Varför denna vinkling TV4?

TV4 Nyheterna har i dagens sändningar tagit upp det ökade antalet kränkningar av svenskt luftrum och svenskt territorialhav. I år har hittills 20 kränkningar ägt rum, mot 11 förra året och 12 året innan. Så sent som andra halvan av november siffran som redovisades 12 st, vilket tyder på en rejäl ökning under andra halvan av 2016.

Tesen som inslaget byggs runt är att det är NATO-länder som står för de flesta kränkningarna. Det är helt korrekt och det är också så det har sett ut traditionellt vad avser luftrumskränkningar. Det är dock här inslaget tar en märklig vändning. I TV4:s inslag visas några av de bilder som Försvarsmakten tagit under identifieringar av utländskt stridsflyg i Sveriges närområde, respektive under övningar (bilderna finns att hitta på Försvarsmaktens hemsida).

Journalisten Ulla Danné påpekar i inslaget mycket tydligt att ”de allra flesta kränkningarna görs av NATO-länder. Bilden här visar t.ex. ett amerikanskt bombflygplan.” Samtidigt som Danné berättar detta visas en bild på en amerikansk B-52, flankerad av fyra st JAS 39.



Bilden är dock tagen under övningen Baltops 2015 där både Sverige och USA, samt en rad andra länder deltog. Den har därmed inte det minsta att göra med själva inslaget. Vill man däremot driva en vinkel så är det dock en tacksam illustration att använda. Eftersom Försvarsmakten är noga med att lämna med en bakgrund till varje bild som man släpper till media, kan det heller inte röra sig om något misstag. TV4 verkar istället aktivt ha bortsett från informationen. (Samma pressbild återfinns t.ex. i denna DN-artikel från juli 2015, men med rätt bildtext)

Danné skiftar därefter till att berätta att ”Ryssland har bara gjort sig skyldigt till enstaka fall de senaste åren”, vilket är helt korrekt. Man ska dock ha med sig att den luftrumskränkning Ryssland gjorde sig skyldig till under 2014, beskrevs som den grövsta Sverige sett under många år och som del av en medveten operation enligt dåvarande utrikesminister Carl Bildt. Den kränkning som Ryssland gjort sig skyldig till i år rörde ett grovt överskridande av det diplomatiska tillstånd som fanns för ett forskningsflygplan, där man in i det sista försökte genomföra flygning i samband med genomförande av känslig svensk militär verksamhet i samma område.

Vad som helt saknas i inslaget är att sätta kränkningarna i kontext. Majoriteten av kränkningarna av svenskt luftrum rör sig om misstag vid färdplanering i samband med diplomatiskt tillstånd, felnavigeringar på grund av mänsklig faktor eller tekniska fel. Något som t.ex. SVT i sitt inslag från i november går in på, men som TV4 helt utelämnar.

Som jag skrivit flera gånger både på bloggen och i krönikor i Expressen, så är det i regel inte kränkningarna av luftrum och ovan vattnet som är allvarliga ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel. Det är istället den verksamhet som pågår precis utanför svenskt som utgöra den största anledningen till oro. Om detta nämner heller inte TV4 något alls, vilket är mycket beklagligt.

Varför TV4 Nyheterna valt att anlägga denna vinkel kring kränkningarna av svenskt luftrum och territorialvatten, kan man bara spekulera i.


Gästinlägg: Wallströms naivitet får inte stänga dörren till NATO

Den rödgröna regeringen med Margot Wallström i spetsen försöker stänga dörren till Nato genom att säga ja till en FN-resolution om en "kärnvapenfri värld". Resolutionen intentioner är i bästa fall goda, men det är naivt att tro att en FN-resolution på området i praktiken skulle kunna leda till en kärnvapenfri värld, särskilt med tanke på den maktbalans som råder i världen. Den fria världen bör inte gå före de ofria staterna med att avrusta sina kärnvapen. På just det här området är det inte särskilt klokt att vara ett föregångsland, det riskerar istället att hota vår egen säkerhet.

Konsekvenserna av resolutionen skulle kunna bli ödesdigra för Sverige, eftersom den kommer att kunna användas för att försvåra ett svenskt medlemskap i NATO. Man behöver dessutom fråga sig vilka konsekvenser ett undertecknande av resolutionen får för de redan ingångna bilaterala försvarssamarbeten som Sverige undertecknat med USA och Storbritannien? Utrikesminister Margot Wallström är väl medveten om att resolutionen skulle kunna sätta käppar i hjulen för ett svenskt medlemskap i Nato, och i värsta fall är det hennes huvudsakliga syfte.

För KDU är ett svenskt medlemskap i NATO lika mycket en självklarhet som en nödvändighet. I tider med ett allt mer osäkert säkerhetspolitiskt läge är det särskilt viktigt för Sverige att bibehålla sina goda relationer med NATO, USA och övriga västvärlden. Vi kan inte fortsätta att agera som om Ryssland inte rustar eller ökar sin närvaro i Östersjön. Ryssland och Vladimir Putin beter sig aggressivare mot sina grannländer än på mycket länge. KDU vill fördubbla försvarsanslagen, återinföra värnplikt för att fylla våra förband, men vi inser också att säkerheten måste byggas i samverkan med andra och därför förespråkar vi ett svenskt medlemskap i NATO.

Det faktum att regeringen i det tysta försöker stänga dörren till NATO genom resolutionen om kärnvapenfri värld vänder vi oss därför kraftigt emot. Regeringen måste nu istället ta ansvar för svensk säkerhet och möjlighet till att försvara oss. I detta ligger dels ett starkt svenskt försvar, men också medlemskap i NATO och de försvarsgarantier som följer med det. Med ett medlemskap minskar risken för angrepp samtidigt som vår försvarsförmåga stärks. Vi tänker inte låta den rödgröna regeringen äventyra våra möjligheter till ett NATO-medlemskap, därför att det också skulle äventyra svensk säkerhet. Det är dags för den rödgröna regeringen att börja ta ansvar för Sverige. Vi behöver inte den nya FN-resolutionen om en kärnvapenfri värld, det vi behöver är ett svenskt medlemskap i NATO.



Christian Carlsson
Förbundsordförande för KDU




Eric Dicksson
Förbundsstyrelseledamot för KDU

Om stridens psykologi – Del 1: Från Shell Shock till Happy American Syndrome

Människan i strid har studerats så länge krig har funnits. Trots det så är den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt sparsam Foto: National Archives (Public Domain) samt Anna Norén, Försvarsmakten/Combat Camera

Människan i strid har studerats så länge krig har funnits. Trots det så är den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt sparsam Foto: National Archives (Public Domain) samt Anna Norén, Försvarsmakten/Combat Camera

En kollega fick en gång uppgiften att agera instruktör för en pluton som med kort varsel skulle rotera iväg på en utlandsmission. Under en dag på skjutbanan frågade en soldat om anledningen till varför man sköt dubbelskott. Kollegan, väl förtrogen i både skytte och sjukvårdstjänst, berömde soldatens fråga som relevant att reflektera över densamma och svarade sakligt att dubbelskott med närliggande ingångshål gav parallella sårkanaler med massiv genomblödning som följd vilket dödade snabbare, något som gjorde skjuttekniken särskilt lämplig i närstrid. Svaret orsakade ett omedelbart uppror hos de högre officerare som följde utbildningen från sidan. Förklaringen som den yngre instruktören gett ansågs inte passande. De alternativa utläggningarna om dubbelskotten som följde innehöll förvisso upprepningar av frasen ”Mycket bly i luften”. Men vad de trodde att blyet gjorde efter att det färdats genom luften framgick däremot inte.

 

Att studera människor i konflikt har pågått lika länge som krig har funnits. Diskussioner om hur man bäst selekterar, utbildar och övar människor för att kunna prestera optimalt i stridssituationer är tidlösa. I de krigarkulturer som funnits genom historien uttrycks också liknande dygder och personliga kvalitéer som en duktig krigare anses bör besitta.

I striden kommer soldaten att tvingas hantera och överkomma de känslor av rädsla, stress och ångest som de allra flesta ofrånkomligen upplever. Risken att skadas eller dödas tillsammans med kravet att eventuellt behöva korsa den mentala tröskeln att själv skada eller döda en fiende, medför enorma påfrestningar. Men historien visar även att människan är märkbart resilient och kan lära sig att inte bara hantera utan till och med excellera, även i de mest påfrestande situationer.

Ironiskt nog är dock den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt begränsad, huvudsakligen av två anledningar. Den första är rent akademisk. Psykologi som vetenskaplig disciplin grundlades först under början av 1900-talet. Studier av människor i krig har innan dess ofta utgått från filosofi eller medicin. Stressreaktioner kallades under första världskriget för Shell shock. Läkarna som undersökte soldaterna kunde inte se några medicinskt fel på dem och menade därför att vad de observerade måste vara resultatet av tryckvågen från de briserande artillerigranaterna. Motsvarande fenomen har diskuterats filosofiskt av de flesta stora militärteoretiker som exempelvis Ardant du Picq vars verk Battle Studies utmärker sig från andra liknande verk just på grund av dess filosofiska resonemang runt människan i strid.

Den andra anledningen är rent praktisk. Att studera människor under strid innebär livshotande risker vilket gör den svårtillgänglig för forskare. Det som är skrivet om militär psykologi blir därför, med enstaka undantag, generellt vetenskapliga studier av forskare som aldrig satt sin fot i en konfliktzon eller rent personliga upplevelser från individer som har det.

Vissa goda exempel finns självklart. Bland de främsta brukar anses Ben Shalit som efter sin tid som chefspsykolog för IDF flyttade till Sverige och vid dåvarande FOA skrev Om konfliktens och stridens psykologi. Även Dave Grossmans bok On killing och dess uppföljare utmärker sig.

Det senaste århundradet har också sett ett antal stora militärpsykologiska genombrott. Will Schutz skapade FIRO-teorin genom att ha studerat personalen i kanontorn på Jagare under Koreakriget vilket banat väg för hur vi idag ser på grupprocesser och Vietnam Veterans Readjustment Study grundlade för diagnostisering och behandling av PTSD, men även hur traumatologiska effekter kan förebyggas och undvikas. Att systematiskt studera människor i pressade och ibland livshotande situationer ger unika insikter och erfarenheter. Inom bland annat ledarskap, grupputveckling och stresshantering har dessa ofta banat väg för utveckling och forskning inom både militära och civila organisationer.

Mycket återstår dock att göra och de skarpa insatser som Försvarsmakten deltagit i under de senaste 20 åren har tydliggjort många behov, även på det mänskliga planet. Bristen på vetenskapliga studier kombinerat med en övertro till andras praktiska erfarenheter leder stundtals till ”Happy American Syndrome”; En glad amerikan lejs in för att lära ut sitt egenutvecklade revolutionerande koncept att utbilda soldater vilket alltför ofta accepteras utan kritiskt granskande eller någon som helst diskussion om validitet och generaliserbarhet. Fenomenet har inom organisationspsykologin ibland benämnts för mimetisk isomorfism; När man strävar ett reducera egen osäkerhet genom att efterlikna andra organisationer som man upplever mer framgångsrika.

I rättvisans namn är självklart inte alla egenutvecklade koncept dåliga, och vi ska självklart värdesätta andras erfarenheter. Faran uppstår ofta i frånvaron av ett kritiskt förhållningssätt till koncepten och närvaron av misstro eller till och med ren okunskap runt de egna metoder som redan används.

På samma sätt som den relevanta litteraturen är sparsam inom området så är utbildning om de psykologiska aspekterna av våldsutövning och att döda sparsam på våra militära skolor. Förvisso berör både ledarskap och etik relaterade frågor. Men som det inledande exemplet visar finns det människor även inom organisationen som ännu inte fullt ut reflekterat över alla aspekter av sitt yrkesval. Ett kunskapsglapp som kan vara förödande den dag vi ställs inför en skarp situation.

Med start i detta inlägg kommer jag att skriva om ett antal områden inom den militära psykologin, utifrån både egna och  andras erfarenhet likväl som vetenskaplig grund och relevant forskning inom området.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi

Referenser

DiMaggio, Paul & Powell, Walter (1991). The iron cage revisited: Institutional isomorphism and collective rationality in organizational fields, i Powell, Walter & DiMaggio, Paul (Red) The new institutionalism in organizational analysis, The University of Chicago Press, Chicago

Du Picq, Ardant (1946) Battle Studies, Military Service Publishing Co., Harrisburg, PA (Fransk originalutgåva: Études sur les combat: Combat antique et modern, 1800)

Grossman, David A. (1995) On Killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society, Back Bay Books / Little, Brown & Company, New York

Kulka, R., Schlenger, W., Fairbank, J., Hough, R., Jordan, B., Marmar, C., Weiss, D. (1988) Contractual Report of Findings from the National Vietnam Veterans’ Readjustment Study: Volumes 1-4. North Carolina: Research Triangle Institute (Fulltext: http://www.ptsd.va.gov/professional/research-bio/research/nvvrs-docs.asp)

Leese, Peter (2014) Shell Shock. Traumatic Neurosis and the British Soldiers of the First World War, Palgrave Macmillan

Schutz, Will (1958) FIRO: A Three-Dimensional Theory of Interpersonal Behavior, Rinehart, New York

Shalit, Ben (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Shalit, Ben (1988) The Psychology of Conclict and Combat, Praeger Publishing

Gästinlägg: Agenten och Radion del 3 – Agentkommunikation på fältet

Nedan följer ett väldigt intressant och omfattande gästinlägg av Latitude 67N SIGINT. Inlägget avhandlar hur s.k. agentkommunikation sker i praktiken, från en agent och till dess uppdragsgivare, med hjälp av radiokommunikation. Har ni inte läst de tidigare två gästinläggen av artikelförfattaren rekommenderar jag varmt att ni gör det.

Have a good one! // Jägarchefen

Allmänt

I det första inlägget av "Agenten och radio" tittade vi närmare på hur kommunikationen från det egna landet till ambassad eller agent kan ske med speciellt fokus på kortvågskommunikation. I del II "Agentsändarna i Kaliningrad" diskuterades en underättelserelaterad station som troligen har Skandinavien som mål och som går under beteckningen "M01". I det här blogginlägget ska vi titta närmare på agentkommunikation från agent till uppdragsgivare d.v.s. agentkommunikation på fältet.

En av de besvärligare logistiska problem som uppstår vid fältarbete är hur agenten och dess ansvarige kontaktman ska kunna kommunicera och överföra information till varandra. Det kan t ex röra sig om dokument, fotografier på dokument, datamedia eller "ops notes" etc. Detta är en av de känsligaste momenten i arbetet då de fysiskt måste träffas alternativ besöka samma plats med korta intervall. "There is a paradox here: secret operations require communication" konstaterar CIA torrt i rapporten "Soviet Clandestine Nets" (http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/705606.pdf)

Det finns i den öppna litteraturen väl beskrivet tekniker för "döda brevlådor", "brush pass" mm för att överlämna fysisk information. Det har förekommit många olika experiment med att använda radio på området. Det i allmän litteratur mest kända exemplen är de telegrafisändare som användes av fältagenter under andra världskriget. Både tyska agenter i UK och de allierade använde sig av dessa för att kontakta sina uppdragsgivare och överföra information. I Wilhelm Agrells bok "Venona" beskrivs hur Sovjetiska GRU förefaller att ha byggt upp ett nät av sändare i Sverige och som dåvarande säkerhetstjänsten delvis kunde rulla upp.

I Viktor Suvorovs bok "Inside Soviet military intelligence" sammanfattar han agentens kommunikationsbehov på följande sätt: "Usually an agent who has worked for some years with the GRU will have as a minimum the following elements of communication: the secret rendezvous, long-range one-way radio link, short-range radio line or special link and a system of dead-letter boxes and signals. An agent group in addition is obliged in every case to have a long-range two-way radio link." I detta inlägg kommer vi att titta närmare på hur en sådan "two-way radio link" kan se ut.

För agenten är mycket vunnet om den inte behöver bege sig till samma plats som sin kontaktman och kontaktmannen kan slippa att lämna ambassaden och dra på sig kontraspionage. Ett nytt bekymmer, om man väljer att lösa problemet med radio är att agenten måste ha i sin ägo en mycket komprometterande utrustning som är svår att bortförklara.

USA och väst

I boken "The million dollar spy" beskriver Pete Earley utvecklingen av agentkommunikation. Adolf Tolkachev var en av CIAs viktigaste agenter under 1970 och 80-talet och överlämnade mycket kvalificerad information om utvecklingsprojekt inom sovjetiskt flyg. Det handlade t ex om stora mängder information om utveckling av exempelvis det kommande Su27-systemet, sovjetisk "Look down, shoot down"-radar, IFF-system mm. "Look down, shoot down"-förmågan ska betraktas i sammanhanget som möjligheterna att bekämpa kryssningsrobotar, ett nytt strategiskt hot vid den här tiden. Sammantaget hade agentens information oerhörda värden USA och påverkade enligt författaren direkt utvecklingen av västliga vapensystem, system för elektronisk krigföring och kompletta flygsystem. Det framträder tydligt i boken hur CIA gör stora ansträngningar för att minska exponeringen som agenten utsätter sig för i samband med överlämning av material och möten.


Man utrustar i det här fallet Tolkachev med en kortvågsradio för att ta emot envägsmeddelanden från CIA. Detta system kallas av CIA för IOWL "Interim-One-Way Link". Kortvågsradion, av vanlig konsumenttyp, kompletterades med vad som kallas i boen en "demodulator". Tolkachev skulle ansluta demodulatorn när ett meddelande skulle mottas. Sändningarna varade 10 minuter och det var möjligt att scrolla i en display för att se meddelandet. Ett meddelande kunde innehålla 400 5-grupper (2000 tecken). De första 3 siffrorna angav om det var ett verkligt meddelande eller fyllnadsmeddelande. Att en "demodulator" och "display" krävdes antyder att detta troligen var fråga om FSK-sändningar och antalet tecken i kombination med tiden det tog att sända ett meddelande en mycket låg baudrate.

SRAC "Short Range Agent Communications"

I boken "Spycraft" av Wallace, Melton, Schlesinger så beskrivs den första generationen av SRAC på följande sätt "The original SRAC systems exchanged [sic!] short-duration, encrypted radio-frequency messages of a few hundred characters in less than five secounds between two black-box transcivers." Det är troligt att författaren här gör misstaget att anta att det är tvåvägskommunikation, något som troligen implementerades först med 2a generationen av SRAC. Om vi kombinerar informationen om kan hastigheten ha varit ett par hundra baud. Detta antyder att systemet troligen fungerade på följande sätt:

1.      Agenten skriver sitt meddelande på papper: "Film slut sänd mer"
2.      Meddelandet omvandlas till siffror genom att ersätta varje bokstav med motsvarande position i alfabetet: a=01, b=02 osv.
3.      Kryptering genom användning av modulo-2 addition och OTP (one time pad). (Någon form av information om vilket OTP som används måste också ingå):

06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
24262 50591 26972 7 Kryptomassa - resultat av modulo-2 addition

4.      Det krypterade meddelandet matas in siffra för siffra i terminalen på en knappsats 0-9 och som visar i displayen vilken siffra som matats in.
5.      Sändning
6.      Kontaktmannen kan nu reversera processen med modulo-2 subtraktion för att få fram klartexten. Basstationen matar fram och visar siffra för siffra:

24262 50591 26972 7 Kryptomassa
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
= FILMSLUTSÄNDMER

I de första SRAC fanns ingen möjlighet för agenten att veta att denne verkligen var inom räckvidd för mottagarstationen. Det framgår inte vilka frekvenser systemet använder sig av. Här kan man tänka sig flera olika typer av strategier. En strategi är att lägga sig på ett band där annan trafik försvårar spaning eller automatisk registrering.

Den påföljande generationen fick kodnamnet Buster enligt Pete Earley. "Buster" beskrivs av författaren som följer: "With a tiny keyboard one and a half inches square, the agent would first convert a text message into a cipher code, then peck the code into the keypad. Once the data were loaded — Buster could hold 1500 characters — the agent would go somewhere within a thousand feet of the base station and press a 'send' button." Agentens terminal skickar sitt meddelande som tas emot och lagras i basstationen. Buster kunde inte själv kryptera meddelandet utan det krävdes att agenten gjorde detta i förväg. Terminalen ska ha haft en ensiffrig sifferdisplay .

Om det dessutom finns någon form av synkronisering, felrättande kod och omsändningar i systemet bör mängden tecken som överförts vara omkring 7000 bitar. Om hastigheten på första generationen av SRAC var omkring hundratalet baud är en tänkbar hastighet på 1500 baud om sändningen fortfarande ska hållas inom ca 5 sek. En brist som beskrivs i boken är att agenten inte fick någon kvittens på huruvida meddelande hade kommit fram korrekt.

På "Cryptomuseum.org" finns en utrustning beskriven som går under beteckningen CDS-501. (http://www.cryptomuseum.com/spy/cds501/index.htm). Detta skulle kunna vara "Buster" då många av detaljerna stämmer överens med beskrivningen av Buster, men överensstämmelsen är inte hundraprocentig. CDS-501 anges ha en kapacitet av 1596 tecken och ha en sändningstid på 4-21 sekunder beroende på antalet tecken som matas in. Stationen använder UHF och har en uteffekt av 1 W. Det innebär i praktiken mycket korta räckvidder.

Meddelanden matas in genom att använda ett tangentbord (A-Z samt skiljetecken). Siffror saknas och man får anta att de får matas in som text. Systemet har möjlighet till kryptering av meddelandet. En kryptonyckel matas in då stationen ställs i läge för detta. Kryptonyckeln uppges ha en längd av 19 tecken. (19x8 = 152 bitar). Någon form av kryptologisk algoritm finns således implementerad i systemet då 152 bitar är allt för kort för att fungera som en OTP. CDS-501 har inte någon display på de tillgängliga bilderna. Det innebär att agenten inte kan se vilket meddelande denne matat in.

I den instruktion som medföljer CDS-501 framgår att agenten ska trycka på SEND, vänta 30 sekunder och därefter trycka på "INTERROGATE" för att få en kvittens på att meddelandet nått fram. En lampa tänds om meddelandet nått mottagarstationen.

Den tredje generationen av systemet kom att få namnet "Discus" eller "Iskra" och hade flera förbättringar. Först och främst kan vi konstatera att Discus förefaller ha haft en alfanumeriskt tangentbord och display. Även med Discus fick agenten en bekräftelse på att meddelandet mottagits. Ett system som torde vara ungefär samtida (mitten på 1980-talet) med Discus/Iskra är FS5000 / HARPOON. Harpoon utvecklades av AEG-Siemens för sk stay-behind-organisationer i västra Europa. (http://www.greenradio.de/htm2/e_fs5000.htm) Specifikationerna för det systemet är en FSK-sändare med 3000 Baud vilket innebär en sändningstid på 0,8s för 55 tecken (a 8 bitar?). I fallet Harpoon torde kort sändningstid varit i fokus därav det lilla teckenminnet.

Det finns en uppgift om frekvensanvändning som skulle kunna kopplas till användning av "Discus". Cryptomuseum.org uppger att Polska kontraspionaget uppfattat korta sändningar på 348,560 Mhz i närheten av ambassaden. Polackerna ska ha lagt stora resurser på att pejla och hitta källan men utan att lyckas.

Under slutet på 1970-talet började man experimentera med satellitkommunikation för agenter. Satellitkommunikation på relativt höga frekvenser erbjuder flera intressanta möjligheter. Om sändaren inte är inom nära avstånd från kontraspionagets signalspaning är det mycket svårt att hitta och lägesbestämma signalen. De första testerna förefaller ha skett med kretsande satelliter i låg bana, sk LEO-satelliter. Bekymret med dessa är att de bara är tillgängliga en mycket kort stund vid varje plats. Under en tiden måste agenten lyckas sända sitt meddelande, annars måste man vänta till nästa satellitpassage. Fördelen med LEO-satelliterna är att lägre uteffekter kan användas och att riktverkan på antenner blir mindre betydelsefullt. Men, med en geostationär satellit som ständigt är tillgänglig har mycket stora fördelar och i slutändan förefaller systemet "Marisat" ha valts som platform av CIA. Marisat bestod av 3 satelliter positionerade på 72.5° E, 176.5° E och 345° E. Systemet erbjöd enligt tillgängliga uppgifter 3 transpondrar på UHF: två om 25 Khz bredd och en om 500 Khz. Antagligen användes 25 Khz-transpondern för att vidarebefordra agenttrafiken till en markstation. Adolf Tolkachev fick enligt "Million Dollar Spy" flera olika satcom utrustningar för att testa och utvärdera. Det verkar dock som om det inte fungerade väl av skäl som författaren inte nämare går in på. Troligen är uppgifterna fortfarande sekretessbelagada.

I en kontroversiell bok, “The Big Breach: From Top Secret To Maximum Security”, av Richard Tomlin beskriver han sin påstådda karriär hos MI6. I boken ingår en beskrivning av en brittisk sentida SRAC-lösning: "We also learnt how to use SRAC (Short Range Agent Communication). The agent writes a message on a laptop computer, then downloads it into the SRAC transmitter, the size of a cigarette packet. A receiver, usually in the British embassy, sends out a low-power interrogation signal that triggers the transmitter when the agent is close enough. For many years "Garfield the Cat" toys were popular with agents as their sucker feet allowed an agent to stick the transmitter on the side window of a car, giving a clear signal driving past the embassy."

Agentkommunikation i WP/Sovjetunionen

Det är signifikant för de sovjetiska (öststaterna i övrigt) att de förefaller haft stora bekymmer med att bygga lösningar med digital teknik. Istället har man fått förlita sig på lösningar som huvudsakligen bygger på analoga lösningar väsentligt längre än i väst. Halvledare var också en utmaning vilket gjorde att man höll kvar vid rörteknik mycket länge. Det ledde också till att utrustningarna kom att bli stora och klumpiga.

Det förefaller som systemen för specialförband (Spetsnaz / GRU Spetsnaz) och agentsystem flyter ihop, kanske med tanke på att att det i många fall är samma huvudman, exempelvis GRU. De både verksamheterna ligger nära varandra och överlappar i vissa situationer. Specifikt gäller det i krigstid.

Det går att se tre tydliga utvecklingssteg i den Sovjetiska/Ryska agentkommunikationen när det gäller radiokommunikation med hemlandet.

Den första generationen använde vanlig CW-kommunikation för förbindelse med hemmabasen. Det är portabla eller iallafall flyttbara utrustningar som arbetar på kortvågsbandet. Med hjälp av kortvåg kan långa avstånd överbryggas. Ett känt exempel på sådant utrustning är de som dåvarande svenska RKA (RadioKontrollAnstalten) kunde beslagta i och med att GRUs reservradionät i delvis rullades upp. Utrustningarna var i det fallet mycket stora och komplexa, i ett fall inbyggda i en fåtölj.

Det finns några exempel på att det funnits mekaniska CW-sändare som kunnat öka hastigheten på sändningen. De verkar vara tillgängliga omkring 1950. Troligen spelade mottagande in sändningen på band och genom att sänka hastigheten på bandet kunde tecknen avkodas manuellt.

Den andra generationen av utrustningar som introducerades på 60-talet var "CW-snabbsändaren". Med hjälp av inspelning eller annan teknik sändes ett antal CW-tecken i mycket hög hastighet. Det förefaller som att denna teknik i olika varianter var huvudlösningen som användes under kalla kriget. Ett sådant exempel är en agent som 1969 avslöjades i Holland. Han arbetade då för östtyska underrättelsetjänsten. Holländska säkerhetstjänsten fann komplett R-353-station ("PROTON") inklusive OTP-material. Stationen har flera intressanta egenskaper. Mottagaren i stationen har både CW och AM-mottagning. Detta stämmer väl överens med de observationer som är gjorda av utsändningar från GRU och KGB och som pågår än idag. De är ofta AM-modulerade eller använder en modulation som gör att det kan tas emot med AM-mottagare. Exempel på detta är exempelvis GRUs sändare M01 i Kaliningrad. (se "Agentsändarna i Kaliningrad"). Viktor Surorov beskriver systemet på följande sätt "Instructions to the agent are transmitted in the form of previously agreed phrases or numbers in ordinary radio programmes, or as a simple numerical code."

Exempel på utrustning:

En utrustning från början av 1950-talet är R-350 ORYOL ("Ugglan").

R-350 (Oryol)
Sändare: CW
Uteffekt: ?
Mottagare: CW och AM
Årtal: 1950-talet

Notera speciellt de inspelningar som finns tillgängliga på sidan och där det går att höra hur sändaren lät, både avstämning och trafik.

R-350M
Sändare: CW (Manuell CW samt snabbsändning 100-150 WPM)
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1955

R-353 PROTON
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till 500 WPM)
Uteffekt: 50 W
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1965

R-354 SHMEL
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning 70 WPM via knappsats samt upp till 1125 WPM (vid användning av 35mm film))
Uteffekt: 10 W
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1973

R-394K MARK1
Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till okänt antal WPM)
Mottagare: CW och AM
Årtal: omkring 1975

"Burst"-sändningarna togs troligen emot med sk R-355 mottagare. R355 är en mottagare som är specialkonstruerad för att ta emot sändningar och kan spela in dem på magnetband eller magnetskiva. Mottagaren kan ställas in för att ta emot olika typer av sändare och hastigheter. Tyvärr saknas uppgifter om var mottagarstationerna var belägna, men man kan misstänka att det kan ha funnits flera stationer i Baltikum och möjligen även på ambassaderna.

Flera av stationerna använder sig av vanlig 35 mm fotofilm för att åstadkomma snabbsändningen. Agenten delar upp filmen i två remsor. I dessa remsor stansas sedan meddelandet in som hål. När filmen matas genom snabbsändaren kodas olika morsetecken motsvarande "hål" resp "ickehål". Filmen var enkel att få tag på och väckte ingen uppmärksamhet vid inköp.

Notera att de flesta radiostationerna har engelsk text något som troligen ska förvirra kontraspionaget.

Den tredje generationen, som ser ut att dyka upp omkring 90-talet eller möjligen i slutet på 80-talet och framåt bygger på CW, FSK och PSK-sändningar. Hastigheterna på dessa kan varieras. FSK är i grunden ett digitalt sätt att överföra information. En av de första implementationerna av FSK är olika former av fjärrskrivare där en ton är "ett" och en annan ton "noll" och tecknet sänds som en serie av ett och noll. PSK använder signalens fasläge föra överföra ett respektive noll.

Det finns ett antal kända nyare stationer med olika utformning och användning. I "Inside soviet military intelligence" gör Viktor Suvorov två intressanta påståenden. Påståendena ska nog tas med en nypa salt på samma sätt som Spetsnazsoldater som klyver tändstickor med spadar på 10 meters avstånd. Men Suvorov ger intressant inblick i Sovjetiskt/Ryskt tänkande: "..agents and illegals are issued with small written instructions containing several types of ordinary current components which may be bought in any radio shop, and the means whereby they may be put together to make a long-range two-way set. This solves two problems at the same time. If an agent is arrested there is only to be found in his flat a pair of good Japanese receivers, a tape recorder and other components which can be bought in any shop. There is therefore no way that he can be suspected of any criminal activity. And secondly the problem of the transportation and secret storage of a radio set of comparatively large proportions is avoided. The GRU is continually looking at the market as regards radio sets and components, and working out new recommendations as to how they should be assembled."

Att GRUs illegalister och agenter skulle kunna bygga kraftfulla, fungerande, stabila radiosändare med "delar av radiomottagare" och andra enkla komponenter är inte troligt. De stora ansträngningar som gjorts att ta fram kvalificerad sändarutrustning tyder snarare på att användarna utrustas med dessa i förväg.

Vi får också av Suvorov veta att de flesta sändarna är inaktiva i fredstid: "In times of war, however, quick-acting and ultra-quick-acting sets are used, exploiting technical means of radio transmission in seconds or microseconds."

1. R-397OK (Okänt kodnamn)
Sändare: Troligen FSK
Uteffekt: 1,8 W (Mycket låg - korrekt uppgift?)
Mottagare: - saknas troligen
Årtal: omkring 1975

Det finns inte så mycket tillgänglig information om enheten. Den är emellertid mycket intressant av flera olika skäl. Arkitekturen skiljer sig på flera grundläggande sätt mot andra enheter. Dels är troligen sändaren och snabbsändaren integrerade med varandra, det kan vara en av första transistoriserade enheterna och stationen har också en mycket låg uteffekt. Till detta kommer att den troligen använder FSK-modulation.

Tangentbordet innehåller på känt maner endast siffror vilket innebär att Spetsnaz-soldaten eller agenten får omvandla meddelandet till siffror. Enligt webbsidan klarar sändaren att sända 20 grupper om 5 tecken var per sändningsomgång. R-014 Datcik hade en överföringshastighet om 75 eller 150 baud. 0-9 kan representeras med 4a bitars kod. Om man antar att överföring av siffrorna sker med 4a bitar och det tillförs lika många bitar till felrättade kod så blir det total antalet bitar att överföra ca 8 per tecken. 8 x 20 x 5 = 800 bitar. Med en hastighet om 75 baud skulle då överföringen ta ca 11s. Det är en relativt lång tid för en "burst"-sändare.

2. R-014 Datcik
Sändare: Kan anslutas till ett stort antal olika HF, VHF eller UHF-sändare.
Uteffekt: -
Mottagare: Saknas
Årtal: ca 1980

R-014 är en robust fältmässig snabbsändare som kopplas till en radio för att sända siffergrupper till en mottagarstation. Möjligheter till kvittenser eller tvåvägskommunikation förefaller att saknas. Systemet är ett rent överföringssystem som saknar kryptering. Det man velat uppnå med systemet är troligen att tillvarata de möjligheter som finns med FSK-sändning att införa felrättande kodning och öka överföringshastigheterna. Man kan anta att systemet kombineras med ett handchiffer eller i vissa fall krypteringsmaskiner i ren militär användning. Vid agentradiokommunikation är troligen handchiffer av någon form den enda tänkbara lösningen av praktiska skäl. Det finns inga öppna uppgifter om att Datchik skulle använts för agentkommunikation.

I ett digitalt system, som R-014, finns möjligheterna att genom att enligt ett visst mönster repetera, kombinera och addera bitar minska effekterna av sk "fädning", dvs att göra systemet mindre känsligt mot störningar eller varierande signalstyrka. Detta ökar antalet bitar som ska överföras, men gör överföringen säkrare.

3. R394 Mark 2 (Strizh)
Sändare: 1,5-13,5 Mhz
Uteffekt: 15W
Mottagare: A1, CW, A2
Årtal: ca 1989

Burstsändaren kopplad till Strizh har tre olika moder: CW, A2 och FM. CW motsvarar en automatiserad sändning av 50 tecken per minut. I läge A2, vilket troligen är FSK, ("Tone telegraphy") kan sändaren sända 203 grupper (om 5 tecken) på 1,2 sekunder vilket motsvarar 850 baud. Det tredje läget "FM" "phase telegraphy mode" avser troligen PSK (Phase Shift Keying) och medger sändning av 203 grupper på 0,5 sekunder. Det motsvarar en hastighet om 2030 baud om inga extra bitar läggs till.

Tillgänliga uppgifter saknas om mottagarutrustning avseende FSK-sändningar. Det är inte otänkbart att det idag finns ytterligare en fjärde generation tillgänglig idag som bygger på frekvenshopps- eller bandspridningsteknik.

Kortdistant agentkommunikation

Det finns viss information om kortdistant agentradiokommunikation från Östblocket. Viktor Suruorov beskriver behovet av agentkommunikation på följande sätt: "However, for the GRU it is often necessary that the agent himself transmits. For this the short-range radio link exists. The agent transmits information to the Soviet embassy with the help of small transmitters, like the sort of walkie-talkie sets which can be bought in any shop and which are used for guiding model aeroplanes and ships (one cannot help noticing how many aerials there are on the roof of the Soviet embassy). In this type of radio exchange the GRU takes the cover of a fireman, ambulance driver, construction worker or a policeman. All radio conversations within the city limits are thoroughly studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark ends."

Det finns exempel på att man använt inlästa röstmeddelanden på band som sedan spelats upp i mycket hög hastiget och överförts med enkla radiosändare. Cryptomuseum.org har ett exemplar av den Tjekiska "UHER SCRA" vilket är en VHF FM sändare till vilket en UHER Report 4000 bandspelare ansluts. Inspelning av meddelandet sker på lägsta hastighet och uppspelning i högsta. På mottagarsidan kunde inspelning ske med hög hastighet och uppspelning med låg. Därigenom återficks begripligt tal. VHF-sändaren använde bandet 88-108 Mhz (internationella bandet för FM-radio) vilket gav vissa fördelar. Exempelvis kunde befintliga antenner, t ex i en bil, användas för sändning och mottagning. Räckvidden bör ha varit några 100-tal meter till en kilometer.

Källor och referenser

Spycraft: The Secret History of the CIA's Spytechs, from Communism to Al-Qaeda Av Robert Wallace,H. Keith Melton,Henry R.
Venona: Spåren från ett underrättelsekrig av Wilhelm Agrell
Ultimate Spy av H Keith Melton

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar intill den norskryska gränsen? (bilden visar en i Tyskland)

CNN skapade härom dagen stora rubriker i nordisk press om en spektakulär övning vid den norskryska gränsen. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser i Nordnorge. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska tidningsläsare nu ännu lär tro att amerikanska stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har få svenskar fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Nordlig pivot?

Reflektion

Bild 1. GIUK-N gapet.
Denna veckas, V648, hitintills mest ouppmärksammade säkerhetspolitiska nyhet är troligtvis Norges Försvarsministers, Ine Marie Eriksen Søreide, uttalande, vid Reagan National Defense Forum i Kalifornien. Där Försvarsministern bl.a. delgav att Ryssland i dagsläget har förmågan att allvarligt försvåra västliga förstärkningar från att nå Norge. Det hon beskriver är hur Ryssland har utvecklat förmågan för i, bedömt, stor omfattning kunna påverka maritima rörelser innanför det s.k. GIUK-N gapet d.v.s. vattenvolymen nordöst om Grönland-Island-Storbritannien-Norge.


Inledningsvis är det viktigt att belysa två saker. För det första, att Ryssland skulle inneha förmågan för att skapa en effektiv s.k. avreglingszon, engelskans Anti-Access/Area Denial, inom hela norska havet är ej troligt, vilket heller ej framförs men det bör belysas, så det ej uppstår överilade bedömningar. Däremot har Ryssland troligtvisbyggt upp sådan maritim förmåga att de allvarligt kan försvåra, vilket den norska försvarsministern belyser, styrketillförsel till Norge och därmed även genomförandet av allierade maritima operationer i det Norska Havet.

För det andra bör man ta den norska Försvarsministerns varning på allvar, då Norge oftast har en väldigt sansad syn och omfattande underrättelsebild kring vilka förmågor Ryssland defacto besitter. Således befinner sig Norge i en väldigt prekär situation, då man ända sedan dess anslutning i NATO, byggt upp försvaret av Norge kring tillförda förband från dess allierade. Tidigare utgjorde problematiken främst om förbanden skulle kunna komma fram i tid, nu adderas problematiken men om det kan tillföras tillräckligt med förband överhuvudtaget, i händelse av en väpnad konflikt.

I sak är det dock inte förvånansvärt om nu Ryssland besitter förmågan för att allvarligt försvåra styrketillförseln till Norge. Ryssland har under det senaste decenniet gradvist återtagit sin maritima förmåga. Därtill gavs en tydlig fingervisning då den nya maritimadoktrinenantogs i fjol, 2015, om en ökad fokusering gentemot bl.a. Atlanten, för att möta vad Ryssland anser är en östlig expandering av NATO gentemot Ryssland. Därtill framkommer även i den nya maritima doktrinen en ökad fokusering kring Arktis.

Bild 2. "Bastionkonceptet".
Norges Försvarsminister påtalar även att Ryssland har återupprättat det s.k. "bastionkonceptet". Vilket var ett koncept som utvecklades av Sovjetunionen under den senare delen av det kalla kriget. Syftet med den var/är att skydda, dels andraslagsförmågan i Barents hav, dels skydda infrastrukturen i Murmanskområdet. Kortfattat omfattar "bastionkonceptet" ett fördröjningsområde i Norska havet där en motståndare till Ryssland helst skall hindras från att nå Barents hav. Därefter var Barents hav ett hindra område, där senast en motståndare skulle nedkämpas för att ej kunna påverka för Ryssland, strategiska intressen i händelse av en väpnad konflikt.


Därtill påtalar Försvarsministern även hur Ryssland tydligt har visat att Barents hav, därmed även Nordkalotten, är av större strategisk betydelse nu, än under det kalla kriget. Något jag indirekt påtalade i blogginlägget, "I Skuggan av Gotland Del 1 - Kontexten", maa. att norra Sveriges strategiska betydelse, dels har ökat, dels kommer öka markant under den kommande tidsperioden. Vilket jag kommer utveckla mer utförligt i den inläggsseriens två kommande inlägg. Men det är mycket intressant att notera att norra Sveriges strategiska läge förefaller vara glömt i den svenska säkerhetspolitiska debatten, trots detta tydliga ställningstagande av Norges Försvarsminister, denna information torde ej vara okänd för svenska beslutsfattare.

Avslutningsvis torde detta innebära att det tidigare "bastionkonceptet" som främst hade en defensiv karaktär, nu utifrån den Norska Försvarsministerns uttalande, förefaller både innehålla en defensiv komponent d.v.s. skydda den ryska andraslagsförmågan samt andra ryska strategiska intressen i Barentsregionen. Men den förefaller även innehålla en offensiv komponent som innebär att man helst skall hindra allierad styrketillförsel till Norge i händelse av en väpnad konflikt, men även allierade maritima operationer i Norska Havet.

Have a good one! // Jägarchefen

Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.


Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem - vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!


Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 - avvecklat 2000



Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera "nyskick")



Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!

av Magnus Sjöland

Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. Nu 31 år senare kan det bli verklighet! Vi måste nu se till så att det blir ett starkt avtal och det gäller att kärnvapenstaterna inte förstör förhandlingarna. Tidigare avtal om biologiska- och kemiska-massförstörelsevapen, samt förbud mot landminor och klustervapen har haft stor påverkan på utvecklingen. Vi får hoppas att så även blir fallet med ett förbud mot kärnvapen.

Jag hävdar att det näst värsta vi kan göra är folkmord – utrotning av ett helt folk. Vi talar om illasinnade diktatorer i historien som utfört folkmord, som t ex Hitler eller Stalin.

Men en utrotning av hela mänskligheten är ännu värre än folkmord. Detta är ett stort svek mot alla tidigare generationer som slitit och släpat för att få sina barn att överleva. Alla mödrar och fäder som kämpat för att framtida generationer skall kunna ta över efter dem, som har berett marken, skött skogen och byggt för framtida generationer.

Precis som våra förfäder har slitit för att vi skall få det bra, så anser jag att kommande generationer skall få möjlighet att leva ett bra liv. Därför måste vi som lever idag minska de faror som hotar framtida generationer. Vi bör inte skuldsätta framtida generationer genom att vi idag lever över våra tillgångar, varken ekonomiskt eller ekologiskt. Jag anser att vi handlar moraliskt rätt om vi minimerar vårt avtryck idag och ser till så att så få faror som möjligt hotar våra efterkommande.

Det avgjort mest ologiska av all mänsklig verksamhet är utvecklingen av vapen för massutrotning! Hur tänker vi när vi tar fram dessa? Här avses vapen, som med en knapptryckning kan utföra både folkmord och total utrotning av mänskligheten. Massor med oskyldiga män, kvinnor, barn och djur utrotas utan att dessa har utfört något ont, det enda de har gjort är att de har bott på fel plats vid fel tid. Dessa vapen måste förbjudas då de inte på något sätt följer krigets lagar, som i stort går ut på att militärer skjuter på militärer och att civilbefolkningen inte får vara ett mål. Det är svårt att använda ett massförstörelsevapen utan att civilbefolkningen drabbas!

Vi bör prioritera framtiden då den är oändligt lång, vi människor har funnits i några hundratusen år beroende på vad man menar med vad som är en människa, men vi kan finnas för evigt om vi gör rätt och bäddar för framtida generationer. Detta bör prioriteras.

Jag blev bestört när jag nyligen läste om att Ryssland tagit fram en ny missil som är så snabb (7 km/sekund), att ingen kan skjuta ner den och att den sammanlagda sprängverkan är så stor att en enda missil totalt kan utplåna Storbritannien eller Frankrike med en sprängverkan på 10.000 gånger Hiroshimabombens.

Till vilken nytta? Vad händer om en sådan missil kommer i orätta händer? Vem vet vilken regim som kommer att regera om 50 år, om 100 år eller om 500 år i någon av de stater som idag har kärnvapen? Många otäcka scenarier kan målas upp, självmordsbombare som kommer över massförstörelsevapen (nukleära och kemiska), en stat som vill hämnas någon oförrätt, ett tekniskt fel som gör att en kärnladdning briserar oavsiktligt eller om en fundamentalistisk religiös undergångssekt kommer över dessa?

Jag anser att det allra, allra, allra värsta vi idag kan göra är att framställa ting som kan utplåna oss själva och hela mänskligheten. Att utveckla massförstörelsevapen är ett svek både mot oss som lever idag och mot framtida generationer, vi gör denna planet till en mer osäker plats.

Jag vill med detta inlägg stödja den svenska regeringen och alla de människor som nu jobbar för en kärnvapenfri värld. Tänk om all denna destruktiva energi som går åt till att tillverka kärnvapen istället kunde riktas mot att minska lidandet i världen och bygga en bra bas för framtida generationer.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Att tala med dubbla tungor och skjuta sig själv i foten

av Bo Richard Lundgren

Försvarsberedningen betonade i sitt betänkande Försvaret av Sverige att säkerheten ska försvaras med ickemilitära och militära medel. Det som ska skyddas, det som utmanar och hotar säkerheten samt medlen för att stärka säkerheten måste ses i ett sammanhang.

Denna uppfattning delades av regeringen som i sin inriktningsproposition m m framhöll att planeringen för totalförsvaret nu ska återupptas. Detta ska ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan, ett gemensamt regelverk och en sammanhållen planering.

Det här skapade naturligtvis förväntningar hos oss som är intresserade av att totalförsvarsplaneringen kommer igång igen. Nu skulle det äntligen bli fart i planeringen efter 15 års strategisk time-out och ett totalförsvar i träda. Regeringen skulle, trodde vi, med Försvarsdepartementet i täten ta ett fast grepp om planeringen och se till att berörda myndigheter fick både tydliga mandat och ordentliga resurser.

Jaha. Och hur ser det ut i verkligheten? Hur har t ex regeringen själv organiserat sitt arbete? Jo, när den nya regeringen tillträdde på hösten 2014 beslöt man att dela upp frågorna på så sätt att militära frågor hanteras av Försvarsdepartementet och civila frågor av Justitiedepartementet. Den myndighet som ansvarar för civilt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, fördes över från Försvars- till Justitiedepartementet. Den enhet som hanterade civila frågor på Försvarsdepartementet fördes också över. Detta har gjort att totalförsvarsfrågorna nu handläggs på två departement. För en utomstående är det svårt att förstå klokskapen i denna lösning. Det är ju bäddat för kompetenstvister, revirstrider och armbrytning om vem som skall betala notan. Begreppet sammanhållen planering blir innehållslöst.

Ett annat vittnesbörd om hur det står till med planeringen idag utgör de planeringsanvisningar som regeringen gav i december förra året. Det är två dokument – delvis olika – som riktar sig till de berörda myndigheterna. Försvarsminister Hultqvist har skrivit under det ena och inrikesminister Ygeman det andra. Även här är det svårt att förstå på vilket sätt detta bidrar till det som regeringen vill åstadkomma, nämligen en sammanhållen planering.

I planeringsanvisningarna sägs att Försvarsmakten ska med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge berörda myndigheter tillgång till relevanta delar av planeringen avseende väpnat angrepp. Det handlar om Försvarsmaktens hemliga försvarsplanering. Det är ju bra att civila myndigheter och andra aktörer som ska stödja Försvarsmakten får del av denna information. Men planeringen skulle ju ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan.

Kanske borde regeringskansliet lagt ner lite större möda på att beskriva hur andra scenarier och angreppsfall skall hanteras av de myndigheter m fl som ska involveras i den nya totalförsvarsplaneringen.

Sammanfattningsvis är det svårt för en utomstående att se hur denna nya ordning med totalförsvarsplaneringen delad på två departement främjar att säkerheten ses i ett sammanhang. Det är heller inte så lätt att begripa hur två olika planeringsanvisningar gynnar en sammanhållen planering. Det är heller inte kristallklart hur en helhetssyn som omfattar hela hotskalan skall kunna beaktas när regeringen själv inte tydligt (helst i öppna anvisningar) talar om vilka scenarier och angreppsfall som gäller.

Tvärtom finns det många tecken som tyder på motsatsen d v s att helhetssynen gått upp i rök och att planeringen blivit splittrad och avsevärt försvårad.

Det finns ett uttryck som beskriver företeelsen när man säger en sak men gör en annan. Det kallas för att tala med dubbla tungor. Ett uttryck för självskadebeteende är att skjuta sig själv i foten.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Faktum är att PerP:en är det enda instrument ÖB har för att analysera och lyfta blicken bortom nuvarande inriktning. 

Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilketså mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade på vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

Kärsön 1987, ett hot mot rikets säkerhet?

Reflektion

Nedan följer ett kortare reflektionsinlägg, om en möjlig incident av främmande makts undervattensverksamhet från 1987, som jag ramlade över i samband med att jag sökte information om en annan incident, till ett kommande inlägg under nästa år. Denna incident har alla ingredienser för en roman, om man så vill.

Klockan 0400 på morgonen, 05MAJ1987, såg två poliser som passerade över Nockebybron i västra Stockholm en kraftig vågrörelse och virvlar i vattnet några hundra meter söder om bron och Kärsön. Denna observation kom att föranleda att bevakningen vid regeringsbyggnaderna i Stockholm kom att förstärkas, samt Stockholmspiketen kom att tilldelas automatvapen, som förstärkningsvapen. Detta var upptakten till en av de mer konstiga händelserna i Svensk ubåtsjakts historia.

Samtidigt som de båda polismännen observerade fenomenet i vattnet, så noterade de även en eld som brann på Kärsön, där kom de att påträffa ett tält och fem individer, varav tre var från Polen, samtliga fem kom att gripas på platsen för brott mot rikets säkerhet, en sjätte individ hade funnits på platsen, men avvikit innan polismännen anlände. Efter genomfört förhör kom samtliga fem att släppas, då det klarlagts att individerna ej kunde haft något med den möjliga främmande undervattensverksamheten att göra.

Under dagen, 05MAJ1987, så inkommer även en rapport om en möjlig observation om främmande undervattensverksamhet vid Vaxholm. En lastbilschaufför anmäler in att han observerat ett periskop. Det är även efter denna observation som polisen fattar beslut om att öka bevakningen av regeringsbyggnaderna i Stockholm samt tilldela piketen förstärkningsvapen. Där man bl.a. framför att skälen till detta bl.a. är att den dåvarande amerikanska ambassadören i Sverige är på väg för att träffa, dåvarande Statsministern Ingvar Carlsson, därtill gripandet av individerna i samband med observationen av vågrörelserna.

En telefonkabel låg/ligger i vattnet i anslutning till platsen där observationen genomfördes, som åtminstone då, utifrån massmediasrapportering, förefaller varit kopplad till Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön. En polisman som uttalade sig anonymt till Svenska Dagbladet menade på att denna händelse var en av de mest allvarliga som hänt i Sverige under senare år, då skall man sätta det i paritet med att Sveriges Statsminister Olof Palme, mördades året innan. Här finns givetvis möjligheten att polismannen har velat känna sig viktig och överdrivit händelsen.

Både polisens, brandförsvarets och marinens dykare kom att genomföra dykningar vid platsen för de två polismännens observation. Varpå man kom att finna bottenavtryck, telefonkabeln kom även att kontrolleras och kunde konstateras vara orörd. Efter genomförd efteranalys kom bottenavtrycket avskrivas och tillskrevs naturlig förklaring, förklaringarna varierade från att en fritidsbåt hade kunnat orsaka det till dykare som underhållit den telefonkabel som gick/går där, men någon form av anknytning till främmande undervattensverksamhet tillskrevs det ej.

I och med detta så förefaller även händelsen som helhet att avskrivas åtminstone i massmedias ögon, då ingen ytterligare rapportering kommer ut avseende den, Försvarsmakten förefaller även avskrivit den. Vad är det då som gör att det kan finnas skäl till att ta upp denna incident, snart 30 år efter att den hände, då den trots allt förefaller vara avskriven?

Det självklara skälet är polisens vidtagna beredskapsåtgärder, detta är första gången som jag noterat att polisen dels har förstärkt bevakningen av samtliga regeringsbyggnader i Stockholm, dels tilldelat förstärkningsbeväpning i samband med en möjlig observation av undervattensverksamhet. Detta måste sättas i kontexten att under den aktuella eran så genomfördes sjunkbombningar m.m. nästan varje år i Stockholmsskärgård mot främmande undervattensverksamhet, d.v.s. ett mer eller mindre krigsstillestånd rådde stundtals.

Trots det, så förefaller detta vara den enda gången som åtminstone massmedia rapporterat om att bevakningen av rikets statsledning och dess funktioner i Stockholm skärpts p.g.a. en undervattensobservation. Detta är även det enda tillfället som jag, hitintills skall tilläggas, noterat att man vidtagit sådana drastiska åtgärder, i Stockholmsregionen, trots att det nästan rådde krigsstillestånd under ett decennium i Stockholmsskärgård.

Det gör händelsen värd att skriva ett blogginlägg om, för spontant känns det som att det finns betydligt mer ”under ytan” än vad som öppet rapporterats om detta, givetvis finns möjligheten att Polismyndigheten tog tillfället i akt att öva en förhöjd beredskap då mordet på Olof Palme skett drygt ett år tidigare, men om något känns det något överilat att öva systemet samtidigt som man har en möjlig skarp incident igång samtidigt, och de skäl som ges avseende ambassadören, torde man kunna bortse ifrån, då det är mer regel än undantag att ambassadörer besöker olika delar av regeringen titt som tätt.

Have a good one! // Jägarchefen

Tid för ett ”Crash Program”

Av Bo Hugemark

”Det räcker att fastställa som princip, att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Detta är allt som i 1941 års försvarsutrednings betänkande sägs om den säkerhetspolitiska och strategiska bakgrunden till förslagen.

Det borde tjäna till föredöme idag, i synnerhet om man begrundar vart de mest grundliga utredningar under ett kvarts sekel lett.

Men, kan man invända, det citerade skrevs när krig redan brutit ut. Javisst, men det kanske det redan har gjort nu också. I nya former, propaganda, vilseledning, underminering av motståndsvilja, vapenskrammel, kärnvapenhot – och annektering av territorier med vapenmakt. Med andra ord är det dags för ett ”crash program” för att möta hot som kan vara omedelbart förestående.

I min förra blogg i september påvisade jag anpassningsdoktrinens fåfänglighet. Ingen regering kommer att fatta beslut om upprustning i så god tid att man är rustad att möta ett framtida hot. Jag visade det genom att citera min artikel från 2004, där jag dels skisserade ett läge 2015 med ett alltmer totalitärt, upprustat och nationalistiskt Ryssland, strävande att återställa sin stormaktsposition i Östersjöområdet och med en paranoid inställning till väst, dels pekade på att det redan fanns tecken på att detta skulle kunna bli en realitet 2015.

Står alltså kriget för dörren? Det kan vi naturligtvis inte säga. Men vi kan se ett Ryssland med alla de egenskaper som skulle göra ett angreppsscenario mer troligt, ett Ryssland som enligt samstämmiga bedömare är alltmer oförutsägbart och som till råga på allt genomfört militära krigshandlingar mot grannländer. Förre arméchefen Anders Brännström hävdade att vi kunde vara i krig 2017 och bemötte okunniga anklagelser om alarmism med en motfråga: Kunde man säkert säga att vi inte kunde vara i krig 2017?

Under mellankrigstiden hade Storbritannien en planeringsmodell som hette no-war-in-ten-years plan som rullades varje år. 1935 krympte man den antagna tidsfristen till 8 år. Även Sverige tvingades till forcerad upprustning (som var genomförd 1947). Det som gjorde att man inte helt kom i efterhand var att den tyska upprustningen inte heller var klar när dess angrepp mot Polen oförmodat möttes av västliga krigsförklaringar.

Ryssland av idag har, för att citera den finska NATO-utredningen visat ”stor förmåga att fatta strategiska beslut snabbt och sätta dem i verket med hög hastighet och smidighet.” Om Sveriges förmåga att möta sådana aktioner behöver jag inte orda.

Så vad skall göras? ”De mest ingående strategiska studier” kan inte ge svar, ej heller kommande försvarsberedning. Vi får hoppas att dessa aktiviteter kan komma att genomföras och vara nyttiga. De tycks komma att få en hel del att grubbla på med tanke på de olycksbådande tendenser vi ser nu i den europiska och världspolitiskas utvecklingen. Men nu gäller det att i likhet med den militära taktiska bedömandemetodiken först överväga Omedelbara åtgärder, förutan vilka det långsiktiga bedömandet är meningslöst.

Vilken tidshorisont är då omedelbar? Det beror på hur fort det går att genomföra olika åtgärdr, men man bör nog börja med – bokstavligen – i morgon. Det som går att göra då ligger på det mentala och verbala planet: Inse att något kan hända, sluta, kära politiker och militärer, med ogenomtänkt prat om att det inte finns något hot mot Sverige. Säg i stället att kriser kan uppstå oförutsett och med kort varsel, och då dras vi in. Kombinera gärna med en avsiktsförklaring om att vi siktar mot en försvarsekonomi på 2 procent av BNP, som en signal till folket och omvärlden.

Ledamoten Ulf Henricsson har i en blogg 21 oktober diskuterat tidsförhållandena för en upprustning och konstaterat att det tar sju år att fördubbla armén – vilket innebär en tiondel av det kalla krigets styrka.

Det duger ju inte för ett ”crash program” som ska kunna hantera det oförutsedda men inte otänkbara. Vilket inte innebär att man ska vänta med att sätta igång. Tvärtom, på grund av att vi i oförstånd nått under den kritiska nivån för att kunna tillväxa, måste vi rivstarta med att skapa dessa förutsättningar. Och det behövs inte särskilt långt funderande för att inse att vi måste öka antalet brigader för att kunna försvara vitala områden och att säkerställa möjligheter att få hjälp utifrån, att våra örlogsfartyg måste få kvalificerat luftvärn, liksom våra flygbaser.

Finns det då inget att göra på kort sikt? Kanske en del, både för omedelbar operativ effekt och som grund för fortsatt upprustning, om det blir tid till det:

  1. Fyll upp den befintliga organisationen med all krigsplacerad personal, och sätt igång att öva den i stridsuppgifter.
  2. Samöva fältförbanden och territorialförsvaret (hemvärnet).
  3. Samöva förbanden ur alla försvarsgrenar, i stora övningar och i smärre delövningar
  4. Inled omedelbart operativ samplanering med grannländer och med NATO-staber.
  5. Klara ut de tekniska och logistiska förutsättningarna för att snabbt ta emot insatser av NATO-enheter, såsom Patriot-förband.
  6. Inventera och förbandssätt förrådsställd men inte krigsplacerad materiel såsom stridsvagnar och pansarskyttefordon
  7. Inventera och förbandssätt utbildad men ej krigsplacerade personal användbar till denna materiel.
  8. Inventera marknadstillgångar på materiel som inte kräver specialutbildning men som kan vara väsentlig för den operativa och taktiska förmågan, t ex för underhållstjänst och fältarbeten.

Hinder för detta? Juridiska, finansiella och politiska. Sådana måste vara överkomliga när det gäller statens kärnverksamhet, landets överlevnad. Viktigast och svårast är kanske att övervinna rädslan för att provocera den möjlige angriparen. Men erfarenheten visar att det som mest provocerar en aggressiv makt är offrets svaghet.

En osäkerhetsfaktor är givetvis punkterna 4 och 5. Hur långt är NATO berett att gå därvidlag mot en utomstående? Men tillräckligt snabb hjälp utifrån är ett måste för ett meningsfullt ”crash program”

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Vem får samarbeta med det nya USA?

av Mats Olofsson

Forskning på hög nivå kräver i stor utsträckning internationell samverkan. Få forskare är ensamvargar och många projekt genomförs i samverkan med globalt spridda aktörer. Även de bästa forskargrupperna behöver inspiration av andra och för att få genomslag krävs internationell publicering.

Nyligen vaknade vi svenskar upp till nyheter om att bedömningarna från dagen före om en komfortabel seger för Hillary Clinton hade förbytts i en realitet med en övervikt för Donald Trump, som segrade även i stater där demokraterna traditionellt varit överlägsna.

Vad är kopplingen mellan dessa båda stycken? Det vet vi förstås inte än, men den tydligt unilaterala retorik som Trump basunerat ut i valkampanjen, som fått inte minst de asiatiska staterna att känna en ökad spänning, indikerar åtgärder som kan minska öppenheten. Hans aviserade syn på Nato skulle kunna få effekter även i STO-sammanhang (Science and Technology Organization) och reducera samverkan och kunskapsutbyte. Samtidigt är den amerikanska försvarsmakten mycket väl medveten om var det finns för USA fördelaktiga samarbeten och om Trump vill öka satsningarna på försvaret är givetvis ett syfte att det ska vara än mer överlägset i sin utveckling än idag. Och då krävs även fortsättningsvis samarbeten för att få tillgång till sådan kunskap där USA, trots sitt ganska stora generella kunskapsövertag, inte ligger främst.

Om Sverige, vilket är rimligt och redan har framförts i den politiska diskussionen på hemmaplan, ser behov av förstärkningar av de egna resurserna för att kompensera osäkerheten kring externt (läs amerikanskt) stöd, så behöver vi också positionera oss. Vi behöver fortsatt ha de spjutspetsar av kunskap, komna ur excellent forskning i framkanten av respektive område, som attraherar USA till samverkan. På så sätt kan vi komma åt annan för oss viktig kunskap, materiel eller andra samarbeten som kan vara avgörande för vår förmågeutveckling och vår trovärdighet.

Visst kan en ny administration styrd från Vita Huset efter 20 januari bli mera sparsmakad i sin syn på internationell samverkan och visst kan den initiera försämringar i militära avtal, handelsavtal o dyl. Men man kommer med all sannolikhet även fortsatt att analysera vilka man har nytta av att samarbeta med och även fortsatt vara angelägen om att knyta sådana avtal med utvalda partners. Därför finns starka skäl att vårda (bibehålla) de områden där vi redan har en unik kompetens och dessutom identifiera områden där de svenska förutsättningarna är goda att skapa nya relevanta excellensprofiler. För detta krävs dock beslut om resursökning och jag avslutar detta inlägg med en uppmaning att analysera det jag ovan påstått och om det låter rimligt ta konsekvenserna genom att förstärka satsningen på forskning och teknikutveckling (FoT). Om Sverige ska kunna uppvisa en trovärdig försvarsförmåga i framtiden går det inte att blunda för behovet av kvalificerad FoT, både som grund för egen utveckling/anpassning och som argument i förhandlingar med andra.

Slutligen kan vi väl alla konstatera att ett område som borde kunna utvecklas med hjälp av ny forskning är förmågan att genomföra väljarundersökningar som indikerar vart vinden blåser – efter Brexit och det amerikanska valet är det väl ganska uppenbart att de gamla modellerna inte håller!

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

A2/AD

Interfax meddelade 21NOV2016 (engelsk version/sammanfattning hos The Moscow Times) att de ryska väpnade styrkorna nu har, en bataljon av kustrobotsystemet Bastion i Kaliningrad Oblast. Hur pass operativt systemet trots allt är, får ses som öppet för diskussion, dock observerades i Augusti, 2016, en transport av systemet i närheten av St Petersburg, huruvida systemet redan då skeppades över till Kaliningrad Oblast, är en obesvarad fråga. Men om systemet transporterades över, i anslutning till den observationen, bör det kunna anses att de som minst har uppnått en godtagbar förmåga att kunna verka med det.

Under hösten, 2016, har även kustrobotsystemet 3K60 BAL tillförts Kaliningrad Oblast. Maximal räckvidd för systemen är 300 respektive 260 km. Dock måste man skilja på maximal och praktisk räckvidd, den praktiska är lägre, hur mycket är en öppen fråga i sammanhanget. Därtill är det intressant att notera de publicerade bilderna samt videoklipp från det ryska försvarsministeriet, avseende Bastion systemets användning mot markmål, något som praktiskt genomfördes i Syrien 15NOV2016.

Sedan tidigare finns i Kaliningrad Oblast, luftvärnssystemet S-400, med en maximal räckvidd på 400 km, återigen måste man även här, skilja på maximal och praktisk räckvidd. Således har Ryssland nu med Bastion samt Bal införande i Kaliningrad Oblast, förmågan på plats för att effektivt kunna påverka luft- och sjörörelser i södra Östersjön. Därtill tillkommer förmågan med långräckviddig fjärrbekämpning av markmål, Kalibr kryssningsrobot, som tillfördes i och med korvetterna Zelenyy dol och Serpukhov ingående i Östersjömarinen. Fortsatt förefaller även Iskander förbandet som överskeppades tidigare i höstas, befinna sig i Kaliningrad Oblast, vilket även innebär att man har förmåga att med ballistiska missiler påverka markmål.

Vad som kanske är den mest avgörande förmågan för skapandet av en trovärdig A2/AD (Anti-Access/Area Denial) förmåga i södra Östersjön är den att kunna detektera mål och därmed kunna förse de olika systemen med som minst data för inriktning. Denna förmåga att detektera mål på längre avstånd skall enl. ryskt utsago uppnås under 2017, då radarsystemet Podsolnukhblir operativt i Kaliningrad Oblast. Enkelt beskrivet kan detta radarsystem se bortom horisonten, på ett avstånd upp till 450-500 km, systemet kan följa upp till 300 fartyg och/eller 100 luftfarkoster. Med samtliga verkansdelar på plats för att kunna upprätta, faktisk, A2/AD förmåga så är, bedömt, driftssättandet av detta radarsystem inte långt borta.

Detta skulle i teorin innebära att t.ex. fartygen vid Marinbasen i Karlskrona kan följas från det de lämnar kaj, dock så utgör öar o.dyl. fortsatt, bedömt, skyl för radardetektering, men sannolikheten för upptäckt får ändå anses som hög, vilket kraftigt försvårar dolda fartygsrörelser. Därtill kommer flygplansrörelser, bedömt, upptäckas tidigt, trots låghöjdsflygning genomförs. Totalt sett så innebär det att Ryssland i närtid kommer få som lägst, en god förmåga att upptäcka luft- och sjörörelser inom södra Östersjöregionen.

Sammanfattningsvis, inom en sex (6) månadersperiod kommer Ryssland sannolikt inneha förmågan vad avser att med olika verkanssystem samt med detektionssystem kunna upprätta ett s.k. A2/AD område inom södra Östersjön. Detta innebär att NATO förmåga att effektivt kunna tillföra styrkor till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, f.r.om. mitten av 2017 kommer vara kraftigt beskurna.

Have a good one! // Jägarchefen

Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk "Kajsa Warg"-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins "Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det "kaukasiska lackmustestet", ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på "i den takt"). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande "i den takt ekonomin medger" istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.


Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och "Kajsa Warg"-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.


Det kalla krigets återkomst

av Per Blomquist och Arvid Cronenberg

Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.

För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvarades bäst i Afghanistan” och annat trams.

Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar: ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.

Och där är vi nu, med ett försvar som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget. Rivaliteten mellan de båda ledande supermakterna har skjutit ny fart. Och en ledande grupp svenska militärer har vädrat morgonluft, hoppat på bandvagnen och tagit sig orådet att utnyttja akademiens auktoritet för en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit den att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsdeklaration aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella ryska invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.

För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Utredningen, som kom ut för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord på s 161:

”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.

Men vad säger då våra krigslystna officerare som önskar en anslutning till Nato. Av allt att döma delar de inte Bringéus mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens – alltjämt stridande – starkaste militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden. Det kan bli betydligt knepigare.

Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder var en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har Försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid skulle låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Natoanpassning i den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på. Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:

”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”

Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.

 
Per Blomquist är f d överste 1 gr och ledamot av KKrVA. Arvid Cronenberg är f d  överstelöjtnant och ledamot av KKrVA.

Vem bestämde egentligen att statsflyget skulle vara billigt för regeringen?



Det är nu länge sedan det producerades några blogginlägg. Motivationen har tyvärr varit allt för låg under en tid, men plötsligt händer det. Dagens inlägg kommer kortfattat att avhandla kostnaderna för statsflyget, en fråga som avhandlat op den här bloggen flera gånger tidigare, men som plötsligt blivit aktuellt igen med anledning av SvD "granskning" av försvarsminister Peter Hultqvist.

Tidningen publicerade härom dagen en artikel i ämnet, "Regeringsflyg går back 227 miljoner – drabbar Försvaret".

Artikeln är ett sidospår på den i mina ögon något märkliga "granskning" eller kanske rättare sagt jakt på försvarsminister Hultqvist. Senast handlade det om granskningen som fick rubriken "safariresa med regeringsplanet". Tidigare har det handlat om lägenheter, värnplikt, nobbad av Nato osv. Tyvärr verkar det i huvudsak handla om att leta fel hos försvarsministern än att granska försvarspolitiken.

I artikeln om statsflyget konstaterar dock SvD mycket riktigt att Försvarsmakten inte närmelsevis erhåller en faktisk kostnadstäckning när man flyger statsråd ur regeringen runt i världen. I artikeln skriver man att:

Försvarsmakten har fortfarande inte fått in alla underlag för kostnader i samband med den veckolånga tjänsteresan, men uppskattar att det rörde sig om det dubbla i förhållande till den ersättning man har rätt att ta ut av försvarsdepartementet: 10 800 kronor per flygtimme, vilket innebär ett totalt minus på 275 000 kronor just för den resan.


Det här är en betydligt större fråga en en enstaka resa till Afrika. Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark som är intervjuad av SvD i artikeln konstaterar helt riktigt att ovanstående faktum är orimligt och har utöver det ställt en skriftlig fråga till försvarsministern huruvida regeringen avser se över kostnaderna för statsflyget.

Min fråga till försvarsminister Peter Hultqvist är följande:
Har försvarsministern för avsikt att se över vilka kostnader dagens organisation av statsflyget innebär för Försvarsmakten och om prissättningen är rimlig utifrån de utgifter som statsflyget innebär för Försvarsmakten?


Det är glädjande att frågan lyfts fram och granskas, men i sammanhanget bör man gå lite djupare och ställa sig frågan varför Försvarsmakten enbart får debitera 10 800:- per flygtimme, och vem som har fattat beslutet?

Bakgrunden till den låga avgiften som får debiteras kan nämligen härledas till den tidigare moderatregeringen. Beslutet fattades och undertecknades personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt! 

Underlaget går att finna i statsflygförordningen (SFS 1999:1354). I denna förordning kan vi bland annat utläsa att en ändring skett som träder i kraft 2013-01-01 
I de fall statschefen eller den högsta civila ledningen är beställare ska Försvarsmakten ta ut avgifter för flygning med statsflyget med högst 10 800 kr per flygtimme.


Ändringen har sitt ursprung i SFS 2012:894 daterat 2012-12-06 undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt som således var den som fastställde den orimligt låga ersättningsnivån 10.800:-/timme.

I det sammanhanget är det även värt att notera följande. Fram till 2010 fick Försvarsmakten debitera 14.500:- per timme, d.v.s. en högre avgift! Även om inte den summan täckte kostnaderna fullt ut så var den trots allt ca 25% högre än idag. Moderatregeringen beslutade att statsflyget skulle bli billigare för regeringen trots att drivmedel och övriga faktiska kostnader ökade. Finns det något annat statligt utgiftsområde som hanteras på samma sätt? 

Som av en ren händelse så sammanfaller den drastiska reduceringen av kostnaderna med det besparingskrav inom regeringskansliet som regeringen stod inför samma år. En konsekvens av besparingspaketet skulle enligt dåvarande finansminister Anders Borg innebära att 300 tjänster inom regeringskansliet måste tas bort, något man givetvis var stark motståndare till. 

Här kan man bara spekulera, men baserat på erfarenheter från det förhållningssätt som Nya Moderaterna vid den tiden hade till försvaret, ett lågvattenmärke inom moderat försvarspolitik, så var det förmodligen ett mycket enkelt beslut för firma Reinfeldt/Borg att spara in en del av dessa pengar på att betala mindre för statsflyget, och flytta den kostnaden till att belasta särintresset Försvarsmakten. Huruvida det verkligen förhåller sig så låter jag dock vara osagt.

Med fakta på bordet är det således inte rätt att skylla frågan på nuvarande regering, man har ärvt ett riktigt dåligt beslut. Det hade nu varit lätt att peka finger åt Hans Wallmark (m) som har synpunkter på något som hans eget parti ligger bakom. Men istället bör vi se det hela som ett led i att Moderaterna, nu under en ny och mer försvarsfokuserad ledning och talesperson, börjar ta försvarsfrågan på allvar igen. Den som tvekar på Wallmarks uppriktiga engagemang bör läsa hans artikel "tid för klarspråk om försvaret" publicerad i SvD januari 2015 där Wallmark tar ett tydligt avstånd från partiets tidigare hantering och skönmålning av försvarsfrågan.

Sammanfattningsvis kan man då konstatera följande:


- Det är regeringen Reinfeldt som ligger bakom den orimligt låga kostnadsersättningen för statsflyget som Försvarsmakten tillåts debitera, som inte alls täcker de faktiska kostnaderna.

- Det är nuvarande regering under ledning av Stefan Löfven som kan göra något åt problemet och tillse att Försvarsmakten erhåller full kostnadstäckning i syfte att inte låta dessa kostnader urholka försvarsanslaget.


Kuriosa:

Wiseman gjorde 2012 en beräkning på statsflygets drivmedelskostnad och kom då fram till följande:

Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.



I Skuggan av Gotland Del 1 – Kontexten

Sammanfattning

Den predestinerande Amerikanska "Marine Expeditionary Brigade" till Norge som har sin utrustning förhandslagrad i Trøndelags området förefaller blivit ett tyngdpunktförband för att kunna lösa militära operationer dels i Norge, dels i Östersjöregionen, vid ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, eller vid en väpnad konflikt. Detta innebär även att Militärregion Norr kommer bli ett geostrategiskt viktigt område för både NATO och Ryssland, ett område som i dag berörs ytterst lite, trots att det troligtvis är, eller snart kommer bli, ett av de strategiskt mest viktiga områdena i norra Europa.

Analys

Den norska försvars- och säkerhetspolitiska hemsidan Aldrimer, publicerade den 27OKT2016 uppgifter som fortfarande förefaller passerat obemärkt förbi i svensk media. Den första uppgiften som publicerades av Aldrimer, som vi kommer beröra, gör gällande att den Amerikanska Försvarsmakten och närmare bestämt dess marinkår, vill öva med en marinkårsbrigad i Sverige under 2017,1 här får man anta att det mest troliga är under Försvarsmaktsövning 2017, FMÖ-17, även känd under arbetsnamnet Aurora.

Aldrimer, har dels förhört sig i frågan hos Försvarsmakten, via Presschef Philip Simon, dels hos Försvarsministerns pressekreterare, Marinette Nyh Radebo. Försvarsmakten varken dementerar eller bekräftar uppgiften om ett möjligt deltagande i FMÖ-17, utan hänvisar till att det fortfarande sker en dialog i frågan, om vilka länder som skall delta i övningen. Försvarsministerns pressekreterare är även knapphändig i sin information, likt Försvarsmakten, så varken bekräftas eller dementeras det om uppgifterna kan stämma.2

Vad avser Amerikanskt deltagande i FMÖ-17, så är det definitivt ingen orimlighet att anta, att marinkåren kan komma deltaga. Då det tydligt framgått att den svensk-amerikanska övningsverksamheten kommer öka under de kommande två åren, vid en intervju med General Ben Hodges, befälhavare för de amerikanska styrkorna i Europa.3 Vad avser storleken på deltagandet i övningen så handlar det troligtvis ej om brigad, då brigaduttrycket inom marinkåren innebär "Marine Expeditionary Brigade" och omfattar cirka 14-17,000 individer.4

Vad som ytterligare stärker sannolikheten avseende ett amerikanskt förbandsbidrag, med marinkåren, vid FMÖ-17 är den årliga strategiska övningen i Ryssland, som i år genomförs i det västra militärdistriktet, MD V, därtill under samma tidsrymd som FMÖ-17.5 Sett till den retorik som Ryssland anlagt avseende vilken hotbild de ser och därmed vilket övningssyfte Zapad-2017 kommer inneha, så är det troligt att USA kan tänkas markera närvaro i Östersjöregionen med truppbidrag, d.v.s. i Sverige under FMÖ-17, kontra i de baltiska staterna, där NATO mest troligt har genomfört sina överenskomna förstärkningsåtgärder, vid tidpunkten för Zapad-2017.6

Som ett sidospår så förefaller 2017 bli ett mycket aktivt år i Östersjöregionen. Inledningsvis kan det konstateras att inledningen av kvartal (KV) II, 2017, sannolikt kommer innebära en markant ökad övningsverksamhet i Östersjöregionen, dels så kommer sannolikt den svenska Försvarsmakten öka sin övningsverksamhet vid denna tidpunkt för att förbereda sig för FMÖ-17. Dels kommer troligtvis de ryska väpnande styrkorna öka sin övningsverksamhet, för att förbereda sig inför Zapad-2017, med sina kontrakterade delar.

Därefter kommer inledningen av KV III 2017, sannolikt innebära en ökad aktivitet av NATO i Östersjöregionen, då en huvuddel av dess förstärkningsförband till de baltiska staterna samt Polen har anlänt till sina grupperingsområden. Detta kommer troligtvis generera en ökad rysk övningsverksamhet, dels i gränsområdet gentemot de baltiska staterna, dels i Kaliningrad Oblast, samt på och över Östersjön. Utöver detta tillkommer även alla övriga stater som aktörer i Östersjöregionen, som på ett eller annat sätt kommer involveras i övningsmönstren.

Avslutningsvis kommer en kraftigt ökad övningsverksamhet ske på och över Östersjöregionen under de avslutande veckorna av Augusti samt under hela September månad, 2017. Detta innebär, även, att vi kommer se en ökad, från en redan hög, sannolikhet för incidenter inom Östersjöregionen, fr.o.m. KV II intill inledningen av KV III 2017. En viss risk får även anses finnas, trots att alla inblandade parter är medvetna om den ökade övningsverksamhet, att verksamheten kan tolkas som förberedelser inför en väpnad konflikt.

Vad som är än mer intressant, eller om man så vill anmärkningsvärt, är den andra uppgiften som Aldrimer publicerade i samma artikel, vilket är utöver det möjliga amerikanska deltagandet i FMÖ-17, är den att en (1), enl. Aldrimer, marinkårsbrigad skall kunna skickas till Sverige genom Norge (sic!), i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen. Därtill nämns även möjligheten om eventuell förhandslagring av amerikansk utrustning på svensk mark, för denna brigad.7

Inleder vi med amerikanskt stöd, d.v.s. säkerhetsgarantier, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt som Sverige hamnat i, får det anses som möjligt att sådana kan finnas. Bakgrunden till det är den nuvarande amerikanska administrationens uttalande,8 som till del kan tolkas som att stöd kan ges i händelse av en väpnad konflikt, samt tidigare historiska, hemliga, avtal om stöd som funnits.9 Huruvida den kommande administrationen har samma inställning i frågan eller vad som kan ha avtalats, i det dolda, återstår att se. I sammanhanget är det även intressant att notera, den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas uppgifter, som gör gällande att ett eventuellt avtal, omfattande svenskt territorium, redan kan ha ingåtts 2011.10

Inom ramen för det sedan i maj 2016, antagna värdlandsavtalet med NATO11 skulle sådan verksamhet kunna förberedas, även om det inte finns säkerhetsgarantier, då t.ex. övningsverksamhet öppnar upp för hur understöd skulle kunna ske, i händelse av en väpnad konflikt. Vad som dock blir ett frågetecken, är storleken på det möjliga stödet, huruvida det rör sig om en MEB, vilket är vad det finns förhandslagrat utrustning för i Norge, eller om det rör sig om en begreppsförvirring och det snarare rör sig om t.ex. ett marinkårsregemente, är en återstående fråga.

Vad som dock talar emot Aldrimeruppgifter, avseende Sverige, är USA säkerhetsåtaganden inom ramen för NATO, varpå det är mer troligt att de predestinerande marinkårsförbanden till Norge, utnyttjas för att försvara, dels Norge, dels de baltiska staterna. De förstärkningsåtgärder som nu genomförs inom ramen för NATO för de baltiska staterna samt Polen, är på intet sätt heltäckande och det kommer krävas substantiellt mer förband12 i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, eller väpnad konflikt för att försvara de tidigare nämnda områdena.

Den ökade ryska förmågan, läs A2/AD förmåga, att förvägra NATO rörelsefrihet i södra Östersjön,13 innebär i praktiken att vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, så kommer det få ses som högst osannolikt, att några substantiella förbandsmängder kommer kunna tillföras de baltiska staterna antingen med flyg eller fartyg via östersjöinloppet och vidare i södra Östersjön, eller från utskeppningshamnar längs den svenska östkusten.

Ur det perspektivet kan trots allt Aldrimer uppgifter vara mycket intressanta. Då det kan vara ett rimligt antagande att med de försvårande förhållanden som byggts upp i södra Östersjön, i stället genomföra utskeppning med delar av den amerikanska MEB som är predestinerad för Norge, till de baltiska staterna via hamnar antingen i Bottenhavet och/eller Ålands hav, där ett flertal lämpliga hamnar finns längs med den svenska kuststräckan, som är mindre påverkansbara.

Vad som kan styrka detta resonemang är att marinkåren fr.o.m. 2017 kommer ha ett kompani över tiden i Trøndelags området.14 Detta innebär, bedömt, att den Amerikanska MEB erhållit uppgifter som kräver att de snabbt skall kunna lösa de. Antingen innebär det att hotbilden markant ökat mot Norge, eller att det finns en tidsfaktor involverad, såsom att man snabbt måste kunna börja få förband över till de baltiska staterna, vilket får ses som det mest sannolika. Vad som talar för det sistnämna är att inte ens under det kalla kriget, 1980-talet, med den tydliga hotbild som rådde då, hade USA stridande personal ur MEB stationerad i Norge.

Två viktiga faktorer accentueras tydligt, oaktat om det är stöd till Sverige eller möjligheten att genomföra operativ transport till de baltiska staterna. Den ena är Ålands strategiska betydelse likt Gotland för att antingen möjliggöra eller förhindra transporter i Östersjön. Den andra är återigen vikten av mellannorrland, för att med olika medel antingen skydda eller påverka Trøndelags området där den amerikanska MEB utrustning förvaras, som mest troligt fått en än större strategisk betydelse än under det kalla kriget.

Slutsats

Den amerikanska Marine Expeditionary Brigade som är predestinerad till Norge samt har sin utrustning förhandslagrad i Trøndelags området, förefaller antingen vara, eller på väg att bli, ett tyngdpunktsförband, för att kunna lösa uppgifter i minst tre geografiska områden, den ursprungliga i Norge, troligtvis i de baltiska staterna och möjligen i Sverige.

Detta innebär i förlängningen att norra Sverige, d.v.s. Militärregion Norr, kommer bli ett geostrategiskt viktigt område för både NATO och Ryssland. I dagsläget läggs ett tydligt fokus på det geografiska området kring södra Östersjön, vilket ej är fel, men risken finns att operativa och/eller strategiska områden som krävs för att kunna verka i den delen, faller i skymundan. Varvid benet som skall stödja södra Östersjön slås undan.

Detta var det inledande inlägget, om en serie av totalt tre inlägg som kommer beröra norra Sverige och i praktiken Militärregion Norr, detta inlägg har till del satt kontexten till varför Militärregion Norr troligtvis blivit ett mycket viktigt geostrategiskt område för både NATO och Ryssland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftenposten 1(Norska)
Aldrimer 1(Norska)
Dagens Nyheter 1 (Svenska)
Sveriges Riksdag 1(Svenska)
Sveriges Utbildningsradio 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1 (Svenska)
IHS Jane's Defence Weekly 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
TV 4 Nyheterna 1(Svenska)

Feickert, Andrew. Marine Corps Drawdown, Force Structure Initiatives, and Roles and Missions: Background and Issues for Congress. Washington, DC: Congressional Research Service, 2014.
Lucas, Edward. Deception: Spies, Lies and how Russia Dupes the West. New York: Bloomsbury Publishing, 2013, E-bok.

Slutnoter

1 Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/(Hämtad 2016-11-17)
2 Ibid.
3 TV 4 Nyheterna. Josefsson, Jessica. Exklusiv intervju: USA vill flytta krigsmateriel till Sverige. 2016. http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/exklusiv-intervju-usa-vill-flytta-krigsmateriel-till-sverige-3294412(Hämtad 2016-11-17)
4 Feickert, Andrew. Marine Corps Drawdown, Force Structure Initiatives, and Roles and Missions: Background and Issues for Congress. Washington, DC: Congressional Research Service, 2014, s. 2.
5 TASS. Russian defense minister says Moscow forced to take measures in response to NATO buildup. http://tass.com/politics/910178 (Hämtad 2016-11-17)
6 The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO’s Baltic Deterrent Force to Be in Place by May 2017. 2016. http://www.wsj.com/articles/natos-baltic-deterrent-force-to-be-in-place-by-may-2017-1474188298(Hämtad 2016-11-17)
7 Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/(Hämtad 2016-11-17)
8 Svenska Dagbladet. Biden: Sverige är okränkbart territorium – punkt. 2016. http://www.svd.se/presstraff-med-stefan-lofven-och-joe-biden(Hämtad 2016-11-17)
Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. USA varnar Ryssland för att angripa Sverige. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/usa-varnar-ryssland-for-att-angripa-sverige/(Hämtad 2016-11-17)
9 Sveriges Utbildningsradio AB. En bok, en författare: Mikael Holmström. 2011. http://urskola.se/Produkter/164756-En-bok-en-forfattare-Mikael-Holmstrom(Hämtad 2016-11-17)
10 Lucas, Edward. Deception: Spies, Lies and how Russia Dupes the West. New York: Bloomsbury Publishing, 2013, E-bok. s. 87.
11 Sveriges Riksdag. Samförståndsavtal om värdlandsstöd. 2016. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/samforstandsavtal-om-vardlandsstod_H301UF%C3%B6U4(Hämtad 2016-11-17)
12 The Guardian. Naughton, John. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2010. https://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-baltics(Hämtad 2016-11-17)
13 IHS Jane's Defence Weekly. Brooks, Tigner. Kaliningrad becoming a more dangerous military threat for NATO, say officials. 2016. http://www.janes.com/article/65431/kaliningrad-becoming-a-more-dangerous-military-threat-for-nato-say-officials(Hämtad 2016-11-17)
14 Aftenposten. Cadamarteri, Frank. USA vil stasjonere 300 soldater i Trøndelag - forsvarskomiteen ikke orientert. 2016. http://www.aftenposten.no/norge/USA-vil-stasjonere-300-soldater-i-Trondelag---forsvarskomiteen-ikke-orientert-606406b.html(Hämtad 2016-11-17)

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Putin driver Ryssland mot pariastat

av Jan Leijonhielm

Jag lyssnade förra veckan i Haag till en redogörelse av organisationen Belincat som i detalj beskrev hur man gick tillväga för att fastslå att det var en rysk missil som sköt ned flight MH 17 över Ukraina. Genom en ihärdig kartläggning under mer än två år lyckades man inte bara konstatera vilken avskjutnings­anordning som användes, hur och när den transporterades till avskjutnings­stället och därifrån, utan även vilka soldater som deltog och deras befäl samt högre militära chefer med namn. Resultatet, som torde hålla i vilken domstol som helst, avvisades naturligtvis av Moskva som amatörmässig, osann (”det finns inga bevis för att det funnits någon rysk trupp i Ukraina”) och ett av många bevis på västlig smutskastning av Ryssland.

Veckan innan i Stockholm redogjorde representanter för Golos, den opolitiska ryska föreningen för valövervakning tillsammans med politiker från Jabloko, det största oppositionspartiet, för det ryska parlamentsvalet i september. Valet präglades enligt dem av massivt fusk, särskilt vad gäller valdeltagandet. Putins parti- Förenade Ryssland- som nu fick egen majoritet, stöddes i verkligheten av ca 25 procent av de röstberättigade. Jabloko, som officiellt inte fick nödvändiga sex procent av rösterna, skulle egentligen ha passerat gränsen och blivit representerat i duman. Manipulationer och illegala aktioner mot oppositionens kandidater förekom i stor skala under hela valkampen. Protester har nonchalerats av ryska myndigheter, och Golos riskerar sannolikt att snart stämplas som utländsk agent. Tilläggas kan att västmedia vid flera tillfällen okritiskt rapporterade den officiella versionen av valutgången, t ex valdeltagandet. I realiteten spelar naturligtvis valutgången inte någon politisk roll-Duman har länge varit ett skenparlament, men nu tycks man inte ens bry sig om att låtsas notera ryska eller utländska protester.

Dessa två bevis på ryska makthavares likgiltighet eller förnekande inför fakta kan mångdubblas och katalogen utökas dagligen. Putin själv anger tonen, och hela skaran av nickedockor ljuger sig sedan friskt igenom uttalanden, intervjuer och presskonferenser. Den politiske megafonen, utrikesminister Lavrov, som hotar Sverige i föga förtäckta ordalag, och som Margot Wallström gärna träffar, har faktiskt blivit utsatt för skrattsalvor när han talat inför icke-ryska församlingar. Samma sak hände ordföranden för Dumans utrikesutskott när han besökte Stockholm. Den ryske Sverigeambassadören Tatarintsev, tidigare utvisad från Sverige, blånekar till alla anklagelser i SR och hans kollega i FN förnekar att hans land bombar civila i Syrien.

Detta sker mot en bakgrund av Putins växande aggressivitet mot såväl den egna befolkningen som mot omvärlden. Inom Ryssland ökar repressionen konstant, antalet konstaterade politiska fångar är nu enligt Amnesty-som snabbt belönades med en stängning av lokalerna-över 100, sannolikt betydligt fler. Ett nytt statssäkerhetsministerium skall samla alla säkerhetsfunktioner likt det gamla KGB. Duman har gett nyskapade nationella insatsstyrkor mandat att skjuta skarpt mot demonstranter, FSB har fått ökade resurser och allt fler människorättsorganisationer stämplas som utländska agenter. Demonstranter, bloggare och ifrågasättare av annekteringen av Krim stämplas som landsförrädare och åtalas, osv osv.

Samtidigt bedriver Putin tillsammans med slaktaren Assad en hänsynslös krigföring i Syrien som borde garantera en plats inför internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, något han  redan förtjänat under det andra Tjetjenienkriget. Moskva bryter flagrant mot internationella avtal, driver fortsatt krigföring i Ukraina och ett ökande cyberkrig mot omvärlden.  Desinformationskampanjer och förtal av såväl stater som personer förekommer flitigt. Utländska media som kritiserar Ryssland utpekas som russofobiska, liksom enskilda journalister. Underrättelseverksamheten mot omvärlden växer enligt samstämmiga uppgifter från berörda länder.

Sammantaget avlägsnar sig Moskva alltmer från en global gemenskap, kvar i vänkretsen blir några få diktaturer eller totalitära stater. Man får väl hoppas att USA inte kommer att räknas till denna skara med Donald Trump som president. Det existerar ett belysande bevis på detta-en bild tagen vid en lunch på senaste G 20-mötet 2014 i Brisbane. Placeringen var fri, men vid det stora bord där Putin slog sig ned förblev han ensam-ingen ville sitta ens i närheten av honom. Han lämnade också konferensen i förtid och i vredesmod och uppenbarligen utan att ha lärt sig något. I en ond cirkel där han finner det omöjligt att backa trissar han nu upp hotbilder och retorik och drar samtidigt med sig Ryssland in i ett mörker, genomsyrat av repression, rättslöshet och alltmer av pariastatus i de internationella relationerna.

Vad kan omvärlden göra för att hantera den ryska utvecklingen? Dessvärre inte mycket. I första hand naturligtvis att bibehålla och helst utöka sanktionerna, som börjat bita i en allt mer utsatt och sviktande rysk ekonomi. Putins popularitet är inte i första hand beroende av den ekonomiska situationen, men befolkningen känner alltmer att levnadsstandarden sjunker och tillgången på importerade varor minskar. Å andra sidan bekräftas då bilden av den fientliga omvärlden och risken ökar att Putin kan känna att han behöver ett nytt krig för att stärka sin popularitet. Där finns dock sannolikt en gräns för ryssens tålamod, och Putin torde i bästa fall tveka inför nya äventyr-de är kostsamma. Men det är ett svagt hopp, och en efterträdare kommer av allt att döma från samma kategori av makthavare-någon motverkande kraft som skulle ändra färdriktningen syns ännu inte och Putin har nu byggt ett stort antal skyddsvallar mot alla tänkbara hot mot sin maktställning.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.