Vårt framtida försvar – några tankar efter akademins möte den 17 maj
Blir det ett norskt försvar för fred och frihet?
Personalförsörjning av framtidens jägarförband
Cybersäkerhet
Att lära av Falklandskriget
Parklek m/60
Tänk er själva. Tre kaserner med fyra våningar och, vad jag kan komma ihåg, tre bostadslägenheter per våning och ”yttre”kaserngavel. Ovanpå detta de två Bläckhornen med tre lägenheter och slutligen Förvaltarbostaden med tre.
Detta summerar fyrtiofem familjebostäder i och omkring regementsparken.
Det var till detta som vår familjen flyttade i mitten av 50-talet. Från ”I 21:s bostadsrättsförening” på Bellevue till V:a Officersvillan, översta våningen. Lägenheterna i Bläckhornen var eftersökta tjänstebostäder trots att standarden kanske inte var den bästa. Kalla vinterdagar, och –nätter, krävde centralvärmen hjälp av kakelugnsbrasor och då det behövdes varmvatten för bad och tvätt var det bara att elda under den stora varmvattenberedaren av koppar som stod i köket. För mindre varmvattenbehov sattes en stor kastrull på den platta som fanns intill kopparkitteln, vedeldad naturligtvis.
Alla de fyrtiofem lägenheterna runt parken var naturligtvis inte befolkade av barnfamiljer men i mina minnen kryllade det av barn och ungdomar i varierande åldrar.
Jag ska inte sticka under stol med att området var socialt skiktat. I Bläckhornen, dvs. Officersvillorna, bodde just officerare medan kaserngavlarna befolkades av underofficersfamiljer och några enstaka underbefäl. I Förvaltarbostaden bodde ”på min tid”
bl. a. kassaförvaltaren och mot slutet faktisk en civilanställd, maskinförmannen.
Om föräldrarna var uppdelade efter kårtillhörighet var vi barn det inte. Vi blandade oss hej vilt, både åldersmässigt och pojkar och flickor, i den fantastiska och spännande miljö som regementsparken och kasernerna skapade. I parken fanns (100 m V minnesstenen) en fullrustad lekpark med allt man kunde önska sig av gungor, rutschkanor och karuseller där det sommartid ofta var full fart, utom på lördag förmiddagar. Då kommenderades tystnad på barnen under det korum som varje sommarlördag avslutade arbetsveckan för befäl och värnpliktiga.
Att vi i mångt och mycket levde i en idyll bevisades av att Gustaf Sjöbergs hästar betades i parken kring där tennisbanan senare anlades och hans kor hade sina hagar där matsalen och den stora värnpliktsparkeringen senare byggdes. Själva Sjöbergsgården låg ungefär vid vad som kom att bli förrådsinfarten till kasernområdet.
Mest spännande var dock att utnyttja de, förmodligen förbjudna, kasernvindarna och
– källarna. Innan kasernerna renoverades i början på 60-talet och innan källare och vindar inreddes med vapenförvaringar, vårdlokaler och lektionssalar, fanns här underbara tegelgrottor och mörka krypin i underjorden och längst upp fanns kyrksalsstora kallvindar där murstockarna och de grovtimrade takkonstruktionerna utgjorde oemotståndliga klättringsutmaningar upp mot svalbona.
Jag själv hade stort utbyte av att som ung spoling följa den utbildning som sommartid bedrevs i parken. Att sitta i gräset utanför Sjukvårdsbaracken (som sen blev vakt- och arrestlokal innan den blev lokal för Hv/Friv) och lyssna till rustm Strömbergs och öfu Sehlins utläggningar i anatomi eller se praktiska övningar i konstgjord andning enligt Scheffers metod var allmänbildande. Mest spännande var dock då det övades att ge atropininjektioner. Detta var före autoinjektorernas tid och soldaten förväntades själv, efter att ha brutit bort glasröret som skyddade nålen, hugga in hästkanylen i lårmuskeln. Detta övades verkligen, med koksaltlösning i stället för atropin, och många var de soldater som var synnerligen bleka i ansiktet och tvekade inför uppgiften. Själv avböjde jag artigt då jag fick erbjudandet att prova.
En annan barackliknande byggnad var den som efter diverse om- och tillbyggnader kom att bli Musikgården. Här fanns i min barndom ett proviantmagasin som var nog så viktigt för familjerna kring regementsparken. Befälslönerna var då inte på något sätt de högsta men det kompenserades med möjligheten att från kronans förråd till självkostnadspris köpa torra basvaror och konserver i storpack. Jag kommer särskilt ihåg de stora burkarna med saltgurka jag var med om att släpa hem och de som försökt gnaga av den riktigt gamla pansarchokladen vet precis vad jag menar.
Efterhand som vi blev äldre vidgades vyerna ut till övningsfältet och upp mot både Tomashälla och Torplinje. Där fanns goda möjligheter till härmande krigiska lekar och föräldrarna ska vara glada att de inte visste vad som kunde göras med upphittade knallskott eller krevadbollar. Att vi dessutom undgick att drunkna i Bruksån i vårfloden eller då vi åkte vattenkana i timmerrännorna är ett under i sig eller att vi inte lyckades sätta eld på regementets stora halmlada som fanns mellan Garnis och Bulgarien. De enda skador jag kommer ihåg var ett benbrott i samband med skidåkning utför Ö-banans blindering och då jag själv bröt armen efter fall från en av de stenpelare som flankerade grindarna på ömse sidor Kanslihuset. Ingenting varar för evigt och barndomen tar snabbt slut. Något som också tog slut var den stora barnrikedomen som var förutsättningen för allt jag beskrivit. Då kasernerna byggdes om försvann bostäderna och med dessa barnen. Kasernfamiljerna byggde eget och flyttade till Sabbatsbrottet och vi som blev kvar blev äldre och flyttade till slut själva.
Då jag kom tillbaka som ung officer i mitten av 70-talet var det bara att konstatera att inte bara Sjöbergsgården med hästar och kor var borta. Hela den miljö som formade stora delar av min barndom var borta.
Vi spreds för vinden men ibland träffar jag av en slump någon från den tiden och om vi har tid att prata om det är vi alla överens. Vi hade alldeles otroligt roligt i en miljö som det varit få förunnat att få växa upp i.
Turkey at the crossroads – Five more of the same, or Zeitenwende à la Turca
Hotbild i förändring
Rysk Vinter, Ukrainsk Vår
Nato är mer än den kollektiva garantin
The Finnish and Swedish Path to NATO – similarities and dissimilarities
Krig och fred i Ukraina: Hans Blix har fel
Norska utmaningar
Sverige, Finland och Nato
Välförtjänt att Finland blir NATO-medlem 31.
Finlands väg till NATO
Försvarsmakten ska fortsätta att vara en attraktiv arbetsgivare
Frågetecknen kring personalfrågorna är många och det har under senare tid varit flera medieinlägg runt arbetssituationen, löner och villkor inom Försvarsmakten. Jag vill därför ta tillfället i akt att återkomma till några av våra genomförda satsningar och hur vi arbetar framåt. Vi vet att många medarbetare går tungt och att önskemål lyfts om högre löner och förbättrade arbetsvillkor. Därför pågår nu arbete på flera fronter för att vi ska bli en ännu mer attraktiv arbetsgivare för vår personal.
I det utvecklingsarbete som nu bedrivs med särskilda åtgärder och förändringar inom personalområdet tar Försvarsmakten ett helhetsgrepp om personalfrågorna. Det är ett långsiktigt arbete och ambitionen är att några av initiativen ska kunna införas relativt snabbt, medan andra åtgärder kommer att genomförs efterhand där effekterna kommer att synas först på längre sikt. Samtidigt som vi har ett stort utvecklingsarbete framför oss behöver vi påminna oss om att flera betydelsefulla satsningar redan har genomförts. I oktober förra året blev det klart med väsentliga lönesatsningar för gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS) samt piloter. Mot slutet av 2022 genomfördes också en höjning av ersättningen som gäller för försvarmaktsdygn och sjödygn, obekväm arbetstid, jour och beredskap. När det gäller piloterna, som lyftes i inlägget i Officerstidningen, har satsningar lagts på pilotkollektivet på över 600 miljoner kronor de närmaste tio åren Vad avser anställning av pensionerade yrkesofficerare som reservofficerare så är det en åtgärd som kan bli aktuellt under begränsad tid i syfte att åtgärda verksamhetskritiska vakanser.
Det råder konkurrens på arbetsmarknaden om kompetens. Att utbilda piloter tar tid. Ett förhållande som även gäller annan kompetens inom Försvarsmakten. Det är en stor investering så väl för Försvarsmakten som för individen som tar ett stort steg och investerar tid och kraft i sin framtid inom försvaret. Vi har kommit en bit på väg med att stärka lönerna, men behöver fortsätta vårt arbete för att hålla jämna steg med arbetsmarknadens löneutveckling – främst inom staten. Det är särskilt viktigt inom kompetensområden där det råder en hög grad av konkurrens. Vi ser idag att det finns brist på piloter, men det finns även utmaningar inom andra områden som flygstridsledare och flygtekniker. Officerare inom teknisk tjänst, personal inom ledningssystem samt personal inom IT-området, är andra exempel på kompetenser där det råder brist.
Personalen är och förblir vår viktigaste resurs. Vi hoppas på fortsatt dialog i vårt arbete framöver. Därför är också försvarsgrenar, stridskrafter och arbetstagarorganisationer involverade i det utvecklingsarbete som nu pågår inom personalområdet.
Anders Widén
Ställföreträdande personaldirektör