Reinfeldts värsta fiende

I partiledardebatten i riksdagen vill inte statsminister Fredrik Reinfeldt (m) kännas vid sanningen om arbetslösheten. Han skryter över att regeringen skapat nya jobb. Visst har det blivit nya jobb, men arbetslösheten är högre idag än i januari 2007.

I januari 2007 var arbetslösheten 6.6 procent och då kallade Fredrik Reinfeldt det för massarbetslöshet. Nu är 7.8 procent arbetslösa. Dessutom har sysselsättningsgraden sjunkit, dvs andelen av befolkningen som har ett arbete har minskat.

Reinfeldt försöker beskriva regeringens misslyckande som en framgång. Är detta hederligt ? Jag tycker inte det. Reinfeldt skönmålar och förvanskar. Verkligheten är hans värsta fiende !


Andra bloggar om:

Kuling?

Reflektion

Detta blir ett kortare reflektions inlägg kring de två pågående NATO övningarna (BALTOPS'14 och SABER STRIKE'14) och den av Ryssland initierade motövningen till dessa. Ett längre inlägg kommer komma när de tre övningarna är genomförda samt en analys utifrån det övningsmönster som tillämpats av de Ryska väpnande styrkorna under den aktuella perioden. 

Vad är det egentligen som vi ser pågå i Södra Östersjön just nu? Min uppfattning är att det är en geopolitisk kraftmätning, kring själva Östersjöregionen, som pågår just nu. Den säkerhetspolitiska situationen i regionen är helt klart just nu i paritet med den sämre delen av det kalla kriget under 1980-talet. Likväl har både NATO och Ryssland en allt tydligare hotfull retorik mot varandra, där man från båda parter talar om varandra som sina motståndare.

Med hänsyn till det stora antalet gånger som NATO incidentberedskap över de Baltiska staterna enbart under den senaste månaden varit tvungen att gå upp, så är det enbart inte övningsaktiviteten som ökat utan även provokationerna från Ryssland mot länder i Östersjöregionen, vilket även visats mot Finland för några veckor sedan, då de upplevde en liknande incident som den Ryska Påsken 2013 i Sverige. Likväl finns det tecken i övningsmönstret som genomförs av Ryssland just nu att det är provokativa övningar som genomförs mot NATO. Å andra sidan kommer Ryssland hävda att NATO genomför provokativa övningar mot dem och de enbart svarar på dem, så en tydligt nedåtgående trend i säkerhetsspiralen är synlig.

Likväl är intensiteten och mönstret i den pågående motövningen från Ryssland väldigt talande, tiden då lågnivå och låg förmåga var ett mantra dels från vissa i Högkvarteret dels s k ledande försvarspolitiker är sedan länge förbi, något som många är chockartat medveten om numera. Likväl räds inte Ryssland heller från provokativt uppträdande under de pågående övningarna som genomförs just nu i södra Östersjön. Detta provokativa uppträdande är återigen en tydlig signal på att det är en geopolitisk kraftmätning som pågår.

Hur ser man då på övningen i Sverige, vad som sker har ju de facto berörts men har man nått pudelns kärna? Min uppfattning är att man inte har gjort det, man erkänner att en ökning i övningsverksamheten har skett i regionen, men man berör inte varför, återigen en geopolitisk kraftmätning pågår mellan å ena sidan EU och NATO anslutna länder å andra sidan Ryssland. En ideologisk kraftmätning har vi ännu inte nått liknande den under Kalla Kriget men tongångarna finns med å ena sidan Rysslands konservativa ideologi mot den å andra sidan västliga liberalismen som Ryssland vänder sig mot ideologiskt.

Intill dess att ledande politiker erkänner det faktum att en kraftmätning pågår i Östersjöregionen kommer vi inte ha en adekvat försvars- och säkerhetspolitik för riket. Vad som sker måste upp på agendan trots att man troligtvis oaktat vilket parti man tillhör har problem att erkänna att man valt att blunda för en säkerhetspolitisk härdsmälta som pågått sedan egentligen 2004, i och med den östliga EU och NATO utvidgningen som fick sitt abrupta slut 2008 med kriget i Georgien och som troligtvis cementerats med den pågående konflikten i Ukraina. Då räcker det inte med att erkänna att man ser en ökning i övningsmönstret, för den ökningen vet alla inblandande parter har pågått betydligt längre än det senaste året.

På vilket sätt påverkar detta oss i Sverige då? Att som militärt alliansfri nation med en tydligt misskött försvars- och säkerhetspolitik befinna sig mitt i en geopolitisk kraftmätning är direkt ohälsosamt. Risken att endera part utsätter Sverige för påtryckningar för att gå antingen dess ärenden eller falla in i dess "fålla" är tydlig. Under perioden 1945-92 hade vi ett sådant försvar som försvårade sådana påtryckningar (dock hade vi den transatlantiska livlinan i bakgrunden så i praktiken var i inte alliansfria), nu är situationen inte sådan och vi har ej någon transatlantisk länk att luta oss tillbaka emot i snål vinden som blåser.

Risken för att man kommer vara tvingad till eftergifter är tydlig, för spelreglerna har markant ändrats, detta är vad Försvarsmakten bl a valde att nämna i omvärldsanalysen för Perspektivplaneringen 2013. Lägg därtill de senaste veckornas allt mer hotfulla retorik riktad mot både Sverige och Finland främst avseende ett närmande NATO så är det en mycket mörk bild som börjar torna upp sig för Sverige som nation. Ett Ryssland med hög förmåga som agerar med ett offensivt och stundtals mycket provokativt övningsmönster med en hotfull retorik, som befinner sig i en geopolitisk kraftmätning mot EU och NATO i Östersjöregionen, fredens hav är definitivt inte lugnt längre för en kuling har börjat blåsa upp.

Have a good one! // Jägarchefen


ISIS – Ny måne vid horisonten?

Inom geopolitiken brukar man tala om ”the Shia crescent”. Det är en halvmåne med Shiamuslimer som sträcker sig från Libanon via Syrien och Irak till sitt kraftcentrum i Iran.

Mycket av de militära ingreppen i området har varit betingat av att stoppa eller att förföra detta kraftfält. Irak invaderades och Saddam Hussein störtades. En delikat omfördelning av makt följde i landet, där shiamuslimer och kurder flyttade fram sina positioner, medan sunniterna förlorade.

När den Islamska staten i Irak och Syrien (ISIS) far fram snabbt och brutalt i landet, så är det en reaktion på den korrupta regim som suttit vid makten i Bagdad och en konsekvens av det alltmer laglösa Syrien.

När den arabiska våren startade var förhoppningarna stora på en snabb demokratisering av arabstaterna. Där kanoner misslyckats skulle nu Twitter lösa människorna ur sina bojor var tanken.

Men något gick snett. I några länder kämpade diktatorerna emot, i andra utbröt laglöshet. I Syrien blev det både och. Resultatet är mycket nedslående:

I väster ligger Libyen fortfarande utan en fungerande regering och med en oljeproduktion på en femtedel av vad den var innan de västliga demokratierna störtade Khaddafi med hjälp av ombud på marken.

Nu jagar en gammal Khaddafigeneral jihadister i östra Libyen och det går inte att utesluta att grannen Egypten går in i landet. Den nyvalde presidenten i Egypten, Al-Sisi kan behöva en seger i Libyen. Först och främst för att stoppa en krutdurk, där Muslimska brödraskapet kan hämta kraft. Dessutom hägrar viktiga råvaror som oljan och färskvatten i en slags bonus, liksom prestigen.

I Libanon pågår som bäst ett komplicerat spel om vem som ska bli ny president i landet. Trots många flyktingar och beväpnande miliser som stöder olika sidor i det syriska inbördeskriget har man hittills lyckats avstå från att importera olyckan från öster.

I norra Syrien är det däremot ingen ordning längre. Efter att Assadregimen släppt kontrollen över det mesta är det den Fria syriska armén som är den stora förloraren. Lokala kurdiska styrkor har tagit över några områden, men framför allt har ISIS fått ett större utrymme.

De norra och västra delarna av Irak slukas nu upp av de väldisciplinerade ISIS-styrkorna med stort utländskt inslag. Samtidigt passar kurderna på att ta kontrollen över Kirkuk, den absolut viktigaste staden i hela området.

För att få stopp på framryckningen har Iran skickat minst två bataljoner till Irak och i USA diskuteras olika sätt att stödja den irakiska regeringen militärt. I teorin kan därför amerikanska luftstridskrafter understödja iranska förband i Irak.

Vem hade kunnat tro att den Store Satan och en av ondskans axelmakter skulle kunna hamna på samma sida? Frågan är om inte den arabiska våren i själva verket var en ouvertyr till något som kommer att påminna om det trettioåriga kriget.

Många allianser kan komma och gå när regioner är under omvälvning. För de som ser mönstret av olika sunniextremister som försöker ta makten i en båge över Libyen, Egypten, Syrien och Irak är svaret klart.

Bad Moon Rising

Folkpartiet avslöjar borgerlighetens antifackliga inställning.

Strejkrätten är fundamental och grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Nu ifrågasätts den av folkpartiet som via sin riksdagsman Christer Nylander vill utreda om fackets åtgärder i samband med konflikter är rimliga i förhållande till "drabbade" arbetsgivares situation. Folkpartiets synpunkter är säkerligen representativa för stora delar av borgerligheten.
Folkpartiets utspel är löntagarfientligt och handlar enbart om att minska fackets möjligheter att sätta hårt mot hårt i en konflikt. De vill ändra maktrelationer på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. I grund och botten visar detta en avgörande skillnad mellan borgerligheten och arbetarrörelsen.
I den nu pågående tågkonflikten i södra Sverige slåss SEKO mot osäkra anställningsvillkor och timanställningar. Det är en berättigad kamp där SEKO är värd allt stöd. Jag hoppas på en facklig seger i konflikten då den har betydelse för villkoren på den övriga arbetsmarknaden. Folkpartiets anmärkningsvärda agerande visar bara vilka dunkla och löntagarfientliga stämningar som finns inom den svenska borgerligheten!


Andra bloggar om:

Sommaren är här (uppdaterat 14/6 09.45)

Svensk JAS 39 genomför close air support i Lettland med eld från automatkanon. Foto: Lettiska försvarsmakten

Förra sommaren publicerades inlägget Hög aktivitet över Östersjön om den då mycket omfattande övningsverksamheten över Östersjön som fick till följd att Flygvapnets incidentberedskap hade bråda dagar. En verksamhet som senare under hösten redovisades av Försvarsmakten.


NATO
Mycket har hänt sedan förra sommarens händelser, framförallt i form av de försämrade relationerna mellan Ryssland och Europa/USA i spåren av annekteringen av Krim och konflikten i östra Ukraina. Detta har fått till följd att artikel 5 nu åter är tyngdpunkten för NATO:s verksamhet och då framförallt stödet till de forna Warzawapaktsländerna. Våren har varit full av förstärkningsoperationer i Rumänien, Polen men framförallt i Baltikum. Där har övning på övning avlöst varandra, varav de flesta med markoperativ tyngdpunkt. På den marina arenan har NATO förstärkt i Östersjön med en minröjningsstyrka. Ett väl avvägt alternativ då man visar närvaro, men samtidigt inte kan utmålas som ett hot mot Rysslands mycket stora sjöfartsintressen i Östersjön (en mycket omfattande del av rysk BNP passerar på eller under Östersjön vilket bidrar till att Öresundspassagen har samma internationella status som Suezkanalen vad gäller flöden. Trafiken och betydelsen är ständigt ökande då Ryssland i högre grad förlitar sig på den nyanlagda hamnen i Primorsk som primär oljeexporthamn. En aspekt vi svenskar inte tänker på). I luftarenan har NATO mer än tredubblat sina flygstridskrafter i Baltikum och man använder sig nu även av flygbasen Ämari i Estland som bas för incidentberedskapen utöver den ordinarie basen Siauliai i Litauen. På så sätt kan man agera snabbt både mot Finska viken och i Kaliningradområdet.

För närvarande genomför NATO två stycken större övningar i Östersjön och Baltikum. Den ena är den årligen återkommande marina övningen BALTOPS med 24 fartyg (ett svenskt) vilket därmed är världens största marinövning i år. Denna övning är visserligen en PFP-övning (Partnerskap För Fred). Parallellt med BALTOPS genomförs övningen SABRE STRIKE med både markförband i Baltikum och understödjande flyg. Här har USA frambaserat tunga bombflygplan av typ B-52 till England och dessa kommer bland annat att öva flygburen sjöminering i Östersjön. Utöver dessa har även tunga bombflygplan av typ B-2 med stealthförmåga frambaserats till England, vilket är en av de första gångerna någonsin. Huruvida dessa ska delta i Östersjöområdet är oklart, men mindre sannolikt.


Ryssland
Även Ryssland har ökat sin ambitionsnivå i Östersjön kraftigt. Man har i omgångar förstärkt i Kaliningrad och kraftigt utökat sin övningsverksamhet. Att döma av såväl ryska rapporter som rapportering i Baltikum sker detta även med höjd svansföring. Flera gånger under våren har ryska fartyg gått i Litauens ekonomiska zon och där dirigerat om handelsfartyg som man tyckt stört den egna verksamheten. De gångna veckorna har en luftbro genomförts till Kaliningrad där någon form av materiel verkar ha transporterats som man inte velat ta via sjötransport (sjötransport är känsligare för underrättelseinhämtning då lastning och lossning enklare kan observeras i hamnarna). Under dessa transporter har finska luftrum kränkts upprepade gånger varvid det finska flygvapnet två gånger av tre misslyckats med att möta kränkningen med sin incidentberedskap i vad som skulle kunna betecknas som Finlands motsvarighet till ryska påsken.

Ryssland har också skruvat upp sin retorik gentemot Finland och Sverige vad avser relationerna till NATO. Förra helgen lät uttalade ett av Putins särskilda sändebud att Finland får bereda sig på krig om man tänker gå med i NATO. Ett uttalande som på intet sätt tagits tillbaka, varvid det får anses sanktionerat från högsta ort. I början av veckan, parallellt med att BALTOPS och SABRE STRIKE inleddes, meddelade Ryssland att man nu betraktar all postering av NATO-trupp och övning med dessa nära landets gränser, även om så bara sker tillfälligt, som en fientlig handling. Man har därför beslutat om ännu en ny omfattande förstärkning av Kaliningrad och den marina verksamheten i Östersjön. Under veckan har därför bland annat en reducerad luftlandsättningsbataljon inklusive stridsfordon tillförts Kaliningrad. I samband med detta kränkte också två ryska transportflygplan Estland.

I förstärkningen ingår också tillförsel av (delar av?) Rysslands enda Su-34 attackflygförband till Kaliningrad. Detta flygplan är Rysslands motsvarighet till USA:s långräckviddiga attackflygplan F-15E och ett fenomenalt flygsystem med stor vapenlast, uthållighet och bra sensorer och för första gången också i Ryssland kvalificerad jaktförmåga. Därutöver har Ryssland meddelat att man kommer att patrullera Östersjön med bombflyg av typ Tu-22M3, sannolikt som svar på BALTOPS då Tu-22 bland annat har en uppgift mot sjömål. Huruvida detta sker med skarpa kryssningsrobotar hängda som under sommaren 2012 förtäljs inte. Under veckan har för första gången (mig veterligen) Ryssland flugit med Su-33 i Östersjön enligt privata signalspanare i Östersjöområdet. Su-33 är den ryska flottans motsvarighet till jaktflygplanet Su-27 och normalt baserade på hangarfartyg alternativt på Kolahalvön. Samma källor har också rapporterat om omfattande rysk militär flygtrafik över Östersjön under veckan och för första gången någonsin har NATO:s baltiska incidentberedskap genomfört fyra skarpa starter på en dag. Det är en enorm skillnad mot för några år sedan när man hade tre skarpa starter på ett år.



Ryskt havsövervakningsflygplan överflyger fartyg i BALTOPS. Okänd källa

Utöver detta har Ryssland under den senaste veckan genomfört robotprovskjutningar. Den ena var en skjutning med Iskandersystemet där man flygtransporterade Iskander från en del av Ryssland till det västra militärområdet och där genomförde provskjutningen. Välvalt då president Obama samtidigt besökte Polen. Den andra provskjutningen var av det marina luftvärnssystemet Redut, vilket är den marina motsvarigheten till S-400. Denna provskjutning ägde rum i Östersjön och införandet av Redut på ett antal fartyg i Östersjöflottan är något av en ”game changer” då robotarna har en räckvidd på 150 km och därmed avsevärt skulle försvåra svensk flygburen sjömålsbekämpning eftersom man då måste uppträda inom porté.



Skärmdump från ryska tv-kanalen Zvezda

Ryssland har tidigare meddelat att man avser genomföra 20(!) övningar med Östersjöflottan under sommaren, så det lär fortsätta vara intensivt i området.


Sverige
Flottan har under våren åter deltagit den nu närmaste traditionella minröjningen i Baltikum. Istället för att återgå till Sverige när denna verksamhet var klar, beordrades de svenska fartygen av regeringen att kvarstanna i Baltikum under några dagar och ansluta till NATO:s minröjningsstyrka som då låg i hamn i vad som skulle kunna betecknas som en handling i enlighet med den svenska solidaritetsdeklarationen. Få bedömare kan se detta som något annat än en internationell insats då regeringen var den som direkt beordrade verksamheten. Trots detta tillåter inte regeringen
att Försvarsmakten får ta de uppkomna kostnaderna om ca 6 miljoner kr (för bland annat övertid) från anslaget för internationella insatser (Skipper). Istället ska det belasta den ordinarie övningsbudgeten varvid verksamhet i höst sannolikt kommer att få strykas. Ett förfarande som föranlett en fråga i Riksdagen till försvarsministern. Utöver förtöjningen tillsammans med NATO:s minröjningsstyrka deltar Sverige som ovan nämnt även med korvetten HMS Sundsvall i BALTOPS samt JAS 39 från F 17.

Mer intressant vad avser svenskt agerande och den svenska solidaritetsdeklarationen är det svenska deltagandet i en NATO-övning i Baltikum 27-28 maj med 6 st JAS 39 där man bland annat genomförde close air support med skarp vapenleverans (automatkanon). Detta skedde veckan efter flygvapenövningen så ambitionen med 6 st JAS 39 är intressant. Intressantast är att det varit helt tyst i Sverige om detta engagemang. Inte ett ord har hörts från vare sig Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten och det är nästan så att man funderar på om det överhuvudtaget inträffat. Flera NATO-länder tar dock upp övningen på sina hemsidor och även med bilder på en svensk JAS 39 under eldgivning med automatkanonen. Att denna händelse gått obemärkt förbi i Sverige är överraskande då detta är det absolut tydligaste säkerhetspolitiska markeringen Sverige gjort på många år.


Det ser ut att bli ännu en ansträngande sommar för framförallt det svenska flygvapnet, men inte otroligt även marinen. Man kan också reflektera över att om det är så här det ser ut i luften och på havsytan – hur ser det då ut under ytan?


Som svensk bör man ställa sig frågan hur vi i Sverige ska se på den upprepade ryska övningsverksamheten med simulerade anfall mot mål i Sverige, med tanke på den samtida ryska retoriken om att ”övningar nära ryskt territorium ses som en fientlig handling”. Hur ska vi i Sverige tolka Rysslands övningsverksamhet? (Pär Nuders debattartikel i DI från härom veckan rekommenderas starkt på detta tema. Tyvärr ej på nätet) Parallellerna till 1936 års försvarsbeslut och omvärldsläget då skrämmer. Vi ser nu att den säkerhetspolitiska utvecklingen i rask takt börjar springa ifrån Sverige på samma sätt som den gjorde 1936. Beslutet blev då att inleda en upprustning, men det visade sig vara för lite och framförallt för sent. Först flera år efter andra världskrigets slut hade Sverige det försvar man hade tänkt sig att ha när kriget började. Riksdagen har nu 2014 inriktat sig på att förstärka det svenska försvaret med begränsade ekonomiska medel för att mot slutet av decenniet möta den utveckling som sker just nu i vårt närområde. Skälen är många till omtag i detta beslut och att detta görs raskt.


Den som vill följa utvecklingen och verksamheten i Östersjöområdet via ”signalspaning” rekommenderas att följa @BalticSigint och @uascan på Twitter.

Se även Skipper om NATO:s övningsverksamhet


Uppdatering 14/6 09.45: SvD skriver idag om BALTOPS. Tilläggas till det som skrevs i inlägget ovan är att just nu genomförs även övningen EAGLE TALON i Polen med amerikanskt och polskt stridsflyg.

Moderaternas svaga icke besked om försvaret.

Jag har på riksdagens frågestund ställt följande fråga till försvarsminister Karin Enström (m) : Är ni beredd att göra ett omtag och återuppta förhandlingarna med socialdemokraterna för att garantera försvarsmakten en mer hållbar ekonomi i framtiden ?

Jag får inget svar, utan Enström svarar enligt principen anfall är bästa försvar och hänvisar till hur socialdemokraterna ska kunna göra upp med vänsterpartiet och miljöpartiet. Det är svagt. Enströms icke-svar löser inte ett enda problem utan ingår bara en överpolitiserad skuggboxning inför valet.

Regeringens politik innebär en ökning med försvarskostnaderna med 1.1 miljarder fram t o m 2018. Det kommer inte att räcka för att klara det ekonomiska bortfallet från den uteblivna schweizaffären, löser inte det underliggande kostnadstrycket när det gäller materiel och förband. Därför har vi socialdemokrater föreslagit en ökning med 2 miljarder till 2018, dvs 900 mkr mer än regeringen. Deras motbud var mycket låga 75 miljoner. Vi tackade självfallet nej!

Försvarets ekonomi borde nu lyftas över partipolitiken. Det vore en bra signal till ett oroligt närområde. Enström(m) borde kunna bättre och se problemen i sak istället för att fly ifrån ansvar och inte svara på min enkla fråga. Vill man inte göra upp så är det bättre att säga nej direkt. Då kan väljarna förhålla sig till detta föga konstruktiva förhållningssätt.

Fem partier är helt överens om innehållet i försvarsberedningens rapport. Men ekonomin kommer inte att hålla. På den punkten har en bred palett av partier från höger till vänster en hemläxa att göra ! Vårt erbjudande om en realistisk uppgörelse om försvarets ekonomi kvarstår.


Andra bloggar om:

Almedalen 2014 – ett försvars- och säkerhetspolitiskt eldorado

Med några veckor kvar till Almedalen kan konstateras att försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade lär få sitt lystmäte tillgodosett i Visby i juli.

För egen del har jag förmånen att moderera en rad seminarier – de allra flesta på utmärkta Försvarspolitisk arena – där det kommer råda febril aktivitet hela veckan. Seminarierna kommer att webbsändas, om man inte är på plats. Jag har också glädjen att medverka som panelist i två seminarium. Listan nedan omfattar enbart de arrangemang som jag själv är delaktig i (se länkar i slutet för helheten) och den kommer att uppdateras fortlöpande, men för närvarande är följande klart att presentera:

Måndag 30 juni

1145-1230         Ny krigföring i Ryssland?

Under krisen i Ukraina har vi fått se nya former av krigföring. En kombination av psykologiskt- och informationskrig som syftar till att destabilisera samhället och indirekt påverka nationella och internationella politiska funktioner. Med vilken typ av försvar kan vi möta denna typ av krigföring? Medverkar gör Peter Mattsson, forskare, Försvarshögskolan. Johan Norberg, FOI samt en representant för Försvarsmakten (tbc).

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarshögskolan som arrangerar.

1330-1415         Därför är staten engagerad i försvarsexportaffärer

Seminariets mål är att redogöra för varför staten är involverad vid export av försvarsmateriel och statens olika roller i exporten. Vilka statliga organ är inblandade? Hur? Vad är nyttan för Sverige? Medverkar gör Christer Ahlström, Generaldirektör, ISP, Ulf Hammarström, Generaldirektör, Försvarsexportmyndigheten,  Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret och Karin Apelman, Generaldirektör, Exportkreditnämnden.

Försvarsexportmyndigheten (FXM) arrangerar och seminariet äger rum i Graylings trädgård, Mellangatan 1.

1530-1615         En samhällsreform utan samhälle? Från expertfråga till gemensamt ansvar

2015 fattar riksdagen beslut om Försvarsmaktens framtid och debatten är intensiv kring den säkerhetspolitiska utvecklingen, NATO, försvarsmateriel och pengar. Kretsen som debatterar dessa frågor är dock nästan uteslutande experter eller försvarspolitiker. Samtidigt engagerar sig Försvarsmakten i den civil-militära samverkan som krävs för ett fungerande frivilligt personalförsörjningssystem och garnisonskommunerna påverkar och påverkas av de spelregler som sätts på nationell nivå. Tydligt är att den frivilliga personalförsörjningen spänner över fler frågor än Försvarsutskottets; bostadsfrågor, sjukvård, utbildning och kombinerade anställningar är några exempel – något som blir extra tydligt i de Försvarsmaktsråd som kanaliserar mycket av samverkan på lokal och regional nivå. Men är det nationella beslutsfattandet riggat för ett gemensamt ansvarstagande? Och om hela samhället behövs för ett fungerande försvar, hur ska man få debatten och besluten att involvera och engagera fler? Detta diskuterar Erik Lagersten, kommunikationsdirektör, Försvarsmakten, Leif Walterum, kommunalråd Skövde (C), Anders Lindberg, ledarskribent, Aftonbladet, Niklas Nordström, kommunalråd Luleå (S), Patrik Kronqvist, ledarskribent, Expressen och Anna-Lena Sörenson, ledamot Försvarsutskottet (S).

Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar och seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena.

1645-1730:       Måste försvarsnotan alltid bli dyrare?

Under våren 2014 presenterade partierna flera förslag för att förstärka försvaret. Men är ett vassare och bättre utrustat försvar detsamma som ett dyrare försvar? Och var går smärtgränsen för hur mycket försvaret kan effektivisera utan att förmågan blir lidande? Medverkar gör Lena Erixon, GD, FMV, Peter Sandwall, GD, Försvarsmakten, Tommy Gustafsson-Rask, VD, BAE Systems Hägglunds, Peter Hultqvist, Riksdagsledamot (S) och Annicka Engblom, Riksdagsledamot (M).

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarets materielverk (FMV) som arrangerar.

Tisdag 1 juli

1530-1615         Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitik

Ungdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma? Mattias Kristenson, Säkerhetspolitisk talesperson, SSU, Erik Bengtzboe, förbundsordförande, MUF, Sara Skyttedal, förbundsordförande, KDU, Stefan Lindborg, förbundsordförande, Ung Vänster, Linda Nordlund, förbundsordförande, LUF och Hanna Wagenius, förbundsordförande, CUF, medverkar.

Teknik och Säkerhetsforum arrangerar på Försvarspolitisk arena.

1800-1845         Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) bildades den 1 juli 1994. Musts uppdrag är att kartlägga yttre hot mot Sverige och Försvarsmakten. Seminariet blir en exposé över Musts första tjugo år och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar. Vår del av världen har genomgått en säkerhetspolitisk omstöpning efter det kalla krigets slut. Sverige påverkas idag av skeenden och händelser långt bortom vara gränser. Andra länders intressen påverkas av det som händer i Sverige. Därtill har nya påverkansfaktorer och hot mot Sverige och svenska intressen uppkommit. Teknikutvecklingen förändrar ständigt vår vardag och kraven på öppenhet och transparens ökar i samhället. Försvarsmakten reformeras till ett frivilligt försvar med hög användbarhet och tillgänglighet. Hur klarar en organisation som Must av att anpassa sig till förändringarna i omvärlden och samhället? Under seminariet ges en rad nedslag i hur Must har utvecklats och hur Must tar sig an framtidens utmaningar. Undertecknad genomför en utfrågning i samtalsform med Gunnar Karlson, Chefen för Must. Efter exposén övergår seminariet i ett mingel där samtalet fortsätter.

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarsmakten som är arrangör.

Onsdag 2 juli

1145-1230         En försvarsmaterielmarknad för ett hållbart försvar

Sverige är idag i hög grad beroende av en fungerande internationell marknad för försvarsmateriel. Enligt materielförsörjningsstrategin ska internationell samverkan vara huvudalternativet och nyanskaffning första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel. Detta innebär att den internationella marknaden hamnar i fokus för svensk försvarsmaterielförsörjning och att både import och export kommer bli allt vanligare begrepp. Givet detta är det viktigt att Sverige är med och påverkar den internationella försvarsmaterielmarknaden. Denna är idag inte lika utvecklad som andra marknader och är både fragmenterad och i allt för hög grad styrd av enskilda nationella intressen. Hur kan Sverige bidra till att en fungerande marknad utformas? Vilka regelverk och krav bör finnas i en kontext när import och likabehandling av leverantörer blir allt viktigare? Hur kan politiken bidra till att skapa sunda marknadsvillkor som i slutänden stärker Sveriges försvarsförmåga? Medverkar gör Lena Erixon, generaldirektör, FMV, Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, Robert Limmergård, generalsekreterare, SOFF, Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C) och Peter Hultqvist, riksdagsledamot (S).

Teknik och Säkerhetsforum arrangerar seminariet på Försvarspolitisk arena.

1530-1615         Hur möter vi cyberspionaget mot Sverige?

Sverige är ett högteknologiskt land med civil och militär spetsteknologi samt avancerad forskning. Hur skyddar vi oss mot andra länders försök att komma åt information i svenska IT-system? Cheferna för Säpo, Must, FRA och MSB berättar om hoten och hur myndigheterna samverkar för att motverka dem. Medverkande: Dag Hartelius, GD, FRA, Anders Thornberg, GD, Säkerhetspolisen, Gunnar Karlson, Chef, Must och Helena Lindberg, GD, MSB.

FRA arrangerar på Försvarspolitisk arena.

Torsdag 3 juli

1100-1145         Duger det nationella försvaret? En analys av försvarsberedningens rapport

Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel. 2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland. 2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Jag medverkar i en panel, så som ledamot i KKrVA, tillsammans med Cecilia Widegren, Riksdagsledamot (M), Allan Widman, Riksdagsledamot (FP), Peter Hultqvist, Riksdagsledamot (S) och Karlis Neretnieks, KKrVA.

Stefan Ring från Allmänna Försvarsföreningen modererar och det är Försvarsforum som arrangerar (Försvarsforum är ett gemensamt projekt mellan KKrVA, AFF och Försvarsutbildarna. Syftet är att diskutera och informera om försvarsfrågor inför försvarsbeslut 2015).

1400-1500         Sverige och världen i kris! Vad händer med energin vid kris?

Energisäkerhet i ett svenskt och globalt perspektiv. Vad händer med energin vid kris och vem får förtur? Ett seminarium om energiflöden, energitrygghet och energiförsörjning. Vilka system för trygg energiförsörjning finns? Vad behöver vi tänka på vid övergången till förnybart för energisäkerheten? Jag medverkar i en paneldiskussion tillsammans med Erik Brandsmaa, Generaldirektör, Energimyndigheten, Ulf Svahn, VD, SPBI och Helena Lindberg, Generaldirektör, MSB.

Niklas Ekdal modererar och Svenska Petroelum & Biodrivmedel Instututet (SPBI) arrangerar. Seminariet äger rum i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby, Strandgatan 6.

1530-1615         Först in, bäst ut – Sveriges största ungdomsarbetsgivare?

Försvarsmaktens nya personalförsörjning – en samhällsreform för ungdomars insteg på arbetsmarknaden. Hur man kan få till en vinn-vinn-situation, dvs. ett insteg på arbetsmarknaden för ungdomar och en bra erfarenhet i CV:t – samtidigt som arbetsgivare kan få tillgång till bra medarbetare? Bland annat kommer projektet Jobbsökarna att diskuteras, vilket är ett samarbete med Företagarna för att matcha ungdomars kompetens mot näringslivets behov. Medverkar gör Per-Olof Stålesjö, personaldirektör, Försvarsmakten, Elisabeth Thand Ringqvist, VD Företagarna, Gabriel Wikström, förbundsordförande, SSU, Erik Bengtzboe, förbundsordförande MUF, samt företagare och soldater.

Försvarsmakten arrangerar seminariet på Försvarspolitisk arena.

För att ta del av samtliga arrangemang på Försvarspolitisk arena, se här. Sök bland de tusentals registrerade arrangemangen i Almedalskalendariet, efter ämnen eller personer som intresserar. På Säkerhetspolitiskt sommartorg hålls det en rad seminarium med ett bredare anslag, ta del av dem här.

Nytt inlägg som agerar fond för en diskussion om vem som tjänar på att destabilisera Ukraina – Ryssland eller Ukraina

Bakgrunden till diskussionen initierades på Twitter - och man kan konstatera att skeenden i Ukraina tolka diametralt olika från olika betraktare.
Vissa väljer att betrakta det ryska agerandet och den ryska retoriken som mer sanningsenlig än andra. 
Undertecknad motsätter sig den ryska retoriken runt Ukraina ur flera olika perspektiv.

Let the games begin!


Från Sverige till Normandie

Filmen "D-dagen 6 juni 1944" visar en verklighet som även svenskar upplevde.

Det har börjat komma Normandie-filmer som inte handlar om vare sig amerikaner eller britter. När man ser den starka kanadensiska filmen "D-dagen 6 juni 1944" finns skäl att även tänka på svenskar.

Filmen "D-dagen 6 juni 1944", nyligen släppt i Sverige av SMB, skiljer sig på flera sätt från "Saving Private Ryan" och andra amerikanska och brittiska filmer om D-dagen. Jag såg den med en god vän, givetvis den 6 juni, och blev positivt överraskad. Till att börja med är den helt fokuserad på kanadensiska soldater och för det andra, vilket var mer överraskande, har den ingen dominerande "stor hjälte" utan är mer inriktad på att skildra tre grupper, en luftburen, en bepansrad och en ur infanteriet. Sedan handlar en betydande del av filmen om originalen, alltså veteranerna, men gör det på ett mer gediget sätt än vad amerikanska filmer tidigare har gjort.

När man ser filmen kan man betänka att precis på Juno Beach, där kanadensarna landsteg, stupade en svensk frivillig, Georg Nilsson från Gällared i Halland. Nilsson hade tre års erfarenhet av det svenska kustartilleriet och anmälde sig som frivillig för Kanada redan i december 1942. Han hamnade liksom sin vän Harvey Nyström i Princess Mary´s skotskkanadensiska regemente. Under kanadensiskt befäl i Normandie fanns även polska frivilliga varav en var svenskpolsk prins och anmält sig via den polska ambassaden i Stockholm. Denne man, Karl Habsburg, är så vitt jag vet den idag ende svensk som finns kvar av dem som deltog i Normandie.

En rejäl bonusfilm ingår i filmen "D-dagen 6 juni 1944", nämligen "Rommel i Normandie", den är kort sagt inte lika påkostad som den kanadensiska filmen men klart sevärd för den som liksom undertecknad alltid varit intresserad av människan Erwin Rommel. Scenerna från Normandies strider är tyvärr inte långa men däremot välgjorda. Vad filmen gör bäst är att skildra Rommels och andra tyska officerares moraliska dilemma. En hel del är mycket bra, som skådespelaren Ulrich Tukur som Rommel, medan vissa andra skådespelare inte riktigt fungerar. Och varför ser alla uniformer så nya ut? Men helheten är dock klart sevärd.

Slutligen, vad gäller nutida svenskt försvar, kan jag inte nog rekommendera det senaste blogginlägget på Krigsvetenskapsakademiens blogg, "Svensk försvarspolitik mot 20-talet".

FM Org 18

Den 28 maj lämnade Försvarsmakten sitt svar på RB5 d.v.s. FM Org 18. Jag avser skriva ett antal längre inlägg om denna för Försvarsmaktens och rikets försvarsförmåga katastrofala beslut under den kommande veckorna.

Det intressanta med detta är att regeringen och försvarsministern själva har satt sig i en mycket märklig  sits, en riktig rävsax till och med. Det är uppenbart så illa att försvarsministern dagarna innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar kände sig tvungen att gå ut och gjuta olja på vågorna - i syfte att förekomma all kritik.

En annan märklig företeelse runt detta är att Försvarsmakten som fick i uppdrag att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen, enbart valde att i detalj redovisa hur man kan spara 225 miljoner. Inte ens hälften av det man är ålagda att spara in på personalkostnader med andra ord. Det var minst sagt rebelliskt av Försvarsmakten, huruvida det var klokt avser jag diskutera i kommande inlägg.  

Vidare så hjälper det föga att försvarsvarsminister Enström enbart går ut i media och säger att någon försvarsförmåga inte ska redueras(?) - vilket är precis vad hela RB5 och FM Org 18 innebär. Det hade en mellanstadieelev kunnat räkna ut om vederbörande läst direktivet.

Nu är RB5 ett regeringsbeslut och Försvarsmaktens kommer mest troligt att genomföra och verkställa detta beslut om inget annat meddelas. Vissa delar kräver både riksdags och regeringsbelsut, men i övrigt avser FM att genomföra föreslagna förändringar enligt plan om man läser svaret.

Det är nu hög tid att Karin Enström ger ut nya direktiv och stoppar den här stenbumlingen som redan börjat rulla, om hon nu menar allvar med att rikets försvarsförmåga ska stärkas och inte reduceras. Nu stundar sanningens minut och detta är sannolikt den sista stora uppgiften Karin Enström får ta sig an under sin tid som minister i en regering. Eller lämnar man denna "svarte petter" till efterföljande regering?

SR

Replik på Försvarsmaktens kommentar



Försvarsmakten går i dag ut och kommenterar mitt inlägg som berörde den av regeringen beslutade förlängningen av de svenska minröjningsfartygens övning i Baltikum till en uppkommen kostnad av sex miljoner kronor.  Jag står trots Försvarsmaktens kommentar helt och fullt fast vid min åsikt i sak. Det Försvarsmakten fokuserat på är mitt ordval "spel för gallerierna". Jag avser därför i detta inlägg förtydliga vad jag avser med detta.

Försvarsmakten anser att det inte är korrekt att benämna det hela som "ett spel för gallerierna". För att förtydliga det hela. Det jag avser med uttrycket skall liknas med att "fria till publiken" och inte att det är någon form av "meningslös ritual". Det finns som jag ser det en avsevärd skillnad mellan dessa båda förekommande definitioner. Det jag menar är att jag inte tror närvaron av svenska fartyg i ytterligare några dagar utöver de två veckorna man deltagit i övningen/operationen - med NATO-styrkan - inte har haft någon större betydelse för utfallet. Åtminstone inte i något som kan ställas i partitet till den oplanerade kostnaden och de konsekvenser som detta medför. Detta har jag redan beskrivit i det ursprungliga inlägget och avser inte ta upp det i detalj igen.

Det hade funnits andra sätt för regeringen och Sverige att ”prioritera närvaro i Östersjön och uppvisa solidaritet som partner till Nato”. Detta hade man kunnat göra bland annat genom att erbjuda deltagande med det minröjningsfartyg som de facto står i NRF-beredskap alternativt att kraftfullt utöka deltagandet i pågående NATO-övningen BALTOPS. Det förstnämnda alternativet har enligt uppgifter inte ens varit uppe för diskussion vilket kan tyckas vara anmärkningsvärt om man nu vill visa solidaritet som partner till NATO.

Jag står därmed fast vid att jag anser att det var en felaktig prioritering att lägga sex miljoner från en redan ansträngd anslagspost 1:1 på uppkommen närvaro i Riga när detta - som det ser ut just nu - kommer att påverka Marinens övningsverksamhet under hösten negativt. Allt handlar om prioriteringar!

Det är dock glädjande att se att HKV nu ska behandla denna fråga särskilt och återkomma i ärendet. Därmed är syftet med mitt ursprungliga inlägg uppnått.

Att inte återlägga dessa sex miljoner till marinens övningsverksamhet kommer enligt mitt bedömande att påverka uppbyggnaden av den marina försvarsförmågan negativt i en inte ringa omfattning. Under vårens övning SWEFINEX togs (äntligen) flera steg i rätt riktning och Marinen måste därför få fortsätta den återtagningen av förmågor utan att oönskade käppar ska sättas i hjulet - om man tillåts utrycka det hela på det sättet.


Jag kan som bisats till ovanstående inte låta bli att kommentera en helt annan sak i Försvarsmaktens inlägg som förvisso är av mindre betydelse i sammanhanget, men ändå. Det berör nyttjandet av begreppet "fleet in being" som jag i sammanhanget anser används felaktigt.

"Fleet-in-being" är enligt sjömaktsteorin en defensiv krigföringsmetod som går ut på att bestrida herravälde till sjöss. Fleet-in-being syftar till att minska det strategiska värdet av en motståndares herravälde till sjöss. Det militära värdet av fleet-in-being har dessutom varit mycket omtvistat. Ett känt exempel (kanske det enda bra exemplet) på detta var tyska slagskeppet Tirpitz närvaro i de norska fjordarna under andra världskriget sär de utgjorde ett ständigt hot mot de brittiska konvojerna. Jag tror inte det var detta som avsågs med de svenska minröjningsfartygens örlogsbesök i Riga.

Om man nu ska applicera något mer passande begrepp hämtat från sjömaktsteorin på de svenska fartygens närvaro så är det snarare"marin diplomati" , något som ingen av de stora sjömaktsteoretikerna Mahan eller Corbett la någon större vikt vid. Det är istället moderna tänkare som James Cable och Geoffery Till som har diskuterat detta begrepp. Cable delade in den marina diplomatin i fyra olika typer med olika syften, och i det här fallet är det "den uttrycksfulla marina diplomatin" som stämmer bäst överens med vad NATO vill åstadkomma med närvaron av SNMCMG1 i Baltikum, och bör därmed även kunna appliceras på den svenska närvaron - även om jag som sagt inte delar regeringens värdering av det förväntade utfallet av beslutet. Jag håller dock helt och hållet med Försvarsmakten att detta är en av huvuduppgifterna för en marin. Värdet av insatsen måste dock analyseras vid varje tillfälle, och den här gången anser jag att man hamnade fel i den analysen.

Möjligen kan ovanstående bisats till mitt inlägg framstå som "besserwissrande". Det är absolut inte min avsikt. Men att hävda att våra minröjningsfartyg genom örlogsbesöket i Riga med efterföljande övning skulle utgöra fleet-in-being anser jag är "heeelt fel" - som Sten Tolgfors skulle ha sagt.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min uppskattning för att Försvarsmakten faktiskt diskuterar ämnet. Som en kollega brukar uttrycka det "Tillsammmans blir vi klokare".

”Fleet in being” i Riga

20120519_marols22_4sjstr_Kullen_0034-570x380

HMS Kullen under Open Spirit.

I ett blogginlägg skriver Skipper om örlogsbesök som ett spel för gallerierna. Detta är inte korrekt. Syftet med den förlängda verksamheten i anslutning till Open Spirit framgår av regeringens beslut daterat den 22 maj med den centrala meningen ”Sverige prioriterar närvaro i Östersjon och uppvisar genom nu aktuell verksamhet bl.a. solidaritet som partner till Nato.”

Syftet med en flotta är inte alltid den faktiska verksamheten utan mer hur den uppfattas eller viljan att använda sig av den. För alla som kan sin marinhistoria förklaras detta i uttrycket ”Fleet in being” eller för den delen i Mahans betydelsefulla bok ” The Influence of Sea Power Upon History,” som påverkat och påverkar hur t.ex. U.S. Navy idag placerar sina fartyg över jordklotet.

Det är i detta sammanhang underordnat om det är kvalificerade ytstridsfartyg eller minröjningsfartyg som används eller formerna för detta. Jag delar därför inte alls Skippers bild av detta är ett spel för gallerierna. Detta är en av huvuduppgifterna för en marin oavsett nationalitet.

Klart är att Sverige framöver, ensamt eller tillsammans, kommer att agera på ett sätt som beslutsamt och tydligt visar på svensk vilja och vilka svenska intressen som är viktiga.

Jag har förståelse för oron som Skipper ger uttryck för om eventuellt reducerad övningsverksamhet i höst. Denna fråga kommer att behandlas särskilt och Högkvarteret får återkomma till detta i dialog med förbanden. Klart är dock att detta inte är sista tillfället i år när planerad verksamhet kommer att förändras eller att vi behöver hantera uppkomna händelser som en följd av omvärldsutvecklingen och att vi behöver agera på andra sätt än tidigare även om det påverkar tex. övningar.

Till sist, även om är bekvämt att skylla allt på regeringen vad avser finansiering så har det enligt ledningsstaben vid Högkvarteret inte varit aktuellt av flera skäl att driva Open Spirit, eller beslutad tilläggsverksamhet, att belasta anslaget för internationella insatser.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

regeringsbeslutOpenSpirit_Sida_1

Försvarsberedningens öden & äventyr Epilog – Svensk försvarspolitik mot 20-talet

I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min).

Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skarpa skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om en ny grundutbildning skapar en handlingsfrihet för framtiden samtidigt som frivilligförsvaret får fortsatt prövotid med fullt fokus. Du kan läsa mera om detta i det nya numret av Officerstidningen, där jag på sidan 26-28 också kommenterar rapporten.

Sen menar jag att det är lite synd att det ska krävas en beredning för att komma fram till en förtätning av besättningar hos våra fartygs- och flygförband för att öka användandet och uthålligheten hos dessa. Det borde Försvarsmakten infört för länge sedan.

Mycket av min kritik var riktad mot allmänpolitiken och försvarets plats i det allmänna medvetandet. Många av förslagen och skrivningar i analysen visar att våra försvarspolitiker i det mesta förstår sitt område, men partierna vill inte betala vad det kostar. Det finns dock några områden som beredningens ledamöter själva bär ett större ansvar för, vilket jag pekade ut på seminariet. Mitt bildspel hittar du här.

………………

Ensamma jämte andra

Vår grundläggande hypotes är att vi ska möta kriser tillsammans med andra och att inget angrepp kan ske mot oss isolerat. Men, konsekvensen av detta är att alla andra också är upptagna med sina resurser för att slå vakt om sina utsatta områden.
Europa har i praktiken ingen expeditionär förmåga, vilket blev pinsamt synligt i Libyen och Mali. Stormakterna Storbritannien och Tyskland klarar om fem år av att sätta in varsin förstärkt brigad med kort varsel i norra Europa.

Det gör att det ytterst är USA som garanterar säkerheten i den här delen av världen. Det går tre Europa på ett USA i militära utgifter. Innebörden av detta är att det är relationen till USA som är den centrala frågan. Ska vi managera den genom NATO när det gäller den hårda säkerheten? Eller bilateralt eller ska vi inte ha någon?

Ytterst är det svenska folket som avgör detta, men en sak vet jag och det är att om går in svag i en relation, så blir den ojämn. Vill USA hjälpa någon som de kanske uppfattar knappt vill hjälpa sig själv?

Sen reaktion, svag signal

Med den ekonomiska utveckling som presenterades i samband med rapportens framläggande, dvs regeringens förslag från 22. april, så kommer tillskotten sent. I den graf som jag presenterade på seminariet hade jag tagit bort de 500 MSEK årligen som regeringen vill omfördela från det internatinella anslaget till de andra anslagen för Försvarsmakten.

Ett försvar i användning utomlands ger utomordentligt värdefulla erfarenheter för uppbyggnaden av försvaret på hemmaplan. Så hette åtminstone förut. Dessutom är det ett viktigt inslag för att rekrytera och behålla de anställda soldaterna och sjömän.
Jag har aldrig hört talas om någon familj som fått mer pengar genom att ta hem dottern från ett college utomlands och istället betala samma terminsavgift i Sigtuna.

Jag drog dessutom av de 100 MSEK i ytterligare effektivisering av myndigheternas verksamhet som regeringen la fram när den presenterade sina förslag i Vårändringspropositionen, sammanlagt 600 MSEK avdrag i politikens ekvation alltså.

Det är stor risk att omvärlden och försvarets anställda uppfattar verkligheten på samma sätt som jag. Försvaret börjar få större tillskott från 2018, trots de ekonomiska prognoser om underskott som presenterats tidigare. Mindre här och nu, fast det är nu som Ryssland utmanar säkerhetsordningen i Europa.

Klen uthållighet

Enligt rapporten vill man satsa på en uppbyggnad av det civila försvaret som ska ha en uthållighet i krig på 5-10 dagar i ett första steg. Förbehållet är dock att det ska ske med ”befintliga resurser”. Uthålligheten taktar illa med de 2-3 veckor det tar att förstärka det nordiska-baltiska området från NATO i händelse av en allvarlig konfrontation.

Analys av styrkejämförelser saknas

Beredningen skriver förvisso både om militärreform och informationskrigföring, men någon analys av styrkeförhållanden sker inte över tiden. Vad innebär det för oss om Ryssland år 2020 kan ställa 2.5x dagens brigader på fötter inom en månad i det västra militärdistriktet? Vad innebär den stora satsningen på subversion, desinformation och propaganda och hur möter vi den? Ska vi ha flera förband som kan genomföra en okonventionell krigföring?

Paradigm om osannolikt angrepp kvar

I rapporten finns formuleringen:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.”

Jag reste frågan om detta alltjämt är riktigt. När SÄPO presenterade sin årsrapport 2013 i april använde man uttrycket:

”de simulerade flygattackerna mot Sverige”

Denna övning skedde ju bara mot Sverige, så vitt vi har kunskap om. Dessutom var den helt oprovocerad.

Det hänger ihop med två saker till. SÄPO talar också om att Ryssland köpt in stora mängder kartor över specilellt känsliga områden. ”Stora mängder” indikerar för mig att det inte är fråga om ett krigsspel i den ryska generalstaben, utan planläggning åtminstone ett par nivåer ned i systemet. Med tanke på den ringa tillgången till kartor i ryska förband i normalfallet är det en allvarlig indikation.

SÄPO gör bedömningen att det handlar om krigsförberedelser eller för att kunna hota med användningen av militärt våld. För att ett hot ska ha någon form av trovärdighet måste det finnas en viss sannolikhet att hotet kan verkställas.

Jag menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.

Inte finansierat

Detta är en fortsättning på punkten om den sena reaktionen. Politiken försöker få oss att tro att X > X. Talet är stort, men det reella innehållet betydligt mindre.

För att fullfölja 2009 års inriktningsbeslut, så gör myndigheterna FOI och Riksrevisionen bedömningen att det sammanlagt saknas 45-70 Mdr SEK under kommande tioårsperiod. Försvarsmaktens bedömning ligger mitt emellan, cirka 58 mdr om vi adderar de underlag som myndigheten lämnat in.

Egentligen är behoven mycket större än så, eftersom beredningen föreslår fler flygplan och uppgradering av en ubåt och två luftvärnsbataljoner och inköp av flera olka kvalificerade robotar. Min uppskattning är att det handla om ett merbehov på 15-20 Mdr SEK under en tioårsperiod utöver det som ligger i planeringen idag för att verkställa 2009 års beslut.

Dessutom tillkommer konsekvenserna av den schweiziska folkomröstningen. Detta samarbetsprojekt skulle spara pengar var den goda intentionen. Jag vet inte vad nu pålagda utvecklingskostnaden kan vara för detta, men hypotetiskt antar jag cirka 10 Mdr SEK för tio år. Om vi räknar lågt med beredningens förslag (15 Mdr) och de hypotetiska 10 Mdr ovan, så skulle merbehovet vara 83 Mdr SEK 2015-2024.

Politiken skjuter nu till drygt 27 Mdr SEK, varför den strukturella obalansen snarare kommer att förvärras. Vad som är ännu värre är att finansieringen saknas i stor utsträckning. Regeringen skriver i sitt underlag att:

”Ytterligare finansieringsförslag bedöms behövas för perioden efter 2018″

Jag prolongerar därför tills vidare de 1200 MSEK man har för 2018 minus bokföringsmanövrarna man ägnar sig åt.

Jag framhärdar nämligen i denna uträkning och drar bort de omfördelade 500 MSEK från det internationella anslaget och myndighetseffektiviseringen på 100 MSEK som så kallad satsning och finansiering. Här är regeringens underlag från 22. april och här är mina uträkningar:

Bild1Försvarsekonomi 2015-2024

Det måste vara en tröstlös uppgift att vara ÖB emellanåt.

Styrketillväxt ogenomförbar

1939 hade vi två stora problem. Vi hade en låg materiell kvalitet och brist på träning. Det tog minst fyra år att få en godkänd krigföringsförmåga. Att vi ändå kunde göra det berodde på att vi hade en stor organisation.

Det har vi inte idag. Vi har nästan bara infrastruktur för utbildning för det som krävs för den beslutade organisationen. Vi har därmed inga extra instruktörer heller eller extra materiel. Personalförsörjningen är för svag och det finns knappt några reserver. Beredningen skriver om förbandsreserven om fyra mekbataljoner som tre år efter beslut ska finnas gripbara. Det otroliga är att någon planering för hur reserven ska uppnå förmåga till väpnad strid får inte ske utan särskilt beslut!

Militärt vakuum Gotland

Jag har ju en känd ståndpunkt i frågan. Om vi skulle uppträda på Gotland har vi bara en rudimentär infrastruktur att stödja oss på. Vi måste alltå vara expeditionära inom vårt eget land numera.

Vi ska också genomföra en icke samövad överskeppning i ett osäkert läge, vilket kommer att binda upp mycket resurser från flottan och flygvapnet för att skydda denna och vi riskerar att lägga en självupplevt eskalationsbeslut hos vår egen politiska ledning i händelse av en kris i området.

Om vi har en kvalificerad hemvärnsbataljon på Gotland krävs det tre bataljoner fallskärmsbataljoner/marininfanteribataljoner för att slå ut denna med flygunderstöd. Då skulle det krävas nio bataljoner för att slå dessa, överskeppningsrisken oräknad.

Allt vi gör och inte gör på Gotland studeras noga. Det går att ställa sig frågan hur det uppfattas i Moskva när vi låter tyska fallskärsmförband hoppa över ön istället för våra egna som skedde förra året. Det får inte finnas några frågetecken i omgivningen kring vår beslutsamhet. Tyvärr visade det sig under den andra delen av seminariet att just detta hade uttryckts från någon/några av de baltiska staterna bland annat under Försvarsberedningens resor.

………..

Bild1Svensk försvarspolitik mot 20-talet

Eskapism är alltså min prognos för svensk försvarspolitik mot 20-talet. Att sätta maximala politiska mål som fred och säkerhet/ Hela landet ska försvaras utan att avdela resurser för detta är i denna tid inget annat än en form av verklighetsflykt.

Det har skett en allvarlig försämring av det säkerhetspolitiska läget i Europa som riskerar att både bli varaktig och att förvärras. Den som gör anspråk på att se till allmänintresset och ta ansvar för skötseln av rikets affärer och svenska folkets säkerhet måste stärka försvarsförmågan betydligt mer.

Glad Nationaldag!

Försvarsberedningens öden & äventyr Epilog – Svensk försvarspolitik mot 20-talet

I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min).

Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skapra skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om en ny grundutbildning skapar en handlingsfrihet för framtiden samtidigt som frivilligförsvaret får fortsatt prövotid med fullt fokus. Du kan läsa mera om detta i det nya numret av Officerstidningen, där jag på sidan 26-28 också kommenterar rapporten.

Sen menar jag att det är lite synd att det ska krävas en beredning för att komma fram till en förtätning av besättningar hos våra fartygs- och flygförband för att öka användandet och uthålligheten hos dessa. Det borde Försvarsmakten infört för länge sedan.

Mycket av min kritik var riktad mot allmänpolitiken och försvarets plats i det allmänna medvetandet. Många av förslagen och skrivningar i analysen visar att våra försvarspolitiker i det mesta förstår sitt område, men partierna vill inte betala vad det kostar. Det finns dock några områden som beredningens ledamöter själva bär ett större ansvar för, vilket jag pekade ut på seminariet. Mitt bildspel hittar du här.

………………

Ensamma jämte andra

Vår grundläggande hypotes är att vi ska möta kriser tillsammans med andra och att inget angrepp kan ske mot oss isolerat. Men, konsekvensen av detta är att alla andra också är upptagna med sina resurser för att slå vakt om sina utsatta områden.
Europa har i praktiken ingen expeditionär förmåga, vilket blev pinsamt synligt i Libyen och Mali. Stormakterna Storbritannien och Tyskland klarar om fem år av att sätta in varsin förstärkt brigad med kort varsel i norra Europa.

Det gör att det ytterst är USA som garanterar säkerheten i den här delen av världen. Det går tre Europa på ett USA i militära utgifter. Innebörden av detta är att det är relationen till USA som är den centrala frågan. Ska vi managera den genom NATO när det gäller den hårda säkerheten? Eller bilateralt eller ska vi inte ha någon?

Ytterst är det svenska folket som avgör detta, men en sak vet jag och det är att om går in svag i en relation, så blir den ojämn. Vill USA hjälpa någon som de kanske uppfattar knappt vill hjälpa sig själv?

Sen reaktion, svag signal

Med den ekonomiska utveckling som presenterades i samband med rapportens framläggande, dvs regeringens förslag från 22. april, så kommer tillskotten sent. I den graf som jag presenterade på seminariet hade jag tagit bort de 500 MSEK årligen som regeringen vill omfördela från det internatinella anslaget till de andra anslagen för Försvarsmakten.

Ett försvar i användning utomlands ger utomordentligt värdefulla erfarenheter för uppbyggnaden av försvaret på hemmaplan. Så hette åtminstone förut. Dessutom är det ett viktigt inslag för att rekrytera och behålla de anställda soldaterna och sjömän.
Jag har aldrig hört talas om någon familj som fått mer pengar genom att ta hem dottern från ett college utomlands och istället betala samma terminsavgift i Sigtuna.

Jag drog dessutom av de 100 MSEK i ytterligare effektivisering av myndigheternas verksamhet som regeringen la fram när den presenterade sina förslag i Vårändringspropositionen, sammanlagt 600 MSEK avdrag i politikens ekvation alltså.

Det är stor risk att omvärlden och försvarets anställda uppfattar verkligheten på samma sätt som jag. Försvaret börjar få större tillskott från 2018, trots de ekonomiska prognoser om underskott som presenterats tidigare. Mindre här och nu, fast det är nu som Ryssland utmanar säkerhetsordningen i Europa.

Klen uthållighet

Enligt rapporten vill man satsa på en uppbyggnad av det civila försvaret som ska ha en uthållighet i krig på 5-10 dagar i ett första steg. Förbehållet är dock att det ska ske med ”befintliga resurser”. Uthålligheten taktar illa med de 2-3 veckor det tar att förstärka det nordiska-baltiska området från NATO i händelse av en allvarlig konfrontation.

Analys av styrkejämförelser saknas

Beredningen skriver förvisso både om militärreform och informationskrigföring, men någon analys av styrkeförhållanden sker inte över tiden. Vad innebär det för oss om Ryssland år 2020 kan ställa 2.5x dagens brigader på fötter inom en månad i det västra militärdistriktet? Vad innebär den stora satsningen på subversion, desinformation och propaganda och hur möter vi den? Ska vi ha flera förband som kan genomföra en okonventionell krigföring?

Paradigm om osannolikt angrepp kvar

I rapporten finns formuleringen:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.”

Jag reste frågan om detta alltjämt är riktigt. När SÄPO presenterade sin årsrapport 2013 i april använde man uttrycket:

”de simulerade flygattackerna mot Sverige”

Denna övning skedde ju bara mot Sverige, så vitt vi har kunskap om. Dessutom var den helt oprovocerad.

Det hänger ihop med två saker till. SÄPO talar också om att Ryssland köpt in stora mängder kartor över specilellt känsliga områden. ”Stora mängder” indikerar för mig att det inte är fråga om ett krigsspel i den ryska generalstaben, utan planläggning åtminstone ett par nivåer ned i systemet. Med tanke på den ringa tillgången till kartor i ryska förband i normalfallet är det en allvarlig indikation.

SÄPO gör bedömningen att det handlar om krigsförberedelser eller för att kunna hota med användningen av militärt våld. För att ett hot ska ha någon form av trovärdighet måste det finnas en viss sannolikhet att hotet kan verkställas.

Jag menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.

Inte finansierat

Detta är en fortsättning på punkten om den sena reaktionen. Politiken försöker få oss att tro att X > X. Talet är stort, men det reella innehållet betydligt mindre.

För att fullfölja 2009 års inriktningsbeslut, så gör myndigheterna FOI och Riksrevisionen bedömningen att det sammanlagt saknas 45-70 Mdr SEK under kommande tioårsperiod. Försvarsmaktens bedömning ligger mitt emellan, cirka 58 mdr om vi adderar de underlag som myndigheten lämnat in.

Egentligen är behoven mycket större än så, eftersom beredningen föreslår fler flygplan och uppgradering av en ubåt och två luftvärnsbataljoner och inköp av flera olka kvalificerade robotar. Min uppskattning är att det handla om ett merbehov på 15-20 Mdr SEK under en tioårsperiod utöver det som ligger i planeringen idag för att verkställa 2009 års beslut.

Dessutom tillkommer konsekvenserna av den schweiziska folkomröstningen. Detta samarbetsprojekt skulle spara pengar var den goda intentionen. Jag vet inte vad nu pålagda utvecklingskostnaden kan vara för detta, men hypotetiskt antar jag cirka 10 Mdr SEK för tio år. Om vi räknar lågt med beredningens förslag (15 Mdr) och de hypotetiska 10 Mdr ovan, så skulle merbehovet vara 83 Mdr SEK 2015-2024.

Politiken skjuter nu till drygt 27 Mdr SEK, varför den strukturella obalansen snarare kommer att förvärras. Vad som är ännu värre är att finansieringen saknas i stor utsträckning. Regeringen skriver i sitt underlag att:

”Ytterligare finansieringsförslag bedöms behövas för perioden efter 2018″

Jag prolongerar därför tills vidare de 1200 MSEK man har för 2018 minus bokföringsmanövrarna man ägnar sig åt.

Jag framhärdar nämligen i denna uträkning och drar bort de omfördelade 500 MSEK från det internationella anslaget och myndighetseffektiviseringen på 100 MSEK som så kallad satsning och finansiering. Här är regeringens underlag från 22. april och här är mina uträkningar:

Bild1Försvarsekonomi 2015-2024

Det måste vara tröstlös uppgift att vara ÖB emellanåt.

Styrketillväxt ogenomförbar

1939 hade vi två stora problem. Vi hade en låg materiell kvalitet och brist på träning. Det tog minst fyra år att få en godkänd krigföringsförmåga. Att vi ändå kunde göra det berodde på att vi hade en stor organisation.

Det har vi inte idag. Vi har nästan bara infrastruktur för utbildning för det som krävs för den beslutade organisationen. Vi har därmed inga extra instruktörer heller eller extra materiel. Personalförsörjningen är för svag och det finns knappt några reserver. Beredningen skriver om förbandsreserven om fyra mekbataljoner som tre år efter beslut ska finnas gripbara. men, någon planering för detta ska ske får inte ske utan särskilt beslut!

Militärt vakuum Gotland

Jag har ju en känd ståndpunkt i frågan. Om vi skulle uppträda på Gotland har vi bara en rudimentär infrastruktur att stödja oss på. Vi måste alltå vara expeditionära inom vårt eget land numera.

Vi ska också genomföra en icke samövad överskeppning i ett osäkert läge, vilket kommer att binda upp mycket resurser från flottan och flygvapnet för att skydda denna och vi riskerar att lägga en självupplevt eskalationsbeslut hos vår egen politiska ledning i händelse av en kris i området.

Om vi har en kvalificerad hemvärnsbataljon på Gotland krävs det tre bataljoner fallskärmsbataljoner/marininfanteribataljoner för att slå ut denna med flygunderstöd. Då skulle det krävas nio bataljoner för att slå dessa, överskeppningsrisken oräknad.

Allt vi gör och inte gör på Gotland studeras noga. Det går att ställa sig frågan hur det uppfattas i Moskva när vi låter tyska fallskärsmförband hoppa över ön istället för våra egna som skedde förra året. Det får inte finnas några frågetecken i omgivningen kring vår beslutsamhet. Tyvärr visade det sig under den andra delen av seminariet att just detta hade uttryckts från någon/några av de baltiska staterna bland annat under Försvarsberedningens resor.

………..

Bild1Svensk försvarspolitik mot 20-talet

Eskapism är alltså min prognos för svensk försvarspolitik mot 20-talet. Att sätta maximala politiska mål som fred och säkerhet/ Hela landet ska försvaras utan att avdela resurser för detta är i denna tid inget annat än en form av verklighetsflykt.

Det har skett en allvarlig försämring av det säkerhetspolitiska läget i Europa som riskerar att både bli varaktig och att förvärras. Den som gör anspråk på att se till allmänintresset och ta ansvar för skötseln av rikets affärer och svenska folkets säkerhet måste stärka försvarsförmågan betydligt mer.

Krona för krona? (uppdaterat 13.20)

På SvD Brännpunkt har de senaste dagarna socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist och försvarsminister Karin Enström, fört ett replikskifte om den framtida försvarspolitiken och det faktum att regeringen inte gått Socialdemokraterna till mötes i Försvarsberedningen och höjt finansieringen av försvaret.

I Försvarsberedningen lade Socialdemokraterna ett bud som var 900 miljoner kr högre. Moderaterna har tidigare anklagats, med rätta, för att göra inrikespolitik av försvarsfrågan och det i en tid då Europas säkerhetspolitiska situation är den allvarligaste sedan muren föll, kanske till och med sedan 1968. Vi har stått i månader stått på randen till ett krig mellan Ryssland och Ukraina och situationen ser inte ut att förbättras. Att i det här läget sätta inrikespolitiska utspel främst är inte att värna landets bästa.

Socialdemokraterna är dock inte utan skuld i den här situationen. Det socialdemokratiska budet hade en föreslagen finansiering som man visste att regeringen aldrig skulle kunna acceptera då finansieringen togs från fyra områden som ligger nära regeringens kärnfrågor, till exempel skatteregler för småföretagen. Hade regeringen accepterat detta bud så skulle man ha försatt sig i en dålig sits inför valrörelsen. Sålunda kan man ifrågasätta realismen i det socialdemokratiska budet och huruvida det allvarligt menat eller bara handlade om politiska manövrering inför valrörelsen.

Förvarsminister Karin Enström upprepar regeringens mantra om att allt är finansierat krona för krona och att ingen annan klarar av det. Tyvärr finns överhuvudtaget ingen finansiering krona för krona.

I onsdags genomförde Folk och Försvar ett seminarium där Försvarsberedningens rapport avhandlades och där en av deltagarna var Johan Wiktorin (ca 48 min in i del 1 nedan). Wiktorin visade med all tydlighet på hur den framtida ekonomin ser ut, den som uppges vara finansierad krona för krona. (Uppdatering 13.20: Johan Wiktorins egna inlägg om seminariet)

För de kommande tio åren uppskattas följande ekonomi enligt Wiktorin:
– FOI och Riksrevisionen uppskattar att ett tillskott på 45-70 mdr kr behövs för att klara av att iståndsäta IO 14 (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon)
– Försvarsmakten har sänkt sitt bud från 75 mdr kr (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon) till ca 58 mdr kr, sannolikt för att man inte fysiskt tror sig kunna omsätta allt materiel i alla fall under perioden
– Försvarsberedningen har ökat ambitionerna med bland annat +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon och en omfattande verksamhet. Därtill kommer den finansiella osäkerheten för JAS 39E i och med att Schweiz backar ur sin anskaffning. Vad summan för dessa ökade ambitioner landar på är oklart, men kan uppskattas till tiotals miljarder kr.

= För ovanstående har regeringen och Försvarsberedningen redovisat en finansiering på 28 mdr kr (Arkelstens anförande i del 2).

Det är bara att konstatera att svenska regeringar på bästa sms-lånemanér fortsätter att skjuta problemen in i framtiden. I försvarsbeslutet 1992 fanns en underfinansiering från försvarsbeslutet 1988 på 12 mdr kr, motsvarande 21 mdr kr idag.

Nu är den summan med andra ord snart uppe 100 mdr kr i underfinansiering* – för att till 2024 fylla insatsorganisation 2014 och hantera den säkerhetspolitiska osäkerhet som idag råder. Det kan med all rätt ifrågasättas om försvarspolitiken är finansierad krona för krona.


* Man ska också komma ihåg att över 90 % av försvarsmaktsorganisationen avvecklats sedan 1988 för att hantera just lägre finansiering.

För övrigt rekommenderas inlägget av Skipper om hur regeringen beordrade övertid för Flottan för internationell insats utan att bevilja ekonomi från anslaget för internationella insatser. Istället försvann en tredjedel av flottans anslag för övning i år – för att fartygen skulle kunna ligga vid kaj i Baltikum. Att anslaget för internationella insatser är en spargris för Finansdepartementet ter sig alltmer uppenbart. Förmodligen för att "krona för krona" kunna finansiera något annat.

Del 1




Del 2




En kraftfull markering!



Man kan visa solidaritet och handlingskraft på olika sätt. Ett sätt är att skicka minröjningsfartyg till Riga på örlogsbesök för sex övertidsmiljoner (vilket i sin tur medför reducerad övningsverksamhet). Ett annat sätt är att göra något helt oväntat och skicka ett antal åttamotoriga strategiska bombflygplan av typen B-52 för att öva med en stor NATO/PfP-styrka i Östersjön.

Den årligen återkommande NATO/PfP-övningen BALTOPS i Östersjön startar under helgen med Pre Sail Conference i Karlskrona för att därefter genomföra övningen till sjöss under de kommande två veckorna. BALTOPS är en övning som Sverige deltagit i sedan slutet av 90-talet. De senaste åren har det svenska deltagandet av vissa förklarliga skäl reducerats. Övningen har i vissa avseenden under det tidiga 00-talet varit relativt grundläggande enligt principen "alla ska med", men har de senaste åren ökat i såväl kvalité som innehåll.

I år är övningen viktigare än någonsin. Inte minst p.g.a. det spända säkerhetspolitiska läget kopplat till Rysslands agerande mot framför allt Ukraina, men också att de baltiska staterna har känt sig hotade. Detta har som bekant inneburit att NATO förstärkt sin närvaro i Östersjöområdet både till sjöss, i luften och på land. NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har beskrivit situationen som den mest allvarliga hotet mot Europas fred och säkerhet sedan kalla kriget. Av den anledningen är årets övning BALTOPS därför viktigare än någonsin.

Med detta i bakhuvudet kan vi konstatera att Sverige i år ställer upp med ett (1) fartyg i övningen BALTOPS.


Här kan vi återigen se ett exempel på att vi i Sverige har väldigt svårt att fatta rätt beslut vid rätt tillfällen och att vi ofta hamnar i läget att vi bedriver "strid i efterhand". I stället för att göra ett uppkommet örlogsbesök i Riga för sex miljoner på övertid kanske det hade varit mer lämpligt att genomföra andra åtgärder. En hade varit att erbjuda NATO det minröjningsfartyg som under det första halvåret 2014 stått i NRF-beredskap att deltaga i SNMCMG1. En annan hade varit att låta ett större antal svenska fartyg deltaga i övningen BALTOPS. Trots kort framförhållning har det funnits tid för att möjliggöra en sådan omfallsplanering både verksamhetsmässigt och arbetstidsmässigt - om man verkligen hade prioriterat detta från regeringens sida. En tydlig beslutspunkt var när NATO började förstärka i Östersjöområdet i månadsskiftet mars/april. Att skicka fler svenska fartyg till BALTOPS hade dessutom kostat mindre än sex oplanerade övertidsmiljoner men gett större effekt.

Men så har inte skett och nu är det korvetten HMS Sundsvall som ensam får visa den svenska flaggans färger i den stora NATO-styrkan. Go for it!


NATO och framför allt USA vet däremot hur man visar solidaritet med de som är med i klubben. I övningen BALTOPS kommer två stycken B-52 att deltaga i minst sagt spektakulära operationer. Man kommer under övningen att genomföra fällning av sjömineringar från dessa flygplan i Östersjön koordinerat med sjöstyrkan.

Tre stycken B-52 har under gårdagen ombaserat från Barksdale AFB i Louisiana till Royal Air Force base Fairford i England där man kommer att utgå från under operationerna över Östersjön.

Under övningen kommer minst två B-52 att öva sjöminering i Östersjön. Mest sannolikt med övningsminor av typen Mk62 "Quickstrike" vilken är en bottenavståndsmina på 230 kilo som fälls i grunda vatten. Alternativt fälls Mk56 som är en förankrad mina på 900 kilo. En enda B-52 kan bära 45 stycken Mk62 alternativt 12 Mk56. Minorna fälls från 300 meters höjd.

Vad jag vet så har sjöminfällning från B-52 endast genomförts en enda gång tidigare i Östersjön, det var under BALTOPS-98. Detta skedde i samband med att Rysslands grannland Polen hade ansökt om medlemskap i NATO, man blev sedan medlem ett drygt halvår senare. Nu känner sig de baltiska staterna hotade, då skickar USA ett antal B-52 från USAF 2nd Wing med callsign DOOM (undergång) och fäller minor i Östersjön igen.

Att detta är en tydlig markering mot Ryssland råder det nog ingen större tvivel om.





Gästinlägg: SD, nostalgin och detaljstyrningen

Nedanstående är en replik från Andreas Braw:

Sverigedemokraten Mikael Valtersson menar i en replikmitt inlägg på Wisemans Wisdoms att partiet felaktigt anklagas för att ha en oseriös försvars- och säkerhetspolitik. Men Valterssons replik pekar bara tydligare på det grundläggande problemet med SD:s försvarsnostalgiska hållning - nämligen att partiets företrädare helt saknar förståelse för Försvarsmakten som myndighet, för internationell politik, och för den politiska verkligheten. Istället tycks man ha valt nostalgin som väg framåt för försvaret.

Valtersson återkommer i sin replik till den icke-existerande nordiska försvarsalliansen (som nu enbart kallas för "vision"), SD:s idéer om "återtagande" av kaserner och partiets expertis ifråga om sjömålsrobotar. Partiets kunskap om robotteknologi är uppenbarligen så stor att man vill gå runt hela Försvarsmaktens process för upphandling och inköp av materiel, eftersom en grupp sverigedemokratiska politiker har bestämt att det är 80-talssystemet Robotsystem 15 KA som ska köpas in för att återge Försvarsmakten möjligheten att verka med landbaserade sjömålsrobotar på långa avstånd. Valtersson försöker rädda ansiktet genom att skriva att partiet för en dialog med Försvarsmakten om både kaserner och robotsystem. Men varför kan dessa "försvarsvänliga" amatörpolitiker inte låta Försvarsmakten få sköta egen materielanskaffning? Varför ska partiet över huvud taget ta ställning ifråga om materielsystem snarare än förmågor? Och varför detta eviga nostalgiska harvande om kaserner och byggnader som inte fyller någon funktion för försvaret av Sverige annat än som utrymmen för sängar och skåp?

SD menar dock att man inte alls vill detaljstyra Försvarsmakten, och att man bara lämnar förslag. Likväl står detta att läsa på Sverigedemokraternas försvarspolitiska blogg Lantvärnet [språkfelen är autentiska]:
"Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft."

Det är alltså för SD så viktigt att "återta" gamla kaserner och köpa in de robotar som skrotades år 2000 att detta explicit måste skrivas - det är DETTA man budgeterar för. Och det är inte bara på Gotland som partiet vill återupprätta kustartilleriet, utan även Vaxholm, Härnösand, Karlskrona och Göteborg. Varför SD så gärna vill återta kaserner i exempelvis Härnösand förblir en gåta, eftersom strategiska, operativa eller ens taktiska argument för detta inte förs fram av partiets företrädare. Men särskilt intressant är formuleringen med "ett RBS 15 KA kompani på Gotland". Den väcker så många frågor kring SD:s plan. Man vill ha tre rörliga kustartilleribrigader, men man vill från politiskt håll splittra upp dessa så att det på Gotland enbart ska finnas ett kompani. Vi kan med spänning vänta på redogörelser för var SD vill placera resten av de tre brigaderna - tydligen är detta något som inte ska avgöras av Försvarsmakten, utan något som ner på kompaninivå ska regleras av politiker oavsett hotbild.

Valtersson säger också, fastän man är "öppen för dialog" med Försvarsmakten, att SD kommer fortsätta att försöka detaljstyra Försvarsmaktens materielinköp om detta kan stärka den svenska försvarsindustrin. Alltså: Om Försvarsmakten vill ha ett vapensystem så kan SD tänka sig att besluta om ett helt annat om det ligger i industrins intresse. I klarspråk innebär detta politikerstyre och industripolitik.

Utöver detta finns det självklart mer att ifrågasätta i sverigedemokratisk försvarspolitik. Partiets reservation mot Försvarsberedningens slutrapport är en guldgruva för försvarspolitiskt vansinne, högmod och aningslöshet. Till exempel deras ambition att Flygvapnet och Luftvärnet tillsammans över tiden ska upprätthålla luftherravälde - en extremt hög ambitionsnivå som är oerhört svår att uppnå ens under kortare tid. Deras idé om att tio JAS-plan över tiden ska ligga i "spärrbanor" kring Sveriges gränser, utan att det anges varför. Den smått komiska skrivningen att Hemvärnet ska sätta upp regementen i varje svenskt län, trots att Hemvärnet organiseras i bataljoner - varför de skulle behöva regementsområden är svårt att utröna. Och, inte minst den extremt märkliga skrivningen att Flygvapnet ska kunna "bryta" motståndarens förmåga till offensiva operationer mot Sverige, vilket även torde innefatta anfall mot flyg- och robotförband långt in på motståndarens territorium.

Det är tråkigt att många sverigedemokrater helt tycks sakna förmåga att erkänna det egna partiets brister. När missförhållanden påpekas väljer man istället ignorans, eller tar ställning FÖR dessa missförhållanden. Jag gör inga anspråk på att tillhandahålla en politisk lösning på försvarsfrågan i Sverige och uppmanar inte heller läsaren av detta inlägg att rösta på något särskilt politiskt parti. Men, som jag skrev i inlägget som startade denna debatt: jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik.

Andreas Braw

Ett spel för gallerierna med stora konsekvenser



Tre svenska minröjningsfartyg från tredje sjöstridsflottiljen har tillsammans med stödfartyget HMS Trossö precis avslutat en mycket lyckad minröjningsoperation utanför Lettlands kust där åtskilliga minor har återfunnits och oskadliggjorts. Men i kölvattnet av allt positivt som operationen har medfört kommer det nu dessvärre mycket kännbara konsekvenser för Försvarsmakten. Orsaken till detta är som så många gånger förr - regeringen!

Övningen Open Spirit genomfördes som en minröjningsoperation tillsammans med den nyligen aktiverade NATO-styrkan SNMCMG1 under perioden 9-22 maj. De svenska fartygen från tredje sjöstridsflottiljen oskadliggjorde över 50 minor vilket måste ses som mycket lyckat.

Den 22 maj, samma dag som övningen skulle avslutats och de svenska fartygen skulle sätta kurs mot Sverige för att påbörja välförtjänt ledighet så hade regeringen sitt återkommande torsdagssammanträde. Där och då fattades ett beslut att de svenska enheterna skulle kvarstanna över helgen och genomföra ett örlogsbesök i Riga tillsammans med NATO-styrkan för att därefter kasta loss för ytterligare någon dag till sjöss innan man begav sig mot hemmahamn.

Bakgrunden till detta beslut var att "visa solidaritet" mot de baltiska staterna. Allt gott så långt.

Men vad som inte framkommer i Försvarsmaktens eller medias rapportering är de ekonomiska konsekvenserna av detta beslut, och hur dessa har hanterats av regeringen som fattade beslutet.

I Försvarsmakten finns arbetstidsavtal som reglerar hur man skall och får arbeta. I samband med en övning som Open Spirit som pågår mer än 11 dygn måste man i god tid genom fackliga förhandlingar bl.a. hantera den lagstadgade 11-dygnsegeln. Man lägger då en arbetstidslista som sträcker sig över övningsperioden och därefter måste personalen friplaneras under en längre period, dels för att ta ut lagstadgad ledighet och dels för att få ner nivåerna på komptid. Detta hade i god ordning planerats för samtliga deltagare i övningen.

När regeringen fattade beslut om att förlänga fartygens deltagande så innebär det att samtlig personal på de fyra fartygen per automatik beordras till tjänstgöring på kvalificerad övertid. Detta är kostsamt för Försvarsmakten då övertidsersättningen per timme är grundlönen / 72. Då över hundra personer ingick i styrkan så förstår man snabbt att detta genererar mycket stora oplanerade kostnader. Tillkommer gör även extra drivmedel och livsmedel m.m. Så långt är fortfarande allt väl... Men här startar det märkliga.

När Försvarsmakten fick förfrågan av regeringen om en förlängning av de svenska fartygens närvaro svarade man med att detta var möjligt, men att detta skulle medföra en stor oplanerad kostnad omfattande drygt sex miljoner kronor. För detta begärde Försvarsmakten ersättning av regeringen.

Detta förnekades då av regeringen som beslutade att denna merkostnad skulle tas inom befintlig ram vilket i praktiken innebär att det skulle tas av de 20 miljoner som Marinen under våren erhöll genom en mycket marginell överföring av 110 miljoner (hela summan som FM erhöll) från anslaget för internationella insatser.

Det som nu har hänt är att regeringen med noll framförhållning har beslutat om att förbruka 30% av den pengapåse som var avsedd för att genomföra den nationella marina höstövningen SWENEX. Nationella övningar där hela Marinen får chansen att öva kvalificerad väpnad strid borde vara högt prioriterade av politisk nivå, inte minst med tanke på omvärldsutvecklingen. Men p.g.a. regeringens ingrepp i ekonomin ser det nu ut som att höstens övning måste reduceras i en inte ringa omfattning. Vilka de exakta konsekvenserna av detta blir är ännu ej klart, men konsekvenser kommer det att bli.

Med detta facit i hand så kan jag konstatera två saker. För det första så anser jag att regeringens beslut att förlänga de svenska fartygens närvaro i Riga inte på något sätt har påverkat situationen för de Baltiska staterna gentemot Ryssland. Det hela är mest ett politiskt spel för gallerierna när man dessutom under den större delen av tiden ligger till kaj i Riga. För det andra så kan vi ånyo konstatera att regeringens hantering av försvaret är minst sagt undermålig. Om man nu anser att detta var viktigt så hade det enda rätta varit att använda pengar från anslaget för internationella insatser för den här verksamheten. Som det ser ut nu kommer ca en miljard kronor ej att nyttjas av detta anslag och därmed återföras till Anders Borgs kassakista vid årets slut.

Är det detta som kallas att satsa på försvaret och öka försvarsförmågan? Sen talas det från politiskt håll om "svarta hål" i försvarets ekonomi....

Crazy Ivan?

Reflektion

Upprinnelsen till detta reflektions inlägg, är en Twitter konversation som förts mellan mig, @oplats och @wisemanswisdoms och flera de två senaste dagarna rörande den osedvanligt stora trafik med transportflygplan mellan Ryssland och Kaliningrad Oblast som skett den senaste veckan.

Under den senaste veckan har delar av de Ryska väpnade styrkorna som varit positionerade mot den Ukrainska gränsen långsamt påbörjat ett tillbakadragande. Innebär detta då att trycket kommer släppas, så förefaller det inte vara, nästan samtidigt som tillbakadragandet påbörjades annonserade man om att man skulle genomföra övningar med kortdistansrobotar inom det västra militärdistriktet (MD V), likväl har man i Rysk media tydligt påtalat hotet från NATO dels genom dess nuvarande basering av trupp i dess östra medlemsländer dels genom möjligheten att ytterligare länder ansöker om medlemskap.

Är det då en slump att övningar med kortdistansrobotar och utspel mot NATO kommer nästintill samtidigt som att man påbörjar tillbakadragningen av trupp längs Ukrainas gräns? Troligtvis inte, dels handlar det om att ej visa sig svag mot NATO som organisation och andra väststater såsom Storbritannien, USA m fl dels handlar det om att hotet ej får försvinna för den egna befolkningen nyss var hotet mot den Ryska minoriteten i Ukraina, nu börjar det vända till att hotet kommer från NATO och dess basering av trupper i bl a Polen och de Baltiska staterna.

Troligtvis kommer man inom MD V under sommarperioden (Juni-Augusti) genomföra någon form av större övning, detta har indikerats bl a genom uttalanden från chefen från Östersjömarinen och chefen för Luftstridskrafterna inom MD V att övningsaktiviteten kommer öka markant under sommarperioden. Lägg därtill den nuvarande övningen inom MD V där man dels övar sina förband med kortdistans missiler dels fjärrflygets stridskrafter, börjar en tydligt oroande bild uppdaga sig, vinden har vänt västerut kan man säga.

Någon form av uppbyggnad eller skenmanöver till att tro att en uppbyggnad har genomförts i Östersjöregionen har utan tvekan skett, mht till den omfattande trafiken mellan Ryssland och Kaliningrad Oblast som genomförts under den senaste veckan med transportflyg främst av typen IL-76. En teori som framförts är att man skall genomföra prov med luftvärnssystemet S-350 i Kaliningrad Oblast, något som jag ej håller för särskilt troligt, ser man historiskt har de flesta systemen testats i Kapustin Yar främst för att undvika att andra nationer skall kunna dra slutsatser kring ej förbandssatta system. En annan teori som framförts är att man har förflyttat SS-26 Iskander till Kaliningrad Oblast, en teori som jag håller för mer trolig avslutningsvis kan det även röra sig om en direkt skenmanöver till att få NATO och andra länder kring Östersjöregionen tro att man planerar att genomföra något i eller kring Kaliningrad Oblast, medan i själva verket händer något annat.

Om vi uppehåller oss vid SS-26 teorin en stund, så skulle detta mycket väl vara en trolig händelseutveckling. Ryssland har troligtvis valt att avsiktligt vänta med att deployera detta system till Kaliningrad Oblast dels för att man vet att en basering av detta system där kommer väcka ont blod hos dels NATO dels andra väststater. Dels för att man troligtvis vill ha ett spelkort kvar i rockärmen. Ser man till hur retoriken gått de senaste veckorna har Ryssland ofta återkommit till att en basering av NATO trupp i Polen och de Baltiska staterna kommer enligt dem bryta mot tidigare ingångna avtal. Varvid en basering av SS-26 till Kaliningrad Oblast mycket väl skulle kunna vara dels ett troligt motdrag dels utgöra ett förhandlingskort mot NATO och väst rörande basering av trupp i detta område. Vilket skulle tvinga fram en förhandling, likväl skulle Ryssland visa sig stark för den egna befolkningen.

Likväl skulle i detta fall en ombasering av SS-26 systemet med hjälp av IL-76 vara att föredra, främst för att det går att göra snabbt men även för att det går att hålla en hög operationssäkerhet. Det vill säga systemen förs fram i det dolda till en begränsad plats på en militär flygplats, därefter transporteras de och urlastas på en dold plats i Kaliningrad Oblast. Kommer man nu skjuta med SS-26 om detta system förts fram till Kaliningrad Oblast? Det politiska vågspelet med en sådan åtgärd är att man vet ej utgången kring det, det enda man kan vara säker på kring ett sådant aggerande är att den initiala stormen kommer vara stor kring ett sådant agerande. Dock skulle signalen vara mycket tydlig från Ryssland, hit men inte längre, lägg därtill att President Barack Obama befinner sig i Europa inför högtidlighållandet av Operation Overlord och just nu i Polen så skulle effekten bli mycket stor.

Likväl kan detta helt enkelt vara en stor skenmanöver gjord för att just få analytiker att gissa, att något är på gång att ske i Kaliningrad Oblast, något man lätt kan glömma trots att de flesta vet om att Ryssland är de främsta i världen på att just iscensätta skenmanövrar. Så allt kan enbart vara ett sätt att få oss i väst att tänka i fel banor och sätta fokus på något annat än kanske Ukraina.

Trots detta kan man avslutningsvis kan man säga att situationen i mångt och mycket återigen har börjat "skena" i en negativ riktning, tittar man bortom vad som sker i Ukraina och det Ryska trupptillbakadragandet så ser man att dels Ryssland fokuserar mer i dess västliga områden dels har retoriken hårdnat med uttalanden mot väst, således kan vi snart en "Crazy Ivan" där vi kan få ett utspel av något av spelarna som misstolkas och vi får en accelererande situation nedåt i säkerhetsspiralen. 

Det är inte för intet man tänker på en strof ur Katy Perry låt Dark Horse ”So you wanna play with magic...”

Have a good one! // Jägarchefen