Det Sluttande planet

Reflektion

Den 21MAJ2020 meddelade USA President, Donald Trump, att USA skulle lämna fördraget om observationsflygningar d.v.s. det som internationellt benämns Open Skies.1 Fördraget om observationsflygningar innebär att de nationer som ratificerat avtalet får genomföra spaningsflygningar över varandras territorium, med relativt kort varsel dock med begränsningar i antal per år. Open Skies utgör en s.k. förtroendeskapande åtgärd i syfte att minska risken för en väpnad konflikt.2

Att USA under en längre tid har övervägt att lämna det s.k. Open Skies avtalet har varit ett välkänt faktum maa. att de ej anser att Ryssland efterlever avtalet, vilket även ansågs som en möjlig händelseutveckling under detta år vid bedömandet av eventuella händelseutvecklingar under 2020.3 Bortsett från den mest tydliga implikationen att nationer, efter USA utträde ur avtalet, om sex månader ej kommer kunna genomföra överflygningar av USA, är det även intressant att fokusera på hur det amerikanska agerandet kan påverka vårt direkta närområde. Ur ett strikt svenskt säkerhetsperspektiv är det främst Ryssland som det kan te sig intressant att genomföra överflygningar över.

Ryssland förefaller redan i slutet av 2019 förberett ett antal handlingsalternativ för sitt agerande i händelse av ett amerikanskt utträde av det s.k. Open Skies avtalet.4 Nu när det faktiska beslutet är tagit för ett Amerikanskt utträde, förefaller Ryssland fortsatt ha ett antal framtagna handlingsalternativ för hur de kan tänkas komma att agera.5 Därtill har Ryssland även uttalat sig, efter det amerikanska beslutet, att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies avtalet.6 Vad kan då de ryska handlingsalternativen bestå utav?

Det troligaste handlingsalternativet, i skrivande stund, är att Ryssland fortsatt kommer vara en medlemsstat i Open Skies avtalet. Dock torde de fortsatt försöka begränsa andra nationers förmåga att genomföra inhämtning, över eget territorium, inom ramen för avtalet såsom t.ex. redan nu sker över exklaven Kaliningrad och gränsområdet till Georgien,7 samt maximera sin egen verksamhet.8 Det farligaste handlingsalternativet är att Ryssland lämnar Open Skies avtalet, vilket skulle innebära trots de införda ryska begränsningarna att förmågan till viss konfliktdämpande inhämtning upphör för länderna i närområdet till Ryssland och det generella säkerhetsläget försämras men även att risker för s.k. ofrivillig eskalering ökar. Dock torde detta handlingsalternativ begränsas utav ett troligt behov för Ryssland att kunna genomföra dessa spaningsflygningar maa. dess begränsningar i fotospaningssatelliter i förhållande till USA. Om än att USA mängd med fotospaningssatelliter ej är omfattande.9

Dock torde Ryssland kunna fokusera sin inhämtningsförmåga med fotospaningssatelliter bättre, trots den begränsande mängden, maa. att de ej har samma globala intressen som USA har. Därmed torde själva uteffekten för Ryssland med fotospaningssatelliter och Open Skies flygningar bli högre för att kunna genomföra operativt planeringsarbete utifrån inhämtningsunderlag de kan erhålla. Vilket även styrker antagandet att det troligaste handlingsalternativet för Ryssland är att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies. Dock baseras det antagandet utifrån nu offentliga uppgifter.

I samband med det Amerikanska beslutet om att begära utträde ur Open Skies avtalet, framkom även uppgifter om att USA överväger att påbörja provsprängningar med kärnvapen, detta maa. att USA anser att Kina samt Ryssland genomför lågnivå kärnvapentester. För att ev. kunna skapa en förhandlingsposition gentemot Ryssland och Kina, överväger USA därmed att återuppta provsprängningar.10 Därutöver är det, vid skrivande stund, enbart 8 månader kvar intill det s.k. "New START" avtalet upphör att gälla. Avtalet reglerar mängden strategiska kärnvapenstridsspetsar Ryssland och USA får inneha. Ryssland har i enlighet med avtalet erbjudet en förlängning, vilket USA har avvisat maa. de kräver att Kina även skall omfattas av avtalet.11 Sannolikheten för en förlängning av New START avtalet börjar nu vara låg, ffa. maa. att den amerikanska presidentkampanjen snart kommer intensifieras för valet i november 2020.12

Avslutningsvis, vilka slutsatser kan då dras av den senaste veckans säkerhetspolitiska utveckling? Det får ses som troligt att de konflikt- och förtroendeskapande avtalen som kom till i slutet och direkt efter det kalla krigets slut inom ett halvår till två (2) år är överspelade. Dock i den multipolära världsordning som börjat uppstå får det ses som en trolig/naturlig utveckling då en och flera stater har kunnat gagnas av dessa avtal. Detta innebär även en ökad risk för ett ytterligare försämrat säkerhetsläge i Europa ffa. med ett antal troliga följdverkningar utav COVID-19 pandemin13 som även kommer påverka det säkerhetspolitiska planet. Sammantaget får det ses som möjligt att vi går in i en situation i närtid utan egentliga konfliktdämpande "regelverk" som påminner om inledningen av 1980-talet, dock mellan ett antal s.k. stormakter där risken för en väpnad konflikt ökar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 12 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Jägarchefen 12 (Svenska)

Reuters 123 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

TASS 12 (Engelska)

The Washington Post 1 (Engelska)

Union of Concerned Scientists 1 (Engelska)

Slutnoter

1 Reuters. Holland, Steve. Landay, Jonathan. U.S. to pull out of Open Skies treaty, Trump's latest treaty withdrawal. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies/u-s-says-pulling-out-of-open-skies-treaty-citing-russian-violations-idUSKBN22X1TK (Hämtad 2020-05-24)

2 Sveriges Television. Lann, Rikard. USA drar sig ur avtal om flygspaning. 2020. https://www.svt.se/nyheter/usa-sig-ur-avtal-om-flygspaning (Hämtad 2020-05-24)

3 Jägarchefen. Trender och Utvecklingar 2020. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/01/trender-och-utvecklingar-2020.html (Hämtad 2020-05-24)

4 Reuters. Russia has retaliation ready if U.S. quits Open Skies treaty: RIA. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-treaty/russia-has-retaliation-ready-if-u-s-quits-open-skies-treaty-ria-idUSKBN1XH0WX (Hämtad 2020-05-24)

5 TASS. Russia considers response to US withdrawal from Open Skies Treaty - senior diplomat. 2020. https://tass.com/russia/1159641 (Hämtad 2020-05-24)

6 TASS. Russia confirms intention to implement Open Skies Treaty. 2020. https://tass.com/politics/1159533 (Hämtad 2020-05-24)

7 Reuters. European NATO allies voice concern over U.S. plan to quit Open Skies. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies-nato/european-nato-allies-voice-concern-over-u-s-plan-to-quit-open-skies-idUSKBN22Y1FY (Hämtad 2020-05-24)

8 Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/ (Hämtad 2020-05-24)

9 Union of Concerned Scientists. UCS Satellite Database. 2020. https://www.ucsusa.org/media/11492 (Hämtad 2020-05-24)

10 The Washington Post. Hudson, John. Sonne, Paul. Trump administration discussed conducting first U.S. nuclear test in decades. 2020. https://www.washingtonpost.com/national-security/trump-administration-discussed-conducting-first-us-nuclear-test-in-decades/2020/05/22/a805c904-9c5b-11ea-b60c-3be060a4f8e1_story.html (Hämtad 2020-05-24)

11 Dagens Nyheter. Carp, Ossi. Trump överväger historiskt kärnvapentest. 2020. https://www.dn.se/nyheter/varlden/trump-overvager-historiskt-karnvapentest/ (Hämtad 2020-05-24)

12 Dagens Nyheter. USA-valet 2020. 2020. https://www.dn.se/om/presidentvalet-i-usa-2020/ (Hämtad 2020-05-24)

13 Jägarchefen. Den nationella säkerhetsstrategin och COVID-19. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/03/den-nationella-sakerhetsstrategin-och_29.html (Hämtad 2020-05-24)

Det Sluttande planet

Reflektion

Den 21MAJ2020 meddelade USA President, Donald Trump, att USA skulle lämna fördraget om observationsflygningar d.v.s. det som internationellt benämns Open Skies.1 Fördraget om observationsflygningar innebär att de nationer som ratificerat avtalet får genomföra spaningsflygningar över varandras territorium, med relativt kort varsel dock med begränsningar i antal per år. Open Skies utgör en s.k. förtroendeskapande åtgärd i syfte att minska risken för en väpnad konflikt.2

Att USA under en längre tid har övervägt att lämna det s.k. Open Skies avtalet har varit ett välkänt faktum maa. att de ej anser att Ryssland efterlever avtalet, vilket även ansågs som en möjlig händelseutveckling under detta år vid bedömandet av eventuella händelseutvecklingar under 2020.3 Bortsett från den mest tydliga implikationen att nationer, efter USA utträde ur avtalet, om sex månader ej kommer kunna genomföra överflygningar av USA, är det även intressant att fokusera på hur det amerikanska agerandet kan påverka vårt direkta närområde. Ur ett strikt svenskt säkerhetsperspektiv är det främst Ryssland som det kan te sig intressant att genomföra överflygningar över.

Ryssland förefaller redan i slutet av 2019 förberett ett antal handlingsalternativ för sitt agerande i händelse av ett amerikanskt utträde av det s.k. Open Skies avtalet.4 Nu när det faktiska beslutet är tagit för ett Amerikanskt utträde, förefaller Ryssland fortsatt ha ett antal framtagna handlingsalternativ för hur de kan tänkas komma att agera.5 Därtill har Ryssland även uttalat sig, efter det amerikanska beslutet, att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies avtalet.6 Vad kan då de ryska handlingsalternativen bestå utav?

Det troligaste handlingsalternativet, i skrivande stund, är att Ryssland fortsatt kommer vara en medlemsstat i Open Skies avtalet. Dock torde de fortsatt försöka begränsa andra nationers förmåga att genomföra inhämtning, över eget territorium, inom ramen för avtalet såsom t.ex. redan nu sker över exklaven Kaliningrad och gränsområdet till Georgien,7 samt maximera sin egen verksamhet.8 Det farligaste handlingsalternativet är att Ryssland lämnar Open Skies avtalet, vilket skulle innebära trots de införda ryska begränsningarna att förmågan till viss konfliktdämpande inhämtning upphör för länderna i närområdet till Ryssland och det generella säkerhetsläget försämras men även att risker för s.k. ofrivillig eskalering ökar. Dock torde detta handlingsalternativ begränsas utav ett troligt behov för Ryssland att kunna genomföra dessa spaningsflygningar maa. dess begränsningar i fotospaningssatelliter i förhållande till USA. Om än att USA mängd med fotospaningssatelliter ej är omfattande.9

Dock torde Ryssland kunna fokusera sin inhämtningsförmåga med fotospaningssatelliter bättre, trots den begränsande mängden, maa. att de ej har samma globala intressen som USA har. Därmed torde själva uteffekten för Ryssland med fotospaningssatelliter och Open Skies flygningar bli högre för att kunna genomföra operativt planeringsarbete utifrån inhämtningsunderlag de kan erhålla. Vilket även styrker antagandet att det troligaste handlingsalternativet för Ryssland är att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies. Dock baseras det antagandet utifrån nu offentliga uppgifter.

I samband med det Amerikanska beslutet om att begära utträde ur Open Skies avtalet, framkom även uppgifter om att USA överväger att påbörja provsprängningar med kärnvapen, detta maa. att USA anser att Kina samt Ryssland genomför lågnivå kärnvapentester. För att ev. kunna skapa en förhandlingsposition gentemot Ryssland och Kina, överväger USA därmed att återuppta provsprängningar.10 Därutöver är det, vid skrivande stund, enbart 8 månader kvar intill det s.k. "New START" avtalet upphör att gälla. Avtalet reglerar mängden strategiska kärnvapenstridsspetsar Ryssland och USA får inneha. Ryssland har i enlighet med avtalet erbjudet en förlängning, vilket USA har avvisat maa. de kräver att Kina även skall omfattas av avtalet.11 Sannolikheten för en förlängning av New START avtalet börjar nu vara låg, ffa. maa. att den amerikanska presidentkampanjen snart kommer intensifieras för valet i november 2020.12

Avslutningsvis, vilka slutsatser kan då dras av den senaste veckans säkerhetspolitiska utveckling? Det får ses som troligt att de konflikt- och förtroendeskapande avtalen som kom till i slutet och direkt efter det kalla krigets slut inom ett halvår till två (2) år är överspelade. Dock i den multipolära världsordning som börjat uppstå får det ses som en trolig/naturlig utveckling då en och flera stater har kunnat gagnas av dessa avtal. Detta innebär även en ökad risk för ett ytterligare försämrat säkerhetsläge i Europa ffa. med ett antal troliga följdverkningar utav COVID-19 pandemin13 som även kommer påverka det säkerhetspolitiska planet. Sammantaget får det ses som möjligt att vi går in i en situation i närtid utan egentliga konfliktdämpande "regelverk" som påminner om inledningen av 1980-talet, dock mellan ett antal s.k. stormakter där risken för en väpnad konflikt ökar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 12 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Jägarchefen 12 (Svenska)

Reuters 123 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

TASS 12 (Engelska)

The Washington Post 1 (Engelska)

Union of Concerned Scientists 1 (Engelska)

Slutnoter

1 Reuters. Holland, Steve. Landay, Jonathan. U.S. to pull out of Open Skies treaty, Trump's latest treaty withdrawal. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies/u-s-says-pulling-out-of-open-skies-treaty-citing-russian-violations-idUSKBN22X1TK (Hämtad 2020-05-24)

2 Sveriges Television. Lann, Rikard. USA drar sig ur avtal om flygspaning. 2020. https://www.svt.se/nyheter/usa-sig-ur-avtal-om-flygspaning (Hämtad 2020-05-24)

3 Jägarchefen. Trender och Utvecklingar 2020. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/01/trender-och-utvecklingar-2020.html (Hämtad 2020-05-24)

4 Reuters. Russia has retaliation ready if U.S. quits Open Skies treaty: RIA. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-treaty/russia-has-retaliation-ready-if-u-s-quits-open-skies-treaty-ria-idUSKBN1XH0WX (Hämtad 2020-05-24)

5 TASS. Russia considers response to US withdrawal from Open Skies Treaty - senior diplomat. 2020. https://tass.com/russia/1159641 (Hämtad 2020-05-24)

6 TASS. Russia confirms intention to implement Open Skies Treaty. 2020. https://tass.com/politics/1159533 (Hämtad 2020-05-24)

7 Reuters. European NATO allies voice concern over U.S. plan to quit Open Skies. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies-nato/european-nato-allies-voice-concern-over-u-s-plan-to-quit-open-skies-idUSKBN22Y1FY (Hämtad 2020-05-24)

8 Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/ (Hämtad 2020-05-24)

9 Union of Concerned Scientists. UCS Satellite Database. 2020. https://www.ucsusa.org/media/11492 (Hämtad 2020-05-24)

10 The Washington Post. Hudson, John. Sonne, Paul. Trump administration discussed conducting first U.S. nuclear test in decades. 2020. https://www.washingtonpost.com/national-security/trump-administration-discussed-conducting-first-us-nuclear-test-in-decades/2020/05/22/a805c904-9c5b-11ea-b60c-3be060a4f8e1_story.html (Hämtad 2020-05-24)

11 Dagens Nyheter. Carp, Ossi. Trump överväger historiskt kärnvapentest. 2020. https://www.dn.se/nyheter/varlden/trump-overvager-historiskt-karnvapentest/ (Hämtad 2020-05-24)

12 Dagens Nyheter. USA-valet 2020. 2020. https://www.dn.se/om/presidentvalet-i-usa-2020/ (Hämtad 2020-05-24)

13 Jägarchefen. Den nationella säkerhetsstrategin och COVID-19. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/03/den-nationella-sakerhetsstrategin-och_29.html (Hämtad 2020-05-24)

”Särintressen”?

Är vi åter på väg att prioritera kvantitet framför kvalité? Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten.

När någon i en diskussion håller på att förlora initiativet kan man ta till storsläggan och påstå att motståndaren ”representerar särintressen”. En beprövad modell särskilt i försvarsdebatten. Senast var det en känd försvarsdebattör som ville avväpna de som argumenterade för ett försvar med högkvalitativa förband i stället för att satsa på många lokalförsvarsförband bl a utefter Indalsälven. Bakgrund till just det exemplet är att Försvarsberedningen bl a angett ett behov av många lokalförsvarsförband för att försvara de västra delarna av landet och södra halvan av Norrland.

Nu inställer sig frågan – är särintressen något fult, omoraliskt, destruktivt?

I den svenska försvarsdebatten är det lågt i tak, vi saknar en bredare debatt om strategier – inte sällan hamnar vi omgående vid val av försvarets materielobjekt. Vi diskuterar nästan aldrig strategier eller operativa koncept som grund för försvarets organisation och utveckling. Den process som borde ta ledning i detta – Försvarsberedningens Värnkraft – nämner knappt med ett ord hur försvaret ska eller bör agera i olika situationer. Intressen av olika slag får svängrum – vad kan då legitimeras som lämpliga eller olämpliga intressen?

Det kanske till och med är så att ”särintressen” är både eftersträvansvärt och konstruktivt. Ur ett demokratiskt perspektiv är det nödvändigt att alla får komma till tals. Sett ur ett försvarsmaktsperspektiv får man nog vara glad att särintresset för mekanisering till slut tog överhanden över kavalleri och ”skynkabilar” och att robotar ersatte kanoner på våra stridsfartyg. Just ordet ”särintresse” förknippas i försvarssammanhang oftast med när något tekniskt och nytt ställs mot något gammalt och befintligt. Vi måste tillåta att den tekniska utvecklingen snabbt får inflytande på försvarsplaneringen. Om inte blir vår trovärdighet lidande.

Om vi lämnar begreppet ”särintressen”, som fått en negativ klang, vill jag lyfta några frågor kring försvarsberedningens rapport Värnkraft och olika intresseinriktningar.

Såväl KKrVA som Värnkraft lyfter fram s k Gråzonslägen – d v s hot mot vår nation innan det sker öppna krigshandlingar – som något nytt och allvarligt för Totalförsvaret att hantera. KKrVA har särskilt påtalat de allvarliga konsekvenserna av om vi inte kan hålla igång varuflödena och tjänster i ett krisläge. Värnkraft tar upp problematiken ett flertal gånger i analysdelen. Ett scenario som många anser kommer att vara den ryska strategins huvudspår och där vår motståndsförmåga idag är mycket begränsad. Men i ett snabbt lappkast i inriktningsdelen av Värnkraft, avskrivs helt plötsligt i princip behovet av att FM ska ha några uppgifter i Gråzonslägen. Konsekvensen blir att Sverige kan stå stilla efter några veckor i ett krisläge utan att ett skott har avlossats. Varför MSB och FM inte visat något nämnvärt intresse förvånar. Är (sär)intressena inte tillräckligt starka?

FM, Försvarsberedningen, KKrVA och andra med försvarsintresse är överens om att FM måste stärkas, kvalitativt och kvantitativt. KKrVA har i studien KV21 i krigsspel visat att FM idag inte klarar att motstå ett ryskt angrepp. Vi saknar de kvalitativa förutsättningarna, men också tillräcklig numerär. Problemet är dock att startar man inte med de kvalitativa satsningarna, lönar föga flera förband. Nu verkar den framtida inriktningen hamna i ett spagatläge – beredningen och politiker prioriterar volym och FM lutar mer åt kvalitet, om än ”politiskt” försiktigt. Efter att det visade sig att de ekonomiska förutsättningarna inte svarar upp mot beredningens förslag, uppstod en hetsig debatt. En tung försvarspolitiker menade att FM inte hörsammat (vissa) politikers krav på hur armén borde organiseras. Det antyddes att det kunde vara ett demokratiskt problem att FM inte ville lämna de förslag som politikerna/beredningen förväntade. Ett exempel på intressekonflikt – vem bestämmer FM utformning?

Tyvärr har vi historiskt haft en ordning där FM:s regleringsbrev har en snävare detaljstyrning jämfört med andra myndigheters. När vi nu är på väg mot en historisk upprustning av FM i en tid när omvärlden sprungit ifrån oss kvalitativt inom många områden, borde det vara en självklarhet att professionen får ange riktningen. Bakgrunden till åsiktsskillnaderna politiker/FM ligger enligt min mening i delvis olika intressen. Chefer ska göra det trovärdigt att förbanden kan lösa sina uppgifter i den svåraste av situationer och att soldaten/sjömannen överlever stridsinsatsen. Politikern ska också överleva, väljarna ska uppskatta hens politik. Besök vid värnpliktsutbildning, hemvärnsövningar m m ger politiska poäng. Olika intressen möts – inte alltid förenliga. Men FM måste ha tolkningsföreträde när det gäller att inom givna politiska och ekonomiska ramar utforma krigsorganisationen för bästa operativa effekt.

När det gäller olika intressen, finns det naturligtvis åsiktsskillnader också inom den militära professionen. En sådan fråga berör strategier för hur vårt försvar bör organiseras. En känslig fråga, som till och med vår Akademi har svårt att hantera, eftersom det omedelbart får konsekvenser för utformningen av försvarsgrenarna. Då detta ämne skulle fordra många blogginlägg väljer jag att bara ställa några frågor för fortsatt diskussion – väl medveten om att eventuella ställningstaganden omedelbart innebär frågor om ”särintressen”.

  1. Vi har valt en försvarsstrategi där tyngdpunkten ligger på att slå angriparen när denne etablerat ett ”brohuvud”. Är detta en lämplig strategi för ett land som militärstrategiskt kan betraktas som en ö med omgivande hav?
  2. Givet denna strategi borde markstridskrafterna ha hög anfallskraft och operativ rörlighet. Nu har man valt flera förband med lägre kvalitet vilket medför att strategi (1) inte fungerar?
  3. En konsekvens av (1) blir att det inte finns tillräckliga militära marina resurser för krishantering utanför vår landgräns. Gråzonsproblematiken, som bl a Värnkraft lyfter fram som en allvarlig utmaning, definieras bort av försvarsberedningen eftersom man prioriterar (1)? En öppen dörr för en angripare som inte kan stängas.

Svensk försvarsplanering har att ta hänsyn till många intressen. Historiskt har vi betraktat många förband med låg kvalitet som bättre än färre förband med hög kvalitet. Dock med två undantag – flyg och ubåtar. Starka intressen för värnpliktsfrågan och geografiskt bred etablering av fredsförband samt viss misstänksamhet att ta till sig teknisk utveckling har lett fram till denna utveckling. Som jag tolkar Värnkraft fortsätter de intressen som vill hålla kvar vid dessa strategier att fortsatt ha dominerande inflytande. Min förhoppning att kommande försvarsbeslut skulle våga ta ett språng och komma ikapp tekniskt grusas. Rådande pandemi kommer säkert att påverka budgetramarna negativt. Det finns alltså risk för att inte ens Värnkraft kan genomföras.

Det är min förhoppning att de som intresserar sig för den långsiktiga utvecklingen av vår försvarsmakt, inte ryggar för att ta till orda även när det finns risk för att bli anklagad för ”särintressen”. Vår förändringsbenägenhet är tyvärr inget vi kan skryta med.

Författaren är viceamiral och tidigare ställföreträdande överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och var tidigare akademiens styresman.

Bör vi växla fokus för våra ambitioner?

Högtid och glädje på examensdagen! Det  gäller dock att behålla våra officerare och specialistofficerare. Rimliga arbetsförhållanden är här en viktig faktor. Foto: Niclas Ehlén, Combat Camera, Försvarsmakten.

Försvarsmakten står med stor sannolikhet de närmaste tio åren inför en minst sagt intressant period. De politiska vindarna har vänt från att kalla Sveriges försvar för ett särintresse till att politiker nu får stå till svars för nedrustningen av totalförsvaret. Närmast tävlas det om nya fyndiga sätt att bygga nya regementen, anskaffning av ny materiel och hur personalförsörjningen skall säkras. Givetvis tror jag att de flesta anser att den stundande upprustningen och återuppbyggnaden av försvarsmakten är positiv. Men det finns en del orostecken för personalen vad gäller just utökning av verksamheten.[1]

Devisen ”få ska öva fler” kommer att bli mer dominerande i takt med att värnpliktskullarna växer medan antalet officerare mer eller mindre ligger konstant alternativt i värsta fall fortsätter sjunka och med det tror jag vi har ett bekymmer som kommer kräva ledarskap. De flesta förband upprätthåller nu både ett yrkesförsvar, ett värnpliktsförsvar och i vissa fall både beredskap och insats utöver detta. Det finns nog de som skulle kalla läget ansträngt. Jag vill vara tydlig med att det finns ingen motsättning mellan att ha ett yrkesförsvar och att utbilda värnpliktiga, jag tror att värnplikten är en förutsättning för att kunna växa men att yrkesförsvaret är här för att stanna. Men antalet uppgifter som ska lösas i förhållande till given tid är redan nu på många håll en utmaning, i FM VIND 2019 anser ett litet antal av de svarande att de upplever att de har tillräckligt med tid i förhållanden till mängden arbetsuppgifter. Med större värnpliktskullar och nya förband som ska upprättas lär siffran knappast bli mindre oroväckande.

Försvarsmaktens personal består i huvudsak av ambitiösa människor som vill prestera, officerare bör vara uppfostrade med detta karaktärsdrag. Jag tror paradoxalt nog att det kan bidra till arbetsbelastningen. Ambitiösa människor på flera nivåer som vill att förbanden och verksamheten ska vara så bra som möjligt och inte nöjer sig med ”bra nog” väljer att hitta lösningar på problem istället för att acceptera att allt inte blir perfekt. Jag tror att det i framtiden kommer att finnas anledning att på förbanden diskutera vilka ambitioner man ska ha med framförallt utbildningen av de värnpliktiga. Är det verkligen värt att nå samma mål som för fem år sen när personal bränns ut eller slutar? Jag menar inte att kvaliteten på utbildningen ska nedgå utan helt enkelt att vi behöver byta fokus på många plan. Jag anser att förbandens främsta prioritering bör vara att fylla krigsförbanden, rekrytera nya officerare och framförallt behålla personal. Att så många erfarna kollegor slutar och hittar andra vägar i livet är ett resursslöseri för Försvarsmakten, men framförallt skapar det än mer problem för framtiden. Vilka kommer i slutändan att kunna bemanna högre staber och skolor om inte erfarna kollegor? Hur ont det än svider i karaktären hos många officerare behöver vi tid för egen utbildning, planering och återhämtning och jag skulle därför vilja se en viss anda av återhållsamhet. Därför tror jag att frågeställningen som ska ställas inför nästkommande års värnplikt bör vara, ”hur får vi det här att bli bra nog?”

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

[1] Artikeln har varit publicerad i Officerstidningen nummer 3 2020 och återpubliceras här efter inhämtat tillstånd.

Sven Sjöberg stupade för exakt 80 år sedan

Sven Sjöberg från Piteå sköts ihjäl av ett tyskt sjöflygplan den 20 maj 1940.

Det mediala intresset att uppmärksamma Sven Sjöbergs offer (död) för nu exakt 80 år sen ser inte direkt överväldigande ut. Därför känns det bra att här kunna skriva några rader om denna händelse - som i viss mån är unik för Sverige under andra världskriget.

Sven Sjöberg från Piteå var en av många inkallade värnpliktiga uppe vid gränsavsnittet mot Narvik under det att striderna där pågick som värst under april-juni 1940. Hans tillhörde en pansarvärnsgrupp som var avdelad till skidlöparbataljonen (från 1943 jägarbataljonen) vid Norrbottens regemente (I 19). Han råkade befinna sig på perrongen för Vassijaure järnvägsstation när eldgivning uppstod mellan svenskt luftvärn grupperat kring stationen och ett tyskt sjöflygplan av typen Dornier Do 26.

Gammalt urklipp från okänd tidning som visar Sven Sjöberg som soldat vid I 19.

Allt började med att det tyska sjöflygplanet flög över malmbanan vid Vassijaure, minst sex kilometer från gränsen, varför det var luftvärnets plikt att markera för tyskarna att de kränkt gränsen. Vid Vassijaure järnvägsstation stod vid tillfället inte bara luftvärnskanoner utan även pansartåget som var döpt till "Kiruna", med luftvärnskulsprutor.

I mitten Sven Sjöberg fotograferad framför stationen kort tid före eldgivningen. BILDKÄLLA: Gunvor Sjöberg

Det tyska flygplanet valde att skjuta tillbaka, varvid Sven Sjöberg träffades. Han fick svåra skador och avled inom loppet av få minuter. För ett mer detaljerat händelseförlopp hänvisar jag till mina böcker men vill här passa på att förklara det speciella med hans död. På ett sätt var detta en unik händelse i Sverige under andra världskriget - detta var enda tillfället under 1939-1945 då en soldat i svenska armén sköts ihjäl av främmande makt. Men inkluderande flygvapnets förluster var Sjöberg en av ett tiotal (exakt antal ej fastställt) i Krigsmakten (som Försvarsmakten då hette) som sköts ihjäl av tyska flygplan. En annan armésoldat krossades av ett tyskt plan som skjutits ned av svenskt luftvärn. Men därtill kommer flera hundra svenska soldater och sjömän som 1939-1945 dog av utländska och svenska minor och i en rad andra incidenter i tjänsten. Totalsiffran är därför 782 dödade svenska soldater och sjömän, alltså dödade i incidenter och krigsolyckor. Låt oss minnas deras offer för landet, för framtiden, för oss.

Sven Sjöbergs begravningståg genom Kiruna. Han blev senare begravd i Öjebyn. FOTO: Sven Hörnell

Försvarsinriktningsbeslut i skuggan av en pandemikris

Stöd till civil verksamhet vid behov? Självfallet! Men, förmågan till väpnad strid är den grundläggande orsaken till innehavet av militära maktmedel. Foto: Försvarsmakten.

Det kan naturligtvis vara lockande att motivera ytterligare resurstillskott till Försvarsmakten med att myndigheten gör stor nytta även i fred, exemplifierat med att myndighetens medarbetare gör utomordentliga insatser för samhället under pandemikrisen. Detta för att motverka att de redan överenskomna anslagsförstärkningarna inte omdirigeras till krisberedskap och civilt försvar i höstens totalförsvarsproposition. Ett så snävt perspektiv riskerar dock att underminera Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Istället måste argumentationen outtröttligt gå ut på att det inte behöver vara ett nollsummespel mellan civilt och militärt försvar, utan att andra utgiftsområden faktiskt kan behöva stå tillbaka och att samhällets säkerhet måste få kosta.

Det är april 2020 och mitt under brinnande pandemikris debatterar riksdagen samhällets fredstida krisberedskap och civilt försvar. I Försvarsutskottets betänkande, som föranleder debatten, avslås samtliga motionsyrkande med hänvisning till att man inte vill föregripa pågående beredningar inom Regeringskansliet. Alltsedan december 2017, då Försvarsberedningen presenterade rapporten Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret (Ds 2017:66), är det en slags standardformulering som svar på motionsyrkanden som rör civilt eller militärt försvar. Stora reformer och beslut ska inte slarvas fram, men det skaver när riksdagen har en pausknapp intryckt år efter år, om allt det som ett försvarsinriktningsbeslut omfattar.

Att riksdagen är i väntan på regeringens totalförsvarsproposition, samt en rad pågående utredningar inom det civila försvarets område, betyder naturligtvis inte att allt står stilla i Sverige. Myndigheter och organisationer jobbar på. Övningar genomförs. Åtgärder vidtas. Men när det passerar flera år mellan en mycket uppfordrande Försvarsberedningsrapport och efterföljande åtgärder – och det hinner inträffa en stor kris däremellan – blottläggs mer än bara samhällets beredskapsbrister: Vi är fast i våra planeringsprocesser. Å andra sidan, när krisen drabbar oss synliggörs också den kraft som finns i individer och organisationer när det är skarpt läge. Det genas i kurvor. Det bryts ny mark i samarbeten som inte övats innan. Det tas beslut. Här finns lärdomar att dra. Handlingskraften i genomförandet av stöd till det civila samhället under pandemin behöver överföras till planeringen för Försvarsmaktens tillväxt.

En attityd som genomsyras av att göra allt man kan med det man har, ersätter naturligtvis inte all planering, investeringar i förberedelser och kapacitet för genomförande. När krisen är över är det dags att utvärdera och dra slutsatser för framtiden. Några observationer kan dock göras redan nu: En handlar om att förändringar är att vänta när det gäller Försvarsmaktens stöd till det övriga samhället i samband med fredstida kriser. En annan observation gäller eventuell påverkan på det inriktningsbeslut som riksdagen förväntas fatta beslut om under hösten.

Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet

Försvarsmakten stödjer det civila samhället under coronaepidemin bland annat genom att skapa vårdplatser för Covid-19-patienter. Försvarsintresserade med kunskap och minnen från fornstora fältsjukhusdagar sörjer den kapacitet Försvarsmakten hade tidigare, men tänker inte alltid på de medborgare som saknar både aktuell och historisk kunskap om Försvarsmakten. En mindre insatt del av befolkningen undrar inte var alla övriga fältsjukhus har tagit vägen, utan förundras måhända istället över att Försvarsmakten alls har kapaciteten. Bygger militären sjukhus? I så fall borde de stödja det civila samhället mer!

Inte heller alla beslutsfattare har klart för sig hur historiken har sett ut. Argumenten har bleknat från tiden när stöd till det civila samhället fasades ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter och stöd till civila verksamheter i fred inte längre skulle vara dimensionerande för det militära försvarets utformning. Få är emot att samhällets resurser nyttjas maximalt effektivt för allas vårt gemensamma bästa. Mindre populärt är att tydliggöra konsekvenser för det som är huvuduppgiften, fram till den dag då denna förmåga är precis vad som efterfrågas. Nu höjs politiska röster för att, som det heter, bättre ta tillvara på Försvarsmaktens resurser under kriser. Lägg till detta en pågående diskussion om behovet av särskild lagstiftning om civila kriser och det är lätt att se att förändringar är att vänta.

Svensk krisberedskap grundar sig på ordinarie förvaltningsstrukturer, på ansvarsprincipen och på ett geografiskt områdesansvar. Regeringsformen innehåller inte några särskilda regler om civila nödsituationer av det slag som finns när det gäller krig och krigsfara (13 kap. RF). Sådana nödsituationer får hanteras inom ramen för de allmänna reglerna i regeringsformen. År 2008 föreslog Grundlagsutredningen att i regeringsformen föra in särskilda regler om hur civila kriser ska kunna hanteras, men det vann inte gehör. I propositionen (2009/10:80) som behandlar utredningen står det att frågan behöver utredas ytterligare, men det har hittills ingen regering gått vidare med.

Moderaterna har nu aviserat att man avser pröva frågan om att i regeringsformen föra in särskilda regler om hur civila kriser ska kunna hanteras, med syftet att göra Sverige mer motståndskraftigt inför de komplexa hot och risker som vi står inför idag. Möjligen landar vi så småningom i Grundlagsutredningens bedömning att det finns ett behov av att utvidga regeringens normgivningskompetens i nödsituationer och att det ska införas en särskild reglering om regeringens handlingsutrymme. Helt säkert är dock att det inte kommer att ske utan koppling till de överväganden som nu sker inom ramen för den pågående utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05). Detta kommer i sin tur åter aktualisera frågan om Försvarsmaktens dimensionerande uppgifter och stöd till civila verksamheter i fred och gråzonsläge.

Det är gynnsamt att redan nu mejsla ut en linje i den diskussionen, så att myndigheten och dess medarbetare inte hamnar i en reaktiv position. Grunden för Försvarsmaktens verksamhet är förmågan till väpnad strid. Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. Denna förmåga kan utvecklas, men utifrån sin unika profession och sina specialiteter. Om politiken vill mer än vad som nu regleras i förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet, och om myndigheten ska organiseras, utbildas eller materielförsörjas med hänsyn till andra uppgifter, ska det tillföras resurser för detta så att inte huvuduppgiften dräneras. Det är lätt hänt i ett samhälle som nu återigen har lärt sig att stora kriser inträffar, medan förståelsen för antagonistiska hot och krigets krav bleknar.

Försvarsinriktningsbeslut i skuggan av pandemikris

Frågan är vad de nyvunna insikterna om svensk beredskap innebär för kommande avvägningar när det gäller resurstilldelning för civilt och militärt försvar? Märkligt nog ställs sällan andra utgiftsområden mot satsningar inom försvarsområdet. Det är istället hela tiden ett förmodat nollsummespel inom totalförsvaret och så blir det i ett land som inte riktigt har bestämt sig för att säkerhet måste få kosta.

I skrivande stund signalerar ingen av de ingående parterna i de pågående försvarsbeslutsförhandlingarna att de överenskomna pengatillskotten till militärt försvar är ifrågasatta. Istället trycks det särskilt på behovet av att en motsvarande politisk överenskommelse måste till för det civila försvaret. Försvarspolitiker ur olika läger larmar dock om att det inte finns en fungerande process för detta, vilket naturligtvis är en brist inför en inriktningsproposition som utlovats omfatta totalförsvaret.

En mer realistisk bedömning än att politiken backar från ingångna överenskommelser om ökade anslag till militärt försvar, är att nästa steg (det vill säga en eventuell fortsatt ökning av försvarsanslagen upp mot 2% av BNP) i huvudsak investeras i civilt försvar och krisberedskap.

Tidigare under våren redovisade bevakningsansvariga myndigheter regeringsuppdrag om att lämna in underlag för den fortsatta inriktningen av det civila försvaret, med grund i Försvarsberedningens rapporter. I fokus för uppdraget stod energiförsörjning, transporter, livsmedelsförsörjning, dricksvattenförsörjning, ordning och säkerhet, finansiell beredskap samt elektroniska kommunikationer och post. Myndigheterna ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en kris som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionsförmåga. Under delar av tiden och inom ramen för de tre månaderna ska det planeras för att riket är i krig och att krigshandlingar pågår på svenskt territorium. Vem som helst kan begripa att det är enorma kostnader förknippade med ett sådant förmågelyft, vilket också illustreras med all önskvärd tydlighet i de underlag som är öppna.

Resonemang om behoven, liksom möjligen början till prioriteringar av de mest akuta åtgärderna, kommer att skönjas i den kommande totalförsvarspropositionen. Men eftersom centrala utredningar inom området inte kommer vara klara i höst, kommer de skarpa åtgärderna senare under inriktningsperioden. Det bäddar för att kommande resurstillskott knyts till dem. Om så blir fallet, har Försvarsmakten då rätt avvägningar och prioriteringar?

Coronakrisen förändrar oss inte i grunden. Men en tid framåt kommer tålamodet att vara kort med fluffiga högtidstal i avsaknad av handlingsplan. Som Viktor Barth-Kron skrev under rubriken ”Nu är pratkvarnarnas högkonjunktur slut” i Expressen (12 april 2020): Coronakrisen skiljer stort från smått och ord från handling. I skarpt läge är frågan hur många respiratorer du har i förrådet, inte hur många dialoger du haft om vikten av andning.

Efter de återkommande myndighetsgemensamma pressträffarna under pandemin uppmärksammades företrädare för de civila myndigheterna för sin tydliga kommunikation. ”Militäriskt”, sades det i uppskattande ordalag. Det våras för tydligt och handlingskraftigt ledarskap. Här kan Försvarsmakten vara bäst i klassen. Både civilt och militärt försvar måste stärkas. Nästa kris kan vara krig och då är det civilt stöd till Försvarsmakten som gäller.

Författaren är försvars- och säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Vad får vi för pengarna?




Är det rätt frågor som diskuteras i de förhandlingar som nu pågår om det framtida försvarsanslaget storlek? Ska jag döma efter vad som framgår i media tycks diskussionen främst handla om priskompensation, hur finansiera överraskande fördyringar och viljan att göra ekonomiska åtaganden även bortom 2025. Ibland kopplas pengarna till ett visst materielsystem eller annan fysisk parameter, som man kan sätta en prislapp på. Väldigt sällan har jag dock hört eller sett några bedömningar kring vad olika ekonomiska ramar skulle betyda i operativa och strategiska termer – vilka uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa, vilka är vi beredda att avstå ifrån, vilka är konsekvenserna?

Redan Försvarsberedningens förslag har allvarliga operativa brister. Behovet av sjöfartsskydd på Västkusten för att säkerställa Sveriges försörjning, och möjligheterna att ta emot mer substantiell militär hjälp, tillgodoses inte. Där saknas fartyg. Förmågan att (eventuellt tillsammans med Finland) kunna möta ett angrepp mot övre Norrland är inte trovärdig med de fåtaliga styrkor som beredningen föreslår för den landsändan. Försvaret av Stockholm är minst sagt tunt. Två luftvärnsbataljoner räcker inte långt om man vill skydda flygbaser, kritisk civil infrastruktur, huvudstaden och områden viktiga för att ta emot hjälp. Bara för att nämna några exempel. Beredningen har dock tämligen tydligt beskrivit kopplingen mellan sina förslag och vad man vill uppnå med dem. De avvägningar som gjorts hänger ihop, även om vissa länkar i kedjan är skrämmande svaga.

Att som nu främst diskutera X, Y eller Z miljarder i ena eller andra riktningen är därför måttligt meningsfullt, till och med farligt, om det inte tydligt kopplas till hur vår operativa förmåga påverkas. Något som oftast också har strategiska implikationer. Vad betyder en förändring i ekonomin på ett eller annat sätt för möjligheterna att lösa en viss uppgift? Hur påverkar det i förlängningen andra viktiga faktorer som bidrar till möjligheterna att försvara Sverige?

Exempelvis. Vad skulle en minskning av antalet lokalförsvarsbataljoner innebära för våra möjligheter att hålla förbindelserna till Trondheim öppna? En viktig reservförbindelse för såväl svensk som finsk försörjning, som för att kunna ta emot hjälp? Något som i sin tur kan påverka våra möjligheter att försvara andra delar av Sverige, eller bidra till att öka Finlands uthållighet. Vad innebär det om vi avstår från kryssningsrobotar till JAS när det gäller möjligheterna att bekämpa ryska installationer på andra sidan Östersjön, eller i områden som angriparen tagit? Hur kan det påverka en rysk kostnads- och intäktskalkyl när det gäller att gruppera luftvärnssystem på Gotland? Hur påverkas Natos vilja, och möjligheter, att hjälpa oss om vi inte stärker försvaret av södra Sverige? Det måste ju finnas någon att hjälpa innan det är för sent.

Det är de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna av olika ekonomiska nivåer som borde vara det centrala i de försvarspolitiska förhandlingar som just nu förs. Vad vill vi att Försvarsmakten ska klara av och varför? De självklara frågorna vid varje utspel om att ta bort, eller lägga till, ett antal miljarder borde vara: ”Vilka operativa uppgifter innebär det att vi kan lösa, eller medvetet avstår från att kunna lösa?” och ”Vad innebär det för vår såväl som våra grannars säkerhet?”.

Den senare frågan är inte minst viktig när det kommer till nordiskt och europeiskt försvarssamarbete. Viljan att samarbeta med Sverige, må det vara att köpa svensk försvarsmateriel, ha gemensam operativ planering eller något annat, är en nytto- och förtroendekalkyl:  ”Om vi hjälper till med A, kan då Sverige hjälpa oss med B?” eller ”Vågar vi göra oss beroende av Sverige i ett eller annat avseende?”. Tro inget annat än att svenska försvarsbeslut läses ytterst noggrant även i våra grannländer.

Här vill jag direkt föregripa ett eventuellt motargument. ”Operativa frågor kan man inte diskutera öppet, det skulle ge en eventuell angripare insikt i vad vi kan och planerar för”. Argumentet är helt irrelevant, kamraterna i generalstaben i Moskva, eller i våra grannländers högkvarter, har minst lika god förmåga som vi själva att dra slutsatser om vilka operativa uppgifter en försvarsmakt med ett visst innehåll kan lösa. Dessutom, just att en eventuell angripare kan bilda sig en uppfattning om våra förmågor är grunden för att Försvarsmaktens ska lösa sin viktigaste uppgift, att verka avskräckande. Att vissa eventuella svagheter, eller styrkor, som kan döljas, t ex tillgången på någon typ av ammunition eller radarprestanda ska hemlighållas är en självklarhet. Men att inte diskutera de operativa effekterna av att ha tre, fyra, eller fem brigader, sju, nio eller tolv korvetter, två, tre eller fyra radarspaningsflygplan är bara missriktat hemlighetsmakeri.

Här kan man även anföra en demokratiaspekt. Hur ska medborgarna kunna bilda sig en uppfattning om det försvar de betalar för kan lösa de uppgifter som de förväntar sig? Det är inte utan att tankarna går till dagens pandemikris och de uppenbara bristerna i beredskap i olika avseenden, som få tycks ha varit medvetna om. Det räcker inte med att säga ”Vår beredskap är god”.

Min förhoppning inför de avslutande (kanske) förhandlingarna inför försvarsbeslutet är därför att få höra debatter och argument av typen: ”Hur säkerställer vi möjligheterna till importsjöfart på Västkusten, till det krävs…, eller ska vi avstå från den förmågan?”, ”Om vi ska kunna hålla ryggen fri åt Norge på Nordkalotten, och där även vara beredda att stödja Finland, vad krävs för det?” eller ”Där går det inte att stryka ett enda öre, då faller hela idéen om att kunna bidra till försvaret av Åland”.

Det är hög tid att diskutera och tydligt redovisa: vad får vi för pengarna, relaterat till olika uppgifter Försvarsmakten då kan, eller inte kan, lösa. Vilka säkerhetspolitiska konsekvenser kan det innebära?



                                                                              *****

@neretnieks

Med spetsnaz till fronten del 4 – Kärnvapnen

Sammanfattning

Det får ses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget förfogade över minst mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar för bruk på land, möjligen fanns det även för bruk under vatten. Dessa system torde varit snarlika de bekräftade amerikanska system med bärbara taktiska kärnvapenladdningar som togs fram under inledningen av 1960-talet och var i bruk till inledningen av 1990-talet. Eventuellt kan dessa system även fortsatt finnas i den ryska taktiska kärnvapenarsenalen.

Analys

Under de senaste åren har det i Sverige förts en diskussion om de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget hade tillgång till mindre taktiska kärnvapenladdningar. Dock börjande denna diskussion redan 1996 i samband med att Sveriges Televisions program Reportrarna sände ett reportage med titeln "De hemliga vapnen", där det framkom att kärnvapenminor samt torpeder eventuellt hade utplacerats under de sista decennierna av det kalla kriget på svenskt vatten.1 I nutid är det främst, den numera pensionerade, Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jonsson som framfört denna tes i den svenska debatten.2

I Reportrarnas reportage intervjuas även den tidigare överbefälhavaren General Bengt Gustafsson, han framför att sedan han började arbete på operativ nivå, vilket torde varit från mitten av 1970-talet, hade han haft kännedom om att den sovjetiska militära underrättelsetjänsten hade tillgång till kärnvapenminor,3 dock framgår det ej av hans kommentar i reportaget om det rörde sig om land- eller sjöbaserade minor. I Reportrarnas reportage framkommer även att dessa minor och torpeder, som eventuellt lades ut under det kalla kriget, hade olika olika former av skydd, såsom stenliknande beläggning, för att undgå upptäckt när de var utplacerade.4

Enligt Reportrarna skulle dessa system kunna ha ett konventionellt energisystem som vid olika intervall var tvungen att bytas, eller med någon form av kärnenergi vilket dock skulle kunna röja de eventuellt utlagda systemen. Dessa system skulle även kunna kommuniceras med s.k. långvåg eller andra system från fartyg för att kunna aktiveras. Systemen skulle haft en livslängd på mellan 10 och 30 år. I den efterföljande diskussionen till reportaget med den tidigare Försvarsministern Anders Björck och chefen för Kustflottan Frank Rosenius framkommer det att dylika system skulle kunna varit tekniskt möjliga, men inga sådana hade upptäckts av den svenska flottan.5

Den information som framförs i Reportrarnas reportage korrelerar väl med det, den numera pensionerade Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson beskriver i sin bok Omöjlig ubåt. Dock driver han tesen att utplaceringen av dessa vapensystem på svenskt inre vatten var ett led i den s.k. Operation RjAN och benämndes Anti-RjAN. Där det sistnämnda operationsnamnet utgjorde ett sovjetiskt förstaslag i händelse av att den s.k. Operation RjAN, som var en inhämtningsoperation, fick tydliga indikationer på ett förestående västligt överraskande angrepp med kärnvapen mot Sovjetunionen. Operation Anti-RjAN skall även genomförts preventivt, enligt Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson, i samband med större NATO-övningar under 1980-talet.6 Vad avser utplacering av eventuella kärnvapen bör det noteras att USA misstänkte att Sovjetunionen under 1950-talet hade placerat en kärnvapenladdning dess FN konsulat i New York och under 1960-talet att det fanns en kärnvapenladdning vid den sovjetiska ambassaden i Washington.7

Den svenska rapportering hänvisar dock inte på något sätt till officiella analyser, utan i Reportrarnas fall är det intervjuer som genomfördes under en av de mest turbulenta perioderna i rysk historia vilket innebär att de ryska officerare som intervjuas kan tänkas haft en ekonomisk vinning för den information som förmedlas varvid dess källtillförlitlighet kan vara begränsad. De uppgifter som den pensionerade Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson framför saknar hänvisningar till antingen intervjuer eller officiella dokument, vilket i sig kan vara förståeligt då det troligtvis rör sig om underrättelseuppgifter, men det gör det svårt att validera tillförlitligheten i uppgifterna. Dock har USA publicerat ett antal officiella uppgifter som skulle kunna styrka de tidigare nämnda uppgifterna.

I en Amerikansk efteranalys av NATO övningen Able Archer 1983 framkommer det att de sovjetiska spetsnazförbanden, förefaller intagit en högre beredskap under den aktuella övningen.8 Detta skulle i sig ej innebära att några former av kärnvapenförberedelser vidtagits med t.ex. mindre taktiska kärnladdningar. Dock höjdes den sovjetiska beredskapen tydligt för insättande av kärnvapen under den aktuella övningen.9 Varvid det får ses som möjligt att om mindre taktiska kärnvapenladdningar fanns att tillgå för de sovjetiska spetsnazförbanden, borde även dessa omfattas av beredskapshöjning och eventuellt kan de ha utplacerats i samband med Able Archer 1983.

Enligt den avhoppade Översten Stanislav Lunev ur den sovjetiska och sedermera ryska militära underrättelsetjänsten, skall Sovjetunionen och sedermera Ryssland förfogat över två typer av mindre kärnvapenladdningar, en för utplacering på land, troligtvis bärbar, och en för utplacering under vatten, troligtvis så pass liten att dykare kunde hantera den under vatten.10 Den amerikanska underrättelsetjänstens antagande från 1991 var att Sovjetunionen hade minst en mindre bärbar modell av taktiskt kärnladdning och en större modell av kärnvapenmina som ingenjörsförband var tvungen att hantera.11 Den större modellen användes möjligtvis i samband med övningen Vostok-2010.12

I ett lektionsunderlag för den sovjetiska Generalstabsakademin framkommer det att de landbaserade spetsnazbrigaderna förefaller haft ett särskilt mineringskompani som enbart skulle lösa uppgifter på order av den Sovjetiska Centralkommittén. Personalen som tillhörde detta kompani inom Spetsnazbrigaderna hade ej tillåtelse att lämna Sovjetunionen.13 Därutöver är det värt att notera att Spetsnazbrigaderna hade förmåga att fjäruttlösa en typ av laddning antingen via en spetznasgrupp på 3-5 km avstånd eller via fjärutlösning av brigadledningen på avstånd upptill 2000 km, dock framkommer det ej vilken form av laddning det rörde sig om.14 I och med att mineringskompaniet skulle lösa uppgifter på order av en sovjetiska centralkommittén och benämndes som mineringskompani, får det ses som möjligt att dess uppgift innebar utplaceringar av mindre taktiska kärnvapen i händelse av en väpnad konflikt.

Finns det då något exempel på en nation där det faktiskt är officiellt att de innehaft mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar? Mellan 1964 och 1989 förfogade USA över ett system av burna taktiska kärnvapenladdningar vilket, dels kunde användas på land, dels kunde användas under vatten. Laddningen hade en sprängkraft på mindre än ett (1) kiloton och kunde placeras på ett maximalt vattendjup av 60 meter.15 Ett fullskaligt test förefaller genomförts av systemet 1962. Testet genomfördes med en specialförbandspatrull som vid testets start var placerad ombord på ett hangarfartyg och därefter genomförde intransport med flygplan och innästling via fallskärm. Testet avslutades med att den bärbara kärnvapenladdningen detonerades.16 USA förefaller även på planeringsstadiet studerat möjligheten att insätta denna typ av kärnvapenladdning under Vietnamkriget mot förträngningen vid Mụ Giạ där den s.k. Ho Chi Minhleden passerade.17

I sammanhanget är det intressant att notera, att dessa amerikanska specialförbandspatruller förefaller åtminstone i Östtyskland, eventuellt även i andra delar av Östeuropa, haft förbereda upplag med vapen och annat underhåll utplacerade. Delar av dessa upplag skall även hämtats in efter Östtysklands upplösande.18 Dessa upplag fanns utplacerade för att patrullerna skulle kunna förflytta sig åter till eget behärskat område, eller kunna överleva i det område de befann sig efter genomfört uppdrag. Denna metod med i fredstid utplacerade upplag förefaller även Sovjetunionen tillämpat i Västeuropa för dess specialförband.19 Dock nämns inget om att de upplagen skulle varit avsedda för patruller med bärbara taktiska kärnvapenladdningar.

Är det då möjligt att Sovjetunionen hade ett liknande system med bärbara kärnvapenladdningar som USA? Rent konstruktionsmässigt får det ses som troligt maa. att Sovjetunionen hade mindre taktiska kärnvapenartillerigranater,20 varvid konstruktionssteget till ett mindre bärbart system ej torde varit långt. Därtill skall chefen för det s.k. 12. Direktoratet, den enhet som översåg Sovjetunionens kärnvapenarsenal och numera även Rysslands, 2001 sagt att Ryssland förfogade över 84 st kärnvapenladdningar som vägde 30 kg eller mindre,21 vilket skulle kunna ses som ett indirekt bekräftande av att även Sovjetunionen förfogade över bärbara kärnvapenladdningar och Ryssland under inledningen av 2000-talet mtp. den vikt som beskrevs. Dock finns det enligt undertecknat veterligen ingen officiell bekräftelse över att Sovjetunionen förfogade över dylika bärbara kärnvapen som USA hade. Därtill överskuggas den internationella diskussionen kring dessa vapensystem främst av de s.k. "resväskekärnvapnen", där det får ses som troligt att det stundtals kan blandas ihop med de större, om än bärbara kärnvapnen.

I ett nutida perspektiv är det intressant att Ryssland förefaller övat insättande av en kärnvapenmina i samband med övningen Vostok-2010,22 vilket i sammanhanget får anses utgöra ett mindre kärnvapensystem om än att det troligtvis krävs ingenjörsförband för dess insättande.23 Vad som även får anses som intressant är den ryska satsningen på taktiska kärnvapen,24 om än att det ej nämns något om bärbara taktiska kärnvapen i denna satsning får det ses som möjligt att det eventuellt även utgör ett nutida system maa. övningsförfarandet med den tidigare taktisk kärnvapenminan i samband med Vostok-2010.25

Slutsats

Det får anses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden hade tillgång till mindre bärbara kärnvapenladdningar under det kalla kriget. Dessa mindre taktiska kärnvapenladdningar kan ha utgjorts av både land- och vattenbaserade system. Dessa system kunde möjligen även fjärrutlösas på långt avstånd.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2 (Engelska)

Department of Defense 1 (Engelska)

Expressen 1 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

The Jamestown Foundation 1 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)


Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Graff, Garrett M. Raven Rock the story of the U.S. Government's secret plan to save itself-while the rest of us die. New York: Simon & Schuster, 2017.

Jacobsen, Annie. Surprise, kill, vanish: the secret history of CIA paramilitary armies, operators, and assassins. New York: Little, Brown and Company, 2019.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, D.C.: Regnery Publishing, 1998.

Slutnoter

1 De hemliga vapnen. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1996. https://www.oppetarkiv.se/video/2166591/reportrarna (Hämtad 2020-05-17)

2 Expressen. Svensson, Niklas. "KGB-chef planerade flera mord i Sverige". 2014. https://www.expressen.se/nyheter/kgb-chef-planerade-flera-mord-i-sverige/ (Hämtad 2020-05-17)

3 De hemliga vapnen. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1996. https://www.oppetarkiv.se/video/2166591/reportrarna (Hämtad 2020-05-17)

4 Ibid.

5 Ibid.

6 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124-126, 128, 160, 164-166, 170, 183, 186, 211.

7 Graff, Garrett M. Raven Rock the story of the U.S. Government's secret plan to save itself-while the rest of us die. New York: Simon & Schuster, 2017, s. 104.

8 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 73, 97.

9 Ibid. 73, 92, 94, 96, 151-152, 155.

10 Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, D.C.: Regnery Publishing, 1998, s. 25.

11 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

12 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

13 Central Intelligence. USSR GENERAL STAFF ACADEMY LESSON: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 6.

14 Ibid.

15 Foreign Policy. Brown, David. Rawnsley, Adam. The Littlest Boy. 2014. https://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/ (Hämtad 2020-05-17)

16 Jacobsen, Annie. Surprise, kill, vanish: the secret history of CIA paramilitary armies, operators, and assassins. New York: Little, Brown and Company, 2019, s. 440-441.

17 Ibid. s. 444-445.

18 Foreign Policy. Brown, David. Rawnsley, Adam. The Littlest Boy. 2014. https://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/ (Hämtad 2020-05-17)

19 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 364-365.

20 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

21 The Jamestown Foundation. Felgenhauer, Pavel. General declares Russian nukes secure. 2007. https://jamestown.org/program/general-declares-russian-nukes-secure/ (Hämtad 2020-05-17)

22 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

23 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

24 Department of Defense. Nuclear Posture Review. Washington DC: Department of Defense, 2018, s. 8-10.

25 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

Fortsätt satsa på försvaret!

Hur blir det med det starkare försvaret, försvarsministern? Foto: shutterstock.com

Sverige, Europa och världen genomgår en historisk tid som markerar början på slutet av den era som följde Berlinmurens fall för drygt 30 år sedan. Överst på alla nyhetssidor syns de senaste uppdateringarna kring COVID-19 och effekterna av viruset runt om i världen.[1]

De ekonomiska konsekvenserna förutspås bli enorma. IMF bedömer att den globala bruttonationalprodukten (BNP) under år 2020 kommer minska med 3 procent, en siffra som är mycket högre än finanskrisen 2008–09. Sveriges BNP bedöms minska med fyra procent enligt finansminister Magdalena Andersson.

De europeiska försvarsmakterna har synts mer än vanligt i krisen. I Spanien har de desinfekterat tågstationer, i Frankrike har de flyttat patienter med flyg, i Sverige har Försvarsmakten hjälpt till med både provtagning och byggt ett fältsjukhus i Älvsjömässan. Insatserna hyllas, men försvarsmakterna riskerar ändå att drabbas hårt av ekonomiska påfrestningar till följd av Coronaviruset. En analys bedömer att i Europa kan försvarsutgifterna minska mellan 21 och 56 miljarder dollar under 2020.

Sverige står inför ett mycket viktigt beslut som i höst ska fastställa inriktningen för både det militära och det civila försvaret för åren 2021–2025. Försvarsberedningens rapporter (2017 och 2019) visade tydligt att försvaret inte är krigsdugligt, d v s i stånd att möta ett väpnat angrepp, som givet omvärldsutvecklingen inte längre kan uteslutas. Bristerna i försvarsförmågan är stora och omställningen till ett krigsdugligt försvar måste inledas nu.

Finansieringen av försvaret har debatterats intensivt. Den debatten riskerar att bli än mer laddad givet andra satsningar som nu också måste göras för att rädda bl a jobb och sjukvård. Mot den bakgrunden är det viktigt att betona att ett väl fungerande försvar kan göra flera saker samtidigt: verka för avskräckning och försvar, vara aktiv i samhällets krishantering i fred och främja internationell säkerhet. Men det kan bara göra detta med tillräckliga investeringar och satsningar på personal och materiel.

Sverige måste fortsätta att investera i försvaret av flera skäl. Sverige måste bygga en tröskeleffekt mot länder som Ryssland, och kunna vara en trovärdig aktör på den internationella arenan. Dessutom är det viktigt att Sverige och Europa kan förebygga konflikter och humanitära kriser i sin närhet, som Afrika och Mellanöstern. Visst kostar det. Men ett stärkt försvar erbjuder också nya jobb och bidrar till att ekonomins hjul rullar. I grund och botten handlar det om att Sveriges intressen och värderingar är fredade.

Att ha en god beredskap mot såväl militära som icke-militära hot är essentiellt för att garantera svensk säkerhet. Här bidrar Allmänna Försvarsföreningen (AFF) runt om i landet som en politiskt obunden debatt- och kunskapsarena. I år firar föreningen 130 år. En annan arena för kunskapsinhämtning är Kungl Krigsvetenskapsakademien som i sina skrifter och böcker liksom via denna hemsida och blogg bidrar till seriös informationsspridning.

Nu mer än någonsin, när hoten är fler och mer komplexa, intensifierar vi arbetet för ett modernare och starkare svenskt försvar. Låt oss innerligt hoppas att politikerna i höst gör likadant.

Författaren är chef för Atlantic Councils nordeuropakontor, generalsekreterare i AFF och ledamot av KKrVA.

[1] Artikeln är den 12 maj 2020 först publicerad i Jönköpingsposten.

Funderingar kring värnpliktsutbildningen

Författaren diskuterar några förslag som syftar mot en höjd kvalitet i värnpliktsutbildningen. Foto: Jimmy Crona, Försvarsmakten.

Enligt nuvarande utbildningsrytm kallar försvarsmakten in värnpliktiga i tre omgångar. Dels de som gör elva månaders utbildning. Dessa är uttagna till gruppchefer, besättningar på exempelvis stridsfordon 90, mekaniker eller någon annan befattning som kräver denna utbildningstid. Dels de som gör 9 månader, vilka i regel tillhör gruppen soldater. Således befattningar som inte innebär det ansvar eller den svårighetsgrad i befattning som kräver den längre utbildningstiden. Den sista kategorin är de som gör värnplikt med inriktning mot hemvärnet och dessa gör i regel  4 månader. Inlägget avgränsas till kategorierna som genomför 9 respektive 11 månaders utbildning.

En av tankarna med att ge vissa individer 11 månader är att deras befattning antingen kräver längre utbildning alternativt att de, främst gruppcheferna, med den längre utbildningstiden ska få ett ledarskaps- och kunskapsmässigt försteg för att kunna ta hand om sina senare inryckta gruppkamrater. Det förekommer här tankar på att gruppcheferna ska kunna leda sina grupper från det att de rycker in.

Den initiala delen av en värnplikt, den grundläggande soldatutbildningen (GSU), är enligt min mening den mest kritiska delen av en rekryts utbildning. Om något utbildas fel under denna period finns en stor risk för att det inlärda beteendet inte går bort. Efter genomförd GSU måste alla detaljer ”sitta” vilket i sin tur kräver en stor andel instruktörer och det är inte ovanligt med sex instruktörer per pluton under detta skede. Här krävs således i instruktörsrollen officerare, specialistofficerare och soldater med lång erfarenhet

Här uppstår en ”krock” kopplat till utbildningen av de värnpliktiga som gör 9 månader.  Detta därför att samtidigt som de värnpliktiga som utbildas under 9 månader rycker in börjar de värnpliktiga som utbildas under  11 månaders bli klara med sin GSU och ska därefter påbörja sin befattningsutbildning. Befattningsutbildningen för de som gör 11 månader innebär antingen mekanikerutbildning, gruppchefsutbildning, någon form av fordonsutbildning såsom grundläggande vagnsutbildning för Stridsfordon 90 eller någon annan befattningsutbildning. Samtliga kategorier kräver instruktörer med rätt formell kompetens. Sammantaget ett antal krävande utbildningslinjer som ”slukar” samtliga av de instruktörer som utbildat de värnpliktiga som genomför 11 månader under den period dessa genomför GSU. Vad innebär då detta för utbildningen av de soldater som utbildas under 9 månader?

Situationen som beskrivs ovan leder till att utbildningen av de värnpliktiga som gör 9 månader blir lidande. Som utbildningen är upplagd nu sker alltså ett flertal instruktörskrävande utbildningar parallellt vilket inte är optimalt. Den utbildning som enligt min uppfattning främst blir lidande är GSU-delen för de som gör 9-månaders värnplikt. Antalet instruktörer med rätt kompetens blir därför få och utbildningen således lidande för denna kategori och detta under det skede som jag anser vara mest kritisk för en soldats utbildning.

Jag anser därför att utbildningslängden på de värnpliktiga bör göras om. Mitt förslag är därför att man istället för två inryckningar har en inryckning alternativt separerar utbildningarna ytterligare i tid.  Ett alternativ är således att samtliga värnpliktiga gör 11 månaders utbildning, fördelen då är att det blir en inryckning och att all befattningsutbildning kan påbörjas samtidigt. Det blir då enklare att organisera de olika skedena eftersom de inte krockar med exempelvis skyddsvaktsutbildning under GSU. Nackdelen är självklart att det blir dyrare men i längden ekonomiserar detta med befälsresurserna och därutöver erhålls ytterligare utbildningstid för soldaterna, vilket rimligen resulterar i en bättre personell kvalitet i hela organisationen.

En annan lösning är att både de som ska utbildas under 9 respektive 11 månader rycker in samtidigt men att de som gör 9 månaders värnplikt rycker ut tidigare De avslutande två månaderna får därför för elvamånaderskategorin läggas på bl a kompletteringsutbildning av gruppcheferna.

Ett tredje alternativ är att de båda kategorierna värnpliktiga tidsmässigt separeras ytterligare. 15 respektive 10 månader skulle kunna vara en lösning varvid inryckningarna separeras rejält i tid och de som gör 10 månader kan ges en bra första utbildning samt att befälskategorin/ gruppcheferna verkligen har en chans att leva upp till tanken att kunna leda sina grupper från inryckningen. Dyrare ja, men militär kvalitet byggs underifrån. Den gamla devisen om att om soldaten är bra är gruppen bra o s v är lika aktuell idag som när den myntades.

Sammantaget är min bild att systemet med 11 respektive 9 månader bör ses över eftersom detta inte når dit vi önskar.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19.

Risk för död och livslånga samvetskval – civila överträdelser på militära skjutfält

Riskområden på skjutfält är väl tilltagna av goda anledningar. Kulorna stannar inte när de når pappfigurerna och rikoschetter kan slå ut åt sidorna över ett stort område. Om du inte kan se skyttarna på ett avlyst skjutfält betyder det sannolikt att du befinner dig i riskområdet. Foto: Anton Thorstensson / Combat Camera, Försvarsmakten.

Rapporterna om civila som gör intrång och utsätter sig för livsfara på militära skjutfält fortsätter. Media har tagit upp problemen otaliga gånger. Nu senast från Umeå där ansvariga vädjar till allmänheten att inte riskera livet för en promenad. Men oaktat mängden skyltar, bommar, anslag, vädjanden och ”nära-ögat-händelser” så fortsätter incidenterna. Jag har aldrig hoppats jag har fel så mycket som här, men bedömer tyvärr att det är en ren tidsfråga innan någon civil blir dödad av oaktsamhet efter att ha gått sig in i riskområdet på ett militärt skjutfält.

Vad beror de ökade överträdelserna på? Frågan saknar entydigt svar. Jag har tidigare skrivit om hur civila utsätter sig för livsfara, närmare bestämt för för två år sedan och de möjliga förklaringarna känns likadana nu som då. Det framförs ofta att allmänheten kan ha invaggats i ett falskt lugn efter några år av lägre militär verksamhet och nu drabbas av effekterna av ett återtag. Men ”naivitets-kortet” känns utdaterat. Den ökade verksamheten kan ha undgått få och har absolut påverkat både närboende och allmänhet. Parallellt med frågan om intrång har debatten gått het om hur buller och uteblivna bygglov påverkar närboende. Reaktionerna är här mer logiska. En ökad övningsverksamhet innebär ökad påfrestning. Men det gör det också allt svårare att acceptera naivitet och okunskap som frikort för något. Att allmänheten påverkas av den ökade verksamheten borde tvärtom leda till att fler nu är medvetna om att skarp verksamhet pågår, såväl i sitt eget närområde som runt om i landet.

De gånger jag själv varit övningsledare på skjutfält och avvisat civila har det oftast varit ”Bosse Bärkorg” och ”Pia Promenad” som gått in i riskområdet. Individerna har huvudsakligen varit fullt medvetna om att de korsat en avspärrning och att skarpskjutning pågår men haft någon ”ska-bara-förklaring”. ”Men jag går ju alltid här!”, ”Ni skjuter väl inte här på vägen” eller ”Det är väl inte farligt om man bara promenerar” är några exempel. Flera har vederbörande medgett att han eller hon vetat om skjutningarna men inte sett några militärer innanför avspärrningen och därmed antagit att det varit riskfritt. Att de inte sett soldaterna som övat har ofta berott på att de gått in i riskområdet de tidigare skjutit på. I de få fall där de hävdat att de inte sett några skyltar och man har följt dem ut den väg de kom, har det föga förvånande ofta visat sig att det suttit en varningsskylt för livsfara precis där de kommit in.

En förändring är att allt fler nu anmäls och lagförs för brott mot Skyddslagen. Förra månaden dömdes en man till dagsböter för att ha flugit in med en hemmagjord flygfarkost över Härads skjutfält utanför Strängnäs när skjutningar pågick. På samma sätt har flera joggare åtalats och dömts för riskfyllda löpturer på Faluns skjutfält. Men böterna verkar inte avskräcka. Hur kännbara ska påföljderna behöva vara innan civila respekterar tillträdesförbud och avspärrningar?

I tidigare diskussioner i ämnet har det framhållits av utomstående att de varit osäkra på om varningsskyltarna i skogen verkligen gällt samt att kvarglömda skyltar på andra, nedlagda objekt urholkar respekten för de på fortfarande aktiva områden. Myndigheten har givetvis ett långtgående ansvar att varna för farlig verksamhet. Det är därför det sitter stora varningsskyltar med 50 meters mellanrum runt skjutfälten. Även utanför de bommade infartsvägarna. Men ska vi verkligen behöva sätta upp ytterligare varningsskyltar som varnar för att skyltarna som redan varnar för livsfara verkligen gäller? Resonemangen känns ärligt talat bara som en ursäkt för att förskjuta, förminska eller fly sitt personliga ansvar.

Men konsekvenserna riskerar att gå längre än de civila som trotsar avspärrningarna. Vår egen personal glöms ofta bort. De som övar på skjutfälten är också de personer som tränar för ovanliga situationer. Det kan vara allt från soldater tidigt i sin grundutbildning till anställd personal i de slutliga förberedelserna inför en internationell insats. Men gemensamt är att när de ställs inför livshotande situationer så är utfallet direkt beroende av den utbildning och träning de fått. Överträdelser påverkar även dem. I bästa fall reduceras deras chanser att komma hem till sina nära och kära på grund av utebliven övningstid. I värsta fall riskerar det att ge dem livslånga samvetskval om en kula från deras vapen skulle träffa något annat än den tilltänkta måltavlan.

Vetskapen om riskerna verkar finnas hos allmänheten men hos alltför många fördunklas den av någon form av nonchalans ”Det-gäller-inte-mig-tänk”. Jag har aldrig önskar att jag har fel så mycket som i den här frågan. Men jag bedömer tyvärr att det är en ren tidsfråga innan någon skadas eller dödas efter att ha trotsat tillträdesförbudet och gått in i riskområdet på ett militärt skjutfält.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Gästinlägg: Ny bok som ger en introduktion till försvarspolitik

Tyvärr har jag själv inte hunnit läsa denna mycket lovande bok. Jag är mycket smickrad över att ha varit tillfrågad att skriva ett kapitel i boken och än mer så när jag ser vilka som bidragit med kapitel. Tyvärr kände jag mig tvingad att tacka nej av tidsskäl. Nu ser jag fram emot att kasta mig över den så fort jag bereds möjlighet med tanke på alla lovord den fått i sociala medier. Nedan skriver redaktörerna om boken Svensk försvarspolitik : en antologi.

/Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––

Ny bok som ger en introduktion till försvarspolitik

När vi talar om nedrustningen av försvaret efter kalla kriget brukar det vara i termer av nedlagda regementen eller avvecklade förmågor. Något som inte har fått lika stor uppmärksamhet, men som likväl är väldigt viktigt, är den kunskapsmässiga nedrustningen som skedde under 90- och 00-talen.

Problemen med denna kunskapsmässiga nedrustning blottas nu när vi står inför en stor tillväxt av försvaret som lär fortgå under hela decenniet. Oavsett om det gäller politiker, journalister eller andra grupper finns det ett stort underskott på kunskaper om hur försvarspolitiken fungerar och dess lika komponenter hänger ihop.

Inget politikområde mår bra när endast ett fåtal är insatta i det. Inte minst ett sådant vars yttersta syfte är att värna om vår suveränitet, demokrati och friheter. När stora beslut om personalförsörjning eller materielprojekt ska fattas görs det bäst när så många som möjligt är pålästa, ställer skarpa frågor och är involverade.

Det var med dessa premisser i åtanke som vi tog initiativ till antologin Sveriges försvarspolitik som precis har givits ut via Ekerlids förlag. I den skriver flera av de allra kunnigaste och mest kvalificerade försvarspolitiska experterna i landet om allt från försvarets historiska utveckling till hur underrättelsesystemet fungerar.

Målbilden är att erbjuda en basplatta till försvarspolitiken. Genom den här boken är vår förhoppning att läsaren får en bra grund att stå på för ett fortsatt engagemang i försvarspolitiken. Författarnas texter är både fördjupande och pedagogiska, så även den som är mer insatt i försvarspolitiken lär finna boken läsvärd.

Genom att ge en redogörelse från ax till limpa får läsaren en insikt i alla de många delar som tillsammans skapar det system som är försvarspolitiken. Varje kapitel placerar allting i sitt sammanhang, exempelvis hur materielförsörjningen hänger ihop med personalförsörjningen, och vice versa.

Den här boken skapades med en längre tidshorisont i åtanke. Nästa försvarsbeslutet är bara början på vad som lär bli ett decennium med tillväxt i försvaret i skuggan av ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Vi hoppas att den här antologin är bra tillskott till vad som är en kollektiv strävan till folkförankring av försvarspolitiken.

Bokens innehållsförteckning:

Carl Bildt - Förord
Bo Hugemark - Försvarets historiska utveckling
Karlis Neretnieks - Sveriges militärstrategiska läge
Michael Claesson - Försvarsmakten i dag
Peter Mild - Styrningen av försvaret
Annika Nordgren Christensen - Personalförsörjningen
Peter Elmlund och Mikael Frisell - Materielförsörjning och dess bidrag
till militär förmåga
Sara Norrevik – Internationella samarbeten
Minou Sadeghpour - Det civila försvaret
Johan Wiktorin - Svensk underrättelsetjänst – en 500-årig återblick

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus eller annan affär.

Zebulon Carlander
Redaktör

Oscar Karlflo
Redaktör

Kina och COVID-19

Foto: Wikimedia Commons

På morgonen den 28 april 1986 indikerades höga strålningsvärden vid kärnkraftverket i Forsmark i norra Uppland. Man inledde snabbt arbetet med att spåra strålningskällan, men fann ingen. Eftervärlden vet varför. Strålningen som uppmätts hade inte generats i Forsmark utan nästan 130 mil söderut.

De svenska myndigheterna lade snabbt ihop två och två och ställde sedan frågan till Sovjetunionen om landet möjligen hade haft en kärnkraftsolycka de senaste dagarna. Först förnekade sovjeterna, sedan erkände de en ”mindre olycka” men ganska snart kände hela världen till omfattningen av katastrofen i Tjernobyl. Den gick inte längre att dölja. Sovjets ovilja att ta ansvar eller ens erkänna är ett sorgligt exempel på den auktoritära statens spontana reflex när man gjort något som man inte borde ha gjort. Nu sker det igen, men denna gång med långt värre konsekvenser än 1986.

Vi kan redan nu vara säkra på att år 2020 kommer att gå till historien. Hur omfattande och långvarig den pågående epidemin kommer att bli återstår att se. Som ett dovt muller bakom den medicinska utvecklingen finns de ekonomiska konsekvenserna vilka kan visa sig vara värre än smittan i sig. Men varför skedde detta? Vilka är de bakomliggande orsakerna?

Den 31 december informerades WHO:s kontor i Kina om fall av lunginflammation i staden Wuhan i södra Kina. Orsaken till sjukdomen var okänd, annars hade enstaka fall av lunginflammation knappast väckt någon uppmärksamhet. Dagen efter stängdes Huanan Seafood Market i Wuhan, en så kallad ”våt marknad”, tillfälligt av de lokala myndigheterna.

En av följderna av Kinas kulturrevolution på 1960-talet blev att en omfattande svältkatastrof drabbade landet. Efter Maos död 1976 försökte den nye ledaren Deng Xiaoping lindra lidandet, bland annat genom att tillåta fria matmarknader och på vis förbättra distributionen av livsmedel. Katter, fladdermöss, ormar och andra djur kunde nu fångas eller avlas fram för att lagligt avyttras på dessa marknader.

Sedan 1970-talet har som bekant Kinas levnadsstandard ökat markant. De ”våta marknaderna” fyller inte längre någon funktion för att hålla svälten borta. Men de har levt vidare, med delvis annan inriktning. Över åren har kinesiska myndigheter dessutom fortsatt att uppmuntra framväxten av djuruppfödning. Vid sidan av den legala marknaden rapporteras att en omfattande illegal marknad har uppstått, för bland annat utrotningshotade djur. Istället för att möta hunger tillhandahåller marknaderna numera levande eller slaktade djur som ingredienser i traditionell kinesisk medicin, som delikatesser eller som husdjur. Den typiske kunden är inte längre fattig, utan snarare köpstark.

Ett av problemen med COVID19 är att det inte är första gången som världsomfattande smittor har uppkommit i Kina. Det är antagligen inte på grund av de våta marknaderna i sig, dessa finns på många platser runt jorden, men på den bristfälliga hygienen samt att många olika djur, vilda och tama, levande och slaktade, tryckts ihop på liten yta.

Hur ser då den kinesiska ledningen på ansvarsfrågan? Att man stängde marknaden i Wuhan omedelbart efter att WHO informerats kan ju inte tolkas på så många olika sätt annat än som en akut åtgärd på ett akut problem. Men därefter har det svajat.

Den 10 mars uppgav Robert Redfield, chef för CDC (USA:s hälsomyndighet) att det i USA hade förekommit dödsfall som rubricerats som lunginflammation men som sannolikt berodde på COVID19. Saken väckte viss uppmärksamhet men man kan anta att detta har skett i flera länder innan man riktigt fått upp vetskapen om smittan. Men, Lijian Zhao på det kinesiska utrikesministeriet, ”Spokesperson & Deputy Director General, Information Department, Foreign Ministry”, valde att haka på denna nyhet med ett par Twitterinlägg:

Detta försök att lägga ansvaret på USA var inte särskilt sofistikerat.

Ungefär samtidigt (13 mars) angreps Sverige hårt i en av Global Times ledarartiklar, en tidning som står kommunistpartiet nära, med formuleringar som:

Sweden is the first European country to openly surrender to the new Corona pneumonia epidemic…

Sweden is acting as an ostrich.

In doing so, Sweden is undercutting and ruining the global fight against the epidemic.

Sweden will become a black hole in the international fight against epidemics, a hotbed for virus accumulation and attacks on other areas.

The international community, especially the European Union, should severely condemn Sweden’s surrender to the virus.

Den översatta texten ovan är från sajten InBeijing.se som bevakar Kina. Texten är publicerad med dess godkännande.

När Australiens regering nyligen förde fram krav på en oberoende utredning om hur viruset kunde uppstå, svarade Kina med hot om bojkott av australienska varor liksom turist- och studentbojkott. Landet liknades vid ”ett tuggummi under Kinas sko” och anklagades för att springa USA:s ärenden.

En anonym tjänsteman vid Kinas ambassad i Paris hävdade i april att vårdare på franska äldreboenden hade lämnat arbetet över natten och ”låtit de gamla dö av hunger och sjukdom” vilket ledde till att den kinesiske ambassadören kallades upp till den franske utrikesministern.

Ännu ett ordkrig uppstod mellan Kina och den tyska tidskriften Bild, där tidningen läste lusen av Folkrepubliken.

Som ett tidens tecken har vi – förstås – även överösts av motstridiga nyheter, som att:

  • USA:s president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo hävdar att viruset är framtaget på konstlad väg, medan de amerikanska och australienska underrättelsetjänsternas samlade bedömning är den motsatta
  • En fransman i Paris ska ha burit viruset redan den 27 december, vilket kan visa sig vara sant eller osant
  • Uppgifter, korrekta eller inte, finns om att Kina inledningsvis avvaktade med att informera om vidden av virusets farlighet för att först kunna köpa upp medicinsk utrustning på den globala marknaden
  • Kina, men även Ryssland, har genomfört en del hjälpaktioner vilket gett goda möjligheter till ”photo ops”, således chansen att framstå som goda gåvors givare. När sedan, som ett exempel, Italiens premiärminister Guiseppe Conte den 25 mars påpekade att donerad rysk utrustning till 80% var värdelös hade bilderna på räddningsaktionen redan fått en omfattande spridning. Åtskilliga europeiska länder – inklusive Sverige har köpt skyddsutrustning från Kina som har bedömts vara oanvändbar.

Vilka slutsatser bör vi dra?

  • Tyvärr kan vi inte se COVID-19 som Smittan med stort S. Det vi nu upplever är en smitta. Inte den första smittan med ursprung från Kinas våta marknader och inte heller den sista, såvida Kina inte väljer att med kraft åtgärda missförhållandena. Genom Kinas oförmåga/ovilja föreligger en risk som hela världen utsätts för och det kommer att kosta oss stora pengar att hantera eller försöka begränsa kommande skadeverkningar.
  • Även om Kina hyser en genuin vilja att vidta åtgärder för att förhindra nya epidemier, så kan landets höga korruptionsnivå vara en försvårande omständighet. Medan exempelvis Singapore, Hong-Kong och Taiwan enligt Transparency International har en låg eller mycket låg korruptionsnivå, ligger Kina i nivå med länder som Armenien eller Marocko vilket inte är särskilt smickrande. I och med att köparna av de mer exklusiva djuren som tidigare nämnts är köpstarka och därmed sannolikt även inflytelserika, ökar risken för kryphål.
  • Oavsett vilket. Av den kinesiska retoriken att döma ser det inte ut som om man avser ta itu med missförhållandena på landets våta marknader. Beijing tycks ju helst av allt vilja lägga skulden för det skedda någonstans utanför landets gränser.
  • I det pågående ordkriget signalerar Kina en allt tydligare vilja att använda handelsrelaterade hot som utrikespolitiskt maktmedel. Oavsett om vi ser på problemet ur moralisk, ekonomisk, politisk eller folkhälsomässig synvinkel, blir slutsatsen densamma. Vi bör aktivt sträva efter att minska vårt beroende av produktion i Kina. Utveckla våra försörjningslinjer så att vi sprider utlandsproduktionen betydligt mer än idag, att vi producerar vissa varor närmare våra egna territorier och att vi kanske även tar hem delar av produktionen.

”Alla tittar på kulhålet, men varifrån kom egentligen skottet?”

Vi får inte stirra oss blinda på ordkriget, hur bisarrt det än kan vara. Ur säkerhetspolitiskt perspektiv är en handelspolitik med minskat ensidigt beroende långt viktigare.

Kina arbetar oförtrutet vidare med det stora logistik- och kulturprojektet Road and Belt Initiative (RBI) som ska vara helt färdigställt år 2049, hundra år efter Mao Zedongs maktövertagande. Men i en värld som alltmer kommer att kännetecknas av artificiell intelligens, automation i tillverkningsindustrin och som kommer att kunna dra nytta av de möjligheter som ligger i 3D-utskrift, vilka varor är tänkta att färdas längs RBI och varför? I vilken riktning? I vems intresse ligger RBI? På vems bekostnad? Frågor som pockar på svar!

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Norden ett gemensamt operationsområde

Foto: shutterstock.com

Norge och Sverige har i grunden tre gemensamma militärstrategiska problem att hantera. Två är tydligt geografiska, Östersjön och Nordkalotten, medan det tredje, att ta emot utländsk hjälp, visserligen också har geografiska implikationer men är svårare att knyta till något specifikt område. [1]

I östersjöområdet är försvaret av Baltikum den gemensamma nämnaren. Det är svårt att se hur Nato skulle kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar utan att utnyttja norskt och svenskt territorium, främst då luftrum. Det kan ske av flera anledningar. Allierat flyg kan bli frambaserat till Norge för operationer i östersjöområdet, flyg baserat i Storbritannien eller på hangarfartyg utnyttjar norskt och svenskt luftrum, ryska kryssningsrobotar på väg mot mål i Norge kommer passera över Sverige, lyckas Ryssland framgruppera luftvärnssystem på svensk mark måste de bekämpas, m m. Det finns många variationer på detta tema. Vad som dock är uppenbart är att det måste ske en omfattande luftrumssamordning och ett utbyte av sensordata mellan Sverige och Norge (Nato) för att det inte ska uppstå kaos i luften över södra Skandinavien. Här är det inte bara en fråga om flygstridskrafter av olika slag, minst lika viktigt är att luftvärnssystemen i båda länderna har en gemensam lägesbild. Att Sverige nu anskaffar Patriot, där systemet till del kommer att täcka delar av det luftrum som kan vara aktuellt för Nato flygstridskrafter att utnyttja, accentuerar problemet. Den nödvändiga samordning som kommer att krävas går inte att improvisera fram med kort varsel. Den måste vara förberedd och övad.

Ytterligare ett gemensamt norsk-svenskt problem i södra Skandinavien, visserligen inte direkt kopplat till Östersjön, är behovet att kunna skydda sjötransporter till främst Göteborg, som är såväl Sveriges som Norges största importhamn. Det mest akuta problemet här är sannolikt förmågan att möta hotet från ubåtar och minor. Ska Göteborgs hamn utnyttjas kommer det innebära att norsk (Nato) och svensk marin verksamhet i Skagerak måste samordnas. Varken Norge eller Sverige har enskilt tillräcklig förmåga att hålla farlederna öppna. Här finns det också skäl att peka på Göteborgs betydelse även för Finland. Skulle sjötrafiken i Östersjön bli avbruten så kommer huvuddelen av finsk import behöva ske via den svenska västkusten, för vidare transport genom Sverige till Finland. Att så kan ske är ett vitalt intresse för såväl Norge som Sverige då det påverkar Finlands förmåga att försvara sitt territorium. Det är Finland som i avgörande grad skyddar båda länderna i norra Skandinavien.

Problematiken på Nordkalotten är knuten till de ryska baserna på Kolahalvön och de kringliggande havsområdena. Här finns den ubåtsbaserade andraslagsförmågan, som måste skyddas till varje pris, och de marin- och flygstridskrafter som har till uppgift att påverka Nato förstärkningstransporter över Atlanten. En framflyttning av sensorer och luftvärnssystem västerut skulle erbjuda stora fördelar ur rysk synvinkel. Den ryska luftförsvarszonen skulle utökas och därmed skulle det bli svårare för Nato att såväl bekämpa de ryska baserna som att tidigt möta olika hot på havet och i luften. Likaså skulle ryska flygstridskrafter kunna få ett utökat skydd av egna system på marken vid t ex företag riktade mot Norge. Optimalt vore om luftvärn, kompletterat med långräckviddiga sjömålsbekämpningssystem, kunde grupperas i Norge. Det skulle inte bara öka skyddet för Murmanskregionen, utan också skapa möjligheter att understödja de marin- och flygstridskrafter som ska passera Norskehavet för att lösa uppgifter i Nordatlanten.

Även om den ryska ambitionen skulle var lägre, t ex att bara bekämpa Natobaser i norra Norge med flyg och kryssningsrobotar för att därmed försvåra Nato-operationer i anslutning till norra Skandinavien, är det sannolikt att svenskt och finskt luftrum skulle beröras. Det såväl av de ryska insatserna som av Nato försvarsåtgärder. Skulle den ryska ambitionen vara att genom markoperationer besätta delar av norra Norge så krävs antagligen att man utnyttjar svenskt och finskt territorium. Att enbart lita till amfibieoperationer mot den norska kusten, luftlandsättningar och en framryckning genom Finnmark ter sig både riskabelt och svårgenomförbart. Att dessa komponenter skulle ingå även i en större operation är dock sannolikt.

Förutom att Nordkalotten utgör ett gemensamt norsk, svensk och finskt operativt problem har det också storstrategiska implikationer. Skulle Ryssland lyckas avskära förbindelserna över Atlanten kan det innebära att Natos försvar av Östeuropa riskerar att misslyckas. Där krävs att amerikansk hjälp kan tillföras.

Ur skandinavisk synvinkel är dock problemet än mer akut. Även om Ryssland bara lyckas till del med sina operationer riktade mot Nordatlanten kan även en ”halv” rysk framgång, att förbindelserna över Nordsjön avskärs, innebära att den Skandinaviska halvön isoleras från omvärlden. Därmed skulle eventuellt stöd, främst då från USA, till såväl Norge, Sverige som Finland omöjliggöras eller åtminstone bli starkt begränsat. Något som skulle ha ytterst allvarliga konsekvenser för framförallt Norge och Sverige då båda länderna är beroende av tidig hjälp för att kunna bedriva rimligt uthålliga försvarsoperationer. Finland, med sin relativt sett starka försvarsmakt, är där i ett bättre läge men är också beroende av hjälp på något längre sikt.

Kopplat till Norges viktiga roll inom Nato för att försvåra ryska operationer i Norska havet måste även ryska flyg- och robotangrepp, via svenskt och finskt luftrum, mot baser eller infrastruktur i alla delar av Norge beaktas. T ex skulle den reservförbindelse för stöd till Sverige och Finland som Trondheim utgör, kunna vara ett attraktivt mål. Att Örlandet kommer vara huvudbas för F-35 systemet och att amerikansk materiel är förhandslagrad i Tröndelag gör också området intressant som angreppsmål.

I artikeln har Finland bara berörts i en norsk-svensk kontext och Danmark inte alls. Båda dessa länders operativa förmåga och agerande har självfallet stor betydelse för försvaret av det nordiska området. Det skulle dock leda alltför långt att här analysera t ex betydelsen av svensk-dansk samverkan för att skydda Östersjöutloppen, eller svensk-finska marina operationer i Östersjön för att begränsa ryska Östersjöflottans handlingsfrihet. Klart är dock att alla de nordiska länderna är beroende av varandra för att kunna möta ett ryskt angrepp.

De ovanstående resonemangen leder till den uppenbara slutsatsen att en gemensam norsk, svensk, dansk och finsk operativ planering, kopplad till Natos planering i övrigt, vore en stor fördel i händelse av en konflikt i det nordiska området. Sveriges och Finlands alliansfria status innebär här olyckliga begränsningar. Det borde dock inte hindra länderna att vidta tekniska förberedelser, främst då utveckla möjligheter att utbyta olika typer av information, och bedriva sådan gemensam övningsverksamhet som skulle underlätta samverkan i krig.

I viss utsträckning sker det redan. Inom ramen för Cross Border Training genomförs gemensamma flygövningar på närmast rutinmässigt basis. Trident Juncture 2018 och Northern Wind 2019 är exempel där man med större markstridsförband deltagit i varandras övningar.

Kan det göras mer? Ja, listan på större och mindre åtgärder som skulle öka ländernas förmåga att agera tillsammans skulle kunna göras lång. Här tre förslag som har fördelen att inte bara öka den gemensamma operativa förmågan utan också har en tydlig strategisk knytning.

Gemensamma ubåts- och minjaktoperationer i Skagerak bör förberedas och övas. Här borde också andra Nato-länders stridskrafter kunna involveras då det ligger i hela alliansens intresse att alla de nordiska länderna kan genomföra en uthållig strid.

Ett angeläget steg för att utveckla nordisk interoperabilitet vore att genomföra en omfattande gemensam luftförsvarsövning över södra Skandinavien. Både Norge och Danmark håller på att införa F-35, Sverige kommer snart ha nya JAS 39 E och Patriot som viktiga komponenter i sitt luftförsvar. System som tillför helt nya och avancerade förmågor. Det finns därför alla skäl att öva och pröva hur de skulle kunna verka tillsammans för att skydda luftrummet i ett aktuellt, sannolikt, operationsområde. Övning ”Margarethe” (efter Kalmarunionen) kanske?

Gemensamma operationer är inte bara en funktion av teknisk förmåga och samordnad planering, det är också en fråga om förståelse för alla inblandade länders specifika problem och sätt att tänka. En viktig åtgärd vore därför att införa en för de nordiska länderna gemensam och omfattande ”generalskurs” som gav deltagarna en god inblick i de geografiska, operativa och strategiska faktorer som kan påverka ett gemensamt försvar av det nordiska området. I detta sammanhang borde det också undersökas om inte ländernas försvarshögskolor till delar skulle kunna integreras.

Avslutningsvis. En väl utvecklad och trovärdig förmåga till nordisk samverkan är inte bara till nytta i händelse av krig. Framförallt ökar den gemensamma avskräckningsförmågan. Något som skulle bidra till ökad stabilitet och säkerhet i hela det nordisk-baltiska området.

Författaren är generalmajor och har bl a varit rektor för Försvarshögskolan. Han är ledamot av KKrVA.

[1] Artikeln har ävenledes varit införd i norska Aftenposten 21 april innevarande år.

Sveriges säkerhet – Vem ser till helheten?

Att skapa ett fungerande totalförsvar innehållande bl a tydliga och fungerande ansvarsförhållanden är en viktig uppgift för regeringen. Foto: shutterstock.com

av Nils Daag och Michael Mohr

”It ought to be remembered that there is nothing more difficult to take in hand, more perilous to conduct, or more uncertain in its success, than to take the lead in the introduction of a new order of things. Because the innovator has for enemies all those who have done well under the old conditions and lukewarm defenders in those who may do well under the new. This coolness arises partly from fear of the opponents, who have the laws on their side, and partly from the incredulity of men, who do not readily believe in new things until they have had a long experience from them.”

Niccolò Machiavelli, The Prince

Utvärderingen av Sveriges förmåga att hantera kriser av den karaktär och omfattning som vi nu upplever kommer att bli både omfattande och krävande. Det går inte att utesluta att svaret blir att Sverige klarat denna kris på ett relativt bra sätt, sett både i förhållande till konsekvenser för befolkningen och samhället som helhet och i relation till jämförbara länder. Mer sannolikt är nog ändå att fokus läggs på ett antal brister och fel.

Covid-19 är en pandemi som fått global spridning på mycket kort tid. Världen har aldrig, i modern tid, upplevt något liknande. Konsekvenserna för människors liv och hälsa, för världsekonomin och för de globala flödena går idag inte att överblicka. Likväl har pandemi som fenomen funnits med under lång tid i diskussionerna om vad vi behöver förbereda oss inför. Spridning av smittsamma sjukdomar och andra hälsohot tas upp i Sveriges nationella säkerhetsstrategi tillsammans med ett brett spektrum av andra hot och risker.

Redan i Försvarsberedningens rapport den 1 mars 1995 introducerades ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp: från väpnade angrepp riktade mot Sverige, över internationella kriser och konflikter, till hot och risker kopplade till sårbarheten i moderna samhällen. Kritiken mot denna utvidgning av den etablerade säkerhets- och försvarspolitiken var i början omfattande. Argumenten skiftade från ett ifrågasättande av allvaret i de hot och risker som beskrevs till farhågan att en utvidgning skulle leda till en ”inflation i hotbilder” och därmed hävdandet av nya särintressen.

Men sedan Försvarsberedningen överlämnade sin rapport 1995 har världen och Sverige upplevt flera större omvälvande händelser ( 9/11, Tsunamin, Fukushima, m fl). Kritiken mot det vidgade säkerhetsbegreppet har därför efterhand klingat av. Målen för Sveriges säkerhet så som de framgår i den nationella säkerhetsstrategin har formulerats utifrån den bredare hot- och riskbilden. Säkerhetsstrategin antogs i januari 2017 och avsikten är att den ska revideras vart femte år. Det ser ut som en tanke att erfarenheterna och lärdomarna av Covid-19 då kan implementeras i en reviderad strategi senast 2022. Förhoppningsvis ingår då också slutsatser om vad vi behöver rätta till för att klara även andra svåra situationer.

Kanske borde den viktigaste lärdomen av Covid-19 bli att säkerhetsfrågorna måste ges en god organisatorisk och politisk förankring med kompetens och status för att få genomslagskraft i arbetet med Sveriges säkerhet. Olika regeringar har förvisso genomfört strukturella förändringar, bl a inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd, en inrikesminister och ett kansli inom regeringskansliet för krishantering. Utbildning och övning i krishantering genomförs regelmässigt på olika nivåer i samhället. Det finns utan tvekan en krismedvetenhet i samhället.

Samtidigt är det uppenbart att det återstår väldigt mycket. Vilka de allvarligaste bristerna i krishanteringen är får en närmare utvärdering visa, men det går redan att peka på några huvudspår: omvärldsbevakningen, d v s hur snabbt uppfattade vi att krisen var i antågande, hur krisledningen på och mellan olika nivåer i samhället fungerade, hur samhället tillgodosett behovet av resurser för att hantera kriser och vilket stöd i form av lagar och förordningar som aktörer behövt för sitt agerande.

Försvarsberedningen var det organ i Sverige som, i brist på annat forum, med början i mitten av 1990-talet tog sig an de bredare säkerhetsfrågorna. Försvarsberedningen argumenterade inte bara för ett vidgat säkerhetsbegrepp, utan också för ”en helhetssyn på hot och risker av olika slag i samhällets hantering av dessa”. Denna formulering torde vara än mer relevant idag då det nu finns en allmän insikt om att en indelning av verkligheten i krig – fred, nationellt – internationellt, antagonistiska – icke-antagonistiska och civilt – militärt inte längre är möjlig, i alla fall inte i hot- och risksammanhang.

Uppdelningen fred – krig har en alldeles särskild betydelse, eftersom den fortfarande är styrande i lagstiftningen. Redan i detta skede av den nu pågående krisen har det visat sig att regeringen och myndigheterna inte har lagstöd för åtgärder som betraktas som berättigade, eftersom Sverige inte är i krig, inte i krigsfara och att det inte råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser. Regeringen har därför tvingats att skyndsamt bereda lagförslag som lagts fram för snabba beslut i riksdagen.

Försvarsberedningen gjorde i sin rapport Motståndskraft den 20 december 2017 bedömningen att det går att vidta vissa åtgärder utan att regeringen fattar beslut om höjd beredskap. Det handlar då om att tillämpa lagen om totalförsvarsplikt som, om regeringen sätter den i kraft, också ger regeringen rätt att föreskriva att förfogandelagen ska tillämpas.  Därmed menade Försvarsberedningen att ”det finns grundläggande legala förutsättningar för att kunna hantera såväl gråzonsproblematik som krig”. Samtidigt är förmodligen alla överens om att den nu rådande situationen inte är att betrakta som krig, annat än i bildlig mening, knappast heller som en s k gråzon.

I rapporten Motståndskraft menade Försvarsberedningen att totalförsvarsplaneringen inklusive utvecklingen av den civila verksamheten i totalförsvaret ska utgå från Försvarsmaktens operativa planläggning för att möta ett väpnat angrepp. Vidare att samhällets grundläggande robusthet och motståndskraft utgör en grund för samhällets säkerhet och därmed också för den civila verksamheten i totalförsvaret. Vad vi nu upplever är att denna grundläggande robusthet har brister i en situation som inte hotar Sveriges fred och självständighet, men som förmodligen kommer att gå till historien som det mest påfrestande som det svenska samhället utsatts för på mycket länge.

När det gäller uppbyggnaden av resurser för militärt och civilt försvar har detta tidigare skett genom att regeringen i form av (hemliga och kvalificerat hemliga) operativa anvisningar angett närmare grunder för planeringen i form av bl a tidsförhållanden, d v s hur långt ett kris- respektive krigsförlopp skall antas vara, samt geografiska och andra prioriteringar. Det har sedan varit myndigheternas ansvar att utifrån anvisningarna närmare analysera behoven inom sitt ansvarsområde, kvantifiera, äska medel och bygga upp organisationen runt dessa resurser så att de möter kraven i anvisningarna. Det är oklart hur detta arbete fortlöpt och huruvida regeringen och regeringskansliet styrt myndigheternas resursuppbyggnad inför den bredare hot- och riskbilden utifrån samma eller andra principer.

Att vi skulle ha behållit det civila försvaret så som det en gång var utformat vore en alltför enkel slutsats. Förberedelser och åtgärder inför ett väpnat angrepp både överlappar och skiljer sig från svåra påfrestningar på samhället i djupaste fred. Det handlar inte minst om att människor har helt andra krav och förväntningar när fred och självständighet inte hotas. Det mål för Sveriges säkerhet som formulerats som att upprätthålla samhällets funktionalitet har alltså olika innebörd beroende på vad som hotar. Detta framgår tydligt i den nu pågående krishanteringen, där avvägningen står mellan att skydda människors liv och hälsa och att så långt möjligt upprätthålla ordinarie samhällsverksamhet. När vår fred och självständighet hotas torde det komma att handla om andra avvägningar och medborgarna skulle rimligen också vara beredda att göra betydligt större uppoffringar.

Därtill har samhällsutvecklingen lett till en sådan komplexitet och sådana beroendeförhållanden att lagring i statlig regi inte längre är verkningsfullt. Denna slutsats drogs redan på 1980-talet, men därefter har avregleringar, privatiseringar och effektivitetshöjande åtgärder accelererat. Introduktionen av New Public Management inom den offentliga sektorn verkar ha haft särskild stor inverkan på försörjningssäkerheten. Självfallet måste tillgången till livsmedel, sjukvårdsmateriel, bränslen, etcetera säkerställas, men då bör nya metoder prövas för att undvika att resurserna blir obsoleta. Här kan näringslivets resurser och kunnande utnyttjas.

Ytterst torde alltså rannsakan när denna kris väl mattas att komma att handla om varför Sverige inte kommit längre under de 25 år som förflutit sedan introduktionen av det vidgade säkerhetsbegreppet. Den bredare hotbilden har efterhand blivit alltmer uppenbar och det råder ingen tvekan om att Sveriges nationella säkerhetsstrategi inkluderar den typ av påfrestningar som vi nu upplever. Men insikterna har inte omsatts i en modernisering av lagstiftningen och uppbyggnad av resurser för att hantera dessa påfrestningar.

Den organisatoriska och politiska förankringen av arbetet med Sveriges säkerhet på högsta nivå bör uppmärksammas särskilt. Säkerhetsfrågornas placering och hur de hanteras är helt avgörande för status och genomslagskraft. Reformer rörande samhällets säkerhet, bl a att samla dessa frågor under en inrikesminister, har lett till att Försvarsberedningen allt mer fokuserat på traditionella försvarsfrågor relaterade till ett militärt väpnat angrepp från annan stat. Något motsvarande forum för konsultationer rörande de bredare säkerhetsfrågorna har inte tillskapats. Det finns många fördelar med en bred hantering av frågor som rör den nationella säkerheten i form av en beredning. Det handlar inte minst om brett politiskt engagemang och bred förankring, långsiktighet över mandatperioder och att bygga kompetens i säkerhetsfrågor inom politiken.

Det säkerhetspolitiska rådet har uppenbarligen inte varit aktiverat i hanteringen av Covid-19. Vad detta beror på och vilka överväganden som legat till grund för att inte aktivera säkerhetsrådet bör uppmärksammas. Om säkerhetsrådet ska behandla de områden som ingår i den nationella säkerhetsstrategin, vilket kan tyckas rimligt, borde rådet också ha en uppgift under denna kris. Utöver att behandla långsiktiga frågor relaterade till pågående kris skulle säkerhetsrådet kunna utgöra en plattform för information till och dialog med oppositionen. Frågor som borde behandlas i säkerhetsrådet handlar om förändringar i internationella relationer, maktförskjutning, m m som långsiktigt påverkar Sveriges säkerhet.  Idag finns dock inte alla förutsättningar på plats för att kunna föra sådana diskussioner, bl a saknar säkerhetsrådet stödresurser i form av ett kansli.

Det har inte kommit någon kritik mot regeringskansliets krishanteringsfunktion, tvärtom synes den ha fungerat väl. De betydande brister i den centrala ledningen och samordningen av insatser, liksom förmedlingen av information till allmänhet och media, som blev så uppenbara vid hanteringen av Tsunamin, har rättats till. Funktionen är således mycket viktig, inte minst sett i ljuset av att de förslag som lagts om att peka ut en krisledande myndighet förkastats. Regeringen och regeringskansliet får därmed hantera även vissa operativa frågor av tvärsektoriell karaktär, vilket självfallet kan innebära en risk att de strategiska frågorna får stå tillbaka om regeringen och regeringskansliet absorberas av frågor med hög grad av specialisering som strömmar in från många avnämare.

Som framgått av de dagliga pressträffarna under Covid-19 har Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen tagit en ledande roll i krishanteringen på myndighetsnivå, medan Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap  svarar för frågor som Folkhälsomyndigheten Socialstyrelsen inte hanterar . Denna struktur, som följer den s k ansvarsprincipen, var ett av alternativen till hur den operativa krisledningen borde organiseras när Försvarsberedningen redovisade sin rapport 2006 En strategi för Sveriges säkerhet.

Försvarsberedningen rekommenderade dock ett annat alternativ, en struktur med en krisledande myndighet som efter regeringsbeslut leder och samordnar andra myndigheter vid sällan förekommande men särskilt svåra kriser med sektorsövergripande konsekvenser. Försvarsberedningen menade att en sådan uppgift främst skulle handla om prioritering, samordning och ledning av den operativa krishanteringen på nationell nivå, samordning av myndigheternas information till allmänhet och media, samordna ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser och internationella förstärkningsresurser, koordinera stöd till den lokala och regionala nivån och att besluta om åtgärder och prioriteringar i den utsträckning som det är nödvändigt med hänsyn till situationens art.

En modell med en i förväg utpekad krisledande myndighet förekommer i många andra länder, men har hitintills inte ansetts vara förenlig med Sveriges förvaltningsstruktur. Skulle utvärderingen av Covid-19 leda till att en sådan ordning införs kommer det att krävas ett omfattande arbete med att definiera myndighetens befogenheter i en kris och vilka resurser en sådan myndighet skulle behöva. Om nuvarande ordning bibehålls behöver under alla omständigheter regeringskansliets krishanteringsresurser förstärkas, vilket också skett under hanteringen av Covid-19.

Förhoppningsvis kommer utvärderingen av hanteringen av Covid-19 och de reformer som bör följa av denna att präglas av en helhetssyn på samhällets säkerhet. Säkerheten bör byggas underifrån, d v s grunden är en förmåga att hantera extraordinära situationer när samhället i övrigt fungerar relativt normalt. Därefter behöver förberedelser vidtas för ett brett spektrum av situationer av den karaktär som vi nu upplever. Lägg sedan till de tillkommande behoven för en situation där även militära väpnade hot ingår. De sammantagna kraven, som behöver beslutas politiskt eftersom de ytterst utgör ett mått på det politiska risktagandet, måste tydligt ställas på myndigheterna att leverera. För att kunna utnyttja samhällets samlade resurser oavsett vad som orsakar en allvarlig samhällskris måste också hinder i lagstiftningen för ett effektivt utnyttjande av resurserna överkommas. Då får vi ett säkrare samhälle och om man så vill, ett totalförsvar i verklig mening.

Den nationella säkerhetsstrategin som lanserades 2017 var ett välkommet första steg. Styrkan i dokumentet är det breda förhållningssättet till säkerhet, som väl speglar dagens och morgondagens säkerhetsutmaningar för Sverige. Nu behöver flera fundamentala frågeställningar om säkerhet och försvar problematiseras och besvaras för att strategin skall kunna användas som vägledande för Sveriges säkerhetsarbete. Detta kommer inte att lyckas utan ett starkt politiskt ledarskap på högsta nivå i dessa frågor.

Nils Daag är ambassadär och ledamot av KKrVA, avd VI. Michae Mohr är ledamot av KKrVA, avd V.

Försvarsberedningens rapport den 1 mars 1995, kapitel 6

6. ETT  BREDARE SPEKTRUM AV HOT OCH RISKER

6.1 Hot och risker idag och i framtiden

De senaste årens internationella, ekonomiska och tekniska utveckling medför att vi i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Bilden sträcker sig från den hårda kärnan av mer traditionella säkerhetspolitiska hot som vi trots de senaste årens positiva utveckling långsiktigt inte kan utesluta, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla krigets spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen och de moderna samhällenas sårbarhet.

Förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön innebär att risken för storkrig i Europa är mindre än på mycket länge. Men även om risken för storkrig för överskådlig framtid reducerats kraftigt har den för den skull inte slutgiltigt eliminerats. Något sådant är knappast möjligt så länge nationalstatssystemet består och så länge stater eller grupper av stater måste ansvara för sin egen säkerhet.

Både inre väpnade och mellanstatliga konflikter har under de senaste åren ökat markant i antal trots att FNs fredsfrämjande insatser kunnat utvecklas både vad gäller omfattning och innehåll.

Iraks invasion av Kuwait var bara ytterligare en öppen konflikt i ett av krig hårt drabbat område. Utöver de interarabiska motsättningarna är området kring Persiska viken också en skärningspunkt för politiska och ekonomiska intressen av global betydelse.

Det omfattande och utdragna kriget i det forna Jugoslavien fortsätter. Trots internationella fredsansträngningar ökar förödelsen och antalet drabbade stiger. Historiskt betingade etniska och religiösa förhållanden, men också andra underliggande motstridiga intressen, försvårar såväl det humanitära och fredsfrämjande arbetet som en slutlig lösning.

I Öst- och Centraleuropa, liksom i det forna Sovjetunionen finns en betydande konfliktpotential och i vissa avseenden också en påtaglig instabilitet. I t.ex. Kaukasus, där också Tjetjenien varit skådeplats för de häftigaste striderna inom det forna Sovjetunionen, finns nu flera tiotal öppna eller potentiella etniska och territoriella konflikthärdar.

Den afrikanska kontinenten har drabbats hårt av inbördeskrig. I Somalia och Rwanda och nu senast i Burundi, har FN-insatserna i stor utsträckning fått koncentreras till att säkra civilbefolkningens överlevnad.

De underliggande orsakerna till de regionala och lokala konflikterna kan sökas i såväl politiska som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden. Konflikterna utgör både en oerhörd tragedi för människorna som drabbas av följderna och en risk för att motsättningarna skall spridas. Sprängkraften och varaktigheten i de konflikter som nu kommit till ytan får inte underskattas. Ytterst utgör de ett hot mot de fortsatta ansträngningarna att bygga en gemensam säkerhet.

Om någon av aktörerna i dessa konflikter också skulle utnyttja icke-konventionella stridsmedel skulle konsekvenserna bli närmast oöverblickbara. Risken för spridning och användning av kärnvapen, men också i lika hög grad biologiska och kemiska vapen, gäller inte endast stater utan även organisationer och enskilda aktörer, exempelvis terroristgrupper.

Flera skrämmande fall under senare tid, bl.a. nervgasutsläppet i Tokyos tunnelbana och sprängdådet i Oklahoma, visar att terrorismen fortsätter att utgöra ett hot mot både enskilda individer och stater. Terrorn som vapen utnyttjas av grupper med vissa identifierbara politiska och/eller religiösa mål, men också av grupper med en mer allmänt samhällsfientlig inställning. Svårigheterna att i ett öppet samhälle hantera terroristhotet är uppenbara.

Den alltmer fördjupade integrationen, den ekonomiska och den tekniska utvecklingen är samverkande faktorer som tillsammans ger det moderna samhället en oerhörd styrka under normala förhållanden och en potential att hantera även svåra situationer. Samtidigt innebär utvecklingen också ökade risker.

En stor del av de internationella förbindelserna, t.ex. de finansiella flödena och teknologispridning, sker utanför staternas kontroll, något som självfallet inte enbart är negativt. Samtidigt är denna utveckling bärare av tänkbara risker. Ekonomiska kriser, med uppenbar risk också för ekonomisk kollaps i enskilda länder, kan t.ex. orsakas av enskilda aktörer.

Mer långvariga ekonomiska kriser, massarbetslöshet och fattigdom äventyrar också stabiliteten i mer grundläggande mening. Med nationella problem som ökad kriminalitet, minskad solidaritet och allmän normupplösning, samt mer extrema yttringar som nationalism och rasism, kan också följa spänningar mellan stater.

I vårt närområde och i Europas närhet skulle den mycket svåra ekonomiska och ekologiska situationen kunna leda till bl.a. flykting- eller migrationsrörelser av mycket stor omfattning. De akuta påfrestningarna på olika samhällssystem i mottagarländerna skulle därvid kunna bli mycket omfattande, liksom även de indirekta och mer långsiktiga konsekvenserna i form av in- och utrikespolitiska återverkningar.

Allt oftare uppstår också akuta störningar i samhället som inte kunnat förutses eller situationer där förberedelser inte vidtagits i tillräcklig utsträckning. De genomgående dragen i samhällsutvecklingen  – dvs. de tekniska framstegen, storskaligheten och specialiseringen – har således lett till en ökad sårbarhet i olika samhällssystem.

Sårbarheten gäller inte minst för olika tekniska system. Ett särskilt viktigt område är därvid utnyttjande och drift av kärnkraftsanläggningar. Svåra olyckshändelser, liknande den i Tjernobyl, får effekter som inte bara berör det enskilda landet. Effekterna kan därutöver vara mycket långsiktiga och långtgående. T.ex. medförde Tjernobylolyckan att uppemot en fjärdedel av Vitrysslands jordbruksareal blev obrukbar för överskådlig framtid.

Allvarliga störningar i tillförseln av viktiga varor skulle kunna inträffa i samband med katastrofer eller konflikter i andra delar av världen. Även om länder i väst, enskilt eller i samverkan, rimligen borde kunna hantera de flesta tänkbara situationer, finns anledning att även fortsättningsvis uppmärksamma denna typ av störning.

Omfattande och långvariga avbrott i t.ex. elförsörjning, vattenförsörjning eller kommunikationer är lyckligtvis sällan förekommande. Likväl skulle sådana avbrott utsätta samhället för stora påfrestningar.

Hanteringen av den stora mängd farliga ämnen som förekommer i samhället är förknippad med särskilda risker. Kemiska fabriker och liknande anläggningar, liksom transporter av farligt gods, utgör i detta avseende stora säkerhetsproblem. De mycket långsiktiga problemen med hantering av radioaktivt avfall bör också nämnas i detta sammanhang.

Allvarliga naturkatastrofer som översvämningar, ras och skred samt svåra snöstormar medför främst problem lokalt eller regionalt. De resurser som krävs för att hantera problemen kan dock i vissa fall behöva hämtas från nationell eller mellanstatlig nivå.

Den organiserade, internationella brottsligheten utgör ett potentiellt hot. Särskilt farligt är om brottslingar eller kriminella organisationer utnyttjar tyngre vapen eller massförstörelsevapen, i utpressningssyfte eller som ren inkomstkälla genom illegal försäljning.

Listan över tänkbara störningar skulle kunna göras betydligt mycket längre. Här har t.ex. inte berörts spridning av smittosamma sjukdomar, risker i den genteknologiska utvecklingen eller andra problem som vi i skiftande grad uppfattar som sannolika, allvarliga och hotande. Långsiktiga miljöhot såsom försurning och klimatpåverkan är andra exempel.

6.2 Säkerhetsbegreppet

De flesta länder har redan omdefinierat eller håller på att omdefiniera sin syn på säkerhet. Den huvudsakliga inriktningen är därvid att lägga in även ett bredare perspektiv, dvs. ett vidgat säkerhetsbegrepp, där konfliktförebyggande samarbete och internationella insatser av humanitär, och fredsfrämjande karaktär ingår. Även inom internationella organisationer diskuteras säkerhetsintressen i ett brett perspektiv.

I några länder har det säkerhetspolitiska begreppet av tradition alltid haft en bredare innebörd än i Sverige. Begreppet omfattar t.ex. i Frankrike både inre och yttre säkerhet, olika lågnivåhot, förebyggande diplomati men även försvarssamarbete med de f.d. kolonierna. Den franska försvarsmakten har ett brett arbetsfält. Gendarmeriet och brandkåren ingår. Naturkatastrofer, skogsbränder och översvämningar är därför uppgifter för försvarsmakten.

Den tyska inställningen till det vidgade säkerhetsbegreppet framgår tydligt av den breda samarbetspolitik som förs, både med länder i väst och med nya samarbetspartners i öst. De tyska problemen rör knappast definitionsfrågor utan är mer en fråga om olika begränsningar i den praktiska tillämpningen när det gäller t.ex. fredsfrämjande insatser. Det kan också nämnas att en av det tyska försvarets uttalade uppgifter är att bistå vid katastrofer och nödsituationer samt understödja humanitära insatser.

I Norge arbetar man med ett utvidgat säkerhetspolitiskt begrepp som utöver traditionell säkerhets- och försvarspolitik bl.a. omfattar ekonomiska frågor, miljöaspekter, flyktingproblematik, spridning av massförstörelsevapen, internationell terrorism och kriminalitet. Målet för norsk säkerhetspolitik är, enligt den norska regeringens proposition, att förebygga krig, främja fred och stabilitet och samtidigt värna handlingsfriheten i förhållande till externa påtryckningar. I denna breda mening omfattar säkerhetspolitiken såväl försvars- som utrikes-, handels- och biståndspolitik, dvs. alla samverkande åtgärder som kan bidra till att undanröja konflikthot. Inte minst Norges omfattande biståndsprogram och aktiva medlarroll i konflikter betraktas ofta i detta perspektiv. I säkerhetspolitiska analyser och debatter fokuseras dock vanligen de snävare, klassiska frågeställningarna utan att man därför bortser från andra faktorer.

Det torde alltså idag vara tämligen okontroversiellt att tala om ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp. I långt större utsträckning än tidigare kretsar de säkerhetspolitiska ansträngningarna kring konfliktförebyggande samarbete i vid mening. Inom det militära området tilldrar sig multinationell krishantering och internationella fredsfrämjande insatser allt större uppmärksamhet.

Inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet ligger onekligen också sådant samarbete som syftar till en allt närmare ekonomisk och samhällelig integration och som förstärker det nätverk av ömsesidiga beroenden som redan finns. Detta är också grunden för bedömningen att redan ett EU-medlemskap i sig utgör en säkerhetspolitisk nettofördel, ett säkerhetspolitiskt plus. Detta gäller inte minst eventuella nya medlemsländer i Öst- och Centraleuropa.

En annan alltmer allmänt accepterad del i säkerhetsbegreppet är de hot och risker som i sig kan vara av gränsöverskridande karaktär och till del också måste hanteras i internationell samverkan, men som mer har att göra med nationella säkerhetsintressen i bemärkelsen skydd för landet och befolkningen. Det kan gälla naturkatastrofer, stora flyktingströmmar, störningar i infrastrukturen eller storskaliga miljöolyckor.

Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och risker och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de direkta och indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet.

Sambanden gäller t.ex. en positiv utveckling av ekonomi och miljö, respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, m.m. som grund för internationell stabilitet och säkerhet. De internationella fredsfrämjande humanitära insatserna för att förhindra mänskligt lidande, som också syftar till att hindra vidare eskalering och spridning av konflikter bör också ses i detta sammanhang.

Ett annat område rör de hot och risker som kan drabba fredssamhället där i många fall de resurser som avdelats för mer traditionella säkerhetspolitiska hotsituationer kan utnyttjas för att komplettera samhällets resurser i övrigt. Det kan därutöver många gånger vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant. Det finns också ett antal avgörande likheter mellan de förhållanden som råder vid kriser, oavsett vad som förorsakat den aktuella krissituationen.

Hot- och riskutredningen framlade i sitt nyligen avlämnade huvudbetänkande (SOU 1995:19) Ett säkrare samhälle förslag om hur resurser skall kunna samutnyttjas för att hantera risker i både krig och fred.

Sammantaget talar detta för ett vidgat säkerhetsbegrepp med en helhetssyn på hot och risker av olika slag och på samhällets hantering av dessa.

Mindre prat – mera verkstad!

Författarens uppmaning till regeringen är att handling krävs. Foto: shutterstock.com

Den svenska regeringen har formulerat ett högtidligt mål med den svenska solidaritetsförklaringen från 2013: Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Sverige förlitar sig alltså på att EU:s medlemsländer ska visa solidaritet med varandra i kriser och svåra situationer. Denna förhoppning har också kommit till uttryck i den svenska flyktingpolitiken. Och alla vet hur resultatet ser ut idag.

Vi har nu också under Coronakrisen fått några exempel på hur solidariteten mellan länderna fungerar i praktiken. Det har bl a varit dragkamp om attraktiv medicinsk utrustning mellan olika länder, och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har tvingats att be Italien om ursäkt för att man inte kunde hjälpa till i tid.

Och när chefen för den finska Försörjningsberedskapscentralen får frågan om Finland skulle kunna tänka sig att bistå Sverige med sjukvårdsartiklar svarar denne: Vi är förhindrade enligt finsk lag. Det visar sig alltså att den av Sverige förväntade solidariteten har kraftiga begränsningar.

Vår solidaritetsförklaring blir rejält tilltufsad då den möter en bister verklighet.

Den svenska förkärleken för förhoppningar kommer också till tydligt uttryck i regeringens Nationell säkerhetsstrategi (2017). Här finns flera skrivningar om vad som bör göras och vad som måste fungera, men det är väldigt sparsamt med idéer om hur det skall gå till och vem som är ansvarig för att åtgärder vidtas.

Ett aktuellt exempel i denna strategi är avsittet om hälsohot. Under rubriken ”Åtgärder” sägs: I Sverige krävs nödvändiga och övade beredskapsplaner och resurser för hantering av olika typer av hälsohot såsom influensapandemier.

Vi sitter nu med facit i hand och kan konstatera att det har funnits allvarliga brister när det gäller sjukvårdsartiklar som hade behövts för att bekämpa spridningen av pandemin. Hur det är med övade beredskapsplaner kan man också fundera över. Förklaringen är att det inte har funnits ett politiskt intresse för dessa frågor, kanske för att sådana satsningar inte ger politiska poäng eller är av massmedialt intresse. Det är ju dessutom dyrt att bygga upp beredskap.

Det har alltså varit mycket prat, men väldigt lite verkstad.

Coronakrisen har nu visat på grava underlåtenhetssynder vad avser svensk krisberedskap och åtgärder för att stärka den nationella säkerheten.

Sveriges säkerhet kan inte bygga på retorik. Nu har statsministern möjlighet att lämna de högtidliga deklarationerna och visa handlingskraft med konkreta åtgärder. Han kan göra något som ger verklig effekt för Sveriges nationella säkerhet. Detta kan komma till uttryck i den totalförsvarsproposition som regeringen har aviserat till hösten.

Herr Statsminister! Sätt dig ner med Peter Hultqvist, Mikael Damberg och Magdalena Andersson. Se till att den svenska nationella säkerheten får de resurser som svenska medborgare har rätt att kräva. 

Författaren är ledamot av KKrVA och har tidigare bl a varit avdelningschef vid Försvarshögskolan.

Något om dold inhämtning

Sammanfattning

Troligtvis utplacerades passiva hydrofonsystem på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dessa system hade, dels till uppgift att skapa ett ljudsignaturbibliotek (hotbildsbibliotek), dels att fastställa vart olika typer av örlogsfartyg förflyttade sig i syfte att kunna skapa planer för att kunna påverka dessa med olika medel och metoder. Denna metod innefattade även att fartyg med även observatörer på land registrerade vad de såg. Metoden i sig får fortsatt anses vara giltig för att genomföra inhämtning i syfte att skapa operationsplaner i vår nutid.

Analys

Den pensionsavgångne svenska överstelöjtnanten Per Andersson skriver i en artikel, publicerad 2010 i Tidskrift i Sjöväsendet, att del av den främmande undervattensverksamheten mot Sverige skall ha varit inriktad mot utplacering av olika tekniska inhämtningssystem på svenskt inre vatten. Enligt Övlt Andersson var det Sovjetunionen som genomförde denna verksamhet.1 Utplaceringen av dessa system skall enligt Övlt Andersson genomförts av dykare som in- och uttransporterades, dels med fartyg, dels med ubåtar.2 Kontinuerligt underhåll av dessa system skall även genomförts av dykare. Enligt Övlt Andersson syftade sannolikt denna inhämtning till att bygga upp ett hotbildsbibliotek med akustiska signaturer.3 Detta har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg i februari 2020. Dock utvecklades det ej i någon större omfattning, vilket detta inlägg syftar till. Därtill utgör detta inlägg en del av det s.k. "överskotts" material som producerades i samband med inlägget avseende en kränkning av norskt inre vatten 1990, publicerat i april 2020.

Som vanligt i frågan om den främmande undervattensverksamheten har myntet alltid två sidor. Den svenska journalisten Anders Hasselbohm publicerade den 02FEB1992 en debattartikel i Dagens Nyheter där han argumenterade för att USA hade utplacerat ett passivt hydrofonsystem på svenskt vatten i början av 1970-talet.4 Den svenske professorn Ola Tunander argumenterar även för detta i sin bok Det svenska ubåtskriget. Enligt honom skall detta passiva hydrofonsystem utplacerats i den svenska ytterskärgården eller på öppet hav fast på svenskt territorialvatten för att minska risken för att Sovjetunionen skulle undersöka dem. Enligt Tunander skall detta passiva hydrofonsystem lagts ut efter ett avtal slutits med någon på svensk sida mellan 1965-67. Det amerikanska systemet skall enligt Tunander utplacerats efter att de svenska s.k. bottenhydrofonstativen skrotats i slutet av 1960-talet, vilket var placerade vid viktiga farleder. Enligt Tunander skall detta passiva hydrofonsystem agerat på ett sådant sätt att de skickade komprimerad information till överflygande flygplan d.v.s. ingen kabelförbindelse fanns. Enligt honom skall även en dylik konstruktion fastnat i en svensk fiskares nät utanför Öland i början av 1970-talet. Enligt Tunander skall detta amerikanska hydrofonsystem underhållits med hjälp av italienska miniubåtar som transporterats in och ut till Östersjön med hjälp av moderfartyg och moderubåtar.5

Övlt Andersson bemöter Professor Tunanders tes i sin bokrecension av Tunanders bok Det svenska ubåtskriget i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1. publicerad 2020. Enligt Andersson faller Tunanders argumentation på att, dels fanns ingen optisk kontroll av ytan varvid det ej skulle kunna fastställas om det var en undervattensfarkost som hydrofonsystemet registrerade, dels skulle den svenska signalspaningsmyndigheten FRA, Försvarets Radioanstalt, i ett tidigt skede noterat dessa snabbsändningar till de överflygande flygplanen.6 Enligt Professor Tunander delgavs dagligen aktuella positioner på de sovjetiska ubåtarna i Östersjön,7 vilket torde inneburit en omfattande underhållsorganisation på och under vattenytan för att omladda de sändare som enl. honom skall ha skjutits upp till vattenytan,8 men även en omfattande flygtrafik för att ta emot meddelandena från detta passiva hydrofonsystem.

Vad avser åtminstone Storbritanniens samt USA flygningar över Östersjön under det kalla kriget förefaller dessa föranmälts, sannolikt i de flesta fall, till den svenska Försvarsmakten två veckor innan dess genomförande. Dessa föranmälningar hade bl.a. till syfte att kunna säkerställa att FRA hade höjdberedskap för att kunna dokumentera ev. incidenter mellan de västliga flygningarna och Sovjetunionen.9 Vilket ev. skulle kunna stödja Övlt Anderssons argumentation ytterligare, att FRA i ett tidigt skede skulle noterat snabbsändningar från ett passivt hydrofonsystem till överflygande flygplan.

Vad avser själva underhållsorganisationen torde den även i ett tidigt skede kunnat identifierats maa. Öresunds Marindistrikts trafikkontroll av alla fartyg som passerade in och ut genom Öresund.10 Att en sådan omfattande organisation hade kunnat agerat dolt än mindre ej varit allmänt känd vid skrivande stund är näst intill orimligt mtp. att det s.k. System-4 i Ålands hav redan blev känt 1998, d.v.s. 15 år efter dess utplacering.11 Dock får det ses som möjligt att USA hade passiva hydrofonsystem i Östersjön, men de torde inte utnyttjats på det sätt Professor Tunander beskriver. Däremot får det ses som mer troligt att den s.k. dagliga uppdateringen avseende sovjetiska ubåtsrörelser i Östersjön härrörde från s.k. signalspaningsunderrättelser.12

Således det framförs dels att, Sovjetunionen, dels USA utplacerade passiva hydrofonsystem i svenskt vatten under det kalla kriget. Varvid det får ses som troligt att dylika system faktiskt har utplacerats av en eller flera stater på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dock kvarstår problematiken kring hur det avgjordes om ytan var fri eller vilket ytfartyg som passerade vid vilken tidpunkt i syfte att kunna fastställa vad det passiva hydrofonsystemet registrerat, d.v.s. hur hade den som genomförde inhämtningen optisk kontroll?

Vad avser svensk ubåtsjakt under 1980- och 1990-talet förefaller vattenytan observerats där passiva hydrofonsystem var utplacerade från fartyg och luftfarkoster. Varvid det gick att avgöra om det var ett undervattensfenomen eller ytfartyg som orsakade ljudupptagningen hos det passiva hydrofonsystemet.13 I detta ligger troligtvis även svaret på hur främmande makt/-er eventuellt kunde avgöra vilket fartyg eller undervattensfarkost det var som orsakade en ljudupptagning, vad avser undervattensfarkost torde det främst varit ett konstaterande och svårare att avgöra typ. De system vilket både Övlt Andersson och Professor Tunander beskriver förefaller haft en fördröjning innan ljudupptagningen omhändertogs för bearbetning. Varvid det får antas att någon form av tidsstämpel kunde genomföras för respektive ljudupptagning ett eventuellt passivt hydrofonsystem genomförde.

Vad avser den svenska västkusten förefaller Sovjetunionen haft fartyg utplacerade både hitom14 och bortom15 Öresund vilket troligtvis hade till uppgift att registrera fartygsrörelse i det aktuella området. Det skulle kunna innebära om passiva inhämtningssystem varit utplacerade på havsbotten längs den svenska västkusten, vilket de förefaller varit,16 och en tidsregistrering genomförts hos systemet samt hos utplacerade fartyg avseende fartygsrörelserna under tidsrymden systemet varit utplacerat, skulle ett aktuellt fartyg kunde knytas till en ljudupptagning som hämtats i ett senare skede. Jämförs därtill ljudupptagningen med de optiska observationerna skulle sannolikt ett s.k. hotbildsbibliotek17 kunna skapas.

Enligt Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson skall metoden med ankrande fartyg som genomförde visuell observation av fartygstrafik samtidigt som passiva hydrofonsystem var utplacerade av dykare i syfte att erhålla ljudupptagningar, genomförts vid ett flertal platser av Sovjetunionen och ffa. vid förträngningar med tät fartygstrafik.18 Det får anses som troligt att de flesta underrättelsetjänster identifierade att de ankrade fartygen hade någon form av inhämtningsuppgift i ett tidigt skede. Varvid metoden i sig får anses vara kontraproduktiv att använda på svenskt inre vatten ffa. i farleder i den svenska skärgården såsom Stockholmsskärgård, maa. upptäcktsrisk. Vilken metod kan då eventuellt tillämpats på sådana platser?

Det norska försvaret förefaller haft en omfattande kedja/organisation med civila rapportörer, som i händelse av någon form av avvikande verksamhet eller observation av fartyg rapporterade direkt till dem under det kalla kriget.19 Den svenska Försvarsmakten förefaller även anlitat tillsyningsmän ur skärgårdsstiftelsen under 1980-talet för att observera områden där främmande undervattensverksamheten kunde misstänkas ske.20 I samband med den främmande undervattensverksamheten i Hårsfjärden 1982, skall den svenska Säkerhetspolisen kontrollerat utländska medborgare alternativt fd. utländska medborgare med ett svenskt medborgarskap som köpt fastigheter kustområdet. Detta maa. det misstänktes att de som genomförde den främmande undervattensverksamheten i Hårsfjärden hade ett landbaserat stöd.21 Fritidsfastigheter förefaller även använts av Östtyskland, men även Sovjetunionen, för olika syften under det kalla kriget i Sverige.22 Dock får det ses som troligt att de flesta underrättelsetjänster, oaktat västlig eller östlig, tillämpade samma modus operandi under det kalla kriget. Varvid exemplen avseende Warszawapaktsländernas agerande i Sverige lika väl skulle kunnat utföras av västliga länder.

Således blir en trolig, ev. sannolik, hypotes att främmande makt/-er hade ett flertal observatörer utplacerade längs farleder i den svenska skärgården, d.v.s. inre vatten, under det kalla kriget. Dessa observatörer hade till uppgift att observera och registrera fartygsrörelser, civila som militära, i syfte att skapa ett s.k. hotbildsbibliotek utifrån vad de utlagda passiva hydrofonsystem registrerade. Metoden i sig, om den stämmer, får anses vara både enkel men även genial då vår egen nutid visar på hur intresserade civil personer är av att registrera både flygplansrörelser vid flygplatser men även hur fartyg rör sig. Varvid en underrättelsetjänst enkelt, då som nu, skulle kunna dölja sitt eget syfte i en s.k. hobby.

Dock bör inte denna inhämtningsmetod enbart begränsas till upprättandet av ett s.k. hotbildsbibliotek. Utan metoden medger sannolikt att främmande makt/-ers underrättelsetjänst hade kunnat upprätta en normalbild avseende t.ex. vart olika typer av militära fartyg framryckt. Detta hade i sig även skapat möjligheten att ta fram operationsplaner, vilket eventuellt kunnat innefattat vart svenska örlogsfartyg hade kunnat påverkas i händelse av en väpnad konflikt med olika medel och metoder.

Är då detta något att ta hänsyn till i vår nutid? Onekligen bör vi göra det. Vid 2012 förefaller främmande makt haft intresse av att mäta den svenska incidentberedskapens reaktionstid med personal utanför en svensk flygflottilj,23 vilket eventuellt även skulle kunna innebära att främmande makt/-er återigen har intresse av att veta vart våra örlogsfartyg förflyttar sig men även skapa ett nytt s.k. hotbildsbibliotek i syfte att kunna påverka örlogsfartygen i händelse av en väpnad konflikt maa. av det försämrade säkerhetsläget sedan 2008.24 Men ovanstående skulle även kunna ge ett svar på varför den norska säkerhetspolisen framför i dess hotbildsbedömning för 2020 att främmande makt genomför inhämtning på norskt territorialvatten och hur del av denna inhämtning eventuellt genomförs.25

Slutsats

Det får ses som troligt att passiva hydrofonsystem utplacerades på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Förmågan att kunna avgöra vilken fartygstyp som registrerades av systemen skede med optiska observationer från, dels fartyg, dels observatörer på land. Detta förklarar sannolikt del av den främmande undervattensverksamhet som genomfördes under slutskedet av det kalla kriget mot Sverige, men skulle möjligen kunna förklara del av den främmande undervattensverksamhet som genomförts mot Sverige i nutid.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1 (Svenska)
Norsk rikskringkasting 1 (Norska)
Politiets sikkerhetstjeneste 1 (Norska)
Riksdagen 1 (Svenska)
Svenska Dagbladet 1 (Svenska)
Sveriges Television 1 (Svenska)
Tidningen Skärgården 1 (Svenska)

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010.
Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo. Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Reed, W. Craig. Red November: inside the secret U.S.-Soviet submarine war. New York: HarperCollins, 2011.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Slutnoter

1 Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 212, 214-215, 220.
2 Ibid. s. 214-215.
3 Ibid. s. 215, 220.
4 Dagens Nyheter. Hasselbohm, Anders. Undervattensspionage godtogs. 1992. https://www.dn.se/arkiv/debatt/usa-s-undervattenssystem-for-signalspaning-kallas-sosus-en-forkortning-av-sound-surveillance-under/ (Hämtad 2020-05-03)
5 Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 97, 99, 101-102.
6 Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020, s. 90-91.
7 Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 98.
8 Ibid. s. 101, 102.
9 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 207-209.
10 Ibid. s. 193, 500, 505-506.
11 Ibid. s. 534-536.
Under täcket med Nato. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1998. https://www.oppetarkiv.se/video/1863365 (Hämtad 2020-05-03)
12 Reed, W. Craig. Red November: inside the secret U.S.-Soviet submarine war. New York: HarperCollins, 2011, s. 41-50.
13 Hugemark, Bo. Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019, s. 268.
14 Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 220.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
15 Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 342-343.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 123.
16 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
17 Ibid.
Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 215.
18 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
19 Norsk rikskringkasting. Kjølleberg, Even. Kårstad, Gry. Jenssen, Henrik Omtvedt. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-05-03)
20 Tidningen Skärgården. Söderman, Lasse. Försvarets hemliga extra ögon. 2014. http://www.skargarden.se/forsvarets-hemliga-extra-ogon/ (Hämtad 2020-05-03)
21 Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
22 Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-130.
23 Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Must-chefen: ”Vi ser ökad signalspaning”. 2012. https://www.svd.se/must-chefen-vi-ser-okad-signalspaning (Hämtad 2020-05-03)
24 Ds 2019:8. VärnkraftInriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 41, 63, 70, 136.
25 Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. 2020. https://pst.no/alle-artikler/trusselvurderinger/nasjonal-trusselvurdering-2020/ (Hämtad 2020-05-03)

Ett totalförsvar värt namnet brådskar

Totalförsvar innebär ett nära samarbete mellan militärt och civilt försvar, från individnivå upp till riksnivå. Foto: Henrik Magnusson Lindgren/Försvarsmakten.

Coronavirusepidemin har blottlagt djupa svagheter i det svenska samhällssystemets robusthet. Vår beredskap för ett plötsligt allvarligt hot har varit både mentalt och materiellt undermålig. Den mentala oförmågan hos ledande samhällsföreträdare har fått dessa att inse att vi, i en mängd olika avseenden, lever i en osäker och otrygg värld och istället för att under lång tid invaggat oss i en falsk trygghet som vi nu får betala ett högt pris för. Det är ett ansvar för regering och riksdag att trots en till synes lugn och harmonisk utveckling ändå tillse att landet är förberett för en plötslig och allvarlig kris. Förberedelserna avser både materiella ting men inte minst också utbildning och övning för olika kategorier extrapersonal som kan behöva sättas in i olika samhällssektorer vid krigsfara och kriser samt att kontinuerligt avsätta medel för att kunna hantera sådana förlopp på ett balanserat och säkert sätt.

Vad beror det på och vem eller vilka kan ställas till svars för alla ofullkomligheter som nu obarmhärtigt kommer till ytan, vare sig det gäller brist på materiel, läkemedel, personal eller på ofullkomligheter i den offentliga organisationen? När epidemin småningom klingat av torde det finnas ett starkt behov av att låta en helt oberoende grupp av insiktsfulla medborgare granska hur vårt samhälle under lång tid genom olika beslut avkläddes möjligheterna att kunna möta en allvarlig kris och krigsrisk. Man måste instämma i förre försvarsministern Anders Björck som i en intervju i Expressen nyligen uttalade ”vet hut” om de som är ansvariga för detta totala fallissemang i vår beredskap.

En viktig faktor som hör till denna aspekt av vår svaghet men som sällan berörs i den allmänna diskussionen bör uppmärksammas.

När lagen om totalförsvar (1992:1403) ändrades i början på 1996, på förslag av dåvarande försvarsministern Thage G. Peterson, tillkom en helt ny paragraf (§ 2) som föreskrev att ”totalförsvarsresurser skall utformas så att de även kan …. stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället”. Bakom denna formulering låg ett nytt tänkande om hur totalförsvarets resurser – som dittills endast byggts upp och avsetts för krigsförhållanden – också skulle kunna användas för allvarliga samhälleliga påfrestningar i fredstid; alltså precis en sådan situation som den vi nu befinner oss i!

Tanken var att t ex vår omfattande lagring av sjukvårdsmateriel, utbildning av personal inom hälso- och sjukvård för krig, krigssjukhus etcetera inom både civilt och militärt försvar också skulle kunna användas vid allvarliga påfrestningar på samhället i fredstid utan att krigsfara förelåg.

Därefter vidtog, som bekant den största avrustningen av det svenska totalförsvaret som ägt rum i historisk tid. Den medförde i princip att all beredskapslagring av materiel och material, förnödenheter, liksom utbildning och övning o s v för krigsbehov inom militärt och civilt försvar avvecklades, förutom en liten strimma inom det militära försvaret. Konsekvensen av detta blev att, förutom att vi blottställdes för krigsfaran, kunde inte dessa resurser heller komma beredskapen för påfrestningar i fredstid till godo eftersom civilt försvar helt och hållet avvecklades. Beredskapen inom civilt försvar på alla nivåer i samhället för krig och krigsfara erhöll nämligen inte längre någon finansiering vilket fick till konsekvens att några tillkommande resurser för fredstida kriser eller samhällspåfrestningar genom totalförsvarets förmåga inte heller längre kunde påräknas.

Lärdomen är hård men ofrånkomlig. Civilt och militärt försvar måste nu snabbt rustas upp så att vi kan hantera både krigsfara och fredstida påfrestningar på ett realistiskt och väl förberett sätt både mänskligt och materiellt. Den pågående diskussionen om hur finansieringen av civilt försvar skall säkerställas måste därför snabbt leda till en långsiktig och stabil form för återuppbyggnad av ett civilt försvar som också kan komma samhället till godo i fredstida vid allvarliga påfrestningar, så som tanken var vid ändringen av lagen om totalförsvar 1996.

Författaren är tidigare generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Rörlighet in på djupet

Helikoptrar är en lösning för att säkerställa jägarförbandens behov av operativ rörlighet. Foto: Försvarsmakten.

I tidigare inlägg har jag skrivit om vikten och effekten av att kunna ta striden in på djupet och vikten av förmågan att koncentrera. I följande inlägg avses striden på djupet ytterligare belysas ur perspektivet att vara på rätt plats och vid rätt tid.

I det tidigare inlägget Vikten av att ta striden in på djupet (https://kkrva.se/vikten-av-ta-striden-in-pa-djupet/) beskrevs djupets ökade vikt i den framtida konfliktmiljön samt möjligheten till fördel det ger om det hanteras på rätt sätt. I inlägget Jägarförband för framtiden (https://kkrva.se/jagarforband-for-framtiden/) argumenterade jag för hur dessa förband rätt använda kan bidra till markförbandens strid. I Effekter av jägarförband (https://kkrva.se/effekter-av-jagarforband/) beskrevs hur detta kan genomföras genom att förbanden på djupet kan tillfoga förluster på motståndarens gränssättande resurser, vilket bidrar till att forma och reducera kritiska förmågor hos motståndarens krigföringsförmåga inför ett avgörande.

En av utmaningarna med djupet, eller det glesa stridsfältet, är att vi inte vet var eller när det kommer att uppstå. Ska svenska förband kunna nå både effekt och projicera ett hot måste förbanden avsedda för djupet ha förmåga till rörlighet för att vara på rätt plats. Är förbanden inte på rätt plats, blir de irrelevanta rundningsmärken.

För att komma på rätt plats är jägarförbanden beroende av operativ rörlighet. Kan externa resurser användas är det självklart bra, men samtidigt kan inte förbanden vara beroende av externa resurser som exempelvis helikopter – om innästlingen till ett nytt område sker i ett sent skede, förnyat läge då möjligen resursen inte är tillgänglig eller att vi saknar lokalt luftherravälde i aktuellt område. Detta medför, enligt mitt förmenande, att framtidens jägarförband måste ha en inneboende egen operativ rörlighet för att snabbt kunna grupperas utan att vara beroende på kritiska resurser som kan prioriteras till annat. Förmågan att snabbt utgångsgruppera jägarförband anser jag är en naturlig och viktig del i den svenska Arméns förmåga att möta en överraskning och den svenska solidaritetsförklaringen.

Här infinner sig en utmaning då ett taktiskt väl fungerande fordon ofta inte kan genomföra längre transporter och är ofta för stort för att kunna transporteras (i mängd) samt att ett operativt (i mängd) transportabelt fordon ofta med stridstekniska fördelar ofta saknar lastkapacitet. Här kommer vi att tvingas välja då resurserna är begränsade. I förbandsutvecklingen är det lätt att stirra sig blind på taktisk rörlighet – men är förbanden på fel plats vid fel tid, når de ingen effekt. Med andra ord är min slutsats att operativ rörlighet är viktigare än taktisk i ett inledande skede för att snabbt möta ett hot – jägarförband kan bara göra nytta om de är på rätt plats.

Operativ rörlighet är en av utmaningarna för den svenska Armén att hantera i sin fortsatta utveckling – en satsning på ytterligare förmåga till inneboende operativ rörlighet för jägarförband är ett kostnadseffektivt sätt att höja tröskeln.

Författaren är major och genomför det högre officersprogrammet vid Försvarshögskolan.