Kategoriarkiv: Armén

Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122

Stridsvagn 122 (Foto: Försvarsmakten)


I dag när jag vaknade till ännu en vacker dag, bryggde mitt morgonkaffe, och gjorde den sedvanliga kollen på nattens och den tidiga morgonens nyhetsflöde så fastnade jag särskilt för dessa rubriker från debattartiklar publicerade hos två lokaltidningar. 

Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg

Miljardsatsning på försvaret i Västsverige

Luttrad som man är så vet man redan innan man börjar läsa artiklarna att detta givetvis inte kan stämma. En ekonomisk ”satsning” innebär per definition att man tillför ekonomiska medel utöver det som redan är planerat. I detta fallet handlar det inte alls om att tillföra några nya miljarder till försvarsmateriel, det handlar om att regeringen fattar beslut om en nödvändig och av Försvarsmakten sedan länge planerad livstidsfölängande åtgärd med syftet att hålla vagnarna vid liv under en längre tid.


I artiklarna som är författade av moderaternas försvarspolitiker Cecilia Widegren hemmahörande i Skaraborg återfinns bland annat följande textrader utöver redan redovisade rubriker (min fetstil):

”Professionell personal och modern materiel möjliggör utvecklingen av tillgängliga förband med hög rörlighet och med möjligheter att samverka med andra länder. Den nationella försvarsförmågan stärks ytterligare och alliansregeringen fortsätter att modernisera det nya försvaret av Sverige.”

”Regeringen beslutar i morgon om en miljardsatsning på försvaret i Västsverige.”

”Det handlar om att uppgradera hela Sveriges stridsvagnsförmåga”

Faktakollen

Vad handlar då detta egentligen om? Sverige förfogar i dag över ca 120 stycken stridsvagn 122 Leopard. Dessa beställdes 1994 under regeringen Bildt. Stridsvagnarna är således i grunden en sen 80-tals produkt. Mer eller mindre all krigsmateriel går någon gång igenom en större modifiering för att produkten ska vara relevant över en längre period. Så har det alltid varit, och kommer så sannolikt alltid att vara.

När det kommer till stridsvagn 122 så har det nu blivit dags för en sedan länge planerad RENO (renovering), något som ströks av genomförandegruppen 2008, men som nu alltså ska genomföras till en större kostnad och senare än planerat.

I renoveringen ingår följande åtgärder där fokus ligger på att ersätta åldersstigna system:

  • Blybatterier 
  • Vagnchefens sikte
  • Internkommunikation
  • Anskaffning av reservdelar för tre års drift
Man kommer även att installera det mycket omdebatterade stridledningssystemet SLB, som har sitt ursprung ur det nu avvecklade NBF-projektet.

På FMV webbsida kan man läsa följande om samma projekt.

Stridsvagn 122 planeras genomgå REMO i perioden från 2013. Till vilken grad modifiering kommer att ske är fortfarande inte helt klart – nuvarande ekonomi medger endast renovering. Fokus ligger på att ersätta blybatterierna, uppgradera vagnchefssiktet samt förse vagnarna med ett nytt kommunikations- och ledningssystem.

REMO blev således en RENO, en renovering av Stridsvagn 122 som från vissa håll även sägs vara hemliga. Det är givetvis helt felaktigt då dessa uppgifter är hämtade från FMV och Försvarsmaktens respektive webbsidor. Renoveringen har legat med i Försvarsmaktens materielplan under en längre tid med projektkod AA.1324001/02 där kostnaden uppskatats till mellan 900-1000 miljoner kronor.

Ännu har regeringen inte fattat beslutet om motsvarande renovering av Stridsfordon 90 vilket är märkligt då hela projektet tidigare har klustrats under samlingsbegreppet RENO 90/122 vilket man kan läsa i Arménytt från 2011. Nya ”miljardsatsningar” är möjligen att vänta från Alliansregeringen?

Antalet stridvagnar som ska renoveras enligt Försvarsmaktens plan är 56 stycken.

Ekonomisk reducering blev till satsning

Hur kan nödvändigt underhåll och renoveringar då bli till satsningar? Det beror i grunden på en anvisning till Försvarsmakten genom regleringsbrevet där Försvarsmakten åläggs att särskilt redovisa samtliga materielanskaffningar/beställning av åtgärder som överstiger 200 miljoner kronor. Dessa skall godkännas och beslutas av regeringen genom så kallade regeringsärenden. För renovering av stridvagn 122 har detta legat som regeringsärende sedan 2012 (RÄ 12/19).

På så sätt har regeringen möjlighet att helt på egen hand välja när i tid ett regeringsärende ska klubbas igenom, således när det passar regeringens olika syften. Detta har under åren medfört att många materielprojekt skjutits på framtiden i avsaknad av nödvändiga regeringsbeslut. Det har i vissa fall inneburit att Försvarsmaktens avsatta medel inte har kunnat nyttjas under innevarande budgetår samt att leveranser av nödvändig materiel blir försenad ut till förbanden.

När det kommer till regeringens finansiering av försvarsmateriel under 2013 så har man inte gjort några satsningar alls, utan snarare reducerat matrielanslaget till förmån för den så kallade ”omställningen” till ett insatt insatsförsvar (läs personalreformen).

Under 2013 har anslaget 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar minskas med 227,2 miljoner kronor, anslaget 1:4 Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar minskas med 109,6 miljoner kronor samt anslaget 1:5 Forskning och teknikutveckling minskas med 117,8 miljoner kronor. Total reducering om ca 450 miljoner kronor som är matrielrelaterad samt forskning runt teknikutvecklingen.

Det är av den här anledningen tillsammans med andra som det ofinansierade materielberget fortsätter att öka. Uppgifter gör nu gällande att det i praktiken handlar om en hel försvarsbudget, att det nu är nära 40 miljarder kronor som saknas för att kunna materielförsörja beslutad organisation IO14 med relevant materiel.

Regionalpolitik

På Twitter har det under längre tid skämtsamt förekommit ett begrepp som benämnts Skaraborgs försvarsmakt med hashtaggen #sbfm. Detta grundar sig i en rad debattartiklar i media där man med lite fantasi skulle kunna tro att Skaraborg har en egen Försvarsmakt, då så många satsningar verkar vara öronmärkta för just försvaret i Skaraborg – åtminstone om man läser debattartiklar skrivna av politiker från bygden.

Det är ett mycket olyckligt grepp när politiker drar in regionalpolitik i försvarsmaktsangelägenheter som i allra högsta grad i stället är nationella angelägenheter och inget annat. Man skulle kunna ana att det är ett sätt för politiker att redan nu börja positionera sig inför det kommande riksdagsvalet. Vill man bli personvald på hemmaplan så krävs det givietvis att man visar för sina egna väljare att man agerar för bygdens bästa. Om det är så i detta fallet låter jag vara osagt.

Sammanfattning

Nu har turen för livstidsuppehållande åtgärder kommit till Stridsvagn 122, och det är således ingen satsning Alliansregeringen genomför, utan en sedan länge planerad renovering av ett antal stridsvagnar.

Åtgärderna kommer inte att öka försvarsförmågan, den kommer i stället att vidmakthållas – till del. Till del – av den enkla anledningen att Cecilia Widegren glömde berätta en liten detalj i debattartiklarna. Det som glömdes bort är att det på sikt i praktiken även handlar om en halvering av stridsvagnsbeståndet, då den andra halvan successivt kommer att bli obsolet med äldre delar och kommer således inte att hålla den materiella status som kommer att krävas. Satsningen blev i praktiken en halvering.

Det tillförs inga miljardbelopp som den oinsatte medborgaren lätt kan förledas att tro, utan hela projektet tas inom ram, dvs inom befintlig försvarsbudget.

Det är varken Västsverige eller Skaraborg som får några miljarder Pengarna är redan fördelade i statsbudgeten, och de tillförs försvaret av Sverige genom den nationella myndigheten Försvarsmakten.

Textinnehållet i artiklarna får i huvudsak anses som en korrekt beskrivning av sakfrågan när det kommer till att beskriva att det handlar om enklare renoveringar med syftet att livstidsförlänga materielen.

Av den anledningen får Cecilia Widegrens debattartiklar på det hela sammantaget orange ljus i faktakollen med dragning åt det röda.

Bloggar: Sjätte mannen, Wiseman, Cecilia Widegren, Cynismer, Cornucopia
Media: SN, GP, NK, SvD
Debatt: Se Lt Daniel Vikströms emninenta replik i Skövde Nyheter

Det satsas friskt – eller … (uppdaterat 12.20)

 … hur en fördyring och försening kan framställas som en satsning…

Cecilia Widegren är synnerligen produktiv även om hon inte alls vill kommentera den mycket stora ryska beredskapsövningens konsekvenser för svensk försvarspolitik. Det går knappt en dag utan att man kan läsa nya debattartiklar av henne i landsortspressen även om det ofta är samma artiklar som publiceras på olika platser. Idag lyckades hon med att samtidigt få publicerat en artikel om ”miljardsatsning på försvaret i Västsverige” i Göteborgs-Posten såväl som Hällekis-Kuriren samt ”miljardsatsning på försvaret i Norrbotten”. Den sistnämnda fick även den norrbottniske moderate riksdagsledamoten Johan Johansson vara med och underteckna för att understryka den lokala prägeln.

Vad är det då för miljardsatsning det handlar om? Läggs det en ny öronmärkt miljard på försvaret i Västsverige respektive Norrbotten då det talas om miljardsatsningar på bägge platserna?

För syns skull kan man jämföra nyss nämnda miljardsatsning med denna drygt 70 år gamla miljardsatsning på försvaret i Västsverige. Då handlade det mycket riktigt om en satsning på förmågor som tidigare inte fanns. Modernt för sin tid. Idag handlar det om av försvaret redan budgeterade renoveringar – som ofta legat budgeterade och väntat på beslut som Regeringen hållit inne med.

Vad det handlar om idag är att Regeringen slutligen fattar beslut om att genomföra de renoveringar och uppgraderingar som Försvarsmakten redan tidigare avsett genomföra. De ”satsningar” som Widegren och Johansson nu marknadsför har legat i röret länge för att inte den svenska stridsvagnsförmågan ska bli helt obsolet. En stor del av renoveringen och uppgraderingen utgörs också av ett nytt ledningssystem för stridsvagnarna.

Denna renovering och modifiering omfattar endast 48-56 av de 120 stridsvagn 122 som Sverige har. Det är nämligen allt vad den internationellt inriktade Insatsorganisation 2014 har. Detta trots det ökad fokus på nationellt försvar och trots det kostnadsneutrala förslag förre arméinspektören Berndt Grundevik lade förra våren där Arméns slagkraft skulle ökas betydligt, bland annat genom att antalet stridsvagnar i organisationen ökades till 110. De facto får alltså Armén bara hälften av sina stridsvagnar livstidsförlängda på samma sätt som Flygvapnet bara får strax över hälften av sina JAS 39 moderniserade.

Vad varken Widegren eller Johansson vill ta upp är att såväl renoveringen och modifieringen av stridsvagn 122 som ledningssystem utgör två av de 32 projekt som den av regeringen tillsatta och av Håkan Jevrell ledda ”genomförandegruppen” beslöt att stryka våren 2008 på mycket lösa grunder. Den information man hade om respektive projekt var i princip en bild och en kortfattad beskrivning om en halv A4-sida. Försvarsmakten tilläts inte ge sin syn på det hela. Idag har nästan samtliga projekt återupplivats, till dyrare kostnader och med förmågeglapp som följd. Just den av Widegren och Johansson marknadsförda ”satsningen” är ett projekten som fördyrats och där resultatet har blivit förmågeglapp. Regeringen fick förra året svidande kritik av Riksrevisionen för ”genomförandegruppen” vilken jag tidigare har kallat ”amatörernas afton” för den högst amatörmässiga processen som kostat skattebetalarna såväl pengar som försvarsförmåga.

Somliga tror dock på allvar att det rör sig om satsningar. Såväl Skövde Nyheter som Norrländska Socialdemokraten samt Norrbottens-Kurirens TV-kanal har fallit för detta, där den sistnämnda därtill intervjuar Johan Johansson framför en stridsvagn på I 19. Enligt intervjun med Johansson i Norrländska Socialdemokraten är kostnaden för uppgraderingen en försvarshemlighet, liksom vad som ingår i uppgraderingen. Den som vill veta vilka summor det rör sig och ungefär vilka uppgraderingarna är behöver dock bara läsa sidan 17 i det öppna dokumentet Försvarsmaktens materielplan.

För den som vill ta del av fler av Johan Johanssons debattartiklar i försvarsfrågor rekommenderas debatten mellan honom och löjtnanten Daniel Vikström från i vintras (del 1, del 2, del 3, del 4). Den uppmärksamme lägger märke till att några av de materielsystem som räknas upp är sådant som ingick i ”amatörernas afton” respektive den affär som gjort att Försvarsmakten sedan i vintras inte har en endaste haubits.

Härnäst skulle man kunna gissa sig till att vi kommer att få höra om hur Regeringen gör ytterligare en ”miljardsatsning” på försvaret när motsvarande renoverings- och modifieringspaket för Stridsfordon 90 offentliggörs. Dagens debattartiklar fortsätter enbart den sorgliga traditionen att presentera nödvändigt underhåll som ”satsningar”. Som vanligt tar man heller inte upp att den siffra för materielbudgeten som nämns är för såväl anskaffning, vidmakthållande och avveckling och att anskaffningsdelen stadigt sjunkit under Alliansregeringen när man istället valt att skjuta problemen framför sig. Istället har man byggt på det så kallade materielberget i form av materielsystem som inom en tioårsperiod når slutet på sin livstid och där idag ingen finansiering finns att tillgå. Däri ligger ett av de absolut största problemen för det svenska försvaret och Regeringen gör tyvärr fortfarande ingen som helst ansats att rätta till problemet. Hur stora delar av dagens ”satsning” som återfinns i budgetposten för ”vidmakthållande” av materiel respektive ”anskaffning” framgår inte.

När statliga infrastruktursatsningar presenteras kan en satsning kan vara att göra en motortrafikled till dubbelfilig motorväg med höjd hastighet till 120 km/h. Hade man tillämpat samma definition på satsningar som inom försvarspolitiken hade den dubbelfiliga motorvägen, som nu fått djupa hjulspår och potthål, gjorts enfilig och fått hastighetsbegränsningarna sänkta till 60 km/h. Det är ju dock inte möjligt att presentera som en satsning eftersom allmänheten direkt skulle klara av att syna bluffen. Tyvärr är så inte fallet inom försvarspolitiken.

Idag publicerades på Försvar och Säkerhet den andra delen i följetongen ”Korridoren till Kaliningrad”. Lika läsvärd som tidigare del samt prolog och därtill intressant att läsa i anslutning till president Obama val att besöka Sverige när besöket i Ryssland nu ställts in. (DN, 2, 3, SR, SVT, SvD, 2, Aft)

Bloggat om miljardsatsningen: 6:e mannen, Skipper (där man för övrigt kan läsa mer om renoveringens innehåll)

 Uppdatering 8/8 06.35: Nu är tydligen Försvarsmakten uppgraderad när de olika stridskrafterna fått var sin ”uppgradering”. Från Sveriges Radio Skaraborg:

”Det här är ett framtidsinriktat beslut där Alliansregeringen fortsätter att modernisera Sveriges försvar. Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.”

Man häpnar.

Uppdatering 12.20: SvD intervjuar Cecilia Widegren om miljardsatsningen.

Uppdatering 18.00: SR Norrbotten talar också om ”jätteinvesteringen” som görs på försvaret. I Skövde Nyheter får Cecilia Widegren mothugg av löjtnant Daniel Vikström, som även var den som gav Johan Johansson svar på tal i vintras. Skipper har också producerat ytterligare ett inlägg i ämnet med den talande rubriken ”Fortsatt desinformation”.

Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet

Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…

Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen

Rikspjäsen!

Att vara tvåa, två gånger i rad i samma ämne hör inte till vanligheterna, Men så är det när kollegan Wiseman är på hugget. Ämnet detta inlägg skulle avhandla var givetvis det faktum att svenska armén i dag helt saknar artilleri. Ytterligare en historia som hamnar i facket PH – Pinsamt Hemligt! Det får i detta inlägg stället bli en annan vinkling på det hela. 

Detta är ytterligare ett förmågeglapp, tillsammans med många andra som givetvis inte kommer som någon nyhet för merparten av de försvarsmaktsanställda eller försvarsbloggarna. Men för övriga delar av samhället har denna pinsamhet inte varit känd. Den första ”whistleblowern” i just det ämnet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker som mitt under pågående folk & försvarskonferens i Sälen den 14 januari i år för den samlade publiken avslöjade den pinsamma hemligheten att Sverige endast förfogade över en enda artilleripjäs. Många hävdade då lite ironiskt att Fresker var en lögnare av stora mått då den enda pjäsen som numera fått det smickrande namnet rikspjäsen, faktiskt tillhörde FMV och inte Försvarsmakten. Vi hade således inte en pjäs utan istället noll och inget.

När Fresker avslöjade detta så höjde undertecknad på ögonbrynen och tänkte en tanke att nu har nog Fresker gått över gränsen i sin uppriktighet. Media verkade just då inte förstått innebörden av detta då endast några bloggar, inklusive sjätte mannen som skrev ett vasst inlägg där han i förbifarten markerade detta faktum, men den stora reaktionen från gammelmedia uteblev.

När sedan det senaste numret av Officerstidningen, som för övrigt är det bästa nummer jag läst någonsin, tog upp den pinsamma bristen i en hel artikel vaknade media. I dag publicerar såväl DN, SvD oc h Aftonbladet artiklar i ämnet. Sverige har alltså i dagsläget ingen artilleripjäs alls. De två artilleribataljonerna på A9 i Boden står således helt utan relevant materiel, sitt huvudvapensystem och har så gjort under flera år. Är det ett optimalt utnyttjande av skattemedel kan man fråga sig? Jag lider med personalen på A9 som trots allt verkar hålla modet uppe.

Den enda pjäsen som är levererad till FMV fungerar uppenbart inte som den ska, utan läcker farliga krutgaser till utrymmet där personalen finns. Något som måste åtgärdas innan ett systemsäkerhetsgodkännande och beslut om användning kan utfärdas med gott samvete.

På twitter har det efter avslöjandet skrivits ett antal tweets med den i försvarsdebattörskretsar numera välkända hashtaggen #rikspjäsen.

I den politiska blå världen är vår utrikesminister Carl Bildt dessutom helt ute och cyklar. Han är helt uppenbart inte alls informerad om att Sverige i dag helt saknar artilleri när han svarar bloggkollegan Gyllenhaal så här när Lars tar upp ämnet på twitter.

@LarsGyllenhaal Varför detta svartmålande av det svenska försvaret?
— Carl Bildt (@CBildt) June 12, 2013

Det enda sundhetstecknet runt den här historien är att vår försvarsminister för en gång skull har rätt i sak när hon uttrycker stort missnöje över leverantören BAE systems misslyckande med att leverera rätt materiel till rätt kvalité i rätt tid.

Min bestämda uppfattning är att det är bra att brister likt dessa synliggörs för såväl anställda, politiker och försvarsanställda. Med hjälp av artiklar som Officersförbundets går det inte att sopa problemen under mattan och låtsas som om det regnar. När uppenbara problem synliggörs måste de hanteras. Åtminstone så ges försvarspolitiker en rimlig möjlighet att agera.

Det finns givetvis fler förmågeglapp likt detta som ännu ej kommit fram i ljuset. Denna blogg kommer däremot inte att bidra till att dessa släpas fram i ljuset med hänvisning till tidigare förklaring. Det får andra grävande journalister på de etablerade reaktionerna göra. Man ska också förstå skillnaden mellan att avslöja brister i den operativa verksamheten som vår incidentberedskap. Det är ett tydligt exempel på uppgifter som inte ska figurera i media. Att däremot ”avslöja” katastrofala materielprojekt som är kända av alla förutom allmänheten är en helt annan sak. Det är ämnen som sistnämnda som behöver debatteras i offentlighetens ljus.

Något som är allmänt känt, men som ännu ej fått något genomslag i media trots att flera försvarspolitiker till och med debatterat ämnet i rikdagen under ledning av Allan Widman (fp) är den totala avsaknaden av helikopterburen ubåtsjakt, en förmåga som nu sannolikt är helt förlorad och kommer kräva många år för att återta, om den ens är möjlig att återta till samma nivå som tidigare?

Vilket av de stora mediahusen blir först att ta upp detta så viktiga ämne till debatt?

Bloggar: Wiseman 1 2
Media: DN, SvD, Aft, 2, SVT, Kuriren

Inte en haubits när industrin ska prioriteras

DN, SvD, Aft, 2, SVT uppmärksammar nu Officerstidningens ”avslöjande” att landet står helt utan kvalificerat artilleri. Något som varit känt för stora delar av officerskåren sedan länge. Archerupphandlingen har annars hyllats av våra försvarspolitiker som ett lysande exempel på hur gemensam nordisk upphandling ger stora fördelar och är kostnadsbesparande. Siffran 400 mkr har flera gånger nämnts från regeringshåll.

Vad dessa 400 mkr ska jämföras med är dock något oklart. Norge har som sagt valt en klokare approach att fasa ut sitt tidigare artillerisystem först vid leverans av Archer, medan Sverige står med hela risken då Försvarsmakten varit tvungen att lämna ifrån sig samtliga haubits 77B för modifiering till Archer, vilket nu resulterat i att Försvarsmakten står utan artilleri ett bra tag framöver. Efter leverans tar det också tid att utbilda personalen på systemen och att öva upp hela förbanden innan man kan anse dem operativt användbara.

Haubits 77B var en modifiering av haubits 77 avsedd för exportmarknaden och såldes till Indien och Nigeria. De 51 pjäser som hamnade i Försvarsmakten var ett resultat av den så kallade Boforsaffären, mutskandalen med Indien. Dessa var i delserie 2 till Indien och istället för att levereras dit beslutade den dåvarande svenska regeringen att Försvarsmakten skulle ta över dem. För Archersystemet innebär detta en återvändsgrän om man i framtiden skulle besluta sig för att Sverige behöver flera Archer än de 24 beställda. Haubits 77B tillverkas av förklarliga skäl inte längre och Försvarsmakten har inga fler kvar. I sådana fall skulle man tvingas köpa tillbaka pjäser från Indien eller Nigeria, vilket i så fall skulle bli fallet om de utländska intressenterna skulle göra allvar av sina intressen – såvida man inte väljer att sälja svenska pjäser.

Som skattebetalarna blir man naturligtivs upprörd över att Försvarsmakten tvingas lämna ifrån sig pjäser innan man överhuvudtaget fått någon fungerande pjäs levererad. Den enda hittills leverade förseriepjäsen är belagd med skjutförbud då för höga halter krutgas hamnar i kabinen vid eldgivning och brandsläckningssystemets funktion är opålitlig. Försvarsmakten och svenska skattebetalare står med risken och oförmågan för att kompensera industrins brister och man kan heller inte ställa för hårda krav gentemot industrin då den i så fall riskerar att gå omkull, vilket leverantören till omladdningsystemet redan gjort. Hade Försvarsmakten inte överlämnat de resterande pjäserna till industrin utan försökt behålla dem för att bibehålla kompetens hos personalen och viss operativ förmåga hade Försvarsmakten hotats av vite(!).

En direkt parallell står att finna i beslutet om en enhetsflotta om 100 JAS 39C/D Gripen som Riksdagen fattade för några år sedan. Även här var avsikten att den operativa påverkan skulle bli minimal när ett antal JAS 39A skulle modifieras till JAS 39C/D. I själva verket kom sedan påbud om att sakta ner leveranserna av modifierade JAS 39C/D för att längre kunna hålla liv i Saabs tillverkningslinje då exportorder har låtit vänta på sig. Dock flyttades aldrig slutdatumet för avveckling av JAS 39A/B varvid ett tapp i antal operativ flygplan infallit. Frågan är om man nu någonsin kommer att nå upp till 100 flygplan då Regeringen skrivit kontrakt med Schweiz om att från 2015 disponera motsvarande en division flygplan (12 st) och man därtill påbörjar modifiering till JAS 39E. Återigen så prioriteras svensk försvarsförmåga absolut lägst och pengar ur försvarsbudgeten går till rent och skärt industristöd.

En intressant ekonomisk aspekt som skulle vara intressant få mer utredd är vad som skrivs i en kommentar under dagen till ett tidigare inlägg i frågan. Den tyska motsvarigheten till Archer, Panzerhaubitze 2000 som testades av Försvarsmakten under 90-talets slut, kostar enligt uppgiftslämnaren motsvarande 4,5 miljoner dollar medan Archer enligt Officerstidningen kostar 8,3 miljoner dollar per pjäs att modifiera. En klar skillnad kan tyckas för likvärdiga prestanda. Andra uppgifter talar om att Qatar som är den senaste kunden för Pzh 2000 i år betalade 6,9 miljoner dollar per pjäs för sina 24 pjäser. Fortfarande en viss skillnad. Uppdatering 18/6 17.15: Oklarheter råder om beloppet i Officerstidningen gäller endast den svenska ordern eller den sammanlagda. Enligt DI så är den totala ordern till Bae Systems på ca 1,4 mdr kr.

Sista ordet lär inte vara sagt i den här röran. Frågan kvarstår. Jämfört med vad har Sverige sparat 400 mkr och hur värderas det i operativ förmåga? Nåväl. Som man konstaterat i diverse tidningar under dagen: Sverige ska ju ändå inte vara i krig under överskådlig tid.

Man kan också i kommunikationsstrategernas förlovade tid se det från den ljusa sidan precis som signaturen @Aktieingenjören föreslår på Twitter:

Se även Skipper som drar paralleller till den helikopterburna ubåtsjaktförmågan

Några lästips tills vidare

Som säkert har märkts har det inte blivit mycket till blogginlägg på sistone av en rad skäl. Framförallt för att dygnet tyvärr bara har 24 timmar. Sannolikt bör intensiteten öka något kommande veckor.

Försvars- och säkerhetspolitiken tar dock ingen hänsyn till det. Aktiviteten i Sveriges närområde fortsätter att vara hög samtidigt som NATO i Baltikum bedriver övningen Sabre Strike råkade Ryssland kränka finskt luftrum med Tu-22 bombflygplan eskorterade av Su-27 jaktplan, det vill säga samma konstellation som under ”Ryska påsken”. Läs gärna Observationsplatsens och Jägarchefens öppna redogörelser för utvecklingen i närområdet under våren.

Vad avser ”Ryska påsken” så har justitiekanslern ännu inte meddelat sitt beslut avseende Svenska Dagbladets och Sveriges Televisions publicering av uppgifter rörande det inträffade. En konsekvens lär dock bli en ökad slutenhet inom Försvarsmakten. I det senaste numret av Officerstidningen, utkommet i veckan, återfinns en artikel med anledning av den av Försvarsmakten inlämnade anmälan. Nils Funcke, sekreterare i Yttrandfrihetskommittén, reder ut besticken avseende meddelarfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

Officerstidningens senaste nummer som helhet rekommenderas varmt. Ledaren skriven av Officersförbundets 1:e vice ordförande Jonas Mård, är en skarp redogörelse för konsekvenserna av försvarsmaktsorganisation 13 och de konsekvenser regeringsbeslut 5 riskerar att medföra. Jag brukar säga om Org 13 att Försvarsmakten aldrig varit så uppfylld med personal på pappret, men aldrig så tom i verkligheten. Verkligen innebär stora vakanser till följd av kommenderingar då samtliga förband lider brist på personal för att lösa sina uppgifter. Brister som avhjälps genom att andra förband och enheter, som i sin tur lider brist, beordras att stötta annan verksamhet. Regeringsbeslut 5 vill se en ökad användning av tidvis tjänstgörande personal, såväl soldater som officerare istället för kontinuerligt anställda i syfte att reducera personalkostnader. Vad detta innebär för Försvarsmaktens beredskap att med kort varsel lösa skarpa uppgifter behöver man sannolikt inte förklara.

Vidare finns i Officerstidningen en mycket intressant artikel som svart på vitt meddelar det många av oss redan vet, men inte velat omskriva av samma anledning som SvD och SVT nu anmälts – Sverige har idag inget artilleri. Det av försvarspolitikerna så haussade Archersystemet (det anses spara 400 mkr) dras med allvarliga förseningar, varvid Sveriges enda artilleriregemente om två bataljoner helt saknar artilleripjäser. Återigen har man lyckats skapa ett allvarligt förmågeglapp på samma sätt som tidigare med flygstridskrafternas stridsledningssystem och helikoptrar. Ett axiom avseende konventionell markstrid är att indirekt eld orsakar 85 % av förlusterna. Sverige står nu näst intill utan indirekt eld bortsett från granatkastarsystemen som utgör bataljonsartiller.

I artikeln beskrivs hur regementet in i det längsta dröjt med att lämna ifrån sig sina två sista haubits 77B intill att man hotats av vite från industrin, då Archer bygger på att äldre haubits 77B modifieras till Archer. Leverans av användbara pjäser dröjer dock. Den enda förseriepjäsen som levererats är belagd med skjutförbud. Företaget som levererar omladdningssystemet till omladdningsfordonet har gått i konkurs. Norge, som också väntar på leverans av 24 Archer (48 st Archer konstrueras genom att Försvarsmaktens 48 st haubits 77B modifieras), har dock inte samma problem då man behåller sina äldre M109 bandhaubitsar till dess Archer levererats. En betydligt försiktigare och klokare väg, till skillnad från den svenska där man ännu en gång har valt att såga av den gren man sitter på.

På Twitter ställde militärhistorikern och journalisten, tillika bloggaren Lars Gyllenhaal utrikesminister Carl Bildt mot väggen och föreslog sarkastiskt att landets enda artilleripjäs skulle kallas ”rikspjäsen”, varpå utrikesministern anklagade honom för att svartmåla försvaret.

Här ges vi åter prov på en bekymrande situation. Är landets utrikesminister av uppfattningen att Sverige i dagsläget har ett fullgott och insatsberett artilleri? Vem har i så fall gett honom dessa uppgifter? Vilken uppfattning har Försvarsdepartementet? Verkligheten sammanfattas dock bra av chefen för Artilleriregementet i Norrbottens-Kuriren som uppmärksammat artikeln i Officerstidningen: ”Internationellt är signaleffekten att vi är ett land utan artilleripjäser större än vi kanske tror.”

Återigen ser vi också den stora rävsaxen. Att påstå att Försvarsmakten har en förmåga som inte finns är riskfritt. Något som vissa försvarspolitiker är duktiga på. Däremot kan man inte offentligt meddela hur det egentligen ligger till då man i så fall skulle avslöja brister i försvaret som somliga anser sekretesskyddade. Vad detta i längden innebär för svensk försvarsförmåga torde det inte råda några tvivel om. Däri har vi försvarsdebattens gordiska knut som Mikael Holmström och Ewa Stenberg gjort kvalificerade försök att hugga itu. Visserligen finns det ett före och ett efter ”Ryska påsken” i försvarsdebatten, men är det tillräckligt?

Läs gärna Skipper om ett land som inte har demokrati som destination. De läsare av denna blogg som ännu inte skaffat sig ett Twitter-konto rekommenderas att göra så för att följa den mycket livliga och intressanta försvars- och säkerhetspolitiska debatten under hashtaggarna #svfm, #föpol och #säkpol. Till sommaren och Almedalsveckan kommer Twitter åter att explodera i dessa ämnen.

Sent ska syndaren vakna

Debatten om vad Försvarsmakten kan eller inte kan har gått hög de senaste veckorna. Men än så länge så har våra folkvalda politiker fortsatt med samma retorik som vanligt de senaste åren. Att hålla budgeten är målet snarare än vad man får för pengarna.

Men kanske börjar vi se en förändring? I varje fall så börjar de skruva på fötterna. Men, följer politikerna bara med i debattens ström, eller har de verkligen från djupet börjat ångra sina synder?

Folkpartiledaren, Jan Björklund börjar i varje fall erkänna att mycket har gått fort men fel i de senaste årens politiska styrning.

– Vi har sänkt vår nationella försvarsförmåga under 20 års tid. Det har varit avsikten med politiken. Både försvarsbesluten 2004 och 2009 har haft totalt fokus på internationella insatser. Jag ska inte skylla på någon annan, jag har precis samma ansvar som alla andra, säger Jan Björklund som slår fast:

– Nu är det dags för självkritik och omtänkande. Vi behöver en starkare nationell försvarsförmåga.

Slopandet av den svenska värnplikten skedde utan större allmän debatt, till skillnad från länder som t.ex. Österrike. Björklund föreslår nu ändring. Inte helt tillbaka till värnplikten, men till ett system som medger större numerär vid behov.

– Vi har byggt upp en organisation som blir väldigt dyr, ändå är enheterna för få, kritiserar Jan Björklund som vill se färre yrkessoldater, men fler och större arméförband.

– Vi ska inte gå tillbaka till värnplikten – men vi ska återgå till ett mobiliseringssystem med en mindre kärna av heltidsanställda soldater och en ganska stor numerär av reservister som kan mobiliseras vid höjd beredskap. Det är mer kostnadseffektivt. Många andra länder har det så, påpekar Jan Björklund.

Bra, men jag är rädd för att det är på tok för sent. En större omsättning av personal kräver att fler soldater utbildas per år och då behövs det fler grundutbildningsplatser. D.v.s. fler officerare, specialister och gruppbefäl som avsätter sin tid mellan insatserna för att utbilda soldater i.s.f. att tränas inför nästa insats. Frågan är om Försvarsmakten klarar av att backa ett steg tillbaka? Det jag i första hand vill se är att Försvarsmakten har en sådan numerär att man kan hjälpa till i fredstid.

I dag står Sverige utan ett effektivt luftvärn som kan skydda storstäder mot flyg- och missilangrepp. Därför vill Björklund ha nytt luftvärn av typ Patriot-missiler – senast insatta vid Turkiets gräns mot Syrien.

– En möjlighet är att köpa in Patriot-systemet från USA. Patriot på Gotland skulle påtagligt öka svårigheterna för andra länder att i en hotfull situation gå in i svenskt luftrum.

Tanken på att öka förmågan hos luftvärnet är bra, även om jag inte direkt tror på Patriot. Det är en robot som börjar få några år på nacken. Luftvärnet ska redan få markversionen av Flygvapnets IRIS-T. Det är en bra medeldistansrobot som dock kräver visuell kontakt med ett mål. Fördelen är att Luftvärnet och Flygvapnet kan dela på logistiken och eventuell kan robotar som flugits slut på flygplanen kunna återuppstå som luftvärnsrobotar. Dock så behövs en allvädersrobot med bra prestanda. Det som ofta missas i debatten är att moderna hotsystem kan avfyras på mycket långa håll. Alltså är det inte bara flygplan på hög höjd som måste kunna bekämpas, utan även kryssningsrobotar med hög fart på låg höjd.

Sedan får man inte glömma att luftvärn och jaktförsvar står sig slätt utan en bra radarledning som kan upptäcka, identifiera och leda insatser. Här måste mobila lösningar tas fram då fasta radaranläggningar i dagsläget är mycket enkla mål.

Det är därför svårt att peka ut enskilda punktinsatser där förbättringar ska ske. Ett försvar är en helhet där enstaka klossar inte fungerar utan stöd av de övriga.

Men bara det att våra politiker börjar erkänna sina misstag och är beredda på bot är en bra bit på vägen. Får jag föreslå 10 Ave Maria och 10 Fader vår?

Trafikljus i försvarsretoriken (uppdaterad 07.45)

Särintresse – om sådant intresse som avviker från gemensamt intresse
Svenska Akademins Ordbok

Försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i det politiska Sverige såsom närapå aldrig förr. Just när man trodde att försvarsminister Karin Enströms tal om att hon var nöjd med en-veckasförvaret skulle markera en ny extrem, toppades det med utredningen mot ÖB för att ha läckt hemliga uppgifter. Det toppades sedan i sin tur av statsministerns tal om försvaret som ett särintresse. Idag, en vecka efter åklagare Tomas Lindstrands uttalande om att ÖB kan ha läckt hemliga uppgifter, kom så det väntade beskedet att det inte blir någon förundersökning mot ÖB.

Stormen i svensk försvarspolitik har med andra ord fortsatt under veckan. Försvarsministern fick det hett om öronen i Riksdagen igår när hon tvingades ta emot den ena bredsidan efter den andra från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Ja, och så fick hon ju naturligtvis väl förberedda frågor från de egna partikamraterna Hans Wallmark och Annicka Engblom i syfte att marknadsföra den egna försvarspolitiken. På TV 4 Newsmill kan man nu räkna in 12 debattartiklar som är kritiska till den aktuella försvarspolitiken och endast en som är för, skriven av ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren. Ser man till Newsmills statistik avseende millningar, dvs hur läsarna reagerar på ett visst ämne, så är 93 % negativt inställda till den moderata försvarspolitiken.

Den moderata retoriken i försvarspolitiken förblir annars densamma så till den grad att det inte längre ens är spännande att spela floskelbingo. Däremot kan man liksom Skipper gör på Newsmill ställa sig frågan om detaljsamordningen mellan försvarsministern och statsministern. Det råder inget tvivel om att försvarsministern igår fick täcka upp för statsministerns uttalande om ”särintresset”. Men hur är det med försvar av hela landet? Statsministern lät berätta varför vi inte har och behöver ett försvar som täcker hela landet, medan försvarsministern fortsätter att hävda att hela landet ska försvaras.

Moderaternas huvudsakliga media line i uttalanden om försvaret är just nu att ”försvarsförmågan har ökat sedan 2006”. Det låter naturligtvis mycket bra i allmänhetens öron, men hur är det egentligen med sanningshalten i det påståendet?

Om sanningen ska fram är det både rätt och fel. Dissekerat till försvarsgrenar och operativ nivå ser den öppna varianten ut så här:

Operativ nivå (försvarsplanering): Nationell försvarsplanering har sedan något år återtagits (om än bara för fem områden i Sverige enligt SvD) och sedan nyår finns åter regionala staber.

På operativ nivå har alltså förmågan på flera sätt ökat.

Armén: 2006 utbildades värnpliktiga i den mängd man ansåg behövas för att möjliggöra rekrytering till Utlandsstyrkan. Idag är Armén till delar bemannad med kontinuerligt anställd personal, spridd på mindre förband. Uppfyllnaden av tidvis tjänstgörande personal går trögare än planerat. Bland de tyngre materielsystemen finns brister framförallt avseende artilleri, där Sverige idag har en (1) artilleripjäs, vilket bl a omtalades i Sälen. 2006 var det 48 st. System för indirekt eld (artilleri) är en hörnpelare i väpnad strid. För svensk del blir det till att vänta några år till de övriga 23 Archer är levererade. Ingenjörförmågan i Boden avvecklades också härom året och på så sätt finns landets enda ingenjörsförband numera i Eksjö i Småland.

Inom Armén är därmed förmågan på många sätt lägre än 2006 då förbanden inte är uppfyllda och man saknar flera väsentliga materielsystem.

Marinen: Marinens ubåtar och ytstridsfartyg hör till de viktigaste delarna av det svenska nationella försvaret eftersom de tillsammans med Flygvapnet ska övervaka den svenska territoriella integriteten samt utgöra den tröskel som ska avskräcka från att projicera vapenmakt över Östersjön. Sedan 2006 har ingen större förändring skett på detta område avseende materiel, annat än att Regeringens genomförandegrupp beslöt att avbryta anskaffningen av luftvärn till Visbykorvetterna. Den stora förändringen ligger på personalområdet där man idag har svårt att bemanna alla fartyg till följd av ”andra” uppgifter i land, vilket Riksrevisionen slog ned på i höstas och konstaterade att endast 20-30 % av fartygen kan nyttjas. Inom Amfibiekåren råder idag en underbemanning inom den enda kvarvarande amfibiebataljonen och bataljonens kvalificerade vapensystem robotsystem 17 och minsystem 9 för en tynande tillvaro. Framtiden, om det finns någon, ter sig tyvärr mer landoperativ med bandvagnar istället för strid i amfibiemiljö. Under perioden sedan sedan 2006 fattades också beslut om avveckling av Hkp 4 varav Marinens sista helikopterburna förmåga till ubåtsjakt försvann för att i bästa fall återtas mot slutet av detta sekel. Inget tvivel lär råda om vikten av att ha haft tillgång till helikopter vid ubåtsjakten utanför Göteborg hösten 2011.

Även inom Marinen är alltså förmågan på många sätt sämre idag än 2006.

Flygvapnet: Allan Widman var en av dem som slog ner hårt på avvecklingen av det nationella ledningssystemet av svenskt stridsflyg innan någon ersättare fanns, vilket skedde efter 2006. Idag har man börjat bygga upp en förmåga med det amerikanska Länk 16-systemet. 2006 fanns 4 operativa divisioner JAS 39, varav två i beredskapsnivån 3 år och därtill fanns ytterligare två divisioner äldre JAS 39A med som kunde nyttja de nationella datalänkarna. Idag skulle JAS 39C vara slutlevererad enligt den ursprungliga planen om 100 JAS 39. Leveranserna tilläts dock dra ut på tiden för att spara jobb hos SAAB, varvid slutleverans ännu ej skett. Däremot avvecklades JAS 39A, varvid det blev en klar dipp i numerären. Utbildningsmässigt är nivån på stridflygdivisionerna och deras beredskap mycket högre än 2006. Ser man till helikopterflottiljen så har flera system avvecklats innan ersättare tillkommit och det finns allvarliga personalbrister. Största framgången är anskaffningen och driftsättandet av Hkp 16 på mycket kort tid.

Slutsatsen blir alltså att inom Flygvapnet så har förmågan på många sätt ökat, även om numerären minskats.

Skulle man tillämpa SvD:s system med trafikljus på för påståenden så skulle det moderata påståendet att man höjt förmågan hos försvaret sedan 2006 med åtskillig välvilja få gult ljus, men med dragning åt rött. I trafiken hade en passage av trafikljuset gjort att körkortet legat risigt till.

Ett annat frekvent återkommande påstående är det vid det här laget ökända NATO-utvärderingen. För den oinsatte låter detta naturligtvis som att NATO med sin omfattande organisation för standardisering och utvärdering har utvärderat det svenska försvarets förmåga. Så är dock inte fallet.

Vad man har utvärderat är hur det svenska försvaret är avsett att i framtiden se ut med Insatsorganisation 2014, dvs det man idag strävar att uppnå 2019. Det är alltså en utvärdering av en plan, eller om man så vill, ett pappersförsvar eftersom det ännu inte finns i verkligheten.

Detta ska man ha i åtanke varje gång man hör refereras till denna NATO-utvärdering, liksom det faktum att IO 14:s intagande till 2019, det som nu även benämns ”en-veckasförsvaret”, är beroende av tillskott på drygt 30 mdr kr på materielsidan, och minst 1,5 mdr kr årligen på verksamhetssidan från 2015. Här kan det inte bli annat än ett stort rött ljus för den moderata försvarsretoriken.

Sammanfattningsvis: Saknar man förståelse för och kunskap om den bakomliggande verkligheten löper man risk att förledas att tro att det skett stora mirakel på försvarsområdet sedan Alliansregeringen tillträdde 2006. Vägen mot IO 2014 är i många fall helt rätt, men den är alldeles för många år för sen och med den beslutade ekonomin fullkomligt orealistisk.


Uppdatering 07.45: Naturligtvis föll ett av de tydligaste rödljusen bort vid den sena timmens publicering, men som tur är finns det uppmärksamma läsare som kommer med påminnelser. 

Den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gör på sin blogg allt han kan för att försvara sin statsminister och kommer fram till att försvarsdebatten tagit löjliga proportioner. Som bevis släpar Schulte fram en internetsida där Sverige rankas som världens 25:e militärmakt. Det är bara det att internetsidan bl a räknar med att Sverige har 280 stridsvagnar, 569, stridsflygplan, 103 helikoptrar 55 artilleripjäser, 18 jagare och så vidare. Schulte uppvisar också en förbluffande brist på kunskap när det gäller Rysslands förhållanden till sina grannländer i Centralasien, vilka Schulte klassar som mindre trevliga och säkra plastser. Frågan är om han själv lytt sin uppmaning att ”avvara en semesterresa för att ”wake up and smell the coffey””. Tankarna på en eurasiatisk union mellan Ryssland och just dessa länder lär ha gått honom förbi.

Här är det inte tal om något annat än en så stark rödljuskörning att körkortet borde tas på plats. Det här är sannolikt sådan hjälp som försvarsminister helst skulle slippa.

Bloggar: 6:e mannen
SvD, 2

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)
Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.
Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.
Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.
Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 
”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.
En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde….ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” – var det säkert ett par som tänkte.
Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.
”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.
FM gjorde…..ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.
”NU KAN det inte bli värre!” – sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.
Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.
Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.
Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.
Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!
Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.
Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.
Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.
Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”
Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.
Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:
Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.
För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste
nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och
utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-
kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef
och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en
konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade
specialistofficerare att placera på dessa befattningar.
Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).
Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?
Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?
Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.
Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.
Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:
En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att
Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna
bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat
mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett
annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av
(äldre) officerare i stabsbefattningar.
Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.
De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.
Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.
Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.
Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.
Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!
Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.
Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.
En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 
Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.
Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.
Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 
Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 
Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?
Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?
Dela med dig i kommentarsfältet!

Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.