Sverige måste återupprätta det ekonomiska försvaret – men i modern tappning

Under det kalla kriget fanns det fyra former av försvar; Militärt försvar, Civilförsvar, det psykologiska försvaret och det ekonomiska försvaret. Det ekonomiska försvaret leddes initialt i huvudsak av Överstyrelsen för Ekonomiskt försvar men uppgiften överfördes senare till den högsta instansen i det dåvarande civilförsvaret, nämligen Överstyrelsen för Civil Beredskap, ÖCB. Under perioden efter andra världskriget [...]

Kleptomanins risker

Inför president Putins ansiktsförlust i Ukraina spekuleras det allt mer om den ryska stats- och militärledningens framtid. Inte ens USAs president kunde hålla sig utan tog plötsligt personlig ställning. Under tiden ser vi hur Putin själv blivit så besatt av historia, att han i likhet med sin förebild Stalin försöker skriva om den själv. Samtidigt [...]

Försvarsfrågan i det franska presidentvalet

Det franska presidentvalet går av stapeln den 10 april. Om inte någon kandidat får absolut majoritet – vilket med all säkerhet kommer att vara fallet – sker en andra omgång mellan de två främsta kandidaterna den 24 april. Därefter sker val till nationalförsamlingen. Det finns åtta godkända kandidater. Av dessa anses, utöver sittande president Macron, [...]

NATO, nyttan för Sverige

Nu efter sex veckors krig där Ryssland försökte först med ett strategiskt överfall, Jägarchefen reder ut begreppet i sitt inlägg ”Något om strategiskt överfall”, mot Ukraina som avvärjdes och sedan följdes av en mer konventionell invasion. Att det senare har haft sina problem har varit uppenbara och reds ut av Jägarchefen här med inlägget ”Anomalier”. Det behöver inte avhandlas djupare nu så jag avser att övergå till en diskussion om ett eventuellt svenskt medlemskap i NATO. 

Jag har i inlägget ”Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap” pratat om tre invändningar mot svenskt medlemskap. Den tredje invändningen var om att ”Vi riskerar att utkämpa andras krig”, exemplet i debatten har varit att man inte vill komma till Turkiets försvar. Är det moraliskt rätt att vi tar på oss skyldigheten att försvara Erdogans Turkiet mot att vi är garanterad hjälp av andra länder? 

Vad jag sett i svenska debatten så diskuteras alltid fullbordat faktum med krig, något som Robert Dalsjö försökt nyansera flera gånger utan att det verkar lämna intryck, senaste tillfället var i SVT.s ”Agenda” 2022-03-27. Det är alltså läge att i lugnare former redovisa och diskutera djupare det Dalsjö försökt framföra. 

Det Nordatlantiska fördragets (Natos grundstadga) första fem artiklar anger i stigande grad organisationens krigsförebyggande arbete. Medlemmarna åtar sig att arbeta för att fredligt lösa konflikter (art 1), att bidra till utvecklingen av fredliga internationella relationer (art 2), att rusta sig själv och varandra så att de enskilt och tillsammans kan motstå ett anfall (art 3), att konsultera med varandra närhelst någon av medlemmarna anser sig vara hotad (art 4) och till slut det militärt avskräckande där en angripare får räkna med den kollektiva styrkan hos de fördragsanslutnas militära förmåga, med kärnvapen som yttersta avskräckning, i artikel 5. Vi ser alltså att första delen av fördraget är i enlighet med FN-fördragets andemening om medlemmarnas åtaganden om konfliktförebyggande och artikel 51.s konfliktavskräckande. 

För att dessa åtaganden inte ska bli tomma ord och arbete i enskilda staters intresse organiserades år 1951 det politiska samarbetet vid ett politiskt högkvarter i Bryssel under ledning av det för syftet inrättande Nordatlantiska rådet (Natorådet). Samtidigt inrättades en kommandostruktur för att samordna en gemensam försvarsplanering samt samordna och styra operationer som medlemsländerna i konsensus har beslutat om. 

För att åskådliggöra betydelsen av de fem första artiklarna i Nordatlantiska fördraget så beskriver jag ett förlopp vad det skulle innebära för Sverige vid en anslutning till Nato och hur det gynnar den svenska säkerheten och samtidigt ytterligare bemöter invändningen om försvar av Turkiet. 

Sverige är som bekant medlem i FN, vi har alltså redan åtaganden enligt Atlantfördragets två första artiklar, Natos medlemmar är också medlemmar i FN så där får vi ytterligare ett forum för samarbete. Vi är också partnerland i Natos samarbete ”Partnerskap för Fred” där vi och Natos medlemmar arbetar tillsammans för att öka förtroendet mellan alliansens medlemmar och oss som är utanför alliansen men deltar i Partnerskap för Fred. Vid ett svenskt medlemskap så kommer vi att få och ge stöd enligt artikel 3 för att stärka vår och våra allianskamraters säkerhet. Det påstås att vi är bäst integrerade i alliansen med avseende materiellt och med att följa standarder och procedurer. Men som icke medlemmar är vi inte med och delar underättelser som skulle göra att vi bättre kan uppfatta och tolka skeenden i vår omvärld. Trots att vi nu både har datalänk och igenkänningsutrustning som medger att vi kan dela vad våra Gripenflygplan ser med samt kan identifieras av polska, tyska, danska och norska stridsflygplan så får vi som icke medlemmar inte krytpokoder till denna utrustning utan vi tillverkar med stöd av USA dessa kryptokoder själva. Vi har ett antal bilaterala avtal med Natos medlemmar Estland, Lettland, Litauen, USA, UK och Frankrike, vi har också ett särskilt djupt avtal med Finland. Vi har också ett avtal med Norge, Danmark och Finland om att bedriva täta regelbundna gemensamma flygvapenövningar. Avtalet Nordefco avser att stärka försvarsmaterielsamarbetet med Norge och Finland. Dessa samarbeten sker på nåder med de olika staterna, vi inkräktar på våra vänners samarbete inom Nato, de gör uppoffringar för vår skull. Ett medlemskap i Nato skulle innebära att våra avtalspartners inom Nato slipper lägga arbetstid och resurser på att separera sådant de kan delge oss från sådant som vi som icke medlemmar inte kan få ta del av. ”Hultqvistdoktrinen” är alltså suboptimerande för både oss och våra vänner, blir vi medlemmar fullt ut slipper vi alla dessa hänsynstaganden. Vi kommer att gå från en partner som innebär extra arbete till en partner som inte kräver extra hänsyn och arbete, vårt anseende kommer att öka. 

Vid ett flertal tillfällen har medlemmar i Nato begärt konsultationer med övriga medlemmar enligt det Nordatlantiska fördragets artikel 4, senast nu i slutet av februari 2022. Marcus Oscarsson redovisar det i sin artikel ”Fyra NATO-länder aktiverar artikel 4 – Sjunde gången sedan 1949”, 2022-02-25. Sverige deltar nu i konsultationer rörande Rysslands krig mot Ukraina, DI ”Nato: Samarbetet ökas med Sverige och Finland” 2022-03-04. I en framtid där det freden kommit mellan Ryssland och Ukraina kan det tänkas att nya kriser och krigshot mot till exempel Polen eller Baltikum, där är det då inte självklart att vi kommer att delta i konsultationer och om svensk hjälp behövs kommer vi mer att bli anmodade att bistå med det som de konsulterande kommer fram till istället för att vi är en part att lyssna på ifrån början. 

Hjälp enligt artikel 5 kommer inte att skickas ad hoc utan det sker i enlighet med i fred genomförd och övad planering. Vi ser detta i allehanda övningar såsom "Saber Strike", "Cold Response". Svenska Försvarsmakten deltar i vissa av dessa övningar där vi blir inbjudna och övar, vi blir bättre integrerade med Natos medlemmar i den teknik och procedurer som används inom Nato men vi blir just inte mer än en osäkerhet om vi kommer att ge hjälp och vi kan som förklarats av flera amerikanska ambassadörer inte få någon hjälp av Nato, USAs sverigeambassadör Mark Brzezinski förklarade det 2014 i SvD "USA: 'Svenskarna bestämmer själva om Nato-medlemskap'" 2014-04-30 vilket upprepades av den nuvarande Sverigeambasadören Eric D. Ramanathan i intervjun "USA:s Sverigeambassadör: 'Inga försvarsgarantier'" av TV4, 2022-04-16 vid flottbesöket av USS Forrest Sherman. Vi har lämnat hjälp enligt EU-stadgans försvarsklausul artikel 42:7 till Frankrike. Sverige och Finland har nyss skrivit brev till EU om denna försvarsklausul och påminner om att Sverige och Finland inte vill lämnas i sticket. Vi är tillsammans med Finland en osäkerhet att exploatera, kommer vi att lämna hjälp enligt EU 42:7 och i så fall vad kommer denna hjälp att bestå av, det finns ingen förhandsplanering och övning för EU 42:7. Denna osäkerhet skulle undanröjas av ett medlemskap i Nato, vi kommer att lämna hjälp i vad som visas på de övningar vi deltar i. Om vi blir medlemmar så kommer vi att omedelbart att delta i Natos försvarsplanering, vi kommer med största sannolikhet att inte göra annorlunda än det som visas på övning nu med att basera stridsflyg i Norge, Finland, Baltikum och eventuellt polen. Arméförband kommer att skickas till Norge och Finland, svenska marinstridskrafter kommer att intimt samverka med finska marinstridskrafter (om de blir medlemmar), o.s.v. Det finns ingen anledning att skicka några förband längre bort än så, principen för Nato är ju först och främst förmågan till självförsvar och som bilderna visar så är det länder i ett bakre område som förstärker närvaro i nord – sydlig riktning efter fronten mot Ryssland, vi nära fronten sänder förband i väst – östlig riktning. Det kan ju tänkas att det uppstår ett sydligt hot mot Europa över Medelhavet samtidigt som Ryssland avstår att exploatera detta måste bedömas som obefintligt. Notera också den ringa förstärkning som finns i Ungern nu.

 


För att förtydliga att vissa länder nära Ryssland ändå skickat i nord – sydlig riktning, de är delar i multinationella stridsgrupper.

 
I praktiken alla fall där krigshandlingar inleds i östersjöområdet kommer Sverige att bli berörd. Antingen att Sverige blir ett mål för att visa rysk förmåga att smälla till någon och då vi är alliansfria finns det inga repressalier att förvänta för Ryssland eller så blir vi ett mål för Ryssland i syfte att hindra förstärkning för att möta ett angrepp mot Baltikum nu eller om Finland blir medlem så behöver Finland hjälp. Svårigheten att möta ett ryskt angrepp utan att stödja sig på Sverige har spelats av RAND och redovisats i rapporten ”Reinforcing Deterrence on NATO's Eastern Flank Wargaming the Defense of the Baltics”. Sveriges Television beskriver det här i inslaget ”I FOKUS: Stormakternas kamp om Östersjön” och Atlantkommiten har sin Webkonferens ”Säkerheten i Östersjöområdet – Sveriges roll och ansvar”. 

 Slutsatsen blir att för vår och andras skull är det mest logiskt att vi blir medlemmar i Nato, vi tar bort osäkerheter och svårigheter som en angripare som Ryssland kan utnyttja. 

J.K Nilsson

Saved by Putin’s Ukraine aggression? Erdogan’s balancing act on tightening rope [1]

The Ukraine crisis threatens an already hard-pressed Erdogan regime with a host of added economic and political burdens, with presidential and parliamentary elections looming. At the same time it is becoming increasingly clear that, nonetheless, the Russia-Ukraine war and Western reactions to it, has also provided Turkey’s embattled and internationally isolated ruler with a welcome [...]

The Basis of Ethics [1]

The two words “morals” and “ethics” have originally the same meaning, “morals” being derived from the Latin “mores” and “ethics” from the Greek “ethos”. The meaning is identical: custom. Moral and ethics are what we are accustomed to do when we act responsibly as men of honour. However, in many modern languages, morals tend to [...]

Rymdseminarium med tema totalförsvar

Den 28 mars genomförde rymdnätverket inom KKrVA ett seminarium med temat ” Svensk totalförsvarsförmåga i rymden.  Vilken rymdförmåga behöver Sveriges civila och militära försvar ha? Hur skapas denna förmåga?” Seminariet var välbesökt och cirka 60 åhörare från såväl inom som utom KKrVA fanns på plats i Sverigesalen på FHS. Seminariet modererades och hölls samman av [...]

Krigsvetenskap – plötsligt en del av vår vardag

Det går nu inte en dag utan att vi i nyhetsflödet som växt fram ur Rysslands invasion av Ukraina möter experter och forskare med krigsvetenskap som sin kunskapsdomän. Det är välgörande i ett fragmenterat och skrämmande nyhetsutbud. Kungl Krigsvetenskapsakademien etablerades formellt 1805, men begreppet krigsvetenskap har inte varit ett ord som synts särskilt ofta i [...]

Ukraine Crisis, the Brussels Summits, Regime Change and Red Lines [1]

President Biden wrapped up his extraordinary European tour, including NATO, EU and G7 summits plus a tour of refugee inundated Poland, with a powerful Warsaw speech – aimed at being on historical par with those of Kennedy and Reagan in Berlin – where he, controversially, added a particular punch to the prepared manuscript: “For God´s [...]

Diplomatin i stöpsleven

Som en följd av Rysslands invasion av Ukraina råder det bred politisk enighet om att Sveriges försvar måste stärkas. Målsättningen är densamma som Natos d v s 2% av BNP. Däremot skiljer sig uppenbarligen meningarna om tidtabell och finansieringsmodell. Frågorna har dryftats i partiöverläggningar och kommer nu att behandlas i Försvarsberedningen. Vad gäller formerna och tidtabell för [...]

Stalins och Putins vinterkrig

Denna sovjetiska T-26 stridsvagn träffades av eld från svenska frivilliga i mars 1940. Bilden togs av min farfars bror Gunnar Gyllenhaal, en av de över nio tusen i Svenska frivilligkåren under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40.  Under fotot har han skrivit "Träffbilden av Boforskanonen är ganska god". Det är mars 2022 och händelsen känns inte längre så avlägsen. Men det finns både likheter och skillnader mellan Stalins och Putins vinterkrig. 

Den vidrigaste likheten har nu fått mig att återuppta bloggandet, som jag nästan hade lagt av med (Twitter i all ära men behöver skriva en längre text utan att dela upp den i flera Twitter-inlägg). Vilken likhet tänker jag på? Jo, de tyvärr trovärdiga uppgifterna om att Putin låtit bomba civila mål med brandbomber. Det gjorde även Stalin i Finland. Men den typ av brandbomber som nu är aktuell är någon form av termitammunition. Vad innebär sådan ammunition? Jo, dess värme är så pass extrem att den bränner igenom metall. Vi pratar alltså om en form av extrema brandbomber, kända från Putins krigande i Syrien.

Som om det inte räckte med att bomba civila och till och med sjukhus. Jag har nu tappat räkningen vad gäller antalet vårdinrättningar som har bombats och beskjutits av ryska styrkor.

En till likhet mellan vinterkrigen är att den ukrainska sidan rätt ofta verkar använda finsk ”mottitaktik”, dvs skära av de vägfokuserade (vägbundna) invaderande kolonnerna i segment och sedan omringa och nedkämpa dem. 

Vad gäller Stalins tro att han skulle kunna pracka på Finland en ny "folkregering", ledd av hans marionett Otto Ville Kuusinen, så matchas den illusionen rätt bra av Putins djupa villfarelse att han med lätthet skulle kunna "pansar-installera" en ny "ukrainsk" regering. 

Men den största likheten är nog den avgörande, den att Ukrainas motståndsvilja, liksom en gång Finlands, har överträffat angriparens, liksom hela världens, förväntningar.

Skillnaderna är givetvis stora vad gäller vapnen. Robotar och drönare fanns helt enkelt inte i det första vinterkriget. Ett krig i informationsarenan bedrevs redan då men flygblad och radionyheter var småpotatis i jämförelse med dagens möjligheter att blixtsnabbt sprida även rörliga bilder direkt från slagfältet.

En till skillnad är att de ryska styrkorna angrep från två länder, från Ryssland och Belarus. Det märkligaste med Belarus och Putins vinterkrig är dock att järnvägsarbetarna i Belarus förefaller kunna bjuda ett effektivt motstånd mot kriget. 

En skillnad mellan vinterkrigen förklarar varför så många överraskades av att Putin för en månad sedan satte igång en fullskalig offensiv. Jo, 1939 var kunskapen om ideologin i Kreml rätt god och spridd men idag känner här ännu bara få till exempelvis den ovanligt inflytelserika boken Geopolitikens grunder med avsnitt som "Den finska frågan".

Nu verkar en hel del tyckare hysa förhoppningar om att detta krig, liksom vinterkriget mot Finland, ska bli kort. Skulle mot min förmodan en vapenvila snart inträda så är det dock säkrast att ändå inte hysa några större förhoppningar. Låt oss helt enkelt avvakta med att hoppas och istället, med större allvar, både hjälpa Ukraina och förbereda vårt eget land för svårare tider. Vi borde mer intensivt stärka både det militära och civila försvaret och i mycket högre grad se på våra matproducenter som en del av totalförsvaret och verkligen beakta deras allt större svårigheter. För att allt som behöver göras ska kunna ske också med en ny hastighet tror jag statens högsta representanter behöver inse att staten inte räcker till. Både det privata näringslivet och diverse frivilligorganisationer behöver bjudas in i högre grad. Laget behöver bli både vassare, större och mindre stelbent.

Ukraina – en varning om FN:s och folkrättens förfall

Rysslands anfall på Ukraina är ett uppenbart brott mot FN-stadgans förbud mot anfallskrig, men länder med en majoritet av världens befolkning vägrar att fördöma det. Väst borde verka för att återställa respekt för stadgan och folkrätten som rättssystem. FN-stadgans förbud mot anfallskrig Både när Nordkorea anföll Sydkorea 1950 och när Irak anföll Kuwait 1990 användes [...]

Kan Försvarsmakten använda mer pengar?

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  



 

 

Kan Försvarsmakten använda mer pengar?

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  



 

 

Kan Försvarsmakten använda mer pengar?

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  



 

 

Så förhandlar man med Ryssland [1]

När den finländske diplomaten och sedermera Juho Kusti Paasikivi 939 hade han onda aningar om vad som skulle komma att hända. Längs hans färdväg till stationen och på perrongen hade stora människomassor samlats för att ta farväl. De stod tysta och allvarliga tills någon började att sjunga ”Vårt land” och ”Vår Gud är oss en väldig [...]

Avskräckningens dilemma: reflexioner om trovärdiga röda linjer m a a Ukraina-krigets risker

I det läge som skapats av Rysslands aggression fr o m den 24 januari talas i den strida floden av svenska och internationella inlagor mycket om både det andra och det tredje världskriget, chockerande mycket, kunde man tycka. Det handlar ju då dels om allt det som i dagarna minner om det andra världskriget med dettas skrämmande [...]

Vad Samuel Huntington kan lära oss om Rysslands invasion av Ukraina

A war between Russia and Ukraine would be a disaster… A conventional war between Russia and Ukraine would entail vast military casualties and the possible murder of many thousands of civilians. Russians and Ukrainians have a history of mutual enmity; this hostility, combined with the intermixing of their populations, raises the possibility that war between [...]