Kategoriarkiv: Sverige

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.

Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel

Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”.

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med ”återbördandet av Krim” (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen – detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”. Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man ju kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen ”Special Forces Day”. Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara ”Special Operations Forces Day” och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att namnet på SSO:s huvudsakliga skapare är överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara SSO-chef till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

P.S.
Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.
D.S.

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.

Vad i helvete krävs?

Finns Finland? Tveksamt om man utgår från dagens svenska tidningar.

Vad måste Finlands president göra för att få uppmärksamhet i svenska medier?

För fyra dagar sedan ringde presidenten i Finland upp presidenten i Ryssland. Enligt helt öppna källor var Finlands president först och främst mån om att tala med den store grannen om Ukraina. Resultatet av samtalet framgår indirekt av president Sauli Niinistös nyårstal, som nu även finns att läsa på svenska i sin helhet. Talet börjar direkt med Ukraina och säkerhetspolitiken och något mer allvarligt nyårstal om säkerhetspolitik har knappast hållits av en nordisk statschef på flera decennier.

Om Ukrainakriget sade presidenten bland annat ”Krig är inte bara nyheter från fjärran land, nu är det verklighet i Europa”. Sedan blev det ännu mer klarspråk:

”Vi fördömde Rysslands olagliga annektering av Krim genast efter att det hänt och därefter Rysslands agerande i östra Ukraina. Vi har gjort detta tillsammans med EU, men också i våra egna direkta kontakter med Ryssland. Vi fördömer de olagliga annekteringarna, det olagliga bruket av vapenmakt och försöken att begränsa staters självbestämmanderätt.”

Om effekterna av detta för oss i norra Europa sade presidenten: ”Den ökade spänningen avspeglar sig även på Finlands närområden, även om vi inte själva är hotade”.

Om Finlands försvar sade Niinistö bl a:

”Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar.”

Därefter tog presidenten upp försvarssamarbete med Sverige, men inte bara Sverige. Läs hela talet själv, klicka bara på dessa ord, och försök sedan finna några svenska rapporter om presidentens ord. Därtill har våra medier även missat Niinistös telefonsamtal till Putin, som rimligen var avgörande för flera av talets viktigaste formuleringar. Försvann Finland bara från alla svenska kartor i slutet av 2014?

Så här sammanfattade YLE:s svenskspråkiga redaktion nyårstalet.

Sverige har flyttat

Höjdpunkter från förra veckans beredskapsövning kring Kaliningrad.

Uppenbarligen har Sverige som genom ett trollslag flyttats från Norden till någonstans i Latinamerika. Hur gick det till egentligen?

Slutsatsen att Sveriges geografiska läge radikalt förändrats är svår att inte dra efter att ha läst dagens DN. Tre helsidor och en del av ledarsidan handlar nämligen om Kuba. Visst är Obamas nya Kuba-politik en viktig nyhet, men proportionerna? Förra veckan körde Kreml en oanmäld beredskapsövning i Kaliningrad, alltså i högsta grad närområdet, omfattande enligt deras egna uppgifter, bl a på svenska, 9,000 soldater och inte minst fallskärmstrupp (se filmklippet ovan), två Iskander-brigader och över 600 stridsfordon varav 250 (!) stridsvagnar, samt 55 (!) fartyg, 41 (!) flygplan och 100 artilleripjäser. Att sätta igång så pass mycket i närområdet, och dessutom oanmält, är – för att uttrycka det mycket milt – inte normalt.

Vad har då DN-läsarna fått ta del av om ovan? Jo, idag publicerade DN en TT-notis om detta, på sidan 15. Notisen beror på att Försvarsmakten igår höll en presskonferens i vilken man tog upp att förra veckans Kaliningrad-övning var av en typ som ”inte setts sedan det kalla krigets dagar”. TT, som producerat notisen, valde dock att inte ta med en enda siffra, inte ens det spektakulära antalet flyplan och fartyg. Inte ens ordet Kaliningrad kom med. SvD är möjligen en smula bättre, genom att man lagt ut ett filmklipp från presskonferensen som innehåller några till detaljer, men inte antalet vapensystem och förband.

För att säga något positivt om DN:s omvärldsbevakning har man publicerat en egen artikel i nätupplagan om den snabbare upprustningen i Arktis. DN:s artikel bekräftar att det blir en brigad om 7,000 pers i Alakurtti, fem mil från finska Lappland (A. var fram till 1944 finskt). DN:s ingress är dock knasig, det finns inget som tyder på att brigaden ska syssla med signalspaning – de tidigare kungjorda signalspanarna utgör en annan enhet. DN missade också att TASS-artikeln som man länkar till uppger att brigaden ska vara formerad före denna månads slut (”…planned to form completely by the end of this month”). DN rapporterar dock även att Su-24:orna i Montjegorsk, 12 mil från finska Lappland, ska bytas ut mot Su-34:or. DN är därmed första svenska riksmedia att berätta om flera viktiga förändringar i norr, dock ännu inte i papperstidningen. Sist men inte minst, har någon sett ett ord om dessa förändringar i SVT, TV4 eller hört något på radion?

Kortfilm om tyska oplatsen på svensk mark

Vi trodde att vi bara skulle hitta saker på den norska sidan av gränsen…

I senaste numret av Soldat & Teknik (6/2014) finns två artiklar av undertecknad, bl a ”Tysk bunker på svensk mark” om den tyska ställning, sannolikt en observationsplats, som mina fjällkamrater och jag fann i somras.

Tack vare fjällkamraten Mikael Norman kan jag nu presentera en kortfilm som han gjort om ställningen – se ovan. Det värn som har korrugerad plåt är det som är inringat i helsidesbilden i tidningen. Det värnet är tveklöst på svensk sida av gränsen, i Norrbottens län. Sedan visas några till värn varav något är på själva gränsen och något ligger på norsk sida. Passar på att nu avslöja att i kommande numret av Soldat & Teknik kommer helt nya uppgifter om denna ställning som gör den ännu intressantare.

Boken som berättar om såväl tyska som allierade soldater (amerikanska, brittiska, norska, polska och sovjetiska) på svensk mark, boken Tyskar och allierade i Sverige, dyker snart upp i Pennan & Svärdet och det är versionen i storpocket som inkluderar ett bonuskapitel.

Ubåtsangreppet på väg till Gotland

84 personer dödades vid torpederingen.

Om några timmar är det exakt 70 år sedan en sovjetisk ubåt torpederade det svenska passagerarfartyget Hansa på väg mellan fastlandet och Visby. Mer om händelsen finns här. Kanske även i morgondagens tidningar?

De dödade hedras i Visby domkyrka och jag bara antar att det kanske blir någon minnesstund för dem där, är du i Visby den 24 november så kan du se efter och om inte annat själv helt enkelt titta på minnesmärket som visst skall vara inuti kyrkan – har ej själv sett det.

Hon kallades ”besten” av Churchill

Sä här skildrades nyheten om hennes sänkning när det begav sig.

Den 12 november 2014 är det 70 år sedan slagskeppet Tirpitz sänktes av RAF. Det skedde inte långt från Sverige och var slutet på en lång och mycket kostsam jakt ledd av framförallt Churchill, som kallade fartyget för ”besten”.

Jägarna var förutom RAF och Royal Navy flera allierade underrättelse- och specialförband på både norsk och svensk mark. Man kan till och med säga att en bidragande orsak till att Sverige fick sin första allierade underrättelsebas, ”Kari” vid Torne träsk, var jakten på Tirpitz.

De många olika operationerna mot henne slutade alltså den 12 november 1944. Av 1,859 ombord dog 971 man. Än idag syns enorma kratrar på den närmaste stranden. Åk dit, till Tromsö, om du inte redan gjort det.

Som ett väldigt konkret minne av jakten på Tirpitz ligger än idag mycket stora delar av Lancaster-bombaren ”Easy Elsie” kvar utanför Porjus i Norrbotten (men hur länge till?), där hon nödlandade. I ett kommande nummer av Pennan & Svärdet berättar jag mer om särskilt sevärda platser och muséer i Nordnorge.

Därför hedras nu sovjetsoldater i Norge

Tysk FLAK-ställning intill nordnorska Kirkenes filmad från ovan. Besökte den för några år sen – förmedlar en bild av stridsterrängen.

På flera olika sätt hedras i dagarna sovjetiska soldater i Nordnorge. Norges statsminister Erna Solberg tackade dem idag (25/10) för deras insatser, exakt 70 år efter att norska Kirkenes intogs av Röda armén. Vilken är bakgrunden?.

Kort sagt utförde Röda armén i oktober 1944 den största militära operation som Nordkalotten skådat, in i finska Petsamo (sedermera ryska Petjenga) och vidare in i Norges nordostligaste län, Finnmark. Hela historien finns i Slaget om Nordkalotten, och i Tyskar och allierade i Sverige berättar jag mer om svensk inblandning, inte minst genom den amerikanska luftbron Luleå-Kirkenes.

Norge, och särskilt de som bor i Finnmark, tackar år efter år Ryssland för att genom Petsamo-Kirkenesoffensiven ha inlett Norges befrielse. Efter att Arktis åter börjat bli militärt intressant, men ännu mer efter att Ryssland marscherade in i Ukraina, har det blivit svalare (frostigare?) känslor mellan Norge och Ryssland. Men Norge anser uppenbarligen att man inte vill låta nutida händelser påverka den tacksamhet man känner gentemot de sovjetiska soldaterna som gav sina liv på norsk jord. Flera rörande människoöden i Finnmark, både norska och ryska, skildras i denna samling av lokala norska artiklar. Den norska statens tacksamhet, trots allt, skildras i dagens Aftenposten-artikel ”Norsk-rysk splittring dämpade firandet av befrielsen”.

Oundvikligt luftburet hot

Filmen ”Nationens beredskap — händelser med farliga ämnen” ger aktuell inblick i hur nationen Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.

Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln ”Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi” (ännu ej online) ställs med tanke på ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.

För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: ”Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig”. Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på – vilket Anna Bratt gjort – är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att ”frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi”.

Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium ”tätt som en ubåt” och av högsta skyddsnivå.

Mycket återstår dock att göra i Sverige – särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:

”I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används […] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan.”

Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det ”system av system” som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och oftare användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?

Svensken som blev rysk krigshjälte

Ivar Hallström blev rysk generalmajor, runt halsen bär han ett ryskt storkors (foto ur ”Svenskar i krig 1914-45”).

Då jag skriver dessa rader har en ny våg av ”gröna män” i östra Ukraina just börjat rapporteras och kriget har kanske nått en ny och ännu allvarligare fas. Märkligt nog tänker jag dock nu ta upp en ny roman som tar upp en svensk som blev rysk krigshjälte. Därför att den ger en bakgrund till det nutida Ukrainakriget.

Vladimir Putin dammade i april av namnet Novorossija (Nya Ryssland) och började använda det om (syd)östra Ukraina. Några veckor senare utropade också ”folkrepublikerna” Donetsk och Lugansk ett förbund mellan dem, Federationen Nya Ryssland. Vurmen för Novorossija har sedan dess gått i vågor och en del har betraktat den som överspelad. Hur pass viktig är visionen om Novorossija, är den något som Kreml verkligen till varje pris vill se? Konstateras kan i alla fall att ryska statsmedier ännu rapporterar om Novorossija som vore det en existerande eller snart existerande stat.

Senast idag kunde man i den ryska militära TV-kanalen Zvezda se detta inslag om att Ryska vetenskapsakademin (RAN) redan nästa år ska vara klar med en uppenbarligen påkostad bok betitlad Novorossijas historia. Det riktigt anmärkningsvärda är dock vilken tidsperiod den ska omfatta: ”från forntiden fram till idag”. Att Novorossija upphörde att existera i och med ryska inbördeskriget 1917-1922 ses alltså inte som slutpunkten.

Just 1917 och det efterföljande kriget är favoritämne för överste Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), den ryske officer som inom några dagar åter ska vara i tjänst för Novorossija, enligt (pro)ryska källor. Senast igår omtalades han som ”vår hjälte” av en beundrarinna i rysk militär-TV. Även i väst är Strelkov ett namn men hans fascination för 1917 har få i väst analyserat, eftersom få har läst Strelkovs egna ord om hans syn på krig, här i en hyfsad översättning (se särskilt slutet).

Hur ska man då bilda sig en uppfattning om det krig som inleddes 1917? Det finns flera relevanta faktaböcker men varför inte börja på ett mer lättsamt sätt, för nu finns det en svensk roman i ämnet, Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson som tidigare skrivit boken Oligarkerna. Boken utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland och är delvis en deckare. Det är gott om oväntade men högst verkliga anknytningar till Sverige. Exempelvis dyker både svenskättlingen general Vladimir Oskarovitj Kappel och general Ivor Thord-Gray (född i Stockholm som Ivar Thord Hallström) upp i boken. Av alla öden i Svenskar i krig 1914-45 är Thord-Grays/Hallströms onekligen det mest besynnerliga. Efter att ha läst den medryckande Det 19:e Fabergéägget har du ett visst hum om det krig som Putin och andra aktörer i Ryssland ofta refererar till.

Jakten över Östersjön

Om SvD:s uppgifter stämmer var händelsen i Östersjön kanske snarlik denna incident (se klippet ovan) tidigare i år, i april.

Dagens och sannolikt veckans stora säkerhetspolitiska nyhet i Sverige måste vara ”Uppgifter till SvD: Amerikanskt spaningsflyg bakom kränkning”. I CNN-klippet ovan beskrivs en incident i april med samma typ av amerikanskt signalspaningsplan som SvD anger som sannolik: Boeing RC-135. Ännu finns ingen öppen uppgift om vilken rysk flygplanstyp som skall ha jagat det amerikanska flygplanet över Östersjön.

Just denna typ av incident verkar åsyftas i en varnande deklaration publicerad idag och undertecknad av flera tunga namn: ”…unintended military engagements between NATO and Russia. There have already been several near misses”.

För övrigt publicerade ryska statliga ITAR-TASS igår kväll ett telegram i vilket man påstod att Ukraina förlorat 125 pansarfordon i strid under en enda dag: ”Ukrainian troops lost 125 armored vehicles in eastern Ukraine in one day — source”. Undertecknad har väldigt svårt att ta den siffran på allvar, inte minst eftersom beläggen är så få. Klart står dock att striderna i östra Ukraina snarare har intensifierats än mattats av efter att flight MH17 sköts ner.

TILLÄGG 5/8: Det har nu kommit fram några till relevanta uppgifter som tas upp av Wiseman i hans mycket läsvärda inlägg ”En oönskad och farlig utveckling” som också har uppdaterats.

Från Sverige till Normandie

Filmen ”D-dagen 6 juni 1944” visar en verklighet som även svenskar upplevde.

Det har börjat komma Normandie-filmer som inte handlar om vare sig amerikaner eller britter. När man ser den starka kanadensiska filmen ”D-dagen 6 juni 1944” finns skäl att även tänka på svenskar.

Filmen ”D-dagen 6 juni 1944”, nyligen släppt i Sverige av SMB, skiljer sig på flera sätt från ”Saving Private Ryan” och andra amerikanska och brittiska filmer om D-dagen. Jag såg den med en god vän, givetvis den 6 juni, och blev positivt överraskad. Till att börja med är den helt fokuserad på kanadensiska soldater och för det andra, vilket var mer överraskande, har den ingen dominerande ”stor hjälte” utan är mer inriktad på att skildra tre grupper, en luftburen, en bepansrad och en ur infanteriet. Sedan handlar en betydande del av filmen om originalen, alltså veteranerna, men gör det på ett mer gediget sätt än vad amerikanska filmer tidigare har gjort.

När man ser filmen kan man betänka att precis på Juno Beach, där kanadensarna landsteg, stupade en svensk frivillig, Georg Nilsson från Gällared i Halland. Nilsson hade tre års erfarenhet av det svenska kustartilleriet och anmälde sig som frivillig för Kanada redan i december 1942. Han hamnade liksom sin vän Harvey Nyström i Princess Mary´s skotskkanadensiska regemente. Under kanadensiskt befäl i Normandie fanns även polska frivilliga varav en var svenskpolsk prins och anmält sig via den polska ambassaden i Stockholm. Denne man, Karl Habsburg, är så vitt jag vet den idag ende svensk som finns kvar av dem som deltog i Normandie.

En rejäl bonusfilm ingår i filmen ”D-dagen 6 juni 1944”, nämligen ”Rommel i Normandie”, den är kort sagt inte lika påkostad som den kanadensiska filmen men klart sevärd för den som liksom undertecknad alltid varit intresserad av människan Erwin Rommel. Scenerna från Normandies strider är tyvärr inte långa men däremot välgjorda. Vad filmen gör bäst är att skildra Rommels och andra tyska officerares moraliska dilemma. En hel del är mycket bra, som skådespelaren Ulrich Tukur som Rommel, medan vissa andra skådespelare inte riktigt fungerar. Och varför ser alla uniformer så nya ut? Men helheten är dock klart sevärd.

Slutligen, vad gäller nutida svenskt försvar, kan jag inte nog rekommendera det senaste blogginlägget på Krigsvetenskapsakademiens blogg, ”Svensk försvarspolitik mot 20-talet”.

Urkatastrofen i lagom dos

Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).

Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?

Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.

Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.

I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.

Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.

Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.

Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer – korta men givande recensioner.

Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.

Frivilliga från Tyskland till Ukraina?

Dagens dödssiffra för Ukrainas militär har stigit till 16 sedan detta klipp publicerades.

Idag var den blodigaste dagen hittills för Ukrainas militär, med minst 16 dödade och många sårade. Detta blev resultatet av ett angrepp mot en militär vägspärr. De proryska styrkorna har de senaste dagarna också uppvisat nya vapen inklusive en polsk luftvärnsrobot.

I början av denna vecka antog många att en nedtrappning av konflikten i östra Ukraina skulle ske. Men dagens händelser indikerar inte precis det, liksom de senaste dagarnas uppdykande av nya vapensystem på den proryska sidan, som mycket tunga kulsprutor – se klippet nedan. Det märkligaste exemplet på nya vapen måste vara fyndet av en polsk Grom-luftvärnsrobot.

Nya tunga vapen i aktion hos de proryska styrkorna i Ukraina, pansarvärnsrobot (modell oklar) och kulspruta kaliber 12,7 mm antingen av modell NVS (sovjetisk), KT-12,7 (ukrainsk) eller Kord (rysk).

På personalsidan har den ryske översten (i reserven?) som leder ”Folkrepubliken Donetsks” milis/väpnade styrkor, alltså Igor Strelkov/Girkin, i en öppen intervju kraftigt efterlyst fler frivilliga. Just nya frivilliga för de proryska styrkorna i Ukraina är som av en händelse nu huvudnyhet i en av Rysslands äldsta tidningar, Gazeta Kultura. Tidningen har intervjuat personer bosatta i Tyskland som har det gemensamma att de har tjänstgjort i sovjetiska eller ryska elitförband (mest VDV). Flera av dem uttrycker beredvillighet att ansluta sig till de proryska styrkorna i Ukraina och den ryska tidningen skriver att de kan komma att bilda en ny bataljon ”Thälmann”. Denna bataljon var en av de globalt mest omtalade under spanska inbördeskriget 1936-39 och i dess led stupade bland annat den svenske frivillige Olle Meurling (se Svenskar i krig).

En av de intervjuade, Alexander Kiefel, är en tidigare östtysk medborgare som i DDR tillhörde specialförbandet AGM/S, en motsvarighet till KGB-spetsnaz. Under några år tjänstgjorde Kiefel inom den sovjetiska militären i Afghanistan och i den ryska tidningen, på nedersta bilden, visar han stolt upp sin uniform med medaljer från tiden i Afghanistan.

TILLÄGG 23/5: Jane´s har publicerat denna högintressanta analys av den sannolika bakgrunden till den polska luftvärnsroboten.

Svenskar i världskriget

Det är alltid en särskild känsla att första gången hålla i en ny bok som man arbetat med.

Det har inte varit lätt att skriva detta inlägg. Saker har kommit emellan. Som deadlines för artiklar och, hela tiden, läget i Ukraina. Senast igår kväll blev jag rejält engagerad av hur rysk TV visade upp ID-brickan för den svenske officer (inbjuden observatör från Högkvarteret) som nu sitter fången som ”krigsfånge”.

Det är alltså med en ytterst absurd känsla som jag dock vill skriva om något som inte direkt handlar om det ödesdigra drama som nu utspelar sig i ett europeiskt land under blågul flagg. Men indirekt finns det väl kopplingar. Jag har alltså fått mitt första exemplar av en bok jag haft en del att göra med. Jag fann ett ex av de sällsynta upplagorna från 1917 för kanske tolv år sedan. Det kom inga fler upplagor efter 1917. Boken hette då Svenska hjältar vid fronten och författaren var den då nyligen stupade Elow Nilson, svensk frivillig i fransk uniform. Nilson blev en viktig del av kapitlet i Svenskar i krig 1914-1945 (första gången publicerad 2004) om de tusentals svenskarna i ententens och USA:s tjänst 1914-18. Jag hoppades också att något förlag i framtiden skulle ge ut Elows egen bok på nytt, för det var den verkligen värd. Så har nu alltså skett genom SMB och jag hade förmånen att få skriva ett nytt förord för den första upplagan sedan 1917.

Boken heter i dess första moderna upplaga Svensk frivillig vid Verdun 1916 och har fått tillägg som kartor och foton. När jag skrev förordet för upplagan 2014 hade jag faktiskt en viss känsla av att detta år på ett obehagligt sätt skulle komma att likna 1914, och avslutade därför med en jämförelse 1914-2014.

Låt oss trots nya illavarslande tecken dock inte drabbas av handlingsförlamning. Låt oss istället dra lärdom av gångna kriser och krig i Europa, hålla huvudet kallt och var och en göra något för svenskt totalförsvar. Känner du för militärt eller civilt försvar men har ingen uppgift? Då bör du bekanta dig med de frivilliga försvarsorganisationer som trots många svårigheter har överlevt och nu arbetar med större motivation. Själv tillhör jag Försvarsutbildarna och Hemvärnet och kan intyga att dessa organisationer har gett mig både personlig utveckling och goda vänner. Jag funderar på att även gå med i Civilförsvarsförbundet.

Finns Finland?

Man kan notera i filmen att den finländske medborgaren har rätten, alltså inte bara skyldigheten, att försvara sitt land.

Finns verkligen Finland? Det kan man börja undra med tanke på att noll medier i Sverige tagit upp de ryska skjutövningar vid finska gränsen som inte bara orsakat nödsamtal i Finland utan även tagits upp av den amerikanska TV-kanalen NBC.

Att Ryssland härom dagen ljudligt anklagade Ukraina för att ha skickat in 25 spioner/sabotörer in i Ryssland missades visserligen inte av svenska medier, det blev en TT-notis. Men även om anklagelsen skulle vara ”nonsens”, som Ukrainas säkerhetstjänst svarade, är väl anklagelsen i sig synnerligen allvarlig och tarvar åtminstone en smula analys? Inte minst också för att åtminstone en rysk statlig nyhetskälla passade på att lägga in en koppling till en svensk (se under tredje bilden). En slump?

Hur är då det konkreta militära läget vid Ukrainas gräns? Än så länge saknas bekräftade påtagliga minskningar i antalet ryska förband, i veckan har istället tecken på motsatsen dykt upp. Därför kan det vara lämpligt att spana in den senaste brittiska analysen av olika ryska militära handlingsalternativ mot Ukraina.

Många har genom den ryska Krim-operationen blivit varse Rysslands moderna uniformssystem, men faktum är att Putin för några veckor sedan inspekterade försök med ännu modernare uniformer och personliga IT-system – se ovan. Ja, det är en kvinnlig kulspruteskytt.

Vad Sverige har och Finland saknar

Eftersom den svenska ubåten A26 ännu inte har någon video på Youtube så visar jag denna franska kortfilm om framtida ubåtar.

I diskussioner om svensk försvarsförmåga glöms inte sällan de fem svenska ubåtarna bort. Omvärlden har knappast glömt bort dem, så låt oss inte göra det själva.

Både Finland och Danmark saknar ubåtar, Danmark hade ett ubåtsvapen ända fram till 2004. Det ännu existerande svenska ubåtsvapnet har i flera internationella sammanhang bevisat att man ligger i världsklass. Det var framförallt vårt ubåtsvapen jag tänkte på när jag i lördags gästade P3:s Morgonpasset och tog upp skalförsvaret. Jag hade ombetts komma dit för att prata om Ryssland och Ukraina men borde ändå ha förberett mig på att prata svenskt försvar. Mitt svar blev väl därefter – det blev inte bra och jag ber om ursäkt för det. Jag valde att inte riktigt gå in på bristerna i total effekt och särskilt inte på arméns brister. Istället lyfte jag fram skalförsvarets mest påtagliga bitar och intrycket jag gav blev för hurtigt. Jag menar fortfarande att vi kan vara rätt nöjda med vårt ubåtsvapen av IDAG. Men samtidigt är ubåtsvapnets morgondag onekligen skakig på grund av den försäljning och det bråk som SvD skildrat i flera mycket läsvärda artiklar.

Även flygvapnet är en stor tillgång i vårt försvars första linje, men på grund av flera omständigheter, som andra försvarsbloggare har belyst, är dess situation också skakig.

Rejäl fallskärmsfällning nära Ukraina

Nytt klipp från fallskärmsfällningen nära ukrainska gränsen – jag har inte sett något liknande sedan Sovjets dagar.

Ukrainas militära ledning går öppet ut med antagandet att ryska förband kan komma att fortsätta tränga in i Ukraina och pekar på gripandet av personal ur ”ryska specialförband” norr om Krim. Den militära uppladdningen har nu även nått de ryska barnprogrammen.

I dagens engelskspråkiga ukrainska tidning Kyiv Post uttalar sig Ukrainas försvars- och säkerhetsledning mycket pessimistiskt om läget, man antar att Ryssland inte kommer att nöja sig med Krimhalvön och den del av Cherson-provinsen som man redan intagit. Bland skälen för denna analys nämner man den personal från ryska specialförband som man säger att man har gripit i Donetsk och Cherson-provinserna.

Inga tydliga bilder av de gripna har ännu publicerats på hemsidan för SBU (SSU), Ukrainas säkerhetstjänst (vilket kanske inte heller skulle vara i linje med internationella avtal om krigsfångar). Men man har publicerat dessa bilder med engelsk text av beslagtagen sprängmateriel som man uppger kommer från den i Donetsk gripne 37-årige ryske medborgaren. Någon som känner igen materielen?

Måste det bli fullt krig? Min bedömning är att det, trots väldigt många illavarslande signaler, inte måste bli det. Uppladdningen kan kanske i första hand vara en del i en strävan att psykologiskt påverka både den ukrainska statsledningen och allmänheten. Men möjligheten finns väl också att man kan tänka sig att faktiskt använda de styrkor som nu ansamlats – kanske helt beroende på omvärldens reaktioner under de närmaste dygnen.

Uppladdningen har nu även nått ryska barnprogram. Hunden kommer fram till att bästa truppslaget för en hund måste vara gränstrupperna (som åter lyder under ryska säkerhetstjänsten). Med engelsk textning.

Den ryska mineringen av mark norr om Krimhalvön börjar nu även uppmärksammas av aktivister mot landminor. Vad gäller provinsen norr om Krim, Cherson, råkar det var i den som Gammalsvenskby ligger, vars brutala öde 1941-45 beskrivs i Lennart Westbergs och min bok Svenskar i krig.