Månatliga arkiv: mars 2015

Undrar åt en vän

Bloggens läsare kanske kan bistå min vän med ett svar, apropå finansministerns besked idag att det inte blir några extra pengar till försvaret?

#säkpol #föpol #svpol Sedan 2013 har Sverige utsatts för simulerade kärnvapenanfall, grannländer hotats med kärnvapen, Säpo rapporterat /2
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

2/ två år i rad om krigsförberedelser mot Sverige, de internationella nedrustnings- och insynsavtalen satts ur spel och vår territoriella /3
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

3/ integritet under vattnet kränkts grovt. Därtill har vi sedan ett år ett krig i Europa och vårt närområde har blivit hot-spoten. /4
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

4/ Idag meddelar finansministern att ”det blir inga extra pengar till försvaret” https://t.co/Hsw8IV05rN varvid inte ens det förra /5
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

5/ försvarsbeslutet, taget i en annan tid, kan uppfyllas. Undrar åt vän: I vilket läge är det i så fall motiverat att öka försvarsanslagen?
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

En annan vän hörde av sig och undrar vad det är som gäller. Finansministern säger nej. Statsministern säger ja? (SvD) pic.twitter.com/hxy4esmh1d
— Wiseman (@wisemanswisdoms) March 31, 2015

Se även regeringens förslag till nytt försvarsbeslut

Vinterkriget och angreppsplaner mot Sverige

Via Sverige fick Finland bland annat jaktplan av denna typ, Morane Saulnier M.S. 406.

Fler belägg kommer nu för att vapenhjälpen från Sverige till Finland under vinterkriget 1939-40 var större än vad som är känt i Sverige. Samtidigt kommer det nu fler uppgifter både om Tysklands och Sovjetunionens angreppsplaner mot Sverige 1943 respektive in på 1980-talet.

Det är chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, Per Iko, som i det nummer av Militär Historia (4/2015) som i dagarna når kioskerna berättar något som inte tidigare omtalats i breda svenska medier – att de flesta av de nästan 200 plan som Finland fick respektive köpte utomlands under vinterkriget antingen monterades i Sverige eller mellanlandade i Sverige. Detta är en så gott som okänd del av den nordiska flyghistorien. Jag nämner denna hjälp i Tyskar och allierade i Sverige (eftersom det var frågan om plan från de allierade), men hade när jag skrev den boken inte klart för mig att omfattningen var så pass stor. Flygskolan i Eskilstuna för Finland var helt okänd för mig till dess att jag fick nya numret av Militär Historia.

I det nummer av Expressen som publiceras idag (30/3) kan man i bilagan ”Hotet mot Sverige” läsa lite om Christer Bergströms och Peter Björns kommande bok Anfallsplan Sverige, som mest handlar om de tyska planerna mot Sverige. Men även de sovjetiska och brittiska nämns och jag intervjuas främst om de senare. Det är väldigt trevligt att tidningens veteranreporter Knut-Göran Källberg lyfter fram militärhistoria. Lite sorgligt dock att bildredaktören missat att Pressens bild och TT har försett tidningen med två bilder som inte föreställer det bildtexterna påstår. Jag syfter på bilden av den tyska ”permittenttrafiken” genom Sverige. Liksom bilden av ”Engelbrecht-divisionen” 1941. I själva verket föreställer bägge bilderna tyskar som blivit krigsfångar och är på väg hem genom Sverige. Jag hittade efter sökande under flera års tid originalnegativet till den mest klassiska bilden och därtill kan var och en se att ingen av tyskarna på bilderna bär örnar på sina vapenrockar. Detta att de saknar sina viktigaste märken är ett typiskt kännetecken för tyskar som blivit krigsfångar. Jag går igenom alla detaljer i bilderna i Tyskar och allierade i Sverige. Det är bra märkligt att bildbyråerna fortfarande säljer dessa bilder med felaktiga bildtexter.

Vad gäller sovjetiska anfallsförberedelser mot Sverige fram till 1980-talet så släpper SMB/Pennan & Svärdet inom kort den mest intressanta boken hittills i ämnet, Sovjetisk invasion av Sverige. I boken presenteras en stor mängd tidigare okända uppgifter om den sovjetiska militära kartläggningen av Sverige. Jag har läst bokmanuset under redigeringsskedet och kan särskilt rekommendera boken till alla i hemvärnet eftersom den innehåller ett sovjetiskt ”kvitto” om att även det svenska hemvärnet togs i beaktande.

Kommer Sverige att stå utan Totalförsvar även efter försvarsbeslutet?

Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.

Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.

Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret.  Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.

Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt).  På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart  behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av ”det svenska försvaret”. Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret ”det är viktigt, och måste stärkas” utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.

Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.

Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.

För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).

Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.

För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.

Alltså:

1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret – Totalförsvaret – består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.

2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.

3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta – ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis – låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.

Signaturen Totalt försvarbart

Den kranka verkligheten

Reflektion
Ibland kan det vara nyttigt att göra en återblick, i detta fallet berör det den retorik som blivit allt tydligare från Rysslands sida och då dels mot Sverige dels mot våra nordiska grannländer. Retoriken har stundtals varit mycket hätsk, men en spårbarhet går att finna i retoriken som man fört och troligtvis vad den syftar till.
Ser vi till Sverige är det främst två uttalande som faller utanför ramen. Det ena uttalandet kom vid den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård under oktober 2014, då ansåg det Ryska Försvarsministerietatt den av Sverige pågående underrättelseoperationen underminerade den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen. Det andra uttalandet kom från Rysslands ambassad i Sverige, där man beskriv hur Sverige var en av de bidragandeorsakerna till konflikten i Ukraina, genom dess drivande del i EU östliga partnerskapsprogram.
Vill man ironisera är det ju relativt smickrande att dryga 300 soldater och dussintalet fartyg kan underminera hela Östersjöregionens maritima ekonomiska utveckling genom att ”planlöst” fara omkring i dess inre vatten kring dess farleder, detta i sig tyder ju på att vår försvarsreform definitivt når framsteg. Dock medger situationen ej ironi, då hindrande av ekonomisk utveckling mycket väl kan ses som ett legitimt casus belli. Att Sverige varit en drivande part i EU östra utvidgningsprogram går ej att förneka, däremot att se Sverige som en drivande part till, enligt Ryssland, statskupp och inbördeskrig är definitivtatt överskatta svensk förmåga till s.k. dolda underrättelseoperationer.
Här hade man nu kunnat säga att, jaja, det är den normala ryska retoriken, det är några berusade män som kommit på detta, tyvärr är ju sanningen något bittrare, då inget uttalande av lägre tjänstemän, ja här räknas även individer på t.ex. ambassader upp till ambassadören in, sker utan godkännandeovanifrån i den ryska hierarkin så är det inget s.k. ”fyllesnack” man bedriver. Det är den officiella linjen och synen.
Nästa uttalande som fått något större spridning och diskuterats, är den ryska ambassadörens hotmot Danmark om dess fortsättning i NATO missilförsvar, kommer föranleda att Danmark blir ett mål för kärnvapen. Att Danmark som ett NATO anslutit land redan nu ej vore ett mål för Ryska kärnvapen, vore direkt naivt att tro, då t.ex. under det kalla kriget insatser med över hundratalet taktiska kärnvapen var en planeringsförutsättning av Sovjetunionen mot Danmark. Dock att hota ett annat land med kärnvapen är en mycket kraftig eskalering och återigen, inget uttalande av lägre tjänstemän sker utan förankring ovanifrån i den ryska hierarkin.
Det avslutande uttalandet kommer från ordföranden i det Ryska nationella säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, som ser ett möjligt finskt hot i det Ryska Karelen. Då den växande antiryska retoriken i väst enligt honom, givit upphov till en ökad aktivitet av nationalistiska och revanschistiska finska organisationer inom det geografiska området. Vad som troligtvishär avses, utan att det uttalas, är att det finns finska organisationer och rörelser som enligt honom aktivt arbetar för att återansluta det ryska Karelen till Finland. Återigen inget uttalande i Ryssland sker utan förankring högre upp i den officiella hierarkin, detta är inget uttalanden ”skjutit från höften”.
Vad kan man dra för slutsats av dessa uttalanden då? Ryssland ser Sverige, Finland och Danmark minst som ett presumtivt hot. Här drar nog många åt sig öronen, men, varför skulle en nationalstat annars komma med dessa uttalanden? Det är officiella personer och sändebud som sagt detta, inte valfri ryss, ergo det är en officiell linje och hållning man förmedlar. Att då bortse från dessa uttalanden som de facto vissa gör, ingen nämnd – ingen glömd, är ett väldigt farlig spel man för.
Vad syftar retoriken då till? I grunden syftar den till att anpassa dessa länders agerande utefter den Ryska viljan, tar vi t.ex. Danmarks anslutning till ABM så blir den relativt blek i förhållanden till införandet av bl.a. luftvärnsmissilen S-500i Ryssland med dess ABM förmåga, likväl är Sveriges förmåga att förhindra den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen mycket liten. Uttalandena syftar till att skapa en rädsla och därmed begränsa handlingsalternativen, för dessa stater.
Ser man till helheten, så finns det således en samordning med alla dessa uttalanden, man utsätter samtliga stater som ligger inom Rysslands västliga intressesfär för ett ”tryck”, detta tryck syftar till att påverka staterna att foga sig till Rysslands vilja d.v.s. att följa dess säkerhetspolitiska och utrikespolitiska agenda inom dess intressesfär, det är svårt att finna något annat syfte än detta bakom dessa uttalanden av officiella personer.

Have a good one! // Jägarchefen

Är vi herre i vårt eget hus?

Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde…

Gästinlägg: Frihetens garanti



Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns ”vanliga människor” i Sverige som – på riktigt – är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper
———————–

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.

Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

Ska uniformsmotståndarna få styra?

av David Bergman ”Beroende på aktuellt säkerhetsläge kan i fredstid bärande av uniform vara olämpligt vid besök utanför militär anläggning, vid färd till och från arbetsstället och under tjänsteresa.” Det har nu gått drygt två veckor sedan debatten om försvarsmaktens råd för bärande av uniform och mitt gästinlägg hos Wiseman. Reaktionerna har varit lika massiva […]

Djupa tankar om Ryssland och område B

“Löfven anser att Sverige inte ser Ryssland som ett direkt hot mot sig själv…” står det att läsa i finska Huvudstadsbladet. För en försvarsbloggare ter sig detta och liknande argument lite märkliga. Likväl så delar nuvarande statsministern denna typ av åsikter med många andra svenska politiker. Politiker som har tillgång till det bästa vi kan…

Gästinlägg: Svar från (sd) på öppet brev från Mattias Lagerqvist

Nedan följer ett svar från Mikael Jansson (sd) på Mattias Lagerqvists öppna brev till Sveriges försvarspolitiker (publicerat igår). Mottagare av brevet från andra partier är givetvis också varmt välkomna att svara i form av gästinlägg.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Hej Mattias!

Till att börja med vill jag tacka för ditt brev! Jag uppskattar det och inte minst ditt engagemang i denna för Sverige väldigt viktiga fråga. Det är alltid positivt att få ta del av synpunkter från er som arbetar inom Försvarsmakten – det tillför ett mycket viktigt perspektiv – inte minst för mig som försvarspolitiker.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i omvärlden ser även vi i SD som oroande, ända sedan kriget i Georgien har det varit uppenbart att vi behöver förändra inriktningen för försvarsmakten och öka dess anslag. Under det senaste året har jag tillsammans med såväl ledamöter från Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd, som försvarsutskottet, besökt ett antal förband runtom i Sverige. En stark vilja att lösa tilldelade uppgifter och en professionell inställning har mött mig och oss på samtliga förband. Dessvärre har även önskemålen varit desamma på de olika förbanden; de anser sig ha för lite pengar för övning, för lite ammunition, de har utrustning som behöver ersättas osv osv.

Så ja, jag delar helt din syn och din oro över de brister inom materielsidan som du tar upp, bristen på modernt luftvärn, ny ubåtsjaktmateriel och en fungerande reparations/logistikkedja är – som du själv är inne på – minst lika allvarlig.

Jag tänker inte fokusera på vad ”de andra” gör eller inte gör, utan istället lägga fokus på vad vi Inom Sverigedemokraterna vill göra inom försvarspolitiken;

*Till att börja med har vi varit och är Vi tydliga med att vi önskar en bred överenskommelse i denna fråga – vi sträcker därför ut vår hand till samtliga övriga partier för att snarast lösa detta! Läget är allvarligt så vi har inte tid att jaga politiska poäng!

*För att lösa behoven för den s.k ”Bottenplattan” vill vi här och nu, genom lånefinansiering, direkt tillföra 50 Mdr sek till Försvarsmakten. Genom detta kan grundläggande brister åtgärdas, övningsverksamheten ökas rejält och viktig materiel ersättas. Del av summan skall gå till MSB för att snabbutreda och därefter snabbt bygga upp ett civilt försvar igen.

*Vi vill återinföra värnplikten, genom detta kan vi öka volymen soldater och sjömän, samtidigt som vi har råd att öva mer. Tanken är inte att återgå till den ”gamla modellen” helt, utan mer gå mot den modell Norge använder, där det finns värnpliktiga men även viss mängd heltidsanställda soldater/sjömän inom nyckelfunktioner.

*Utöver ovan nämnda 50 Mdr, vill Vi tillföra 24Mdr sek för de kommande fyra åren, därefter ökande – målet är en anslagsnivå motsvarande Minst 2,5% av Sveriges BNP senast år 2025.

Kort innebär vår organisation att:
– 200 st JAS 39 Gripen E/F har införskaffats.
– Långräckviddigt luftvärn (ex Aster 30) inköps i erforderlig mängd till Flygvapnet.
– 10 stridsflygdivisioner agerar från fem flygflottiljer.
– Flottan består av minst 8 ubåtar och 16 ytstridsfartyg
– 5 amfibiebrigader finns krigsplacerade
– Armén har fått större volym och baseras på 7 armébrigader.
– Ett stående försvar av Gotland har upprättats (en brigad).
– Hemvärnet har fått mer materiel och utökats.
– Civilförsvaret har återinförts.
– En försvarsallians med Finland har bildats

Får vi igenom våra förslag, är hela vår organisation utbildad, sjösatt och utrustad senast år 2030.

Jag kan lova dig Mattias, att jag och mitt parti till fullo insett hur läget är i Försvarsmakten, men också förstått hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde blivit. P g a detta kommer Vi att kämpa hårt för kraftigt ökade anslag till Försvarsmakten, så att en försvarsförmåga värd namnet Åter kan återupprättas innan det är för sent!

Med vänlig hälsning

Mikael Jansson (SD)

Ledamot Försvarsutskottet
Gruppledare för Sverigedemokraternas ledamöter i försvarsutskottet

Finns det gengångare? Samma debattörer 1938 som 2014?

 Hade idag skäl att bläddra lite i gamla tidningar på Kungliga Biblioteket. Upptäckte då några artiklar som visade på skrämmande likheter i argumentationen i dag avseende Ukraina och den från 1938 när Tjeckoslovakien styckades. Det verkar för mig tämligen uppenbart att vi (väst) accepterat att Ryssland tagit och tänker behålla delar av Ukraina, och att vi försöker förtränga tanken att Ryssland skulle kunna ha mer långtgående ambitioner – precis som människorna då. Likaså tycks vi tro (hoppas) att Ryssland har samma rädsla som vi för ett eventuellt krig. Då, 1938, motiverade man det med de fasanfulla minnena från första världskriget, idag är det ekonomiska argument ”inte kan väl Ryssland riskera sin ekonomi genom att riskera en väpnad konflikt”. Då som nu fanns det röster som varnade för diktaturernas maktambitioner men där man inte ville lyssna. Citaten nedan ger självfallet inte en heltäckande bild av debatten 1938, men kan kanske mana till eftertanke om vi är så mycket klokare i dag jämfört med de som levde då. Ursäkta bildkvalitén, mobilkamera inte idealinstrumentet för att fotografera mikrofilmsläsare. (missa inte sista bilden – vissa problem tycks var eviga – i Sverige i alla fall)

 

 
                                                        Aftonbladet 1 oktober 1938

”Även diktaturer böjer sig för folkets ovilja mot krig”. ”Tjeckoslovakien ingen riktig stat, bara nitton år gammal”.
Kommentar: Är liknande argument mer sanna idag än vad de var då – när de visade sig vara en chimär?

                                                             Aftonbladet 2 okt 1938
 
Kommentar: Duff Cooper och Anthony Eden var två av de som stod Winston Churchill närmast i parlamentet. Angreppen mot dem var inte mindre hätska i brittisk press när de ifrågasatte Munchenöverenskommelsen och varnade för Nazityskland (observera att Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, också får en släng av sleven).

 

Aftonbladet 2 okt 1938

                                              ”Krafter mäktigare än diktatorns absoluta vilja”
                                   Kommentar: Kanske det är så i dag, vem vet. Vi kan hoppas det.

 
 

                                      Dagens Nyheter 2 okt 1938, saxat från Social – Demokraten

                                                Kommentar: Hemsk spådom, blev alltför sann.

 
 
 

Svenska Dagbladet 2 okt 1938

                                        ”Tyskland svagt” ”…engelska flottans mobilisering…”
Kommentar: Även ”svaga” länder kan gå i krig. England ”markerade” genom att mobilisera flottan, och det ledde till?  Övertro på symbolhandlingar, i dag och i går?

 

 

 

                                                     Svenska dagbladet 2 oktober 1938

                                                 Kommentar: Vi väntar på inriktningspropositionen
                               
 
                                                                                   *****
 

 

Svik inte det svenska folket!

När alla röster räknats i valet 2014 så hamnade Sverige i en ganska besvärlig parlamentarisk situation. Detta har belysts mycket väl i media. Det ledde fram till den s.k. Decemberöverenskommelsen som också har vänts ut och in på i media.

Nu när vi närmar oss den stund då regeringen skall lämna in den försvarspolitiska inriktningspropositionen så är det dags att påminna politikerna om att mandatfördelningen i riksdagen vad gäller försvarsfrågor trots allt med en förkrossande majoritet är för ett svenskt försvar och även för en förstärkning av detsamma.

NATO-frågan måste lämnas därhän till dess att partierna har nått en bred majoritet för anslagshöjningar. Att kasta in NATO-frågan nu är oansvarigt vilket också Anna Kinberg Batra fick erfara för några veckor sedan. Klokt att hon snabbt rättade sina uttalanden då. NATO-frågan får inte blockera en bred överenskommelse om höjda anslag.

Det är dessutom så att propositionen handlar om så mycket mer än höjda anslag. Det finns inget självändamål med höjda anslag. Det skall inte heller leda till höjda skatter och inte heller till försämrad välfärd. Det vi söker är höjd försvarsförmåga och därmed en höjd tröskel för fientligt väpnat angrepp.

Därför är det så oerhört viktigt att regeringen, statsrådsberedningen och försvarsutskottet nu får en möjlighet att i lugn och ro mejsla ut de ack så viktiga detaljerna.

Räknar man socialdemokraterna, alliansens partier och sverigedemokraterna som försvarsvänliga så är 86 % av riksdagen för ett starkt försvar. Tittar man på valresultatet så är 5 190 922 väljare i så fall positiva till ett starkt försvar.

Även de traditionellt försvarsovänliga partierna kan ha sina ljusa stunder. Bl. a. anser vänstern att värnplikten skall återinföras. Utan att värdera förslagets realiserbarhet så måste det ändå betraktas som försvarsvänligt.

Miljöpartiet och Feministiskt initiativ driver oerhört viktiga frågor men de kan knappast anses försvarsvänliga. Man skall dock komma ihåg att i valet röstade 623 994 personer på dem. Och i riksdagen har V och Mp endast 14 % av mandaten.

Sverigedemokraternas politik bygger på förslag om förändringar i invandringspolitiken som 5 488 838 röstberättigade svenskar inte ställer sig bakom. Och deras förslag om hur försvaret skall utvecklas bedöms av många experter som ofullständiga och orealistiska. Men de representerar 801 178 röster i valet och de är ett försvarsvänligt parti.

Alla de väljare som gick till val (valdeltagandet var över 85%) på en ansvarsfull säkerhetspolitik och försvarspolitik måste bemötas med respekt. Mycket få svenskar röstade på att särintressen skulle prioriteras högre än en säker och trygg tillvaro. Sannolikt har försvinnande få svenskar röstat för att Sverige skall utgöra ett säkerhetsvakuum och ge signaler till Ryssland att landet inte kan försvara sig.

Nu måste regeringen och övriga riksdagspartier ta sitt ansvar så att den försvarspolitiska inriktningspropositionen blir så bra så att lugn, trygghet och stabilitet kan byggas med de till buds stående medlen.

Och vi anser fortfarande att Sverige bör gå med i Nato. Men låt den frågan mogna till dess att vi har en samsyn på hur försvaret av Sverige skall förstärkas.

Gästinlägg: Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Nedan följer ett gästinlägg i form av ett öppet brev från Mattias Lagerkvist.

Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Jag skickade under måndagen följande brev till de politiker som just nu håller på att utarbeta en försvarspolitisk inriktningsproposition. Denna är med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde det viktigaste förslag som utarbetats i försvarsutskottet på mycket lång tid. Jag uppmanar alla utnyttja sina demokratiska rättigheter och låta ansvariga politiker veta vad ni tycker.

Hej!
Jag heter Mattias Lagerqvist och jag arbetar som officer i Försvarsmakten. Jag skriver detta brev baserat på information jag fått i mitt arbete men skriver som privatperson, som väljare och skattebetalare. Detta brev skickas till försvarsministern, finansministern samt samtliga ordinarie ledamöter i försvarsutskottet. Brevet kommer även publiceras på bloggen Wisemans Wisdoms.

Ni är nu mitt uppe i processen att utarbeta en ny inriktningsproposition som ska ge Försvarsmakten styrningar, uppgifter och resurser för perioden 2016-2020. Som ni alla vet befinner vi oss nu i ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Samtidigt är vår Försvarsmakt fortfarande till stor del inställd på internationella insatser och försvaret av Sverige har haft väldigt låg prioritet. Ni politiker har sedan något år tillbaka återigen givit försvaret av Sverige högsta prioritet men det kommer ta flera år innan detta får praktisk effekt på vår förmåga. Eftersom alla materielprojekt, all utbildning, all avveckling av infrastruktur samt hela logistikfunktionen under femton års tid riktats mot ett annat mål har Försvarsmakten inom många områden en lång, och kostsam, väg att vandra innan vi återigen fullt ut är anpassade för försvar av rikets gränser.

Dessutom är Försvarsmaktens verksamhet sedan flera år underfinansierad. Riksrevisionsverket, FOI och Försvarsmakten har alla kommit fram till att verksamheten saknar ca 3-5 miljarder/år och har gjort så en tid. Detta innebär bland annat att materielinköp skjutits på framtiden och detta börjar nu märkas. Dels råder det brist på så enkla saker som uniformer och ammunition, dels närmar sig flera materielsystem nu slutet på sin tekniska livslängd och måste avvecklas eller utvecklas. Som exempel kan nämnas att inom två av våra viktigaste förmågeområden, luftvärn och U-båtsjakt, används luftvärnsrobotar från 60-talet och sjunkbomber från 30-talet.

Det är mot bakgrund av detta som jag med stor förvåning följt de senaste veckornas utspel om olika nivåer av förstärkningar till Försvarsmakten. Försvarsmakten behöver alltså ca 4 miljarder/år för att dagens minskning av förmåga ska upphöra. Ges en anslagsökning på denna nivå kan riksdagsbeslutet från 2009 förverkligas. Att då göra diverse utspel om lägre summor som dessutom innehåller nya uppgifter som ska lösas är oseriöst. Jag kan bara se två alternativ: antingen har ni inte förstått hur läget är i Försvarsmakten och vår omgivning eller så är ni inte villiga att ge svenska medborgare det skydd som de förtjänar och även folkrätten kräver. Eftersom jag innerligt hoppas att det inte är det senare vill jag ge ett exempel på hur läget är i Försvarsmakten. Hur omvärldsläget är idag och utvecklas i framtiden finns det andra som är bättre på att förklara.

I vår verksamhet använder vi dagligen mycket kvalificerad materiel. Denna kräver tillsyn och reparationer som självfallet blir en kostnad för Försvarsmakten. På förbanden ses detta ibland som en slags hyra på materielen som vi använder. Armén är nu i en tillväxtfas där både antalet kontinuerligt anställda soldater och tidvis anställda soldater ökar och i fler och fler plutoner och kompanier ersätts nu värnpliktiga med nyutbildad och övad personal. Detta gör att mängden materiel i bruk ökar och därför även materielunderhållskostnaden. Underfinansieringen av Försvarsmakten gör dock att materielunderhållsbudgeten legat still sedan 2014 och gör så även 2016 trots att priserna ökar. Detta gör att vi nu inte har råd att använda mer av vår materiel. Arméförbanden har av högkvarteret fått beskedet att det inte finns ekonomi för materiell tillväxt. Vi är alltså nu i ett läge där arméns tillväxt stannar i stället för accelerera som omvärldsläget kräver. Organisationen som beslutades i propositionen 2009, Insatsorganisation 2014, är beräknad vara färdigutbildad 2023. Men detta endast om de 4 miljarderna/år tillförs! Med nuvarande ekonomi blev det bara en halv brigad som dessutom helt saknar artilleri. 2016 är det planerat att börja utbilda förband i större skala på den nya artilleripjäsen Archer. Med nuvarande budget finns inte pengar att ta dem eller lastbilar för att transportera deras ammunition i bruk. Dessutom står ca 1000 fordon i reparationskö. Detta är fordon som behövs i insatsorganisationen men som inte används dagligen. De har därför i brist på pengar ställts i förråd med kvarvarande fel med förhoppningen om att det finns pengar att reparera dem när de behövs. Det är bland annat detta som den så kallade ”bottenplattan” består innehåller. Att få saker som borde, och de flesta sannolikt tror redan fungerar, att fungera. Betänk detta innan ni nästa gång lägger fram ett förslag som innehåller mindre pengar än 4 miljarder/år och samtidigt nya uppgifter.

Jag anser precis som de flesta av er som får detta brev att det finns många förmågor inom Försvarsmakten som behöver utvecklas. Försvarsförmåga är relativ och flera av våra grannländer ser numera Sveriges låga förmåga att skydda eget territorium som en säkerhetsrisk. Men för att åtgärda detta och tillföra nya förmågor behövs ännu mer pengar, utöver de 4 miljarder/år som nuvarande riksdagsbeslut kostar. Försvarsbudgeten uppgår idag till ca 1,1% av BNP och med en ökning med 4 miljarder/år når vi nästan halvvägs till de 2,5% som gällde under 80-talet. Situationen i vårt närområde är på många sätt lika allvarlig som då men samtidigt mycket mer oförutsägbar. Har vi råd att inte närma oss de nivåer som gällde då?

Jag vill avsluta med att önska mig några saker:

1. Vi befinner oss nu i det sämsta säkerhetsläge på många år. Behovet av både enighet och förstärkningar är stort. Visa att ni kan ta ansvar för Sverige i detta allvarliga läge och gör inte partipolitik av detta.

2. Behovet av nya förmågor är mycket stort, men gör inte misstaget att satsa på dessa utan att först åtgärda de grundläggande problemen.

3. Lyssna till de experter inom tex MUST, FOI och MSB som har som huvudsakliga arbetsuppgifter att förse er med beslutsunderlag.

4. Påbörja snarast återuppbyggandet av ett fungerande totalförsvar.

Med vänlig hälsning
Mattias Lagerqvist

Krigare under främmande flagg

Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

Gästinlägg: Kanonen på Gotland

Nedanstående text är en kommentar till föregående inlägg. Försvarspolitiken kan behövas lättas upp med ett något ironiskt/humoristiskt/sarkastiskt inslag mitt i allt allvar. Därför fick kommentaren istället bli ett gästinlägg  / Skipper
———–

Agendan är dock uppenbar”. Dessa ord fastnade och jag började tänka på hur agendan egentligen ser ut.

Alla partier är i totalt samförstånd eniga att den ”nya” omvärlden kräver en ny kanon på Gotland.
(på något oförklarligt nymoderat sätt blir detta också en stor satsning i Skaraborg som gagnar hela landet)

FM anser att kanonen i nuvarande ekonomiska läge gör mest nytta någonstans på fastlandet.
Dessutom skall de numera alltid levereras i par och döpas som en av varje kön. Exempel; kanonerna
Astrid och Sture.

Centern vill givetvis tillsätta minst en utredning och en analysgrupp.
Vänsterpartiet tycker inte om kanoner och om det skall finnas en så ska den peka åt ett annat håll.
MP vill göra hela ön till ett natura 2000-område och där växer inga kanoner. Dessutom vill man minska på tillträdet till stränderna vid sjöfåglarnas häckningstider.
Fp vill ha en kanon genast och reser runt på landets museer och letar ”lågt hängande frukter”.
Efter att ha konsulterat finansen ser inte de nya Moderaterna något behov till ett sådant särintresse. Vem kan vara intresserad av Gotland när det inte är Almedalsvecka? Flytta veckan till Grästorp och gläd Skaraborgarna.

Förre Fömin vill, i sann samförståndsanda, att beskrivningen till kanonen, om det blir någon, skall översättas till flera språk.

KD inväntar de nya Moderaternas beslut och ståndpunkt.

S tycker ÖB och FML pratar skit och vill ha minst en kanon installerad på ön snarast. (obs. snarast ej definierat) UD vill dock ha med ett förbehåll om att Putte skall vara med i remissrundan så han inte skrämmer vår utrikesminister igen. Hon undrar också om man inte köpa kanonen från Saudi?

Sd vill finansiera ett flertal kanoner på ön och samtidigt förklara hela ön som skyddsområde där utlänningar ej är tillåtna att vistas.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit.

Vad blir då resultatet av alla dessa beslut och funderingar.

V inget.
MP inget.
C sedvanligt svammel om utredningar och mer analyser.
Fp djupa brösttoner som sakta klingar av till ett ynkligt pip som ingen annan i alliansen någonsin hör.
De nya Moderaterna, ivrigt påhejade av KD, föreslår historiskt stora satsningar, som är bra för Skaraborg, finansierade krona för krona. De letar i skrivande stund efter den första kronan.
Sd lägger fram ett nytt finansierat förslag med vissa förbehåll. Ingen verkar bry sig.
S vill men förmågan brister.
ÖB och FML försöker på ytterligare sätt att förklara de olika stegen, trappan som skall besegras och andra tungomål. Man konstaterar dock på slutet att allt går enligt plan och är frid och fröjd. Eventuellt kan man tänka sig att placera någon av de högt prioriterade tunga orkestrarna på ön.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit ett varv till.

När agendan är genomkörd återstår bara att konstatera att det ute i verkligheten, som pessimisten beskriver det, inte kan bli sämre.
Jag som då är en obotlig optimist säger att det kan det visst:-)

F.d. Teaterdirektören.

P.S. Blir det då någon kanon på Gotland? Om Alliansen vinner nästa val så kommer de troligtvis tillsätta en bred utredning om behovet av eldunderstöd för hela landet efter 2045.

P.S.2 Letar man ivrigt kan man eventuellt hitta spår av ironi i kommentaren.
P.S.3 En firma vid namn ISIS, verksam bl.a. i Irak är villig att sälja en 40 cm f.d. fartygskanon till billigt pris. En svensk delegation som inspekterat pjäsen har dock invändningar mot att mynningen är igensvetsad. Enligt firman skall detta inte begränsa pjäsens verkan eller syfte?

Utvärderings- och simuleringssystem 2030

Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:…

En viskning från förr – del 2

Sammanfattning
Säkerhetspolisens årsredovisning för 2014 den 18MAR15, var mycket ovanlig, då den explicit utpekade Ryssland som det land som utgör det största underrättelsehotet mot Sverige, detta bör även sättas i perspektivet med fjolårets avslöjandefrån SÄPO då man delgav att Ryssland genomför krigsförberedelser med sina underrättelseorganisationer i Sverige. Det Ryska spionaget är bedömt mer omfattande än 1/3 av den Ryska diplomatkåren, då Ryssland utnyttjar flera olika typer av underrättelseofficerare, likväl kommer troligtvis SÄPO utpekande leda fram till Ryska motreaktioner enligt klassiskt manér.
Analys
Allmänt.Den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, delgav 18MAR15 sin årsrapport för 2014, likt årsrapporten för 2013 så var SÄPO även i år, ovanligt öppen med vad man traditionellt varit restriktiva med att delge. Det vill säga olika staters underrättelseverksamhet på svenskt territorium och då i synnerhet f.d. Sovjetunionen och numera Rysslands förehavande på svensk mark.

Denna årsrapport kommer i en tid då det ryska spionaget förefaller nått samma nivå som de mest intensiva åren under det ”kalla kriget” dels i Sverige1 dels utomlands.2 Till del beror den ökade underrättelseaktiviteten på konflikten i Ukraina,3dock skall man vara medveten om att spionage är en mycket långsiktig verksamhet, det tar lång tid (ca 5-7 år) att utbilda och få effektiva underrättelseofficerare,4 varav det vi ser nu är en långsiktig satsning som bär frukt.

Sett till den utbildningstid och därefter inskolning som krävs för att få en effektiv underrättelseofficer, som skall kunna genomföra rekrytering av agenter m m, så bör den ökning vi nu ser av rysk underrättelseaktivitet i de västliga länderna påbörjats mellan 2008 och 2010. Det vill säga efter Georgien konflikten, som blev en ny fas i relationerna mellan Väst och Ryssland, varav Ryssland efter Georgien, bör ha gjort tolkningen att relationerna mellan Väst och Ryssland skulle försämras, varvid en ökning av den personbaserade inhämtningsförmågan krävdes.

Vad som är intressant är att man även i årsrapporten nämner s.k. ”icke-traditionella plattformar” för underrättelseinhämtningen och bekräftar att vissa underrättelsetjänster utnyttjar dessa för sin informationsinhämtning i Sverige.5 En ”icke-traditionell plattform” kan t ex vara ett bolag som utgör en fasad för den utländska underrättelsetjänsten, t ex bilföretaget MATRECO under tiden Sovjetunionen existerade var en sådan fasad, vilket främst fungerande som en stödpunkt.6 Motsvarande metoder förefaller utnyttjas fortfarande av främmande makt, då SÄPO explicit nämner t ex understöd vid underrättelseoperationer från ”icke-traditionella plattformar”, dock anges ingennation explicit.7

Indirekt bekräftar man även att ”icke-officiell täckbefattning”förefaller utnyttjas av främmande makt i Sverige, då man berör underrättelseofficerare utan diplomatiskt skydd, som kan arbeta såsom affärsmän o.dyl. i Sverige.8 Utbildningstiden för en underrättelseofficer med ”icke-officiell täckbefattning” eller en illegalist och innan den kan påbörja sitt arbete aktivt som underrättelseofficer i ett främmande land, är betydligt längre än för en legal underrättelseofficer, i vissa fall kan den vara upp till ett decennium, för t ex en illegalist, beroende på vilken täckhistoria vederbörande har fått uppbyggd kring sig.9

Enligt SÄPO utgör Ryssland det största underrättelsehotet mot Sverige, likväl är omfattningen av spionaget i (läs inom landets gränser) och mot (läs utom landets gränser) Sverige omfattande.10SÄPO bedömer att cirka en tredjedel av de ackrediterade Ryska diplomaterna är underrättelseofficerare11 med täckbefattning d.v.s. man arbetar med informationsinhämtning men innehar en annan arbetstitel.

I dagsläget har Ryssland 56 ackrediterade diplomater i Sverige,12det skulle innebära att 18 stycken av dessa är underrättelseofficerare, i själva verket bör siffran vara kring 20 stycken om man inräknar försvarsattachéerna som de facto genomför en öppen inhämtning inom ramen för sin befattning. Det kan jämföras med den Ryska ambassaden i Tjeckien som består av 125 diplomater, varav man bedömer 30 stycken arbetar som underrättelseofficerare under täckbefattning.13 Vilket ger ungefär 1/3 är underrättelseofficerare även i Tjeckien.

Hur utbildas då dessa underrättelseofficerare och hur skiljer sig kategorierna åt och vad kan vi se av s.k. icke-traditionella plattformar? För att få svar på dessa frågor måste vi titta utanför Sveriges gränser, där ett antal avslöjanden skett sedan 2010 och framåt, rörande rysk underrättelseverksamhet.

Underrättelseofficerare.Tre kategorier av underrättelseofficerare förefaller utnyttjas av Rysslands underrättelseorganisationer, den första är den klassiske underrättelseofficeren som jobbar under diplomatiskt skydd med en täckbefattning på ambassad eller konsulat. Den andra varianten är s.k. ”icke-officiell täckbefattning” det innebär att underrättelseofficeren arbetar under förevändning att vara något annat såsom finansman, dock med ett ryskt ursprung, vederbörande saknar diplomatiskt skydd. Den tredje och sista varianten av en rysk underrättelseofficer är illegalisten, som officiellt saknar all koppling till Ryssland.

Vad avser ålder för rekrytering så är det troligtvis ingen större skillnad mellan de tre kategorierna. SVR, Sluzhba VneshneyRazvedki, den civila underrättelsetjänsten i Ryssland, förefaller rekrytera individer mellan 22 – 35 års ålder, individen skall även, men undantag genomförs bedömt, erhållit en universitetsexamen, innan utbildningen påbörjas till underrättelseofficer. Individen skall även ha god förmåga att tillgodogöra sig språk samt inneha en hög analytisk förmåga.14

Ämnesområden som underrättelseofficeren erhåller utbildning i, är bl.a. praktiskt underrättelsearbete d.v.s. agenthantering, överföring av information, metoder för att undvika upptäckt, närkamp, vapenhantering m m. Utöver detta läser underrättelseofficeren även, språk, filosofi, sociologi, ekonomi, psykologi, litteratur– och konstvetenskap m m. Dessa vitt skilda ämnesområden skapar en underrättelseofficer som väl kan interagera i olika sammanhang och därmed knyta upp kontakter o.dyl. för att senare kunna rekrytera en spion.15

Den ovanstående utbildningen kan man se som en bottenplatta, för alla underrättelseofficerare, oaktat om de senare går vidare till att jobba med en täckbefattning, ”icke-officiell täckbefattning” eller illegalist. Den ovanstående utbildningen tar som minst två (2) år att genomföra, om individen redan besitter goda språkkunskaper för det land stationering är påtänkt, men vanligtvis tar den tre (3) år.16

Inledningsvis måste vi definiera vad en illegalist är, en illegalist är en individ som erhåller omfattande utbildning i att kunna verka som en dold underrättelseofficer i ett land. Illegalisten har en s.k. ”legend”, legenden syftar till att få individen att framstå som en invånare i det land som arbetet skall ske i, oftast utnyttjas döda individers identiteter17 i ett land för att därefter söka uppehållstillstånd i ett annat land och bli medborgare där, innan illegalisten förflyttar sig vidare till det egentliga arbetslandet och söker medborgarskap där.

Detta gör i teorin om allt har genomförts korrekt, så finns inga band mellan illegalisten och dess ursprungsland och den underrättelseorganisation som vederbörande arbetar för. Dock finns exempel där man utnyttjat förfalskade födelseattester, varvid man ej genomfört de ovanstående stegen, vilket markant förkortar tiden innan en illegalist kan påbörja sitt arbete.18 Den totala utbildningstiden för en illegalist kan vara upp mot ett decennium.19

Tilläggsutbildning för en s.k. ”illegalist” omfattar bl.a. kommunikation mellan illegalister d.v.s. utnyttjande av s.k. ”levande-” (meddelande överförs mellan två individer) och ”fältbrevlådor”. Utnyttjande av radioutrustning samt mottagande av radiomeddelande och kryptering samt dekryptering av meddelanden, ytterligare fördjupad utbildning i underrättelsekunskap såsom åtgärder mot förföljande, maskering och destruktion av materielslag som utnyttjas i tjänsten, utnyttjande av legend samt täckbefattningar (arbeten) m m.20

Mellan en underrättelseofficer med täckbefattning och en illegalist utnyttjar man underrättelseofficer med en ”icke-officielltäckbefattning”. Detta är en underrättelseofficer som antingen nyttjar sitt eget eller ett falskt ryskt namn. Underrättelseofficeren döljer ej att sitt ursprung från Ryssland, oftast arbetar vederbörande inom någon form av privat näringsverksamhet, för att därigenom skaffa sig en täckbefattning, vederbörande kan även utnyttja yrken som ger viss rörelsefrihet såsom journalist.21

Den utbildningen som underrättelseofficeren vilket skall arbeta under en ”icke-officiell täckbefattning” genomför, omfattar i stora drag samma områden som illegalisten får, dock är utbildningstiden markant kortare, då kraven på att kunna assimilera in i samhället, där vederbörande skall arbeta, är lägre hos denna typ av underrättelseofficerare än illegalisten.22Fördelen med denna typ av underrättelseofficerare är att de numera inte drar till sig lika mycket uppmärksamhet som tidigare, då handelsförbindelser o.dyl. mellan Ryssland och Väst är markant mer utvecklade än under Sovjettiden.23

GRU, Glavnoyerazvedyvatel’noye upravleniye, den ryska militära underrättelsetjänstens utbildning bör ej skilja sig nämnvärt mot den civila underrättelsetjänsten. Dock blir inriktningen givetvis en annan, då den civila främst sysslar med civila frågor, inriktas den militära mot de militära frågorna.

Icke-traditionella plattformar. Detta begrepp omfattar även individer, dock kommer jag här beskriva fysiska objekt, som en icke-traditionell plattform. En traditionell plattform där en underrättelseofficer arbetar ifrån är t ex dess ambassad där vederbörande har en officiell täckbefattning.24 Denna plats möjliggör kommunikation med dess organisation i hemlandet, helt legalt, vederbörande kan även arbeta ostört, utan risk för upptäckt, med sammanställning och analyser av den information som inhämtats.

En icke-traditionell plattformar, är då t.ex. ett företag, en nyhetsbyrå o.dyl.25 från vilket underrättelseofficeren kan arbeta, antingen under täckbefattning eller utnyttja platsen för att ostört kunna arbeta med analyser o.dyl. men även i vissa fall kunna kommunicera med dess underrättelseorganisationen. Detta kan även vara vad man benämner den illegala residenturen, d.v.s. den plats som kommer träda in för att leda underrättelsearbetet i händelse av en konflikt.

Plattformen kan även vara t.ex. ett svenskt företag som köps upp via olika bulvanföretag, där arbetet till synes fortsätter enligt tidigare, dock tillförs kanske några nya anställda i och med den nya ägaren, dessa individer arbetar i själva verket med underrättelsearbete, en relativt säker fasad har då skapats för dessa individers underrättelsearbete. Finns det då några kända exempel på detta i Sverige i nutid? Nej det gör det inte officiellt, dock får vi förutsätta att dessa plattformar utnyttjas då SÄPO tydligt beskriver uppbyggnaden av dessa.

Dock finns det både i Finland och Norge beskrivna exempel på ovanstående konstellationer, vad som EJ har gått att klargöra är om de, de facto, är knutna till Rysk underrättelsetjänst. Tar vi det Finska exemplet så är det ett företag, med ryska ägare i bakgrunden, som bl.a. har flera miljoner euro i skulder samt sedan dess grundande 2007, kontinuerligt gått i förlust, dock lyckas man trots detta köpa upp öar i Åbo skärgård, likväl har man inhandlat utrangerade finska örlogsfartyg som bibehåller sin originalmålning, som utnyttjas i företagsverksamheten, trots miljoner i skulder och en ej vinstdrivande företagsverksamhet.26

Det finska exemplet är snarlikt det tidigare omnämnda MATRECO exemplet från Sverige under det ”kalla kriget. Vilket även gick under sin tid i Sverige med flera miljoner i förlust, trots detta valde man att expandera sin verksamhet, likväl etablerade man sig på mycket konstiga platser, oftast i militärgeografiskt känsliga områden för det svenska totalförsvaret.27 Dock skall tilläggas att i det finska exemplet finns det enbartindicier, dock är det intressanta indicier som man i Finland förefaller reagerat på.

Slutsatser

Den första slutsats man kan dra är att det ej kan vara oväntat för dels SÄPO dels andra västliga säkerhetstjänster att den ryska underrättelseverksamheten har ökat, då utbildningen av underrättelseofficerare tar tid, så har ökningen gradvis skett, däremot kan informationsinhämtningen blivit mer aggressiv, sedan konflikten i Ukraina inledes, vilket gör att den syns tydligare, dock är det en långsiktig rysk inriktning som nu bär frukt för dem, då man uppnåt tidigare storlek på sina underrättelsetjänster.

Den andra slutsatsen man kan dra är att Ryssland bör ha både underrättelseofficerare med ”icke-officiell täckbefattning” och illegalister i Sverige, då detta enligt FBI förefaller vara det arbetssätt man utnyttjar. Det innebär i förlängningen att det inte enbart rör sig av 1/3 av det Ryska diplomatbeståndet som genomför underrättelseinhämtning i Sverige. Varpå den egentliga siffran kanske rör sig som dubbelt så många underrättelseofficerare, vilket skulle i sådant fall vara 36 stycken, något som kan kännas rimligt, vilket givetvis kan ökas eller sänkas med hjälp av underrättelseofficerare med s.k. ”icke-officiell täckbefattning”.

Den tredje slutsatsen man kan dra är att SÄPO genomförde något mycket ovanligt vid denna årsrapport, 18MAR15, man var väldigt tydlig med att beskriva den Ryska underrättelseverksamheten, vilket är mycket bra då allmänheten får upp ögonen för detta, dock kommer detta mest troligt föranleda en rysk motreaktion, vilket oftast brukar innefatta utvisningar av diplomater eller avslöjanden av olika saker. Varpå slutsatsen är, en tydlig rysk motreaktion kommer komma.

Den fjärde och avslutande slutsatsen får bli, det ryska modus operandi som tillämpas skiljer sig inte nämnvärt mot det tidigare Sovjetiska, skillnaden förefaller vara utnyttjande av yngre underrättelseofficerare och en mer utnyttjning av underrättelseofficerare i s.k. ”icke-officiell täckbefattning”, dock är det sammantaget ingen större skillnad.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning
Amerikanska Kongressen 1(Engelska)
Amerikanska Justitiedepartementet 1, 2, 3, 4(Engelska)
CNN 1(Engelska)
Daily Express 1
FBI 1(Engelska)
Ilta-Sanomat 1(Finska)
Iltalehti 1(Finska)
Newsweek 1, 2 (Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Respekt 1(Engelska)
SvD 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015
Department of Justice. United States Of America vs Anna Chapmand, and Mikhail Semenko. 2010
Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010
Frånstedt, Olof. Spionjägare del 1. 2013
Bennett, Gordon. The SVR Russia’s Intelligence Service. Conflict Studies Research Centre. 2000
Slutnoter
5Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
6Frånstedt, Olof. Spionjägaren del 1. 2013. Sid 82-83
7Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
8Ibid.
10Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
14Bennett, Gordon. The SVR Russia’s Intelligence Service. Conflict Studies Research Centre. 2000 Sid 17
15Ibid. Sid 18
16Ibid. Sid 26
17Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010. Sid 4-5
18Ibid. Sid 16
20Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010. Sid 4-5
21Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015. Sid 3-4
22Department of Justice. United States Of America vs Anna Chapmand, and Mikhail Semenko. 2010. Sid 3
23Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015. Sid 4
24Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
25Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
27Frånstedt, Olof. Spionjägaren del 1. 2013. Sid 82-83

Ryska påsken – två år senare

Om en vecka är det två år sedan det simulerade ryska flyganfallet mot Sverige. Efter midnatt såg den svenska luftbevakningens personal på sina datorskärmar sex farkoster anflyga från öster. De kom från baser i Sankt Petersburgs-området, passerade över Finska viken och öster om Stockholms skärgård. Normalt flyger ryskt flyg därefter söderut över Östersjön för att landa i Kaliningrad, men nu svängde planen av mot Sverige.

Orsaken till uppståndelsen var två tunga bombplan av typen Tu-22M3 Backfire. De kan medföra kryssningsrobotar som vapenbärare för kärnladdningar. Bombplanen skyddades av fyra Su-27 Flanker. Klockan 02.00 den 29 mars 2013 var de ryska planen utanför Gotska sandön, 30–40 kilometer utanför Sveriges territorialgräns.

Av detta drog vi, alla försvarsbloggare och försvarstwittrare och några få journalister slutsatsen att Ryssland nu såg Sverige som en potentiell fiende och hädanefter skulle ägna mycket resurser åt liknande aktiviteter och vi från och med den dagen skulle få se en kraftig upprustning av försvaret och en stark opinion för det, inklusive massmedia.

Vi på Reservofficer myntade i upphetsningen begreppet ”Ryska påsken”:

Trending #ryskapåsken @Twitt_Skipper @wisemanswisdoms @SvDse #svfm #säkpol #föpol #svpol
— Reservofficer (@Reservofficer1) 22 april 2013

Men si där hade vi fel. Och våra svenska journalister fortsatte att leva i tron att detta var något tillfälligt eller kanske något som ”militären” hittat på för att få mer pengar till den ständigt sinande budgeten. Politikerna hade absolut ingen förmåga att ta till sig scenarioförändringen – förutom möjligen i fagra ord och betydelselösa utfästelser (”satsningar”).

Det skulle dröja ända till oktober 2014 innan nästa stora uppvaknande kom – Operation ÖRNEN – den s.k. undervattensunderrättelseoperationen i Kanholmsfjärden. Detta var beviset för att ryssen var här igen, det kalla kriget var lika kallt som på 80-talet och Sverige skulle nu äntligen få sitt gamla försvar åter. Men – ingen ubåt kom upp till ytan och något större intryck på politikerna gjorde det inte – även om Löfven och Hultqvist sufflerade av ÖB stämde i bäcken på en presskonferens.

Det som dock förändrades kraftigt var journalistiken och opinionen. I undersökningen MSB Opinion 2014 ansåg 55% av de tillfrågade att försvarspolitiken var ”Ganska dålig” eller ”Mycket dålig”. Endast 5% tyckte att den var mycket bra.

Omvärldsutvecklingen har rullat vidare i samma riktning. Ryssland övar, hotar, kränker och bedriver psyops i ständigt ökande omfattning. USA, NATO och EU fortsätter att bemöta detta med soft power, så när som på fåhövdade amerikanska truppinsatser och övningar längs EU:s östra gräns.

Det är då som det stora vemodet rullar in… Tänk vi har helt fel? Vi har berört detta tidigare i ett inlägg som hette ”Den store illusionisten” och publicerades på Medium första gången 10 december. Tänk om det Putin gör i västerled bara en enda stor distraktion för någonting helt annat? Tänk om Ryska påsken och allt annat som Ryssland företagit sig sedan dess är en enda gigantisk vilseledningsoperation?

Självklart kan man utesluta att det endast rör sig om vilseledning. Att destabilisera väst är ett tydligt och logiskt mål för Putin. Det skulle öka inflytandet över Östeuropa – Rysslands grannländer – avsevärt om EU och NATO upplöstes. Putin vill göra affärer och samarbeta med enskilda länder t.ex. Turkiet, Grekland eller Ungern. Detta omöjliggörs till stor del av NATO och EU. Putin vill bestämma själv över sina närmsta grannländer som t.ex. Vitryssland, Georgien och Armenien. Han verkställer t. om. en invasion för att säkerställa inflytandet över Ukraina. Helst vill han också bestämma över Estland och Lettland.

Men nu berör vi något mycket intressant. Putin tvekar inte att gå in (eller förstärka) militärt som i Georgien (Kaukasus), Ukraina och Transnistrien. Men när det handlar om EU eller NATO-länder så stannar det vid uttalanden från personer i hans närhet. Vi har hört ambassadör Mikhail Vanin hota Danmark med att deras fartyg blir mål för ryska kärnvapen och vi har sett en liten skådespelartrupp anförda av den i Ryssland välkända TV-profilen och skådespelaren Dimitrij Kharatyan framföra en hyllning till Putin där budskapet var att Krim hör till Ryssland – liksom även Finland och Polen! Med undantag av bortförandet av Eston Kohver har de baltiska länderna endast utsatts för informationsoperationer.

Men märk väl att allt detta är soft power. De militära insatserna i Ukraina och övningarna i Östersjön och Barents hav – och även i Svarta havet – är hard power, men övningar kan bedrivas på en plats och syfta till insats någon helt annanstans. När vi övar på Tofta och Granhammar för att några veckor senare framrycka väster om M-e-Z så har ju platsen för övningen mindre betydelse. Metoder, rutiner och procedurer, ledning, samband och koordinering är mycket viktigare än plats och i viss mån terräng.

Som vi har beskrivit många gånger baseras rysk strategi på Sun Zu och som vi har resonerat många gånger förr så har Ryssland en lång historia och mycket erfarenhet av deception, vilseledning. Det är så väl inarbetat så att det sitter i ryggmärgen hos ryska officerare och underrättelsemän. Vilseledning måste i stort sett alltid finnas med som en komponent.

Studera den här kartan:

Vi har för resonemangets skull ritat in ryska truppansamlingar i närheten av Ukrainska gränsen, Engels-basen och Svarta havs-flottan på Krim. Ryssland har också en armébas i Armenien. Det finns också ryska armé- och specialförband i Tjetjenien.

Kan det vara så att Ryssland har avsikter söder om Kaukasus som man för allt i världen inte vill avslöja? Kan det vara så att man under många år odlat relationer med Syrien och Iran för att på sikt bli den starkaste aktören i Mellanöstern, när USA har krigströttat ut sig där.

Ryssland (Sovjetunionen) var det första landet som erkände Iran 1979 men eftersom Sovjet försåg Saddam med vapen i kriget med Iran så kyldes relationen ned men så snart Sovjetunionen och WP föll så återupptogs relationerna. På 90-talet köpte Iran mycket vapen från Ryssland. Och allt eftersom relationerna mellan Iran och Israel försämrats och även relationen med USA så har Iran vänt sig till Ryssland och Kina. Samarbetet med Ryssland omfattar idag inte bara vapen och kärnkraft utan också jordbruk, telekommunikationer och den övriga energisektorn. Gazprom och Lukoil är djupt involverade i den iranska gas- och oljeproduktionen.

För den som vill fördjupa sig i relationen Ryssland-Iran finns en mycket bra artikel här: http://www.academia.edu/3215490/The_Limits_of_the_Russian-Iranian_Strategic_Alliance_its_History_and_Geopolitics_and_the_Nuclear_Issue

Kopplingen mellan Ryssland och Syrien är tydlig. Assad har Putins fulla stöd och i Putins värld var det han som förhindrade att USA bombade bort Assad.

Så kommer då knäckfrågan – ISIS. Iran bidrar, om än mycket blygsamt i kriget mot ISIS. Assad är kluven då ISIS även slåss mot Assads fiender. Men vad har Ryssland, Iran och ISIS gemensamt? De är alla fientligt inställda till USA och Israel. Av olika skäl, men ändå.

Jokern är förstås Turkiet. Eftersom landet har en egen agenda för Mellanöstern och inte enbart är en NATO-medlem och USA-allierad så blir det extra krångligt. Ryssland har dock framgångsrikt samarbetat med Turkiet i flera frågor t.ex. kärnkraft och finanssektorn.

Längre än så här kommer vi inte just nu. Men låt oss vara helt ärliga – Ryssland kommer inte att lyckas med att destabilisera EU till den grad att t.ex. Ungern eller Grekland väljer att gå ur och dessutom väljer att unilateralt samarbeta med Ryssland på ett sådant sätt att de vänder väst ryggen. Det skulle de förlora allt för mycket på.

Och en sak är säker – Rysslands riktigt stora handelspartner i EU – Tyskland och Frankrike kommer att vända Ryssland ryggen om Ryssland övergår till hard power mot EU eller NATO. De ryska oligarkernas förmögenheter i City of London ligger pyrt till liksom banktillgångarna i Schweiz. Detta vill inte Putin äventyra.

Vad drar vi då för slutsats?

Viktigt att komma ihåg att en rysk presidents aktiviteter till minst 90% är riktade inåt, mot Ryssland och den ryska befolkningen. Det pågår en ständig maktkamp i Kreml och det är en utmaning att krama ur produktivitet ur det ryska samhället. Mycket av det som sker på den utrikespolitiska och säkerhetspolitiska scenen syftar trots sin karaktär till att regera och behålla makten över Ryssland självt.

Någonting är på gång söder om Kaukasus och Ryssland har en plan för det. För i Putin och hans närmstas whataboutistiska värld är det kanske fullt legitimt att företa en expeditionär operation i Mellanöstern med kopior av de amerikanska argumenten för att göra samma sak? Förutsättningarna finns ju där: Irak och Syrien ligger i spillror, ISIS slår sönder det ännu mer, USA har misslyckats, Mellanöstern skulle kunna stabiliseras av en syrisk-rysk-iransk ”fredsbevarande styrka”. Något FN-mandat behövs ju inte, det har ju USA redan visat. Axis of Evil blir den nya Coalition of the Willing.

Detta kostar dock massor med pengar. Fråga USA. Det är också därför som USA använder det vapnet just nu. De vet vad det kostar och de vet också vad det kan få för konsekvenser för hemmaopinionen. Äldre ryssar har tydliga minnen från misslyckandet i Afghanistan vilket är en faktor att hantera.

Och den största frågan är obesvarad – varför vill de ha inflytande i Mellanöstern? Handel med rika länder? Söka allianser för att återupprätta den bipolära världsordningen (USA-Ryssland)? Stödja jihadism och islamsk extremism som ett proxy-vapen mot USA? Utökad buffertzon?

Å andra sidan kan man ställa exakt samma fråga till USA och det svar man får av dem kan mycket väl gälla Ryssland.

Och för övrigt anser vi förstås att Sverige bör gå med i Nato.

An isolated attack on Sweden – a Russian option?

 

One of Russia’s most important security policy aims is probably to weaken NATO. An isolated attack on Sweden, nonaligned and militarily weak, could be a quite risk free option to undermine NATO´s credibility when it comes to defending the Baltic States, thereby also affecting the credibility of the alliance as a whole.

Access to Swedish air space, sea and land territory is of vital importance to NATO in conducting military operations in case of a Russian attack on the Baltic States.  If Russia was able to deny NATO this possibility it is doubtful if NATO would be able to act fast and strong enough to “save” the Baltic States.  

This opens up for a quite an interesting option for Russia. By “borrowing” just some limited parts of Sweden and deploying long range air defence systems there NATO would be put in a position where it would be obvious that the alliance would have great problems delivering substantial help to the Baltic States, at least not in time to prevent an occupation.

The most interesting areas in Sweden for such a Russian operation are Gotland, a large island in the middle of the Baltic, and parts of southern Sweden. On Gotland there is no permanent Swedish military presence except for a home guard unit, making it an easy target. There would be no need for Russia to make extensive and revealing preparations to launch an operation aiming at occupying the island. A surprise attack is a very real option. Russian long range systems deployed there would make air and sea operations on and over the Baltic Sea very hazardous for an opponent. Russia being able to deploy the same systems in southern Sweden would have the same consequences when it comes to limiting NATO´s freedom of action.

Without attacking a member of NATO Russia would have created a situation where, if it put pressure on the Baltic States, the rest of the alliance would have to consider if it is worthwhile starting a major European war to “save” something that is impossible or very hard to “save” anyway – the Baltic States. My guess is that there would be quite heated discussions in Brussels on how to handle such a contingency.

Russia is probably more interested in breaking up NATO and weakening EU than acquiring some extra square kilometers of territory in Latvia or Estonia. Russia could therefore very well abstain from attacking any of the Baltic States once it had created an environment where it had made NATO´s security guarantees hollow, thereby avoiding the risk of NATO following the principle that a member of the alliance will be defended, regardless of cost and the chances of success (England and France regarding Poland 1939).

Russia would instead have created a situation that would open up for different “diplomatic solutions” to “mutual benefit” of the parties involved. Probably not ending up in solutions beneficial neither for the Baltic States nor European security as a whole. And of course also having created a very favorable operational environment if it would chose to pursue a military option.

Sweden’s very limited military capabilities, today and for the foreseeable future, and also not being a member of NATO makes this Russian option far too attractive to be ignored by Sweden, and others, when thinking about security and stability in the Baltic Sea region, and Europe.

                                                                                       *****

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan
Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

 Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.