En politiskt styrd organisation….

 

Ratt

Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande.
Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen.

En politiskt styrd organisation är för många av dem en klåfingrigt styrd organisation. Målstyrning, självständighet och handlingsfrihet visar sig i realiteten ofta vara detaljstyrning, partiintriger, bypolitik, röstfiske och pampfasoner.

Om man flyttar upp detta till riksplanet tror jag att det är här vi hittar några av orsakerna till misstänksamheten och det alltmer gnisslande samarbetet mellan FM och regeringskansliet, mellan HKV och försvarsdepartementet men även den djupa misstro mot våra försvarspolitiker som finns bland försvarsanställda.
Av historiska orsaker lever man helt enkelt i olika världar med olika värderingar och helt olika syn på sina respektive roller där det är FM som haft svårast att anpassa sig till en ny verklighet.

På den riktigt gamla goda tiden hade vi sedan urminnes tider en i grunden försvarsvänlig S-regering och en försvarsbudget som aldrig var tillräckligt stor enligt somliga men som ändå räckte till det nödvändiga och lite till. Försvarsmakten och den politiska sidan hade väl inarbetade samarbetsformer och FM hade till stora delar kunnat sköta sig själv inom de ganska vida ramar som fanns innanför det ekonomiska staketet. FM var dessutom stor, komplex, mångfacetterad och svår för en utomstående att få grepp om.

Det organistoriska, kollektiva, minnet är stort och långt, mycket större och längre än vad någon befattningshavare egentligen kan överblicka. FM institutionella reaktioner och inbyggda reflexer bygger fortfarande i mångt och mycket på läget med en stabil enpartiregering och en hanterbar ekonomi; en situation som tog slut för mer än tio år sedan men som innan dess varat i nästan ett halvsekel och som satt djupa spår. De som idag sitter i FM ledning formades under denna tid och de backas, kanske omedvetet för dem, upp av organisationens inneboende tröghet.

Den situation FM nu har att hantera skiljer sig diametralt från den som under nästan 50 år format den. En radikalt krympt organisation som blivit så liten att till och med en lekman kan överblicka den och som därför inbjuder till detaljstyrning. En helt ny försvarsdoktrin som ingen är riktigt säker på vad den innebär och detta i ett alltmer osäkert omvärldsläge. En ekonomi som aldrig vill räcka till och en fyrpartiregering som spretar vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och där det genuina försvarsintresset från förra generationens S-politiker bytts mot ointresserade och, enligt många, okunniga och naiva karriärpolitiker.
Oavsett vilket har resultatet blivit vad som beskrivits som klåfingrighet, politiska beslut i frågor som tidigare hanterats inom myndigheten, ifrågasättanden, beslut utan konsekvensanalys vad gäller operativ förmåga och rent allmänt en hantering som av många inom och utom FM har beskrivits som opportunistiskt amatörmässig.

Detta summeras i misstro mellan myndigheten och politikerna och en FM som inte riktigt förstår hur man ska agera eller reagera.
Det kanske är så enkelt att FM ännu inte insett eller i varje fall inte helt accepterat att hon är det hon egentligen alltid har varit, en politiskt styrd organisation; mera nu än någonsin tidigare.

I en demokrati är detta egentligen ganska självklart; det är politikerna som styr och statsledningens ska kunna kräva lojalitet och följsamhet av sina myndigheter oavsett vilka som för tillfället sitter på taburetterna.
Vad de styrda i gengäld kan kräva är att de som sitter vid ratten har kunskap om fordonet, vägen och väglaget och att man vet vart man är på väg.  Då målet måste ligga väl bortom nästa valdag kan man också kräva en sådan förtänksamhet att tanken (i många betydelser) räcker hela vägen fram.


Gästinlägg: Långt ifrån solidariskt

De svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att skydda mänskliga rättigheter och ge civilbefolkningen skydd så de kan jobba, gå i skola och rösta i demokratiska val. Systematiskt utsätts soldaterna för väpnade angrepp och en kamp på liv och död har blivit soldaternas vardag. Vissa soldater har sårats, andra har stupat. Ändå fortsätter unga kvinnor och män att frivilligt åka till Afghanistan för att ge det afghanska folket sitt yttersta.

Det är beundransvärt av våra soldater att göra detta. Jag har själv tjänstgjort i Afghanistan och sett det professionella arbete som våra soldater gör. De gör det för att de vill hjälpa till, de gör det för att våra folkvalda politiker har bestämt att det är just dit de ska åka.

När politiker bestämmer sig för att skicka soldater till andra sidan jorden för att riskera och vissa fall förlora sina liv så är det viktigt att politikerna också står upp och stödjer insatsen fullt ut. Soldaterna som kommer hem ska respekteras och politikerna ska vara tacksamma för det jobb som soldaterna gör för Sverige och det afghanska folket.

Miljöpartisten Peter Rådberg som sitter i försvarsutskottet verkar ha en annan uppfattning. När svenska soldater kommer hem, lemlästade och med men för livet väljer han istället att kritisera insatserna och leta fel som soldaterna kan ha begått. Soldaterna som har riskerat sina liv för hans beslut borde nu granskas och frågas ut. Varför? De har dödat motståndsmän i strid.

Det kan verka overkligt för en miljöpartist i försvarsutskottet men sanningen är den att i väpnade konflikter så händer det att soldater stupar. Man uppträder i fientliga miljöer där man inte kan lita på någon. Det är ett påfrestande arbete som även kan knäcka den bäste.

Peter Rådberg som glatt påhejas av vänsterpartisten Torbjörn Björnlund, vill nu ha en förklaring till varför svenska enheter har dödat ett antal milismän under en av många strider i Afghanistan. ÖB har blivit kallad till försvarsutskottet för att förklara vad som egentligen har hänt. Detta möte är förvisso bestämt sedan tidigare. Kunskapen och förståelsen för vad ett försvar gör i väpnade konflikter och vad dess soldater tvingas göra är onekligen frånvarande för vissa riksdagsmän.

Det är nästan tragikomiskt att representanter från miljöpartiet och vänsterpartiet inte vet att svenska enheter utsätts för påskjutningar och därigenom får genomlida väpnade strider. Deras okunskap är än mer oroväckande med tanke på att Försvarsmakten löpande delger information till försvarsutskottet angående insatserna. Händelserna som soldaterna har utsatts för kan man även läsa om i böcker och tidningar. Hur kan då denna information undgå ledamöter i försvarsutskottet?

Det är på hög tid att våra folkvalda politiker börjar uppskatta det arbete våra svenska soldater gör. Vare sig det ligger i en politikers intresse eller ideologiska övertygelse så är det ändå på sin plats att de ger den respekt våra unga svenska kvinnor och män förtjänar.



Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat för Moderaterna

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna "dödat dussintals" motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

"Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken - men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats."


Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan "tolkats" i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?


Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – "Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker"
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – "Det nyfikna försvarsutskottet"

Att orka ända fram

Igår på Folk och Försvars seminarium om det svenska försvarets förmåga var frågan vilken arena som framgent borde prioriteras; mark, luft eller sjö. För egen del ansåg jag att beslutet redan var fattat. Ställer man den investering som nu sker i stridsflygets förmågelyft i relation till de kommande tio årens materielanslag blir detta mer än tydligt.

Problemet är ju bara att förmågelyftet på själva plattformen också kräver andra förmågelyft, främst avseende flygtidsuttag och beväpning. Den höjning av försvarsanslaget som blir oundviklig vid nästa års försvarsbeslut måste därför innehålla en "flygtidsmiljard" och en "flygstridsmiljard". Ännu mer till Flygvapnet? Ja, om inte de snart 200 miljarder som sammanlagt investerats i Gripen ska bli helt bortkastade krävs det också att vi kan hålla flottan i luften och att vi, bland annat, får tillgång till långräckviddig, tung och precis attackförmåga. Taurus KEPD är redan utprovad på Gripen och tillräckligt bra.

Flygtidsraset handlar om reservdelar och flygtekniker. Har de senaste veckorna ägnat betydande tid och kraft åt flygverkstaden i Kallinge. Denna oansenliga beståndsdel av det svenska försvaret illustrerar verkligen problematiken. Vi betalar vad som helst för en plattform, men orkar inte med de sista miljonerna till verkstaden. Det är politikens natur.

På gårdagens seminarium pekade Stefan Ring ut de nordiska ländernas viktigaste områden för incidentberedskap. För Sveriges del handlade det om egentliga Östersjön; söder om Åland och öster om Bornholm. Den flottilj som ligger närmast till föreslås dock förlora sin flygverkstad, oaktat att bristen på flygtekniker inom det främre underhållet tycks vara störst just där.

I veckan läste jag att Hans Majestät Konungen förlänat medaljer av olika slag till bland annat Thomas von Brömssen, Joakim Berg i Kent och Pär Nuder. Det fick mig att tänka på den medalj för utomordentlig internationell insats som regeringen för snart fyra år sedan beslutade skulle inrättas för våra veteraner. Den har ännu inte sett dagens ljus.

Hur länge ska Översten 1 Ulf Henricsson behöva vänta på den?  

    

Försvarets förmåga är inte tillräcklig

Igår var det dags för Folk och Försvars seminarium om försvarets förmåga med fullsatt lokal. Mitt anförande hittar du här (Nedre klippet vid c:a 41.30). Bildspelet i pdf hittar du här.

Försvaret av Sverige börjar utanför Sverige med internationella samarbeten och insatser av olika slag. Utformningen av våra väpnade styrkor sker däremot med närområdet som grund.

Jag startade egentligen genomgången genom att gå igenom stegen i en omvärldsbedömning. Om tiden hade medgett det hade jag exemplifierat hur vi tog hänsyn till förändringar i kapacitet, vilja och tillfälle (sammanhang) vid Sovjetunionens och WP upplösning. Den militära kapaciteten accelererade sitt förfall, militärgeografin förändrades när Polen och de baltiska staterna blev fria. 2004 blev dessa dessutom medlemmar i NATO, och Sverige fick därmed en ytterst gynnsam situation samtidigt som Östersjöområdet var extremt stabilt.

Den ryska upprustningen som ökat farten efter hand är på väg att förändra läget över tid. Fortsätter denna trend med fortsatt nedgång i området när det gäller amerikansk och europeisk styrkeprojektion, så kommer spelplanen mot 2020 börja se annorlunda ut. Det är därför tråkigt att se politiken famla med svaren, eftersom den inte tillämpar samma regler vid uppgång av militära kapaciteter som den gjorde vid nedgången. Eftersom kapacitetsuppbyggnad tar tid är det riskfyllt att halka alltför långt efter den upprustning som sker målmedvetet.

När jag förberedde mig för seminariet hittade jag ett uttalande av utrikesministern, då denne 1985 besökte Sovjetunionen. Carl Bildt vittnade vid denna tidpunkt om hur han funnit att ledarna var maktorienterade. ”Här räknar man resurserna” var utrikesministerns sammanfattning då. Om den maktorienterade kulturen inte förändrats är min slutsats att satsningen på upprustning är till för att kunna projicera makt på medellång sikt.’

Förvisso har Ryssland stora utmaningar i Kaukasus, men PAK-FA, ubåtar, Iskander och avancerade luftvärnsrobotar är avsedda för en annan slags stridsmiljö. Ögonen på kapaciteten alltså.

…………

Efter lite turer kring krigföringen i stort och konfliktspektrat exemplifierade jag en del kring teknikutvecklingen. Framförallt i de blå försvarsgrenarna är den av stor betydelse. Samtidigt finns en fara att bli indragen i en slags kapprustning med stormakterna som vi inte klarar.

Jag försökte peka på några nyckelområden som jag bedömer att vi ska hålla oss väl framme i som undervattensstrid, telekrigsförmågor, radar och signaturanpassning. En begränsade faktor just nu är materielförsörjningsstrategin (köpa från hyllan) som är svår att tillämpa på flera av systemen, eftersom de är omgärdade av stark sekretess och svensk teknik ligger långt framme på några av dem.

…………

Utvecklingen inom krigföringen ska dessutom sättas i en kontext. En rimlig ansats å ena sidan är att vi lättast kan förstärkas av flygstrids- och därefter sjöstridskrafter, vilket innebär att vi borde satsa på en stark markstridsfunktion. Å andra sidan har militärgeografin som sagt förändrats. Förr var WP:s andrahandsmål Atlantkusten, idag är Rysslands motsvarighet vid en konfrontation möjligen kring svensk ostkust och Östersjöutloppen (Baltic Straits). Detta ställer krav på svensk fjärrstridsförmåga. Summa summarum talar detta för en någorlunda balanserad lösning.

Oavsett dessa inbördes avvägningar måste vår krigföringsförmåga öka, eftersom den alltid ska ses i relativa termer. Under hösten har jag på olika sätt visat att vi i mångt och mycket måste lita på egna kapaciteter initialt. Eftersom vi alla hanterar kriser samtidigt, så är vi inte tillsammans med andra utan jämsides med varandra. I rättvisans namn ska sägas att detta också innebär att all kraft inte heller kommer att riktas mot oss.

Och alldeles oavsett om vi är med i NATO eller inte, så tar det 2-3 veckor innan förstärkning kan anlända, under förutsättning att den inte går till allierad istället, när/om vi är utanför alliansen.
I både tid och rum har vi därför behov en förmåga att kunna värja oss vid en kris i närområdet.

………

Sista delen av föredraget använde jag till att lyfta upp några förslag att titta närmare på. Ett av dessa var ett riktigt operativt samarbete mellan Finland och Sverige. Finland som lider av samma dilemma som oss, nämligen: Hur ska en strategiskt defensiv småstat hantera den möjlighet till strategiskt överfall som teknikutvecklingen medger?

I mina exempel är den bärande idén i mångt och mycket att öka det ömsesidiga djupet. Finländska marin- och luftstridskrafter skulle alltså kunna omgruppera till svenska baser. Svenska marinstridskrafter skulle kunna använda finländsk skärgård. Man skulle till och med kunna tänka sig att finländska markstridskrafter grupperas i Sverige i exempelvis ett gemensamt operationsområde på Nordkalotten.

Detta löser inte de bägge ländernas alla problem, men är ett sätt att hantera ett par av dem inom ramen för den gemensamma förmågan.

Nästa förslag var att upprätta en permanent Host Nation Support/Logistikbas i Halmstad för att öka möjligheterna att ta emot hjälp. I Halmstad finns all infrastruktur med kajer, lagringsytor, järnvägsspår och en före detta militär flygplats. Den militära logistikförmågan skulle flytta in under det luftvärnsparaply som finns (i framtiden förstås med högre kvalitet).

Vidare skulle basen kunna användas för utskeppning till de internationella operationerna och flottan skulle få en extra förtöjningsplats. En annan fördel är att den militära logistiken separeras från den civila försörjningen över Göteborgs hamn, som därmed svårligen skulle kunna räknas som ett militärt mål.

Att ha en fast utpekad HNS/Logbas ökar dessutom möjligheterna till upprättande av planer och övningar av desamma i ett multinationellt format.

Det tredje förslaget var att integrera Hemvärnet och de nationella skyddstyrkorna i Armén för att öka flexibilteten i markstridskrafterna. Förutom bevakningstjänst, försvar och spaning är det dags att fundera på hur ordningen i samhället upprätthålls om den obefintliga civila krisberedskapen brakar samman. Har Hemvärnet en roll att fylla här? En sak som jag inte hann ta upp är problemet på sikt med utbildningstider för Hemvärnet. Idag lever organisationen i hög grad på den gamla värnpliktsutbildningen och erfarenheter från internationella insatser. Hur säkerställer vi en utbildningsståndpunkt när huvuddelen i grunden har tre månaders utbildning?

Det sista förslaget var en skiss på en något utökad markstridsfunktion grupperade i de fem prioriterade områdena Stockholm, Gotland, Skåne, Göteborg och Boden. Jag föreslog olika typer av stridsgrupper (Mek – Gotland & Skåne & Boden), (Mot stadsskytte – Stockholm & Göteborg) (Delvis luftburen brandkårsstyrka i södra Sverige). Dessa grupper understöddes i förslaget av olika funktioner med utökning av artilleri och luftvärn.

Efter vi kommentatorer var klara med våra inlägg vidtog sedan en debatt om försvarets förmåga. Tyvärr fick vi inga tydliga svar på vad de olika partirepresententerna ansåg när det gällde seminariefrågan: Är försvarets förmåga tillräcklig?

Mitt svar är nej, både idag och än mindre i morgon. Vi släpar efter våra planer idag med en övningsverksamhet som inte alls står i proportion till vad som torgfördes när reformen klubbades igenom. Den senaste gången den operativa ledningen övade i stort format inklusive betjäningsförband var 2004 och den senaste gången vi övade i brigad var 2007.

På sikt brottas vi med omsättning av materiel och utveckling av nya förmågor för att kunna svara upp mot utmaningar på tio års sikt. Det finns få tecken på medvetenhet att den klyftan kommer att öka allteftersom den ryska reformen framskrider, nu på tidtabell. Vi måste hjälpa våra försvarspolitiker att förstå, och att förklara för sina väljare och partikamrater varför vi behöver öka premien.

Sverige är fantastiskt och vårt sätt att leva är värt att försvara!

Skipper kommenterar seminariet

Konfliktens konsekvenser

Försvarsmaktens medalj för sårade i strid (baksidan)

Försvarsmaktens medalj för sårade i strid (baksidan)

Sverige har varit en del av den internationella insatsen i Afghanistan sedan 2002. Inom ramen för det svenska bidraget har 9 475 män och kvinnor, på riksdagens uppdrag, aktivt deltagit i operationer som periodvis varit mycket påfrestande. Många av de inblandade har beskrivit vissa strider som de mest intensiva för svensk del sedan Kongoinsatsen i början av 1960-talet. De som följt rapporteringen genom åren vet att det var som tyngst åren 2009 till 2011 med flertalet svenska stupade och sårade soldater.

Konflikten är inte ”hemlig”. Förutom Försvarsmaktens egen rapportering, var mediauppmärksamheten under angiven period stor. Försvarsmakten har också till regeringen och till riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott kontinuerligt redovisat vad som skett. Utskottsledamöterna har haft gott om tillfällen att själv ställa frågor för att skapa sig en uppfattning om läget, både på plats i Afghanistan och här hemma.

Det är säkert så att enskilda händelser i en lång konflikt kan vara obekanta men inte helhet eller sammanhang för den som följt Sveriges engagemang i Afghanistan. Det är olyckligt att varje rapportering om konflikten fortfarande väcker förvåning. Det finns därför anledning att betona att Försvarsmaktens entydiga uppfattning är att våra soldater och sjömän, i de konflikter Sverige deltar i, följer de handlingsregler (insatsregler eller Rules of Engagement, ROE) som är beslutade för varje insats.

Varje människas liv är värdefullt och ska skyddas så långt det är möjligt. Det gäller både egna liv och en eventuell motståndares. Men samtidigt som jag konstaterar detta så kan ingen blunda för att krig och konflikter är destruktiva till sin natur och användandet av militära maktmedel leder till att människor mister livet. Att motståndaren förlorar sina liv är inte med automatik, eller ens aldrig, ett tecken på att våra soldater begått ett fel eller brutit mot någon order utan därför att konsekvenserna, resultatet, av en väpnad konflikt är sådana. Det är därför just Försvarsmakten används i konfliktområden som statens säkerhetspolitiska instrument i syfte att uppnå fred och stabilitet.

Antalet förluster på motståndarsidan är alltid en uppskattning i moderna konflikter. Försvarsmakten redovisade i slutet av 2010 och i början av 2011 såväl bedömningar om motståndarens förluster som filmer från stridsmoment för att ge en bild av vad våra reguljära förband varit med om i Afghanistan. Då som nu är det en omöjlig uppgift att med bestämdhet avgöra förlustsiffror. Detta beroende på hur striderna har sett ut; långa avstånd och fjärrstridsmedel i kombination med motståndarens dolda uppträdande. Men det beror också på att motståndaren omhändertar sina döda. Ingen lämnas på slagfältet och det går därmed inte heller att med säkerhet bekräfta eller förneka dödstal, ej heller går det att undersöka alla delar av ett stridsområde med de risker detta i sig skulle innebära. Antalet motståndare som dödats i Afghanistan är och kommer att vara en uppskattning, även om det som i brigadgeneral Molins fall i DN:s artikel om specialförbanden är en professionell bedömning av det egna förbandets insatser.

Försvarsmaktens specialförband har strid som en av sina huvuduppgifter och har deltagit i operationer som resulterat i stridssituationer där motståndare dödats. Operationerna i fråga var arresteringsoperationer, ledda av afghansk polis och rättsväsende. Försvarsmaktens specialförband har inte deltagit i operationer där syftet varit att nedkämpa individer eller grupper av individer, men genom den nära samverkan med afghansk specialpolis och stridernas intensitet har motståndaren förlorat liv.

Samtliga operationer som Försvarsmaktens specialförband deltagit i har beslutats av högre chef inom Isaf och motsvarande afghanska befattningshavare. Samtliga operationer är därmed beslutade, ordersatta, godkända och inordnade i Isaf:s mandat och insatsregler (ROE). Som utrikesministern säger bygger insatsen på folkrätten och ÖB konstaterar att regelverket följs. Samtliga operationer som Försvarsmaktens specialförband deltagit i har redovisats i rapporter såväl till Isaf som Försvarsmakten.

Försvarsmaktens specialförband har inte haft något bilateralt samarbete med USA i Afghanistan. Allt samarbete med andra nationer, inklusive det med den afghanska polisen, har skett inom ramen för Isaf. Vad gäller samarbete med andra länder har Sverige och Försvarsmakten de kontakter som krävs för att lösa ställda uppgifter.

Överbefälhavarens möte med försvarsutskottet den 6 mars var planerat sedan tidigare och är inte föranlett av någon publicering nyligen i Dagens Nyheter.

Sverige har genomfört en stor insats i Afghanistan där varje soldats göranden och låtanden förtjänar samhällets respekt och uppskattning.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Texten korrigerad 31 januari. Efter vänligt påpekande från riksdagen är försvarsutskottet ovan ändrat till sammansatta utrikes- och försvarsutskottet.

 

Folk & Försvar: Är försvarsförmågan tillräcklig?

Under dagen höll Folk & Försvar ännu ett intressant och viktigt seminarium som en direkt uppföljning på det tidigare med fokus på förmågan inom respektive försvarsgren, men hur tänkte man från Folk & Försvars sida när Magnus Christiansson valdes ut för att analysera den marina förmågan? Här kommer en kort sammanfattning med mina egna kommentarer.


Analys Flygvapnet
Efter att Lars Ekeman gick igenom samma typ av bilder som vi sett vid tidigare tillfällen fick de tre olika försvarsgrenarna en genomgång av tre olika utvalda herrar. Först ut var Stefan Ring som gick igenom Flygvapnet. Han tryckte på det uppdämda behovet av medel- och långräckvidigt luftvärn och lyfte fram det för mig hutlöst korkade exemplet från den förra försvarsberedningen där man föreslog att man skulle avveckla RB-97, ett system som trots antik status behölls. Annars hade Sverige i dag stått helt utan luftvärnsförmåga. RBS-70 i all ära.

Ring visade också på behovet av offensiva attackvapen likt vad Finland nu anskaffar. Stefan Ring påpekade även att det saknas ett "system av system tänk" något man inom Flygvapnet tidigare varit mycket duktiga på, och som varit en naturlig del. Ring menade att systemtänket mer eller mindre har försvunnit och att detta är något som måste åtgärdas, något jag helt instämmer i.


Analys Armén
Överste Jan Mörtberg från FHS presenterade därefter sin analys av arméns förmågor och brister och även han pekade på bristen av "system av system". Funktionsförbanden artilleri, ingenjörer och luftvärn har som bekant nått en kritisk massa som dessutom är skilda från de förband så att gemensamma övningar blir mer eller mindre omöjliga utan omfattande transporter.

Han pekade även på den bristande ekonomin, och avsaknad av övningar i högre förband. Kända men bekymmersamma fakta. Jan Mörtberg påpekade även på det faktum att inget av försvarsbesluten har blivit genomförda, vilket gör att man inte kan ta avstamp i något konkret vi nya förändringar.


Analys Marinen
Sen var det analysen av Marinens förmågor som skulle presenteras av Magnus Christiansson(?)
och nu undrar jag Folk & Försvar, hur tänkte ni här? Att Magnus har oerhört mycket att tillföra i en debatt om försvar och säkerhet råder det inga tvivel om. han har många gånger tidigare visat på att han briljerar i ämnet. Men att sätta Magnus på att analysera Marinen är ett feltänk av stora mått, och jag anser till och med att det för Marinens del var oerhört orättvist då de övriga två försvarsgrenarna p.g.a. att det var rätt personer som gjorde analysen erhöll mer sakliga och konkreta analyser med kopplingar till just försvarsförmågan och dess brister.

Marinen erhöll därför ingen djupare förmågeanalys då Christiansson ägnade mer än halva sin tid åt att ställa den retoriska frågan "Vad är försvar"? Intressant, men tyvärr fel fokus den här gången. Därefter visade han några av CM bilder från förra seminariet och pekade på några få men förvisso viktiga detaljer, men någon analys av marina förmågor blev det tyvärr inte mer än att det möjligen inte finns någon marin alls bortom 2025 om inte materiel tillförs snarast.


Johan Wiktorin
Därefter var det dags för alltid lika intressanta Johan Wiktorin. Han visade på vad omvärldsbedömningen måte utgå från. Nämligen kombinationen av kapacitet (långsam), vilja (snabb) och tillfälle. Något att ta med sig!

Han visade också på ett tydligt exempel där en avsaknad av ett systemtänkande kan få ödesdigra konsekvenser. Exemplet på att ta bort en komponent, i Wiktorins exempel- ubåtsjakthelikoptrar, så innebär det inte bara att vi kommer att sakna luftburen ubåtsjakt. Det innebär också att våra ubåtar  inte kommer att bli rätt övade. Då kan man fråga sig när en svensk ubåt senast hade en aktiv sonar från en svensk ubåtsjakthelikopter mot sig? Det korrekta svaret är 2006, d.v.s. hela åtta år sedan! Resterande analys får läsaren göra själv på egen hand.


Jan Salestrand
Salestrand höll ett mycket bra anförande. Frågan jag ställer mig är varför ÖB själv allt mer sällan framträder i sammanhang som dessa? Men man kanske vill spara på honom till större forum, och kanske också hålla honom från att tvingas kritisera politisk nivå mer än vad som är nyttigt för relationerna?

Jan Salestrand berömde Wiktorins anförande och analys, vilket är ett gott betyg till Johan. Mycket av detta framgår även i Försvarsmaktens egen perspektivplanering. Salestrand pekade även på att Försvarsmakten med nuvarande ekonomi inte kommer att kunna möta ett begränsat väpnat angrepp på längre sikt. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Mellan raderna kunde det dock tydligt utläsas att Försvarsmakten anser att nuvarande läge är katastrofalt, men framförde det ändå på ett professionellt sätt.


Efterföljande debatt
I efterföljande debatt deltog i panelen Allan Widman, Anna-Lena Sörensson, Johan Forsell och Peter Rådberg. En hel del bra frågor från publiken ställdes till panelen.

Intressant var att höra Sörensson anklaga Moderaterna för skönmålning och att Johan Forssell i sin tur beskrev satsningarna. Att likt försvarsministern nu även Johan Forssell tar upp bestyckningen av Visbykorvetter med sjömålsrobotar som en satsning och en ökning av försvarsförmågan gör mig uppriktigt arg. Vi har gått från 30 robotbärare till fem under en 10-årsperiod. Det som Forssell glömmer att säga är att den robot som nu - ett tiotal år för sent - monteras på Visbykorvetter är exakt samma robot som vi förfogat över sedan slutet av 90-talet, samt att den inom några år faller för åldersttrecket nämns inte med ett ord.

Försvarshögskolans Eva Haldén, som alltid ställer knivskarpa frågor grillade politikerna med frågan vad de anser att de har för ansvar när det konstateras att IO14 inte kan genomföras? Några konkreta svar fick hon tyvärr inte.

Officersförbundets Daniel Skoglund ställde en annan viktig fråga, den som berör hur man avser förhålla sig till att försvarsreformen nu inte kan genomföras i en prolongerad ekonomi. Den som svarade mest ärligt på denna var Anna-Lena Sörensson, som konstaterade att en ökning av försvarsanslaget ska manglas i partiet och därefter vägas av mot vård, skola och omsorg m.m. Av just den anledningen är jag rädd för att vi i framtiden istället för att få se en ökning av anslaget, istället kommer att få se en reducerad ambitionsnivå.

I slutet tyckte jag mig se och höra Magnus Haglund? Han (om det nu var han) var nog i tanken inte med på samma seminarium som övriga deltagare utan valde att ha ett eget seminarium med helt andra frågeställningar än de rubricerade, något som Lars Ekeman tack och lov avstyrde snabbt.


Sammanfattning
Mer än detta avser jag inte skriva just nu. Seminariet rekommenderas att se via Folk & Försvars webbsida. Orkar man inte se allt så prioritera då följande punkter i programmet.
1. Jan Salestrand
2. Johan Wiktorin
3. Den efterföljande debatten

Seminariet var intressant, men det är egentligen helt otroligt att alla inblandade parter ändå lyckades undvika att svara ett konkret JA eller NEJ på seminariets huvudfråga huruvida vår försvarsförmåga är tillräcklig.

För övrigt skall tilläggas att Peter Hultqvist (s) i dag har KU-anmält regeringen för sitt sätt att hantera försvarsreformen.

Rekryteringen i DDR

Amatörfilm från ett östtyskt GST-läger år 1987.

Med Börje Johansons tillstånd ska jag nu citera ur ett brev från honom angående artikeln "Soldaterna man inte fick skriva om" i min artikelserie MILITÄRT!

I artikeln berättar jag om hur rekryteringen till de sovjetiska elitförbanden till stor del började i den stora paramilitära sportorganisationen DOSAAF. Börje Johansson berättar hur han fick veta en hel del om GST, Össtysklands direkta motsvarighet till DOSAAF:

"År 1985 arrangerade Sverige och DDR gemensamt det civila världsmästerskapet i skytte (arrangemanget genomfördes i Suhl och Skövde). Organisatoriskt ansvarig i DDR var Vizeadmiral Kutschebauch. Jag hade som vice ordförande i organisationskommittén flera tillfällen till samspråk med amiralen. Det visade sig att han var ordförande i “Gesellschaft für Sport und Technik (GST)”. De grenar som främst stod på deras program var förutom skytte: fallskärmshoppning, segelflyg, simning och kanske några sporter till. För mig, som hade agerat i samband med ubåtskränkningarna åren innan, var det en intressant kombination av militära förmågor och civila kontakter."

Apropå DDR och Sverige kan jag varmt rekommendera alla skåningar och andra med intresse för Skåne att skaffa den nya boken Ystads historia i kartor, eftersom den bland annat innehåller en fin östtysk karta över kusten mellan Trelleborg och Skillinge. Boken fanns med i senaste Pennan & Svärdet.

Politikerna visar återigen sitt misstroende mot ÖB

DN publicerade i lördags en stor artikel om de svenska specialförbanden och då främst det nya SOG, Särskilda Operationsgruppen. Förutom att artikeln förefaller att vara ett led i rekryteringen till Försvarsmakten verkar den på det hela taget väldigt initierad i vad förbandet sysslar med. I och för sig inga direkta hemligheter men sammantaget och mellan raderna kan en hel del utläsas över hur förbandet är tänkt att användas och används. Det som är märkligt är att det nämns siffror, om än dock ungefärliga, på antalet nedkämpade fiender under olika strider. Försvarsutskottets politiker reagerade som vanligt med bestörtning och förvåning över vad de fått läsa i DN, precis som om de inte redan visste. Raskt kallar man indignerat på ÖB och kräver en förklaring och en försäkran att dessa bekämpningar var i nödvärn. Återigen visar politikerna sitt svaga förtroende för Försvarsmakten. Det man redan visste men nu blivit känt måste naturligtvis bli en teater för svenska folket med insinuationen att Försvarsmakten gjort saker de inte fick göra. Vad tror svenska politiker Försvarsmakten sysslar med när de av samma politiker skickas ut i ett krig? Bjuder på choklad i någon vägspärr och klappar småbarn på huvudet?

Schultes motsägelser



I dag skriver moderaten Fredrik Schulte sitt årliga blogginlägg om försvaret. Mycket läsvärt om man vill erhålla en nymoderat bild av synen på försvarsfrågan. Dessvärre är han ånyo ute och balanserar på slak lina utan skyddsnät. För ganska precis ett år sedan när Schulte senast gav sig ut i försvarsdebatten slutade det med att han fick utstå mycket kritik och erkände därefter att försvarsfrågor nog inte var hans starka sida. Nu är det då dags igen. Tilläggas ska göras att jag gillar Schulte för sitt sätt att helt orädd ge sig ut på ett område som han uppenbart inte behärskar särskilt väl. Det är modigt!

I sitt nya inlägg rörande försvaret så börjar Schulte med att göra ett statement. "Alliansens försvarsreform var rätt". Man ska tro på det man gör. Det gör Fredrik. Men man måste också kunna inse när saker och ting blev väldigt fel och därefter korrigera. Inom Alliansen ser det mer och mer ut som att det nu enbart är Nymoderaterna och Centern som fortfarande står bakom försvarsreformen. Folkpartiet och Kristdemokraterna har en betydligt mer klarsynt inställning och har insett alla brister som kan radas upp. De sistnämnda två partierna öppnar dessutom upp för att börja korrigera de felaktigheter Alliansen har begått inom försvarspolitiken under sina två mandatperioder i regeringsställning. Men Fredrik Schulte anser precis som partikollegorna Widegren, Forssell och inte minst fru försvarsminister att reformen är briljant.

Schulte fortsätter på inslagen bana likt vad han gjort i tidigare blogginlägg , men verkar nu satsa hårt på att få epitetet motsägelsernas mästare. I årets försvarspolitiska debattinlägg radar han upp både motsägelser och märkliga slutsatser. Han skriver bland annat "Att påstå att Alliansen skulle ha raserat försvaret är något helt annat. Rent larv för att tala klarspråk".

Helt rätt Fredrik, det var de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 under ledning av den socialdemokratiska regeringen som la grunden för att rasera försvaret. Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti. Men när Moderaterna hade chansen att vända den katastrofala trenden, och istället blev "nya" har det istället inneburit att man kört sönder de sista spillrorna av försvaret vilket Aftonbladets Anders Lindberg på ett lättbegripligt sätt förklarar i sin krönika "Reinfeldt har kört sönder försvaret". Det hela Försvarsmakten, åtminstone fotfolket ute på förbanden nu får göra är att läcktäta och släcka bränder efter bästa förmåga och samtidigt försöka motivera och behålla de anställda. Att regeringen och nymoderata politiker i stället lägger kraft på att skönmåla bilden av försvaret är det i särklass största problemet. Det är runt detta faktum själva "larvet ligger - för att tala klarspråk". 

Apropå försvarsförmågan så är det fortfarande ingen som ställt den viktiga frågan hur den ser ut just i dag? Det enda vi fått veta är att vi kan försvara Stockholm i en vecka - tidigast 2023 - och om stora summor tillförs Försvarsmakten. Den totala beredskapskontroll som många med mig efterfrågat, och som skulle ge ett kvitto på nuvarande försvarsförmåga lyser fortfarande med sin frånvaro.

Schulte menar i sitt inlägg att man gått från ett omodernt till ett modernt försvar under Alliansregeringen. Det vore intressant om Schulte kunde påvisa vad som var det omoderna, som under Alliansregeringen blivit modernt utöver att materiel som faller för åldersstrecket, eller varit rent av farliga att använda, och som således har krävt omsättning? Om det moderna är att byta batterier och renovera stridsvagnar och stridsfordon (som dessutom då halveras i antal) så har vi nog olika referensramar angående definitionen på vad ett modernt försvars innebär. Eller är det att öka stridsflygsystemets förmåga, men bara lite,  och samtidigt gå från 100 till 60 flygplan utan att kompensera med kvalificerat luftvärn enligt ÖB:s tydliga analys? Ett modernt försvar för mig innebär att man i ett eller flera avseenden ökar förmågan. Moderaternas paradnummer har i stället varit att renovera och halvera.


Jag avser inte dissikera Schultes inlägg i sin helhet, för då hade jag fått skriva flera timmar. Inlägget får stå för sig själv, men en sak kan jag dock inte undvika att påvisa, nämligen den största paradoxen av alla.

Schulte har räknat på försvarsanslagets olika poster och kommit fram till att materielanslaget under Alliansregeringen minskat med hela 15% vilket inneburit att vi under har skjutit ett finansierat materielberg framför oss, vilket i sin tur innebär att den av regeringen beslutade IO14 inte kommer att kunna förverkligas, något Försvarsmakten slog fast i perspektivplanen (PerP). Underskottet avseende materiel ligger nu närmare 50 miljarder, d.v.s mer än en hel försvarsbudget!

Detta kommenterar Fredrik Schulte så här.
Alliansens försvarsreformer har handlat om att ställa om ett omodernt invasionsförsvar byggt på värnplikt till ett modernare insatsförsvar baserat på ett yrkesförsvar. Detta har finansierats genom att flytta kostnader för materiel till personal. Jag vill därtill bestämt minnas att Sverige dessutom hade en väldigt hög andel av sin försvarsbudget designerad till materiel, vilket motiverar en kostandsharmonisering mot omvärlden.
Slutsatsen är således att man anser att materielanslaget har varit onödigt högt. Paradoxen blir då näst intill generande då Schulte i resterande delen av inlägget på flera ställen gör följande (helt korrekta) konstateranden.

Ska Sverige försvaras måste vi ha ett professionellt och högteknologiskt försvar
Framtida Svenska är inte miljontals värnplikta med gevär. Vi behöver kompetenta utbildade soldater med bra utrustning.
Ryggraden i det framtida Svenska försvaret måste vara högteknologiskt och professionellt.

Här anser jag att Fredrik Schulte fångar hela den nymoderata försvarspolitikens innersta kärna. Att i fina ordalag förklara vad man vill att Försvarsmakten ska åstadkomma, men sen vill man inte betala för det man har beställt. Hade den vanliga människan tillämpat samma metod genom att handla på kreditkort och sedan inte betalat fakturan hade det hela stämplats som bedrägeri. 

Frågan man då ställer sig är om det inte faktiskt är så att Moderaterna berdrar Svenska folket med sin försvarspolitik?

Bloggar: Cornucopia?

SOG och spetsnaz

Emblem för arktisk spetsnaz-avdelning.

Det stora DN-reportaget om SOG (Särskilda operationsgruppen) uppmärksammas nu i riksdagen, vilket man kan läsa om i dagens DN. Även ryska spetsnaz är aktuella i västmedier, men ännu inte i några svenska.

Efter att ha läst dagens DN-artikel om SOG, "Bråk om Sveriges insatser i Afghanistan", undrar jag bara vad man sysslar med inom försvarsutskottet. Att den SOG-ansvarige brigadgeneralen Urban Mohlin verkar ha specificerat antalet av SOG dödade afghaner till "några dussin" är nytt, men förändrar inte det faktum att det dödliga våldet varit känt i åratal och godkänt av riksdagen. Att Mohlin angav ett ungefärligt antal är alltså en nyhet men inte i närheten av att vara så viktig som den nu mycket gamla nyheten att svenskar involverats i regelrätta strider i Afghanistan. Antalet dödade tyder dessutom på ett begränsat stridsdeltagande.

Det man möjligen kan kritisera Försvarsmakten för är att sekretessen kring svenska SOG fortfarande är större än vad den är kring USA:s specialförband, något som DN:s Ewa Stenberg också tar upp i sin analys idag. Men det kanske finns skäl för viss extra sekretess i ett litet land som Sverige - tänker då särskilt på personsekretess och inte budgetfrågor. Varför inte budgeten är mer öppen är väl en berättigad fråga, men knappast en fråga till Försvarsmakten.

Andra operatörer som nu är aktuella är de som i nästa vecka ska skydda OS-deltagarna och OS-publiken, inklusive många mycket kända svenskar. Jag syftar givetvis på spetsnaz-förbanden. Läs mer om dem i min artikelserie MILITÄRT! och utländsk press. Missa för allt smör i Småland inte detta spetsnaz-reportage i den engelska upplagan av Spiegel.

Solidarisk, men med vad?

Finska vpl

Hos Wiseman förs nu en debatt bland kommentarerna till flera trådar om värnplikten, dess för- och nackdelar och om det är en särskilt klok idé att återinföra den i någon form.

Vid sidan av alla militära, ekonomiska, praktiska, tekniska mm argument och teorier som snurrar runt kommer också rättvise- och moralfrågor med i svängen.

Ett ofta återkommande argument mot värnplikt i någon form är att i ett modernt samhälle ska vi inte tvångsrekrytera människor till något så potentiellt farligt som soldat/sjöman. Ett annat är att det dessutom är synnerligen orättvist gentemot dem som inte tas ut till tjänstgöring och som följaktligen kommer minst ett år före i det livslånga racet mot lycka, välstånd och pension. Sammantaget är, anser tydligen motståndarna, värnplikt inte värdigt ett modernt, demokratiskt samhälle. De som med enstaka rösters marginal i riksdagen röstade bort värnplikten använde bl.a. dessa argument.

Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.
– – – -
– – – -
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.
Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet

Så formuleras grundbulten i svensk försvars- och säkerhetspolitik, den förkättrade s.k. solidaritetsdoktrinen. I dessa frågor förväntas solidaritet från andra stater och organisationer, utan några som helst avtal eller pakter. Av solidaritet med oss förväntas andra stater sända sina värnpliktiga soldater till vår hjälp samtidigt som värnplikten i Sverige fasats ut, bl.a. med argumenten att den inte är riktigt moraliskt/etiskt försvarbar och dessutom orättvis.

Det svenska samhället sägs vara uppbyggt på jämlikhetens och solidaritetens grund. Vi ska solidariskt betala våra skatter, stödja de svaga och efter bästa förmåga hjälpa till att upprätthålla en adekvat standard på exempelvis mantrafunktionerna vård skola och omsorg.
Samtidigt är det tydligen, enligt många, inte moraliskt försvarsbart att utkräva denna medborgerliga solidaritet vad gäller försvaret av det egna landet. Den solidaritetsgärningen överlåter vi åt värnpliktiga från andra länder.


Ett förslag som innebär utökat mandat för försvarsgrenscheferna?



Ju längre tiden går desto tätare hörs rösterna som önskar en en tydligare rollfördelning inom Försvarsmakten, bland annat genom återinföra försvarsgrenscheferna med ett tydligt mandat att hålla samman respektive försvarsgren. en uppfattning som inte delas av försvarsmaktsledningen som tydligt argumenterat mot en sådan återgång. Frågan har den senaste tiden kanske varit mest aktuellt i rekryteringssammanhang. 

I en färsk rapport föreslår nu ekonomistyrningsverket ESV en åtgärd som skulle vara ett steg på vägen mot en återgång till att renodla försvarsgrenarna, något som Försvarsmakten centralt tar kraftfullt avstånd från.

Det finns tydliga exempel på att centralisering inte alls fungerar särskilt bra i praktiken är införandet av Helikopterflottiljen och därmed avvecklingen av Armé- och Marinflyget. För Marinen och i synnerhet för alla före detta marinflygare har denna sammanslagning varit försvårande och hämmande något som märks allt mer när sjöoperativ verksamhet ånyo börjar bli verklighet då Hkp 14 snart införs vid skvadronerna. Sviterna efter förmågeglappet som uppstod då Hkp 4 avvecklades i förtid börjar bli smärtsamma. I dag bedrivs istället all helikopterverksamhet i Flygvapnets regi, d.v.s. inom den enda "försvarsgrenen" som "inte behöver" någon egen helikopterverksamhet sedan flygräddningen lades över på en civil entreprenör. Ett beslut som i sig själv kan ifrågasättas å det grövsta. Mer om helikopterverksamhet kommer i ett senare inlägg. Slutsatsen är att det givetvis hade varit betydligt enklare om respektive "försvarsgren" hade fått äga sina egna helikoptrar.

Rekrytering har varit en annan het potatis under många år. Jag har inte hört en enda anställd i Försvarsmakten som anser att kampanjer som "vad håller du på med" är rätt sätt att rekrytera de mest lämpade individerna till Armén, Marinen och Flygvapnet. Röster höjs nu för att de avvecklade försvarsgrenarna istället ska få genomföra sina egna rekryteringskampanjer likt vad som tidigare gjordes för att ge en så bra bild av yrket som möjligt, och samtidigt paketera det på ett tilltalande sätt. Vill man rekrytera piloter gör man det förmodligen bättre på det här sättet. Jag är helt övertygad om att ett enkelt sätt för att öka urvalet vore att låta respektive försvarsgren sköta sin egen rekrytering.

Vid årsskiftet togs ett något oväntat beslut, nämligen det att inspektörerna, d.v.s. AI, MI och FVI åter igen fick benämningen "chefer" genom att man vid årsskiftet ändrade benämning till Arméchef, Marinchef och Flygvapenchef. För den som varit med ett tag vet att dessa chefer tidigare då man var försvarsgrenschefer förkortades CA, CM och CFV. Men så enkelt fick det givetvis inte vara. I stället vände man på bokstavskombinationen till AC, MC och FVC. Måhända ett sätt att påvisa att ex MC minsann inte är Chef för Marinen (med tillhörande ekonomiska medel) utan enbart är Marinchef (främste företrädare). Semantik på hög nivå... AC har för övrigt, åtminstone inom Marinen, tidigare inneburit avdelningschef då man hade en minkrigsavdelning.

Men nu över till det intressanta och inläggets kärna. Den 5 juni 2013 gav regeringen ESV ett uppdrag (Fö2013/1169/ESL) att utreda hur den finansiella styrningen och uppföljningen av Försvarsmakten och den avgiftsfinansierade stödverksamheten, som utförs av Försvarets materielverk (FMV), kan förändras och förtydligas. 

Uppdraget var tredelat fördelat på förbandsanslaget där ESV ska föreslå en lämplig indelningsgrund för ytterligare anslagsposter samt pröva möjligheterna att genom preciserade återrapporteringskrav, villkor etc. åstadkomma en tydligare ekonomisk uppföljning. Det andra var att titta på posten för internationella insatser, något man efter dialog med regeringen har strukit. Den tredje och sista delen var att titta på materielanslaget där man enligt uppdraget ska utreda hur nuvarande finansieringsmodell förhåller sig till kraven på utveckling och rationalisering av stödverksamheten, hur beställningsbemyndiganderamarnas innehåll kan förtydligas i förhållande till begreppet ”ekonomiskt åtagande för staten” i budgetlagen, hur den ekonomiska uppföljningen kan bli tydligare samt huruvida indelningen mellan anslagen kan förtydligas.

Utan att gå in på snustorra detaljer runt detta så är det intressanta i ESV svar att man föreslår en uppdelning av anslagsposten 1.1 (förbandsanslaget) till att istället för att som i dag omfatta två delar (förband och MUST) istället omfatta sju poster. ESV skriver följande.

Förbandsverksamhetens betydelse för förverkligandet av den nya förvarspolitiska inriktningen i kombination med Försvarsmaktens indikationer om långsiktigt otillräckliga anslagsramar ställer enligt vår bedömning väsentligt högre krav på den finansiella styrningens utformning. Mot bakgrund av detta har vi uppfattat att uppdraget efterfrågar en väsentlig förbättring av den finansiella styrningen på detta område.

Istället föreslår ESV följande uppdelning av anslagsposten för förbandsverksamhet och beredskap.

Ap. 1 Arméförband
Ap. 2 Marinförband
Ap. 3 Flygvapenförband
Ap. 4 Lednings- och underrättelseförband
Ap. 5 Logistikförband
Ap. 6 Nationella skyddsstyrkorna
Ap. 7 Gemensam administration

Denna indelningsgrund har likheter med den vapengrensstruktur som det militära försvaret före bildandet av myndigheten Försvarsmakten var indelad i. Det är enligt ESV dock en väsentlig skillnad mellan dåvarande modell med självständiga myndigheter och vapengrenar i förhållande till en gemensam Försvarsmakt vars förbandanslag är underindelat i anslagsposter. Indelningsgrunden ska därför betraktas som en anpassning till ett en ökad betoning av förbanden i resultatstyrningen, inte som en återgång till de tidigare vapengrenarna (läs försvarsgrenarna /Skipper).

ESV förslag har även gått på remiss till såväl statskontoret som till riksgälden som inte haft några invändningar utan istället bejakat ESV förslag.

Några som däremot har haft kraftfulla synpunkter på förslaget är Försvarsmakten. I en kommentar till  sitt remissyttrande den 20 januari så avråder myndigheten Försvarsmakten regeringen i mycket tydliga ordalag från att gå den väg som ESV nu föreslår.

Försvarsmakten avråder bestämt från de förändringar som Ekonomistyrningsverket föreslår till regeringen avseende anslaget för förbandsverksamhet och beredskap.

- Möjligheten att genomföra en rationell förbandsverksamhet i sin helhet skulle försämras, likaså möjligheterna att öva med sammansatta förband och samordna materielanskaffning till förbanden.


I sin kommentar skriver Försvarsmakten att tidigare erfarenheter då anslagen var fördelad på försvarsgrenar skulle försvåra den interna styrningen i myndigheten. Det beror bland annat på att Försvarsmakten på egen hand inte har rätt att flytta pengar mellan olika anslagsposter. 

Man pekar också på att förslaget avviker från Försvarsmaktens ekonomimodell och skulle kräva "omfattande anpassningar i system PRIO"....

Jag avser inte ge mig in på några detaljer huruvida jag anser att ESV förslag är bra eller dåligt, eller för den delen analysera Försvarsmaktens svar. Detta då jag inte har kunskap och kompetens inom området. Men en sak kan jag konstatera. Frågan är uppenbart känslig för Försvarsmakten då det dels skulle påverka den struktur man nu är på väg in i, men sannolikt också p.g.a. att det skulle innebära en utökad förskjutning mot att försvarsgrenscheferna (jag väljer att benämnda dem så) får utökat mandat med en egen anslagspost, något jag inte tror FML är intresserade av. Även om ESV är tydliga med att just detta inte är avsikten så bedömer jag det som att det indirekt ändå skulle leda till det. I synnerhet då försvarsgrenscheferna nu dessutom gått över från INS till PROD.

Detta ämne lär vi få anledning att återkomma när vi ser hur regeringen väljer att hantera svaren man nu får in från ESV men också från Försvarsmakten.


Till detta skall läggas att regeringen den 23 januari gett ESV ett tilläggsuppdrag att utreda hur de finansiella transaktionerna inom materielförsörjningen kan koncentreras till en myndighet, Försvarsmakten eller Försvarets materielverk. Detta är en fördjupad studie av ESV tidigare förslag där motivet är att finansieringsmodellen för materielförsörjningen behöver förenklas i syfte att ge bättre förutsättningar för den finansiella styrningen. 

--------------------------

För övrigt måste jag passa på att lyfta fram denna eminenta egenkomponerade musikvideo signerat Amfibieregementets soldater i Afghanistan. Sannolikt från FS25. BZ!


Dagens Nyheters reportage om specialförbanden

Övning med specialförband

Övning med specialförband

Dagens Nyheter publicerar idag, i bilagan “Dagens Nyheter. Lördag“, och på nätet ett långt reportage om Försvarsmaktens specialförband. Reportaget ger en bild av Särskilda operationsgruppens (SOG) verksamhet, under såväl utbildning och träning i Sverige, som i insatser internationellt. Försvarsmakten kommenterar normalt inte Särskilda Operationsgruppen eller specialförbandssystemets verksamhet, men har i det här fallet valt att låta DN skildra förbandet.

Öppenhet är en del av Försvarsmaktens värdegrund och det är viktigt, så långt som det är möjligt, att berätta om den högt kvalificerade verksamheten som bedrivs i Försvarsmakten. Det omfattar även specialförbanden, även om begränsningarna med naturlighet är och kommer att vara stora.

Bedömningar av Försvarsmaktens möjligheter att visa sin verksamhet görs utgående från den sekretess som i varierande grad omfattar vår verklighet och dagliga gärning. Detta gäller i synnerhet specialförbanden som i mycket baserar sina faktorer för operativ framgång på andra parametrar än våra reguljära förband.

I det här fallet valde Försvarsmakten att låta DN få inblick i specialförbandssystemet efter att ha vägt en lång rad olika faktorer mot varandra. En sådan avvägning görs varje gång media eller företrädare för andra sektorer i samhället ber att få inblick i verksamhet som omgärdas av sekretess.

Försvarsmakten har säkerställt att reportaget inte innebär att några uppgifter röjs som kan innebära en risk för personalen, försvåra en möjlig framtida insats eller innehåller annan skyddsvärd information enligt gällande regelverk. Den sekretess som normalt omgärdar Försvarsmaktens specialförband gäller fortfarande och aktuell publicering innebär alltså inte någon förändring i Försvarsmaktens generella ställningstagande rörande sekretessen runt specialförbandssystemet.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

”Piranjan i skandinaviska fjordar”


I ”Undervattensninjor” syns flera spetsnaz-undervattensfarkoster. De mest intressanta bilderna kommer efter 11 minuter och de viktigaste citaten kommer efter 33 minuter. Filmens första minuter handlar till stor del om föregångarna i den italienska marinen.

Dokumentärfilmerna i detta blogginlägg kommenteras i den senaste artikeln i serien militart.nu (går ej att få om man inte redan är prenumerant) men några saker kan lämpligen här tilläggas om vilka TV-kanaler det är som har visat dessa dokumentärer.

Det är REN-TV och Rossija 2, två av landets större TV-kanaler. Ingen av dessa kanaler är riktad till en utländsk publik, som RT och Zvezda. Därför är det först efter att några för oss okända privatpersoner lagt upp filmerna på Youtube under 2012 och 2013 som vi, författarna av Ryska elitförband, har upptäckt dem. De har enligt eftertexterna visats i rysk TV 2006, 2007 (?) respektive 2012. Men anledningen till att dokumentärernas citat är så intressanta är inte främst att de visats i rysk TV, utan att vi känner till flera av de intervjuade från andra källor - som vi haft före vi upptäckte filmerna.


I ”Undervattensdiversanter” (diversant = sabotör) återanvänds material från ”Undervattensninjor” men därtill finns det ett högintressant citat av speakern om ”Piranjan i skandinaviska fjordar” efter 5:12 (se artikeln).

Dokumentärfilmen här nedanför, ”Diversanter”, är inte citerad i artikeln, utan de väsentliga citaten från den filmen kommer längst ner här.


I ”Diversanter” efter 11:30 Arkadij Tjikin, marinveteran nu marinhistoriker: ”Det måste sägas angående de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals som de på territoriet av andra länder osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara några få.”

Gästinlägg: Materielförsörjningen – En teknikers bektraktelse

Försvarsmakten materielanskaffning fortsätter att vara omdiskuterad, inte minst politiskt då socialdemokraterna vill se att vissa större materielsystem direktupphandlas av svensk försvarsindustri. Budgeten för materielanskaffning har sjunkit det senaste decenniet och än kraftigare har budgeten för forskning och utveckling sjunkit. Liksom andra områden inom försvarspolitiken tål även materielanskaffningen att diskuteras djupare och fler perspektiv att belysas.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Materielförsörjningen (en teknikers betraktelse)


De väsentliga uppdragen till FMV för materielobjekt kopplat mot operativ materiel/-förmågor har traditionellt bestått i:

1. FoT

2. Materielsystemledning (MS-led)

3. Systemutveckling

4. Driftstöd

5. Nya behov, utveckling anskaffning


Jag vill inte ge intryck att detta är en fullständig vy av hur det fungerar utan det får utgöra min betraktelse av hur jag upplevt att det fungerar. Andra delar av FMV och andra personer kan ha upplevt en annan bild än den nedan.

Försvarsbeslut 1996 (FB 96) pratade om anpassningsförsvar. Man skulle inte omsätta materiel i betydande mängd man skulle istället utveckla teknologier fram emot demonstratorer och om omvärldsförändringen så krävde hade man en god teknologisk grund till att framställa krigsmateriel på kortare tid. Samtidigt skulle önskade man på detta sätt vidmakthålla industriell kompetens. Detta synsätt gällde under FB-perioden men kom att överges relativt snart. Det fanns i mina ögon en relativ tjuskraft i detta arbetssätt då det genererade teknisk kompetens samt ledde till ett ökat utbyte mellan FMV och FOI samt slutligen även industrin. Det förekom även ett större bilateralt utbyte med bla Storbritannien och USA som gav mycket tankar och idéer kring framtiden som i alla fall utvecklade mig. FMV hade god kunskap och följde/drev teknikutvecklingen inom olika väsentliga militärteknologiska områden och detta till en ganska blygsam kostnad i relation till det totala materielanslaget. Utöver detta så fans det större utrymme till prov och försök som genererade väsentligt bättre miljökännedom än vad dagens förutsättningar medger. Idag har FMV spillror av budgeten kvar avseende FoT finansiering.

Vidare hade man inom respektive ”materielsystem” en budget som möjliggjorde en mer systemspecifik vidareutveckling. Denna genererade förutom förbättringsförlag och åtgärder även att myndigheten hade god teknisk kompetens på operativ materiel. Inte sällan användes personal vid FMV som lärare vid teknisk utbildning i Försvarsmakten. Detta arbete och utbyte samt att FMV ofta lånade in personal från Försvarsmakten genererade väsentlig miljökunskap kring användandet och behoven. Denna ekonomi kom att tas bort kring sekelskiftet.

Därutöver har man har man haft driftstöd och materielsystemledningsuppdrag (MS-led). MS-led är det uppdrag som genererar planeringsunderlag till försvarsmaktens materielplanering. Det inbegriper bl.a omvärldsuppfattning om teknikutveckling. Driftstöd har inbegripit att vidmakthålla underhållsavtal med industrier samt förvaltning av konfiguration och teknisk livslängd, "end of life" (EOL), och liknande. Dessa uppdrag har idag slagits ihop och benämns ”Systemstöd”. Systemstödet har idag även fått uppdraget att genomföra all ”produktionsberedning” dvs att alla upphandlingar finansieras till dess att industrin inkommit med bindande offerter på kommande beställningar så att FMV kan ge Försvarsmakten offerter på materiella behov i materielplanen, som då bygger på bindande offerter från industrin. Detta för att kunna ge Försvarsmakten ”bättre” planeringsförutsättningar avseende leveranstider och ekonomi. Det har ju varit en del av den kritik statsmakterna har ställt till FMV och Försvarsmakten. Denna sista del är den väsentligaste omkostnaden på Systemstödet idag. Kvar till systemvidmakthållande finns då inte så mycket medel.

Inom ramen för Systemstödet har då årligen FMV levererat en Systemlivscykelplan SLCP som redogjort för statusen av materielen, baserat på årsberättelserna från Försvarsmaktens tekniska kontor som genomfört driftuppföljning. FMV meddelar då eventuella brister och förslag på hur dessa skall åtgärdas. Från att en brist redovisas till att en åtgärd kan vara genomförd blir det då en administrativ tid på minst 2,5 år. Till detta skall läggas en produktionstid samt en verifieringsperiod samt ett införande. Allt klart efter c:a 5 år totalt. Jag kan förstå att detta måste upplevas mycket frustrerande på förbanden. ”But my hands are tied”.

Vidare äger inte FMV rätt att komma med förslag på förmågehöjande ändringar eller nya förmågor avseende anskaffningar eller utveckling. Dessa frågor äger försvarsmakten och FMV skall endast sitta nöjd och vänta på uppdrag. Det innebär att om FMV har god marknadskunskap och en hyfsat teknisk omvärldsuppfattning så påverkar detta inte de materiella förslag FMV lämnar till Försvarsmakten. Det blir inga förslag på vad det nu vara månde för nya teknologier som kan förändra Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten har brister i finansiering till att underhålla befintliga system så någon verksamhet som syftar mot framtiden finns det idag knappt några spår av. När det gått tillräckligt långt ii diskrepansen mellan är- och börläge så skall omsättning till betydande belopp ske genast och något tålamod att det kan ta tid finns inte. Detta riskerar enligt mig leda till en för stor riskaptit och att oprövade teknologier tvingas fram och leveransförseningar kan uppkomma. Alternativ att man inte tar steg framåt i tillräcklig omfattning och att Försvarsmakten på sikt kommer att cementera gamla stridssätt och doktriner.


Mina förslag är följande:

1. FMV utgör Försvarsmaktens enda leverantör av FoU med koppling till materielplaneringen och teknisk omvärldsuppfattning. FMV leder därmed FOI forskning som styrs genom uppgifterna från Försvarsmakten. På detta sätt äger Försvarsmakten även fortsättningsvis forskningens inriktning men ett sammantaget ansvar för att FoU nyttiggörs kan utkrävas av FMV. Det ger även att FMV får en medverkan i FoU som deltagare i dess planering och genomförande samt möjligheter att låta FOI medverka även i den kommande industriella utvecklingen samt inom ramen för förmågetillväxt i operativ materiel.

2. FoU anslaget utökas till en nivå som ger adekvat innehåll inom viktigare funktions-/förmågeområden. Inom civil industri ligger FoU normalt kring 5-10% av omsättningen inom Försvaret är idag FoU-anslaget i höstbudgeten 623 miljoner kr av en total försvarsbudget på 43,2 miljarder kr. Med andra ord 1,44 % av det totala anslaget.

3. Större omsättningar alternativt modifieringar föregås av riskminimeringsfaser där man kan arbeta ända fram mot prototyp innan väsentliga beslut om införande och produktion tas. Beroende på hur mycket risk man anser det föreligga inom respektive område.

Kontentan av mitt förslag är att jag anser att man behöver flytta fokus och satsa mycket mer i tidiga faser innan väsentliga kostnader uppkommit så att beslut och kontrakt kan få större chans att lyckas. Detta gäller även om man skall konkurrensupphandla materiel då man kan ha kontrakt där man utprovar och låter dessa prov och försök vara en del av utvärderingen. I slutändan bör detta leda till att FMV som kund på marknaden har en bättre kompetens att värdera leverantörer och tekniska lösningar och därmed undvika eventuella fallgropar på ett bättre sätt. Förutsättningarna till detta torde i alla fall förbättrats.

Jag ser intresserat fram emot den eventuella debatt som detta inlägg kan skapa och den negativa respons jag misstänker detta kan få. Den tar ju kanske inte så stor hänsyn till nuvarande materielförsörjningsstrategi som den borde.

Handläggaren

Marinstridsdagarna 2014

Det här blir en mycket kort sammanfattning av den första gemensamma dagen på det årliga återkommande Marinstridsdagarna som genomfördes inför 700 personer i Karlskrona konserthus i dag.

Marinchefen Jan Thörnqvist inledde med ett anförande och gav sin syn på sakernas tillstånd inom Marinen. Han belyste inledningsvis alla bra saker som genomförs dagligen och vad Marinen levererar, något man inte ska glömma bort. Men det mest glädjande är att han nämnde mer eller mindre samtliga punkter jag igår skrev om och hoppades skulle avhandlas. Det enda som inte berördes var FM Org 18 och dess påverkan på Marinen, men i övrigt avhandlades mer eller mindre alla ämnen där svar fanns.

Det var gottgörande för all personal att Marinchefens beskrivning av läget kunde kännas igen av personalen i Marinen. Det var en saklig, ärlig och en icke skönmålande beskrivning som gavs. Han uttryckte stor oro över alla strukna materielprojekt samt oro för de projekt där marinen inväntar regeringsbeslut. Utan åtgärder innebär det på sikt att marinen per automatik kommer att läggas ner då man kommer att sakna materiel. Han pekade särskilt på att ubåtsaffären måste lösas.

I sin presentation pekade han även på brister/fördelar runt grundläggande förmågor. Bilden som användes var identisk med den som Johan Wiktorin visade vid Folk & Försvars seminarium om Marinen i december. Skillnaden var att marinchefens cirklar med uthållighet (numerär) och skydd var illröda = mycket problematiska.

Jag uppfattade att många efter Marinchefens anförande erhöll en sorts "vi-känsla" med innebörden av att "nu spottar vi i nävarna och gör det bästa av saken". Att leverera många mörka bilder inför en osäker framtid och ändå skapa en sådan stämning bland de som var på plats är ett gott betyg till Jan Thörnqvist i egenskap som Marinchef.

Detta följdes av två briljanta anföranden. Först av Christian Allerman (RO/KK) f.d. attache i Ryssland, som beskrev utvecklingen och den militära förmågeuppbyggnaden. Han pekade särskilt på att begreppet "låg nivå" kan sluta att användas. Som vanligt mycket givande. Jag har sagt det tidigare. Alla politiker borde tvingas lyssna på Allermans anförande. Det behövs! Värt att notera är att Allerman lyfte fram Jägarchefens blogg som bra läsning om utvecklingen i Ryssland och i synnerhet rapporteringen efter Zapad. För övrigt höll Allerman på att bränna ner konserthuset (något överdrivet beskrivet) när han på scenen tände ett "Arne Weise-ljus" och senare använde det som bokstöd för sitt manus. Men som sjöofficer var han givetvis välutbildad i skyddstjänst och kunde själv snabbt släcka "branden".

Nästa anförande stod FHS Tomas Ries för. Även detta en mycket proffessionell säkerhetspolitisk analys med fokus på Ryssland. Jag ska inte ge mig in på att referera Ries, mer än att konstatera att det var ett mycket sevärt anförande.

Fler föreläsare följde under dagen som jag väljer att inte kommentera i detalj.

Intressant var även att Marinchefen själv valde att kommentera försvarsbloggar och den försvarsdebatt som pågår. Jag uppfattade att han generellt sett ställde sig positiv till försvarsdebatten och uppmanade alla att delta, men ansåg att det numera ofta förekommer personangrepp på hans chefer och mot politiker, något han tog avstånd från. Detta var även något som C 4. tog upp i sitt senaste veckobrev, vilket tyder på att ämnet möjligen varit uppe för diskussion i den marina chefsgruppen?

Jag vill därför kort ge min syn på frågan då det dels är ett viktigt ämne, och dels p.g.a. att denna blogg möjligen är en av de bloggar som Marinchefen avser i sitt uttalande. Som alla återkommande läsare vet så tar den här bloggen avstånd från alla personangrepp, viket också framgår i reglerna för kommentarer. Det är många kommentarer med rena personangrepp som refuseras, något som dock ej syns för er som läsare. Av den anledningen granskas alla kommentarer. Ibland är det dock en hårfin gräns vad man ska släppa igenom.

Jag skulle i sammanhanget vilja ställa en motfråga till er som är bekymrade över den ibland hårda tonen i debatten. Vad anser ni utgör det största problemet av följande två ?
- Är det ansvariga politiker och ministrar som ibland står mycket långt från sanningen i sina skönmålningar om tillståndet i Försvarsmakten och det som rör rikets försvarsförmåga?  
- Eller är det att tonen i vissa kommentarer ibland är hård - ofta på grund av ovanstående?  


Jag uppmanar för övrigt alla chefer som önskar att delta i debatten. Ta chansen att bidra med er syn på sakernas tillstånd! Det fina med bloggar och tillhörande kommentarsfält är dessutom att det enkelt går att korrigera någon man anser far med osanning.

Marinchefen (MC) meddelade för övrigt att han i samband med att han erhållit en ny titel - inte kommer att gå runt på stan med en skinnväst med MC SWEDEN på ryggen.... Humor!

Tack Sjöstridsskolan för ett bra arrangemang!

Flygtidsuttag

Den observante har kunnat notera de senaste årens kraftiga fall i flygtidsuttaget.

Viss förklaring står säkert att finna i PRIO, även om det kanske hörs mindre om denna problematik just nu. Därtill hävdar de med stor insyn i FV att exportkunderna alltid är prioriterade när det gäller reservdelsförsörjningen till stridsflyget. Därmed kan man nog anta att detsamma gäller för en annan bristvara, nämligen flygteknikerna.

Just nu nås jag av oroande information angående flygverkstaden i Kallinge. Tidigare har det från försvarsministern hetat att hon "noga följer utvecklingen", men uppgifter gör nu gällande att ett nedläggningsbeslut fattas av FMV inom någon vecka. Genom chefen FV har Försvarsmakten för sin del accepterat ett sådant beslut.

För mig blir det lätt obegripligt att en regering, som i budgetpropositionen just pekar på bristen av flygtekniker som en viktig förklaring till minskat antal flygtimmar, inte ingriper. En nedläggning i Kallinge motsvarar i runda tal en tredjedel av verkstadskapaciteten. Det trettiotal flygtekniker som arbetar där kommer knappast att i någon större utsträckning flytta sina familjer till Såtenäs eller Kallax.

Givet det faktum att varje reparation på Kallinge i fortsättningen ska ske på annan flottilj leder en nedläggning naturligtvis inte heller till några besparingar. Snarast tvärtom. Efter mina tämligen talrika besök på landets flygflottiljer genom åren är det mitt intryck att våra Gripar (liksom varje annat spetsigt stridsflyg) kräver mer eller mindre ständig tillsyn. Väl minns jag när Sten Tolgfors skulle flyga just i Kallinge för några år sedan. Det första planet hade någon form av materielfel och försvarsministern fick vackert kliva ur och in i en annan Gripen som stod längre ned i raden...

Visst ska man ha respekt för ett politiskt beslut om besparingar på det bakre underhållet. Men det får inte leda till att också rent idiotiska förslag accepteras. Föreslagen nedläggning av en flygverkstad är ett sådant.

Samtidigt är den mera långsiktiga situationen också bekymmersam. Schweiz ska ha C/D Gripar i avvaktan på Gripen E. Uppgifter gör gällande att Brasilien ska ha detsamma. Hur många Gripar blir då kvar för att omhänderta den ökande incidentberedskapen, övning och utbildning här hemma? Och hur kommer flygtidsuttaget att påverkas om Brasilien och Schweiz ska prioriteras med reservdelar på samma sätt som Tjeckien, Ungern, Sydafrika och Thailand?

Samtidigt ska man hålla i minnet att Gripen E till viss del ska konstrueras med återanvändning av C/D Gripar. Att vända flygtidsuttaget under dessa premisser blir ingen liten sak.

SAAB hävdar att man kan producera fler konvertiter A2C. Det vore en bra och ansvarsfull lösning som medger svensk, operativ förmåga samtidigt som exporten kan fortsätta. Kanske inte så billig, men frågan är vilken annan lösning som står ett litet allianslöst land till buds?

Allan Widman