Kategoriarkiv: Sverige

”Världens största militärövning” och verkligheten

Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från ”ryska påsken”, flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden ”Världens största militärövning inleds i Norrland”. Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet ”Världens största militärövning inleds i Norrland” är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först ”bara” 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara ”världens största militärövning” och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om ”Ja idag inleds världens största flygövning” är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet ”alliansneutral” från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten – detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan ”Med lögnen som vapen” synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: ”USA-plan släpper minor i Sverige” (själva artikelns rubrik var ”USA släpper minor över svenskt vatten”), som i den digitala versionen dock blev bättre: ”B-52-plan ska släppa minor över Östersjön”. Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska ”släppa minor på svenskt territorium”. Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från ”ryska påsken” 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var ”provocerande nära”. Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: ”Ryskt mål: en flygplats i Småland”. Två citat ur den artikeln: ”Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet” samt ”Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen”. När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt – då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Okänd poliskår mot sabotage

En särskild poliskår inrättades mot sabotage. Denna skylt kommer från en av veteranerna.

I det nummer av Soldat & Teknik som just nått kioskerna (3/2015) berättar jag om krigsårens numera i stort sett okända extra poliskår. Denna hade sabotage och spionage som huvudfokus. De samtida ”polistrupperna” uppmärksammans i helgen.

I helgen genomförs två speciella historiska evenemang. Både ”polistrupper” och mer kända allierade, svenska och tyska förband uppmärksammas på olika sätt under den Militärhistoriska helgen i Skåne på Beredskapsmuséet.

Utanför norska Narvik blir det på lördag en fjällvandring till platsen där en av de svenska frivilliga 1940 stupade för Norge.

Spår av de allierade i Sverige

”Lucky Strike”, dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska ”polistrupperna” så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn ”Lucky Strike”, se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla ”förorten” Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot ”gamla skolan”. Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 – de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

Vi kanske ses i Karlsvik?

En stor svensk gåta

”Norska trupper från Sverige” dyker upp i denna journalfilm från 1945. Nu kommer en dokumentär om hur de norska förbanden i Sverige blev till.

Det är en av 1900-talets största svenska gåtor: hur kunde historieskrivningen om Sverige under andra världskriget i decennier till stor del utelämna att det från 1943 fanns allierade baser på svensk mark och att drygt 20,000 norrmän fick militär utbildning genom Sverige?

Först på 1990-talet blev de brittiska och amerikanska underrättelse- och sabotagebaserna i Sverige, som började upprättas 1943, mer ingående skildrade i svenska böcker. År 2011 blev baserna mer kända men ännu har det inte sänts någon TV-dokumentär eller spelfilm med fokus på dem. Detta trots att det slutligen, från årsskiftet 1944/45, även blev två amerikanska flygbaser i Sverige, i Bromma och framförallt Luleå. Det är uppenbarligen bara thrillers/deckarböcker och TV/film som riktigt kan nå ut i samhället eftersom andelen som läser faktaböcker (och bloggar) är begränsad. Nu kommer dock SVT2 att imorgon onsdag 6 maj kl 18:00 att i alla fall visa en ny dokumentär om en verksamhet som hänger ihop med både underrättelse/sabotagebaserna och flygbaserna. Dokumentären ”Den svensknorska truppen” handlar nämligen om de så kallade polistrupperna i Sverige 1943-45. De började som polisförband men blev efter hand mer tungt beväpnade och en betydande del av det norska försvaret i exil, slutligen utrustade även med artilleri. Från 1944 skickades en del av dem till underrättelse/sabotagebaserna i svenska fjällen och från januari 1945 flögs 1500 av dem till den del av Nordnorge som intagits av Röda armén, där en del av dem hamnade i strid med tyska patruller. Detta skedde i samförstånd med den sovjetiska ledningen men också med det underliggande uppdraget att markera norskt territorium. Sverige hjälpte alltså Norge att – med hjälp av amerikanskt transportflyg – på ett konkret sätt återta kontrollen över sin nordliga landsända.

Jag har själv ännu inte sett ”Den svensknorska truppen” men vill hoppas att den kommer att lyckas sprida kunskapen om de ännnu rätt okända insatser som Sverige gjorde för Norge under andra världskriget. Det ska här sägas att det inte är den allra första TV-dokumentären som SVT sänt om polistrupperna. Det sändes en för drygt 20 år sedan som jag har bandad på VHS, men om jag minns rätt sändes den på en konstig tid. Den nya dokumentären sänds som sagt kl 18 och för den som missar den går den i repris i SVT2 torsdag 7 maj kl 08:00. Den 7 maj var för övrigt den dag 1945 som norrmännen, amerikanerna och F 21-personalen i Luleå firade freden med en rejäl fest.

”Jag stannar tiden”

Huvudpersonen i ”Jag stannar tiden” följde det sovjetiska marininfanteriet, även kallade ”svarta döden”, så nära som möjligt.

Om några dagar är det 70 år sen andra världskriget tog slut i Europa. Detta kommer att märkas även i TV-utbudet. SVT1 sänder nu på måndag den 4 maj kl 22 en ny svensk dokumentär av Gunilla Bresky om andra världskriget. En dokumentär som undertecknad bidragit en smula till och min hustru Ann-Sofie desto mer.

”Jag stannar tiden” handlar på ett sätt mest om den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikosja, som filmade striderna på östfronten ovanligt närgånget. Men filmen växer efter hand till att även bli en berättelse om hela andra världskriget, Stalin och… klart oväntade personer som jag här inte tänker nämna för att inte förstöra överraskningsmomentet.

Filmen har hunnit vinna fyra priser, bl a bästa svenska dokumentär på Tempofestivalen 2014.

Svetlana Aleksijevitjs starka bok om kvinnor som soldater på östfronten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, kommer också att skildras av Gunilla Bresky under den kommande veckan, i Sveriges Radio P1 fredag 8 maj kl 19.30.

Men till att börja med, missa inte ”Jag stannar tiden”.

Hitlers död och nya färgbilder från 1945

Amerikansk soldat spelar Hitler, från en av de första journalfilmerna om Berlins fall. I ovanlig skärpa eftersom det inte är en kopia av en kopia.

Det är idag exakt sju decennier sen Hitler begick självmord i sin bunker. Det är intressant att se och lyssna på journalfilmen ovan hur Hitlers död omtalades kort efter krigsslutet i Europa. Ännu märkligare är de färgbilder från 1945 som senaste numret av Populär Historia (5/2015) innehåller.

Det är märkligt att se bildreportaget ”Tid för glädje, tid för hämnd” i det senaste numret av Populär Historia. En hel rad nya bilder från Danmarks befrielse 1945 – dessutom äkta färgbilder och alltså inte kolorerade svartvita (vilket kan vara trevligt att se men som sällan ser helt äkta ut). Exempelvis får man se en bild av soldater ur Danska brigaden, utrustad och utbildad av svenska armén, just efter att de gått iland i Helsingör den 5 maj. Detta är starka bilder som får mig att direkt tänka på några ord av den svenske frivillige Erik G:son Lewenhaupt som han skrev i sin anteckningsbok också den 5 maj: ”Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna”. Lewenhaupt hade flera hårda strider i Normandie och Tyskland bakom sig och han beskrivs närmare i Svenskar i krig 1914-1945.

Flygvapnets hjälte den 9 april

Skandinavien var på väg att angripas men regeringen sade nej till ÖB:s begäran om mobilisering. Låt oss dock inte glömma denne man.

Som Wiseman igår påminde oss om är det nu 75 år sedan ÖB varnade regeringen för att Skandinavien stod inför ett enormt överfall. Regeringen i huvudmålet, Norge, fick också flera varningar, något som jag tar upp i min senaste bok. Men i Sverige fanns det dock en major som kunde fatta bättre beslut.

Det är lätt att bli nedstämd av den norska regeringens oförmåga att mobilisera trots mycket tydliga varningssignaler före den 9 april 1940, liksom av den svenska regeringens beslut att påbörja svensk mobilisering först den 11 april. Men varför har ingen – i alla fall på nätet – tagit upp vad major Fredrik Adilz gjorde den 7 april? Adilz var då ställföreträdande chef för Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås. Han blev varse tecken på den tyska operationen och försökte därför få tag på flottiljchefen Axel Ljungdahl. När detta inte lyckades så utfärdade han på eget bevåg order om beredskapshöjning. Det var ett mycket svårt beslut, men Adilz valde inte att, som vi så ofta gör i Sverige (särskilt numera), skjuta upp beslutet.

Med tanke på allvaret i beslutet borde han kanska ha avvaktat till dess att chefen hittats. Men efter några dygn stod det klart för alla att Fredrik Adilz hade fattat ett mycket passande beslut, som blev inledningen till flygvapnets största beredskapsinsats. Vad jag vet fick Adilz inget erkännande i dåtida press utan det skulle dröja decennier till dess att ett par flyghistoriska verk nämnde hans beslut – vilket delvis kan förklara varför Adilz är så bortglömd idag. Flygvapnet visade sin hållning genom att befordra Adilz, han blev några månader efter händelsen utnämnd till chef för F 21 (f.ö. förbandets första chef).

Tack vare en släkting till Adilz, Ann-Catrin Klint, blev jag själv medveten om honom. Hon har även berättat för mig om hans bakgrund, han föddes i Småland 1890 och blev tidigt fångad av det förunderliga i att flyga. Han fick sitt flygcertifikat redan 1919 och året därpå var han den som flög planet vid den första fallskärmshoppningen i Sverige, den 9 juni 1920.

Varför är Adilz så okänd? Tja, varför tog det flera veckor till dess att svensk press uppmärksammade när Allan Mann avled? Varför skrev inte en enda rikstidning om William Anderson när han avled?

Vinterkriget och angreppsplaner mot Sverige

Via Sverige fick Finland bland annat jaktplan av denna typ, Morane Saulnier M.S. 406.

Fler belägg kommer nu för att vapenhjälpen från Sverige till Finland under vinterkriget 1939-40 var större än vad som är känt i Sverige. Samtidigt kommer det nu fler uppgifter både om Tysklands och Sovjetunionens angreppsplaner mot Sverige 1943 respektive in på 1980-talet.

Det är chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, Per Iko, som i det nummer av Militär Historia (4/2015) som i dagarna når kioskerna berättar något som inte tidigare omtalats i breda svenska medier – att de flesta av de nästan 200 plan som Finland fick respektive köpte utomlands under vinterkriget antingen monterades i Sverige eller mellanlandade i Sverige. Detta är en så gott som okänd del av den nordiska flyghistorien. Jag nämner denna hjälp i Tyskar och allierade i Sverige (eftersom det var frågan om plan från de allierade), men hade när jag skrev den boken inte klart för mig att omfattningen var så pass stor. Flygskolan i Eskilstuna för Finland var helt okänd för mig till dess att jag fick nya numret av Militär Historia.

I det nummer av Expressen som publiceras idag (30/3) kan man i bilagan ”Hotet mot Sverige” läsa lite om Christer Bergströms och Peter Björns kommande bok Anfallsplan Sverige, som mest handlar om de tyska planerna mot Sverige. Men även de sovjetiska och brittiska nämns och jag intervjuas främst om de senare. Det är väldigt trevligt att tidningens veteranreporter Knut-Göran Källberg lyfter fram militärhistoria. Lite sorgligt dock att bildredaktören missat att Pressens bild och TT har försett tidningen med två bilder som inte föreställer det bildtexterna påstår. Jag syfter på bilden av den tyska ”permittenttrafiken” genom Sverige. Liksom bilden av ”Engelbrecht-divisionen” 1941. I själva verket föreställer bägge bilderna tyskar som blivit krigsfångar och är på väg hem genom Sverige. Jag hittade efter sökande under flera års tid originalnegativet till den mest klassiska bilden och därtill kan var och en se att ingen av tyskarna på bilderna bär örnar på sina vapenrockar. Detta att de saknar sina viktigaste märken är ett typiskt kännetecken för tyskar som blivit krigsfångar. Jag går igenom alla detaljer i bilderna i Tyskar och allierade i Sverige. Det är bra märkligt att bildbyråerna fortfarande säljer dessa bilder med felaktiga bildtexter.

Vad gäller sovjetiska anfallsförberedelser mot Sverige fram till 1980-talet så släpper SMB/Pennan & Svärdet inom kort den mest intressanta boken hittills i ämnet, Sovjetisk invasion av Sverige. I boken presenteras en stor mängd tidigare okända uppgifter om den sovjetiska militära kartläggningen av Sverige. Jag har läst bokmanuset under redigeringsskedet och kan särskilt rekommendera boken till alla i hemvärnet eftersom den innehåller ett sovjetiskt ”kvitto” om att även det svenska hemvärnet togs i beaktande.

Krigare under främmande flagg

Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

Finland, Sverige och Moskvafreden

Min farfars bror Gunnar i en sovjetisk bombkrater den 13 mars 1940.

Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. ”Moskvafreden” som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli ”folkrepublik”. Men priset var högt – och är högaktuellt.

Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.

Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om – smaka på den siffran.

Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.

Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: ”Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling”.

Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium – viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en ”preventiv aktion” mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Patrullchefen Torbjörn Öjstad, den förste att stupa mot Margelov, står i främsta ledet i centrum, och till vänster om honom Jan Danielsen som ännu lever. I bakgrunden Karlbergs slottstrappa där fotot togs.

Den 2 mars 1940, under finska vinterkriget, råkade en svensk frivilligpatrull om 8 man ut för ett bakhåll på Sallafronten. Idag kan man för första gången läsa i en vanlig svensk tidning om vem det var som utförde bakhållet, Vasilij Margelov som sedermera var chef för hela VDV, Sovjets fallskärmstrupper, mellan 1954 och 1979.

Bilden ovan består av två, en svartvit bild med den stupade patrullchefen Torbjörn Öjstad i centrum och i bakgrunden platsen där bilden togs, i nutid. Tänk att 2015 så lever ännu mannen direkt till vänster om Öjstad, Jan Danielsen. Bilden kommer från honom (tack Jan!) och jag ställde mig där fotografen stod och knäppte denna bild för några dagar sedan.

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.

Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel

Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”.

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med ”återbördandet av Krim” (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen – detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”. Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man ju kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen ”Special Forces Day”. Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara ”Special Operations Forces Day” och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att namnet på SSO:s huvudsakliga skapare är överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara SSO-chef till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

P.S.
Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.
D.S.

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.

Vad i helvete krävs?

Finns Finland? Tveksamt om man utgår från dagens svenska tidningar.

Vad måste Finlands president göra för att få uppmärksamhet i svenska medier?

För fyra dagar sedan ringde presidenten i Finland upp presidenten i Ryssland. Enligt helt öppna källor var Finlands president först och främst mån om att tala med den store grannen om Ukraina. Resultatet av samtalet framgår indirekt av president Sauli Niinistös nyårstal, som nu även finns att läsa på svenska i sin helhet. Talet börjar direkt med Ukraina och säkerhetspolitiken och något mer allvarligt nyårstal om säkerhetspolitik har knappast hållits av en nordisk statschef på flera decennier.

Om Ukrainakriget sade presidenten bland annat ”Krig är inte bara nyheter från fjärran land, nu är det verklighet i Europa”. Sedan blev det ännu mer klarspråk:

”Vi fördömde Rysslands olagliga annektering av Krim genast efter att det hänt och därefter Rysslands agerande i östra Ukraina. Vi har gjort detta tillsammans med EU, men också i våra egna direkta kontakter med Ryssland. Vi fördömer de olagliga annekteringarna, det olagliga bruket av vapenmakt och försöken att begränsa staters självbestämmanderätt.”

Om effekterna av detta för oss i norra Europa sade presidenten: ”Den ökade spänningen avspeglar sig även på Finlands närområden, även om vi inte själva är hotade”.

Om Finlands försvar sade Niinistö bl a:

”Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar.”

Därefter tog presidenten upp försvarssamarbete med Sverige, men inte bara Sverige. Läs hela talet själv, klicka bara på dessa ord, och försök sedan finna några svenska rapporter om presidentens ord. Därtill har våra medier även missat Niinistös telefonsamtal till Putin, som rimligen var avgörande för flera av talets viktigaste formuleringar. Försvann Finland bara från alla svenska kartor i slutet av 2014?

Så här sammanfattade YLE:s svenskspråkiga redaktion nyårstalet.

Sverige har flyttat

Höjdpunkter från förra veckans beredskapsövning kring Kaliningrad.

Uppenbarligen har Sverige som genom ett trollslag flyttats från Norden till någonstans i Latinamerika. Hur gick det till egentligen?

Slutsatsen att Sveriges geografiska läge radikalt förändrats är svår att inte dra efter att ha läst dagens DN. Tre helsidor och en del av ledarsidan handlar nämligen om Kuba. Visst är Obamas nya Kuba-politik en viktig nyhet, men proportionerna? Förra veckan körde Kreml en oanmäld beredskapsövning i Kaliningrad, alltså i högsta grad närområdet, omfattande enligt deras egna uppgifter, bl a på svenska, 9,000 soldater och inte minst fallskärmstrupp (se filmklippet ovan), två Iskander-brigader och över 600 stridsfordon varav 250 (!) stridsvagnar, samt 55 (!) fartyg, 41 (!) flygplan och 100 artilleripjäser. Att sätta igång så pass mycket i närområdet, och dessutom oanmält, är – för att uttrycka det mycket milt – inte normalt.

Vad har då DN-läsarna fått ta del av om ovan? Jo, idag publicerade DN en TT-notis om detta, på sidan 15. Notisen beror på att Försvarsmakten igår höll en presskonferens i vilken man tog upp att förra veckans Kaliningrad-övning var av en typ som ”inte setts sedan det kalla krigets dagar”. TT, som producerat notisen, valde dock att inte ta med en enda siffra, inte ens det spektakulära antalet flyplan och fartyg. Inte ens ordet Kaliningrad kom med. SvD är möjligen en smula bättre, genom att man lagt ut ett filmklipp från presskonferensen som innehåller några till detaljer, men inte antalet vapensystem och förband.

För att säga något positivt om DN:s omvärldsbevakning har man publicerat en egen artikel i nätupplagan om den snabbare upprustningen i Arktis. DN:s artikel bekräftar att det blir en brigad om 7,000 pers i Alakurtti, fem mil från finska Lappland (A. var fram till 1944 finskt). DN:s ingress är dock knasig, det finns inget som tyder på att brigaden ska syssla med signalspaning – de tidigare kungjorda signalspanarna utgör en annan enhet. DN missade också att TASS-artikeln som man länkar till uppger att brigaden ska vara formerad före denna månads slut (”…planned to form completely by the end of this month”). DN rapporterar dock även att Su-24:orna i Montjegorsk, 12 mil från finska Lappland, ska bytas ut mot Su-34:or. DN är därmed första svenska riksmedia att berätta om flera viktiga förändringar i norr, dock ännu inte i papperstidningen. Sist men inte minst, har någon sett ett ord om dessa förändringar i SVT, TV4 eller hört något på radion?

Kortfilm om tyska oplatsen på svensk mark

Vi trodde att vi bara skulle hitta saker på den norska sidan av gränsen…

I senaste numret av Soldat & Teknik (6/2014) finns två artiklar av undertecknad, bl a ”Tysk bunker på svensk mark” om den tyska ställning, sannolikt en observationsplats, som mina fjällkamrater och jag fann i somras.

Tack vare fjällkamraten Mikael Norman kan jag nu presentera en kortfilm som han gjort om ställningen – se ovan. Det värn som har korrugerad plåt är det som är inringat i helsidesbilden i tidningen. Det värnet är tveklöst på svensk sida av gränsen, i Norrbottens län. Sedan visas några till värn varav något är på själva gränsen och något ligger på norsk sida. Passar på att nu avslöja att i kommande numret av Soldat & Teknik kommer helt nya uppgifter om denna ställning som gör den ännu intressantare.

Boken som berättar om såväl tyska som allierade soldater (amerikanska, brittiska, norska, polska och sovjetiska) på svensk mark, boken Tyskar och allierade i Sverige, dyker snart upp i Pennan & Svärdet och det är versionen i storpocket som inkluderar ett bonuskapitel.

Ubåtsangreppet på väg till Gotland

84 personer dödades vid torpederingen.

Om några timmar är det exakt 70 år sedan en sovjetisk ubåt torpederade det svenska passagerarfartyget Hansa på väg mellan fastlandet och Visby. Mer om händelsen finns här. Kanske även i morgondagens tidningar?

De dödade hedras i Visby domkyrka och jag bara antar att det kanske blir någon minnesstund för dem där, är du i Visby den 24 november så kan du se efter och om inte annat själv helt enkelt titta på minnesmärket som visst skall vara inuti kyrkan – har ej själv sett det.

Hon kallades ”besten” av Churchill

Sä här skildrades nyheten om hennes sänkning när det begav sig.

Den 12 november 2014 är det 70 år sedan slagskeppet Tirpitz sänktes av RAF. Det skedde inte långt från Sverige och var slutet på en lång och mycket kostsam jakt ledd av framförallt Churchill, som kallade fartyget för ”besten”.

Jägarna var förutom RAF och Royal Navy flera allierade underrättelse- och specialförband på både norsk och svensk mark. Man kan till och med säga att en bidragande orsak till att Sverige fick sin första allierade underrättelsebas, ”Kari” vid Torne träsk, var jakten på Tirpitz.

De många olika operationerna mot henne slutade alltså den 12 november 1944. Av 1,859 ombord dog 971 man. Än idag syns enorma kratrar på den närmaste stranden. Åk dit, till Tromsö, om du inte redan gjort det.

Som ett väldigt konkret minne av jakten på Tirpitz ligger än idag mycket stora delar av Lancaster-bombaren ”Easy Elsie” kvar utanför Porjus i Norrbotten (men hur länge till?), där hon nödlandade. I ett kommande nummer av Pennan & Svärdet berättar jag mer om särskilt sevärda platser och muséer i Nordnorge.