Krisen på Koreahalvön kan utlösa allvarliga effekter även i Europa!

av Björn Körlof

Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen in på mer stabiliserande banor. Även professorn vid Harvard, Graham Allison, har nyligen varnat för att relationen mellan USA och Kina är så spänd att risken för krig är hög.

Orsakerna är välkända. Den nordkoreanska regimens kärnvapenprogram och provokationerna med utskjutning av missiler i riktning mot Japan och över Sydkorea sätter den amerikanska trovärdigheten vad gäller skydd av dessa stater på sin spets. Blir Japan och Sydkorea gisslan i ett kärnvapengrepp från Nordkorea som inte USA kan förhindra destabiliseras hela Fjärran Österns säkerhetspolitiska struktur. Kan inte USA finna former för att bemästra det nordkoreanska hotet löper amerikansk trovärdighet också över hela den globala skalan risken att undergrävas. Ytterst kan inte USA hantera situationen på annat sätt än att självt garantera kärnvapeninsats, kanske t o m i ett tidigt skede. Den amerikanske utrikesministern har nyligen också varnat både Nordkorea och Kina för att det amerikanska tålamodet nu är mycket nära slutet.

En utveckling enligt ovan i Fjärran Östern skulle binda stora delar av kraften i den amerikanska militära potentialen dit, men också leda till att den, kanske något orutinerade, amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska ledningen måste ägna all tid och kraft åt hotet från Nordkorea och även Kina och åt att förhindra en okontrollerbar utveckling i området.

Det bör uppmärksammas att – förutom den självklara oron som i sig ligger i en militärt konfrontatorisk utveckling i Fjärran Östern – har dessa händelser också säkerhetspolitiska implikationer för Europa. För Ryssland har dess östliga och västliga hotbild – eller dess östliga och västliga möjligheter! – varit central ända sedan den imperialistiska expansionen tog sin början under 1700-talet. Antingen har hotbilden uppfattats som riskfylld med den innebörden att Ryssland skulle kunna tvingas in i ett tvåfrontskrig i väst och i öst samtidigt, något som präglade den sovjetiska statsledningens oro under inledningen till Andra Världskriget då Japan och Tyskland kom att uppfattas som två makter som skulle kunna hota Sovjet samtidigt. Men situationen har också i Moskva uppfattats som att den, komplementärt, kan ge möjligheter till långsiktiga säkerhetspolitiska vinster om Ryssland kan agera starkare i en riktning om dess motståndare blir bunden hårt i en annan.

Både Ryssland och USA har alltså östliga och västliga globala säkerhetspolitiska mönster att hantera och eftersom de är antagonistiska i olika avseenden kan en konfrontation i ett område som binder den ena vara till påtaglig fördel för den andra.

En allvarlig utveckling i Fjärran Östern som ställer USA:s trovärdighet och militära kapacitet på hårt prov och binder dess politiska och militära kapacitet för lång tid i denna riktning kan locka Ryssland att sätta USA på prov i en helt annan riktning, nämligen i Europa, om den ryska ledningen upplever att den kan agera mer fritt med ett USA som är hårt bundet på annat håll. Det kan ske på många sätt t ex genom att trappa upp konflikten i Ukraina till en högre militär nivå eller med mer intensifierad hybridkrigföring mot de baltiska staterna och ökat militärt hot mot dem för att testa NATOS politiska och militära sammanhållning. Att Sverige och Finland, som inte är paktbundna och därför kan upplevas som mindre riskfyllda att provocera, kan utsättas för allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar i samband med en allvarlig militär och politisk kris eller urladdning i Fjärran Östern kan därför alls inte uteslutas. Tvärtom. Faran för långtgående globala effekter av krisen i Fjärran Östern får därför inte underskattas även för Europas och vår egen del.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Finns det fler rosa flamingos?


Samtliga intervjuer som jag har lyssnat till om fredagens terrordåd i Stockholm har en gemensam faktor oavsett om den intervjuade varit en vanlig privatperson, politiker, minister eller myndighetsföreträdare. Alla har svarat att det var väntat att Sverige skulle utsättas för ett terrordåd.

Det är en intressant reaktion, särskilt från politiker och framförallt ministrar. Är det så att man förväntar sig att ett terrordåd kommer att ske i Sverige, så borde man också ha ett stort intresse av att förhindra att ett sådant sker. Man kan så här i efterhand konstatera att de flesta myndighetsrutiner efter dådet fungerade mycket väl. De flesta aktörer var mycket effektiva i sitt arbete och det märktes tydligt såväl vid insatser såväl som presskonferenser att man övat åtgärder vid terrordåd i närtid.

Likväl vittnar flera av de åtgärdsförslag som de senaste dagarna kommit från regeringen och även andra partier att det hade varit önskvärt med en hel del andra förberedelser, givet det som nu inträffat. Det senaste i raden exempel är S-kongressens beslut om att partiet ska verka för 10 000 fler polisanställda, vilket går helt emot partiets tidigare linje avseende polisen, samt en snabbutredning om en skärpt terrorlagstiftning.

Det finns med andra ord tecken på att fredagens terrordåd snarast var en rosa flamingo – en förutsägbar, men av beslutsfattare ignorerad händelse. Av olika anledningar har det politiska klimatet inte medgivit att man vidtar alla de åtgärder man kunde ha önskat vara på plats i händelse av ett terrordåd i Sverige. Om dessa beror på risktagning, åsiktkorridor, budget eller annat är egentligen ointressant. Det intressanta är att alla uppger sig ha väntat sig något liknande, men man har inte agerat.

Vad Sverige nu måste ta med sig som lärdom från fredagen är att snarast omhänderta de andra rosa flamingos som existerar i det svenska samhället. Ta initiativet och gör det helhjärtat, annars kan det komma surt efter som det gjorde den 7 april 2017.



”Svarta svanar” är ett begrepp som varit på modet de senaste åren. Dessa är händelser som kommer som en fullständig överraskning för alla och de medför mycket stora konsekvenser. Enligt begreppets upphovsman så är dock grundkriteriet för svarta svanar att de inte kan förutses, vilket därmed skiljer dem från rosa flamingos. De gemensamma faktorerna för de båda typerna av händelser är att de får stora negativa konsekvenser när de inträffar och att de åtgärder som man vidtar för att förhindra rosa flamingos också gör att man bättre klarar av en svart svan.


Slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman
 
Foto: Lt S J Beadell, Imperial War Museum collections (Public Domain)

Den senaste tiden har Försvarsmaktens senaste externa rekryteringsfilmer på temat ”Hur många skäl behöver du?” och den webbsida som filmerna hänvisar till orsakat en omfattande diskussion i sociala medier. Rekryteringssidan visar glada människor som bakar, fysar, solar, skrattar, eldar och fysar lite till. Däremot har kärnverksamheten nedtonats och i vissa delar helt utelämnats i vad som verkar vara ett medvetet ställningstagande att tona ner vapen och utrustning. En tro man främjar organisationen genom att undanhålla dess kärnverksamhet risker dock att bli kontraproduktiv.

 
Det finns inget fel i att lyfta fram människor som grunden för vår verksamhet – tvärt om! Det personliga mötet och mänskliga berättelser är effektiv i rekrytering eftersom de är enkla att relatera till. För vissa, liksom mig själv, kan det till och med vara detta som lockat till en yrkesbana som kanske inte annars skulle blivit vald. Att antalet ansökningar varit uppseendeväckande lågt till exempelvis officersutbildningen de senaste åren visar också att insatser behövs då många sannolikt helt enkelt inte känner till möjligheterna.

Däremot finns en risk med en marknadsföring som aktivt undviker att visa verksamhetens kärna och syfte. Risken är att den blir kontraproduktiv genom att den skapar felaktiga förväntningar, eller ger en bild som (med all respekt för scouterna) mer liknar ett avancerat scoutläger än militära förband som förbereder sig för att i väpnad strid möta alla angripare.

Den uppenbara faran med att bygga orimliga förväntningar är att de alltid leder till besvikelse hos individen eftersom upplevelsen per definition omöjligen kan möta förväntan, oaktat hur bra utbildningen är. Utöver detta gör orimliga förväntningar att individen svårligen kan bilda sig en realistisk uppfattning om den tjänst han eller hon söker sig till, och därmed mentalt förbereda sig för detta. Risken för felrekrytering och ökade avgångar blir då uppenbar.

Att det ryckt in vapenvägrare (om än tacksamt få) för att påbörja sin Grundläggande militära utbildning är ett symptom på när individer getts orimliga förväntningar. Vad de trodde att de skulle få göra kan bara individerna svara på, men att de ärligt talat inte trodde att de skulle vara tvungna att bära uniform eller hantera vapen är desto mer tydligt och understryker faran med att ge en alltför vinklad bild i rekryteringen. Individen har givetvis ett eget ansvar att söka information, och ibland så hör människor vad de vill höra. Men det är bara organisationen som kan ge en rättvisande bild av sin egen verksamhet och individers tendens för selektiv perception är faktiskt bara en ytterligare anledning att prioritera detta. Att ge orimliga eller sanerade bilder av verksamheten och dess krav tjänar ingen på.

Samtidigt som externt upphandlade rekryteringsfilmer kritiserats har ironiskt nog flera filmer från Pilotutbildningen, Säkerhetskompani Sjö och inte minst de filmer som producerats internt av Combat Camera fått stor uppskattning för att lyfta fram verksamheten på ett bra sätt.

Ett vanligt fel vid marknadsföring är för stark avsändarorientering: Att formulera budskapet utifrån vår egen position inom organisation och inte den tilltänkta målgruppen. Detta gör att interna filmer gjorda för de redan frälsta inte alltid är de bästa för rekrytering och man måste tolka reklamfilmer utifrån vem som är målgruppen. Men de är inte varandras motsatser och det går inte heller att automatiskt avfärda kritiker med att de ”inte är målgruppen”. Snarare är det viktigt att personal inom organisation känner att reklamen som ska locka deras blivande kollegor återspeglar den verksamhet de bedriver.

Det finns en inneboende fara med att använda civila marknadsföringsfirmor för myndigheters rekrytering. Som ordet ”marknad” antyder fungerar dessa teorier bäst för att maximera vinst genom att hitta ett optimalt sätt att sälja in en produkt eller tjänst till den tilltänkta målgruppen vilket maximerar försäljning. En bärande del i detta är att genom marknadsanalyser utveckla produkten eller tjänsten efter konsumentens behov för att kunna nå en så bred målgrupp som möjligt. Men en statlig myndighet ska inte anpassa sin verksamhet eller vrida bilden av densamma för att locka fler. Tvärtom skall Försvarsmakten och andra myndigheter stå fast i det uppdrag vi har och vara tydliga med detta i vår kommunikation utåt.

Man kan självklart argumentera att bilder från soldatens vardag eller en konflikt inte tilltalar alla, och att för mycket bilder på vapen och militär materiel kan avskräcka vissa. Men en rimlig följdfråga borde då vara om individer som inte tilltalas av bilder på försvarsmaktens kärnverksamhet verkligen är de vi vill rekrytera? Om någon individ på ett tidigt plan avgör att verksamheten inte är något för dem kan väl svaret vara så enkelt som att denne var bättre lämpad för en annan yrkesbana.

Det finns absolut militärer som inte förstår marknadsföring. Men just nu är jag långt mer orolig för de marknadsförare som inte förstår den militära professionen. Risken är att slagsidan i rekryteringen i värsta fall övergår i en kantring.

 
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

Varför är vi mål för terrorn?

av Lars Nylén
 

Så drabbades Sverige av ännu en omskakande attack med terrorismens tydliga kännetecken. Även om Sverige inte kan anses vara i terrorismens epicenter är landet och de som bor och vistas här inte garanterade att slippa undan. Ett snabbt agerande och utmärkt hjälp från Detektiven Allmänheten är värd mycket stor uppskattning.

Självklart ställer sig de flesta frågor som: Varför? Vad ont har vi gjort? Vad är meningen med detta avsiktliga och brutala våld mot civila oskyldiga? Hur kan en människa vara så grym? Vad ligger bakom?

Nu finns ett mönster. Händelserna de senaste åren i flera europeiska städer är relaterade till den Islamiska Staten (IS) och dess ambition med det utropade kalifatet och att få till en ny världsordning.

Abu Muhammed Al-Adnani var talesperson för IS fram till sin död i Aleppo i augusti 2016. Den 22 september 2014 sa han i ett tal som anses ha fått signifikant betydelse för utvecklingen: “If you can kill a non-believing American or European – especially the spiteful and filthy French – or an Australian, or a Canadian, or any other non-believer from the non-believers waging war, including the citizens of the countries that entered into a coalition against the Islamic State, then rely upon Allah, and kill him in any manner or way however it may be. Smash his head with a rock, or slaughter him with a knife, or run him over with your car, or throw him down from a high place, or choke him, or poison him”.

Alla är medvetna om det krig som utkämpas mot IS i Mellanöstern och hur organisationen pressas tillbaka. Genom Al-Adnani:s påbud öppnade IS en andra front i kriget. En massa slumrade krafter runt om i Europa kände uppenbarligen en kallelse och svarade på påbudet, frustrerade ensamvargar eller personer med konkretare anknytningar till IS. På annat sätt kan inte bildödandet i Nice, Berlin, London och Stockholm ses. De anslöt sig till den andra fronten.

Det innebär att det inte enbart handlar om enskilda individer som var för sig fått för sig att genomföra ett omfattande illdåd. Deras gärningar och därmed vårt samhälles reaktion måste därför, utan att generalisera, ses i ett mycket allvarligare och avsevärt mer komplicerat sammanhang, nämligen IS:s politiska målsättning om en ny världsordning och uppmaning till kamp mot icke troende (non-believer).

Genom sin andra front bedriver alltså IS enligt vedertagen terminologi ett hybridkrig eller asymmetriskt krig som nu också fått följder i Sverige. Det är med den insikten som också vi i Sverige nu behöver överväga nya tag. Samtidigt måste skärpt uppmärksamhet riktas mot individer i riskzonen.

 
Författaren är tidigare rikskriminalchef och ledamot av KKrVA.

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha – vet de vad de får?


Detta inlägg från mig finns också på KKrVa blogg sedan några dagar.


Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten: vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).

Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi förbereda utrymning av vissa orter mm.

Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina beslut.

Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets- och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.   

Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.

I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att striden måste föras på ett sätt att den möjliggjorde eventuell hjälp från andra länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna” koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt. I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.

Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964 ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja en angripares framryckning.

Modellen både dog, och levde vidare, även efter de nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.

Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan ifrågasättas.

Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.

Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet, samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.

Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett hot om angrepp mot Sverige skulle innebära?  Anser de också att detta upplägg bidrar till en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara säkerhetspolitikens yttersta mål.

I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:

1.       Vilka egenskaper och förmågor krävs hos Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd, alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?

2.       I händelse av att Ryssland skulle se en anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle innebära mot Nordnorge och delar av Norskehavet? Vad skulle krävas av oss för att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?

3.       Vilka delar av landet är speciellt intressanta, och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi säkerställa att skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att nå dessa områden?

4.       Vilka förmågor krävs för att säkerställa åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka behovet av egna förmågor?

5.       Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i Östersjöregionen?

Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.

Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur att agera i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller militärt.

                                                                                       *****





[1] Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

Presidenters personlighet

av Nils Daag
 

”Oförutsägbar” och ”komplex” är ord som blivit allt vanligare i prognoser om utvecklingen under de närmaste åren. Att den positiva trend som inleddes 1989 brutits är alla ense om. Men sedan? Den utrikes- och säkerhetspolitiska ekvationen innehåller helt enkelt alltför många okända eller svårbedömbara variabler. Alltifrån den växande populismen och okontrollerbara flyktingströmmar från Afrika och Mellanöstern, EU’s framtid efter Brexit till Kinas framväxande globala anspråk och Rysslands och Turkiets aggressiva agerande. Den kanske största osäkerheten vidlåder USA’s nyvalde president Donald Trump. Såväl hans politik som hans personliga uppträdande har väckt betydande farhågor och osäkerhet i omvärlden. Hans psykiska hälsa har ifrågasatts. Den franske säkerhetspolitiske experten Francois Heisbourg liknade vid ett seminarium Trumps intensiva tweetande vid kejsar Wilhelm II’s obalanserade marginalanteckningar under åren närmast före det Första världskriget. Inte särskilt uppmuntrande.

Det finns åtskilliga teoretiska modeller för att bedöma hur politiska ledare kan komma att agera, när de konfronteras med kriser och utmaningar. En av de bästa och mest lättbegripliga återfinns i James David Barbers bok ” The Presidential Character. Predicting Performance in the White House” som utkom för snart ett halvsekel sedan. Genom att dela in presidenternas personlighet i fyra grupper söker Barber förutspå deras agerande i Vita huset.

Active positive

Hög aktivitet och självuppfattning. Flexibel, rationell och produktiv. Resultatorienterad. Roosevelt, Clinton och Obama tillhör denna kategori. Men alla dessa goda egenskaper behöver inte nödvändigtvis leda till resultat. Personen ifråga kan exempelvis underskatta irrationella faktorer i politiken. Att andra helt enkelt inte tänker och agerar lika logiskt.

Active negative

Här föreligger en motsättning mellan intensiva satsningar och ringa emotionell tillfredsställelse. Det finns tvångsmässiga och aggressiva inslag i personligheten som är svåra att hantera. Självbilden är vag, livet är en strid för att förvärva och behålla makt. När Barber skrev sin bok hade han nog i första hand inspirerats av Richard Nixon. Men även Lyndon Johnson passar in i denna kategori.

Passive positive

Söker popularitet och tillgivenhet genom att vara trevlig och samarbetsinriktad. Reagan skulle passa in här. Tidigare presidenter i denna kategori som Taft och Harding led av låg självuppfattning. Beroendet av andras uppskattning kan leda till besvikelser.

Passive negative

Här uppstår frågan varför en person som vare sig agerar och tar initiativ eller njuter av tillvaron överhuvudtaget kan hamna i en dylik maktposition. Svaret blir pliktkänsla. Men personer med dessa egenskaper tenderar att dra sig undan konflikter och förlita sig på procedurer snarare än substans. Eisenhower anses ha tillhört denna kategori. Det är tveksamt om en person med dessa egenskaper kan bli president i framtiden

Trump

I vilken kvadrant hamnar då Trump? Hans sätt att agera aggressivt, hämndlystet och oöverlagt via sociala media är unikt och gör honom svårbedömbar. Han är också speciell genom sin begränsade politiska erfarenhet. Men mycket av det som i efterhand blivit känt om Johnsons och Nixons reaktioner stämmer väl in på Trump. Han är active negative, om än med vissa särdrag. Barbers mer detaljerade beskrivningar av denna personlighetstyp inkluderar: Energiska insatser, men också negativa och emotionella reaktioner. Själviskhet är en annan egenskap liksom svårigheter att kontrollera sin aggressivitet. Personen frestas att antingen ta strid eller dra sig ur. Världen är farlig och hotfull. De individer som han konfronteras med är antingen svaga eller ute efter att störta honom. Däremot idealiseras ”Folket” som kollektiv. Idag skulle man förmodligen tala om den tysta majoriteten eller ”real Americans”

Enligt Barber förklarar den active negative personen motgångar med konspirationer eller kaos. Personlighetstypen söker ständigt bekräftelse. Och känner sig starkt hotad av förlöjliganden. Han utvecklar personliga fiendskaper. Internt uppfattas han som dominerande, utifrån som rigid. Den bristande självkänslan får sig i längden en knäck.

Allt detta skrev Barber i början av 1970-talet. De två mest framträdande dåtida exemplen var som sagt Johnson och Nixon som bägge fick nog och lämnade i förtid. Johnson genom att inte ställa upp för en andra mandatperiod p g a den allt häftigare kritiken mot Vietnamkriget. Nixon för att undgå Riksrätt efter Watergate. Åtskilligt pekar på att Donald Trump kommer att röna ett liknande öde. Att frivilligt lämna i förtid eller att tvingas bort av det politiska systemet. Det är inte alltför svårt att peka på redan kända fakta och händelser som stödjer en sådan tes.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Våra kampanjer väcker stort intresse

Just nu och fram till mitten av maj genomför Försvarsmakten en riktad kampanj till unga vuxna. Kampanjen Hur många skäl behöver du? har som övergripande syfte att öka attraktionskraften för Försvarsmaktens militära grundutbildning och för Försvarsmakten som arbetsgivare, både hos de som söker frivilligt och de som är aktuella för totalförsvarsplikt. Vi fokuserar på målgruppen kvinnor och män i åldrarna 18-25 år och under de närmaste veckorna kommer kampanjen att synas i TV, dagstidningar på bio och i utomhusreklam men även i sociala media som t ex Facebook.

Vad syftar kampanjen till?

Kampanjen syftar till att inspirera och väcka ett intresse hos dem som inte tidigare funderat kring Försvarsmakten som en möjlig arbetsgivare. Genom regelbundna mätningar vet vi att när vi kommunicerar med unga kvinnor, men också med många män, upplevs budskap med tydliga militära attribut som vapen och uniformer förvisso som intressant och spännande, men inte alls riktat till dem som en möjlighet. Sammantaget har detta gett oss en grundläggande insikt om att kommunikationen måste vara relevant för mottagaren för att intresse ska uppstå och att den måste ta sin utgångspunkt i den unga målgruppens värld.

Försvarsmaktens kampanjer som genomförts sedan 2010 genererar intresse hos i genomsnitt 30 000 individer varje år, som går vidare och aktivt påbörjar sin ansökan till Försvarsmakten. Kampanjerna är med andra ord effektiva för att skapa ett första intresse hos målgruppen.

Med intresset som de genererar kommer också ett ökat behov av information då kampanjen i sig inte beskriver den komplexa verksamhet som vi genomför varje dag året runt. Därför finns det fördjupad information om alla våra tjänster, om utbildningen och om hur vår vardag ser ut på Försvarsmaktens webbplats, i sociala medier och i möten med målgruppen.

Varför rekryteringskampanjer när totalförsvarsplikten återinförts?

Ett osäkert omvärldsläge, vilket också avspeglar sig i Sveriges närområde, har resulterat i ett nytt inriktningsbeslut för Försvarsmakten som i korthet innebär fokus på nationellt försvar, ökad militär förmåga och uppbyggnad av krigsförbanden. Som en konsekvens av detta har riksdagen också fattat beslut om att, som komplement till det frivilliga inflödet till den militära grundutbildningen, införa en könsneutral plikt.

Försvarsmaktens personalförsörjningssystem kommer alltså att även fortsatt bygga på att individer söker sig frivilligt till oss. Den nyligen beslutade totalförsvarsplikten är komplement till frivilligheten. Det gör att vår kommunikation även i fortsättningen måste vara relevant, intressant och trovärdig för att säkra vår bas av frivilliga som bidrar till den operativa effekten här och nu.

Marcela Sylvander
Kommunikationsdirektör

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha – vet de vad de får?

av Karlis Neretnieks

Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten: vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).

Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi förbereda utrymning av vissa orter m m.

Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina beslut.

Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets- och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.

Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.

I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att striden måste föras på ett sätt som möjliggjorde eventuell hjälp från andra länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna” koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt. I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.

Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964 ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja en angripares framryckning.

Modellen både dog, och levde vidare, även efter de nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.

Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan ifrågasättas.

Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.

Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet, samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.

Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett hot om angrepp mot Sverige skulle innebära? Anser de också att detta upplägg bidrar till en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara säkerhetspolitikens yttersta mål.

I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:

  1. Vilka egenskaper och förmågor krävs hos Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd, alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?
  2. I händelse av att Ryssland skulle se en anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle innebära mot Nordnorge och delar av Norskahavet? Vad skulle krävas av oss för att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?
  3. Vilka delar av landet är speciellt intressanta, och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi säkerställa skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att nå dessa områden?
  4. Vilka förmågor krävs för att säkerställa åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka behovet av egna förmågor?
  5. Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i Östersjöregionen?

Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.

Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur vi ska agera i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller militärt.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA samt tidigare rektor för Försvarshögskolan.

 


Fotnot
[1] Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

 

Östersjöns och krigsspelens Nr 1

En sjömina sannolikt från 1939-45, som jag själv stött på och fotograferat.

Det finns artiklar som förändrar ens syn radikalt. Som landkrabba insåg jag inte förrän igår vid läsning av Gunnar Möllers fantastiska artikel "Minkriget i Östersjön" (Militär Historia 4/2017) hur enormt tyska och ryska sjöminor dominerade i krigföringen i Östersjön 1914-18.

Chefredaktör Hugo Nordland frågar i samma nummer av Militär Historia hur stor kunskapen är om att det än idag finns över tio tusen odetonerade minor i Östersjön. Nog visste jag att det var många, men att det än idag skulle vara ett så pass högt antal - det gör den nutida svenska marinens reguljära sökande och oskadliggörande av minor mer begripligt...

Efter att ha insett att första världskrigets minkrigföring i Östersjön ännu är ett högst oavslutat kapitel, så framstår det kriget än mer som inte helt avslutat.

Hur soldater ur Wehrmacht slogs mot Waffen-SS vid slottet Itter i Österrike 1945 är temat för en annan högintressant artikel i samma tidning. En notis fångar också verkligen mitt intresse, om hur brädspel om krig påverkat verkliga krig, och särskilt då ett brädspel från 1983. Det är en text som får en att snarast vilja se den nya utställningen "Krigsspel" på Armémuseum, och sedan testa spelet ifråga.

Resultatinriktad ledning


Inlägget finns också publicerat i gårdagens nummer av Dagens Industri (torsdag 30 mars).

Upplever vi en ledningskris i samhället? Har det blivit viktigare att undvika att göra fel än att göra rätt? Har processerna eller strävan efter konsensus blivit viktigare än resultatet?

Vi har en känsla av att det kan vara så inom flera områden. Det ledde till tanken att det kanske skulle kunna vara fruktbart att låta framgångsrika chefer från näringsliv och offentlig sektor reflektera över den mest resultatinriktade ledning som finns – militär ledning i krig. Finns där något som kan tillämpas även i civila sammanhang? Resultatet har blivit boken Att leda i svåra lägen. http://www.nordicacademicpress.com/bok/att-leda-i-svara-lagen/

Tjugo civila chefer, bland andra Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister; Eva Hamilton, tidigare vd Sveriges Television; Cecilia Skingsley, vice riksbankschef; Ola Johannesson, SOS Alarm, har utgående från tjugofem militärhistoriska exempel kommenterat var de ser beröringspunkter mellan bra civil och militär ledning. Exemplen belyser olika aspekter på ledarskap, ledningsdoktriner och ledningsstöd.

I det första exemplet illustreras Napoleons lösning när organisationen blev så stor att han själv inte längre kunde överblicka och styra alla delar av verksamheten. Och där vinsterna med samordning inte längre stod i proportion till förlorad flexibilitet. Napoleon löste detta problem genom att skapa självständiga ”dotterbolag”, men vilka ändå kunde samordnas för att nå ”koncerngemensamma” mål. Genom att dela upp sin efterhand allt otympligare armé i flera allsidigt sammansatta ”miniarméer” (armékårer), alla med eget kavalleri, infanteri, artilleri etc skapade han en organisation där kårerna kunde lösa självständiga uppgifter. Det utan att man vid varje tillfälle behövde fördela och samordna olika funktioner i hela armén.  Samtidigt kunde han, när så behövdes, samla flera kårer till att utkämpa ett större fältslag.

Ett exempel, taget från striderna vid Suezkanalen 1973, visar på hur tidigare framgångar, i det här fallet Israels överväldigande seger i Sexdagarskriget 1967, ledde till övermod. Den då framgångsrika taktiken att anfalla med renodlade stridsvagnsförband ledde nu till mycket stora förluster.  De egyptiska soldaterna var nu rikligt utrustade med pansarvärnsrobotar och dessutom väsentligt bättre utbildade än 1967. Förutsättningarna hade ändrats. Att inte noga följa utvecklingen hos ”konkurrenten” kan leda till katastrofala följder.

Att konsensus inte alltid är något eftersträvansvärt exemplifieras av beslutsprocessen inför landstigningen vid Inchon 1950 under Koreakriget. Generalen MacArthur valde där att hellre lita på sitt eget omdöme och sina erfarenheter från tidigare operationer i stället för att följa de rekommendationer han fick från en enig stab. Landstigningen blev en stor framgång.

Militära erfarenheter är inte bara sådant som utspelat sig för femtio eller hundra år sedan. En svensk plutonchefs upplevelser från Afghanistan belyser vikten av att personligen vara ett föredöme och att engagera sig i sina underlydandes tankar och funderingar.

Hur organisationer leds påverkas inte bara av mer eller mindre klokt uttänkta ledningsmetoder, eller ett väl utformat ledningsstöd. Olika, ofta nationella, kulturer har ett minst lika stort inflytande. I boken illustreras detta med en jämförelse mellan amerikansk och tysk militär ledningskultur.

Den tyska modellen, ofta kallad uppdragstaktik, präglas av en uttalad målstyrning och långtgående delegering. Den grundar sig på synen att strid är en räcka av oförutsebara händelser. Varje chef, oberoende av nivå förväntas därför fatta beslut och agera utifrån situationens krav, huvudsaken är att målet uppnås. Planering är visserligen ett måste, men det är genomförandet som är avgörande. Att vilja och våga fatta beslut är därför en av de viktigaste chefsegenskaperna.

Den amerikanska modellen utgår från en helt annan grundsyn. Man ser kriget mer som en industriell process där olika kuggar ska gripa in i varandra på ett givet sätt för att i slutändan producera önskat resultat. Genom noggrann planering ska man förutse alla eventualiteter och redan i förväg planera lämpliga motåtgärder. Det leder ofta till toppstyrning, detaljerade instruktioner och att chefer mer ägnar sig åt att fördela resurser än att leda människor och att ingripa i det som sker.

I kommentarerna till de här, och de andra exemplen, pekar de intervjuade på flera områden där militära lärdomar kan ha en tillämpning i civila sammanhang. När det gäller ledarskap är samstämmigheten i det närmaste total. Egenskaper som att var ett föredöme, vara tydlig med vad som ska uppnås, vilja och våga fatta beslut, lägga energin på genomförandet och ha god kunskap om den egna verksamheten, väger mycket tungt vad som än ska ledas. Flera framhåller också att den militära devisen att leda med ”fasthet och välvilja” är lika sann i civil verksamhet, och att välvilja inte är detsamma som att vara snäll. När en medarbetare fungerar mindre väl så kan även en åtgärd som personen uppfattar som obehaglig vara ett sätt att visa omvårdnad.

Men även andra drag som präglar militära ledningsmodeller lyfts fram som positiva exempel av intervjupersonerna. Systematiken i att välja ut chefer och förbereda dem för framtida uppgifter är ett. Den i militära sammanhang mycket vanliga metoden att arbeta med scenarier istället för prognoser för att mentalt förbereda chefer för olika händelseutvecklingar ses också som något vilket skulle kunna tillämpas mer även civilt. De strukturerade militära beslutsfattningsmodellerna kommenteras också positivt. Det gör att viktiga faktorer inte glöms bort inför ett beslut, men de är även ett sätt att minska risken för att ”tyckande” blir en avgörande inflytelsefaktor i beslutsfattningen. 

Vi hoppas att boken kan leda till tankar om vad som bör prägla god och resultatinriktad ledning, i stora organisationer såväl som små, civila eller militära.



Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan

Marco Smedberg, överstelöjtnant och militärhistoriker

Lär av de ryska påverkanskampanjerna i och mot USA

Nästa år är det åter riksdagsval i Sverige och valrörelsen kommer snart att dra igång. Det har inför valet uttryckts farhågor från flera håll att Ryssland och andra utländska intressen ska försöka påverka det svenska valet såsom gjordes i förra årets amerikanska presidentval. Här kan både svenska politiker och framförallt journalister lära mycket av USA och det är av yttersta vikt att man gör så.


Igår genomförde senatens underrättelseutskott en utfrågning med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska presidentvalet. En av experterna som frågade ut var Clinton Watts från The Center for Cyber and Homeland Security vid George Washington University. Han har redan tidigare i år varit delaktig i den bästa visualiseringen jag sett av Rysslands användning av och informationskrigsföring i media och sociala media inom ramen för "aktiva metoder" och påverkansoperationer (läs gärna också hela inlägget på War on the Rocks).


Det nedanstående 8 minuter långa klippet från gårdagens utfrågning rekommenderar jag starkt att man som politiker eller journalist tar sig tid att se och reflektera över. Vad betyder det här för Sverige? Var står vi nu? Vad behöver vi göra? Hur agerar vi på min tidning eller nyhetsredaktion? Som privatperson är det också något man bör ta till sig och reflektera över när man ser "nyheter" i sociala medias flöden.





Vill man se hela utfrågningen finns del 1 här och del 2 här.

Det kommer framöver att finnas goda skäl att återkomma för att diskutera påverkansoperationer mot Sverige, men även andra länder i Europa.

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet




Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.

Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!

I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från "papperet"):
- 1 amfibiebataljon
- 1 bevakningsbåtskompani
- 7 korvetter
- 2 patrullfartyg
- 4 ubåtar
- 5+2 minröjningsfartyg

Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?

ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att "Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand" något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.


Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet - så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.

(Källa: DN)

Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv "NATO-kravet") om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%


Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.

I en artikel i SvD med titeln "Ekonomisk kris för marinen" från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken "Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985" vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.




Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.

Claes Tornberg säger att "Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten". Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att "Vi klarar inte längre att försvara våra kuster" och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen - och indirekt vårt svenska försvar - var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.


Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade "talespersoner" med utarbetade "talpunkter" på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta - och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.

Det finns inte heller någon "quick fix" för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker - varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder "in-house".

Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?

För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:

- Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att...)

- Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)

- Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten...)

- Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)

Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 

Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.

Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
- Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
- Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
- Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
- Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Organiserat motstånd, igen?

Reflektion

I en artikel av Mikael Holmström, Dagens Nyheter, publicerad den 07JAN2017, beskrivs hur tjänstemän påbörjat utbildning för att återuppbygga ett nytt totalförsvar, utbildningen skall ha påbörjats under 2015 och ett hundratal har redan genomfört den, från totalt 46 myndigheter.1 Denna form av utbildning faller inom ramen för det nuvarande försvarsbeslutet, där återuppbyggandet av totalförsvaret under gällande beslutsperiod särskilt poängteras.2Men vad som är särskilt intressant i artikeln, samt fått oförtjänt lite uppmärksamhet, är följande del, "Efter att ha varit med om krigsspelet erinras deltagarna om att på besatta områden så ska svenska myndigheter fortsätta motståndet".3

Vad som ansågs vara en grundförutsättning efter andra världskriget, var att motståndsrörelser var tvungna att vara organiseradredan i fredstid, för att kunna anses inneha en god möjlighet att kunna verka på ockuperat område.4 Därav upprättades den s.k. organiserade motståndsrörelsen i Sverige i slutet av 1940-talet på uppdrag av den då sittande statsministern Tage Erlander.5 Således för att effektivt kunna koordinera det fortsatta motståndet på ockuperat område med den övriga kampen, krävs det att det finns en redan färdig organisation, annars kommer det uppstå stora svårigheter och uppbyggnadsfasen kommer vara mycket lång och problematisk.

Detta gör citatet om fortsatt motstånd, som Mikael Holmström har med i sin artikel, synnerligen intressant. Antingen så förespråkar man på denna totalförsvarsutbildning en ad hoc motståndsrörelse som i grund och botten kan startas av vilken myndighet som helst. Dock är detta, som tidigare berörts, förenat med stora risker och kommer sannolikt leda till stora problem samt förluster i människoliv. Förhoppningsvis är det ej detta man förespråkar, utan en mer strukturerad tanke finns bakom uttalandet.

I modern tid förefaller den organiserade motståndsrörelsen ännu under 1990-talet fortsatt sin verksamhet med oförminskad styrka, både vad avser utbildning av sin personal men sannolikt även med nyrekrytering. Verksamheten förefaller under de sista åren av 1990-talet lagts i malpåse d.v.s. personalen fanns kvar men ingen vidmakthållande utbildning eller nyutbildning genomfördes, slutligen skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet.6

Utgår man från de grundförutsättningar som stipulerades efter andra världskriget, att fortsatt motstånd på ockuperat område måste förberedas i fred samt Mikael Holmströms uppgifter från den genomförda totalförsvarsutbildning, uppstår en intrikat frågeställning, avvecklades ej den organiserade motståndsrörelsen eller har den återuppstått i en ny skepnad? Sannolikt stämmer uppgifterna att verksamheten lades i “träda” under de sista åren av 1990-talet mht. det då rådande säkerhetsläget i vårt närområde, hur gamla var då de senast rekryterade, när organisationen lades i träda?

Vad avser rekrytering så förefaller man rekryterat individer som var bortom krigsplaceringsålder d.v.s. över 45 år.7. Om den organiserade motståndsrörelsen lades i träda under de sista åren av 1990-talet för att senare läggas ned under inledningen av 2000-talet, så torde den senaste rekryteringen genomförts någon gång under mitten av 1990-talet, vilket innebär att dessa individer är i 70 års åldern i dagsläget, vilket ej kan anses vara en lämplig ålder för mer aktivt motståndsarbete i händelse av en väpnad konflikt.

I sammanhanget blir uppgifterna som publicerades i Aftonbladet 2013 att delar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt skall vara aktiv,8 mycket intressanta. Huruvida dessa uppgifter kan stämma, är svårt att värdera då det bygger på en enskildkällas uppgifter. Om de stämmer skulle det i sådant fall innebära att rekrytering fortsatt eller att äldre medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt bedrivit verksamhet. Vilket skulle innebära att det var högst ålderstigna medlemmar, som var verksamma 2013, förutsatt att uppgifterna kring åldersnivån vid rekrytering stämmer.

Det finns givetvis ytterligare en möjlighet. Enligt Mikael Holmströms uppgifter skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet, låt oss för enkelhetens skull anta att det var 2004 (jag kommer återkomma till varför längre fram i inlägget). Utåt sett föreföll det fortfarande vid den aktuella tidpunkten, vara ett hägrande lugn i Europa i de mellanstatliga relationer. Trots uppgifter hade framkommit, om en ökad rysk underrättelseverksamhet, i bl.a. Storbritannien 2004.9 Dock kom ett antal händelser under de kommande fyra åren, fundamentalt förändra säkerhetsläget i Sveriges närområde.

Här kommer jag enbart belysa tre saker som kom att förändra säkerhetslandskapet. Under inledningen av 2000-talet kom Ryssland återigen öka sina satsningar på dess väpnade styrkor, med bl.a. intensifierad övningsverksamhet vilket kom att höja dess operativa förmåga. I februari 2007 höll Rysslands dåvarande och nuvarande President, Vladimir Putin, ett tal vid säkerhetskonferensen i München som i efterhand, anses utgjort startpunkt för den nu pågående konflikten mellan Ryssland och Väst. I Juli 2007 kom Ryssland att upphäva tillämpningen av det s.k. CFE-avtalet d.v.s. det avtal som begränsade hur mycket militärutrustning som fick finnas i Europa.10

Försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 inför försvarsbeslutet 2008, förefaller noterat att utvecklingen ej gick i en positiv riktning, varvid de följande, relativt kända, orden skrevs: "I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer".11 Således den positiva säkerhetsutveckling som hade uppstått, åtminstone på ytan, under inledningen av 2000-talet föreföll nu återigen vara på väg nedåt.

Därefter inträffade den rysk - georgiska konflikten, 2008. Redan en månad efter konflikten mellan Ryssland och Georgien, publicerade totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport avseende konflikten, där de fastslår att, "Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.".12

Ur ett svenskt hänseende kom den rysk - georgiska konflikten föranleda att försvarsbeslutet som skulle fattas under hösten 2008, kom att skjutas upp och en förnyad omvärldsanalys kom att genomföras.13I sammanhanget är det intressant att notera dåvarande överbefälhavaren, General Håkan Syréns, uttalande där han påtalar att Ryssland nu valt konfrontationens väg och att detta får konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.14 I sammanhanget är det värt att notera Håkan Syrén var chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) mellan 1999-2003 varvid han sannolikt hade insyn i den organiserade motståndsrörelsen och sedermera Överbefälhavare mellan 2004-2009.

Vad har då detta att göra med den organiserade motståndsrörelsen? Den organiserade motståndsrörelsen, som tidigare beskrivits, förefaller funnits kvar intill inledningen 2000-talet, sannolikt som en säkerhet då det fortsatt var oklart hur den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet skulle utvecklas. Sannolikt blev bedömningen att utvecklingen gick i en alltjämt positiv riktning, därav att verksamheten lades i “träda” under slutet 1990-talet för att slutligen avveckla verksamheten inledningen av 2000-talet. Sannolikt skedde denna avveckling i samband med de omfattande förbandsnedläggningarna och ominriktningen av Försvarsmakten vid 2004 års försvarsbeslut.

Om vi fortsätter på antagandet att denna avveckling skedde 2004, så torde det vara ett fullt rimligt antagande att bland de första åtgärderna Sverige skulle kunnat vidta 2008, efter en rad försämringar av säkerhetssituation, var en återstart av den organiserade motståndsrörelsen. Detta antagande baseras på hur pass länge den organiserade motståndsrörelsen trots allt kom att finnas kvar trots det förändrade och förbättrade säkerhetsläget under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Förmågan förefaller setts som viktig ur ett försvarsperspektiv att bibehålla, sannolikt utifrån det faktum att det tar väldigt lång tid att bygga upp.

Det andra argumentet är givetvis att den organiserade motståndsrörelsen lades ned under 2000-talet och den har ej återstartats. Varvid uttalandet från totalförsvarsutbildningen får ses som en uppmaning, att myndigheter i fred bör förbereda sig för fortsatt motstånd. Detta manar dock till ytterligare en fundering. Skall då det fortsatta motståndet på ockuperat område, bedrivas som en ad hoc verksamhet? Då de samlade erfarenheterna efter andra världskriget, tydligt visar på att all form av fortsatt motstånd måste organiseras och förberedas redan i fredstid.

Den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation publicerade 2016 en studie kring hur en modern motståndsrörelse skulle kunna vara uppbyggd i de baltiska staterna. Utgångspunkten var att nyttja de ingångsvärden som finns avseende hur den Schweiziska motståndsrörelsen var organiserad och se hur detta skulle kunna appliceras på de baltiska staterna. Slutsatsen blev att det fortsatt fanns ett värde med en organiserad motståndsrörelse. Givetvis skulle det krävas en anpassning gentemot nutid, då de ingångsvärden de utnyttjande för studien baseras på tiden efter andra världskriget och inte kalla krigets slutskede eller dess eftermäle.15

I sammanhanget är det intressant att notera hur studien lägger fram att en organiserad motståndsrörelse i sig utgör en tröskeleffekt.16 Det vill säga vetskapen av att det finns en dold organisation som kommer träda i kraft i händelse av att någon del av ett territorium ockuperar, gör att motståndaren måste ta detta i beaktande, varvid mängden förband som kan krävas kommer visa sig vara för stor, kontra vad man kan tjäna på att ockupera ett område. Vilket är tankvärt m.h.t. Försvarsmaktens i dag begränsade resurser kontra storleken på svenskt territorium, samt mängden militärstrategiskt viktiga områden, både för Västliga länder och Ryssland.

Således, om det ej finns någon organiserad motståndsrörelse nu, så bör det skyndsamt påbörjas ett arbete som återtar denna förmåga. Framförallt mot bakgrund att myndigheter erinras om att motståndet skall fortsätta även på ockuperat område, då erfarenheterna, dels visar på att en sådan kamp kräver förberedelser i fredstid, dels fortfarande är relevanta om än att de kräver en mer modern utformning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1(Svenska)
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Industri 1(Svenska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Independent 1(Engelska)

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008.

Slutnoter

1Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
2Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.
3Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
4Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 391.
5Ibid. s. 392-393.
6Ibid. s. 417-418.
7Hemlig armé hade baser i Jämtland. Länstidningen Östersund. 1998-10-06. (Hämtad via Mediaarkivet)
8Aftonbladet. Aschberg, Richard. ’Jag offrade hela mitt liv – för staten’. 2013. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016510.ab(Hämtad 2017-03-29)
9The Independent. Bennetto, Jason. Carry on spying: Russian agents flood UK in revival of intelligence Cold War. 2004. https://web.archive.org/web/20041117093556/http://news.independent.co.uk/uk/politics/story.jsp?story=576076(Hämtad 2004-11-17)
10Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 35.
British Broadcasting Corporation. Watson, Rob. Putin's speech: Back to cold war?. 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6350847.stm(Hämtad 2017-03-30)
Sveriges Radio. Wadström, Fredrik. Ryssland lämnar nedrustningsavtal. 2007. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1481414(Hämtad 2017-03-30)
11Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 36.
12Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008, s. 3.
13Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Försvarsbeslut kommer först nästa år. 2008. https://www.svd.se/forsvarsbeslut-kommer-forst-nasta-ar(Hämtad 2017-03-29)
14Dagens Industri. ÖB: Ryssland på konfrontationens väg. 2008. http://www.di.se/artiklar/2008/9/11/ob-ryssland-pa-konfrontationens-vag/(Hämtad 2017-03-29)
15Osburg, Jan. Unconventional Options for the Defense of the Baltic States. Santa Monica: RAND Corporation, 2016, s. 8-9.

16Ibid. s. 7.

Ett europeiskt försvar?

av Mats Bergquist

Den då och då uppblossande diskussionen om en europeisk försvarsdimension har aldrig mött någon genklang i Sverige. Det är nästan bara Carl Bildt som emellanåt tagit upp ämnet. Debatten här har när det gäller EU främst rört ekonomiska aspekter. Det var under folkomröstningskampanjen 1994 slående att säkerhetsfrågorna lyste med sin frånvaro. Den säkerhetspolitiska debatten har främst handlat om det bilaterala förhållandet till USA eller andra Nato-länder – och på senare år frågan om en eventuell anslutning till Nato. Det bilaterala samarbetet med centrala Nato-länder är i den sittande regeringens optik, ett slags Plan B om alliansfriheten skulle bli omöjlig att upprätthålla.

I Finland däremot har temat om EU:s säkerhetspolitiska dimension förekommit oftare. Finlands anslutning till EU 1995 motiverades både i ekonomiska och säkerhetspolitiska termer: det gällde att när tillfälle gavs förankra landet så fast som möjligt i den västliga världen. Detta var inte minst Paavo Lipponens huvudtanke under hans regeringschefstid 1995-2003. Även president Niinistö diskuterar emellanåt ämnet.

När nu, främst efter valet av Donald Trump och dennes olika uttalanden om Nato, en europeisk försvarsdebatt fått mera bränsle, är det svenska politiska etablissemanget inte särskilt väl förberett. Uttalanden av statsministern och försvarsminister Hultqvist är vaga, vilket inte är att undra på. Man är sedan länge van vid att tänka i andra banor. I själva verket har den typ av Plan B, med uttryckligt eller antytt samarbete med i tur och ordning främst Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA ,man följt varit en följeslagare i svensk säkerhetspolitiskt tänkande sedan mitten av 1800-talet (se min ”Från Oscar I till Peter Hultqvist”, Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift 2016:4).

Så hur allvarligt skall då den nu pågående europeiska debatten tas? Är den ett tecken på ett paradigmskifte eller en debatt av samma slag som man haft, med ganska långa mellanrum om lödigheten i det amerikanska åtagandet till Nato? Detta ämne avhandlades under ett seminarium som akademin tillsammans med Folk och Försvar arrangerade den 7 mars. Syftet var att, med deltagande av några välkända europeiska och amerikanska analytiker, bekanta intresserade här med debatten.

Francois Heisbourg, bl a ordförande i IISS:s styrelse, hävdade att både Ryssland och jihadismen var större hot mot Europas säkerhet än Donald Trumps åsikter om Nato. Barry Blechman, tidigare mångårig ordförande i styrelsen för tankesmedjan Stimson Center i Washington, menade att samarbetet med alliansen är så inkapslat i amerikanskt militärt tänkande att faran för en allvarlig transatlantisk splittring inte är särskilt stor. Likafullt har den uppkomna situationen föranlett bl a beslutet att upprätta ett mindre högkvarter också för EU:s operationer i Mali och på övriga platser. Det har alltsedan projektet med en europeisk armé, European Defence Community (EDC), havererade 1954 hela tiden funnits de inom unionsländerna som velat ta upp tråden från EDC. Nu har dessa fått viss vind i seglen.

Men från dessa allmänna tankar till att inleda en diskussion om skapa en självständig europeisk nukleär avskräckningsförmåga är steget mycket långt. Likafullt har denna tanke vädrats på sistone. Eftersom Storbritannien nu efter Brexit ser ut att lämna unionen, måste en sådan kapacitet i första hand utgå från den franska kärnvapenstyrkan. Men detta förutsätter att Frankrike är berett att dela beslutsfunktioner med andra EU-länder, kanske placera ut landbaserade stridsspetsar i andra länder; de flesta franska stridsspetsar är dock ubåtsbaserade, varför det inte kan bli fråga om något större antal. Sannolikt möter denna diskussion omedelbart motstånd. I Frankrike kommer den rimligen att generera samma debatt som när EDC förkastades 1954. Den gaullistiska traditionen är ingalunda död. När EDC-förslaget låg på bordet var ju Frankrike den dominerande makten i EU:s föregångare Europeiska Kol- och Stålunionen ESCC. Det handlade då om att på något sätt sy in Västtyskland i försvaret av Västeuropa. Detta löstes genom att landet togs upp i Nato 1955. Men nu är Tyskland Europas starkaste makt, som även om det är Frankrike som har kärnvapnen, måste ha en roll i alla beslut om utplacering eller användandet av dessa system. Vill ett Tyskland som nu sakteligen försöker vänja sig vid sin nygamla roll som kontinentens dominant, alls ens diskutera en kärnvapendimension? Sannolikt inte.

Tanken på en delvis europeisk kärnvapenstyrka är inte helt ny; den diskuterades redan i början på 1960-talet i form av tankar på utplacering av kärnvapen på ett antal ytstridsfartyg. Bakgrunden var att de europeiska Nato-länderna ville ha inflytande över den strategiska planeringen och undanröja eventuella tvivel om att artikel 5 verkligen skulle gälla i ett krisläge. President Kennedy auktoriserade diskussioner med de europeiska allierade, men endast Västtyskland tycks ha uppammat någon entusiasm för idén, eftersom den inom Nato skulle kunna jämställa Bonn med London och Paris. Washington förbehöll sig dock alltid vetorätt ifråga om eventuell användning. Tanken förblev en tanke och begravdes definitivt av Lyndon Johnson 1965.

Det är uppenbart, vilket betonades under seminariet, att varje  e u r o p e i s k  lösning av säkerhetsproblematiken måste involvera Storbritannien, oavsett om Brexit blir verklighet eller inte. London var ju med i det första säkerhetspolitiska projektet i Europa, Västeuropeiska unionen (WEU), som dock efter Nato:s bildande 1949 miste det mesta av sin specifika vikt. Men inte förrän 1998 lyckades det britterna att begrava WEU och tillsammans med fransmännen i den s k St Malo-överenskommelsen, som också gav upphov till ett utökat bilateralt brittiskt-franskt försvarssamarbete, slå fast att Europas territoriella försvar skulle hanteras av Nato. I Paris hade man länge velat behålla WEU som ett slags säkerhetspolitisk reservorganisation, om USA på grund av nya strategiska orienteringar eller absorption i andra världsdelar som under Vietnamkriget, inte längre skulle ses som en trovärdig garant för (Väst)Europas säkerhet.

Donald Trumps ”America First”-linje och skilda uttalanden under valkampanjen har genererat misstanken om att man inte i Washington längre under alla förhållanden skulle vilja stå vid Nato-fördragets artikel 5. Det är då föga att undra över att somliga krafter inom EU överväger att blåsa liv i WEU-traditionen. Själva EU kan knappast komma ifråga som bas för hårda europeiska säkerhetsåtaganden, om inte annat för att Storbritannien, som vid sidan av Frankrike förblir Europas ledande militärmakt, måste vara med för att hela konceptet skall kunna få någon trovärdighet.

Att återuppliva tanken från 1950-talet på ett gemensamt europeiskt försvar ter sig nog under nuvarande förhållanden som en ganska omöjlig idé. EU idag är ganska annorlunda än den embryonala sexstatsorganisation som existerade 1954. De 27 medlemsländerna har mycket mera diversifierade hotbilder än de sex. Att de nya medlemmarna i Öst- och Centraleuropa skulle vilja byta ut Nato mot en europeisk allians förefaller mycket osannolikt.

Det är inte särskilt sannolikt att Nato-fördraget, utan att direkt sägas upp, i praktiken förvisas till arkivet och att något slags WEU återuppstår. Däremot är det ganska klart att kostnaderna för artikel 5 kommer att öka för medlemsländer och att detta i praktiken också kommer att gälla partnerskapsländer som Sverige. Detta betonades av de europeiska deltagarna i seminariet den 7 mars. Här upprepar Donald Trump åsikter som länge vädrats i Washington, senast mycket tydligt av Barack Obamas försvarsminister Robert Gates 2011: rustningsbördan måste fördelas jämnare. Det betyder ju inte, som sades av flera av panelisterna under seminaret, att just två procent måste vara ett absolut tal, men att  r i k t n i n g e n  när det gäller försvarsutgifterna måste vara klar.

Det är ganska klart att den nyvalde presidenten sänt ut en varningssignal genom sina slarviga uttalanden om att Nato skulle vara obsolet eller att man finge överväga i vilken utsträckning artikel 5 skulle tillämpas om Ryssland skulle intervenera i något medlemsland. Till sist bör man inte glömma bort att Nato naturligtvis är ett för USA kostsamt åtagande, men att det knappast är en slump att alliansen blivit så långvarig. Isolationistiska tendenser finns i USA men Nato förblir ett helt centralt instrument i stormakten USA:s säkerhetspolitik och förmåga att projicera makt över hela världen. Sannolikt kan Peter Hultqvist, trots Trumps fataliteter, sova ganska hyggligt om nätterna. Men att vårt försvar måste stärkas rejält är klart.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Yes or no to Turkish (liberal) democracy

by Michael Sahlin

April 16 2017 will be one of the most important, decisive days in the history of the Turkish Republic, the day when the Turkish people will decide, by simple majority in a crucial referendum, whether to say yes or no to Turkey as a liberal democracy, with long-term implications for the country´s standing in the international security system.

Obviously, the above is a different way of describing the stakes of the day, that day. For in the referendum, ”yes” stands for accepting a proposed constitutional amendment introducing, for reasons discussed later, a presidential system to replace the Republican Turkish tradition of parliamantarism, whereas ”no” stands for the opposite, that the proposed amendment asks the Turkish people to accept quasi unlimited Erdogan rule for quasi unlimited time. So the question to discuss here is whether, or to what extent, the referendum ”evet” (yes) means a ”hayir” (no thank you) to liberal democracy in Turkey for a long time to come, and, conversely, whether a ”no” vote means ”yes” to sticking to parliamentary (liberal) democracy as the best, or least bad, solution to Turkey´s struggle for stability, legitimacy and identity.

Before looking into the facts of the matter, over and beyond the heated arguments of current political polemics, first some conceptual points of departure.

Liberal democracy vs authoritarianism vs ”majoritarianism” (and totalitarianism)

Challenges from non- or anti-democratic forces in the contemporary world have encouraged specification of the meaning of ”Western” democracy under the label of liberal democracy. It is appropriate here to remind that in various ways liberal democracy – in addition to assuming per definition a governance through free and fair elections by the whole population above a certain age limit – is defined in terms of restricted government, and therefore deliberate limits to the sphere of politics in society.

The concept of constitutionalism implies that the political ”rules of the game” are defined in a constitution that cannot be easily changed by government decision; constitutional change typically requires elaborate procedures and broad political consensus. Constitutionalism is related to the concept and idea of rule of law, similarly limiting legitimate governmental interference into the justice system; the constitution and the law are ”above” the government, right is might, rather than the other way round. Furthermore, in a liberal democracy, the incumbent government cannot legitimately restrict the rights of citizens to compete for power and influence; there must per definition be unrestricted freedom of assembly and freedom of expression, which in turn necessitates freely operating media. These freedoms in turn are basic to the indispensability of a vibrant civil society which fulfills many of the societal functions left over or abdicated by the limited government, regardless of government structure, unitary or federal. This in turn provides the link between liberal democracy and ”economic freedom”, an open, “capitalist” market economy, again due to the deliberate restrictions in the scope of political steering. The latter component, obviously, has always been ideologically contested between left and right, largely due to what Maurice Duverger called ”the iron law of oligarchy”, but is nonetheless a key component in the set-up of defining ”freedoms” (and ”rights”) in liberal democracy, of course including constitutionally and legally binding respect for human rights, individual and collective.

Furthermore, in a liberal democracy, per definition, there must be effective mechanisms of accountability, of holding the government accountable – even if we are per definition talking about limited government. In liberal democracies accountability is not limited only to the minimum requirement of regular elections – a necessary but not sufficient condition for legitimacy – but also through these mechanisms of accountability, ranging from impeachment (US style) to interpelations and/or votes of non-confidence (against individual ministers or the government as a whole). Mechanisms of accountability thus serve to limit governments in liberal democracies, making credibly sure the other limits are observed and that people, the electorate, the citizens – through an unrestrained political opposition and unrestrained instruments of public opinion and freedom of assembly – are not at the mercy of the government in between elections.

And finally, as we know, there is the empirical fact that liberal democracies can be grouped in a matrix where one dimension distinguishes between presidential and parliamentary systems, the other between unitary and federal (or confederal) systems, with a historical tendency for there to be a coincidence between presidential and federal systems – and thus between unitary and parliamentary systems. In most cases, presidentialism serves as a means to handle the delicacies of balance between the centre and the component parts in countries (e.g. the US) where history and geography have made the founding fathers advocate federalism. And in federal systems, at least US style, for reasons of regional balance and accountability, the constitutional key is “Montescieu”, i.e. the explicit and elaborate balance of power between the president/executive, the congress/legislature and the judiciary.

So liberal democracies can be structurally different, whether unitary of federal, parliamentary or presidential (or, as in France, “semi-presidential”), and still be liberal democracies – in terms (as above) of limited government, accountability and respecting the various “freedoms” and “rights”. In these countries (typically of the “Western” world, the way global history has evolved) liberal democracy is seen both as a permanent and just solution to the problem of legitimacy and a way to optimize national and individual interests, and the best way to promote economic growth and development. One needs to add here that as a reflection of US and Western dominance of world affairs, globalism and multilateralism in the Post Cold War era, the values of liberal democracy have come to constitute was has come to be labeled the “core values” of international institutions such as NATO, the EU and others, including the UN. Therefore “universal values”.

The list of criteria would then be incomplete unless the factor of secularism were to be added. Even though there can be secularism without liberal democracy, the opposite, liberal democracy without secularism is, arguably, unthinkable, for a long range of reasons.

And finally, there is – as a consequence of all the above – the coincidence between liberal democracy and the notion of representative governance, the idea that in modern states in the modern world democracies have to be operationalized via intermediary institutions, i.e. indirect democracy (people choosing representatives that control the government) as distinct from old and new notions of direct democracy with (“populist”) Leaders appealing directly the “the people” in defiance of the intermediaries.

“Majoritarianism”

Books can be, and have been, written about this, but a short summary and reminder as the above may still be useful as a means to contrast liberal democracy to the contradictory arguments historically put forward by believers in authoritarianism (typically because of a perceived need for stability) and totalitarianism (typically as a revolutionary zeal for societal transformation) but also to the contemporary phenomenon of so-called ”majoritarianism”.

Bowing to an internationally established minimum requirement for (government) legitimacy, and in recognition of the need for a certain minimum of legitimacy (for power and authority), “majoritarianism” accepts that a government has to be popularly elected; in the modern world there is hardly any other criterion of legitimacy, hardly any other way to justify power, domestically and internationally. Claiming thereby to be a “democracy”, although an “illiberal” variety, “majoritarianist” regimes – even though perhaps avoiding that particular label – would argue that in principle there are no hindrances or limits to governmental power, not the constitutional provisions, not independent rule of law mechanisms, not established mechanisms of accountability, not existing regulations of power sharing, nor concerning the liberal freedoms, etc, as long as that government can claim legitimacy from being popularly elected, although limiting the opportunity for accountability to the periodical elections.

So in theory, a majoritarian regime can lean even to totalitarianism, to the extent its electoral mandate can be interpreted to imply unlimited ambitions and unlimited power. Paradoxically, the majoritarians can also claim “democratic-socialist” credentials, holding forth that the popular mandate entitles them to argue along the lines of “the larger the scope of power of the elected government and its executive branch (at the expense of other institutions in state and society) the more democratic that society becomes”, for the elected government represents “the people” through the dominant political party. In other words “politicization” equals “democratization”; only the elected government (or Leader) represents the ”people” or the ”nation” and the larger the scope of its power the more ”democratic” the state and the nation. The ability to keep winning elections remains the key to legitimacy.

The prevailing global trends towards ”majoritarianism”, reflecting various kinds and degrees of crisis for liberal democracy (a much longer story), is, we can see, based on different factors and different arguments: anti/globalization, anti/Westernization, need for stability, need for strong governance in times of crisis, power hunger of leaders and the like. And obviously, majoritarian systems/regimes differ in their degree of authoritarian illiberalism. But for them to fit into a common definition of “majoritarianism” two distinctive features stand out: the claim to be a “democracy” (compared to explicitly non-democratic authoritarian or totalitarian systems) and the high degree of impatience with any and all institutional hindrances or limits to governmental authority, whether constitutional, legal, or socio-political.

Majoritarianism as a concept and reality is a comparatively recent phenomenon, reflecting the contemporary combination of needed claims to “democratic” credentials for domestic and international legitimacy, on the one hand, and on the other hand the various and varying arguments advanced with claims that regime (and national) goals are incompatible with the power limits and freedoms guaranteed in liberal democracies. As a concept, therefore, majoritarianism tends in the literature to refer to authoritarian tendencies in hitherto liberal-democratic countries, rather than to long-established autocracies that use controlled elections as essential fig leaves for legitimacy, reducing to some extent the need otherwise for sheer repression, and the risks of international isolation with economic costs. One can on this point compare the Turkish political discourse with recent exercises in referendums in Azerbajdzjan and Turkmenistan, for example.

Even though at this stage it is less meaningful to try to predict the longevity of majoritarianism as a system, in its competition with crisis-ridden liberal democracy and classical authoritarianism, its systemic weaknesses are clear and present. Claims to represent “the people” in practice unavoidably means deliberate polarization – as a result of the need for supporter mobilization in order to win elections. And polarization means instability, even though the stated reason for power concentration  was said to be precisely the need for (imposed) stability. And then the other paradox: the harder the crack-down by the illiberal government on the various institutions and principles of liberal freedom, the more vulnerable the government (Leader) becomes to dissent bouncing back, threatening both legitimacy and prospects for future election; a vicious circle that militates against orderly, peaceful power transfer. Furthermore, illiberal majoritarianism is al most per definition wide open to political abuse: without functioning checks and balances and without limits to the regime´s scope of authority there is little or nothing to prevent the government from consolidating step-by-step its grip and its power monopoly, such that losing elections becomes almost unthinkable and outright abandonment of pretences to “democracy” instead quite thinkable, at a later stage.

Cases of “democracy” (winning in more or less free and fair elections) being used as a means to come to power and then with determination using the power position reached to destroy that same democracy have, as we know, featured well before the term “majoritarianism” was conceived. And furthermore, as we also have seen historically, the emergence of “Leader cult” almost unavoidably becomes part and parcel of mass mobilization for authoritarian or totalitarian varieties of “majoritarianism”, implying further estrangement from liberty values.

De facto versus de jure: power, constitutionalism and the political context

Against the backdrop of this overview, and before entering into the specifics about what the referendum will be about, looking at the proposed constitutional amendments aiming at turning de facto into de jure in strengthening the personal powers of the incumbent president, Recep Tayiip Erdogan, some observations concerning the political context of the proposed constitutional transformation (or “regime change”) need to be added to the analysis.

First on the issue of de facto versus de jure. One aspect of the dominance, de facto, of president Erdogan is highlighted if we consider that under the current amendment – assuming expected future electoral wins – he will be able to remain in supreme power until at least 2029 (or longer if he decides on early elections before the regular date). In 2029 he, turning 75, will have ruled Turkey for an incredible 26 years, as premier, party leader and president. Until now he has been victorious in all elections and referendums since coming to power, ruling during most of that era with the support of an own AK Party majority (as against a notoriously weak parliamentary opposition).

The rise of de facto presidential power dates back, inter alia, to the referendum decision in 2007 – as part of the then lingering struggle between Erdogan´s AKP government and the secularist/kemalist establishment – to have the presidential position popularly elected, a change implemented first time in 2014 when Erdogan, campaigning with all the facilities and prestige of his Premier status and benefiting from a low turnout in summer vacation conditions, won by some 52% of the voters. Having outmaneouvred the competition and won the election, Erdogan immediately started to argue that he was going to be a politically active president – no matter what the existing 1982 Constitution had to say about the president being a largely ceremonial post with no link to any specific political party – and that the next logical step, to avoid unclarity about the real power distribution, would have to be to introduce a presidential system. (The AKP congress in May 2016, with Yilderim replacing Davutoglu as Prime Minister, later codified this to be the party´s main priority.)

The history of successive AKP and Erdogan power consolidation (de facto) proceeded from the earlier struggle against the secularist/kemalist civil-military establishment, at that time jointly with the main rival branch of Turkish sunni-islamism, Fethullah Gulen´s Hizmet movement, to a next stage (as from 2012) of overt enmity between these two branches, ending up with team Erdogan stamping Hizmet as a terror organization (“FETÖ”) that needed to be fought and purged. This period of intra-Sunni conflict coincided first with the democratically problematic crackdown on the Gezi Park revolt movement (summer 2013) and later also with increasingly problematic spillovers from the Syria crisis: the decisions summer 2015 to open warfare both with PKK in Turkey (after years of so-called “resolution process” and ceasefire) and with IS (after long negotiations with the US) – leaving the Turkish regime with a “war on terror” against three enemies, PKK, IS/Daesh and the Gulen movement, and as a result of these increasing tendencies to authoritarian responses, eroding rule of law and alienating Western partners.

And then came the July 2016 attempted but failed coup d´etat and the ensuing acceleration of crackdown and purge and further enhancing erdoganist power consolidation and power expansion. A promulgated state of emergency, extended in stages, was used to purge or arrest ever-widening opposition circles, to overrule the role of parliament through government and legislation by decree and to tighten the grip of the executive branch over media, the judiciary, civil society and private enterprise – and to criminalize political opposition, notably the pro-Kurdish HDP. And to tighten the grip of regime and president over the various branches of the executive, including the depleted and demoralized military. The string of terror attacks during the years 2015 and 2016 served to further foster, under Erdogan´s oversight, a climate of fear and siege.

All these and other trends, then, created a situation de facto of virtually unlimited powers left in the hands of the incumbent president, Erdogan, with none of the pre-existing constitutional and political mechanisms of accountability and power limitation any longer ready and able to resist the very high degree of power concentration, and with the parliament in the hands of its AKP majority, and with the AKP sworn to absolute loyalty to the person of the president.

But there was this one snag: even though there were countless examples of the president´s unconstitutional behavior over the years, it was politically inconceivable, for minimum legitimacy, to leapfrog the constitutional provision that bringing a constitutional change to a determining referendum required 3/5 majority in parliament, something the AKP could not muster on its own since the Nov 1 2015 elections. But the nationalist MHP leader Devlet Bahceli saved Erdogan´s day late in the stormy autumn of 2016. Claiming, in a volte-face, on one famous (some say infamous) occasion that this difference between political de facto and constitutional de jure had become unbearable and harmful to the nation at a critical juncture (and that Turkey´s war on terror and other challenges necessitated national unity under a strong hand) he now, controversially, offered his party´s cooperation with the AKP to see through, by sufficient parliamentary majority, the proposed transfer – or regime change – to a presidential system “a la turca”.

So accompanied by terror attacks and widening government crackdown the two parties sat down to negotiate a joint package of constitutional amendments to this end. And after a stormy series of parliamentary sessions on this highly controversial subject the 18 articles in the joint AKP-MHP constitutional change was voted through by (sufficient) majority vote. And now president has endorsed (sic!) the package and the referendum is set for April 16, still (remarkably) under conditions of state of emergency. The president will lead the Yes campaign, pledging to carry out 40 rallies throughout the country.

Some complicating perspectives

Finally, before looking into the specifics of the constitutional changes brought to the people for its ultimate decision, a few more complicating perspectives need to be brought up. One question here pertains to the issue of a theoretically possible “no” in the referendum. What happens then? Is such an outcome at all tolerable for president Erdogan and his regime, having invested maximum effort into this regime change endeavor. If not, then the campaign can be expected to be as polarizing and ruthless as is seen to be needed by the regime to avoid a “no”, and, preferably, to achieve a clear yes, say 55%, for legitimacy. But if “no”, then status quo ante, the same de facto-de jure destabilizing tension. An untenable situation, probably, hence (probably) instant regime call for new elections, especially to the extent the regime suspects internal AKP disloyalty in the referendum, with fresh elections giving team Erdogan an opportunity to replace (suspected) disloyalists with (certain) loyalists in the AKP cadres. So for the “naysayers” a referendum “no” would of course be victory and relief, but also new steps on the path of uncertainty.

And what if a simple majority, whether slim or large, of the electorate is convinced by the Erdogan-led Yes-campaign to say yes to the proposed regime change, how will the consequences of that be handled in the interim period between April 16 and the point of full implementation of the new system as from the electoral rounds in 2019? The provisions on that in the AKP-MHP amendments give little guidelines. More de facto-de jure acrimoniousness? More questions concerning the constitutionality of immediately implementing de facto provisions of the new constitution that are supposed to enter into force de jure only after final confirmation in the 2019 elections? Will, from the point of view of team Erdogan, there be a perceived need for new elections after the referendum regardless of outcome, for consolidation and party cleansing?

And here is another question: will the MHP leadership be rewarded after a Yes victory with cabinet positions in a “national front” or “national unity” government, perhaps as a means for a divided and weakened MHP to escape the fate of extinction?

And then there is the rather foggy issue of whether the amendments now at issue are meant to be applicable and tailor-made for the Erdogan persona only and exclusively, such that it is an open question what happen after him, or whether the amendments strictly refer to the function, such that it is constitutionally assumed that a successor would inherit identical powers. And if the latter, how is the new Turkish presidential system supposed to function in the (theoretical) case of a winner in future presidential elections representing other party/parties than the dominant one, currently but perhaps not eternally the AKP? One can recall here that in the first presidential elections in 2014, Erdogan came out victorius in the first round largely due also to tactical mistakes of the divided opposition; had there been a second round, Erdogan versus the combined opposition forces, the outcome could conceivably have been quite different, in spite of AKP dominance in the parliament.

It has also to be borne in mind that at issue in today´s Turkey and the upcoming referendum is whether to legalize and constitutionalize de facto established vast presidential powers at the helm of a dominant party and strongly mobilized supporter masses in a “revolutionary” atmosphere, and not  the mere question of whether to make the incumbent permanently safe from any risk of power competition or palace revolt. Or whether not to.

It would seem that these various uncertainties are providers of the ingredients for protracted instability, regardless of the referendum outcome.

The constitutional amendments: “democratic dictatorship”?

The “Turkish style” presidential system now presented to the Turkish electorate for its verdict on April 16, in its final shape a compromise between “secular nationalist” MHP and the ruling “islamic nationalist” AKP , was defended by the MHP leader (Bahceli) in front of competition from skeptical MHP activists and grassroots in wordings setting the tone of the Yes-campaign:

“Turkey is facing a dire period full with dangers and threats. The imperialist conspiracy, aimed at changing the borders of neighboring regions and redrawing them by force, has intensified. Sadly, our country is besieged. Russia and the Western alliance are patting the PKK-PYD-YPG on the back, seeking to strengthen the camp of our enemies. It is an inevitable and indisputable imperative for Turkey to keep its unity strong and close ranks through national consensus and cohesion” (Ali Bayramoglu in Al Monitor, Feb 23 2017).

And the central figure of the referendum campaign, the person it is all about, Erdogan, would argue similarly in a note of warning to the “naysayers”: ”Who says no? The PKK says no. Who says no?  Those who want to divide and carve up this country say no. Who says no? Those who are against the native and national in this country say no.” And PM Yildirim, the man who will lose his job if the referendum says yes, added: “We say yes because the PKK, the HDP and “FETÖ” say no. To make up your mind, look at who the naysayers are” (Ibid).

This highly polarizing language, destined to widen cleavages and make post-referendum reconciliation a daunting task, regardless of outcome, will face in the campaign a conglomeracy of “naysayers”, the CHP and HDP (decimated by a wave of arrests), supposed dissenting Kurdish, Alevi or secularist voices within the AKP and MHP at the level of partisan politics, and various social groupings, who will openly or secretly oppose the amendment on the grounds that they in fact would mean the introduction, de jure, of unlimited one-man rule in Turkey, for practically unlimited time, something bad for business and bad for democracy and the rule of law in Turkey.

Even though there are warnings, and indications, that a too wildly polarizing or demonizing language (like naming any and all “naysayers” terror sponsors or the like) would be harmful to the country – and in fact potentially counterproductive and thus risky – there remains reason for concern that Turkey is in for a destructive campaign, in view of the stakes and the uncertainties.

Nonetheless, there are facts of the matter in the cloud of polemics, and here one can refer back to the earlier discussion on the roots and arguments of “majoritarianism”, notably the way the “Yes”- propaganda handles the criticisms of eroding democracy and rule of law, arguing that the expanded power of the elected leader means enhanced, even elevated, democratization, democratization in combination with needed effectivization of governance.

It follows from the account above of the political context and the rise of executive presidential powers de facto in recent years that Turkey largely abandoned the systems category of liberal democracy (as defined above) years ago, as from when the president and his team started to advance the role of the executive at the expense of other public sector arms and to institute government consolidation steps in clear breach of the provisions of the valid constitution, the regime using its control of the AKP and its parliamentary majority (albeit shaken after the June 7 2015 elections) as main instrument. In other words, liberal democracy in Turkey was largely undone as a price for the AKP-Gulen conflict and then by the conflicts with the PKK and, to some extent, IS.

This trend is now being codified by the proposed constitutional provisions of executive/presidential control of the main juridical institutions in the country, the Turkish Constitutional Court (TCC) and the High Council of Judges and Prosecutors (HSYK, to be renamed Council of Judges and Prosecutors,  HSK), the former supposed to be the bastion in defence of constitutionality and rule of law, the latter the key instrument in the election of members of other key institutions in the system of justice, the Court of Cassation and the Turkish Council of State, these authorized to propose two members each to the TCC. A study of the details of proposed changes in the amendments, changing membership numbers and stipulating responsibilities for appointments, shows greatly enhanced presidential control of these institutions – indispensable for checks and balances and rule of law in any liberal democracy, directly through presidential powers of nomination and indirectly through the powers of the parliament majority, as controlled by the president.

For the amendments (the AKP here overruling MHP objections) allow the president to remain part and leader of “his” party, in this case the AKP, thereby commanding or controlling party nominations before future elections. The enhancement of presidential-cum-party leader control of the dominant party is further underscored by provisions to increase the number of lawmakers (from 550 to 600), to conducting simultaneous presidential and parliamentary (and local) elections, and to lower the age limit of eligibility, reducing the weight of veteran AKP politicians and paving the way for a new (“devout”) generation of hand-picked aspiring Erdogan loyalists. In this, together with the maintenance (satisfying MHP demands) of a unitary structure of governance, lies an important deviation from international presidential system normalcy, whether liberal democratic or not.

And what about the role of the parliament, e.g. as a mechanism of accountability – an indispensable component not only in liberal democracy but in democracy altogether?

The answer is connected to what is prescribed in the amendments concerning the role of president and government. The Turkish presidential system as now proposed takes out the function of prime minister and leaves it to the president to appoint both the post(s) of vice president and the cabinet members, none of whom are answerable to the parliament, neither by the institution on no-confidence vote nor by the right of interpelation. Furthermore, the rights granted to the president to declare a state of emergency and to rule by decree, and to call for fresh elections in case of perceived need, provide added indicators of regime change. And what about abuse of power safeguards? Well, the provisions in the amendments clearly set the requirements for impeachment so forbiddingly high, especially in view of presidential control of both the parliament and the TCC, that such an eventuality becomes practically inconceivable – as long as the AKP controls parliament and Erdogan controls the AKP (a prerequisite for the proposed system to avoid constitutional chaos).

In addition there are the factors of mandate duration – that the incumbent president, if elected in 2019 and then re-elected in 2024, can remain in his post at least until 2029 – and of strengthened executive and presidential powers, notably over the military and the budget, already adopted under the current (post-coup) state of emergency and its lengthy sequence of legally binding decrees (without parliament approval/confirmation, the TCC having declared non-interference as supposed iltimate domestic guarantor of constitutionality).

So regardless of whether all this, here summarized, entails the mere transformation from power de facto to power de jure – and of whether the current (provisional) state of emergency will for all practical and juridical purposes be transformed into, or glide into, a systemic/permanent order of constitutional state of emergency – it has to be stated, for fact, that the proposed amendments will render the incumbent president unique, unprecedented powers, in almost any comparison, historic or geographical. For the package renders the president unchecked control of the government, the party, the parliament, the judiciary, the military and other executive branches, in addition to the dominance of the private sector economy following the post-coup purge wave. And in addition to guaranteed immunity. And the net difference between de facto and de jure lies in the elements of permanence, unchangeability and aspiring international legitimacy. And regime safety.

It will, in this perspective, be of considerable interest to observe how the government, in the period preceding and following the referendum, will deal – formally – with the delicate issue of the  state of emergency: infinite prolongation costs legitimacy, and lifting it (for the purpose of portaying legitimizing normalcy) costs difficult and challenging issues of retroactivity,

It follows that the referendum on April will be a very, very important day, and not just for Turkey and the Turkish citizens but also for Turkey´s friends and allies abroad, i.e., all those that would have reason to regret to see Turkey disengage from the Western family of nations and alliances, instead looking for Azerbajdzjani or Turkmenistani sources of political inspiration.

One final question: can the fateful outcome be predicted? There seems, at the time of writing, to be two things to be said on this. According to some opinion poll analysts one should expect a clear, perhaps even resounding, yes in light of the apparent fact that there is in today´s Turkey a strong rightist/nationalist wind blowing across the country, combining the different currents of rightist Turkish nationalism, secular and islamist, into a lasting pattern, in reaction to all the strains and crises of recent years, topped by the challenge of Kurdish militancy and the coup experience. In view of this wind, further reinforced by Yes-campaign rhetoric, the “yes” should be expected to win comfortably.

Still, as pointed out and shown by others, the race seems to be tight, with lingering uncertainty, causing concern at Yes campaign headquarters, a concern also about the reliability of AKP and MHP loyalty. A lot seems to be presently focused on the Kurdish votes: will there perhaps, with the PKK war and HDP intimidation ongoing, be attempts made to “buy over” hesitant Kurds with discrete pledges that as from April 17 concessions on the Kurdish issue will be delivered? After all, the “resolution process” of a few years ago was based significantly on a Kurdish movement conviction that regardless of team Erdogan motives (support for the presidential system) there was hardly any other political party able and willing to challenge Turkish nationalism with a serious attempt at resolution to the “Kurdish question”.

And: what if at some stage AKP strategists see the emergence in their daily opinion polls of a trend pointing to a real risk of losing the referendum, even in the face of rather extreme repressive and polarizing (but perhaps counter-productive) measures? Then what? Find an excuse to cancel or postpone the referendum?

But that rather speculative question perhaps begs another question at the very end: is stable parliamentary (liberal) democracy any longer a credible alternative in today´s and tomorrow´s Turkey, or is it overtaken by events, sociologically and demographically?

 
The author is ambassador and a former director general.

Framåt i natten, utan karta och kompass

av Lars Wedin

Som boende utomlands (Frankrike) behöver jag ofta göra försöket att förklara svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är inte lätt! Sverige förväntar sig få hjälp från en organisation som landet inte vill vara med i (Nato). Men Sverige vill inte heller betala för ett autonomt försvar (om nu något sådant över huvud taget är möjligt). Vi vill inte ens betala så mycket som Natos medlemmar förväntas göra; var det solidarisk vår politik skulle vara? Som säkerhetspolitiska fripassagerare vill vi att andra skall kratsa kastanjerna ur elden för oss.

Den senare tidens diskussion – livligare än på länge, vilket är bra – har i alla fall lett till att gränserna klarnat: regeringen med allierade vill inte vara med i Nato och vill inte betala för ett robust försvar. Alliansen vill i varje fall vara med i Nato och, förefaller det, i varje fall skapa en försvarsbudget som man inte behöver skämmas för. Här är nu positionerna låsta även om ”försvarsgruppen” kommit överens om ett budgettillskott om 500 milj kr. Vi återkommer till denna fråga.

Men politikernas språk är svårt att förstå. Statsministern säger till exempel: ”Men vi ska inte heller låta folk tro att vi har något omedelbart förestående hot mot oss, det har vi inte.”[1] Nej, det får vi verkligen hoppas. Om så hade varit fallet borde regeringen beordrat beredskapslarm och mobilisering. Nu har detta uttryck, på politisk nysvenska, kommit att betyda ”under de närmaste 5 (10?15?) åren kommer det inte att uppstå något hot mot Sverige”. Slutsatsen är att ingenting behöver göras nu.

Ett annat exempel: Försvarsministern sade i Sälen att ”Jag kan personligen stå som garant för att det inte blir någon ansökan om medlemskap i Nato”.[2] Vore det inte bättre om han garanterade Sveriges militära förmåga?

Ett tredje exempel är att de som är emot Nato-medlemskap (och höjd försvarsbudget) ofta hävdar att orsaken till detta ställningstagande är att ett medlemskap (ansökan om) skulle verka destabiliserande på Östersjöområdet. Men samma politikers inställning till försvarsbudgeten innebär att Sverige just blir ett destabiliserande säkerhetspolitiskt tomrum i Norra Europa.

Vi har nu fått tillbaka någon sorts värnplikt. Orsaken är att politikerna inte vill ge de anställda soldaterna och sjömännen rimliga löner och andra förhållanden (exempelvis bostäder). Detta är ju lysande och bör också kunna lösa sjukvårdens problem – vi tvångsrekryterar helt enkelt den sjukvårdspersonal vi behöver!

Risken med ”värnplikten” är att den blir dyr – Försvarsmakten får givetvis ingen kompensation. Den kommer också att ta resurser, bland annat de officerare som skall ägna sig åt grundutbildning. Risken är stor att slutresultatet bara blir halvutbildade soldater i låg beredskap.

ÖB har klart och tydligt talat om hur mycket som nu fattas i budgeten för att uppnå försvarsbeslutets mål. Här finns ett principiellt problem: när kartan och terrängen inte stämmer överens, vad gör man? Det vill säga är det försvarsbeslutets innehåll eller budgetram som är det viktiga? För övrigt bör man inte stirra sig blind på dessa nivåer eftersom försvarsbeslutets inriktning är alldeles för lågt satt; för att ta ett exempel – sju korvetter är uppenbarligen alldeles för lite för att hantera Sveriges långa kust, stora ekonomiska zon och intressen till havs i övrigt.

I Frankrike har Senatens försvarsutskott regelbundna utfrågningar av ÖB (Cema på franska[3]), försvarsgrenschefer med flera ledande inom försvaret. Kunde inte detta vara något för Sveriges Riksdag att pröva?

Men spelar allt detta någon roll? Vi kommer ju att få hjälp (av Nato)! Men är det så säkert att Nato vill gå i – eller riskera att gå i – krig för att hjälpa ett land som inte vill vara medlem och inte heller gör vad det kan för att skapa förutsättningar för ett nationellt försvar? Kommer Rysslands goda vänner Ungern och Grekland att riskera krig för vår skull? Och Turkiet?

Nu är det inte självklart att Nato ens kommer att hjälpa sina medlemmar. Men sannolikheten är mycket större och som medlemmar skulle vi vara fullt integrerade i Alliansens militära struktur. Den intresserade hänvisas till den utomordentliga boken War in Russia 2017 av förre DSACEUR Sir Richard Shirref.[4]

De 500 milj. kronorna är givetvis ett välkommet tillägg. Det rör sig om c:a 1 promille av budgeten. Frågan är nu hur man skall se detta politiskt. En politisk viljedemonstration? Vilja men inte kunna – eller snarare kunna men inte vilja? En kraftfull icke-åtgärd? Bedömningen ligger i åskådarens öga. Denna vårbudgetjustering måste följas upp med en rejäl höjning i nästa ordinarie budget annars blir det hela ett rejält slag i luften.

Mycket oroande är att i de försvarsdiskussioner som förs så verkar ingen förstå att det brådskar att starta upp planeringen för nästa generations ytstridsfartyg. Mer om detta i min nästa blogg.

Ekonomiska nivåer i all ära men den viktiga frågan är politisk: har regeringen sådant förtroende för Försvarsmaktens förmåga att man tryggt vågar stå upp mot eventuella ryska påtryckningar idag och i morgon? Och om Sverige utsätts för våldshandlingar – kommer man att kunna se de anhöriga, som förlorat nära och kära, i vitögat och säga att ”vi har gjort vad vi kunnat?” För att inte tala om när pressen börjar fråga varför de omkomna svenska soldaterna och sjömännen inte var bättre utrustade, hade bättre skydd etcetera.

Försvarsdebatten handlar faktiskt om krig, död och förintelse samt om Sveriges överlevnad som nation. Ämnet förtjänar kanske lite mer ryggrad, allvar och ansvarstagande!
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

 


Notes
[1] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-inte-oroad-av-ryska-robotar, Åtkomst 7/3, 2016

[2] https://www.svd.se/ansvarslos-alliansfrihet. Åtkomst 8/3, 2016.

[3] Chef d’état-major des armées.

[4] DSACEUR: Deputy Supreme Allied Commander Europe. Sir Richard Shirref, War With Russia 2017, Coronet London 2016.

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter

Sammanfattning

Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.

Analys

Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.

I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,1hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.2 Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.

I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.3 Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.

I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.

I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,5 av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.

Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.

Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,6 d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.

Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.

Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.7

Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.8

Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.9 Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.

Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.10Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.

Slutsats

Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.

Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Slutnoter

1Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.
2Ibid. s. 130.
3Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
4Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
5Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.
6Ibid. s. 196-197.
7Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.
8Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.
9Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

10Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Kvinnor i Försvarsmakten; en rättighet, skyldighet och möjlighet.

Försvarsmakten har ett unikt uppdrag. Vår uppgift är att försvara Sverige, det vill säga vara den yttersta garanten för landets frihet och säkerhet. Uppdraget, som i sin yttersta förlängning, innebär både en skyldighet och en rättighet att använda militära maktmedel, gör att vi också ställer specifika krav på våra medarbetare, oavsett kön. Det handlar om att vara kompetent och professionell men också flexibel och uthållig. Det handlar om att behöva göra svåra val och avväganden under extrema situationer. Och sist men inte minst handlar det om att dela Försvarsmaktens värdegrund.

Vår värdegrund utgår från de demokratiska principerna och alla människors lika värde. Jämställdhet utgör en självklar del och vi arbetar varje dag med att skapa förutsättningar för att både kvinnor och män ska kunna delta i Försvarsmaktens verksamhet på lika villkor. Det är en fråga om kvinnors och mäns lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter att delta i försvaret av vårt samhälle. Det är också en fråga om att utveckla och stärka verksamheten. Genom ett proaktivt jämställdhetsarbete utvecklas våra förmågor positivt, såväl bland våra medarbetare samt i vårt möte med samhället.

Försvarsmaktens personalförsörjning ska även fortsättningsvis så långt som möjligt bygga på den enskildes intressen, motivation och vilja. Så ur ett arbetsgivarperspektiv är vi inte en unik aktör, vi behöver, liksom de flesta privata och offentliga arbetsgivare, nå en så bred rekryteringsbas som möjligt för att kunna rekrytera de bäst lämpade mot de krav vi har. Detta är en viktig del i att öka Sveriges försvarsförmåga. Och det är ju det som är uppdraget.

Marcela Sylvander

Kommunikationsdirektör

 

 

Markstridskrafternas operativa betydelse




I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter
I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

-          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

-          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

-          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna
I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.


Nordkalotten
Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).


Utländsk hjälp
Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?


Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser
Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.



                                                        *****

Markstridskrafterna operativa betydelse




I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.

Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

Försvarsmaktens operativa uppgifter
I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

-          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

-          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

-          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.

Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.

Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.

Samspelet mellan försvarsgrenarna
I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten
Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp
Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.

Slutsatser
Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.



                                                        *****