Regeringen – Sida 4 – Försvarsbloggare

Värdlandsstöd

Regeringen fattade idag beslut om att Försvarsmakten ska inleda förhandlingar med NATO om svenskt värdlandsstöd (Host Nation Support) till NATO. Avtalet ska gälla i alla konfliktskalor från fredstida övningar till kris och krig. Tidigare under våren tecknade Finland ett liknande avtal med NATO, vilket torde ha inneburit att den svenska beredningen av ärendet kom att prioriteras högre. Sannolikt har anspänningen i Östersjöområdet till följd av Ukrainakrisen också bidragit.

Jag har i ett antal tidigare inlägg efterlyst ökad svensk planering för mottagande av stöd då svenskt försvar idag är fullständigt beroende av utländskt för att framgångsrikt kunna försvara landet. Detta har dock låtit vänta på sig och dagens beslut är till sist ett steg i rätt riktning. Härnäst följer att likt grannlandet Norge öva mottagande av stöd. Såsom tidigare påpekat är ett effektivt mottagande av stöd betydligt mer krävande än det är för Sverige att lämna militärt stöd till andra länder.

De främsta problemen avseende mottagande av stöd är lagrum, logistik och inte minst ledning. Lagrummet hanteras till del av det beslut som idag fattades där den rättsliga statusen för NATO:s militära högkvarter med personal regleras vid verksamhet i Sverige. Likväl återstår frågan vilken insatsrätt eller delar av insatsrätten Sverige är berett att släppa till t.ex. NATO. Vilka befogenheter ska NATO ha att anfalla mål på (tidigare) svenskt territorium i en krigssituation där man stöder Sverige med förband på svenskt territorium? Det finns många frågor av den här typen som måste regleras och som det är mycket svårt att hinna reglera om situationen skulle uppstå.

Logistik är den mest kända delen av Host Nation Support. Vilka förnödenheter ska Sverige ställa upp för tilltransporterade NATO-förband och hur ska transporter ske? Vilka tilltransportshamnar och flygplatser ska användas? I vilken mån behöver man förhandslagra drivmedel och övriga förnödenheter i Sverige för att stödet ska fungera snabbt och effektivt? Hur och av vem ska dessa logistiknoder skyddas?

Ledning är sannolikt det mest komplicerade området. Ur politisk synvinkel är det svårt att se att det skulle vara acceptabelt att NATO övertar ledningen av försvaret av Sverige. Samtidigt är inte det svenska högkvarteret alls dimensionerat för att även leda tilltransporterade NATO-förband. Det är därtill i så fall ett scenario som måste övas, övas och åter övas för att kunna fungera – precis så som görs i våra grannländer i Baltikum, Norge och Polen som är tänkta mottagare av stöd i NATO. Då Sverige heller inte är medlem i NATO saknar Försvarsmakten alla de sambandssystem som krävs för säker och skyddad ledning av förband. Det är teknik och krypton som icke-medlemmar ej får tillgång till.

Om man inte reglerar hur ledningen ska ske, dimensionerar efter detta samt övar, finns bara en enda lösning och det är geografisk separation av förband och ansvarsområden, t.ex. att svenska förband finns och agerar norr om linjen HALMSTAD–NORRKÖPING och leds av svenskt högkvarter medan NATO övertar ansvaret för området söder om denna linje. Detta skulle i praktiken innebära att den del av landet som ska försvaras av NATO också är helt i händerna på NATO. En lösning som jag inte tror skulle vara politiskt acceptabel, men som är den enda gångbara om inte ledningsfrågan reds ut och övas långt i förväg.

Tiden går och det finns mycket att reglera och utreda i frågorna om värdlandsstöd – inte minst på politisk nivå.

Krona för krona? (uppdaterat 13.20)

På SvD Brännpunkt har de senaste dagarna socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist och försvarsminister Karin Enström, fört ett replikskifte om den framtida försvarspolitiken och det faktum att regeringen inte gått Socialdemokraterna till mötes i Försvarsberedningen och höjt finansieringen av försvaret.

I Försvarsberedningen lade Socialdemokraterna ett bud som var 900 miljoner kr högre. Moderaterna har tidigare anklagats, med rätta, för att göra inrikespolitik av försvarsfrågan och det i en tid då Europas säkerhetspolitiska situation är den allvarligaste sedan muren föll, kanske till och med sedan 1968. Vi har stått i månader stått på randen till ett krig mellan Ryssland och Ukraina och situationen ser inte ut att förbättras. Att i det här läget sätta inrikespolitiska utspel främst är inte att värna landets bästa.

Socialdemokraterna är dock inte utan skuld i den här situationen. Det socialdemokratiska budet hade en föreslagen finansiering som man visste att regeringen aldrig skulle kunna acceptera då finansieringen togs från fyra områden som ligger nära regeringens kärnfrågor, till exempel skatteregler för småföretagen. Hade regeringen accepterat detta bud så skulle man ha försatt sig i en dålig sits inför valrörelsen. Sålunda kan man ifrågasätta realismen i det socialdemokratiska budet och huruvida det allvarligt menat eller bara handlade om politiska manövrering inför valrörelsen.

Förvarsminister Karin Enström upprepar regeringens mantra om att allt är finansierat krona för krona och att ingen annan klarar av det. Tyvärr finns överhuvudtaget ingen finansiering krona för krona.

I onsdags genomförde Folk och Försvar ett seminarium där Försvarsberedningens rapport avhandlades och där en av deltagarna var Johan Wiktorin (ca 48 min in i del 1 nedan). Wiktorin visade med all tydlighet på hur den framtida ekonomin ser ut, den som uppges vara finansierad krona för krona. (Uppdatering 13.20: Johan Wiktorins egna inlägg om seminariet)

För de kommande tio åren uppskattas följande ekonomi enligt Wiktorin:
– FOI och Riksrevisionen uppskattar att ett tillskott på 45-70 mdr kr behövs för att klara av att iståndsäta IO 14 (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon)
– Försvarsmakten har sänkt sitt bud från 75 mdr kr (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon) till ca 58 mdr kr, sannolikt för att man inte fysiskt tror sig kunna omsätta allt materiel i alla fall under perioden
– Försvarsberedningen har ökat ambitionerna med bland annat +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon och en omfattande verksamhet. Därtill kommer den finansiella osäkerheten för JAS 39E i och med att Schweiz backar ur sin anskaffning. Vad summan för dessa ökade ambitioner landar på är oklart, men kan uppskattas till tiotals miljarder kr.

= För ovanstående har regeringen och Försvarsberedningen redovisat en finansiering på 28 mdr kr (Arkelstens anförande i del 2).

Det är bara att konstatera att svenska regeringar på bästa sms-lånemanér fortsätter att skjuta problemen in i framtiden. I försvarsbeslutet 1992 fanns en underfinansiering från försvarsbeslutet 1988 på 12 mdr kr, motsvarande 21 mdr kr idag.

Nu är den summan med andra ord snart uppe 100 mdr kr i underfinansiering* – för att till 2024 fylla insatsorganisation 2014 och hantera den säkerhetspolitiska osäkerhet som idag råder. Det kan med all rätt ifrågasättas om försvarspolitiken är finansierad krona för krona.

* Man ska också komma ihåg att över 90 % av försvarsmaktsorganisationen avvecklats sedan 1988 för att hantera just lägre finansiering.

För övrigt rekommenderas inlägget av Skipper om hur regeringen beordrade övertid för Flottan för internationell insats utan att bevilja ekonomi från anslaget för internationella insatser. Istället försvann en tredjedel av flottans anslag för övning i år – för att fartygen skulle kunna ligga vid kaj i Baltikum. Att anslaget för internationella insatser är en spargris för Finansdepartementet ter sig alltmer uppenbart. Förmodligen för att ”krona för krona” kunna finansiera något annat.

Del 1

Your browser does not support iframes.

Del 2

Your browser does not support iframes.

En kraftfull markering!

Man kan visa solidaritet och handlingskraft på olika sätt. Ett sätt är att skicka minröjningsfartyg till Riga på örlogsbesök för sex övertidsmiljoner (vilket i sin tur medför reducerad övningsverksamhet). Ett annat sätt är att göra något helt oväntat och skicka ett antal åttamotoriga strategiska bombflygplan av typen B-52 för att öva med en stor NATO/PfP-styrka i Östersjön.

Den årligen återkommande NATO/PfP-övningen BALTOPS i Östersjön startar under helgen med Pre Sail Conference i Karlskrona för att därefter genomföra övningen till sjöss under de kommande två veckorna. BALTOPS är en övning som Sverige deltagit i sedan slutet av 90-talet. De senaste åren har det svenska deltagandet av vissa förklarliga skäl reducerats. Övningen har i vissa avseenden under det tidiga 00-talet varit relativt grundläggande enligt principen ”alla ska med”, men har de senaste åren ökat i såväl kvalité som innehåll.

I år är övningen viktigare än någonsin. Inte minst p.g.a. det spända säkerhetspolitiska läget kopplat till Rysslands agerande mot framför allt Ukraina, men också att de baltiska staterna har känt sig hotade. Detta har som bekant inneburit att NATO förstärkt sin närvaro i Östersjöområdet både till sjöss, i luften och på land. NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har beskrivit situationen som den mest allvarliga hotet mot Europas fred och säkerhet sedan kalla kriget. Av den anledningen är årets övning BALTOPS därför viktigare än någonsin.

Med detta i bakhuvudet kan vi konstatera att Sverige i år ställer upp med ett (1) fartyg i övningen BALTOPS.

Här kan vi återigen se ett exempel på att vi i Sverige har väldigt svårt att fatta rätt beslut vid rätt tillfällen och att vi ofta hamnar i läget att vi bedriver ”strid i efterhand”. I stället för att göra ett uppkommet örlogsbesök i Riga för sex miljoner på övertid kanske det hade varit mer lämpligt att genomföra andra åtgärder. En hade varit att erbjuda NATO det minröjningsfartyg som under det första halvåret 2014 stått i NRF-beredskap att deltaga i SNMCMG1. En annan hade varit att låta ett större antal svenska fartyg deltaga i övningen BALTOPS. Trots kort framförhållning har det funnits tid för att möjliggöra en sådan omfallsplanering både verksamhetsmässigt och arbetstidsmässigt – om man verkligen hade prioriterat detta från regeringens sida. En tydlig beslutspunkt var när NATO började förstärka i Östersjöområdet i månadsskiftet mars/april. Att skicka fler svenska fartyg till BALTOPS hade dessutom kostat mindre än sex oplanerade övertidsmiljoner men gett större effekt.

Men så har inte skett och nu är det korvetten HMS Sundsvall som ensam får visa den svenska flaggans färger i den stora NATO-styrkan. Go for it!

NATO och framför allt USA vet däremot hur man visar solidaritet med de som är med i klubben. I övningen BALTOPS kommer två stycken B-52 att deltaga i minst sagt spektakulära operationer. Man kommer under övningen att genomföra fällning av sjömineringar från dessa flygplan i Östersjön koordinerat med sjöstyrkan.

Tre stycken B-52 har under gårdagen ombaserat från Barksdale AFB i Louisiana till Royal Air Force base Fairford i England där man kommer att utgå från under operationerna över Östersjön.

Under övningen kommer minst två B-52 att öva sjöminering i Östersjön. Mest sannolikt med övningsminor av typen Mk62 ”Quickstrike” vilken är en bottenavståndsmina på 230 kilo som fälls i grunda vatten. Alternativt fälls Mk56 som är en förankrad mina på 900 kilo. En enda B-52 kan bära 45 stycken Mk62 alternativt 12 Mk56. Minorna fälls från 300 meters höjd.

Vad jag vet så har sjöminfällning från B-52 endast genomförts en enda gång tidigare i Östersjön, det var under BALTOPS-98. Detta skedde i samband med att Rysslands grannland Polen hade ansökt om medlemskap i NATO, man blev sedan medlem ett drygt halvår senare. Nu känner sig de baltiska staterna hotade, då skickar USA ett antal B-52 från USAF 2nd Wing med callsign DOOM (undergång) och fäller minor i Östersjön igen.

Att detta är en tydlig markering mot Ryssland råder det nog ingen större tvivel om.

Gästinlägg: En studie i politisk satir

En nämnvärt obekväm chef för försvarsberedningen presenterade idag vad man kommit fram till efter nästan två års arbete med förlängning för att inkludera Rysslands ockupation av Krim. Det sades många ord men inte mycket blev sagt. Vi känner igen allt från tidigare utspel av regeringen i närtid, kanske så när som på en sak. Mellan raderna gick att utläsa:

—
Det finns inget omedelbart hot att Ryssland enskilt ska anfalla Sverige. Men! Det kan inte längre uteslutas att Sverige dras in i en militär konflikt i närområdet.
—

Detta är stort. Det är just detta hot som svenskt försvar var dimensionerat för på 60, 70 och 80-talen! Men då hade vi 204 beställda Gripen, 10 gånger fler arméförband och en armada av fartyg. Då kallade vi det kallt krig. Vad den nu uppseglande konflikten mellan öst och väst kommer att kallas lär vi bli varse.

Den av Widegren illa dolda insikten att den eviga fredens utopiska framtidsvision ersatts av förståelsen att det alltid kommer att finnas elaka människor kan man önska skulle få försvarsberedningen att gå från ord till handling. För ord fanns det gott om; handling var det värre med. Att i ord säga att man vill öka från 60 till 70 Gripen och från 5 till 5 ubåtar (inte en felskrivning) innebär inget om man inte också är villig att skriva på fakturan som följer.

Ett enkelt tankeexperiment visar att om vi beställer 10 000 nya stridsvagnar så blir det inga pengar till människor och därmed noll i total försvarseffekt. Så fler är inte alltid bättre, såvida inte pengapåsen rättas därefter. Naturligtvis är syftet att pricka människans omättliga behov av lättsmälta siffror och som passar tidningarnas löpsedlar. Jag förordar att Försvarsmakten, och inte partipolitiskt styrda försvarspolitiker, ska få fördela medel på vapensystem.

Ett mantra som Alliansen genom Borg har pressat igenom som en grundförutsättning är att allt till Försvarsmakten ska finansieras ”krona för krona”. Detta är inte ansvarstagande och helt klart en taktik från finansdepartementets sida. Man vet mycket väl att inget parti vill visa på nerdragningar under ett valår. Så när S inte vill dra ner på samma sak som M så går allt i stöpet, helt enligt plan från finansdepartementet. Och Alliansen ökar enligt sin egen tro chansen att bli omvald genom att påvisa en röd-grön splittring i försvarsfrågan.

Att ta ansvar innebär att våga ta risker, att tro på det man gör och att göra det som behöver göras. Att använda försvarsfrågan som taktiskt slagträ när verkligheten står för dörren är att göra viljan till en adress i Rosenbad viktigare än medborgarnas säkerhet, och därmed viktigare än landets bästa. Att inte betala hemförsäkringen om sonen hotar flytta om han inte får en ny iPad är inte att ta ansvar. Att ta ansvar innebär svåra beslut. Att vara regeringsduglig innebär att man måste kunna se förbi sitt eget bästa i det korta perspektivet och se till den långsiktiga helheten.

Tillbaka till reglerteknik

I ett tidigare inlägg redogjorde jag för vikten av ett långsiktigt agerande i de tröga processer som säkerhetspolitik onekligen är. En slutsats var i metaforens tecken att man inte kan jaga enskilda pirater med hangarfartyg utan man måste etablera en trovärdig närvaro över tiden. En annan var att en eka inte blir ett hangarfartyg oavsett hur många gånger man påstår det.

Säkerhetspolitik är långsiktig, 10-20 år, men den hanteras idag som en eka. Visst, man kan låta bli att sänka den och kalla det satsning, men det är inte seriöst.

Grafen nedan visar på resultatet av den försvarspolitik som kommer att föras i och med försvarsberedningens rapport. Notera skillnaden mellan regeringens förslag i ord och de resurser som de faktisk är villiga att skjuta till inom överskådlig budgeteringstid (ett par år). Allt bortom det är snömos.

Grafen visar också att vad vi än gör nu – även om ord och resurser skulle sammanfalla – så har vi minst 10 år av återtagning innan vi kan matcha den förväntade ryska nivån med ett proportionellt förvar. Regeringen utsätter Sverige för risk genom att inte i handling bemöta dagens uppenbart försämrade säkerhetsläge. Denna risk kommer att bestå med de tilldelade resurserna under mycket lång tid framöver.

Om tidigast 10 år kan vi med det som idag meddelats av försvarsberedningen komma upp till en rimlig stabiliserande försvarsnivå, under förutsättning att Ryssland inte fortsätter och öka sin ökning. Tyvärr är inte ens detta realistiskt med de faktiska tillskott som föreslås. En graf visar detta med all önskvärd tydlighet:

Som syns i grafen är trätandet om en eller två miljarder (en föreslogs) extra per år av semantisk betydelse. Det är svensk valårspolitik när den är som sämst och påverkar inte Sveriges förmåga nämnvärt. Även om de livligt citerade 5,5 miljarderna kommer till stånd (planerat till ungefär när vi har självkörande bilar på gatorna) så är det för lite, för sent. Enligt förslaget kommer Ryssland att öka sin försvarsbudget 31 gånger snabbare än Sverige de närmaste åren. Och detta är inte från ”en låg nivå” utan med bas två år efter Georgienkriget.

När regeringen säger att de tar ansvar för svensk säkerhetspolitik, rustar upp och tillför medel så får man bilden av en 3-åring som med choklad runt munnen nekar att de ätit godis. Att enträget proklamera sin egen övertygelse är inte olikt den senaste amerikanska valdebatten då Sarah Palin uttalade groda efter groda men ändå tilläts fortsätta av de egna eftersom det konfirmerade deras egen ideologi.

När vi ändå är inne på amerikansk politik så finns en annan jämförelse. Jag tror många med mig tyckte det var absurt hur demokrater och republikaner inte kunde komma överens om detaljer i en budget trots att alternativet var något de båda förlorade stort på. Det hela blev lite som att käbbla om vem som ska sätta i bottenproppen tills båten sjunkit. Det är där svensk försvarspolitik är just nu, käbblande om vem som ska sätta i proppen. Fast värre. Bottenpropparna som partierna slåss om att erbjuda skiljer sig bara i papperstjocklek och den som läser av vattenlinjen använder ett vattenpass och meddelar att båten går rakt.

Oenighet var det här

En talande detalj i sammanhanget är att en tredjedel av försvarsberedningens 150-sidiga dokument består av alla avvikande uppfattningar från de olika partierna. Så kan man inte ha det. Det motverkar hela idén med en försvarsberedning. Faktum är att detta nog är spiken i kistan för försvarsberedningar i dess nuvarande form.

Avsikten med en partiöverskridande försvarsberedning är att säkerställa en långsiktig säkerhetspolitik och styrning av försvarsmakten, oavsett vem som sitter i regeringsposition. Men det kräver ansvarsfull hantering där man tonar ner partipolitik till förmån för ett intellektuellt och ärligt samtal kring fakta, behov och förutsättningar. Detta har inte skett de senaste två åren under Cecilia Widegrens ledning. Snarare det motsatta, försvarsberedningen har i krisens spår gjorts till ett podium som vilken friprelle som helst skulle vara stolt över. Halleluja!

Som lök på laxen (eller grädde på moset beroende på vart man står på den politiska skalan) så talar Urban Ahlin (S) klarspråk i SVT direkt efter Cecilias låga påhopp i slutet av sitt anförande. Han svarade på en direkt fråga att politikerna har missbedömt Rysslands intentioner och aggressiva beteende och att pengarna som nu anslås inte räcker. Halleluja nummer två! En politiker som erkänner ett fel. Frågan är om han får komma tillbaka till jobbet efter lunch.

Det var nog klokt av Widegren att inte tillåta frågor från journalister efter sin predikan. Tur för mig eftersom jag inte hade min skämskudde. Om några av de skarpare försvarsjournalisterna fått ställa frågor så hade det nog blivit riktigt pinsamt. Pinsamt Maud style.

Mikael ”Duke” Grev

@mikaelgrev_sve

Andra bloggar om försvarsberedningens rapport: Kungliga Krigsvetenskapsakademin, Cecilia Widegren, Allan Widman, Staffan Danielsson, Statsmannen, Den sjätte mannen

Regeringsduglighet?

Svenska Dagbladet fortsätter ikväll sin artikelserie inför att försvarsberedningen ska lämna sin rapport på torsdag och har ikväll en artikel om att det ända in i det sista är osäkert om det går att nå enighet i försvarsberedningen då Alliansen med Moderaterna i spetsen vill göra partipolitik av det hela inför valet.

Sista stycket känns dock mycket talande för svensk försvarspolitik och naiv svensk politik rent generellt. Läs detta noggrannt och reflektera över vad som samtidigt utspelats de gångna tre månaderna i ett land närmare Stockholm än Bryssel och om vad vi egentligen vet om den närmaste framtiden.

”Det som talar mot en uppgörelse är att alliansen motsatt sig S krav på att i höst flytta oförbrukade 400 miljoner kronor från de internationella insatserna för att akut stärka försvaret av Sverige. Finansdepartementet går emot och kräver dessutom att försvaret enligt tidigare beslut ska spara 110 miljoner kronor i år. Därutöver tvingas försvarsmakten enligt Regeringsbeslut 5 att till 2018 minska personalen, tvärtemot de ökningar som alliansledarna lovat.”

Gissa därtill hur mycket Finansdepartementet gnuggat händerna gångna år när Försvarsmakten gång efter annan lämnat tillbaka miljardbelopp, inte minst på anslaget för internationella insatser.

Om den estniske presidenten utan att tveka väljer att kalla Sverige och svensk försvarspoltik för ett säkerhetshål, så krävs det inte mycket fantasi för att gissa vad som sägs internt i våra andra grannländer.

Är det detta som är att uppvisa regeringsduglighet?

DN uppmärksammar statsflyget

Statsflygets senaste tillskott Gulfstream G550 vid leveransen 2011. Foto Försvarsmakten

Glädjande nog har DN Ekonomi granskat statsflygverksamheten och visar på diskrepansen mellan det pris Försvarsmakten får debitera regeringskansliet och den egentliga timkostnaden.

DN tar dock endast upp kostnaden för bränsle och underhåll, vilket i år ska uppgå till ca 19 000 k/h, medan regeringen bara tillåter Försvarsmakten att debitera 10 800 kr/h. Detta är dock inte den fulla kostnaden med tanke på att personalkostnaderna inte är inräknade. Statsflyget är en verksamhet som näst intill uteslutande bedrivs för att betjäna kungahuset och regeringskansliet och därmed torde även personalkostnaderna debiteras kunden, på samma sätt som ett privat bolag skulle göra om tjänsten köptes därifrån. De flygvärdinnor som betjänar statsflyget är därtill inte anställda av Försvarsmakten utan hyrs in.

Vidare är det så att Försvarsmakten endast erhåller ersättning om kunden finns ombord. Det vill säga att om kunden åkt kommersiellt till Washington, men vill åka statsflyget hem så utgår ingen ”framkörningsavgift” i form av kostnaden för att flytta flygplan och besättning från Bromma till Washington. Ej heller erhåller Försvarsmakten någon ersättning för kostnaden att besättningen måste sova över i Washington för att erhålla nattvila inför flygningen tillbaka.

Med tanke på det ökade trycket på statsflyget och fåtalet flygplan händer det att ett flygplan plötsligt är trasigt vid en beställd flygning. Då åligger det Försvarsmakten att köpa in tjänsten utifrån för att garantera att kunden kan genomföra sin resa. Det ska understrykas att detta inte kostar några 10 800 kr/h utan marknadspriset som ligger någonstans runt 100 000 kr/h. Detta hände exempelvis i vintras när Carl Bildt skulle resa från Bryssel och flygplanet fick ett tekniskt fel. Jag har ännu så länge inte hört något annat än att Försvarsmakten fick ta den notan på över €70 000.

Till DN säger regeringskansliets informatör att Försvarsmakten har medel i budgetpropostitionen för att kunna genomföra statsflyguppgiften, men kan inte svara på om anslaget är ökat för att täcka de ökade kostnader för försvaret.

Vad man kan konstatera är att i övrig statlig verksamhet när modellen med köpare/säljare av tjänster appliceras, är det viktigt att det även finns ett visst avkastningskrav, ofta motiverat med att det ska sporra rationalisering. Så verkar ej vara fallet med statsflyget. Här har istället den avgift Försvarsmakten får ta ut sjunkit över åren samtidigt som kostnaderna ökat. Avgiften som får debiteras idag är enligt uppgift densamma som på 90-talet. Intressant nog så sammanfaller den största prissänkningen med att oppositionen 2011 fick igenom ett besparingskrav på regeringskansliet. Förra året gjorde Försvarsmakten enligt årsredovisningen ett underskott på drygt 102 miljoner kr på statsflyget.

Modellen med köpare och säljare av tjänster inom offentlig sektor syftar ytterst till att sänka kostnader. Om den verkligen gör det kan diskuteras. En grundförutsättning för modellen är dock att man är transparent i redovisningen och trogen modellen. Kostar det 100 000 kr per flygtimme för Försvarsmakten att tillhandahålla tjänsten statsflyg så är det den kostnaden som ska debiteras och vara synlig.

– ”Det är nästan lite planekonomi över det hela”, säger Kent Härstedt (s) till DN. Nej, det är en planekonomi, men man försöker fortfarande leka marknadsekonomi.

Tidigare inlägg om statsflyget:
Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget
Uppföljning av statsflyget
Att leka affär med skattebetalarnas pengar

RB 5 och Flygvapnet (uppdaterat 5/5 16.20)

Ukrainakrisen har bekräftat att vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre. Talande är att den första fråga som ställdes i kvällens partiledardebatt avhandlade försvaret, därpå följt av NATO. Få svenskar lär förstå varför det svenska försvaret framöver ska sänka sin förmåga – för det är just det som nu är på väg att beslutas.

Skipper publicerade i fredags ett lika läsvärt som förfärande inlägg avseende vad regeringsbeslut 5 kommer att innebära för Marinen i form av försvarsmaktsorganisation 18 (FMORG18).

Regeringsbeslut 5 2013 för Försvarsmakten, känt som RB 5 i dagligt tal, anvisar Försvarsmakten att till 2019 reducera lönekostnaderna med 500 miljoner kr med fokus på att öka andelen tidvis tjänstgörande personal (reservare/deltid i mer allmän svenska) och reducera den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsmakten har i flera dokument återkommit till utfallet av RB 5 för myndighetens förmåga att lösa ställda uppgifter. Såväl i det initiala svaret som i det mer utförliga budgetunderlaget för 2015 återkommer Försvarsmakten till att konsekvenserna av RB 5 kommer att bli en sämre operativ verkan och en lägre beredskap och därigenom möjligheter att agera på händelser i omvärlden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt undvek helt att svara på frågan från DN om RB 5 vid presskonferensen för två veckor sedan om Alliansens nya ”försvarssatsningar”. Det är lätt att förstå varför då resultaten av RB 5 är så diametralt motsatta det budskap regeringen vill framhålla.

Förutom att reducera lönekostnaderna genom att prioritera tidvis tjänstgörande personal kommer att även en generell kompetenssänkning att genomföras. Uppgifter som tidigare löstes av officer skall nu lösas av specialistofficer, specialistofficers uppgifter av gruppbefäl och gruppbefäls uppgifter av soldat/sjöman. Samma sak sker även bland de civila befattningarna. Genom denna kompetenssänkning ska lönerna sänkas. Den tredje huvudsakliga lösningen på anvisningen är att minska personalen. Som Skipper redovisade så försvinner i Marinen ett helt amfibiekompani och motsvarande konsekvenser finns inom Armén och Flygvapnet också.

Det gångna året har Försvarsmakten lagt huvuddelen av sin planeringskraft på att planera utifrån RB 5 och därmed för att reducera försvaret. Planeringskraft som bättre hade lagts på att genomföra den försvarsplanering som landet i mångt och mycket saknat sedan början av 00-talet och som härom året återupptogs.

Svångremmen dras nu åt hårdare än någonsin förr, men få verkar förstå konsekvenserna. I grund och botten handlar det om att väga ner till enskild person i organisationen på guldvåg. Att Marinens musikkår står inför ett nedläggningshot har upprört många. Men ska man för att behålla musikkåren istället välja bort en ubåtsbesättning? Det är just dessa avvägningar som RB 5 medför.

Flygvapnet och RB 5
För att planera RB 5 måste Försvarsmakten utgå ifrån det som finns beslutat för framtiden. Det vill säga den ekonomiska ram som lagts fast i senaste budgetpropositionen, den materielutveckling som regeringen och riksdagen beslutat. Det vill säga, man kan inte utgå ifrån de försvarspolitiska utspel som duggat tätt i eftertankens kranka blekhet sedan Ukrainakrisen seglade upp. För Flygvapnets del är därmed en av de starkaste ramfaktorerna riksdagsbeslutet om att 60 st JAS 39E ska ersätta dagens strax under 100 JAS 39C/D med början 2018.

Konsekvenserna av RB 5 blir mycket allvarliga för Flygvapnet, även om man klarar sig något bättre än Armén och Marinen.

I FMORG18 kommer därför Flygvapnet sannolikt att reduceras till totalt tre st JAS 39-divisioner från nuvarande 4 stridsflygdivisioner och 2 utbildningsdivisioner. Redan 2008 i framtagandet av insatsorganisation 2014 reducerades antalet JAS-piloter med ca 20 % även om antalet divisioner (4+2) behölls. Nu halveras antalet divisioner och antalet piloter reduceras till ca 50 % jämfört med 2008. Vi ska då ha i åtanke att under samma period som flygvapnet reduceras med nästan 50 % har vi sett både Georgienkriget och Ukrainakrisen och vi befinner oss mitt i ett europeiskt säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre.

På detta följer också en reduktion av den flygtekniska personalen mot det operativa mål i form av flygtid som satts upp för flygstridskrafterna. Detta mål sätts nu så lågt i syfte att spara personalrader att flygtiden per JAS-pilot kommer att motsvara vad en Viggen- eller Draken-pilot flög årligen för att hantera antingen jakt, attack eller spaning. JAS-piloten har hittills förväntats hantera alla tre. Det kommer ej att gå framöver med en så låg tilldelning av flygtid som nuvarande version av FMORG18 medger. Det blir i så fall en kraftig ambitionssänkning och en av de största fördelarna med JAS-systemet försvinner.

Vidare innebär ett lågt antal piloter och tekniker i förhållande till flygplan att operativ förmåga överlag begränsas av låg uthållighet. Stridsflygplan skall vara i luften i händelse av krig, men har man ej piloter att flyga dem och teknisk personal att underhålla dem, kommer de istället en stor andel att stå på marken. En sådan lösning är emot all gängse militärteori, men ett direkt resultat av de ekonomiska ramarna.

Uppdatering 23.00: Nivåerna ner emot 60 flygplan intas inte osannolikt redan inom något år med tanke på det mycket omfattande leasingavtal av JAS 39C som väntar under återstoden av 10-talet till Schweiz, Brasilien och även andra tilltänkta kunder. Det kommer då också att medföra att en än högre del av Flygvapnet sysselsätts med att utbilda utländska piloter. Något som tidigare löstes av de två utbildningsdivisionerna.

Inom flygbassystemet i övrigt utökas numerären något, men då på bekostnad av vissa förmågor. T ex föreslås flygbasjägarsystemet läggas ned, trots att detta torde vara av stor vikt för det nationella försvaret då flygplan är som mest sårbara när de står på marken på flygbaserna. Erfarenheter från Irak, Afghanistan och Ukraina visar detta med all tydlighet. En av flygbasjägarnas lägre prioriterade uppgifter, att utgöra säkringsstyrkor åt transportflyget vid internationella insatser, lever vidare hos nyuppsatt enhet (stod tidigare att flygbasjägarna ominriktas vilket var en feltolkning). Vidare nedgår Flygvapnets förmåga att hantera Försvarsmaktens transporter då vissa kompetenser får utgå, vilket är bekymrande när dagens försvar så intecknar snabb rörlighet, både inom och utom landet.

På helikoptersidan kommer också reduktioner att ske främst inom den markoperativa delen. Den reducerade ambitionen gör att bristen på piloter och tekniker minskas. Då flygbasjägarna försvinner gör så även möjligheterna till CSAR. Positivt är dock att basförbandsstrukturen rättas till för helikopter liksom att mer personal rent generellt krigsplaceras i FMORG18.

Konsekvenser på lång sikt
De omfattande reduktionerna i personal och framförallt nyckelpersonal med långa utbildningscykler gör att RB 5 generellt för Försvarsmakten innebär att man med de reduktioner som föreslås låser organisationen på en låg nivå för många år framöver. Skulle Riksdagen realisera regeringens utlovade anskaffning av ytterligare 10 JAS 39E och vidmakthållandet av nivån 5 ubåtar istället för de 4 som nu är planerade, medför det organisatoriska konsekvenser som blir svåra att hantera. Att utbilda en stridspilot tar idag ca 7 år till en godtagbar lägsta nivå. Avvecklar nu Försvarsmakten en rad piloter kommer det därmed att ta lång tid innan man kan hantera en högre politisk försvarsambition. Samma gäller naturligtvis inom många andra områden i Försvarsmakten. Soldater och sjömän rekryteras lätt. Att utbilda chefer och specialister tar många år innan de ger effekt.

Dessa de långsiktiga konsekvenserna av RB 5 är tillika de allvarligaste och få politiker verkar förstått detta.

Därför är det så beklämmande att höra försvarsministern och andra försvarspolitiker komma med inriktning på inriktning om att öka anskaffningen av JAS 39E, behålla JAS 39D, öka antalet luftvärnsförband etc. samtidigt som man låter RB 5 ligga. I sommar tar Försvarsmakten beslut om FMORG18 i syfte att kunna uppnå de av regeringen anvisade besparingarna. Sen rullar tåget mycket snabbt. Det verkar ha gått den politiska nivån helt förbi med tanke på att inget parti hittills uttryckt någon vilja att dra tillbaka RB 5.

Det blir en intressant uppgift för den politiska nivån att förklara förträffligheten med att genom RB 5 sänka försvarsförmågan. Vad Försvarsberedningen kommer att ha att säga i frågan om knappt två veckor tror jag mig redan veta.

För den som vill höra försvarsministerns uppfattning om RB 5 rekommenderas Riksdagens frågestund från 27 mars, anförande 32 och 34.

Uppdatering 5/5 16.20: Korrektion avseende planerad nedläggning av flygbasjägarförmågan.

En skärv till de behövande

TT rapporterade idag att regeringen vill omfördela 110 mkr från försvarsbudgetens anslag för internationella insatser till övningsverksamheten med anledning av att Försvarsmakten behöver öva ”mer” med tanke på Ukrainakrisen.

Om regeringen genomför förslaget är det naturligtvis välkommet. Jag föreslog för en dryg månad sedan tre omedelbara åtgärder regeringen skulle kunna vidta för att på kort sikt stärka vår försvarsförmåga med anledning av att Europas historia nu tar en mycket olycklig vändning. En av dessa var just en omedelbar överföring av medel från anslaget för internationella insatser till övningsverksamhet då Försvarsmakten i år har mycket låga ambitioner avseende övningar som följd av ekonomin. Som Skipper påpekat så har Försvarsmakten i årets budget 144 miljoner kr mindre att genomföra verksamhet för än 2013 som då ansågs vara ett ”tight” år. Regeringens tillskott på 110 mkr innebär därmed att Försvarsmakten 2014 har endast 34 mkr mindre att öva för än 2013 – trots ett helt nytt säkerhetspolitisk läge i såväl närområde som omvärld. För Marinens del kan detta innebära att man kanske kan genomföra marinstridsövningen under hösten, vilket tidigare varit långt från säkert.

110 mkr är därmed inte alls vad som behövs för att nå en högre förmåga, men ändå något. Härnäst på Försvarsmaktens övningsschema står den kombinerade flygvapen och marinövningen i mitten av maj som flera gånger fått reduceras i ambition på grund av ekonomin. Med tanke på att regeringen ännu inte lagt någon proposition om överföring av anslag lär denna heller ej kunna utökas i ambition. Det är också väl så sent i övningsplaneringen.

Socialdemokraterna lade i sin skuggbudget i veckan en överföring av 400 mkr från det internationella anslaget till verksamhetsanslaget. Johan Wiktorin gick igår igenom hur de olika partiernas försvarspolitiska förslag såg ut ekonomiskt där han bland annat pekade på att Socialdemokraterna av tekniska skäl inte osannolikt kommer att underkännas av Riksdagen. 400 mkr skulle annars innebära betydligt större möjligheter för Försvarsmakten att genomföra de mer komplicerade och samordnade övningar

Regeringens överföring av 110 mkr från ett anslag där Försvarsmakten förväntas lämna tillbaka ca 1,5 miljarder kr är alltså ett fall framåt, men frågan är när och om det realiseras. Det är en av de mycket viktiga åtgärderna att vidta för att snabbt höja svensk försvarsförmåga. Av samma vikt är att annullera regeringsbeslut 5/2013 för Försvarsmakten, vilket framöver kommer att påverka svensk försvarsförmåga mycket negativt. Skipper avhandlade konsekvenserna för marinstridskrafterna nyligen och jag har för avsikt med att återkomma med ett inlägg avseende konsekvenserna för flygstridskrafterna.

En dag full av kryssningsrobotar

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350 kryssningsrobotar. Foto Saab

Dagen har minst sagt varit full av kryssningsrobotar. Till stor del av den anledningen att kryssningsrobotar i den svenska diskursen är något förknippat med 80-talets debatt om medellångräckviddiga kärnvapen i Europa. Det är ett problem för därmed hamnar debatten på samma plan som den om drönare. Man klumpar ihop en massa åsikter om hur fjärrstyrda vapensystem under namnet drönare och tror att det löser problemen att vända sig mot teknologin och inte användandet och de internationella regelverken som syftar till att reglera krigföring.

Åter till de svenska eventuella kryssningsrobotarna. Studio Ett i P1 avhandlade under eftermiddagen också kryssningsrobotfrågan, men ur framförallt ett inrikespolitiskt perspektiv. Ett inslag som även bygger vidare på analysen på SR:s hemsida.

Syftet med långräckvidd markmålsförmåga är att kunna påverka en motståndare från avstånd, både för att kunna nå verkan där denne är sårbar, men även för att kunna överleva själv utan att bli bekämpad av defensiva system som luftvärn. Detta går Johan Wiktorin förtjänstfullt igenom på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg. Han tar även helt korrekt upp den uppgift som attackeskaderna hade, nämligen att kunna anfalla sovjetiska hamnar innan landstigningfartyg lämnat kaj. Konceptet återfanns även hos Marinen där svenska ubåtar skulle kunna ta upp striden redan vid den sovjetiska kusten med minor och torpeder.

Tyvärr upplever jag att Försvarshögskolans Magnus Christiansson var dåligt påläst frågan om långräckviddiga markmålsvapen när han intervjuades i Studio Ett. Konceptuellt är det inte något nytt för Sverige att kunna ta striden till motståndaren. Däremot har inriktningen på internationella insatser gjort att förmågan ej varit aktuell och likaså sprang utvecklingen redan på 80-talet ifrån den svenska flygburna förmågan i och med att det sovjetiska luftförsvaret blev mer kapabelt. Redan då projekterades för ett svenskt långräckviddigt attackvapen för anskaffning under 90-talet.

Christiansson gav tyvärr intrycket att anskaffning av vapen likt dessa skulle innebära ett starkare beroende av USA och det verkade även på honom som att Sverige, Finland och Polen skulle vara de enda länder i Europa och NATO som skulle få köpa vapen av det här slaget. Det är ett mycket olyckligt påstående eftersom en rad NATO-länder sedan tidigare har vapen av detta slag och mer kapabla än vad som nu diskuteras – dock ej amerikanska. Senaste gången NATO-länder exklusive USA använde kryssningsrobotar var när såväl Storbritannien som Frankrike och Italien använde dem mot mål av högt värde djupt inne i Libyen. Dessa robotar är ett europeiskt samarbetsprojekt. Andra exempel är Tyskland och Spanien som använder en annan kryssningsrobot som Sverige var med och utvecklade på 90-talet och som tidigare testats på JAS 39.

Det är djupt, djupt olyckligt att Christiansson drar slutsatsen att Sverige hamnar i knä på USA vid anskaffning av en långräckviddig markmålsförmåga eftersom så inte alls är fallet. Särskilt inte vid en anskaffning av en europeisk kryssningsrobot.

Vidare är en fördel med just dessa långräckviddiga attackvapen att de är ämnade mot fasta mål och därtill fasta mål av högt värde. Detta är mål vars underlag defensiva land som Sverige och Finland i högsta grad förbereder redan i förväg i fredstid. Därmed är alls ej är lika beroende av avståndsinhämtning av precisa målunderrättelser som vid rent offensiva och uppkomna operationer, som t ex Libyeninsatsen. En hamn i Sveriges närområde ligger där den ligger, liksom ett flygfält eller en bro. Målunderlag kan hämtas in och förberedas långt i förväg för de allra flesta av de aktuella måltyperna och så gjordes i stor omfattning under det kalla kriget där till exempel varenda bro i Sverige fanns förberedd som målunderlag liksom en rad andra mål. Moderna kryssningsrobotar har även bildsensorer för att själva på plats assistera med den slutliga precisionen genom att jämföra med inprogrammerade bilder och inte behöva förlita sig på exakta koordinater.

Några argument som framkommit i debatten:

Kryssningsrobotar är alldeles för dyra! Det har under dagen framställts som om dessa långräckviddiga markmålsvapen är väldigt dyra. Ja, de är dyra. Det är alltid militär utrustning eftersom det ytterst är ett så högt pris det handlar om nämligen överlevnad. En kryssningsrobot av de slag som är lämpade för Gripensystemet betingar en kostnad på ca 10 miljoner kr. Det är stora pengar, men då ska man veta att en modern jaktrobot kostar ungefär lika mycket. En laserstyrd bomb av den klena sort som Sverige anskaffat kostar ca en halv miljon kr, men det kommer då att krävas ett 20-tal bomber burna av >5 JAS 39 som därtill ska penetrera ett fientligt luftförsvar för att vara i närheten av att uppnå samma effekt som med en kryssningsrobot, buren av ett enda flygplan som därtill kan fälla roboten långt utanför det egna luftförsvaret.

Det är av just denna anledning som försvarsberedning efter försvarsberedning sedan Kalla Kriget identifierat kryssningsrobotar som det största hotet mot Sverige. De kan fällas utanför luftförsvarets räckvidd i mängd och vålla stor förödelse utan man kan nå egen verkan mot fällande plattform. Av den anledningen är kryssningsrobotar mycket billiga vapensystem!

Bör inte Sverige anskaffa samma vapenmodell som Finland om man ska verka för ett nordiskt försvar? Nej! Samverkan bygger på att kompletterar varandra. Inte att man tar med sig exakt samma. Här handlar det om sammansatta flygoperationer och vid planering av dylika handlar det om att nå verkan mot olika typer av mål. Respektive nation tilldelas mål efter förmåga. Något som blir mycket tydligt vid internationella övningar är vilka begränsningar Sverige har jämfört andra nationer när det gäller att verka mot markmål på grund av de typer av bomber som anskaffats under 00-talet. Högre ”nordisk” förmåga är i så fall att Sverige anskaffar en annan modell av långräckviddigt attackvapen än Finland då alla modeller har olika karaktäristika i form av styrkor och svagheter.

Kryssningsrobotar är ett anfallsvapen! Tror någon på allvar att Finland har för avsikt att anfalla Ryssland med sina kryssningsrobotar utan att man själv först blivit anfallen? Knappast, men det är just en sådan retorik som motståndarna i debatten försöker applicera på Sverige.

Varför klarar man sig inte med de vapen som finns nu? Därför att de vapensystemen alla bygger på att motståndaren ska bekämpas på svensk mark. Birger Schlaug skriver under eftermiddagen i ett blogginlägg om kryssningsrobotar att ”av inrikespolitiska skäl är Reinfeldt villig att göra Sverige till en krigsskådeplats”. Det handlar egentligen om raka motsatsen. Genom att ha förmåga att ta striden till motståndaren höjer man tröskeleffekten, dvs den kostnad motståndaren måste beräkna för att överhuvudtaget inleda ett krig. Väljer motståndaren i alla fall att inleda ett krig finns möjligheten att även föra detta på annat än svensk mark. Det gör det inte utan att ha kvalificerade jakt- och attackvapen.

Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt.

Frågan om långräckviddig markmålsbekämpning är en fråga som behöver stötas och blötas mera och jag ser fram emot att Försvarsberedningen tar upp den i sin kommande rapport. Något annat vore märkligt med tanke på att både regeringen och Socialdemokraterna förespråkar en anskaffning av långräckviddig markmålsförmåga till JAS 39-systemet.

Höjd tröskeleffekt genom luftburen offensiv förmåga
Luftmaktsteori for dummies
Mer om svensk förmåga till markmålsbekämpning (del 1, del 2)

Sett på sociala medier: Vad säger facket om att regeringen vill ersätta kryssningsvärdar och värdinnor med kryssningsrobotar?

Regeringens debattartikel i DN (uppdaterat 22/4 14.10)

Tyvärr hinner jag inte skriva något inlägg just nu om detta, men den analys som presenterades i inläggen om regeringsbeslut 5 och Ekots lördagsintervju gäller fortsatt. Knäckfrågan är hur en organisation som nu är bestämd till att minska i och med regeringsbeslut 5 resulterande i lägre beredskap och minskad operativ förmåga ska kunna hantera ytterligare 10 JAS 39, 1 ubåt och mer luftvärn? Ekvationen håller inte.

Hade regeringen menat allvar med att öka förmågan med hänsyn till utvecklingen i Ukraina skulle man ha strukit regeringsbeslut 5 samt tillfört medel för att omedelbart möjliggöra ökad övningsverksamhet. Det är det som ger förmåga här och nu. Inte 2024 som det som presenteras i regeringens deabttartikel.

Uppdatering 14.10: Regeringens underlag från presskonferensen. De materielsystem man pekar ut är överlag bra åtgärder för att höja förmågan. Jag tror dock inte att finansieringen kommer att täcka dessa ambitioner och därtill är det åtgärder som ligger långt bort i tiden. Flertalet är också sådan åtgärder som föranleder en annan och utökad insatsorganisation jämfört med dagens. Risken är därför hög för ett bromsa-gasaförfarande där Försvarsmakten nu får planera för att göra sig av med personal i och med RB 5 för att sedan få försöka rekrytera mer personal för att täcka behoven för de nya ambitionerna.

Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran

Ekots lördagsintervju med statsministern om försvaret

Ingen hade väl förväntat, allra minst den utfrågade själv, att Ekots lördagsintervju med statsminister Fredrik Reinfeldt skulle lägga halva programtiden på försvarsfrågorna. Så blev i alla fall fallet. Det var knappast detta statsministern ville lägga sin exponeringstid på med tanke på att försvaret är en fråga där Moderaterna har låg framgång och trovärdighet. Förmodligen lägst av alla politikområden.

Statsministern fick frågor av Monica Saarinen om såväl försvarsreformen som utvecklingen i omvärlden. Det var överlag mycket bra frågor, även om jag hade önskat mig mer uppföljning på flera av frågorna då svaren var relativt ihåliga.

Kort sagt kan man säga att statsministern helst ville bortförklara den kritik som finns mot försvaret idag som att det dels är tidigare regeringars fel (trots att M m fl suttit vid makten och haft ansvaret för försvaret i nästan 8 år) och dels att folk inte förstår skillnaden på ett förrådsställt invasionsförsvar och nutidens krav innebärande ”mindre enheter, rörliga och med välutvecklad materiel”. Att det är små enheter just nu håller nog till och med Riksrevisionen med om. Den välutvecklade materiel låter dock vänta på sig med tanke på regeringens nedskärningar på materielsidan och att beloppet för ofinansierad materiel som behövs för den nya insatsorgansiationen som skulle ha intagits i år handlar om upp till 75 miljarder kr.

Vidare ansåg statsministern försvaret svårt att utvärdera eftersom förmågan aldrig prövas och det i regel rör sig om påståenden om ”försvarets förmodade förmåga”.

”Vi som har haft ansvar är ju rätt övertygade om att vi är på rätt väg att få en ökad försvarsförmåga”.

Frågan är här naturligtvis med vad man jämför. Jämför man med 2006 eller 1994? Jämför man inom alla områden eller bara vissa? Jämför man objektivt i egen förmåga mot motståndare vid ett och samma tillfälle? Här går det utmärkt att trolla med orden. Vad man lugnt kan konstatera är dock att på 5 år har Ryssland lyckats avsevärt mycket bättre med sin försvarsreform än vad Sverige har gjort. Jag är inte alls lika övertygad som statsministern. Långt därifrån. Skippers åskådliggörande av antalet körmil som svenska stridsfordon rullat årligen sedan millennieskiftet talar också sitt egna språk, även om körmil är ett trubbigt mätvärde. Kännetecknade för ett rörligt försvars kontra ett förrådsställt torde vara just en ökning av körmil och inte en drastisk minskning.

Saarinen ledde därefter in samtalet på ekonomin och frågade om de substantiella höjningar av försvarsbudgeten som Moderaterna talat om under våren innan vårbudgeten. Statsministern omtalade då att under hela hans politiska karriär har det förelegat skillnader ”mellan vad vi vill åstadkomma och vad de [försvaret] har resurser till”. Här fanns inte en tillstymmelse till reflektion kring läget i Försvarsmakten just nu där mycket av verksamheten går på sparlåga till följd av svaga ekonomiska förutsättningar och de varningar som myndigheten under lång tid lämnat att pengarna inte räcker till att uppnå de av regeringen och riksdagen uppsatta målen. Ej heller reflektion över Riksrevisionens granskning.

Intervjun kom sedan av naturliga skäl att handla om Ryssland och det försämrade omvärldsläget och undrade om inte Alliansens försvarspolitik borde ha hållit för den ryska utvecklingen.Statsministern menade då på att ”Ryssland var på väg i en annan riktning som vi hyst mycket hopp kring. Vi trodde på ett mer öppet Ryssland” varpå Saarinen menade på att den ryska upprustningen ju pågått i flera år och att Georgienkriget utspelade sig 2008. Statsministern kontrade då med att den ryska rustningsförmågan varit riktad söderut.

”Nu har man alldeles uppenbart breddat sitt säkerhetssfärstänkande till vad många uppfattar vara de gamla gränserna för Sovjetunionen dessutom hänvisar man till att varhelst det finns människor som talar ryska så använder man det som ursäkt för aggression, till och med använda militära medel”

Saarinen tog upp Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegrens vid det här laget välkända tweet om att Europa är säkrare än på länge då Rysslands intressen är söderut. Statsministern tog då upp egna erfarenheter, som påminde om Widegrens. Han hänvisade till sina träffar med presidenterna Medvedev och Putin och att dessa uttryckt en vilja att modernisera sin ekonomi, öppna upp mot omvärlden och mer handel.

En mer realistisk inställning från en statsminister torde vara att samtidigt som man välkomnar den uttalade ryska linjen och handlar efter denna, även lyssna på sina underrättelseorgan och vidta försiktighetsåtgärder efter dessas rekommendationer. Så har uppenbarligen inte varit fallet när statsministern nu såväl i Agenda förra veckan som dagens lördagsintervju, uttrycker den djupaste förvåning över vilken linje Ryssland har valt. När statsministern sedan omtalar att Ryssland utövar påtryckningar mot länder i vårt närområde som tidigare ingått i Sovjetväldet är det hög tid att börja fundera över vad Sverige egentligen förpliktigat sig till i och med solidaritetsförklaringen.

Avslutningsvis diskuterades återigen pågående försvarsreform, vilken statsministern sade sig vilja ”fullfölja, påskynda och bygga ut”. Just det sistnämnda fick mig verkligen att höja på ögonbrynen. Det är en avsikt som jag ej uppfattat att Försvarsmakten är med på. Istället planerar Försvarsmakten just nu för fullt för att reducera organisationen i enlighet med regeringens anvisning om att spara 500 miljoner kr i lönekostnader. Detta kommer att göras genom att minska andelen heltidstjänstgörande till förmån för tidvis tjänstgörande reservofficerare och soldater, en minskning av det totala personalantalet och en generell sänkning av kompetensnivåerna. Konsekvenserna av detta kommer bland annat att bli lägre beredskap och sänkt operativ förmåga, har Försvarsmakten varnat.

Beslut om den nya organisationen fattas i sommar och därefter kommer det sannolikt att gå till dess man passerat den punkt där det kommer att ta mycket lång tid att återställa förlorade förmågor. Försvarsmakten konstaterade också i sitt budgetunderlag för 2015 att man kommer att ha svårt att i framtiden utbilda erforderlig personal för att fylla organisationen så som personalsituationen nu ter sig. Att då statsministern omtalar att han vill ”bygga ut” reformen taktar mycket illa med det arbete som just nu genomförs.

Här krävs det att regering och riksdag är mycket tydliga i vad man vill med försvaret. Jag bedömer exempelvis att kommande försvarsberedningsrapport och nästa års försvarsbeslut kommer att innebära så stora förändringar att det arbete som nu görs för ny organisation kommer att vara irrelevant även av det skälet. Att öka målbilden från 4 till 5 ubåtar, från 60 till 70 JAS 39E och att införa långräckviddigt luftvärn är åtgärder som samtliga för med sig organisatoriska konsekvenser.

Det är därför mycket viktigt att inga förhastade åtgärder vidtas redan nu och det kräver politisk tydlighet.

Vårbudget 9 april 2014 (uppdaterat 20.40)

Nu på morgonen offentliggjorde regeringen sin ekonomiska vårproposition. Med tanke på de senaste veckorna vidlyftiga löften från finans- och försvarsminister och de frekventa referenserna till krisen i Ukraina, hade man kunnat förvänta sig ett ändringsförslag i vårbudgeten.

Så blev dock inte fallet, utan den enda skillnaden som går att utläsa i siffror är att anslaget för hela utgiftsområde 6 (även MSB, strålsäkerhet och elsäkerhet) nu listas som 47 197 mkr istället för 47 196 mkr i budgeten som lades i höstas. Förändringen listas också som 0,0 %, men med tillägget om försvaret att anslagen för förbandsverksamhet och beredskap, liksom vidmakthållande och avveckling av materiel i år förväntas bli lägre än 2013. Något som man definitit också kan se avspeglas i Försvarsmaktens övningsverksamhet. Dock förväntar sig regeringen att Försvarsmakten lämnar tillbaka ca 1,6 mdr kr av budgeten då inga internationella insatser planeras. Med tanke på att regeringen i år skriver upp BNP-tillväxten till 2,7 % innebär detta också att försvarsbudgeten som andel av denna ytterligare sjunker från 1,16 % av BNP 2013.

Avseende de senaste veckornas materiellöften så återfinner man endast löftet om att i framtiden ha 5 ubåtar istället för planerade 4 ubåtar. Inga aviseringar görs dock om hur detta ska finansieras, men utfallet är heller ej under resterande budgetår. Skillnaden kan naturligtvis vara att ubåtarna är ett beslut som är sanktionerat i regeringen och det övriga endast ett moderat förslag, men ingen spårbarhet avseende ubåtarna finns i dokumenten ~~från Försvarsdepartementet och i~~ försvarsministerns tal i förrgår ~~omnämndes ubåtar, luftvärn och flygplan på samma sätt.~~ I propositionens översikt ~~omnämns dock ubåtarna som ett regeringsbeslut.~~ Korrektion. Inga satsningar på ubåtar heller.

Man kan inte sluta sig till annat än att Regeringen ser krisen i Ukraina som en isolerad händelse som inte kommer att påverka omvärlden och vår säkerhetspolitiska situation under året, med tanke på att inga justeringar görs i syfte att öka Försvarsmaktens förmåga. Som tidigare påtalat är målet med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 att huvuddelen av försvarsmaktens förband ska ha en beredskap på mindre än 3 månader och att inga förband ska ha en beredskap överstigande 6 månader. Vi kan därför sluta oss till att regeringen inte förväntar sig att något ska hända förrän tidigast i mitten av oktober.

Igår kväll deltog statsminister Fredrik Reinfeldt i SvD:s utfrågning inför valetoch försvaret var en av frågorna (ca 3 min långt). Det var inte något imponerande framträdande. Reinfeldt uttryckte förvåning och chock över Rysslands agerande och ansåg sig inte ha fått några förvarningar om detta. Statstministern omtalade dock tidigare utlovade löften och såg detta som medel för att avhjälpa bristerna hos incidentberedskapen. Avslutningsvis omtalade statsministern återigen hur mycket bättre läget är i försvaret idag jämfört med när han gjorde värnplikten.

Man kan utan att överdriva säga att det funnits gott om tecken på åt vilket håll Ryssland varit på väg – om man varit villig att lyssna på detta och se tecknen. Jag tror till exempel att man på MUST fortfarande väntar på en ”Förlåt oss-tårta” från Försvarsdepartementet för alla genomgångar som sågats. Det får vidare anses som märkligt att motivera materielsatsningarna med brister hos incidentberedskapen med tanke på att om det är något i Försvarsmakten som har prioriterats och fungerat exakt efter den beställda förmågan så är det just incidentberedskapen.

Jag kan också inte låta bli att åter reflektera över att I 22, där statsministern var värnpliktig, måste ha varit Försvarsmaktens i särklass sämsta förband eftersom det så radikalt verkar skilja sig åt det sämre hållet från övriga förband på den tiden – och därtill också jämfört med dagens förband. (Innan det blir fler sura kommentarer från I 22-veteraner så bör man läsa kommentar med klockslag 20.33)

Vårpropositionen är tyvärr ett tecken på att den svenska försvarsreformen fortsatt sitter fast i diket till skillnad från ett annat lands som påbörjades vid samma tid. Man har nu i och med vårpropositionen också definitivt försuttit chansen till en quick-fix.

För övrigt är det idag 74 år sedan Tyskland överraskande anföll Danmark och Norge. En händelse där den svenska regeringen sedan i februari fått information från försvaret om att Tyskland förberedde en aktion i Norden. Den 4 april såg sig överbefälhavare Olof Thörnell nödgad att begära mobilisering hos regeringen, men detta avslogs och vid det tyska anfallet 9 april hade ingen svensk beredskapshöjning skett.

Uppdatering 20.40: Gör gärna också Johan Wiktorins matteuppgift. Den sätter verkligen kunskaperna på prov i flera av skolans kärnämnen!

Två olika resultat av 5 års militära reformer

På SvD Brännpunkt skriver idag riksrevisor Jan Landahl om Riksrevisionens slutrapport om försvaret. Det är svidande kritik där den allvarligaste är den att det saknas en övergripande idé vad försvaret ska syfta till. ”Vilken hotbild och motståndare ska organisationen utformas och vilken uthållighet ska eftersträvas?” För den lekman som inte är insatt i försvarspolitiken ter det sig förmodligen helt obegripligt att detta ej är definierat, men tyvärr är det så illa.

ÖB:s uttalande förra nyåret om det så kallade en-veckasförsvaret utgick från ett konstaterande att det svenska försvaret kan hantera ett begränsat väpnat angrepp, i en del av landet, i en vecka, när insatsorganisation 2014 väl intagits bortom 2023. Efter denna vecka måste Sverige ha fått militär hjälp av en andra stater/aktörer. Här är Riksrevisionens kritik av samma allvarliga slag.

Det saknas idag, 5 år efter den försvarspolitiska inriktningspropositionen där kravet på stöd utifrån formulerades, planering för hur Sverige ska kunna ta emot militärt stöd. En sådan planering förutsätter att man från politisk nivå fastställer vem eller vilka som ska komma till undsättning, men NATO-frågan är fortfarande alldeles för obehaglig för såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att ta i.

5 år har nu förflutit sedan regeringen beslutade att Sverige skulle ha ett professionellt försvar berett på insatser här och nu. I början av året skrev jag en serie om fyra inlägg där jag påvisade hur flygstridskrafterna sedan millennieskiftet dras med en mycket stor kompetensskuld när grundläggande förutsättningar för att öva uteblivit. Johan Wiktorin publicerade under förra veckan en liknande granskning av markstridskrafterna och det är inte heller någon upplyftande läsning. Det blir helt enkelt inte något professionellt försvar utan övning.

Under den gångna månaden har vi kunnat se mycket bilder från Krim där välövade, professionellt utrustade och professionellt uppträdande ryska förband verkställt rysk säkerhetspolitik. President Putin konstaterade i mitten av 00-talet offentligt att de väpnade styrkorna var av undermålig kvalitet och hade fungerat mycket dåligt när det andra Tjetjenienkriget igångsattes. Under 00-talet gjordes också successiva försök till reform. Brytpunkten kom vid Georgienkriget där de väpnade styrkorna visserligen fungerade bättre än i Tjetjenien, men att det skulle krävas stora krafttag och modernisering på alla plan för att höja nivån. Det är de begynnande resultaten av detta mycket målmedvetna arbete vi idag ser och vilket ska ge Ryssland en militär grundnivå till 2020.

I reformen ingick inte bara en personalreform i syfte att ge mer gripbara och motiverade styrkor (lönerna har höjts trefaldigt), utan även en omfattande materiell reform, vilket vi definitivt ser resultaten av i form av de mycket modernt utrustade ryska soldaterna med nya vapen med nya sikten, nytt uniformssystem, nya kommunikationssystem och nya splitterskyddade terrängbilar med mera. Framförallt imponerar de ryska soldaternas uppträdande. Visserligen är de förband vi framförallt kunnat se några av de mest priortierade förbanden, men likväl utstrålar man en sällan tidigare skådad professionalitet när det gäller ryska soldater. I Väst har vi ofta sett framför oss en bild av ryska soldater som vodkadrickande, illa klädda, med låg moral och som därtill är villiga att sälja sin utrustning till motståndarsidan. Något som även NY Times reflekterar över.

Ny utrustning gör visserligen att en soldat känner sig mer professionell, men den helhet som nu manifesteras är troligtvis också ett utslag av det övningssystem som satts i verket. De ständigt återkommande ryska beredskapsövningarna är sedan tidigare relativt välkända i Sverige och är ett utmärkt sätt för den ryska regeringen och militära ledningen att få ett kvitto på hur försvarsreformen utvecklas. Mindre känt är dock det medvetna arbetet mot varje förband där förbanden efter genomgången modernisering evalueras under en större övning. Uppnår inte förbandet de uppsatta kraven, sänds det hem med hemläxa för att ges en ny chans senare. Misslyckas förbandet igen går det illa för förbandets chefer. Just evaluering är en nyckel till att få högkvalitativa förband.

På 5 år har också Ryssland i hög grad lyckats få oerhört mycket mer kvalificerade och välövade förband, medan det i Sverige hänt mycket lite. Det finns därmed gott om läxor att ta med sig för Sverige. Såväl Johan Wiktorin som jag har vid upprepade tillfällen påpekat att en större beredskapsövning är det bästa sättet att få reda på var den svenska försvarsreformen befinner sig idag och hur läget är. Helt enkelt ett diagnostiskt test. Utifrån detta har man enklare att sedan staka ut den väg man måste gå. Respektive förband bör senare och löpande på ett oberoende sätt evalueras avseende förbandets färdigheter, istället för att förbandschef idag ska sätta ett luddigt betyg på förbandet. Ett betyg som alltför ofta visar sig ha bytt siffra när det publiceras i andra dokument. Det är inte för inte som NATO lägger en oerhört stor vikt vid evaluering av förband, där dessa i hög grad evalueras av observatörer från övriga NATO-länder.

Detta kräver dock att det finns såväl pengar som resurser till övningar. Något som idag lyser med sin frånvaro, precis som Riksrevisionen konstaterar. På samma sätt som Riksdagen reserverar pengar i försvarsbudgeten för internationella insatser vore det lämpligt med ett motsvarande anslag för just försvarsmaktsövningar och beredskapsövningar. På så vi skulle dessa aldrig kunna reduceras eller utgå till följd av andra ekonomiska bekymmer som myndigheten hamnar i.

En dag full av aprilskämt

Bloggens framsida i morse

Ordningen återställd och bloggen är åter Wiseman’s Wisdoms – i alla fall tills vidare. Jag håller dock öppet för att åter bli moderat beroende på partiets framtida politik och jag har tidigare på Twitter i svagt ögonblick lovat att åter rösta moderat om man till hösten höjer försvarsbudgeten med ≥5 mdr/år.

En av de första nyheter som mötte mig under morgonen var den att Moderaterna vill anskaffa OCH därtill påskynda anskaffningen av långräckviddigt luftvärn. Vilket aprilskämt, tänkte jag eftersom det är en helomvändning jämfört med tidigare inställning. Varför gå ut med detta idag och i vilket syfte? Syftet klarnade dock något senare.

I grund och botten är det naturligtvis välkommet att Moderaterna nu sällar sig till partierna som vill anskaffa långräckviddigt luftvärn. Långräckviddigt luftvärn och luftvärn har länge varit en brist i det svenska försvaret och luftvärn som helhet är idag en stor svaghet eftersom det liksom allt annat dimensionerats efter internationella insatser. Att Sverige skulle delta i en internationell insats med luftvärn har bara varit snäppet troligare än ett deltagande med artilleriförband.

Som med all politik ska man dock vara skeptisk till det som sägs och syna vad som egentligen sägs. Ingenting skvallrar i försvarsministerns uttalande om mängden luftvärn eller vad hon för den delen anser vara långräckviddigt luftvärn. Att säga att investeringsutrymmet i den moderata materielbudgeten är begränsat är en grov underdrift. Det är till och med starkt negativt (mer om det nedan). Långräckviddigt luftvärn är dyrt men effektivt och nödvändigt.

Frågan är då som sagt i vilken omfattning Moderaterna ser framför sig en anskaffning av långräckviddigt luftvärn och i vilken mängd. Hur har man vidare tänkt sig att detta ska organiseras och framförallt hur ska det nyttjas?

Långräckviddigt (modernt) luftvärn är i första hand till för områdesförsvar av viktiga logistiska områden, basområden och storstadsområden. Det är inte ett system som är avsett att följa markstridskrafterna utan nyttjas i första hand statiskt. Den exakta definitionen på långräckviddigt luftvärn varierar, men räckvidd över 100 km är idag en rätt vanlig definition, samtidigt som korträckviddigt sträcker sig upp till 15 km och allt däremellan är medelräckviddigt.

Medel- och långräckviddigt luftvärn använder sig av radarmålsökare, där en eldledningsradar invisar roboten mot målet. Antingen måste radarn belysa målet hela vägen till träff eller om roboten har en egen radarmålsökare, till dess denna själv har låst på målet. Det gör att varje eldenhet är beroende av en belysningsradar för att kunna verka och normalt grupperas ett antal lavetter runt en belysningsradar och bildar en eldenhet. I äldre dagar handlade avståndet om hundratalet metrar, men idag kan det handla om tio km mellan belysare och lavett. Att ha flera lavetter kopplade till varje belysningsradar ger utöver geografiska fördelar också en minskad risk för målmättnad, då det i regel tar en förhållandevis lång stund (timmar är ej ovanligt) att ladda om med nya robotar. Av logistiska skäl bör heller inte en bataljon om 4 eldenheter splittras alltför mycket i avstånd.

Aster 30 lavett. Upp till sex stycken grupperas upp till 10 km från en belysningsradar. Foto: franska försvarsdepartementet

Systemen är dock dyra och kostnaden är direkt beroende på vad man avser lösa för uppgifter (hur hög förmåga försvaret ska ha till luftförsvar). Nöjer man sig med att anskaffa två bataljoner, dvs samma mängd som Försvarsmaktens nuvarande medellångräckviddiga luftvärnssystem handlar det om 8 belysningsradarer och 32-48 lavetter till en anskaffningskostnad för det amerikanska Patriotsystemet om drygt 20 miljarder kr. Nöjer man sig med det europeiska SAMP/T-systemet är kostnaden ungefär den halva men räckvidden drygt 100 km istället för 150 km för Patriot. SAMP/T har dock förmåga mot ballistiska robotar, vilket för Patriot kräver en helt annan robottyp (PAC-3 istället för PAC-2). Priset för denna är oerhört mycket högre innebärande upp till 100 mkr per robot. Ballistiska robotar är också mycket svåra mål för luftvärn, vilket gör att det område man kan försvara är betydligt mindre än luftvärnsrobotens normala räckvidd.

Luftvärnssystem grupperas dock aldrig ensamma utan i olika skal där korträckviddigt luftvärn skyddar närmast skyddsobjekten. Som korträckviddigt luftvärn har regeringen redan fattat beslut om att anskaffa IRIS-T (ca 10 km räckvidd/5 km i höjd) Utanför eller gemensamt med det långräckviddiga luftvärnet agerar jaktflyg. När man talar om vilken mängd luftvärn regeringen avser anskaffa ska man därför bära två saker i åtanke.

1. Långräckviddigt luftvärn ersätter inte medelräckviddigt luftvärn. Sålunda kommer även det nuvarande och föråldrade medelräckviddiga Hawk-systemet att behöva ersättas snarast (systemet har redan 50 år på nacken även om sensorerna uppgraderats).
2. När Försvarsmakten lämnade in sitt underlag för anskaffning av ett nytt stridsflygsystem angav man två absolut lägstanivåer för numerär, där 80 st JAS 39E utgjorde ordinarie lägsta nivå. Valde man 60 st JAS 39E skulle detta kräva komplettering med långräckviddigt luftvärn.

2 bataljoner om 4 eldenheter Aster 30 grupperade i södra Sverige (blå ringar = 100 km räckvidd). Varje ringkluster består av en belysningsradar och 4 lavetter. Som referens och för att visa på lagerprincipen även räckvidden för nuvarande medelångräckviddiga system Rbs 97 Hawk grupperad i Blekinge (skär ring = 40 km räckvidd). Runt F 17 Ronneby och Visby finns även korträckviddigt luftvärn IRIS-T (grön ring = 10 km räckvidd).

Skulle man radikalt minska anskaffningsambitionen till t ex endast ett kompani blir det bara två blåa ringkluster. Att dela en bataljon och ställa ett kompani på Gotland skulle innebära svårare logistik för den bataljonen, men vara möjligt om yttre logistikresurser kunde tillföras, alternativt förpositionering av materiel genomföras

Med anledning av försvarsminister Karin Enströms ospecificerade uttalande om anskaffning av nytt luftvärn bör man därför ha ovanstående i åtanke. Varför gjordes då detta uttalande idag när man erbjuds möjligheten att ta alltihop som ett aprilskämt avseende moderat försvarspolitik? Sannolikt bygger det på en mycket medveten moderat kommunikationsanalys som syftar till två saker. Det förstnämnda är att genom att nämna att man vill förstärka luftförsvaret med anledning av utvecklingen i Ukraina ger man ett intryck av handlingskraft för den normale medborgare som inte är djupare insatt i försvarspolitiken och som lyssnar på radioinslaget i bilen på vägen till jobbet.

Det andra djupare syftet bedömer jag vara att ta etertiden från Riksrevisionens mycket kritiska granskning av finansieringen av det svenska försvaret där man bedömer att materielanskaffning för 30-50 mdr kr är ofinansierad de kommande tio år, varvid allt fler system går mot samma öde som Hawk. 50 år gamla och tveksamt relevanta i en högteknologisk hotmiljö. Här finns ett mycket reellt problem som regering efter regering knuffat framför sig likt en grekisk finansskuld. De partier som finner sig sitta i regeringsställning efter valet i höst kommer inte längre att komma undan att reglera detta problem och det är inte ett aprilskämt. Riksrevisionens rapport är lika allvarlig som nödvändig kritik. Var Moderaterna ska gräva fram tiotalet miljarder kr för att finansiera långräckviddigt luftvärn är inte heller känt.

För övrigt kan påminnas om hur regeringen vintern 2012-2013 försökte anspela på anskaffningen av korträckviddiga IRIS-T som ett komplement till JAS 39E. Bara att googla.

Som kuriosa kan nämnas att man i Skövde inte verkar ha förstått innebörden av dagens datum när man i morse läste Skippers inlägg som samordnats i tid och innehåll med mitt eget.

Varför sänka förmågan när orosmolnen i omvärlden kryper närmare?

Långt närmare än den pyrande Krimkrisen som nu riskerar spridas till övriga Ukraina i form av en fullskalig rysk invasion, står svenskt försvar inför ytterligare ett stålbad de kommande åren. Ett stålbad som i mångt och mycket gått under radarn, trots att Försvarsmakten i flera dokument omtalat de starkt negativa konsekvenser det kommer att få på Försvarsmaktens operativa förmåga och beredskap – om Regeringen fullföljer de anvisade besparingarna.

Vintern 2013 lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014. I budgetunderlaget visade Försvarsmakten återigen på att försvarsanslagen under resterande 10-talet ej kommer att vara tillfyllest för att genomföra insatsorganisation 14, beslutad 2009. Försvarsmakten har meddelat att från 2015 räcker inte finanserna för att bedriva förbandsverksamheten om ej tillskott i miljardbelopp görs. (Utöver detta ska läggas ett materielanskaffningsbehov på många tiotals miljarder kr för att ersätta eller renovera den nu mycket ålderstigna materielen)

Att Försvarsmakten börjat gå in i den ekonomiska väggen blev tydligt redan förra sommaren när förbanden ålades stora besparingar på årets resterande övningsverksamhet, varvid flera övningar kom att ställas in eller kraftigt reduceras. Det knapra ekonomiska läget är också något som fortsätter att dominera in i 2014, där ett inslag i SVT Agenda i söndags nu gett upphov till begreppet ”pang-pangförsvaret” om en verksamhet där man inte har råd att öva ordentligt.

Regeringens svar på Försvarsmaktens budgetunderlag kom blixtsnabbt. I regeringsbeslut 5 2013 (RB 5) uppdrogs Försvarsmakten att redovisa hur man år 2019 har sänkt lönekostnaderna med 500 mkr jämfört med dagens prognosticerade lönekostnader. Detta resulterade i Försvarsmakten i ett omfattande arbete som nu pågått sedan sommaren i form av försvarsmaktsorganisation 2018 (FMORG 18)*. För att målet bedömde Försvarsmakten i somras att man skulle behöva reducera myndigheten med upp till 2000 tjänster efter att vissa personalbefattningar gjorts om till tidvis tjänstgörande (dvs reservofficerare och det som oftast kallas deltidssoldater). Överlag minskar andelen heltidstjänstgörande personal kraftigt till förmån för tidvis tjänstgörande. Därutöver ska också kompetenskraven sänkas på majoriteten av befattningarna i syfte att minska lönekostnaderna. När en minskning sker i antalet officerare blir Försvarsmakten också i än högre grad beroende av att duktiga gruppchefer, soldater och sjömän stannar länge i sin befattning, och inte som idag slutar efter några år (torde vara svårt att uppnå samtidigt som lönekostnaderna ska hållas nere). Att FMORG 18 vållar mycket oro ute bland Försvarsmaktens anställda är lätt att förstå.

Under hösten och vintern har förbanden arbetat med att mer i detalj redovisa hur en framtida organisation kommer att se ut utifrån att dessa krav ska uppfyllas och vackert blir det inte. Mycket pekar också på att dessa åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå budgetmålet.

I både svaret på RB 5 hösten 2013 och budgetunderlaget för 2015 från februari 2014, pekar Försvarsmakten på konsekvenserna av RB 5. Man konstaterar i detta liksom i svaret från i höstas att såväl Försvarsmaktens beredskap som den operativa förmågan kommer att nedgå när en betydligt lägre andel av personalen finns direkt gripbar och mängden personal som helhet därtill minskar. Konsekvensen blir därmed en än sämre förmåga att agera vid hastigt uppdykande krissituationer, likt den vi nyligen sett på Krim.

En direkt konsekvens i FMORG 18 är att prioritera insatsorganisationen framför basorganisationen (staber och stödverksamhet). Vid första intryck låter ju detta som ett mycket bra drag. Minskat pappersvändande och mer övningsverksamhet.

Tyvärr blir resultatet snarast det motsatta. Redan FMORG13 gjorde denna prioritering, vilket innebar att krigsförbanden i hög grad själva får utgöra sitt eget stöd. Istället för att ha personal på skjutfälten som ser till att duka med mål och ställa i ordning får förbanden göra detta själva. Istället för att ha instruktörspersonal som stöttar krigsförbanden får de nu hjälpa varandra med instruktörer, på samma sätt som man ska lösa andra tillkomna uppgifter som t ex bevakningstjänsten, varvid tillgänglig personal nedgått mycket kraftigt. Detta har drabbat alla krigsförband, från skyttepluton till flygunderhållskompani (med färre flygtimmar som följd). Att detta inte fungerat så bra resulterar nu i att Försvarsmakten bl a återanställer personal på Älvdalens skjutfält.

RB 5 kommer ändå att medföra att företeelsen med minskad kärnverksamhet till förmån för ökad sido- och stödverksamhet, blir än mer frekvent för krigsförbanden – särskilt för den heltidstjänstgörande personalen. Som bekant uttryckte det:
”FMORG 18 hos polisen skulle innebära att de ridande poliserna får mocka i stallet istället för att bedriva polisarbete”.
En mycket träffande liknelse.

Utöver RB 5 kom finansminister Anders Borg i februari med ytterligare sparkrav på en rad myndigheter, av vilka Försvarsmakten fick den största pålagan i form av att spara 101 mkr.

Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist ställde nyligen en fråga till försvarsminister Karin Enström med anledning av den ytterligare reduceringen med 101 mkr. I svaret vill försvarsministern inte alls kännas vid några ”besparingar”. De 101 mkr beskrivs av försvarsministern som
”åtgärder som syftar till att skapa ett extra omvandlingstryck och driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten. Effektiviseringen uppnås genom en minskad ökning av anslagen”.

Konsekvenserna av RB 5 och finansministerns ”omvandlingstryck” blir därmed
– minskad operativ förmåga hos Försvarsmakten
– sämre beredskap att hantera uppkomna händelser i närområdet

Den senaste månaden har vi bevittnat ett mycket snabbt händelseförlopp i Ukraina där Ryssland över ett dygn kunde agera militärt och ställa omvärlden inför ett fait accompli. Dett har också resulterat i ett paradigmskifte i de internationella relationerna. Vi ser nu hur NATO kraftigt förstärker sin närvaro i Polen och Baltikum, där nu även Danmark sällat sig till den tidigare av USA, Storbritannien och Frankrike utlovade förstärkningen.

Är det verkligen rimligt med nuvarande händelseutveckling att Regeringen ska verka för att sänka den svenska försvarsförmågan så allvarligt som kommer att ske i och med regeringsbeslut 5 och det extra omvandlingstrycket?

Just nu slutför Försvarsmakten sina förberedelser för att beordra och påbörja intagandet av FMORG 18. Det finns ännu tid för den politiska nivån att ändra anvisningarna. Jag vid håller mina tre rekommendationer för att snabbt och billigt öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Därtill kommer också Försvarsberedningens rapport i mitten av maj inför nästa års försvarsbeslut som ytterligare en styrningsmöjlighet.

Försvarsmaktens svar på RB 5
Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015
Försvarsministerns svar till Peter Hultqvist från 27 mars 2014

*Insatsorganisation är den delen av organisationen som Försvarsmakten ska genomföra insatser med, medan denna kompletterat med den stödjande basorganisationen utgör en försvarsmaktsorganisation.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Sagan om NATO-medlemskapet

Vill man börja helgen med ett leende på läpparna rekommenderas ett besök i Ymnighetshornet där Lars Wilderäng bjuder på det svenska NATO-medlemskapet i Sagan om ringen-tappning. Mycket underhållande!

/Faramir

Deltog för övrigt tillsammans med Annika Nordgren-Christensen i seminarium hos Frivärld igår om min Prolog-serie. Vi var rörande överens i de flesta frågor. Seminariet lär dyka upp i videoarkivet så småningom.

Tre omedelbara åtgärder

I SVT:s Rakt På igår utlovade Anders Borg ”substansiella uppskalning” av försvarsbudgeten på grund av den nya säkerhetspolitiska situation som vi vaknat upp i. En annan formulering som användes av Borg var ”inte obetydlig förstärkning”, vilket fick Twitter att konstatera att till och med Borg verkar hålla med om att tidigare påstådda höjningar av försvarsbudgeten var obetydliga.

Man kan också konstatera att det är förhållandevis enkelt för Anders Borg att utlova tillskott till försvarsbudgeten nu då mycket pekar på att det inte är han som kommer att få ta ansvar för detta till hösten. Istället kan det vara ett snyggt sätt att lägga över bevisbördan på Socialdemokraterna som eventuellt då blir tvungna att sänka en uttalad, men aldrig genomförd höjning och därmed ge Moderaterna det sista ordet.

Det lönar sig dock inte att vara konspiratorisk utan man bör koncentrera sig på att hantera det nu uppkomna säkerhetspolitiska läget där Sverige och svenskt försvar befinner sig i kraftig efterhand. Att verkställa en budget för Försvarsmakten med omedelbara miljardhöjningar är inte realistiskt och heller ej särskilt genomtänkt. Det finns många hål att stoppa pengarna, men det måste göras med eftertanke och på rätt sätt för att ge effekt och inte bara problem. Långräckviddigt luftvärn behövs exempelvis, men i vilken organisation ska detta stoppas in, hur ska logistiken skötas, materielunderhåll, vilka förband ska bemanna det och så vidare. Detta är dock endast att skrapa på ytan vad gäller komplexiteten vid anskaffning av nya förmågor.

Det finns dock en rad lösningar som snabbt kommer att ge effekt om och som Regeringen kan besluta om redan vid regeringsmötet nästa torsdag.

1. Ekonomiskt tillskott för övningar
På SvD:s debattsida idag skriver försvarsminister Karin Enström om hur framgångsrik den moderata försvarspolitiken är och uttrycker en ståndpunkt avseende utvecklingen i Försvarsmakten som jag har svårt att hålla med om. Det jag verkligen inte känner igen är läget avseende övningar, där 2014 kommer att bli ett mycket knapert år till följd av den trånga ekonomin. Värre än hösten 2013 som också innebar en rad inställda övningar. Den övning Enström framhåller i artikeln har inneburit en väsentlig bantning av det svenska bidraget jämfört med ursprunglig plan på grund av att Försvarsmakten helt enkelt inte har pengar nog för verksamheten. Ett exempel är att den svenska marina komponenten helt utgick ur övningen och att övrigt deltagande reducerades. Detta är något som även drabbar en rad andra övningar som varit planerade under året.

Åtgärd: Anslaget för internationella insatser (1.2) kommer även i år inte att belastas så hårt som det är budgeterat för, även om nu en begränsad insats i Mali ska genomföras. Normalt återlämnar Försvarsmakten miljardbelopp på detta konto. Här kan regeringen besluta om att överföra pengar till anslaget för övningsverksamhet (1.1). Vidare kan även pengar överföras till anslaget för vidmakthållande av materiel (1.4) i syfte att anskaffa reservdelar och ammunition istället för att Försvarsmakten nu när det börjar blåsa snålt ska förlita sig på den just-in-time-lösningen för sådan försörjning som redan nu i djupaste fredstid gör att flygplan står på backen och att fordon inte rullar.

2. Upphäv Regeringsbeslut 5 2013
När Försvarsmakten inlämnat sitt budgetunderlag förra året för den långsiktiga ekonomin fick man med vändande post regeringsbeslut 5, i vilket Försvarsmakten uppdrogs utreda hur man ska spara 500 miljoner kr per år i lönekostnader från och med år 2019. Detta har resulterat i att Försvarsmakten just nu är fullt sysselsatt med att ta fram försvarsmaktsorganisation 2018, vilket är en variant på insatsorganisation 2014, men med betydligt färre tjänster och en betydligt högre andel tidvis tjänstgörande personal. Det är omfattande personalreduktioner som blir resultat och detta får naturligtvis också negativa konsekvenser för Försvarsmaktens operativa förmåga. Ett resultat som är svårt att se vore önskvärt med tanke på dagens omvärldsutveckling.

Åtgärd: Upphäv RB 5 2013 och låt istället Försvarsmakten lägga sin planeringskraft på förslag 3.

3. Planering för beredskapskrediten
I och med antagandet av budgetpropositionen varje år bemyndigar Riksdagen Regeringen att använda 40 mdr kr ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig eller annan riksfara. Någon planering för hur denna ska användas på bästa sätt lär ej föreligga i och med att detta ju dessutom skulle innebära en utökning av Försvarsmaktens organisation i händelse av ett krisläge. Vid moderatstämman i höstas avslog också stämman en motion som syftade till att ge Försvarsmakten i uppdrag för att planera för något sådant. Det vore en betydligt vettigare användning av Försvarsmaktens planeringsresurser att planera för hur man bäst använder dessa medel när det kniper istället för att planera för en organisation som kommer att resultera i en lägre operativ förmåga. Likaså bör MSB ges i uppdrag för att planera och se över hur man bäst skyddar vårt idag mycket sårbana samhälle och dess försörjning.

Åtgärd: Uppdra åt Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap att planera för hur beredskapskrediten skall användas i händelse av en kris i närområdet, till exempel om Krimkrisen nu skulle sprida sig till Baltikum. Om något sådant skulle inträffa kommer det inte finnas tid att då börja planera.

Dessa tre förslag är alla sådana som Regeringen har möjlighet att fatta beslut om och som kommer att ge en stor effekt i hur väl rustat det svenska försvaret är möta en kris i närområdet.

Vad gäller de större satsningar som behövs för att inta insatsorganisation 2014 och förhoppningsvis utöka den så är det till att börja med en fråga för Försvarsberedningen som har att leverera sin rapport i maj. Att döma av rapporter i media och vad som presterats hittills så är det inte utan att processen börjar framstå som jämförbar med ”Ente Ting” där Enterna efter lång och noggrann diskussion kommer fram till hobbitarna inte är orcher. Allt medan ”omvärldsläget” runt om dem förvärras. Låt hoppas att man likt Ente Ting till slut också kan nå fram till en kraftsamling – om man nu bara kan enas i sin syn på omvärldsläget först.

Media: SvD, SVT, AB
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, 2

Emottagande av stöd

Bergrum i Bjugn, Norge. Ett av sex norska bergrumskomplex för förhandslagring av amerikansk materiel. Foto: US DOD

Ett ämne som jag flera gånger försökt belysa här på bloggen är svårigheterna med att effektivt och snabbt ta emot utländskt militärt stöd. Det är en fundamental del av dagens svenska försvar vilket alla, från politiker till Försvarsmakten, är överens om är helt beroende av ett snabbt utländskt ingripande i händelse av kris eller krig.

Det jag har försökt belysa är att det dock är betydligt svårare och mer tidskrävande att effektivt ta emot stöd än vad det är att lämna stöd. Man tenderar nämligen i diskussioner som solidaritetsdeklarationen att faktorera in att Sverige över tiden lämnar militärt stöd i form av internationella insatser till t ex Afghanistan. Hur svårt kan det alltså vara?

Det man då glömmer är att svenska förband i regel alltid (efter månader av förberedelser på hemmaplan) ansluter till en befintlig insats där det mesta av infrastrukturen redan finns på plats och att det handlar om att trygga stabiliteten i ett konfliktområde (oftast intern konflikt) som redan härjats under lång tid. Detta är en diametral motsats mot vad vi förväntar oss på hemmaplan, där vi talar om mycket snabba förlopp, vilket nu senast illustrerats av Krimkrisen. Föregångaren i form av Georgienkriget fick dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors att helt korrekt uttrycka att ”vi ser idag hur ett krig kan vara över på en vecka” (vän av ordning kan då visserligen fråga sig varför vi ska nöja oss med ett försvar där huvuddelen har beredskap understigande 3 månader och ingen del över 6 månader?).

När Turkiet för ett drygt år sedan begärde stöd av NATO med luftvärn för att skydda sig mot syriska kränkningar, tog det drygt 6 veckor innan det första luftvärnsförbandet hade nått grundläggande operativ status. Som jämförelse kunde USA förra veckan förstärka den baltiska incidentberedskapen mindre än en vecka efter att behov uppstått tack vare en förberedd infrastruktur för detta och att man hade delar av förbandet redan på plats i Siauliai, Litauen.

Den norska lösningen
Just nu pågår den stora norska övningen Cold Response i norra Norge. Övningen som i år omfattar 15 000 personer, hålls numera vartannat år och har bland annat som målsättning att öva NATO-länderna i logistiken att genomföra förstärkningsoperationer. ”Som av en händelse” hålls övningen återigen i just den terräng där Norge sedan decennier planerat att bromsa ett sovjetiskt angrepp, även om scenariot idag mer handlar om internationella fredsframtvingande insatser. Sverige deltar i år igen med såväl flygförband som markförband liksom man gjort varje gång sedan 2009. Förra gången deltog Sverige även med marina förband, men detta fick utgå i år. Sålunda kan man säga att Sverige är rätt väl övat i att förflytta förband till Norge och jacka in i multinationella förband under norsk operativ ledning och att operera i norsk terräng. Motsatsen har dock aldrig skett i Sverige, med undantag för ett norskt gästspel med artilleri i Skåne i somras.

Det intressanta i sammanhanget är dock de omfattande förberedelserna som man genom året vidtagit i Norge, vis av erfarenheterna från andra världskriget och de misslyckade brittiska och franska ansträngningarna att stötta Norge. Redan tidigt under det kalla kriget förbereddes bland annat norska flygbaser för att kunna inrymma flygplan från andra NATO-länder, framförallt USA. I början av 80-talet beslutades om några av de mest omfattande förberedelser, nämligen förhandslagringen av materiel och ammunition för en stridsgrupp ur Marinkåren om drygt 13 000 man och 150 stridsflygplan. I förhandslagringen skulle finnas fordon och annan materiel, samt ammunition och underhåll för 30 dygn. Innan en konflikt i Europa bröt ut skulle USA med en luftbro tillföra personalen och stridsflygplanen som då endast skulle behöva ta fram sin förberedda materiel ur förråden och lasta om den för transport till det område i Norge som skulle förstärkas. Av den anledningen färdigställdes sex stora bergrum i Trondheimstrakten för att inrymma materielen och underhållet.

Fortfarande idag är denna förhandslagring aktiv, även om en ansenlig del av materiel tagits ur förråden för användning i Irak och Afghanistan. Under årets upplaga av Cold Response deltar amerikanska marinkåren och man övar då konceptet med förstärkning av Norge. Personal har flugits in till Trondheimsområdet och materiel tagits ur förråden för insats uppe i trakterna av Bardufoss där övningen nu pågår för fullt.

Sverige då?
Fortfarande fem år efter att riksdagen antog den försvarspolitiska inriktningspropositionen som innefattade den svenska unilaterala inriktningspropositionen har inga egentliga förberedelser vidtagit för att möjliggöra ett snabbt och effetkivt utländskt militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig.

Huvudorsaken är naturligtvis att ingen på politisk nivå kunnat peka ut VEM eller VILKA som ska stå för det militära stödet eller med VAD. Utan att veta detta är det så gott som omöjligt att genomföra en planering för hur ett stöd bäst ska användas.

Tills detta kan genomföras är och förblir det svenska militära försvaret en papperstiger även om nu insatsorganisation 2014 någon gång kan intas. Denna organisation är som bekant från ÖBs uttalande nämligen dimensionerad för att kunna försvara en begränsad del av landet, mot ett begränsat militärt angrepp i en vecka till utländsk hjälp anländer.

Eftersom Sverige än så länge är allianslöst går det inte som i Norge att förhandslagra någon materiel i Sverige. Det är också tveksamt om något land idag skulle vara intresserat av detta med tanke på de investeringar detta skulle kräva i form av extra uppsättningar av materiel. Bergrum för dylik lagring finns det dock gott om runtom i landet även om de i hög takt plomberas. Stöd måste alltså transporteras till Sverige och det är det svåraste och mest tidsödande. Vilket hamnområde har tillräcklig kapacitet och närliggande infrastruktur att ta emot den mängd tonnage som på kort ska ankomma, lastas av, rangeras och vidaretransporteras inom landet? Området måste därtill kunna försvaras mot eventuella angrepp. Här har Johan Wiktorin sedan tidigare föreslagit att man förbereder Halmstad som en logistikbas för tillkommande stöd med tanke på hamn, närliggande flygplats och väg- och järnvägsnät och inte minst att Sveriges enda luftvärnsförband finns i Halmstad.

Utländskt stöd med flyg då? Ja, inte heller detta är gjort i en handvändning, vilket kan illustreras av de långtgående amerikanska förberedelserna i Norge. Även om man snabbt kan flytta själva flygplanen är det en hel del tyngre materiel som bäst fraktas på annat sätt då det annars tar en stor mängd transportflygplan i anspråk. Därefter tillkommer tiden för att få själva förbandet operativt på plats. För den svenska Libyeninsatsen tog detta flera veckor som resultat av man inte hade haft tid att förbereda sig ordenligt för den typ av bas man hamnade på och friktioner i lednings- och sambandskedjan. I Sverige tillkommer de infrastrukturella problemen, vilket jag belyste i somras.

Det är som sagt mycket hög tid att konkreta förberedelser vidtas i Sverige för att ta emot militärt stöd. Jag kan inte låta bli att förvånas över att Sverige gång efter annan, år efter år, ska öva förstärkning av Norge, men att motsvarande aldrig kan genomföras i Sverige. Det här är ett problem den politiska nivån, framförallt försvarsberedningen, måste adressera.

Gästinlägg: Ansvar

Vem är ansvarig för svenska medborgares säkerhet vid externa hot? Om något händer som innebär att den militära säkerheten äventyras, vem ska då ställas till svars? Om konflikten mellan Ryssland och Ukraina sprider sig så att ryska grupperingar lite varstans kräver självstyre så vet vi nu med all önskvärd tydlighet hur Putin kommer att agera, och vi är inte redo att svara. Detta skulle ju vara minst 10 år bort.

De med insikt i försvarspolitik vet att en viktig del av anledningen till den svenska oförmågan att – trots en god ekonomi – Sverige inte kan försvara sig mer än en vecka är den djupa förtroendeklyfta som sedan en tid finns mellan politiker och försvarsmaktsledning. Man kan dividera orsakerna till detta, och vem som har rätt, men det spelar mindre roll. Det finns ett ansvar som är större än detta sandlådekäbbel och någon måste ta detta ansvar.

Man kan alltid hävda att ansvaret ligger hos politikerna, som trots allt bestämmer. Politiker kan byta ut militärer, men inte tvärt om. Men politiker har sin verklighet och försvarsmakten har sin. Försvarsministern har ansvaret att lösa konflikten i egenskap av chef för försvarsdepartementet men av någon anledning sker inte detta. När två parter tvistar om verkligheten så behövs yttre hjälp att lösa konflikten. Tvisten handlar till största del om synen på det allmänna säkerhetsläget i vår omvärld och hur pass byxad Försvarsmakten är att möta den. Den första av dessa borde nu vara avgjord.

Konflikten kan enbart lösas med kunskap och respekt för sanningen. Här tycker jag att media har en viktig uppgift, en som de kanske inte riktigt levt upp till än. Kostnaden för de inblandade att säga halvsanningar som passar den egna agendan är alldeles för låg. Få journalister verkar tillåtas att utreda om det som sägs är korrekt, eller ens rimligt. Jag ser få giftiga frågor till debattörer. Som sakkunnig förvånas jag över vad som tillåts sägas och framförallt vad som inte bemöts.

Bloggare som Wiseman är en mycket viktig källa till information. Men den är trots allt mest tillgänglig för de som söker den. Opinion drivs vare sig man vill det eller inte i de stora tidningarna som når ut till väljare som inte aktivt söker informationen. De som läser om försvarsdebatten i förbifarten till en annan nyhet är fortfarande betydligt fler än de som läser försvarsinriktade bloggar. Och när det kommer till val har vi alla en röst.

Så kanske är medias ansvar när det gäller vår militära säkerhet den yttersta? I alla fall som en garant för att samtalet sker med okluven tunga. Media kan ställas till svars för vad de skriver, men kritiseras sällan för vad de inte skriver, även om det är minst lika viktigt.

Alltför länge har det varit enkelt att komma undan med kulisser i svensk försvarspolitik, något som tjänar få och riskerar många. Jag hoppas att nu är vändpunkten för detta.

Mikael “Duke” Grev
F.d. Gripenpilot i Försvarsmakten