segdragna karikatyren av Afghanistan som imperiernas kyrkogård. Förutom den historiska tvivelaktigheten innebär denna bild att man förnekar betydelsen av de reella misstag som gjorts under det senaste decenniet i Afghanistan. Dessa misstag, och insatsen som helhet, bör nu bli föremål för forskning, utvärdering och diskussion i samtliga inblandade länder, inklusive Sverige, alldeles oavsett vilka beslut man fattar när det gäller fortsatt stöd till Afghanistan.

Nystart

När jag startade försvarsbloggen för många år sedan var det en annan offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Sedan dess har ett antal mycket kvalificerade och läsvärda försvarsbloggare sett dagens ljus (ingen nämnd, ingen glömd). Vidare har Försvarsmakten lyft på förlåten genom en rad initiativ på sin egen sajt och en aktiv kommunikation på andras plattformar. Generaldirektörer i sektorn twittrar aktivt och generaler likaså. Johan Wiktorin utbildar pedagogiskt på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg och på Newsmill lever och frodas försvarsdebatten – ja den generösa länkekonomin blomstrar helt enkelt i Försvarssverige! Så vad kan jag bidra med i denna miljö? Expertkunskaperna vad gäller system har många av bloggarna på en helt annan nivå än vad jag har och jag har inte tillgång till samma insynsmöjlighet som under åren i riksdagens försvarsutskott och Försvarsberedningen. Min ambition har under de senaste åren varit att debattera försvars- och säkerhetspolitik genom att dra nytta av mina tidigare erfarenheter samt det faktum att jag nuförtiden inte har någon egen roll i systemet och därmed tittar på det snett från sidan. Eller från läktaren, vilket är ett annat sätt att uttrycka det, särskilt om man har en roll mitt i det och många gånger helt rättvist konstaterar att det är mycket lättare att sitta utanför och förnumstigt peka in. Min övertygelse är dock att vi blir klokare tillsammans och att landet mår bra av en frimodig och öppen debatt. Jag öppnar bloggen igen och kommer fokusera på försvarspolitiken i vid mening och bidra med ömsom genomarbetade analyser, ömsom korta kommentarer kring det jag finner intressant i politikområdet. Det är på många sätt avgörande år vi står inför och det kommer inte precis saknas frågetecken att räta ut. Så tänker jag. Välkommen!