Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna "Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar". Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.
Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.
Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.
I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.
Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är kapade. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.
På TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:
Basplattan som stjäl fokus
 |
| Granatkastare M/41. Foto: Försvarsmakten |
Det har blivit ett väldigt snack om "basplattan" i försvaret sedan försvarsminister Peter Hultqvist under hösten lanserade begreppet om de grundläggande luckor som finns i Försvarsmakten. Luckor som den tidigare regeringen inte alls låtsades om – tills att Moderaternas nya försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark i en debattartikel i SvD talade om att partiet faktiskt målat upp en annan verklighet än den egentliga.
Mycket av debatten på rikskonferensen i Sälen handlade om ekonomin inför det kommande försvarsbeslutet och försvarsminister Peter Hultqvist ville överhuvudtaget inte tala om några summor, utan gjorde istället sitt bästa i sitt tal för att sänka förväntningarna på försvarsbeslutet genom att meddela att fokus ska läggas på "basplattan".
 |
| Ur försvarsminister Peter Hultqvists tal på Folk och Försvars rikskonferens |
Som jag bland annat påpekat i podden Politiknörden i Expressen så utgörs "basplattan" av det som allmänheten förutsätter fungerar i ett försvar. Soldater har vapen. De har uniformer. Förbanden har fordon så de kan ta sig från A till B och genomföra strid. De har radioapparater så de kan prata mellan A och B istället för att skicka en löpare och så vidare.
Talet om "basplatta" stjäl effektivt fokus från någon som helst ambitionsökning för försvaret utan istället blir resultatet att man nöjer sig med den att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldsituation och framförallt en helt annan omvärldsutvecklingen. Det är alltså inte på något sätt tal om en ambitionsökning utan i bästa fall går försvaret mot att uppnå en tidigare målsättning. Det här är bekymrande och en mycket låg ambitionsnivå givet hur vi ser omvärldsutvecklingen, där Ryssland nu under 2015 prioriterar sin militära förmåga i Östersjön, Arktis och på Krim när den statliga budgeten nu sänks 10 % – utom försvarsbudgeten. Två av tre områden är alltså samma som Sverige tillhör och prioriteringen säger också något om vilken omvärldssyn Ryssland har och hur man tror sig kunna lösa landets problem.
För övrigt är basplattan det som en granatkastare står på och som gör att den inte sjunker ner i marken när den avfyras. Det vill säga fullständigt grundläggande för att överhuvudtaget avge någon eld och nå någon verkan mot motståndaren. Har man glömt basplattan hemma blir det heller ingen verkan i målet.
Läs gärna även PM Nilsson ledare från i tisdags apropå basplattan
Om det händer?
Reflektion
I Litauen kommer man under den kommande veckan, V504, påbörja distributionen av en 98-sidig publikationsom kan jämförs med den tidigare Svenska skriften, ”Om kriget kommer”. Nu avhandlar inte skriften enbart åtgärder i händelse av ett väpnat angrepp utan även hur man skall agera vid svåra påfrestningar av samhället i fredstid. Spridningen av publikationen kommer dels ske digitaltdels i pappersformtill bibliotek, skolor o dyl.Den första publiceringen av den svenska "Om kriget kommer", skede 1943 mitt under ett brinnande världskrig, därefter följdes den upp vid ett antal tillfällen för att publiceras en sista gång 1983. Utöver den renodlade publikationen fanns även en kortare instruktion i telefonkatalogen. Råd och rön delgavs hur man som medborgare skulle agera i händelse av en konflikt till det mer extrema hur man skulle agera som motståndsman. Alla dessa faktorer förefaller man i den Litauiska skriften tagit fasta på, samt även inarbetat de mer troliga situationerna, hur man som medborgare skall agera i händelse av en kris.
Den Litauiska statsledningen förefaller således uppleva ett rejält hot mot sig, vilket kanske tydligast visade sig under den genomförda beredskapskontrolleni Kaliningrad Oblast av Ryssland mellan 05DEC14-10DEC14, då man valde att sätta vissa av sina förband i förhöjd beredskap.
Om den Litauiska statsledningens initiativ kommer efterföljas av liknande publikationer i de två andra Baltiska länderna förtäljer inte historien, men det är nog inte en omöjlighet. Vad man då i Sverige bör ta sig en funderare kring är om det inte är dags för MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, att axla ansvaret och återigen publicera en liknande skrift i Sverige.
De yngre generationernas kunskap, efter en kraftigt begränsadundersökning, förefaller visa på stora brister avseende de mest fundamentala saker rörande egen beredskap till att känna till symbolen för bl a skyddsrum. Initiativet från MSB rörande webb baserad information kring åtgärder i händelse av kris är mycket bra, men det visar på hur informationsteknologiskt samhället blivit, vad hjälper en digital filmpå en webbserver när strömmen gått?
Vän av ordning tycker säkert att det kan ses som överilat och apokalyptiskt att återigen ge ut en liknande skrift som "Om kriget kommer", men är det verkligen det? Ryssland förefaller se sig hotadav bl a EU och NATO och å andra sidan ser EU och NATO, Ryssland som ett hot. Vår egen försvarsberedning anser även att säkerheten i vårt närområde har försämratsoch vissa bedömare anser att dagens säkerhetssituation är mer instabilän under det kalla kriget. Mitt i allt detta befinner sig då landet Sverige.
En publicering av en liknande skrift förefaller då med hur omvärldsläget försämrats inte orimligt, det är nästintill oansvarigt om inte ansvariga myndigheter börjar fundera i dessa banor, dock bör den likt den Litauiska omfatta även ordinarie krissituationer, i vissa frågor anser jag att staten ej kan förutsätta att individen själv skall söka informationen utan den måste delges individen av staten. Detta är ett sådant exempel, hur man bör agera i extrema situationer och vilka skyldigheter man som individ har bör tydligt delges då det rör det mest extrema.
Varav en pappersskrift är det bästa, givetvis är det en merkostnad, men frågan är vad merkostnaden blir av ett ej publicera en sådan, den kan göras relativt tidlös, då krävs inte omfattande nyutgåvor. Finns den i papper går den även att använda då strömmen försvunnit, internet ej fungerar osv. Givetvis lär den samla damm hos många, men den kommer garanterat tas fram då situationen så kräver dvs om det händer något extraordinärt, vilket kanske bör vara skriftens nya namn "Om det händer".
Have a good one! // Jägarchefen
Svensk – Finsk ubåtsjakt
Gemensam Svensk - Finsk ubåtsjakt på svenskt vatten
Under Folk och
Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige
och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under
året.
och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under
året.
För att lyckas med
det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med
varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt
HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän
i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive
lands ubåtsjaktsförmåga.
varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt
HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän
i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive
lands ubåtsjaktsförmåga.
Av det skälet har
två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta
inlägg gemensamt.
Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera
alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.
Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera
alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.
Reservofficer
inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur
svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.
svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.
HNS (av Reservofficer1)
Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland
och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa
exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning
att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten
under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.
Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även
om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt
tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där
respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.
De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och
BALTOPS. Det var under SWENEXdel två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist
beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.
Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern
Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden
som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a
upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning
som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina
förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).
Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i
Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom
Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och
ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska
och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade
sitt syfte, den saken är klar.
Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska
god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket
god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande
förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna
HNS till finska marina styrkor - eller till vilka förband som helst - som skall hjälpa oss vid en skarp
insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar
– s.k. snap drills. Det räcker dock inte - HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet
med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.
När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint
Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är
faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars
är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.
Uppgiftsställning
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT
Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju - vad en amerikan skulle säga - "joined at the hip" därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans.
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd "ATU" (Amphibious Task Unit) eller "SFATU" (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska - i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.
Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska SUCFIS systemet är mer utvecklat och möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS. SUCFIS bör utvecklas ytterligare.
Scenario och avgränsningar
I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens "underrättelseoperation" benämnd "Örnen" som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen.
Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.
Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.
Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden.
Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.
Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.
Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs (svenska enheter anses vara relativt väl kända och utelämnas härmed)
- 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber
 |
| Foto: Finska försvarsmakten |
- 4 x Hamina FAC: 32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen?
- 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
- 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system
- 36 st Jurmo Stridsbåtar.
Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.
(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)
- Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning
Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.
Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar - populärt kallad "fisk" som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).
Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.
Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.
Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av
Stridsekonomi/uthållighet.
Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger beordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en "besökares" förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).
Tid till insats
(inkallande - embarkering- ombasering - debarkering och gruppering - påbörjande av att lösa uppgift)
Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en "besökares" INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).
Interoperabilitet
Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår. Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.
Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.
Bibehållandet av en nationell gard
Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.
Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle - om en analys från finsk sida så medger - också kunna användas.
Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle - om en analys från finsk sida så medger - också kunna användas.
Förslag som följer
3-4 st Rauma
Motivering:
Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
Uppgift:
Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.
Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.
1-2 Katanpää
En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.
Enheter från Nylands brigad
- Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
- Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska - föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett - förhoppningsvis - geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.
Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)
- Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera.
Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) - om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.
Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.
Övriga enheter/funktioner
SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.
Ett spelat scenario kallat "Örnen 2" för att testa tider och logik
Foto: TT
Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett "best case"-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats.
D1 - Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid.
D2 - Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska - utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.
D3 - De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport.
Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att "hoppa bock" med spaningsgrupperna.
Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter.
.JPG)
På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.
På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna.
D4 - På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.
De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.
De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.
D5-D7 - En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.
Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.
Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.
D8 - Plötsligt får en minjakt kontakt med en "möjlig ubåt" som senare kan klassas upp som "konstaterad ubåt". Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.
När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i - ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas....
..... Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.
Möjligheter
- Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
- Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.
Frågeställningar
- Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats? - Lagstiftning - både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium. - Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?
Konklusion
- Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihopstyrkorna kommer att vara kostnadsdrivande.
Speed is of essence! - Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att manmåste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt.Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras.Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam.
- Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
- Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
- Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
- Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla(utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?).
- Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vinu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
- En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
- Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
- Öva Öva Öva!
Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med "Ja" besvarad (om viljan finns)
Finskt perspektiv (Corporal Frisk)
Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.
- Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.
- MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI
Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.
- Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI
- Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons
Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.
- Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI
De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.
- Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
- Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
- Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI
Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild
Svensk-Finsk ubåtsjakt i svenska vatten
Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.
För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive lands ubåtsjaktsförmåga.
Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.
Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.
HNS (av Reservofficer1)
Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.
Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.
De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och BALTOPS. Det var under SWENEX del två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.
Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).
Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade sitt syfte, den saken är klar.
Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna HNS till finska marina styrkor - eller till vilka förband som helst - som skall hjälpa oss vid en skarp insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar – s.k. snap drills. Det räcker dock inte - HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.
När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.
Svenskt perspektiv (Klart Skepp):
Uppgiftsställning
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT
Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju - vad en amerikan skulle säga - "joined at the hip" därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans.
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.
På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd "ATU" (Amphibious Task Unit) eller "SFATU" (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska - i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.
Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.
Scenario och avgränsningar
I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens "underrättelseoperation" benämnd "Örnen" som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen.
Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.
Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden.
Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.
Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs.
- 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber
|
| Foto: Finska försvarsmakten |
- 4 x Hamina FAC: 32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen?
- 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
- 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN
AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system
- 36 st Jurmo Stridsbåtar.
Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.
(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)
- Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning
Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.
Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar - populärt kallad "fisk" som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).
Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.
Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.
Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av
Stridsekonomi/uthållighet.
Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en "besökares" förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).
Tid till insats
(inkallande - embarkering- ombasering - debarkering och gruppering - påbörjande av att lösa uppgift)
Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en "besökares" INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).
Interoperabilitet
Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår. Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.
Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.
Bibehållandet av en nationell gard
Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.
Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle - om en analys från finsk sida så medger - också kunna användas.
Förslag som följer
3-4 st Rauma
Motivering:
Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
Uppgift:
Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.
1-2 Katanpää
En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.
Enheter från Nylands brigad
- Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
- Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska - föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett - förhoppningsvis - geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.
Enheter från den nybildade Kustbrigaden (
- Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera.
Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) - om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.
Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.
Övriga enheter/funktioner
SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.
Ett spelat scenario kallat "Örnen 2" för att testa tider och logik
Foto: TT
Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett "best case"-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats.
D1 - Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid.
D2 - Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/
D3 - De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport.
Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att "hoppa bock" med spaningsgrupperna.
Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter.
På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.
På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.
Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna.
D4 - På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.
De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.
D5-D7 - En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.
Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.
D8 - Plötsligt får en minjakt kontakt med en "möjlig ubåt" som senare kan klassas upp som "konstaterad ubåt". Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.
När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i - ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas....
..... Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.
Möjligheter
- Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
- Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.
Frågeställningar
- Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats? - Lagstiftning - både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium. - Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?
Konklusion
- Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihopstyrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär
- Speed is of essence!
- Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att manmåste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt.Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras.Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam.
- Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
- Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
- Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
- Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla(utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?).
- Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vinu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
- En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
- Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
- Öva Öva Öva!
Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med "Ja" besvarad (om viljan finns)
Finskt perspektiv (Corporal Frisk)
Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.
- Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.
- MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI
Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.- Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI
- Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons
Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.- Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI
De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.
- Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
- Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
- Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI
- Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
- Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
- Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI
Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild.
Är historieförfalskning OK för goda ändamål?
I en historiebok som ska användas till att utbilda våra barn ska man så långt som möjligt spegla en objektiv version av det som hänt. Beslut måste tas om vad man ska ta med och vad man ska lämna ute. Kommer något med måste något annat bort då antalet historielektioner är fast. Det kan vara frestande att vinkla historien för ett gott syfte, något som också görs i mindre nogräknade länder.
På DN presenteras idag en undersökning som fastställer att endast 13 % av de historiska personerna i skolböckerna är kvinnor. De lyfter fram detta som något problematiskt i sig, alltså att siffran är under 50. De gör detta helt utan att – åtminstone i tidningen – påvisa någon form av hypotes eller åsikt om hur fördelningen borde ske. Det verkar som om DN:s granskare anser att det är viktigare att fördela lika mellan könen än att skriva om de personer som har mest historiskt relevans. Framförallt detta citat av utbildningsminister Gustav Fridolin gjorde mig mörkrädd (min kursivering):
“– Det lyfter vi fram för att vi vet hur viktig skolan är för att bygga ett mer jämställt samhälle, men också hur viktig jämställdheten är för att få bra resultat i skolan. Om hälften av eleverna inte känner sig sedda i läromedel är det svårt att motivera skolarbetet. Och om läromedel eller lärsituationen reproducerar ojämställdhet så kommer det reproducera resultatskillnader mellan killar och tjejer som är ett våra stora problem, säger han.”
Notera här att Fridolin åberopar rätten att bestämma vad som ska vara med i historieböckerna för ett syfte. Han vill frångå objektiv historisk relevans i syfte att att påverka nutida elever att bli mer jämställda. Han vill göra detta genom att mörka den ojämställdhet som funnits, när kvinnor var förtryckta och oftare än män inte fått chansen att göra skillnad. Jag tror ingen tror att han anser att det var mer jämställt förr. Genom att låtsas att det alltid varit jämställt hoppas man att eleverna ska bli mer jämställda. För mig stinker detta av uppsåt till historieförfalskning för att tjäna ett syfte.
Uppdatering fre 10:40: Som flera twittrare påpekat så är problemet egentligen det omvända. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan. Detta gör Fridolins uttalande än mer förbryllande.
Dessutom så undrar jag om inte förslaget är kontraproduktivt. Genom att fördela historien 50/50 mellan könen så har det snart inte funnits ett problem att lösa. Men här kanske tanken är att om en generation eller två så ska man räkna samtida snippor och säga något i stil med: “Jämställdheten går bakåt. Titta här, på 1700-talet var det minsann jämställt, vi måste vända trenden!”. Jag vet inte om det tänkt så, eller om de tänkt överhuvud taget.
Istället för att på arbetstid räkna snippor och snoppar i historieböcker och per automatik förkasta allt annat än 50 % fördelning så skulle en professionellt gjord undersökning först sätta upp kriterier för hur man bedömer historisk relevans. När man har dessa – och tvättat dem från subjektivitet i den mån det är möjligt – så kan man se vad en historisk könsfördelning borde vara. Skiljer sig den procenten markant från historieböckerna, ja då kan man ha en anledning att slå på jämställdhetstrumman. Först en vettig hypotes, sedan en utredning. Ni vet, som man gör god vetenskap.
Jag håller mig för god för historieförfalskningar, oavsett syfte. Visa istället hur dålig jämställdheten var så vi inte gör om misstaget igen. Låt historien vara objektiv i möjligaste mån och skippa snippjakten.
Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve
Mer på ämnet:
Försvarspolitiskt inriktningsbeslut 2015
Nedanstående text är saxad från regeringens hemsida. Dock fick vi köra en stavningskontroll på texten först eftersom det var flera stavfel! Vi fick även felanmäla sidan som hade underliga länkar till en "papperskorg". Är det någon som försöker säga oss något? Freudiansk felkodning? Felet är sannolikt inte rättat ännu, ta en titt: http://www.regeringen.se/sb/d/18152/a/230162. Håll musen strax över rubriken så ser du en "osynlig länk" som går till en "papperskorg". Komiskt och lite märkligt.
"Arbetet med att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut inleddes 2012. Målsättningen är att regeringen ska lägga fram en försvarspolitisk inriktningsproposition för riksdagen under 2015.
Försvarsberedningen är sammansatt för att regeringen och representanter för samtliga riksdagspartier ska uppnå en så bred enighet som möjligt inför ett nytt försvarsbeslut.
Försvarsberedningen lämnade den 31 maj 2013 en säkerhetspolitisk rapport med en omvärldsanalys till försvarsministern. I denna analyserades viktigare förändringar i den internationella utvecklingen såväl globalt som för relevanta regioner. En andra rapport, med en försvarspolitisk inriktning, lämnades till försvarsministern den 31 mars 2014."
Här står vi nu alltså. Kommer beslutet att fattas innan sommaruppehållet? Mycket talar för det. ÖB avgår efter sommaren och det vore förstås bra om den nye ÖB får en uppdaterad styrning istället för att ta över en föråldrad.
Ett annat skäl är att Ryssland inte drar ner på tempot. Striderna på flygplatsen i Donetsk har intensifierats de senaste dagarna och snart drar Östersjömarinen igång sin vårövningsperiod. Förmodligen har Putin och Shoigu mycket smått och gott och säkert något riktigt stort och beskt i tomtesäcken. Vem som får de stora klapparna går inte att sia om men Moldavien och Kaukasus är troliga och mindre farliga medan Polen och Baltikum är mindre troliga men mycket farliga.
Annika Nordgren Christensen menar att om riksdagen ska fatta det försvarspolitiska inriktningsbeslutet innan sommaruppehållet, som man hittills sagt, måste propositionen till riksdagen innan mars månads utgång. Från socialdemokraternas sida vill man verkligen det, dels för att Försvarsmakten måste styras med inriktning och dels för att det är en dålig signal om det blir förskjutet igen.
Vår analys (efter kort diskussion med Annika) är att S nu gör allt för att skilja ut NATO-frågan från inriktningsbeslutet och istället hänföra den till arbetet med den nationella säkerhetsstragin. Jämför gärna med vårt inlägg om säkerhetspolitisk idé.
De som bereder det försvarspolitiska inriktningsbeslutet är Försvarsberedningen. Försvarsberedningen är alltså sammansatt för att regeringen och representanter för samtliga riksdagspartier ska uppnå en så bred enighet som möjligt inför ett nytt försvarsbeslut. Just nu har Försvarsberedningen inget uppdrag och är som det heter "vilande". Till saken hör att Föber (som vi brukar förkorta det på Twitter) också måste bemannas upp eftersom många av de politiker som ingick där (tack och lov) inte är kvar i försvarspolitiken.
Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 kan vara det viktigaste beslutet en regering fattat i modern tid. Vi vet mycket lite om morgondagens säkerhetspolitiska situation men vi vet att det finns betydande faror och en hög grad av oförutsägbarhet. Det är idag 430 dagar sedan Euromaidans första dag. Det är 338 dagar sedan Yanukovych flydde från Kiev till Moskva och det är 293 dagar sedan republiken Donetsk utropades av pro-ryska rebeller. Åt andra hållet är det 154 dagar till Riksdagens sommaruppehåll och 164 dagar till Almedalsveckan. Vem vet vad som har inträffat innan dess?
Det är med detta som bakgrund man skall betrakta det pågående parlamentariska kaos som Sverigedemokraterna försöker skapa. Än så länge tycks de traditionella partierna stå emot men det är ju inte det enda de skall hantera.
Det är nu du plockar fram Johan Wiktorins anförande från Folk och försvars rikskonferens. Lägg de närmsta 15 minuterna på att titta på Johans anförande och i direkt anslutning Annikas anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=Naalww1q8m8#t=220
Låt budskapet sjunka in.
Det är med dessa förutsättningar som politikerna nu skall samla en försvarsberedning och fatta det viktigaste beslutet i sina respektive karriärer. Eller det skulle åtminstone kunna vara det viktigaste om Sverige blir indraget i en större konflikt i vårt närområde som kanske t om delvis utkämpas på vårt territorium.
Har du sedan ytterligare några minuter över - läs vår artikel "Hotbilden" för att förstå att det finns många som med dolda och förslagna metoder försöker påverka våra politiker i en riktning som för dem är gynnsam.
Du kan hjälpa till! Som Anders Lindberg sade under Folk och försvars rikskonferens: "Bloggarna är första linjens psykologiska försvar." och "På Twitter fick journalisterna hjälp med källkritiken" (ej ordagrant åtegivet). Skaffa ett Twitterkonto redan idag. Ge dig in i debatten. Påverka, kritisera, debattera!
Du är en omistlig och oumbärlig del av det svenska demokratiska och öppna samhället. Och det skall speglas i riksdagens försvarspolitiska inrikesbeslut.
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.
"Arbetet med att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut inleddes 2012. Målsättningen är att regeringen ska lägga fram en försvarspolitisk inriktningsproposition för riksdagen under 2015.
Försvarsberedningen är sammansatt för att regeringen och representanter för samtliga riksdagspartier ska uppnå en så bred enighet som möjligt inför ett nytt försvarsbeslut.
Försvarsberedningen lämnade den 31 maj 2013 en säkerhetspolitisk rapport med en omvärldsanalys till försvarsministern. I denna analyserades viktigare förändringar i den internationella utvecklingen såväl globalt som för relevanta regioner. En andra rapport, med en försvarspolitisk inriktning, lämnades till försvarsministern den 31 mars 2014."
Här står vi nu alltså. Kommer beslutet att fattas innan sommaruppehållet? Mycket talar för det. ÖB avgår efter sommaren och det vore förstås bra om den nye ÖB får en uppdaterad styrning istället för att ta över en föråldrad.
Ett annat skäl är att Ryssland inte drar ner på tempot. Striderna på flygplatsen i Donetsk har intensifierats de senaste dagarna och snart drar Östersjömarinen igång sin vårövningsperiod. Förmodligen har Putin och Shoigu mycket smått och gott och säkert något riktigt stort och beskt i tomtesäcken. Vem som får de stora klapparna går inte att sia om men Moldavien och Kaukasus är troliga och mindre farliga medan Polen och Baltikum är mindre troliga men mycket farliga.
Annika Nordgren Christensen menar att om riksdagen ska fatta det försvarspolitiska inriktningsbeslutet innan sommaruppehållet, som man hittills sagt, måste propositionen till riksdagen innan mars månads utgång. Från socialdemokraternas sida vill man verkligen det, dels för att Försvarsmakten måste styras med inriktning och dels för att det är en dålig signal om det blir förskjutet igen.
Vår analys (efter kort diskussion med Annika) är att S nu gör allt för att skilja ut NATO-frågan från inriktningsbeslutet och istället hänföra den till arbetet med den nationella säkerhetsstragin. Jämför gärna med vårt inlägg om säkerhetspolitisk idé.
De som bereder det försvarspolitiska inriktningsbeslutet är Försvarsberedningen. Försvarsberedningen är alltså sammansatt för att regeringen och representanter för samtliga riksdagspartier ska uppnå en så bred enighet som möjligt inför ett nytt försvarsbeslut. Just nu har Försvarsberedningen inget uppdrag och är som det heter "vilande". Till saken hör att Föber (som vi brukar förkorta det på Twitter) också måste bemannas upp eftersom många av de politiker som ingick där (tack och lov) inte är kvar i försvarspolitiken.
Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 kan vara det viktigaste beslutet en regering fattat i modern tid. Vi vet mycket lite om morgondagens säkerhetspolitiska situation men vi vet att det finns betydande faror och en hög grad av oförutsägbarhet. Det är idag 430 dagar sedan Euromaidans första dag. Det är 338 dagar sedan Yanukovych flydde från Kiev till Moskva och det är 293 dagar sedan republiken Donetsk utropades av pro-ryska rebeller. Åt andra hållet är det 154 dagar till Riksdagens sommaruppehåll och 164 dagar till Almedalsveckan. Vem vet vad som har inträffat innan dess?
Det är med detta som bakgrund man skall betrakta det pågående parlamentariska kaos som Sverigedemokraterna försöker skapa. Än så länge tycks de traditionella partierna stå emot men det är ju inte det enda de skall hantera.
Det är nu du plockar fram Johan Wiktorins anförande från Folk och försvars rikskonferens. Lägg de närmsta 15 minuterna på att titta på Johans anförande och i direkt anslutning Annikas anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=Naalww1q8m8#t=220
Låt budskapet sjunka in.
Det är med dessa förutsättningar som politikerna nu skall samla en försvarsberedning och fatta det viktigaste beslutet i sina respektive karriärer. Eller det skulle åtminstone kunna vara det viktigaste om Sverige blir indraget i en större konflikt i vårt närområde som kanske t om delvis utkämpas på vårt territorium.
Har du sedan ytterligare några minuter över - läs vår artikel "Hotbilden" för att förstå att det finns många som med dolda och förslagna metoder försöker påverka våra politiker i en riktning som för dem är gynnsam.
Du kan hjälpa till! Som Anders Lindberg sade under Folk och försvars rikskonferens: "Bloggarna är första linjens psykologiska försvar." och "På Twitter fick journalisterna hjälp med källkritiken" (ej ordagrant åtegivet). Skaffa ett Twitterkonto redan idag. Ge dig in i debatten. Påverka, kritisera, debattera!
Du är en omistlig och oumbärlig del av det svenska demokratiska och öppna samhället. Och det skall speglas i riksdagens försvarspolitiska inrikesbeslut.
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.
Psykförsvar i hybridkrigens tid
av Eino Tubin
Har Sverige ett psykologiskt försvar? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) påstår det. Försvarets psyopsförband utbildar för psykologiska operationer. Försvarshögskolan har startat CATS, Centrum för asymmetriska hot- och terrorstudier. Räcker det?
Frågan väcktes av Olle Wästberg (krigsplacerad som avdelningschef på avsomnade SPF – Styrelsen för psykologiskt försvar) i SvD 15 mars förra året. Orsaken var den ryska aggressionen mot Ukraina. Senare kom gränskränkningar, ubåtsjakt i skärgården och signalspaningsplan som hotade civil flygtrafik. 8 januari 2015 önskade Lars Holmqvist i Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg att man skulle ”återskapa det psykogiska försvaret”, med anledning av att DN på juldagen återgav rysk desinformation om nedskjutningen av det malajsiska passagerarplanet (desinformationen punkterades genast av bloggaren Wiseman med solida tekniska fakta).
Det gamla psykologiska försvaret led av en avgörande svaghet. Den stora organisationen – Upplysningscentralen UC, där Wästberg medverkade – fanns bara i krig. I fred var SPF en diversehandel för bl.a. forskning, utbildning och försvarsupplysning. Mot slutet diskuterades hur krigsorganisationen skulle starta redan i ett skymningsläge i Stockholm; i krig var den utlokaliserad till orter inåt landet. I bakgrunden fanns också olösta frågor om UC inte konkurrerade med regeringens, försvarets och andra myndigheters informationsverksamhet. Vid nedläggningen förutsattes att dessa skulle sköta all krisinformation i framtiden.
Det gamla psykförsvaret skulle genom objektivitet, sakkunskap och ”trygg nyhetsförmedling” (som en UC-chef förklarade för mig) tala om hur det egentligen låg till och därigenom motverka panik och fientlig propaganda. Hur det skulle ha fungerat i verkligheten fick vi, som tur var, aldrig veta. SPF:s forskningsrapporter avslöjade med all tydlighet hur svårt myndigheter har att upprätthålla trovärdighet när de drabbas av det oväntade. Responserna till naturkatastrofer i USA och Fukushima-katastrofen i Japan visar att även de mest avancerade länderna kan göra misstag i krishanteringen.
En ny mediesituation
Idag har vi en ny mediesituation. Allt färre läser papperstidningar eller tittar på TV-nyheter och allt fler får all sin information från nättidningar och appar i telefonen. Det positiva är att video, bloggar och twitter genast kommer ut till offentligheten utan filter. Sådan spontan nyhets- och opinionsförmedling citeras allt oftare i klassiska medier. Det negativa är att internet och smarta telefoner är öppna för kapningar, manipulation och svart propaganda och att extremister försöker snedvrida opinionsbildningen.
Även kriget har förändrats. Asymmetriska hot med inslag av terror samt hybridkrig är troligare än klassiska militära invasioner. Det gäller att i tid identifiera hoten. Hybridkriget innehåller hela skalan från ekonomiska påtryckningar och försåtlig propaganda till cyberkrig och ”gröna män”, vilket energiskt förnekas av aggressorn fram till maktövertagandet eller det väl förberedda anfallet. Det är en utveckling av den maskirovka som ryssarna varit duktiga på sedan Dimitri Donskoi gömde sitt kavalleri för att lura tatarerna att anfalla i slaget vid Kulikova år 1380. Autokratiska ledare räknar med applåder från ”gatan” när de blåljuger, förlöjligar och bjuder på konspirationsteorier.
Arvet efter SPF förvaltas av MSB, en myndighet med låg profil. Den har alltför många ansvarsområden och begränsade resurser för att kraftfullt kunna ägna sig åt ett såpass svårgripbart område. Man fortsätter SPF:s opinionsundersökningar och stöder utbildning av frivilliga i krisinformation samt Försvarshögskolans CATS. Detta studiecentrum, som har knutit till sig landets mest framstående experter som Magnus Ranstorp och Wilhelm Agrell, ska studera terrorism, underrättelseverksamhet och informationsoperationer.
En ny aktör är det militära psyopsförbandet, som varit insatt bl.a. i Afghanistan och i samband med flygkriget i Libyen. Det svenska försvaret hade länge beröringsångest mot egna psykologiska operationer. Den släppte under den stora nedrustningen efter millenieskiftet. Verksamheten går efter NATO:s manualer och har under de internationella insatserna framför allt riktats in på att skapa bra förhållande till lokalbefolkningen. Diskussionen huruvida denna resurs kan användas i fredstid mot andra målgrupper har knappast ens börjat.
Vårt eget nära utland
Man kan också titta på hur ämnet behandlas i vårt grannskap, i de länder som står under tryck från chauvinistiska krafter i Ryssland.
Under 2014 öppnade NATO ett Strategic Communications Centre of Excellence (StratcomCoE) i Riga. Det finns ett 20-tal sådana centra, bl.a. ett för cyberförsvar i Estland. Centret sponsras av de baltiska staterna, Polen, Italien, Tyskland och Storbritannien. Målsättningen är att studera hur NATO ska nå ut med information i den nya mediesituationen. Då måste man naturligtvis också analysera hoten i form av informationskrigföring och desinformation.
Estland fick sin första ”soldat i psykologiska försvaret” (Postimees, 2 januari 2015) vid årsskiftet, när filmaren, missionären, reservofficeren m.m. Ilmar Raag anställdes vid regeringskansliet för att utveckla ett psykologiskt försvar. Ett psykologiskt försvar har funnits med i den estniska försvarsdoktrinen sedan några år tillbaka. Hans uppgift blir enligt intervjun att stödja folkets förtroende för riket och bemöta rykten samt fientliga försök att påverka folket. Vidare ska han öka rikets förmåga att få ut sitt budskap i världen.
Vaksamhet mot infokrig
Lars Holmqvist skriver i bloggen: ”En av de insatser som torde vara enklast och billigast att genomföra i syfte att öka vår försvarsförmåga, vore att öka den generella vaksamheten mot informationskrigföring. Hos media och hos den nyhetskonsumerande allmänheten.”
Men hur skulle ett tidsenligt svenskt psykologiskt försvar kunna se ut? Sedan minnet av beredskapstidens ökända Informationsstyrelse förbleknat kunde man ibland ana att många frågade efter en instans som skulle tala om sanningen. Var det ett svagt bogvisir som sänkte ”Estonia” eller försökte myndigheterna dölja något? Men ett ”sanningsministerium” skulle bli kortlivat – det skulle genast beskyllas för partiskhet och hudflängas av konspirationsteoretikerna.
En beprövad svensk lösning skulle förslagsvis vara att inrätta en rådgivande nämnd av politiker och sakkunniga, med ett sekretariat under MSB:s vingar. Sekretariatet odlar kontakter inom- och utomlands (CATS, StratcomCoE m.fl.), förbereder krigsorganisationens övningar och ordnar journalistkurser och seminarier. Krigsorganisationen ska vara liten och underställd regeringskansliet. Valda delar måste komma igång redan vid misstanken om informationsoperationer i Sveriges närhet och då ha en rådgivande funktion. Personalen kan ha frivilliga kontrakt och rekryteras bland språkkunnigt media- och reklamfolk, varför inte sådana som gått igenom psyopsförbandets utbildning och inte längre behövs i det militära. Ledningen kan bestå av ”senior editors” av Wästbergs kaliber.
Principerna måste vara – till skillnad från det gamla psykförsvarets: liten, flexibel organisation, ingen utlokalisering, flytande gräns mellan freds- och krigsverksamhet. Bättre att börja för smått än med en stor ”vit elefant”. Uppgifterna bör vara att följa informationsoperationer i Sveriges närhet och att lära ut ämnet till journalister och beslutsfattare. Ju mer läget skärps desto aktivare ska psykförsvaret själv gå ut, bemöta hoten och varna allmänheten.
Vem vill ta upp debatten?
Författaren är f.d. informationschef på SPF, numera fri skribent bosatt i Turkiet
Analys: Lidingö-ubåten
Media fortsätter med viss uppföljning rörande DN:s uppgifter om "Lidingö-ubåten" den 31 oktober 2014. SR P1 publicerar en intressant intervju med uppgiftslämnaren övtl Sven-Olof Kviman med kommentarer från ställföreträdande insatschefen konteramiral Anders Grenstad som är väl värd att lyssna på.
Det jag noterar när jag lyssnar på intervjun med Sven-Olof Kviman i SR Studio 1 är den absoluta övertygelse som han uttrycker. Att gå ut i riksmedia och lämna uppgifter likt dessa är givetvis ett stort steg att ta för vem som helst. Kviman skulle riskera sitt anseende om det senare skulle kunna ledas i bevis att uppgifterna är felaktiga. Jag är tveksam till att man tar den risken om man inte är helt övertygad om vad man har sett.
Konteramiral Anders Grenstad kommenterar uppgifterna för Försvarsmaktens räkning, och jag kan inte göra annat än att dela hans bedömning att fler individer borde ha sett ubåten, eftersom det hela sker under dagtid i en mycket trafikerad led där andra båtar och fartyg finns i området. Det är något som Kviman själv anser är mycket märkligt, och så även undertecknad.
Jag håller det dock inte för osannolikt att det efter medias rapportering kommer att komma in ytterligare uppgifter från individer som både har sett och kanske även fotograferat föremålet, men som där och då gjorde bedömningen att "ingen främmande ubåt går i ytläge mitt inne i Stockholm en vecka efter den största svenska ubåtsjakten (korrekt benämning - underrättelseoperation) sedan kalla kriget, och att den därför måste vara svensk". Om detta vet vi inget i dag, men kanske blir vi klokare med tiden.
När jag läser kommentarerna (som i vissa fall inkluderar grundlösa spekulationer) från mitt föregående inlägg i ämnet så kan jag konstaterar att det råder viss okunskap rörande bildkvalitén från en mobilkamera. Kviman har givetvis sett föremålet bättre och skarpare än vad bilderna förmedlar.
Ett foto som i detta fallet är taget med en mobiltelefon blir sämre än vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Grenstad tar upp det faktum att bilden är för dålig för att kunna fastställa att det är en ubåt, därav bedömningen möjlig ubåt. Runt den bedömning råder därför inga oklarheter.
Men har man som Kviman hade, en bra kikare, så hamnar saken i ett helt annat läge. Ögat är bättre än mobilkameran, och kikaren gör dessutom ögat ännu bättre. Just detta tror jag är anledningen till att Kviman är så övertygad. Kviman säger "Jag ser en ubåt, punkt slut."
På samma sätt är det den bristfälliga bilden, och bristen på andra källor som gör att Försvarsmakten inte kan klassificera observationen som annat än MÖJLIG.
Slutsatserna vi måste dra av detta, i dag precis som förr, är att vikten av tydliga bilder eller film är en avgörande faktor för att Försvarsmakten ska kunna göra rätt bedömningar baserade på oemotsägliga fakta. Hade Kviman tagit en bild med mobiltelefonen genom sin kikarlins (prova själva, det fungerar), så hade saken förmodligen hamnat i annan dager och man hade med betydligt större säkerhet kunnat bekräfta alternativt förkasta Kvimans uppgifter.
Det som talar för Kvimans uppgifter är hans fullkomliga övertygelse (glöm ej att han såg den i kikare) över att det var en ubåt, samt att det är just han som är rapportör.
Det som talar mot uppgifterna är tidpunkten, platsen, uppträdande och därmed nivån av risktagning. Lägg där till det som Anders Grenstad trycker på, att det inte finns någon annan som har sett något.
Risken är nog tyvärr överhängande att vi aldrig får veta de exakta förhållandena, under förutsättning att det inte kommer in andra vittnesuppgifter och/eller fotobevis.
Media: SvD, SvD, Expressen, SR, Aftonbladet,
Det jag noterar när jag lyssnar på intervjun med Sven-Olof Kviman i SR Studio 1 är den absoluta övertygelse som han uttrycker. Att gå ut i riksmedia och lämna uppgifter likt dessa är givetvis ett stort steg att ta för vem som helst. Kviman skulle riskera sitt anseende om det senare skulle kunna ledas i bevis att uppgifterna är felaktiga. Jag är tveksam till att man tar den risken om man inte är helt övertygad om vad man har sett.
Konteramiral Anders Grenstad kommenterar uppgifterna för Försvarsmaktens räkning, och jag kan inte göra annat än att dela hans bedömning att fler individer borde ha sett ubåten, eftersom det hela sker under dagtid i en mycket trafikerad led där andra båtar och fartyg finns i området. Det är något som Kviman själv anser är mycket märkligt, och så även undertecknad.
Jag håller det dock inte för osannolikt att det efter medias rapportering kommer att komma in ytterligare uppgifter från individer som både har sett och kanske även fotograferat föremålet, men som där och då gjorde bedömningen att "ingen främmande ubåt går i ytläge mitt inne i Stockholm en vecka efter den största svenska ubåtsjakten (korrekt benämning - underrättelseoperation) sedan kalla kriget, och att den därför måste vara svensk". Om detta vet vi inget i dag, men kanske blir vi klokare med tiden.
När jag läser kommentarerna (som i vissa fall inkluderar grundlösa spekulationer) från mitt föregående inlägg i ämnet så kan jag konstaterar att det råder viss okunskap rörande bildkvalitén från en mobilkamera. Kviman har givetvis sett föremålet bättre och skarpare än vad bilderna förmedlar.
Ett foto som i detta fallet är taget med en mobiltelefon blir sämre än vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Grenstad tar upp det faktum att bilden är för dålig för att kunna fastställa att det är en ubåt, därav bedömningen möjlig ubåt. Runt den bedömning råder därför inga oklarheter.
Men har man som Kviman hade, en bra kikare, så hamnar saken i ett helt annat läge. Ögat är bättre än mobilkameran, och kikaren gör dessutom ögat ännu bättre. Just detta tror jag är anledningen till att Kviman är så övertygad. Kviman säger "Jag ser en ubåt, punkt slut."
På samma sätt är det den bristfälliga bilden, och bristen på andra källor som gör att Försvarsmakten inte kan klassificera observationen som annat än MÖJLIG.
Slutsatserna vi måste dra av detta, i dag precis som förr, är att vikten av tydliga bilder eller film är en avgörande faktor för att Försvarsmakten ska kunna göra rätt bedömningar baserade på oemotsägliga fakta. Hade Kviman tagit en bild med mobiltelefonen genom sin kikarlins (prova själva, det fungerar), så hade saken förmodligen hamnat i annan dager och man hade med betydligt större säkerhet kunnat bekräfta alternativt förkasta Kvimans uppgifter.
Det som talar för Kvimans uppgifter är hans fullkomliga övertygelse (glöm ej att han såg den i kikare) över att det var en ubåt, samt att det är just han som är rapportör.
Det som talar mot uppgifterna är tidpunkten, platsen, uppträdande och därmed nivån av risktagning. Lägg där till det som Anders Grenstad trycker på, att det inte finns någon annan som har sett något.
Risken är nog tyvärr överhängande att vi aldrig får veta de exakta förhållandena, under förutsättning att det inte kommer in andra vittnesuppgifter och/eller fotobevis.
Media: SvD, SvD, Expressen, SR, Aftonbladet,
Den store illusionisten
En av förra årets stora biopremiärer där megastjärnorna Woody Harrelson, Michael Caine och Morgan Freeman tillsammans med unga stjärnskott som Mark Ruffalo och Jesse Eisenberg ägnade 115 Hollywood-minuter åt trolleriets ädla konst, påminner på ett rysligt sätt om en helt annan slags illusioner som världens just nu största magiker, Vladimir Putin, ägnar sig åt.
Är man bekant med vilseledning, desinformation, subversion och påverkansoperationer i en säkerhetspolitisk kontext är det lätt att känna igen metoder och verktyg i ovan nämnd film. Gång på gång upprepas budskapet i filmen — nämligen att det handlar om att få publiken att fokusera på en aktivitet där trolleriet INTE äger rum. Ju mer du tror att du ser och förstår, desto lättare blir det att lura dig!
Filmen ”Now you see me” har ytterligare en likhet med Putins Ryssland, nämligen ett felriktat patos, en idealism eller snarast ideologi som motiverar och rationaliserar att de faktiskt beter sig som simpla tjuvar.
För oss svenska försvarstwittrare och bloggare har det senaste året inneburit en orgie av rysk militäruppvisning. Senast i helgen gjorde en ny plattform entré i Östersjön, Tupolev TU-95 BEAR, som tidigare endast skådats på världshaven förutom ryska huvudlandet. Som alla vet har övningsomfattingen stigit brant från ZAPAD-09 och fram till nu och under det senaste året har även kränkningarna ökat dramatiskt. Vi har vant oss vid en ny normalbild som det heter.
Men trots allt är det så att en styrkejämförelse mellan NATO (inkl USA) och Ryssland faller ut till en enorm nackdel för Ryssland givet att eskalering till (taktiska) kärnvapen inte äger rum. Och som twitterkollegan Johan Kylander påpekade så har Ryssland egentligen inte lyckats destabilisera Ukraina trots att det är deras hemmaplan. Och hur har det egentligen gått med Moldavien/Transnistrien som många ropade om? Vad händer i Kaukasien? Får Ryssland åter spö av hängivna Tjetjener? Finns det skäl för Estland och Lettland att oroa sig och i så fall för vad? Det står ju trots allt amerikansk trupp i Baltikum och Polen. Har vi gått i en fälla? Har vi förläst oss på Operation Garbo och Lars Wilderängs spännande böcker?
Invasionen av Ukraina var en konsekvens av den politiska utvecklingen i Ukraina. Skulle Ukraina falla i EU och NATO’s händer (sett ur rysk synvinkel) så skulle det innebära en omedelbar fara för de ryska flottbaserna på Krim. Men detta är också en del av illusionstricket. Det kanske aldrig varit på tapeten att framrycka till Dnepr och till och med erövra Odessa? Invasionen av Krim och östra Ukraina kanske bara är en del av en större plan som inte alls har sitt Centre of Gravity i Donbass utan snarare i Samarkand…
Tar man en titt på exportstatistiken för Ryssland till Europa så ser man att kurvorna börjar slutta ganska brant redan 2010. Kurvan var fram till dess i stadigt ökande trots finanskrisen och Georgien-kriget 2008 då det var ett avsevärt men mycket kort hack i kurvan. Det är alltså inte sant att exporten från Ryssland till EU började minska i och med sanktionerna utan toppen låg redan i slutet på 2010.
Idag, den 10 december, besöker Putin sin presidentkollega Islam Karimov i Uzbekistan. Detta är det senaste exemplet i raden på hur Putin steg för steg ökar inflytandet och skapar nära relationer med forna sovjetrepubliker söder om Ryssland. Ta en titt på exportstatistiken mellan Ryssland och Uzbekistan. Den har dubblats varje år de senaste tio åren och kurvan pekar fortsatt uppåt. En intressant observation är att när EU i samband med finanskrisen 2008 orsakad av husbubblan i USA dramatiskt minskade sin import så ökade exporten till Uzbekistan under samma period.
I det ena efter det andra ”stan-landet” kan man se samma utveckling. Exporten till Kazakhstan har ökat från 4 miljarder till 16 miljarder dollar på en tioårsperiod. Extra intressant är att exporten till Kazakhstan endast till ca 10% består av olja. Kazakhstan är ju ett oljeproducerande land själva. Istället är Rysslands export längre ”uppströms” där förädlingsgraden är högre. Maskiner, plastprodukter, kläder är exempel vad som exporteras.
Lägger man där till Iran och Kina så kommer saken i än tydligare dager. Den 21 maj i år meddelades att Ryssland och Kina ingått ett 30-årigt avtal om gasleveranser till ett värde av 400 miljarder dollar. Den 11 november i år skrev Ryssland ett kontrakt med Iran för att bygga två kärnreaktorer i landet, och annonserade planer för totalt nio.
Ju mer du tror dig se och förstå desto lättare blir det att lura dig, säger ”avslöjaren” i filmen som nämns ovan.
Det värsta med det här för oss försvarstwittrare och bloggare är väl att Cecilia Widengrens bespottade tweet om att Ryssland drar sig österut verkar nästan profetisk. Hade hon lagt till ”söderut” också hade den varit skrämmande korrekt.
Nej, du kan vara lugn, detta är inte ett inlägg sponsrat av SVR. Vi har inte tappat förståndet och vi är inte ryska troll. Men det är uppfriskande att mellan varven skifta perspektiv. De flesta svenska försvarstwittrare och bloggare deltar i informationskriget fast på motsatt sida Ryssland. Vi är alltid övertygade om att ryssen kommer — till oss — eller åtminstone till Baltikum. Det kanske i värsta fall är så. Men det hindrar inte att man tänker ett steg till, om än bara hypotetiskt.
Debatten om den svenska försvarförmågan är oändligt viktig. Försvaret är underfinansierat, underbemannat, ineffektivt och har på tok för låg beredskap. Med det sagt — kan man tänka sig att det Putin gör i Europa är en avledningsmanöver i en mycket, mycket större operation där de flesta av operationslinjerna inte alls rör Europa? Kan man tänka sig att Putin vill binda våra resurser här för att de inte skall vara tillgängliga där? Kan det vara så att rationella ekonomiska argument rörande marknadsutvidgning österut och söderut är viktigare än sovjetnostalgi och imperiedrömmar?
Trots allt går det inte så jäkla bra för Ryssland i Europa. Nato har tagit över alla gamla WP-länder. Ukraina vände sig till EU. Gränsen mot Baltikum och Polen befästs sakta men säkert där även antiballistiska robotsystem etableras. Avståndet mellan Nato och Moskva är nu 60 mil, och om Ukraina inkluderas i Nato/EU-sfären, 40 mil. Med nöd och näppe lyckades man rädda Svarta havs-baserna. Det låter inte som en framgångssaga!
Kan man istället bygga imperium österut och söderut, helt ostört dessutom, kan det dels leda till ökad rikedom för den ryska härskande klassen men också till ett förbättrad geostrategiskt läge där kanske Kina, men framförallt Iran och möjligen resterna av Syrien blir nygamla axelmakter. Vi skall inte överdriva relationen mellan Ryssland och Kina. Den har alltid varit och fortsätter att vara svår och komplicerad. Men gasavtalet i maj i år talar ett tydligt språk.
Fundera en stund på vad som är farligast; Ryska konventionella militära styrkedemonstrationer i ett relativt välrustat Europa eller ett utvecklat kärntekniskt samarbete mellan Ryssland och Iran.
Även om samarbetet mellan Ryssland och Iran pågått sedan tidigt 90-tal och egentligen inte lett någonvart så innebär avtalet den 11 november i år ett nytt läge. Visserligen har Ryssland fått IAEA’s och USA’s välsignelse för samarbetet och det officiella motivet är att Ryssland därigenom säkerställer att Iran inte använder kärnteknologier militärt. Men varken Ryssland eller Iran har ett track record som imponerar. Att bryta avtal är vanligare än att hålla dem.
Rosatom-chefen Sergey Kiriyenko som skrev under avtalet är en äkta Putin-man. Han är en av få som var med under Jeltsin och som klarat alla “utrensningar”. Nu har han snart varit chef för Rosatom i 10 år. Det tyder på att han står Putin mycket nära. Allt detta skall ses mot bakgrund av att anläggningen i Bushehr endast varit i drift i ett år av de två år som anläggningen skall övervakas av ryska experter.
En avgörande fråga för IAEA, USA, Israel och EU är hur Ryssland skall kunna garantera att allt kärnavfall fraktas till Ryssland på ett säkert sätt. Dmitri Trenin har skrivit en intressant artikel åt American Iranian Council i ämnet. Fundera på om det just nu etableras ett nytt skede i relationen mellan länderna.
Artikeln publicerades ursprungligen på Medium den 10 december 2014.
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.
Är man bekant med vilseledning, desinformation, subversion och påverkansoperationer i en säkerhetspolitisk kontext är det lätt att känna igen metoder och verktyg i ovan nämnd film. Gång på gång upprepas budskapet i filmen — nämligen att det handlar om att få publiken att fokusera på en aktivitet där trolleriet INTE äger rum. Ju mer du tror att du ser och förstår, desto lättare blir det att lura dig!
Filmen ”Now you see me” har ytterligare en likhet med Putins Ryssland, nämligen ett felriktat patos, en idealism eller snarast ideologi som motiverar och rationaliserar att de faktiskt beter sig som simpla tjuvar.
För oss svenska försvarstwittrare och bloggare har det senaste året inneburit en orgie av rysk militäruppvisning. Senast i helgen gjorde en ny plattform entré i Östersjön, Tupolev TU-95 BEAR, som tidigare endast skådats på världshaven förutom ryska huvudlandet. Som alla vet har övningsomfattingen stigit brant från ZAPAD-09 och fram till nu och under det senaste året har även kränkningarna ökat dramatiskt. Vi har vant oss vid en ny normalbild som det heter.
Men trots allt är det så att en styrkejämförelse mellan NATO (inkl USA) och Ryssland faller ut till en enorm nackdel för Ryssland givet att eskalering till (taktiska) kärnvapen inte äger rum. Och som twitterkollegan Johan Kylander påpekade så har Ryssland egentligen inte lyckats destabilisera Ukraina trots att det är deras hemmaplan. Och hur har det egentligen gått med Moldavien/Transnistrien som många ropade om? Vad händer i Kaukasien? Får Ryssland åter spö av hängivna Tjetjener? Finns det skäl för Estland och Lettland att oroa sig och i så fall för vad? Det står ju trots allt amerikansk trupp i Baltikum och Polen. Har vi gått i en fälla? Har vi förläst oss på Operation Garbo och Lars Wilderängs spännande böcker?
Invasionen av Ukraina var en konsekvens av den politiska utvecklingen i Ukraina. Skulle Ukraina falla i EU och NATO’s händer (sett ur rysk synvinkel) så skulle det innebära en omedelbar fara för de ryska flottbaserna på Krim. Men detta är också en del av illusionstricket. Det kanske aldrig varit på tapeten att framrycka till Dnepr och till och med erövra Odessa? Invasionen av Krim och östra Ukraina kanske bara är en del av en större plan som inte alls har sitt Centre of Gravity i Donbass utan snarare i Samarkand…
Tar man en titt på exportstatistiken för Ryssland till Europa så ser man att kurvorna börjar slutta ganska brant redan 2010. Kurvan var fram till dess i stadigt ökande trots finanskrisen och Georgien-kriget 2008 då det var ett avsevärt men mycket kort hack i kurvan. Det är alltså inte sant att exporten från Ryssland till EU började minska i och med sanktionerna utan toppen låg redan i slutet på 2010.
Idag, den 10 december, besöker Putin sin presidentkollega Islam Karimov i Uzbekistan. Detta är det senaste exemplet i raden på hur Putin steg för steg ökar inflytandet och skapar nära relationer med forna sovjetrepubliker söder om Ryssland. Ta en titt på exportstatistiken mellan Ryssland och Uzbekistan. Den har dubblats varje år de senaste tio åren och kurvan pekar fortsatt uppåt. En intressant observation är att när EU i samband med finanskrisen 2008 orsakad av husbubblan i USA dramatiskt minskade sin import så ökade exporten till Uzbekistan under samma period.
I det ena efter det andra ”stan-landet” kan man se samma utveckling. Exporten till Kazakhstan har ökat från 4 miljarder till 16 miljarder dollar på en tioårsperiod. Extra intressant är att exporten till Kazakhstan endast till ca 10% består av olja. Kazakhstan är ju ett oljeproducerande land själva. Istället är Rysslands export längre ”uppströms” där förädlingsgraden är högre. Maskiner, plastprodukter, kläder är exempel vad som exporteras.
Lägger man där till Iran och Kina så kommer saken i än tydligare dager. Den 21 maj i år meddelades att Ryssland och Kina ingått ett 30-årigt avtal om gasleveranser till ett värde av 400 miljarder dollar. Den 11 november i år skrev Ryssland ett kontrakt med Iran för att bygga två kärnreaktorer i landet, och annonserade planer för totalt nio.
Ju mer du tror dig se och förstå desto lättare blir det att lura dig, säger ”avslöjaren” i filmen som nämns ovan.
Det värsta med det här för oss försvarstwittrare och bloggare är väl att Cecilia Widengrens bespottade tweet om att Ryssland drar sig österut verkar nästan profetisk. Hade hon lagt till ”söderut” också hade den varit skrämmande korrekt.
Nej, du kan vara lugn, detta är inte ett inlägg sponsrat av SVR. Vi har inte tappat förståndet och vi är inte ryska troll. Men det är uppfriskande att mellan varven skifta perspektiv. De flesta svenska försvarstwittrare och bloggare deltar i informationskriget fast på motsatt sida Ryssland. Vi är alltid övertygade om att ryssen kommer — till oss — eller åtminstone till Baltikum. Det kanske i värsta fall är så. Men det hindrar inte att man tänker ett steg till, om än bara hypotetiskt.
Debatten om den svenska försvarförmågan är oändligt viktig. Försvaret är underfinansierat, underbemannat, ineffektivt och har på tok för låg beredskap. Med det sagt — kan man tänka sig att det Putin gör i Europa är en avledningsmanöver i en mycket, mycket större operation där de flesta av operationslinjerna inte alls rör Europa? Kan man tänka sig att Putin vill binda våra resurser här för att de inte skall vara tillgängliga där? Kan det vara så att rationella ekonomiska argument rörande marknadsutvidgning österut och söderut är viktigare än sovjetnostalgi och imperiedrömmar?
Trots allt går det inte så jäkla bra för Ryssland i Europa. Nato har tagit över alla gamla WP-länder. Ukraina vände sig till EU. Gränsen mot Baltikum och Polen befästs sakta men säkert där även antiballistiska robotsystem etableras. Avståndet mellan Nato och Moskva är nu 60 mil, och om Ukraina inkluderas i Nato/EU-sfären, 40 mil. Med nöd och näppe lyckades man rädda Svarta havs-baserna. Det låter inte som en framgångssaga!
Kan man istället bygga imperium österut och söderut, helt ostört dessutom, kan det dels leda till ökad rikedom för den ryska härskande klassen men också till ett förbättrad geostrategiskt läge där kanske Kina, men framförallt Iran och möjligen resterna av Syrien blir nygamla axelmakter. Vi skall inte överdriva relationen mellan Ryssland och Kina. Den har alltid varit och fortsätter att vara svår och komplicerad. Men gasavtalet i maj i år talar ett tydligt språk.
Fundera en stund på vad som är farligast; Ryska konventionella militära styrkedemonstrationer i ett relativt välrustat Europa eller ett utvecklat kärntekniskt samarbete mellan Ryssland och Iran.
Även om samarbetet mellan Ryssland och Iran pågått sedan tidigt 90-tal och egentligen inte lett någonvart så innebär avtalet den 11 november i år ett nytt läge. Visserligen har Ryssland fått IAEA’s och USA’s välsignelse för samarbetet och det officiella motivet är att Ryssland därigenom säkerställer att Iran inte använder kärnteknologier militärt. Men varken Ryssland eller Iran har ett track record som imponerar. Att bryta avtal är vanligare än att hålla dem.
Rosatom-chefen Sergey Kiriyenko som skrev under avtalet är en äkta Putin-man. Han är en av få som var med under Jeltsin och som klarat alla “utrensningar”. Nu har han snart varit chef för Rosatom i 10 år. Det tyder på att han står Putin mycket nära. Allt detta skall ses mot bakgrund av att anläggningen i Bushehr endast varit i drift i ett år av de två år som anläggningen skall övervakas av ryska experter.
En avgörande fråga för IAEA, USA, Israel och EU är hur Ryssland skall kunna garantera att allt kärnavfall fraktas till Ryssland på ett säkert sätt. Dmitri Trenin har skrivit en intressant artikel åt American Iranian Council i ämnet. Fundera på om det just nu etableras ett nytt skede i relationen mellan länderna.
Artikeln publicerades ursprungligen på Medium den 10 december 2014.
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.
Anmärkningsvärda uppgifter!
Fördelen med att befinna sig på plats under Folk & Försvar kan inte nog understrykas. Förutom alla intressanta föreläsningar finns möjlighet att träffa politiker, media, representanter från försvarsmaktsledning och andra myndigheter. Nackdelen är att det inte finns tid att hålla bloggen uppdaterat med allt intressant som sägs här i Sälen.
Det här inlägget prioriteras dock före några timmar i skidbacken, och det berör givetvis de mycket anmärkningsvärda uppgifter som publiceras i DN i dag. Att det var något mer på gång utöver den första artikeln som publicerades redan i söndags stod klart under gårdagen då Mikael Holmström i förbifarten hintade om att jag skulle se till att läsa DN i morgon. Nu förstår jag varför.
Att uppgifterna i mina ögon blir mycket anmärkningsvärda grundar sig på fyra saker.
1. Bilderna
Det är svårt att avfärda bilderna som något annat än en mindre ubåt i ytläge med hela tornet uppe. Förvisso är avståndet relativt stort och bilderna är inte helt skarpa. Men jag har svårt att se att det skulle vara något annat än en ubåt. Lägg där till att den enligt uppgiftslämnaren gjort fart genom vattnet vilket lägger ytterligare en dimension till det hela.
2. Uppträdandet
Det kanske allra mest anmärkningsvärda är det påstådda uppträdandet, om uppgifterna är korrekta.
Den misstänkta ubåten har enligt uppgiftslämnaren uppträtt i ytläge under dagsljus (kl 15.30). Föremålet har dessutom girat runt en udde och går i övervattensläge åt vänster i bild, men vänder senare in mot Stockholm.
Om vi leker med tanken att det faktiskt är en undervattensfarkost från främmande makt så är detta ett både ett mycket riskfyllt och ett extremt anmärkningsvärt uppträdande. En ubåt är konstruerad för att inte synas, det ligger i hela ubåtsverksamhetens natur att uppträda dolt - om man inte vill bli upptäckt förstås. Runt tidigare kända och officiella observationer så har dessa tidigare skett genom att en mast eller periskop har höjts över vattenytan. Anledningen till detta kan vara att man vill fastställa sin position genom en optisk observation (persikop) alternativt att sända/mottaga meddelanden (radiomast) alternativt att erhålla en mer noggrann position (GPS/GLONASS-mottagare).
I detta fallet, om uppgifterna stämmer, så har farkosten gått i ytläge och dessutom vänt
3. Platsen
Platsen för observationen är Karlsudd som ligger söder om Vaxholm vid Långholmsfjärden. Bottendjupet i området, och i den stora farleden in mot Stockholm ligger på mellan 25-55 meter och i huvuddelen av området är djupet runt 40 meter. Det är oklart i vilken riktning bilderna är tagna, men sannolikt står skorstenen vi ser i bild på Lidingö (Gåshaga) och då bör fyren i bild vara Bogesund.
Den sista och mest rimliga platsen för in- och utträngning blir då Oxdjupet, och den farled där alla stora fartyg går till och från Stockholm, inklusive Finlandsfärjor och kryssningsfartyg. Som vi kan se på sjökortet här nedan är bottendjupet före och efter själva förträngningen stort med 34 respektive 38 meter. Man måste dock passera en tröskel på 17 meter, men det är bedömt inga problem för en liten farkost.
Det anmärkningsvärda är vilken hög risktagning man har tagit om detta nu stämmer. Risken att bli instängd i Stockholms inre skärgård är uppenbar om Marinen hade haft resurser på rätt plats, och det är något en inkräktare aldrig kan räkna bort. Av den anledningen kan man kraftfullt ifrågasätta logiken i uppträdandet.
4. Uppgiftslämnaren
Den fjärde och sista delen som gör detta anmärkningsvärt är uppgiftslämnaren, som är ingen annan än Sven-Olof Kviman, överstelöjtnant i Kustartilleriet med mångårig erfarenhet från ubåtsjakt. Han var bl.a. befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Att det är en officer som under hela sitt yrkesliv verkat i skärgårdsmiljö och sysslat med ubåtsskyddsverksamhet gör honom givetvis till en mycket trovärdig uppgiftslämnare.
ÖB förklarade i går att det kom in 300-400 observationsrapporter i samband med "underrättelseoperationen" i oktober. Därmed borde det finnas fler rapporter om samma objekt med tanke på allmänhetens villighet att rapportera efter det som hände då. Det borde dessutom varit flera fartyg och båtar ute vid det aktuella tillfället, och möjligen har farkosten fotograferats från flera andra, kanske i tron om att det var en svensk ubåt med hänsyn till uppträdandet.
Den privata miniubåten kan troligtvis uteslutas då den framför allt kör i området runt Djurö, och dessutom är tornet mer runt och centralt placerad. Dessutom är den betydligt mindre.
Om jag tolkat Försvarsmaktens svar rätt är observationen klassad som en tre på den sexgradiga skalan, d.v.s. MÖJLIG UBÅT. ÖB har dessutom uttryckt att "det går inte att komma längre i analysen"
Med tanke på att (det vi vet) det enbart finns bilder från en rapportör så är det givetvis svårt att gå vidare efter bildanalysen. Bilden från operationen i oktober klassades dock högre, och enligt min personliga bedömning är den här bilden tydligare än den tidigare.
1 = Bekräftad
2 = Sannolikt riktig
3 = Möjligen riktig
4 = Tvivelaktig
5 = Osannolik
6 = Sakriktigheten kan inte bedömas
Utan att vara konspiratorisk så kan det dock finnas tvivel mot Kviman. Detta på grund av att han tidigare ifrågasatt huruvida Sverige medvetet släppte ut en ubåt under Hårsfjärden 1982. Sådana uttalanden är givetvis inte populära. Han tidigare chef Lars Hansson har gått ännu längre och hävdat att "sjöofficerare" döljer sanningen. Detta har olyckligtvis lett till ett misstroende mellan officerare från Kustartilleriet och Flottan. Ander Jallai har tidigare intervjuat Kviman i ämnet.
Huruvida detta är en faktor i nuvarande bedömning av observationsrapporten håller jag dock för osannolikt. I mina öron, när jag lyssnar på Kviman, bedömer åtminstone jag honom och hans bilder som mycket trovärdiga.
Försvarsminister Peter Hultqvist:
Försvarsberedningens ordförande Allan Widman:
3. Platsen
Platsen för observationen är Karlsudd som ligger söder om Vaxholm vid Långholmsfjärden. Bottendjupet i området, och i den stora farleden in mot Stockholm ligger på mellan 25-55 meter och i huvuddelen av området är djupet runt 40 meter. Det är oklart i vilken riktning bilderna är tagna, men sannolikt står skorstenen vi ser i bild på Lidingö (Gåshaga) och då bör fyren i bild vara Bogesund.
Tittar vi på en karta i en större skala så ser vi att observationsplatsen är mycket anmärkningsvärd då platsen är längst inne i Stockholms skärgård, och i direkt anslutning till en mycket trafikerad farled där bland annat alla finlandsfärjor går till och från Stockholm. Men detta är inte det enda.
För att ta sig till platsen innebär att man måste passera en av tre täta förträngningar, och med tanke på bedömning av storlek på farkosten (30-45 meter) så bedömer jag andra inträngningsvägar som osannolika. Av samma anledning så kan vi avfärda en av tre möjliga, d.v.s. Baggenstäket som är både för grunt och för trångt.
Då återstår två leder och det är Kodjupet där man först måste passera Vaxholm, sannolikt i ytläge, då bottendjupet enbart är 5,1 meter och därefter den trånga passagen vid Kodjupet där bottendjupet enbart är 4,8 meter. Hög risktagning, men inte omöjligt, givetvis beroende på farkostens storlek (se bild nedan).
Den sista och mest rimliga platsen för in- och utträngning blir då Oxdjupet, och den farled där alla stora fartyg går till och från Stockholm, inklusive Finlandsfärjor och kryssningsfartyg. Som vi kan se på sjökortet här nedan är bottendjupet före och efter själva förträngningen stort med 34 respektive 38 meter. Man måste dock passera en tröskel på 17 meter, men det är bedömt inga problem för en liten farkost.
Det anmärkningsvärda är vilken hög risktagning man har tagit om detta nu stämmer. Risken att bli instängd i Stockholms inre skärgård är uppenbar om Marinen hade haft resurser på rätt plats, och det är något en inkräktare aldrig kan räkna bort. Av den anledningen kan man kraftfullt ifrågasätta logiken i uppträdandet.
4. Uppgiftslämnaren
Den fjärde och sista delen som gör detta anmärkningsvärt är uppgiftslämnaren, som är ingen annan än Sven-Olof Kviman, överstelöjtnant i Kustartilleriet med mångårig erfarenhet från ubåtsjakt. Han var bl.a. befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Att det är en officer som under hela sitt yrkesliv verkat i skärgårdsmiljö och sysslat med ubåtsskyddsverksamhet gör honom givetvis till en mycket trovärdig uppgiftslämnare.
Sammanfattning
Det här är extremt anmärkningsvärt. Skälen har jag redogjort för här ovan. Personligen så har jag mycket svårt att se logiken i detta. Men bilderna är svåra att förklara på annat sätt baserat på det som presenterats i DN.
Den privata miniubåten kan troligtvis uteslutas då den framför allt kör i området runt Djurö, och dessutom är tornet mer runt och centralt placerad. Dessutom är den betydligt mindre.
Om jag tolkat Försvarsmaktens svar rätt är observationen klassad som en tre på den sexgradiga skalan, d.v.s. MÖJLIG UBÅT. ÖB har dessutom uttryckt att "det går inte att komma längre i analysen"
Med tanke på att (det vi vet) det enbart finns bilder från en rapportör så är det givetvis svårt att gå vidare efter bildanalysen. Bilden från operationen i oktober klassades dock högre, och enligt min personliga bedömning är den här bilden tydligare än den tidigare.
1 = Bekräftad
2 = Sannolikt riktig
3 = Möjligen riktig
4 = Tvivelaktig
5 = Osannolik
6 = Sakriktigheten kan inte bedömas
Utan att vara konspiratorisk så kan det dock finnas tvivel mot Kviman. Detta på grund av att han tidigare ifrågasatt huruvida Sverige medvetet släppte ut en ubåt under Hårsfjärden 1982. Sådana uttalanden är givetvis inte populära. Han tidigare chef Lars Hansson har gått ännu längre och hävdat att "sjöofficerare" döljer sanningen. Detta har olyckligtvis lett till ett misstroende mellan officerare från Kustartilleriet och Flottan. Ander Jallai har tidigare intervjuat Kviman i ämnet.
Huruvida detta är en faktor i nuvarande bedömning av observationsrapporten håller jag dock för osannolikt. I mina öron, när jag lyssnar på Kviman, bedömer åtminstone jag honom och hans bilder som mycket trovärdiga.
Reaktioner
DN publicerar i en annan artikel politikernas reationer.Försvarsminister Peter Hultqvist:
Den här observationen indikerar både fräckhet och provokation. Jag ser allvarligt på alla typer av kränkningar i luften, på vattnet och under vattnet. Jag har begärt en redogörelse från Försvarsmakten när det gäller våra styrkor och svagheter när det gäller undervattenskränkningar. Den redovisningen kommer att ingå i arbetet med försvarspropositionen
Det är ingen hemlighet att vi har förlorat förmågor som är helt avgörande. Det är framför allt luftburen bekämpning som ger mycket större möjlighet att snabbt komma på plats och kunna söka av stora områden utan att ge sig till känna för en ubåt
Försvarsutskottets Mikael Oskarsson:
Man blir alldeles kall när man läser DN:s artikel och ser bilderna. Det är tydligare bilder än de vi sett tidigare. Det är en häpnadsväckande fräckhet som den här ubåten visar, säger Mikael Oscarsson.
Läs även Ewa Stenbergs analys på DN. Hon ställer den retoriska frågan huruvida Försvarsmakten har råd att "fånga in den" läs kunna förhindra främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, när det redan saknas många miljarder kronor för att förverkliga försvarsplanerna.
En högst relevant fråga som ska ställas till politikerna!
Övrigt
Se även ubåtsjägaren Göran Frisks tidigare uttalande (från i söndags, innan bilderna publicerades) om denna observation.För formens skulle ska tilläggas att alla bedömningar är mina egna och baseras uteslutande på vad som framkommit i media.
Den ryska adventen
Sammanfattning
Den genomförda beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast mellan den 5-10 december 2014, var bedömt indelad i två skeden. Skede 1 varade mellan den 5-7 december och skede 2 mellan den 8-10 december. Under skede 1 övades bedömt förflyttning av landstigningsflotta i samverkan med fjärrbekämpning av strategiskt bombflyg mot mål i Östersjöregionen och luftlandsättningsförband, för att öva de initiala momenten för ett överraskande angrepp under mycket korta tidsförhållanden, mot någon stat i Östersjöregionen. Under skede 2 övades fördröjningsstrid mot en angripande makt i Kaliningrad Oblast med inslag av fjärrbekämpning ur det strategiska bombflyget.
Analys
Allmänt.Denna analys tar ansats till att försöka förstå den Ryska aktiviteten mellan främst 141205 – 10 i Östersjön, vad som i sociala medier har kommit att kallas den ”Ryska Adventen”. Vad som skedde under den aktuella perioden är dels att strategiskt bombflyg, av typ TU-95, som senast 1987 flög i Östersjön varit verksam dels skede en markant aktivitets höjning under den aktuella perioden jämfört med tidigare1, vilket föranleder en analys.
En annan faktor man måste ta hänsyn till i analysen är den tydliga Polska oron över vad som övats, vilket har framgåt i två uttalanden på minsternivå, varav vid ett av uttalandena så menade den Polska Försvarsministern, TomaszSiemoniak, att en stor del av aktiviteten har varit riktad mot Sverige. Dock bör påpeks att den ryska övningen genomförts på internationellt vatten och luftrum samt rysk mark.2Detta bör då jämföras med den mest kända ryska flygövningen på internationellt luftrum i vårt närområde, den sk ”Ryska Påsken”, som i ett senare skede visade sig vara en angreppsövningmed strategiskt bombflyg riktadmot Sverige3.
Enligt den Ryska Generalstaben, handladeverksamheten om en beordradberedskapskontroll, dock har vi en avvikelsen i detta vilket är den polske försvarsministerns uttalande, då en stor del av den genomförda verksamheten skall ha varit riktad mot Sverige, vilket skulle kunna indikera att en angrepsövning genomförts. Den genomförda beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast har omfattat, drygt 9,000 soldater, 250 pansarskyttefordon samt stridsvagnar, cirka 100 artilleripjäser, 55 örlogsfartyg samt 41 flygfarkoster. Utöver detta flygtransporterades en (1) luftburen brigad till Kaliningrad Oblast samt en (1) markrobotbrigad, ISKANDER-M, fartygstransporterades till Kaliningrad Oblast under beredskapskontrollen. Dessa två (2) förband förflyttades inom loppet av två (2) dygn till Kaliningrad Oblast.4
Då huvuddelen av de förband som normalt finns grupperad är predestinerad att försvara Kaliningrad Oblast och troligtvis krävs ytterligare för att lösa denna uppgift.5Bedömt är ej336. Marininfanteribrigaden och 536. Marina spetsnazbrigaden avdelad för att försvara Kaliningrad Oblast, utan dessa två förband har offensiva uppgifter i Östersjöregionen som en strategisk eller operativ resurs.
Utnyttjas 336. Marininfanteriregementet offensivt i Östersjöregionen vid en konflikt, så kommer ytterligare förband behöva tillföras Kaliningrad Oblast, varav det är troligt att det är en luftlandsättningsbrigad, såsom nu är fallet. Överföring av luftlandsättningsförband genomfördes även under den ryska motövningen till BALTOPS i Juni månad 20146, varav sannolikheten för detta antagande blir troligt.
Inom Kaliningrad Oblast finns cirka 15,000 soldater, ur samtliga försvarsgrenar, med inrikestrupperna uppgår siffran till cirka 25,000 soldater, huvuddelen av dessa förband kommer bedömt åtgå till att försvara Östersjömarinens faciliteter i Oblasten vid en konflikt mellan Ryssland och väst, då Ryssland enbart har två (2) örlogshamnar i Östersjön, varav en är i Kaliningrad Oblast. Bedömt är huvuddelen av förbanden inom Oblasten underställda chefen för Östersjömarinen, se nedanstående bild för högre förband inom Oblasten7.
 |
| Bild 1. Troliga högre förband inom Kaliningrad Oblast. |
Sjöstridskrafterna.Vad avser sjöstridskrafterna i Östersjömarinen så uppgår fartygsbeståndet någonstans mellan 50 – 60 örlogsfartyg i dagsläget8, ett antal fartyg som skall överföras till Östersjömarinen genomför även sk provtursverksamhet i något av de två PTK, Provturskommandon, som Östersjömarinen har. Siffran 55 örlogsfartyg som skall ha deltagit i beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast innebär således att helaÖstersjömarinen deltog i beredskapskontrollen, bedömt deltog även fartyg ur 115. PTK. Del av Östersjömarinen förefaller varit organiserad i en sjöstridsgrupp om tjugotvå (22) örlogsfartyg, som minst under 141206 hade denna sjöstridsgrupp flygunderstöd vid sin förflyttning i Östersjön9.
Utöver detta så förefaller Östersjömarinens ubåtsbrigad övat under beredskapskontrollen, då bedömt samtliga örlogsfartyg löpt ur hamn både i Kaliningrad Oblast samt St Petersburg, samt man talar om att undervattensövningar har genomförts, bedömt kan även Östersjömarinens Spetsnazbrigad (561. OMRP) omfattats av beredskapskontrollen. Som minst rör det sig om 13. Ubåtsbrigaden och som mest även 561. OMRP10.
Det stora övningsmomentet för Östersjömarinen under beredskapskontrollen förefaller varit transporten av en (1) markrobotbrigad, ISKANDER-M, bedömt ur 26. Markrobotbrigaden från LUGA. En ISKANDER-M markrobotbrigad omfattar, tolv (12) stycken utskjutningsfordon, varav ett utskjutningsfordon i sin tur omfattar ytterligare fem (5) stycken understödsfordon11. Totalt omfattar således som minst en ISKANDER markrobotbrigad 72 stycken olika fordonstyper.
Luftstridskrafterna.Vad avser siffran 41 luftfarkoster12, så är detta bedömt de luftfarkoster ur Östersjömarinens flyggrupp13 som är inräknade, de TU-22M3 och TU-95MS som genomförde flygföretag över Östersjön är bedömt ej inräknade i denna siffra, då dessa står under den centrala militärledningens befäl, likväl som att del av det jaktflyg14 som uppträde över Östersjön ej heller finns baserat i Kaliningrad Oblast troligtvis ej är inräknad i denna siffra, utan ingick i ett separat övningsmoment underställt den strategiska ledningen.
Under de fyra dagarna15 som TU-95MS uppträde i Östersjön, så förefaller de uppträtt i grupp om fyra16, bekräftat av officiella källor två av fyra dagar, totalt sett förfogar Ryssland över 62 stycken TU-95MS17, förutsätter vi att det varit unika flygplan vid varje tillfälle, vilket indikationer finns på, så har i sådant fall 25% av Rysslands TU-95MS bestånd övat i Östersjön under den aktuella övningen. Utöver detta så uppträdde även TU-22M3, så förefaller ett relativt omfattande fjärrbekämpningsscenario övats under den aktuella beredskapskontrollen.
De senaste siffrorna som kan ge en uppfattning om vilken mängd luftfarkoster som finns i Kaliningrad Oblast är från 2010, vissa avvikelser kan således finnas antingen i ökning eller reducering av antalet luftfarkoster, dock är de bedömt ej stora.18
LUFTFARKOST | ANTAL |
SU-24 | 29 |
SU-27 | 24 |
AN-12/AN-24/AN-26 | 14 |
MI-24 | 11 |
KA-28 | 12 |
KA-29 | 8 |
MI-8 | 17 |
Enligt dessa uppgifter förfogar Östersjömarinens flyggrupp över totalt 115 luftfarkoster av olika typer, enligt den Ryska generalstabens uppgifter deltog 41 luftfarkoster i beredskapskontrollen. Det strategiska bombflyget och det strategiska transportflyget står ej under militärdistriktets befäl likväl så har dessa bedömt genomfört en separat övning parallellt med beredskapskontrollen varvid dessa bör ej räknas med bland de 41 luftfarkosterna, likväl som visst jakt- och attackflyg som visade sig parallellt med beredskapskontrollen i Östersjöregionen. Detta ger att cirka 35% av luftstridskrafterna i Kaliningrad Oblast övades under beredskapskontrollen. Vilket bör ses som en rimlig siffra.
Vad avser det strategiska bombflygets uppträdande i Östersjön, så tyder dess involvering i beredskapskontrollen på att man övadeden strategiska ledningen av de ryska militära stridskrafterna i beredskapskontrollen och inte enbart den operativa ledningen inom det västra militärdistriktet (MD V). Vilket i förlängningen innebär att det var ett mer omfattande och större scenario som övades än enbart en beredskapskontroll av stridskrafterna i Kaliningrad Oblast. Likväl så är troligtvis det strategiska bombflygets uppträdande i Östersjöregionen tudelat. Dels syftar det till att skicka en psykologisk signal till staterna i Östersjöregionen dels övade man bedömt fjärrbekämpning med kryssningsrobotar mot mål i Östersjöregionen under den aktuella tidpunkten. Likväl bör man inte glömma att det strategiska bombflyget även kan utnyttjas för konventionella insatser med kryssningsrobotar och inte enbart kärnvapen, vilket förefaller vara en huvuddiskussion i den svenska debatten, sannolikheten är markanthögre att de utnyttjar konventionella stridsmedel kontra kärnvapen.
Markförband.I Kaliningrad Oblast finns främst tre (3) manöverförband för markstrid, 336. Marininfanteribrigaden, 7. Mekaniserade regementet och 79. Mekaniserade brigaden. Styrkemässigt så består i dagsläget marininfanteribrigaden av cirka 3,500 man, de två mekaniserade förbanden har 1,600-1800 samt 2,500-3,000 man.19
Ser man till det rapporterade mängden av stridsvagnar och pansarskyttefordon, cirka 250 stycken, som skall ha utnyttjats under övningen så bör som minst 336. Marininfanteribrigaden samt 79. Mekaniseradebrigaden deltagit i beredskapskontrollen, troligtvis har även 7. Mekaniseradebrigaden deltagit. Övningsverksamheten som de mekaniserade förbanden förefaller ha genomfört är traditionell manöverkrigföring, troligtvis har ett fördröjningsscenario övats mot en motståndare som anfaller över gränsen med syfte att försvara de marina installationerna i Kaliningrad.20
Vad som faller något utanför ramen i beredskapskontrollen är överförandet av en (1) markrobotbrigad ISKANDER-M till Kaliningrad Oblast. Beredskapskontrollen påbörjades 19:00 Moskvatid (17:00 Svensktid) den 5 December. Två (2) dygn senare var markrobotbrigaden överförd via sjötransport till Kaliningrad Oblast. Bedömt har Östersjömarinens landstigningstonnage utnyttjats vid sjötransporten av brigaden. Bedömt är det denna ytstridsgrupp, om 22 örlogsfartyg, som observerades med flygunderstöd i Östersjön den 6 december.21
Utifrån det scenario man förefaller ha övat, ett västligt angrepp mot Kaliningrad Oblast22, så strider själva överförandet av en (1) markrobotbrigad under sådana förutsättningar till Kaliningrad Oblast mot sk "sunt militärt tänkande". Sannolikheten för att denna brigad skulle nedkämpats vid transporten till Kaliningrad Oblast är mycket hög om det skulle varit en verklig konflikt. Således bör överförandet av ISKANDER-M brigaden ses som en ren styrkedemonstration och ej ett troligt agerande i händelse av en verklig konflikt.
Överförandet av en (1) luftlandsättningsbrigad23, bedömt reducerad, förefaller vara ett mer troligt alternativ i händelse av en konfliktsituation mellan Ryssland och Väst som berör Kaliningrad Oblast. Bedömt påbörjades denna övertransport med en luftlandsättning under eftermiddagen den 6 December, då ett transportflygplan från Pskov området påbörjade en inflygning mot Kaliningrad Oblast samt genomförde därefter en överflygning av Oblasten24. Detta var bedömt en säkringsstyrka för de efterföljande delarna av brigaden som flygtransporterades in utan luftlandsättning under resterande del av den 6-7 December. Dock är denna form av operation mycket riskfylld att genomföra i händelse av en redan påbörjad konflikt, vilket förefaller vara vad som övats mot under den aktuella beredskapskontrollen, varvid ett annat syfte kan ha funnits med denna delövning.
Sett till den totala siffran på deltagande personal i beredskapskontrollen, 9,000 man, av bedömt totalt 15,000 man i Kaliningrad Oblast, samt personaluppfyllnad på manöverförbanden bör således någonstans 50-75% av markstridsförbanden i Kaliningrad Oblast omfattats av beredskapskontrollen. Då resterande del av de övade 9,000 soldaterna bör omfattas av marin- och luftstridskrafterna.
Bedömt händelseförlopp. Den 5 december 17:00 (svensk tid) påbörjas beredskapskontroll för huvuddelen av de militära förbanden inom Kaliningrad Oblast. Parallellt med detta erhåller 26. markrobotbrigaden i LUGA och del ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov beredskapslarm. Under natten till den 6 december påbörjas förberedelser för luftlandsättning i Pskov, 26. Markrobotbrigaden påbörjar förberedelser för förflyttning till St Petersburg området för omgruppering med sjötransport till Kaliningrad Oblast.
Under morgontimmarna den 6 december bryter Östersjömarinen ut från Baltijsk i Östersjön med en ytstridsgrupp om 22 Örlogsfartyg bedömt innehållande landstigningstonnage övriga örlogsfartyg grupperas bedömt i mindre ytstridsgrupper om tre till fem fartyg enligt tidigare övat mönster. Den större ytstridsgruppen stävar norrut mot St Petersburg för ilastning av markrobotbrigaden med flygunderstöd.
Under morgonen/förmiddagen påbörjar markrobotbrigaden sin förflyttning till St Petersburg, parallellt med detta påbörjar en säkringsstyrka med fallskärmstrupp sin ilastning i Pskov regionen för vidare transport mot Kaliningrad Oblast. Strax efter lunchtid den 6 december möts de båda styrkorna i Östersjön den ena norrgående den andra söder gående. Säkringsstyrkan luftlandsätts i Kaliningrad Oblast med syfte att säkra ett flygfält för vidare intransport av den luftburna brigaden.
Även vid lunchtid den 6 december påbörjar strategiskt bombflyg simulerad målbekämpning med kryssningsrobotar mot mål i Östersjöregionen antingen då de befinner sig i Finska viken eller när de brutit ut i Östersjön. Under eftermiddagen/kvällen når landstigningstonnaget St Petersburg området, där påbörjas ilastning av markrobotbrigaden. När väl ilastning är genomförd påbörjas förflyttning mot Kaliningrad Oblast. Under kvällen/natten påbörjas inflygning av den luftburna brigaden till Kaliningrad Oblast.
Simulerad fjärrbekämpning med kryssningsrobotar fortsätter under 7-9 december av strategiskt bombflyg mot mål i Östersjöregionen. Under eftermiddagen/kvällen den 7 december är både markrobotbrigaden samt den luftburna brigaden på plats i Kaliningrad Oblast. Har övergår beredskapskontrollen till en klassisk förmågekontroll av sjö-, luft- och markstridsförbandens förmåga. Bedömt övat scenario är ett fördröjningsscenario av markstridsförband som försöker ta KALININGRAD och dess militära infrastruktur mellan 8-10 december. Bedömt genomförs simulerad bekämpning med kryssningsrobotar från strategiskt bombflyg mot mål i Kaliningrad Oblast under den 8-9 december som ett led i fördröjningsscenariot samt förmågekontrollen.
Avvikelser från tidigare mönster. Vad som är avvikande i hela denna beredskapskontroll är de initiala två (2) första dygnen av den genomförda beredskapskontrollen. Mellan den 8-10 December följer den ett normalt mönster utifrån tidigare genomförda beredskapskontroller av de ryska väpnade styrkorna. Varav det mest militärt ologiska momentet är att genomföra en transport av en markrobotbrigad till Kaliningrad Oblast, under vad som förefaller ske i ett övningsscenario då en konflikt mellan Väst och Ryssland har påbörjats.
Likväl gör de polska uttalandena att beredskapskontrollen får en än mer avvikande bild jämfört mot de tidigare genomförda under 2013-14. Härvid bör man dela upp beredskapskontrollen i två (2) skeden. Skede 1omfattar perioden 5-7 December och skede 2 den 8-10 december Den stratetgiska inbladningen iform av fjärrbekämpningsförmågan från det strategiska bombflyget utgör även i sig en avvikelse.
Bedömd övning. Skede 2: är det enkla att förklara varvid vi börjar med det, det är helt enkelt en beredskapskontroll av förmågor som dels finns i Kaliningrad Oblast dels tillförs till Kaliningrad Oblast. Den är direkt jämförbar med de tidigare genomförda, varvid den ej kommer beröras mer.
Skede 1: Bedömt det som övades mellan den 5-7 December i Östersjöregionen, var ett initialt överraskande angrepp mot någon stat i Östersjöregionen. Den ytstridsgrupp om 22 örlogsfartyg som observerades den 6 december är storleksmässigt bedömt så pass stor som krävs för att genomföra en taktisk landstigning eller mindre operativ mot oförsvarad öppen kust, flygskyddet av ytstridsgruppen tyder då på att man övat förflyttning av en landstigningsflotta. Det strategiska bombflygets uppträdande under den 6-7 December i Östersjöregionen tyder även på att fjärrbekämpning övats under den aktuella tidsperioden.
Bedömt var det de initiala stegen i ett samordnat överraskande angrepp med dels fjärrbekämpning dels landstigning, dock övades enbart transport, och luftlandsättning som övades, då dessa tre förmågor sammanfaller i tid samt rum under den 6 december i Östersjöregionen. Den efterföljande intransporten av en luftburen brigad var bedömt simulerad mot ett annat geografiskt område i Östersjöregionen än Kaliningrad Oblast. Sammantaget ger det en bild av att ett överraskande angrepp med mycket korta tidsförhållanden övades under den 5-7 december med ett huvudfokus under den 6 december. Varav det strategiska bombflyget och luftlandsättningstruppernas moment övades fullt, medan landstigningsflottan enbart övade sjötransport.
Slutsatser
Ett antal slutsatser kan dras av den genomförda beredskapskontrollen:
- Mellan den 5-7 December 2014, övades bedömt de initiala stegen i ett överraskande angrepp mot någon nation i Östersjöregionen.
- Mellan den 8-10 December 2014, övades fördröjningsstrid mot en angripande makt i Kaliningrad Oblast med inslag av fjärrbekämpning av strategiskt bombflyg.
- Polen förefaller vara mycket oroad över dels den ryska förmågan dels det övningsscenario som genomförts under beredskapskontrollen den 5-10 december 2014.
- Den enskilt viktigaste slutsatsen är att den Ryska östersjömarinen förefaller ha god till mycket god förmåga att ilasta och transportera förband med mycket korta tidsförhållanden i Östersjöregionen. Varvid tiden för förvarning avseende en taktisk/operativ landstigning i händelse av en konflikt blir mycket kort.
Den polska försvarsministerna uttalande rörande att övningen i huvudsak skall ha varit riktad mot Sverige går ej att verifiera från andra oberoende källors uttalande i media, varvid man ej säkert kan säga att övningn var riktad mot just Sverige.
Have a good one! // Jägarchefen
KÄLLFÖRTECKNING
Army Recognition 1(Engelska)
BBC 1, (Engelska)
Dagens Industri 1(Svenska)
Estonia Public Broadcasting 1(Engelska)
Finska Försvarsministeriet 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
RT 1(Engelska)
SvD 1(Svenska)
Twitter 1(Engelska)
IISS 1(Engelska)
Warfare.be 1(Engelska)
The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2010. 2010
The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014
NOTER
2 http://www.bbc.com/news/world-europe-30429349läst 141215http://uk.reuters.com/article/2015/01/08/uk-ukraine-crisis-poland-siemoniak-idUKKBN0KH1LB20150108läst 150110
4 http://www.armyrecognition.com/index.php?option=com_content&task=view&id=9967läst 141216
http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141216
http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141216
5 Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
6 http://itar-tass.com/en/russia/735728läst 141218
7 Rogoża, Jadwiga. Wierzbowska-Miazga, Agata. Wiśniewska, Iwona. A Captive Island. Sid 13
8 http://russian-ships.info/eng/today/läst 141221
The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. Sid 187
The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. Sid 187
9 http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141221
9http://en.delfi.lt/lithuania/defence/russian-military-planes-continue-circling-baltic-airspace.d?id=66613144läst 141221
11 Forss, Stefan. The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System. 2012. Sid 1-2
Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 59
http://img.rian.ru/images/11828/85/118288576.jpgläst 141221
Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 59
http://img.rian.ru/images/11828/85/118288576.jpgläst 141221
12 http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141221
13 Frolov Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 18
16https://twitter.com/Latvijas_armija/status/541618274862395392läst 141221
https://twitter.com/Latvijas_armija/status/542017114501312512läst 141221
http://sputniknews.com/military/20141206/1015567932.htmlläst 141221
https://twitter.com/Latvijas_armija/status/542017114501312512läst 141221
http://sputniknews.com/military/20141206/1015567932.htmlläst 141221
17 http://www.iiss.org/en/militarybalanceblog/blogsections/2014-3bea/february-f007/russia-aviation-f926läst 141221
18 The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2010. Sid 222
19 Forss, Stefan, Kiianlinna, Lauri, Inkinen, Pertti, Hult Heikki. The Development Of Russian Military Policy And Finland. 2013. Sid 84-85
http://news.err.ee/v/International/ac7e85af-32af-478d-8a6a-781301fc91ffläst 141222
http://news.err.ee/v/International/ac7e85af-32af-478d-8a6a-781301fc91ffläst 141222
20 http://rt.com/news/214667-russia-drills-kaliningrad-region/läst 141222
http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141222
http://warfare.be/db/catid/239/linkid/2240/läst 141222
http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141222
http://warfare.be/db/catid/239/linkid/2240/läst 141222
21 http://rt.com/news/214667-russia-drills-kaliningrad-region/läst 141222
http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141222
http://en.delfi.lt/lithuania/defence/russian-military-planes-continue-circling-baltic-airspace.d?id=66613144läst 141222
http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141222
http://en.delfi.lt/lithuania/defence/russian-military-planes-continue-circling-baltic-airspace.d?id=66613144läst 141222
23http://itar-tass.com/en/russia/767116läst 141222
IO14 Skalbar och operativt relevant?
För ungefär en månad sedan utspelade sig följande diskussion på Twitter:
För första gången har vi som Skipper konstaterade sett någon som förespråkat att IO14 ska ses som ”Skalbar” för att behålla den operativa relevansen men är det ett sunt sätt att se på saken? Jag väljer att svara på frågan genom att göra ett nedslag i flygbasvärlden.
I kölvattnet av Fb04 så skapades Flygbas 08/T, som vi ser så tänker man sig att basera där lufthotet är lågt och markhotet hanterbart med enklare bevakningsförband. Tittar vi däremot på hur väl detta koncept skulle kunna fungera för väpnad strid inom ramen för nationellt försvar så ser vi att Wiseman skrev ett ganska dräpande inlägg år 2008 om Flygbas 08/T. Wiseman sammanfattar sitt inlägg: ” Man skulle också kunna ha sagt så här: ’Titta pappa, jag har vikt en papperstiger! Den ska heta basbat 08!’”
En konceptuell skiss hur man tänker sig hur en flygbas kan se ut kan vi se nedan:
Illustration: Stefan Gustafsson, Protec Nr: 4, 2008
I Flygvapenfrivilligas medlemstidning ”Flygvapenfrivilliga”,Nr:1 2012 kan vi läsa om hur krigsförbandsansvarig flygbas Övlt Stefan Kriegholm beskriver flygbaskomponenten FBB14 (Flygbasbataljon 14) i IO14. Kriegholm väljer att återanvända bilden från flygbas 08/T men med helikoptrar:
Kriegholm anger del av ramverket för FBB14 så här:
FBB 14 ska nationellt inneha förmåga att:
• kunna betjäna en halv division med upp till xx flygplan på upp till x platser samtidigt
• stödja helikopterförband på x platser samtidigt
• upprätta flygbas för alla typer av flygförband dygnet runt under alla årstider
• betjäna stridsflygdivisioner JAS 39 Gripen dygnet runt under alla årstider
• understödja TSFE dygnet runt under alla årstider
• understödja flygförband ur helikopterbataljonen dygnet runt under alla årstider
• ge stöd till MSB och civila samhället
• inneha förmåga att sammansätta en stridsgrupp* med en rekognoserad, planerad, förövad uppgift inom ramen för nationellt försvar
• upptäckta, lokalisera och motverka säkerhetshotande verksamhet vid flygbas
* Stridsgrupp innebär en tillfälligt sammansatt styrka med ledning ur bataljonen med specifik uppgift och tidsram.
Redan nu börjar vi skönja problematiken för skalbarheten hos Flygbasbataljon14. I IO14 finns det ett flygunderhållskompani per stridsflygdivision, med tanke på krav enligt Regler för Militär Luftfart och den därpå följande manualen för flygunderhållstjänst medges ingen större mängd tidvis tjänstgörande flygtekniker. Flygunderhållsorganisationen för JAS39 är nu likt den var förr uppbyggd kring anställda militära flygtekniker som arbetar heltid inom flygvapnet. Till dagens fyra stridsflygdivisioner hör också fyra flygunderhållskompanier. Redan dagens organisation innehåller ingen luft att fylla ut för att tillväxa i förmåga. Flygbasbataljon 14 är sålunda bara anpassningen (reduceringen) av Fb04 till IO14, i FBB14 ska vi göra det vi kunde i Flygbas 08/T samt stödja helikopter till en mindre personalram. Det är därför ingen överdrift att säga att FBB14 har en lägre förmåga än Flygbas 08/T att verka
Dock ska sägas att flygvapnet har det väl förspänt i att det i praktiken finns två reducerade flygunderhållskompanier och två reducerade stridsflygdivisioner på F7. Använd dessa och lägg till de resurser som krävs så har flygvapnet växt i förmåga och/eller uthållighet inom ramen ambitionen för IO14. Vill vi ha ytterligare tillväxt kostar det stora summor och tar tid att utbilda tekniker, piloter och anskaffa materiel (främst flygplan).
Ja FBB14 är enkelt skalbar inom ramen för FMOrg13 men det gör den fortfarande inte operativt relevant.
J.K Nilsson
IO14 Skalbar och operativt relevant?
För ungefär en månad sedan utspelade sig följande diskussion på Twitter:
För första gången har vi som Skipper konstaterade sett någon som förespråkat att IO14 ska ses som ”Skalbar” för att behålla den operativa relevansen men är det ett sunt sätt att se på saken? Jag väljer att svara på frågan genom att göra ett nedslag i flygbasvärlden.
I kölvattnet av Fb04 så skapades Flygbas 08/T, som vi ser så tänker man sig att basera där lufthotet är lågt och markhotet hanterbart med enklare bevakningsförband. Tittar vi däremot på hur väl detta koncept skulle kunna fungera för väpnad strid inom ramen för nationellt försvar så ser vi att Wiseman skrev ett ganska dräpande inlägg år 2008 om Flygbas 08/T. Wiseman sammanfattar sitt inlägg: ” Man skulle också kunna ha sagt så här: ’Titta pappa, jag har vikt en papperstiger! Den ska heta basbat 08!’”
En konceptuell skiss hur man tänker sig hur en flygbas kan se ut kan vi se nedan:
Illustration: Stefan Gustafsson, Protec Nr: 4, 2008
I Flygvapenfrivilligas medlemstidning ”Flygvapenfrivilliga”,Nr:1 2012 kan vi läsa om hur krigsförbandsansvarig flygbas Övlt Stefan Kriegholm beskriver flygbaskomponenten FBB14 (Flygbasbataljon 14) i IO14. Kriegholm väljer att återanvända bilden från flygbas 08/T men med helikoptrar:
Kriegholm anger del av ramverket för FBB14 så här:
FBB 14 ska nationellt inneha förmåga att:
• kunna betjäna en halv division med upp till xx flygplan på upp till x platser samtidigt
• stödja helikopterförband på x platser samtidigt
• upprätta flygbas för alla typer av flygförband dygnet runt under alla årstider
• betjäna stridsflygdivisioner JAS 39 Gripen dygnet runt under alla årstider
• understödja TSFE dygnet runt under alla årstider
• understödja flygförband ur helikopterbataljonen dygnet runt under alla årstider
• ge stöd till MSB och civila samhället
• inneha förmåga att sammansätta en stridsgrupp* med en rekognoserad, planerad, förövad uppgift inom ramen för nationellt försvar
• upptäckta, lokalisera och motverka säkerhetshotande verksamhet vid flygbas
* Stridsgrupp innebär en tillfälligt sammansatt styrka med ledning ur bataljonen med specifik uppgift och tidsram.
Redan nu börjar vi skönja problematiken för skalbarheten hos Flygbasbataljon14. I IO14 finns det ett flygunderhållskompani per stridsflygdivision, med tanke på krav enligt Regler för Militär Luftfart och den därpå följande manualen för flygunderhållstjänst medges ingen större mängd tidvis tjänstgörande flygtekniker. Flygunderhållsorganisationen för JAS39 är nu likt den var förr uppbyggd kring anställda militära flygtekniker som arbetar heltid inom flygvapnet. Till dagens fyra stridsflygdivisioner hör också fyra flygunderhållskompanier. Redan dagens organisation innehåller ingen luft att fylla ut för att tillväxa i förmåga. Flygbasbataljon 14 är sålunda bara anpassningen (reduceringen) av Fb04 till IO14, i FBB14 ska vi göra det vi kunde i Flygbas 08/T samt stödja helikopter till en mindre personalram. Det är därför ingen överdrift att säga att FBB14 har en lägre förmåga än Flygbas 08/T att verka
Dock ska sägas att flygvapnet har det väl förspänt i att det i praktiken finns två reducerade flygunderhållskompanier och två reducerade stridsflygdivisioner på F7. Använd dessa och lägg till de resurser som krävs så har flygvapnet växt i förmåga och/eller uthållighet inom ramen ambitionen för IO14. Vill vi ha ytterligare tillväxt kostar det stora summor och tar tid att utbilda tekniker, piloter och anskaffa materiel (främst flygplan).
Ja FBB14 är enkelt skalbar inom ramen för FMOrg13 men det gör den fortfarande inte operativt relevant.
J.K Nilsson
IO14 Skalbar och operativt relevant?
För ungefär en månad sedan utspelade sig följande diskussion på Twitter:
För första gången har vi som Skipper konstaterade sett någon som förespråkat att IO14 ska ses som ”Skalbar” för att behålla den operativa relevansen men är det ett sunt sätt att se på saken? Jag väljer att svara på frågan genom att göra ett nedslag i flygbasvärlden.
I kölvattnet av Fb04 så skapades Flygbas 08/T, som vi ser så tänker man sig att basera där lufthotet är lågt och markhotet hanterbart med enklare bevakningsförband. Tittar vi däremot på hur väl detta koncept skulle kunna fungera för väpnad strid inom ramen för nationellt försvar så ser vi att Wiseman skrev ett ganska dräpande inlägg år 2008 om Flygbas 08/T. Wiseman sammanfattar sitt inlägg: ” Man skulle också kunna ha sagt så här: ’Titta pappa, jag har vikt en papperstiger! Den ska heta basbat 08!’”
En konceptuell skiss hur man tänker sig hur en flygbas kan se ut kan vi se nedan:
Illustration: Stefan Gustafsson, Protec Nr: 4, 2008
I Flygvapenfrivilligas medlemstidning ”Flygvapenfrivilliga”,Nr:1 2012 kan vi läsa om hur krigsförbandsansvarig flygbas Övlt Stefan Kriegholm beskriver flygbaskomponenten FBB14 (Flygbasbataljon 14) i IO14. Kriegholm väljer att återanvända bilden från flygbas 08/T men med helikoptrar:
Kriegholm anger del av ramverket för FBB14 så här:
FBB 14 ska nationellt inneha förmåga att:
• kunna betjäna en halv division med upp till xx flygplan på upp till x platser samtidigt
• stödja helikopterförband på x platser samtidigt
• upprätta flygbas för alla typer av flygförband dygnet runt under alla årstider
• betjäna stridsflygdivisioner JAS 39 Gripen dygnet runt under alla årstider
• understödja TSFE dygnet runt under alla årstider
• understödja flygförband ur helikopterbataljonen dygnet runt under alla årstider
• ge stöd till MSB och civila samhället
• inneha förmåga att sammansätta en stridsgrupp* med en rekognoserad, planerad, förövad uppgift inom ramen för nationellt försvar
• upptäckta, lokalisera och motverka säkerhetshotande verksamhet vid flygbas
* Stridsgrupp innebär en tillfälligt sammansatt styrka med ledning ur bataljonen med specifik uppgift och tidsram.
Redan nu börjar vi skönja problematiken för skalbarheten hos Flygbasbataljon14. I IO14 finns det ett flygunderhållskompani per stridsflygdivision, med tanke på krav enligt Regler för Militär Luftfart och den därpå följande manualen för flygunderhållstjänst medges ingen större mängd tidvis tjänstgörande flygtekniker. Flygunderhållsorganisationen för JAS39 är nu likt den var förr uppbyggd kring anställda militära flygtekniker som arbetar heltid inom flygvapnet. Till dagens fyra stridsflygdivisioner hör också fyra flygunderhållskompanier. Redan dagens organisation innehåller ingen luft att fylla ut för att tillväxa i förmåga. Flygbasbataljon 14 är sålunda bara anpassningen (reduceringen) av Fb04 till IO14, i FBB14 ska vi göra det vi kunde i Flygbas 08/T samt stödja helikopter till en mindre personalram. Det är därför ingen överdrift att säga att FBB14 har en lägre förmåga än Flygbas 08/T att verka
Dock ska sägas att flygvapnet har det väl förspänt i att det i praktiken finns två reducerade flygunderhållskompanier och två reducerade stridsflygdivisioner på F7. Använd dessa och lägg till de resurser som krävs så har flygvapnet växt i förmåga och/eller uthållighet inom ramen ambitionen för IO14. Vill vi ha ytterligare tillväxt kostar det stora summor och tar tid att utbilda tekniker, piloter och anskaffa materiel (främst flygplan).
Ja FBB14 är enkelt skalbar inom ramen för FMOrg13 men det gör den fortfarande inte operativt relevant.
J.K Nilsson
Drönare, dessa mekaniska mördare
Utrikesminister Margot Wallström sade i en TT-intervju på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen följande om drönare:
”Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt”
Det är svårt att veta om Wallström medvetet skarvar för att driva opinion på känslor eller om hon är okunnig. Jag tycker ändå att uttalandet är värt att bemöta då jag har sett motsvarande åsikter tidigare.
Även drönare är flygplan
Skillnaden mellan en drönare – ja, jag använder ‘drönare’ eftersom alla andra gör det; men finn tröst i att det gör fysiskt ont varje gång – och ett vanligt flygplan är inte så stor som det verkar. Den avgörande skillnaden är pilotens placering. Avsaknaden av pilot inuti en drönare innebär inte att piloten saknas. Piloten sitter bara på marken och styr drönaren via en radiolänk.
Dagens drönare – eller mer korrekt Remotely Piloted Aircraft (RPA) – flyger inte själva omkring och mekaniskt tar insatsbeslut. Piloten som sitter på marken gör detta, precis som piloten som sitter i ett flygplan gör det.
Det är ingen avgörande skillnad mellan hur man styr en drönare och hur man styr en Gripen eller JSF F-35. Förutom då den milslånga flygspaken i drönaren.
Notera att jag i detta inlägg avhandlar den typ av drönare som utrikesministern förmodligen avser, de som har bomber hängande. Exempel på vapenplattform är amerikanska Predator.
Mål först och sedan verktyg
I en militär konflikt finns en lista med möjliga mål, en så kallad Target List. Målen har lagts till från olika källor och av olika anledningar. Man får anta att de mål som hamnar på denna lista hamnar där av en anledning, att militären och dess civila överhuvud anser att det är mål värda att bekämpa. Uppfylls inte denna grundläggande förutsättning ligger problemet på det politiska planet – kontroll över militärmakten – och inte på verktyget som används.
Man måste förstå att målen tas fram först och inte det omvända – att man inventerar vilka vapen man har för att sedan hitta på passande mål till dessa, och om inga passande mål finns så tar man det minst opassande eller hittar på mål.
Drönare är ett militärt verktyg bland andra och är när det gäller markmålsbekämpning optimal inom en viss kategori mål och förutsättningar. De mål där det är för farligt att använda flygplan med piloter inuti är förmodligen det främsta användingsområdet. Men även där det behövs insats över längre tid eller för uppdrag som är för monotona för en pilot är de ofta ett bättre vapensystem än flygplan.
Det skapas inte nya mål bara för att man har drönare. Det är bara vissa mål som inte går att bekämpa om man inte har dem.
Flygplanspiloten arbetssituation
Något som här är viktig bakgrundsinformation är att piloten i ett flygplan inte alltid har radio- eller länkkontakt med hemmabasen och kan inte få hjälp med det han gör. Under Libyeninsatsen flög vi uppdrag med långa perioder helt utan radio- eller länkkontakt. Under insatser med störning, vilket kommer vara normalfallet i krig mot en kvalificerad motståndare, kommer kanske hela uppdraget genomföras utan kontakt med andra än de i gruppen, som ligger så nära att man kan “bränna igenom” störningen.
När man som flygplanspilot ska fälla en bomb mot ett mål så är det många procedurer, bestämmelser och handgrepp att tänka på. Vissa av dessa måste göras vid en exakt tidpunkt. Andra kan komma upp när som helst och piloten saknar kontroll över när. Alla dessa moment stjäl pilotens uppmärksamhet och kan ställa till problem om de överlappar eller blir för många.
Det är svårt att överrida en människas överlevnadsinstikt. Händer något som man upplever som livshotande tar reflexer över. Det går till viss del att träna bort detta men inte för alla situationer och inte alla klarar det.
Händer det något som piloten upplever som livshotande under de trettiotalet sekunder det tar för en bomb att falla från fällhöjd tills den träffar målet så är det mer tur än skicklighet om bomben träffar inom de så ofta citerade tio metrarna.
Piloten i ett flygplan kan bara arbeta med den information som finns tillhands. Eventuellt kan han få hjälp från egen stab via krypterad radio. Kommunikation över talradio är både långsam i information per tidsenhet och det är ändå piloten som både är uppgiftslämnare och ytterst ansvarig.
Drönarpilotens arbetssituation
Drönaren styrs normalt från hemmabas, kanske till och med från hemmabasen. Det finns obegränsat med utrymme, bandbredd och tillgång till den hårdvara som behövs. Han kan ringa telefonsamtal, videosamtal och överföra bilder med hög bandbredd till olika staber för att få hjälp med olika insatsbeslut. Vid komplicerade uppdrag kan man arbeta i lag för att säkerställa att informationsmängden inte blir övermäktig.
Stressnivån från externa faktorer som risken att bli nedskjuten, minimalt med utrymme och avståndet till hemmabas är låg. All mental effekt drönarpiloten har kan fokuseras på uppgiften och han kan ha en hel stab som hjälper till i svårbedömda situationer.
Förutsättningarna för att genomföra ett optimalt arbete är således bättre för en drönarpilot. Med det vill jag inte påstå att så alltid är fallet i praktiken. Man kan självklart skapa en dålig arbetsmiljö oavsett möjligheter. Enligt vissa källor är det till exempel mycket ont om drönarpiloter i USA, vilket gör att de överutnyttjas. Men detta går knappast att lasta flygplantypen ‘drönare’ för.
Minimera civila offer
Det går inte att garantera noll civila offer i militära insatser som syftar till att slå ut ett markmål. Nollvisioner kommer alltid på skam när man börjar tänka efter lite och hur det kan utnyttjas av mindre nogräknade regimer.
Av de arbetssituationer som beskrivs ovan borde det vara tydligt att det generellt är bättre förutsättningar att göra en noggrann och väl avvägd insats med en drönare. Notera uttrycket förutsättningar. Det är inte säkert att det är det faktiska utfallet i varje situation. Alla verktyg är beroende av sin brukares kompetens och avvägningar.
Drönare är fortfarande i ett tidigt utvecklingsstadium och många av fördelarna kan inte räknas hem än. Men utvecklingen av verktyg för att mer optimalt utföra regeringars vilja går inte att stoppa.
Drönarstatistik
I debatten mot drönare citeras ofta statistik som visar att i och med införandet så har antal civila offer ökat, eller att antal anfall eskalerat. Det man sällan redovisar är hur dessa siffror skulle se ut i alternativet utan drönare.
Avsäger man sig möjligheten att utföra uppdrag med drönare så finns i princip följande alternativ:
- Använda en kryssningsrobot, exempelvis av typen Tomahawk. Den kan avfyras upp till 250 mil från målet men programmeras innan skott mot en målkoordinat, som dock kan uppdateras i bana. Bekämpningsbeslutet måste tas timmar innan träff och kan inte kompensera för det verkliga förhållandet med civila i målområdet annat en genom en dyrköpt “abort”. Resultatet är stor explosion (450kg stridsspets) med stor risk för civila offer.
- Stor insats med flera flygplan (LFE/COMAO). Risken är hög för piloter och de som måste rädda dem om det händer dåligheter. Risken för civila offer är samma eller högre eftersom fönstret för insats är kortare då man vill inte vara i målområdet länge än nödvändigt samt av ovan nämnda skäl med arbetssituationen.
- Inte bekämpa målet. Detta kan verka vara ett bra och säkert alternativ. Det är dock ett bakvänt argument då det trots allt finns en vilja att slå ut målet. Finns minsta tveksamhet om man ska slå ut ett mål så ska detta resultera i att målet inte hamnar i listan över mål att bekämpa, inte för att man inte kan göra det med de verktyg man har.
Utan drönare så antingen ökar risken för både piloter och civila eller så misslyckas man att utföra det uppdrag man blivit ålagd. Båda är sämre alternativ i min mening.
TV-spelseffekten
Ett annat argument som ofta förs fram är TV-spelseffekten av att sitta i säkerhet och kunna välja ut mål att bekämpa dem som i ett TV-spel. Playstationmentalitet används ibland. Filmer späder gärna på detta fenomen eftersom det är aktuellt, känsloladdat och därför säljer. Det är ett stort ämne värdigt ett eget inlägg. Jag vill dock nämna följande:
- Post Traumatic Stress Disorder är högre för drönarpiloter än vanliga piloter. Detta indikerar att drönarpiloter inte blir avtrubbade eller likgiltiga inför sin uppgift jämfört med vanliga piloter.
- Förankringen i det verkliga livet med familjen på hemmabas borde snarare minska risken för normglidning jämfört med någon som lever med kriget varje dag.
- Stress leder till adrenalinpåslag som påverkar bland annat bedömningsförmågan.
Wallströms mekanik
Jag hoppas att jag ovan visat att det i drönare inte finns någon mekanik i dödandet som utrikesministern påstår. Wallströms uttalande hamnar någonstans mellan okunskap och känslodriven argumentation. Vart på denna skala är omöjligt att säga utan en längre intervju med en sakkunnig reporter.
Många lyssnar på en framstående person som utrikesministern och jag tycker det är olyckligt att samtalet fördummas av fördomar då vägen tillbaka till faktabaserad argumentation är lång och lätt att störa med nya fördomar.
Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
p.s. Jag skrev även om drönare, fast mer om UCAV vs Gripen E, på Wiseman’s Wisdoms för ett tag sedan.
Återkoppling – armébrigaden
För ganska precis ett år sedan skrev jag ett antal inlägg på temat ”om jag skulle bygga en brigad”. Syftet med detta var inte att komma med idéer om en optimal brigad, utan snarare att komma med mer tidsanpassade och framåtriktade idéer och visioner om sammansättning och förmåga på framtida manöverförband etc. Det koncept som har varit gällande och råder framgent är ju relativt tungt mekaniserade bataljoner bestående av strv 122 / strf 90.
Armén i Sverige strävar efter återta en till stor del förlorad förmåga att verka i brigadsystem – viktigt och lovvärt! Men de tunga mekaniserade manöverbataljoner och brigader som avses är enligt min uppfattning till del anakronistiska. De bygger också på en operativ idé av att vara mycket offensiv, med ett uppträdande där vi ska kunna slå och duellera med stridsvagnförsedda mekaniserade förband. Jag menar att det är orealistiskt numera – ur främst två perspektiv:
- Jag bedömer att hotbilden inte ser ut så och att den är mer komplex och diffus än invasionshot – att vi kommer att engageras med förband som ska slå luftlandsättningar och invasionsföretag där vi behöver duellera med stridsvagnar ter sig allt mer utopiskt. Fram träder istället olika former av mer eller minder tydliga påverkansoperationer.
- Det finns i övrigt inte särskilt bra förutsättningar för markstridsförbanden i Försvarsmakten att föra en offensiv manöverkrigföring. Tunga mekaniserade förband kräver en operativ ram och ett väl fungerade system av system för att man ska få operativ effekt. Några exempel:
Ur rörlighetsaspekt krävs resurser för såväl taktisk som operativ rörlighet. Det innebär t.ex. adekvata broläggare för att uppnå en god rörlighet på stridsfältet samt transportförband för operativ rörlighet – t.ex. tungdragare (ett tungt transportkompani finns, innehållande två tungtpplutoner som kan flytta delar av en (1) mekbataljon/omgång) eller järnvägstransportvagnar (SJ och Green Cargo har inte längre vagnar för stridsvagnstransport, dvs SAMP-vagnar eller motsvarande). Se vidare i Lars Nilsson uppsats om transportbehoven för brigaderna – särskilt kap 8.1.
Ur bekämpningsperspektiv är det önskvärt med ett lämpligt pansarluftvärn för skydd av brigaden samt splitterskyddade system för indirekt eld med lång räckvidd samt effektiv ammunition för tredimensionell pansarvärnsstrid – detta är trånga sektorer idag.
Ur ett uthållighetsperspektiv kräver tunga mekaniserade förband en stor mängd drivmedel och en mycket väl fungerande och framskjuten teknisk tjänst för att inte tappa tempo. De idag två organiserade logistikbataljonerna ska täcka både taktiska armébehov och till del operativa underhållsbehov – utmanande!
Ovanstående rader var några direkta återkopplingar till förra årets inlägg. Självklart är jag påverkad av mitt arv och min kunskap och mina erfarenheter. Som i grunden norrlandsinfanterist vet jag att det finns alternativa stridssätt till anfall och att det går att taktikanpassa sitt uppträdande så att jag kan vara både stridsekonomisk och framgångsrik i min strid. Dessutom är välutbildade infanterister en god tillgång och förmåga för alla eventualiteter.
I min senare del av trupp- och förbandstjänst lärde jag mig arméns underhållstjänst vid såväl Norrlands Trängbataljon som Göta Trängregemente. Våra då väl fungerade brigadunderhållskompanier och -bataljoner samt de operativa transport- och försörjningsplutonerna gav oss alla en mycket tydlig bild de mekaniserade förbandens behov, möjligheter och begränsningar.
När jag i rollen som pansarskytteplutonchef under BA-02 i Bosnien opererade med Pbv 302 fick vi ett bra efterfrågat skydd. Den skänkte oss också en bra stridsteknisk rörlighet. Dock blev det med tiden allt mer uppenbart att det fungerade sämre att ligga och nöta mil efter mil på asfalts- och grusvägar. Vår rörlighet blev till sist begränsad på grund av allt större behov av teknisk tjänst m.m. I ett land som Sverige där vi har mycket stora avstånd och där det finns behov att nyttja förbanden över ytan, krävs det därför behov av en väl avvägd mix mellan användbara band- och hjulgående stridsfordon.
Sist men inte minst – den operativa idén med Möta-Hejda-Slå har sedan lång tid tillbaka lett oss in på den offensiva operativa principen. Det har behandlats tidigare här på ltcollibbo och kräver som jag ser det ett uppvaknande och nytänkande. Framtidens behov av såväl förmågor som operativt tänkande måste styras av en relevant uppfattning om såväl hotbild som över våra säkerhets- och försvarspolitiska möjligheter och begränsningar. Vi får sluta med att jämföra dagens förmågor och förbandsvolymer med kalla krigets svenska Krigsmakt och Försvarsmakt.
Även om förra årets inlägg innebar ”all time high” vad gäller besök och klick på ltcollibbo, så har debatten om markstridsförbandens roll och organisering till stor del uteblivit. Men det kan förstås ändras snabbt…
Om jag skulle bygga en Armé – en modern brigad, del 4 av 4
Kort sammanfattning över utgångspunkter
En framtida brigad ska kunna verka i hela det svenska operationsområdet i alla klimattyper. Då förbanden är få och ytan stor så krävs mycket god rörlighet och bästa möjliga inbyggda uthållighet. Brigaden ska kunna uppträda i bataljonsstridsgrupper och kunna lösa både försvars- och anfallsuppgifter i alla väder- och klimatförhållanden och i alla terrängtyper.
Indelning – Organisation – Förmågor
Brigadens indelning och organisation ska vara flexibel men ha öronmärkta och samövade förband. I brigaden ingår tre manöverbataljoner. Till brigaden hör en liten Lednings- & ISR-bataljon med ledningsplatsfunktioner och ett avancerat UAS/RPV-kompani med förmåga att inhämta underrättelser för såväl taktisk som operativ chef, ett luftburet jägarkompani samt ett Lv-kompani med Aster 15. På brigaden finns bara hjulfordon förutom ett kompani stridsfordon 90 ISR (del av brigadspaningen). Totalt har brigadens öronmärkta förband en volym om ca 4 000 man.
Varje brigad har god verkansförmåga med kinetiska vapen, främst genom ett attackhelikopter-kompani om 10 hkp (3 x 3 plut) med attackraketer och attackrobot samt med sensorförmåga (radar) som kan länka information till såväl andra hkp som till brigad- och operativ ledning. I övrigt har brigaden en artilleribataljon (ett batteri haubits och ett batteri raketartilleri). Brigaden har även fyra lätta underhållskompanier inom ramen för en Ing/underhållsbataljon, inkluderat ett brokompani samt ett litet pionjärkompani med förmåga till enklare fältarbeten och C-IED förmåga.
Varje bataljon har ett avancerat men litet Lednings- & ISR-kompani med UAS/RPV för spaning på upp till 150 km. Varje bataljon har I övrigt finns tre manöverkompanier vardera/bataljon.
När det gäller ledningsförmåga ska brigadledningen kunna leda och samordna även amfibie- och flygstridskrafter inom ramen för en och samma uppgift. Det måste även finnas stor möjlighet att verka med en eller flera bataljoner inom ramen för tillfälligt sammansatta bataljonsstridsgrupper – allt beroende på uppgift. Det är av yttersta vikt att det finns förmåga att snabbt kunna leda tillfälligt sammansatta styrkor i ett joint-perspektiv till stöd för den operativa nivån.
Epilog
Då denna serie inlägg syftar till att skapa debatt om framtidens arméstridskrafter har jag inte känt mig bunden av arvet och nutida organisation och materiel. Det innebär att man kan betrakta inläggen som utopier eller som drömmar. Dock – som framgår av serien inlägg så utgår jag från en strategisk och militärstrategisk kontext som är mycket olik kalla kriget – det är i högsta grad meningen. Vi har inte en insatsorganisation som är tänkt att kunna möta-hejda-slå en över landgräns framträngande fiende!
Jag har därför visat på andra sätt att organisera, utrusta och verka med markstridskrafter och med en brigad eller med bataljonsstridsgrupper.
Om jag skulle bygga en Armé – en modern brigad, del 3 av 4 – brigadens kontext
En armé- eller marinbrigad är ett taktiskt förband som i ska kunna ingå i en militär operation med andra stridskrafter. Den ska därmed ges taktiska uppgifter och uppnå delmålsättningar inom ramen för en militär operation och dess End-state, under en operativ chef. Det operativa slutmålet (End-State) ska uppnås inom ramen för en militärstrategisk kontext och militärstrategiska målsättningar.
Brigadens utformning blir därför väsentlig också när man sätter den i en militärstrategisk kontext. Om brigaden endast skulle utformas med hänsyn till den taktiska nivån och utifrån en målsättning att alltid kunna slå eller vinna en duell mot likvärdiga förband på en motståndarsida i en symmetrisk konflikt – ja då kommer man till vissa ställningstaganden och slutsatser. Jag utgår emellertid också från den militärstrategiska kontexten – att brigaden (brigaderna) ska vara militärstrategiska instrument att kunna nyttjas var helst de behövs och förmodligen på (mycket) kort varsel. Att det dessutom kommer att röra sig om ytterst få förband innebär utökad krav på rörlighet. Återigen – det är därför som fem manöverbataljoner med två kompanier 122 och två kompanier med 90 skapar sådana utmaningar och en operativ obalans inom Försvarsmakten.
Det innebär vidare att vi ska undvika duellsituationer om vi inte finner det möjligt att vara överlägsen – varför ta frontalanfall mot stridsvagnsförband? Men trots att stridsvagnar och tyngre bandgående stridsfordon väljs bort, så innebär det inte att det ska finnas förband med god skyddsnivå och eldkraft. Ett sådant exempel är att US Army Stryker Brigades med hjulfordon (Kanadensiska Lav III och/eller Schweiziska Piranha). I fordonsfamiljen finns både den s.k. MGS med en 105 mm kanon och en ATMG med roboten TOW[1].
En annan kontextuell aspekt på brigaden, med militärstrategisk konsekvenser, är det logistiska förutsättningarna. En brigad kräver såväl förnödenheter som att den är i behov av logistiskt stöd på operativ nivå. Rent generellt kan sägas att ju tyngre förbanden är, desto mer logistik behövs – både i form av förnödenheter men också transportbehov och teknisk tjänst (reparationer, reservdelar etc). Att transportera en brigad med 122/90 kräver relativt stora resurser – antingen genom tungtransportkompanier eller till sjöss och i luften. Transporterna är tidskrävande[2] och blir därmed en avgörande omslagspunkt för att i huvud taget lyckas utgångsgruppera.
Ovan är några bra principiella siffror över vad som krävs i transportkapacitet att depolyera olika brigadtyper (strategisk flygtransport med C-17).
Man kan därför säga att militär makt och militär förmåga är mer än de samlade effekterna av alla vapensystem, vapenbärare och sensorer. Militär makt och förmåga – rent militärstrategiskt – handlar därför om förmågan att i tid & rum kunna projicera sin vapenmakt och sin förmåga i luften (och rymden), till sjöss, på marken och i cyber – samordnat. Den samlade förmågan kräver inte minst ledning och logistik. Att därför ha tunga och vassa armébrigader som på pappret kan avgöra taktiska slag och dueller behöver nödvändigtvis inte innebära att det ger önskad militärstrategiskt effekt. För svensk del måste därför logistikorganisationen med dess förmåga och kapacitet räknas in som en avgörande enabler. Emellertid vet vi att Försvarsmaktens logistikorganisation är slimmad med mycket få operativa logistikförband – och kommer att förbli så. De förband vi har att verka med måste därför vara logistiskt robusta med relativt god egen uthållighet och som inte kräver en allt för omfattande transportorganisation.
Poängen att koppla taktisk-, operativ- och militärstrategisk nivå till varandra är det finns ett ömsesidigt beroende dem emellan. T.ex. – det krävs logistiska resurser för att kunna projicera militär makt. Men såväl taktiska som operativa och militärstrategiska logistikförband är en mycket stor bristvara. Det finns få förband och förmågor – såväl militära som civila (tredjepartslogistik) – som kan förflytta Försvarsmaktens förband när så behövs. Detta gäller för alla typer av transporter; landsväg, järnväg, i luften och till sjöss. Antalet tågtrailers för stridsvagnstransporter är en mycket begränsad resurs i hela Europa.
Detta har därför varit EN av utgångspunkterna i min analys – att ha ett litet behov av extern taktisk och operativ transportförmåga. Exemplen från US ger en relief och perspektiv på vad som krävs för att omgruppera olika brigadtyper genom s.k. strategisk airlift.
I den avslutande delen kommer brigadens uppgifter och förmågor att kommenteras i relation till andra stridskrafter på taktisk och operativa.
To be continued….
[1] TOW – Tube-launched, Optically-tracked, Wire-guided (anti-tank missile)
[2] US har som målsättning att kunna förflytta en Stryker Brigade på 96 h (strategiskt omgruppering). US Transcom har ca 180 C-17.
NATO-breven
Istället för ett nytt inlägg som vrider och vänder på allt som skett under dagen inser jag att det mest relevanta är faktiskt ett par gamla sådana. Under Rikskonferensens första dag blev NATO den största skiljelinjen då Centerpartiet och Moderaterna vände … Continue reading 