Är kvalitetslitteratur eländesbeskrivningar?




I morse när jag som vanligt läste SvD till frukost noterade jag en artikel med rubriken ”Kvalitetsfynden på bokrean”.  Min spontana tanke var ”så bra, här kan jag få några tips inför ett besök i min bokhandel”.

I artikeln presenteras tio böcker. Efterhand som jag läste recensionerna blev jag mer och mer konfunderad. Är kriteriet för god litteratur att den beskriver elände och olyckor av olika slag? Här utdrag ur nio av de tio bokpresentationerna:

Bok 1 ”.. en  man försöker förstå sin skilsmässa…”

Bok 2 ”..dras in i ett våldsamt förhållande…”

(Bok 3 Inget uppenbart eländigt i presentationen.)

Bok 4 ”.. växer upp i ett fattigt Neapel ...”

Bok 5 ”.. flyktingens fruktansvärda omständigheter …”

Bok 6 ”.. olyckliga snarare än lyckliga – kommer hem till sin självupptagna mamma …”

Bok 7 ”.. ett stormigt och bittert skilsmässodrama …”

Bok 8 ”.. familjen som domineras av hennes alkoholism.”

Bok 9 ”.. tittar tillbaka på sin uppväxt avtäcker hon en smutsig hemlighet …”

Bok 10 ”.. relationen mellan kreativitet och psykisk sjukdom …”

Det kan väl vara så att böckerna har kvalitéer som gör dem läsvärda av andra skäl än att de fördjupar sig i livets mörkare sidor. Jag hoppas det. För egen del minskade dock lusten att botanisera i ”kvalitetsfynden” under årets bokrea.



                                                                 *****

Strategin som blev en önskelista

av Bo Richard Lundgren

På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. Den första frågan lyder: Vad är det vi skall värna? Den andra: Vad hotar det vi skall värna? Den tredje är: Vilka åtgärder avser regeringen vidta på längre sikt för att hoten skall kunna mötas?

Om man läser regeringens strategi med dessa glasögon kan man konstatera följande.

Strategin innehåller en ganska omfattande redovisning av hur regeringen ser på omvärlden och säkerheten i Sverige, men utsagorna innehåller en hel del politisk retorik och har mycket gemensamt med språket i det som kan återfinnas i ett partiprogram. Som exempel kan nämnas ambitionen att ”Sverige ska vara ett öppet och tryggt samhälle för alla”, vilket ju inte ger så mycket vägledning för de myndigheter m fl som ska göra jobbet.

Andra formuleringar förefaller vara hämtade direkt från tidigare propositionstexter. ”Vårt öppna och dynamiska samhälle, med hög tillit människor emellan ska fortsätta utgöra grunden för säkerhet i Sverige.” Eller: ”Alla aktörer i samhället har gemensamt, och även inom sina respektive områden, ett stort ansvar för beredskap och säkerhet.” En förutsättning för detta anses vara ”ett grundligt säkerhetsarbete”. Etcetera etcetera. Det hade varit välgörande om någon hade rensat lite bland alla självklarheter.

Regeringen beskriver också relativt utförligt våra nationella intressen, och huvuddelen av strategin upptas av en lång redovisning av olika hot. Här redovisas, inte oväntat, en bred hotskala som också inrymmer smittsamma sjukdomar och klimatförändringar. Strategin kan därför sägas ge svar på de två första frågorna som jag formulerade inledningsvis. Men här finns ingen rangordning av vare sig intressen eller hot. Det innebär att texten ger föga vägledning för de aktörer som måste prioritera insatser och resurser.

Ännu mer problematiskt blir det när regeringen ska redovisa svar på den tredje frågan d v s den om medel och åtgärder. Här lämnas läsaren helt i sticket. Man får förgäves leta efter konkreta förslag. Det finns visserligen flera avsnitt i dokumentet som har rubriken Åtgärder men vars innehåll har en helt annan innebörd och karaktär. (Den enda konkreta åtgärden jag har funnit är en välkommen översyn av beredskapslagstiftningen.)

Jag citerar här några exempel på ”åtgärder” som regeringen formulerat i strategin: ”En modern och sammanhållen totalförsvarsplanering behöver komma till stånd.” ”Målet för all terrorbekämpning är att undvika att terrorattentat genomförs.” ”Förmågan att snabbt återställa elförsörjningen är av stor betydelse.” Listan på liknande exempel kan göras lång.

Åtgärdsavsnitten beskriver alltså inte konkreta medel eller beslut om åtgärder utan behandlar istället olika mål och ambitioner, något som läsaren fått tillräckligt av i början av skriften. Läsaren får heller inte klart för sig vem som skall göra vad och inte heller hur det skall gå till. Regeringens nationella säkerhetsstrategi är alltså inte en strategi utan har avgränsats till att enbart bli ett måldokument. Det intryck som stannar kvar efter läsning av ”strategin” är att regeringen formulerat en önskelista med fromma förhoppningar, men inte orkat arbeta fram konkreta förslag om vad som bör göras på längre sikt.

Regeringen utlovar dock ett nästa steg i processen där olika initiativ ska drivas vidare. Låt oss hoppas att detta nästa steg präglas av mera konkretion och realism och att beslut om åtgärder får betydligt större utrymme på bekostnad av retoriken.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen


För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.


Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.


Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. "Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan o ensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel."
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.


Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.

Brännpunkt Belarus

Sammanfattning

Historiskt har relationen mellan Belarus (kommer hädanefter benämns som Vitryssland m.h.t. enkelhet för läsaren) och Ryssland bestått av toppar och dalar. Sedan 2014 har de bilaterala relationer, som en konsekvens av Rysslands agerande i Ukraina, mellan de båda staterna gradvis försämrat. Denna försämring förefaller accelererat under det avslutandet kvartalet av 2016. Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, försöker sannolikt utnyttja, enligt beprövat modus operandi, de strategiska spänningarna som uppstått mellan Ryssland och de Västliga länderna för att förbättra sin position. Det nu kraftigt försämrade läget mellan Ryssland och Vitryssland kan innebära att Lukasjenko anträtt en farlig väg, som mycket väl kan innebära hans fall.

Analys

Relationerna mellan Ryssland och Vitryssland har historiskt bestått av toppar och dalar.1 Under de senaste 6-8 veckorna accentueras tydligt en nedåtgående trend i de bilaterala relationerna mellan länderna. Vad som dock utgör en skillnad mot tidigare tillfällen, är mängden med negativa beröringspunkter som uppstått under en kort tid mellan de båda länderna. Dock har det gått att skönja en svagt nedåtgående trend i relationerna mellan länderna, sedan den ryska militära operationen påbörjades 2014 mot Ukraina.2

Startpunkten för detta inlägg utgör ett möte som Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, genomförde med massmedia, politiker och medborgare den 03FEB2017. Vid detta möte berördes ett antal säkerhetspolitiska frågor. Redan i inledningen på den officiella kommunikén, framhäver Lukasjenko att det finns krafter, både inom och utom landet, som ogillar det fridfulla levnadssättet som råder i Vitryssland och vill kasta landet i kaos och konflikt.3

Lukasjenko berörde även relationerna med Ryssland, där han framhävde att så länge han innehar presidentämbetet så kommer inte Ryssland förolämpasav Vitryssland. Därefter övergick han till att förklara den nuvarande situationen i de vitryska-ryska relationerna. Han sade bl.a., "Detta är en mycket allvarlig fråga. Å ena sidan är jag rädd för att säga för mycket. Å andra sidan, har situationen redan kommit till den grad att jag inte kan dölja vissa saker". Därefter fortsätter han att säga, "Jag har aldrig bett om problem. Jag har redan sett en hel del och bränt fingrarna flera gånger. Jag kan dra mig ur och vara flexibel vid behov, men jag kommer aldrig tolerera förolämpningar mot den vitryska staten och folket".4

Lukasjenko kom även beröra den kommande ryska strategiska övningen Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V) men även på vitryskt territorium. Under de senaste månaderna har det spekulerats om denna övning skulle kunna utnyttjas av Ryssland för att ockupera Vitryssland eller utgöra en förevändning för ett angrepp västerut. Den vitryska Presidenten bemötte detta, genom att, dels bjuda in observatörer till övningen, dels förklara att de ryska enheter som kommer till Vitryssland även kommer lämna Vitryssland, samt Presidenten tillade att han var övertygad om att Ryssland ej skulle ockupera Vitryssland.5

Den 02FEB2017 publicerade den ryska tidningen Kommersant uppgifter ur en artikel hos Regnum, där de hävdade att Vitryssland skulle lämna, dels Eurasiska ekonomiska unionen (EaEU), dels CSTO (Collective Security Treaty Organization). Det framfördes även spekulationer om att Vitryssland kunde vara på väg att lämna den union6 de ingick i december 1999 med Ryssland.7 Vitrysslands Ambassadör, Igor Petrishenko, i Ryssland, kom den 02FEB2017 att dementera dessa uppgifter i ryska Kanal 1.8 Lukasjenko kom även att dementera uppgifterna avseende planer på att lämna EaEU och unionen mellan Ryssland och Vitryssland den 03FEB2017, vid det tidigare nämnda mötet med massmedia.9

Den 01FEB2017 delgav den ryska federala säkerhetstjänsten, FSB, som även den ryska gränskontrollen sorterar under, att det skulle upprättas gränskontroller gentemot Vitryssland i tre regioner (Pskov, Smolensk och Brjansk Oblast) som angränsar till Vitryssland. Beslutet om detta förefaller fattats redan i December 2016.10Vitryssland kom den 02FEB2017 bemötta detta och ifrågasätta Rysslands egentliga intentioner avseende upprättandet av gränskontroller, samt de framförde att Ryssland nonchalerade ingångna avtal avseende rörlighet och handel.11

Bild 1. Streckad linje, område för gränskontroll.
Enligt det vitryska utrikesministeriet, erhölls ingen förvarning från Ryssland kring upprättandet av gränskontroller vid den rysk-vitryska gränsen.12Enligt ordföranden i utrikesutskottet för Rysslands federala råd, Konstantin Kosachev, skall detta beslut ej påverka in- och utresor till de båda länderna för ryska och vitryska medborgare.13Lukasjenko har även kommenterat det ryska agerandet, med orden att det är ett politiskt drag av Ryssland och att det ej är ett positivt drag.14 Den 09JAN2017, möjliggjorde Vitryssland att medborgare från 80 länder kan resa visumfritt in i landet, vid besök upp till fem dagar.15 Vilket kan vara en bakomliggande faktor till beslutet om gränskontroller.

Sedan inledningen av 2016 har Ryssland och Vitryssland, återigen skall tilläggas, haft en konflikt rörande hur mycket Vitryssland skall betala för dess importerade gas. Vitrysslands inställning är att 132 dollar per 1,000 kubikmeter gas är för mycket och de har betalt lägre summa, sedan inledningen av 2016. Detta kom att föranleda att det ryska oljebolaget Transneft sedan i juli 2016 har distribuerat 40% mindre olja till Vitryssland, jämfört med de första två kvartalen av 2016.16

En av Rysslands vice premiärministrar, Arkadij Dvorkovitj, uttalade sig i ärendet 28JAN2017. Där han påtalade att Vitryssland fortfarande är skyldig Ryssland, 550 miljoner dollar för gasleveranser under 2016.17Den 07FEB2017 uttalade han sig återigen i frågan, enligt honom hade inga framsteg skett i förhandlingarna avseende gaspriset och de såg framför sig att Vitryssland skulle betala sin innestående skuld för 2016.18 Lukasjenko kom även att uttala sig i denna fråga vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017, där han delgav att Vitryssland påbörjat en juridisk process, inom ramen för dispyten avseende gas och oljeleveranserna.19

Lukasjenko skall även instruerat sitt inrikesministerium att påbörja en juridisk process, gentemot chefen för ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten Rosselkhoznadzor, Sergej Dankvert, för hans agerande skall ha skadat den vitryska staten. Denna konflikt grundar sig i att Vitryssland anser att den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten är partisk. Myndigheten upphävde t.ex. import av kyckling och andra typer av kött från fem större vitryska producenter under våren 2016, under sommaren förbjöds även import av mejeriprodukter från ett antal vitryska leverantörer.

Lukasjenko uttalade sig vid det tidigare nämnda mötet, 03FEB2017, med att chefen för den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten, skulle bli varse om vilket beslut det var han tagit efter ett tag i ett vitryskt fängelse (sic!).20 Del i denna konflikt utgörs sannolikt även av att Ryssland anklagar Vitryssland för att exportera livsmedelsvaror till Ryssland från EU länder som det råder importförbud på, som en motsanktion till de västerländska sanktionerna gentemot Ryssland.21

I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande från den ryska presidentens presservice. Där de framhåller att de ekonomiska och handelsrelaterade motsättningarna länderna emellan skall lösas med förhandlingar (min fetmarkering). Därtill framförde de även hur mycket bistånd o.dyl. som Vitryssland erhållit från 2011 och framåt av Ryssland. De framförde även hur förbryllad de var över den vitryska presidentens uttalande om att inleda en juridisk process gentemot chefen för Rosselkhoznadzor.22

Den 26DEC2016 genomfördes ett toppmöte i St Petersburg mellan statscheferna för medlemsländerna i både EaEA och CSTO, ett möte som Vitrysslands President även var inbjuden till, men som han uteblev ifrån.23 Den sannolika orsaken till varför Vitryssland uteblev från toppmötet, var p.g.a. ett uttalande från ordföranden, General Leonid Reshetnikov, för Rysslands Institut i Strategiska Studier (RISS). I sitt uttalande förnekade han entydigt identiteten och språket hos det vitryska folket och att Vitryssland fört en alltför självständig politik och därmed riskerade en upprepning av ett ”Ukraina scenario”. RISS utgör även en rådgivande instans till Rysslands President. Detta var första gången som en så pass radikal åsikt framförts av den högre nomenklaturan i Ryssland, vilket troligtvis även speglar åsikterna i de högre och styrande sikten i Ryssland avseende Vitryssland.24

Sedan 2014 har den negativa retoriken gentemot Vitryssland tilltagit, något som det polska institutet för östeuropeiska studier, Ośrodek Studiów Wschodnich, valt att studera. En sannolik anledning till varför det tilltagit är Lukasjenkos kritiska hållning mot Ryssland för dess agerande gentemot Ukraina. Vad som dock skall framhävas är att fortsatt är den officiella hållningen/linjen från Ryssland gentemot Vitryssland att de är ”bröder”.

Vitryssland har intagit en relativt passiv hållning inför denna retorik som både framförts i Ryssland men även av pro-ryska organisationer inom Vitryssland. Denna passiva hållning beror sannolikt på att Vitryssland ej kan överblicka vad konsekvenserna skulle bli av att agera mot de individer och/eller organisationer som framför detta på vitryskt territorium, vilket skiljer sig mot hur Vitryssland agerat mot annan opposition inom landet.25

Vad som dock kan vara en möjlig förändrad attityd är arresteringen, den 08-09DEC2016, av tre vitryska medborgare, som enligt vitryska myndigheter skall ha publicerat nedsättande artiklar om Vitryssland, i syfte att anstifta till motsättningar p.g.a. etnisk, språklig och annat socialt ursprung. De tre skall ha publicerat artiklar hos Regnum, Lenta.ru och EADaily.26 Varken från ryskt eller vitryskt håll förefaller någon hätsk retorik uppstått kring arresteringarna av de tre. Artiklarna skall bl.a. varit riktade gentemot den mer öppna hållningen gentemot väst av Vitryssland.27

Bild 2. Tidslinjal.
Diskussion.Det som kan observeras med blotta ögat är två grundläggande konfliktytor i form av handel med energi och livsmedel mellan de två länderna. Dessa två konfliktytor har varit ett gnissel under ett flertal år, långt innan konflikten i Ukraina uppstod. Vad som tillkommit som en ytterligare faktor är sedan 2014 en icke-officiell negativ retorik gentemot Vitryssland, som framförs av de högre samhällssikten i Ryssland och sannolikt även delas av den styrande eliten i Ryssland.

Denna tredje konfliktlinje är sannolikt två delad, dels uppstod den utifrån Vitrysslands avståndstagande för Rysslands agerande i Ukraina, dels har det tillkommit ytterligare en del i att Vitryssland till del distanserat sig från Ryssland och orienterat sig västerut samt mot Kina. Ur ett geostrategiskt perspektiv utgör Vitryssland en viktig buffert gentemot väst i den pågående Rysk-Västliga konflikten. Om då Vitryssland ur ett ryskt perspektiv börjar distansera sig från Ryssland, uppstår ett tydligt dilemma för Ryssland, det strategiska djupet krymper markant.

Något förefaller inträffat i december månad 2016, eller månaderna innan, men det accentueras tydligt i december. Med ett större vitryskt avståndstagande till Ryssland fr.o.m. då och en hårdare stämning av Ryssland gentemot Vitryssland. Vilket blir till ett crescendo vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017. Där Lukasjenko, retoriskt kraftigt angriper Ryssland, mellan raderna kan man tolka det som att det är den negativa retoriken som framförts gentemot Vitryssland som är anledningen till detta.

Är det då samma gamla vanliga "trätande" mellan Ryssland och Vitryssland eller är det allvarligare denna gång? En möjlighet finns att Lukasjenko utnyttjar den nu påbörjade styrkeuppbyggnaden av NATO med de fyra bataljonsstridsgrupperna, en i vardera baltisk stat samt en i Polen, som en hävstång. Det vill säga han agerar hårt mot Ryssland för att få de att bli mer tillmötesgående m.h.t. den geostrategiska situationen, vilket skulle vara i linje med hans modus operandi. Dock får det anses som ett väldigt våghalsigt spel av honom, då relationerna gradvis har försämrats sedan 2014. Vilket skulle kunna misstolkas av Ryssland som att Vitryssland är på väg att överge dem och därmed försämra Rysslands geostrategiska situation.

Retoriskt, är som tidigare beskrivit den officiella ryska linjen fortsatt lugn, men den halvofficiella linjen får anses vara på väg att stormkoka. Vad som dock kan anses vara något anmärkningsvärt från den officiella linjen, är hur den ryska presidentens presservice påtalar att motsättningarna skall lösas genom förhandlingar. Givetvis kan det vara så att de åsyftar den av Lukasjenko påtalade juridiska processen. Ordvalet blir dock något malplacerat då det får anses vara en självklarhet att stater skall lösa sina meningsskiljaktigheter genom förhandlingar, vilket skulle kunna innebära en första retorisk förändring även från den officiella linjen.

Således förefaller relationerna mellan de båda staterna gått in i en ny outforskad fas, där ett högre retoriskt tonläge samt olika åtgärder kan inträffa. Oaktat hur utvecklingen kommer fortskrida mellan de båda staterna så är det Ryssland som har överläget gentemot Vitryssland, som i sin tur har ett tydligt underläge, ffa. då de ej kan tänkas påräkna någon större hjälp från västliga länder. Ryssland sitter både på politiska och ekonomiska och i slutändan militära maktmedel (där det med hög sannolikt i sådant fall kommer handla om makt projecering) som de kan utnyttja om de finner det lämpligt, i syfte att betvinga Vitryssland.

Mycket av diskussionerna som förts under de senaste två veckorna, V705-6, har handlat om en möjlig rysk intervention i Vitryssland. I skrivande stund, 10FEB2017, får sannolikheten för det anses som låg. En intervention i Vitryssland, skulle skapa en instabil sydvästlig flank för Ryssland, vid en tidpunkt de upplever att de måste ha en stabil sådan. Vilket sannolikt mycket av denna konflikt handlar om, Ryssland upplever att Lukasjenko ej lever upp till de förpliktelser de anser han har gentemot dem, vilket skapar instabilitet i dess sydvästliga flank.

Det sannolika scenariot, i händelse av konflikten mellan de båda parterna fortsätter och anses skada Rysslands strategiska stabilitet, är en s.k. "palatskupp". Vitryssland har i över 20 år utgjort ett totalitärt system med Lukasjenko i ledningen. En sidoeffekt av sådana system är de grupperingar, intriger, maktkamper m.m. som kontinuerligt uppstår. Vad som krävs är oftast att det finns ett yttre stöd och en garant för genomförandet, för att det skall ske.

Det får anses troligt att det existerar både individer och grupperingar som kan tänkas överta makten, trots den vitryska säkerhetstjänsten ageranden mot sådana grupperingar. Något som till del accentueras i den vitryska försvarsdoktrinen från 2015, med ett ökat fokus på s.k. gråzons konflikter. Det skulle inte vara den första och inte den sista ledaren som faller offer för sitt eget system.

Slutsats

Relationerna mellan Vitryssland och Ryssland har sannolikt inträtt i ett försämrat läge och kommer sannolikt så förbli framgent. De försämrade relationerna beror troligtvis på en växelverkan, mellan å ena sidan ett Ryssland som anser att Vitryssland har fallit ur kurs sedan 2014 och ett Vitryssland som anser att de behandlas negativt och förminskas av Ryssland. Vitrysslands President försöker sannolikt utnyttja den nya strategiska situationen kring Rysslands västra och sydvästra flank, som en hävstång för att förbättra sin och Vitrysslands position. Troligtvis har Vitrysslands president beträtt en farlig väg, vilket beroende på hur hårt han väljer att pressa Ryssland, antingen kan innebära framgång eller totalt nederlag för honom.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

BeLTA 1, 2, 3, 4(Engelska)
Belarus Digest 1(Engelska)
Kommersant 1 (Ryska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2(Engelska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Regnum 1 (Ryska)
Reuters 1, 2, 3 (Engelska)
Rysslands President 1, 2, 3(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (Engelska)
Vitrysslands President 1(Engelska)

Slutnoter

1Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11.
2Ibid. s. 6.
3President of the Republic of Belarus. Meeting with members of public, Belarusian and foreign journalists Big Conversation With the President. 2017. http://president.gov.by/en/news_en/view/meeting-with-members-of-public-belarusian-and-foreign-journalists-15513/(Hämtad 2017-02-10)
4Ibid.
5Ibid.
6Kommersant. Regnum: Belorussiya namerena vyyti iz YevrAzES i ODKB. 2017. http://www.kommersant.ru/doc/3207730(Hämtad 2017-02-10)
Regnum. Lukashenko gotovitsya vyyti iz YEAES i ODKB. 2017. https://regnum.ru/news/polit/2233858.html(2017-02-10)
7Dagens Nyheter. Ohlsson, Erik. Broderländer bildar union. Ryssland-Vitryssland. Gemensam valuta och nytt unionsparlament införs efter omstritt avtal. 1999. http://www.dn.se/arkiv/politik/broderlander-bildar-union-ryssland-vitryssland-gemensam-valuta-och-nytt-unionsparlament/(Hämtad 2017-02-10)
8BeLTA. Belarus determined to stay part of integration associations. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-determined-to-stay-part-of-integration-associations-98424-2017/(Hämtad 2017-02-10)
9BeLTA. Belarus' secession from Eurasian Economic Union, Union State described as total fiction. 2017. http://eng.belta.by/president/view/belarus-secession-from-eurasian-economic-union-union-state-described-as-total-fiction-98457-2017/(Hämtad 2017-02-10)
10TASS. FSB head orders to set up border zones in Russian regions neighboring Belarus. 2017. http://tass.com/politics/928540(Hämtad 2017-02-10)
11Reuters. Makhovsky, Andrei. Osborn, Andrew. Belarus says suspects Russia trying to restore post-Soviet border. 2017. http://www.reuters.com/article/us-russia-belarus-idUSKBN15H20W(Hämtad 2017-02-10)
12BeLTA. Belarus' MFA: No prior notice of Russia's decision to establish border controls. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-mfa-no-prior-notice-of-russias-decision-to-establish-border-controls-98421-2017/(Hämtad 2017-02-10)
13TASS. Senator says introducing border controls not to affect Russian, Belarusian citizens. 2017. http://tass.com/politics/928756(Hämtad 2017-02-10)
14BeLTA. Russia's decision to establish border zone ‘purely political'. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/russias-decision-to-establish-border-zone-purely-political-98460-2017/(Hämtad 2017-02-10)
15Reuters. Belarus to allow visa-free entry for short trips for 80 countries. 2017. http://www.reuters.com/article/us-belarus-visas-idUSKBN14T20R(Hämtad 2017-02-10)
16Reuters. Russia and Belarus close to solving gas price dispute - minister. 2016. http://uk.reuters.com/article/uk-russia-belarus-gas-idUKKBN13P0MR(Hämtad 2017-02-10)
17TASS. Russia insists Belarus settles overdue payments for supplied gas. 2017. http://tass.com/economy/927780(Hämtad 2017-02-10)
18TASS. Deputy PM says no progress in gas, oil talks between Russia, Belarus. 2017. http://tass.com/economy/929361(Hämtad 2017-02-10)
19TASS. Lukashenko says Belarus will go to court in oil and gas dispute with Russia. 2017. http://tass.com/economy/928859(Hämtad 2017-02-10)
20TASS. Belarusian official accuses Russian agricultural watchdog agency of bias. 2016. http://tass.com/economy/919465(Hämtad 2017-02-10)
TASS. Belarusian leader orders criminal probe against Russian agriculture watchdog head. 2017. http://tass.com/world/928852(Hämtad 2017-02-10)
21Belarus Digest. Smok, Vadzim. Belarus Smuggles EU Food To Russia Despite Sanctions. 2014. http://belarusdigest.com/story/belarus-smuggles-eu-food-russia-despite-sanctions-19427(Hämtad 2017-02-10)
22TASS. Russia urges Belarus to settle economic disputes peacefully. 2017. http://tass.com/politics/928922(Hämtad 2017-02-10)
23President of Russia. On December 26, Vladimir Putin will take part in the meeting of the Supreme Eurasian Economic Council and a session of the CSTO Collective Security Council in St Petersburg. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53492(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the Supreme Eurasian Economic Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53596(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the CSTO Collective Security Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53597(Hämtad 2017-02-10)
24Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. The risk of escalating tensions in Minsk-Moscow relations. 2017. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2017-01-04/risk-escalating-tensions-minsk-moscow-relations(Hämtad 2017-02-10)
25Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11, 13, 15, 42, 43, 44, 58-60.
26Sledstvennyy komitet Respubliki Belarus. Sledstvennym komitetom rassleduyutsya ugolovnyye dela, vozbuzhdennyye po st.130 Ugolovnogo kodeksa Respubliki Belarus' (obnovleno). 2016. http://sk.gov.by/ru/news-ru/view/sledstvennym-komitetom-rassledujutsja-ugolovnye-dela-vozbuzhdennye-po-st130-ugolovnogo-kodeksa-respubliki-3704/(Hämtad 2017-02-10)

27Jamestown Foundation, Ioffe, Grigory. Visa-Free Travel to Belarus and the Dawn of a New Era in the (Dis)Information Wars. 2017. https://jamestown.org/program/visa-free-travel-belarus-dawn-new-era-disinformation-wars/(Hämtad 2017-02-10)

Djupt oroväckande signaler

av Stefan Forss

Djup oro och rädsla för framtiden är trender med betydande aktualitet. I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö:

Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu är den allt tydligare närvarande. Vi hade redan lärt oss tänka och leva som om vi blivit kvitt ondskan. Och vi har ju blivit lärda att tro att det goda alltid vinner över det onda.

Finland är en del av den västerländska kulturen, och vi har ett västerländskt tankesätt. Att främja välfärd och bygga fred har varit vårt mål. Men att vi skulle behöva värja oss mot ondska, det är något vi inte alltid ens har reflekterat över.

Fotomontage av bilder från Wikimedia Commons.

Vad presidenten säger mellan raderna är att kriget inte längre kan avfärdas som en omöjlighet. Detta är ett klart trendbrott särskilt i relation till Niinistös företrädares Tarja Halonens åsikt. I en intervju för Helsingin Sanomat före nyår menade hon att situationen i Östersjöområdet inte är särskilt spänd och att medierna överdriver saken. Hon är rätt ensam om sin åsikt.

Finska försvarschefen general Jarmo Lindberg uttryckte däremot en klart avvikande uppfattning i Helsingin Sanomat den 29 januari:

Än kommer den dag då det förs krig på finländsk mark. Det är en förfärlig tanke, men i historiskt ljus är det rätt säkert.

Att kriget återkommit även i finska politikers vokabulär gav också utrikesminister Timo Soini uttryck för nyligen i en intervju för Wall Street Journal, sjävfallet utan att nämna Ryssland vid namn:

I år firas Finlands 100-åriga självständighet. Vi kommer att försvara oss, vi kommer att sköta om vårt försvar och vi har en värnpliktsarmé. Om vi behöver något mer – till exempel vapen – så kommer vi att köpa dem. Men vår säkerhet grundar sig främst på en klok utrikes- och säkerhetspolitik vars mål är att alla slags militära konflikter ska undvikas. Men om någon angriper oss, så kommer vi att försvara oss ”så in i helvete”.

Grundorsaken till dessa dystra målningar finner man naturligtvis i den starkt negativa politiska och ekonomiska utveckling som satt sin prägel på Europa under de senaste åren. Denna trend är svår att vända. Ryssland har varit en huvudaktör som ”spoiler state”, men efter Brexit och särskilt efter valet av Trump till president i USA har farhågorna rörande framtiden ökat dramatiskt.

I Rysslands nya utrikespolitiska koncept tar man avstånd från landets ambition i motsvarande dokument från 2013 att avseende relationerna till EU vara ”en integrerad och oseparerbar del av den europeiska civilisationen och att skapa ett gemensamt ekonomiskt och humanitärt område från Atlanten till Stilla havet. Det handlar om en radikal förändring i den ryska grundsyn som varit giltig under merparten av Putins tid vid makten. Redan vid sitt statsbesök i Storbritannien i juni 2003 sa den ryska presidenten att Ryssland är en del av den europeiska kulturen, som vore ofullständig utan Ryssland. Ryssland är en del av Europa. Han påpekade då även att Europa även fortsätter bakom Ural och att Schengen-avtalet inte ska få tillåtas bli en ny Berlinmur.

Hur långt Ryssland lämnat dessa målsättningar bakom sig beskrev utrikesminister Sergej Lavrov vid en presskonferens den 17 januari då han gav sin uppfattning om Rysslands nuvarande värdegrund:

Då vi talar om västliga och europeiska värden, som ständigt serveras oss som exempel [för efterlevnad], är det sannolikt inte samma värden som farföräldrarna till dagens européer omfattade, utan något nytt och modernare, fritt fram för alla, skulle jag säga. Dessa värden kan kallas post-kristliga. De skiljer sig radikalt och fundamentalt från de värden som överfördes från generation till generation i århundraden i mitt land och som vi vill omhulda och föra vidare till våra barn och barnbarn. När vi och många andra i utrikespolitiska duster ställs inför kraven att acceptera dessa nya post-kristliga västliga värden, innefattande tolerans och universaliteten av den västerländska individens livsinställning, anser jag personligen att det är oanständigt. Men för professionella [utländska] diplomater är detta ett kolossalt misstag och en helt oacceptabel överskattning av ert inflytande på internationella relationer.

Vad Lavrov alltså hävdar är ”de gamla goda tidernas” legitimitet; en auktoritär, despotisk och rättslös samhällsordning med få fri- och rättigheter för medborgarna och där makteliten kan röva åt sig allmän egendom likt feodaltidens herrar. Just detta samhällskoncept synes vara attraktivt på flera håll i Europa där demokratin inte rotat sig ordentligt. Där kommunismen misslyckades som exportvara synes girighet och kleptokrati ha större framgångar.

I sitt sista tal som USA:s ambassadör i FN riktade Samantha Power den 17 januari all energi på analys av Ryssland. Det var ett kraftfullt tal som inte oväntat försvann snabbt från USA:s officiella hemsidor efter maktskiftet och Trumps tillträde. I det talet försvarade ambassadör Power hårt den säkerhetsordning som byggdes upp efter andra världskriget och särskilt inom ramen för det som numera kallas OSSE. Hennes maning om västerländsk sammanhållning kan inte nog understrykas.

I sitt bisarra och bombastiska installationstal (enligt uppgift var det skrivet av presidentens kontroversiella strategichef Stephen Bannon och en annan medarbetare) poängterade Trump med eftertryck ”America first” gång på gång. Samtidigt var det en ren krigsförklaring mot Washington, dess politiska och juridiska institutioner och samhälleliga elit. Han försöker förändra det amerikanska politiska beslutfattningsmaskineriet i grunden, föra det närmare ”folket”.

Trump avslöjade väldigt litet om substansen i USA:s kommande utrikesrelationer och deklarerade kort att man söker vänskap och goodwill med världens nationer, men att man utgår från alla nationers rätt att sätta sina egna intressen främst.

Olikt sina företrädare försvarade Trump alltså inte den europeiska säkerhetsordningen över huvud taget. Har han ens hört talas om den? Efter två veckor vid makten uttalar sig Vita huset och USA:s OSSE-ambassadör helt olika om det åter uppflammade kriget i östra Ukraina.

I installationstalet talade Trump om att förstärka gamla allianser och forma nya, men inte för att försvara utsatta allierade utan för att förena den civiliserade världen mot den radikala islamistiska terrorismen. Särskilt upplyftande för de baltiska länderna, Polen eller andra små nationer är detta inte. Hotet om ett Jalta 2.0 försvann definitivt inte, Trump ser ju sig själv som en suveränt begåvad ”dealmaker”.

Dr Eliot A. Cohen (chef för Strategic Studies Program vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies) målar upp en pessimistisk framtidsbild.

Grundproblemet är [president Trumps] temperament och karaktär, som inte kommer att förändras till det bättre. Det kommer förmodligen att sluta i katastrof med betydande inhemska protester och våld, med kraschande internationella ekonomiska relationer, stora alliansers kollaps och kanske med ett eller flera nya krig (även med Kina) utöver de vi redan har. Det kommer inte att förvåna det minsta om hans period vid makten inte slutar om fyra eller åtta år, utan tidigare med riksrätt, eller att han avlägsnas från sin post med stöd av konstitutionens 25:e tillägg. Ju förr amerikanerna vänjer sig vid dessa möjligheter, desto bättre.

Efterhand som mera uppgifter inkommit, verkar det som om Bannon är den verkliga operativa makthavaren i Trumps administration, tillsammans med den likaså kontroversiella säkerhetsrådgivaren generallöjtnant Flynn. Han har upprättat ett informellt ”säkerhetsråd” med sina närmaste likasinnade och berövat nationella underrättelsechefen och ordföranden för försvarsgrenschefernas råd (Joint Chiefs of Staff) general Dunford deras ordinarie plats som medlemmar i nationella säkerhetsrådet. Mera sansade personer som vicepresident Pence och försvarsminister Mattis kommer att ha svårt att få sin röst hörda.

Hur kongressen kommer att reagera på dessa okonventionella schackdrag är ännu oklart. Hur länder med en liberal värdegrund ska kunna samarbeta med en administration som representerar en sådan nidbild av USA återstår att se.

Att allt detta kommer att få konsekvenser även för oss i Norden och närområdet är uppenbart. Hur man ska klara av omställningen till dessa nya realiteter är något som ger beslutsfattarna i huvudstäderna huvudvärk.

Först och främst måste det bli rättning i de liberala ländernas led. Den gravt försämrade säkerhetssituationen kräver omfattande nationella satsningar på försvaret och eget större ansvarstagande. Två procent av BNP är ett väl avvägt mål för allierade och partnerländer, dessvärre dock otillräckligt för de baltiska länderna själva. Att åka snålskjuts med Nato och USA som formella eller informella garanter för säkerhet och suveränitet duger inte längre.

Två framstående brittiska militärer, generalerna Sir Richard Shirreffs (Natos tidigare Deputy SACEUR) och Sir Richard Barrons (tidigare chef för UK Joint Forces Command) har beskrivit det militära förfallet i sitt eget land och mer generellt i väst med berömvärd tydlighet; Shirreffs i sin bok 2017 War With Russia och Barrons i Financial Times i september 2016 och i en förträfflig intervju i BBC HARDtalk i början av januari 2017.

IISS ger en konkret, kvantitativ bild av hur Natos militära förmåga rasade mellan 1990-2015.

IISS ger en konkret, kvantitativ bild av hur Natos militära förmåga rasade mellan 1990-2015.

I Finland och Sverige har det under de senaste åren med hög profil gjorts flera ”Natoutredningar”, gedigna arbeten enligt de flesta bedömare. Tyvärr lider de alla ändå av ett visst systemfel, eftersom ingen av utredningarna säger just något alls om Natos interna tillstånd. Hela debatten om Finlands och Sveriges eventuella Natoanslutning haltar därför betänkligt. Nu är inte enbart EU i kris utan även Nato. Att det rör sig om dramatiska förändringar förstår man då portalen Deep Baltic nyligen ställde den erfarna brittiska journalisten/observatören Edward Lucas en enkel fråga: Tror ni att de baltiska länderna kan överleva utan Nato?

Den frågan kan ställas mer generellt. Lucas svarade rättframt och klokt och med fötterna på jorden:

Jag tror vi är på väg mot en säkerhetsomgivning post-Nato, så vi får allt se till att vi överlever utan Nato. De antaganden om säkerheten som gällt under det senaste kvartsseklet är helt urholkade, dels till följd av de låga försvarsanslagen i Europa och dels av vad jag kallar ”Trumpbävningen” i Amerika. Det innebär att vi bör hitta regionala och sub-regionala säkerhetsarrangemang som gör det möjligt för oss att försvara oss.

Norden är helt klart en sådan region som Lucas avser. För två år sedan publicerade U.S. Army War College press en liten bok – Breaking the Nordic Defense Deadlock – av överste Pekka Holopainen och mig där just denna problematik behandlades pragmatiskt seriöst. I dagens situation tror vi att den alltjämt är aktuell, eftersom en anslutning till Nato – så nyttig den kanske kunde ha varit för drygt 20 år sedan – nu blivit närmast en chimär.

En ansökan kan inte inlämnas utan att man har full garanti för att den skulle behandlas snabbt och med för oss positiv utgång. Med USA:s president i denna för landet helt nya roll, med Turkiet halvvägs ute ur Nato med sina allt närmare Rysslandsrelationer samt andra till Ryssland mycket inställsamma Natoländer vore en finsk och kanske även en svensk medlemsansökan nu ett ytterst riskfyllt vågspel.

Vart allt detta försätter oss nordiska länder vete gudarna. Inget under att beslutsfattarna står villrådiga efter att den ledande västliga stormakten synes ha tappat sin moraliska kompass och svikit det som vi med Mannerheims ord betraktar som dyrt och heligt.

I den utveckling som nu verkar skena i väg utan kontroll bör även försvarsledningen i våra nordiska länder som bistår sina respektive regeringar visa ledarskap rörande nödvändiga nationella vägval och tillhörande åtgärder. De nordiska försvarschefernas övergripande lägesbild är nära nog identisk och deras samsyn hög. Den innefattar bedömningen att inget av våra länder skulle lämnas oberörd vid en konflikt i närområdet, utan vi alla skulle komma att dras in. Försvarsledningarna bör kunna vara de politiska beslutsfattarna i våra länder till starkt stöd och förhoppningsvis leda till anmärkningsvärda beslut redan i närtid med målet att öka allas vår säkerhet.

En nordisk försvarslösning är ett slags Plan B, det är som att utlösa den första lilla fallskärmen för att vi ska kunna invänta att en större och mer hållbar fallskärm vecklar ut sig. Dags för ett ambitiöst Stoltenberg 2.0!

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Sovjetisk miniubåtsförmåga 1945-63

Sammanfattning

Sovjetunionen förefaller övertagit, dels miniubåtar, dels konstruktionskunnande från Tyskland vid andra världskrigets slut. Detta förefaller de senare vidareutvecklat till egna konstruktioner och ett eget taktiskt uppträdande. Perioden fr.o.m. 1945 intill inledningen av 1960-talet var sannolikt en formativ period för det sovjetiska miniubåtssystemet. Efter 1963 finns ytterst lite beskrivit om sovjetisk miniubåtsförmåga i CIA avhemligade arkiv, detta kan tyda på att det taktiska uppträdandet hos miniubåtsförbanden fr.o.m. mitten/slutet av 1960-talet intill det kalla krigets slut kom att vara snarlikt. Därtill att uppträdandet/utnyttjandet av miniubåtssystemet även förändrades under mitten/slutet av 1960-talet.

Analys

Vid 1953 bedömdes Sovjetunionen, enligt den amerikanska underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency(CIA), inneha cirka 70 miniubåtar, varav 20 var av den tyska andra världskrigs konstruktionen Seehund. De ytterligare 50 var av Sovjetunionen designade och byggda, dock utgjorde den tyska Seehund grundmodell, konstruktionen hade dock erhållit förbättringar. Vad avser basering så framhåller CIA att dessa farkoster kan agera från i praktiken vilken marinbas som helst eller lämpliga fartyg.1

I ett dokument från 1953, av CIA bedömd som obekräftadeuppgifter, förefaller dessa miniubåtar kunnat varit fördelade på tre mariner, Östersjömarinen, Svartahavsmarinen och Stilla havsmarinen.2En intressant notering från 1953 är en observation från hamnen i Novorossijsk vid Svarta Havet där en tysk miniubåt, antagligen en Seehund, ligger upplagd och är trasig.3 Vid Rosta varvet i Murmanskfjorden, observerades 1957 totalt sex stycken miniubåtar i anslutning till ett moderfartyg, vilket tyder på att Norramarinen även hade miniubåtar i slutet av 1950-talet.4

Vid Feodosija och Vladivostok, förefaller CIA bedömt att produktion av miniubåtar genomfördes, under slutet av 1940-talet och mitten av 1950-talet,5 troligtvis genomfördes produktion även på andra platser än de nämnda. I slutet av 1950-talet förefaller CIA även identifierat konstruktionsarbetet på en miniubåt i Murmanskområdet, denna bedömdes kunna ta två besättningsmän.6 Vid 1959 uppskattades antalet miniubåtar samt äldre ubåtar, i huvudsak 1930-tals konstruktioner, till mellan 100-120 stycken.7 Det får anses något oklart till varför CIA ”klumpar” ihop äldre ubåtskonstruktioner med miniubåtar. Sannolikt är antalet miniubåtar något lägre än under inledningen av 1950-talet, bedömt är antalet cirka 50 stycken.

Den 27MAJ19155 vid 16:00 tiden genomfördes en observation vid Kalbod (sic!), mest troligt den finska fyren Porkala i Finska viken vid Kallbådan grundet, av ett flertal (10-12) sovjetiska miniubåtar som bogserades i östlig riktning. De trålare som bogserade miniubåtarna var av samma typ som hade observerats vidÖresund enligt rapporten. Längden på miniubåtarna skall ha varit 15 – 18 meter, samtliga miniubåtar var av samma konstruktion bortsett från en, där det saknades torn. Hos de övriga miniubåtarna var tornet placerat på mitten av skrovet, färgen skall ha varit mörkgrå.8 I en annan underrättelserapport från 1955, rapporteras om två miniubåtar i Gdansk hamn, dessa miniubåtar hade även en längd om 15-18 meter, ingen beväpning kunde observeras på miniubåtarna.9

I en underrättelseorientering till den amerikanska presidenten från 14JAN1963 delges att det sovjetiska fraktfartyget Simferopol, bedömdes transportera en eller flera miniubåtar till Kuba. Detta baserades på att en miniubåt hade observerats 04OKT1962 vid det hamnområde i Leningrad, nuvarande St Petersburg, som normalt utnyttjades för att transportera materiel/varor till Kuba. Därtill beskrivs i rapporten den operationella radien för sovjetiska miniubåtar till 40 kilometer.10

I en intern underrättelseorientering från 15JAN1963 avseende den tidigare, möjliga, beskrivna leveransen av sovjetisk miniubåt/-ar till Kuba, påtalas att sovjetiska miniubåtar, dels har väldigt kort räckvidd, dels lämpar sig främst för hamn- och kustförsvar. Därtill påtalas att dessa miniubåtar ej skulle kunna utgå från Kuba gentemot den amerikanska kusten för att genomföra operationer. Sannolikt baserat på den allt för korta räckvidden, men att de skulle kunna bogseras eller bäras av ett moderfartyg till ett operationsområde.11

I en underrättelseorientering från 26JUL1963, delges att Egypten skulle sjösätta en miniubåt som bestod av delar från det s.k. sovjetblocket. Enligt orienteringen var konstruktionen av polsk design och konstruktion samt att dess delar skulle fraktats till Egypten. Enligt samma orientering så påpekas att det ej fanns några kända polskt konstruerande miniubåtar, däremot att Sovjetunionen vid samma tidpunkt, som minst hade en känd miniubåtsklass. Därtill att sovjetisk marin krigsmateriel tidigare hade skickats till andra länder via Polen.12

I det svenska T-kontorets, benämningen på den militära underrättelsetjänsten mellan 1946-1965, arkiv finns uppgifter från 1946 avseende en observation, på en tidigare tysk miniubåt av modellen Seeteufel. Observationen av denna miniubåt skall ha gjorts i Kronstadt, vad som är intressant med Seeteufel är att denna miniubåt var försedd med bandaggregat, för att kunna ta sig upp och ned ur vatten vid långgrunda stränder.13 Därtill förefaller de konstruktörer som utvecklade Seeteufel, omhändertagits av Sovjetunionen och fortsatt sitt arbete efter andra världskriget, men för Sovjetunionens räkning.14

Således det vi kan se under den aktuella perioden 1945 intill inledning av 1960-talet, är att Sovjetunionen inledningsvis förefaller utnyttjat beslagtagen krigsmateriel från Tyskland, för att därefter vidareutveckla en egen konstruktion baserad på den beslagtagna materielen. Under inledningen av 1950-talet, har de utvecklat en egen förmåga att producera miniubåtar. Sannolikt fanns denna tidigare, dock måste de ansett att den tyska konstruktionen Seehund, var mer ändamålsenlig, då de valt att vidareutveckla den istället för att gå i ett helt eget konstruktionsspår.

Någon gång under 1950-talet avyttras sannolikt de sista Seehund miniubåtarna, då Sovjetunionen under inledningen av 1960-talet enbart förefaller inneha en miniubåtstyp. Här finns givetvis möjligheten att ytterligare modeller fanns som CIA ej hade kännedom om, eller att dessa handlingar av olika skäl ej avhemligats.

Under inledningen av 1950-talet förefaller den sovjetiska Östersjömarinen förfogat över minst 10 stycken miniubåtar. Sannolikt var modellen den vidareutvecklade Seehund. Därtill förefaller de antingen byggt upp eller redan innehaft förmåga att genomföra längre transporter med dessa, som minst med bogsering. Detta visar även på att de såg framför sig att detta miniubåtssystem skulle utnyttjas för operationer bortom egen kust. Då de sovjetiska baseringsmöjligheterna längs den nuvarande baltiska kusten, borde medgett att de kunde verka utan bogsering, i händelse av en väpnad konflikt.

Sannolikt innehade Sovjetunionen förmågan att basera miniubåtar på fartyg och sjösätta dessa med lyftkran motsv. vid inledningen av 1960-talet. Denna förmåga kan givetvis funnits tidigare, men utifrån de rapporter som avhemligats så blir det mest framträdande från 1960-talet och framåt, då detta nämns som en metod. Bogsering kvarstod sannolikt fortfarande som en metod för in- och uttransport av miniubåtar. Någon större skillnad i räckvidd förefaller ej framträtt från 1945 intill 1963 för de sovjetiska miniubåtarna.

Vad som är intressant att notera är avsaknaden av information rörande det sovjetiska miniubåtssystemet i CIA avhemligade arkiv från 1963 och framåt. Vid ett antal tillfällen kan man få upp information, då rör det enbart att man identifierat miniubåtar genom satellitfotografering, inget mer utfyllande än så. En möjlig förklaring till detta, är det beslut som Politbyrån skall ha fattat vid inledningen av 1970-talet, om ett mer offensivt agerande med ubåtar i form av inträngningsoperationer.15 Varvid den amerikanska underrättelsetjänsten ej vill avslöja vad de känner till avseende teknik och ffa. taktik med miniubåtar. Då detta förfarande skulle kunna vara detsamma, nu som då.

Ett annat intressant perspektiv till avsaknaden av information kan vara att det är i samma period d.v.s. under inledningen av 1960-talet, som de marina spetsnazförbanden erhållit tillräcklig förmåga att återigen börja verka, efter dess nedläggning vid andra världskriget slut och återskapande under inledningen av 1950-talet.16 Inom samma tidsperiod kan Sovjetunionen även börjat kombinera miniubåtar och dykare. Vilket ytterligare skulle kunna förklara avsaknaden av information i CIA arkiv, kring sovjetisk miniubåtsförmåga från 1960-talet och framåt.

Ur ett svenskt perspektiv är en historiska uppgifter från den aktuella tiden, intressant att lyfta fram. Den 11SEP1955 observerades vad som förefaller varit en miniubåt utanför Pinhättan vid Barsebäck, trots en teckning på tornet kom observationen att avfärdas. Därefter gjordes ytterligare en observation i November 1955 vid Öresund. Vid den utvärderingen framkom det att det troligtvis rört som om en miniubåt. Någon definitiv nationalitetsbestämning förefaller ej genomförts.17

Slutsats

Sannolikt utgjorde perioden 1945 intill mitten av 1960-talet en formativ period för den sovjetiska miniubåtsförmågan d.v.s. man utvecklade teknik samt taktik kring hur dessa system skulle utnyttjas. Avsaknaden av underrättelserapporter avseende sovjetisk miniubåtsförmåga fr.o.m. mitten av 1960-talet och framåt kan tyda på att mycket av taktiken fortsatt är densamma, samt kunskapen om tekniska landvinningar vid de generationsskiften i teknik som genomfördes av Sovjetunionen intill Projekt 865 Piranja, vill hemlighållas av CIA.

Have a good one! // Jägarchefen

Edit 08FEB2017: Tack Corporal Frisk för tipset avseende Porkola fyr vid Kallbådan grund!

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)

Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Slutnoter

1Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
2Central Intelligence Agency. Soviet Midget Submarines - Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1-2.
3Central Intelligence Agency. Port of Novorossiysk. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1953. s. 1.
4Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957a. s. 5.
5Central Intelligence Agency. Data on Soviet Naval Organisation, Equipment and Strength in the Far East. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1948. s. 1.
Central Intelligence Agency. Photographic Intelligence Brief. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1956. s. 1.
6Central Intelligence Agency. Soviet Naval Vessels Sighted in the Kolskiy Zaliv. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1957b. s. 9.
7Central Intelligence Agency. Strength Breakdown of the Soviet Navy and the Soviet Pacific Fleet. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1959. s. 3.
8Central Intelligence Agency. Midget Submarines. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1955. s. 2-3.
9Central Intelligence Agency. Port Information: Gdansk – Unevaluated Information. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 2.
10Central Intelligence Agency. The President's Intelligence Checklist. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963. s. 7.
11Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963a. s. 8.
12Central Intelligence Agency. Central Intelligence Bulletin. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1963b. s. 7.
13Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 147.
14Fältström, Herman (red). På spaning efter det okända: bilder från det kalla krigets ubåtsjakt. Stockholm: Försvarshögskolan i samverkan med Kungl. Krigsvetenskapsakademien och Kungl. Örlogsmannasällskapet, 2010. s. 13
15Ševčenko, Arkadij Nikolaevič. Att bryta med Moskva. Stockholm: Bonnier, cop. 1985. citerad i Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. 2010. Stockholm: Santérus, 2010. s. 158.
16Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015. s. 14-15.

17Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.

Försvarsberedningen 2017-2019

Foto: Dennis Abrahamsson/Regeringskansliet

Idag skriver jag en krönika i BLT om den nya försvarsberedningens arbete som återfinns att läsa här. Jag konstaterar att en vi har en långdragen försvarsberedning som kör i snigelfart samtidigt som den negativa omvärldsutvecklingen åker expresståg...

Försvarsberedningens webbsida återfinns här.
Anvisningarna i sin helhet återfinns här.

Ledamöterna i beredningen är:

Björn von Sydow (S) tillika ordförande 
Kenneth G Forslund (S) 
Åsa Lindestam (S)

Beatrice Ask (M)
Karin Enström (M)
Hans Wallmark (M)

Allan Widman (L)

Mikael Oscarsson (KD)

Daniel Bäckström (C)

Mikael Jansson (SD)

Stig Henriksson (V)

Anders Schröder (MP)

Gazprom och Karlshamn

Kommunalt självstyre – kommunal säkerhetspolitik!

av Björn Körlof

Man kan inte annat än ta sig för pannan när man tar del av de senaste dagarnas information om att Karlshamns kommun anser sig ha befogenhet att självständigt besluta om upplåtelse av hamnen för ryska Gazproms lagring av gasrör till projektet Northstream och att regeringen inte anser sig ha befogenhet att förhindra ett sådant beslut.

Såväl landets försvarsminister som riksdagens försvarsutskott anser att lagstiftningen måste ändras så att kommuner i fortsättningen inte ska kunna fatta sådant beslut som Karlshamn nu gjort. Det betyder två saker. Det första är att bägge anser beslutet sakligt felaktigt från övergripande försvarspolitiska utgångspunkter. Det andra är att de anser att gällande lagstiftning tydligen inte är tillräckligt entydig på denna punkt och att det ter sig rättsligt svårt att förhindra det aktuella beslutet. Tvisten är m a o uppenbar mellan ett övergripande nationellt intresse, som staten (regering och riksdag har att värna) och ett kommunalt intresse (arbetstillfällen) som kommunen anser sig ha rätt att slå vakt om inom ramen för kommunalt självstyre.

Till att börja med kan dock sägas att beslutet i Karlshamns kommun är överklagningsbart inom tre veckor från beslutsdagen. Ett överklagande bör snarast ske för att få beslutet mer påtagligt laglighetsprövat. Frågan gäller om de befogenheter en kommun har enligt kommunallagen innefattar sådana beslut som negativt inverkar på landets säkerhets- och försvarspolitik. Har verkligen grundlagsstiftarna tänkt sig en ordning där en kommun kan fatta ett sådant beslut?

Kommunallagen anger att en primärkommun själv får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun eller någon annan. Det är i dessa formuleringar inte svårt att se att lagstiftaren ändå påtagligt tänkt på att det finns ”angelägenheter” som enbart skall handhas av staten. Överklagas beslutet blir det en högre instans som skall pröva beslutets laglighet och då naturligtvis pröva om en kommun faktiskt kan fatta ett beslut som rimligen i övervägande grad måste anses innefatta en statlig bedömning och därför vara en statlig angelägenhet. Beslutet har dessutom föregåtts av tydligt uttalade bedömningar av statliga ansvariga företrädare som uttalar risker för vår nationella säkerhets- och försvarspolitik. Sådana risker har tydligt uttalats av Överbefälhavaren och såväl försvarsministern som riksdagens försvarsutskott anser, genom kravet på lagändring, att en upprepning måste förhindras. Ett sådant krav hade naturligtvis inte varit aktuellt om inte det aktuella kommunala beslutet uppfattas vara sakligt felaktigt från statlig utgångspunkt.

Dessutom är det så att även en kommun ingår i totalförsvaret, skall beakta vad som står i lagen om totalförsvar och vad som står i lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Det skall således bli av intresse att (förutsatt att kommunens beslut står sig) studera Karlshamns kommuns risk- och sårbarhetsanalys, en analys som numera också skall innefatta risker och sårbarheter som rör höjd beredskap och krig.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Europeiskt försvarssamarbete. Den andra vågen

av Nils Daag

Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade statsministern den nya svenska Säkerhets­strategin. I denna identifieras åtta primära hot mot landet alltifrån de militära till klimat­förändringar[1] . Strategin har visserligen kritiserats av oppositionen som alltför bred och för att hotbilden inte kopplats till åtgärder inkluderande högre försvarsanslag. Likväl är det klart positivt att en dylik strategi nu för första gången presenteras.

Det råder betydande samstämmighet kring den starkt negativa säkerhets­politiska utvecklingen. Däremot går meningarna dramatiskt isär beträffande vilka åtgärder som bäst gagnar vår säkerhet. Debatten har under senare år koncentrerats kring vårt förhållande till Nato. Regeringen hävdar att vår militära alliansfrihet tjänar oss väl. Samtidigt fördjupar man i rask takt samarbetet både med Nato som organisation och med enskilda Nato-medlemmar , inklusive USA. Oppositionen menar att endast ett fullödigt medlemskap i Nato kan garantera vår säkerhet och kräver dessutom i olika grad kraftfullt utökade försvarsanslag. Även bland oberoende bedömare och experter finns som bekant olika uppfattningar beträffande för – och nackdelar med en Nato-anslutning. Vad gäller de globala hoten understryker regeringen FNs roll . Detta inte minst mot bakgrund av vår plats i Säkerhets­rådet de närmaste två åren. Konfliktförebyggande är lösenordet för dagen.

Däremot handlar den allmänna säkerhets­politiska diskussionen i Sverige i mycket ringa grad om EUs roll. Detta i kontrast till de förhoppningar som för bara något decennium sedan knöts till det europeiska samarbetet också på den militära sidan. Vem talar idag om ”Battle groups”? Inte minst oförmågan att gemensamt och solidariskt hantera flyktingkrisen och den arabiska vårens övergång till blodigt kaos har satt djupt negativa spår. Brexit och populismens landvinningar hotar det europeiska samarbetets fundament. Meningarna hur man ska hantera ett aggressivt Ryssland går också isär. Trumps valseger har sänt chockvågor över Atlanten.

Emellertid står det vid en noggrannare betraktelse klart att den ovannämnda svenska Säkerhets­strategin anknyter till EUs Globala strategi. Starka krafter är i rörelse för att implementera denna inte minst på försvarsområdet. Tyskland, Frankrke och Kommissionen intar ledande roller. Dessa initiativ togs redan före Trumps valseger, men självklart har denna bidragit till att fokusera tänkandet. Gunilla Herolf har på ett förtjänstfullt sätt beskrivit processen och dagsläget i ett blogginlägg den 9 januari ” Födde berget en mus igen?”.

Det handlar bl a om civil-militärt samarbete, kapacitetsutveckling, forsknings-och materielsamarbete samt utnyttjande av befintliga planeringsresurser operativt. Frankrike betonar ånyo behovet av ökad europeisk strategisk autonomi för att hantera ett brett spektrum av hot inklusive terrorism. Denna bredare hotbild kan vare sig mötas nationellt eller enbart inom Nato-ramen. Det handlar också om ökat samarbete inom FoU[2] för att gynna den franska krigsmaterielindustrin. För Tyskland gäller det snarare att stärka Europas roll generellt.

Sverige uppfattas idag av andra medlemsstater som föga engagerat i den militära dimensionen av det säkerhets­politiska samarbetet. Det finns skäl för detta. Vi vill exempelvis inte fokusera det försvarsindustriella samarbetet enbart på Europa. De säkerhets­politiska utmaningarna skiljer sig också delvis beroende på geostrategiskt läge. För oss i norr handlar det i första hand om Östersjön och Ryssland. För medlemsstaterna i söder om Medelhavet och Mellanöstern.

För Sverige har det bilaterala samarbetet med USA varit av avgörande betydelse. Frågan är om relationerna någonsin varit mer intima än under Obama. Trumps intåg i Vita huset spär på den osäkerhet som råder beträffande den säkerhets­politiska utvecklingen. Även Storbritannien har varit en viktig bidragsgivare till europeisk säkerhet och partner till Sverige. När nu Frankrike och Tyskland stärker sin säkerhets­politiska roll finns anledning för Sverige att fundera över vårt agerande inom GSFP[3] inklusive hur vi förhåller oss till de nya initiativen. Vi bör naturligtvis inte återigen flytta över alla ägg från en korg till en annan. Det handlar snarare om att förstärka banden mellan Nato, EU och FN för att utvinna största möjliga effekt.

Inte minst vad gäller Försvarsmaktens inriktning tenderar pendelrörelserna att bli både alltför ryckiga och med alltför hög amplitud. Med en mild överdrift handlade det för något decennium sedan bara om internationella insatser. Nu är det enbart nationellt försvar. Ibland blir detta motsatsförhållande en smula konstlat. Även framöver kommer det att finnas behov av svenska insatser t ex marina sådana i Medelhavet och Persiska viken. Eller speciella förmågor inom ramen för EU eller FN-insatser i Afrika. Vår säkerhet tryggas både i närområdet och globalt! I den interna EU-processen har vi anledning att korrigera den bild som finns av Sverige som skeptiskt eller motvilligt. Inte minst gäller det att fundera över hur vi fördjupar kontakterna med EUs ledarnation Tyskland. Angela Merkels besök nyligen utgjorde rimligen ett viktigt steg i denna process.

Notera tisdagen den 7 mars då Kungl Krigsvetenskapsakademien och Folk och Försvar gemensamt organiserar ett seminarium europeiskt säkerhets- och försvars­politiskt samarbete

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 


Noter>
[1] Militära, Information och cyber, Terrorism och våldsbejakande extremism, Organiserad brottslighet, Energiförsörjning, Transporter och infrastruktur, Hälsohot, Klimat.
[2] Forskning och Utveckling.
[3] EUs gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Perspektiv på Nordstream 2 och Karlshamns kommun

Det är onekligen en intressant vändning som Nordstream 2 tagit i svensk politik. Gårdagens besked att Karlshamns kommun nu upplåter hamnen till mellanlagring av rör vid bygget av den andra gasledningen. Givet beskedet i samma fråga angående Gotlands kommun och Slite hamn är det naturligtvis uppseendeväckande.

Frågan har flera intressanta aspekter. En är den operativa nivån som är företrädesvis militär. En annan rör det som Karlshamns kommun anför i sitt försvar av beslutsinriktningen, nämligen handeln med Ryssland. Den största frågan rör dock den säkerhetspolitiska, strategiska nivån och kommunalt självstyre – vad är Sveriges nationella intresse och hur kan detta realiseras?


På den operativa nivån har Försvarsmakten tidigare avrått från att Gazproms underleverantörer ska ges tillgång till svenska hamnar för Nordstream-projektet. Per-Ola Mattsson, kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, uttrycker i Aktuellt att han förstår att Försvarsmakten har betänkligheter kring affären, men att man nu hittar en utväg genom att ”Försvaret stärker upp”. Det verkar därmed onekligen som att Mattsson är medveten om att affären innebär en risk för Sverige, men är villig att byta den mot pengar till kommunen. Följaktligen blir det Försvarsmakten och möjligen Säkerhetspolisen som får ta kostnaden och avsätta resurserna för att sänka risken.

På den operativa nivån måste man också påpeka att det råder viss skillnad mellan Slite och Karlshamn. Slite och Gotland är mer exponerat än Karlshamn och det innebär för Försvarsmakten betydligt större problem att förstärka upp på Gotland än det skulle innebära på fastlandet i Karlshamn. Därmed är det också möjligt att prata om det hela som två helt olika risker. Vilka risker som Försvarsmakten och andra myndigheter specificerat för Regeringen och om man ser på det som olika risker, vet vi dock inte eftersom uppgifterna omfattas av sekretess. Att som i media det senaste dygnet behandla Slite och Karlshamn som direkt jämförbara är dock en alltför kraftig förenkling.

I bl.a. P1 Morgon har Per-Ola Mattsson anfört som försvar för att man kan handla med Ryssland och Gazprom att Sveriges oljeberoende av Ryssland är 50 % och att det i så fall är en högre säkerhetspolitisk risk än att rörläggningsföretaget etablerar en bas i Karlshamn. Vidare anförde man igår att antalet ryska fartyg och sjömän som frekventerar svenska hamnar redan nu är högt och att det i så fall också måste påverkas om Karlshamn skulle behöva säga nej.

Det är en märklig argumentation. Att utsätta sig för en risk oftare gör att man ökar sin riskexponering och därmed också sannolikheten att risken inträffar. Det hänger också ihop med den operativa risken, vilken man nu måste omhänderta genom ”åtgärder”. Mattsson har helt rätt i Sveriges ryska oljeberoende. Den säkerhetspolitiska aspekten är egentligen tvådelad. För det första är Sverige beroende av oljeimport och när 50 % kommer från Ryssland finns det naturligtvis en risk att stå utan olja i händelse av en kris med Ryssland. Här är handlarna idag skyldiga enligt lag att hålla 90 dagars lager, vilket är en klen ersättning till den statliga oljeförsörjningsberedskap som fanns förut eftersom såväl produkterna som lagerhållningssättet (bergrummen är avvecklade sedan början av 00-talet i ett utfall av den tidens syn på framtiden). Här kan man ersätta Ryssland som handelspartner genom att köpa oljan från annat håll (till dyrare pris?), men det skulle i så fall kräva en statlig reglering. Likaså skulle man kunna återuppbygga försörjningsberedskapen genom en liten punktskatt på drivmedel (en metod som används i andra länder). Förra året såldes nästan 10 miljarder liter drivmedel (Svenska Petroleuminstitutet). Att höja drivmedelsskatten med 5 öre skulle ge staten en årlig inkomst på närmare 500 miljoner kr att lägga på att återuppbygga en skyddad försörjningsberedskap för petroleumprodukter. Inget av detta rättfärdigar dock Karlshamns agerande, vilket mest får karaktären av ett försvar i form av kålsuparteorier.

Slutligen finns den strategiska aspekten. Säkerhetspolitik handlar i grunden om att värna statens nationella intressen. En traditionell analysmodell av detta delar upp redskapen för detta i diplomati, information, militär och ekonomi. I fallet med Nordstream 2 berörs som synes de flesta av dessa medel. Den strategiska aspekten på Nordstream 2-frågan bör definieras av Sveriges nationella intresse. Sverige har historiskt varit ovilligt att definiera och värna några nationella intressen. Tyvärr erbjöd inte heller den nyligen släppta nationella säkerhetsstrategin någon konkretisering av intressena.

Ett nationellt intresse torde dock vara att minska Rysslands möjligheter att föra krig i Europa (det sedan 2014 pågående kriget i östra Ukraina har intensifierats den senaste veckan), att hota sina grannländer med militära medel, samt att kunna nyttja andra påtryckningsmedel mot Sverige och europeiska stater. Det höjer både vår egen nationella säkerhet, liksom våra allierade i EU och andra demokratier i Europa. Nordstream ägs och opereras av det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Intäkterna från olje- och gasexport utgör grunden i den ryska statliga ekonomin som sedan tio år tillbaka prioriterar den ryska militären framför andra samhällsutgifter. Vidare har Ryssland flera gånger använt ”energivapnet” som påtryckningsmedel mot andra stater (här hade Karlshamns kommun gjort gott i att läsa FOI:s rapporter).

Ligger det i nationellt svenskt intresse att bidra till den ryska militära upprustningen och finansieringen av rysk krigföring? Är det i Sveriges intresse att bidra till att öka östeuropeiska staters utsatthet för påtryckningar från Kreml genom att man kan strypa enerigtillförsel? Sverige har ringa möjligheter att påverka att Nordstream 2 byggs överhuvudtaget. Det finns däremot alla möjligheter att inte aktivt medverka till bygget och stärkandet av den ryska statens ekonomi.

Det är här det kommunala självstyret kommer på kontrakurs med den nationella säkerheten. Det är nära till hands att återkoppla till statsminister Stefan Löfvens ord i Sälen för tre veckor sedan att fred, frihet och säkerhet är statens viktigaste uppgift. Tyvärr verkar det som att kommunerna kan ha en annan prioritering. Därmed finns det all anledning att se över och justera lagstiftningen så att riksdagen och regeringen har sista ordet när det gäller strategiska frågor som t.ex. sådana som påverkar rikets säkerhet och nationella säkerhetspolitiska intressen. Om man kan ändra lagen så att staten kan kräva att kommunerna tar emot asylsökande, måste man också kunna ändra lagen när det gäller säkerhet. Allt annat vore höjden av inkonsekvens.

Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml idag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”.


Regeringen har i fallet med Nordstream 2 ärvt en sur svensk förvaltningsfråga. Fallet påvisar hur stater med intressen som inte sammanfaller med svenska, kan utnyttja gråzonerna som finns i svensk lagstiftning som inte är skapad med dylika förhållanden i åtanke. Just denna gråzonsproblematik existerar inom många områden vad gäller nationell säkerhet. En styrka i svenska förvaltning har historiskt varit utredningsväsendet. En ”gråzonsutredning” med efterföljande lagändringar vore på sin plats innan värre gråzonsproblem manifesteras.


Nord Stream 2

På måndagskvällen meddelade kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn att han har för avsikt att under tisdagen rekommendera kommunstyrelsen att fatta beslut om att upplåta hamnen i Karlshamn för lagring av rör i samband med bygget av gasledningen Nord Stream 2.
 
Gotland och Blekinge är militärstrategiskt viktiga områden och därför viktiga för Försvarsmaktens verksamhet. Försvarsmakten har till regeringen redovisat de konsekvenser som ur myndighetens perspektiv är förknippade med byggandet av Nord Stream 2. I beredningen har även ingått att utarbeta åtgärder för att hantera aktuella risker och konsekvenser. Vår bedömning är att detta arbete har resulterat i relevanta åtgärder för att hantera riskerna i nuvarande läge.
  
Försvarsmakten löser uppgifter inom ramen för vårt uppdrag, vilket bland annat innebär att ständigt övervaka sjötrafik och annan verksamhet på eller i anslutning till svenskt territorium. Försvarsmakten följer alltid den verksamhet som sker, såväl till lands och till sjöss som i luften. Byggandet av Nord Stream 2 ändrar inte detta faktum och vi kommer i nära samarbete med andra myndigheter att anpassa vår verksamhet och löpande vidta erforderliga åtgärder. 
 
Peter Sandwall
Generaldirektör

Ett ideologiskt paradigmskifte i USA

av Hans Ilis-Alm

Hur ska vi förstå vad som händer i USA där en inte försumbar del av befolkningen på allvar tror att det finns en global konspiration som syftar till att ändra på världsordningen och att FN är en drivande faktor i detta? Vi som kommer från en helt annan föreställningsvärld. En värld där FN i princip är så nära något gudomligt man kan komma. För att förstå resultatet av presidentvalet och vilka influenser som kan komma att styra amerikansk politik under president Trump så behöver vi beakta de underliggande socio/kulturella värderingar, Jacksonianismen (efter Andrew Jackson), som nu tycks kunna bli ett dominerande drag i amerikansk inrikespolitik.

I amerikansk politik pratar man ofta om olika politiska filosofier som lånat sina namn från tidigare presidenter vars politik kännetecknats av olika utmärkande drag. Wilsonianismen (efter Woodrow Wilson) med mer utblickande värderingar är kanske den idag mest kända för oss icke amerikaner. Sannolikt därför att den bäst överensstämmer med vårt eget perspektiv på tingens ordning.  Då det i allt väsentligt är inrikespolitiska hänsyn som styr ett lands utrikespolitik så kan vi också ana hur den nya administrationen kommer att inrikta sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vi ser idag en administration som är starkt influerad av de Jacksonska idealen ta plats i Washington DC.

I en artikel av Walter Russel Mead beskrivs några av Jacksoniternas utmärkande värderingar: De har ett passionerat förhållande till konstitutionen och bibehållandet av vanliga amerikaners individuella frihet. Rätten att bära vapen ses som den medborgerliga frihetens yttersta märke och ett tecken på civil och social jämlikhet. Man hyser skepsis mot myndigheter och mot statsmakten. Makten ska företrädesvis ligga i lokala styren och hos delstaterna snarare än på nationell nivå, då man anser att starka regeringar och myndigheter befrämjar korruption och ineffektivitet. Misstänksamheten mot supranationella strukturer och internationella överstatliga organisationer är stor. Jacksoniterna är för ett starkt försvar/en stark militär och ett starkt USA. Interventionism förespråkas dock inte. Länder och familjer ska i första hand ta hand om sina egna. Om skälen är de rätta och USA ger sig in i en konflikt så förordas att kriget skall föras med all tillgänglig styrka och att fienden ska betvingas. Jacksoniterna ogillar begränsade krig. Tröskeln för att gå in i ett krig är hög och det ska tydligt handla om USAs intressen snarare än om att göra humanitära interventioner med amerikanska soldaters liv i potten.

Det första Gulfkriget stöddes av denna grupp därför att oljan och handelsvägarna i mellanöstern var viktiga för USA.  Således inte av folkrättsliga skäl.  Att president George H Bush sedan inte fullföljde kriget och krävde Iraks villkorslösa kapitulation kostade honom sannolikt segern i det följande valet. General MacArthurs bevingade ord ”There is no substitute for victory” har god resonans i denna grupp. Jacksoniterna är protektionistiska till sin natur och därmed negativa till internationella handelsavtal som primärt inte stödjer amerikanskt välstånd och gynnar den egna medelklassen. Jacksonismen ska förstås som ett uttryck för sociala, kulturella och religiösa värderingar snarare än en ideologi.

För ett litet land som Sverige så finns all anledning att känna en viss oro för detta. Europa har sedan många decennier förändrat sin syn på säkerhet och maktutövning. En närmast idealiserad föreställning om en värld i fred och välstånd där alla konflikter kan lösas med internationella lagar, avtal, förhandlingar och samarbete har blivit allmänt rådande. USA har å andra sidan alltsedan andra världskriget vidmakthållit en syn på att säkerhet och välstånd bl a bygger på ett starkt försvar och användandet av militär makt. Robert Kagan uttrycker det som att när man är stark så beter man sig som starka makter gör; man tror på styrka och hanterar problem och konflikter utifrån en sådan ståndpunkt. När man är svag (som de europeiska staterna sedan länge är) så använder man de svagas strategier. Dessa bygger på att främst söka mellanstatliga lösningar, skapa internationella regler och fördrag och söka förhandling och samarbete.

Genom NATO har USA i mer än ett halvt sekel varit garanten för Europas säkerhet och också i huvudsak finansierat denna lösning genom sina skattebetalare. I Europa har vi, med få undantag, gjort andra prioriteringar. Välfärd har ersatt säkerhet som statens främsta uppgift. De europeiska ländernas bristande militära förmåga och beroende av amerikanskt stöd tydliggjordes inte minst under Balkankrigen och Libyeninsatsen. Denna utveckling har låtit sig göras under en tid då amerikansk inrikespolitik dominerats av administrationer influerade av andra politiska ideal. Stödda av en väljarbas i nordöstra USA och på västkusten. I det här valet har andra delar av USA avgjort utgången; delar som ibland benämns som ”Fly Over America”. Det är staterna i USAs inland långt ifrån den internationaliserade miljö som vi hittar i östkustens storstäder men som i allra högsta grad upplever sig påverkade av globaliseringens effekter.

Epitetet Jacksonism är förstås en grov generalisering men ändå ett sätt att förklara de underliggande värderingar som kan komma att starkt influera amerikansk politik under den kommande mandatperioden. Det innebär för Sverige och flertalet andra europeiska länder att vi på allvar behöver se över våra säkerhetslösningar. Lösningar som byggts på perceptionen om en regelbaserad värld där alla aktörer respekterar internationell rätt och i första hand hanterar sina konflikter med förhandlingar och kompromisser. I det globala politiska ekosystem som nu tar form har vi ett USA med ett förändrat och sannolikt mer egocentrerat perspektiv. Flera för oss viktiga internationella organisationer som EU och FN riskerar att ytterligare marginaliseras.  Den regelbaserade och dialoginriktade värld som vi sedan kalla krigets slut levt i utmanas av statliga aktörer som Kina och Ryssland. På den icke statliga arenan så utgör den globala terrorismen ett hot mot oss alla. En europeisk säkerhetslösning som vilar på föreställningen om att vi alltid kan luta oss mot amerikanskt stöd i den händelse något skulle hota oss och våra samhällen, kan snart vara ett minne blott.

För Sverige som är kraftigt nedrustat, inte är medlem av NATO, är kritiskt till EU:s försvarssamarbete och som baserar vår säkerhetspolitiska ide’ på oförbehållsamt amerikanskt stöd i händelse av en aggression mot oss, finns anledning till eftertanke.  Tiden för ”gratisluncher” är sannolikt över och som ett litet land bör vi vara extra noga med att stärka vår egen försvarsförmåga samtidigt som vi solidariskt, på allvar, bär vår del av det gemensamma ansvaret för att hantera de globala hot som finns. Vi är inne i en period av stor förändring. Om vi ska tro på Darwins teorier om att endast den anpassningsbare överlever så finns anledning att se på världen som den är och snabbt gå från förnekelse till handling.

 
Författaren är Brigadgeneral och tjänstgör som chef för det svenska samverkanskontoret vid US Central Command. Texten återspeglar endast hans egna åsikter.

 


Referenser:

Barkun Michael (2003), A Culture of Conspiracy: Apocalyptic Visions in Contemporary America,

Campell Kurt M and Derek Chollet (2006),  The new Tribalism: Cliques and the making of US Foreign Policy, The Washington Quarterly Winter 2006-07

Kagan Robert (2002) Power and Weakness, Policy Review Jun/Jul 2002

Mead Walter Russel (1999) The Jacksonian tradition and American Foreign Policy,

The National Interest; Winter1999/2000

Är Trump ett större spöke i Sverige än i Finland

av Yrsa Grüne

I det militära samarbetet mellan Finland och Sverige handlar det om att vi vill ha en pålitlig samarbetspartner. Båda ska veta vad den andre tänker. Sedan får vi se hur våra synsätt passar ihop. Så sade president Sauli Niinistö i en tv-intervju nyligen (Yle 14.1).

Han upprepade också vad som har sagts många gånger sedan Finlands förre försvarsminister Carl Haglund och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist offentliggjorde planerna på det integrerade samarbetet i februari 2015 i Stockholm: att samarbetet framskrider steg för steg och att relationerna är utmärkta. Presidenten sade också att det finns anledning att dämpa ivern över samarbetet på vissa håll i Finland. Någon försvarsallians mellan Finland och Sverige är inte aktuell, menade han.

Frågan är om det ändå inte närs dylika förhoppningar i Finland, i synnerhet efter Hultqvists tal i Sälen. Låt vara att det militära samarbetet med Finland och Hultqvists avsikt att låta utreda hur långt detta samarbete kan tas var den sista av de sex punkter försvarsministern nämnde.

I Finland var det givetvis det enda – nästan – som lyftes upp i rubrikerna.

”Sverige vill fördjupa det militära samarbetet med Finland”, förkunnade medierna enstämmigt.

Större lyhördhet behövs. Om det stämmer vad Hultqvist sade att avsikten är att under förre försvarsministern Björn von Sydows ledning utreda hur långt samarbetet kan tas. Då borde det logiskt sett handla om att skapa någon form av politiska ramar för vad som förväntas av detta samarbete. Politiska ramar, det vill säga tydliga instruktioner om vad som förväntas i till exempel en krigssituation, saknas.

I intervjun med president Niinistö försökte redaktören pressa presidenten på ett svar på vad detta samarbete innebär i praktiken – och vad det kunde innebära i en krissituation. Presidenten svarade att han tror att vi först nu befinner oss i en dylik diskussions inledningsskede. Tyvärr följde journalisten inte upp vad presidenten avsåg med sitt uttalande. Enligt presidentens bedömning är hotbilderna i Finland och Sverige ungefär lika. Däremot betraktar han – i motsats till hur statsminister Stefan Löfven bedömde situationen i Sverige – inte risken som överhängande när det gäller en rysk inblandning i valprocessen i Finland. Det är presidentval nästa år. Niinistös företrädare, Tarja Halonen, är av annan åsikt gällande säkerheten. Till tidningen Helsingin Sanomat sade hon i slutet av året att situationen i Östersjön inte är så spänd som nyheterna låter förstå. Det handlar om Finlands anda. Och medierna förstorar saken, sade Halonen (HS 30.12.2016).

Uttalandet var egendomligt, i synnerhet med tanke på att regeringen i sin utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i somras enhälligt slog fast att spänningen i närområdet har ökat.

Och även om hotbilden är lika, skiljer sig nog Finland och Sverige när det gäller militära lösningar.

Inför Trumpa­dministra­tionens tillträde förefaller nervositeten vara större i Sverige än i Finland. Det kan ha sin förklaring i att Sverige, också den nuvarande regeringen, har givit det bilaterala militära samarbetet med USA så stor tyngd. Visserligen har Finland också gjort det, men lite i efterhand. Finland har dessutom inte i tiotals år haft ett så nära samarbete med USA som Sverige har haft. Och inte minst: Finland har aldrig givit upp den allmänna värnplikten och konceptet om ett starkt territorialförsvar. Det internationella samarbetet har varit viktigt för Finland, men alltid marknadsförts på hemmaplan med motiveringen att det gagnar också det nationella försvaret.

Åtminstone utåt verkar det som om det vore mer av en ”wait and see” -anda i Finland, även om presidenten i sitt nyårstal uttryckte oro över möjligheten att beslut som gäller Europa fattas över de inblandade ländernas medverkan.

Detta förklarar också Finlands – och i synnerhet presidentens – starka betoning av EU, inte bara som enhetlig politisk union utan också som leverantör av militära garantier. I sitt nyårstal sade president Niinistö att man inte borde utgå från definitioner av vad EU:s gemensamma försvarspolitik inte kan vara, utan bara låta utvecklingen ha sin gång.

Det är inte utan att man ser en god portion önsketänkande i detta. de flesta EU-länder är medlemmar i Nato och dupliceringar verkar både onödiga och dyra. Men för Finland är EU-medlemskapet framför allt en säkerhetsfråga.

Så har vi Nato. Peter Hultqvist sade att han personligen kan garantera att Sverige inte kommer att ansöka om Natomedlemskap. Det lät ungefär lika som Finlands förra regering slog fast i regeringsprogrammet: en Natoansökan skulle inte ens förberedas under regeringen Katainens tid.  Sådana formuleringar och uttalanden är inte konstruktiva, eftersom de stärker polariseringen för och emot i en situation där en diskussion baserad på fakta och inte på känslor skulle gagna respektive land bäst.

Hultqvists motivering till att Sverige inte söker ett Natomedlemskap var att det skulle sätta ytterligare press på Finland. En något mer nyanserad bedömning gjorde ambassadör Krister Bringéus i den rapport som gavs ut i höstas. Bringéus konstaterade att situationen är annorlunda nu än den var under Sovjetunionens tid när Sverige av hänsyn till Finland gjorde vissa val.

I själva verket innebär Hultqvists argument väl då att Finland faktiskt är väldigt utsatt utan stödet från Sverige? Eller rentav en av de randstater som Ryssland betraktar som ”sina”? I Finland verkade det som om man tacksamt tog emot Hultqvists argument. Frågan är om det inte borde ha väckt oro eller åtminstone frågor i ett land som firar 100 år av självständighet just i år. Vinterkriget och återblickar i historien är naturliga under ett jubileumsår. Men om utsikten i den stora vindrutan mot framtiden börjar påminna om vad man ser i backspegeln kan man fråga sig hur långt man egentligen har kommit. Och vart man är på väg.

Det andra som har uppmärksammats efter Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen är vad man i Finland uppfattar som en vändning i svensk politik gentemot Ryssland. Behovet av en dialog med Ryssland betonades i Sälen i synnerhet av statsminister Stefan Löfven. I Finland ser man gärna på detta som att Sverige på sätt och vis börjat anamma Finlands linje. Detta var också vad president Niinistö lät förstå – att Finland aktivt har betonat vikten av dialog med Ryssland också i samtal med svenska beslutsfattare.

Det kan ju finnas ett annat skäl också. Sverige är sedan början av året medlem av FN:s säkerhetsråd där som bekant Ryssland är ett av de fem länder som har vetorätt. Om Sverige vill – och det vill man säkert – stärka FN:s roll och uppnå konkreta resultat, ja, då kan man inte vara på ständig kollisionskurs med Ryssland.

Stefan Löfven betonade att det ändå gäller att stå fast vid att Rysslands olagliga annektering av Krim aldrig får accepteras. Inne på samma linje var också president Niinistö när han fick frågan om hur han ser på USA:s blivande president Donald Trumps uttalande om att sanktionerna mot Ryssland kunde hävas om Ryssland visar samarbetsvilja i kampen mot terrorismen.

Sanktionerna är inte knutna till kampen mot terrorismen, utan till annekteringen av Krim och striderna i östra Ukraina, sade Niinistö och påminde om att det handlar om två skilda sanktionspaket. De sanktioner som kunde hävas är de som är knutna till Rysslands roll i östra Ukraina. Men det förutsätter nog att Minskavtalet verkligen skulle hålla, betonade Niinistö.

Presidenten sade också att han kommer att träffa Rysslands president Vladimir Putin minst två gånger i år, en gång i Finland och en gång i Ryssland.

Finland tar också över ordförandeskapet för Arktiska rådet från USA i vår. President Niinistö har sagt att Finland är redo att stå värd för ett toppmöte inom ramen för Arktiska rådet där också Donald Trump och Vladimir Putin deltar om man så önskar. Niinistö säger dock att Trump och Putin inte behöver Arktiska rådet för att träffas om de så vill. Niinistö har ändå en poäng. Med tanke på osäkerheten kring Trump­administra­tionens vilja att upprätthålla klimatavtalet i Paris och den känsliga miljön i Arktis borde det finnas ett brett intresse för ett dylikt toppmöte.

 
Författaren är journalist.

Några tips om nyårslöften till Försvarsministern, ÖB och försvarsgrenscheferna

av Ulf Henricsson

”Jasplan flög mitt under Kalle Anka på julafton” förkunnade Aftonbladet på juldagen och meddelade vidare att folket var stört och oroligt. Själv var jag mycket mer upprörd påskdagen 2013 när Försvaret inte gick upp för att möta de ryska flyget utanför Gotska Sandön. Bakgrunden till detta icke agerandet var kanske detsamma som jag upplevde i milostab Ö i mitten på 80-talet.

Vid vakthavande befälets morgongenomgång för militärbefälhavaren, generalen Bengt Leander, redogjordes för hur några av KGB:s patrullbåtar kränkt svenskt territorialvatten vid Katthammarsvik. Båtarna hade kunnat följas under flera timmar före kränkningen. För en gångs skulle låg det en robotbåtsdivision i Visby och MB undrade irriterat varför divisionen inte larmats och satts in. När VB som normalt arbetade med produktionsledning svarade att han hade bedömt kostnaderna för höga att larma utanför ordinarie arbetstid och att gå till Katthammarsvik. Då fick jag uppleva den argaste general jag någonsin mött. ”Vad i helvete tror ni vi har försvaret till” slungades ut mot de samlade stabs­medlem­marna. Det sades en hel del annat också. Var VB ”kränkt” efter detta utbrott? – kanske, men alla fick sig en välbehövlig påminnelse om huvuduppgiften. Det är synd när klartext behövs – men bra att den törs användas vid behov.

Så blir det lätt när kortsiktig ekonomi skymmer huvuduppgiften. Därför blev min julglädje förstärkt av att försvarsmakten övar på julafton – den har hittat tillbaks till huvuduppgiften. Ett stridsfordon 90 kompani stationerades i somras på Gotland, under hösten plockades den markbaserade robot 15 fram ur förrådet efter cirka 15 år och avfyrades ut över Östersjön. ÖB överväger också att decentalisera den högsta ledningen. Det visar på en helt annan vilja än den som präglade första decenniet detta århundrade, när det tog flera månader att få tre stridsfordon 90 till Afghanistan och år för att få ned några sjuktransporthelikoptrar dit. Soldaternas välfärd fick stå tillbaks för byråkrati och ett stelbent ekonomisystem. Eftersom systemen inte ändrats visar det hur enskilda personer kan påverka när viljan finns.

Under de senaste månaderna har jag hört försvarsministern, ÖB och arméchefen uttala sig om att nu skall det levereras värnkraft. Det känns just nu som om de tänker hålla ord och vi får hoppas att de många groparna på vägen kan undvikas, för de kommer som vanligt att dyka upp. Vi får hoppas att det som synes hända inte är helt beroende av att Putin uppträder aggressivt utan beror på en insikt att en tryggare värld förutsätter att vi tillsammans med andra kan försvara det samhälle vi vill ha. I bästa fall har politiken insett att försvarsförmåga inte kan styras av omvärldslägets snabba svängningar utan kräver en handfast långsiktighet (15-20 år, minst), och det räcker inte med tomma ord. Ett exempel på handfasthet är att skaffa ett kvalificerat luftvärnssystem typ Patriot (det är bara att hoppas att SvD har torrt på fötterna).

Det absolut viktigaste är dock att fortsätta att öva och låta bli att använda övningsanslaget som budget­regulator vilket alltför många av oss varit med om. Personal­kvaliteten är lika viktig som materiel­kvalitet och minst lika svår att återta.

Uppdragstaktik är försvarsmaktens ledningsfilosofi och det är mycket bra. De som inte gillar uppdrags­styrning anför mot den att; ”ja men det kan ju gå fel”! Visst, men det är ingenting mot vad det gör med detaljstyrning. Frågan är bara om uppdrags­styrningen finns till vardags? Generalerna pratar om den – säkert uppriktigt övertygade, tyvärr kommer inte samma signal från övningsfält och kaserngårdar. Om inte uppdragstaktiken fungerar till vardags i fredstid kommer den inte att fungera i krig. En filosofi måste vara djupt rotat för att fungera och därför måsten den tillämpas konsekvent av högsta ledningen och framförallt genomsyra hela organisationen.

Herrar generaler – det största motståndet mot uppdragsstyrning finns i det som kallas ”the middle management” och så har det alltid varit. Det är mycket enkelt – uppdrags­styrning berövar mellannivån makt och gör den till vad den är avsedd att vara – stöd för genomförande och det är ju inte lika kul som att ge order. Order ges från chef till direkt underställd chef och om uppdraget behöver kommuniceras görs det i samma ordning och organisationen skall anpassas till det. Det är alltför vanligt att snygga, symmetriska organisations­skisser får styra istället för ledningsfilosofin. Ta efter VI 90 (verksamhets­inriktning 90) – samma uppgift i fred som krig = tydligt ansvar. Varför föll VI 90? – stort motstånd från mellannivån och framförallt att ansvaret inte utkrävdes från de som inte levde upp till förtroendet.

Försvaret är fortfarande otillräckligt och kommer att vara så under lång tid. Men finns viljan och modet, vilket jag uppfattat att det finns, lever hoppet.

Dessutom skulle försvarsförmågan öka avsevärt med ett NATO-medlemskap.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Prolog Zapad-2017 Del 1 – Förberedelser

Sammanfattning

Förberedelserna inför övning Zapad-2017, genomförs i det västra militärdistriktet (MD V), kommer sannolikt påbörjas i slutet av kvartal 1 (KV I) d.v.s. mars månad. Därefter kommer övningsintensiteten gradvis öka, intill September månad då övningen sannolikt genomförs, en stor del av den ryska övningsbudgeten kommer troligtvis allokeras till MD V. Ett flertal förband (ny upprättade) och förmågor(bl.a. avreglingsförmåga) kommer sannolikt valideras under övningen. Övningen har potential att bli den största Zapad övningen sedan 1980-talet i mängden soldater som deltar. Övningen kommer sannolikt inneha ett scenario med högintensiv strid gentemot en högteknologisk motståndare.

Detta är det första av två inlägg som kommer avhandla förberedelserna inför Zapad-2017, det andra inlägget kommer publiceras i Juli månad då det sannolikt framkommit mer information avseende övningens utformning.

Analys

Under den gångna veckan, V703, delgav det ryska västra militärdistriktet (MD V), antalet övningar som avses genomföras under 2017. Antalet övningar uppgavs vara kring 2,000 stycken.1 Som jämförelse, så skall de ryska väpnande styrkorna totalt genomfört 3,360 övningar under 2016 varav 1,250 var stridskraftsgemensamma övningar.2 Planen för MD V under fjolåret (2016), enligt Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu, förefaller varit att genomföra över 800 övningar samt 300 beredskapskontroller.3 Detta skulle i sådant fall innebära att övningsverksamheten inom MD V ökas 2,5 gånger under 2017.

Målsättning för 2016 vad avser beredskapskontrollerna förefaller man ej uppnått, då MD V rapporterat 170 stycken genomförda beredskapskontroller under 2016.4 I sammanhanget är det dock intressant att notera mängden beredskapskontroller inom det södra militärdistriktet (MD S), där fjolårets strategiska övning Kavkaz-2016 genomfördes, uppgår till 180 stycken för 2016.5Inom det östra militärdistriktet (MD Ö) genomfördes över 150 beredskapskontroller på högre nivå.6 För det centrala militärdistriktet (MD C) samt det norra förefaller det ryska försvarsministeriet ej publicerat några uppgifter avseende mängden beredskapskontroller som genomförts under 2016. Således är det trots allt en relativt jämn fördelning i övningsverksamheten mellan de olika militärdistrikten.

Inledningsvis är det på plats, återigen, att före ett resonemang kring mängden övningar som de facto genomförs av de ryska väpnade styrkorna, samt av vilken karaktär, för siffrorna kan, dels te sig små, dels te sig överväldigande. Exempelvis anmäldes det under inledningen av 2016 att MD V skulle genomföra cirka 300 beredskapskontroller, lite mer än hälften av detta genomfördes visar det sig i slutändan. Vilket är en viktig faktor att ta med sig, ofta är det stor diskrepans mellan vad som sägs och vad som de facto genomförs. I vissa fall kan det vara mindre övningar eller färre övningsdeltagare än vad som sägs, men även i vissa fall kan det även vara fler, där Zapad-2013 kanske är det bästa exemplet, på det sistnämnda.7 Således det krävs en hög grad av granskning då övningssiffror betraktas och i slutändan blir det en bedömningsfråga kring vad som kan vara rimligt/troligt.

Vid ett möte den 29NOV2016 i det ryska nationella ledningscentret med Rysslands försvarsminister, diskuterades hur stridsvärdet hos förbanden i den västra strategiska riktningen, d.v.s. MD V, kunde ökas. Inom ramen för detta berördes bl.a. de två nyupprättade mekaniserade divisionerna i MD V, som ett exempel.8 Vid ett annat tal den 18JAN2017 påtalades vikten av att öka den operativa effekten hos de ryska väpnande styrkorna under 2017, här påtalades särskilt att man skulle utgå från de dragna erfarenheterna bl.a. från den, fortsatt pågående, militära operationen i Syrien.9 I den västliga strategiska riktningen, har under de senaste två åren en stridsvagnsarmé (1. Stridsvagnsarmén) upprättats samt ytterligare två divisioner (3. och 144. Motoriserade divisionen), utöver det har ytterligare två divisioner upprättats en i MD C (90. Stridsvagnsdivisionen) samt en i MD S (150. Mekaniserade divisionen).10 Därtill har tre brigader inom MD S sammanslagits till att bilda en division (42. Mekaniserade divisionen) samt ytterligare ett stridsvagnsregemente har upprättats som tillförts 1. stridsvagnsarmén.11Således har det under de senaste två åren skapats fyra nya divisioner en hel stridsvagnsarmé samt ett stridsvagnsregemente, mer eller mindre från grunden.

Ur det perspektivet blir det förståeligt att den operativa effekten måste ökas, då en så pass stor förbandsmassa har upprättats under de senaste 18-24 månaderna, främst i den västliga strategiska riktningen. Det innebär även i förlängningen att Zapad-2017 sannolikt kommer bli en övning där ett stort antal förband samt förbandsledningar kommer valideras. I sak skulle det, kunna, innebära att en större mängd övningstid, d.v.s. ekonomiska medel, allokeras MD V under 2017, i syfte att säkerställa dessa förbands måluppfyllnad, vid en sannolik validering. Därtill om den operativa effekten skall ökas utifrån den stora mängden nya förband som upprättats, kommer det krävas mycket övning. Vilket i sak skulle kunna förklara den dramatiska ökningen i övningsverksamhet för MD V under 2017.

Ryssland har givit uttryck för att den nu påbörjade stationeringen av NATO rotationsstyrkor i de baltiska staterna samt Polen, som ett led i att skapa en s.k. "snubbeltråd" gentemot ett presumtivt ryskt agerande, utgör ett hot mot Rysslands nationella säkerhet.12Totalt rör det sig om cirka 4,000 soldater, från ett antal NATO länder, fördelade på fyra stycken bataljonsstridsgrupper dels i de tre baltiska staterna, dels i Polen.13 Detta hot, upplevt eller icke, mot den nationella säkerheten förefaller Ryssland tagit fasta på i utvecklandet av scenariot för Zapad-2017. Enligt Rysslands Försvarsminister, skall scenariot utvecklas utifrån NATO ökade aktivitet längs med Rysslands och Belarus gräns.14Således innebär det, sannolikt, ett scenario som omfattar högintensiv strid med stridskraftsgemensamma operationer mot en högteknologisk motståndare.

I denna kontext blir det mycket intressant att notera den dramatisktökade mängden järnvägstransporter med militärmateriel till Belarus från Ryssland under 2017, av totalt 5,625 öppet inhandlade godsvagnar för militärtransporter skall 4,162 stycken gå till Belarus, vilket kan jämföras gentemot det av västerländsk media bevakade Kaliningrad Oblast, som enbart har 50 stycken under 2017.15Detta skall jämföras gentemot 2013, då den förra Zapad övningen genomfördes, då upphandlades 200 stycken godsvagnar för transport till Belarus. I sammanhanget så skall det även beaktas att detta är öppen inhandling, vissa transporter behöver ej redovisas öppet, varvid mängden militära godstransporter till Belarus under 2017 kan vara högre.16 Tilläggas är att utifrån den äldre ryska divisionsstrukturen, skulle det krävas 3,224 godsvagnar för att förflytta en hel mekaniserad division.17

Enligt en rysk militär analytiker, Pavel Felgenhauer, så finns möjligheten att Zapad-2017 kan bli större än fjolårets strategiska övning18 som omfattade 125,000 soldater och 97,000 civila befattningshavare.19 Dock skall man vara mycket försiktig med att bygga en analys kring enbart en källa i detta fallet Felgenhauer, han kan mycket väl ha rätt, men i skrivande stund, 22JAN2017, förefaller det enbart vara han som hävdar att storleken på Zapad-2017 kan överstiga fjolårets strategiska övning. Zapad-2013 bedöms omfattat cirka 70 – 90,000 deltagare, utifrån alla parallella övningar som genomfördes, samt om inrikesministeriets trupper även skall inräknas.20 Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, gör bedömningen att Ryssland längs en strategisk axel under en stridskraftsgemensam operation sannolikt kommer utnyttja 150,000 soldater. Totalt kan Ryssland, sannolikt, i dagsläget leda och genomföra militära operationer i två strategiska axlar och samtidigt bibehålla en reserv.21

Utifrån Felgenhauers uppgifter och FOI resonemang, så skulle det i sådant fall innebära om Zapad-2017 överstiger Kavkaz-2016 i deltagande personal, att övningen i sådant fall skulle kunna uppgå till 150,000 deltagande soldater fördelat på olika stridskrafter. Huruvida det är sannolikt eller ej, går i dagsläget ej att bedöma utifrån bristen på tillgängliga källor. Vad som dock är sannolikt är att Zapad-2017 kommer bli större än vad Zapad-2013 var m.h.t. den omfattande mängden materiel som förefaller ska transporteras till Belarus under detta år. Därtill den ökade mängden förband som upprättats inom MD V samt förmågor som tillförts sedan 2013, samt en trolig ökning i övningstid.

Under 2014 förefaller den totala mängden övningar för de ryska väpnande styrkorna varit cirka 3,500 stycken,22 för 2015 har inga siffror hittats för hela året, däremot hade man vid tidpunkten för det årets strategiska övning, Tsentr-2015 uppnått cirka 2,000 övningar23 och för 2016 var övningsmängden 3,360 övningar.24 För både 2015 och 2016 hade de ryska väpnade styrkorna målsättningen att genomföra cirka 4,000 övningar,25 således kan vi anta att den totala övningsmängden under 2015 var någonstans mellan 3,000 och 3,500 stycken. Således bör ett rimligt antagande vara att man likväl under 2017 kommer genomföra cirka 3,000 – 3,500 övningar. Utifrån detta antagande är det ej sannolikt att MD V kommer tilldelas närmare 2/3 (2,000 av cirka 3,000 övningar) av den totala övningsbudgeten under 2017 och de övriga fyra militärdistrikten resterande del. Däremot är MD V sannolikt koncentrationsdistrikt under 2017 m.h.t. årets strategiska övning samt den stora mängden nyupprättade förband.

Utgår vi från siffran 800 övningar för 2016, så torde en rimlig fördelning av övningsverksamhet till MD V under 2017 bli någonstans mellan 1,200 – 1,500 övningar d.v.s. mellan 35-45% av den totala övningstiden kraftsamlas till MD V. Detta utifrån att distriktet dels har årets strategiska övning, dels har ett flertal nyupprättade förband där den operativa effekten måste ökas och sannolikt valideras under Zapad-2017. Därtill så kan det påräknas utifrån de tidigare årens beredskapskontroller och de mönster som där framträtt, att minst två stycken större sådana kontroller kommer genomföras inom MD V.

Övningsverksamheten inom MD V kommer sannolikt öka under mars månad och kraftigt intensifieras under Juni-Juli månad för att förbereda förbanden inför Zapad-2017.26 Detta följer mönstret från de tidigare strategiska övningarna sedan ett flertal år tillbaka. Själva övningen kommer sannolikt genomföras under September månad likt de tidigare strategiska övningarna.27 Storleken på övningen kan återigen diskuteras, utgår vi från att Zapad-2013 omfattade cirka 70,000 övningsdeltagare med alla parallella övningar, så torde Zapad-2017 kunna uppgå till 100,000 deltagare. Därtill så förefaller Belarus kunna bli ett fokus övningsområde, med hänsyn till den stora mängd militär materiel som kommer kunna bli aktuellt att transportera dit.

Vad avser transporttjänsten till Belarus har huvudfokus kring den debatt som förts i huvudsak cirkulerat kring möjligheten om hela eller delar av 1. pansararmén kommer förflyttas. Beroende på vad som skall övas så kan de mycket väl transporteras med hjälp av tungtransportförband, något som doktrinärt även skulle vara mer korrekt m.h.t. avstånden.28 Det skulle lika väl kunna röra sig om att utnyttja förband ur MD C som förefaller utgöra Rysslands strategiska reserv och möjlig andra echelong.29Där skulle även de doktrinära avstånden för en omfattande järnvägstransport stämma. Varvid den större stabstjänstövningen med både 41. samt 2. Armén inom MD C, under Augusti månad 2017, blir av intresse.30 Då det skulle kunna innebära att den övningen får en fortsättning in under september i form av förflyttning av förband till övningsområdet för Zapad-2017.

Slutsats

Övning Zapad-2017 kommer sannolikt innehålla ett scenario som omfattar högintensivstrid gentemot en högteknologisk motståndare. Övningen kommer sannolikt genomföras i mitten av September. Övningen kommer sannolikt omfatta stora delar av den västra strategiska riktningen d.v.s. som minst den Belarusiska, Baltiska, Karelska och Arktiska operationsriktningen, på motsvarande sätt som under Zapad-2013, dock med en trolig tyngdpunkt i den Belarusiska operationsriktningen. Troligtvis kommer övningen bli större än Zapad-2013 d.v.s. det finns en möjlighet att uppemot 100,000 – 150,000 soldater kommer övas, där den lägre siffran är den sannolika. En möjlighet finns även att tillförsel av reservförband övas från andra militärdistrikt, då främst MD C.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Belarus Digest 1, 2(Engelska)
Cable News Network 1(Engelska)
Deutsche Welle 1(Engelska)
Federalnoye Kaznacheystvo 1(Ryska)
IHS Jane’s 1, 2(Engelska)
Reuters 1. 2(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11(Ryska)
Rysslands President 1(Engelska)
Sputnik 1(Engelska)
TASS 1, 2, 3(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3(Engelska)
Vedomosti 1(Ryska)

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Slutnoter

1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okolo 2 tys. ucheniy razlichnogo masshtaba proydut v ZVO v 2017 godu. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12108601@egNews(Hämtad 2017-01-22)
2President of Russia. Expanded meeting of the Defence Ministry Board. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53571(Hämtad 2017-01-22)
3RIA Novosti. Shoygu: okolo 300 vnezapnykh proverok provedut v ZVO v 2016 godu. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160325/1396810214.html(Hämtad 2017-01-22)
4Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V 2016 godu soyedineniya i chasti Zapadnogo voyennogo okruga boleye 170 raz podnimalis' po trevoge. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12106788@egNews(Hämtad 2017-01-22)
5Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Yuzhnom voyennom okruge v 2016 godu provedeno okolo 180 vnezapnykh proverok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12107695@egNews(Hämtad 2017-01-22)
6Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V 2017 godu praktika vnezapnykh proverok voysk i sil VVO budet prodolzhena. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12106652@egNews(Hämtad 2017-01-22)
7Zdanavičius, Liudas (Red). Czekaj, Matthew (Red). Russia’s Zapad 2013 Military Exercise: Lessons for Baltic Regional Security. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2015. s. 5.
8Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos' zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12105017@egNews(Hämtad 2017-01-22)
IHS Jane's Defence Weekly. Novichkov, Nikolai. Larrinaga, Nicholas de. Russia to create two extra army divisions to counter NATO. 2016. http://www.janes.com/article/60038/russia-to-create-two-extra-army-divisions-to-counter-nato(Hämtad 2017-01-22)
9Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ministr oborony Rossii otkryl operativno-mobilizatsionnyy sbor rukovodyashchego sostava Vooruzhennykh Sil. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12108644@egNews(Hämtad 2017-01-22)
10Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ekipazhi vossozdannoy 90-y tankovoy divizii TSVO nachali podgotovku k tankovomu biatlonu. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12108273@egNews(Hämtad 2017-01-22)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ministr oborony proinspektiroval khod obustroystva 150-y motostrelkovoy divizii YUVO v Rostovskoy oblasti. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12108737@egNews(Hämtad 2017-01-22)
RIA Novosti. Dve novyye divizii ZVO i YUVO polnost'yu obustroyat v maye 2017 goda. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20161111/1481182101.html(Hämtad 2017-01-22)
Vedomosti. Aleksey Nikolskiy. Pentagon zapodozril Rossiyu v podgotovke vtorzheniya na Ukrainu. 2016. http://www.vedomosti.ru/newspaper/articles/2016/08/18/653689-vtorzhenie-ne-pervoi-svezhesti(Hämtad 2017-01-22)
IHS Jane's Defence Weekly. Novichkov, Nikolai. Russia completes reformation of 1st Guards Tank Army. 2016. http://www.janes.com/article/57828/russia-completes-reformation-of-1st-guards-tank-army(Hämtad 2017-01-22)
11Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Tankisty vossozdannoy 42-y motostrelkovoy divizii YUVO v Chechne pristupili k zanyatiyam po boyevoy podgotovke. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12108102@egNews(Hämtad 2017-01-22)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskovskoy oblasti sformirovan novyy tankovyy polk – preyemnik legendarnogo soyedineniya vremon Velikoy Otechestvennoy voyny. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12106724@egNews(Hämtad 2017-01-22)
12The Guardian. MacAskill, Ewen. Russia says US troops arriving in Poland pose threat to its security. 2017. https://www.theguardian.com/us-news/2017/jan/12/doubts-over-biggest-us-deployment-in-europe-since-cold-war-under-trump(Hämtad 2017-01-22)
Cable News Network. Smith-Spark, Laura. Shubert, Atika. Poland welcomes thousands of US troops in NATO show of force. 2017. http://edition.cnn.com/2017/01/14/europe/poland-us-troops-nato-welcome/(Hämtad 2017-01-22)
13Reuters. Nitschke, Stephane. U.S. tanks, equipment arrives for NATO exercises in eastern Europe. 2017. http://www.reuters.com/article/us-nato-russia-idUSKBN14Q1VC(Hämtad 2017-01-22)
14TASS. Russian defense minister says Moscow forced to take measures in response to NATO buildup. 2016. http://tass.com/politics/910178(Hämtad 2017-01-22)
15Federalnoye Kaznacheystvo. Izveshcheniye o provedenii elektronnogo auktsiona. 2016. http://www.zakupki.gov.ru/epz/order/notice/printForm/view.html?printFormId=29137923(Hämtad 2017-01-22)
16Belarus Digest. Sivitski, Arseni. Will Russia Occupy Belarus In 2017. 2016. http://belarusdigest.com/story/will-russia-occupy-belarus-2017-28101(Hämtad 2017-01-22)
17Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005. s. 212.
18Deutsche Welle. Petrowskaja, Galina. Moscow flexes its muscles as Minsk keeps silent. 2016. http://www.dw.com/en/moscow-flexes-its-muscles-as-minsk-keeps-silent/a-36757443(Hämtad 2017-01-22)
19TASS. Defense minister says nearly 100,000 civilians took part in Caucasus-2016 drills. 2016. http://tass.com/defense/900850(Hämtad 2017-01-22)
20Zdanavičius, Liudas (Red). Czekaj, Matthew (Red). Russia’s Zapad 2013 Military Exercise: Lessons for Baltic Regional Security. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2015. s. 51-52.
Norberg, Johan. Training to fight: Russia's major military exercises 2011-2014. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2015. s. 37-38.
21Persson, Gudrun (red). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2016. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2016. s. 84, 92.
22TASS. Russian troops conduct some 2,000 tactical drills in 2015 — defense minister. 2015. http://tass.com/defense/824472(Hämtad 2017-01-22)
23Ibid.
24President of Russia. Expanded meeting of the Defence Ministry Board. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53571(Hämtad 2017-01-22)
25Reuters. Russia to carry out large-scale military drills in 2015. 2014. http://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-russia-drills-idUSKCN0JF29W20141201(Hämtad 2017-01-22)
Sputnik. Russian Army to Hold Some 4,000 Military Exercises in 2016. 2015. https://sputniknews.com/russia/201512111031607235-2016-drills-russia/(Hämtad 2017-01-22)
26Zdanavičius, Liudas (Red). Czekaj, Matthew (Red). Russia’s Zapad 2013 Military Exercise: Lessons for Baltic Regional Security. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2015. s. 17, 28-29.
27Norberg, Johan. Training to fight: Russia's major military exercises 2011-2014. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2015. s. 23-24, 65, 67, 69, 73.
28Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005. s. 212.
29Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013. s. 52

30Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V 2016 uchebnom godu v 41-y armii TSVO provedeno svyshe 300 takticheskikh ucheniy i trenirovok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12107845@egNews(Hämtad 2017-01-22)

Några timmar sedan

Det är nu bara några timmar sedan en man i grå paletå närmade sig Donald Trump med en mörk metallportfölj innehållandes diverse koder.

Allan Widman

Hubris, Nemesis and the Search for Kryptonite – Why Eternal Peace Lasted Only 25 Years.

av Robert Dalsjö [1]

The current turmoil in world affairs is not chaos, but the combined result of pendulum-swings in the realm of ideas, old grudges, and the very material matter of military superiority.

10 or 15 years ago many people in the West thought that history was over and Eternal Peace had broken out.[2] Since the West and the liberal market economies had won the Cold War, and furthermore demonstrated their total military superiority in the Gulf war, the risk of major war was behind us. The world had become unipolar and optimism reigned supreme – nobody would dare to challenge the only remaining superpower, or the wider Western community. Like Superman, he would hold the villains in check, until they mended their ways and became useful members of the community.

Anyhow, it was believed, globalisation was rapidly expanding the middle classes, and with middle class status would be sure to follow middle class values: democracy, clean government, the rule of law, good schools, moderation, etc. In the end, according to this deterministic view, we would all become liberals. The only military problem that remained – it was thought – was mopping-up operations in still untidy corners of the world, such as peace support operations in failed states, and counter-terrorism.[3]

Odnako, that was not the way that things turned out, as we by now very well know. The promised Eternal Peace did not last for more than 25 years. At present, the West is facing increasingly bold geopolitical and military challenges from both conventional actors like China and Russia and from non-state actors like ISIS and the Taliban. The West’s client states are understandably worried and restless. Moreover, the core states of the West are facing very serious challenges from within, in the shape of the groundswell that has brought us Victor Orban, the Polish government, Brexit, Donald Trump, Marie Le Pen and so on. Considering the chain of “improbable” outcomes in the last 2 or 3 years, we may actually be well into the kind of maelstrom of events that Johan Tunberger warned about in 2002.[4]

Why it turned out so differently will probably be subject of many books. Suffice it here to say that that history was not over. It came back with a vengeance, in a process driven by two separate but overlapping pendulum-swings, in combination with old grudges. The Greeks taught us that overconfidence among men – hubris – is frowned upon the Gods and leads to dispatch of the Goddess of revenge – Nemesis – to punish the overconfident. Hegel and Marx taught us instead that history is driven by the interaction of opposing forces, action begets reaction, and so on. Regardless of whether one prefers a divine or a materialistic explanation for events, we have seen plenty of it lately.

The first pendulum-swing was triggered by hubris in America and in the West. Under George Bush Jr and Tony Blair liberal interventionism reached its apogee; the West over-reached and overdosed on intervention in third world countries, trying to reshape their societies in our image. After initial and spectacular successes in Afghanistan and Iraq, Nemesis arrived in the shape of the deepening quagmire of asymmetric warfare and of “nation-building”. The over time manifest failure of these interventions made the Western powers self-doubting, gun-shy and adverse to use of the military instrument of power – just as they had been in the late 1970s, after Vietnam. Thus as the American voters elected Jimmy Carter after Nixon and Vietnam, they now elected Obama. And once again, the West’s enemies quickly sensed that there was weakness in the White House and blood in the water, and started to move forward. When the cat is licking his wounds, the rats come out…

The second pendulum-swing had to do with the fact that globalisation and liberalization also gave rise to powerful forces working in the opposite direction. The revolutions of 1989 triggered a chain of events which literally transformed the world. The Soviet bloc collapsed, China and India was brought into the world economy, and the Western liberal model of society and its values seemed to reign supreme. Hundreds of millions of people were lifted out of poverty and oppression, barriers and borders were removed, and almost everyone’s lives were improved. The climate of liberal triumphalism that reigned also opened the door for the propagation of the values, or fads, of Western elites, such as new public management, post-modernism, environmentalism and multiculturalism.

Although most people gained immensely from this transformation, the gains were not distributed equally, and some actually lost out. Many industrial workers in the West lost their jobs as manufacturing moved to low-cost locations, and the “macjobs” they still could get had lower pay and status. Moreover, the post-modern, liberal, non-traditional and cosmopolitan values espoused by western elites were not to everyone’s liking, but these were still foisted on them. Job-losses, migration and multi-culturalism thus became focal points for a rising discontent, leading to a major backlash in this decade through Putin, Victor Orban, the new Polish government, Brexit, and Donald Trump’s election victory. In many ways, it seems as 2016 may be the anti-thesis – in a Hegelian sense – of the liberal miracle year 1989.

So, the recently all-powerful West has been weakened both by its own arrogance of power, mistakes and over-stretch, and by the forces and counter-forces it unleashed through globalisation. When you add to this the fact that Russia and China held grudges against the West for what they see as humiliations in the past, and very much wanted to regain status as great powers, you had a brew fit for a witches’ cauldron.

What drives Russia and China?

First of all, China and Russia are very different societies and states in most respects. Simply put, China is on the way up, with a growing if unbalanced economy and a vibrant technology-base, while Russia is clearly in decline, a resource-based economy marked by corruption and misrule –basically like Nigeria, but somewhat larger and with nuclear weapons.

Despite these differences both countries have important traits in common, which act as drivers in their desire to challenge the geopolitical primacy of the West and the international status quo.

The leaderships of both countries harbour resentment against Western dominance and military might, and especially against the limitations on their political room for manoeuvre imposed by their military inferiority. Both leaderships also fear the loss of domestic political control and power, and perceive Western values such as democracy and openness as a deadly threat. Western propagation of democracy and openness are thus assessed as deeply hostile acts.

Furthermore, in both countries – not only among the leaderships – there is a desire to regain their “rightful” position and status as great powers, equal to America and superior to their neighbours. They thus aim to avenge “humiliations” in the distant or recent past. In the case of China, this is mainly about events in the 1800s and early 1900s, but also about the 1979 war with Vietnam, and the 1995/1996 Taiwan crisis, where US naval might made China back off. In Russia’s case, it is of course mainly about the collapse of the Soviet Empire and the Soviet Union, as well as the events that followed in the 10-15 years after, like the 1999 Kosovo war or that Moscow’s former vassals were admitted to the EU and to Nato.

In a manner eerily reminiscent of Serbia in the late 1980s, the leaders in both countries have embraced Nationalism as a good replacement for Marxism-Leninism in legitimizing their continued rule over their subjects. In Russia, Putin has also added a large dose of orthodox traditionalism and Soviet nostalgia. In playing the nationalism-card, the leaders in Peking and Moscow are literally playing with fire, as the Serbian example shows. Once the genie of militant nationalism is out of the bottle, it may become impossible to put it back, or even to control it. Leaders might be forced to live up to their own fiery rethoric, for fear of losing face, or losing power. Here, the ghosts of 1914 should give us ample warning….

In China, the ruling Communist Party can still partly buy the people off with rising standards of living. Not so in Russia, where the economy is in a downward spiral induced by rent-seeking and cronyism, now accelerated by sanctions and by low oil prices.  Thus, the social contract in Russia has changed. It used to be that the people accepted Putin’s rule, and in exchange they got political stability, a functioning state and rising affluence. Now, in exchange for accepting Putin and his cronies, they receive only a share in the glory of Russia as a strong great power, which successfully challenges a hostile and ever-scheming Western world. Indeed, the extent to which Putin lately has fostered a siege-mentality and sense of impending war among the Russian people scares not only me, but also my colleagues who specialize in Russia.

The search for anti-dotes to Western military power

So both China and Russia were dissatisfied with the status quo and wanted to revise it in their favour, but both were held back by the overwhelming military superiority of the guardian of the status quo, demonstrated so clearly in the Gulf War of 1990-1991. Like Lex Luthor, the prime villain of the Superman comics, they needed to find the equivalent of a piece of Kryptonite – i.e. an anti-dote to Western military superiority – in order to weaken the Giant. With that accomplished, they could then restore the utility of the military instrument of national power, and thus restore themselves to great power status.

China started this search first, possibly triggered by the debacle of the Taiwan crisis in 1995/1996, and with the search powered by the growing Chinese industrial miracle, first unleashed by Deng-Xiaoping’s reforms in 1978.[5] Since the Korean War, the geopolitical status quo in East Asia has been that China dominates the mainland, but the US dominates the sea and the islands. To restore itself to great power status China had to find a way to break that domination, which because of geography rests on three pillars:

  1. the strong US Navy, especially the aircraft carriers,
  2. US alliances with Asian powers and  the system of US bases, and
  3. US technical superiority.

There was no need for a rising China to match the military power of the US symmetrically or to achieve overall parity. To shatter US dominance in region, it would suffice to find asymmetric and niche ways to strike at US vulnerabilities and to reduce US advantages to the point where China’s advantage of having the home game, and the geography of the Pacific theatre, came into play. Once that was achieved, China could again dominate its small neighbours.

While it can safely be assumed that the Russian general staff have been longing for an anti-dote to American military supremacy since the first Gulf war in 1991, it was probably in the mid-00s that this search began in earnest. The first real signs that Russia was openly challenging the West appeared in 2007: Putin’s abrasive speech at Wehrkunde in Munich, the suspension of the CFE agreement, the resumption of long-range patrols by bombers, and the bronze soldier crisis with Estonia. The following year saw the short war against Georgia, which triggered radical military reforms and a major rearmament programme to modernize the Russian armed forces.

Perhaps entirely independently, perhaps partly through collaboration or adaptation, China and Russia seems to have found the same two anti-dotes to American military power, though the Russian and Chinese variants differ somewhat: “hybrid” warfare, and anti-access/area denial-capabilities. These two instruments can be used separately, or in combination with each other.

“Hybrid” warfare

Although the object of much hype and hysteria in 2014 and 2015, when it was treated as a revolutionary novelty requiring entirely new responses,[6] the hybrid tactics applied by Russia in Ukraine since 2014 contains very little that is entirely new, except the skilful use digital and social media. Russian hybrid tactics as practised in Ukraine is basically the application of salami tactics and the use of proxies in order to move positions forward, while still retaining deniability and staying below the threshold that would trigger a reaction from the victim, or from the victim’s backers.

Here, Russia has skilfully played on the West’s reluctance – post Iraq – to become deeply involved or to use military force as a political instrument. If there should be real danger of a reaction from the ever reluctant West, two steps forward could be followed by one step back, and the movement would still be a net gain. This is the same modus operandi as that successfully applied by Slobodan Milosevic in Bosnia in 1992-1995. When applied by Russia in Ukraine, it has been in combination with psychological warfare and influence operations in order to manipulate that threshold upwards, as well as the brandishing of conventional and nuclear might, in order to deter the victim or the victim’s backers from escalation. Here, Russia has skilfully brought together at the tactical level instruments of state power normally coordinated at much higher levels. In this respect, Russian hybrid tactics can rightfully be labelled as the dark side of a comprehensive approach.

Lately, this approach has also been used by China in the South China Sea to good effect in advancing China’s claims and de facto control of the area, placing airstrips and port facilities on disputed reefs, building man-made islands, and using the Coast Guard and “armed fishermen” to chase others away. Here also, the advancing party has skilfully played on and exploited the Obama administration’s reluctance to use force and to enter into confrontation.

Anti-access/area-denial

The second anti-dote to American military supremacy applied by both China and Russia is what in the West is called a capability for anti-access/area-denial, or A2/AD (we do not know what the Chinese or Russian terms for this are, if there are such terms).

Already in 2003, US analysts saw the outlines of a worrying capability that might make it possible for China to challenge the US. They called it anti-access/area-denial, or A2/AD. The reality of A2/AD has since been confirmed, and it has become a hot buzzword in military circles.[7]

Simply put, A2/AD are capabilities which make it dangerous for an opponent’s forces to reach or to remain in a region. East Asia and the Western Pacific is an area defined by a huge landmass in combination with vast expanses of water, sprinkled with mostly tiny islands, which are often thought of as two island chains.[8] The contest has primarily been over the domination of the waters off China’s coast and inside those two island chains. If the US Navy is in control of these sea areas, it can dominate the area, protect local allies, and potentially also project power onto the mainland. If it becomes too dangerous for US forces to dominate the area inside the first or even the second island chain, then things might fall apart. As the things that may fall apart include the whole geopolitical power structure in the world’s economically most dynamic region, containing at least three countries which are candidates for nuclear weapons, this is no small matter.

For China to wrest control of the region from America by anti-access and area-denial would involve, for example, striking at US aircraft carriers and bases even at a long distance, incapacitating electronic communications and surveillance systems (C4ISR), and striking at other vulnerabilities, such as very long sea and air lines of communications.

Prime instruments for such strikes might be:

  • Numerous and accurate ballistic missiles able to reach US bases in the region
  • Sensors able to locate major surface vessels at long distances
  • Guided ballistic and cruise missiles to hit major surface vessels once located
  • Integrated air defences to fend off US air power from China’s home turf
  • Cyber warfare and anti-satellite weapons to shut down electronic resources
  • Upgraded underwater capabilities to threaten sea-lines of communications (SLOCs).

When the US took serious notice of the Chinese efforts to build an A2/AD-capability that might keep the US away, it started work on an anti-anti-dote. First dubbed AirSea Battle (ASB), then renamed the less sexy Joint Concept for Access and Maneuver in the Global Commons (JAM GC), ASB/JAM GC is not a war plan to defeat Chinese A2/AD. It is an operational concept for dealing with A2/AD that is slightly more than half-way through development, with the first solid results expected about 2020.

The content is classified, but rather much can be gleaned from the unclassified debate on the concept and its components. What emerges is a broad box of tools for dealing with (mainly Chinese) A2/AD, some tools are entirely operational or no-tech (e.g. relearning the art of operating with strict emission control), some low-tech (e.g. hardening forward air bases), some mid-tech (e.g. new anti-ship missiles) and some high-tech (e.g. directed energy weapons). There is also a debate concerning the wisdom, or otherwise, of tackling China’s A2/AD-system head on, as opposed to other avenues of approach, such as by a distant blockade or by closing China’s coastal waters with a US-led A2/AD-system.

Russia

That Russia was also working on an A2/AD capability should have been noticed earlier, but still came as a nasty surprise for the West in 2014 and 2015, during the Russian operations in Ukraine and Syria. As both the Russian and Chinese theatres of war are different and as capabilities differ, the two A2/AD-concepts differ somewhat.[9]

Two main components of Russian A2/AD were already in place or on the way in 2014: a new generation of ground-based air defence (GBAD) systems, both long-range (e.g. S-400) and short-range (e.g. Pantsir), as well as a new generation of ballistic missiles (Iskander). What came as a nasty surprise (apart from at all having to confront Russia militarily) was that the Russians also had potent battle-field electronic counter-measures systems that could neutralise western digital systems, and electronic intelligence (ELINT) systems that could pin-point the location of enemy transmitters. Together with effective GBAD, they could thus negate two of the West’s major advantages: If you take out things that fly and things electronic from the equation of military power, most of the West’s advantage disappears.

Added to that was also a capability for precision strikes beyond the line of sight. This capability rests on two legs: Battle-field strikes using a combination of drones/ELINT and precision-guided munitions launched by artillery or rocket artillery, and deeper strikes into the enemy’s rear with at least two new families of long-range conventional cruise missiles. In addition to these new capabilities, there are also several new anti-ship missile systems, including hypersonic, which should give the West cause for worry.

Assessment

The strategic rationale for Russian and Chinese A2/AD-capabilities should be easy to see. For China, it is to chase away the US from the western Pacific, and then to settle differences with the small nations of the region. Successfully challenging the global hegemon and then teaching his smaller local friends who really is the boss, should restore China’s position as a great power. In a similar vein, Russia aims to make Western (i.e. US) power projection, reinforcement and resupply of vulnerable allies in Eastern and Central Europe a very risky proposition. Without America’s over-the-horizon-forces, a conflict in the region would be a local fight, which Russia could expect to win, especially with its new capabilities.

It is ironic that globalisation – one of the forces that was seen as supporting Western long-term dominance – has indeed been undermining the very same Western dominance by making military gadgets which 30 years ago was a US monopoly into something that you can almost buy off the shelf in a corner store.

A caveat is in order here: We don’t know how good some of the new Russian and Chinese systems really are, or if they will be produced, and if so, in what quantities and when. Russia is clearly, in my mind, trying to create an “aura of power” of both capabilities and the will to use force. The will is clearly there, up to a point, but is really the capability there? How much of the deluge of new Russian Wunderwaffen that we see in the press and on TV are for real and how much is just for show. Russia does after all have a GDP similar in size to Italy, is a regional power on the way down, and is dependent on imports for many key military technologies, especially electronics.[10]

Regardless of this, there would be no reason to regard A2/AD as a no-go zone or an absolute obstacle. What we have seen now in Europe has been what a prominient American analyst calls the “Oh, shit!”-phase. Now, it seems, it is time for the “Okey, how do we deal with it?”-phase.

In my mind, assessing the true capabilities of Russian A2/AD and then devising ways of dealing with it should be one of the top priorities of the Western military agenda in the coming years. All systems have weak spots. We need to look for and exploit their vulnerabilities, instead of banging our heads against the wall or tearing our hair.

No one can deny that the West’s militaries – especially air and naval forces – have grown soft from 25 years of operating in uncontested airspace and sea space, and with only irregular opponents on land. Much can be accomplished by simply recouping capabilities the West once had, and reviving practices like flying on the deck. Moreover, the laws of physics still apply, including that the surface of the earth is curved, while radar beams travel in a straight line.

Furthermore, though some problems may require a hi-tech or costly solution, all technical solutions do not have to be high tech or costly, or be produced bespoke by the defence industry. We too could harness globalisation and what some call the fourth industrial revolution to our advantage.[11] For example, cheap drones, spin-ons from commercial low cost designs, could be very useful to swamp ground-based air defences or to act as decoys. And you could buy them at your local hobbyist or make them with a 3D printer. This is good news for our armed forces, but may be less good news for defence industries.
 


Notes

[1] The text is adapted from a lecture given to an external customer in November 2016. Dr Robert Dalsjö is a politico-military affairs specialist with the Swedish Defence Research Agency (FOI) and a member of the Academy. The text is based on mainly on recent writings by him and colleagues, such as Robert Dalsjö, Kaan Korkmaz, Gudrun Persson, Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande I tre stormakter, FOI-R—4103 – SE, Sept 2015; Robert Dalsjö, Brännpunkt Baltikum, FOI-R- 4278 – SE, Juni 2016; Gudrun Persson, “Rysk nationell säkerhet: Från kärnvapen till historieskrivning”, Officerstidningen 2016:2; Gudrun Persson,  Jakob Hedenskog,  Susanne Oxenstierna, and Carolina Vendil Pallin,  ”Den ryska nationella säkerhetsstrategin – Mobilisering mot ett ‘fientligt’ Väst”, Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2016:1; and Gudrun Persson (ed.) Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2016 FOI-R—4326—SE, Dec 2016. FOI publications are available as downloads at www.foi.se. The author is, however, solely responsible for the contents of this text, which does not necessarily reflect the official views of the FOI or of the Swedish government.

[2] Cf. Francis Fukuyama, The End of History and the Last Man (New York: The Free Press, 1992). Fukuyama is the best known example, but there were many, many more writing, speaking and thinking  in the same vein.

[3] The then prime minister of Sweden, Fredrik Reinfeldt, very publicly subscribed to this view as late as the beginning of 2014, less than two month before Putin proved him wrong.

[4] Johan Tunberger, Strategi för det oväntade: Länken mellan föränderliga mål och militär förmåga, FOI-R—0642—SE.

[5] On Chinese ”doctrine” and A2/AD, see Kaan Korkmaz’s chapter in Örnen, Björnen… .

[6] For an effective repudiation of such claims, see Keir Giles, Russia’s “New” Tools for Confronting the West: Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power (London: Chatham Housed, 2016).

[7] For more on American assessments of Chinese A2/AD-capabilities and the American response, see my chapter in Örnen, Björnen…, which has plenty of references. See also, https://warisboring.com/new-chinese-air-to-air-missile-could-hit-u-s-jets-before-they-can-shoot-back-ed70b25c000e?gi=865c1193cb5d#.uezmaoruh

[8] The first island chain runs Kyushu-Okinawa-Taiwan-Luzon-Borneo; the second island chain runs Honshu-Bonin-Guam-New Guinea (western cape).

[9] Russian A2/AD is much less covered in writings, as it is a relatively new phenomenon. For a brief overview, with references, see Brännpunkt Baltikum, pp. 30-38.

[10] See Tomas Malmlöf with Roger Roffey, “Russian Defence Industry and Procurement”, in Persson, Russian Military Capability…; Igor Sutyagin, “Russia’s Military Reform: Why the Kremlin Needs the West”, RUSI Newsbrief, 9 dec 2016.

[11] See T.X. Hammes, Technologies Converge and Power Diffuses: The Evolution of Small, Smart, and Cheap Weapons, Policy Analysis No 786, www.cato.org.

I Skuggan Av Gotland Del 2 – Ingångsvärden

Sammanfattning

Det militärstrategiska värdet av norra Sverige samt Nordkalotten har ökat, sannolikt är det högre än under det s.k. kalla kriget. Sett till en konfliktsituation mellan Ryssland och NATO, kan utgången vid en konflikt på längre sikt mellan de båda antagonisterna avgöras i inom det geografiska operationsområdet. Således intar norra Sverige samt Nordkalotten en särställning som ett av de viktigaste militärstrategiska områdena i den nuvarande kraftmätningen som pågår.

Analys

I Sverige diskuteras oftast ett militärstrategiskt viktigt område – Gotland, trots Sverige i dagsläget har minst fem,1 Norra Sverige, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund samt Göteborgsregionen. I det förra inlägget, belystes Norra Sverige i generella termer, detta inlägg kommer fokusera på och förklara de bakomliggande faktorerna, eller om man så vill ingångsvärdena, till varför Norra Sverigesstrategiska vikt har ökat och kommer öka, i takt med ett sannolikt försämrat omvärldsläge.

Tre övergripande faktorer framträder tydligt, som i sin tur går att bryta ned till ett flertal underfaktorer, till varför Norra Sverige börjar inta en strategiskt viktig position. Den första faktorn är den förändrade ryska marina doktrinen. Den andra faktorn är den, sannolikt, med förmågor snart upprättade ryska avreglingszonen i södra Östersjön. Den tredje och avslutande faktorn är den ryska arktiska fokuseringen. Här skall tilläggas att detta skall läsas ur perspektivet av ett konfliktscenario, mellan Ryssland och NATO, med snabbt uppkommit händelseförlopp. Såsom en incident, som eskalerar vid en sedan tidigare kraftigt försämrad säkerhetssituation, vilket får ses som det sannolikaste scenariot.

Den första faktorn, d.v.s. den ryska maritima doktrinen fastställdes av Rysslands President, Vladimir Putin, den 26JUL2015.2 I det dokumentet går det att uttyda vissa inriktningar som kommer påverka norra Sverige. Varav det är två geografiska områden, som främst utgör denna påverkan. Det ena området är Arktis det andra området är Atlanten. Där Atlanten förefaller, i dokumentet, inneha en högre prioritet, när områden rangordnas i olika text stycken. NATO:s ökade aktivitet längs med Rysslands gräns och närområde anges som en direkt konsekvens till fokusering på Atlanten.3

I händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO kommer Atlanten bli direkt avgörande för NATO, för att erhålla förstärkningar från Nordamerika, då det får anses som sannolikt att Europa i dagsläget ej har den mängd förband som krävs för att effektivt kunna försvara de baltiska staterna och Polen.4 Sannolikt är det den ryska Norra marinen (NM) som har till uppgift att agera i Atlanten, en uppgift de även hade under det kalla kriget.5 För att kunna påverka dessa transporter krävs det att NM ostört/obehindrat kan ta sig ut i Atlanten.

För att Ryssland skall kunna påverka NATO i Atlanten blir det för dem synnerligen viktigt att direkt eller indirekt utöva kontroll över delar av norra Norge, Björnön, Svalbard samt Island, därtill neutralisera de delar av SOSUS systemet som ligger utlagda i Barents hav, Norska havet samt i det s.k. GIUK-N gapet.6 På motsvarande sätt blir det viktigt för NATO att kunna utnyttja dess tekniska inhämtningssystem men även de tidigare nämnda terrängområdena.

Indirekt kommer detta innebära att både den svenska och finska delen av Nordkalotten blir synnerligen intressant för både NATO och Ryssland. Detta terrängområde angränsar till, för de båda parterna, ett sannolikt operationsområde, vilket gör den svenska och finska terrängen till ett intresseområde. I sammanhanget bör ett uttalande av den norska försvarsministerns beaktas. Försvarsministern påtalar att Ryssland i dagsläget innehar förmågan att markant  påverka NATO flottrörelser i Norska havet, detta inverkar sannolikt även negativ på NATO förmågan att hindra NM förflyttning ut i Atlanten.7

Ur ett logistik perspektiv skulle det sannolikt underlätta för NATO att genomföra förflyttningar över både svenskt och finländskt territorium till Finnmarksområdet, då infrastrukturen är mer utbyggd på den svenska och finska sidan. Vid flygtransport skulle förflyttningssträckan minskas och därmed tidsåtgången från t.ex. södra och mellersta Norge, till Finnmarksområdet. På motsvarande sätt borde även en markoperativ transport av förband gå snabbare över svenskt och finländskt territorium till Finnmarksområdet, som minst öppnar det upp ytterligare en framryckningsaxel vid en markoperativ transport, vilket ökar framryckningshastighet och minskar sårbarhet. Det ingångna värdlandsavtalet med NATO, möjliggör som bekant sådana förflyttningar.8

Nästa faktor som ökar den strategiska vikten av norra Sverige, utgörs av den snart upprättade ryska avreglingszonen i södra Östersjön.9 Ett intressant fenomen som uppstår med avreglingszoner, men sällan berörs, är den s.k. "kanaliseringseffekten".10Vad en avreglingszon i södra Östersjön gör, förutom att stänga ett område, är kort och gott att den tvingar en opponent i en annan riktning och vidta andra åtgärder, vilket även kan göra en opponent mer gripbar. Vad avser verkansavstånd o.dyl. får det anses som sannolikt att den ryska avreglingszonen startar strax öster om Bornholm och där täcker in båda sidor av Östersjön.11Den ryska avreglingszonen skulle även kunna förstärkas med sjömineringar, utlagda med flygplan och ubåtar,12 främst norr och söder om Öresund.

Vad avser tillförda förband som genomför sjötransport, från främst Nordamerika, så tvingas dessa antingen genomföra truppförstärkningar norr eller söder om Östersjön till de baltiska staterna, därtill får det anses vara tveksamt att de skulle gå in i vad som förefaller vara en enklare rysk maritim avreglingszon i Norska havet och där genomföra urlastning. I det nordliga alternativet får det anses som sannolikt att urlastning sker i Göteborgshamn m.h.t. dess kapacitet,13 och förbanden förflyttas därefter över svenskt territorium. Slutligen genomförs sjötransport över norra Östersjön till de baltiska staterna. Ett sydligt alternativ innebär sannolikt urlastning i hamnar vid Nordsjökusten och förbanden förflyttar sig via Tyskland och Polen in i de baltiska staterna, därtill torde den snart förhandslagrade amerikanska brigaden i Nederländerna,14förflyttas på detta vis, där personalen sannolikt flygs in.

Ett avslutande tredje alternativ är att man flyger in stora delar av personalen för den förhandslagarade Marine Expeditionary Brigade (MEB) i Tröndelag och därefter genomför en marktransport genom Sverige därefter sjötransport till de baltiska staterna, vilket viss information som framkommit kan tyda på.15Därtill kan namnet på den förstärkningsdel som numera är stationerad i Norge från marinkåren indikera att dess operationsområde är betydligt större än enbart Norge, vilket det var under det kalla kriget.16 Detta alternativet ökar den strategiska vikten av Norra Sverige, då främst av mellersta Norrland. Då det kommer ligga i både NATO och Rysslands intresse att antingen skydda respektive påverka den förhandslagrade MEB:en i Tröndelag. Därtill får det ses som sannolikt att delar ur denna MEB kommer utnyttjas för att förstärka norra Norge varvid den första faktorn träder in.

Oaktat valet av alternativ så kommer transporterna bli gripbara, då de i huvudsak kommer kanaliseras till ett fåtal väg- och järnvägsalternativ. Där insatser med kryssningsrobotar, flygangrepp eller sabotageförband gentemot sårbara punkter kraftigt kan försena transporterna, utöver den redan ökade tiden då förstärkningarna ej kan förflyttas direkt till de baltiska staterna. Således kan man inte enbart se en avreglingszon ur en luft- och sjödimension utan markdimensionen måste även beaktas, då det dramatiskt kan utöka den faktiska räckvidden på en avreglingszon.

En annan underfaktor vilket får ses som trolig i dagsläget, är att Östersjömarinen (ÖM) med sin huvuddel enbart kommer verka Östersjön i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO. Detta utifrån det faktum att Ryssland ej genomfört någon omfattande övningsverksamhet i Atlanten med ÖM. Därtill medger, sannolikt, inte storleken på ÖM att de kan delas i två separata strategiska riktningar, såsom Östersjön och Atlanten.17Troligtvis kommer ÖM agera i södra och norra Östersjön för att där, dels skapa ytterligare en dimension i avreglingszonen, dels påverka de redan befintliga NATO flottförbanden som finns i Östersjön, samt möjliga överskeppningsföretag till Baltikum från svenskt territorium. Därmed blir det än viktigare att NM kan förflytta sig säkert ut i Atlanten.

Den tredje och avslutande faktorn är Rysslands fokusering kring Arktis, här kommer enbart den militära dimensionen och i den västra delen av Arktis beröras. Denna faktor består av två underfaktorer. Den ena är att skydda det s.k. bastionområdet, den andra är att skydda Ryssland gentemot fjärrstridsmedel som kan tänkas komma över norra Ryssland mot mål i västra och mellersta Ryssland.

Det s.k. bastionområdet förefaller fortfarande utgöra ett centralt tänkande i Ryssland, möjligt ännu viktigare nu än under det kalla kriget.18 Bastionområdet utgör det område i Barents hav där en huvuddel av de ryska ballistiskt kärnvapenbärande ubåtarna kommer befinna sig, i händelse av en väpnad konflikt. Bastionområdet utgörs dels av ett fördröjningsområde, dels av ett hindraområde gentemot NATO. Fördröjningsområdet kan enkelt beskrivas som det Norska havet och hindraområdet Barents hav. I fördröjningsområdet skall NATO flott- och flygstridskrafter påverkas och i hindraområdet skall de stoppas. Syftet med detta är att skydda de kärnvapenbärande ubåtarna, men även skydda viktig infrastruktur för dessa, såsom långräckviddig förvarningsradar o.dyl.19 Detta innebär att en stor del av Nordkalotten utgör ett intresseområde för Ryssland, i syfte att kunna genomföra denna strategi.

Skyddet gentemot fjärrstridsmedel som kan tänkas förflytta sig över norra Ryssland, har accentueras på senare tid.20Detta hot förefaller främst mötas med uppbyggnad av  sensorkedjor och till del med kvalificerat luftvärn. Detta i sig är ingen avgörande faktor till att det strategiska värdet av norra Sverige ökar. Dock ligger det som en underfaktor tillsammans med de tyngre faktorerna och övriga underfaktorer som skapar en helhetsbild kring en ökad strategisk vikt av norra Sverige, och troligtvis en än större strategisk vikt på medellång sikt. En annan stödjande underfaktor som indikerar en ökad strategisk vikt, är vad som förefaller vara en ökad informationsinhämtning i norra Sverige av främmande makt/makter.21

För att rekapitulera, Sverige utsätts för ett strategiskt korstryck, både från norr och söder som ökar den strategiska vikten av Norra Sverige och främst delen av Nordkalotten. Den ryska Norra marinens behov av att kunna påverka sjöförbindelserna i Atlanten samt försvara det s.k. bastionområdet i Barents hav och vice versa NATO behov av att kunna skydda och påverka de två tidigare nämnda delarna, ökar den strategiska vikten av området.

I dagsläget har USA två förrådsställda enheter i Europa, inom närtid en pansarbrigad i Nederländerna samt en MEB i Norge. Detta är vad USA snabbt kan stödja NATO med i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt. Vilket även ökar den strategiska vikten av sjöförbindelserna över Atlanten mellan Nordamerika och Europa. För NATO utgör det sannolikt en ödesfråga om förband kan överföras från Nordamerika och för Ryssland att kunna påverka dessa transporter över Atlanten.

Den största förbandsenheten är MEB:en i Norge på närmre 15,000 man totalt. Detta gör att MEB:en blir ett tyngdpunktsförband, för att kunna insättas snabbt i Europa samt norra Norge, därmed ökar även den strategiska vikten av mellersta Norrland. Avreglingszonen i södra Östersjön ökar Norra Sveriges strategiska vikt, då kanaliseringseffekten sannolikt tvingar NATO till att utnyttja MEB:en för att förstärka de baltiska staterna.

Avslutningsvis utgör den ökade ryska fokuseringen, t.om. högre än under det kalla kriget, på bastionområdet att den strategiska vikten kring Nordkalotten nu blivit än högre än under det kalla kriget. Sammantaget utgör dessa tre faktorer en tydlig indikering på att den strategiska vikten av Nordkalotten i dagsläget har blivit än högre än under det kalla kriget. Båda antagonister har begränsat med resurser i händelse av en konflikt varvid vikten att optimera sina förutsättningar för att kunna lyckas kommer vara avgörande. Därmed sätts även Nordkalotten i ett särskilt viktigt perspektiv, för att kunna skapa dessa förutsättningar för båda parter blir det geografiska området synnerligen viktigt. Slutligen så innebär det att den strategiska vikten av vad som benämns norra Sverige i militärstrategiska sammanhang har ökat väldigt mycket och tydligt.

Slutsats

En väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO kan i mångt komma att avgöras i den nordligaste delen av norra Europa. Den avgörande faktorn är hastighet i förflyttning av förband, vilket kommer avgöra vem som kan påverka vem och därmed försegla utgången i händelse av en väpnad konflikt. Sverige och Finland som är placerad mitt emellan två antagonister kommer sannolikt ej kunna stå utanför en sådan kraftmätning. Således samma strategiska förhållanden som råder i södra Östersjön råder nu i Nordkalotten d.v.s. i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO kommer övriga stater dras in i den. Utifrån de faktorer som tagits upp får det ses som sannolikt att en konflikt som startar i södra Östersjön, samtidigt kommer sprida sig till Nordkalotten. Dock kan utgången i södra Östersjön till del eller helt avgöras kring utgången på Nordkalotten.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Air, Space & Cyber Conference 1 (Engelska)
Aldrimer 1, 2 (Norska)
Center for Strategic and International Studies 1 (Engelska)
Deutsche Welle 1 (Engelska)
Foreign Affairs 1 (Engelska)
Försvarsmaten 1 (Svenska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Göteborgs Hamn AB 1 (Svenska)
Navy Recognition 1 (Engelska)
Reuters 1 (Engelska)
RIA Novosti 1 (Ryska)
Russia Beyond The Headlines 1 (Engelska)
Rysslands President 1, 2 (Engelska, Ryska)
Stars and Stripes 1 (Engelska)
Stratfor 1 (Engelska)
Sveriges radio 1 (Svenska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4(Svenska)
The Telegraph 1 (Engelska)
The Guardian 1 (Engelska)
U.S. Army 1 (Engelska)
US Mission to NATO 1 (Engelska)
YLE 1 (Svenska)

Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015.
Hobson, Rolf. Kristiansen, Tom. Navies in northern waters 1721-2000. London: Frank Cass, 2004.
Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok
Petersen, Phillip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Arlington: Office of Net Assessment, 2014.
Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004, E-bok.
Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok.
Wiśniewska, Iwona et al. Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, E-bok.

Slutnoter

1 Försvarsmakten. Grundevik, Berndt. Arméutveckling – Debatt om nationellt försvar. 2011. http://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2011/10/10/armeutveckling-%E2%80%93-debatt-om-nationellt-forsvar/ (Hämtad 2017-01-17)
2 President of Russia. Russian Federation Marine Doctrine. 2015. http://en.kremlin.ru/events/president/news/50060 (Hämtad 2017-01-17)
3 Prezident Rossiyskoy Federatsii. Morskaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2015. s. 19-20.
The Telegraph. Oliphant, Roland. Putin eyes Russian strength in Atlantic and Arctic in new naval doctrine. 2015. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11765101/Putin-eyes-Russian-strength-in-Atlantic-and-Arctic-in-new-naval-doctrine.html (Hämtad 2017-01-17)
Deutsche Welle. Russian navy to focus on energy-rich Arctic, Atlantic oceans. 2015. http://www.dw.com/en/russian-navy-to-focus-on-energy-rich-arctic-atlantic-oceans/a-18609091 (Hämtad 2017-01-17)
4 Air, Space & Cyber Conference. Lessons from EUCOM. 2016. http://secure.afa.org/events/Conference/2016/recordings/Monday-155pm-Breedlove.asp (Hämtad 2017-01-17)
Aldrimer. Stormark, Kjetil. Tar 1-2 måneder før NATO kan hjelpe. 2016. https://www.aldrimer.no/1-2-maneder-for-natos-hovedstyrke-kommer/ (Hämtad 2017-01-17)
The Guardian. Traynor, Ian. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2011. https://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-baltics (Hämtad 2017-01-17)
5 Hobson, Rolf. Kristiansen, Tom. Navies in northern waters 1721-2000. London: Frank Cass, 2004, s. 276
6 Petersen, Phillip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Arlington: Office of Net Assessment, 2014, s. 15-16, 18.
Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok, s. 167, 180-181,
Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004, E-bok, s. 21-22, 172.
Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3137, 3160.
7 Reuters. Shalal, Andrea. Stone, Mike. Norway urges Trump to issue predictable, clear policy on Russia. 2016. http://www.reuters.com/article/us-norway-russia-nato-idUSKBN13R2RA (Hämtad 2017-01-17)
8 YLE. Lindström, Lukas. Haglund: Finland ingår Natoavtal nästa vecka. 2014. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/08/27/haglund-finland-ingar-natoavtal-nasta-vecka (Hämtad 2017-01-17)
Sveriges radio. Holmström, Patrik. Värdlandsavtalet röstades igenom i riksdagen. 2016. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6440241 (Hämtad 2017-01-17)
9 Wiśniewska, Iwona et al. Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, E-bok, s. 17-18.
10 Stratfor. The Importance of Area Denial in War. 2016. https://www.stratfor.com/analysis/importance-area-denial-war (Hämtad 2017-01-17)
11 Center for Strategic and International Studies. Williams, Ian. The Russia – NATO A2AD Environment. 2017. https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/ (Hämtad 2017-01-14)
Globalsecurity. Project 877/636 Kilo. 2011. http://www.globalsecurity.org/military/world/russia/877-specs.htm (Hämtad 2017-01-17)
13 Göteborgs Hamn AB. Om Göteborgs hamn. 2017. https://www.goteborgshamn.se/om-hamnen/omgoteborgshamn/ (Hämtad 2017-01-17)
14 U.S. Army. McDonald, Jacob. Prepositioned equipment site officially opens in Netherlands. 2016. https://www.army.mil/article/179831/prepositioned_equipment_site_officially_opens_in_netherlands (Hämtad 2017-01-17)
15 Foreign Affairs. Neubauer, Sigurd. The Plan to Deploy U.S. Troops to Norway. 2016. https://www.foreignaffairs.com/articles/norway/2016-11-09/plan-deploy-us-troops-norway (Hämtad 2017-01-17)
Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/ (Hämtad 2017-01-17)
16 Stars and Stripes. Vandiver, John. US Marine force in Norway to eye Arctic and beyond. 2017. http://www.stripes.com/news/us-marine-force-in-norway-to-eye-arctic-and-beyond-1.447697 (Hämtad 2017-01-17)
US Mission to NATO. Twitter inlägg, Januari 10, 2017, 14:52, https://twitter.com/USNATO/status/818817899934679041
17 Kontinuerlig uppföljning av det ryska försvarsministeriets nyhetsrapportering, http://function.mil.ru/news_page/country.htm
Russian Ships. Russian Navy 2016. 2016. http://russianships.info/eng/today/ (Hämtad 2017-01-17)
18 Reuters. Shalal, Andrea. Stone, Mike. Norway urges Trump to issue predictable, clear policy on Russia. 2016. http://www.reuters.com/article/us-norway-russia-nato-idUSKBN13R2RA (Hämtad 2017-01-17)
19 Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20-21.
20 RIA Novosti. Dlya chego amerikanskiye bombardirovshchiki V-52 letayut vdol' rossiyskoy Arktiki. 2016. https://ria.ru/analytics/20160809/1473914972.html (Hämtad 2017-01-17)
Russia Beyond The Headlines. Litovkin, Nikolai. Russia expands its presence in the Arctic. 2016. http://rbth.com/defence/2016/12/26/russia-expands-its-presence-in-the-arctic_668653 (Hämtad 2017-01-17)
21 Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt kartläggning av norrbottnisk infrastruktur. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-norrbottnisk-infrastruktur (Hämtad 2017-01-17)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Kiruna kommun skärper säkerheten. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/kiruna-kommun-skarper-sakerheten (Hämtad 2017-01-17)
Sveriges Television. Larsson, Erica. Nilsson, Ellika. Liebermann, Andreas. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige (Hämtad 2017-01-17)

Sveriges Television. Larsson, Erica. Jones, Linda. Misstänkt kartläggning av akutsjukvård – rapporterad till SÄPO. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-akutsjukvard-rapporterad-till-sapo(Hämtad 2017-01-17)

Putin, Xi och Trump: ekvation med en obekant

av Mats Bergquist

Man hävdar i den internationella diskussionen inte bara att USA det senaste dryga decenniet förlorat mark till Kina, att Ryssland trots de senaste årens upprustning, är så mycket svagare än under Sovjetregimen samt att nya maktcentra växer fram. Men alltsedan Donald Trump överraskande valdes till USA:s 45:e president har analysen av hans tänkbara utrikespolitik fokuserat på hans relationer till Moskva respektive Beijing. Debatten handlar således, föga förvånande, fortfarande om förhållandet mellan stormakterna, vilket också Putins och Xis agerande under senare år åter betonat. Tendenserna till maktfragmentering är en realitet men går inte så fort och har nu åter kommit i skymundan.

Donald Trumps uttalanden om storpolitiken under valkampanjen och sedan han valts har tenderat att vara mycket kontroversiella. De har tolkats som att Trump vill skaka om i systemet. Det bör dock anmärkas att en person som uppenbarligen snarare än att föra ett resonemang levererar grammatiskt ofta ofullgångna utropstecken via Twitter inte är lätt att tolka. Normalt arbetas den amerikanska politiken fram genom en oftast, särskilt under Barack Obama, noggrann konsultationsprocess. Nu gör den valde, men inte tillträdde, nye presidenten som det verkar spontana och oftast kontroversiella uttalanden. Här finns en redan synlig källa till politiska konflikter.

Positiva referenser från Trumps sida till Putin har tolkats som att han skulle vara beredd träffa en överenskommelse med Moskva i syfte att förbättra de allt sämre relationer som USA under Obama haft med Ryssland. Spekulationer om vad en sådan ”deal” skulle gå ut på har varit många. Det är åtskilligt som Putin tycks vilja åstadkomma: minskade sanktioner, vidare en ”Torschluss” – inga nya medlemmar – för Nato samt en accept av annekteringen av Krim. Putin krävde i december 2016 i sitt årliga anförande om nationens tillstånd strategisk likställighet (med USA), när han betonade att frånvaron av sådan likställdhet vore farlig. Men detta är något som successiva amerikanska presidenter sedan murens fall förvägrat Ryssland. Är Donald Trump beredd göra detta?

Men vad skulle USA få i stället, utöver ett allmänt löfte från Putin att om han får vad han vill ska han uppföra sig väl? Är en rysk evakuering av östra Ukraina alls tänkbar? Krims annektering lär vara oåterkallelig. Det område där de båda ledarna tycks ha samma syn gäller ju kampen mot IS. Men ett gemensamt agerande mot kalifatet gynnar också Iran, som flera av Trumps ledande medarbetare, som blivande försvarsministern James Mattis och säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, ser som USA:s stora fiende. Men annars? Några hotell i Moskva? Stormaktspolitiken är emellertid inget Monopolspel. USA skulle riskera att anklagas för att genom olika eftergifter hålla revisionisten Vladimir Putin på gott humör. Det är inte svårt att förstå varför Muenchen- eller Jaltasyndromet börjar dyka upp igen i debatten i Europa.

USA: s relationer med Ryssland har under senare år blivit allt sämre. Med Kina har USA, med viss svårighet, lyckats upprätthålla någon form av dialog även om den kinesiska maktutvecklingen, framför allt i Sydkinesiska sjön, tydligt stör Washington. Till följd av Putins utrikespolitik har förskjutningen av den storpolitiska tyngdpunkten mot Asien för USA:s del blivit på hälft. Nu har Donald Trump redan under valkampanjen signalerat att han, vid sidan av IS, ser Kina som huvudfienden. Genom Trumps egna Twitterkommentarer till sitt telefonsamtal med Taiwans president nyligen kan man läsa sig till att han antingen inte riktigt förstår eller struntar i de politiska åtaganden som USA gjort för 45 år ang den s k one China-politiken. Trump menar att han vill ha något i stället om han skulle erkänna Kina som ett land, inkl Taiwan, sannolikt appreciering av den kinesiska valutan eller löfte om stopp för bas­upp­bygg­naden i Sydkinesiska sjön. Det är ytterst osannolikt att Kina ett ögonblick skulle ens reflektera på att justera sin principiella syn på landets territoriella integritet. Att Trump aviserat att USA för egen del inte skall tillträda TPP (Trans-Pacific Partnership), ökar faktiskt endast Kinas roll i Asien. Trump förefaller således redan ha skjutit sig i foten.

Så långt har vi hållit oss till vad hittills Trump sagt eller antytt. Men hur kommer det att te sig i praktiken efter den 20 januari då han tar över? Det vet vi givetvis mycket litet om. Eftersom Trumps s k attention span tycks vara begränsat kan han, utöver några grundläggande värderingar, komma att ändra sig många gånger. Någon ledning kanske man kan få av de ministrar och rådgivare han så långt valt eller nominerat. Hans kabinett består av en blandning av miljardärer och generaler, bland vilka de tillträdande utrikes- och försvarsministrarna, Exxonchefen Rex Tillerson respektive marinkårsgeneralen James Mattis, har fått goda vitsord och så långt klarat senatsförhören väl.

Men nästan lika viktiga blir, på grund av ledande ministrars bristande erfarenheter av regeringsarbete, de nomineringar han kommer att förelägga senaten för posterna som biträdande ministrar och ytterligare två politiska nivåer (Deputy Secretary, Under Secretary resp Assistant Secretary), inalles flera tusen personer. På det säkerhetspolitiska fältet väckte den protestskrivelse som dryga 60 centrala republikanska veteraner publicerade under valkampanjen mycken uppmärksamhet. De som skrev på detta upprop lär inte, om de inte direkt gör avbön, komma ifråga för några poster i Trumpa­dministra­tionen. Detta begränsar uppenbarligen urvalet, även om det i tankesmedjor och på universiteten alltid finns personer som vill smaka maktens sötma. Men de allra flesta av dem har ingen erfarenhet av att verka inom administrationen. Här kan Trump komma att stöta på problem med att få senatens godkännande, varunder existerande utrikespolitiska meningsskiljaktigheter inom det republikanska partiet lär visa sig. Den republikanska majoriteten är endast 51-49. Det är ytterst ovanligt att senaten nekar presidenten att välja sina ministrar, men ganska vanligt att detta organ för att demonstrera sin makt väljer att fälla, eller vanligare vägra att ens ta upp specifika politiska tjänstemän till diskussion.

Det finns goda skäl att anta att den nya administrationens tänkande kommer att kollidera med verklighetens krav. Det är därför inte osannolikt att en eventuell smekmånad mellan Trump och Putin kan bli rätt kortvarig, vilket den förre i sin presskonferens den 11 januari föreföll inse.  Även om Trumps uttalanden om Nato tillhör dem som väckt mest uppmärksamhet, är det ändå troligt att han kommer att inse att de europeiska allierade (och Japan), trots i många fall jämförelsevis små försvarsbudgetar, inte saknar strategisk betydelse och att lojaliteten med USA inte kan mätas i pengar. En amerikansk isolationism a la 1920-talet är otänkbar i dagens värld, även om USA:s internationella engagemang och stödet för detta har minskat, framför allt till följd av Afghanistan och Irak, men också på grund av ekonomin.

Ett skäl för Donald Trump att närma sig Ryssland är de facto att, enligt principen två slår den tredje, bilda front mot Kina, som han uppenbarligen nu ser som sin huvudfiende. Frågan är hur intresserad Putin skulle vara av att fjärma sig från Xi och gå Trumps ärenden? Det rysk-kinesiska samarbetet, bilateralt såväl som inom ramen för Shanghai Co-operation Organization, har efter den successiva västliga isoleringen av Ryssland haft stort värde för Moskva, även om Ryssland numera i detta samarbete närmast är ”the junior partner” i förhållande till Kina.

Efter det amerikansk-kinesiska upptinandet 1972 intog Moskva t ex i Vietnam en låg profil för att inte riskera ännu närmare relationer mellan Washington och Beijing som då skulle kunna försämra Sovjets position. Richard Nixon och framför allt Henry Kissinger utnyttjade relationerna med Kina till att sätta press på Moskva. Den nu nittiotreårige (!) Kissinger, som besökt både Trump Tower och Beijing efter valet, månar om förhållandet till både Ryssland och Kina. Men detta passar t v inte in i Trumps världsbild som kräver fiender på vilka man kan skylla det som gått fel, vilket i Trumps värld är det mesta. Den typ av diplomati som Henry Kissinger bedrev under sin glanstid är nog ganska unik i senare historia.

Trump­administra­tionens främsta kort är troligen att han tills vidare är den okända faktorn i ekvationen Putin-Xi-Trump som de båda i ämbetet äldre statsledarna undrar över. Trump har ofta sagt att han i sin utrikespolitik vill vara oförutsägbar och överraska. Varför skall man tala om sina drag i förväg; det är bara att ge fienden ett försteg? Det är säkert lockande för en affärsman och icke-politiker som Donald Trump att då och då välta schackbrädet. Men det är förstås ett spel som också andra kan spela. Vladimir Putin har med viss framgång gjort det under senare år. Kina eftersträvar emellertid i första hand stabilitet och förutsägbarhet. Kina upplever sig inte som en revisionistisk stat utan vill ses som ordningens och legitimitetens upprätthållare, vilket kan komma att återspeglas när Xi Jiping kommer till World Economic Forum i Davos. Basutbyggnaden i Sydkinesiska sjön tjänar endast, enligt Beijing, till att försvara urgamla kinesiska intressen.

Den ryska revisionismen med dess ibland överraskande uttryck däremot nästan borgar för problem i relationen till ett USA också under Trump. Den påstådda ryska interventionen hackarvägen i den amerikanska valkampanjen kommer knappast att försvinna från agendan och har dessutom förstärkt misstron mellan den tillträdande presidenten och underrättelseorganen.

Att det kalla kriget under 40 år inte kom att urarta till en global katastrof berodde främst på att de båda supermakterna faktiskt försökte vara ganska förutsägbara och trodde sig veta var de röda linjerna fanns. Den statsledare som under denna period tog de största riskerna var den impulsive Nikita Chrustjov som under Berlinkriserna 1958 och 1961 samt framför allt under Cubakrisen 1962 spelade krona och klave med allas vår säkerhet. Det vore en historisk ironi om den synbarligen nästan än mer impulsstyrda amerikanske presidenten Trump, för att skaffa sig en bättre plats i ekvationen, i nattens tystnad kan företa sig något som Putin och/eller Xi skulle uppleva som hotfullt; när han twittrar sover nog i allmänhet de mera försiktiga rådgivarna. Häromdagen antydde han således möjligheten av en ny runda i vad avser kärnvapenkapprustning.

Den trots allt mest lugnande faktorn i bilden är att Donald Trump har en ideologisk anknytning till republikansk isolationism – och tyvärr misstänksamhet mot FN och multilateralt samarbete – och att han i detta hänseende faktiskt vill följa i Obamas fotspår och förhindra ytterligare amerikanska militära interventioner. Hans prioritet är infrastrukturen, ekonomin och jobbskapandet, vilket i första hand involverar handelspolitiken där han sannolikt kommer att vara aktiv. Detta  b o r d e  från hans sida leda till återhållsamhet med andra utrikespolitiska utspel. Å andra sidan kommer Trump säkert, ibland motvilligt, att tvingas agera på den internationella scenen oftare än han nu kanske tror. Relationen till Donald Trumps USA kommer att kräva av utländska betraktare försöker förstå vad som är spontana infall och vad som är grundläggande värderingar hos både presidenten och hans närmaste omgivning.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Gästinlägg: Förband i ett systemperspektiv


Nedan följer ett gästinlägg, denna gång från J.K Nilsson, en välkänd profil i den internetbaserade försvarsdebattsfären. Nilsson har bloggen "Väpnaren" som numera fungerar främst i formen av ett arkiv. Nilsson har en bakgrund i Flygvapnet och arbetar idag på FMV med vapen till flygande plattformar. Nilsson har dock en anställning i Försvarsmakten som reservofficer och tjänstgör främst under flygvapenövningar.

Nilsson kontaktade mig i samband med diskussionerna kring Patgb 360 som följde på de tidigare inläggen på bloggen, och önskade att få dela med sig av lite tankar han hade i ämnet "strid mot luftlandsättning", och tillföra ett flyg- och vapentekniskt perspektiv. Diskussionsvillighet och nya infallsvinklar uppmuntras av mig, och hans perspektiv ger ytterligare bredd till diskussioner kring det nationella försvaret och hur vi TILLSAMMANS bäst möter en angripare. Som vän av ordning vill jag såklart påpeka att Nilssons inlägg inte på något vis menar att spegla försvarsmyndigheternas syn på materiel, organisation eller användande. 

Golvet är ditt, J.K Nilsson!



Herr Flax har ju som vi sett öppnat för en välgörande diskussion om nyttan med motoriserade förband i Svenska armén. I Herr Flax ursprungliga inlägg så ställdes frågan; "Men vad ska de göra när de väl är framme?", vid påpekandet att förbanden kan röra sig snabbt över långa sträckor. Visserligen är förbandet ett system i sig och blir så användbart som innehållet i form av teknik, taktik och procedurer medger, men ett förband existerar inte heller som ensam kloss utan återfinns i ett ytterligare systemsammanhang. Jag vill med detta kortare inlägg lämna min syn på hur flyget kan bidra i denna strid.

Låt oss tänka att våra stridsflygförband inte kan avvärja en fientlig luftlandsättning då fienden kraftsamlar sitt jaktflyg och uppträder på ett sådant vis att vårt flyg inte kan påverka fiendens luftlandsättningsförband när de befinner sig i luften. Om vi då har snabbrörliga markstridsförband så kan vi fördröja och kanske även binda dessa förband på marken, intill dess att vi med andra förband i samverkan kan slå dem. Inledningsvis borde vi kunna påverka fienden med förband ur flera stridskrafter för att bryta dennes tempo och organisering. Om "om" inte funnits, tillsammans med Dublinkonferensen, så hade vi kunnat byta eget jaktflyg mot ett flyganfall med den utfasade Bombkapsel 90(BK90) efter att luftlandsättningen genomförts, men innan fienden klarat ut var man har all utrustning och gjort uppsittning för framryckning, det sårbaraste skedet i en luftlandsättningsoperation.Vad skulle vi kunna göra istället? Vad kan vi titta på framgent?

Internationellt så ser vi hur man utvecklar ersättning för bombkapslar/klusterbomber i bl.a. USA och Israel genom att tillverka de klassiska GP-bomberna ur Mark 80-serien på ett sätt som antingen medger en kontrollerad uppbrytning av bombskalet till lagom jämnstora splitterbitar eller med kulor/projektiler i bombskalet.

Vi har genom forskning och tekniktransferprogram i Sverige hamnat på förkant i denna teknikutveckling, grundforskningen är genomförd och man har genomfört prov på typlika stridsdelar, med mycket gott resultat. Det som återstår för oss och potentiella leverantörer är att produktifiera dessa stridsdelar och vi skulle med fördel kunna göra det själva. En sådan produktifiering skulle kunna gå mot att fylla det glapp som BK90 lämnade efter sig, helt enligt presentationen som jag länkar till i detta stycke. Pengar har redan avsatts för dessa materielprojekt, och steget till att packa om den provade teknologin är inte särskilt långt. Detta är en teknikutveckling som redan idag har delfinansierats av Försvarsmakten och genomförts av FMV och försvarsindustrin.

Vi har ett gott samarbete med Boeing som levererar Bombsystem SDB I till oss, så vi skulle kunna skapa en variant av SDB I som inte bara är gångbar för våra nationella behov, utan även har en exportpotential. Vi har en fullständig integration i Gripen, att byta stridsdel innebär inga extra kostnader för systemet. Går vi upp till Mk82 så kan vi genom GBU-49 kasta iväg ett flertal större men färre bomber på ett kortare avstånd. I skrivande stund genomförs integration av GBU-49 Lot5A som har zonrör för höjdbrisad. Detta krävs för att vi ska få riktigt bra effekt i det scenario jag beskriver. Nackdelen med GBU-49 är att den är personalintensiv att klargöra inför flygning och fällning så en alternativ utveckling för den här förmågan skulle kunna vara att istället integrera JDAM på Gripen.

Genom att ha ett systemperspektiv så kan vi lösa uppgifter genom synergieffekter där man kombinerar rörelse och verkan från två olika förband för att uppnå något som kräver betydligt större insatser och resurser ifrån försvarsgrenarna enskilt. 360-förbandet har mött kritik för att det är för "lätt", då det saknar slagkraft. Ett stridsflygförband har visserligen sin främsta uppgift i att möjliggöra handlingsfrihet till sjöss och på land genom att genomföra luftförsvar, men genom att kombinera dessa förband kan vi försvara oss där vi för tillfället är svagare. Vi har i dagens läge inte råd att fokusera på enskilda system och stuprörstänk mellan stridskrafterna, utan måste fortsätta försöka se till övergripande systemegenskaper och hur vi kan uppnå synergieffekter mellan de olika systemen och arenorna!



J.K Nilsson


Ytterligare underlag för den intresserade:

  * GMLRS alternative warhead engineer & manufacturing development phase test & evaluation.

* Färdig lösning med förfragmenterade flygbomber.