Försvarsbloggare

Reflektion 

I olika sammanhang har det sedan i slutet av april 2022¹ framförts att Ryssland kan tänkas erhållit en brist på långräckviddiga precisionsbekämpningsmedel såsom den ballistiska roboten till det så kallade Iskander systemet, men även kryssningsroboten Kalibr.² Detta med anledning av dess användande utav dylika system under den nu pågående andraryska invasionen av Ukraina som påbörjades den 24FEB2022. 

Denna brist förefaller uppstått, dels på grund av låg produktionskapacitet för dylika system i Ryssland, dels på grund av en avsaknad av avancerade tekniska komponenter som krävs för produktionen av dessa system. Där det sistnämna blir ännu svårare att införskaffa för Ryssland, i och med de införda sanktionerna som en följd utav den andra ryska invasionen av Ukraina.³ Detta inlägg kommer försöka belysa några aspekter kring denna brist, om det råder någon brist, och hur Ryssland möjligen kan komma att förändra sin övergripande säkerhetspolitiska inriktning. 

Vad avser den ryska produktionskapaciteten framförde Roger N. McDermott & Tor Bukkvoll i en artikel publicerad hos The Journal of Slavic Military Studies 2018 att den antogs vara kring 50–100 Kalibr kryssningsrobotar per år. Pavel Luzin framför i en artikel hos The Jamestown Foundation i juni 2022 att den ryska produktionskapaciteten sammantaget inte kan vara högre än totalt 225 Onik, Kalibr, Kh-101, 9M729 och Kh-59 kryssningsrobotar samt taktiska ballistiska robotar till Iskander per år.⁴ Således förefaller den antagna akademiska analysen ge i hand att den ryska produktionskapacitet för konventionella långräckviddiga precisionsbekämpningssystem är låg. 

En intressant aspekt kring rysk långräckviddig konventionell precisionsbekämpning är att dess förmåga att utveckla dylika system kom i ett väldigt sent skede, det var inte förrän 2010 som kryssningsrobotar med konventionella stridsspetsar började utvecklas. Därefter tog det fem år intill det användes av Ryssland i Syrien,⁵ vilket i sig får anses utgöra en relativt snabb progression. En intressant aspekt kring avsaknaden utav denna konventionella förmåga, är att det utgjorde/utgör ett av skälen till att taktiska kärnvapen har bibehållits i en större omfattning hos Ryssland än hos andra länder.⁶ 

Vad avser de taktiska kärnvapnen som Ryssland kan använda till Iskander systemet antas det utgöra cirka 70 kärnvapenladdningar och till den mer långräckviddiga markbaserade kryssningsroboten SSC-8, det vill säga det system som bröt mot INF-avtalet, antas det finnas cirka 20 kärnvapenladdningar. Vad avser mängden kärnvapenladdningar till exempelvis Kalibr systemet framgår det inte i den mest trovärdiga källan i form av Hans M Kristensen sammanställning avseende rysk kärnvapenförmåga för 2022. Ser man dock till den ryska marinen som helhet, där Kalibr systemet finns, förefaller de ha en tilldelning om cirka 935 taktiska kärnvapenladdningar.⁷Varvid säkerligen en del av dessa är avdelade för användande med Kalibr systemet. Därmed kan det antas att Ryssland kommer säkerställa en mindre mängd robotar alltid kommer finnas kvar att kunna använda för insättande utav taktiska kärnvapen. 

En något märkvärdig avvikelse kring diskussionen avseende robotbrist utgörs dock av Rysslands President, Vladimir Putin, uttalande att denne kan tänkas förse Belarus med Iskander systemet vilket Belarus President, Aleksandr Lukasjenko, efterfrågat tidigare. Vad som även är värt att notera, är att Rysslands President även uttalade sig om att modifierade attackflygplan av typen SU-25 som Belarus förfogar över för att kunna bära kärnvapen, vilket innebär taktiska kärnvapen.⁸ Antagandet från inledningen av 2022 är att Belarus förfogar över 22 attackflygplan av typen SU-25,⁹ huruvida samtliga eller enbart ett antal flygplan eventuellt kan komma att modifieras för denna typ av uppgift har ännu inte framkommit. 

Detta skulle således kunna innebära att produktionskapaciteten för robotar hos Ryssland i dagsläget är högre än vad som antas, alternativt att det hela utgör ett propagandaagerande och att Ryssland inte kan förse Belarus med robotarna men med övriga delar till Iskander systemet. Men det innebär även att Ryssland tydligt signalerar att de vill utöka förmågan att kunna insätta taktiska kärnvapen i och med användande av belarusiska SU-25. 

Några säkra uppgifter i den akademiska diskursen kring Rysslands totala tillgång på robotar för långräckviddig precisionsbekämpning förefaller ej finnas att tillgå. Vad som dock kan konstateras är att USA hävdar att Ryssland avfyrat mer än 1,900 robotar av olika modeller mot Ukraina mellan 24FEB2022 och den 29APR2022.¹⁰Detta i sig skulle kunna innebära att en större mängd robotar än tidigare antagits kan ha producerats utav Ryssland. 

Att Ryssland kan tänkas inneha fler robotar än en minsta nivå som krävs för insättande utav taktiska kärnvapen, det vill säga det råder per se ingen robotbrist, skulle även kunna bekräftas i och med att Estland framfört att Ryssland övat fjärrbekämpning mot dem i närtid, under vad som förefaller vara juni månad 2022.¹¹ Detta skall dock inte tas som intäkt för att Ryssland har ett överskott på robotar, då det är simulerade elektroniska avfyrningar som övats, vilket ej kräver skarpa robotar. 

En annan faktor som kan tänkas styrka att Ryssland fortfarande har kvar robotar utöver minsta nivån för användandet av taktiska kärnvapen utgörs av den ryska synen på konventionell fjärrbekämpningsförmåga som delgavs 2017. Vilket bland annat förordade en ansats att fyrdubbla denna förmåga. Ett annat uttalande var att förmågan till långräckviddig precisionsbekämpning var tvungen att ökas framtill 2021, vilket om det uppnåddes skulle innebära att Ryssland kunde lämna nukleär avskräckning till förmån för konventionell avskräckning.¹² 

Vägs dock uttalanden, produktionskapacitet samt användande av robotar mot Ukraina från och med den 24FEB2022, får det ses som sannolikt att Ryssland har börjat uppnå en robotbrist för att kunna genomföra långräckviddig konventionell precisionsbekämpning. 

Varför är då denna robotbrist intressant i ett större perspektiv? Frågan besvaras sannolikt i att om inte konventionell avskräckning kan uppnås kommer nukleär avskräckning bli än viktigare för Ryssland. Som tidigare skrivits har Ryssland historiskt satt stor vikt vid taktiska kärnvapen då de inte haft förmågan till långräckviddig konventionell precisionsbekämpning. En annan viktig faktor som även måste beaktas är att innan den andra ryska invasionen utav Ukraina ansågs tröskeln för att Ryssland skulle kunna tänkas använda taktiska kärnvapen vid en väpnad konflikt vara låg.¹³ Vilket blir synnerligen beaktansvärt med tanke på det kraftigt försämrade säkerhetsläget som inträtt efter den 24FEB2022.¹⁴ 

Avslutningsvis, det kraftigt försämrade säkerhetsläget tillsammans med en sannolik robotbrist för genomförande av konventionell långräckviddig precisionsbekämpning och en tidigare låg tröskel för användande av kärnvapen hos Ryssland kan medföra att tröskeln för användande av taktiska kärnvapen utav Ryssland har sänkts ytterligareutifrån den nuvarande utvecklingen. Detta är således något som måste bejakas i en än högre omfattning i den nuvarande svenska säkerhetspolitiska diskursen, då det ryska kärnvapenhotet fortfarande förefaller vara något det blundas för. Trots simulerade kärnvapenangrepp mot Sverige vid minst ett tillfälle sedan 2000-talets inträdde, i form av påsken 2013.¹⁵ 

Have a good one! // Jägarchefen 

Källförteckning 

British Broadcasting Corporation 1 (Engelska)

Bloomberg 1(Engelska)

Regeringskansliet 1(Svenska)

Reuters 1 (Engelska)

Sveriges Television 1(Svenska)

The Department of Defense 1 (Engelska)

The Financial Times 1 (Engelska)

The Jamestown Foundation 1(Engelska)

The New York Times 1, 2(Engelska)

Kristensen, Hans M. Korda, Matt. Russian nuclear weapons, 2022. Bulletin of the Atomic Scientists, 2022. vol. 78 no.2, s. 98-121. DOI: 10.1080/00963402.2022.2038907

McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 191-213. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097

The International Institute for Strategic Studies. The Military Balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2022.

Ven Bruusgaard, Kristin. Russian nuclear strategy and conventional inferiority. Journal of Strategic Studies, 2021. vol. 44, no. 1, s. 3-35. DOI: 10.1080/01402390.2020.1818070

Zysk, Katarzyna. Nonstrategic nuclear weapons in Russia’s evolving military doctrine. Bulletin of the Atomic Scientists, 2017. vol. 73, no. 5. s. 322-327. DOI: 10.1080/00963402.2017.1362908 

Slutnoter 

¹ The Financial Times. Foy, Henry. Schwartz, Felicia. Russia running short of precision missiles, say western officials. 2022. https://www.ft.com/content/f81234cc-cd05-45e8-9dc0-3219b8886490(Hämtad 2022-06-28)

² The New York Times. Ismay, John. Russian Guided Weapons Miss the Mark, U.S. Defense Officials Say. 2022. https://www.nytimes.com/2022/05/09/us/politics/russia-air-force-ukraine.html (Hämtad 2022-06-28)

³ Ibid.

The Jamestown Foundation. Luzin, Pavel. Russian Challenges in Missile Resupply. 2022. https://jamestown.org/program/russian-challenges-in-missile-resupply/(Hämtad 2022-06-28)

⁴ Ibid.

McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 203. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097

⁵ McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 203. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097

⁶ Zysk, Katarzyna. Nonstrategic nuclear weapons in Russia’s evolving military doctrine. Bulletin of the Atomic Scientists, 2017. vol. 73, no. 5. s. 323. DOI: 10.1080/00963402.2017.1362908

⁷ Kristensen, Hans M. Korda, Matt. Russian nuclear weapons, 2022. Bulletin of the Atomic Scientists, 2022. vol. 78 no.2, s. 99. DOI: 10.1080/00963402.2022.2038907

The New York Times. Gordon, Michael R. Russia Deploys Missile, Violating Treaty and Challenging Trump. 2017. https://www.nytimes.com/2017/02/14/world/europe/russia-cruise-missile-arms-control-treaty.html(Hämtad 2022-06-28)

⁸ British Broadcasting Corporation. Russia promises Belarus Iskander-M nuclear-capable missiles. 2022. https://www.bbc.com/news/world-europe-61938111(Hämtad 2022-06-28)

Reuters. Belarus leader says he wants Russian nuclear-capable missile systems. 2021. https://www.reuters.com/business/aerospace-defense/belarus-leader-says-he-wants-russian-nuclear-capable-missile-systems-2021-11-13/(Hämtad 2022-06-28)

⁹ The International Institute for Strategic Studies. The Military Balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2022, s. 183.

¹⁰ The Department of Defense. Senior Defense Official Holds a Background Briefing. 2022. https://www.defense.gov/News/Transcripts/Transcript/Article/3015570/senior-defense-official-holds-a-background-briefing/(Hämtad 2022-06-28)

¹¹ Bloomberg. Tammik, Ott. NATO Member Estonia Says It’s Targeted by Russian Missile Simulations. 2022. https://www.bloomberg.com/news/articles/2022-06-21/nato-s-estonia-says-it-s-targeted-by-russian-missile-simulations(Hämtad 2022-06-28)

¹² McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 197. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097

¹³ Ven Bruusgaard, Kristin. Russian nuclear strategy and conventional inferiority. Journal of Strategic Studies, 2021. vol. 44, no. 1, s. 6. DOI: 10.1080/01402390.2020.1818070

¹⁴ Ds 2022:7. Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge - konsekvenser för Sverige. s. 7.

¹⁵ Sveriges Television. Larsson, Thomas. Olsson, Jonas. Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige. 2016. https://www.svt.se/nyheter/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige(Hämtad 2022-06-28)

Inlägget har också publicerats i Dagens Industri den 8 juni 2022

Sverige har hittills betraktat militär säkerhet ur ett i huvudsak egoistiskt, snävt nationellt, perspektiv. Hur skydda vårt eget territorium? Ett Natomedlemskap innebär att vi måste anlägga ett synsätt där vi ställer oss frågan; hur kan vi bäst bidra till att stärka alliansens gemensamma förmåga? Detta ska inte förväxlas med altruism där vi säljer ut vår egen säkerhet för att hjälpa andra. Länder är sällan altruistiska, inte heller Sverige. Genom att vi bidrar till att öka alliansens avskräckningsförmåga minskar risken för att Ryssland ska se användning av militära maktmedel som en option i vårt närområde. Något som ökar såväl vår som våra grannars säkerhet. Nedan några tankar om hur vi skulle kunna bidra.

Våra möjligheter att öka Natos avskräckningspotential är främst betingat av geografin. De två områden i vår närhet där ryska militära aktioner i första hand kan vara aktuella är Nordkalotten och Baltikum. Trovärdigheten i Natos förmåga att agera vid kriser eller krig som berör dessa områden kan i stor utsträckning påverkas av hur Sverige väljer att utveckla sina militära förmågor.

Nordkalottens betydelse är främst en funktion av de ryska marin- och flygbaserna på Kolahalvön. Där finns de strategiska kärnvapenubåtarna vilka konstituerar Rysslands andraslagsförmåga, och de fartyg och flygplan som har till uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten. Det senare en förmåga som också utgör ett allvarligt hot mot sjöförbindelserna till Skandinavien. Ryssland kan vid en allvarlig kris vilja utvidga säkerhetszonen kring Murmanskområdet, till exempel genom att flytta fram långräckviddiga luftvärnssystem västerut, till norra Sverige eller norra Norge.

Att här möta ett ryskt angrepp är ett problem för hela alliansen, men där de nordiska länderna antagligen har att dra det tyngsta lasset, åtminstone inledningsvis, och framför allt då på marken. En försvarsoperation kommer att omfatta sjö- och flygoperationer såväl i Norskehavet som Barents hav och mark- och flygoperationer i norra Norge, Finland och Sverige. I Nordnorge finns också ett hot från landstigningar vilka syftar till att snabbt ta vitala områden eller viktig infrastruktur som flygbaser eller hamnar. Luftlandsättningar måste kunna mötas i stort sett över hela Nordkalotten.

Norra Sverige kommer utgöra ett centralt område varifrån man kan ingripa såväl västerut i riktning Troms, norrut mot Finnmark och österut till Finland. Inte med marina resurser av naturliga skäl, men med markstridsförband och flygstridskrafter. Likaså ger området med sina goda järnvägs- och landsvägsförbindelser och väl utbyggda flygfält goda möjligheter att föra dit förnödenheter.

De tre viktigaste svenska bidragen till försvaret av Nordkalotten och angränsande arktiska områden skulle därför antagligen vara att i övre Norrland: bygga ut baseringsmöjligheterna för alla tre ländernas flygstridskrafter; skapa den infrastruktur som krävs för att upprätta en Nato logistikhub på Nordkalotten; utveckla och utöka markstridskrafterna för att de ska kunna agera både som ”brandkår” och för att vara en substantiell förstärkningsresurs för såväl norra Norge som norra Finland.

Östersjöns roll kommer ur ett svenskt perspektiv förändras radikalt.  Från att ha varit en vallgrav som vi kan utnyttja för att försvåra ett angrepp mot Sverige kommer den nu i stället vara en förbindelselänk till våra allierade i Baltikum. De baltiska länderna kommer aldrig på egen hand kunna bygga försvarsmakter som klarar att avvärja en rysk invasion. De kommer alltid behöva förstärkningar från andra alliansmedlemmar. Ju trovärdigare det är att Nato kan ingripa till deras hjälp desto mindre risk för ryska militära äventyrligheter i Östersjöområdet.  Vårt viktigaste bidrag är därför att underlätta för alliansen att stödja de baltiska länderna i händelse av att de hotas eller angrips. Här finns det i allra högsta grad en kombination av egenintresse och ett alliansgemensamt intresse som talar för omfattande svenska åtaganden.

En kraftigt ökad svensk förmåga till sjöfartsskydd i Östersjön skulle innebära ett mycket viktigt bidrag till Natos möjligheter att sjövägen stödja de baltiska staterna, och även Finland. Det skulle också ge möjligheter till viss arbetsfördelning mellan alliansens medlemmar kring Östersjön. De baltiska länderna och Polen skulle då delvis kunna omprioritera delar av de pengar de annars skulle behöva satsa på sjöstridskrafter till att stärka sina markstridskrafter och sitt luftförsvar. De för dem helt avgörande förmågorna.

Ytterligare två betydelsefulla svenska bidrag skulle vara att utveckla försvaret av Gotland och skapa möjligheter att med markstridskrafter agera i Baltikum. På Gotland bör vår militära förmåga inte bara syfta till att hindra en angripare att ta ön, utan också innehålla vapensystem med vilka vi kan skydda sjö- och flygtransporter på och över Östersjön, exempelvis långräckviddiga luftvärnsrobotar och helikopterburen ubåtsjaktförmåga. Det andra bidraget vore att utforma en eller två svenska brigader så att de snabbt kan föras över till Baltikum. Sveriges geografiska läge ger oss möjligheten att vara de som först på ett substantiellt sätt skulle kunna förstärka Natos markstridsförmåga i Baltikum. I en krissituation skulle en sådan åtgärd sannolikt kraftigt påverka ryska kalkyler. Skulle strider ändå utbryta så gäller nog även här den tidlösa militära maximen ”hellre med lite i tid, än med mycket för sent”.

Västerhavet, Kattegatt och Nordsjön, med dess avgörande betydelse för de nordiska ländernas försörjning och som tilltransportväg för militära förstärkningar, är ur rysk synvinkel ett attraktivt operationsområde. Där kan den skandinaviska halvön avskäras från omvärlden. Här finns ytterligare en möjlighet att utnyttja de fördelar en allians ger för att kunna göra en arbetsfördelning mellan medlemmarna. Sverige, Norge och Danmark ensamma har inte ekonomiska möjligheter att skaffa och driva de många tämligen stora fartyg som krävs för att bedriva effektivt sjöfartsskydd hela vägen från Storbritannien till Skandinavien. Det enda land som sannolikt har den ekonomiska styrka som krävs för att bygga upp en tillräcklig förmåga för den uppgiften är Tyskland. Om Sverige tar på sig huvudansvaret för Natos marina verksamhet i Östersjöområdet skulle det underlätta för Tyskland att utveckla och inrikta sina sjöstridskrafter mot att i första hand agera i Västerhavet.  

Luftrummeti vårt närområde är en för alla nordiska länder gemensam arena. Det går inte att bedriva flygoperationer i regionen utan att flera länders luftrum berörs. Det är inte bara en fråga om att samordna flygverksamheten utan också att styra insatser med långräckviddigt luftvärn, leda och skydda flygtransporter till Norden och Baltikum, avgöra om kryssningsrobotar och drönare är egna eller fientliga och fatta beslut om vilka som ska bekämpas, kunna anvisa reservbaser där plan kan landa om den egna basen är utslagen mm. Övervakning och ledning måste samordnas. 

Ytterligare ett starkt skäl till att knyta de nordiska flygvapnen närmare varandra är den högre effekt som de kan utveckla gemensamt, jämfört med att agera enskilt. Insatser kan då optimeras utifrån de olika flygplantypernas egenskaper och beväpningsalternativ. Sammanlagt talar vi om drygt tvåhundra av världens mest kvalificerade stridsflygplan, JAS 39E och F-35. En inte föraktlig volym. Ungefär lika många flygplan som Royal Air Force eller Luftwaffe disponerar. Sverige bör verka för att det inom ramen för Nato skapas en gemensam nordisk flygstridsledning.

Sammantaget innebär förslagen att Sveriges roll i Nato, förutom att med stöd av andra försvara sitt eget territorium, skulle vara att; utgöra en del i ett gemensamt nordiskt ”Nordkalottkommando”; ta på sig en ledande roll när det gäller marin verksamhet i Östersjön; utveckla resurser som ska vara beredda att förstärka försvaret av de baltiska länderna; utgöra en del i ett integrerat nordiskt ”luftkommando”.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks

Generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan

Reflektion

I den svenska säkerhetspolitiska utredningen som genomförts efter den andra ryska invasionen i Ukraina med start den 24FEB2022, framförs ett intressant stycke vilket utgör ingressen till denna inlaga. Enligt den säkerhetspolitiska utredningen kommer, ”President Vladimir Putin, eller en efterföljande likartad regim, sannolikt att leda Ryssland under överskådlig framtid. Även om visionen att på sikt ett fritt, öppet och icke-aggressivt Ryssland måste bibehållas, visar tidigare erfarenheter att förändringar i demokratisk riktning kan reverseras. Detta är något som måste tas i beaktande i den fortsatta säkerhetspolitiska hanteringen av Ryssland”.¹

Att den andra ryska invasionen utav Ukraina utgör både ett strategiskt men även, operativt och taktiskt misslyckande får anses vara klarlagt i skrivande stund.² De ryska väpnande styrkorna har trots att exempelvis nästintill den samlade amerikanska underrättelsekapaciteten, det amerikanska utrikesdepartementets underrättelseavdelning utgör undantaget, ansåg innan invasionen att de skulle kunna uppnå en snabb seger i Ukraina blivit motbevisade i sin förmåga till väpnad strid.³ Vilket utgör ett väldigt intressant akademiskt studieområde de kommande åren inom fältet underrättelsetjänst, i form av hur kunde slutsatsen bli som den blev?

Det ryska strategiska, operativa och taktiska misslyckandet har givetvis blivit ett samtalsämne i den allmänna debatten, märkligt vore annars. Häri ligger nu en överhängande risk, i form av att den ryska militära förmågan hädanefter kommer nedvärderas. Den debatten har inte riktigt kommit i gång än, men den ligger sannolikt runt hörnet. Varvid det kan vara lämpligt att studera historien och hur fort ett utbildningsprogram kan förändra ett lands väpnade styrkor till att bli mer effektiva, även i autokratier, och därmed förändra situationer.

Det tyska fälttåget 1939 i Polen anses i den allmänna diskursen utgöra ett framgångsrikt fälttåg. Så var dock inte fallet, utan en rad brister uppdagades kring de tyska stridskrafternas förmåga att genomföra väpnad strid.⁴ Konsekvenserna av detta kom att föranleda ett omfattande utbildningsprogram som i mångt fortfarande saknar motstycke i militärhistorien. Tyskland kom att inrätta ett utbildningsprogram för dess militära chefer som var mellan tre och fyra veckor lång. Därtill utbildades förbanden specifikt mot dess kommande uppgifter på västfronten främst strid mot befästningar men även vattenövergångar. Det så kallade ”låtsatskriget” som genomfördes mellan invasionen av Polen och Frankrike, Belgien och Nederländerna kom således utgöra en framgångsfaktor för Tyskland då inget angrepp genomfördes mot Tyskland utan de fick bygga upp sin militära förmåga inför ”Fall Rot”.⁵

Ett annat historiskt exempel är Egypten och Operation Badr. Den egyptiska förmågan att genomföra väpnad strid motbevisades kraftigt av Israel under det så kallade sex dagars kriget.⁶ Däremot kom Egypten att motbevisa det antagande som sannolikt rådde innan Yom-Kipur kriget 1973 avseende dess förmåga till väpnad strid. Återigen skedde detta genom att omfattande utbildningsinsatser genomfördes och specifik träning även genomfördes för alla deltagande förband innan den väpnande konflikten påbörjades. Att den inledande striden var en framgång för Egypten får anses utgöra ett faktum, vad som är intressant att notera är hur pass sent ordern för angreppet delgavs för frontförbanden var det bara några timmar innan angreppet påbörjades. Däremot hade inte Egypten förmågan att följa upp de initiala framgångarna efter Israel hade återhämtat sig efter det initiala angreppet.⁷

Paralleller i det sistnämnda fallet kan dras till hur planeringen för den andra ryska invasionen verkar genomförts. De ryska förbanden förefaller erhållit sin angrepps order väldigt sent exempelvis fick luftlandsättningstrupperna sin uppgift tre dygn innan emedan andra enheter förefaller erhållit order mindre än ett dygn innan,⁸ trots att en stor mängd ryska förband befunnit sig i gränsområdena intill Ukraina under en längre tid.9 Vad som dock förefaller vara något tvetydigt är mängden utbildning som genomförts för förbanden under tiden de befunnit sig i anslutning till Ukrainas gräns. Här kan det tänkas att Ryssland antagit att dess anställda förband, främst de som ingår i arméförbandens bataljonsstridsgrupper (BSG),¹⁰ haft sådan utbildningsståndpunkt att det ej skall krävas någon specifik utbildningsinsats för att påbörja ett angrepp utan de skall redan innehaft den nivån som krävdes.

Att Ryssland kommer uppnå en strategisk seger i Ukraina får i skrivande stund ses som mindre troligt,¹¹ där den enda genombrottsfaktorn som skulle kunna vända på stridsfältet troligen är användande av kärnvapen vilket även ses som mindre troligt i dagsläget.¹² Vad som däremot kan komma att inträffa med tanke på att den ryska statsledningens inriktning oaktat om Vladimir Putin fortsatt kommer vara President eller inte¹³ är att det får ses som högst sannolikt att någon form av omdaning utav de ryska väpnande styrkorna kommer påbörjas där den nu troliga förlustens misstag kommer tillrättaläggas, framförallt hos dess BSG¹⁴ då det främst är de som varit involverade i striderna men även dess luftstridskrafters brister torde åtgärdas.¹⁵

Avslutningsvis, även om ett underrättelsehaveri sannolikt inträffat i analysen avseende rysk militär förmåga både inom underrättelsevärlden men även den akademiska världen inför den andra ryska invasionen av Ukraina bör, eller snarare måste, vi förbereda oss på att den ryska militära förmågan troligen kommer öka efter vad som i skrivande stund förefaller bli ett strategiskt nederlag Ryssland går tillmötes i Ukraina. Denna ökning kommer uppnås genom analys av den genomförda operationen och riktade utbildningsinsatser på taktisk, operativ och strategisk nivå för att förändra det ryska militära agerandet. Det troliga strategiska nederlaget i Ukraina kan även innebära ett mer revanschistiskt Ryssland i förlängningen, vilket med ett förändrat militärt uppträdande kan bli mer farligt än vad det är i skrivande stund.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1, 2 (Engelska)

Cable News Network 1 (Engelska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Royal United Services Institute 1, 2, 3, 4 (Engelska)

The Wall Street Journal 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Yom Kippur-kriget och Sverige 1973. Stockholm: Medströms bokförlag, 2021.

Frieser, Karl-Heinz. Greenwood, John T. The blitzkrieg legend: the 1940 campaign in the West. Annapolis: Naval Institute, 2005.

Dunstan, Simon. Lyles, Kevin. The Yom Kippur War 1973 Vol. 2 The Sinai. Oxford: Osprey, 2003.

Åselius, Gunnar. Krigen under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2007.

Slutnoter

¹ Ds 2022:7. Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge - konsekvenser för Sverige. s. 11.

² British Broadcasting Corporation. Poole, Thom. Ukraine war: Russia's invasion not going to plan, Nato says. 2022. https://www.bbc.com/news/world-europe-61457622 (Hämtad 2022-05-22)

³ Cable News Network. Lillis, Katie Bo. Bertrand, Natasha. US intelligence community launches review following Ukraine and Afghanistan intel failings. 2022. https://edition.cnn.com/2022/05/13/politics/us-intelligence-review-ukraine/index.html (Hämtad 2022-05-22)

⁴ Frieser, Karl-Heinz. Greenwood, John T. The blitzkrieg legend: the 1940 campaign in the West. Annapolis: Naval Institute, 2005, s. 23.

⁵ Ibid., s. 24-25.

⁶ Dunstan, Simon. Lyles, Kevin. The Yom Kippur War 1973 Vol. 2 The Sinai. Oxford: Osprey, 2003, s. 7.

⁷ Agrell, Wilhelm. Yom Kippur-kriget och Sverige 1973. Stockholm: Medströms bokförlag, 2021, s. 79, 94,

Åselius, Gunnar. Krigen under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2007, s. 278-291.

⁸ Watling, Jack. Reynolds, Nick. Operation Z: The Death Throes of an Imperial Delusion. London: Royal United Services Institute, 2022, s. 3.

⁹ British Broadcasting Corporation. Brown, David. Ukraine conflict: Where are Russia's troops?. 2022. https://www.bbc.com/news/world-europe-60158694 (Hämtad 2022-05-22)

¹⁰ Royal United Services Institute. Grau, Lester W. Bartles, Charles K. Getting to Know the Russian Battalion Tactical Group. 2022. https://rusi.org/explore-our-research/publications/commentary/getting-know-russian-battalion-tactical-group (Hämtad 2022-05-22)

¹¹ The Wall Street Journal. Mauldin, William. NATO Chief Says Ukraine Can Win Against Russia. 2022. https://www.wsj.com/livecoverage/russia-ukraine-latest-news-2022-05-14/card/nato-chief-says-ukraine-can-win-against-russia-NQ2nHm6eSXt3KqR8LjFB (Hämtad 2022-05-22)

¹² Royal United Services Institute. Chalmers, Malcolm. This War Still Presents Nuclear Risks – Especially in Relation to Crimea. 2022. https://www.rusi.org/explore-our-research/publications/commentary/war-still-presents-nuclear-risks-especially-relation-crimea (Hämtad 2022-05-22)

¹³ Ds 2022:7. Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge - konsekvenser för Sverige. s. 11.

¹⁴ Royal United Services Institute. Grau, Lester W. Bartles, Charles K. Getting to Know the Russian Battalion Tactical Group. 2022. https://rusi.org/explore-our-research/publications/commentary/getting-know-russian-battalion-tactical-group (Hämtad 2022-05-22)

¹⁵ Royal United Services Institute. Bronk, Justin. Is the Russian Air Force Actually Incapable of Complex Air Operations?. 2022. https://rusi.org/explore-our-research/publications/rusi-defence-systems/russian-air-force-actually-incapable-complex-air-operations (Hämtad 2022-05-22)