Regeringen – Sida 5 – Försvarsbloggare

Ny säkerhetsmiljö bör leda till större omtag

Ännu en händelserik dag under Krimkrisen går mot sitt slut. Man kan konstatera att det fortsatt är eftertankens kranka blekhet som råder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tweetade i söndags att imorgon vaknar Europa upp till en ny säkerhetsmiljö.

Detta kan vi alla skriva under på. Jag uttryckte redan i lördags morse när det blev känt att ryska soldater börjat säkra områden på Krim utanför sina baser att det här bör betyda att försvarsberedningens rapport om en månad skjuts upp. Idag kom så också beskedet att så blir fallet. Nytt datum för rapporten är 15 maj.

Enligt min mening är det dock inte nog att senarelägga rapporten. Det är precis som Widegren skriver en ny säkerhetsmiljö och det är vi inte ensamma om att tycka. Folkpartiledaren Jan Björklund vill se ett doktrinskifte i svensk säkerhetspolitik. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu vikit från sin tidigare linje med stängd plånbok och talar även han om ökade satsningar på försvaret.

Reinfeldt har sedan söndagens olyckliga uttalande intagit en mer modererad hållning, närmare sin utrikesministers. Det är dock att beteckna som inget annat än förödande att TV4 fått tag i anteckningar från måndagens EU-möte i Bryssel där Carl Bildt uttrycker att ”det är viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, vilket är precis vad statsministern kan sägas ha gjort med sitt uttalande i söndags. Vidare uttrycker Bildt att han ser Krimkrisen som den värsta situationen vi sett i Europa sedan Pragvåren 1968, vilket därmed också talar för att det är en fullständigt ny säkerhetsmiljö och verklighet vi klivit in i lördagen den 1 mars. Intrycket förstärks onekligen av att 12 h efter att president Putin enligt ryska uppgifter återkallat förbanden i den stora ryska beredskapsövningen till sina baser, så genomförs en testskjutning med en interkontinental ballistik kärnvapenrobot (dock utan skarp laddning).

I Dagens Industri har socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist idag en debattartikel där han konstaterar att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från förra året måste göras om. Det är en åsikt som jag också framförde i min debattartikel i SvD.

Jag tror som sagt att få inte håller med om att det nu är en helt ny säkerhetsmiljö i Europa. Vi har sannolikt just upplevt en vändpunkt i historien. Jag ifrågasätter då starkt om inte hela försvarsberedningens arbete bör tas om. Varför? Är det nu så att vi har en helt ny säkerhetsmiljö, som ingen politiker förutsett och därför inte fattat något beslut för att kunna hantera, så kan omöjligen Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen då inriktningspropositionen 2009 antogs, vara fortsatt giltig. Den organisationen togs helt enkelt fram för ett helt annat läge.

Därmed faller även regeringens anvisningar till Försvarsberedningen där huvudramen utgörs av följande sats:

”Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009.”

Slutsatsen måste därmed bli att Försvarsberedningens arbete måste tas om och nya anvisningar måste ges ut. Inte ens om IO14 nu kan intas till fullo kommer den organisationen att vara tillräcklig för att möta detta nya läge. Jag påminner åter om konstaterandet i försvarsbeslutet 2004. Dessa förutsättningar har ej förändrats.

Avseende de samtalsanteckningar som TV4 fått tag på kan det inte annat än konstateras som förödande inte bara för regeringen och Sverige utan även för EU. Här har nu Ryssland och andra aktörer fått ta del av förstahandsuppgifter inifrån ett möte som ska bestämma hur EU ska agera diplomatiskt i den pågående Krimkrisen. Uppgifter som därmed torde vara klassade som minst hemliga, om inte kvalificerat hemliga.

Eftertanken kranka blekhet sprider sig

För dem som inte sett det så har jag idag en debattartikel i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Har under dagen till stora delar varit avskuren från nyhetsflödet, men det är inte utan att man börjar skönja en viss eftertankens kranka blekhet sprida sig bland svenska politiker och framförallt regeringen.

Jag vill påminna om en aspekt som hittills kommit i skymundan i svensk nyhetsrapportering och det är den ryska beredskapsövning om 150 000 man som president Putin beordrade i onsdags. Få verkar ha förstått att det är ur denna övning Ryssland hämtar kraften att genomföra det som i helgen inleddes på Krim. Genom att redan ha stora delar av sina militära styrkor i västra delarna av Ryssland uppe i varv och spridda till krigsbaser och till sjöss blir det svårt för eventuella internationella aktörer att ingripa i Ukraina. Man är redan så pass mycket i efterläge att det inte är lönt – om man skulle tycka att det var värt att gå i krig med Ryssland för Krim.

Vad som heller inte framkommit är de koordinerade sjöoperationerna som samtidigt genomförs i Barents Hav och i Östersjöområdet. Dessa är också delar i den styrkegenerering som ska verka som en skyddsskärm för rörelsen i Ukraina (läs gärna mer hos Jägarchefen som har ett fylligt inlägg om just de ryska militära rörelserna inkl beredskapsövningen). Att några av våra grannländer ser mycket allvarligt på detta är tydligt då såväl Estland som Polen nu höjt beredskapen och grupperat förband längs gränsen till Ryssland (i Polen även gränsen mot Ukraina).

Lika beklämmande som att man i svenska media missar innebörden av den ryska beredskapshöjningen och att detta görs även Sveriges absoluta närområde, är den fullkomliga oförståelsen för ryska styrkedemonstrationer i vårt närområde. Sommaren 2012 flög ryska bombflygplan över Östersjön och nära de angränsande staterna med skarpa kryssningsrobotar enligt det ryska pressmeddelande som då utgavs. Detta omnämndes inte ens i svenska media. Efter långfredagen 2013 blev även svensk allmänhet varse om de anfallsövningar som ryskt bombflyg genomförde i Östersjön strax utanför svensk territorialgräns. Under sommaren och hösten fick sedan media del av uppgifter om liknande händelser, bland annat en övning med bombflyg där man gjorde anflygningar mot södra Sverige.

Konstigt nog har man i Sverige inga problem med att tolka innebörden av att USA flyger med tungt bombflyg utanför Nordkorea, när Kim Jong-Un har skramlat med kärnvapen eller liknande. När Ryssland genomför motsvarande flygningar i Sveriges närhet, verkar ingen riktigt vilja ta till sig att det är motsvarande som sker utan försöker bortförklara det med att det nog mest rör våra grannländer som är med i NATO. Här faller argumentationen på två starka punkter. Den första är att de grannländer som man i så fall skulle vilja utöva påtryckningar på är så geografiskt placerade att man inte behöver flyga ut över Östersjön för att göra detta. Den andra, som är betydligt mer bekymrande, är att vi i Sverige i vår säkerhetspolitiska deklaration är mycket tydliga med att en konflikt i vårt närområde involverande en grannstat, även kommer att beröra oss så till den grad att vi själva också ska lämna militärt stöd. Det spelar alltså minimal roll OM det nu skulle vara så att man egentligen övar mot ett av våra grannländer fastän man anflyger mot svenskt territorium.

Vidare bör man betänka att Ukraina har exakt samma status i NATO som Sverige åtnjuter. Man är en ”värderad partner” och inget mer. Det torde nu vara tydligt för var och en vad en sådan status och inte medlemskap innebär när det brinner i världen. Likväl är det ingen som vågar tala om den vita elefanten som står i rummet. (Läs gärna också PM Nilssons fullkomligt briljanta ledare i DI om att allt Ukraina investerat i säkerhetspolitisk good-will det senaste decenniet idag visat sig värdelöst. Som sagt, mycket tänkvärt för svensk säkerhetspolitik)

Hösten 2004 fattades ett försvarsbeslut där svensk nationell försvarsförmåga närmast totalt havererade. Georgienkriget gav en liten uppvaknandekänsla som fick regeringen att 2009 lägga en inriktningsproposition där samma försvarsorganisation som beslutats 2004 och helt dimensionerats efter fredstida förbandsproduktion i syfte att kunna genomföra internationella insatser, nu även skulle kunna lösa uppgifter i nationellt försvar. Några större pengatillskott gjordes dock inte och fortfarande idag 2014 är försvarsbudgeten lägre (justerat för inflation enligt SCB uppgifter) än när Alliansen lades sin första budget hösten 2006 (betänk också att Försvarsmaktens overheadkostnader som löner, hyror, drivmedel alla ökat, liksom inte minst den del av försvarsbudgeten som är låst till internationella insatser och som aldrig utnyttjas mer än till en bråkdel).

I det av riksdagens antagna försvarsbeslutet 2004 skrev regeringen så här i propositionen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga.” (min fetstil)

Där står Sverige och den svenska Försvarsmakten fortfarande idag. Hittills har inte riksdagen fattat ett enda försvarsbeslut efter 2004, annat än inriktningsbeslutet 2009 som endast ominriktade en organisation endast avsedd för internationella insatser att kunna möta vissa nationella hot – ett begränsat väpnat anfall på en enda plats i Sverige. Nästa möjlighet till ett försvarsbeslut för att återta förmåga som förlorades 2004 är våren 2015 utifrån de rekommendationer försvarsberedningen ska inkomma med i slutet av mars i år.

Bondetåget 2014

Bondetåget 1914

Den sjätte mannen uppmärksammar att det är 100 år sedan Bondetåget då 32 000 personer tågade till kungliga slottet i Stockholm i syfte att manifestera för ett starkare försvar. Den då sittande regeringen ansågs ha agerat för senfärdigt i försvarsfrågorna och skjutit avhandlingen av försvarsfrågor på framtiden, vilket oroade de tågande då de ansåg att oroliga tider stod för dörren. Tyvärr fick de också rätt då första världskriget kom att bryta ut ett halvår senare.

Med anledning av 100-årsminnet av Bondetåget och den allvarliga situationen för det svenska försvaret uppmanar därför den sjätte mannen till ett nytt bondetåg, denna gång i digital form. Läs själv hos sjätte mannen och avgör om det är något ni vill ta ställning för. ÖB har gång efter annan påpekat att det svenska försvaret inte kommer att få ekonomin att räcka till från och med 2015, men redan i år är detta ytterst tydligt. Tillförs inte mer pengar till försvarsbudgeten snarast kommer Försvarsmakten att krympa ytterligare till följd av förbandsnedläggningar och så därmed även försvarsförmågan.

En politiskt styrd organisation….

Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande. Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen. En politiskt styrd organisation […]

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna ”dödat dussintals” motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

”Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken – men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats.”

Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan ”tolkats” i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?

Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – ”Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker”
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – ”Det nyfikna försvarsutskottet”

Gästinlägg: Materielförsörjningen – En teknikers bektraktelse

Försvarsmakten materielanskaffning fortsätter att vara omdiskuterad, inte minst politiskt då socialdemokraterna vill se att vissa större materielsystem direktupphandlas av svensk försvarsindustri. Budgeten för materielanskaffning har sjunkit det senaste decenniet och än kraftigare har budgeten för forskning och utveckling sjunkit. Liksom andra områden inom försvarspolitiken tål även materielanskaffningen att diskuteras djupare och fler perspektiv att belysas.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Materielförsörjningen (en teknikers betraktelse)

De väsentliga uppdragen till FMV för materielobjekt kopplat mot operativ materiel/-förmågor har traditionellt bestått i:

1. FoT

2. Materielsystemledning (MS-led)

3. Systemutveckling

4. Driftstöd

5. Nya behov, utveckling anskaffning

Jag vill inte ge intryck att detta är en fullständig vy av hur det fungerar utan det får utgöra min betraktelse av hur jag upplevt att det fungerar. Andra delar av FMV och andra personer kan ha upplevt en annan bild än den nedan.

Försvarsbeslut 1996 (FB 96) pratade om anpassningsförsvar. Man skulle inte omsätta materiel i betydande mängd man skulle istället utveckla teknologier fram emot demonstratorer och om omvärldsförändringen så krävde hade man en god teknologisk grund till att framställa krigsmateriel på kortare tid. Samtidigt skulle önskade man på detta sätt vidmakthålla industriell kompetens. Detta synsätt gällde under FB-perioden men kom att överges relativt snart. Det fanns i mina ögon en relativ tjuskraft i detta arbetssätt då det genererade teknisk kompetens samt ledde till ett ökat utbyte mellan FMV och FOI samt slutligen även industrin. Det förekom även ett större bilateralt utbyte med bla Storbritannien och USA som gav mycket tankar och idéer kring framtiden som i alla fall utvecklade mig. FMV hade god kunskap och följde/drev teknikutvecklingen inom olika väsentliga militärteknologiska områden och detta till en ganska blygsam kostnad i relation till det totala materielanslaget. Utöver detta så fans det större utrymme till prov och försök som genererade väsentligt bättre miljökännedom än vad dagens förutsättningar medger. Idag har FMV spillror av budgeten kvar avseende FoT finansiering.

Vidare hade man inom respektive ”materielsystem” en budget som möjliggjorde en mer systemspecifik vidareutveckling. Denna genererade förutom förbättringsförlag och åtgärder även att myndigheten hade god teknisk kompetens på operativ materiel. Inte sällan användes personal vid FMV som lärare vid teknisk utbildning i Försvarsmakten. Detta arbete och utbyte samt att FMV ofta lånade in personal från Försvarsmakten genererade väsentlig miljökunskap kring användandet och behoven. Denna ekonomi kom att tas bort kring sekelskiftet.

Därutöver har man har man haft driftstöd och materielsystemledningsuppdrag (MS-led). MS-led är det uppdrag som genererar planeringsunderlag till försvarsmaktens materielplanering. Det inbegriper bl.a omvärldsuppfattning om teknikutveckling. Driftstöd har inbegripit att vidmakthålla underhållsavtal med industrier samt förvaltning av konfiguration och teknisk livslängd, ”end of life” (EOL), och liknande. Dessa uppdrag har idag slagits ihop och benämns ”Systemstöd”. Systemstödet har idag även fått uppdraget att genomföra all ”produktionsberedning” dvs att alla upphandlingar finansieras till dess att industrin inkommit med bindande offerter på kommande beställningar så att FMV kan ge Försvarsmakten offerter på materiella behov i materielplanen, som då bygger på bindande offerter från industrin. Detta för att kunna ge Försvarsmakten ”bättre” planeringsförutsättningar avseende leveranstider och ekonomi. Det har ju varit en del av den kritik statsmakterna har ställt till FMV och Försvarsmakten. Denna sista del är den väsentligaste omkostnaden på Systemstödet idag. Kvar till systemvidmakthållande finns då inte så mycket medel.

Inom ramen för Systemstödet har då årligen FMV levererat en Systemlivscykelplan SLCP som redogjort för statusen av materielen, baserat på årsberättelserna från Försvarsmaktens tekniska kontor som genomfört driftuppföljning. FMV meddelar då eventuella brister och förslag på hur dessa skall åtgärdas. Från att en brist redovisas till att en åtgärd kan vara genomförd blir det då en administrativ tid på minst 2,5 år. Till detta skall läggas en produktionstid samt en verifieringsperiod samt ett införande. Allt klart efter c:a 5 år totalt. Jag kan förstå att detta måste upplevas mycket frustrerande på förbanden. ”But my hands are tied”.

Vidare äger inte FMV rätt att komma med förslag på förmågehöjande ändringar eller nya förmågor avseende anskaffningar eller utveckling. Dessa frågor äger försvarsmakten och FMV skall endast sitta nöjd och vänta på uppdrag. Det innebär att om FMV har god marknadskunskap och en hyfsat teknisk omvärldsuppfattning så påverkar detta inte de materiella förslag FMV lämnar till Försvarsmakten. Det blir inga förslag på vad det nu vara månde för nya teknologier som kan förändra Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten har brister i finansiering till att underhålla befintliga system så någon verksamhet som syftar mot framtiden finns det idag knappt några spår av. När det gått tillräckligt långt ii diskrepansen mellan är- och börläge så skall omsättning till betydande belopp ske genast och något tålamod att det kan ta tid finns inte. Detta riskerar enligt mig leda till en för stor riskaptit och att oprövade teknologier tvingas fram och leveransförseningar kan uppkomma. Alternativ att man inte tar steg framåt i tillräcklig omfattning och att Försvarsmakten på sikt kommer att cementera gamla stridssätt och doktriner.

Mina förslag är följande:

1. FMV utgör Försvarsmaktens enda leverantör av FoU med koppling till materielplaneringen och teknisk omvärldsuppfattning. FMV leder därmed FOI forskning som styrs genom uppgifterna från Försvarsmakten. På detta sätt äger Försvarsmakten även fortsättningsvis forskningens inriktning men ett sammantaget ansvar för att FoU nyttiggörs kan utkrävas av FMV. Det ger även att FMV får en medverkan i FoU som deltagare i dess planering och genomförande samt möjligheter att låta FOI medverka även i den kommande industriella utvecklingen samt inom ramen för förmågetillväxt i operativ materiel.

2. FoU anslaget utökas till en nivå som ger adekvat innehåll inom viktigare funktions-/förmågeområden. Inom civil industri ligger FoU normalt kring 5-10% av omsättningen inom Försvaret är idag FoU-anslaget i höstbudgeten 623 miljoner kr av en total försvarsbudget på 43,2 miljarder kr. Med andra ord 1,44 % av det totala anslaget.

3. Större omsättningar alternativt modifieringar föregås av riskminimeringsfaser där man kan arbeta ända fram mot prototyp innan väsentliga beslut om införande och produktion tas. Beroende på hur mycket risk man anser det föreligga inom respektive område.

Kontentan av mitt förslag är att jag anser att man behöver flytta fokus och satsa mycket mer i tidiga faser innan väsentliga kostnader uppkommit så att beslut och kontrakt kan få större chans att lyckas. Detta gäller även om man skall konkurrensupphandla materiel då man kan ha kontrakt där man utprovar och låter dessa prov och försök vara en del av utvärderingen. I slutändan bör detta leda till att FMV som kund på marknaden har en bättre kompetens att värdera leverantörer och tekniska lösningar och därmed undvika eventuella fallgropar på ett bättre sätt. Förutsättningarna till detta torde i alla fall förbättrats.

Jag ser intresserat fram emot den eventuella debatt som detta inlägg kan skapa och den negativa respons jag misstänker detta kan få. Den tar ju kanske inte så stor hänsyn till nuvarande materielförsörjningsstrategi som den borde.

Handläggaren

”Skönmålning upphör” kommenderat i Norge

I Norge har landets nya försvarsminister Ine Eriksen Søreide kommenderat ”skönmålning upphör” i den norska försvarspolitiken och Forsvarets situation. I sitt nyårstal vid Oslo Mililitære Samfund chockade Eriksen Søreide med att beskriva en helt annan bild av det norska försvarets operativa förmåga än vad som varit aktuellt under den förra regeringen.

”Ved inngangen til et nytt år er det derfor godt å kunne slå fast: vi har et forsvar som holder en svært høy kvalitet.

Så langt er bildet gjenkjennelig. Dette er en historie som er blitt fortalt flere ganger før, også fra denne talerstolen. De siste årene har denne beskrivelsen blitt krydret med uttrykk som «at omstillingen er fullført», «fullfinansiert forsvar» og at vi er i «full balanse».

Fra tid til annen har jeg tenkt at slike fyndord ikke utgjør hele virkeligheten – at de virker tilslørende. Alt for ofte har vi blitt presentert for det jeg vil kalle en «redigert virkelighet».

…

Jeg er ikke her for å skjønnmale. Jeg vil snakke om de utfordringene Forsvaret har i dag og framover. Jeg vil ha utfordringene opp på bordet. Bare slik kan vi løse dem.”

För den som inte hängt med i norska försvarspolitik kan meddelas att den liksom den svenska genomgått en kraftig omsvängning mot internationella insatser. En kalldusch utgjordes bland annat av det norska deltagandet i Operation Allied Force där det visade sig att landets flygvapen inte hade den erforderliga förmågan att delta i flygoperationerna över Jugoslavien utan istället fick en mer tillbakadragen roll. Nu har hela den norska försvarsmakten omorganiserats på ett sätt liknande den svenska mot mindre insatsförband framförallt inriktade mot internationella insatser. Dock har under de senaste åren återtagning skett mot nationellt försvar och en tyngdpunktsförflyttning norrut i det militära försvaret. Även om ett antal NATO-övningar genomförts i Nordnorge visar det sig dock nu att det funnits allvarliga brister i den norska militära förmågan, därav försvarsministern ord.

I torsdagens Aftenposten bekräftade Norges nye ÖB den bild Eriksen Søreide förmedlade och konstaterar att emedan förmågan till internationella insatser har varit god, så finns det stora brister det nationella norska försvaret. Allvarligast är att grundorganisationen har en för låg bemanningsgrad i fredstid för att kunna hålla hög beredskap.

Det är en situation vi känner igen från Riksrevisionens rapporter i Sverige om bland annat bemanningen av Flygvapnet och Marinen samt Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser. Kännetecknande är t ex Marinens problem med att bemanna sina fartyg, då samma personal som ska bemanna fartygen i den nya slimmade organisationen av kostnadsskäl också ska bemanna skolor och staber med resultatet att fartygen ligger för kaj. Tyvärr uppvisar Norge samma problem med sina fregatter.

Det vore tillnyktrande om man i Sverige kunde ta lärdom av den norska utvecklingen inom försvarspolitiken, allra helst omedelbart då vi inom kort står för en mycket viktig milstolpe i svensk försvars- och säkerhetspolitik. I slutet av mars ska nämligen Försvarsberedningen presentera den rapport som ska ligga till grund för kommande försvarsbesluts avseende Försvarsmaktens organisation.

Att det föreligger en mycket stor diskrepans avseende läget i det svenska försvaret var alltför tydligt under Folk och Försvars nyss genomförda rikskonferens i Sälen. Värst är att denna diskrepans inte bara råder mellan partierna utan att Regeringen, försvarsmaktsledningen, Försvarsmaktens personal och inte minst Riksrevisionen har vitt skilda uppfattningar om läget. Det bådar inte gott för ett nytt försvarsbeslut eftersom det då blir näst intill omöjligt att avhjälpa de brister som finns.

På detta problem finns bara en enda lösning och det är att man sväljer stoltheten och istället tar lärdom av det ryska exemplet och genomför flera och regelbundna beredskapskontroller. Utan den omfattande beredskapskontroll som genomfördes hösten 2009, ”av en händelse” samtidigt som den ryska övningen Zapad 2009, skulle läget i Försvarsmakten ha varit än värre. Tyvärr verkar en av lärdomarna från beredskapskontrollen ha varit att detta var så effektivt att vi inte har råd att göra om det.

En tragisk tradition i Försvarsmakten över de senaste 20 åren har varit att använda just övningsverksamhet som budgetregulator. Detta har varit tydligt tidigare, inte minst hösten 2013, men kommer att bli än tydligare i år eftersom Försvarsmaktens ekonomi är mycket ansträngd. Vi har en regering som berömmer sig om att ta kontroll över utgifter, vilket bland annat lett till omfattande detaljstyrning i Försvarsmaktens materielanskaffning. Tyvärr inte sällan med förmågeglapp och reduktioner som följd. Att från och med 2008 bryta ut ett särskilt anslag för internationella insatser från verksamhetsanslaget är också ett exempel på detaljstyrningen.

Regeringen har under åren blivit allt tydligare i vad man förväntar sig i övningsverksamhet av Försvarsmakten och detta accentueras ytterligare i regleringsbrevet för 2014. Detta är välkommet.

Mitt förslag för att tillse att Försvarsmakten övar mer kvalitativt är därför enkelt.

Bryt ut ytterligare ett särskilt anslag i försvarsbudgeten, nämligen ett anslag för kvalificerade övningar.

Kvalificerade övningar utgörs av de respektive stridskrafternas övning: Flygvapenövningen, dess marina motsvarigheter Swenex och Joint Challenge. Inte minst bör anslaget användas till just en till två försvarsmaktsgemensamma beredskapskontroller årligen och en större försvarsmaktsgemensam övning, vilket är något Försvarsmakten länge saknat. Det är nu nämligen över 20 år sedan Försvarsmakten genomförde en större försvarsmaktsgemensam övning.

Genom avdela ett särskilt anslag minskar möjligheten att övningar såsom dessa används som budgetregulator, vilket alltid är fallet idag. Det är inte en samtränad pluton eller JAS-rote som gör Försvarsmakten effektiv. Det är förmågan att leda och logistiskt försörja samtränade bataljoner, brigader, flyg- och marinstridskrafter och att använda dessa i gemensamma operationer.

Att öva i sitt förband och i den roll man anställts för vad som ger också den stolthet och känsla av mening hos personalen som Försvarsmakten så illa behöver för att just kunna behålla personalen.

Mer om det aktuella läget i Norge: Forsvars- och sikkerhetsbloggen. Det tål att läsas och att samtidigt reflektera över såväl läget i svensk försvarspolitik som det säkerhetspolitiska läget i Sverige och Östersjön.

Mer läsning på söndagen: Kvällspostens Amanda Wollstad om problemen i försvarspolitiken, Bo Pellnäs i UNT om utsikterna för ett nordiskt försvarssamarbete

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

"Försvaret har blivit svagare"

Försvaret har blivit svagare konstaterar SvD i en artikel nu på morgonen. Flygtimmar, körmil och sjödygn har sjunkit markant för alla Försvarsmaktens viktigare materielsystem, vilket rimmar illa med retoriken om att vi idag har ett starkare försvar än för 15 år sedan, menar SvD. Ej heller detta kommer som någon överraskning. För den som läst Försvarsmaktens årsredovisningar har det varit uppenbart.

Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser.

Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Ett oövat försvar är inte trovärdigt. SvD:s bilder talar för sig själva.

Helt om i fokus för svenskt försvar?

Det märks onekligen att det snart är Folk och Försvars årliga rikskonferens Sälen med tanke på all försvarspolitisk bevakning i media.

SVT Aktuellt (ca 20 min in) rapporterade igår att Moderaterna nu svänger i försvarsfrågan till ett mer nationellt fokus. Bakgrunden för inslaget var försvaret av Gotland och hur ön idag är helt utan militärt försvar utan det stridsvagnskompani som finns placerat i ett garage där utan möjligheter att användas då man enligt SVT saknar såväl personal, drivmedel, reservdelar och ammunition. Aktuellt pekade också på hur fokus nu skiftat från internationella insatser när Alliansregeringen först tillträdde till nationella insatser idag och accentuerade detta med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som uttalade att ”försvaret av Sverige börjar i Sverige”. Försvarsminister Karin Enström blev sedan intervjuad och såg inte några problem med att få fram förband och materiel till Gotland. Tyvärr följde inte intervjuare upp försvarsministerns påståenden om hur regeringen höjer budgeten till försvaret. Sedan Alliansregeringens första budget hösten 2006 till hösten 2013 har budgeten för utgiftsområde 6 sjunkit med 3 % kompenserat för inflationen (enligt SCB).

Talet om att försvaret av Sverige börjar i Sverige är sannerligen en omvändning från det tidigare läget och få om ens regeringen själv förstår nog hur stor denna omsvängning är. Detta är en av de aspekter jag tog upp i Prolog – Del 4 som jag förra veckan skrev för tankesmedjan Frivärld. Det svenska försvaret lever alltjämt kvar i de inriktningar och ramar som försvarsbeslutet 2004 satte. Det enda som hände i inriktningspropositionen 2009 var att Försvarsmakten uppdrogs att trolla med knäna, när nu Sverige också skulle försvaras med en organisation dimensionerad enbart för internationella insatser.

Det är nämligen så att såväl personalförsörjningssystemet, organisationen (såväl fred som insats) och logistiken är fortsatt dimensionerade efter internationella insatser.

Beslutet om ett nytt personalförsörjningssystem med anställda soldater löste i första hand ut möjligheten att kunna sända iväg befintliga förband i internationella insatser, något som inte var möjligt med värnpliktiga enligt svensk lagstiftning. Däremot existerade det aldrig några problem med att få frivilliga till just Utlandsstyrkan.

Fredsorganisationen är utspridd över landet utifrån de förutsättningar som gällde vid försvarsbeslutet 2004, det vill säga att operativ verkan inom nationellt försvar inte var ett urvalskriterium. Det är av den anledningen Gotland idag står tomt på fast och kvalificerad militär närvaro. Det är av den anledningen landets enda artilleriförband finns i norra Norrland och det är därför landets enda luftvärnsförband är placerad så långt som möjligt från sitt primära insatsområde och på en plats där det är mycket svårt att samöva med de flygförband som finns kvar. Dessa är ju som bekant också placerade så långt från huvudstaden som det bara går. Den huvudstad som ÖB i intervju med SvD idag pekar ut som militärstrategisk tyngdpunkt för det svenska försvaret.

Här påverkas också logistiken. Det blir en grandios uppgift att flytta runt alla de förband med olika förmågor som är utspridda landet över till en effektiv slagordning. Den logistiska apparat som förr fanns för detta avvecklades slutligen i och med försvarsbeslutet 2004 eftersom nationellt försvar ej längre var intressant. Likaså valde man ett sårbart centraliserat logistikkoncept där stor del av underhåll och materiel förrådsställs centralt för att sedan skickas ut till förbanden, istället för det framskjutna och spridda logisitkkoncept som var gällande under kalla kriget. För internationella insatser är centralisering optimalt eftersom man då lättast möjligt kan transportera materielen till utskeppningshamn/flygplats. Ur ett nationellt försvarsperspektiv kan det vara förödande då motståndaren med minsta möjliga insats kan åstadkomma största möjliga påverkan.

Insatsorganisationen lever kvar i samma dimensionering som den gjorde i FB 04, med undantaget att materielen bara blir äldre och att av de primära materielsystem har regeringen endast valt att renovera ca hälften inför framtiden. Det är en organisation som är dimensionerad (när den slutligt är intagen bortom 2019) att hålla upp till 2000 personer i internationella insatser kontinuerligt. Det är också utifrån denna målsättning regeringens uppdrag till Försvarsmakten att reducera lönekostnaderna med 500 mkr år 2019 genom en större andel deltidspersonal ska ses. Större andel deltidspersonal är inget problem vid internationella insatser, men inverkar menligt för en hög beredskap i nationellt försvar.

Det är därmed sannerligen en intressant kursändring som såväl Moderaterna som Socialdemokraterna gjort. Frågan är dock om man kommer att finansiera och effektuera den eller om det blir som med inriktningspropositionen 2009, stora ord men inte mycket mer än så. Till våren lämnar Försvarsberedningen sin andra rapport som ska ligga till grund för det kommande försvarsbeslutets del om hur det militära försvaret ska utformas och organiseras. Jag håller det för mycket sannolikt att försvarsbudgeten kommer att förstärkas ytterligare, men beroende på storleken på förstärkningen får vi se hur långt det räcker och om det klarar sig utan att ätas upp av andra utgifter. Bara en realistisk finansiering av den beställda insatsorganisation 14 lär behöva årliga tillskott om 5 mdr kr för verksamhet och materielanskaffning, samtidigt som tiotals miljarder kr i infrastruktur som nu åter skulle behövas avvecklades i och med försvarsbeslutet 2004.

Jag rekommenderar vidare läsning om utvecklingen i försvarsbeslut inte bara i min egen Prolog – del 4, utan helst också Annika Nordgren Christensens inlägg om hur partierna nu trängs i mitten i försvarsfrågan i en försvarspolitik enligt minsta motståndets lag och även Marcus Brixskiölds granskning av svenska försvarsbeslut genom tiderna och deras följder. Många intressanta slutsatser och mycket klokskap ligger bakom de två sistnämnda inläggen.

Uppdatering 22.00: Ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (s), går på SvD Brännpunkt till hårt angrepp mot regeringens försvarspolitik. Följande formulering är verkligen att bjuda in till match i Sälen:

Det är dags för regeringen att ta av sig skygglapparna och inse att det finns ett jobb att göra som kräver mer än snygga och allmängiltiga formuleringar i en rapport från försvarsberedningen!

DN, SvD, 2, 3, 4, 5, AB, 2, ÖA

Afghanistanveteraner om tolkarna och deras rätt till asyl

Fyra svenska afghanistanveteraner, däribland David Bergman (stundom gästskribent på WW), skriver i tisdagens SvD på Brännpunkt om de afghanska tolkarnas rätt till asyl och adresserar migrationsminister Tobias Billström i debattartikeln.

”Den största anledningen till oro är att Billström efter ett och ett halvt år ännu inte verkar ha insett vilken roll tolkarna egentligen fyller i ett militärt förband.”

Veteranerna menar på att lösa problemet genom att få med tolkarna i FN:s kvotflyktingprogram är att jämföra med att banka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål och att detta på inga sätt lämnar några garantier om lösning nästa gång ett liknande problem uppstår. Det vill säga vid nästa svenska internationella insats.

Billström har flera gånger hävdat ståndpunkten att det skulle vara helt orimligt om en person anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling. Som Johan Wiktorin redan påpekade på Försvar och Säkerhet i våras är så redan fallet inom många statliga anställningar. En polis under tjänsteutövning åtnjuter extra skydd då en våldsverkare kan åtalas för våld mot tjänsteman. Migrationsministern själv utnjuter ett livvaktsskydd vanlig svenskar inte kan påräkna, just för att han åtagit sig ett utsatt jobb åt den svenska staten.

Det är skönt att se att frågan lever vidare, för problemet kommer inte att försvinna i och med att Sverige minskar sitt militära deltagande i Afghanistan.

Vändning vid botten?

Försvarsmaktens personalförsörjningssystem lär bli en av de större försvarsfrågorna under 2014, då just det nuvarande systemet kommit att bekräfta många av de farhågor som funnits kring ökade kostnader. Argument som viftades bort för fyra år sedan med att det nog skulle lösa sig. Idag har vi ett första facit och det är inte några glädjebesked direkt.

Det är därför klokt agerat av Regeringen att tillsätta en utredare av personalförsörjningssystemet. Klokare hade naturligtivs varit att genomföra utredningarna om yrkesförsvar och värnplikt innan beslut fattades i Riksdagen 2010 istället för att utredningarna kom att levereras ca ett år efter beslutet. Det skulle också dröja flera år innan nödvändiga lagrum beslutats för att möjliggöra vissa delar av personalförsörjningssystemet.

Yrkesförsvaret i sin nuvarande form är redan nu ännu en ”gökunge” inom försvarsbudgeten. De ursprungliga kalkylerna som Försvarsmakten levererade inför Inriktningspropositionen 09 och belslutet om att lägga värnplikten på is i fredstid, talade om månadslön för soldater på 17 000 kr, 15 % avgångar under GMU och årliga förtida avgångar bland anställda soldater om 2,5 %.

För att frigöra medel till de ökade personalkostnaderna pekade Försvarsmakten i sitt underlag (HKV 23 383:51503 2009-01-30) inför inriktningspropositionen på att det skulle krävas förändringar i grundorganisationen som riksdag och regering var tvungna att besluta om. Som bekant har inga grundorganisatoriska förändring skett sedan 2009.

FOI uppskattade i november 2010 i sin rapport om det nya personalförsörjningssystemet (Riksdagens beslut om värnplikten fattades maj 2010) att kostnaderna mycket väl skulle kunna bli 1-1,5 mdr kr dyrare årligen än planerat. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors var inte värst pigg på att diskutera vad FOI kommit fram till annat än i svepande ordalag om rationaliseringseffekter som ej vägts in.

FOI konstaterade i sin rapport att variationer utifrån Försvarsmaktens kalkyl för personalförsörjningen skulle kunna bli mycket dyrbara. I känslighetsanalysen användes bland annat följande kostnadssiffror:
Kort sikt Lång sikt
1 % förändring i avgångar under utbildning (GMU) 15 mkr 30 mkr
1 % förändring i årliga avgångar under kontrakt 45 mkr 90 mkr
1 år förändring i genomsnittlig kontraktstid 95 mkr 195 mkr
1000 kr förändring i månadslön (17 000 kr) 185 mkr 185 mkr

I FOI rapport redovisades ett ”worst case”-scenario om 30 % avgångar under GMU, 10 % förtida avgångar per år under kontraktstid och en genomsnittlig kontraktstid på 6 år för både GSS/K och GSS/T.

I veckan kom siffrorna för 2013. Ännu har Försvarsmakten inte presenterat någon prognosticerad genomsnittligt kontraktstid. Förlusterna under GMU i form av personer som ej går vidare till anställning uppgår i snitt till 40 %. Vad gäller anställda GSS/K så sjönk de förtida avgångarna från 19 % år 2012 till 15 %. Glädjande var här att fler soldater återkom som GSS/T. Under 2012 höjdes också soldatlöner med 1000 kr till en lägstalön om 18 000 kr.

Sammantaget handlar det alltså om flera miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med de kalkyler som användes då besluten om det nya personalförsörjningssystemet fattades.

Konsekvenserna blir mycket kännbara. Allt tyder på att 2014 kommer att bli ett mycket knapert år inom Försvarsmakten där verksamheten kommer att gå på sparlåga likt de svåraste åren under 00-talet. Det här riskerar att späda på den redan besvärliga personalsituationen då en givande verksamhet är ett av de bästa sätten att behålla personal. Den största fördelen med ett yrkesförsvar, att ha en ständigt gripbar och välutbildad personal, fallerar också då man varken har råd att öva den och ej heller har möjlighet att öva den då personal i alltför hög takt roteras in och ut ur förbanden. Tiden rinner också hastigt iväg nu för möjligheten att implementera en effektiv och trovärdig svensk försvarsmakt när nu det säkerhetspolitiska omvärldsläget ter sig allt bistrare.

Det kan vara läge för Försvarsmakten, berörda politiska instanser och inte minst utredaren Stefan Ryding-Berg att plocka fram FOI:s nu tre år gamla rapport, som hittills visat sig slå in. Det finns nämligen ett antal rekommendationer där. Det är bara att hoppas att 2012 utgjort botten i personalförsörjningssystemet.

Jag är inte ett dugg förvånad om vi inom något år åter har ett system som till del bygger på värnplikt, om än till största delen frivillig sådan och allra helst helt könsneutral.

Som avslutning kan jag rekommendera denna ledare av Claes Arvidsson. Det är alltid lika intressant att gå tillbaka i arkiven och jämföra med faktiskt utfall.

Tyvärr ej tillgängligt på nätet är den tankeväckande artikel i gårdagens DN om en nationell samhällsplikt, bland annat i syfte att i högre grad väcka ungas intresse för nödvändiga yrken som idag har svårt att rekrytera, t ex vissa sjukvårdsyrken. Tål att diskuteras djupare.

SR, 2, SvD, DN

Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien 2

JAS 39NG demonstrator
Copyright SAAB AB

Fler detaljer har klarnat jämfört med när gårdagen inlägg ”Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien”skrevs. Inlägget nedan bör därför läsas i kombination med gårdagens.

SvD Näringsliv berättar under kvällen att Regeringen, inte oväntat, öppnar för att hyra ut JAS 39C/D till Brasilien till dess nya flygplan kan levereras. Vidare berättas i artikeln att Flygvapnet nu disponerar 87 JAS 39C/D och att ytterligare 11 ska tillverkas för att fylla F100-programmet (modifiering av JAS 39A till JAS 39C/D). Vad SvD inte nämner är att JAS 39 D inte byggs från JAS 39B utan av två stycken JAS 39A och att modifieringen prioriterade anskaffning av tvåsitsiga JAS 39D framför JAS 39C (Försvarsmakten gick på den internationella trenden att ha en kvalificerad baksits där en operatör skulle assistera piloten vid exempelvis komplexa attackuppdrag. Dock fanns aldrig några pengar att anställa eller utbilda sådan personal, varvid det blivit en återvändsgränd)

När nu de sista 11 flygplanen ska modifieras är det flygplan som Flygvapnet aldrig kommer att se eftersom Schweiz har blivit lovat 12 flygplan från och med 2015. Flygvapnet kommer med andra ord aldrig att nå de i Riksdagen beslutade 100 flygplanen utan kommer sedan i höstas bara att bli mindre. En process som Brasilienaffären kan accelerera.

Visserligen kan man utnyttja ytterligare ett antal JAS 39A till att bygga JAS 39C och 39D, men vem ska betala för dessa modifieringar? Svenska staten, SAAB eller Brasilien? Vem ska stå med svarte Petter när flygplanen gjort sitt i och med att leveranserna av JAS 39E/NG börjar rulla?

Vidare kommer det att vara mycket bråttom i affären med Brasilien då man just i dagarna fasar ut sin enda moderna stridsflygplanstyp (franska Mirage 2000B/C från 80-talet) och vill kunna flyga JAS 39 för att bevaka OS 2016. Slutleveranser till svenska flygvapnet av F100 lär av den anledningen inte heller bli aktuellt. Snarare blir det som med AJS 37-modifieringarna på 90-talet att de sista flygplanen kördes direkt från den upphandlade modifieringen till skroten, även om det i det här fallet kan handla om ytterligare modifiering till JAS 39E.

Till Brasilien ska också läggas Slovakiens intresse att leasa 6 st JAS 39C/D under motsvarande period samt det faktum att redan inom kort kommer flygplan att börja tas ur tjänst i Flygvapnet för att modifieras till JAS 39E.

Inte en lovande utveckling för svensk försvarsförmåga i ett allt kärvare säkerhetspolitisk läge i närområdet när man redan innan ett nytt försvarsbeslut reducerat Försvarsmaktens stridsflyg med över 30 %. Det här är en fråga som Försvarsutskottet måste ta sig an så fort som möjligt.

Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien

Det var ett oerhört glädjande besked som kom i onsdags kväll att Brasilien väljer att anskaffa 36 st JAS 39 NG. Affären öppnar därtill för ytterligare försäljning till Brasilien och är även en inköpsport för den sydamerikanska marknaden där bland andra Colombia tidigare visat intresse. Chile var tidigt intresserat av JAS 39, men kom istället att välja F-16.

Än är inte alla detaljer offentliggjorda eller ens klara. Mer och mer börjar dock komma fram. I intervjuer med brasilianska företrädare har framkommit att Brasilien har för avsikt att skydda OS 2016 med JAS 39 vilket ska lösas genom att få låna in JAS 39C/D. Man kommer även att ha möjlighet att sälja vidare lokalproducerade JAS 39. Det sistnämnda har även bekräftats av Saab idag.

Affärer av den här storleken innebär också motköp. Tidigare har 150 % motköp utlovats, men vad som är aktuell siffra idag är oklart. Motköp behöver i regel inte göras enbart i form av krigsmateriel utan kan även ske i andra former. Två motköp i form av krigsmateriel och som diskuterats tidigare är den kommande brasilianska transportflygplanet KC-390 som nämnts som en möjlig ersättare till Sveriges Tp 84 Hercules, samt skol- och lätta attackflygplanet (propeller) Super Tucano. Det sistnämnda komplicerar dock Schweiz-affären då även den kan innehålla svenska anskaffning av nytt skolflygplan. Det är hög tid. Nuvarande skolflygplan SK 60 räknas flyga fram till ca 2018.

Ersättaren till Tp 84 Hercules är en intressant fråga. Sedan beslutet om övergång till ett ”insatsförsvar” i första hand inriktat på internationella insatser år 2004, vilket innebar avveckling av stora delar av den svenska nationella militära logistiken, har Försvarsmaktens transportbehov ökat dramatiskt. Idag är Försvarsmakten helt beroende av snabba flygtransport för att överhuvudtaget kunna flytt den över landet vitt spridda organsiationen till en någorlunda effektiv slagordning och transportbehovet kommer bara att öka. Det nu beslutade nordiska samarbetet kring transportresurser kommer i första hand att avhjälpa detta behov i fredstida produktion. För mer läsning kring svenska flygtransportbehov hänvisar jag med varm hand till Observeraren.

Ur synvinkeln svensk försvarsförmåga är just hur interimslösningen ska gå till den absolut mest intressanta aspekten. Flygvapnet är redan idag hårt pressat (även) på stridsflygsidan av flera skäl. Leveranstakten på JAS 39 C/D modifierade ur äldre JAS 39A/B skars ner för några år sedan för att låta Saab ha något att göra i väntan på kontrakt på exportorder eller JAS 39E. Samtidigt flyttades aldrig slutdatumet för användning av JAS 39A/B. Effekten blev då ett klassiskt förmågeglapp där man ej kunde kringgå det politiska beslutet att sluta flyga JAS 39A/B, medan långt ifrån alla JAS 39C/D var levererade varvid antalet JAS 39 i Flygvapnet sjönk dramatiskt från 140 till väl under 100.

Parallellt med detta har funnits de logistiska problemen i och med införandet av datasystemet PRIO och även svårigheter med att köpa in reservdelar och utbytesenheter. En fråga som FMV generaldirektör Lena Erixon adresserade på försvarsföretagsdagarna där hon beskrev hur en liten o-ring med lång leveranstid kunde få flyglan att stå på backen i månader. Dessa svårigheter förvärras även av att Sverige i exportkontrakten förbundit sig till att säkerställa en viss tillgänglighetsnivå hos exportkunderna, varvid leveranser av reservdelar prioriteras till exportkunderna över det svenska flygvapnet.

Situationen med få skrov kommer att förvärras då Regeringen i sitt kontrakt med Schweiz utlovat motsvarande en division JAS 39C/D att leasas av Schweiz från och med 2015 som interimslösning. Dessa kommer att tas ur det svenska flygvapnets flygplanpark, varvid svensk operativ förmåga kommer att nedgå med motsvarande antal. Samtidigt utbildas också utländska piloter precis som tidigare i Sverige, vilket tar i anspråk en icke oansenlig del av Flygvapnets flygtidstilldelning. När då flygtidstilldelningen sjunker på grund av Försvarsmaktens mycket ansträngda ekonomi är exportåtagandena fortsatt prioriterade.

Av ovanstående skäl är det så intressant att få reda på hur man avser lösa interimsflygplanen till Brasilien. En lösning vore att Saab förhandlar med Sydafrika om att få hyra sydafrikanska JAS 39, då landet för närvarande ej har råd att operera alla, och leasa ut dessa till Brasilien. Affären med Brasilien är liksom den med Sydafrika ej ”government-to-government” utan ett köp direkt från Saab. I fallet med Sydafrika innebar detta att piloterna utbildades av Saab och ej av Flygvapnet. Likväl blir det dock ansträngande för Försvarsmakten då Saab provflygarresurser kommer genom rekrytering från Försvarsmakten. Enligt Sveriges Radio och brasilianska media om förhandlingar med Sverige rörande interimslösning och försvarsminister Karin Enström ska lovat sin brasilianske motpart att landet kan flyga JAS 39 Gripen redan innan de första JAS 39NG levereras 2018. I Expressen heter det dock att ”varken försvarsmakten, försvarsexportmyndigheten eller Saab känner till något löfte om att Sverige ska låna ut Gripenplan”.

Det återstår att se vem som har rätt. Frågan har definitivt potential att bli en stötesten i kontraktet. Blir det så att Flygvapnet måste avsätta ytterligare en division JAS 39C/D för exportstöd blir den svenska operativa förmågan mycket allvarligt påverkad. Som lök på laxen talas det också om att Slovakien nu ska få hyra 6 st JAS 39C/D från Sverige (Gripen News). En ytterligare aspekt är naturligtvis hur ytterligare en order till Saab påverkar leveranstakten till Sverige respektive Schweiz då samtliga länder förväntar sig leverans från och med 2018.

I beslutet om JAS 39E hette det att Förvarsmakten absoluta minimumbehov av den mycket mer kapabla JAS 39E var 60 flygplan om dessa kompletterades med ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Risken är nu att man redan med JAS 39C/D ramlar ner mot dessa siffror, i ett allt sämre säkerhetspolitiskt läge där Flygvapnets utgör den största delen av svenskt skalförsvar och utan att något kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem finns att tillgå.

Här krävs det att man håller tungan i rätt mun och att väl avvägda bedömningar görs för att nå en lösning utan att göra avkall på svensk försvarsförmåga, men samtidigt ro i hamn den för Sverige och långsiktigt även för Flygvapnet mycket viktiga ordern.

Media: SvD, GP, DN, HD, AB
Bloggar: Gripen News, Observeraren

Gästinlägg: Sverige är värt att försvara

Såsom utlovat i gårdagskvällens inlägg kommer här ett gästinlägg från Kristdemokratiska Ungdomsförbundet med anledning av Riksrevisionens starkt kritiska rapport om Försvarsmaktens förmåga. Rapporten är alldeles för viktig för att bara falla i glömska utan istället som en varning för den kritiska situationen inom stora delar av Försvarsmakten. Bara de ökade kostnader för det nya personalförsörjningssystemet är enligt FOI:s kalkyler 2 miljarder högre per år om 2012 års situation håller sig.

Förhoppningsvis kommer fler aktörer än KDU att uppmärksamma Riksrevisionens rapport.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Sverige är värt att försvara

Andreas Braw

Christian Carlsson

Sveriges försvar måste stärkas och det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag än idag, skriver Christian Carlsson, vice ordförande, och Andreas Braw, försvarspolitisk talesman, för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Sveriges försvarsförmåga duger inte till att försvara vårt land. Det har varit känt sedan tidigare, men nu riktar också Riksrevisionen kritik mot att Försvarsmakten inte klarar att hantera sina uppdrag.

I ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser (RiR 2013:22)” står att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna uppnå de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat. Det finns varken tillräckligt med personal eller materiel för att samtidigt klara de uppgifter försvaret har avseende insats, beredskap och utveckling. Nära hälften av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas och likaså minst 37 procent av den materiel som krävs för att förbanden ska kunna lösa sina uppgifter.

Vi hoppas att Riksrevisionens kritik svider ordentligt i ögonen på de politiker som bär ansvaret för den bristande försvarsförmågan och också att den kan fungera som en i raden av väckarklockor. Det finns flera orsaker till Sveriges bristande förmåga. Gemensamt för dessa orsaker är dock decennier av oansvarig försvarspolitik. Socialdemokraternas stora förbandsnedläggningar i och med försvarsbesluten år 2000 och 2004 samt ambitionssänkningarna som dessa medförde är en stor del av förklaringen, men också att den stora omställningen från värnplikt till frivilligförsvar inte getts tillräckligt goda förutsättningar att komma på plats. Under alltför många år har Försvarsmakten betraktats som ett särintresse alternativt fungerat som budgetregulator när finansministrar behövt spara pengar. Vi tar avstånd från detta.

Sveriges försvar måste stärkas och det är bra att Alliansen såväl stoppat förbandsnedläggningar som skjutit till mer resurser, men det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag för att säkerställa vår försvarsförmåga. I ett första steg måste fokus vara att få IO14 på plats, men Sverige kommer därefter att behöva ta ytterligare steg för att stärka vårt försvar.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) delar Riksrevisionens ståndpunkt att såväl antalet armébataljoner som flygdivisioner behöver utökas, men vi kräver också ökad närvaro i Östersjön och ett återupprättat regemente på Gotland för att fylla det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige bidragit till i området. Viktigast är att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Sveriges försvar måste stärkas, men vi inser samtidigt att säkerheten måste byggas gemensamt med andra.

Sverige ska ha ett starkt försvar därför att vi inser att ett starkt försvar av Sverige också innebär ett starkt försvar av vår frihet, demokrati och människovärdet. Försvarsmakten är inget särintresse – det är ett allmänintresse, och så länge det råder minsta tveksamhet gällande detta bland moderata försvarsministrar är det Kristdemokraternas roll att påtala detta.

Christian Carlsson
Vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Andreas Braw
Försvarspolitisk talesperson för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Riksrevisionen levererar ytterligare en bredsida (uppdaterat 09.10)

Såväl Försvarsmakten som framförallt Försvarsdepartementet och Regeringen träffades idag av en rejäl bredsida från Riksrevisionen. Det börjar närmast bli en tradition att Riksrevisionen publicerar en rapport där man granskar det svenska försvaret och försvarspolitiken. Förra vintern synade man Flygvapnets och Marinens beredskap, vilket viftades bort av Regeringen och som kvitto kom sedan den ”ryska påsken” några månader senare.

Tisdagens rapport avhandlade ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser” och är en av de mer kraftiga sågningar av svenskt försvar som jag läst. Med tanke på vad som skrivs i den öppna delen så hoppas jag att de hemliga delarna är kvalificerat hemliga. Det blir annars inte bara rejält pinsamt för Regeringen utan mycket allvarligt för svenskt försvar. I korthet konstaterar rapporten att Försvarsmakten varken har de personella eller materiella förutsättningarna att genomföra insatser i den grad som utlovats i ”försvarsbeslutet” (inriktningspropositionen) 2009. Det blir det gamla ”antingen eller” som gäller. Antingen genomför Försvarsmakten internationella insatser eller också genomför man nationella insatser som att upprätthålla beredskap.

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet har under det gångna året varit i luven på varandra rejält när det gäller personalkategorier. Här anser Försvarsdepartementet att Försvarsmakten satsat för mycket på kontinuerligt tjänstgörande soldater, jämfört med tidvis tjänstgörande och vad som står skrivet i riksdagsbeslutet. Riksrevisionen konstaterar å sin sida att inte ens när insatsorganisationen är fullt uppfylld kommer att antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater att räcka till för att bemanna internationella insatser i det stipulerade omfånget (1700 personer insatta över tiden) och ej heller för nationella uppgifter.

Det här läget förvärras kraftfullt när Försvarsmakten ska realisera Regeringsbeslutet om att minska lönekostnaderna med 500 mkr till år 2019. Försvarsmakten blir då tvungen att övergå till en mycket högre andel tidvis tjänstgörande personal, vilket gör att det tidvis tjänstgörande personal kommer att behöva lösa uppgifter som annars löses av kontinuerligt tjänstgörande – även i det nationella försvaret. Därmed nedgår effektivt den nationella beredskapen. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport:

”Personalkategorin GSS/T ska således inte användas för uppgifter inom ramen för beredskapshöjningar upp till och med givakt*”

Vidare tar Riksrevisionen upp problemet med de stora antalet gruppbefäl, soldater och sjömän som i förtid väljer att avsluta sin tjänstgöring i Försvarsmakten. För att den ekonomiska ekvationen kring det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop krävs det att GSS stannar i snitt 6 år, vilket är en internationellt mycket hög siffra enligt FOI. Här räknade Försvarsmakten i början med årliga avgångar om 5 %, vilket till Riksrevisionens rapport höjts till 10 %. De faktiska avgångarna 2012 var enligt rapporten 19 % (första gången dessa siffror publicerats). Detta blir extremt dyrt för Försvarsmakten. FOI presenterade i november 2010 rapporten ”Frivilliga soldater istället för plikt” som bland annat innehöll en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemet. FOI konstaterade att för varje % högre avgångar än planerat ökar de årliga kostnaderna med 45 mkr på kort sikt och på längre sikt 90 mkr. Enbart de kortsiktiga årliga kostnaderna jämfört med ursprungsplanen kommer alltså att bli 630 miljoner kr om 2012 års avgångar håller i sig! Lägger man därtill även de långsiktiga kostnader så handlar det alltså om nästan 2 miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med den ursprungliga kalkylen för det nya personalförsörjningssystemet.

Till detta ska också läggas förra årets höjning av soldatlönerna i syfte att försöka få något fler att stanna i Försvarsmakten. Enbart den extra tusenlappen per månad kostar 185 mkr, vilket är 37 % av Regeringens sparkrav. Slår man ut de extra kostnaderna som uppstår för de förtida avgångarna hos anställd personal, kan man fråga sig om det inte vore en lösning att avsätta motsvarande summa för att just höja lönerna – rejält.

Den andra moroten som finns för att behålla personal i Försvarsmakten är en trovärdig verksamhet. Här gör Försvarsmaktens ekonomiska situation för 2014 att det kommer att bli mycket av just den övningsverksamhet som inte bara krävs för att hålla kvar personalen i organisationen och tro på systemet utan även för att få till stånd det insatsberedda försvar som utlovats.

Det säger sig självt att det här inte kommer att fungera långsiktigt. Enligt SVT kräver nu Allan Widman (fp) att tidigare värnpliktiga ska krigsplaceras för att fylla ut organisationen till dess att hela det ordinarie personalsystemet kunnat fyllas någonstans mot slutet av decenniet. Det förvånar mig något eftersom värnpliktiga redan är krigsplacerade på dessa platser vilket Widman utan tvekan är medveten om. Tanken är dock god, men riksdagsbeslutet att göra värnplikten vilande innebär tyvärr att inga värnpliktiga kan repetitionsutbildas utan att Regeringen beordrar beredskapshöjning eller mobilisering. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport att för att Försvarsmakten ska kunna nyttja dessa värnpliktiga krävs att Regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten 10 månader(!) innan repetitionsutbildning kan genomföras varvid de värnpliktiga ej kan användas för beredskapsökningar till och med givakt eller för den delen internationella insatser. Att någon Regering ska kunna fatta ett beslut med liknande framförhållning på grund av ändrade situationer i omvärlden är högst otroligt.

Det är alltså en diametralt skild bild Riksrevisionen levererar jämfört med hur Försvarsdepartement målat upp Sveriges försvarsförmåga. I normala fall brukar man från moderat håll och departementet komma dragandes med PARP-utvärderingen av Sverige, men sannolikt insåg man att det inte skulle bita mot Riksrevisionen. PARP-utvärderingen är NATOs utvärdering av den av Försvarsdepartementet på papper insända målsättningen för svenskt försvar. Det vill säga när insatsorganisation 2014 väl är intagen, vilket är just det Riksrevisionen konstaterar blir svårt att genomföra. Riksrevisionen å sin sida grundar sin rapport på faktiska mätvärden, rapporter och intervjuer med personal i Försvarsmakten om nuläget, gångna år och prognoser för kommande år.

Kanske var det också därför Försvarsdepartementet valde att gå ut med ett pressmeddelande om att Regeringen nu ändrar i Försvarsmaktens regleringsbrev i syfte att kräva mer jämställd könsfördelning i organisationen eftersom man anser att myndigheten misslyckats där (vilket jag instämmer i). En utmärkt ”wag the dog”-operation konstaterade vissa på Twitter och med gott resultat kan sägas med tanke på att TV 4 Nyheterna inte med ett ord nämnde Riksrevisionens rapport om det allvarliga läget i försvaret utan helt koncentrerade sig på att Försvarsmakten ska bli mer jämställd.

Försvarsmakten är dock inte utan skuld i den här frågan eftersom det är myndigheten som från början lett in den politiska nivån på detta irrspår genom undermåliga kalkyler av kostnaderna för den nya insatsorganisationen.

Vad bör då nästa steg bli? Jag sällar mig till Johan Wiktorins förslag (Försvar och Säkerhet). Faktiskt så har Ryssland över de gångna åren visat vägen. Ingen vet idag riktigt vilken förmåga det svenska försvaret har och framförallt inte vilka brister som finns på riktigt. Medan NATO fått utvärdera en målsättningsskrivelse från Försvarsdepartementet så har Riksrevisionen kunnat bygga sitt material på faktiska rapporter. Ingen har dock prövat den egentliga förmågan, vilket är just vad man flera gånger om året gör i Ryssland genom beredskapskontroller likt den mycket stora som genomfördes i somras eller den för det strategiska bombflyget som vi i Sverige närmast känner som ”ryska påsken”.

Låt nu genomföra en riktig beredskapskontroll av Försvarsmakten under en vecka för att även få med logistik på riktigt och gör det utan de förvarningar till organisationen som föregått tidigare enstaka försök till sådan verksamhet. Det kommer att vara värt det i sammanhanget fåtal miljoner det kostar och som i så fall direkt kan räknas hem mot att leda in kommande försvarssatsningar på rätt områden. Det vore ett utmärkt avstamp inför det kommande försvarsbeslutet 2015.

Dock lär resultatet kosta mycket av den politiska prestigen, vilket gör intresset för ett dylikt förfarande närmast iskallt. Vi lär därmed få fortsätta lyssna till allehanda skönmålning av läget som då och då möts av en bredsida från en konsekvent, men i sammanhanget ändå maktlös Riksrevision.

SvD, 2, DN, 2, GP, 2, 3, Aft, 2, Exp

*Givakt är Försvarsmaktens högsta beredskapssteg och innebär att hela organisationen intar högsta beredskap med de resurser som för tillfället finns tillgängliga i syfte att avvärja kränkningar och säkerhetshot och förbereda för mobilisering

Uppdatering 09.10: Som jämförelse kan nämnas att man från finskt håll igår meddelade att man förhandlar om att köpa 100 stridsvagnar Leopard 2A6 (snäppet nyare än svenska strv 122) från Nederländerna. Finland gör därmed en annan bedömning än Sverige avseende behov av kraftfulla markstridssystem, eftersom landet redan under 00-talet köpte ett större antal Leopard 2A4. I Sverige nedgår samtidigt antalet moderna stridsvagnar till drygt 40 från nuvarande 120. Intressant i sammanhanget med Riksrevisionens rapport är att den finske försvarsministern Carl Haglund uttryckte sig så här om svensk försvarspolitik (ur Hbl):

”Sverige kan ha agerat förhastat då den allmänna värnplikten försvann. Det säger försvarsminister Carl Haglund. I Sverige visar en granskning att Sverige inte når upp till kraven om insatsstyrka.

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Carl Haglund”

Det är lätt att instämma med Haglund.

Illaluktande upphandling

Skärmdump från FMV hemsida

SvD fortsätter att förtjänstfullt följa den svenska-norska lastbilsanskaffningen, där uppköpsmyndigheterna verkar ha misskött sitt uppdrag så pass att den slutligen utvalda leverantören, MAN, i slutskedet kunde höja sitt bud med 1,5 mdr kr. Ett förfarande den med gott minne känner igen från anskaffningen av helikopter 14 där NH Industries kunde göra samma sak i slutskedet. En faktor som sannolikt bidrog till att endast 18 helikoptrar anskaffades och inte 25 som var tänkt från början.

Allt fler komprometterande fakta framkommer nu rörande lastbilsanskaffning som man väl närmast kan beteckna som en härva. ”Svenska” Scania, som var ett företagen som förlorade upphandlingen var tidigare i veckan starkt kritisk till hur upphandlingen gått till, inte minst att MAN sedan man fått veta att man var ensam kvar ostraffat kunde höja sitt bud och därmed vara dyrare än Scania. Igår kunde dock SvD berätta att Scania nu dragit tillbaka sin överklagan av FMV:s beslut, även fast Förvaltningsrätten gett företaget rätt i sin anmälan. Något som Aktiespararna förklarar med att Scania till 62 % ägs av Volkswagen som även äger MAN till 100 %. Volkswagen gör därmed en mycket större vinst på att MAN säljer lastbilar med högre avkastning till Försvarsmakten än det smärtar att Scania går miste om en stororder.

En av aspekterna som gör affären synnerligen illaluktande är det faktum att en svensk officer med mycket god insyn i upphandling mitt under upphandlingen sökte tjänstledigt från Försvarsmakten och påbörjade sedan en ny anställning hos ett bolag i samma koncern som just MAN.

Vi kan alltså konstatera att Sverige i lastbilsaffären kastar bort 1,5 mdr kr, det vill säga samma summa som en ubåt kostar och dessutom en inte oväsentlig del av den hiskeliga summa som Försvarsmaktens materielanslag är tjockt de kommande tio åren. Vad vi kan vara helt säkra på är att beredande och beslutsfattande personal i detta ärende sitter helt säkert. Tjänstemannaansvaret är ju avskaffat sedan snart 40 år och att tappa bort skattepengar i detta omfång är ointressant jämfört med soldater som skjuter vådaskott eller felaktiga reseräkningar.

En intressant fråga är också vad som gjorde att Försvarsmakten för ett år sedan plötsligt beslutade sig att ändra sin kravspecifikation till ett enklare och billigare fordon. En ändring som dock ej kom att påverka anskaffningen. Vad föranledde ändringen och på vems initativ skedde den?

Kan då Regeringen nu ha fortsatt förtroende för FMV:s generaldirektör Lena Erixon efter att myndigheten nu förlorat 1,5 mdr kr ur försvarsbudgeten utslaget på ett antal år? Regeringen har ju varslat om att järnnypor krävs i materielförsörjningen för att hålla ordning på ekonomin och meddelade i somras att man ser över möjligheten att direktstyra all Försvarsmaktens (ej FMV) materielplanering/anskaffning. Varken anskaffningen av lastbilar eller Archer har heller löpt smärtfritt rörande samarbetet mellan FMV och dess norska motsvarighet FLO.

Regeringen, liksom flera andra försvarspolitiska företrädare, har sedan länge lanserat nordiskt samarbete kring materielanskaffning som en starkt kostnadsbesparande åtgärd, där Archerprojektet alltid framhållits som det goda exemplet där 400 miljoner kr sparats (på vilket sätt och på vad har aldrig deklarerats). Att nu en gemensam lastbilsanskaffning med Norge i syfte att sänka anskaffningskostnaden renderat i en rejäl prishöjning är klart besvärande och kan säkerligen förklara försvarsministerns ovilja att idag kommentera det hela till SvD.

Rekommenderar starkt SvD Näringslivs artikel om hur upphandlingen gick till och vad som skedde vid olika tidpunkter.

Tyvärr genererar nu FMV:s sida felkod 404 (sidan saknas) för flera av artiklarna rörande lastbilsupphandlingen. Dock finns en ny artikel på förstasidan som under rubriken ”Prestanda till rätt kostnad – FMV upphandlar hjulfordon i samarbete med Norge”

SvDN

Regeringens lilla hemliga spargris

Pengar i försvarsbudgeten som inte utnyttjas under ett verksamhetsår går liksom fallet för andra statliga utgiftsområden tillbaka till statskassan. Det man inte använder år 1 är kvar i kassakistan att användas år 2. En sund ekonomisk tanke i grund och botten – om man inte missnyttjar förhållandet.

Inom utgiftsområde 6 och då närmast den del som utgör försvarsbudgeten har det inte riktigt fungerat så de senaste åren. Regeringen förbehåller sig rätten att besluta om alla investeringar större än 200 miljoner kr även om Försvarsmakten har budgeterat för dessa investeringar. Följden blir att allt större delar av försvarsbudgeten går tillbaka till statskassan outnyttjad eftersom Regeringen de senaste åren blivit allt mer ovillig att fatta beslut om de materielinvesteringar som Försvarsmakten sedan år budgeterat inom sin materielplan. Det senaste och mest markanta exemplet är Regeringens ovilja att fatta beslut om modifiering av två korvetter till vedettbåtar att ersätta de sju bevaknings- och vedettbåtar som inom mycket kort kommer att tas ur tjänst. Att två inte ersätter sju förstår nog vem som helst, men att noll är ännu sämre lär vara än tydligare.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Peter Jeppsson har under hösten flera gånger satt åt försvarsministern för detta och oviljan att fatta beslut om Marinens framtid. Något som försvarsministern fått allt svårare att värja sig för. Det blev ytterst tydligt härom dagen vilket Skipper skrivit om.

Nu har dock det dolda anslagssparandet accelererat ytterligare då Syrieninsatsen är beordrad att belasta konto 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap istället för 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser. Syrieninsatsen utgörs av en Tp 84 Hercules med stödfunktioner med uppgift att stödja FN med transport av personal med uppgifter kring avvecklingen av de syriska kemvapnen. Insatsen är därtill uppkommen och inte någon insats som planerats sedan länge.

Regeringen har av flera partier, bland annat Socialdemokraterna, sedan länge kritiserats för att inte vilja överföra medel från konto 1:2 till 1:1 och 1:3 (anskaffning av materiel och anläggningar). Försvarsmakten har de senaste åren lämnat tillbaka miljardbelopp till statskassan från just konto 1:2 då antalet insatser nedgått jämfört med plan och likaså insatsernas omfattning. Nu verkar man dock ha tagit anslagssparandet ytterligare ett steg. Absurt.

Huvudsaker och bisaker debatterades i Riksdagen

I Riksdagen debatterades idag Marinen. I ena stunden försökte Peter Jeppson (s) åter ställa försvarsminister Karin Enström mot väggen angående Regeringens ovilja att fatta beslut om Marinens ytstridsfartygsbestånd (lyckades rätt bra), för att i nästa stund debattera Marinens Musikkårs fortlevnad och framtid.

Man kan därmed konstatera att en eventuell nedläggning av Marinens musikkår väcker så starka känslor att ett flertal riksdagsledamöter ser sig tvingade att åter ta upp frågan i kammaren.

Det är en rad andra implikationer av den av regeringen beslutade besparingen på Försvarsmaktens lönekostnader som inte röner alls samma intresse hos ledamöterna. För att fortsätta på det marina temat så meddelades idag att ritningarna för nästa generations svenska ubåt, A26, är färdiga och Sverige förväntas beställa två exemplar. Sverige har för närvarande fem ubåtar av Gotlands- och Södermanlandsklass, men desto färre besättningar särskilt när man väger in att samma personal som ska bemanna ubåtarna (likväl som övriga fartyg) också ska bemanna skolor, staber och så vidare. Sverige investerar alltså mångmiljardbelopp i mycket avancerad materiel, men har inte råd med det det tiotal miljoner kr det kostar årligen att hålla en ubåtsbesättning anställd (av en slump ungefär samma kostnad som den beräknade besparingen på Marinens Musikkår) vilket Johan Wiktorin anmärkte på i samband med Folk och Försvars seminarium om Marinen härom veckan. Vilka som ska bemanna A26 i framtiden återstår att se.

På Försvarsföretagsdagarna i mitten av november berättade FMV:s generaldirektör Lena Erixon hur svenska JAS 39 kan stå på backen månader i rad i väntan på mycket enkla reservdelar såsom o-ringar. Generaldirektören vittnar därmed om ett fullständigt havererat logistikkoncept som med andra ord i så fall allvarligt påverkar Försvarsmaktens operativa förmåga. En fullkomligt absurd situation för ett högteknologiskt land som Sverige, men likväl tydligen en realitet. Samtidigt har TV 4 berättat hur andra flygplan står på marken till följd av höga avgångar bland Försvarsmaktens flygtekniker som är missnöjda med såväl löner som arbetssituation. Kanske inte så konstigt om inte ens så enkla föremål som o-ringar står att uppbåda.

Båda de ovan nämnda exemplen och den uppsjö av andra liknande exempel som finns inom alla de tre stridskrafterna, är pinsamma påminnelser om vilka absurda och samtidigt mycket allvarliga följder dagens svenska försvarspolitik medför. Intresset för detta eller det svenska försvarets operativa förmåga verkar dock ringa hos riksdagsledamoterna. Det finns ju trots allt en musikkår att rädda. Nåväl, det är ju i så fall givet vilken musikkår som kommer att spela vid nedläggningsceremonin för Försvarsmakten. Det går inte att komma ifrån att hos många politiker verkar bisakerna utgöra det huvudsakliga intresset för försvarspolitik mer än huvudsakerna.

Innan jag får en trumpet om halsen är det återigen bäst att förtydliga att jag verkligen inte hyser någon agg till Marinens Musikkår. Däremot finner jag det mycket beklämmande att våra riksdagsledamoter inte förmår se helheten och den mycket allvarliga situationen inom försvarspolitiken, liksom att moderata försvarspolitiker ej heller inser att nedläggningshotet mot Marinens Musikkår faktiskt är en direkt följd av just Regeringens sparkrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader.

Läs gärna inlägget hos Skipper om interpellationsdebatten mellan Peter Jeppson och Karin Enström om Marinens framtida fartygsbestånd. Det framgår med all önskvärd tydlighet vilken framtid som Regeringen har planerad för Marinen.

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.

Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.