Socialdemokraterna – Sida 2 – Försvarsbloggare

En skärv till de behövande

TT rapporterade idag att regeringen vill omfördela 110 mkr från försvarsbudgetens anslag för internationella insatser till övningsverksamheten med anledning av att Försvarsmakten behöver öva ”mer” med tanke på Ukrainakrisen.

Om regeringen genomför förslaget är det naturligtvis välkommet. Jag föreslog för en dryg månad sedan tre omedelbara åtgärder regeringen skulle kunna vidta för att på kort sikt stärka vår försvarsförmåga med anledning av att Europas historia nu tar en mycket olycklig vändning. En av dessa var just en omedelbar överföring av medel från anslaget för internationella insatser till övningsverksamhet då Försvarsmakten i år har mycket låga ambitioner avseende övningar som följd av ekonomin. Som Skipper påpekat så har Försvarsmakten i årets budget 144 miljoner kr mindre att genomföra verksamhet för än 2013 som då ansågs vara ett ”tight” år. Regeringens tillskott på 110 mkr innebär därmed att Försvarsmakten 2014 har endast 34 mkr mindre att öva för än 2013 – trots ett helt nytt säkerhetspolitisk läge i såväl närområde som omvärld. För Marinens del kan detta innebära att man kanske kan genomföra marinstridsövningen under hösten, vilket tidigare varit långt från säkert.

110 mkr är därmed inte alls vad som behövs för att nå en högre förmåga, men ändå något. Härnäst på Försvarsmaktens övningsschema står den kombinerade flygvapen och marinövningen i mitten av maj som flera gånger fått reduceras i ambition på grund av ekonomin. Med tanke på att regeringen ännu inte lagt någon proposition om överföring av anslag lär denna heller ej kunna utökas i ambition. Det är också väl så sent i övningsplaneringen.

Socialdemokraterna lade i sin skuggbudget i veckan en överföring av 400 mkr från det internationella anslaget till verksamhetsanslaget. Johan Wiktorin gick igår igenom hur de olika partiernas försvarspolitiska förslag såg ut ekonomiskt där han bland annat pekade på att Socialdemokraterna av tekniska skäl inte osannolikt kommer att underkännas av Riksdagen. 400 mkr skulle annars innebära betydligt större möjligheter för Försvarsmakten att genomföra de mer komplicerade och samordnade övningar

Regeringens överföring av 110 mkr från ett anslag där Försvarsmakten förväntas lämna tillbaka ca 1,5 miljarder kr är alltså ett fall framåt, men frågan är när och om det realiseras. Det är en av de mycket viktiga åtgärderna att vidta för att snabbt höja svensk försvarsförmåga. Av samma vikt är att annullera regeringsbeslut 5/2013 för Försvarsmakten, vilket framöver kommer att påverka svensk försvarsförmåga mycket negativt. Skipper avhandlade konsekvenserna för marinstridskrafterna nyligen och jag har för avsikt med att återkomma med ett inlägg avseende konsekvenserna för flygstridskrafterna.

En dag full av kryssningsrobotar

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350 kryssningsrobotar. Foto Saab

Dagen har minst sagt varit full av kryssningsrobotar. Till stor del av den anledningen att kryssningsrobotar i den svenska diskursen är något förknippat med 80-talets debatt om medellångräckviddiga kärnvapen i Europa. Det är ett problem för därmed hamnar debatten på samma plan som den om drönare. Man klumpar ihop en massa åsikter om hur fjärrstyrda vapensystem under namnet drönare och tror att det löser problemen att vända sig mot teknologin och inte användandet och de internationella regelverken som syftar till att reglera krigföring.

Åter till de svenska eventuella kryssningsrobotarna. Studio Ett i P1 avhandlade under eftermiddagen också kryssningsrobotfrågan, men ur framförallt ett inrikespolitiskt perspektiv. Ett inslag som även bygger vidare på analysen på SR:s hemsida.

Syftet med långräckvidd markmålsförmåga är att kunna påverka en motståndare från avstånd, både för att kunna nå verkan där denne är sårbar, men även för att kunna överleva själv utan att bli bekämpad av defensiva system som luftvärn. Detta går Johan Wiktorin förtjänstfullt igenom på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg. Han tar även helt korrekt upp den uppgift som attackeskaderna hade, nämligen att kunna anfalla sovjetiska hamnar innan landstigningfartyg lämnat kaj. Konceptet återfanns även hos Marinen där svenska ubåtar skulle kunna ta upp striden redan vid den sovjetiska kusten med minor och torpeder.

Tyvärr upplever jag att Försvarshögskolans Magnus Christiansson var dåligt påläst frågan om långräckviddiga markmålsvapen när han intervjuades i Studio Ett. Konceptuellt är det inte något nytt för Sverige att kunna ta striden till motståndaren. Däremot har inriktningen på internationella insatser gjort att förmågan ej varit aktuell och likaså sprang utvecklingen redan på 80-talet ifrån den svenska flygburna förmågan i och med att det sovjetiska luftförsvaret blev mer kapabelt. Redan då projekterades för ett svenskt långräckviddigt attackvapen för anskaffning under 90-talet.

Christiansson gav tyvärr intrycket att anskaffning av vapen likt dessa skulle innebära ett starkare beroende av USA och det verkade även på honom som att Sverige, Finland och Polen skulle vara de enda länder i Europa och NATO som skulle få köpa vapen av det här slaget. Det är ett mycket olyckligt påstående eftersom en rad NATO-länder sedan tidigare har vapen av detta slag och mer kapabla än vad som nu diskuteras – dock ej amerikanska. Senaste gången NATO-länder exklusive USA använde kryssningsrobotar var när såväl Storbritannien som Frankrike och Italien använde dem mot mål av högt värde djupt inne i Libyen. Dessa robotar är ett europeiskt samarbetsprojekt. Andra exempel är Tyskland och Spanien som använder en annan kryssningsrobot som Sverige var med och utvecklade på 90-talet och som tidigare testats på JAS 39.

Det är djupt, djupt olyckligt att Christiansson drar slutsatsen att Sverige hamnar i knä på USA vid anskaffning av en långräckviddig markmålsförmåga eftersom så inte alls är fallet. Särskilt inte vid en anskaffning av en europeisk kryssningsrobot.

Vidare är en fördel med just dessa långräckviddiga attackvapen att de är ämnade mot fasta mål och därtill fasta mål av högt värde. Detta är mål vars underlag defensiva land som Sverige och Finland i högsta grad förbereder redan i förväg i fredstid. Därmed är alls ej är lika beroende av avståndsinhämtning av precisa målunderrättelser som vid rent offensiva och uppkomna operationer, som t ex Libyeninsatsen. En hamn i Sveriges närområde ligger där den ligger, liksom ett flygfält eller en bro. Målunderlag kan hämtas in och förberedas långt i förväg för de allra flesta av de aktuella måltyperna och så gjordes i stor omfattning under det kalla kriget där till exempel varenda bro i Sverige fanns förberedd som målunderlag liksom en rad andra mål. Moderna kryssningsrobotar har även bildsensorer för att själva på plats assistera med den slutliga precisionen genom att jämföra med inprogrammerade bilder och inte behöva förlita sig på exakta koordinater.

Några argument som framkommit i debatten:

Kryssningsrobotar är alldeles för dyra! Det har under dagen framställts som om dessa långräckviddiga markmålsvapen är väldigt dyra. Ja, de är dyra. Det är alltid militär utrustning eftersom det ytterst är ett så högt pris det handlar om nämligen överlevnad. En kryssningsrobot av de slag som är lämpade för Gripensystemet betingar en kostnad på ca 10 miljoner kr. Det är stora pengar, men då ska man veta att en modern jaktrobot kostar ungefär lika mycket. En laserstyrd bomb av den klena sort som Sverige anskaffat kostar ca en halv miljon kr, men det kommer då att krävas ett 20-tal bomber burna av >5 JAS 39 som därtill ska penetrera ett fientligt luftförsvar för att vara i närheten av att uppnå samma effekt som med en kryssningsrobot, buren av ett enda flygplan som därtill kan fälla roboten långt utanför det egna luftförsvaret.

Det är av just denna anledning som försvarsberedning efter försvarsberedning sedan Kalla Kriget identifierat kryssningsrobotar som det största hotet mot Sverige. De kan fällas utanför luftförsvarets räckvidd i mängd och vålla stor förödelse utan man kan nå egen verkan mot fällande plattform. Av den anledningen är kryssningsrobotar mycket billiga vapensystem!

Bör inte Sverige anskaffa samma vapenmodell som Finland om man ska verka för ett nordiskt försvar? Nej! Samverkan bygger på att kompletterar varandra. Inte att man tar med sig exakt samma. Här handlar det om sammansatta flygoperationer och vid planering av dylika handlar det om att nå verkan mot olika typer av mål. Respektive nation tilldelas mål efter förmåga. Något som blir mycket tydligt vid internationella övningar är vilka begränsningar Sverige har jämfört andra nationer när det gäller att verka mot markmål på grund av de typer av bomber som anskaffats under 00-talet. Högre ”nordisk” förmåga är i så fall att Sverige anskaffar en annan modell av långräckviddigt attackvapen än Finland då alla modeller har olika karaktäristika i form av styrkor och svagheter.

Kryssningsrobotar är ett anfallsvapen! Tror någon på allvar att Finland har för avsikt att anfalla Ryssland med sina kryssningsrobotar utan att man själv först blivit anfallen? Knappast, men det är just en sådan retorik som motståndarna i debatten försöker applicera på Sverige.

Varför klarar man sig inte med de vapen som finns nu? Därför att de vapensystemen alla bygger på att motståndaren ska bekämpas på svensk mark. Birger Schlaug skriver under eftermiddagen i ett blogginlägg om kryssningsrobotar att ”av inrikespolitiska skäl är Reinfeldt villig att göra Sverige till en krigsskådeplats”. Det handlar egentligen om raka motsatsen. Genom att ha förmåga att ta striden till motståndaren höjer man tröskeleffekten, dvs den kostnad motståndaren måste beräkna för att överhuvudtaget inleda ett krig. Väljer motståndaren i alla fall att inleda ett krig finns möjligheten att även föra detta på annat än svensk mark. Det gör det inte utan att ha kvalificerade jakt- och attackvapen.

Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt.

Frågan om långräckviddig markmålsbekämpning är en fråga som behöver stötas och blötas mera och jag ser fram emot att Försvarsberedningen tar upp den i sin kommande rapport. Något annat vore märkligt med tanke på att både regeringen och Socialdemokraterna förespråkar en anskaffning av långräckviddig markmålsförmåga till JAS 39-systemet.

Höjd tröskeleffekt genom luftburen offensiv förmåga
Luftmaktsteori for dummies
Mer om svensk förmåga till markmålsbekämpning (del 1, del 2)

Sett på sociala medier: Vad säger facket om att regeringen vill ersätta kryssningsvärdar och värdinnor med kryssningsrobotar?

Folk & Försvar 2014 – Dag 2

Sälenkonferensens andra dag är nu till ända, och även om dagen inte var lika spännande som igår, och framförallt inte lika intressant som morgondagens program. Behovet av någon form av värnplikt var en av de saker som debatterades i dag – en enligt mig välkommen och intressant debatt. Oppositionsledaren Stefan Löfvén och Folkpartiets Jan Björklund var två huvudtalare från dagen. Men den efterföljande debatten gav som vanligt mest behållning.

Stefan Löfvén inledde dagen – men imponerade inte alls. Tyvärr talade partiledaren om helt andra saker än försvar- och säkerhetspolitik. Han inledde dessutom att kalla det för försvar- och utrikespolitik. Det är alldeles uppenbart att detta inte är en fråga som engagerar Löfvén överhuvudtaget. Det kändes som han mest pliktskyldigast talade under en rubrik som han inte kände sig speciellt hemma med. Av den anledningen handlade också talet mer om helt andra saker än vårt förvar i kontexten säkerhet. Men när han till slut blev mer konkret handlade det om -Nej till NATO, – Stödja försvarsindustrin – Nordiskt samarbete och -FN. Men han lade också en större vikt vid ett nationellt försvar, men utan att lova mer pengar.

Efter dagens tal blir jag dock än mer oroad över hur en framtida rödgrön regering kommer att prioritera försvarsfrågan. Hoppet står därför helt till Peter Hultqvist som har en lång väg att gå med att förklara och övertyga sin partiledare, som i sin tur ska övertag vänstern och miljöpartiet. En mer eller mindre omöjlig uppgift.

Nästa talare var Jan Björklund. Han imponerade som vanligt genom att vara saklig och påläst i sitt anförande och jag bedömer det som att till visshet gränsande sannolikhet att Allan Widman har haft ett finger med i Björklund tal. Det var mycket bra! Björklund öppnar upp för att försvarsanslaget måste öka. Något annat intressant, men samtidigt inte överraskande var att Björklund och Folkpariet nu förordar en framtida mix av anställda och värnpliktiga i ett ny(gammalt) personalförsörjningssystem vilket jag tror många av de som är insatta i försvarsfrågan ger sitt gillande till. Mycket glädjande var också att Björklund tog upp ett av mina favoritämnen – att ”återta och placera ut kustrobot på Gotland som vi fortfarande har i gömmorna”. Björklund tryckte även på att Gotland borde ha en försvars- och säkerhetspolitisk särställning.

I den efterföljande debatten mellan Björklund och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, som för övrigt var intressant att lyssna på, så drog den sistnämnda ned skrattsalvor från åhörarna när han kallade Björklund för ”regeringens svar på Lucky Luke – den mest triggerhappy vi har i regeringen”.

PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess, tidigare SvD, som tillsammans med Annika Nordgren Christensen fick förmånen att reflektera över vad som sagt av tidigare nämnda politiker har helt klart vissa likheter med Göran Hägglund som humorist. ”Bara för att man har sovit länge betyder det inte att man vaknar snabbt” sa PJ Anders Linder och följde upp konstaterandet med att man inom försvarspolitiken har sovit en Törnrosasömn och nu sakta börjar vakna….

Den största spaningen jag och många andra har gjort under dagen hade även Annika Nordgren Christensen gjort, nämligen konstaterandet att det råder helt diametralt skild syn på Ryssland inom Alliansen, och då primärt mellan Reinfeldt och Björklund, något som jag tror kommer bli problematiskt i fortsatta Alliansförhandlingar – framförallt för Björklund. För om Björklund inte kräver mer pengar till försvaret ”i de stängda rummen vi inte har tillträde till” så underminerar han förtroendet för det egna partiet! Han spelar här ett högt spel.

Annika tog i sin reflektion även upp den heta frågan om en återgång till ett mer nationellt inriktat försvar jämfört med att fortsätta på den inslagna vägen med det insatta insatsförsvaret. Hon tycker många gör det för lätt för sig genom att förespråka en återgång till ”pärmar, kartor och kikare till soldater som ska ligga på en klippa och titta österut” genom symboliska investeringar som inte leder till operativ effekt och ”som skulle vara Rysslands högsta dröm”. Här anser jag att det är Annika som drar lite för snabba slutsatser om vad de flesta som deltar i debatten faktiskt förespråkar.

Det handlar givetvis inte om att upphandla försvarsmateriel som ska hamna i mobiliseringsförråd och inte användas. Jag har inte hört någon som förespråkat ett sådant försvar. För förtydliga min egen syn på frågan ska jag ge några konkreta exempel på vad som skulle behövas i ett framtida försvar för att åstadkomma den tröskeleffekt som så många nu förespråkar.

För Flygvapnet del behöver vi vidmakthålla en flygplanspark minst motsvarande dagens. Det går inte att reducera till de 60 flygplan som regeringen har beslutat om. Vi behöver skyddade baseringsplatser i fredstid, och vi behöver återta krigsflygbaser för spridning i händelse av kris/krig. Flygbasbataljonerna måste utökas, och för detta krävs värnplikt. Men det viktigaste… Flygplanen behöver beväpnas med relevanta spaningssensorer, attackvapen och långräckviddiga jaktrobotar. Vi behöver omsätta ett föråldrat transportflygsystem för att bibehålla rörligheten och vi behöver återta numerären av radarspaningsflygplan som vi så envetet och noggrant tillsett att vi gjort oss av med.

Marinen behöver en utökad numerär av kvalificerade fartyg för ytstrid, luftförsvar och ubåtsjakt. Till detta kommer också behovet av nya stödfartyg i syfte att erhålla hög rörlighet och därmed även skydd av logistikresurser. Vi behöver komplettera med en modern vapenarsenal i form av nya sjömålsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Vi behöver även bestycka våra fartyg med luftvärnsrobotar för att säkerställa luftförsvaret av egna och andra enheter. Vi behöver fler sjöoperativa helikoptrar (med vapen och sensorer) än de fem beställda för att säkerställa vår ubåtsjaktförmåga. Dessa bör kompletteras av ubåtsjaktflygplan (MPA) för att kunna täcka större havsområden. För att skapa en relevant tröskeleffekt behöver vi även återta kustrobotsystemet för att kunna placeras ut där det behövs som mest – ex. på Gotland. Vi behöver vidmakthålla/omsätta minst fem ubåtar, gärna fler och de nya ska självklart utrustas med kryssningsrobotar. Detta om något skapar tröskeleffekt. Amfibiesystemet bör utvecklas mot en brigad med flera bataljoner där bevakningsbåtar för skydd av viktiga hamnar, UAV för spaning samt robotar och ev. minor mot sjömål bör utgöra stommen.

För armén måste fokus ligga på en omfattande utökning av luftvärnet, och då pratar vi i stor omfattning och med långräckviddiga robotsystem. I övrigt bör armén utrustas med långräckviddig markmålsbekämpningsförmåga med robotar och artilleri. Alla arméförband måste ges hög rörlighet – gärna kompletterat med attackhelikoptrar. Nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) skall fortsatt ha som primär uppgift att skydda basområden, staber och viktiga installationer.

Samanställningen här ovan gjordes på fem minuter, så det finns säkert fler avgörande system och förmågor som kan kompletteras. Men min poäng är att påvisa att det debatten nog inte handlar om materiel som ska förrådsställas, utan användas i den dagliga utbildningen av soldater och sjömän i ett framtida kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar som på riktigt blir tillgängligt, användbart och flexibelt!

Det handlar således inte om att ligga med karta och kikare och titta österut. Det fina med detta är att huvuddelen av dessa system på riktigt även kan göra både och. Det vill säga både användas internationellt och nationellt med den stora skillnaden att det skulle utgöra en rejäl tröskeleffekt i ett nationellt försvar jämfört med i dag! Dagens en-veckasförsvars har tyvärr blivit lite av varken eller där både materielförsörjningen och personalförsörjningen haltar betänkligt.

Men det som också måste göras är att öva nuvarande organisation, och i framtiden förhoppningsvis den organisation och materiel jag räknat upp här ovan. Detta för att kunna strida gemensamt i en nationell kontext, något som knappast har genomförts sedan ORKAN 1993. Av den anledningen är det bra att målet om 2000 insatta soldater utomlands stryks enligt nuvarande förslag. Istället ska Försvarsmakten sättas in när den behövs, och där den behövs. Att skapa insatser enbart för insatsernas skull och som ett politiskt mål är varken trovärdigt eller gynnar vår försvarsförmåga. Som bekant har insatser i de områden vi har deltagit vid, i många fall till och med reducerat vår försvarsförmåga när det kommer till kvalificerad väpnad strid.

Men nu förhåller sig verkligheten tyvärr som sådan att det som räknas upp här ovan är en dröm i fyrfärg och ett luftslott utan dess like eftersom vi lever i Sverige, och i Sverige så finns det inget politiskt stöd för att anskaffa all den materiel av ett enda skäl – att det kostar väldigt mycket pengar. Så även om vi möjligen får se ett framtida ekonomiskt tillskott så är jag rädd att det ändå inte ens räcker för att sätta den beställda expeditionskåren IO14 på fötter.

För att avsluta detta inlägg kan jag konstatera att Göran Hägglund i en intervju med Expressens Niklas Svensson idag utryckte sig oerhört olyckligt och rent felaktigt när han sa att ”Försvaret i dag är väldigt mycket bättre än för ett par decennier sen”. Om det var det en felsägning p.g.a. av att han är dåligt informerad, eller om det var ett sätt att åter närma sig Reinfeldt i den infekterade försvarsfrågan efter gårdagens tal får vi förmodligen inte veta.

Övriga anföranden från dagen får ni läsare se och besöka själva via länk här nedan.
Här nedan har jag som vanligt samlat de mest intressanta länkarna från dagen…

Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar – Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
SvD – Utbrett tvivel på försvarspolitiken
SvD – Populism eller realism runt försvaret?
DN – Splittring hos de rödgröna om JAS
DN – Frågor till Ewa Stenberg om försvarspolitiken
DN – Björklund vill återinföra värnplikt
DN – Regeringen målar upp olika bilder av försvaret
DN – Logiken talar för NATO
Expressen – Allianskritik mot försvarspolitiken (Se TV-inslaget!)
Expressen – Moderaternas sms-tips inför Stefan Löfvéns tal
Expressen – KG Bergström: Försvaret är alliansens akilleshäl
Expressen TV – Erik Lagersten: Omvärlden är osäker
Expressen TV – Jan Björklund: Vi ser en aggressiv upprustning av Ryssland
Expressen TV – Stefan Löfvén: Vi kan inte se någon minskning av försvarsanslaget
Expressen TV – Åsa Romson: Vi ska kunna försvara Sverige
Aftonbladet TV – Stefan Löfvén: Risken för krig är långt i från över
Aftonbladet TV – Sverige med i NATO senast 2020
Aftonbladet TV – Jan Björklund: Så ska Sverige försvaras i framtiden (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet TV – Ärlig talat ÖB Sverker Göranson (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet debatt: Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret
Aftonbladet debatt: Peter Hultqvist: Sluta skuggboxas om försvaret
Aftonbladet debatt: Mikael Oskarsson: Våga visa ledarskap och utred NATO-medlemskap
Aftonbladet ledare: Reinfeldts försvar är en papperstiger (Läs!)
Aftonbladet: Löfvén i rampljuset i Sälen
SR – Försvaret i fokus
SR – Jan Björklund vill ha fler reservister i försvaret
SR – Löfvén vill göra om Sveriges försvar
SR – Försvaret stärkt menar statsministern trots kritik
SR Studio 1 – Försvarspolitik och samhällets säkerhet
Frivärld – Statsministern spänner hästen efter vagnen
GP – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
Sydsvenskan – Det krävs två för tango
SVT – Mats Knutsson: Splittring om löften på Folk & Försvar
SVT – Stefan Löfvén: Läget i försvaret oroande
SVT – Reinfeldt slår tillbaka om försvaret
SVT – Löfvén vill utveckla samarbetet med Finland
SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT Agenda – Intervju med Karin Enström (39.00)
SVT Forum – Intervju med Peter Hultqvist
TV4 – Lågt förtroende för Sveriges försvar
TV4 – Försvarsminister grillas av Pihlblad (Se TV-inslaget!)
DT – Cecilia Widegren: Vad vill socialdemokraterna – och med vem?
DT – Han tippas som nästa försvarsminister
DT – Därför tar inte Reinfeldt befälet i försvarspolitiken
BLT Ledare – Paret som vill vara en familj
Arbetarbladet – Folk utan försvar
Helagotland – Gotland är mer utsatt i dag än under kalla kriget
ST – Nordiskt klarspråk om Sveriges försvar
HBL – Inget parti vinner val på försvaret
NyTeknik – Löfvén: Stridsflyget ska skyddas
Riksdag & Departement – Sverige prioriterar försvar av svensk gräns

Försvarsmakten:
Videoblogg: C LEDS Jan Salestrand
Videblogg: Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg

Bloggar:
Wiseman
APOW
Åsa Lindestam
Stefan Löfvén
Lantvärnet
Carl Bildt

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [2] – HELT OM!

Det märks tydligt att Sälenkonferensen startar i morgon söndag. Alla deltagande parter av dignitet gör utspel i media och det skrivs artiklar och genomförs intervjuer. Startfältet håller på att positionera sig inför årets största försvarspolitiska arrangemang. I detta inlägg avser jag ge mina synpunkter på det senaste utspelet från Moderaterna och vad som verkligen behöver debatteras under årets rikskonferens i Sälen.

Regeringspartiet Nya Moderaterna, det parti som styr rikets försvarspolitik och som således också bemannar försvarsdepartementet gör genom sin försvarspolitiska talesperson Cecilia Widegren följande uttalande i dagens DN.

– Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier, säger hon.

Äntligen! Jag kan bara konstatera att detta kanske är det bästa som kommit från försvarsberedare Cecilia Widegren någonsin. Att detta är det faktiska behovet är för de flesta en självklarhet. Men samtidigt är den nya inriktningen en fullständig helomvändning då politiker – men även Försvarsmakten – tidigare har hävdat att Sveriges säkerhet börjar i Afghanistan etc. Hjulet är uppenbart runt! Vi ska också ha klart för oss att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har drivit samma linje som moderaterna nu har anslutit sig till under de senaste åren, så något revolutionerande budskap i sak är det förvisso inte. Det nya i sammanhanget är att Moderaterna här gör en helomvändning i frågan, och det ska bli intressant att höra hur övriga allianspartier ställer sig till detta.

Moderaterna vill också att dagens mål med 2000 insatta soldater i utlandsstyrkan tas bort, vilket även detta är ett sundhetstecken och ett tecken på viss klarsyn. Varför sätta en siffra på något som rimligtvis ska vara behovs- och händelsestyrt, och som dessutom aldrig har kunnat uppnås?

Men hur är det då med detta uttalande som innebär en fullständig kovändning? Hur taktar det då med organisation, materiel och personalförsörjningssystem, omvärldsutveckling och inte minst ekonomi? Förstår Cecilia Widegren m.fl. innebörden och de praktiska konsekvenserna av det man nu förespråkar? Låt oss därför titta på ovanstående faktorer med utgångspunkt från att ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”!

Organisation

När ÖB för ett år sedan förklarade för svenska folket att vi genom den pågående försvarsreformen nu har skapat ett ”en-veckasförsvar” så måste man ha med sig detta i bakhuvudet in i den debatt som nu kommer att starta i och med rikskonferensen i Sälen, och som berör ovanstående ny(gamla) inriktning.

Den organisation vi nu är på väg in i sedan ett antal år tillbaka (IO14) är en organisation eller rättare sagt en expeditionskår särkilt anpassad för internationella insatser. Den är inte längre primärt anpassad för försvaret av Sverige, något som absolut inte får glömmas bort när nu detta kommer att diskuteras.

Vi ska inte heller glömma bort att det även krävs ett kraftfullt utökat försvarsanslag om ca 4-5 miljarder årligen för att överhuvudtaget kunna uppnå det omtalade ”en-veckasförsvaret” – och det först någon gång i perioden 2019-2023. Läget är med andra ord betydligt värre än att vi enbart kan försvara landet i en vecka inom ett begränsat geografiskt område.

Det Moderaterna och Socialdemokraterna nu efterfrågar har sedan början av 00-talet mycket noggrant monterats ned. Primärt genom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 signerat Socialdemokraterna. Därefter har Moderaterna gjort allt de kan för att öka takten i att minska Försvarsmaktens numerär avseende verkanssystem. Men även genom att man har infört ett personalförsörjningssystem som havererade redan innan det var sjösatt. Att både Moderater och Sociademokrater nu (förvisso helt korrekt) propagerar för att återta det man själv slagit sönder är inget annat än ett fullkomligt underkännande av sina egna tidigare beslut!

Nu måste även försvaret av Gotland på allvar lyftas upp på agendan, förhoppningsvis redan under Sälenkonferensen. Den som placerar ut långräckviddiga vapensystem på ön behärskar hela Östersjön, något som påverkar säkerheten i hela vårt närområde. Av den anledningen måste Gotland kunna försvaras av Sverige. Det ligger även i NATO:s intresse att ingen annan än Sverige behärskar ön.

Om Moderaterna menar allvar med dagens uttalande måste hela insatsorganisationen IO14 således ritas om. Det går inte att försvara Sverige med dagens expeditionskår oavsett om en stor mängd pengar tillförs, och oavsett om ÖB under gårdagen i intervjun med SvD påstår att det är hans bästa operativa råd till politikerna – att fortsätta med IO14. Huruvida ÖB då kände till denna helomvändning är dock inte känd.

En annan stor fråga när det kommer till organisation är hur en försvarsmakt som ska ”försvara Sverige i Sverige” ska kunna verka och fungera när de olika delarna är utspridda över hela riket – dessutom med endast en förbandstyp av varje slag (demonstratorförsvaret)?

Samordningsmöjligheter finns i Norrbotten mellan flygförband, infanteri och artilleri. I Blekinge mellan fartyg, ubåtar, sjöoperativ helikopter och stridsflyg. Men i övrigt är organisationen till stora delar geografiskt spridd över hela riket utan möjlighet till effektiv samordning. Det enda luftvärnsförbandet finns i Halmstad långt från huvudstaden, flyg- och marinbaser. Det enda ingenjörförbandet i Eksjö långt från övriga arméförband, och det enda artilleriförbandet finns i Boden. Lägg till att Försvarsmakten har centraliserat all viktig materiel till några få förråd där det inte alls finns några förband, och där centrallageret finns i Arboga… Centrallager! Arboga! Ibland hoppas man att allt är en ond dröm.

Oaktat organisation och geografisk placering så måste man nu se över Försvarsmaktens……

Materiel

Här återfinns de i särklass största problemen, eller för att prata i försvarsmaktstermer – utmaningarna. Detta på grund av de stora kostnader som försvarsmaterielanskaffning genererar.

Även här underkänner regeringen nu sina egna tidigare beslut som inneburit att vi skär ner på stridsflygplan, armémateriel och fartyg. Det går som bekant inte att försvara Sverige med en så låg numerär vi nu är på väg mot.

Det finns ett antal beslut som man nu starkt kan ifrågasätta. Ett talande exempel är när man avvecklade det bandvagnsmonterade och nyare RBS-90 till förmån för det äldre och handriktade RBS-70 med motiveringen att det skulle vara lätt att flytta det till internationella insatser…. Ett annat talande exempel är avvecklingen av alla skyddande bergrum och basområden. Avvecklingen av flygvapnets Bas-90 är en pinsamhet som dessutom kostat mångmiljardbelopp i avvecklingskostander, något som vi återigen är i stort behov av.

Att merparten av Försvarsmaktens materiel, ända sedan FB-04, har anpassats för något helt annat än försvaret av Sverige är ingen hemlighet. Om man menar allvar med dagens uttalande så måste man visa detta även inom materielområdet. Rätt materiel i rätt mängd är det som krävs. För Marinens del får vi hoppas att man nu slutar förespråka större fartyg av oceangående fregatters storlek, och att man istället prioriterar numerär och att regeringen tar nödvändiga beslut för att säkerställa att det finns några fartyg överhuvudtaget.

Det finns nu också ett gyllene tillfälle att skapa ett relevant skalförsvar med tyngdpunkt på stridsflyg, fartyg, ubåtar och långräckviddigt luftvärn samt kvalificerad långräckviddig bekämpningsförmåga mot såväl markmål som mot sjömål. Det är så man skapar den tröskeleffekt som det så länge talats om, men där utvecklingen under de senaste åren istället har gått åt andra hållet.

Men materielen är bara en viktig del, den andra helt avgörande faktorn är Försvarsmaktens…..

Personalförsörjning

På punkt efter punkt underkänner regeringen indirekt sin egen försvarspolitik i samband med dagens uttalande. Det mest omdebatterade problemområdet de senaste åren är personalförsörjningsreformen som har blivit ett fiasko i det avseendet att rekryteringen haltar och där lönerna är för låga för att göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare. Trots de låga lönerna har de totala kostnaderna rusat iväg så pass mycket att Försvarsmakten inte har tillräcklig ekonomi för att öva förbanden i tillräcklig omfattning. 2014 ser ut att bli ett år med mycket begränsad övningsverksamhet, och framtiden ser inte ljusare ut avseende ekonomin.

En av de viktigaste motiveringarna för övergången till ett yrkesförsvar var att det skulle vara enklare att använda personalen vid internationella insatser. Detta då pliktlagen ej medgav att skicka värnpliktiga till insatsområden utomlands. När nu våra politiker ånyo vill ominrikta försvaret mot att försvara Sverige (tack och lov) så faller argument efter argument för ett yrkesförsvar.

Bara av kostnadsskäl, men även av kvalitetsskäl så bör man nu överväga att återta någon form av värnplikt igen. Detta skulle innebära att avsevärda summor skulle frigöras för att anskaffa materiel och att öva förbanden. Vi ska också komma ihåg att kvalitén och beredskapen inom framför allt
Flygvapnet och Marinen var minst lika bra under värnpliktsförsvaret. Med inneliggande årskull kunde man snabbt erhålla en avsevärd militär tröskeleffekt. Låt oss hoppas att en initial åtgärd blir att riva upp regeringsbeslut 5 som innebär att 500 miljoner per år ska sparas på personal…

Det regeringen (av kostnadsskäl) förordar är en stomme av tidvis tjänstgörande personal (GSS/T) som i många avseenden innebär ett sämre försvar, än ett försvar baserat på värnpliktiga. Detta då det knappast blir någon kvalité om en individ ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. Hur många år tar det då att komma upp i samma nivå som en värnpliktig som gör militärtjänst under låt säga 12 månader?

Något regeringen i sin nya inriktning och även försvarsberedningen måste ta hänsyn till är….

Omvärldsutvecklingen

Att Ryssland rustar upp sina militära styrkor i en rasande fart känner vi redan till. Att demokratiutvecklingen också går att fel håll är en annan detalj som man måste ta hänsyn till.

Men frågan är vilka indikatorer som krävs för att en ändring avseende våra egna nivåer avseende personal och materiel görs? Vid alla tidigare försvarsbeslut har man angett att Försvarsmakten efter politiskt beslut ska kunna växa och anpassas mot omvärldsutvecklingen. Finns ens ett politiskt intresse att vilja se dessa indikatorer?

Johan Wiktorin har använt sig av minnesramsan GUBBE för att påvisa ett antal indikatorer som borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och aktiva åtgärder.

GUBBE: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott CFE-avtalet, Beredskapsövningar, Ekonomiska hot.
Krävs det fler indikatorer än dessa för att en förändring ska ske? Eller är det så enkelt att något annat har högre prioritet än en mot omvärldsutvecklingen relevant försvars- och säkerhetspolitik. Nämligen….

Ekonomi

Om nu såväl Moderater och Socialdemokrater nu vill ha ett försvar som på riktigt ska kunna försvara Sverige så kommer det att krävas ett avsevärt utökat försvarsanslag. Att försvara Sverige kostar betydligt mycket mer än vad det nuvarande expeditionsförsvaret gör.

Att inte skjuta till de ekonomiska medel som kommer att krävas innebär att trovärdigheten för Sveriges försvarspolitik ytterligare kommer att reduceras.

Om regeringen nu avser stryka målet med 2000 insatta i internationella insatser, och att försvaret av Sverige på hemmaplan ska prioriteras går det inte längre att motivera anslagsposten 1.2 som enbart är avsedd för internationella insatser där man årligen budgeterar runt 1,5 miljarder. Just denna anslagspost har regeringen dessutom använt som sin egna lilla spargris då outnyttjade medel återgått till statskassan utan att Försvarsmakten fått anslagsspara en enda krona.

Att sätta upp ett försvar som ska försvara Sverige kommer att kosta betydligt mer än vad det gör idag. Låt oss hoppas att Cecilia Widegrens ord från i dag inte var just bara – ord.

Sammanfattning och slutsatser

Att Moderaterna, och tidigare Socialdemokraterna nu äntligen har förstått att försvaret av Sverige börjar i Sverige är ett stort fall framåt. Detta besked ligger dessutom direkt i linje med den nuvarande omvärldsutvecklingen i vårt närområde.

Men man måste nu vara vara trogen det man säger. Det går inte att ändra inriktning utan att allt, d.v.s. det jag räknat upp här ovan inte hänger med. Om så är fallet så kommer systemkollapsen att fullbordas inom kort.

Alliansregeringen har nu ett gyllene tillfälle att bevisa att man menar allvar och att man är trogna det man nu säger i sin helomvändning när det gäller försvarspolitiken. Avstampet måste tas i försvarsberedningens rapport som kommer i mars och det påföljande försvarsbeslutet. Allt annat kommer innebära att den nymoderata försvarspolitiken kommer att sjunka allt djupare i dyn och skrivas in i historieböckerna, inte som den sämsta, men som den mest oärliga och skönmålande Sverige har fått uppleva.

Övriga ämnen som bör diskuteras vid Sälenkonferensen är:

– NATO-medlemskap:
Oavsett om det möjligen (mot alla odds) även i praktiken skulle ske en ominriktning av Försvarsmakten med tillförda ekonomiska medel så kommer vi aldrig att kunna skapa trovärdighet på egen hand. Ett NATO-medlemskap är ofrånkomligt. Detta måste fortsätta debatteras.

– Det havererade nordiska samarbetet:
Norge och Danmark är NATO-länder och har således sina lojaliteter där. Svenska politiker vill se en nordisk incidentberedskap. Responsen från Norge lät inte vänta på sig länge. Det blir riktigt pinsamt att Norge ser saker som inte våra egna politiker gör.

Flera samnordiska materielsamarbeten har slutat med fiaskon: Nu senast har det handlat om Lastbilar och artillerisystemet Archer där Norge har dragit sig ur helt och hållet. Tidigare havererade samarbetsprojekt är Ubåt A26 och Helikopter 14.

När nu alla nordiska livlinor och samarbetsprojekt har eller håller på att haverera går det inte längre att på ett trovärdigt sätt använda det nordiska samarbetet som argument för Sveriges säkerhet. Detta måste upp till debatt.

– NBG:
Ska vi fortsätta lägga stora pengar på något som aldrig har, och som sannolikt aldrig kommer att användas? NBG taktar dessutom oerhört dåligt mot den nu uttalade inriktningen. Ytterligare en sak som behöver debatteras i Sälen.

Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, ÖB
Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN, SR, Exp, AB, AB Ledare, DI, Allehanda, Dagbladet
TV: Aktuellt (Karin Enström) 23 minuter i sändningen

Helt om i fokus för svenskt försvar?

Det märks onekligen att det snart är Folk och Försvars årliga rikskonferens Sälen med tanke på all försvarspolitisk bevakning i media.

SVT Aktuellt (ca 20 min in) rapporterade igår att Moderaterna nu svänger i försvarsfrågan till ett mer nationellt fokus. Bakgrunden för inslaget var försvaret av Gotland och hur ön idag är helt utan militärt försvar utan det stridsvagnskompani som finns placerat i ett garage där utan möjligheter att användas då man enligt SVT saknar såväl personal, drivmedel, reservdelar och ammunition. Aktuellt pekade också på hur fokus nu skiftat från internationella insatser när Alliansregeringen först tillträdde till nationella insatser idag och accentuerade detta med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som uttalade att ”försvaret av Sverige börjar i Sverige”. Försvarsminister Karin Enström blev sedan intervjuad och såg inte några problem med att få fram förband och materiel till Gotland. Tyvärr följde inte intervjuare upp försvarsministerns påståenden om hur regeringen höjer budgeten till försvaret. Sedan Alliansregeringens första budget hösten 2006 till hösten 2013 har budgeten för utgiftsområde 6 sjunkit med 3 % kompenserat för inflationen (enligt SCB).

Talet om att försvaret av Sverige börjar i Sverige är sannerligen en omvändning från det tidigare läget och få om ens regeringen själv förstår nog hur stor denna omsvängning är. Detta är en av de aspekter jag tog upp i Prolog – Del 4 som jag förra veckan skrev för tankesmedjan Frivärld. Det svenska försvaret lever alltjämt kvar i de inriktningar och ramar som försvarsbeslutet 2004 satte. Det enda som hände i inriktningspropositionen 2009 var att Försvarsmakten uppdrogs att trolla med knäna, när nu Sverige också skulle försvaras med en organisation dimensionerad enbart för internationella insatser.

Det är nämligen så att såväl personalförsörjningssystemet, organisationen (såväl fred som insats) och logistiken är fortsatt dimensionerade efter internationella insatser.

Beslutet om ett nytt personalförsörjningssystem med anställda soldater löste i första hand ut möjligheten att kunna sända iväg befintliga förband i internationella insatser, något som inte var möjligt med värnpliktiga enligt svensk lagstiftning. Däremot existerade det aldrig några problem med att få frivilliga till just Utlandsstyrkan.

Fredsorganisationen är utspridd över landet utifrån de förutsättningar som gällde vid försvarsbeslutet 2004, det vill säga att operativ verkan inom nationellt försvar inte var ett urvalskriterium. Det är av den anledningen Gotland idag står tomt på fast och kvalificerad militär närvaro. Det är av den anledningen landets enda artilleriförband finns i norra Norrland och det är därför landets enda luftvärnsförband är placerad så långt som möjligt från sitt primära insatsområde och på en plats där det är mycket svårt att samöva med de flygförband som finns kvar. Dessa är ju som bekant också placerade så långt från huvudstaden som det bara går. Den huvudstad som ÖB i intervju med SvD idag pekar ut som militärstrategisk tyngdpunkt för det svenska försvaret.

Här påverkas också logistiken. Det blir en grandios uppgift att flytta runt alla de förband med olika förmågor som är utspridda landet över till en effektiv slagordning. Den logistiska apparat som förr fanns för detta avvecklades slutligen i och med försvarsbeslutet 2004 eftersom nationellt försvar ej längre var intressant. Likaså valde man ett sårbart centraliserat logistikkoncept där stor del av underhåll och materiel förrådsställs centralt för att sedan skickas ut till förbanden, istället för det framskjutna och spridda logisitkkoncept som var gällande under kalla kriget. För internationella insatser är centralisering optimalt eftersom man då lättast möjligt kan transportera materielen till utskeppningshamn/flygplats. Ur ett nationellt försvarsperspektiv kan det vara förödande då motståndaren med minsta möjliga insats kan åstadkomma största möjliga påverkan.

Insatsorganisationen lever kvar i samma dimensionering som den gjorde i FB 04, med undantaget att materielen bara blir äldre och att av de primära materielsystem har regeringen endast valt att renovera ca hälften inför framtiden. Det är en organisation som är dimensionerad (när den slutligt är intagen bortom 2019) att hålla upp till 2000 personer i internationella insatser kontinuerligt. Det är också utifrån denna målsättning regeringens uppdrag till Försvarsmakten att reducera lönekostnaderna med 500 mkr år 2019 genom en större andel deltidspersonal ska ses. Större andel deltidspersonal är inget problem vid internationella insatser, men inverkar menligt för en hög beredskap i nationellt försvar.

Det är därmed sannerligen en intressant kursändring som såväl Moderaterna som Socialdemokraterna gjort. Frågan är dock om man kommer att finansiera och effektuera den eller om det blir som med inriktningspropositionen 2009, stora ord men inte mycket mer än så. Till våren lämnar Försvarsberedningen sin andra rapport som ska ligga till grund för det kommande försvarsbeslutets del om hur det militära försvaret ska utformas och organiseras. Jag håller det för mycket sannolikt att försvarsbudgeten kommer att förstärkas ytterligare, men beroende på storleken på förstärkningen får vi se hur långt det räcker och om det klarar sig utan att ätas upp av andra utgifter. Bara en realistisk finansiering av den beställda insatsorganisation 14 lär behöva årliga tillskott om 5 mdr kr för verksamhet och materielanskaffning, samtidigt som tiotals miljarder kr i infrastruktur som nu åter skulle behövas avvecklades i och med försvarsbeslutet 2004.

Jag rekommenderar vidare läsning om utvecklingen i försvarsbeslut inte bara i min egen Prolog – del 4, utan helst också Annika Nordgren Christensens inlägg om hur partierna nu trängs i mitten i försvarsfrågan i en försvarspolitik enligt minsta motståndets lag och även Marcus Brixskiölds granskning av svenska försvarsbeslut genom tiderna och deras följder. Många intressanta slutsatser och mycket klokskap ligger bakom de två sistnämnda inläggen.

Uppdatering 22.00: Ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (s), går på SvD Brännpunkt till hårt angrepp mot regeringens försvarspolitik. Följande formulering är verkligen att bjuda in till match i Sälen:

Det är dags för regeringen att ta av sig skygglapparna och inse att det finns ett jobb att göra som kräver mer än snygga och allmängiltiga formuleringar i en rapport från försvarsberedningen!

DN, SvD, 2, 3, 4, 5, AB, 2, ÖA

Gästinlägg: Sverige är värt att försvara

Såsom utlovat i gårdagskvällens inlägg kommer här ett gästinlägg från Kristdemokratiska Ungdomsförbundet med anledning av Riksrevisionens starkt kritiska rapport om Försvarsmaktens förmåga. Rapporten är alldeles för viktig för att bara falla i glömska utan istället som en varning för den kritiska situationen inom stora delar av Försvarsmakten. Bara de ökade kostnader för det nya personalförsörjningssystemet är enligt FOI:s kalkyler 2 miljarder högre per år om 2012 års situation håller sig.

Förhoppningsvis kommer fler aktörer än KDU att uppmärksamma Riksrevisionens rapport.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Sverige är värt att försvara

Andreas Braw

Christian Carlsson

Sveriges försvar måste stärkas och det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag än idag, skriver Christian Carlsson, vice ordförande, och Andreas Braw, försvarspolitisk talesman, för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Sveriges försvarsförmåga duger inte till att försvara vårt land. Det har varit känt sedan tidigare, men nu riktar också Riksrevisionen kritik mot att Försvarsmakten inte klarar att hantera sina uppdrag.

I ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser (RiR 2013:22)” står att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna uppnå de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat. Det finns varken tillräckligt med personal eller materiel för att samtidigt klara de uppgifter försvaret har avseende insats, beredskap och utveckling. Nära hälften av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas och likaså minst 37 procent av den materiel som krävs för att förbanden ska kunna lösa sina uppgifter.

Vi hoppas att Riksrevisionens kritik svider ordentligt i ögonen på de politiker som bär ansvaret för den bristande försvarsförmågan och också att den kan fungera som en i raden av väckarklockor. Det finns flera orsaker till Sveriges bristande förmåga. Gemensamt för dessa orsaker är dock decennier av oansvarig försvarspolitik. Socialdemokraternas stora förbandsnedläggningar i och med försvarsbesluten år 2000 och 2004 samt ambitionssänkningarna som dessa medförde är en stor del av förklaringen, men också att den stora omställningen från värnplikt till frivilligförsvar inte getts tillräckligt goda förutsättningar att komma på plats. Under alltför många år har Försvarsmakten betraktats som ett särintresse alternativt fungerat som budgetregulator när finansministrar behövt spara pengar. Vi tar avstånd från detta.

Sveriges försvar måste stärkas och det är bra att Alliansen såväl stoppat förbandsnedläggningar som skjutit till mer resurser, men det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag för att säkerställa vår försvarsförmåga. I ett första steg måste fokus vara att få IO14 på plats, men Sverige kommer därefter att behöva ta ytterligare steg för att stärka vårt försvar.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) delar Riksrevisionens ståndpunkt att såväl antalet armébataljoner som flygdivisioner behöver utökas, men vi kräver också ökad närvaro i Östersjön och ett återupprättat regemente på Gotland för att fylla det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige bidragit till i området. Viktigast är att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Sveriges försvar måste stärkas, men vi inser samtidigt att säkerheten måste byggas gemensamt med andra.

Sverige ska ha ett starkt försvar därför att vi inser att ett starkt försvar av Sverige också innebär ett starkt försvar av vår frihet, demokrati och människovärdet. Försvarsmakten är inget särintresse – det är ett allmänintresse, och så länge det råder minsta tveksamhet gällande detta bland moderata försvarsministrar är det Kristdemokraternas roll att påtala detta.

Christian Carlsson
Vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Andreas Braw
Försvarspolitisk talesperson för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Regeringens lilla hemliga spargris

Pengar i försvarsbudgeten som inte utnyttjas under ett verksamhetsår går liksom fallet för andra statliga utgiftsområden tillbaka till statskassan. Det man inte använder år 1 är kvar i kassakistan att användas år 2. En sund ekonomisk tanke i grund och botten – om man inte missnyttjar förhållandet.

Inom utgiftsområde 6 och då närmast den del som utgör försvarsbudgeten har det inte riktigt fungerat så de senaste åren. Regeringen förbehåller sig rätten att besluta om alla investeringar större än 200 miljoner kr även om Försvarsmakten har budgeterat för dessa investeringar. Följden blir att allt större delar av försvarsbudgeten går tillbaka till statskassan outnyttjad eftersom Regeringen de senaste åren blivit allt mer ovillig att fatta beslut om de materielinvesteringar som Försvarsmakten sedan år budgeterat inom sin materielplan. Det senaste och mest markanta exemplet är Regeringens ovilja att fatta beslut om modifiering av två korvetter till vedettbåtar att ersätta de sju bevaknings- och vedettbåtar som inom mycket kort kommer att tas ur tjänst. Att två inte ersätter sju förstår nog vem som helst, men att noll är ännu sämre lär vara än tydligare.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Peter Jeppsson har under hösten flera gånger satt åt försvarsministern för detta och oviljan att fatta beslut om Marinens framtid. Något som försvarsministern fått allt svårare att värja sig för. Det blev ytterst tydligt härom dagen vilket Skipper skrivit om.

Nu har dock det dolda anslagssparandet accelererat ytterligare då Syrieninsatsen är beordrad att belasta konto 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap istället för 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser. Syrieninsatsen utgörs av en Tp 84 Hercules med stödfunktioner med uppgift att stödja FN med transport av personal med uppgifter kring avvecklingen av de syriska kemvapnen. Insatsen är därtill uppkommen och inte någon insats som planerats sedan länge.

Regeringen har av flera partier, bland annat Socialdemokraterna, sedan länge kritiserats för att inte vilja överföra medel från konto 1:2 till 1:1 och 1:3 (anskaffning av materiel och anläggningar). Försvarsmakten har de senaste åren lämnat tillbaka miljardbelopp till statskassan från just konto 1:2 då antalet insatser nedgått jämfört med plan och likaså insatsernas omfattning. Nu verkar man dock ha tagit anslagssparandet ytterligare ett steg. Absurt.

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.

Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Regeringens nonchalans av försvaret fortsätter

Fler riksdagsledamöter börjar nu engagera sig i den bekymmersamma situationen som den oansvariga moderatledda regeringen försätter Försvarsmakten i när det kommer till anskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel som kräver regeringsbeslut. Den här gången är det ånyo en av socialdemokraternas representanter i försvarsutskottet, Åsa Lindestam, som ställer en ny skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström.

Det är glädjande att riksdagsledamoten Lindestam verkar förstå problematiken runt dessa problem. Precis som Peter Jeppsson tidigare gjort så sätter dessa skriftliga frågor den press på försvarsministern som en enskild ledamot i det politiska systemet kan göra. Lite olyckligt i sammanhanget är det att Lindestam missförstått förhållandet med de sex bevakningsbåtar som hon tar upp i sin skriftliga fråga. Något som tyvärr bidrar till att frågan tappar lite av sin tyngd. De sex bevakningsbåtarna som Lindestam tror ska byggas om ska i själva verket avvecklas och ersättas av de två vedettbåtar som tyvärr inte alls tas upp i frågeställningen.

Det här visar ånyo på problematiken med vårt politiska system där enskilda riksdagsledamöter med en bakgrund väsensskild från försvarsområdet uppenbart har svårt att förstå de komplexa turerna och olika benämningar på saker och ting.

Oaktat detta är huvuddelen av frågan relevant och viktig!

——————-

den 29 november

Fråga

2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel

av Åsa Lindestam (S)

till försvarsminister Karin Enström (M)

Försvarsmakten och Försvarets materielverk har tillsammans utrett behov av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel. I den senaste budgeten och i Perspektivplanen finns bland annat beslut om att Sverige ska ha sju korvetter. I budgeten fanns summor angivna för att sätta i gång detta. Även ombyggnation av sex bevakningsbåtar finns med i både budget och PerP.

Försvarsmakten har prioriterat bland annat detta.

Om budgeten överstiger 200 miljoner kronor måste beslut fattas även av regeringen. Så är inte fallet. På fråga i försvarsutskottet fick vi veta att regeringen prövar detta, och stundtals säger regeringen nej till förslagen. Därmed blir material med tiden obrukbart och inte heller nyanskaffat.

Min fråga är:

Avser försvarsministern att snarast tillsammans med regeringen fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering?

——————–

Karin Enströms så kallade svar och den fortsatta nonchalans av Försvarsmaktens förutsättningar för att kunna lösa sina uppgifter man är ålagda av regeringen är skrämmande! Inte på något sätt svarar försvarsministern på den konkreta frågan som dock är något mer utvecklad än tidigare. Vad man kan utläsa mellan raderna i sista stycket är att något politiskt beslut inte ligger nära i tiden. Läs Karin Enströms svar här nedan.

———————

den 4 december

Svar på fråga

2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel

Försvarsminister Karin Enström

Åsa Lindestam har frågat mig om jag avser att tillsammans med regeringen snarast fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering.

Den 13 november i år besvarade jag en likartad fråga från Peter Jeppsson angående modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100).

Visbykorvetterna är under leverans i version 5, vilket förbättrar den samlade förmågan till ytstrid. Regeringen har även fattat beslut om halvtidsmodifiering av röjdykfartygen Spårö och Sturkö samt stridsbåt 90. Vidare har regeringen utökat den ekonomiska ramen för anskaffningen av en ersättare till signalspaningsfartyget Orion.

Försvarsmakten har budgeterat för halvtidsmodifiering av två korvetter av Göteborgsklass och ombyggnation av ytterligare två till vedettbåtar. Försvarsmaktens budgetunderlag behandlar inte ombyggnation av sex bevakningsbåtar. Försvarsmaktens perspektivstudie berör inte någon av de ovan nämnda åtgärderna.

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 2013 avseende Försvarsmakten beslutat att myndigheten ska framställa om regeringens medgivande för beställning av objekt och verksamheter som medför ekonomiska bindningar över 200 miljoner kronor eller i övrigt är av strategiskt betydelse. Regeringen tar löpande ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar när beredningskravet i regeringsformen och förutsättningarna för ett för verksamheten bra beslut i övrigt är uppfyllda.

Regeringen har sedan 2006 fattat beslut om betydande investeringar i Försvarsmaktens materiel för att säkerställa militär operativ förmåga. Regeringen tillsatte i maj 2013 även en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52). Syftet är att åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar samt öka möjligheterna för riksdagen och regeringen att fatta investeringsbeslut på strategisk nivå. Det är av stor betydelse att omsättningen av marinstridskrafternas materiel svarar mot den långsiktiga planeringen för marinens och Försvarsmaktens samlade behov.

—————-

Slutsatsen av ministerns otydliga svar är att några fartyg inte kommer att byggas om i närtid. Det verkar dessutom som man avser vänta på att utredningen avseende försvarsmaterielanskaffningen ska redovisas innan något beslut överhuvudtaget kan komma i fråga.

Detta kommer i praktiken innebära att marinens redan låga numerär av kvalificerade ytstridsfartyg kommer att sjunka ytterligare till att omfatta endast fem Visbykorvetter. Rikskorvett nummer 1,2,3,4 och 5.

Det kommer även innebära att sex bevakningsbåtar av Bevakningbåt typ 80, vedettbåten HMS Jägaren samt korvetterna HMS Stockholm, HMS Malmö, HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer att avvecklas under 2015 utan att regeringen behagat att säkerställa dess ersättare.

Lägg där till turbulensen runt ubåtsaffären A26 som jag avser återkomma till i ett senare inlägg.

Är detta vad nuvarande regering benämner som en satsning? Ska hela Sverige med sin 240 mil långa kuststräcka försvaras med endast fem rikskorvetter?

Karin Enström är oss svaret skyldig!

På bilden kan de två avrustade korvetterna av Göteborgsklass som inlägget avser
beskådas. Fartygen har legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.
Foto: www.femorefortet.se (Marindagen 2012)

Många gånger tidigare har Försvarsmaktens materielfrågor varit ett återkommande ämne i försvarsdebatten. Nästan lika många gånger har frågan handlat om varför regeringen undviker att ta helt avgörande materielbeslut. På regeringens bord finns ett antal underlag från Försvarsmakten, men regeringen har en mycket dålig ovana att skjuta dessa beslut på framtiden utan att motivera varför.

För att ge en kort bakgrund så har regeringen i regleringsbrevet till Försvarsmakten gett direktivet att all materielanskaffning överstigande 200 miljoner skall generera ett regeringsärende. D.v.s Försvarsmakten får inte själva fatta beslut om anskaffning som överstiger detta belopp. Därför landar de flesta viktiga materielbesluten på regeringens bord, och Försvarsmakten kan bara snällt sitta och vänta på beslutet. För att gå och tjata om beslut hos regeringen gör inte en myndighet.

Med anledning av detta extremt dåliga beteenden från regeringens sida att förhala beslut, eller i vissa fall skjuta det på obestämd framtid så innebär det att Försvarsmakten i vissa fall förlorar en del av försvarsanslaget då man först budgeterat för ett projekt som man har förväntat sig att regeringen ska fatta beslut om. När regeringen sedan inte fattar dessa beslut så kan Försvarsmakten (FMV) inte arbeta upp hela materielanslaget, vilket innebär att delar av anslaget går tillbaka in i Anders Borgs statskassa. Detta då Försvarsmakten enbart tillåts att spara en viss del av de pengar man inte använder, ett s.k. anslagssparande.

Med anledning av hur illa regeringen hanterat Försvarsmaktens materielärenden så kan man nästan drista sig till att tro att regeringen systematiskt utnyttjar den här möjligheten för att få tillbaka en del av försvarsanslaget för andra syften än att stärka vår försvarsförmåga.

Ett av alla regeringsärenden som regeringen inte fattar några beslut runt är de absolut nödvändiga materielåtgärderna som krävs för att bygga om två korvetter (se bilden) till vedettbåtar som därefter är planerade att ersätta sju befintliga fartyg som ska avrustas och utgå ur organisationen av olika anledningar. Allt enligt det regeringsärende som benämns RÄ12/6, något som även C LEDS, Jan Salestrand skrev om här på bloggen för någon månad sedan.

Riksdagledamoten Peter Jeppsson (s) har förstått och insett konsekvenserna av fortsatta ”ickebeslut” från regeringens sida i detta ärende, och därför ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström(m).

Fråga
2013/14:78 Marinens personal- och rustningsplan

av Peter Jeppsson (S)

till försvarsminister Karin Enström (M)

Sex bevakningsbåtar kommer att avrustas 2015, och vedettbåten HMS Jägaren kommer att avrustas 2016.

Enligt plan kommer ytstridsfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar att byggas om till så kallade vedettbåtar, för att sedan kunna utföra bevakningsuppdrag. HMS Kalmar beräknas vara i drift i mitten av 2016, och HMS Göteborg beräknas vara i drift i mitten av 2017.

Jag har följande fråga:
Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med tanke på ovan nämnda förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet?

Jeppsons fråga är högst relevant och Karin Enström har nu enligt reglerna fyra arbetsdagar på sig att författa ett skriftligt svar på fråga hon nu har fått. Det här handlar inte bara om vår nationella försvarsförmåga, utan också om rikets möjlighet (och skyldighet) att upprätthålla vår territoriella integritet genom att med fartyg kunna utföra sjöövervakningsuppgifter till sjöss. Det finns utöver det här ärendet flera andra marina materielfrågor som är aktuella, men där regeringsbeslut saknas.

Enligt Försvarsmaktens ursprungliga plan skulle åtgärder på dessa båda fartyg påbörjats redan under 2013 i syfte att kunna ersätta de sju fartyg som avvecklas redan 2015. Den planen ser mer och mer omöjlig ut med hänsyn till att regeringen förhalar beslutet.

Tyvärr har jag en känsla av att Enströms svar kommer att se ut ungefär så här.

Sverige ska ha ett modernt försvar, utformat och dimensionerat för att försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld. Med den pågående försvarsreformen tar alliansregeringen ansvar för Sveriges försvar och genom regeringens satsningar på försvaret stärks försvarsförmågan.

I dag är försvarsförmågan betydligt bättre än när reformen inleddes 2009. Redan tidigare i år har regeringen genomfört stora satsningar på Marinen i samband med beslutet att renovera ett antal stridsbåtar.

Vi kan åtminstone glädjas över att det finns en riksdagsledamot som engagerar sig i Marinens framtid, och således vår försvarsförmåga. Bra Peter Jeppsson! Låt oss hoppas på att hans engagemang återföljs av andra riksdagsledamöter än enbart Allan Widman (fp).

Karin Enström är oss nu svaret skyldig!

Så mycket för försvarsvänligheten i Nya Moderaterna?

”Men det finns en sakfråga där M-ledningen förtjänar spö: försvaret. Det har vanskötts av Reinfeldt och Borg.”
K-G Bergström, Expressen 18 oktober

Just nu pågår Nya Moderaternas arbetsstämma i Norrköping och under fredagskvällen avhandlas bland annat försvarsfrågorna. DN:s politiska reporter Ewa Stenberg rapportade nyss från stämman på Twitter att stämman avslagit ett yrkande från Skaraborgsmoderaterna och Västra Götalandsdistriktet att ”Försvarsmakten ska få planera för styrketillväxt vid ett försämrat omvärldsläge”.

Vad var då detta för förslag? Förslaget kan spåras tillbaka till Anders G Johansson, reservofficer (major) och moderat gruppledare i Skövde och tillika riksdagskandidat. Under vintern skrev Johansson en motion till förbundsstämman för Skaraborgsmoderaterna förespråkande att ”Moderaterna verkar för att planering för militär styrketillväxt införs som ett av Försvarsmaktens uppdrag och att resurser anpassas och avdelas för detta”.

Efter omfattande debatt biföll förbundsstämman motionen och skickade den vidare uppåt i partiet. Värt att notera är att detta är ordföranden för försvarsberedningen Cecilia Widegrens hemdistrikt. Motionen vandrade sedan vidare och fick även med sig hela Västra Götalandsregionen i stycket om att planera för militär styrketillväxt. Under gårdagens utskottsbehandling av EU och utrikespolitik yrkade Västra Götalandsdistriktet för att arbetsstämman till propositionen Ett modernt arbetarparti för hela Sverige skulle tillföra stycket ”För att i rätt tid kunna möta möjliga förändringar i omvärldsläget ska försvarsmakten ges i uppdrag att planera för styrketillväxt”. Yrkandet avslogs. Intressant är här att Cecilia Widegren som vid stämman företräder just Skaraborgsdistriktet från vilket förslaget härstämmar om som fört fram detta, inte förde fram förslaget vid den nationella arbetsstämman utan anfördes av Västra Götalandsregionen. Västra Götalandsregionen genom representanten Ann-Sofie Alm reserverade sig sedan mot utskottets beslutet och reservationen om nämnda ordalydelse var också den enda reservationen.

Under fredagskvällen avslog så arbetstämman tilläggsyrkandet och cementerade därmed uppfattningen om de nya moderaternas inställning till försvars- och säkerhetspolitik. Nya Moderaterna brukar vara mycket snabba med att berömma sig själva för sin försvarspolitik och hur man formar försvaret för en framtid där hoten är ”oförutsägbara, komplexa och gränslösa”. Tyvärr är det ju så att oförutsägbara, komplexa och gränslösa hot ökar kraven på en hög grundberedskap och förmågan att vid behov genomföra styrketillväxt. Något som den moderata ekonomiska dispositionen inte mäktar med. Bara perioden 2007-2015 har försvarsanslaget sjunkit med 14 %, konstaterar Johan Wiktorin. Tragikomiskt blir det då när de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren och Johan Forssell i Upsala Nya Tidning ena stunden konstaterar att Socialdemokraterna inte lägger en krona mer i försvarsanslag än Regeringen för att i nästa stund anklaga desamma för att skriva försvarspolitiska checkar som saknar täckning. Vad säger då detta om Regeringens checkar?

I skrivande stund meddelar Cecilia Widegren på Twitter att resultatet av stämman är tydliga förstärkningar av försvarsförmågan och planering för det oförutsedda. Det ska i så fall bli ett rent nöje att ta del av protokollet från stämman. Å andra sidan har vi ju upprepade gånger fått ta del av moderata försvarssatsningar som är de facto minskningar.

Från kristdemokratiskt håll vitsar man till det kring stämmobeslutet: ”#mstämma röstade för ett sorgligt förvar istället för ett borgligt försvar!”

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD

Nu handlar debatten om vem som är sämst i klassen!

Försvarspolitisk debatt har nått nya lågvattensmärken. Nu handlar det inte längre om vilket alternativ som för den mest realistiska försvarspolitiken, i stället handlar det om vem som har den sämsta och vem som satsar minst av de som inte vill satsa alls.

Det började med en debatt i SVT:s morgonsoffa där alla var rörande överens, till och med Mona Sahlin, om att utvecklingen i Ryssland är oroväckande. Deltog i panelen gjorde den gamle försvarsvännen Anders Björck, tidigare moderat (ej ny) försvarsminister. Han konstaterade kallt att Alliansregeringen nu verkar gör allt för att rusta ner försvaret.

Se inslaget och debatten 12 minuter in i klippet.

Senare under dagen intervjuades försvarminister Karin Enström av ExpressenTV på en blåsig kaj hemma i Waxholm. Karin Enström använde Björcks egna ord och hävdade att ”Anders Björck ska veta hut”något som förvånade något, men som samtidigt ger lite krydda till en annars rätt av slätstruken försvarsdebatt. Vidare konstaterade försvarsminister Enström mycket riktigt att det är det röd-gröna alternativet som nu framstår som ett ännu större hot mot försvaret. Något hon tyvärr har helt rätt i. Således finns det bara två dåliga regeringsalternativ inför framtiden, något jag skrev om i går.

Vidare i inslaget fortsätter Enström att prata om att man nu bygger försvarsförmåga genom övningar. Ja Karin Enström, visst gör man det! Men det är bara en av faktorerna tillsammans med välutbildad personal och rätt materiel i rätt mängd som utgör grundstenarna för att bygga försvarsförmåga.

Det Enström inte berättar för TV-tittarna är att ekonomin under 2014 inte ens medger tillräcklig övning för Försvarsmaktens förband, än mindre nödvändig materielanskaffning. Det ekonomiska läget är så kärvt inför 2014 att majoriteten av de stora och således dyra övningarna med stor sannolikhet kommer att ställas in. Detta kan även innebära att soldater och sjömän lämnar Försvarsmakten då det kommer att bli svårt att hålla motivationen uppe för att de ska stanna. Uteblivna övningar innebär även mindre pengar i ett redan tunt lönekuvert för den kategorin.

Under intervjun gör Enström flera konstateranden som kan diskuteras. Bland annat att ”vi har god koll på vad som händer i vårt närområde, och god koll på vad som händer i Ryssland”. Personligen vill jag till skillnad från ministern påstå att ha ”god koll” enbart är den ena delen som bidrar till vår egen säkerhet, den andra delen består av verkansdelar. Detta är något som i dag inte på långa vägar bidrar till en säkerhetspolitisk gard på en relevant nivå.

Enström hävdar också att ”det nya insatsförsvaret, det moderna och effektiva försvar som vi nu bygger” ska kunna vara på plats i hela Sverige. Enström är tillräckligt nöjd med att Försvarsmakten har övat ”i stor omfattning” både på Gotland, runt Gotland och över Gotland.

Försvarsministern upprepar gång på gång, som vanligt, att Alliansen genomför satsningar på försvaret, något som sedan länge är genomskådat som enbart tomma ord. Nu kivas man om vem som har sämst försvarspolitik, och inte vem som har den bästa. Frågan är var detta ska sluta? #lågnivå

Bloggar: Rolf K Nilsson, Sjätte mannen

Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Debatt: SvD Brännpunkt (Johan Wiktorin), Expressen debatt, Brännpunkt direkt

Socialdemokraternas försvarspolitiska svek!

Just nu överstiger antalet ämnen att avhandla här på bloggen tillgänglig tid. Det finns oerhört många ämnen att skriva om. Den nyligen presenterade rapporten från Försvarsmakten perspektivplanering är sprängstoff i många avseenden, den ryska militära övningen Zapad en annan. Min egen påbörjade serie om Försvarsmaktens planerade materielanskaffning ska slutföras samtidigt som det finns en mängd andra försvarsnyheter som bör kommenteras. Det svensk-finska marina arbetet som redan påbörjats, och som på sikt möjligen ska utvecklas till en gemensam SWE-FIN Naval Task Group är ett annat ämne som bör kommenteras från både politisk och militär nivå, något som ännu inte skett.

Men innan jag kommenterar ovanstående mycket intressanta och högaktuella ämnen så avser jag ta upp den fråga jag anser vara den kanske viktigaste just nu, något som kommer att påverka Försvarsmaktens framtid i allra högsta grad, och det gäller givetvis Försvarsmaktens ekonomi. Jag har inte sett att det jag kommer att lyfta fram i detta inlägg har kommenterats på annan plats, vilket är än mer skrämmande.

Som bekant lägger alla oppositionspartier fram sin egen skuggbudget varje höst. För 2014 har oppositionspartierna S, V, MP och SD alldeles nyligen släppt dessa dokument som ska spegla hur respektive parti skulle förvalta statsfinanserna samt vilka prioriteringar man gör. Ett verktyg som partierna kan använda för att påvisa vilka politikområden man anser ska prioriteras och vilka reformer man vill genomföra.

Man hade här hoppats på att framför allt Socialdemokraterna skulle stå upp för försvarsfrågan efter allt som har hänt den senaste tiden (en-veckasförsvaret, ryska påsken, rikspjäsen osv.) och efter all kritik som Socialdemokraternas försvarpolitiska företrädare med Peter Hultqvist i spetsen (med all rätt) har riktat mot regeringen de senaste åren. I vissa fall genom ett antal rejäla bredsidor. Med detta i färskt minne förväntade man sig att stora ord skulle följas av stor handling inom politikområdet försvar. Men så blev det inte!

Socialdemokraterna ökade försvarsbudgeten i sin skuggbudget med exakt NOLL kronor jämfört med regeringen. Ett stort svek som fullständigt underminerar trovärdigheten hos Socialdemokraterna och dess försvarspolitiska företrädare!

Det kan vara på sin plats att påminna Hultqvist och hans s-kamrater i försvarsutskottet om vad som har sagts den sensate tiden.

”Peter Hultqvist (S) tycker också att försvarministern skapar konflikt och konfrontation. Grundproblemet är för små anslag och det kräver åtgärder. Vi kommer att ha ekonomiska problem framför oss, det är bara att inse. Då måste man börja jobba med det, säger han.” / SR

”Under perioden 2014-2017 ökar därmed försvarsanslagen med totalt 1,4 miljarder kronor, medan budgetnivån jämfört med i år höjs en halv miljard. Peter Hultqvist (S), försvarspolitisk talesperson, tycker inte att regeringens höjning är mer än ”okej”. Det är en puts i marginalen när det gäller de stora proportionerna, och ingenting som löser försvarets försörjningsproblem, säger han till TT.” / SvD

”Peter Hultqvist (S), som är ordförande i riksdagens försvarsutskott, anser att promemorian från regeringskansliet, som SvD avslöjat, visar hur ekonomiskt illa ställt det är i försvaret. – Vi har framfört länge att det finns en strukturell underfinansiering, både vad gäller materiel och personal inom Försvarsmakten. Det här blir en bekräftelse på att det vi sagt stämmer.” / SvD

”Det duger inte som regeringen att återkommande måla upp en bild av att allt är bra. Det skriver Peter Hultqvist (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott. Det försvars- och säkerhetspolitiska läget har successivt förändrats. I vårt närområde sker en tydlig upprustning med Rysslands allt större investeringar i att bygga upp militär kapacitet för framtiden. Övnings- och underrättelseverksamheten ökar också. Samtidigt meddelar ÖB Sverker Göransson att svenskt försvar klarar ett militärt angrepp i cirka en vecka. I somras talade han om att med nuvarande anslag så finns det en risk för att en hel försvarsgren måste avvecklas.” / Peter Hultqvist i Dagens Arena

Det här är bara en bråkdel av den kritik mot den systemkollaps Försvarsmakten befinner sig i just nu. I sak har Peter Hultqvist helt rätt, det har han haft hela tiden. Försvarsmakten har genom Moderaternas så kallade försvarspolitik sakta men säkert gått mot ett totalhaveri, vilket bekräftas i perspektivplaneringen. Peter Hultqvist har riktad saklig kritik mot vanstyret, men detta faller nu platt när hans eget parti satsar NOLL kronor mer än regeringen avser göra på försvaret.

Jag bedömer att Peter Hultqvist nu kommer att hänvisa till att man inväntar försvarsberedningen rapport innan man skjuter till ytterligare medel i sin egen budget, något jag redan innan uttalandet har gjorts avfärdar som rent snömos. Har man som Hultqvist redan uttalat att försvarsanslaget är för litet måste man kunna stå för det hela vägen. Problemet är nog precis som jag skrev om för en tid sedan, att Hultqvist inte har sin linje förankrad hela vägen upp i partiledningen. Då skrev jag så här.

Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har under de senaste åren totalsågat Moderaternas hantering av försvarsfrågan och den ständiga skönmålningen av det prekära läget. Således är det nu upp till bevis för Socialdemokaterna. Det finns dock mörka moln även här. Jag tror inte att Hultqvist & co har klart bakåt hela vägen upp till verkställande utskottet där man sannolikt har andra saker högre upp på agendan i syfte att vinna kommande val. Jag tror Hultqvist kommer att påverka beredningens arbete till det bättre, men vet nog att det egna partiet inte kommer att stå bakom allt för höga krav på ökat anslag.

Situationen rörande Sveriges säkerhet och indirekt för Försvarsmakten kommer inte att förbättras vid ett regeringsskifte. Läget kommer bedömt att bli ännu värre då Socialdemokraternas ”stödparti” Miljöpartiet vill sänka försvarsbudgeten med flera miljarder jämfört med nuvarande låga nivå som nått bottenrekordet 1,15% av BNP.

Som en jämförelse kan man notera att SD vill öka försvarsanslaget med 3 miljarder redan 2014 för att därefter öka med ytterligare 2 miljarder årligen. Vi kan då konstatera att det enbart är SD tillsammans med FP och KD som uttalat att de vill öka försvarsanslaget.

Vi går en mycket mörk framtid till mötes avseende försvarets ekonomi, och beskedet från Socialdemokraterna är att betrakta som ytterligare ett stort svek inom det försvarspolitiska området. Minns även att det var Socialdemokraterna som låg bakom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04.

Almedalen: Socialdemokraternas dag

Under devisen ”bättre sent än aldrig” kommer här det sista utlovade inlägget med temat Almedalen. I tidigare inlägg under årets upplaga av Almedalen har de olika partiernas uttalade försvarspolitik beslyst. Undantaget är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som av olika anledningar inte kommer att behandlas den här gången. Att inte skriva om Socialdemokraternas försvarspolitik då partiet enligt Novus senaste väljarbarometer når upp till hela 34,4% är nog att betrakta tjänstefel av en försvarsbloggare. I synnerhet då partiet baserat på dessa siffror ser ut att bli det regeringsbärande partiet efter nästa val. Trots att Almedalenveckan för länge sedan är avslutad ska vi därför rekapitulera och göra en kortfattad analys av Socialdemokraternas försvarspolitik.

Allt fokus rörande försvars- och säkerhetspolitiken har det senaste året hamnat på Moderaterna. Med all rätt skall tilläggas då partiet har missbrukat det förtroende man fått från sina väljare å det grövsta när det kommer till detta politikområde. Men hur är det då med Socialdemokraterna, ett parti som ligger bakom de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004 då man slog de sista spikarna i kistan för nedmonteringen av det nationella försvaret. Är Socialdemokraterna bättre än Moderaterna, eller är det bara tomma tunnor som skramlar? Detta ska vi titta närmare på.

Peter Hultqvist

När Håkan Juholt, tidigare försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna blev det röda partiets store ledare så fick Socialdemokraterna en ny försvarspolitisk talesperson i Peter Hultqvist från Borlänge. Han är numera även försvarsutskottets ordförande. Man kan inte annat säga att Hultqvist är en frisk fläkt i försvarsdebatten med sin bullriga attityd, och där han aldrig drar sig för att ta upp De Nya Moderaternas återkommande skönmålning av läget inom Försvarsmakten. I synnerhet rörande vårt nya personalförsörjningssystem och underfinansieringen av materielberget.

Hultqvist upplevs av de flesta som en enkel och jordnära person med båda fötterna på jorden, och som till skillnad från Moderaterna sannolikt aldrig skulle beskriva upprustningar av rullbanor på flygplatser och planerat underhåll av stridsbåtar som ”stora satsningar” på Försvarsmakten.

I januari skrev Hultqvist en debattartikel med rubriken ”Försvarsministerns nöjdhet bekymrar” där han bland annat tar upp frågan om ”en-veckasförsvaret” d.v.s. vår försvarsförmåga och kopplingen till den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Mycket bra, men vad anser Hultqvist att det behövs göras rent konkret? Det framgår tyvärr inte på något tydligt sätt här, eller för den delen på någon annan plats heller. Han avslutar artikeln med följande rader.

En försvars- och säkerhetspolitik som med trovärdighet bevarar den militära alliansfriheten måste präglas av både en djupare och långsiktigare problematisering, högre kravbild och en bättre försvarsförmåga än det som präglar regeringens enveckasförsvar och försvarspolitik. Enligt min mening borde Enström tigit istället för att uttala ensidig nöjdhet.

Hultqvist kräver en bättre försvarsförmåga, men sådan kostar pengar. Några pengar har Socialdemokraterna dessvärre inte skjutit till i någon större omfattning i uttalanden eller i någon skuggbudget.

Man kan då fundera på om Hultqvist har klart bakåt runt sin retorik? Är det förankrat inom partiet och framför allt, det heligaste av det heliga, socialdemokraternas verkställande, utskott att partiet ska öka försvarsförmågan (vilket innebär högre försvarsutgifter) om man vinner valet 2014 och således kan komma att styra över försvarspolitiken? Detta verkar inte vara helt solklart.

Övriga socialdemokrater i försvarsutskottet

När det kommer till de fem övriga socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet och dess kompetens måste man ändå fundera på om de är insatta i sitt politikområde, och om de är av rätt kaliber för att kunna driva en saklig försvarspolitik? Tyvärr har försvarsutskottet av många partier setts som en plats där man kan få en ”instegsbefattning” innan man anförtros viktigare politikområden. En olycklig utveckling och en attityd som måste stävjas.

För socialdemokraterna sitter sjöofficeren Peter Jeppsson som jag vet är påläst och kompetent, men tyvärr anser jag att han är alldeles för passiv inom det område han är satt att verka inom. Från Jeppsson kan man förvänta sig betydligt mer. De fyra övriga, Anna-Lena Sörenson, Åsa Lindestam, Kent Härstedt och Clas-Göran Carlsson har inte utmärkt sig i någon större omfattning och verkar näst intill mest plikttroget sitta i utskottet. Något större intresse att driva och debattera försvarsfrågor verkar inte finnas från någon av dessa fem vilket är högst olyckligt.

Socialdemokraternas försvarspolitik

Kärnpunkterna i partiets försvarspolitik är relativt enkla att sammanfatta. Till att börja med så är Socialdemokraterna en stark motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap. Mona Sahlin uttalade under sin tid som partiledare de välkända orden ”Sverige ska inte gå med i Nato under min livstid”. Ord som varken är trovärdiga och något hon av naturliga skäl inte har täckning för. År 2010 var hon dessutom öppet kritisk till att Sverige skulle deltaga med flyg i NATO-operationer och ev. åtaganden i Baltikum. Efter hennes avgång har den kritiska synen på NATO tonats ned något. mer om detta längre ned i detta inlägg.

I stället för NATO förespråkar Socialdemokraterna i stället ett nordiskt försvarssamarbete. Just detta är en återkommande retorik bland alla NATO-motståndare. Sverigedemokraterna använder samma retorik, så på den punkten är partierna mycket lika. Dessvärre är en sådan argumentation mycket ihålig då både Norge och Danmark är medlemmar av NATO och tydligt har deklarerat att när det kommer till försvarssamarbete så har man sina lojaliteter där. Finland har deklarerat att ett försvarssamarbete (med gemensam försvarsplanering osv) inte är aktuellt. Frågan är då vilka Socialdemokraterna anser att man ska samarbeta med och på vilket sätt? Detta är en högst relevant fråga som det vore högst klädsamt om partiet (och övriga partier med samma åsikt) kunde svara på. Det är det minsta man kan kräva.

Socialdemokraterna tillsammans med SD, FP, KD och V vill glädjande återuppta försvaret av Gotland. I vilken grad man vill genomföra detta skiljer mellan de olika partierna, men det finns nu en så pass stor majoritet i riksdagens att ett konkretiserat förslag på ett återtagande borde gå att genomföra. I dagsläget är det sannolikt enbart Moderaterna och Miljöpartiet som är motståndare till detta. Centerpartiet har som vanligt – ingen åsikt. Till och med Vänsterpatiet har svängt i försvarsfrågan och stödjer ett sådant förslag. Inledningsvis är det absolut viktigaste att ett permanent förband återupprättas på ön, inte vad det innehåller. Utifrån detta kan man därefter bygga vidare.

Socialdemokraterna vill även stärka den inhemska försvarsindustrin samt att man vill se över finansieringen av försvarsmaterielen. Även på dessa punkter är socialdemokraterna väldigt lika Sverigedemokraterna i sin syn på försvarsfrågan.

Några konkreta förslag på hur, och framför allt om man vill öka den nationella försvarsförmågan jämfört med nuvarande mycket låga nivå kan man tyvärr inte finna. Inte heller nämner man några siffror runt hur man har tänkt sig finansiera de satsningar man vill göra på Gotland och försvarsmateriel för att uppnå den redan beslutade organisationen IO14 står att finna. Under årets rikskonferens arrangerad av Folk&Försvars i Sälen presenterade Socialdemokraterna vid en presskonferens ett tio-punktsprogram rörande sin egen försvarspolitik och ser ut som följer.

Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
Nej till EU-försvar – utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin ”mjuka makt” och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar.Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Socialdemokraterna uttrycker dock att regeringens ambitionsnivå är för låg och att luftförsvaret i anslutning till Gotland måste stärkas. Bra. Men hur avser man finansiera detta? Det är en fråga som Socialdemokraterna måste svara på innan det stundande riksdagsvalet.

De enda konkreta siffror som hittills har kommit från partiets sida var i samband med beställningen av 60 stycken nya stridsflygplan JAS 39E. Där ville Hultqvist lösa underskottet i finansieringen, inte genom att skjuta till mer pengar, utan att istället överföra 300 miljoner från internationella insatser till materielanslaget. Den som varit med ett tag vet att man tidigare under många år gjorde tvärt om. D.v.s. flyttade pengar från materiel till verksamhet när det var tomt i botten på kassakistan. Detta efter förslag från Försvarsmakten… Det är bland annat detta som gjort att vi nu står med ett ofinansierat materielberg som vida överstiger 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget.

NATO-frågan

Här kan man konstrar som beskrivits tidigare i inlägget att Socialdemokraterna mjuknat.

Mitt under Almedalenveckan deklarerade partiet att man ställer sig positiv till deltagande i NRF, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ett ställningstagande som kanske inte var helt väntat med hänsyn till partiets tidigare så hårdnackade motstånd till allt vad NATO innebär.

Att ärendet i hemlighet har förberetts på regeringsnivå är ganska uppenbart då Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ett möte med NATO:s generalsekreterare i vintras direkt efter Sälenkonferensen där Fogh Rasmussen deltog. Uppgifter gör gällande att det var bland annat NRF som då diskuterades.

Efter Socialdemokraternas utspel under Almedalenveckan tog det sedan bara några dagar innan regeringen anmälde sitt intresse för deltagande i NRF till NATO. Man kan således konstatera att det indirekt var Socialdemokraterna som tog beslutet, men att ärendet har varit väl förberett under en längre tid genom försvarsdepartementets försorg.

Har Socialdemokraterna trots sin officiellt uttalade ståndpunkt om att aldrig någonsin gå med i NATO, börjat inse att det inte längre finns några alternativ? Är det början till något nytt vi nu ser framför oss?

Allan Widman kommenterar Socialdemokraternas beslut om att säga JA till NRF

Vänsterpartiet om Socialdemokraternas JA till deltagande i NRF

Socialdemokraterna i Almedalen

Peter Hultqvist deltog precis som övriga partiers försvarspolitiska talespersoner vid det eminenta arrangemanget Försvarspolitisk Arena tillsammans med SSU-orföranden Gabriel Wikström.

Hultqvist tog upp frågan om personalförsörjnigen var som vanligt mycket kritisk till avskaffandet av värnplikten med tre rösters majoritet. han menar att ”så gör man inte med en så viktig fråga som denna”. Hultqvist anser att de stora problemen med 20% avhopp från GMU/GSS och svårigheten att rekrytera tidvis tjänstgörande måste hanteras tillsammans med det ofinansierade materielberget.

Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. SSU-ordföranden Gabriel Wikström imponerade stort med att vara saklig och påläst runt försvarsfrågan och har ett statsmannamässigt sätt att tala och problematisera viktiga frågor. Här har Socialdemokraterna ett framtidsman man bör vårda! Wikströms samlade poäng, åtminstone hos mig, när han kritiserade synen på försvarsmakten som budgetregulator. Något som framförallt Göran Persson till och med offentligt uttalat. ”Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”.

Hultqvist diskuterade även frågan om Ryssland och den enorma förmågeuppbyggnad som sker där och menar att det är något man förhållande till.I samband med detta så uttryckte han även att den primära uppgiften för Försvarsmakten är att försvara Sverige i Sverige. Han tog kraftigt avstånd från de propagandatexter som bland annat Försvarsmakten själva producerat som gör gällande att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Detta är som alla vet en utkomst av den strategiska time-outen där Försvarsmakten hade grava identitetsproblem och sökte varje halmstrå för att kunna hävda sin existens.

På frågan om hur Hultqvist ställer sig till ett återinförande av värnplikten svarade han

”Det går inte, därför att det har varit så mycket oro och instabilitet i Försvarsmakten så att vi måste liksom försöka bygga det här systemet nu så att det blir så bra som möjligt. Men det kräver ett öppet förhållningssätt och det kräver att man inser att inte solen lyser från klarblå himmel varje dag. Det finns en rad problem och huvudproblemet är avhoppen på 20%,”

Gabriel Wikström konstaterar klokt att ett återinförande av värnplikten sannolikt skulle ske med lika liten majoritet som när beslutet tog och menar att man inte ska jobba på det sättet. Enkel med imponerande analys med en snygg känga till Moderaterna. Se hela morgonpasset med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Gabriel Wikström här nedan.

Your browser does not support iframes.

Socialdemokraterna i försvarspolitiskt morgonpass

En ny stjärna på den journalistiska himlen när det kommer till bevakning av försvarspolitik är Hallandspostens t.f. ledarskribent Csaba Bene Perlenberg som var på plats i Almedalen.

Han gjorde där ett antal intervjuer med olika försvarspolitiker där samtliga intervjuer han gjorde bör läsas av de som inte redan gjort det. Han har fångat essensen runt viktiga frågor. Kanske med viss inspiraration av försvarsbloggarna? Intervjun med Socialdemokraternas Peter Hultqvist är mycket bra och bör som sagt läsas i sin helhet där många av de stora frågorna diskuteras.

Tigande och skönmålningen i kombination leder egentligen till att problem inte blir lösta. Och det viktiga är att vi löser våra problem. Vi har på försvars- och säkerhetspolitikens område en rejäl hemläxa att göra, enligt min mening. / Peter Hultqvist

Sammanfattning

Med ovanstående citat i bakhuvudet så ser det onekligen ut som att Socialdemokraterna till skillnad från partiets år vid makten under 90 och 00-talet nu är beredda att omvärdera försvarsfrågan vilket är glädjande. Men å andra sidan så finns det heller ingen annan trovärdig väg att gå. Den låga nivån som bland annat Cecilia Widegren (m) pratar om stämmer som alla vet bättre in på Sverige än på det avsedda landet Ryssland.

Socialdemokraterna ser ut att på riktigt vilja lösa de problem som finns inom Försvarsmakten. Framför allt runt de stora problem som finns rörande finansieringen och bemanningen av den av politiska nivån redan beställda försvarsmaktsorganisationen IO14. Något som Moderaterna fullständigt misslyckats med under sin tid vid makten och som ansvariga för försvarsdepartementet. Blir det Socialdemokraterna som kommer att driva upp försvarsanlaget från nuvarande skamligt låga nivå på 1,15% av BNP ?

Men man får inte låta sig luras så enkelt.

Peter Hultqvist är dock konsekvent i sina uttalanden, men har han täckning bakåt? Partiledaren Stefan Löfvén verkar vara helt ointresserad av försvarspolitik och försvarsfrågan. I partiledardebatten i SVT den 5 maj uppfattades Löfvén som mycket passiv och verkade till och med dåligt insatt i ämnet.

Anledningen till detta är sannolikt att partiet har helt andra prioriteringar för att kunna vinna väljarnas förtroende och för att kunna utlova de reformer som kommer att krävas inför valet. Min bedömning är att försvarsfrågan inte kommer att vara prioriterad i Socialdemokraternas valstugor runt om i landet.

Socialdemokraterna är med hänsyn taget till ovanstående faktorer mycket svårbedömda. Om partiet har accepterat Hultqvist linje så kommer försvarspolitiken att bedrivas på ett bättre sätt än med sittande regering under nymoderat ledning. Smolket i bägaren är partiets ståndpukt rörande NATO-frågan och avsaknad av konkret finansiering. Där faller tyvärr trovärdigheten.

Låt oss dock hoppas att Socialdemokraterna kommer att överraska positivt!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Fullspäckad dag i Almedalen toppad med drönarattack

(Ber om ursäkt för långt inlägg med mycket text och lite bilder)

Ännu en fullspäckad almedalsdag i försvars- och säkerhetspolitikens tecken är till ända. Under dagen har en mängd intressanta seminarier avhandlats. Utöver Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg så höll Swedbank ett tyvärr slutet seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen, Journalistförbundet höll ett seminarium om hur öppet försvaret ska vara och Moderaterna höll ett eget säkerhetspolitiskt seminarium kallat ”Nya hot – nytt försvar”. Det sistnämnda var faktiskt inte alls dåligt och Carl Bildt var i högform. Att seminariet framstod som så bra och budskapet så trovärdigt och faktiskt försvarsvänligt kan förstås ha att göra med delar publiken. Mer om detta i slutet av inlägget.

Morgonpass

Precis som tidigare dagar inledde Försvarspolitisk Arena med en halvtimmes utfrågning av två partier. Dessa var idag Moderaterna respektive Socialdemokraterna, båda intervjuade av Allmänna Försvarsföreningens ordförande Stefan Ring. Jag brukar inte tycka att dessa är så intressanta, men eftersom det nu var de två största partierna blev det undantag. För Moderaterna deltog Cecilia Widegren och Erik Bengtzboe, ordförande i MUF. Jag tyckte Widegren skötte sig rätt bra, medan Bengtzboe framstod som att han råpluggat det moderata reglementet för försvarsfrågor. Man kan undra om han ens själv förstod vad han pratade om. Den enda gången Widegren riktigt hamnade ute på hal is var när Ring började ställa frågor om PARP-rapporten, varvid hon fick göra sitt yttersta för att undvika att rakt ut säga som det var att rapporten avhandlar en målsättning och inte en faktisk status.

En positiv överraskning var sedan motsvarande utfrågning med Socialdemokraterna med Peter Hultqvist och Gabriel Wikström, ordförande i SSU. Med anledning av (s) ja till svenskt deltagande i NATO Response Force så utgjorde NATO en naturlig del av utfrågningen. Den stora positiva överraskningen utgjordes av Wikström som verkade väl påläst i ämnet och med egna teser och analyser. Det bekräftar i viss mån intrycket att från tidigare i våras att (s) satsar i försvarsfrågorna, då SSU hade en försvarspolitisk debattartikel i Uppsala Nya Tidning.

Markoperativ FN-insats i Afrika?

Säkerhetspolitiskt sommartorg inledde dagen med en diskussion mellan försvarsminister Karin Enström, Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer och FN-förbundets Aleksander Gabelic om Afrika som nästa insatsområde för det svenska försvaret och då under FN-ledning. Seminariet kom av naturliga skäl att kretsa kring Maliinsatsen. En intressant nyhet var att insatschefen talade om att det nog behövs en markoperativ insats också. Jag håller det för troligt att Försvarsmakten under FN-flagg snart antingen deltar med markförband i Mali eller på annan plats i Afrika. Den politiska viljan för liknande är mycket tydlig samtidigt som Försvarsmakten tyvärr behöver något nytt för att ”hålla igång” personalen efter Afghanistan.

Gå med, eller inte? Gå med, eller inte?

Härnäst på agendan stod ett seminarium om NATO där deltagarna var Peter Hultqvist, Allan Widman, Karl Engelbrektson och Karlis Neretnieks. Detta måste jag säga var ett av de bästa seminarierna hittills, där debatten gick varm mellan Hultqvist och Widman om varför Sverige inte ska gå med, respektive gå med NATO. Sådant behöver den svenska säkerhetspolitiska debatten mer av. Karlis Neretnieks var också oerhört tydlig och bra när han gav svar på publikfråga rörande vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära för NATO.

Mest intressant var dock moderatorn Stefan Rings direkta fråga till Karl Engelbrektson, där Engelbrektson var tvungen att kliva något utanför det normala svängrummet eftersom frågan var så detaljerad. Frågan rörde det svenska deltagandet med stridsflyg på Island där uppgiften från början var att genomföra air policing, det vill säga motsvarande incidentberedskap. Under hösten ändrades dock detta till air surveillance, vilket inte är en uppgift för stridsflyg, men där andemeningen senare ändrats till att genomföra en längre samövning mellan de norska, svenska och finska flygvapnen motsvarande de som på veckobasis genomförs i norra Sverige. Frågan som ställdes tvingade Engelbrektsson att erkänna att övningsriktningen istället för en insats kommer sig av att flera NATO-länder nu motsätter sig att Sverige ska glida med i NATO på alla fördelar utan att själv behöva göra några åtaganden. Här kan man också dra en parallell till vad NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sade i Sälen om ett svenskt NATO-medlemskap. Sverige kan inte påräkna ett automatiskt stöd i händelse av ett angrepp och man omfattas inte av det kollektiva självförsvaret. ”Antingen är man gravid eller också är man det inte” och så förhåller det sig även med ett NATO-medlemskap. (Informerande artikel i amerikansk media om Islandsövningen)

Denna redogörelse från Engelbrektsson var intressant att ta med sig till Säkerhetspolitiskt Sommartorgs seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys, där Cecilia Widegren bland annat talade om hur NATO vill bygga partnerskap. Att sammanfoga Fogh Rasmussens, Engelbrektsons och Widegrens uttalanden ger en något oklar bild. Hur mycket partner kan Sverige bli?

Det var en gång en försvarsminister, en soldat och en sjöman

och allihop deltog de i Försvarspolitisk Arenas seminarium om det nya personalförsörjningssystemet. Seminariet kom till stor del, precis som väntat, att handla just hur soldaterna/sjömännen uppfattar arbetet i Försvarsmakten, hur länge man tänker sig att stanna, rekrytering av kvinnor. Vad jag saknade i seminariet var deltagande av personal som slutat i Försvarsmakten för att få den bilden också. Nu kunde soldaten och sjömannen rätt bra svara upp på detta i alla fall, men det skulle vara ännu trovärdigare att höra det direkt. Tyvärr var det precis som väntat att ingen verkar vilja stanna de sex år som grunden för att det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop. Att det måste till ytterligare krafttag i personalfrågorna är tydligt.

Försvarsmakten och öppenheten

Vid lunch drog också journalistförbundet igång sitt seminarium om öppenheten i Försvarsmakten (finns att lyssna på som pod – gick tyvärr ej att bädda in). Det var väldigt synd att inte journalistförbundet gjort gemensam sak med Försvarspolitisk Arena kring seminariet om öppenhet i Försvarsmakten. Det var nämligen mycket bra och styrkan var förmodligen att Försvarsmakten inte hade någon egen representant i det utan att deltagandet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker och Folk och försvars förre generalsekreterare Lars Ekeman. Dock måste man ändå säga det var mycket konstigt att inte Försvarsmakten bjudits in att själv kommentera. Nu hade dock Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tagit sig dit i alla fall och kunde som frågeställare ta till orda och kommentera i seminariets slutfas.

Fresker och Ekeman tecknade under en halvtimme en bild av Försvarsmakten som en myndighet som allt mer slutit sig vad gäller information där anställda uppvisar en allt mindre vilja att uttala sig offentligt. Officersförbundet hade till och med sökt efter en officer som kunde uttala sig med anledning av en medlemsundersökning där en mycket stor andel av officerarna upplevde problem med att nå fastställda målsättningar för förbandet. Av de flera tusen som svarat instämmande var det ingen som ville ställa upp. Ekeman jämförde med sin tid i Försvarsmakten under 90-talet där han bl a både jobbade på Högkvarteret och i Försvarsdepartementet att det rådde en mycket mer aktiv dialog mellan media och Försvarsmakten samt att officerare inte räddes att skriva debattartiklar och berättade även om det så kallade översteupproret från 2001 som han ansåg vara det som definitivt satte stopp för ett starkt deltagande i debatten.

Lagersten tog som sagt till orda mot slutet och även om jag håller med honom i vissa aspekter, tycker jag att han var fel ute när han kritiserade Ekeman och avvisade dennes redogörelser med det jag skulle vilja kalla modern försvarspolitiks härskarteknik 1A, nämligen att säga att det är enorm skillnad mot idag och för 20 år sedan och därmed implicit uttrycka att vederbörande inte har de kunskapsmässiga förutsättningarna att uttrycka sig. Min uppfattning är att Ekeman i mångt och mycket var helt rätt ute. Lagersten svarade dock mycket bra på frågorna rörande sekretess och en eventuell ny sekretesslagstiftning.

Avslutningsvis kontrade Ekeman med att komma in på försvarsbloggandet och tog då bland annat upp denna blogg och såg det anonyma försvarsbloggandet som ett symptom på att något är fel i debattkulturen. Innan Almedalen och våren skulle jag ha varit mer böjd att säga att utvecklingen var på väg åt rätt håll, men efter framförallt de senaste dagarnas händelser är jag tveksam. Det känns tyvärr alltmer som att Försvarsmakten åter är på väg att glida ner i skönmålningen i syfte att inte vara politiskt kontroversiell då polariseringen inom försvarspolitiken är så hård mellan skönmålande Moderater och svartmålande Socialdemokrater (och för den delen andra partier också). Ännu en gång tvingas man ställa frågan – vem gynnar detta agerande?

Apropå svartmålning och bloggande så finns det alla skäl att understryka en kommentar från gårdagen. Som bekant har försvarsbloggarna genom åren fått utstå mycket kritik för svartmålning, negativism och andra liknande uttryck. Att verkligheten allt som oftast visat sig stämma med vad som veckor, månader eller år skrivits på försvarsbloggarna har dock allt fler blivit medvetna om. Signaturen Teaterdirektören fångade styrkan i försvarsbloggarna mycket bra:

” Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

Det stämmer mycket bra.

Andra citat från dagen:

Twitter:
Carl Bildt: Det har varit tidsödande möda att få socialdemokraterna att ge upp sitt motstånd mot Nato:s snabbinsatsstyrka. Men bättre sent än aldrig.

Johan Wiktorin: @CBildt: Bra jobbat! Erfarenheter? Jag och @wisemanswisdoms försöker med tidsödande möda få moderaterna att satsa mer på försvaret.

–––

Brigadgeneral Dennis Gyllensporre på Swedbanks seminarium om säkerhetspoltik i Östersjöområdet, återgivet på Twitter:

”Det viktiga är inte Rysslands fö-budget utan övningarna de genomför. ”

Johan Wiktorin: Oj, vi som hade sista FMÖ 1993!

–––

Carl Bildt: [när Ofog-aktivister som tidigare satt på främsta bänkraden ramlat ihop framför scenen, döda i en ”drönarattack”. Talar om att man behöver kunskap, kontakter och kapacitet] ”… till exempel så att man kan bära ut folk, då måste man ha kontakter på ett eller annat sätt …” och lite senare till publiken som står längst bak ”… och det finns lediga platser här framme om ni vill”, samt i slutet av seminariets frågestund när en av aktivisterna återkommit och sittandes på en stol ska ställa en fråga: ”välkommen upp på stolen”.

Carl Bildt är helt enkelt fantastisk.

Mycket pengar för lite effekt i statens kärnverksamheter

Det brukar bli en del upprörda kommentarer när WW avhandlar annat än försvars- och säkerhetspolitik. Faktum är dock att det finns vissa paralleller mellan det här inläggets ämne och Försvarsmakten.

Från Kärnsjukhuset i Skövde rapporteras nu i veckan att man gått in i beredskapstillstånd eftersom så många sökt vård efter påsken, ofta för helt vanliga infektionssjukdomar. Det är alltså inte någon katastrof, kris eller liknande. Idag rapporterar Sveriges Radio att läget är liknande i andra delar av landet.

Det går inte helt bra för den svenska sjukvården. Befolkningen ökar och antalet vårdplatser blir allt färre. Ökar gör däremot antalet läkare och vårdpersonal i allmänhet, men var och en som besökt ett sjukhus de senaste åren vet att personalen har mer än fullt upp. Som anhörig blir man såväl förskräckt som förbannad över att se patienter som trycker på larmknappar men inte får hjälp på uppåt 15 minuter. Det är sällan man känner sig så maktlös.

2001 kom boken ”Den sjuka vården” och listade skrämmande siffror för utvecklingen avseende vårdplatser och vårdpersonal. 1975 hade Sverige 8 500 läkare som hanterade 17,2 miljoner patientbesök (9 per dag och läkare). År 2000 hade antalet läkare ökat till drygt 23 000, men antalet patientbesök hade endast ökat till 21,3 miljoner. Antalet patienter som varje läkare hanterade per dag hade sjunkit till 4. Vårdplatserna å sin sida sjönk från 136 000 år 1975 till 29 000 år 2001 (för den som inte vill köpa boken finns viss information ur den upplagd här). Visserligen var det så att många av dessa platser försvann i och med att dagkirurgi kunde börja användas och framförallt genom regeringen Bildts Ädelreform där långvård, äldrevård etc överfördes till kommunerna. Antalet vårdplatser har dock fortsatt sjunka under 00-talet för att 2009 vara nere på drygt 25 000. Antalet har därefter fortsatt att sjunka. Under 00-talet har Sverige enligt Socialstyrelsen och OECD haft det lägsta antalet vårdplatser per tusen invånare – varje år.

Ur Socialstyrelsens rapport 2009 om tillgång på vårdplatser

Frågan är då om vi är så otroligt mycket sjukare i Sverige idag? Antagligen inte, även om det idag finns betydligt fler behandlingsbara sjukdomar och därtill har befolkningen ökat ordentligt sedan 1975. Remarkabelt är dock den kontinuerliga minskningen av antalet vårdplatser och framförallt hur i Sverige en läkare endast klarar av att behandla hälften så många patienter per dag som sina kollegor i andra I-länder?

Felet lär knappast ligga i finansiering eller de facto personalbrist. Sverige ligger i topp tio i världen vad avser utgifter för hälso- och sjukvård och likaså i antalet läkare per tusen invånare. Ändå har antalet hanterade besök per läkare sjunkit i Sverige med nästan 20 % från 1999 till 2008 enligt uppgifter från OECD. Frågan man då kan ställa sig är om vi har rätt typ av läkare och framförallt om våra läkare och sjuksköterskor gör rätt saker på sin arbetstid? (därmed inte menat som kritik att personalen skulle sitta och surfa, ta långa raster eller dylikt)

Det sistnämnda är en fråga som i hög grad går igenom inom offentlig förvaltning, inte minst inom Försvarsmakten. Sjukvården var dock ett av de områden där man var tidigt ute med att ”rationalisera” bort administration. Både av ekonomiska skäl då man trodde sig kunna spara pengar där liksom inte minst av rättviseskäl att alla ska minsann kunna göra sin egen administration. Frågan är naturligtvis om vi spenderar pengarna rätt när en läkare med många långa års dyr utbildning ska spendera stora delar av sin arbetstid med administration, journalföring och liknande istället för hos patienterna, när en administratör, sekreterare eller liknande hade kunnat göra detta jobb och åt andra och därmed friställa tid för det som är kärnverksamhet?

I Försvarsmakten har det nya datasystemet PRIO inte bara inneburit ett större helhetsgrepp på behovet av olika stödsystem för logistik, personal, ekonomi med mera. Med PRIO valde man också att införa nya arbetssätt ”i syfte att spara pengar” varvid stora delar av den lokala administrationen avvecklades. Vissa delar centraliserades, medan mycket sköts över på chefer ute i organisationen som utöver kärnverksamheten nu fann sig med nya också prioriterade uppgifter. Läs gärna den mycket bra debattartikeln i Kunglig Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift där en ”första linjens chef” analyserar införandet av PRIO i Försvarsmakten där man valde att anpassa Försvarsmaktens arbetssätt till PRIO istället för den mer naturliga motsatsen. (Tyvärr ej publicerad på nätet än)

De onaturliga och påtvingade arbetssätten inom offentlig förvaltning leder till märkliga förslag på lösning till likaledes märkliga problem. Är det till exempel rätt väg att gå att nu överlåta på civila att sköta polisförhör då poliserna är för upptagna med annat, exempelvis administrationen av de otal datasystem som ej får tala med varandra? Det är föga förvånande att man i civila företag med sådan framgång kan slå sig in på den offentliga marknaden och vara effektivare.

Såväl sjukvården som Försvarsmakten och många andra delar av den offentliga förvaltning lär tjäna mycket i uteffekt på att åter se över sina arbetssätt och att differentiera arbetsuppgifterna. Se till att dyrt specialutbildad personal används till just det skattebetalarna investerat i dem för. Vi har i dagsläget en inte alltför låg arbetslöshet i landet, som därtill Stefan Löfvén lovat göra till den lägsta i Europa. Ett sätt att minska arbetslösheten och därtill få mer tid för kärnverksamhet inte minst i vården är just de enklare men ack så viktiga jobben som försvunnit och som utgjort stöd till kärnverksamheten.

Naturligtvis är detta inte den fullständiga lösningen på den svenska sjukvårdens problem. Vi kan dock konstatera att det blir allt mindre vård för de svenska skattebetalarna till allt högre kostnader, och tyvärr är trenden på många områden liknande inom Försvarsmakten. En hund får idag tid för magnetröntgen dagen efter, medan det för en människa som står utan privat sjukförsäkring ofta är väntetid på månader. Det är inte för inte som jag efter att ha spenderat alldeles för mycket tid på sjukhus med anhöriga de senaste åren nu ser till att ha en privat sjukvårdsförsäkring – för att få något som jag egentligen redan betalat skatt för.

För att avsluta med situationen i Skaraborg och ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Betänk också att nästan all krigssjukvård avvecklats i Sverige (vilket i sedvanlig ordning kom som en överraskning för den politiska nivån året senare när Göran Persson 2003 ville skicka fältsjukhus till Irak). I händelse av krig och katastrof är det nu framförallt den civila vården som ska nyttjas. Den lilla kvarvarande delen är välutbildad och välutrustad, men ack så liten och framförallt avsedd för begränsade internationella insatser, därtill fullt operativ om fem år. När den civila sjukvården går på knäna till följd av vanliga förkylningar finns det goda anledningar att bli bekymrad för huruvida ”vår beredskap är god”.

Gräver man lite i dokumenten ser man att vår tidigare försvarsminister Sten Tolgfors 2005 motionerade i Riksdagen om just diskrepansen mellan antalet anställda i svensk sjukvård och output:en. Det verkar dock inte ha varit en fråga som Alliansregeringen har lyckats med.

SvD, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3, SVT, GP, 2, 3, SydS, 2, Baro

Libyska lärdomar för framtiden

Foto: Försvarsmakten

Biträdande professorn vid Georgetown University, tillika lektorn i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, publicerade i höstas en rapport om det svenska deltagandet med stridsflyg i Libyeninsatsen, The Swedish experience in Operation Unified Protector – Overcoming the non-NATO member conundrum.

I rapporten, som huvudsakligen bygger på intervjuer med nyckelpersonal, går Egnell genom uppbyggnadsfasen för Libyeninsatsen och sedan hur förbanden kom att verka och responsen man erhöll från NATO och övriga koalitionen vid olika tidpunkter i insatsen. Av de flera viktiga och intressanta lärdomar som Egnell identifierar är det framförallt de som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik som kommer att avhandlas här.

Som bekant och som Egnell påpekar sändes insatsen iväg med kraftiga svenska politiska förbehåll. Den enda breda politiska uppslutningen som gick att få kring en proposition var för en insats som inte tilläts verka i attackrollen, det vill säga anfall mot markmål. Sålunda blev också riksdagsbeslutet att den svenska insatsen skulle genomföras till stöd för flygförbudszonen (No-fly zone, NFZ) i jakt- och spaningsrollerna. Detta kom att formuleras i insatsregler och nationella förbehåll att de svenska flygplanen inte fick delta i den del av insatsen som syftade till skydd av civilbefolkningen då denna till största delen rörde vapenverkan mot markförband. Socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt uttryckte farhågor om att svenska flygplan i så fall skulle komma att bomba ”drogade barnsoldater”.

När så den svenska styrkan landade in på Sicilien fick drogs den med ett antal uppstartsproblem, varav de två värsta att endast marinflygbränsle fanns tillgängligt på basen (ett problem som man visste om men trodde skulle kunna lösas genom att köra vanlig JET A-1 bränsle från den civila flygplatsen) och problem orsakade av att Sverige som icke NATO-medlem inte fick tillgång till NATO:s sambandsnät. Dessa problem avhjälptes relativt snabbt även om det sistnämnda fick till följd att förbandets Full operational capability kom att fördröjas med ca en vecka. För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Egnells rapport.

Förbandet kom, som Egnell berättar, snabbt att verka i spaningsrollen, då det libyska flygvapnet sedan några veckor inte längre verkade i luften. På marken fanns det inledningsvis en rad mål som högre staber ville ha information om, främst statusen på regeringsstyrkornas luftvärn och flygbaser och om dessa höll på att repareras. Informationen var intressant för högre staber och man uppskattade de snabba svenska rapporterna och deras höga kvalitet (mot slutet av insatsen var ”svensk information” närmast en kvalitetsstämpel). Dock blev NFZ allt mindre intressant sedan regeringsstyrkorna i det närmaste helt slutat flyga. Enstaka rörelser med helikoptrar och mindre flygplan för observation var det enda som kunde detekteras. Det stora informationsbehovet låg i vad de libyska regeringsstyrkorna hade för sig. Ett styrkebidrag som inte var muslimskt (viktigt för det internationella anseendet att ha muslimska allierade i en insats mot ett arabland) och därtill inte levererade effekt, var av mindre intresse. Sålunda kom intresset för den svenska insatsen att snabbt dala då användbarheten var ytterst begränsad, vilket märktes i t ex prioriteringen avseende de tankerresurser som krävdes för att nå alla delar av insatsområdet utom Tripoli.

En temporär lösning på problemet fanns. Det svenska förbandet kunde endast spana på mål som hörde till NFZ, men ej sådant som var renodlat R2P. NFZ-mål var förutom de man i första hand tänker på såsom flygbaser, luftvärn och STRIL-resurser även det taktiska luftvärnet. Taktiskt luftvärn återfinns allt som oftast i anslutning till markstridskrafterna, vilka de har till uppgift att skydda. Sålunda var taktiskt luftvärn såsom SA-8 legitima svenska spaningsmål, men de artilleriförband som de skyddade och som sköt in i civila områden var inte det. Hade man t ex upptäckt en avrättning av civila liknande de under andra världkriget eller på Balkan under 90-talet är det ytterst tveksamt om de svenska förbehållen hade tillåtit någon sådan information att rapporteras. Vad moralen och folkrätten säger är naturligtvis en annan sak.

Kompromissen blev att det svenska förbandet tilläts rapportera om andra intressanta uppgifter än luftvärn om det inte var alltför långt från NFZ-målet. Efter någon vecka försvann också denna möjlighet till stor del sedan en omtolkning skett hemma i Sverige och området för ”överskottsinformation” snävades in kraftfullt. Detta måste ha varit oerhört frustrerande för den personal som kunde se mål vars neutralisering skulle ha haft en avgörande effekt på krigets utgång, men som man inte kunde rapportera vidare om.

I sitt första maj-tal 2011 tog Håkan Juholt åter upp den svenska libyeninsatsen och fastställde att denna nu var färdig. Inget libyskt flyg flög längre ansåg Juholt och därför kunde insatsen avslutas. I själva verket skulle den svenska insatsen kommande dagar övergå från att bara verka i spaningsrollen till att göra det JAS-system byggts för – swing-role. Swing-role handlar om att under ett och samma uppdrag, så länge rätt last finns hängde växla mellan olika uppdragstyper. De svensk flygplanen genomförde nu sina spaningsuppdrag och växlade sedan över till jaktroll för att söka efter de helikoptrar och småflygplan som fortfarande flög över frontområdena i Libyen för att leda den indirekta eld som bland annat Misrata härjades av. Det hade nämligen visat sig att radarn i JAS 39 hade en hög förmåga att detektera dessa mål jämfört med många andra flygplan i koalitionen.

I slutet av maj besöktes det svenska förbandet av svenska försvarspolitiker. På plats informerades dessa om läget i den svenska insatsen och de frustrerande förbehåll som riksdagsbeslutet medfört och som gjort att den svenska insatsen till stor del var överflödig. Enligt uppgift var detta ett chockerande besked för de svenska försvarspolitikerna och bara någon dag sedan kom en kraftfull lättnad i svenska förbehållen. De svenska resurserna kunde nu fullt ut nyttjas i spaningsrollen i koalitionen.

Någon vecka senare i juni fattade Riksdagen beslut om en förlängning av den svenska insatsen. I beslutet fastställdes återigen de nya förbehållen och insatsreglerna som sade att förbandet kunde verka fullt ut i spaningsrollen mot alla typer av mål. Men, som en eftergift som Socialdemokraterna vars partiledare Håkan Juholt tagit en olyckligt hård och felaktig ståndpunkt i frågan kring insatsen. För att rädda ansiktet på Håkan Juholt blev det därför viktigt att det socialdemokratiska kravet på en reducering av insatsen till 5 flygplan från 8 skrevs in i riksdagsbeslutet, liksom att den svenska insatsen ej fick verka inom NFZ eftersom Juholt redan 1 maj fastställt att denna uppgift var färdig. Sålunda fick den svenska styrkan utökas med ett antal flygtekniker för att mäkta med att hålla igång de mindre flygplanparken. Vidare innebar också det svenska riksdagsbeslutet att ”någon annan” resurs fick söka efter de flygplan och helikoptrar som då och då bröt mot flygförbudszonen. Viktigast var dock att insatsen förlängdes och kunde verka utan förbehåll inom spaningsrollen. Den stora vikt libyeninsatsens NATO-medlemmar och dess politiker fäste vid detta kan inte ha undgått någon, liksom kvaliteten på vad de svenska förbanden levererade. Sammantaget visade sig den svenska insatsen stå för en tredjedel av de taktiska spaningsresurserna och till skillnad från övriga kunna leverera spaningsunderlag medan det fortfarande var rykande färskt och aktuellt. När det så småningom under hösten återigen blev aktuellt att förlänga insatsen med en månad låg den politiska nivån för en gångs skull på framkant.

I agerandet kring de svenska förbehållen för libyeninsatsen finns den djupa lärdomen för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Som försvarspolitiker alternativt handläggare på Försvarsdepartementet och beredande för ett ärende av det här slaget, kräver det att man än noggrannare sätter sig i den djupare innebörden av vilka följder ett beslut kan få. Detsamma gäller militär-strategisk nivå som i slutänden ofta kommer att fungera som det slutgiltiga filtret mellan militär och politisk nivå. Med en bättre förståelse för situationen såväl på politisk som militär-strategisk nivå hade de svenska förbehållen sannolikt aldrig uppstått eller korrigerats tidigare. Kanske hade heller aldrig Håkan Juholt behövt förlora ansiktet.

Det är av största vikt för framtiden att vi i Sverige tar med oss denna lärdom och de övriga Robert Egnell pekar på i sin rapport. Kommunikationen mellan politisk nivå och myndighet måste förbättras. I slutändan riskerar detta inte bara kosta internationellt anseende och operativ effekt, utan även svenska liv.

Ömsesidig brist på förtroende

Igår offentliggjordes Försvarsmaktens svar på de frågeställningar myndigheten erhöll i Regeringsbeslut 7, 2012. Det är ingen munter bild som tecknas i dokumentet. Försvarsmakten räknar med ett behov på ca 4,5 mdr kr/år för att till år 2019 kunna leverera den av riksdag och regering beställda insatsorganisation 2014.

Försvarsminister Karin Enström går dock i en debattartikel i Dagens Industri till angrepp på Försvarsmaktens besked. Det är en intressant debattartikel eftersom den lär syfta till att lägga en bas för framtida försvarspolitik. Samtidigt andas den en viss uppgivenhet och är motsägelsefull. Ej förvånande återanvänds också flera klyschor från tidigare debattartiklar från moderata försvarspolitiker, till exempel hur försvarsförmågan har höjts sedan 2006. Här återfinns också ett av grundproblemen i debatten kring försvaret. Regeringens beskrivning av Försvarsmaktens förmåga och verksamhet och situation går stick i stäv med merparten av de anställdas och påståendet har tidigare granskats här. Vilken trovärdighet får då Regeringen i denna fråga?

Vad Regeringen utan problem hade kunnat angripa Socialdemokraterna för är situationen på materielsidan, där 90- och 00-talens ständiga uppskjutande av materielanskaffning nu gör att det finns ett materielstup 2020. Ett erkännande av ”materielberget” hade dock lett till krav på aktion från Regeringens sida. Nu försöker man komma undan med att skjuta skulden på Försvarsmakten, samtidigt som försvarsministern i sin debattartikel meddelar att Regeringen höjt materielanslaget de senaste åren. Svaret på RB7 visar dock en motsatt bild. Mer om detta under omfördelningar.

Mest förvånande i retoriken i Enströms debattartikel är den djupa motsägelsen mellan fjärde och nionde stycket. I det fjärde stycket beskriver Enström Regeringens målsättning med reformering av försvaret på följande vis:

”Vi ska öka Försvarsmaktens tillgänglighet och användbarhet i den takt som ekonomin medger.”

Vad som är överordnat i försvars- och säkerhetspolitiken råder det inga tvivel om. Det har varit mycket tydligt sedan Almedalen 2007 att ekonomin är det viktigaste och ofta på kort sikt, vilket som i fallet med materielen får mycket stora konsekvenser på längre sikt, inte minst ekonomiska.

I slutet av debattartikeln möts man istället av en annan beskrivning. Nu är det helt plötsligt situationen i omvärlden som är styrande och inte ekonomin.

”Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige. Jag står fast vid att den inslagna vägen är den rätta. Vi ska framåt, inte bakåt. Målet är tydligt. Det nya försvaret ska stå redo att användas och ha förmåga att möta de hot som finns vår omvärld idag och i en nära framtid. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld. Detta har försvarsreformen lagt grunden för.”

Här måste nu Alliansregeringen bestämma sig. Antingen är det ekonomin som ska styra Försvarsmaktens utveckling och inriktning och då blir det i framtiden en mycket minskad organisation med än mer förlegad materiel, inkapabel att ta sig an ens de enklaste hot i närområdet i mot slutet av decenniet. Ska omvärldssituationen styra så blir det till att tillföra ytterligare resurser. Vi har sett det tidigare under hösten hur Regeringen när det passar pekar på en ökad osäkerhet i närområdet, t ex för att motivera anskaffning av ett nytt stridsflygplan, för att i nästa stund hävda motsatsen som i exempelvis fallet med avbeställningsklausulen för JAS 39E om Schweiz ej fullföljer kontraktet.

Försvarsministern vill nu se vilka de operativa konsekvenserna blir om man söker balans mellan verksamhet och ekonomi. Tyvärr är detta inte något som allmänheten kommer att få ta del av då de operativa delarna avhandlas i hemliga, alternativt kvalificerat hemliga bilagor. Frågan är hur många i Försvarsdepartementet eller ens Försvarsutskottet som är kvalificerade för att ta del av material med denna sekretessklassning. Här är det därför helt öppet i den offentliga debatten att påstå vad som helst, t ex att en prolongering av anslagen med hjälp av ytterligare rationaliseringar inte kommer att påverka den operativa förmågan, eftersom fakta aldrig går att kontrollera utan att begå brott mot sekretessen. Det är illa.

Enström talar om förbättrad styrning av materielplaneringen. Måhända är det åter aktuellt med en politisk genomförandegrupp för materielanskaffningen. Den tidigare genomförandegruppen visade sig inte oväntat vara mycket kostsam både för Försvarsmaktens operativa förmåga såväl som ekonomiskt. Den motverkade helt sitt uttalade syfte, men frigjorde måhända kortsiktigt ett fåtal miljarder kr till t ex det 2007-2008 aktuella jobbskatteavdraget. Regeringen har också varit mycket aktiv i att omfördela resurser inom försvarsbudgeten och framförallt tacksamt återtagit pengar ur försvarsbudgeten då dessa inte spenderats. Flera år i rad har detta gällt den förbandsbudget som nu kommer att lida stort behov av de under föregående år återlämnade miljardbeloppen. Det har också i hög grad gällt anslagen för internationella insatser som år efter år underutnyttjats. Sammantaget återlämnar Försvarsmakten flerdubbelt högre belopp än vad Regeringen exempelvis skjuter i form av 300 miljoner kr för JAS 39E-anskaffningen. Denna summa täcker inte ens lönehöjningar för Försvarsmaktens personal enligt snittet i samhället.

Försvarsmakten lämnade exempelvis tillbaka drygt 1 miljard kronor till Finansdepartementet år 2012, varav drygt 600 mkr från anslaget för internationella insatser och nästan 400 mkr från anslaget för anskaffning och vidmakthållande av materiel (till återlämnandet bör också adderas det faktum att vid försäljning av materiel som betalats med försvarsbudgeten får myndigheten endast behålla en mycket liten del av summan. Resten ska åter till statskassan). I fallet med materielanslaget handlar det huvudsakligen om materielanskaffning och byggnation av anläggningar där Regeringen alternativt andra departement än Försvarsdepartementet hållit inne med beslut om anskaffning eller verkställighet. Diskrepansen i försvarsministerns argumentation är sannerligen stor.

Försvarsmakten föreslår nu i sitt underlag en överföring på 300 miljoner kr från anslaget för internationella insatser till att täcka brister på andra områden. Detta kommer aldrig att bli verklighet eftersom det är just detta som såväl Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna föreslagit. Också detta mycket illa när politiskt käbbel ska stå över gemensamma riksintressen.

Intressantast i hela artikeln är dess rubrik – ”Behov av förbättrad styrning av Försvarsmakten” (Dagens Industri bytte rubrik från den av försvarsministern föreslagna vilken återfinns på Försvarsdepartementets hemsida och i pressmeddelanden).

Rubriken antyder att Regeringen ser framför sig en ledningsförändring i Försvarsmakten. Det är tyvärr svårt att se att Sverker Göransson kommer att återkomma till sin plats som ÖB. Att ansvarig minister uttrycker att hon saknar förtroende för sin myndighet är oerhört allvarligt och det är svårt att påminna sig om när detta hände senast. T o m justitieministern har förtroende för Polisen, trots den oerhört låga mängden uppklarade brott och de interna problem som där råder.

Endast två månader har gått av året och redan kan vi skönja en rejäl batalj mellan Regeringen och Försvarsmakten. Ingen kommer att gå segrande ur den annat än på pappret. Förlorare är vi alla. Vad som händer under resten av året vågar man knappast tänka på. Hur har då denna situation uppstått? Om bortser från den solida grund som lades i och med underfinansieringen i FB 00 och 04, så är jag böjd att hålla med KKRVA:s Johan Wiktorin om bristerna i underlaget inför inriktningspropositionen 2009. Här var det tydligt styrt att ”det nya försvaret” skulle tryckas igenom och alltför optimistiska beräkningar levererades och togs tacksamt emot och trycktes snabbt igenom i Riksdagen. Handlingskraft prioriterades över eftertanke, vilket inte minst varit tydligt i den omedelbara avvecklingen av värnplikten till förmån för ett mycket dyrt nytt personalförsörjningssystem, utan en gradvis övergång trots att det enligt alla parter var okänd mark som nu skulle beträdas.

Vem är att lasta för det inträffade? Är det en politisk ambition som ofta i samma veva som en fråga ställs meddelar vilket svar som ska levereras? Är det handläggare och chefer i Försvarsmakten som är måna om att leverera rätt svar, därmed en dålig ledarskaps- och organisationskultur? Oerhört få försvarspolitiker har förmågan eller intresset att se bakom de kulisser som presenteras vid de förbandsbesök som man så gladeligen gör, samtidigt som chefer ogärna vill göra uttalanden som kan få politiska konsekvenser.

Frågan är om inte en samlokalisering mellan den militär-strategiska och politiskt-strategiska nivån till Försvarsdepartementet hade kunnat överbrygga åtminstone delar av problemen mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten.

Det är ett och ett halvt år kvar till valet. Det kommer att bli en intressant tid i försvars- och säkerhetspolitiken fram till dess.

Media: DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, SR, 2, 3, E-kuriren, SVT, GP
Bloggar: Skipper, KKRVA, Gripen News,

En budget kort

Uppgifter om innehållet i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014 och den bifogade redovisning enligt Regeringsbeslut 7 har idag hamnat i media. I korta drag kan man konstatera att Försvarsmakten under den kommande 10 års perioden saknar 40 mdr kr för att realisera de materielanskaffningar, den övningsverksamhet och det personalsystem som krävs för att realisera den försvarsmaktsorganisation som Riksdag och Regering har beställt till 2019. Med andra ord är det på tio års sikt en hel årsbudget som saknas.

Den exakta redovisningen får vänta till dess det officiella underlaget släpps senare i veckan. Vad man kan konstatera är dock att de uppgifter som hittills släppts indikerar att om inte mer pengar tillskjuts kommer omfattande nedskärningar att behöva göras. Den som vill roa sig med en matematikuppgift på måndagskvällen kan använda sig av Försvarsmaktens nyss publicerade årsredovisning för 2012 och se vad som måste till för att spara in de ca 4 mdr kr årligen som saknas. SvD:s uppgifter talar om en reduktion med en tredjedel av organisationen (exklusive Hemvärnet), motsvarande en avveckling av 9000 personer.

Vad exakt som orsakat detta omfattande ekonomiska tillkortakommande är svårt att peka på innan det fullständiga materialet släpps. Man kan dock konstatera en rad faktorer samverkat. Det enorma berget av eftersatt materielanskaffning är en gammal synd där Socialdemokraterna med samarbetspartier under decennier lagt en stabil grund. Alliansregeringarna har dock inte brutit denna trend, utan snarast förstärkt, särskilt i form av anskaffningen av JAS 39E utan täckande finansiering. Personalförsörjningen är ett annat område vars kostnader underskattats och det kommer i detta fall att finnas skäl att återkomma till de exakta ordalydelserna i RB 7 och vad som skrevs i det underlag som Försvarsmakten presenterade för Regeringen för fyra år sedan.

Frågan är vem som sitter med Svarte Petter efter helgen. Regeringens förtroende synes svagt för ÖB. Att göra sig av med ÖB i förtid kan dock bli mycket kostsamt. Sverker Göransson har idag ett massivt stöd hos sin personal och att byta ut en sjukskriven ÖB som kommit med otacksamma, men realistiska budskap kommer att kosta på Regeringens förtroende, särskilt i de sociala frågorna där Socialdemokraterna är måna om att hålla ”the moral highground”. Folkpartiledaren Jan Björklund har tidigare uttryckt sig i ordalag liknande ”över min döda kropp” om ytterligare försvarsnedskärningar. Även för honom blir det svårt att backa. Regeringen kommer därtill att ha mycket svårt att motivera omfattande försvarsnedläggningar, när osäkerheten i närområdet ökat de senaste åren och man därtill såväl motiverat det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 såväl som anskaffningen av JAS 39E med just den förändrade situationen. Att i nästa steg samtidigt skära ner ytterligare 30 % på Försvarsmakten för att bibehålla dagens kostnadsnivå blir oerhört svårt att motivera.

Från socialdemokratiskt håll gör man sitt bästa för att svartmåla Regeringens oförmåga i försvarspolitiken. Ett tacksamt mål, måste man tillstå, men man ska heller inte glömma den socialdemokratiska historien i försvarspolitiken. Ingen kan inbilla sig att en rödgrön seger i valet 2006 eller 2010 hade inneburit en bättre situation för försvaret idag när Socialdemokraterna hade tvingats offra försvarspolitiken för att hålla vänpartierna stångna inom andra politikområden. Den socialdemokratiska kritiken klingar därför mycket falskt, då sannolikheten för en socialdemokratisk majoritetsregering i valet 2014 är närmast mikroskopisk. Den socialdemokratiska kritiken mot Regeringens försvarspolitik kommer dock att vinna mycket i trovärdighet den dag partiet erkänner sin skuld i problemen som de tre tidigare försvarsbesluten orsakat och som Försvarsmakten och försvarsbudgeten än idag lider av.

Skyttegravskriget medelst paj mellan Regeringen och Socialdemokraterna är i sin tur högst olyckligt, då det tyvärr lämnar fritt spelfält för Sverigedemokraterna inom försvarspolitiken. Nu får vi se vem som i slutändan dragit det längsta strået av alla de korta strån som finns att välja på i den svenska försvarspolitiken.

Som Henrik Dorsin skulle ha formulerat det: Det hade aldrig hänt om vi ej varit en budget kort.

Bloggar: Skipper, 6:e mannen, Johan Westerholm, Åsa Lindestam
Media: Aft, DN, 2, SvD, SSV, NWT, NT, SMP