Försvarsbloggare

Alldeles nyss gick Försvarsmakten tillsammans med arbetstagarorganisationerna i mål med ett viktigt steg i satsningen på personalområdet, steg 2, som överbefälhavaren tidigare aviserat i ÖB dagorder. Steg 1 som uppnåddes i oktober innebär att ett antal hundra miljoner satsades på att möta behoven hos organisationsenheterna och på gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS) samt piloter. Nu har vi nått i mål med ett ytterligare viktigt steg och gör en särskild satsning på ersättningar och villkor. Läs mer om ersättningarna här

Vi har haft som mål att skyndsamt leverera ett antal omedelbara åtgärder inom personalområdet, så detta är mycket positivt. Ett särskilt tack till försvarsgrenar och stridskrafter, m.fl. som bidragit i styrgrupp och arbetsgrupper med analyserna. Jag vill också rikta ett mycket stort tack till förhandlingsteamet och centrala arbetstagarorganisationerna för ett mycket bra samarbete. 

Efter julhelgerna fortsätter arbetet oförtrutet med förstärkningen inom personalområdet med målet att åstadkomma fortsatta viktiga leveranser. 

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år! 

Fredrik Ståhlberg

Stf Personaldirektör

Min krönika nedan var publicerad  i senaste numret av Officerstidningen, 7/2022

När jag nyligen förberedde ett föredrag om försvaret av Gotland under kalla kriget snubblade jag på en liten redogörelse kring turerna när Tofta skjutfält behövde utvidgas på 1970-talet. Den fick mig att tänka på debatten om politikens fäbless att detaljstyra Försvarsmakten.

Ofta framförs åsikten att politiken, till exempel försvarsberedningarna, reglerar enskildheter i orimligt stor omfattning och att ÖB:s militära råd till stor del nonchaleras. Botemedlet som inte sällan rekommenderas är att politiken ska: ange vilka uppgifter Försvarsmakten förväntas lösa, tala om hur mycket pengar som disponeras och sedan låta ÖB utforma Försvarsmakten inom de givna ramarna.

Vem bestämde då vad på Gotland? I början på 70-talet var det uppenbart att krigsorganisationen på ön behövde utvecklas. De stridsvagnar (Strv 102) som fanns på Gotland behövde renoveras och pansarbrigaden, som då bestod av fem små pansarbataljoner, borde ges större anfallskraft genom att få samma utformning som brigaderna på fastlandet. Det vill säga innehålla tre pansarbataljoner med två stridsvagns- och två pansarskyttekompanier vardera. En sådan omorganisation skulle också medge en effektivisering av bland annat reparationstjänsten i brigaden. Dock krävdes då att övningsfältet utvidgades för att medge övningar med större förband än tidigare. Såväl dåvarande ÖB general Synnergren som arméchefen generallöjtnant Almgren, och som det verkade även den politiska ledningen, var positiva till en sådan lösning.

Regeringsskiftet hösten 1976 komplicerade dock frågan. Koalitionsregeringen som tillträdde bestod av C, M och FP. Centerpartiets ledande politiker på Gotland, vilka var starkt negativa till att utvidga övningsfältet, fick därmed ökat gehör för sina åsikter. Processen låste sig. Fortfarande 1978 fanns i budgetpropositionen inga pengar anslagna till renovering av de stridsvagnar som skulle finnas på Gotland. Implicit: finns det inga stridsvagnar på ön behöver heller inte övningsfältet utvidgas.

Problemet löstes delvis genom att Arméstaben utarbetade en kompromiss där organisationen med fem små pansarbataljoner bibehölls; ett stridsvagns- och två pansarskyttekompanier per bataljon. Det på bekostnad av att i krigsplanläggningen kunna anfalla kraftsamlat med hela brigaden, och de enskilda bataljonernas användbarhet. Uppenbara operativa nackdelar. Dock, det skulle gå att öva de mindre bataljonerna på tillgänglig mark och det skulle fortfarande finnas stridsvagnar på ön.

Det som slutligen löste problemet var antagligen de förändringar i skattelagstiftningen, vilka genomfördes av helt andra skäl, som innebar att de jordägare vilka tidigare inte hade velat upplåta mark nu såg det som fördelaktigt att arrendera ut mark till kronan. Det lokala motståndet mot att utvidga övningsfältet försvann. Resultatet blev att stridsvagnarna renoverades, övningsfältet utvidgades och en ”riktig” mekaniserad brigad kunde organiseras.

Sensmoralen i denna lilla historia skulle kunna vara att det i den politiska processen emellanåt kommer uppträda faktorer, inte sällan personberoende, som kan påverka Försvarsmaktens verksamhet på ett mycket konkret sätt. Ibland med tydliga negativa följder. Går det att undvika? Knappast, men det är aldrig fel för militärer, på alla nivåer, att odla politiska kontakter för att skapa förståelse för Försvarsmaktens verksamhet. När bjöd du senast hem en politiker på middag?

                                                                   *****

Det militära råd överbefälhavaren lämnade till regeringen 1 november, samt de ytterligare underlag som lämnades i samband med det, utgör grunden för en substantiell ökning av Sveriges försvarsförmåga. Investeringen i ökad försvarskraft innebär bland annat omfattande nyanskaffningar, fler förband och en större krigsorganisation.

Omfattningen och de konkreta förslagen överskuggades till del av en debatt om eventuella förbehåll under Sveriges medlemskapsprocess med Nato. Jag noterade också rapportering om försvarsekonomi som föranleder en kommentar.

Försvarsmaktens förslag svarar mot de ekonomiska planeringsramar som regeringen gav oss i våras och som då bedömdes motsvara två procent av BNP. Sedan dess har mycket hänt. Inflationen har ökat, kronan är svagare, räntorna är högre.  Det har lett till att våra kostnader har ökat och att vi kommer att behöva vidta en del finansiella åtgärder med anledning av det högre ränteläget.

De ekonomiska planeringsramar vi fick i våras bedömer vi i dag att vi kommer att nå 2026. Därmed inte sagt att det kommer att motsvara två procent av BNP 2026. Vilket år vi faktiskt kommer att nå två procent av BNP påverkas i hög grad av hur BNP utvecklas och hur vår kostnadsutveckling kommer att se ut. I grunden gör dock Försvarsmakten samma bedömning idag som vi gjorde i våras när det gäller hur snabbt vi kan öka försvarsförmågan.

Försvarsmakten har således varken ändrat bedömningen av hur snabbt vi kommer kunna tillväxa eller hävdat att vi når två procent av BNP till 2026.

Överbefälhavarens uppdrag är att ge ett militärstrategiskt råd till regeringen. I fråga om eventuella förbehåll innebär det att ge politiken maximal handlingsfrihet. ÖB har varken sagt ja eller nej till några kärnvapen – ej heller nämnt kärnvapen i underlaget – även om man kan tro det om man enbart ser rubriker i medierna. Han har varit mycket tydlig med det självklara: Att det är helt upp till politiken.

Som vi ser det hade det snarare varit ett politiskt ställningstagande att rekommendera ett förbehåll.

Vi har ett mycket allvarligt säkerhetsläge och en osäker omvärldsutveckling att hantera. Vi kan inte heller utesluta än allvarligare händelseutvecklingar.

Överbefälhavarens militära råd handlar om hur Försvarsmakten bör utvecklas fram till 2035 för maximal försvarskraft för pengarna. Det ska ses som en helhet. Vi har eftersträvat balans avseende operativ förmåga och producerbarhet över tid. Eventuella förändringar behöver därför övervägas noga. Försvarsmakten understryker också vikten av fortsatt utvecklad styrning av försvaret så att vi kan komma framåt så snabbt som möjligt.

Peder Ohlsson
Kommunikationsdirektör

Finska Försvarshögskolans tidskrift Maanpoulustus hade vänligheten att publicera nedanstående artikel av mig i sitt senaste nummer, september 2022.

Finlands och Sveriges anslutning till Nato ger nya möjligheter att samordna de nordiska och baltiska ländernas försvarsplanering, och därmed skapa ökad säkerhet för alla länder i regionen.

Trots Natos inriktning vid Madridtoppmötet i juni i år att skapa en insatsstyrka på 300 000 personer, med tio till trettio dagars beredskap, kommer det alltid råda osäkerhet om hur mycket som kan avdelas för det nordiska området, och när hjälpen kan vara på plats. Det finns därför skäl att fundera på hur länderna i ett regionalt perspektiv skulle kunna använda sin egna resurser för att optimera sin gemensamma avskräckningsförmåga. Här några tankar.

Att hela regionen kommer bestå av Natomedlemmar ändrar inte den övergripande hotbilden. Rysslands intressen kommer i huvudsak att vara desamma: önskan att kunna öka skyddet av baskomplexen på Kolahalvön; viljan att kunna påverka det ”nära utlandet”; ambitionen att försvaga Nato och EU. Det går heller inte att bortse från återuppväckta ryska imperieambitioner.

De länder som idag skulle kunna benämnas ”frontstater” kommer därför vara desamma, och hoten likna dagens. Norge kommer också framgent behöva ägna försvaret av sina norra landsdelar och Norska havet stor uppmärksamhet. Finland kommer även i framtiden ha en lång gräns mot Ryssland. Finska Lappland med närheten till Murmansk kommer fortsatt utgöra ett speciellt problem. Alla de baltiska staterna kommer att förbli sårbara. För dessa länder är därför frågan främst ”hur kan de försvarsproblem vi har redan idag lösas bättre i ett nordisk-baltiskt sammanhang?”

Det land som däremot radikalt kommer behöva ompröva inriktningen av sin militära planering, och sitt försvarspolitiska tänkande, är Sverige. Förutom att möta ett angrepp genom norra Finland har behovet av svensk militär förmåga fram till nu kopplats till ett eventuellt hot mot Baltikum. Genom att ta delar av svenskt territorium skulle Ryssland kunna isolera Baltikum från omvärlden.

Nu uppstår i stället möjligheten, och skyldigheten, att stödja ”frontstaterna” i deras försvarsansträngningar. Vilka blir konsekvenserna av att Sverige åter ska försvaras vid Systerbäck eller Narva, och att försvaret av Norge också blir en tydlig svensk angelägenhet?

Stödet skulle kunna beskrivas som indirekt stöd och direkt stöd, även om gränserna är flytande. Det indirekta stödet vore åtgärder som säkerställer ”frontstaternas” uthållighet. Det direkta stödet skulle vara insatser med svenska förband på eller i anslutning till ”frontstaternas” territorium.

 Det indirekta stödet skulle bland annat innebära att säkerställa såväl land-, sjö- som luftförbindelser till grannländerna. Något som kommer ställa mycket höga krav på svenskt luftförsvar och förmåga att skydda sjötransporter över Östersjön och Bottenhavet, till Finland och Baltikum. Förmågan att säkerställa grannländernas förbindelser med omvärlden är avgörande för deras förnödenhetsförsörjning och möjligheter att ta emot militär hjälp. En annan form av indirekt understöd vore att, som ett samnordiskt projekt, anpassa några flygbaser i Sverige till F-35 systemet. Det skulle inte bara skapa ett uthålligare bassystem, utan också öka handlingsfriheten att optimalt utnyttja de olika flygsystemen i de nordiska flygstridskrafterna beroende på vilka hot som ska mötas och var. Dessutom, det skulle öka möjligheterna för till exempel amerikanska flygförband att snabbt frambasera till det nordiska området.

Vad skulle då kunna vara inriktningen för direkt stöd till ”frontstaterna”? Den största svagheten när det gäller försvaret av det nordisk-baltiska området är bristen på markstridsförband i de två mest hotade riktningarna; Nordkalotten och Baltikum. I båda fallen skulle Sverige kunna ge substantiella och viktiga bidrag.

 Inom ramen för den återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga som pågår vore det realistiskt att sätta upp två brigader i norra Sverige. Tillsammans med de norska och finska förband som också kommer finnas i området skulle det skapa en trovärdig förmåga att kunna möta ett ryskt angrepp på Nordkalotten.

Den svaga markstridsförmågan är ett än mer akut problem i Baltikum. Att tidigt kunna föra över en svensk styrka, motsvarande kanske två brigader, skulle innebära en avsevärd skillnad i möjligheterna att möta ett angrepp. Det speciellt som de svenska förbanden sannolikt vore de som kan vara snabbast på plats i en krissituation, jämfört med förstärkningar från exempelvis USA eller Storbritannien. Kanske borde Finland, med samma motiv, trots att landet också är en ”frontstat” överväga möjligheterna att bidra med markstridsförband till försvaret av Estland.

Denna inriktning för direkt stöd understryks av Natos nya, eller snarare återupplivade, koncept med ”forward defence” där målsättningen är att redan tidigt, gränsnära, försöka stoppa ett ryskt angrepp. Strategin att med begränsade styrkor skapa en snubbeltråd och sedan med tillförda styrkor återta förlorad mark är inte längre aktuell.

Sammantaget. Finlands och Sveriges anslutning till Nato kommer öka hela regionens gemensamma säkerhet, men hur mycket beror på i vilken utsträckning vi är beredda att utnyttja de möjligheter som medlemskapet ger.

                                                    *****