Jag liksom många andra har under lång ifrågasatt vad den svenska regeringens och Försvarsmaktens ”Exit strategy” är i Afghanistan? Vilka mål är det vi vill ha uppfyllda för att kunna lämna landet?`I dagsläget så verkar det vara tidslinjen och USA:s dåliga ekonomi som driver fram det planerade uttåget 2014. Samtidigt så talar man om en förlängd närvaro i form av utbildningsinsatser. Men hur länge ska det pågå? Vilka risker kommer dessa soldater att ta då talibanerna med stor sannolikhet kommer att på ett eller annat sätt försöka ta tillbaka makten?
Libyen var en mer begränsad insats där Sverige militärt uppfyllde alla mål, och det med råge. Men vilket var egentligen det ursprungliga syftet? Frankrike drev på insatsen och Sverige hängde i slutändan på. För den som kommer ihåg så var det under mycket stor politisk vånda som Sverige skickade iväg de Gripenflygplan som stått i beredskap som del av EU Battlegroup. Vilket syfte hade Sverige? Var det bara att knyta banden närmare till NATO? Den stora frågan är kanske vilket syfte hade Frankrike? Gamla koloniala band? Franska medborgare i fara? Civilbefolkning som behövde hjälp? Olja? Kom ihåg att Frankrike bara något år innan insatsen legat i förhandling med Khadaffi om att sälja Rafale till Libyen.
Just nu står Mali på tur. Liksom i Libyen så har Frankrike tagit lead och bombat rebeller innan övriga nationer hinner vakna till. Sverige ställer sig snällt in ledet och skickar C-17 för att bistå med transporter. Men vilka är det vi i praktiken stöder?
I december 2012 antog FN:s säkerhetsråd en resolution att upprätta en afrikanskledd stödinsats i Mali. FN:s medlemsstater uppmanades då att stödja insatsen bland annat med utbildning, utrustning och logistik. Sverige har beslutat att lämna stöd i form av transportflyg. Stödet ställs till medlemsländerna i det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas.
På papperet är det Ecowas vi stöder, men är det inte lite märkligt att det svenska stödet kommer först när Frankrike ökat trycket på rebellerna? Ecowas har heller inte imponerat i sina försök att ta ansvar för närområdet.
For about eight years, efforts have been made to establish an effective Ecowas Standby Brigade as part of the AU’s African Standby Force. Nigeria ought to be able to play a key role because of its experience.
Nigeria, som är den stora spelaren inom Ecowas, är kända för att använda metoder som kanske inte är fullt förenliga med FN-uppdrag.
The Nigerian force in Sierra Leone in the late 1990s, known as Ecomog, faced a daunting challenge: Preventing marauding, brutal rebels from seizing power in a broken country.
They played a major role in pulling Sierra Leone back from the brink, although the tactics were often heavy-handed and included summary executions.
The same accusations are being made today as the Nigerian military fights the Islamist militant group popularly known as Boko Haram in the north of the country.
Amnesty International says people are caught between the military and the Islamists. An Amnesty report entitled Nigeria: Trapped In The Cycle Of Violence says the army’s tactics are even boosting support for Boko Haram.
Omvärldens deltagande i insatsen kan t.o.m. förvärra läget.
”In my view though it is not going to be a cakewalk. My biggest fear is that could attract fellow Islamists from elsewhere as we saw in places like Iraq or Afghanistan,” says Abuja-based Mr Aderemi.
If there is a military fight, the Islamists’ rallying call would be given extra impetus by the fact that the United States, France and other European countries are offering support to the Ecowas mission – in every way possible except boots on the ground.
Vad är Ecowas drivkraft att ställa upp med trupp? Är det verkligen för att hjälpa civilbefolkning i nöd, eller är det för att stoppa de islamistiska rörelserna från att spridas till de egna länderna? Man kan likna detta vid USA:s dominoteori från Kalla Kriget. Faller ett land för islam (kommunism) så faller snart grannlandet.
De svenska politikerna börjar sluta upp bakom ÖB i hans kritik om att Försvarsmakten inte längre har förmåga att försvara Sverige. Frågan är vad detta kan leda till? Ett svenskt medlemsskap i NATO eller satsningar på nationellt oberoende. Minskningarna på det svenska försvaret har faktiskt ökat behovet av att Försvarsmakten används i strid. Insatserna utomlands och då särskilt mot islamistisk terrorism ökar sannolikt hotbilden mot Sverige. Nu säger jag inte att Sverige ska ge upp och låta terroristerna vinna, men vi måste också vara fullt medvetna om potentiella konsekvenser av våra insatser.
Tyvärr så pekar reaktionerna på ÖB:s uttalande att Regeringen inte vill ha en offentlig debatt om vad Försvarsmakten kan eller inte kan.
Jag tycker att det första politikerna borde göra är att analysera våra internationella insatser. Kanske inte enbart det militära värdet, utan framför allt det politiska. Vad är egentligen syftet med vårt deltagande och vilket mål vill/kommer vi att nå? I stället för att bara ställa upp när omvärlden ber oss så borde vi fråga vad är syftet med insatsen och vad vill vi egentligen själva?
DN1, DN2
