Fjärde brevet om Sveriges försvarsidé

Idag svarar jag Oscar Jonsson på hans senaste brev om Sveriges försvarsidé. Jag tycker att Oscar har en god poäng med sin modell över den försvagade treenigheten mellan försvaret å ena sidan och den politiska ledningen samt folket å andra sidan.

I mitt svar uppehåller jag mig en del av militärgeografin och dess betydelse för vårt försvar i händelse mellan Ryssland och det Väst vi anser oss tillhöra. Jag identifierar fyra områden/funktioner som är centrala för vår del av bördan:

Östersjöutloppen, Nordkalotten, flygbaser och luftrum över Götaland och Svealand samt mellersta Östersjön med Gotland som viktig delmängd. Utöver detta tillkommer Stockholm och Göteborg för egen del. Om vi tror på Solidaritetsdeklarationen som vi antagit, så följer att vi är solidariska genom att sörja för att västs verksamheter kan understödjas i dessa fyra områden.

Svaret till Oscar hittar du här.

Natomedlemskap eller den ”atlantiska” länken

Av Bengt Gustafsson, ÖB 1986-94

Den debatt som började för ett år sedan med ”enveckasförsvaret” har resulterat i att 40 till 50% av svenska folket nu kan tänka sig att Sverige återgår till ett värnpliktssystem och öppet går med i Nato.

Det socialdemokratiska partiets talesman i försvarsfrågan har å sin sida talat om en ny mönstringsplikt för både kvinnor och män, medan bland annat både DN och SvD har intresserat sig för den senare frågan. Detta har oroat tre diplomater från det kalla kriget, som för några vesckor sedan på DN Debatt utropade: ”Går Sverige med i Nato ökar Rysslands misstro mot väst.” (25/1).

Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman pekar på att ”ett grundläggande element i svensk säkerhetspolitik och diplomati är att verka för fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i den euro-atlantiska regionen genom att överbrygga rådande
motsättningar”.

Vi skall därför ”inte överge vår väl förankrade militära alliansfrihet och det finns idag inget hot som kräver att vi överger denna politik.” Det senare är väl sant för dagen, även om vi sett ett ökat ryskt intresse för våra omgivningar och vårt territorium, men säkerhetspolitiska förändringar kan utvecklas snabbt.

Får jag erinra diplomaterna om att Ni på 1970-talet talade om avspänningspolitiken mellan stormaktsallianserna, som föranledde politikerna att rusta ner det svenska försvaret. 1980-talet började med alltmer stigande spänning, som ökade risken för kärnvapenkrig till samma höjder som under Kubakrisen 1962.

Vad mera var så hade WP passat på att modernisera sina stridkrafter under den så kallade ”avspänningen” och då inte minst i satellitländerna. Med det kunde des ges större uppgifter i den bestämda förebyggande militära strategin, som antagits av Högsta Sovjet i början på 1960-talet, innebärande att förekomma Nato med att rycka fram till Atlantkusten för att kunna förhindra att USA ytterligare förstärkte Västeuropas försvar.

Bland annat skulle Polen (i första fallet tillsammans med DDR) inte endast besätta Danmark med Östersjöutloppen utan från andra halvan av 1970-talet med sina moderniserade stridskrafter i ett andra steg också ockupera Sydnorge.

Vad som har förändrats från det kalla krigets dagar är att vi endast har ett ”enveckasförsvar” och vad värre är inte skulle mäkta med att i dagens värld kunna upprätthålla ett försvar av hela landet, som moderata statsråd låtsas att vi har. Detta beroende på att materielens kostnadsläge i ett modernt försvar ökar mycket snabbt – med 3-5% per år – och har gjort det sedan slutet av 1960-talet, när den socialdemokratiska regeringen tog bort den årliga uppräkningen av budgeten för att täcka den militärteknisk utvecklingen.

Så sanningen är den, att vi inte längre har råd med militära styrkor som kan försvara oss mot en stormakt. En höjning av dagens 1,2 % av BNP till försvaret till Natos önskemål (som få uppfyller) till 2 % gör i detta avseende ingen avgörande skillnad. Det skulle emellertid innebära att den kvantitet förband som de nya moderaterna såg framför sig 2009 skulle kunna bli en modern verklighet och till och kunna upprätthållas bortom år 2020.

I dagens och inför morgondagens värld bör vi därför bestämma oss med vilken stormakt eller allians vi helst vill vara mest vän om behov uppstår. Och tyvärr är det så, att EU inte är mycket att luta sig mot militärt.

De länder som är det i Europa är dessutom medlemmar i Nato. Bland annat Polen, som nog av Ryssland torde upplevas som mer irriterande för Kaliningrad än ett Natoanslutet Sverige. Man behöver ju inte i fred ha förhandslagring av eller frambaserade Natovapen i Sverige, som diplomaterna i onödan hotar med. Det gick ju alldeles utmärkt för Danmark och Norge under kalla kriget att vara återhållsamma och inte i onödan provocera vår gemensamma store granne i öster.

Sovjet torde ha varit mer misstänksamt mot Sverige, som i hemlighet för de egna väljarna förberedde ett militärt samarbete med USA och Nato i övrigt samtidigt som vi arbetade för fred och nedrustning med den andra handen.

För nu vet vi alltmer hur det egentligen var under Erlanders och Palmes dagar med den så kallade neutralitetspolitiken efter hand som forskningen om Natosamarbetet fortsätter med de få skriftliga källor som finns. Förresten, visste Hans Blix vad försvarsdepartementet sysslade med när han var utrikesminister? Sven Hirdman som statssekreterare i detta departement måste väl ha vetat det? Åtminstone sa´hans minister: ”Vi vet var vi hör hemma!”

Rolf Ekéus reagerade så sent som 2006, när Robert Dalsjö publicerade sitt väldokumenterade forskningsresultat, Lifeline lost, med att försöka bagatellisera detta samarbete också på DN Debatt. Detta trots att Dalsjö med en kopia av en Försvarsstabens
VPM kunde visa att så kallade samarbetsgrupper, förutom till Norge och Danmark, skulle skickas till USA, UK, och Västtyskland, men också till SHAPE, Natos högkvarter i Europa.

Den amerikanske chefen för detta, SACEUR, hade enligt Neutralitetspolitikkommissionen (SOU 1994:11) redan 1955 utsetts till ÖB Nils Svedlunds kontaktman av USA. För övrigt vistades den flygöverste som handlade detta VPM i Pentagon under Kubakrisen.

Är det ett liknande arrangemang herrarna nu tänker på när de skriver att ”vi är en uppskattad partner till Nato” med det inflytande vi behöver och att ”vi har större bilateralt inflytande på USA än vi skulle få som en småstat i en militärallians”. Hur är det i verkligheten idag?

Har vi fortfarande ”den atlantiska länk”, som den socialdemokratiske talesmannen Urban Ahlin fortfarande brukar tala om? Det gick ju bra för Olof Palme under det kalla kriget att i opposition driva projektet Gemensam säkerhet (publicerat 1982) med förslag om en kärnvapenfri korridor genom Europa samt före och senare som statsminister låta försvarsministern och ÖB hålla liv i det av Erlander skapade Natosamarbete.

Vill inte alla folk ha fred? Även det amerikanska med Ryssland i en kärnvapenvärld? Varför skulle USA tycka illa vara om vi som Natomedlem arbetade för en fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i Östersjöbäckenet samtidigt som vi om denna strävan misslyckas har den säkerhet som en småstat behöver på lång sikt.

Att vårt försvar inte skulle bli förstärkt vid en kris i detta område, som de tre påstår, är ett märkligt påstående. Länderna söder och öster om egentliga Östersjön är Natomedlemmar. Vid en kris här skulle Nato, precis som under det kalla kriget, behöva utnyttja flyg- och marinbaser i södra Sverige. Tror herrarna att vi skulle förneka dem det även om vi ej var medlemmar?

I Natosamarbetet ingick under kalla kriget att de skulle flyga över Sverige och i varje fall nödlanda här på återvägen, liksom de gjort de sista två åren av andra världskriget, samt att västtyska flottan skulle få omgruppera från sina sårbara baser till den svenska ostkusten. Som Ni själv säger tillhör vi ju Väst. Så vi är nog inte kända för att så strikt hålla oss till den deklarerade alliansfria politiken. Särskilt inte i Ryssland!

Beträffande kärnvapen torde det fortfarande var så att terrorbalansen fungerar. MedanRyssland lät sitt konventionella försvar bli omodernt prioriterade man sin andraslagsförmåga och gör det fortfarande. Någon total kärnvapenavrustning kan vi nog inte förvänta oss så länge flera stater (även i EU) känner sig beroende av en sådan avskräckningsmekanism.

Så det marina basområdet Murmansk är viktigt för Ryssland. Det är dock ingen nordisk småstat som kan hota det. Inte ens Natolandet Norge som ligger lika nära som Finland. Det är från längre avstånd Ryssland kan känna ett hot mot sin
andraslagskapacitet. Låt oss hoppas att världssamfundet lyckas förhindra att antalet länder med kärnvapen inte ökar. Först nu med Iran. För ju fler som har detta vapen desto större risk att det kommer till användning.

Tycker föresten de tre att Sverige med EU gör fel när vi försöker hjälpa Ukraina att bli mer demokratiskt och oberoende? Också detta verkar göra att Ryssland misstror väst.

Risken för inbördeskrig i Ukraina

Nu börjar även Ukrainas ekonomi att få betydande problem.

Imorgon lördag 15 februari diskuteras i Sveriges Radio risken för inbördeskrig i Europas näst största land, Ukraina. Det är verkligen hög tid.

För den senaste tiden har både Ukrainas ekonomi uppvisat flera extrema tecken (se ovan) och den ukrainska militären, som hittills inte varit med i konflikten, har signalerat stor otålighet. Berkut, de elitförband som hittills satts in, lyder inte under militären utan under inrikesministeriet. Lägg därtill uttalandet nu från en av Rysslands högsta företrädare i dessa sammanhang, om att man i Moskva "räknar med" att Ukraina ska återvända till integrationen med Eurasiska unionen. Hur tolka det? För den som inte är bekant med Eurasiska unionen (EAU), som ska sjösättas nästa år, är Wikipedias EAU-artikel ingen dålig start.

Vilka effekter skulle ett riktigt inbördeskrig i Ukraina få på övriga Europa och på förhållandet mellan stormakterna???

"Står Ukraina på randen till krig?" sänds alltså imorgon i P1, dvs. lördag 15 februari, kl 09:03.

Gästinlägg: Tron är bara halva sanningen



Dagens gästskribent har under flera år förekommit i kommentarsfältet här på bloggen. Mest känd är han förmodligen som gästskribent hos Chefsingenjörens numera något avsomnade blogg. Chefsingenjören blev som bekant uppsagd från Försvarsmakten via SMS då han valde att inte skriva på utlandsobligatoriet och har därmed bytt arbetsgivare. Glädjande nog har gästskribenten valt att fortsätta skriva intressanta inlägg, nu på den här bloggen istället. Välkommen hit Sumatra. 

/ Skipper

----------------------------------

Vi hör våra militära chefer uppmuntra personalen att delta i debatten men oroar sig för personangrepp på bloggar och twitter. Nu är det ju inte på deras bloggar försvarsdebatten förs och enligt mitt förmenande så håller bloggägarna efter kommentarsfälten på ett föredömligt sätt. Vad som sägs och uttrycks på bloggarna, är för dem klart underordnat att någon broder ilsknar till över sakernas tillstånd.  Gud må förlåta denne broder somliga rader, ty det är ganska magert med seriösa beskrivningar av egna och andras militära förmågor från den politiska nivån.

Vi var nog inte så få som blev kraftigt besvikna, när de nya moderaternas försvarspolitik klarnade. Kanske inte så konstigt om någon broder i frustration gör som den arge klockmålaren och lackar ur.

Redan gamle Fröding kunde på sin tid förvånas över fenomenet med oväntade förändringar;
Dock syns mig sällsamt, att det enda sannaså underbart kan byta form och färg.
Det som istället borde oroa är att ”ansvariga” politiker gör utfästelser av typen "hela Sverige skall försvaras".

Det är förmodligen bara nästan halva sanningen, fast fel halva. Kanske lite som hos Bette Midler; 
”Jag vet aldrig hur mycket av det jag säger som är sant”. Den andra halvan innehåller bl.a. uppgifter om hur länge detta försvar går att upprätthålla och med vad detta försvar skall ske och hur den dimensionerande motståndaren är beskaffad.

Syftet med verksamheten verkar vara att hålla svenska folket i okunnighet om tillståndet i Försvarsmakten, enligt principen Det man inte vet, har man inte med att göra. 

För mig verkar det osannolikt om man själva verkligen tror på det man själva säger. Ett omtänk eller ett tänk överhuvud taget är nog långt borta, för som Camus uttryckte saken Att börja tänka är detsamma som att börja bli ´underminerad´." Det lär dock bli gott om tid för begrundan för våra blivande oppositionspolitiker efter valet. Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig (Matteus 12:37). Det är egentligen ganska enkelt. Som varje småbarnsförälder vet, luktar det illa så byter man. Återstår bara problemet med vad man skall byta till, nu när alla partier ”triangulerat” sig in i det mitterstas innersta.

För 10-15 år sedan var ordet förändringsobenägen en stämpel man satte på personal inom sjukvården, polisen, försvaret m.fl. ställen, för den som inte omedelbart bejakade anbefallda ”förändringar”. Det intressanta är att i nuläget har de förändringsbenägna bytt plats och benämning med de förändringsobenägna. Intressant fenomen!

I nuläget skulle vi behöva fler förändringsbenägna i beslutsfattande positioner inom försvars- och säkerhetspolitiken, fast det lär väl inte inträffa inom överskådlig tid. Det går säkert bra att hitta anhängare av det rådande paradigmet: "Keiner ist so verrückt, dass er nicht einen noch Verrückteren findet, der ihn versteht.", som Nietzsche uttryckte saken. 

Kanske enklare att bekymra sig om tonfallet i vissas kommentarer ändå.

/ Sumatra

Carl af Forsell

Knappt halva verkstaden i Kallinge fick en nådatid om ett år. Så länge det finns liv finns det hopp.

Mina kontakter angående denna anonyma - men ack så nödvändiga - del av luftförsvaret har varit många. FM, FMV, Fö, ATO och media lyssnade uppmärksamt, men inget fick riktigt fäste förrän jag nämnde exporten. Om Brasilien nu skulle kräva tio praktikplatser för utbildning av flygtekniker, kommer detta behov att kunna mötas? Först då darrade manchetterna.

Och är inte detta den svenska säkerhetspolitikens tragiska dimension? Att Kallinge (enligt SVT text)står för 92 procent av incidentberedskapen spelar uppenbart ingen roll. Eller att det är en av våra ynka två insatsflottiljer. Men om exportaffärerna hotas, blir nervositeten påtaglig,

Jag trodde att svensk export inte bara handlade om kostnadseffektiva flygtimmar i en billig plattform. Utan också om att vi sålde ett seriöst koncept bestående av taktisk skicklighet och trovärdig, egen förmåga. Om Sverige i luftarenan skulle bli ett "säkerhetspolitiskt vakuum" torde det knappast vara en säljfördel.

Igen måste jag fråga; var finns det operativa allvaret? Vi är ändå militärt allianslösa. Innebörden av detta är att vi ska ha förmåga att på egen hand lösa varje utmaning mot vår säkerhet, oavsett hur allvarlig eller omfattande den är. Den nu pågående omvärldsutvecklingen borde verkligen mana till besinning. Likväl tycks det vara pekunjära och kortsiktiga intressen som styr.

Just nu diskuteras borggårdstalet och bondetåget på Wisemans blogg. Nästan etthundra år tidigare, den 19 februari 1821, skrev översten Carl af Forsell ett brev till Per Adam Wallmark om att det är "blott vi själva som äro i okunnighet om våran styrka eller svaghet". På den fronten, inget nytt.

Flygtidsmiljard och flygstridsmiljard.


Allan Widman

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 3 (Uppdaterat 11/2 20.50)

Som synes av såväl siffrorna som jag presenterade i del 1 och utdragen ur årsredovisningarna presenterade i del 2, har det varit en tydligt vikande trend i flygtidsproduktionen för alla flygslag. År efter år har man underskridit uppsatta målsättningar. Målsättningar som därtill flera gånger kommit att sänkas under årets lopp. Den upparbetade kompetensskulden är minst sagt katastrofal.

I Mikael Holmströms artikel bemötte såväl politiker som Försvarsmakten statistiken med att man måste se till kvaliteten bakom siffrorna. Utifrån de resultat som listas i vissa årsredovisningar ser man dock att den uppnådda PersQ (kvalitetsmått i Försvarsmakten) ligger långt ifrån nivå 5 som kännetecknar ett förband utan brister i sin utbildning. Ej heller PersQ 4 uppnås vanligen att döma av årsredovisningarna.

En misslyckad flygtidsproduktion har heller ingen ”graceful degradation”. Med det menas att när flygtidsproduktionen haltar gör den ofta det av logistiska och personella skäl varvid de flygplan som ställs fram för utbildning och övning i antal inte motsvarar det som krävs för att öva på rätt sätt. Det är en mycket stor skillnad på att med rote jämfört med fyrgrupp, särskilt när man därtill själv förväntas sätta upp motståndarsida med egna resurser. Man kan således flyga många timmar med enstaka flygplan och timmässigt få ett hyfsat resultat, medan kvaliteten i övningen uteblir eftersom man ej kunnat öva uppträdande i förband och mot en motståndare i rätt numerär.

Hur mycket behöver då en pilot flyga? Där skiljer det väldigt på vilket flygslag det handlar om. Ett besättningsflygplan som t ex Tp 84 Hercules ska liksom helikoptrar generera betydligt mycket mer årlig flygtid än ett ensitsigt stridsflygplan. Ser man till stridsflygplanen har vi också bevittnat en revolution det senaste dryga decenniet. Tidigare var en Viggen- eller Drakenpilot endast operativ i en roll (jakt eller attack eller spaning). Denne lade drygt 90 % av sin flygtid i sin grundroll och övrig tid i sekundär roll. Gripenpilot förväntas istället bemästra alla dessa tre roller, vilket därmed rimligen kräver uppåt tre gånger så mycket flygtid för att nå motsvarande kompetensnivå som sina äldre kollegor. Här har visserligen flygplanen blivit enklare att flyga, men mängden delförmågor inom respektive uppgift har ökat, liksom även vapensystemens och insatsreglernas komplexitet.

Det är därför inte för inte som man i NATO har mycket tydliga krav på vad ett förband ska klara av och hur det ska övas. För stridsflygpiloter som ska uppträda i flera roller sätter NATO som absolut lägsta krav nivån 180 flygtimmar per år, men med ett avsevärt högre bör-värde. Vad en enskild svensk pilot på en av landets fyra stridsflygdivisioner i insatsorganisationen flyger per år framgår inte av årsredovisningarna. Däremot har SvD tidigare skrivit om hur många piloter det finns i Sveriges på stridsflygdivisionerna. Men, utöver dessa piloter ska flygtiden sedan fördelas på piloterna i prodorganisationen, piloter på stabsbefattningar som kräver särskilda och aktuella flygkunskaper, svenska piloter under inflygning på JAS 39 och inte minst de utländska piloter som ska skolas in på JAS 39. Alla har naturligtvis inte samma flygtidstilldelning.


Vad är då orsakerna till den kraftigt vikande trenden?

Orsaken är tyvärr inte bara ekonomisk i den meningen att flygtid kostar pengar. Visserligen snävar man ofta in antalet flygtimmar som ska produceras av just ekonomiska skäl, men detta är ändå en mindre faktor i sammanhanget. Flygtid är också förvånansvärt billigt i Sverige, då JAS 39 är ett mycket billigt flygplan att operera.

Som synes av sammanställningen som redovisades i del 2 är två återkommande faktorer brist på utbytesenheter/reservdelar (ue/rd) och brist på personal. Att utbytesenheter och reservdelar saknas kan i sig bero på två faktorer. Det ena är att man saknar pengar att köpa in reservdelar och utbytesenheter i tillräcklig mängd och den andra är att respektive tillverkare inte kan leverera i erforderlig takt oavsett om det rör sig om nyproduktion eller reparation av utbytesenheter.

Har man ue/rd i erforderliga mängder behöver ett flygplan i princip aldrig stå still längre än det tar att byta delen. Att detta är en snabb process med Gripen har gång efter annan bevisats på övningar och även skarpt där Tjeckien hållit incidentberedskap med JAS 39 i Baltikum med en i NATO aldrig överträffad tillgänglighet på flygplanen. Detsamma gällde i hög grad även Libyeninsatsen.

Frågan är då varför FMV inte kan tillhandahålla ue/rd i tillräckliga mängder? FMV:s generaldirektör Lena Erixson berörde själv bristen på ue/rd under försvarsföretagsdagarna med hur en enstaka o-ring kan få ett flygplan att stå på backen i månader. Saken hjälps heller inte av att exportkunderna har högsta prioritet på resurserna (näst skarpa svenska insatser) i enlighet med exportstödet, vilket är något som Allan Widman berört på sin blogg på sistone. Här har staten Sverige tecknat avtal med exportkunderna om att deras flygvapen ska kunna hålla en viss tillgänglighet, oftast i enlighet med NATO-kraven på tillgänglighet. Kan Sverige inte tillse att erforderlig tillgänglighet finns hos exportkunden har denne rätt till vite. Att läget är allvarligt kunde SvD Näringsliv rapportera om för två veckor sedan när man berättade att Sverige nu måste betala vite till Thailand. Finns det inte tillräckligt med ue/rd i ett förråd i Sverige kommer exportkunderna att prioriteras vid leverans varvid svenska flygplan blir stående på backen. Finns det samtidigt en pågående svensk insats kommer det att få efterverkningar i övrig verksamhet. Det verkar nämligen inte som om svenska staten avtalat något vite eller dylikt för svensk tillgänglighet.

På helikoptersidan och för Tp 84 slipper man problematiken med exportkunder, men kommer inte undan leveransproblem och att materielen i Tp 84s fall börjar bli rätt åldersstigen. Tyvärr lär införandet av logistikhanteringen i PRIO ha bidragit ytterligare till bristen på ue/rd då uteblivna beställningar från förbanden resulterar i försenade leveranser och där hanteringen inom logistikkedjan med förseningar där kan leda till förenade beställningar till tillverkaren/leverantören.

Bristen på ue/rd är alltså enligt årsredovisningarna en återkommande faktor till den vikande övningstrenden för flygstridskrafterna. Den andra är personalbristen på framförallt teknikersidan. Här har tyvärr vakanserna kommit att öka i takt med åren då personal tröttnar på yrket och istället hittar andra mer attraktiva arbetsgivare – inte sällan inom samma bransch. Ibland är det civila företag, ibland en tjänst i FMV och ibland till och med en annan tjänst i Försvarsmakten. Inte sällan är det lönerna som driver men också arbetsbelastningen. Det här är en faktor som i mångt och mycket hänger ihop med bristen på ue/rd. Att inte kunna lösa sina uppgifter ger inte tillfredsställelse i arbetet. Samtidigt innebär också bristen på ue/rd att man får felkoncentrera på olika flygplanindivider. Arbetsinsatsen stiger då kraftigt när en fungerande enhet ska monteras ur ett flygplan och in i ett annat istället för att en ny ska hämtas på lagret.

På helikoptersidan ser vi också att den största orsaken utgörs av att man hållit fast vid fastställda avvecklingsplaner för äldre system samtidigt som de nyare system antingen ej levererats eller också försenats allvarligt. En följd som vem som helst skulle kunna räkna ut. Samma sak ser man under de sista åren också på JAS 39-sidan där JAS 39A/B avvecklades långt innan JAS 39 C/D slutlevererats, varvid antalet JAS 39 i flygvapnet föll från ett 130-tal till som värst ca 70-80. Även här försköt man datumen för den ena planen utan att ändra den andra.

Slutligen så har vi just svångremmarna. Här ser vi ett tydligt utfall 2008 och skulle även kunna se liknande om vi backade ytterligare något år längre än vad de på nätet tillgängliga årsredovisningarna sträcker sig. Likaså är fallet för vissa system under 2013. Här blir det ofta frågan om att ställa ner hela förband för att spara pengar. Tyvärr är det bara ca hälften av driftskostnaden för ett flygsystem som sparas in. Det övriga går åt i alla fall till sådant underhåll som måste göras oavsett om systemet flyger eller inte.


Summa summarum är alltså orsakerna till tappet inom flygtiden i hög grad ekonomiska då man i grunden ej anskaffar tillräckliga lager med de utbytesenheter och reservdelar som krävs för att hålla systemen flygande. Konsekvensen blir minskad övningseffekt och därmed lägre operativ förmåga hos flygförbanden med allvarliga kompetensskulder som följd. Jag kan heller inte undgå att tänka tanken att om systemet fungerar så här illa i fredstid, hur ska det då fungera under påfrestning? Det finns alltså all anledning att se över hur logistiken fungerar och hur man snabbare kan få fram leveranserna. Kommer en eventuell nedläggning av flygverkstaden i Ronneby att påverka antalet flygplan på linjen? Ja, åtminstone indirekt. Nedläggningen av flygverkstaden är ett sätt att spara pengar inom försvarslogistiken helt i linje med regeringens direktiv. Här förflyttar man dock främst kostnaden till Försvarsmakten som med sina verksamhetspengar och utifrån sin allt ringare flygtidstilldelning ska offra en timme för att köra ett flygplan till och från Såtenäs eller två och en halv timmar till och från Luleå. En nedläggning av kapaciteten i Ronneby minskar också radikalt möjligheterna att återta ett större flygtidsuttag.


I nästa del går jag djupare in på rekommendationer för att avhjälpa situationen.


Uppdatering 11/2 20.50: En aspekt jag glömde att ta upp vid skrivandet av inlägget igår var hur man allokerar personalen. Precis som påpekat i inlägget råder det stora brister på teknisk personal. Situationen förbättras inte heller av att Försvarsmakten i organisation 13 använder personal på krigsförbanden för att täcka luckor på andra håll i verksamheten. För några år sedan skrattade man lätt åt det ungerska flygvapnets idéer att ha teknisk personal i vakttjänst, varvid de ej fanns tillgängliga för tillsyn på flygplanen med därpå följande lägre flygtidsproduktion som följd. Nu är vi där själva i Sverige då flygunderhållskompanierna får avdela flygtekniker till vakten, insatsberedd skyddsstyrka, GMU-instruktörer med mera.

Personalförsörjningen Del 27

Svenska Dagbladet har annonserat ett större granskningsarbete av försvaret under våren. Första granskande artikeln kom idag och handlade om personalförsörjningen, närmare bestämt hur det går med att rekrytera och behålla soldater och sjömän i det nya systemet.

Resultatet var mycket oroväckande. Siffrorna för 2013 visade att av var 100 inryckta till den Grundläggande Militära Utbildningen (GMU), så tog endast 59 anställning efter dessa tre månader. Försvarsmaktens plan var 85 % vid denna tidpunkt. Avgångarna således närmare tredubblad jämfört med det beslutsunderlag som politiken presenterades med.

Ett år efter inryckning återstod 51 totalt. Detta innebär att hälften är kvar från de som ryckte in. En verklighet inget system överlever i längden. Om jag förstått artikeln rätt, så har tidningen sedan låtit prolongera avhoppet på 14 % det första antällningsåret för att räkna ut hur många som i en sådan modell skulle finnas kvar efter sex år. En sådan beräkning visar att 23 % av dessa skulle fullgöra den tiden som räknades som den genomsnittliga anställningstiden när systemet infördes.

Ett annat sätt att skära beräkningen på är att räkna ut vad den genomsnittliga anställningstiden skulle vara med SvD:s 14 % årliga avgång. Detta blir, om vi undantar de 41 % som försvinner före anställning, lite mindre än fyra år. Detta innebär i sin tur att samträningsfördelen som finns med ett yrkesförsvar försvagas betydligt. Två av åtta i skyttegruppen har ju slutat inom två år och behöver ersättas. I praktiken bildas en ny grupp, eftersom de andra får backa tillbaka i sin kompetensutveckling som grupp.

Detta argument biter dock inte på finansdepartementet som visserligen är kompetent när det gäller ekonomi, men inte försvars- och säkerhetspolitik och än mindre militär utbildning. Därför får vi kasta oss till FOI:s rapport från 2010 som prognosticerade för döva öron att personalförsörjningen var underfinansierad med 1- 1,5 Mdr SEK/år.

På sidan 46 kan vi läsa om vad fördyringar kostar enligt FOI. Jag räknar i exemplet in de som slutar i glappet mellan fullgjord GMU och anställning, något som planen ansatte till noll, i kolumnen för avgång under utbildning.

Detta innebär att ytterligare 26 % till en sammanlagd kostnad av 1170 milj SEK/år ska läggas till ((26 x 15 mnkr/år) + (26 x 30 mnkr/år)). Sedan tillkommer för de extra 9 % som utöver planen bryter anställningsavtalet 1215 milj SEK/år ((9 x 45 mnkr/år) + (9 x 90 mnkr SEK/år). Prognosen är alltså 2385 milj SEK/år utöver offerten som politiken accepterade, om dessa negativa siffror håller i sig. I detta exempel har jag inte med förändringar i den genomsnittliga kontraktstiden enligt FOI, eftersom jag uppfattar att den är en funktion av avgångarna som jag redan räknat.

”Resultatet hittills är sämre än det värsta utfall vi räknade på när systemet infördes”, sa akademikollegan Peter Nordlund (FOI) i dagens SvD.

Ansvariga har förstås en annan bild. – Man kan inte dra så långtgående slutsatser som Svenska Dagbladet gör, säger Jan Salestrand, chef för ledningsstaben på Försvarsmaktens högkvarter till TT.

Generalen Salestrand säger att vi ser en positiv utveckling, vilket inte är lätt att hänga med i. SvD redovisar nämligen att de siffrorna för anställda/inryckande är: 2011 – 69 %, 2012 – 65 %, 2013 – 59 %.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren uppehåller sig främst vid att rekryteringen är god med 8 till 10 sökande per plats. Med den definition av rekrytering som statsmakterna gör av ordet rekrytering, så stämmer detta. Men det visar i så fall dessvärre på brister i attraktionskraften, något jag berörde i detta inlägg.

Frågan är vad statsmakterna kommer att göra för att lösa besväret med bemanningen. Besvärande uppgifter gör tyvärr gällande att man gemensamt vill skära i insatsorganisationen (!). Det är inte alltid lätt att hänga med i logiken när det gäller försvarspolitiken, men här kan du läsa vad jag svarade SvD på tidningens fråga om den utvägen, som tydligen några förfäktar.

Bonsai-försvaret

Pensionerade Kommendören Lars Wedin skrev under veckan på sin blogg ett intressant och läsvärt inlägg under namnet "En Svensk väg in i NATO". Han menar att det i spåren av den försvarsskris vi befinner oss i har startat en mer intensiv debatt om ett svenskt NATO-medlemskap, vilket är helt korrekt. Men Wedin tvivlar på att ett sådant någonsin kommer att komma till stånd då det finns ett allt för stort politiskt motstånd. Han menar också att den svenska försvars- och säkerhetspolitiken felaktigt och naivt bygger på "en förhoppning om hjälp" om Sverige utsätts för ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot.

Wedin menar helt riktigt, något som vi övriga debattörer också ständigt upprepar, att man inte kan bygga politiken på förhoppningar utan att den istället måste grundas på egen försvarsförmåga, något som i sig ökar möjligheten att ta emot stöd. Det gäller både så länge vi står ensamma, men även om vi i framtiden går in i NATO.

Wedin myntar i sitt inlägg också ett nytt uttryck - Bonsai-försvaret
Nu är inte Sverige ensamt om att rusta ned. Detta sker över hela Europa i finanskrisens spår. Man talar om Bonsai-försvar: små välordnade försvarsmakter utan förmåga. Detta motiverar inte att det svenska försvaret också skall vara svagt – tvärtom!
Wedin avslutar inlägget med att konstatera att Sverige genom att ha väntat så länge med att gå in i NATO och samtidigt nedrustat försvaret så har Sverige satt sig i en svår position och därmed kanske redan förlorat handlingsfriheten att själv välja.


Problemen med vårt försvar är tyvärr oändliga när man börjar gräva. Wedin pekar i sin artikel på den kraftfullt minskade numerären i Försvarsmakten avseende fartyg, stridsflygplan och stridsvagnar etc. Försvarsmakten har själva i sin egen perspektivplan (PerP) trots den anorektiska organisationen förordat att man bör satsa på kvalité framför kvantitet. Detta är givetvis helt rätt så tillvida att man har en numerär att spela med. Men precis som Wedin påpekar så är numerären i dag under kritisk massa. Det finns således ingen numerär att skära i. Stridsfartyg, ubåtar, stridsflyg, luftvärn, artilleri är bara några exempel där den låga numerären på ett alldeles påtagligt sätt bidrar till att ÖB kallt konstaterar att det enbart är Stockholm som kanske kan försvaras någon gång i framtiden.

Allt handlar om underfinansiering men även att vi gör rätt saker för pengarna.

Wiseman har i sina två senaste inlägg "Vikande trend och kompetensskuld"  (Del 1 och Del 2) målat en mycket tragisk bild när det kommer till flygtidsuttag i Försvarsmakten där vi under en tioårsperiod får se en kraftfullt nedåtgående spiral där man varje år tycks acceptera en nedgång som sedan planeras att återtas. Men någon återtagning tycks aldrig ske och istället skär man ytterligare lite i produktionen för varje år. Även här tycks "Bonsai-försvaret" passa bra som beskrivning på sakernas tillstånd.

Samma sak gäller inom de övriga två försvarsgrenarna. Det otäcka är att vi som befinner oss mitt i verksamheten i många fall har slutat att reagera då ekonomiska neddragningar, minskad övningstid och besparingar på alla håll och kanter har blivit mer en regel än ett undantag under varje budgetår. Detta innebär i förlängningen givetvis en minskad försvarsförmåga! Det otäcka är att det sedan mitten av 90-talet enbart finansen som styr vilken försvarsförmåga Sverige kan åstadkomma och inte på något sätt det säkerhetspolitiska behovet.

När det kommer till nyttjandet av försvarsanslaget finns givetvis områden som definitivt borde granskas. Man kan fråga sig om Försvarsmakten får ut maximalt av anslaget 1.3 (materielanskaffning)? Försvarets Materielverk debiterade sin största kund Försvarsmakten närmare 15,9 miljarder kronor under 2012. Studerar man produktion och leveranser under samma tidsperiod blir jag tveksam om vi får ut maximalt för den summa som debiteras.

När man läser FMV årsredovisning från 2012 kan man konstatera att närmare 80 sidor av den totalt 147 sidor långa dokument består i att redovisa (krav från regeringen) de konsulttjänster som FMV upphandlar från primärt civila företag. Den totala summan av konsulttjänster uppgick under året till 2 292 miljoner kronor. Detta kan ställas i paritet med FMV interna personalkostnader som ligger på 1 187 miljoner kronor.

Jag vill inte på något sätt dra några förhastade slutsatser av dessa siffror då merparten av kostnaderna säkert är helt nödvändiga. Men när den totala försvarsförmågan ständigt reduceras p.g.a. att ekonomin brister bör man kanske se över om materielanskaffningen sköts på det mest kostnadseffektiva sättet. Jag konstaterar bl.a. att Gemensam Ledningscentral - GLC fortfarande genererar konsultkostnader som sedan debiteras Försvarsmakten. Det finns mer saker man reagerar över, och om inte FMV redovisat posten på ett felaktigt sätt så har man under 2012 även köpt konsulttjänster kopplat till de avvecklade helikoptersystemen 6 och 11 för 4,4 miljoner där ett företag i Stockholm vid namn Etteplan debiterat största delen. Frågan är om vi gör rätt saker för det ständigt minskande (teknikfaktor/inflation) försvarsanslaget?

Det finns som bekant åtskilliga exempel på andra stora projekt som har hanterats undermåligt med delat ansvar av regeringen, FMV och försvarsindustrin. Visbyprojektet är ett i raden där Försvarsmakten beställt och betalat för sex korvetter, men sedan enbart erhållit fem(!) - dessutom närmare 10 år för sent. Helikopter 14 är ett annat sorgebarn som skapat förmågeglapp, och det är alltid kunden (Försvarsmakten) som i slutänden blir drabbad, och därmed även vårt lands försvarsförmåga.

Under kommande vecka avser jag att återuppta min påbörjade serie av inlägg kopplat till Försvarsmaktens materielanskaffning. Där blir det tillfälle att återkomma till ämnet.

Det tredje brevet om Sveriges försvarsidé

Johan,

Det var ett intressant steg bakåt med en givande nyansering av försvarets funktion och mål du gjorde i ditt brev. Jag skulle vilja ta mig friheten och för enkelhetens skull slå ihop funktion 3 & 4 och kalla de operera hemma med option att operera internationellt. Sedan skulle jag skulle vilja lägga till en funktion som försvaret uppfyller även om det är snarare ett politiskt än militärt mål: att bidra till vårt inflytande internationellt.

Du berörde detta lite, men med detta menar jag två saker. Det ena är militärmaktens nytta som ett fundament for en stats maktutövande, vilket jag argumenterat är en nytta som trots förändringar i världen består. Det andra är det inflytande som det speciella utformandet av ens försvarsmakt ger. Det tydligaste exemplet jag kan ge är Norges beslut att köpa F-35 av USA. Norge får ut mer säkerhet av att förbättra sin relation till USA genom att köpa mycket dyra och försenade F-35 än vad, exempelvis, 30 extra flygplan hade gett om man valt JAS och nordiskt försvarssamarbete.

Har sitter Sverige i motsatt sits. Vi har istället for möjligheten att köpa oss relationer en världsledande försvarsindustri. Detta är ett viktigt verktyg för svenskt inflytande på den politiska nivån. Exporten uppgår årligen till ca 12 miljarder kr och stora köpare innefattar: Frankrike, Finland, Tyskland, Norge, UK, USA, Kanada, Indien, Pakistan, Thailand, Saudiarabien och Singapore. Men ska vi behålla industrin får detta också konsekvenser for utformningen av Försvarsmakten.

Jag tror ytterligare att bidra till vårt inflytande internationellt fångar upp rationaliteten för vårt internationella engagemang som går utöver det strikta verkandet för internationell fred och säkerhetshot mot Sverige från andra sidan jorden. Vår säkerhet beror till stor grad på våra relationer till ledande makter och funktionen av de internationella organisationer (EU, FN, NATO, OSSE) som verkar för vår säkerhet. Vårt bidrag till dessa ger både dem styrka och oss inflytande i detsamma.

Att förvandla denna funktion till ett mål skulle jag försöka göra som: Försvarsmaktens utformning bör stödja Sveriges politiska mål och stärka funktionen av ovannämnda organisationer. Eftersom detta är politiska bedömningar är det nog svårt att konkretisera detta ytterligare, men jag ska vara noga med att jag implicerar inte att Försvarsmakten ska vara en stödmyndighet till försvarsindustrin utan en balans behövs. Industrin är viktig ur ett inflytandeperspektiv, men dess finansiering får inte ske på bekostnad av ett urholkande i försvarsbudgeten.

Jag instämmer i dina mål och i synnerhet punkten B att genomföra återkommande Försvarsmaktsövningar vilket bidrar starkt till funktion 1-3 utan orimliga kostnader. Ett ytterligare mål som relaterar till att skapa förtroende är att Försvarsmaktens syfte och nytta måste kommuniceras tydligt.

Detta är speciellt viktigt när värnplikten har försvunnit och egna erfarenheter av försvaret försvinner för många. Krig kvarstår att vara viljornas kamp, men på grund av ekonomins och teknologins utveckling är det färre som är inblandade i det. Detta är betydande då, speciellt i demokratier, det är folkets vilja som styr och saknar folket förståelse för nyttan och funktionen, blir försvarsförmågan därefter. Clausewitz treenighet får illustrera:

Treenigheten

…..

Men när folket kommer längre ifrån försvaret minskar både förståelsen för dess nytta och stödet för detsamma. Detta minskar i sin tur trycket på regeringen, förmågan att upprätthålla en kvalitativ försvarsmakt samt insikten att uppoffringar kan behövas. Ifall man lägger ihop ett ökande glapp mellan folket och försvaret med den djupa förtroendeklyftan mellan Sveriges regering och Försvarsmakten får vi ett problem för försvarsförmågan.

Försvagad treenighet

…..

För att åtgärda detta behöver Försvarsmakten, bland annat, ta en större roll i opinionsbildandet samt ett mått av försvarsupplysning. Jag anser att Försvarsmakten är för försiktig med att bygga opinion för sitt arbete som är en förutsättning för Sveriges existens och oberoende.

För punkten A att upprätthålla territoriell integritet är det välkommet att flygvapnet är nu redo dygnet runt. Förmågan till ubåtsjakt är essentiell och långräckviddigt luftvärn skulle vara önskvärt. Men detta drar fokus på problemet att det svåra är inte att hitta vad vi bör göra mer av. Den politiska och ekonomiska verkligheten ter sig som så att vi behöver göra mindre på vissa håll; I likhet med all politik är det svåraste inte vad man vill göra, utan vad man ska inte ska göra.

Ifall du köper mina tillägg Johan skulle jag gärna försöka konkretisera punkten D som är dimensionerande för försvarets förmåga. Våra vitala områden innefattar vår huvudstad Stockholm och vår livlina Göteborg. Gotlands geostrategiska läge gör ön mest utsatt i närområdet, men läget ger även potential att verka till vår fördel med luftvärn och sjömålsrobotar.

Nu är det mer än nog från mig för detta brev, vad är dina tankar? Hur kan vi konkretisera punkten D och vad ska vi göra mindre av?

Allt gott,

Oscar

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 2

I det förra inlägget belyste jag hur övningsverksamheten sedan millennieskiftet kraftigt sjunkit för Försvarsmaktens flygande system. Detta gäller naturligtvis även övriga delar av Försvarsmakten, men där finns tyvärr inte samma möjligheter att under hela perioden få ut siffror.

Läser man en årsredovisning i taget med de kommentarer som där finns till det gångna årets genomförda verksamhet, får man i regel en bild av att verksamheten inte riktigt gått som planenligt, men att åtgärder nu vidtagits för att åtgärda problemen och att återtagande kommer att ske under ett kommande år. Läser man dock år för år så ser man att problemen närmast är systematiska och en allt större kompetensskuld upparbetas då ej genomförd utbildning och övningsverksamhet är ett ständigt återkommande gissel trots allt lägre målsättningar.


Verksamhetsbeskrivningar för flygstridskrafterna ur Försvarsmaktens årsredovisningar*. Här underlättar det om man samtidigt tittar på den graf över flygtidsproduktionen som jag publicerade i det förra inlägget.


2001: Ökat antal flygplanindivider JAS 39 har bidragit till ökad flygtidsproduktion. Brist på reservdelar och få tillgängliga flygplan har försenat omskolningen av piloter. Fem nymodifierade Hkp 4 var obrukbara under längre tid pga kompetensbrist vid FMV. Hkp 10 har haft brist på navigatörer och operatörer. Rekryteringen av helikoptertekniker är god.


2002: Ca 7000 av planerade 7500 timmar JAS 39 har utnyttjats. 30 förare har utbildats. Avsaknad av ackrediterade containrar för planering och utvärdering har begränsat övningsverksamhet. Av 4000 planerade timmar Tp 84 har endast 3660 kunnat produceras till följd av personalbrist och onormalt högt felutfall. Återtagning inom helikopterförbanden har kunnat ske efter den flygtidsneddragning som skedde 2001.


2003: Utbildnings- och övningsverksamheten inom flygstridskrafterna är helt beroende av flygtidsproduktionen. Åtgärd för att öka verksamheten var att öka den planerade flygtidsproduktionen inom stridsflygsystemen från 14975 h under 2002 (11900 h under 2001) till 16700 h för 2003. Det egentliga behovet uppgick till 17200 h, men med hänsyn till produktionsresurserna sänktes ambitionen till 16700 h. Under årets första 6 mån genomfördes verksamheten enligt plan. I samband med ekonomiska neddragningar från och med juni 2003 tvingades flygtidsproduktionen omplaneras mot 15100 h. Inskolningen av nya JAS 39-förare har därmed fördröjts med 6 mån pga ekonomiska begränsningar. Omskolningen av äldre förare har också fördröjts. Omprioritering av resurser skedde till internationella insatsförbandet SWAFRAP JAS 39 som genomfört övning med gott resultat. Prioritering av transportflygbeställningar för Tp 84 har varit nödvändig då flygplanstillgängligheten varit låg vissa perioder pga motorproblem. Två haverier med sju omkomna inom Helikopterflottiljen.


2004: Leveransförseningar av Hkp 14 och 15. Hkp 14 bedöms levereras Q4 2005 och Hkp 15 Q2 2005. Helikopterflygverksamheten underskridit plan med 8 % pga bl. a begränsningar i verksamhetstillståndet. Hkp 6 och 11 har tagits ur drift enligt plan. I och med att Hkp 4 och övriga helikoptersystem tas ur drift enligt plan trots leveransförseningarna kommer kvalificerad flygtid för bibehållen förmåga hos besättningarna ej att kunna tillgodoses. Den operativa förmågan, främst den sjöoperativa, kommer att nedgå väsentligt under perioden 2008-2010.

Kraftfulla prioriteringar har påtvingats inom förbandsproduktionen för att nå uppsatta flygtidsmål till följd av exportstödet för JAS 39C. Teknisk personal har lånats mellan förbanden. Pga exportåtagandena har fokus för omskolning flyttats från nationell omskolning till förberedelser för och utbildning av ungerska flygförare. Tillgängligheten hos Tp 84 var låg under inledningen av året till följd av kontroll av kablage i bränsletank samt ombyggnation av ett flygplan till tanker.


2005: Minskning av flygtidsproduktionen för JAS 39A till följd av brist på reservdelar. Produktionsmålen för helikopter har uppfyllts till ca 90 %, främst till följd av brist på reservdelar och utbytesenheter. Avvikande är Hkp 15 där flygtidsmålet endast fyllts till 55 % då tillgängligheten under året varit låg.


2006: Det har skett en årlig ökning av flygtimmar på grund av nyleverans och att fler divisioner börjat flyga JAS 39 Gripen. Ökningen var dock inte i den takt Försvarsmakten planerat på grund av tekniska problem och förseningar vid modifiering och nyleverans.
TP 84 har haft ett jämnt flygtidsuttag över perioden, men inte i den omfattning Försvarsmakten planera av flera orsaker, bl a vakanser bland teknisk och flygande personal samt personalkrävande missioner. En annan begränsande faktor har varit dålig tillgänglighet på flygmaskiner på grund av modifieringar och tidskrävande underhåll. Hkp 4 och 9 flugit i stort sett enligt plan. Hkp 10 begränsad pga haverier och förberedelser för NBG. Knappt 35 % av planerad flygtid har kunnat genomföras med Hkp 15.


2007: På grund av det ekonomiska läget under 2007 har stridsflyget tvingats till omfattande reduceringar i flygtidsuttaget. På kort sikt har detta inte påverkat uppbyggnaden av registerförbandet där stridsflyg ingår. Däremot har övriga stridsflygdivisioner samt grundutbildningen drabbats hårt under hösten. Detta medför att utbildningsbehovet samt omsättning av registerförbandet kommer att försenas

Under året har det varit fortsatta leveransförseningar av nya och modifierade helikoptrar,
vilket påverkat helikopterflottiljens planering. Vidare finns det även ett stort behov av utbildning av besättningar till transportflyg Tp 84 för att upprätthålla den taktiska flygtransportförmågan på nuvarande nivå (jfr. ovan).


2008: Huvuddelen av de lågt ställda målsättningarna (i huvudsak PersQ2) har uppnåtts. Årets låga flygtidstilldelning har ej påverkat insatskraven på kort sikt. Däremot är återväxten och grundutbildning kraftigt försenad. Det är av yttersta vikt att tilldelningen av flygtid framöver motsvarar kraven för både utbildning, beredskap och insats samt exportåtaganden. Under året har det varit leveransförseningar av nya och modifierade helikoptrar, vilket påverkat helikopterflottiljens planering. HKP14 flygning och utbildning har under delar av året varit stoppad. Införandet av HKP10B är fortsatt försenat vilket sannolikt innebär insats tidigast kv 1 2011. Trots utbildning under året finns ett stort behov av utbildning av besättningar till transportflyg Tp 84 för att upprätthålla den taktiska flygtransportförmågan på nuvarande nivå.


2009: Helikopterflottiljen har begränsats i sin verksamhet av försenade leveranser av och till materielsystemen HKP 14, HKP 15 och HKP 10B. HKP 14 är ej levererad till Försvarsmakten. Detta tillsammans med kraftiga flygtidsproduktionsstörningar på HKP10B och HKP 15 på grund av materiel- och leveransproblem påverkar uppbyggnaden av HE ISAF, HU för BG11 och delvis helikopterkomponenten i ME 02 ATALANTA II. De beställda 20 st HKP 15 har slutlevererats.

172. och 211. stridsflygdivision har under året genomfört verksamhet för att vidmakthålla förmåga PersQ2. Brist på utbytesenheter/reservdelar samt role-change equipment JAS 39C/D har medfört extra stor arbetsbelastning på flygunderhållskompanierna. Avseende brist UE/RD härrör sig detta främst till problem hos en leverantör att genomföra service och reparationer på inskickad materiel. Avseende role-change equipment så utgör antalet upphandlade och levererade utrustningar en begränsning.

Förseningar i utbildning av nya besättningar för Tp 84.


2010: HKP 15-systemet inte har uppnått förväntad tillgänglighet på grund av tekniska fel. Tillgänglighetsproblem på HKP 15 innebär att divisionen påbörjar beredskap för NBG 11 2011-01-01 med vissa kvarstående operativa begränsningar.

Brister avseende utbytesenheter och reservdelar (UE/RD) till JAS 39 C/D har utgjort ett problem under hela 2010. Försvarsmakten har ett åtgärdsprogram tillsammans med leverantören och trenden är nu positiv. Verksamheten påverkas också av Role Change Equipment (RCE) till JAS 39 C/D, där antalet upphandlade och levererade utrustningar utgör en begränsning för beredskap, provverksamhet och uppbyggnad av insatsdivisioner. Trots flera begränsande faktorer, främst personalbrist på tekniker i kombination med brist på UE/RD har flygtidsproduktionen för JAS 39 endast underskridits med 330 av totalt planerade 13 100 flygtimmar.

Den åldrade flygplanflottan av Tp 84 har krävt avhjälpande underhåll i en omfattning som flygunderhållsorganisationen inte är dimensionerad för. En kontinuerligt minskande Mean Time Between Failure (MTBF) har konstaterats vid analys. Detta har inneburit att Tp 84 underskridit planerad flygtidsproduktion. Planerad och nödvändig avionikmodifiering kommer inte att öka tillgängligheten i någon större omfattning.


2011: Brist på flygtekniker inom JAS 39 förbanden har påverkat flygtidsproduktionen negativt under året, och bedöms även påverka på längre sikt. Ett långsiktigt arbete för att åtgärda denna brist pågår. Detta arbete innefattar såväl intern och extern rekrytering som utbildning och omfördelning av befintlig personal. Det totala utfallet av flygtidsproduktionen på JAS 39 under 2011 blev 11 731h, vilket innebär ett underskridande med 729h. Bristen på materiel har medfört att divisionerna inte kunnat öva fullt ut i alla roller

Totalt för samtliga helikoptersystem innebär flygtidsuttaget en minskning från planerade 7 250 flygtimmar till ett totalt flygtidsuttag 2011 på 4 864 flygtimmar. Detta får främst långsiktiga konsekvenser, t.ex. förseningar i utvecklingen av sjöoperativ förmåga och utbildningen av nya piloter. I det korta perspektivet har detta hanterats med sänkta målsättningar och omflyttning av personal mellan helikoptersystemen.

Brist på flygtekniker inom samtliga helikoptersystem har påverkat flygtidsproduktionen
negativt under året, och bedöms även på sikt påverka produktionen. För Helikopter (HKP) 10 har bristen på skrov på grund av modifieringar, serviceperioder och felutfall inte medgivit planerat uttag av flygtid och prognosen minskade successivt för 2011 från 3 200 flygtimmar till 2 220 flygtimmar i kvartal tre. Det totala utfallet blev 1 981h. HKP 14 har överlämnats till Försvarsmakten senare än planerat vilket innebär att prognosen successivt sänkts från ursprungliga 450 flygtimmar. Det totala flygtidsuttaget för HKP 14 under 2011 blev 262h. Det minskade flygtidsuttaget har till viss del kompenserats med inköp av flygtid med civil helikopter. HKP 15 har under året haft långa väntetider på utbytesenheter och anvisningar från leverantören Agusta. Försvarsmakten har även under året beslutat om byte av underhållsleverantör fr.o.m. 2012-01-01. Detta har medfört att av planerade 3 600h flygtid producerades 2 621h. Detta har negativt påverkat den grundläggande taktiska utbildningen (GTU) för de nya helikopterpiloterna. Det har även haft negativ inverkan på den sjöoperativa förmågan och förmågan att stödja specialförband. Utvecklingen av dessa förmågor avses fortsätta 2012.


2012: Huvuddelen av förbanden har nått uppsatta mål. Vissa stridsflygdivisioner når inte uppsatta mål fullt ut på grund av att flygtidsproduktionen inte nått ställda målsättningar och att det råder brist på uppdragsutrustningar. Att flygtidsproduktionen inte nått målsättningarna beror huvudsakligen på brister i reservdels-/utbytesenhetsförsörjningen med hänsyn till PRIO Införande 3-4 och även på brist på flygtekniker. Bristen på reservdelar/utbytesenheter beror bland annat på problem under PRIO Införande 3-4. Målet för året var 11 800 flygtimmar med JAS 39, resultatet blev 10 300 timmar. Åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och
flygtekniker är vidtagna.

Helikopter (HKP) 14 och 15 har förutom problem orsakade av PRIO Införande 3-4 haft problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna. Läget avseende HKP 15 har dock förbättrats under året, medan problemen för HKP 14 kvarstår. Flygtidsproduktionen har stadigt ökat under året men utfallet för samtliga helikoptertyper blev 5 700 timmar av planerade 7 000. Justeringar har skett för att nå övergripande mål. Ambitionssänkningarna har medfört inplanering av fler flygtimmar under kommande år.


Sammantaget för perioden tecknar alltså årsredovisningarna en mycket allvarlig bild där man år efter år underskridit målsättningarna till följd av personella, logistiska eller ekonomiska problem. I många fall justeras också målsättningen nedåt i flera steg under årets gång. Den kompetensskuld som upparbetats mäktar man aldrig med att hämta igen och vid det här laget handlar det om brister som legat över tio år tillbaka i tiden vars efterverkningar bara accelererar. Allra tydligast blir detta i helikopterverksamheten, där resultatet blivit brister både på flygtid för befintlig personal och samtidigt alldeles för stora luckor i såväl besättningar som teknisk personal. Just personalbristen är också något som Riksrevisionen tidigare uppmärksammat.

För 2013 började året rätt bra tills det under våren visade sig att ekonomin inte skulle klara all den verksamhet som var inplanerad. Likaså fick man i Försvarsmakten (som helhet) redan under hösten 2013 börja stryka verksamhet under 2014 – i vissa fall också för att inställd verksamhet under 2013 skulle medföra att man ej skulle kunna delta i de mer komplexa övningarna som planerats för 2014. För 2014 ser sedan planeringen mycket dyster ut.

Situationen blir då rätt märklig när Försvarsmakten i flera underlag, bl a årsredovisningarna, redovisar allvarliga problem för att sedan i andra presentationer och framträdanden tala om hur situationen är den bästa på många år. Vad är syftet?

I nästa del kommer jag att gå djupare in på orsaker till den vikande trenden och ge förslag på förbättringar.


*Vissa år är inte ordagrant citerade då verksamheten redovisats på olika håll i årsredovisningen. Jag har då summerat ihop verksamheten och dess konsekvenser utan att ändra i innehållet. Vissa år är också verksamheten ytterst sparsamt förklarad i årsredovisningarna.

Gästinlägg: Att koka en halv höna…

I dessa tider med ekonomiska svårigheter för Försvarsmakten är det många som hävdar att det var bättre förr. Det kanske det var men nu är inte förr.
FM:s personalförsörjning kommer ofta i skottlinjen och inte minst höjs röster för återuppväckt värnplikt.
Förvaltare Håkan Lindberg som har erfarenhet från alla försvarsgrenar och högkvarter ger oss här i ett gästinlägg sin syn på hur nuvarande personalförsörjning kan anpassas för att ge bättre effektivitet.

/C
_______________________________________________________________________


"Att koka en halv höna och låta andra halvan lägga ägg"


Ovan nämnda citat lär härstamma från en replik av Nikita Chrustjov vid en debatt i FN på 1950-talet och jag tycker det väl speglar den debatt vi har i riket angående om för och nackdelar med fast anställda resp. värnpliktiga eller olika mixturer av dessa kategorier. Att det nuvarande personalförsörjningssystemet är en baklängesmiddag av bibliska mått håller nog de flesta med om men nu gäller det att laga efter läge med de tillbuds stående verktygen.

Jag skall i detta inlägg göra ett försök till att klara av det som anges i rubriken allegoriskt översatt till Försvarsmaktens försörjning av sjömän, soldater, gruppchefer och officerare.

Vad är det då vi har för krav på det ideala systemet?

  • Bra rekryteringsbas för anställda
  • Effektivt utnyttjande av utbildningstid.
  • Hög beredskap för insatser inom och utomlands.
  • Hålla en hög och jämn personell kvalitet så att förbanden kan genomföra mer kvalificerade uppgifter/övningar över tiden. 
  • Inte för dyrt.
  • Folkförankring
  • Tillräckligt många sökande utan att behöva tillgripa plikt.
  • Utgöra en kader för snabb tillväxt.


Dessa krav kan självklart inte alla lösas med ett Alexanderhugg men jag ser möjligheter att skapa ett lite annorlunda system än vad vi har idag som bättre motsvarar det vi vill ha. Basen i mitt resonemang att grunden för att få en anställning inom FM är att man har genomfört en sammanhängande militärtjänst innefattande 3 mån GMU som ser ut som dagens för att kunna bibehålla valfrihet fram till befattningsutbildningen som är max 6 månader. Sedan vidtar en 1.a tjänstgöring om 12 månader.

Detta ger något liknande en längre värnpliktsutbildning med en inbyggd valmöjlighet efter 3 månaders GMU att välja annat förband än det man gjort densamma på.
För Hemvärnets del ser jag att man genomför GMU+ 6 mån befattningsutbildning. Då tillförs Hv en individ som har längre utbildning än vad en vpl G hade på 90-talet.

Under dessa maximalt 21 månader utgår samma ersättning som under GMU d.v.s 4500 i dagpenning samt 4500 kr/ mån i skattefri tjänstgöringspremie som betalas ut först efter genomförd 1.a tjänstgöring och räknas från det att befattningsutbildningen påbörjas. Denna premie blir då 81 000kr.

När ca 6mån av 1.a tjänstgöringen återstår hålls ett utvecklingssamtal där individen och förbandet diskuterar dennes fortsatta engagemang. Detta kan utmynna i anställning som K eller T sjöman, soldat, att individen lämnar FM men krigsplaceras, engagemang i frivilligorganisation(Hv) eller att individen fortsätter till officersutbildning. Möjligheterna är många.

Den individ som genomgår fullständig militärtjänst utan fortsatt engagemang krigsplaceras i mellan 5-10 år med skyldighet att delta i KFÖ.

Vilka fördelar har då detta system:

  • Möjlighet till krigsplacering av personal
  • Bättre stabilitet i personalförsörjningen av sjömän och soldater
  • En rejäl premie som stimulerar till fullständigt genomförande(18x4500=81 000)
  • Möjlighet att hålla betydligt högre tempo i grundläggande utbildning p.g.a avsaknad av arbetstidsreglering.
  • Ett system som är tydligt för de sökande och ger en ordentlig premie.

Nackdelarna är att kostnaderna blir gissningsvis inte lägre än i dagsläget men kommer förhoppningsvis inte öka samt att ett antal styrande dokument måste omarbetas.

Vi har ett behov av att fylla våra fåtaliga krigsförband med personal, att ha hög beredskap och skapa en kader av kompetent personal inför det behov av tillväxt som vi vet kommer men inte när.
Detta måste lösas på annat sätt än genom plikt då varken det existerar brett politiskt stöd eller ekonomiska resurser för detta.

Håkan Lindberg

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 1

I en uppmärksammad artikel innan Folk och Försvars rikskonferens konstaterade SvD:s Mikael Holmström att övningsverksamheten sjunkit sedan Alliansen tog över makten 2006. Sedan 2006 har flygtiden för Försvarsmaktens helikoptersystem sjunkit med 30 % och för stridsflyget med 12 %. Allra värst är dock tappet inom Armén där antalet körmil med stridsvagn 122 sjunkit med 73 % sedan 2006.

Övning ger färdighet. Om inte krigsförbanden övas spelar det mycket liten roll vilken materiel de har eller om de är bemannade med värnpliktiga eller anställda soldater. De kommer inte att kunna lösa sina krigsuppgifter eftersom de helt enkelt inte är övade i hur de ska göra det. Att ha anställda soldater med motiveringen att dessa blir så mycket mer professionella än sina värnpliktiga motsvarigheter håller inte om man inte kan öva.

Mikael Holmström backar dock bara bandet till 2006. I själva verket ser det än värre ut, vilket jag avser belysa i en kommande serie inlägg. Detta gäller nämligen även för materielsystem där numerären varit närmast konstant under den överblickbara perioden. Värst är att man under år efter år arbetar upp en kompetensskuld som man aldrig klarar av att återhämta.

Slår man ut siffrorna år för år och läser de konsekvenser som presenteras i respektive års årsredovisning, finns det ingen anledning att bli bekymrad, men när man lägger ihop att drygt decenniums årsredovisningar och de konsekvensbeskrivningar som där listas, ser det mycket allvarligt ut. Det finns ett mycket allvarligt systemfel inbyggt. Nedan kommer uttaget av flygtid i Försvarsmakten att granskas då det inom detta går att följa historien genom öppna uppgifter i Försvarsmaktens årsredovisningar. Tyvärr listas inte system inom mark- och sjöstridskrafterna på samma sätt alla år, vilket försvårar granskning. Tyvärr listas ej heller produktionsmålet för respektive år, vilket också är att beklaga då normen under den granskade perioden varit att målet kommit att sänkas successivt under året.

För den som heller inte är van vid att uttolka Försvarsmaktens verksamhet och verksamhetsredovisning är det svårt att utläsa vilken kvalitet som ligger bakom siffrorna. Försvarsmakten använder sig tyvärr av kvalitetsmåttet PersQ där krigsförbandschefen bedömer sitt eget förbands förmåga. Tyvärr blir detta mått mycket subjektivt och lär variera kraftigt mellan olika förband och individer. Här kan man t ex utläsa att år 2008 (ett mycket mörkt ekonomiskt år) förbrukades 1700 körmil med stridsvagn 122 där förbanden uppnådde PersQ 2. Där nivå 5 innebär full förmåga (förbandet har alla de kunskaper och färdigheter som kan förväntas och kan agera under alla typer av förhållanden med både konventionella och okonventionella metoder), så innebär PersQ 2 endast viss förmåga. Förbandet har begränsade kunskaper och färdigheter och kan endast agera i vissa typsituationer och med handledning och utan tidspress. Som jämförelse kan nämnas att enligt SvD artikel producerades endast 995 körmil med stridsvagn 122 år 2012. Tyvärr nämns inget om PersQ i årsredovisningen 2012.

Siffrorna i årsredovisningarna visar heller inte på hur många av JAS 39-systemens timmar som läggs på exportstöd, dvs utbildning av utländska piloter. Näst skarpa insatser är detta den högst prioriterade verksamheten för Försvarsmaktens JAS 39-verksamhet, varvid svängningar i flygtidsproduktionen endast får konsekvenser för svenska förband. Sålunda kan också en högre siffra i flygtidsproduktionen komma av att man det året utbildade ett högre antal utländska piloter.

Diagrammet nedan visar hur flygtiden för olika materielsystem utvecklats sig Flygvapnet under perioden 2001-2012. Viggen och Draken-systemen har avgränsats. Avvecklade helikoptersystem har tagits med för att visa på det glapp i övning som uppstår när system avvecklats innan de nya införts. Märk väl att t ex Hkp 14 enligt ursprungsplanen skulle ha varit slutlevererad 2008, men att Försvarsmakten först nu har mottagit det första serieexemplaret.

Data ur Förvarsmaktens årsredovisningar (klicka för större bild)

Som synes av diagrammet är det en allmän nedgång som skett (Innan 2005 kompletterades också tiden för stridsflyg med JA 37 och AJS 37) och tyvärr finns inga tecken till att trenden kommer att brytas. Tyvärr är inte 2013 års siffror offentliga än och 2014 verkar tyvärr bli ett nytt 2008 och så även 2015 i än högre grad. Det är inte någon överraskning utan helt i linje med det ÖB Sverker Göranson sedan flera år uttryckt – pengarna räcker inte efter 2015. Tyvärr verkar de inte heller riktigt räcka 2014.

I diagrammet syns de försenade leveranserna av Hkp 15 och uteblivna leveranserna av Hkp 14 mycket tydligt, liksom påverkan av den förtida avvecklingen av flera helikoptersystem (avvecklade enligt urspruglig plan trots att Hkp 14 och 15 ej kunnat ta över). Man ser också hur 2008 var ett ekonomiskt mycket svårt år. Likaså kan man 2011 och 2012 skönja effekterna av PRIOs införande i logistiken och hur Hkp 16 införande är vad som åstadkommer ett visst trendbrott i total flygtid för helikoptersystemen. För JAS-systemet ser man också påverkan då JAS 39A/B avvecklas innan JAS 39C/D har slutlevererats.

Här förtjänar det att förtydligas att sedan 2004 har antalet JAS-divisioner varit konstant. Likaså har antalet Tp 84 Hercules varit konstant i Försvarsmakten sedan mer än 30 år.

I nästa del kommer jag att avhandla den konsekvensbeskrivning som gjorts år för år i Försvarsmaktens årsredovisningar för att i en senare del avhandla orsaker och vad som kan göras för att komma till rätta med problemen.

Replik Schulte och ett upprop

Resultatet av en fortsatt prolongerad försvarsbudget?

Efter en stunds radiotystnad på bloggen avser jag i detta inlägg replikera på moderaten Fredrik Schultes synpunkter på vårt försvar där hans utgångspunkt i stort innebära att den pågående försvarsreformen är rätt, att vi lägger orimligt mycket pengar på försvarsmateriel,  men att vi ändå ska ha ett modernt utrustat och välövat försvar. Ekvationen går inte ihop och vi är nog få som delar Schultes uppfattningar om sakernas tillstånd.


Det är bra att det förs en debatt, och det är bra att Schulte ger sig in i den av flera skäl. Argumentationen bevisar nämligen flera saker. Dels bevisar den att Moderaterna har blivit så nya att det numera finns otaliga partimedlemmar och riksdagspolitiker som varken har en grundläggande förståelse för ämnesområdet eller för den delen ens har något intresse i försvarsfrågan lägre. På ett sätt är det bra att detta klarläggs för väljarna som då kan ta ställning till om man vill lägga en röst på ett parti som misshandlar försvarsfrågan på det sätt man gjort under de senaste två mandatperioderna. Med det inte sagt att det kommer att bli bättre med en röd-grön regering efter nästa val. Risken är uppenbar att störtloppet i den svarta pisten utan påtagen hjälm fortsätter rätt in i liftkön. Men det är även här som den mest oroväckande och ovärdiga debatten uppstår. Moderaterna har nämligen helt slutat intressera sig för att förbättra sin egen katastrofala försvarspolitik. I stället lägger man allt fokus på att tala om hur mycket sämre de politiska motståndarna är, och således fortsätter utarmningen av försvaret utan att någon från Moderaterna bryr sig.

Schulte ställer i sitt inlägg ett antal frågor till mig som jag givetvis tänker besvara. Men jag avser även att bemöta några av de mest märkliga påståendena. Schultes text i fet/kursiv stil.

- Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.
Redan här har Schulte uppenbart glömt partiets historia och vad som hände i perioden före och efter valet 2006. Nu förhåller det sig som så att det spel som utfördes bakom kulisserna inför valet 2006 där det var uttalat mellan partiledarna, i synnerhet mellan Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, att försvaret skulle reduceras till förmån för andra reformer - inte på något sätt kommunicerades till väljarna. Om detta höll man tyst för att inte Moderaterna skulle tappa många av sina gamla trogna väljare.

Avståndstagandet från den tidigare försvarspolitiken förvånade många av Moderaternas egna riksdagsledamöter. Men det var först efter segervalet 2006 i samband med att Moderaternas partiledning bestämde att man skulle skrota den gamla försvarspolitiken. Många äldre moderater har sagt att det gjordes för att Per Schlingmann övertalat partiledningen att det skulle finansiera det nya kampanjtänkandet.

Det var heller inte klarlagt för väljarna innan valet 2006 att Anders Borg - utan att kommunicera detta med försvarsministern beslutat att skära mångmiljardbelopp på försvaret. Detta kommunicerades från finansminister Anders Borg på scenen i Almedalen 2007 där försvarsministern helt ovetandes om denna nyhet själv satt i publiken och lyssnade. Detta var droppen som fick Odenberg att själv ställa sin ministerpost till förfogande. Det var heller inte kommunicerat till oss väljare att denna besparing kort därefter skulle effektueras genom att den s.k. genomförandegruppen som 2008 utan närmare analys strök ett stort antal planerade och nödvändiga materielprojekt med syftet att frigöra pengar till ett av jobbskatteavdragen.

Det har heller inte framgått i partiets försvarspolitiska program att den moderatledda regeringen under de senaste åren skulle reducera antalet stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon och korvetter eller att nödvändiga materielbeslut skulle förhalas så att outnyttjade medel från materielanslaget därmed skulle gå tillbaka in i statskassan. Detta har kommit som fullständiga överraskningar varje gång och kommunicerats till svenska folket som "satsningar".

Fredik Schulte, jag är dock glad över att du så ärligt kommunicerar att den som tror på att Moderaternas försvarspolitik skulle verka för ett relevant och finansierat försvar har felaktigt uppställda förväntningar. I den frågan är vi i dag helt överens nu när alla kort ligger på bordet.

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?
Utan att ens räkna på det så är svaret tveklöst JA, och Schultes jämförelse med en av världens största ekonomier och således även världens största militärmakt är helt irrelevant i sammanhanget. Det Schulte dessutom bortser från är att USA:s militära utgifter som andel av BNP ligger på hela 4,2% och Sveriges ligger på 1,1% och sjunker stadigt. Skamgränsen är passerad för länge sedan och är snart en hel procent under vad som rekommenderas för en NATO-medlem som dessutom åtnjuter skydd enligt artikel 5. Sverige står däremot ensamma!

Att Schulte ens ställer frågan på det sätt som han gör tyder dessutom på en stor okunskap, något som tyvärr är genomgående för våra politiker när det kommer till försvarsfrågan. Det finns ingen som kräver militär detaljkunskap, det vore helt orimligt. Men det minsta man kan kräva är att känna till i stora drag är vad riksdag och regering faktiskt har beställt av Försvarsmakten.

Schulte anser alltså att anslaget för försvarsmateriel är för högt(!) Detta påstående ska ställa i paritet med att Försvarsmakten nu har ett enormt materielbehov som är direkt knutet till vad riksdagen beställt, men som inte är finansierat. Beloppet som saknas för att bara finansiera den materiel som saknas för att sätta upp den beställda insatsorganisationen, den som Schulte dessutom anser är den rätta, ligger runt 30 miljarder under de närmaste 10 åren. Det är till stor del därför som Försvarsmakten nu anger att den beställda organisationen IO14 aldrig kommer att kunna realiseras.

2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?
Schultes syn på att 19-åringar (läs tidigare värnpliktiga) skulle vara värdelösa och oanvändbara i ett försvar är skrämmande och ovärdigt en riksdagspolitiker. Det som näst intill alltid glöms bort i debatten är att i synnerhet Flygvapnet och Flottan, de enheter som utgjorde skalförsvaret under värnpliktstiden ständigt hade gripbara resurser. Dessutom i en betydligt större omfattning än i dag. Men detta vill de som vurmar för yrkesförsvaret ej se.

Om man istället vänder på frågan. Hur fungerande är den nuvarande modellen jämfört med värnpliktsförsvaret? Det Schulte ej känner till är de stora avgångarna av GSS som sker okontrollerat spritt över året istället för som under värnpliktstiden var vid kända tidpunkter vilket innebar att värnpliktiga vid olika förband kunde omsättas vid skilda tidpunkter. Övergången till anställda soldater och sjömän har som ett exempel inneburit att en sjöman på en ubåt kan säga upp sig och på samma dag lämna tjänsten m.a.a. en kort uppsägningstid i kombination med innestående semester och uttag kompensationsledighet. Då står ubåten utan besättningsman och kan i värsta fall inte gå till sjöss för att lösa sina uppgifter. Lämnar flera på samma gång inför skolstarter etc. kan läget bli katastrofalt.

Det regeringen inte alls kompenserat Försvarsmakten för vid övergången till ett yrkesförsvar är för de kostnadsökningar detta personalförsörjningssystem innebär. Detta leder i sin tur till färre övningar mindre gångtid på fordon, fartyg och flygplan vilket innebär en försämrad försvarsförmåga. Detta är något som riksrevisionen och många andra pekat på, men som regeringen konstant ignorerar.

3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?
Min bestämda uppfattning är att vi i framtiden behöver en kombination av värnpliktiga och anställda GSS. Värnplikten har bevisats utgöra en betydligt bättre rekryteringsgrund än vad nuvarande system kan åstadkomma. Vi får genom värnplikt dessutom att snitt av befolkningen vilket är av godo. Genom värnplikt får man dessutom ett bättre rekryteringsunderlag till de olika officerkategorierna och ett naturligt flöde in till GSS-kategorin.

De förband med stora volymer som arméförbanden bör definitivt utgöras av en stomme av värnpliktiga. Det nuvarande systemet med GSS/T är kanske det sämsta påfundet av alla där slutprodukten aldrig närmelsevis kommer att komma upp till samma nivå som en värnpliktig soldat nådde. Att tjänstgöra 38 dagar under en period av fyra år talar sitt egna språk. När regeringen nu går in och styr om innehållet mot att öka andelen GSS/T i försvarsmakten kommer det inte att bidra till det Schulte skriver rörande det önskvärda slutläget med "professionella och kompetenta soldater"(!)

Vidare så har inte Schulte gjort hemläxan ordentligt när han påstår att hela västvärlden ställer om till en yrkesarmé. Alla våra grannar; Finland, Norge och Danmark har kvar värnplikt, vissa i kombination med ett yrkesförsvar. Tyskland som har gått från värnplikt till ett yrkesförsvar likt Sverige överväger nu att återta värnplikten då nuvarande system inte fungerar och det har dessutom blivit oerhört kostsamt, något som inverkar på den totala förmågan. Likheterna med Sverige är slående, enda skillnaden är att vår regering inte kommit till den insikten. Antingen får man betala det som krävs, eller så får man tänka om.

4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?
 Svaret på den här frågan/påståendet är i stort givet här ovan. Dagens yrkesförsvar är varken välutbildat (då övningstiden krymper p.g.a. krympande ekonomi) eller för den delen välutrustat (av samma anledning). Återigen får vi ett bevis på hur stor skillnaden är mellan verkligheten ute på förbanden kontra den politiska uppfattningen är. Skillnaden däremellan har nog aldrig varit så stor som nu. Dagens pesnalförsörjningssystem är inte finansierat, vilket innebär att dagens lösning per automatik blir sämre. Det är det kortfattade och enkla svaret. Att Försvarsmakten själva försvarar nuvarande system grundar sig mest sannolikt i att det var myndigheten själva som verkade hårt för nuvarande personalförsörjningssytem då "långtbortistandoktrinen" var påtaglig under den strategiska "time-outen". Det gör kanske för ont att erkänna att man valde fel?

5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?
Här är Schultes fråga oklar och obegriplig då han uppenbart blandar officerare med anställda soldater och sjömän (GSS). En officer har alltid varit en tillsvidareanställning, både före och efter regeringens s.k. försvarsreform. Här kommer lagar och förordningar som ex. LAS in, vilket förhoppningsvis är känt av alla riksdagspolitiker. Det är GSS som är tidsbegränsat anställda vilket innebär att frågan blir irrelevant.

Officerare krävs på alla nivåer i Försvarsmakten. Av den anledningen är det naturligt att man under den första halvan av sin tid tjänstgör ute på förband för att (för vissa) ta steget vidare till staber, skolor och högkvarter när man blir äldre. En fullt naturlig gång som man inte kan komma ifrån utan att erbjuda officerare tidigare pension (55+) som man gjorde under tidiga 00-talet. Men detta kostar givetvis pengar, ännu mer pengar.

Något paradoxalt skriver Schulte om att man som "officer sluta som byråkrat" i något raljerande ordalag. Då ska man ju vara medveten om det inte är Försvarsmakten själva som önskar sig en omfattande byråkrati. Det är istället den politiska nivån som Schulte själv representerar som i vissa fall ställer orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag där tidsramarna ofta är mycket snäva. Dessa direktiv har de senaste åren dessutom utökats. Frågan bör således besvaras av Schulte och inte av mig huruvida det är rimligt med denna omfattande byråkrati.

6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?
Frågan är helt fel ställd! Tågordningen borde vara att riksdagen beslutar vilket försvar Sverige ska ha och vad detta ska klara av. Därefter ska regeringen tillse att Försvarsmakten har den budget som krävs för att åstadkomma detta försvar. Så bör det fungera i ett demokratiskt land som Sverige. 

Så som läget ser ut i dag har riksdagen beslutat om hur organisationen skall vara utformad, samtidigt som regeringen inte tillser att finansieringen för den beställda organisationen är tillräcklig. Istället skär regeringen i numerär avseende stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg. Detta benämns sedan i nymoderata termer som "satsningar".

I dagsläget så behöver anslaget utökas med närmare fem miljarder årligen för att det som är beställt av riksdagen ska kunna finansieras. Detta är det enkla svaret. Men huruvida det är rätt försvar kan man diskutera. Vill vi ha ett försvar som kan försvara Stockholm mot ett begränsat angrepp i en vecka så måste regeringen skjuta till fem miljarder. Vill man ha ett försvar som kan mer än så, ja då får man också lägga till betydligt mycket mer.


Det kan även vara på sin plats att citera kollegan Wiseman när det kommer till de ekonomiska förutsättningar som givits av regeringen under de två senaste mandatperioderna.
Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser. 
Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Det börjar bli allt mer tydligt för gemene man och kvinna att regeringen missköter, och använder utgiftsområdet (UO 6) som en budgetregulator för statsbudgeten. Det har nu gått så långt att det har startas ett "bondetåg" likt vad som gjordes för exakt 100 år sedan där man då som nu protesterar mot den huvudlösa nedrustningen av försvaret som pågår. Den här gången genom en virtuell budkavle. För den som vill göra sin röst hörd och skriva under mot nedrustningen av vårt försvar gör det här.

Men det är inte bara Försvarsmakten och försvarsfrågan som misshandlas av regeringen. I går kom en alarmrapport även från Kustbevakningen som konstaterar att ekonomin inte räcker till för att kunna lösa de uppgifter man är ålagd att lösa och att svaren från regeringen dessutom uteblir. 
Vi börjar närma oss skarpt läge nu. Vi har under ett antal år talat om för regeringen att vi skulle få röda siffror 2015 och 2016. Nu börjar vi närma oss det läget och vill ha ett besked från regeringen, säger Lena Jönsson, ställföreträdande generaldirektör för Kustbevakningen.

Jag väljer att avsluta mitt inlägg här. Men jag kan ånyo konstatera att den nuvarande moderata synen på försvarspolitiken fortfarande kan liknas med att beställa en Volvo 240, säga att man köpt en Ferrari, men endast betala för en Nissan Micra. Tyvärr blir detta alltid bekräftat då representanter från de nya Moderaterna ger sig ut i debatten för att argumentera för reformens förträfflighet. Schulte är bara en i raden av dessa.

P.S. Att Schulte i inledningen av sitt inlägg tillämpar någon ny sorts härskarteknik som går ut på att hävda att han blir "påhoppad" är tyvärr ett osmakligt tilltag som tar fokus från sakfrågan. Men det kanske är den enkla vägen att avfärda faktabaserad kritik mot en dysfunktionell försvarspolitik och då den egna argumentation brister? D.S.

2:a brevet om Sveriges försvarsidé

Idag har jag svarat på Oscar Jonssons brev om Sveriges försvarsidé. En mycket angelägen diskussion som Oscar tog initiativet till. Vi hoppas att läsarna engagerar sig med tips, tankar, förslag för att frågan vidare. Vi är i stort behov av en försvarsidé som bär, och är begriplig.

I mitt svar försöker jag komma in i ämnet via tillståndet fred och försöker diskutera försvarets funktion som jag finner vara fredsskapande. Från detta går jag sedan vidare och funderar kring målsättningar och lanserar några förslag. Detta är vitalt för att kunna hushålla med våra resurser och skicka rätt signaler till omgivningen och svenska folket – signaler om trovärdighet och stabilitet. Den nuvarande ordningen med ”otydlighetens bekvämlighet” måste upphöra.

Här kan du läsa det andra brevet om Sveriges försvarsidé på Oscars blogg – Säkerhetspolitiska Reflektioner.

Bondetåget 2014

Bondetåget 1914
Den sjätte mannen uppmärksammar att det är 100 år sedan Bondetåget då 32 000 personer tågade till kungliga slottet i Stockholm i syfte att manifestera för ett starkare försvar. Den då sittande regeringen ansågs ha agerat för senfärdigt i försvarsfrågorna och skjutit avhandlingen av försvarsfrågor på framtiden, vilket oroade de tågande då de ansåg att oroliga tider stod för dörren. Tyvärr fick de också rätt då första världskriget kom att bryta ut ett halvår senare.

Med anledning av 100-årsminnet av Bondetåget och den allvarliga situationen för det svenska försvaret uppmanar därför den sjätte mannen till ett nytt bondetåg, denna gång i digital form. Läs själv hos sjätte mannen och avgör om det är något ni vill ta ställning för. ÖB har gång efter annan påpekat att det svenska försvaret inte kommer att få ekonomin att räcka till från och med 2015, men redan i år är detta ytterst tydligt. Tillförs inte mer pengar till försvarsbudgeten snarast kommer Försvarsmakten att krympa ytterligare till följd av förbandsnedläggningar och så därmed även försvarsförmågan.